Sagan om Noihvo - Stylized Lotus

små ögon i det nästan nakna huvudet, och den smutsiga pälsen hade
stora tomma fläckar som om den hade skabb.
Det fanns två garmar framför henne när Noihvo steg in mellan träden
som utgjorde byns gräns. De stannade upp när de fick syn på
henne, och direkt hördes ett djupt morrande från deras kroppar, vars
vårtiga och av muskler svällande hud glänste av svett i det lilla månljuset
som sken. Noihvo stannade till, helt paralyserad. Hon kunde
inte fly från dem; om hon skulle vända sig om skulle de hoppa på
henne och hugga tänderna i ryggen på henne. De var inte mer än tio
famnar bort, men de var mycket snabba, det hade hon sett. Morrandet
fortsatte, och de närmade sig sakta; Noihvo stod fortfarande helt
stilla. De hade nu halverat avståndet mellan dem. Noihvo kunde inte
sluta ögonen, utan stirrade bara in i garmarnas gula, illvilliga blick.
Plötsligt flög det in en pil från höger. De träffade den närmsta rakt i
halsen, och den grymtade till högt, men den stod fortfarande upp.
De vred på sina huvuden, den skadade med svårighet, och tittade åt
höger där pilen kommit ifrån. Noihvo brydde sig inte om att följa
deras blickar, utan såg detta som sin chans att fly, vilket hon gjorde.
Hon sprang tillbaka dit hon kommit ifrån, och såg sig över axeln när
hon återigen stod under det sydligaste av byns stugor. Hon kunde
knappt se hur garmarna sprang iväg mot det håll varifrån de hade
blivit anfallna, men Noihvo kunde inte se skytten som räddat hennes
liv.
Nu hörde Noihvo återigen de panikslagna skriken och stridens
ljud, som hade på något vis tystnat när hon stod öga mot öga med
garmbestarna. Hon visste inte vad hon skulle göra, vad hon kunde
göra. Hon kunde inte slåss, hon var ingen krigare. Hon kunde inte
använda sin vitner till något sådant här, hittills hade hon alltid varit
tvungen att koncentrera sig djupt; och det hade varit under lugna
förhållanden. Hon kände hjärtat slå snabbare och paniken stiga; hon
kunde inte göra något åt allt detta och de var omringade av troll och
garmbestar och säkert mycket värre monster än så. Hon lutade ryggen
mot ett av träden och slöt ögonen. Det lät som om alla ljud dämpades
kring henne, och hon sjönk sakta ner mot marken. Då hörde
hon röster som hon kände igen; de trängde igenom ljudmassan som
knivar. Rösterna var inte panikartade, men väl upprörda:
“Vad tror du att du håller på med?!”
Det var Imlikkis röst. Noihvo öppnade ögonen igen, och hela världen,
med all dess olycka, kom tillbaka. Hon satt vid trädets fot, men
försökte nu resa sig igen. Hon såg sig om efter källan till de välkända
34