Hetast under solen - Konrad Olsson

konradolsson.se

Hetast under solen - Konrad Olsson

RESA OMAN

Moskén i Omans huvudstad Muskat är världens tredje största. I bönehallen hänger

en 8 meter bred och 14 meter hög kristallkrona, gjord av Swarovski-kristaller.

The Chedi röstades av Condé Nast Travellers läsare

fram som ett av arabvärldens bästa resorthotell.

152

The Chedi är ritat av den belgiska arkitekten Jean-Michel Gathy.

Hetast

under solen

Länge var det förbjudet att bära solglasögon, teven

kom först 1990 och landet styrdes av en galen sultan.

I dag solar sig Oman i en nyfunnen rikedom,

med prisbelönta hotell, världsstjärnor på stränderna

och en imponerande kultursatsning.

Text KONRAD OLSSON Foto DAN KULLBERG

153


RESA OMAN

När utflugna barn ledsnar på

hopplösa föräldrar brukar

det på sin höjd uttryckas

med en trött suck eller en

avbokad söndagsmiddag.

Men när Qabus ibn Said slutligen fick nog,

en gassande julidag 1970, slutade det med en

statskupp.

Vid det laget hade hans far, sultanen Said

ibn Taymur, inte bara lett Oman i botten,

han hade infört förbud mot solglasögon och

börjat utfärda hårda straff mot människor

som gjort intrång – i hans drömmar.

Trots nyfunna oljetillgångar hade han

vägrat investera i landets infrastruktur. Vattenleveranserna

nådde huvudstaden Muskat

med åsnor på en grusväg. Det fanns ingen

radio, inga dagstidningar. När sultanen

önskade kommunicera med sitt folk skedde

det via anslagstavlor. På landsbygden kokade

upproren och den alltmer paranoide Said ibn

Taymur utsattes för upprepade mordförsök.

Den då 30-årige sonen Qabus – som visserligen

inte var utflugen, han satt i husarrest

– såg ingen annan utväg än att med brittisk

hjälp avsätta fadern och själv ta över sultandömet.

Och medan pappan tillbringade

sina sista dagar inlåst på lyxhotellet The

Dorchester invid Hyde Park i London (han

dog två år senare) påbörjade Qabus Omans

förvandling från underutvecklat och utfattigt

beduinland till progressivt och oljerikt

nybyggarland.

När jag själv nästan fyrtio år senare glider

in mot huvudstaden Muskat i baksätet på en

silvergrå Mercedes är det med häpnad och

förundran. Staden känns pinfärsk, men med

uråldriga sprickor. Vägarna är inte bara raka

och breda, de är lena som silke, och byggprojekt

bubblar fram längs strandbäddar och

stadsgator – samtidigt varnar guideboken för

att kameler, getter och åsnor när som helst

kan komma springande över den nyanlagda

asfalten.

Det är i skarven mellan detta nya och gamla

som Oman de senaste åren blivit ett av de

hetaste resmålen på den arabiska halvön. Liksom

sin granne Förenade Arabemiraten har

landet öppnat upp för omvärlden och börjat

välkomna turister och tillresande bosättare.

Så sent som för sex år sedan fanns det bara

tre hotell i Muskat. I dag har huvudstaden

ett trettiotal, inklusive några av mellanösterns

högst rankade lyxhotell.

Men medan grannlandets huvudstad

Dubai gör sitt bästa för att etablera sig som

jordklotets nya vansinnes-Las Vegas, med

ständigt nya skyskrapor, shoppingcenter och

skrytbyggen har Oman valt en mer modest

väg. Här undviker man de västerländska

excesserna och håller fast vid sin historia,

sin kultur och sina traditioner – något som

anas redan vid första anblick. Alla byggnader

i Muskat, gamla som nya, följer strikta

stadsbyggnadsregler: inga hus får vara högre

än åtta våningar och alla skiftar de i toner av

sand och vitt.

Morgon i Muskat och redan 43

grader varmt. Solglasögonen

immar igen så fort man kliver

ut ur bungalowen, byxbenen bränner mot

låren, svettdroppar vid hårfästet. Jag befinner

mig på The Chedi, ett toppmodernt resortkomplex

beläget strax utanför huvudstaden,

med panoramautsikt över Omanska gulfen.

En servitör kämpar ut en stor frukostkorg

till någon av de 36 sviterna. Vid den snyggt

svarta poolen börjar dagens första solbadare

ta plats.

