år 2012, nr.2 - Birka samfällighetsförening

Missnöjet i Sundsvall 

på väg att lösas 

– slutet gott allting gott? 

Syssloman 

– när allt annat misslyckats? 

Bulletinen 

Riksförbundet Enskilda Vägars medlemstidning Nr 2• 2012 

Artikelserie i 4 delar: 

Enskild väghållning 

i svensk historia 

1200-2010 

1 Bulletinen Nr 2 • 2012

Uno har ordet 

Sommaren står för dörren, dammbindningen är väl utförd och 

vinterns potthål lagade? Ja, även om det är en hel del kvar att 

göra av det sedvanliga barmarksunderhållet, så är jag säker på att 

ni i styrelsen sliter för att få ihop det hela. Ni som har kalenderår 

som räkenskapsår har säkerligen också hunnit med årsstämman 

och förhoppningsvis fått ett erkännande av medlemmarna för 

allt arbete som ni ideellt, eller till en ringa timpenning, lagt ned 

under det gångna året. 

Otack är världens lön är dock ibland den mest passande beskrivningen 

av vad man som förtroendevald kan känna. Under 

våren har jag varit stämmoordförande på ett tiotal stämmor bland 

REV:s medlemmar, i fl era av föreningarna har det förekommit ett 

missnöje med sakernas tillstånd alldeles oavsett hur mycket tid och 

slitsamt arbete som de förtroendevalda lagt ned på väghållningen 

för grannskapets bästa. I ett fall fi ck styrelsen nog och avgick under 

sittande möte. Trots att det fanns en överväldigande majoritet 

som var positiv till styrelsens arbete, så fi ck den lilla, mycket 

missnöjda minoriteten sätta dagordningen, och vad 

händer då när styrelsen avgår och det inte kan väljas 

någon ny? Det var bara för mig att ajournera mötet, 

kontakta länsstyrelsen och berätta om det inträffade. 

Förhoppningsvis kan den av länsstyrelsen 

utsedda sysslomannen hjälpa till med att ordna 

upp situationen. 

I detta nummer fi nns bl.a. ett reportage om en erfaren syssloman, 

som delar med sig av sina kunskaper. Bland övriga intressanta 

inslag är den första i en serie artiklar om den enskilda vägens historia 

av Pär Blomkvist. REV:s expert Nils Blohms redogörelse för 

det senaste i arbetet med att implementera Finlandsmodellen för 

andelstals bestämmande i vårt vackra land är en annan artikel som 

jag vill lyfta fram. REV kommer för övrigt bidra aktivt under 2012 

med att stödja studenten Tyra Larsson, Lantmäteriutbildningen 

i Gävle, i hennes arbete med en uppsats, som bl.a. kommer att 

behandla en jämförelse mellan det svenska och fi nländska sättet 

att sätta andelstal. Förhoppningsvis kommer uppsatsen att kunna 

bidra positivt till den förändring och förenkling 

som REV arbetar för, bl.a. genom 

alldeles nyligen genomförda samtal med 

ansvarigt departement. 

Trevlig läsning och med önskan om en 

riktigt rogivande sommar! 

Uno Jakobsson 

Ordförande 

REV Bulletinen utges av 

Riksförbundet Enskilda Vägar 

Adress: Riddargatan 35-37 

114 57 STOCKHOLM 

Telefon: 08-20 27 50 

Fax: 08-20 74 78 

E-post: kansliet@revriks.se 

www.revriks.se 

Postgiro: 35 77 63-2 Bankgiro: 5528-1109 

REV Bulletinen utkommer med 4 nr per år. 

Citera gärna Bulletinen - men ange källan. 

Ansvarig utgivare: Uno Jakobsson 

Produktion: Elanders Sverige AB 

Form och original: 

Anni Sundquist/Elanders Sverige AB 

Annonser: Kansliet 08-20 27 50 

REV tar inget ansvar för annonsörernas 

utlovade förpliktelser m m. 

Kansliet har telefontid: 

Måndagar-onsdagar, fredagar 09.00 - 15.00 

Tisdagar 09.30 - 15.00 

Torsdagar 09.00 - 12.00 

Lunchstängt 12.00 - 13.00 

På kansliet f inns 

Maria Sundström, kanslichef 08-440 24 61 

Leif Kronkvist, vägingenjör 08-20 27 62 

Solweig Hultén, administratör 08-20 27 50 

Nils Blohm, lantmätare 08-20 27 64 

Birgit Westlund, kassaförvaltare, torsdagar 08-20 27 50 

Carina Pörn, administratör, ti-on, to 08-20 27 50 

Valda funktionärer 

Ordinarie: 

Uno Jakobsson, ordförande 

Jan Johansson, vice ordförande 

Kristina Åberg, sekreterare 

Christer Ångström 

Sture Källgården 

Mikael Näslund 

Margareta Vikgren 

Suppleanter: 

Jan Ellström 

Malin Ohlsson 

Lars Olin 

Anders Lundell 

Revisorer: 

Berndt Wiklander 

Ulf Crona 

Revisorssuppleanter: 

Anders Gejke 

Claes Henkel 

Valberedning: 

Curt Carleteg, sammankallande 

Inger Strömberg 

Bengt Larsson 

Omslagsfoto: Bengt Allfors 

Foto där inget annat anges: Kansliets personal 

Riksförbundet Enskilda Vägar grundades 1968 och har 

som uppgift att företräda de enskilda väghållarnas intressen. 

Förbundet bistår medlemsorganisationerna med 

råd och anvisningar i juridiska, ekonomiska, väg- och 

lantmäteritekniska frågor, bedriver opinionsbildning och 

arrangerar utbildningar. Verksamheten fi nansieras i huvudsak 

med medlemsavgifter. I medlemsavgiften ingår ett 

för väghållare heltäckande försäkringspaket. 

Kansliet har öppet hela sommaren med något begränsad 

telefontid under v 28, 29, 30, då vi svarar i telefon 

mellan 9.00 och 12.00. 


Innehåll 

TEMA HISTORIA 

4 Enskild väghållning i svensk historia 1200-2010 

DEL 1: I begynnelsen var alla vägar enskilda 

LANTMÄTERI 

10 Ideella föreningar, stadgar och 

organisationsnummer 

VÄGTEKNIK 

12 Att använda returasfalt som sliplagergrus 

26 Vattenproblem – Taxinge Södra 

28 Vägområdets gränser – sikt och röjning 

VÄGHÅLLNING 

14 Missnöjet I Sundsvall 

18 Vägbelysningsanläggningar 

REV-NYTT 

16 Hur kan andelstalen ändras nu och i framtiden 

27 Lägesrapport – omprövningsförrättningar 

30 Förbundsstämma 2013 

JURIDIK 

21 Nya rättsfall om uttaxering 

22 Rättelse av uttaxering 

24 Syssloman – när allt annat misslyckats? 

Missnöjet 

i Sundsvall 

14 

Rättelse av 

uttaxering 

22 

Del 1: 

I begynnelsen 

var alla vägar 

enskilda 

4 

Vägområdets gränser 

- sikt och röjning 

28

TEMA HISTORIA 

A R T I K E L S E R I E • 4 D E L A R 

Om förvaltning av gemensamma resurser 

och allmänningens dilemma: 

Enskild väghållning 

i svensk historia 1200-2010 

Med början i detta nummer kommer REV Bulletinen 

att publicera en artikelserie baserad 

på Pär Blomkvists bok Om förvaltning av gemensamma 

resurser: Enskild väghållning och 

1. I begynnelsen var vägen enskild 

En genomgång av äldre väghistoria fram till 1800-tal 

med fokus på hur den enskilda väghållningen växer fram 

ur det medeltida byalagets hantering av gemensamma 

resurser (allmänningar). 

2. Industrialisering, urbanisering 

och den enskilda vägen 

Byalaget bryts upp av skiftesreformer, industrialisering 

och urbanisering. Den enskilda vägen blir en restpost i 

den reformerade lagstiftningen om de allmänna vägarna 

(1891). Tågsystemet som en utmanare för den enskilda 

väghållningen. Lagen om enskilda vägar 1907 och 1926. 

allmänningens dilemma i svensk historia 1200- 

2010. De fyra artiklarna skildrar den enskilda 

vägens historia från medeltid fram till idag: 

3. Massbilism, folkhem och enskild väghållning 

En historisk översikt från mellankrigstiden och framåt 

över hur folkhemmets explosion av massbilism och 

svenskarnas lust till fritidsaktiviteter och sommarstugor 

påverkar den enskilda väghållningen. Lagstiftningen runt 

enskilda vägar (1939, 1974) samt, inte minst motiven 

bakom bildandet av REV. 

4. Enskild väg på agendan 

Det politiska arbetet med att sätta den enskilda väghållningen 

på den politiska agendan i nutid, REV:s strategier 

och metoder samt en diskussion om BREV-utredningen och 

dagens debatt om gränserna för vägansvar. 

4 Bulletinen Nr 2 • 2012 

Foto: Från Wikimedia, fotograf Karl Lärka

I begynnelsen 

var vägen enskild... 

De enskilda vägarna förvaltas av cirka 34 000 vägsamfälligheter 

spridda över hela landet. För staten 

är det en lönsam affär. Anläggning och underhåll 

av de enskilda vägarna kostar mindre än hälften av 

vad de allmänna vägarna kostar, även med hänsyn 

tagen till variation i vägstandard och brukarnas eget 

arbete. Det är svårt att få fram uppgifter om det enskilda 

vägnätets trafi kintensitet. Det brukar sägas att 

de enskilda vägarna genererar cirka fyra procent av 

Men trots sin betydelse är den enskilda vägen negativt defi 

nierad: ”Enskild väg är väg som inte är allmän väg”. Det är 

märkligt att den största delen av Sveriges vägnät är placerad 

i en slaskkategori. Systemet med två vägtyper där bara den 

ena är defi nierad blir krångligt och svårt att administrera. 

Att avgöra när en väg är ”tillräckligt allmän” för att bli upptagen 

som allmän väg, är inte lätt. Ett annat problem är att 

de enskilda vägarna skiljer sig så mycket ifrån varandra. En 

del uppfyller bilden av enskild väg där de slingrar sig genom 

ett idylliskt landskap. Andra är enskilda vägar i tätort och 

liknar mera stadsgator med tät trafi k, trafi kljus, trottoarer, 

skyltning och belysning. 

HISTORIA TEMA 

trafi karbetet. Men deras verkliga betydelse visar sig 

i att var fjärde resa börjar på en enskild väg. Utan de 

enskilda vägarna skulle folk inte kunna bo och arbeta 

på landsbygden. Vi skulle inte kunna nå badplatser, 

bär- och svampskogar eller andra rekreationsområden. 

De enskilda vägarna kan betraktas som de 

yttersta kapillärerna i vägtrafi ksystemets blodomlopp. 

Små och till synes obetydliga, men viktiga för 

organismens överlevnad och välmående. 

vad är en väg? 

Från vikingatiden vittnar många runstenar om att en rudimentär 

form av organiserat vägbyggande uppstått. En runsten 

från Sälna i Uppland hyllar en viss Svenner som i till 

minne av sin far byggde väg och bro: 

”Alltid skall ligga i människors åldrar bron hårdslagen… 

Ej kan vägvård bättre varda” 

Andra runstenar berättar om vägbyggen till ära åt fallna 

hjältar. Påfallande ofta var det kvinnor som var ansvariga 

och lät röja väg – ”braut rydia” som det kallades. Det var ju 

kvinnorna som fanns kvar och fi ck ta hand 

om familjejordbruket, sedan kämpen stupat 

i ärofylld strid. Ordet braut (bröt) lever inte 

kvar i betydelsen väg i nutidens svenska. 

