Jazzbladet nr 2/11 - Classic Jazz Göteborg

JazzblaDet
2/2011 årgång 33
En utrotningshotad art -
vibrafonisten (se sid 10)!
Foto: Bert Slättung

2
Ögonblicksbilder från Alingsås
(se sid 18)
Great Moments of Swing
Gamle Bilk-banjoisten m m Tony Pitt
- nu med T J Johnson

JazzblaDet
Organ för
Föreningen Classic Jazz
Göteborg
Redaktör och ansv utg:
Bosse Alftenius
Hovås Enebacke 7
436 58 Hovås
e-post:
jazzbladet@
classicjazzgoteborg.se
web:
www.classicjazzgoteborg.se
Du är välkommen med bidrag
till Jazzbladet! Material (helst i
elektronisk form) bör vara red.
tillhanda före 110910
BLI MEDLEM, STÖD VÅR
MUSIK!
Årsavgift:
Senior: 200:-
Junior (under 30 år) 30:-
Pg 91 60 23 - 5
Classic Jazz Göteborg
Ange namn, adress, tel,
epost och om du spelar
något instrument!
3
Tryckt hos Lindgren & Söner, Mölndal
Redaktörens
spalt
Det blev sommar i år också -
den gångna vintern var alltså
inte början på en ny istid,
även om vi nog lite till mans
trodde det.
Jazzåret har verkligen börjat
bra. Kapellet har kört för
fullt och vi har fått ett mycket
glädjande gensvar för jazzkvällarna
på s/s Marieholm.
Mer än fullt varje gång. Det
verkar som om vi i Marieholm
har fått ett forum där vi kan
föra ut vår musik till andra
än de närmast sörjande. Det
värmer hjärtat att se personer
jämnåriga med ens egna
barn bugga loss och upptäcka
vilken livsglädje och rytm det
finns i den klassiska jazzen!
Ett annat spelställe som hr
alla förutsättningar att fylla
funktionen som skyltfönster
för klassisk jazz är Villa Belparc
i Slottsskogen dit vårt
samarrangemang med kulturförvaltningen
har flyttat i år.
Varken musiker eller publik
kommer nog at sakna Slottsskogsteatern,
där ju mysfak-

torn varit så nära noll man kan
komma.
Classic Jazz Göteborg kommer
också att vara representerat
vid årets Kulturkalas. Mellan
16 och 21 augusti blir det jazz
varje dag på Gustav Adolfs
Torg. Dessutom kommer det
att bjudas på kulinariska begivenheter
med fransk touch,
enligt ryktena.
Tisdagen den 6 september är
det så dags att kasta loss för
RÄKKRYSSNING! Förra årets
kryss blev som bekant en braksuccé,
trots att hårda vindar
gjorde att vi inte fick uppleva
synen av Vinga och dylika landmärken
utan istället fick njuta
av mer exotiska vyer som IKEA
i Bäckebol och Jordfallsbron!
Mer information finns på baksidan
av tidningen.
4
Hösten är som vanligt fullmatad
med aktiviteter som Kapellet
varje onsdag och Stena Danica
en gång i månaden - Jag vill
passa på att slå ett slag för den
senare - spelade där i mitten
på maj och noterade att dels
publiken trivdes, dels att det
var jättekul att spela ombord!
Det är ännu för tidigt att äga
något om Tysklandskryssningarna
i framtiden, men vi håller
tummarna för att vi tillsammans
med Stena Line ska
kunna återuppta de mycket
populära resorna i en eller annan
form.
Du hittar en sammanställning
över planerade aktiviteter på
mittuppslaget. Vi reserverar oss
för ändringar; senaste information
får du som alltid på hemsidan
http://www.classicjazzgoteborg.se
Vill till sist tacka alla som bidragit
tilldet här numret - ingen
nämnd och ingen glömd!
Trevlig jazzsommar!
Bosse Alftenius

Bert Slättung presenterar
glimtar ur Jazzbladet för
5 år sedan
Det tränger på i var knopp, den
brister,
Det buktar ut i vår kropp, av
ister.
Men vad gör det alla glada
tjommar,
Man får väl jogga som f-n i
sommar.
…
Nu lyser sippan i skogens snår
Och tjocka humlan tar riktigt
sats,
För nu så är det väl ändå vår
Och en flygtur är på sin plats.
Den vet ej om att den är för
tung
Och därför den känner sej frisk
och ung.
(Anders Hultman skaldade
bland sina betraktelser under
rubriken ”Ordförandens spalt”)
10 år sedan
I den mån som vår kassör
Stig X inte själv deltog i själva
tävlingsspelandet, skulle han
vara resultatansvarig. Stig hade
kreerat ett dataprogram som
tog hand om både juryns siffror
och publikens kryss. … Datorn
hade installerats i köksregionerna
i källaren i ett litet avsides
beläget rum. Juryn skulle
5
Återblicken
inför varje tävlingsomgång
informeras om dataprogrammet
i detta rum. Vid första tillfället
tog vi ett riktmärke på en låda
purjolök, vänstersväng, o.s.v.
Vid tillfälle två fann vi inte
lådan och gick fel, men redan
från gång tre och sedan varje
söndag låg minst en purjolök
där vi skulle gira. Tack kocken!
(Ingvar ”Big” Pettersson om
sina vedermödor som jurymedlem
under jazztävlingen
2001)
15 år sedan
95 personer sitter snyggt
bänkade i rader på Kapellet.
… Kenneth Arnström skall lira
me Niklas [Carlsson] och Klas
[Lindquist] framför ett Vintagekomp
lett av Bo Löfgren.
Så bryter det löst Niklas drar
igång med Shine med ett häpnande
löd. Kenneth som förmodligen
ännu inte har så stor
kännedom om de två ungdomarnas
förmåga står avvaktande
vid sidan och betraktar
utvecklingen. Efter flera trombonkorus
och ett sångkorus
lämnar Niklas över till Klas.
Det saxsolo som följer är rena
dynamiten. Ett stort leende
sprider sig över Kenneths ansikte.
Han börjar fatta vad han
har råkat in i. Om det är ren