The Chedi är den typ av förstklassigt, femstjärnigt

hotell som ständigt hamnar högt

i Condé Nast Travellers läsaromröstningar,

vars rum städas två gånger per dag och vars

inredningsmix av stilren loungeminimalism

och arabiska färger, former och mönster

lockat till sig trendkänsliga gäster som modelegenderna

Stefano Gabbana och Kate Moss.

Fast det där sista stämmer inte riktigt, även

om lokaltidningarna villigt basunerade ut att

toppmodellen nyligen checkat in på hotellet.

»Hon bodde aldrig här«, försäkrar Liza

Latif-Grosskinsky, pr-chef på The Chedi.

»Hon försökte visserligen. Hennes assistent

ringde mig en dag och frågade om vi hade

fem rum lediga över helgen, vilket vi inte

hade. Vad skulle jag göra? Vi specialbehandlar

inte. Jag kan ju inte slänga ut folk!«

Vi sitter i The Chedis prisbelönta hotellrestaurang

The Restaurant och Liza har räddat

mig från värmen med syrliga juicedrinkar

och befriande luftkonditionering. Egentligen

är det lågsäsong i Oman, största turisttillströmingen

är under vinterhalvåret, då temperaturerna

är mer behagligt medelhavska,

men The Chedi är fullbokat året om.

»Det är mest tyskar och engelsmän som

bor här. Vi har även en del italienare, men de

är mer impulsiva i sina semesterplaneringar

och bokar man inte långt i förväg är det svårt

att få rum.«

Liza är 31 år, född i Indonesien, utbildad

i usa, gift med en tysk och kom till Muskat

för två år sedan. En geografiskt brokig bak-

»Det ryktades

att Kate Moss bodde

här men det stämde

inte – vi hade inga

lediga rum.«

Boende värdigt världsstjärnor.

Alla sviter på The Chedi har egen

jacuzzi. Som all annan bebyggelse

i Muskat är husfasaden vit.

154 155


RESA OMAN

156

Svalkande skugga. På sommaren är det inte

ovanligt med temperaturer uppåt 50 grader.

»Vi bygger inga

skyskrapor som i

Dubai utan försöker

skapa något kulturellt

och vackert.«

Oman uppmuntrar inte köpcentrum

men i hamnområdet

Muttrah finns marknader för

lokalproducerad mat och rökelse.

De äventyrslystna åker på

trekking och bergsklättring i

de omgivande urtidsbergen.

grund som känns passande här, i en region

där allt tycks vara lite uppochnervänt, en

smältdegel av människor och influenser

från både öst och väst, från Europa och

Asien. Arkitekten bakom The Chedi är en

belgare baserad i Kuala Lumpur, inredaren

av restaurangen är japan, hotellchefen kommer

från Tyskland. Följaktligen är köket i

The Restaurant också uppdelad i fyra olika,

öppna sektioner, med arabisk, asiatisk, medelhavsk

och indisk inriktning.

»Har du förresten sett att det bor en annan

svensk på hotellet just nu?« frågar Liza

plötsligt. Jag skakar på huvudet, alltför

förjsunken i menyn för att fråga vem hon

egentligen menar.

Men det ska visas sig senare.

Sultanen Qabus ibn Saids upprustning

av Oman de senaste decennierna

tycks ha skänkt honom en

landsfaderlig, närmast frälsarlik status bland

landets invånare. Så gott som alla jag träffar,

från studenter, servitörer och taxichaufförer

till hotellägare och museidirektörer, tycks

ha goda ord att säga om sin ledare. Att han

i praktiken är en envåldshärskare – måhända

med lokala, folkvalda »kommuner« och

ännu ouppfyllda löften om en omfattande

demokratisering – tycks inte hindra folk från

att hylla honom för den infrastruktur han

byggt upp i form av vägar, skolor, sjukvård

och bostäder.

Ett mer extravagant exempel på sultanens

självförtroende är Muskats egna Sixtinska

kapell: stadens stora moské, världens tredje

största, som Qabus lät uppföra 2001. Här

snackar vi modern, religiös arkitektur i dess

mest absurda och storslagna form. Förutom

de majestätiska marmorgångarna, de guldglimrande

kupolerna och de 45 meter höga

minareterna hänger där inne en 8 meter

bred och 14 meter hög kristallkrona, gjord

helt och hållet av Swarovski-kristaller!