Men att ordet användes vittnar till exempel 

Snorre Sturlasson om i berättelsen om en 

forntida sveakonung, Bröt-Anund, som fi ck 

sitt namn för sitt ivriga byggande av vägar 

i svearnas rike. 

Det fi nns ett klart samband mellan vägbyggande 

och uppkomsten av någon form 

av centraliserad maktapparat. Vägbyggande 

har alltid varit i hövdingens, konungens eller 

statens intresse. 

En väg är en ganska märklig konstruktion. 

Jag tänker inte bara på den faktiska 

tekniken att bygga en väg utan också på 

dess juridiska status och sociala roll. Vägen 

är upplåten, såtillvida den inte är helt privat, 

för allmänt användande och sträcker sig över 

Bulletinen Nr 2 • 2012 5

TEMA HISTORIA 

flera privata markägares egendomar. Den bonde som ser vägen 

dela fältet mitt itu är nog inte lika glad som grannen vars 

ägor inte berörs. Detta trots att bägge kan ha lika stor nytta 

av vägen. Att anlägga väg kräver alltså även i de minsta sammanhang 

utdragna förhandlingar mellan olika intressenter. 

I Sverige har det sedan urminnes tider ansetts att den 

som hade störst intresse av vägen också skulle bygga och 

underhålla den. Detta var den så kallade ”intresseprincipen”. 

Bönderna ansågs ha störst intresse av vägarna och skyldigheten 

att hålla väg relaterades till jordbruksfastighetens jordinnehav. 

Den med mycket mark fick en större del av väghållningen 

på sin lott. Detta var alltså en form av proportionell 

fastighetsskatt som mycket länge varit ett legitimt sätt att 

bekosta infrastruktur i Sverige. Det är viktigt att notera att 

hela vägväsendet under lång tid byggde på intresseprincipen 

tolkad som att de närmast boende brukarna hade ansvaret 

vad gällde såväl nybyggen som underhåll och att i princip 

allt arbete utfördes in natura. 

Som min undersökning om den tidiga vägväsendet visat 

var alla vägar ursprungligen enskilda. Vägar har byggts och 

underhållits av en lokalbefolkning som haft omedelbar nytta 

av dem. Denna princip gäller som bekant än idag för de enskilda 

vägarna och jag kallar den för närhetsnyttoprincipen. 

Det var först i och med statens ökade intresse som vissa 

vägar blev utpekade som ”allmänna” och så småningom 

helt överförda till samhällelig kontroll. Intresseprincipen 

har således successivt flyttats från den lokala nivån till den 

allmänna och därigenom hanterats enligt vad man kan kalla 

nationsnyttoprincipen. 

I slutet av artikeln kommer jag att presentera Nobelpristagaren 

Elinors Ostroms teorier om förvaltning av allmänningar. 

Men redan nu kan sägas att en väg i ovanligt hög 

grad är en gemensam resurs. Om vägen inte är helt privat 

på egen mark, kan den 

Om vägen inte 

är helt privat 

på egen mark, kan 

den inte vare sig 

byggas eller underhållas 

utan gemensamt 

agerande. 

inte vare sig byggas 

eller underhållas utan 

gemensamt agerande. 

Det måste till någon 

form av överenskommelse 

mellan den eller 

de som är intresserade 

av vägen och de markägare 

som ska upplåta 

marken där vägen ska 

anläggas. Kollektivet 

som har nytta av vägen 

kan vara olika stort 

vilket avspeglar sig i de olika vägklasserna – läns- härads- 

socken- och byväg. Till detta kommer att en väg också är 

en del av ett infrasystem. Dessa är speciella eftersom de är 

uppbyggda som nätverk med olika anslutningsnoder. Det 

kan nämnas att Tage Erlander uppmärksammade vägarnas 

nätverkskaraktär och raljerade över de borgerligas, och speciellt 

högerledaren Jarl Hjalmarssons, ovilja att satsa statliga 

pengar i ett nationellt vägnät för massbilismen under 1950- 

talet: ”Inte ens herr Hjalmarsson vill åka fram och tillbaka på 

sin egen gårdsplan, utan han vill ut med bilen på vägarna. I 

och med att medborgarna skaffar bil ökas kraven på samhällets 

insatser. ”En annan effekt av systemets nätverkskaraktär 

är att alla som använder infrasystemet är beroende av att alla 

delar fungerar. Inom, speciellt tåg-, men också i vägsystemet 

är detta speciellt tydligt. Om rälsen är trasig på en viss sträcka 

ligger hela systemet nere. Om en vägsträcka är oframkomlig 

kan det kraftigt försvåra användandet av hela vägen. 

Bondesamhällets vägar 

De regler för väghållning som fanns redan i de tidiga landslagarna 

från 1350-talet, överlevde mycket länge och påverkar 

än idag hur vi ser på väghållningen – både den allmänna, 

och ännu tydligare, den enskilda. Synen på vägens juridiska 

status är således över 600 år gammal – ännu äldre om man 

betänker att landslagarna i själva verket var en sammanställning 

av regler från de tidigare landskapslagarna från 

1200-talet. Antagligen har väglagstiftningen sina rötter i 


sedan urminnes tider hävdvunna överenskommelser där 

de viktigaste principerna har varit att väg ska anläggas på 

allmänningsmark och byggas respektive underhållas av de 

närmast berörda användarna (närhetsnyttoprincipen). En 

slutsats som man kan dra är att statsmakten genom hela 

väghistorien varit medveten om detta och anpassat sig därefter. 

Det förefaller som om staten med (relativt) mild hand 

försökt styra över väghållningen och att målet varit att så 

ofta som möjligt komma till överenskommelser i godo med 

menigheten ute i länen. Utan böndernas välvilja blev inga 

vägar vare sig byggda eller underhållna. 

Statens intresse för de allmänna vägarna under medeltiden 

och fram till 1700-talet var i huvudsak baserat på centralmaktens 

behov av att kontrollera territoriet. Gradvis tillkom 

även en önskan att förbättra landkommunikationerna i syfte 

att främja handel och manufaktur. Men under hela denna 

tid, och ända fram till 1900-talet första decennier, såg man 

inget annat alternativ än att låta allmogen bekosta vägarna 

genom hänvisning till intresseprincipen. Genom väghistorien 

Foto: Från Wikimedia, fotograf Holger Ellgaard 

HISTORIA TEMA 

blev diskrepansen allt större mellan statens nationsnytta och 

allmogens närhetsnytta. 

Gustav Vasa arbetade för att få ett sammanhängande nät av 

vägar anpassade för vagnar. De vägsträckor som under medeltiden 

kallades landsvägar, stråkvägar eller kungsvägar hade 

visserligen en status som nationellt viktiga, men var på långa 

sträckor ända fram till mitten av 1600-talet föga lämpade 

för annat än hästritt. Att resa med vagn mellan Stockholm 

och Göteborg kunde ta upp till tre veckor. Vägarna var dock 

något bättre hållna runt de stora städerna och i rikets äldre 

kulturlandskap och man kunde på blott en dag färdas mellan 

Stockholm och Uppsala. 

Gustav Vasa 

arbetade för 

att få ett sammanhängande 

nät av 

vägar anpassade 

för vagnar. 

För dessa regioner fanns 

på samtida kartor också 

markerat ett vägnät som 

i stort sett överensstämmer 

med dagens. 

Under 1600-talets 

stormaktstid blev dock 

riksvägarna en allt viktigare 

angelägenhet för 

krona och stat. Under 

Gustav II Adolf rustades 

vägnätet upp betydligt, av främst krigiska skäl. Hans 

dotter, drottning Kristina, införde genom Krögar- och 

gästgivareordningen 1649 regler för att hålla farbara vägar 

mellan gästgiverierna och upprättade det så kallade skjutsväsendet. 

Samma år inrättade hon en tjänst som rikets vägmästare 

– ”som kan hålla landshövdingarna uti tömmen...” 

Vägbyggande och vägunderhåll drevs på av konungens 

befattningshavare ute i länen. Fortfarande byggde denna 

praxis på överenskommelser i godo mellan stat och jordägande 

menighet. Men trots att vägväsendet utvidgades och 

trots att de allmänna vägarna blev allt viktigare, framförallt 

av krigsskäl, hände inte så mycket på den grundläggande 

lagstiftningens område. Den medeltida organiseringen var 

stabil under hela perioden. 

Samma stabilitet uppvisas av regleringen av de enskilda 

vägarna. I Upplandslagen från 1200-talet sades: ”Tarva byamän 

själva broar, andra än dem som till allmän väg höra då 

vill en bygga och annan ej, då gives den våld och vitsord, som 

bygga vill.” I Västgötalagen från samma århundrade stadgades 

om vägar (led), gärdesgårdar och broar samt om tillåtelse 

(vitsord) för den som ville bygga en utfartsväg från den egna 

fastigheten över annans tomt. Magnus Erikssons landslag, 

1350 (och likalydande i Kristoffers landslag, 1450-tal) innehöll 

en liknande bestämmelse: ”Nu vilja bönder gata genom 

by lägga, det må de saklöse göra, om dem själva åsämjer.” 

För övrigt tillämpades regleringen av de allmänna vägarna 

även på de enskilda såtillvida att bönderna i byn var ålagda 

att bygga och underhålla gemensam väg, enskild såväl som 

allmän, samt tillhandahålla färjor och broar. I landslagarna 

fastslogs också rätten för en lantbrukare som för första gången 

bebyggde sin tomt att använda annans mark till farväg 

såtillvida att ersättning i jord utgick som kompensation: ”så 


TEMA HISTORIA 

att jämnt är gent jämno”. 

För de enskilda vägarna gällde grundregeln att vägen 

skulle ligga på oskiftad mark och närhetsnyttoprincipen 

gällde: ”De som hade behov av vägen fingo deltaga i dess 

hållande, och hade den, som vill bygga, vitsord.” Med den 

sista formuleringen ”vitsord” ska förstås att den som hade 

behov av en enskild väg också kunde räkna med stöd från 

högre instans – denna princip återkommer i alla senare regler 

om enskilda vägar. Man har alltså sedan mycket lång tid 

tillbaka haft rätt att dra enskild väg om man kunnat uppvisa 

nyttan med vägen. Ingen fastighet skulle riskera att hamna 

utan möjlighet till anslutning till vägnätet. 

Redan i de medeltida lagarna skymtar en väldigt viktig 

skillnad mellan de enskilda och de allmänna vägarna vad gäller 

sambandet mellan fastighetens bärighet/taxeringsvärde 

och vägnyttan. För de allmänna vägarna hörde den enskilde 

jordägarens nytta av vägen ihop med jordbrukets bärighet på 

ett direkt sätt och hemmantalet/taxeringsvärdet användes 

som schablon i beräkningen av väglotten/andelstalet. Det 

spelade ingen roll om fastigheten hade någon reell nytta av 

vägen. Om en väg blev utpekad som allmän och klassades 

som socken-, härads- eller länsväg, så fick varje jordägare 

automatiskt sig tillskriven en väglott att ansvara för. 

För de enskilda vägarna var det inte så. Här gällde ett mera 

direkt och brukarorienterat nyttobegrepp som inte hade lika 

stark koppling till fastighetsvärdet. Den som kunde påvisa 

nytta av vägen fick bygga den och de som hade nytta av vägen 

skulle vara med i projektet – var och en efter den faktiska 

nytta vägen gav till var och en. Exakt hur dessa andelstal/ 

väglotter fastställdes finns det dock inga uppgifter på i de 

medeltida källorna, även om det är troligt att jordbrukets 

bärighet och andel i byn hade betydelse även här. 

