Sagan om Noihvo - Stylized Lotus

De hade kommit fram till bygränsen och de stannade. Även om alla
i byn sedan barnsben hade fått kära sig grundläggande överlevnad,
så var det inte särskilt tryggt att röra sig ute i vildmarken ensam, om
man inte rörde sig i grupp som jaktlagen och samlarna gjorde.
”Nåväl, då får nog jag vända tillbaka här”, sade Imlikki. Hon lät
inte så upphetsad inför det. ”Tillbaka till mitt läderarbete.”
”Så, så, gaska upp dig nu. Det är ett viktigt arbete du lär dig, och så
vackra ting man lär sig att göra”, försökte Noihvo muntra upp henne,
och visade på hennes fina kläder.
”Men det du får lära dig verkar så mycket mer spännande!” sade
Imlikki med trånande ögon. Hon pressade ofta Noihvo på historier
om vitnern och de naturväsen som sampokka, vävarna, sades kunna
tala med. Men Noihvo hade inte gjort så värst spännande saker än;
mest suttit vid en tjärn och blundat och försökt lyssna på hon visste
inte vad. Förutom det som hände i går. Men Imlikki skulle inte förså.
”Jag måste nog gå nu, Imlikki”, sade Noihvo med ett leende på
läpparna. ”Fridens dag!”
”Fridens på dig också, Noihvo!” sade Imlikki med en vinkning och
gick tillbaka in i byn.
Det är tur att jag har henne. Det finns inte många andra som jag har att
vända mig till. Hon lät inte klumpen i hennes mage växa sig för stark,
utan vände sig utåt mot Ellikka, den täta skogen. Den var deras beskyddare
och moder, och samtidigt den som de var mest rädda och
respektfunna inför. Vitnervävarna var några av de få som kunde tyda
andarnas viljor och tycken, och det första som Noihvo fått lära sig
var att känna närheten av ondsinta väsen. Det var på detta sett som
hon kunde ta sig till den något avlägsna gläntan med tjärnen där hon
hade sina lektioner med Kyllakka.
* * *
Vägen till tjärnen, hennes och Kyllakkas huvudsakliga träningsplats,
var en del av testet, hade han sagt henne. Hon hade gjort resan
tre gånger tidigare, och de hade blivit värre varje gång. Noihvo undrade
om hon skulle klara av det denna gången, men skingrade snart
sådana tankar. Osäkerhet var ingen bra utrustning på vägen genom
skogens jättar.
Träden tornade upp sig ovanför henne, och byns trevliga ljud försvann
snabbt bakom henne. Det var visserligen tidig morgon, men
kylan som började krypa mot henne kändes inte särskillt naturlig,
14