Ett hisnande spektakel till ljusspel. Men

när jag själv står i den stora bönesalen tycker

jag mest synd om den stackars vaktmästare

som med hjälp av stor plåtklämma försöker

rätta till den 70 gånger 60 meter stora mattan

som korvat sig på mitten.

»Sultanen är en visionär«, menar Malik Al

Hinai, chef på Muskats stadsmuseum Bait

Al Baranda. »Innan han kom till makten

hade han studerat utomlands, fått en känsla

för omvärlden och förstått att vi måste börja

öppna upp landet. I dag har vi såväl kvinnliga

poliser som kvinnliga präster.«

Innan han blev chef för Bait Al Baranda

hade Malik hunnit jobba för sultanens

säkerhetsstyrka, på bank och som marknadschef

på Grand Hyatt i Muskat. Han är dryga

40, klassiskt klädd i vit dishdasha-dräkt

och pratar engelska med oklanderlig brittisk

brytning. Han är född i London och har all

anledning att tala väl om sultanen.

»Mina föräldrar studerade utomlands

under den förre sultanens styre och likt alla

andra exilomaner förbjöds de att återvända

till landet. Men när Qabus kom till makten

1970 släpptes de in igen.«

Bait Al Baranda öppnades i december

2006 som en del i de senaste årens satsning

på turism. Oljan är visserligen fortfarande

landets största inkomstkälla, men, som

Malik säger, »den håller på att ta slut. Vi har

stora förhoppningar på turistnäringen.«

»Den där får mig alltid att tänka på Anthony

Hopkins i Hannibal«, säger han och

pekar på en upphängd beduinmask. Han

visar runt i museet bland folkdräkter, gamla

dolkar och imponerande modeller av den

omgivande öknens urtidsstenar. Och jag

slås av hur märkligt det är att befinna sig i

ett land som gått från utfattigt u-land till aspirerande

i-land på så kort tid. Man undrar

liksom vad de missade där emellan. Landet

tycks till exempel helt sakna populärkultur.

»Vi har länge varit ett frustrerat land«,

medger Malik. »Vi fick inte teve förrän

i början av nittiotalet. Innan dess kunde

vi åka utomlands, titta på teve och sedan

komma hem och undra: varför har inte vi

mtv? Samtidigt vill vi inte uppmuntra alla

västerländska influenser. Köpcentrum, till

exempel, är inget vi förespråkar. Folk gör ju

inget där! De går omkring, fikar, shoppar

nästan ingenting. En helt och hållet lat och

stillastående grej.«

Varje samtal man för i Muskat tycks

oundvikligen, vid något tillfälle, landa i

ett ständigt närvarande lillebrorskomplex

gentemot grannlandets huvudstad Dubai.

Kanske är det inte så konstigt. Historiskt

sett har Muskat varit det självklara handelsnavet

mellan Europa, arabvärlden och

övriga Asien, medan det i dag är Dubai som

fyller den funktionen. Städerna konkurrerar

dessutom om samma sak – samma turister

– men med helt olika metoder och resultat.

»Vi tävlar inte om att vara störst i världen.

Vi bygger inga skyskrapor som Dubai utan

försöker skapa något kulturellt och vackert

och uppmuntrar folk att beundra våra naturresurser.

Flera av våra arkeologiska områden

157


RESA OMAN

Dukat för frukost i The Chedis prisbelönta

hotellrestaurang The Restaurant.

finns med på Unescos världsarvslista«,

säger Malik. När han en stund senare

påpekar att Oman är ett familjeorienterat

land tillägger han, nästan reflexartat,

att »Dubai är för singlar«.

Samma ambivalens ger Liza Latif-

Grosskinsky uttryck för under vår lunch:

»Oman har en sådan stark integritet. Folk

är stolta över sitt land, sin kultur och sina

kläder. Jag hoppas verkligen att inte Muskat

försöker kopiera Dubai«, säger hon.

Men när jag en stund senare frågar om

det finns bra shopping i Muskat berättar

hon först halvhjärtat om det nyöppnade

köpcentrumet City Center i Qurum-området,

med mid-level-butiker som Body Shop

och Next. Sedan ler hon lite generat och

erkänner: »Vill du shoppa, åk till Dubai!«

Muskats halvmåneformade

hamnområde Muttrah glittrar i

kvällsmörkret som Croisetten i

Cannes. Här trängs guldhandlarna, barerna

och de billiga hotellen med minareter och

marknader för fisk och grönsaker.