I 1734 års lag blir uppdelningen mellan enskild och allmän 

väg tydlig för första gången i rättshistorien. Men huruvida 

kategorierna och reglerna blev så väldigt mycket klarare och 

lätta att följa är inte alls lika säkert. De allmänna vägarna 

reglerades i 25:e kapitlet byggningabalken och fick därigenom 

en relativt central plats tillsammans med andra regler 

gällande rikets kommunikationer som till exempel skjutsväsendet. 

Där reglerades hur en del av samhällsuppgifterna 

skulle genomföras genom så kallade ”allmänna besvär”. 

Med allmänna besvär menades att staten såg till att hålla 

centrala funktioner igång genom att beordra allmogen att 

ta hand om dem som en slags skattebetalning in natura. I 

1734 års lag kopplades inte rätten till de enskilda vägarna 

lika tydligt bara till ägande av jordbruksmark. Även lokala 

kvarnar och andra gemensamma anläggningar kunde vara 

ansvariga för en enskild väg. Detsamma gällde vägar som 

betjänade fäbodar, där fäbolagen sinsemellan kom överens 

om anläggning och underhåll – inte sällan med rättsliga 

konflikter som följd. 

Byalaget: den enskilda väghållningens 

styrelse 

Den medeltida byn var inte bara en fysisk plats att bo i utan 

också en avancerad organisation som uppfyllde viktiga samhällsfunktioner. 

Byns hus fanns samlade på en avgränsad 

bytomt, ofta längs en central väg, bygatan. Storleken på de 

enskilda jordbruksfastigheternas tomter stod i proportion 

till varje ägares del i byns åkermark – ”tomt är åkers moder”. 

Andelen i byns mark kallades bymålet (senare mantal och 

idag närmast att jämföra med taxeringsvärde). Utanför detta 

centrum låg den så kallade inägomarken – inhägnad åker 

och ängsmark. Åkern var indelad i långsmala tegar där varje 

jordägare fick en eller flera tegar av en viss bredd beroende 

på bymålet. Hade man en stor bytomt fick man en större del 

av tegarna på åkern. Marken delades upp genom ett skiftningsförfarande, 

ett så kallat tegskifte. Varje teg ägdes och 

brukades individuellt. Men, och detta är en viktig punkt, 

arbetet på åkern var tvunget att samordnas. Alla tegar måste 

sås samtidigt med samma gröda och skördas vid en gemensam 

tidpunkt. Av det skälet krävdes en hög grad av samfällt 

agerande trots att ägandet, på sätt och vis, var individuellt. 

När åkern låg i träda utnyttjades den av alla byns delägare för 

bete, så kallat stubbete, också detta reglerat efter bymålet. 

Utanför odlingscentrum, med åker och äng, låg utmarken 

eller skogen, som inte var skiftad. Den brukades som allmänning, 

byaallmänning, efter bymål. Man talade i detta 

sammanhang om att varje delägare i byn fick tillgodogöra sig 

utmarkens resurser ”efter husbehov”. Det vill säga klövbete 

för djuren, ved och virke från skogen samt bär, jakt och fiske. 

Reglerna för brukandet var strikta och resursen fick enbart 

användas för det egna behovet. Försäljning, så kallad avsalu, 

av allmänningens gåvor var förbjudet. 

Innan de moderna skiftesreformerna tog fart under 

1800-talet var, i alla fall i modern mening, den enda strikt 

privata formen av äganderätt i byn, den att var och en ägde 

sin egen tomt. Varje tomtägare hade sedan rätt att bruka byns 

åkermark i förhållande till tomtens storlek och rätt till resurser 

från äng och allmänning efter samma måttstock. Detta 

innebär att äganderätten i själva verket bäst kan beskrivas 

som ett ”knippe av rådigheter”. Det vill säga olika former 


av nyttjande- och bruksrätt av resurser som, till största delen, 

förvaltades samfällt. Dessutom fanns ett väl utarbetat 

system för förvaltning och skötsel av fäbodar, gärdesgårdar 

och vägar i byn. Dessa hanterades också samfällt efter var 

och ens andel i byn. 

Ett så pass komplicerat samarbetsprojekt som den medeltida 

byn krävde noggrant utarbetade regler. Dessa återfanns 

i den så kallade ”byaordningen” – byns stadgar. Stagarna 

var mycket omfattande och innefattade regler för sådd och 

skörd, gärdesgårdar, 

Ett så pass 

komplicerat 

samarbetsprojekt 

som den medeltida 

byn krävde noggrant 

utarbetade 

regler. 

hur stängsel skulle 

skötas och i princip 

alla viktiga områden 

som hade med jordens 

brukande att göra. Det 

fanns också regler för 

hur sammanträden 

skulle hållas och om 

uppförandet på dessa. 

Byaordningarna finns 

nedtecknade. Staten 

gav 1742 ut en så kallladmönsterbyaord- 

ning som man ville att varje byalag skulle använda sig av. 

Denna mall var nedtecknad efter äldre byaordningar och den 

fick snabb spridning. På så sätt kodifierades en urgammal 

sedvanerätt och blev statligt sanktionerad. Ett utdrag från 

en byaordning för byn Björsbyn utanför Luleå, i Norrbottens 

län, visar de formuleringar man använde gällande de 

enskilda vägarna: 

“Vägarne inom ägorne samt till och från by skola närmare 

grannarne emellan 

fördelas samt sedan vid makt hållas; eljest böte den 

försumlige åtta öre och gälde 

dessutan bättringskostnad efter byalagets gottfinnande. 

Böterne till treskiftes emellan ålderman, fattige 

och kassan.” 

I Björsbyns stadgar visas dessutom att byalaget och byaåldermannen 

hade tillsynsplikt och makt att straffa väghållare 

som inte skötte sina plikter. De enskilda vägarna var en del 

av byalagets åtaganden precis som annat förvaltande av byns 

gemensamma resurser. Det spelar för detta argument, ingen 

roll hur väghållningen utfördes rent praktiskt – om de var 

uppdelade i individuella väglotter eller om man hanterade 

dem enligt någon form av gemensamhetsmodell. 

Från och med mitten av 1700-talet började man argumentera 

för att det var irrationellt att bruka privat jord i 

samfällighet. Byalagets starka ställning utmanades och det 

talades om ett förkvävande ”bytvång” som var ovärdigt i en 

tid av spirande handel, manufaktur, frihet och individualism. 

Följden blev hundra år av skiftesreformer. Vid 1800-talets 

slut hade de svenska byarna i slutgiltigt förändrats i grunden, 

HISTORIA TEMA 

med början storskiftet, över enskiftet och till slut det laga 

skiftet och då hade också merparten av allmänningsmarken 

skiftats. Bygemenskapen, eller bytvånget, var borta, byalagets 

makt bruten och den privata äganderättens princip 

gällde fullt ut. 

elinor ostrom och de enskilda vägarna 

Statsvetaren Elinor Ostrom fick Riksbankens pris i ekonomiska 

vetenskaper till Alfred Nobels minne år 2009. Ostroms 

forskning handlar om en av de absolut viktigaste frågorna 

för vår planets överlevnad: Hur kan vi på ett långsiktigt hållbart 

sätt ta hand om våra ”allmänningar”? Föroreningen av 

luft och vatten, utfiskningen av våra hav, trängseln på våra 

vägar är alla exempel på överutnyttjande av en gemensam 

resurs. Man talar ofta om ”allmänningens tragedi”. Det vill 

säga det omöjliga i att på ett hållbart sätt hantera gemensam 

egendom – det som ägs av alla, sköter ingen. Enligt teorin 

om allmänningens tragedi är användaren av en gemensam 

resurs självisk och ser enbart till sin kortsiktiga ekonomiska 

vinning och lösningen på allmänningens tragedi brukar vara 

ett av två alternativ. Endera privatisera och förvandla allmänningen 

till privat egendom eller också styra brukandet 

genom statliga regler och skatter, alternativt helt förstatliga 

resursen. 

Att det finns stora svårigheter förnekar inte Elinor Ostrom. 

Men hon menar att det finns hopp. Istället för tragedi vill 

Ostrom tala om ”allmänningens dilemma” och hon ger i sina 

böcker en lång rad exempel på grupper av människor som 

faktiskt lyckats med att förvalta gemensamt ägda resurser på 

ett effektivt och långsiktigt hållbart sätt. Fungerande institutioner 

för gemensamhetsförvaltning av allmänningar har ofta 

en lång historia. De har växt fram genom egenorganisering 

bland brukarna. Regler för ansvar och resursuttag har en 

grundmurad historisk legitimitet och är sammanväxta med 

lokalsamhällets kultur och övriga institutioner. Precis som för 

de enskilda vägarna i bondesamhället är gemensamhetsförvaltningen 

väl beprövad och en metod som visat sig fungera 

”i mannaminne”. Själva det faktum att de har en historisk 

tyngd skapar dess förmåga att överleva. Den svenska modellen 

för enskild väghållning är ett lysande exempel på en 

långsiktig lösning på allmänningens dilemma. 


LANTMÄTERI 

Ideella föreningar, 

stadgar och organisationsnummer 

Bland REV:s medlemmar fi nns ett stort antal föreningar som inte har någon 

lantmäteriförrättning gjord för sin väg. Intresse fi nns också att nybilda 

sådana föreningar för att ta hand om skötseln av en infartsväg för en liten 

grupp fastigheter. REV har undersökt för- och nackdelar med att ha ideell 

förening jämfört med att ha en lantmäteriförrättad väg. REV har även utarbetat 

mallar för stadgar och överenskommelser för ideella föreningar, samt 

hur föreningarna kan erhålla registreringsnummer från skattemyndigheten. 

Informationen och mallarna fi nns på REV:s hemsida. 

Som sammanfattning kan sägas att den ideella föreningen 

kan fungera för ett mindre antal fastigheter och när fastighetsägarna 

är överens. En lantmäteriförrättad väg innebär 

att föreningen får del av de speciallagar som är framtagna 

för att förvaltningen ska fungera på ett bra sätt. REV rekommenderar 

att bilda en gemensamhetsanläggning och 

samfällighetsförening om det inte bara är ett fåtal fastigheter 

som berörs och att fastigheterna redan har servitutsrätt 

till utfartsvägen. 

krav på ideell förening 

En ideell förening måste till skillnad från en samfällighetsförening 

formellt vara öppen för den som vill söka medlemskap 

och ändamålet får inte vara att bedriva verksamhet 

för medlemmarnas ekonomiska vinning. När det gäller 

föreningens ekonomi, så kan ingen medlem göra anspråk 

på andel i en ideell förenings egendomsmassa. Även om 

föreningens medlemsavgifter är differentierade t.ex. utifrån 

respektive fastighetsanvändning av vägen, kan således inte 

medlemmen begära att hans andel betalas ut del av föreningens 

tillgångar vid eventuellt utträde. Vid en upplösning 

av föreningen bör föreningens tillgångar fördelas efter huvudtalet, 

d.v.s. var och en som är medlem vid tillfället för 

upplösningen får lika mycket. 

Ansökan om registrering av en ideell förening görs hos 

skatteverket och som då ger föreningen ett registreringsnummer 

som kan användas när föreningen vill öppna 

bankkonto t.ex. 

lantmäteriförrättad väg 

För ett använda en fastighet krävs som regel tillgång till väg. 

Lagstiftaren har därför sedan århundraden i Sverige reglerat 

fastigheters rätt till väg och skyldighet för fastighets ägare 

att delta i vägskötseln. 

I dagens lagstiftning ger anläggningslagen möjlighet för 

fastighetsägare att genom begäran om en lantmäteriförrättning 

knyta de fastigheter som har nytta av en väg till en 

gemensamhetsanläggning (ga). Lantmätaren beslutar då om 

anläggningens omfattning, rätten att använda den mark som 

anläggningen upptar, vilka fastigheter som skall ingå och 

varje fastighets andelstal i vägens iståndsättning och drift. 