inspiration eller om det finns
hos Kenneth en känsla av att
nu får man nog lov att hävda
sig, det vet jag inte, men han
lirar gudomligt. I ryggen har
blåsarna ett tätt swingkomp.
Nu dj… svänger det i kyrkan.
Åhörarna skrattar som om dom
hade sett en rolig film.
(Ralph Henrikson under rubriken
”Från Kapellet rätt in i
himlen”)
20 år sedan
De djupt klingande blåsinstrument
som fanns vid den här
tiden [= 1830-talet] var fagotten
och ofikleiden (den senare
idag nästan helt okänd utanför
musikhistorikernas krets), vilka
emellertid var alltför ljudsvaga
för att kunna göra sig gällande,
framför allt vid friluftkonserter
(OBS f ö att bastuban ännu inte
var uppfunnen). Sax ville därför
(skrev han senare) skapa ett
instrument som påminde om
ett stråkinstrument till klangen
men hade bleckinstrumentens
ljudstyrka och intensitet.
… Någon gång under åren
1838-40 kom han så på den
snillrika idén att sätta ett
klarinettmunstycke på en svagt
konisk instrumentkropp av
metall, vilket gav en kraftig,
böjlig, övertonsrik ljudkaraktär
som var helt ny. Han gav det
nya instrumentet namn efter
sig själv, ”saxophone” (alltså
6
ung. = ”Sax-ljudare”) och anmälde
i augusti 1841 sin prototyp
till en utställning i Bryssel,
en bassaxofon i koppar (!),
sannolikt stämd i C och sannolikt
krökt som en fagott och
inte böjd som en rökpipa…
(Bert Slättung om Adolphe Sax
under rubriken ”På jakt efter
ett bra bas-sound”)
25 år sedan
Wild Bill har tonvis med humor
och minne som en häst. Han
kan sitta i timmar och berätta
om allt han har varit med om.
Jag garanterar att vi fick många
goda skratt för Wild Bill har
berättartalang.
… Lördagen var den största upplevelsen
för mig personligen.
Carnegie spelade otroligt bra.
De utstrålade en musikglädje
och värme. Wild Bill satt och
myste. När Rolf [Sundby] och
Wild Bill spelade trumpetduett
då steg tårarna i mina ögon.
Det var en verklig höjdpunkt i
mitt musiklyssnande.
Mellan konserten och skoldansen
i Billdal (som vi döpte om
till Wild Billdal) hade vi vår
jubileumsmiddag. …

Vi tjejer sjöng och talade om
i talkör hur vi ser på våra
spelemän. Men det är privat så
det berättar jag inte här.
(Mona Olofsson – hustru till
banjoisten Bertil Olofsson - under
rubriken ”Wild Bill in Town
– 25-årsjubileum med Carnegie”)
30 år sedan
… precis mellan Pat O’Brien’s
och Preservation Hall blev jag
rånad på 35$, mitt i vimlet
alltså. Efter åtta omfattande
USA-resor utan minsta incident
hade jag nästa börjat misstro
alla florerande skräckrapporter
om blixtsnabba holdups etc. …
Men det otroliga hände alltså.
Nykter och skärpt, med minst
tjugofem vittnen på en fullpackad
trottoar, mittemellan
två välfrekventerade turistställen,
blev jag påhoppad av två
attraktiva svarta damer som
efter en serie i och för sig intressanta
skamgrepp befriade
mig från den lilla sedelbunt jag
hade i högerfickan. Den ena
av dem försvann direkt i mängden,
den andra genade över
St Peter Street. Och jag efter.
Glömsk av alla varningar gällande
New Orleans-gangsters
som gärna skjuter offret efter
rånet, enligt regeln ”döda
vittnen vittna icke”.
7
Jag hann upp henne, samtidigt
som duons s k Torpedo Man
kom in i dramat. Med ett hårt
karateslag klippte han till mig
på handleden så att klockbandet
gick av, trots att det var
gjort av äkta hajskinn. Därmed
tappade jag greppet om hans
fingersnabba kollega, och med
en rivstart försvann trion i en
svart Toyota neråt Royal Street.
(Jazzmusikern och bartendern
Lars Lystedt, Umeå, under
rubriken ”New Orleans – jazz,
våld och fantastiska barer”, en
artikel lånad från tidskriften
Apéritif.)

William Geary ”Bunk” Johnson
är en av de mest omskrivna
och kontroversiella personerna
i jazzens historia. Han föddes i
New Orleans 10 år efter det datum,
som han för det mesta - i
senare delen av sitt liv – deklarerade
som sin födelsedag.
Bunk Johnson spelade kornett
på den tidiga New Orleans
scenen och var aktiv i staden
från ungefär 1910 till 1914,
just vid den tiden då jazzmusik
var associerat med ordet ”’jazz”
(slang för ”smörja”, ”struntprat”).
8
Bunk Johnson -
myten och musikern
Johnson påstod senare i livet
att han varit medlem i Buddy
Boldens pionjärband under
1890-talet men hans faktiska
födelsedatum motsäger med
skärpa detta förhållande.
Vad som däremot är ovedersäg
ligt är att han spelade med
The Eagle Band i New Orleans
och att den unge Louis Armstrong
var im po nerad av hans
spel, vilket inte var så kraftfullt
som Joe Olivers eller Freddie
Keppards men som bar melodi
på ett hänförande sätt.
Johnson lämnade New Orleans
1915 och reste kors och tvärs i
USA för att söka jobb. I själva