De varma dagstemperaturerna gör att

kvällarna vigs åt shopping och umgänge och

158

SAUDI-

ARABIEN

Dubai

RES TILL OMAN

Flera flygbolag har dagliga resor från

Stockholm till Muskat, via Frankfurt eller

Zürich. Som svensk beviljas man visum vid

ankomsten till Muskats flygplats.

THE CHEDI

Tel: +968 24 52 44 00

OMAN

IRAN

Muskat

The Chedi har två restauranger, två pooler,

en privat strand och en omfattande spaavdelning.

Billigaste rummen kostar cirka

3 000 kronor, deluxe-rum cirka 4 000 kronor

och sviterna cirka 8 000 kronor. Alla

rum är dubbelrum. Priserna är något lägre

under sommarhalvåret.

För mer info: www.chedimuscat.com

För sex år sedan

fanns bara tre hotell

i Muskat. I dag finns

här några av världens

bästa lyxhotell.

inne i Muttrah Souk, det inomhuskluster av

irrgångar som utgör Muskats största marknad,

är kommersen i full gång. Här säljs

allt från smycken, solglasögon och sjalar

till lokala specialiteter som myrra och frankincense-rökelse.

Det finns inte en logotyp

så långt ögat kan nå. Inne i parfymeriet Al

Harman är Gucci, Chanel och Dior ersatta

av pråliga arabiska parfymflaskor.

»Vi säljer mycket till ministrar och oljeshejker«,

säger expediten Sofi Ahmed och visar

upp en gigantisk, diamantformad flaska

av parfymsorten Sheik Al Arab som kostar 35

000 kronor. »För någon månad sedan kom

det in en minister och köpte 20 exemplar av

denna.«

Jag skakar på huvudet och tränger mig ut

på gatan, där taxichaufförerna står vid sina

Toyota-bilar, vitklädda i kumah-hattar och

dishdasha-dräkter, och slåss om turisternas

uppmärksamhet: »Taxi! Taxi!«

Jag fastnar för Talal Al-Balushi, 30 år, som

inte är alltför irriterande påträngande och

pratar god engelska.

»Jag har lärt mig engelska och hindi bara

av att köra taxi. Jag bor i Muttrah med min

familj, jobbar vid flottan på dagarna och

kör taxi på kvällarna«, berättar han medan

vi svischar genom Muskats platta stadslandskap.

Det påminner om ett slags arabiskt

Los Angeles, där de låga husen klättrar längs

dalar och upp på bergskanter, där nyinstallerade

Shell-, Subway- och McDonald’sskyltar

varvas med lika nybyggda moskéer

med upplysta kupoler och glimrande vackra

fasadmönster.

Talal kör mig till Muskats »old town«,

där sultanen har sitt boende vid vattnet, i en

ganska anspråkslös byggnad för att vara ett

palats. Likt alla andra hus i Muskat är fasaden

putsvit medan dess golfpeggsliknande

kolonner, målade i guld och blått, är de

enda färgglada inslagen jag ser i stan.

»Ser ni husen där borta«, säger Talal och

pekar mot ett nybyggt bostadsområde i

närheten av palatset. »För några år sedan

var det ett extremt fattigt område

där det kunde bo sju personer i små

hyddor med ett rum och kök. Sedan

bestämde sig sultanen för att riva

alltihop. Han fixade provisoriskt boende

åt de som bodde där, byggde

nya hus och två år senare fick de

flytta in i helt nya femrums-lägenheter.

They are very lucky people.«

Kontrasten är påtaglig mellan

Muskats växande, vibrerande

stadsliv och det

inhägnade lyxlivslugnet på The Chedi.

Att ligga vid infinitypoolen vid strandkanten,

få drinkar framburna av artiga kypare

och se solen gå ner i ett smoggigt, magiskt

skimmer, är att upplösa tid och rum. En

inte alltför vansklig gissning är att många av

gästerna kommer hit mer för solen och hotellservicen

än för landets kulturella arv och

naturresurser – det som Oman framhåller

som främsta sevärdheter.

Jag avslutar kvällen med att äta middag i

The Chedis hotellrestaurang. Det är fullsatt

och stimmigt. En pianist klinkar på några

Sinatra-klassiker. Nästan alla bord är besuttna

av välklädda par i varierande vuxenålder.

Några patenterat par-uttråkade, andra med

den där glittrande, nykära samhörigheten i

ögonen.

Och två bord bort sitter fotbollsstjärnan

Fredrik Ljungberg med blicken djupt försjunken

i ett damsällskap.

R

Similar magazines