Lantmätaren kan även ta initiativ till att bilda en samfällighetsförening 

som ska sköta gemensamhetsanläggningen 

(vägen). Detta sker genom att delägarna antar stadgar för 

föreningen och väljer funktionärer. Deltagandet i gemensamhetsanläggningen 

och i samfällighetsföreningen kopplas 

till deltagande fastighet och rättigheten/skyldigheten går 

automatiskt över till ny ägare av fastigheten vid ägarbyte. 


Foto: Från trafi kverkets hemsida, fotograf Kerstin Ericsson

organisation på frivillig grund 

I de fall det inte finns någon lantmäteriförrättning gjord för 

vägen kan fastighetsägarna som berörs fördela skyldigheter 

och rättigheter avseende vägen genom ett civilrättsligt avtal. 

För att en särskild juridisk person, en ideell förening, skall 

ha ansvaret för väghållningen krävs att sammanslutningen 

av fastighetsägare antar stadgar och utser en styrelse. Om 

det bara är fråga om några få fastighetsägare, kan det fungera 

väl utan någon rättsligt bildad gemensamhetsanläggning 

och samfällighetsförening. 

Rättigheter och skyldigheter är här kopplade till fastighets 

ägare, inte till fastigheten. Till skillnad mot när en 

gemensamhetsanläggning och samfällighetsförening bildats 

i samband med en lantmäteriförrättning måste således ett 

nytt avtal upprättas vid varje ägarbyte. Om en ideell förening 

har bildats så behövs ett avtal mellan föreningen genom 

dess styrelse och den nye fastighetsägaren som härigenom 

upptas som ny medlem i föreningen. 

avtal 

Den överenskommelse som bör träffas ska reglera berörda 

fastigheters rätt till väg och skyldighet för fastighetens ägare 

att delta i vägens anläggande, drift och underhåll. Avtalet bör 

också reglera att fastighetens ägare ska deltag i den ideella 

förening som sköter vägen. 

Det bör observeras att part när som helst kan säga upp 

ett sådant avtal, vilket inte heller i praktiken kan förhindras 

genom någon form av avtalade sanktioner. Det är alltid möjligt 

för en fastighetsägare som inte vill vara med i en ideell 

förening att begära utträde ur föreningen. Den frivilliga sammanslutningens/ideella 

föreningens väghållning således vilar 

på att om alla berörda fastighetsägare inte kan enas, så måste 

i vart fall minoriteten frivilligt acceptera majoritetens beslut. 

stadgar och organisationsnummer 

För att öppna bankkonto och ta emot statsbidrag behövs ett 

organisationsnummer. En ideell förening får detta genom 

lantmäteri 

skattemyndighetens försorg. Det är viktigt hur stadgar och 

hur protokollet från det konstituerande mötet är skrivet 

för att Skattemyndigheten ska godkänna föreningen som 

ideell och därmed tillhandahålla ett organisationsnummer. 

De stadgar som REV tillhandahåller är skrivna med hänsyn 

till detta. 

ägarByten 

Vid försäljning av en fastighet vars ägare har medlemskap i 

en ideell förening för vägskötseln måste vissa åtgärder vidtas. 

Ny ägare bör kontaktas för information om vägens skötsel 

och administration. Ägaren bör teckna avtal med föreningen 

och blir medlem i föreningen. Om nya ägaren vägrar blir 

det knepigt. Man kan i och för sig tycka att så länge den nya 

fastighetsägaren inte är med, så får han hitta andra vägar för 

sina transporter till och från fastigheten. Emellertid är det 

sällan så att den nye fastighetsägaren kan utestängas från 

att använda den väg som förvaltas av föreningen, eftersom 

det oftast inte finns någon alternativ utfartsväg. Dessutom 

kan det finnas en servitutsrätt för den berörda fastigheten 

till att använda vägen. 

Text: Nils Blohm 


TEKNIK 

Att använda returasfalt 

som slitlagergrus. 

REV fi ck e-post från en medlemsförening i Indal som tagit 

del av den tidigare införda artikeln om asfaltkross. (Bulletinen 

2011/3) Det handlade om problemen som uppstår om 

materialet som läggs ut inte är välgraderat. Den minnesgode 

läsaren kommer säkert ihåg att det är problematiskt och 

svårt att tillsätta rätt mängd av det material som saknas. 

Detta kan skogsstyrelsens väg expert Stefan Gunnarsson 

och undertecknad intyga. 

E-posten kom från Sven Jonasson, Östlonings samfällighetsförening 

i Indal tillhörande Sundsvalls kommun. 

inkommet brev från 

medlemsförening: 

Eftersom REV inte har några erfarenheter kring själva hanteringen 

så kan vi inte gå i god för detta, men så vitt REV 

erfar, har Sven Jonasson mångårig erfarenhet av byggande 

och underhåll av enskilda vägar. Sven har också ett mindre 

labb där han utfört material prover (siktningar) av grus vilket 

gett honom kunskap om problemet. 

Här följer Svens artikel. Sven har också lovat att ställa 

upp och svara på frågor om ni som medlemmar i REV har 

funderingar. Ni når Sven på e-post: svenjson@passagen.se 

Östloning 2012 04 05 

I Bulletinen nr 3/2011 beskrivs användning av retur asfalt krossad till 0 – 18 som slitlagergrus. 

Jag vill gärna komplettera med information som kan vara intressant och användbar för väghållare. 

Ett slitlagergrus måste - som framgår av artikeln - vara välgraderat, dvs olika kornstorlekar måste ingå 

i rätta proportioner. För att bestämma detta låter man en mängd material passera genom ett antal 

siktar, vilket då visar vilka fraktioner materialet är uppbyggt av. Resultatet förs in i ett siktprotokoll 

som som visas visas i bilden bilden nedan. nedan. 

Efter den horisontella axeln är angivet de maskvidder som respektive sikt i siktsatsen har. Längst till 

vänster ses den fi naste sikten med maskvidden 0,074 mm, sedan 0,125 mm och med allt grövre siktar 

mot höger. 

Vertikalt avsätts i procent hur stor del av provet som passerar respektive sikt. De två heldragna 

bågformade linjerna visar de gränser inom vilka ett välgraderat slitlagergrus för grusväg skall hålla sig. 

När man för in det egna provresultatet framgår genast lämpligheten hos det provade gruset. 

De streckade kurvorna i siktprotokollet visar den sammansättning ett bärlager i en grusväg ska ha. 

12 Bulletinen Nr 2 • 12 Bulletinen Nr 2 2012 

• 2012

Lutning 100 o/oo Kurvradie 150 m. 

VIKTIGT MED RÄTT MÄNGD BINDJORD 

Vad som framförallt är viktigt för ett slitlagergrus är att det innehåller rätt mängd bindjord (fi ller). 

Alltså den mängd som passerar genom den fi naste sikten 0,074 mm. Mängden skall vara mellan 12,8 och 16 % 

av hela provet! Är fi llerhalten mer än 16 % tappar materialet bärighet under tjällossning eller vid kraftiga regn. 

Är fi llerhalten mindre än 12,8 % uppkommer de i Bulletinen 3 - 11 beskrivna problemen - det bildas tvättbräda 

och vägen dammar. Man skyller ofta tvättbräda på ovarsam trafi k vilket är fel. Det är alltid följden av för 

låg bindjordhalt i gruset. 

I krossad returasfalt 0-18 (asfaltgranulat) torde bindjordhalten inte överstiga 5 %. Det saknas alltså 

ca 10 % fi ller. På bild i artikeln i Bulletinen visas en sällsynt vacker ”tvättbräda” som en följd av denna låga 

bindjordshalt. Bindjord måste alltså tillföras och man skriver ”Att just tillsätta detta är inte alldeles lätt, 

i vart fall inte ute på vägen”. 

Jag delar inte den uppfattningen. Vi har vid upprepade tillfällen kompletterat asfaltgranulat med 10 % 

bindjord direkt på vägen på ett både enkelt och billigt sätt. Finkorning mineraljord med lämplig sammansättning 

fi nns naturligt och behöver inte tillverkas eller ersättas med bitumen. Som framgår av siktprotokollet har 

silt (fi nmo och mjäla) eller lera lämplig kornstorlekssammansättning. Silt förekommer vanligen under matjorden 

på odlade marker, och vi använder en som ingår i avtäckningsmassorna i ett sandtag och som till 85 % 

passerar 0,074 sikten. Detta material ger ett bra resultat som bindjord. 

I augusti 2011 förbättrade vi slitlagret på en sträcka med 5 cm asfaltgranulat 0-18. Detta kompletterades 

direkt på vägen med 10 % bindjord alltså ett ca 0,5 cm tjockt lager. Utläggningen av mjälan gjordes med en 

vanlig traktorburen sandningsskopa. Ett problem är att materialet måste vara torrt, för att utspridning skall 

kunna göras, vilket kräver en viss planering. Bindjorden borde egentligen blandas ner i asfaltgranulatet, men 

det har visat sig vara tillräckligt att bara lägga det ovanpå. Av regn och trafi k-belastning förs sedan 

materialet ner i gruset. Bilderna ovan på det nylagda gruset är tagna i april 2012. 

VERKLIGHETEN ÄR MYCKET ENKLARE. 

Min beskrivning ovan om provtagning, siktanalyser vid gruslaboratorier m.m. kan verka omständig och dyrbar 

men har tagits med för att förklara teorin. Verkligheten är mycket enklare. Den i Bulletinen beskrivna 

grusningen av en entreprenör kan mycket enkelt åtgärdas i två steg. 

1. Jämna ut ”tvättbrädan” och justera bomberingen med en vägsladd eller väghyvel. 

2. Täta ytan med bindjord enligt ovan. Låt trafi ken välta ihop materialet. Om tvättbräda återuppstår på 

någon sträcka tillför ytterligare någon eller några millimeter bindjord. 

ETT MINIMUM AV UNDERHÅLL 

Välgraderat slitlagergrus har alltid varit svåråtkomligt. Förr justerades fi nkornhalt direkt på vägen genom 

att vattna med uppslammad lera i en tank. Numera används vanligen vägsalt vilket klistrar ihop slitlagergruset 

- om än kortvarigt. 

Fördelen att använda krossad returasfalt kompletterad med extra bindjord på beskrivet sätt är vida 

överlägset slitlagergrus av bergkross. Bildning av tvättbräda upphör helt, potthål och skärskador vid regn 

minskar drastiskt, likaså behov av dammbindning. Och den ingående bitumenmängden ger en mycket slitstark 

vägbana där gruset ligger kvar på vägen med ett minimum av underhåll. 

Sven Jonasson 

Östlonings Samfällighetsförening Indal. 

Bulletinen Nr 2 • 2012 13 

TEKNIK

VÄGHÅLLNING 

missnöjet i 

kvarstår! 

Kommunens överlämning av väghållningen i Sundsvall 

fortsätter att ställa till bekymmer för de enskilda 

väghållarna. Nu är det bl.a. rev-medlemmen Nordansjö 

samfällighetsförening som gått bet på att få 

kommunen att utföra utlovade åtgärder vid överlämnandet 

av väghållningen. 

sviker kommunledningen sina löften? 

Under fjolåret rapporterades i flera nummer av Bulletinen om 

de bekymmer som uppstått för de enskilda väghållarna vid 

kommunens överlämning av den tidigare frivilligt påtagna 

väghållningen, som Sundsvalls kommun haft ansvar för sedan 

kommunsammanslagningen i början av 1970-talet. Men, 

en ljusning på problematiken skönjades när REV:s utsända 

vid möte med kommunalråden Erland Solander (m) och 

Lars Persson (fp) i maj 2011 fick löften om att kommunen 

självfallet skulle vara behjälplig med att rätta till bristerna 

i de vägupprustningar kommunen utfört. De boende längs 

Nordansjövägen i gamla Selångers kommun undrar nu vad 

dessa löften betyder, för någon hjälp har de ännu inte fått. 

felaktiga trummor 

Som bilderna härintill visar fungerar inte de vägtrummor 

som kommunen färdigställt inför överlämnandet av väghållningen. 

