Sagan om Noihvo - Stylized Lotus

så det skulle inte vara några problem när hon skulle hjälpa till med
att starta brasan som de skulle hålla.
I vanliga fall var de försiktiga med elden, både för att den kunde
skada skogen och allt som bodde i den, men också för att den kunde
dra till sig allsköns oknytt från mörkret. Men Noihvo visste att troll
och annat otyg inte tyckte om varken eld eller ljust, och dessutom
hade byn alltid ett antal spejare ute runt om, så att alla som kom i
närheten skulle bli avvisade.
Noihvo hjälpte först till med att samla ihop och stapla upp ved till
brasan; man var tvungen att lägga träet på ett speciellt vis, med lättantändligt
fnöske och små, tunna grenar längst ner, och sedan fortsätta
med allt tjockare och tjockare grenar längre upp. Till slut, med
stapeln manshög, bestämdes det att högre skulle den inte få bli. Efter
det började Noihvo hjälpa till med att flytta ut bänkar och bord till
den öppna platsen, för nu började de som hade förberett festen
komma med sina finaste skålar och korgar. Hon såg en äldre man,
Finikan mindes hon; han skar ben i vackra former, men tillverkade
även verktyg såsom nålar och pilspetsar. Mor fick sina nålar från honom.
Han sade att de kunde gå upp till hans hus, han hade ett par
bänkar och ett bord som de kunde ta ut. De gjorde så, och när de
kom upp såg de att Imlikki och Finikans maka redan var på väg att
flytta ut bordet.
”Hälsad, Noihvo!” sade Imlikki, samtidigt som hon försökte att
lyfta bordet. Det kom bara upp en handsbredd innan det föll ner mot
golvet igen.
”Här, låt mig ta bordet”, sade Finikan. ”Du och Noihvo kan ju ta en
av bänkarna.”
De gjorde så, och medan de väntade på att de två vuxna krånglade
ut bordet genom dörren kunde de äntligen tala med varandra.
”Kyllakka kallade mig ungsyster idag”, sade Noihvo stolt. Imlikki
blev storögd.
”Efter bara ett halvår som lärling?” Imlikki log; de stod för nära
varandra för att känna avundsjuka. ”Jag skulle bli glad om mor kallade
mig något annat än vid namn.”
”Hon är ju ändå din mor”, sade Noihvo. ”Det hade varit lite kallt
om hon kallade dig ’lärling’ hela tiden.”
När de hade flyttat ut båda bänkarna hade solen börjat sänka sig
under grantopparna, stjärnorna börjande tändas och elden hade startats.
Godsaker hade börjat dukas fram; tidiga äpplen och små päron,
bär och nötter som precis hade börjat komma, och Noihvo kunde
24