verket var han ”pensionerad”
på grund av dentala problem
och brist på entusiasm i mitten
av 1930-talet, lämnade musiken
helt och hållet och bodde i
obemärkthet i New Iberia
där han återupptäcktes av
forskar na Fred Ramsey och Bill
Russell.
Dessa ärliga unga mäns entusiasm
återtände Bunk Johnsons
låga, han började spela
igen och blev förtrupp till New
Orleans jazzens revival på det
tidiga 40-talet. Hans sparsamma
stil och torftiga framförande
upplevdes som att vara jazz i
dess tidigaste och ursprungliga
form.
Johnson själv mot sade dessa
intryck genom att föredra en
repertoar, som dittills inte varit
associerad med klassisk jazz
och genom att ofta skälla ut
sina medmusiker på scenen för
att spela för högt eller för amatörmässigt.
Johnsons band - med klarinettisten
George Lewis – brakade
samman år 1946 på grund av
sådana meningsskiljaktigheter,
f
9
förvärrat av kornettistens tunga
drickande, men då var revivalmusikens
tunga stridsvagn
ostoppbar.
Johnsons alla påståenden och
svepskäl – att han till exempel
utbildade Louis Armstrong eller
att han spelade med alla viktiga
New Orleans musiker innan
skivinspelningarnas tid – blev
oemotsagda under årtionden
efter hans död.
Hans uttalade preferens för
dansmusik och sentida populärmusik
bekräftas av den musik
han spelade in under sina sista
år med undantag av en session
år 1947, under vilken han
ackompanjerades av lite mer
swinginspirerade musiker.
Son en person, vars historiska
vikt helt överstiger hans verkliga
musikaliska värde är Johnson
till dags dato en samlande
gestalt för allt det, som är bakåtblickande
på den klassiska
jazzmusikarenan.
(Fri ”översättning” från The
Encyclopedia of Jazz & Blues
skriven av Keith Shadwick.)

Torsdagen den 18 maj 2011
bjöd Liseberg på ett av säsongens
ganska få jazzevenemang
på Taubescenen – ja, bjöd är
kanske inte rätt ord, det kostar
numera faktiskt 80 kr att gå
in i parken (om man inte har
löst säsongskort för 195 kr),
men sedan får man ju lyssna
på musiken gratis. Det var den
legendariske vibrafonisten Sune
Waldehorn, 78 år gammal, som
plockat ihop en grupp rutinerade
jazzmusiker.
Där fanns en som nästan var
i hans egen ålder, saxofonisten
Lars Elf, känd från otaliga
band inom swing- och tradgenren
i Göteborg, vidare ett par
yngre, gitarristen Ulf Bandgren
som spelat med de bästa inom
svenska jazzmusik och med
elitmusiker i New York och
rutinerade trummisen Raymond
Karlsson som kompat bl a Bob
Brookmeyer, Horace Parlan
och Art Farmer. Men där fanns
också den unge basisten och
sångaren Alexander Lövmark,
kvällens stora positiva överraskning,
i alla fall för min del.
Sune Waldehorn har man hört
talas om som ett av de stora
namnen under den svenska
jazzens ”guldålder”, 50-talet,
när han spelade med bl
a Nils-Bertil Dahlander, Rune
10
Sune Waldehorn på Liseberg
Gustafsson, Sören Ahrnot och
Putte Wickman. På 60-talet var
har en av de drivande i gruppen
Scandinavian Five (där bl a
gitarristen Sven Olsson ingick),
då på elorgel. På senare år har
han mest varit verksam som
pianist/keybordist och sångare,
inte minst inom PRO och i
gruppen Kållepojkarna som bl a
underhållit på Liseberg i decennier.
Men nu har han alltså återvänt
till vibrafonen och till sin ungdoms
jazz och swing (fast han
har väl egentligen aldrig slutat),
och det var Lars Elf som
fick honom att ta steget att
bilda den här gruppen, berättade
han från scenen, en lyckad
kombination av gamla mäns
rutin och säkerhet och yngres
frifräsighet på traditionens
grund.
Sune W är förbluffande vital
och när han vigt dansar bakom
sitt stora förgyllda instrument
och låter klubborna studsa omkring
kan man inte tro att det
är en nära 80-åring man ser
och hör. Hans låtpresentationer
och trivsamma ”småtjôt” får en
att tänka på Nils-Bertil Dahlander,
men Sune begränsar skickligt
snacket till det väsentliga.

Tenoristen Lars Elf är den bästa
tänkbara rörblåsaren i den stil
det här handlar om, 50-talsswingen,
och det är som alltid
en fröjd att lyssna till hans
melodiska solon, framförda
med än lyrisk, än fet, kraftfull
saxton.
Jag kan inte hitta på något
bättre ord än ”läckert” för Ulf
Bandgrens gitarrspel, så distinkta
och eleganta solon, så
väl anpassat och svängigt ackordspel.
Det är också Ulf B som
tillsammans med Sune W står
för bandets arrangemang. –
Trummisen Raymond Karlsson
är på ett sätt väldigt diskret,
men hans trumspel stöttar så
fint och driver så lagom, det
behövs inga explosioner för att
kompet skall svänga.
Till det gedigna svänget bidrar
förstås också basisten Alexander
Lövmark, som presterar ett
stabilt men ändå drivande och i
bästa mening traditionellt basspel.
Han är den ende i bandet
som jag aldrig tidigare har sett
och hört, och han bidrar starkt
till att göra den här gråa och
småduggiga kvällen till en riktigt
rolig upplevelse. Inte nog
med att han spelar de gamla
standardnumren med sådan
självklarhet, han sjunger också
flera av dem, lika självklart och
övertygande,
11
med härlig tajming och kraftfull,
personlig röst. Verkligen
inte illa för en 26-åring och
verkligen roligt med en ung
kille som vill satsa även på den
gamla ”klassiska” jazzen (jag
har förstått att han är lika hemma
inom pop, soul och visor).
Låt oss hoppas att detta band
får bestå och att det hittar fram
till sin självskrivna kundkrets,
jazzklubbar och kulturhus runt
om i landet, som borde vårda
och understödja den melodiska
jazzen.
Följande låtar spelades: Cute,
Come fly with me (m sång),
Blues for J (J=Jimmie Smith,
komp. av Ulf B), Triste (m
sång), Shiny stockings, When I
fall in love (m sång), Into Norway
(komp av Ulf B på harmonierna
till Out of nowhere), You
are the sunshine of my life (m
sång), Four brothers, Teach me
tonight (m sång), In a mellow
tone.
Bert Slättung