- Man behöver ju inte vara fackman för att förstå att 

vattnet skall rinna genom trumman. Per Åström, styrelseledamot 

i Nordansjö sff låter uppgiven på rösten när jag får 

tag på honom per telefon i mitten av april. Han har lärt sig 

mycket om väghållning sedan föreningen tog över vägen i 

oktober 2010, men trots upprepade kontakter med kommunen, 

så vägras hjälp med att rätta till trummorna. - Det är för 

tunt bärlager på trummans överkant, och sedan är det säkert 

alltför mycket tjälskjutande material under trummorna också, 

suckar Per. För närvarande är det sex stycken trummor som 

har tjälskjutit och fyra av dem är så dåliga som bilderna på 

nästa sida visar. Men, vad säger kommunen då?, undrar jag, 

som fortfarande tror att löftet om att rätta till bristerna måste 

vara värt något. Tja, säger Per, ansvariga tjänsteman har sagt 

att ”tjälskjutande trummor får man väl leva med”. 

nordansjövägen och väghållningen 

Nordansjö sff bildades 2009 genom en lantmäteriförrättning. 

Trots att vägen är mycket gammal, har den tidigare inte haft 

någon ordnad förvaltning av de boende längs vägen. Innan 

Sundsvalls kommun frivilligt tog över förvaltningen av vägen 

1971, så sköttes den av Selångers kommun. Men, eftersom 

vägen inte finns inom ett detaljplaneområde med kommunalt 

huvudmannaskap så finns det ingen formell skyldighet för 

kommunen att sköta vägen. För några år sedan bestämde 

Sundsvalls kommun att upphöra med den frivilligt påtagna 

skötseln av enskilda vägar. Inför överlämnandet ställdes 

löften om att alla vägar skulle upprustas till standard som 

krävs för att kunna erhålla statsbidrag. I Nordansjövägens 

fall innebar det bl.a. att kommunens entreprenör bytte ut 

ett antal vägtrummor. 

-Tyvärr visade det sig vara ett riktigt fuskjobb, säger Per 

och tillägger: -Hade vi förstått att vi inte kunde lita på kommunen 

skulle vi varit mer noggranna vid den besiktning som 

gjordes vid överlämnandet hösten 2010, men vem kunde ana 

att det skulle bli så här? 

Längs den 1 900 meter långa grusvägen finns det 21 fastigheter 

som nu tillsammans sköter vägen genom Nordansjö 

samfällighetsförening. -Det känns som en tuff uppgift att 

inte bara ägna sig åt sedvanligt barmarksunderhåll utan på en 

gång få börja planera för ombyggnad, med tanke på vad den 

icke fackmässiga upprustingen ställt till med, avslutar Per. 

rev:s reflektioner 

Eftersom jag är åt det godtrogna hållet, så hoppas jag ännu 

att kommunen skall ta ansvar för den bristfälliga upprustningen 

av Nordansjövägen. Kontakt tas därför med kommunalråden…. 

Text: Uno Jakobsson 

”Telefonsamtalet med Erland Solander (m) slog väldigt väl 

ut. Föreningen kontaktade mig bara någon dag efter samtalet 

och precis innan tryckning av denna tidning kunde Per 

Åström berätta att äntligen har kommunens tjänstemän varit 

på plats, besiktigat missförhållandena och skriftligen utfäst 

att ordna saken under sommaren! Slutet gott allting gott?” 


sundsvall 


REV NYTT 

Bakgrund: 

En återkommande fråga 

till REV är hur man kan 

ändra andelstalen i en 

vägförening (egentligen 

inom den gemensam- 

hetsanläggning som 

samfällighetsförening- 

en förvaltar)? 

Hur kan andelstalen 

förändras 

inom en vägförening, nu och i framtiden? 

REV har under det gångna året arbetat med denna fråga, dels 

hur nuvarande lagregler fungerar och hur lagreglerna kan 

tillämpas på ett smidigt sätt vid omprövning av andelstalen, 

dels hur lagstiftningen borde ändras för att alla föreningar 

ska kunna hålla aktuella legala andelstal. 

LRF:s kommungrupp i Skövde har i motion krävt att 

LRF agerar nationellt för att förenkla reglerna och minska 

kostnaderna när andelstalen i vägföreningar behöver ändras. 

nuvarande metoder för att ändra andelstal 

1. Samfällighetsföreningens styrelse och en fastighetsägare 

träffar överenskommelse om nytt eller ändrat andelstal 

i gemensamhetsanläggning för en fastighet. Överenskommelsen 

ska godkännas av lantmäteriet som också 

registrerar överenskommelsen i fastighetsregistret. Mall 

för överenskommelsen fi nns att hämta på Lantmäteriets 

hemsida. Mallen innehåller även utförlig instruktion om 

hur överenskommelsen ska hanteras. 

2. Lantmätaren fördelar tidigare andelstal eller ansluter ny 

fastighet till en gemensamhetsanläggning i samband med 

annan lantmäteriförrättning. Vid anslutning av ny fastig- 

het har lantmätaren alltid kontakt med föreningen för att 

stämma av andelstalet och eventuell anslutningsavgift. 

3. Ny lantmäteriförrättning där andelstalen omprövas. 

Ansökan kan göras av föreningen (stämmobeslut) eller av 

enskild fastighetsägare. 

4. Beslut av styrelse för samfällighetsförening, när styrelsen 

fått sådana befogenheter i samband med lantmäteriförrättning. 

Denna befogenhet framgår av anläggningsbeslutet. 

Under 2011 har REV och Lantmäteriet arbetat med ett 

projekt för att se hur omprövningsförrättningar kan genomföras 

på ett enklare sätt om föreningen själv bidrar med underlagsmaterial 

och hjälper lantmätaren med vissa moment i 

förrättningen (punkt 1 och 3 ovan). Syftet var att underlätta 

arbetet och därmed sänka kostnaden för förrättningen. Det 

är lämpligt att föreningen väljer att ompröva sina gemensamhetsanläggningar 

när dessa är inaktuella, och gärna medan 

medlemmarna är överens. Den vanligaste orsaken till att 

anläggningsbeslutet behöver omprövas är att andelstalen inte 

längre stämmer överens med hur delägarna använder vägen. 


REV:s lantmätare Nils Blohm överlämnar 

förbundets promemoria med 

förslag om förenklade regler för de 

enskilda väghållarna till riksdagsledamöterna 

Anders Åkesson och Göran 

Lindell, centerpartiet. Göran Lindell 

och Anders Åkesson är ledamöter 

av Trafi kutskottet och Åkesson 

är dessutom centerpartiets trafi kpolitiske 

talesman som vid tillfället uttalade: 

”REV:s arbete för att förändra 

och förenkla för de enskilda väghållarna 

är mycket viktigt och jag och de 

andra ledamöterna i Trafi kutskottet 

sätter stort värde på kontakterna med 

REV där vi får direkt och relevant 

information om hur villkoren för väghållningen 

ser ut i praktiken. Det skall 

bli spännande att se hur detta förslag 

till förenklingar för enskilda väghållare, 

som jag själv tycker är genomarbetat 

och klokt, tas emot av övriga 

partier i Riksdagen.” 

Resultatet av projektet fi nns på REV:s hemsida, ”Arbetsgång 

lantmäteriförrättning (sett ur föreningens perspektiv)”. 

Dokumentet är uppdelat i ett avsnitt som behandlar 

vad föreningen generellt bör tänka på medan de övriga fyra 

avsnitten behandlar olika typer av omprövningssituationer. 

Dokumentet fi nns även i lantmätarnas handläggningsstöd 

vilket gör att både lantmätaren och föreningen kan arbeta 

efter samma modell. 

framtida metod för att ändra andelstal 

Även om vi med ovanstående metod ”Arbetsgång lantmäteriförrättning 

(sett ur föreningens perspektiv)” kan korta 

arbetsinsatsen för lantmätaren vid omprövningsärenden är 

det ändå ett gigantiskt arbete att ompröva alla gemensamhetsanläggningar 

som skulle behöva detta. En uppskattning 

är att det skulle behövas 100 lantmätare som arbetade i 10 år 

för att klara detta. Vi vet att dessa lantmätare inte kommer 

att fi nnas. Således behövs någon annan metod än de ovan 

redovisade för att föreningarna ska få aktuella andelstal att 

arbeta med. 

REV har utarbetat en idéskiss hur anläggningslagen 

skulle kunna ändras för att ge föreningarna själva möjlighet 

att besluta om andelstalen. Idéskissen har överlämnats till 

REV NYTT 

ledamöter i Trafi kutskottet som är intresserade 

att driva lagändringsfrågan vidare. 

Hela förslaget fi nns på REV:s hemsida 

www.revriks.se 

konsekvensanalys av 

föreslagen ändring 

• Samtliga gemensamhetsanlägg ningar i 

Sverige som förvaltas av en samfällighetsförening 

kan inom ett år få legala 

andelstal. 

• Andelstalen i gemensamhetsanläggningarna 

kan i framtiden anpassas kontinuerligt 

efter den allt mer förändliga 

värd vi lever i. 

• Samfällighetsföreningarnas ekonomiska 

hantering förs in i det gällande 

ramverket vilket leder till stabilitet och 

förutsebarhet såväl för föreningen som 

för den enskilde. 

• Lantmäteriets arbete med omprövningar 

av andelstal minskar och den lediga 

kapaciteten kan användas för att pröva 

de fall då delägare i gemensamhetsanläggning 

är missnöjd med det andelstal 

som föreningen beslutat för fastigheten. 

• Den privata marknad som i dag hjälper 

föreningar med beräkningar av andelstal 

kan fortsätta att tillsammans med 

Lantmäteriet ge föreningar underlag 

inför beslut om andelstal. 

• Fastighetsregistret har i dag stora brister 

då en stor del av de registrerade gemensamhetsanläggningarna 

saknar registrerat 

andelstal. Arbetet med att uppdatera 

dessa gemensamhetsanläggningar med 

andelstal behöver då inte göras. Arbetet 

med att hela tiden ajourhålla andelstalen 

upphör. 

• Köpare av fastighet kan få information 

från fastighetsregistret om fastigheten 

deltar i en gemensamhetsanläggning 

som förvaltas av en samfällighetsförening. 

Aktuellt andelstal 

finns hos samfällighetsföreningen. 

En ändring av anläggningslagen enligt ovan kommer att ta 

minst 2 år även om arbetet prioriteras. Vi på REV tror att en 

förändring enligt förslaget kommer att vara mycket positivt 

för vägföreningarna. 



VÄGHÅLLNING 

Vägbelysningsanläggningar 

I första hand används vägbelysning för att öka 

trafiksäkerheten och tryggheten för trafikanter. 

En ständigt pågående utveckling av metoder och 

utrustning gör att man idag kan förfi na belysningsanläggningarnas 

egenskaper och driftsekonomi. 

vägBelysningens syften 

Uppgiften att belysa vägar, gator, gång- och cykelvägar, torg, 

platser och parker grundas på många förutsättningar och syften. 

Utöver att uppnå ett funktionellt ljus för trafi kanten ska 

belysningsanläggningen vara en del av den helhetsmiljö som 

skapas. Upplysta platser och områden med bostäder skapar 

en ökad trygghet för människor och minskar risken för brott. 

