Sagan om Noihvo - Stylized Lotus

öron förvillat henne? Dimmorna låg fortfarande kvar och diserna
framförde fortfarande sin mystiska dans, så Noihvo fortsatte på sin
väg. Hon hade börjat skaka också, och det var ett säkert tecken på att
hon hade stannat där alldeles för länge. Hon skyndade på längs stigen.
Det var fortfarande en bit kvar.
Hon hörde ett frustande till höger om henne, en bit bort. Och nu till
vänster. Skuggor rörde sig bland de lättande dimmorna, fyrbenta
skuggor. Några av den stannade upp och tittade mot henne; gula
ögon glödde ovanför grinande käftar. Nu sprang Noihvo. Hon måste
hinna fram, hon måste hinna. Hon kände att vad mod hon hade kvar
flydde lika snabbt som hennes ben rörde sig, och i hennes bröst slog
hjärtat som en fågels. Hennes skydd mot vad det nu som var därute
var som bortblåst av den kalla nordanvinden. Ulvarna närmade sig,
hon kunde känna snarare än se skuggorna som löpte obönhörligt i
skogen bredvid den upptrampade viltstigen, bara några famnar bort.
Hon slöt ögonen.
Plötsligt kände hon en värme slå emot henne, inte en stark värme
som om man kommer in i en uppvärmd stuga en vinternatt, utan en
mjuk och omfamnande värme. Ett ljus sken genom hennes ögonlock
och hon öppnade dem. Ljuset tycktes skina starkt i förhållande till
mörkret som hon nyss gått igenom, men när hennes ögon snabbt
vant sig märkte hon att det bara var det vanliga morgonljuset. Hon
stog i gläntan med tjärnen, och sommarhimlen var så blå som Noihvo
aldrig hade sett den. Hon vände sig snabbt om och såg in i skogen
varifrån hon hade kommit. Den var precis så lugn och stilla som vanligt,
och varken diser eller skuggor syntes till. Det var precis som om
allting hade varit en dröm.
”Mår du väl, Noihvo?”
Hon vände sig tillbaka mot tjärnen, och precis vid kanten där de
brukade sitta och drömvandra stod Kyllakka, iklädd i inte mycket
annat än en kåpa i ylle, som han brukade. Han började komma till
åren hade gråvitt hår som han lät växa långt och hade satt upp i en
svans där bak. Hans något fårade ansikte var prytt av två klarblå
ögon som ofta var pigga och uppmärksamma, men nu såg de mycket
oroliga ut. Huden hade inte alls förbarkats som det brukade göra på
äldre korpikalla, vilket gjorde att han såg mycket yngre ut än vad
han var.
”V-vad hände? Jag såg… jag såg…” Hon kunde inte avsluta meningen.
16