Skivtips 2 2011
12
Leifs skivtips 2.11
Detta skivtips blir en blandning
av gammalt och nyare, men
med tyngdpunkten som vanligt
på 50- och 60-talen.
Ofta så hittar man gamla godingar
så där utan anledning
bl.a. en Buddy Bregman-CD
från 1956. Bregman (1930-)
fungerar som arrangör och dirigent
för ett 20-21-mannaband
innehållande idel känt folk. Alla
kompositioner av Bregman.
CD:n heter ”Swinging Kicks”.
Verve, MG VS-6013.
Benny Carter (1907-2003) är
en gammal favorit som arrangör
och altsaxofonist. 1958
spelade han in en storbandsskiva
där varje melodi hade en
månadsanknytning. CD:n heter
”Aspects”, inspelad på The
Blue Note Collection (Capitol
Jazz), CDP 7243 8 52677 2 7.
1976 spelade Benny Carter in
en sextett-CD tillsammans med
Dizzy Gillespie (1917-93) på
skivmärket Pablo. Titeln är bara
”Benny Carter, Dizzy Gillespie,
Inc”. Original Jazz Classics,
OJCCD-682-2.
Nästa CD har en märklig sättning,
en tenorsax och fyra
bleckblås plus piano, gitarr, bas
och trummor. Tenorsaxen spelas
av Al Cohn (1925-88) och
trumpet av bl.a. Joe Newman
och Thad Jones. Inspelningen
är från 1955 och heter ”The
Jazz Workshop, Four Brass,
One Tenor…Al Cohn”. RCA.
Tillbaks till storbanden. På
40-talet och början av 50-talet
hade Harry James (1915-83)
ett trevligt dansband”, Harry
James and the Music Makers”.
Skivan är förmodligen en radiokonsert
från sent 40-tal och
heter ”Live in Concert featuring
Buddy Rich”. Jag har lite svårt
att tyda skivmärket, verkar
vara Prism Leisure (MCPS),
DBCD 03.
Nu kommer vi till pianisterna.
Först ut är Jan Lundgren
(1966-) med en inspelning från
USA. 1997 fick Jan Lundgren
Orkester Journalens Gyllene
Skiva för bästa svenska jazzinspelning.
Denna dubbel-CD
från 1996 spelades in med
amerikansk basist och trummis.
Albumet heter ”The Jan Lundgren
Trio, Cooking! At the jazz
bakery (Los Angeles)”. Fresh
Sound FSR 5019 CD.
Pianist nummer två är Les
McCann (1935-). Han leder
också en trio, men av det mera
hårdsvängande slaget. Han kan
spela relativt lugnt ibland men
kan inte hålla sig en hel melodi.
Red sails in th Sunset är ett bra

exempel på detta. CD:n heter
”Les McCann Ltd. In San Fransisco”,
Pacific Jazz TDCJ-6175
(PJ-16).
Pianist nummer tre är Bud Powell
(1924-66). Powell är mest
känd som bopmusiker. Men i
detta Quadromania-album (fyra
CD från 1945-53) visar han
olika sidor spelande i allt från
oktetter till soloframträdande.
Albumet heter ”Bud Powell,
Budd’s Bubble. Skivmärket är
Membran, 222469-444/A-D.
En liten paus bland pianisterna.
Batteristen Max Roach (1924-
2007) ledde 1960 en för den
tiden modern kvintett med bl.a.
bröderna Turrentine (tp och ts).
CD:n heter ”Max Roach plus
Four, Quiet as it’s kept”, Verve
SR 60170.
Det var länge sedan jag hade
med en hammondorganist. Det
svänger fint om Shirley Scott
(1934-2002) på denna trioskiva
från 1965. Skivan heter ”On a
clear day, Shirley Scott”, Impulse
A-9109.
Pianist nummer fyra Horace
Silver (1924-) levde i gränslandet
mellan bop och cool, i varje
fall på det här Quadromaniaalbumet,
”Horace Silver, Down
Home, som representerar Silver
under perioden 1952-55 i trio-
och kvintettsammanhang.
13
Skivmärke Membran 222477-
444/A-D.
Jag tänkte avsluta med en
femte pianist, nämligen den
algerietfödde fransmannen
Martial Solal (1927-). Solal var
på Newportfestivalen 1963 där
denna CD spelades in. CD:n
har en ståtlig titel: ”First American
Recording! Europé’s Greatist
Jazz Pianist! Martial Solal at
Newport ’63. RCA Victor LSP-
2777.
Leif Wockatz

14
Aktiviteter
Datum Tid Plats Band / Aktivitet
On 08 jun
Ti 14 jun 19 - 22
Ti 21 jun 19 - 22
Ti 28 jun 19 - 22
Ti 05 jul 19 - 22
Ti 12 jul 19 - 22
Ti 19 jul 19 - 22
Ti 26 jul 19 - 22
Ti 02 aug 19 - 22
Ti 16 aug
-”-
On 17 aug
-”-
To 18 aug
14.00 -
16.50
17.20 -
20.00
14.00 -
16.50
17.20 -
20.00
14.00 -
16.50
Stena Danmark
Tant Bertas Jasskapell
Villa Belparc,
Slottsskogen Tubasextetten
Villa Belparc,
Slottsskogen Öckerö Big Band
Villa Belparc,
Slottsskogen
Foggy Bottom Classic
Jazzband
Villa Belparc,
Slottsskogen Papa Piders Jazzband
Villa Belparc,
Slottsskogen Tina Rahm Quintet
Villa Belparc,
Slottsskogen Swing Brothers
Villa Belparc,
Slottsskogen
Sir Bourbon Dixieland
Band
Villa Belparc,
Slottsskogen Red Wing Band
Kulturkalaset,
G A Torg The Jazzmen
Kulturkalaset,
G A Torg Peoria Jazzband
Kulturkalaset,
G A Torg Hallelujazz
Kulturkalaset,
G A Torg Sweet Six
Kulturkalaset,
G A Torg The Novelty Band