Investeringar i belysningsteknik är ett av de mest kostnadseffektiva 

sätten att minska koldioxidutsläppen visar en 

studie från McKinsey 2007, då kostnaden snabbt uppvägs av 

minskad energiförbrukning. En investering i ny belysningsteknik 

återbetalar sig i regel snabbt. Energivinsterna är påtagliga. 

Modern vägbelysning drar bara hälften så mycket el med 

bibehållen ljuskvalitet och i och med utbytet kommer i storleksordningen 

500 miljoner kWh att sparas i Sverige varje år. 

Styrelsen skall handha förvaltningen av anläggningen i 

enlighet med gällande lagstiftning, anläggningsbeslut och 

stadgar. Om så inte sker kan det innebära att styrelsele- 

damöterna blir personligen skadeståndsansvariga för de 

kostnader detta kan medföra för föreningen för installation, 

drift och underhåll om medlem i föreningen i väcker 

talan i domstol. 

anläggningsansvaret 

Belysningsanläggningen ställer särskilda krav på den som 

innehar en sådan anläggning. Innehavaren skall utöver ekonomiska 

åtagande för installation, drift och underhåll även 

svara för att anläggningen är säker. 

Om samfällighetsföreningen äger, arrenderar eller sköter 

en vägbelysningsanläggning och har rådigheten över den, 

det vill säga har bestämmanderätten, är föreningen i lagens 

mening innehavare. 

Ansvar för belysningsanläggningens funktion och säkerhet 

och de konsekvenser av eventuella skador på människor, 

djur och egendom som kan förorsakas av anläggningen 

åvilar styrelsen om den inte är rätt utförd, eller sköts och 

systematiskt kontrolleras enligt ellagen och elsäkerhetsverkets 

föreskrifter. 

Endast om det framgår av anläggningsbeslutet att föreningen 

skall förvalta en belysningsanläggning skall detta 

ske. Ett av föreningen självpåtaget förvaltarskap för en belysningsanläggning 

som sker utan grund i gällande anläggningsbeslut 

är olämpligt och riskabelt för styrelsen. 


skada på 

Belysningsanläggningen 

En påkörd belysningsstolpe 

innebär 

att styrelsen i samfällighetsföreningen 

utan dröjsmål måste 

agera för att säkerställa 

att ingen blir skadad på grund av att stolpen utgör 

hinder för trafi kanter eller att den är spänningssatt eller har 

skadade kablar och kan utgöra allvarligt skadehot för människor 

eller djur. 

För att ur elsäkerhetssynpunkt vidta skyddsåtgärder och 

genomföra installation av en ny belysningsstolpe krävs att 

föreningen har tillgång till ett elinstallationsföretag eller 

behörig elektriker som kan vidta skyddsåtgärder så snart 

som möjligt efter olyckan och handha reparation och installation 

av ny stolpe. 

När det gäller kostnaderna för åtgärder och installation av 

en ny stolpe är det viktigt att i första hand få klarlagt vem 

och vilket fordon som förorsakat olyckan så att ersättning 

kan utbetalas från fordonets trafi kförsäkringsbolag. Om 

förare eller fordon inte går att identifi era kan man vända 

sig till Trafi kförsäkringsföreningen och begära ersättning. 

Fotodokumentera skadorna och gör polisanmälan. Avvakta 

med reparations- och återinstallationsarbeten till dess att 

klartecken lämnats från försäkringsbolaget. 

teknikutveckling 

Det pågår en intensiv utveckling av belysningsar-matur, 

lampor och elförsörjningsalternativ allt med focus på bland 

annat minskad elförbrukning och driftkostnad för belysningsanläggningarna. 

Följande lampor fi nns i dag som alternativ: 

Kvicksilverlampor 

• Fasas ut 2015 på grund av att de inte är 

energieffektiva. 

• Typisk livslängd i utomhusbelysning 3 år 

Hogtrycksnatriumlampor 

• Låga driftkostnader 

• Typisk livslängd i utomhusbelysning 4 – 5 år 

• Energieffektivitet +++ 

Metallhalogenlampor 

• Rimligt låga driftkostnader 


• Energieffektivitet ++ 

LED-lampor 

• Låga driftkostnader 


med högkvalitativa armaturer /dioder 

• Energieffektivitet ++ – +++ 

VÄGHÅLLNING 

Light Emitting Diode – LED 

En relativt ny teknik som vinner alltmer terräng inom belysning. 

Fördelarna med LED-tekniken är lång livs-längd 

och därmed minskade krav på underhåll. Samtidigt kräver 

den också en annan omtanke vid val av bra produkter som 


VÄGHÅLLNING 

är rätt konstruerade, bl.a. för att ljuset ska distribueras så 

bländfritt som möjligt och för att den långa livslängden 

verkligen ska uppnås. Det är därför viktigt att ställa krav 

på produkterna. 

solcellsdrivna 

Belysningsstolpar 

för gc-vägar 

En ny typ av gcbelysning 

invigdes 

i Viskafors september 

2010. Belysningspollare 

som är helt solcellsdrivna sattes utmed en 

GC-väg. Belysningspollarna har inbyggda sensorer som 

känner av när en cykel närmar sig och tänder pollaren 

framåt respektive släcker bakomvarande utmed färdvägen. 

Belysningen är alltså aktiv endast när någon eller något rör 

sig i området. På detta enkla vis följer ljuset med och skapar 

trygghet för förbipasserande. Solcellsdriven belysning är en 

lösning som ger bra funktion, är miljösmart och dessutom 

så gott som underhållsfri. 

ekodesigndirektivet 

EU har beslutat att ställa 

höga krav på energieffektiviteten 

i vägbelysningen i 

det så kallade Ekodesigndirektivet. 

Från 2015 kommer det bli förbjudet att tillverka 

och sälja så kallade kvicksilverlampor som används i bland 

annat vägbelysning. Så mycket som hälften av landets cirka 

två miljoner vägbelysningsarmaturer använder idag kvicksilverlampor 

och dessa armaturer. 

Det är dock inte förbjudet att använda kvicksilverlamporna 

efter 2015. 

slutord 

Syftet med vägbelysningsartikeln är att informera om det 

komplexa i att förvalta en vägbelysningsanläggning och vara 

noggrann i analysen när ny belysningsteknik ska börja användas. 

Det är enligt vår uppfattning avgörande för kvalitén 

av framtidens vägbelysning, att de många komplexa parametrar 

som ingår i planeringen av en belysningsanläggning, 

alltid tas i beaktande när man ska bedöma hur användbar en 

ny teknik är. Den kvalitativa principen om att alltid använda 

den bästa fungerande tekniken, är här ett bra rättesnöre 

som kan användas som utgångspunkt för en undersökning 

och diskussion om vilken teknik som i varje enskilt fall är 

den mest användbara. För att kunna avgöra vilken teknik, 

armaturtyp o s v man önskar använda i en given situation, 

krävs det alltså en noggrann planerings och urvalsprocedur, 

som både omfattar el- och belysningstekniska beräkningar, 

beslut om underhållsnivå och driftscykel såväl som planering 

av belysningens estetik och funktion. 

vägBelysning ett rev - projekt 

REV kommer under året att genomföra ett projekt som 

kommer att utmynna i en rapport. Projektet kommer bland 

annat att ha följande innehåll: 

• Ecodesigndirektivet och kraven på vägbelysningsanläggningar. 

• Förekommande typer av belysningsanläggningar och 

armatur. 

• Miljökraven vid användning av kreosotbehandlade belysningsstolpar. 

• Anläggnings- och innehavareansvaret. 

• Ansvarsgränserna mellan nätägaren och samfällighetsföreningen. 

• Energibesparande åtgärder 

• Seminarium med myndigheter, branchorganisationer 

och väghållare. 

Hör gärna av er till oss med frågor och synpunkter. 

Text: Jan Johansson 


ättsutveckling gällande 

stämmans beslut om 

uttaxering !? 

På senare tid har det kommit två mycket intressanta 

rättsfall, där en viss rättsutveckling beträffande kravet 

på formalia vid föreningsstämmans uttaxering 

kan skönjas. Nu ligger det ena fallet för prövning i 

högsta domstolen, så än är inte frågorna fullständigt 

avgjorda och klarlagda. 

att det genom de handlingar som faktiskt bifogats kallelsen 

att medlemsavgiften föreslogs oförändrad från föregående 

år och att debiteringslängd därtill också funnits tillgänglig, 

men först på själva stämman. Sammantaget fann domstolen 

att de formaliabrister som faktiskt förelåg inte varit av den 

arten att de påverkat stämmobesluten till nackdel för föreningens 

medlemmar och bestämde därför att klandertalan 

skulle ogillas! (Mark- och miljööverdomstolen, dom den 27 

december 2011 i målet F6400-11) 

strikt kontroll för att utmätning skall 

kunna ske 

De medlemmar som fått erfara de svårigheter som kan uppstå 

när indrivning av obetalda medlemsavgifter skall ske, kan 

nog alla skriva under på att myndigheternas granskning av 

formalian kring uttaxeringsbeslutet kan gå extremt långt. Exempelvis 

har utmätning av vägavgift underkänts av domstol 

när sista betalningsdag saknats i debiteringslängden och detta 

trots att det i protokollet från stämman tydligt angavs sista betalningsdag. 

Argumentet att huvudsaken är att medlemmarna 

får besked om när betalning skall ske och inte att beskedet 

lämnas just i debiteringslängden istället för i protokollet bet 

inte på hovrätten, som upphävde utmätningen (Hovrätten 

för Västra Sverige, beslut i mål Ö492/96 den 18 april 1996). 

Det var bara för den väghållaren att göra om hela proceduren 

vid nästa stämma. På sidan 22 i denna tidning ges tips om 

hur man kan göra om uttaxeringsbeslutet när något blivit fel. 

mark-och miljööverdomstolens prövning av en 

uttaXering i åmål 

Alldeles innan årsskiftet så beslutade Mark- och miljööverdomstolen 

att avslå en klandertalan som en enskild medlem 

fört mot sin förening och stämmans beslut. Den enskilde 

medlemmen ansåg att det förelåg en rad formaliabrister, bl.a. 

hävdade han att styreslen ej från kallelsetidpunkt klargjort 

var debiteringslängd m.fl . handlingar funnits tillgängliga. 

Vänersborgs tingsrätt, mark- och miljödomstolen, beslutade 

bifalla medlemmens talan och upphävde stämmobesluten. 

Med tanke på hur strikt praxis varit kring vikten av att en 

samfällighetsförening måste följa all formalia, så var inte domen 

konstig, snarare logisk. Mark- och miljööverdomstolen 

valde dock att resonera väldigt praktiskt. Först konstaterade 

domstolen att det var uppenbart att föreningens egna stadgar 

inte följts i vissa avseenden vad gäller bl.a. innehållet i 

kallelsen till stämman i mars 2010, men sedan ställde domstolen 

frågan om dessa brister skall medföra att besluten 

på stämman också skall upphävas. Domstolen svarar själv 

på sin fråga och anför att det stod klart för alla medlemmar 

uttaXering i hallsta, ekerö kommun, mark- och 

miljödomstolen i nacka 

I detta ärende så hävdade en enskild medlem att en mängd 

brister i formalian förelåg kring föreningens beslut om uttaxering. 

Till skillnad från fallet i Åmål så var denne medlem 

inte närvarande på stämman, utan valde att stanna hemma 

för att i efterhand klandra de brister han ansåg föreligga i 

föreningens hantering. Domstolen konstaterade att det var 

ostridigt att debiteringslängden ej funnits tillgänglig från 

kallelsetidpunkt, men valde därefter, i samma anda som i 

Åmålsfallet, att avslå klandertalan eftersom formaliafelen 

enligt domstolens bedömning ej påverkat utgången av stämmans 

beslut, däribland beslutet om uttaxering (Mark- och 

miljödomstolen Nacka tingsrätt, dom den 8 december 2011 

i målet F 3564-10). Överklagandet fi ck inte prövningstillstånd 

i hovrätten och nu ligger frågan i Högsta domstolen 

och väntar på avgörande. Utgången kommer att redovisas 

i kommande nummer av Bulletinen. Står sig Mark- och 

miljödomstolens dom kan man nog påstå att möjligheterna 

att framgångsrikt angripa ett stämmobeslut av en samfällighetsförening 

beskurits, vilket förhoppningsvis leder till 

färre okynnesöverklaganden framöver. 

Text: Uno Jakobsson 

”HD har precis under slutfasen av iordningsställandet av 

denna tidning bestämt sig för att inte ta upp fallet; därmed 

kan vi konstatera att en viss rättsutveckling till det mindre 

formalistiska nog ändå är förhanden!” 


JURIDIK

JURIDIK 

Rättelse av 

Om en förening behöver vända sig till kronofogden för 

att på så sätt få en medlem att betala sin årsavgift är 

det viktigt att alla formella krav är uppfyllda. Om så 

inte är fallet så godtar inte kronofogden uttaxeringen. 

En vanlig brist är till exempel att förfallodatum för 

betalning inte framgår av debiteringslängden. En felaktigt 

utförd uttaxering innebär alltså att det inte är 

möjligt att driva in en obetald årsavgift till föreningen 

genom kronofogdens försorg. Vad kan föreningen då 

göra? Är det möjligt att rätta en uttaxering som visat 

sig innehålla fel och/eller brister? Flera föreningar har 

Styrelsens förslag till avgift per andel är 500 kr. 

Senaste betalningsdag 2012-05-31. 

Denna debiteringslängd har varit framlagd på föreningsstämman 

2012-03-31, vilket härmed intygas av 

stämmans ordförande 

Namnteckning Ort och datum 

under åren kontaktat REV när de har upptäckt att de 

har missat ett eller fl era formella krav i en uttaxering. 

REV har konsekvent gett rådet att det är möjligt att 

göra om en uttaxering och därigenom läka de fel och 

brister som konstaterats föreligga. Detta har nu prövats 

rättsligt och godtagits av rättsordningen. I ett tidigare 

nummer av Bulletinen (nr 4 2011) berättade vi om 

en förening som på grund av formella brister i uttaxeringen 

inte kunde begära utmätning hos kronofogden. 

Föreningen gjorde då om uttaxeringen och lyckades på 

så sätt driva in obetalda årsavgifter för fl era år tillbaka. 

Exempel: Debiteringslängd för Landets sff, Verksamhetsåret 2010-01-01 – 2010-12-31 

Fastighet Ägare Adress Andelstal Debiterad avgift Erlagt betalning i Kvarstår 

förskott att betala 

Landet 1:2 Per Persson Landetvägen 2 

111 11 Landet 

1 500 kr 500 kr 0 kr 

Landet 1:3 Erik Eriksson Landetvägen 3 

111 11 Landet 

2 1 000 kr 1 000 kr 0 kr 

Landet 1:4 Sven Svensson Landetvägen 4 

111 11 Landet 

1 500 0 kr 500 kr 

Summa: 2000 kr 1 500 kr 500 kr 


uttaxering 

Så misströsta inte om ni upptäcker att det smugit sig in 

en felaktighet eller brist i uttaxeringsförfarandet, det 

går att göra om och göra rätt! 

Hur går det då till? Jo, först och främst behöver ni 

upprätta en ny debiteringslängd med ett par extra 

kolumner, se exempel nedan. Av den nya debiteringslängden 

framgår alltså vilket verksamhetsår som avses, 

vilka som har erlagt betalning i förskott och vilka medlemmar 

som har avgift kvar att betala. De som inte har 

betalat avgiften i förskott ska alltså betala avgiften när 

den förfaller till betalning, förfallodatum ska framgå 

I exemplet till vänster har Sven Svensson inte betalat 

avgiften för år 2010 och det har visat sig inte vara möjligt 

att driva in avgiften genom kronofogden. Genom att 

stämman under våren 2012 på nytt antar budgeten för 

2010 och till budget tillhörande debiteringslängd fi nns 

framlagd på stämman så ska alltså Sven Svensson, som 

inte betalat årsavgiften för 2010 i förskott, betala 500 kr 

den 31 maj 2012 för verksamhetsåret 2010. Därigenom 

har eventuella brister läkts och om Sven Svensson inte 

betalat avgiften per den 31 maj 2012 kan föreningen 

vända sig till kronofogden. 

Ett annat uppställt lagkrav är att debiteringslängden 

ska ha varit framlagd på stämman. Men eftersom lagen 

inte kräver att stämman skal besluta om att anta debiteringslängden 

i sig, utan det är utgifts- och inkomststaten 

(budgeten) för visst år som det fattas beslut om, 

behöver inte något det i stämmoprotokollet antecknas 

att den fastställts eller antagits av stämman. Däremot 

är det klokt att anteckna i protokollet, att den funnits 

”framlagd för granskning” på stämman, i anslutning till 

av debiteringslängden. Genom denna utformning försäkrar 

ni er om att ingen medlem blir skyldig att betala 

årsavgiften två gånger. 

att beslutet om antagande av budgeten redovisas. Det 

är även lämpligt att det fi nns en motsvarande notering 

och intygande på debiteringslängden som i exemplet 

till vänster. 

Eftersom det alltså är en ”gammal budget” som tas 

upp för beslut igen på stämman så ska det även framgå 

som en särskild punkt i dagordningen och kallelsen. Jag 

vill även rekommendera er att skicka med ett informationsblad 

tillsammans med kallelsen till stämman där 

ni informerar om skälet till att beslutet tas om, och att 

alla som redan har betalat förra årets avgift inte behöver 

göra det igen. 

Om ni har frågor om hur en korrekt uttaxering ska 

gå till kan ni läsa mer om detta på REV:s hemsida. 

Där fi nner ni även mall på en vanlig debiteringslängd. 

Om ni har ytterligare frågor om hur ni kan göra om en 

uttaxering är ni givetvis alltid välkomna att höra av er 

till REV:s kansli. 

Text: Louise Bark 


JURIDIK

JURIDIK 

Syssloman 

– när allt annat miss lyckats? 

Kan föreningens stämma inte hitta ledamöter att 

ingå i styrelsen, skall protokollet, som väl då oftast 

har ”Val av styrelse” som sista punkt skickas in till 

länsstyrelsen. Lagstiftaren har som framgår av lag- 

texten bestämt att fungerande väg är så viktig för 

samhället att en samfällighet måste fungera. Alltså 

söker länsstyrelsen en lämplig person som är vil- 

lig att åta sig uppdraget. Uppdraget att som både 

förening och styrelse se till att vägen hålls farbar, 

pengar utdebiteras av medlemmarna och betalas 

till entreprenörer och leverantörer. 

vägingenjör och jägare 

Länsstyrelsen i Falun beslöt den 9 juni 2011 att förordna 

ingenjören L. O. Johansson i Borlänge som syssloman för 

en förening i Leksandstrakten. Vägföreningen det är frågan 

om har varit vilande i 37 år. I mappen på Lantmäteriet fanns 

inte mycket, stadgar från 1964, en Bilaga F till någonting rubricerat 

som Delaktighetslängd, men utan datum, Utlåtande 

vid förrättning enligt EVL daterat 1961 och några kopior på 

begäran om omprövning av andelstal. Ja, det var i stort det 

som fanns. Det var inte mycket som stämde med dagsläget. 

Det handlar om en vägförening som varit inte bara varit 

vilande eller sovande, den får nog betraktas som rätt död! 

Gamla, inaktuella stadgar, delägarförteckningar och andelstal. 

Fastigheternas antal är 298 och utgörs enligt dessa, 

äldre uppgifter av såväl jordbruks- som andra fastigheter. 

Medlemsantalet för vägföreningen är 355 stycken eftersom 

många fastigheter har flera ägare, med ett stort antal boende 

utom kommunen. Kommunen har utfört underhållsåtgärder 

på vägarna, kostnaderna för driften ökar och kommer att öka 

alltmer om inget upprustningsarbete kommer igång. Vissa 

vägdelar har statsbidrag. Då kommunen inte är formell ägare 

av vägarna har man inte kunnat investera i upprustningar, 

varför statusen på vägarna delvis är låg. 

Lantmäterimyndigheten har påbörjat en översyn för området 

ifråga för att utreda möjligheterna att lägga samman 

eller fusionera föreningar för en mer rationell vägskötsel, 


men detta ligger i sin linda. 

Valet av L. O. förstår vi, när vi träffar honom bland de 

välordnade dokumenten i många pärmar. En person med 

den pondus som man kanske får efter fl era år i Vägverket 

och som engagerad viltvårdare och jägare med uppdrag både 

regionalt och centralt. 

Vi ber om tre kunskaper som är väsentliga för en syssloman. 

Svaren kommer prompt: Känna till lagstiftningen och 

regelverket, ha kunskap om vägteknik och kanske framförallt, 

social kompetens – förmåga att ”ta” folk. Vi förstår att 

det där med kunskap om reglerna nog kan behövas också 

vid de tillfällen när sysslomannen måste ”sätta ner foten” 

och säga att ”nu blir det så här. Ni har försuttit chansen att 

själva ta besluten”. 

hitta styrelse, men till dess… 

Sysslomannens uppgift är ju att känna av när det kan vara 

dags att utlysa stämma för att tillsätta en styrelse och ”lämna 

tillbaka” föreningen till de boende. I avvaktan på det så 

blir det att för samfällighetens räkning beställa snöplogning 

och dammbindning, debitera ut vägavgifter och sköta 

bokföringen. 

I det här fallet är det en förening som somnade in på 70-talet 

när den nya storkommunen beslöt att ta hand om vägarna 

mot att med fullmakt kunna kvittera ut statsbidraget. Nu 

säger kommunen, efter nästan 40 år, att nu får ni tillbaka 

föreningen. Kommunen skall svara för skola, vård och omsorg, 

inte enskilda vägar. Förutsättningarna har, milt sagt, 

förändrats. Bebyggelse och verksamheter helt annorlunda, 

fastigheter har bildats och ombildats, vägar har byggts, fritidbebyggelse 

har tillkommit. Lantmäteriförrättningen sedan 

1950-talet. Som kuriosum konstaterades att föreningen vid 

kommunens övertagande hade en god kassa, nästan 80 000: 

- på Postgirot, som sen blivit Plusgirot som blivit Nordea 

Bank med det gemensamt att man tagit ut årsavgifter och 

månadsavgifter för kontot som inte nyttjats. Så Saldot har 

blivit halverat! 

Bästa lösningarna förBrukade 

Systemet med syssloman är nödvändigt för att lösa det akuta 

problemet. Men det bör lösas så snart som möjligt. Man har 

ofta en konfrontation när sysslomannen kommer in i bilden. 

De bästa lösningarna är borta genom osämja. Den kostnadseffektiva, 

gemensamma samfällighetsformen kan inte nyttjas 

som det är tänkt. I stället för en lösning internt blir det 

en dyrare lösning för de boende, men inget infl ytande över 

verksamheten. Även här lönar det sig att tala med varandra! 

slutet gott 

L.O. har under hösten lyckats skapa en valberedning och 

under november hållit stämma varvid styrelse utsetts. Dessvärre 

beslöt den nya styrelsen ett par månader efter sitt konstituerande 

möte att upplösa föreningen och avgå. Återigen 

har bristen på kunskap förlett en styrelse att ta beslut som 

man inte kan/får ta. Så slutet är inte riktigt gott ännu, men 

vi önskar L. O. lycka till och känner en stor tillförsikt att 

det kommer att gå bra. 