-”-
Fr 19 aug
-”-
Lö 20 aug
-”-
Sö 21 aug
-”-
17.20 -
20.00
14.00 -
16.50
17.20 -
20.00
14.00 -
16.50
17.20 -
20.00
12.00 -
13.50
14.20 -
16.00
15
Ti 06 sep 18 - ca 22 Stenpiren
On 14 sep
Kulturkalaset,
G A Torg Seaside Jazz Band
Kulturkalaset,
G A Torg Smoke Rings Quintet
Kulturkalaset, Sir Bourbon Dixieland
G A Torg Band
Kulturkalaset, Bengt Söderbergs Sex-
G A Torg tett
Kulturkalaset,
G A Torg Tubasextetten
Kulturkalaset,
G A Torg Öckerö Big Band
Kulturkalaset,
G A Torg Swing Brothers
Stena Danmark
On 14 sep 19 – 22 Kapellet Peoria
Jazzkryssning med
räkbuffé och jamsession
ombord M/S Poseidon.
Sir Bourbon Dixieland
Band
On 21 sep 19 – 22 Kapellet Swingsexan med Lisbeth
On 28 sep 19 – 22 Kapellet Dixieland Rednecks
On 5 okt 19 – 22 Kapellet Tina Rahm Quintet
On 12 okt
Stena Danmark
On 12 okt 19 – 22 Kapellet
Gothenburg Swing Society
Foggy Bottom Classic
Jazz Band
forts.

16
On 19 okt 19 – 22 Kapellet Swingx
On 26 okt 19 – 22 Kapellet The Novelty Band
On 2 nov 19 – 22 Kapellet Red Wing
On 9 nov 19 – 22 Kapellet
On 16 nov
Gothenburg Swing Society
Stena Danmark
Swingsexan med Lisbeth
On 16 nov 19 – 22 Kapellet Soft & Swing Sextett
On 23 nov 19 – 22 Kapellet Swingbrothers
On 30 nov 19 – 22 Kapellet Happy Jazzband
On 7 dec 19 – 22 Kapellet Sir Bourbon
On 14 dec
Stena Danmark
Peoria Jazzband
On 14 dec 19 – 22 Kapellet Papa Pider
On 21 dec 19 – 22 Kapellet Sweet Six

I min bok om den traditionella
jazzen i Göteborg (www.jazzhistoria.se)
finns ett kapitel
om ”Jazz i kyrkan”, och det
håller jag nu på att utvidga till
att omfatta ”Jazz och religion”
i allmänhet. Det finns såvitt
bekant ingen samlad översikt
över det här ämnet. Jag har
sysslat en hel del med ”religiös
jazz” i Gota River Jazzmen,
bl.a. på vår CD med enbart
svensk religiös musik.
Jag har sett en uppgift om att
ett mycket ungdomligt band
med det fyndiga namnet Måttbandet
spelade i Abrahamsbergskyrkan
i Bromma redan
1955, dvs bara året efter
George Lewis klassiska ”Jazz at
Vesper” i Ohio!
Jag har också läst att åtskilliga
ungdomar som senare blev
etablerade traditionella musiker
(”Sumpen”, bröderna Ingelstam,
Göran Lind, Gunnar Berglid
m.fl.) var med i den skara
som började just i den kyrkan
(som måste ha varit otroligt liberal
vid den tiden!)
17
Jazz i kyrkan m m
Den tidigaste kyrkspelningen
med göteborgsband jag hört
talas om är så pass sen som
1973, då Peoria spelade på en
begravning i Västergötland.
Därefter dröjde det åtskilliga år
innan trenden med kyrkspelningar
startade.
Jag är intresserad av allt som
rör det här ämnet. Om Du,
käre läsare vet något om tidiga
kyrkokonserter eller gudstjänster,
eller kan ge andra tips
vore jag mycket tacksam. Det
är ju numera snarare regel än
undantag att traditionella jazzband
spelar i kyrkan; mer än
50 band har spelat i över 400
kyrkor i Sverige.
Kontakta mig på
jazzhistoria@gmail.com
eller per post till Ingemar
Wågerman, Klova Backe 5,
475 42 HÖNÖ.

Den elfte jazzfestivalen i
Alingsås hölls fredag - söndag
8 - 10 april och gynnades
som vanligt av sol och vackert
väder, även om det var rätt
blåsigt när inledningsparaden
gick på fredag eftermiddag. Jag
för min del ingick inte i något
av de uppträdande banden men
åkte till Alingsås både fredag
och lördag på eget bevåg för
att stötta paradmusiken med
min sousafon. För detta fick jag
dagsbiljetter av festivalchefen
Hans Zakrisson och kunde gå
runt och lyssna så mycket jag
hann och ville.
Utmärkande för Alingsåsfestivalen
är den mysiga och familjära
stämningen som har att
göra med både småskaligheten
i hela arrangemanget, de korta
avstånden mellan spellokalerna
och den vänlighet och omtänksamhet
man möter från arrangörer
och funktionärer.
Pianisten, trombonisten och
sångaren Ulf Johansson Werre
som var här för första gången
sa, både personligen över ett
ölglas och från scenen, att
detta var en av de allra trevligaste
festivaler han uppträtt på
och att han mycket gärna ville
komma tillbaka.
18
Glimtar från 2011 års
Alingsåsfestival
Av de band jag hörde var
det några som jag speciellt
fastnade för av olika skäl, TJ
Johnsons band, Gumbo, Odeon
Jazz Quintet och Great Moments
of Swing. Pianisten och
sångaren TJ Johnson besökte
Alingsås för tredje gången och
nu hade han, så vitt jag kunde
se, ett helt nytt band med sig.
Nye saxofonisten Al Nicholls
kunde inte mäta sig med den
intensive klarinettisten/altsaxofonisten
Adrian Cox som TJ haft
med sig tidigare.
I gengäld var Kenny Balls och
Acker Bilks gamle banjoist Tony
Pitt en riktig smärgel på gitarr.
Men på den talrika publikens
reaktioner kunde jag höra att
den liksom jag njöt mest av
TJ:s egen uttrycksfulla och personliga
sång och hans tunga,
bluesiga pianospel i låtar som
förknippas med t ex Ray Charles,
Fats Waller, Alberta Hunter
och Louis Armstrong.
Ännu tyngre blues och ännu
mäktigare boogie- och rockrytmer
blev det förstås när
göteborgsgruppen Gumbo drog
igång med sin gungande, heta
musik, lika djupt rotad i New
Orleans som jazzen.

Här var det musik som förde
tankarna till musiker som Professor
Longhair, Dr John och
inte minst Fats Domino, framförd
med stor kraft och med (i
alla fall för oss äldre) väldigt
hög ljudnivå. Saxofonisterna
Stefan Sandberg och Andreas
Gidlund (Olof Skoog deltog
inte denna gång, han var med
Second Line i Danmark) riffade
energiskt och spelade eldiga
och frätande solon, och den
festlige sångaren och gitarristen
Mikael Westman sjöng med
känsla.
Han verkade dock inte helt nöjd
med det publikgensvar bandet
fick och förmodade att publiken
skulle ha varit mer med
på noterna efter några öl och
senare på dagen, men jag tror
han missbedömde våra relativt
stillsamma reaktioner - jag
såg väldigt många som knappt
kunde sitta still på stolarna
utan gungade, klappade och
stampade takten. Men det är
klart, ”head-bangade”, slog
med armarna i luften och vrålade
gjorde vi inte...
Efter denna ljudkaskad på
Hotell Grand skall inte förnekas
att det var en lisa att komma
till Missionskyrkan och lyssna
på Odeon Jazz Quintet från
Oslo, en mycket positiv överraskning.
19
Jag hade inte ens hört talas
om bandet trots att det funnits
i mer än 15 år och innehåller
musiker som är eller i olika
perioder varit med i välkända
Magnolia Jazz Band, bland dem
trombonisten Gunnar Gotaas
och pianisten Morten Gunnar
Larsen.
Här bjöds en sorts elegant och
återhållen kammarjazz och ragtime
blandad med både karibisk
och sydamerikansk populärmusik,
choro och habanera. Den
skicklige klarinettisten Öistein
Isachsen broderade fingerfärdigt
runt melodierna, banjoisten
Börre Frydenlund spelade
single-string-solon även på
gitarr och mandola (altmandolin)
och perkussionisten Birger
Mistereggen trummade varierat
på bl a två cajones (lådtrummor)
- han satt på den ena och
använde bastrumspedal på den
andra - och sjöng dessutom
mycket njutbart på både engelska
och portugisiska.
Ulf Johansson Werre på piano
och trombon och ”vår egen”
Klas Lindquist på altsax och
klarinett har samarbetat då och
då i några år och trivs synbarligen
väl i varandras sällskap -
bägge presenterade på scenen
den andre som ”min idol”...

Nu hade festival-Hans fört
dem samman med den intensive
danske gitarristen Ronald
Andersen (han hade med sig en
akustisk och tre elektrifierade
gitarrer), välkänd från flera tidigare
besök på festivaler både
i Alingsås och Göteborg, och de
drivna och erfarna göteborgsmusikerna
Jörgen Svensson
på bas och Anders Winald på
trummor.
Denna nybildade grupp hade
fått namnet Great Moments
of Swing, och sällan har väl
ett namn haft större täckning
i verkligheten, för det blev en
svängfest utan like. De enda
förberedelser man haft var
(som Ulf J W sa) ”fem minuter
för att skriva ner en låtlista”
och ändå hittade musikerna
varandra så självklart och
direkt, de inspirerade, tände,
överraskade och roade varandra
i en rytmisk lek som var en
ren fröjd att höra på. Detta var
jam session i världsklass.
20
Mycken härlig musik bjöds
alltså från scenerna under
festivalen, men paraderna
jag deltog i blev däremot inte
särskilt imponerande genom att
så många av festivalmusikerna
valde att inte ställa upp!
Beklagligt tycker jag och
sorgligt för arrangörerna,
som självklart borde kunna
räkna med att alla bokade
musiker som orkar gå och som
inte är upptagna med konsert
bidrar till festivalstämningen
genom att spela för folket på
gatorna och torgen i staden.
Bert Slättung
Tips från
coachen!

21
Nygamla Göteborgs-CD!
Den 5 februari 1961 var det
jazztävling på Vasa HAL. Det
var första gången jag spelade
inför en fullsatt salong; att
jag var nervös är en kraftig
underdrift. Vi vann inte. Det
gjorde däremot Panama under
Ebbe Tunelds ledning. Någon
(vem?) spelade in hela tävlingen
på rullband, och den har
nu återutgivits på CD av Anders
Linde, som gjort en strålande
insats för den göteborgska
traditionella jazzen. Det musikaliska
innehållet är förvisso
inte lysande (vi var ju bara
skolpojkar!), men det är en
ovärderlig historisk dokumentation
efter ett halvt sekel. Det är
inte hundraprocentigt säkert
att uppgifterna om bandmedlemmar
stämmer (de är mest
hämtade ur min bok ”Down By
the Riverside”), men de medverkande
banden var i varje
fall Dominiquins (Cook Good,
Old Folks at Home), Madhouse
Ramblers (Bourbon Street
Parade, All the Girls Go Crazy),
Panama Jazz Band (Es war in
Schöneberg, Once in a While),
Steamboat Stompers (Saratoga
Swing, Savoy Blues), Bumble
Bee Brass Band (That´s a
Plenty, I’ve Found New Baby),
Whalemouth Creepers (Chimes
Blues, 12th Street Rag) och
Mañana Jazzmen (som spelade
en snabb bluestolva som man
enligt uppgift kallade ”Rulla
skit” och Bourbon Street Parade).
Nära tolv år senare, den 12 december
1972, spelade Gunnar
”Siljabloo” Nilsson på Eggers
Schweizeri, som drevs av Hans
Brodén. Han kompades av en
tillfällig trio med pianisten Ingvar
Holm, basisten Bengt Hård
och trummisen Dick Segersten.
Holm var från Västerås och
spelade i många år med Ronnie
Hartley på Liseberg. Segersten
var från Örebro. Ett lysande
komp som passade perfekt till
Gunnars klarinett. Annonsen i
GP utlovade ”Dixie-Jazz”, men
det är snarare swingmusik av
bästa märke det handlar om.
Lyckligtvis var Stellan Öbert där
och spelade in. Även detta har
Anders Linde fört över till en
CD med nitton låtar. Tack Stellan
och Anders!
Båda skivorna finns till salu till
det facila priset 125:-/st inkl.
porto. Kontakta Anders via epost
linde@odontologi.gu.se

”A tribute to Chicago”, en cd
med SwingCats från Karlstad,
inspelad i maj 2010
1 Someday you’ll be sorry,
2 See see rider, 3 What can
I say after I say I’m sorry,
4 Autumn leaves, 5 You can
depend on me, 6 I can’t believe
that you’re in love with
me, 7 Terry’s blues, 8 Time on
my hands, 9 Oh lady be good,
10 Way down yonder in New
Orleans, 11 St. Louis blues,
12 Topsy, 13 Sweet Georgia
Brown, 14 Meet me where they
play the blues, 15 Jammin’ with
the cats, 16 Poor butterfly, 17
Doctor Jazz stomp.
SwingCats bildades 2002 och
består av: Leif Jellvert, kn/vib,
Kurt Bertrandsson kl/ts/vok,
Göran de Frumerie p/arr, Bo
Waernhoff b, Knut Nilsson tr.
22
Välspelade och behagligt
lättlyssnade jazzklassiker
Chicago hade under 1920-talet
en central roll i jazzens tidiga
utveckling från det kollektiva
ensemblespelet inom New Orleans-musiken
till mera solistinriktade
stilar, där vita artister
som Bix Beiderbecke, Muggsy
Spanier, Pee Wee Russell och
Benny Goodman fick blomma
ut och briljera med stöd av mer
eller mindre hetsiga och hårdstompande
kompgrupper. De
Chicago-baserade smågruppernas
spel lade i sin tur grunden
för swingens utveckling under
30-talet.
Gruppen SwingCats från Karlstad
har tillägnat staden Chicago
sin nya (tredje) cd men
visar i sitt spel att man snarare
lyssnat på 30-talsswingen (som
växte fram på många platser i
USA

men kanske främst i New York)
än på 20-talets Chicago-stil.
Goodmans kvartett- och sextettinspelningar
och svensk
dansbanemusik från 40-talet är
väl det man lättast får i tankarna,
när man lyssnar på skivan.
Denna grupp habila musiker,
som enligt skivhäftet ”för länge
sedan lämnat tonåren” presenterar
här en samling välspelade
och behagligt lättlyssnade
jazzklassiker (och ett par för
mig okända melodier), delvis
arrangerade, men med rikliga
soloutrymmen för såväl blåsarna
som pianisten och vibrafonisten
(som visar sig vara identisk
med kornettisten!). Lugna
tempon och skönt svängande
rytmer dominerar, och jag kan
tänka mig att bandet är perfekt
på pensionärsdanser, där (det
vet jag av egen erfarenhet)
dansgolvet aldrig är så fullt
som när man spelar ”slowfox”.
”SwingCats är en institution i
Värmland och en fin ambassadör
för ’den gamla jazzen’. De
personifierar begreppet ’Happy
jazz’”, skriver f. chefred. för
Säffle-Tidningen Åke Jansson i
skivhäftet. Det är bara att hålla
med, när man lyssnar på denna
cd.
23
Klarinettisten Kurt Bertrandsson,
som skickat mig skivan för
recension, meddelar att bandets
medelålder är hela 74 år
(det torde slå alla Göteborgsbands)
och att trummisen Knut
Nilsson ”har spelat trummor i
70 år och han blir bara bättre
och bättre”. Snacka om musikens
livgivande och konserverande
kraft!
Man kan läsa mer om bandet,
se på bilder och lyssna på en
del låtar på hemsidan med
adressen www.swingcats.se/ .
Skivan kostar 120 kr inkl porto
och kan beställas genom Kurt
Bertrandsson på e-postadress
kurt.bertrandsson@comhem.se
eller per tel 054-15 14 51.
Bert Slättung

24
Wild Bill Davison is alive and
well in Lindås - utmärkt CD
med Dixieland Rednecks!
Man blir glad av att lyssna på
denna CD! Rödnackarna spelar
som dom själva säger ”riktig
dixieland”, uttytt sån musik
som Eddie Condon och kretsen
kring honom med sådan bravur
skapade.
Kapellmästare Steneby själv är
ju Wild Bill Davisons sändebud
på jorden - här får han tillfälle
att briljera både i uptemponummer
som Royal Garden
Blues och Muskrat Ramble och
i mer stämningsfulla alster som
Hoagy Carmichaels underbara
New Orleans.
I den sistnämnda får vi också
njuta av Clas Nordborgs sonora
stämma, liksom i Just a Gigolo.
Tenorgitarren kommer också
fram med den äran emellanåt.
Clas, varför inte skippa banjon,
köpa hem en låda bourbon och
satsa helhjärtat på att bli den
nye Eddie Condon?
Arne Mattson spelar lysande
trombone, med stor fyllig ton
och en stark känsla för att tolka
melodier, som i den helt underbara
A lovely way to spend
an evening. Det är verkligen ur
flera synpunkter mycket tråkigt
att Arne drabbats av svår sjukdom
- han har mycket kvar att
ge som musiker!
Peter Hallgrens mångsidiga rörblåsande
kompletterar blåsartrion.
Hans utmärkta färdigheter
på klarinett och altsax är
välbekanta; mycket nöjsamt är
det att på den här CD:n höra
honom traktera trendigt böjd
sopransax!
Chefskalenderbitare Wågerman
sätter fart på kompet med sitt
barrelhouse-piano. I A lovely
way to spend an evening visar
Ingemar med eftertryck att han
har andra husgudar än Alton
Purnell och Sweet Emma; karln
kan ju spela lyriskt också!
Pelle Råman och Bosse Johnson
är klippor i kompet. Lyssna på
deras mycket smakfulla spel
i CD:ns bästa nummer - den
flera gånger omnämnda A lovely
way...!
Skaffa omedelbart denna CD -
ring kapellmästare Steneby på
0708-466770 för offert!
Bosse Alftenius

Snart dags för den tjugotredje
jazzfestivalen! Det är knappt
man tror att det är sant. Och
sådana minnen!
När jag satt i en hotellvestibul
nere i stan och snackade med
Benny Waters och Doc Cheatham.
Plötsligt utbrister Benny
till Doc ”I met your wife in New
York the other day”.
-Oh, I thought she was dead,
svarar Doc.
Inte lätt att förstå förrän det
gick upp för mig att Benny
talade om ett _äktenskap som
upplöstes redan under mellankrigsåren.
Sen blev ju Doc förälskad i Billie
Holliday och friade till henne
tre gånger och resultatet blev
i alla fall en riktigt bra platta
som spelades in 1944.
Jag minns också sångerskan
Barbara Ann Shorts som satt
och spelade poker med personalen
på Jazzhuset ända tills
klockan sex en lördagsmorgon.
Och den underbara stämningen
en avslutningskonsert i Betlehemskyrkan
när strömmen gick
och pastorn kom in med kandelabrar.
25
Göteborgs Jazzfestival
26-28 augusti 2011
Och Siljabloo som gjorde en
sån succé på den första festivalen!
Jag träffade honom några
månader senare nere på Waidele
och vi kom överens om ett
gig på nästa års festival. Några
veckor senare nåddes jag av
budskapet att han var död.
Jammen på Jazzhuset de första
åren var magiska och höll på
mycket längre än vad tillstånden
medgav. Vi drog för gardinerna
och dämpade belysningen.
Levande ljus och ölbackar
på scenen. Hela personalen satt
i en ring runt dansgolvet. Ingen
ville gå hem. Några musiker
övernattade till och med i hörnrummet.
Dompan, Sonya Hedenbratt,
Roffe Ericson, Siljabloo, Putte
Wickman, Åke Johansson; alla
lämnade ni något till mig och
andra och det är något som
finns kvar och som tiden inte
rår på.
Nu står den tjugotredje jazzfestivalen
för dörren och vi är tillbaka
på Jazzhuset! Och Valand!
Och Topsy Chapman från New
Orleans är tillbaka efter tjugo
år och sjunger bland annat
med Sammy Rimington!

Och alla swingvänner får ju
frossa när de ser att Scott
26
Artister och band 2011
Hamilton och Jesper Thilo åter Scott Hamilton (USA)
är i Göteborg! Nu kan jag ju
inte räkna upp alla banden som
kommer hit, men vid sidan av
alla ärrade veteraner så finns
Sammy Rimington Int.
Band (Uk, S, Dk, NL)
Jesper Thilo (Dk)
också en yngre generation Marilyn Keller (USA)
jazzmusiker representerad. New Orleans Delight (Dk)
Topsy Chapman (USA)
Amy Roberts från England, till
exempel. Hon är sjutton år och
spelar sax och klarinett och
framträder som solist i flera or-
Marlene Mortensen trio
(Dk)
Paul Harrison Band (Uk,
kestrar. Swing Tarturo från Gö- Dk)
teborg får vi inte glömma och Doc Houlinds Revival All
inte Gustav Lundgren Django Stars (Dk)
Trio eller Paul Harrisons Band
från Danmark.
Jazzin’ Jacks (S)
Second Line Jazzband (S)
Second Line Jazzband? Nja, nu Gustav Lundgren trio
börjar ju även de bli till åren, plays Django Reinhardt
men visst spelar de på festiva- (S)
len.
Amy Roberts (Uk)
Jag ser fram emot den tjugotredje
jazzfestivalen i Göteborg.
Max Lagers New Orleans
Stompers (S)
Peoria Jazzband (S)
Du vill säkert veta mer. Gå in Swing Brothers (S)
på vår hemsida www.gothen- Mystos Hot Lips (S)
burgjazzfestival.com eller ring Instant Swing med Anna-
031-91 12 56, 0709-266 599
Vi ses!
My (S)
Sir Bourbon Dixieland
Ulf Albrektsson Band (S)
Riverside Jazzband (S)
Dixieland Rednecks (S)
Swing Tarturo (S)

27
Bland deltagarna i Gbg:s jazzfestival:
Amy Roberts Topsy Chapman
...och naturligtvis favoriterna
Second Line!

TOWN BY THE RIVERSIDE - GÖTEBORG
Föreningen Classic Jazz Göteborg skall naturligtvis ta till vara
Göteborgs underbara läge på Sveriges framsida och stadens
närhet till den bohuslänska skärgården. Nu är det dags för oss
att ytterligare vidga våra maritima vyer med en jazzig tur i
skärgården.
INBJUDAN
Medlemmar i föreningen (och dess gäster) inbjuds till en liten
kryssning i Göteborgs södra skärgård
TISDAG 2011-09-06
med avgång klockan 1800 och med återkomst
efter cirka 4 timmar ombord
M/S POSEIDON
som avgår och anlöper STENPIREN (vid gamla Packhuset –
nuvarande Casinot)
Ombord framdukas en räkbuffé med tillbehör.
(Drycker av olika styrka finns att inhandla.)
Ombord finns möjlighet till dans under förutsättning att alla
musikermedlemmar tar med sitt instrument
för ett gigantiskt jam i salongen och (vid underbart
sommarväder) utomhus på däck. (Styrelsen har säkrat ett
högkvalitativt komp.)
Vill Du delta i detta (subventionerade) ”sjöslag” skall Du inbetala
100:- per person till föreningens PlusGiro-konto med nummer
91 60 23 - 5
och ange namn och antal personer samt koden POSEIDON.
Deltagarantalet är av sjösäkerhetsskäl begränsat varför ”först till
kvarn får först mala.
VÄLKOMMEN!