Text: Leif Kronkvist/Sven Ivarsson 

Foto: Sven Ivarsson/Louise Bark 

lag (1973:1 150) om förvaltning av samfälligheter, 33: Har 

styrelseledamots uppdrag upphört eller är styrelseledamot 

förhindrad att utöva uppdraget och är styrelsen ej ändå 

beslutsför, får länsstyrelsen förordna syssloman i sådan 

ledamots ställe. Finns av skäl som nu sagts icke någon 

styrelseledamot att tillgå, får sysslomannen ensam handha 

föreningens angelägenheter och företräda föreningen som 

styrelse . Sysslomannens förordnande gäller till dess beslutför 

styrelse åter finns. 

sysslomannen har rätt till arvode som bestämmes av länsstyrelsen. 

Arvodet betalas av föreningen. 


JURIDIK

TEKNIK 

Vattenproblem 

Taxinge Södra 

Nykvarns kommun 

REV fi ck ett brev från styrelsen i Taxinge Södra 

sff, där de ville få råd om hur de skall hantera 

det uppkomna problemet med igenlagt dike 

Det hela började med att ett nytt bostadshus uppfördes och 

en ny anslutning mot den enskilda vägen skulle anläggas. 

Utanför fastigheten fanns ett fungerande dike som mynnade 

ut i en tidigare anlagd stenkista förbundet med ett rör till 

en brunn. Från brunnen leddes vatten i en vägtrumma. Så 

långt tycks det hela fungera tillfredställande. 

Vad hände? Jo, fastighetsägaren fyllde 

ut sin tomt med jord och i och med detta 

fyllde han ut lite för långt och annekterade 

vägområdet där diket fanns. Diket blev näst 

intill obefi ntligt med påföljd att vattnet inte 

längre rann där det skulle utan letade sig ut 

på körbanan med svallis-problem som följd. 

Styrelsen har påpekat problemet men ingenting 

händer. 

Hur bör styrelsen agera för att komma till 

rätta med problemet: Rev rekommenderar 

styrelsen att ånyo tar kontakt med fastighetsägaren 

som åsamkat föreningen problemet. Visst kan 

man börja med ett samtal men vis av erfarenhet är det ofta 

viktigt att styrelsen bekräftar 

besöket med ett brev som 

redogör för fastighetsägaren 

hans skyldigheter och vad styrelsen 

vill att fastighetsägaren 

skall göra. 

I det konkreta exemplet så 

bedömer REV det viktigt att 

vederbörande får ett föreläggande 

om att återställa dels 

diket i sitt ursprungliga skick 

Diket blev näst 

intill obefi ntligt med 

påföljd att vattnet inte 

längre rann där det 

skulle utan letade sig ut 

på körbanan med svallisproblem 

som följd. 

och överasfalterad stenkista. Berörd fastighetsägare 

har utfört detta utan att kontakta 

styrelsen. 

samt att tillse att den överasfalterade stenkistan friläggs så 

att dess funktion återställs. Uppmana således ägaren att 

skyndsamt utföra detta. Att vederbörande får en skälig tid 

är naturligtvis viktigt. Kan ni inte komma överens om tiden 

så måste styrelsen fatta beslut om detta. 

Vad är skälig tid? Beror naturligtvis på arbetets art och angelägenhet. 

Spontant kan det vara rimligt att vederbörande 

har två månader på sig att återställa dike och 

stenkista i ursprungligt skick. Om vederbörande 

inte utför detta kan styrelsen låta 

utföra arbetet och därefter fakturera ägaren. 

Vad händer om fastighetsägaren inte vare 

sig åtgärdar eller ens betalar för de kostnader 

som han åsamkat? 

Då återstår inget annat än att vidta rättsliga 

åtgärder. Det enklaste sättet vid en 

fordringstvist är att vända sig till kronofogdemyndigheten 

och ansöka om betalningsföreläggande, men det är även 

möjligt att väcka talan vid 

tingsrätt direkt. För ytterligare 

rådgivning i ett konkret 

fall, kan medlem i REV få 

hjälp av någon av förbundets 

samarbetande advokater, 

efter kontakt med kansliet. 

Text: Leif Kronkvist 


omprövningsförrättningarna 

lägesrapport 

Inbjudan till seminarium i REV:s lokaler 

en lördag i april eller maj! 

I tidigare nummer av Bulletinen har jag skrivit om att REV 

och Lantmäteriet driver ett projekt för att se hur omprövningsförrättningar 

kan genomföras på ett enklare sätt om 

föreningen själv bidrar med underlagsmaterial och hjälper 

lantmätaren med vissa moment i förrättningen. Här kommer 

en liten lägesrapport från april. 

En arbetsmodell har tagits fram för att visa hur vissa typer 

av omprövningsförrättningar kan handläggas och vad 

föreningarna kan bistå lantmätaren med. Arbetsmodellen 

fi nns från och med januari månad på REV:s hemsida och 

i förrättningslantmätarnas handläggningsstöd. 

Lantmäteriet har beslutat att göra 5 testförrättningar efter 

arbetsmodellen. I dessa förrättningar görs en noggrann 

tidförning och syftet är att undersöka om en 50-procentig 

arbetsbesparing kan uppnås. En av förrättningarna var i 

slutfasen i april, övriga var bara påbörjade och en i ansökningsfasen. 

Utöver dessa testförrättningar har ett stort antal 

förrättningar påbörjats där modellen används. 

För att sprida ytterligare kunskap vid omprövningssitua 

REV NYTT 

EVA-REV handboken 

– alla enskilda 

väghållares bibel 

tioner anordnade REV ett seminarium lördagen 21 april 

i REV:s konferenslokal. De 16 deltagarna delade med sig 

av sina problem i samband med pågående eller stundande 

lantmäteriförrättning och vi gick igenom hur föreningarna 

kan arbeta för att få ett så bra förrättningsresultat som 

möjligt inom rimlig tid och till rimlig kostnad. Deltagarna 

fi ck kontakt med företrädare för andra föreningar som ofta 

hade likartade bekymmer som de själva. Tiden gick snabbt 

och vid summeringen efter 3,5 timmar var det samlade 

intrycket att deltagarna fått de fl esta frågorna besvarade 

eller i vart fall belysta. Till hösten kan det bli aktuellt att 

ha seminariet i andra delar av Sverige. Hör gärna av er till 

REV med intresseanmälan och förslag till plats. 

REV återkommer i Bulletinen med uppföljning av resultatet 

av testförrättningarna samt synpunkter från föreningar 

och Lantmäteriet där arbetsmodellen använts i övriga 

fall. Förhoppningen är att då kunna redovisa mindre lantmätarinsats, 

snabbare avslut och lägre förrättningskostnad. 


Arbetar du med enskild väghållning? Är du engagerad 

i en förening för enskild väghållning? Då är 

Riksförbundet Enskilda Vägars handbok Enskild 

Väghållning Anvisningar (EVA-REV) oumbärlig. 

Boken tar upp lagregler och bestämmelser, förvaltning, 

ekonomi, teknisk väghållning, trafikfrågor, miljö och 

mycket mer. 

Det finns även en rad mallar som gör livet som väghållare 

enklare. I nyuppdaterade EVA-REV är ekonomiavsnittet 

kompletterat, frågan om farthinder utförligare behandlat, 

liksom avtal och ersättningar vid läggande och bibehållande 

av ledning i väg m m. 

EVA-REV kostar 

för medlemmar 550 kr och för övriga 850 kr, 

moms och porto tillkommer. 

Välkommen med beställning till REVs kansli via e-post 

kansliet@revriks.se eller tel 08-20 27 50. 


TEKNIK 

Vägområdets 

gränser 

– ansvar för sikt och röjning 

Den enskilda väghållarens uppgift är att sköta den enskilda vägen. 

Det inbegriper vägbanan och även övriga väganordningar 

inom det upplåtna vägområdet, t ex vägren, dike och vägslänt. 

För väghållare som tillkommit genom myndighetsbeslut följer 

därutöver oftast en rättighetsupplåtelse att röja träd, buskar eller 

annan växtlighet vid sidan av det direkta vägområdet. Om en 

sådan upplåtelse är gjord står det uttryckligen i det för föreningen 

gällande förrättningsutlåtandet eller anläggningsbeslutet. Om 

vägmarken inte ägs utan disponeras med någon form av nyttjanderätt 

är röjning ett bra sätt att markera och hävda denna rätt. 

Saknas särskild upplåtelse att sikt- och slyröja, fi nns de allmänna 

grannelagsrättsliga reglerna i Jordabalken (3:2) att 

falla tillbaka på. Dessa ger väghållaren rätt att ta bort på 

vägområdet inträngande rot eller gren. Dock ska växtens 

ägare först ges tillfälle att själv utföra arbetet. Vägområdet 

ska hållas fritt från siktförsämrande växtlighet. De väghållare 

som har statsbidrag har säkert någon gång upplevt att 

Trafi kverkets tjänsteman kommit med påpekanden om att 

slyröjning måste vidtas för att bidrag ska utgå. 

planera röjning 

Det förekommer att en del enskilda väghållare ställer krav 

på medlemmar att själva utföra erforderlig slyröjning längs 

med tomtgränsen mot vägområdet. Det fi nns också exempel 

på förekomst av straffavgift för den som inte frivilligt följt 

väghållarens uppmaning att sikt- och slyröja längs gränsen 

mot vägområdet. Förfarande med straffavgifter har dock 

inte stöd i lagstiftningen och bör därmed inte förekomma. 

Sikt- och slyröjning är en del av en god väghållning och 

kostnaden för det är därmed väghållarens, inte den enskilda 

fastighetsägarens. Undantag från denna regel kan inte ens 

beslutas av stämman. 

En annan sak är att vissa fastighetsägare önskar hålla 

rent och snyggt i gränsen för deras tomt. Sådana insatser 

bör naturligtvis premieras. Förslagsvis sker detta genom att 

väghållaren inför en planerad röjning meddelar berörda fastighetsägare 

med åtminstone två veckors varsel vad som är 

på gång. Ge, med en trevlig uppmaning, den som så önskar 

möjlighet att själv vidta erforderliga röjningsåtgärder. 

samlas och ha röjarfest 

Flera väghållare utför dikesrensningar och allmän städning. 

Lämpliga redskap är röjkniv, motorsåg och motorröjsåg. Kom 

ihåg att använda vederbörlig skyddsutrustning och varselklädsel. 

Att ingen använder redskap som han/hon inte har 

kompetens för är självklart! Idén är för övrigt genial, alla 

samlas och tar ansvar för sin gemensamma angelägenhet, 

vägen. Enligt uppgift avslutas dessa vägdagar med stundom 


mycket uppsluppen tillvaro! 

Väghållarens rätt att sikt- och slyröja bör brukas med 

förnuft och med respekt för fastighetsägarnas äganderätt. 

Gagnvirke från röjningen är alltjämt markägarens egendom 

och bör läggas upp på av honom anvisad plats. 

Röjning bör utföras tidigt på sommaren när slyet ännu 

är färskt. Kemiska preparat bör undvikas och manuell eller 

mekanisk röjning istället tillämpas. Redskap som nyttjas för 

årlig röjning är vanligt slåtteraggregat monterat på traktor och 

med knappt två meters verkansbredd. Var tredje år röjs hela 

vägområdet med slaghack, monterad på lastmaskin, väghyvel 

eller annan tung redskapsbärare. Högröjning till 4,6 m fri 

höjd över vägens hela bredd görs vid behov. 

Siktskymmande växtlighet på tomtmark inom detaljplanerat 

område vid sidan av vägen ska enligt plan- och bygglagens 

bestämmelser tas bort av fastighetsägaren. Rättsfall visar att 

häck t ex skall hållas lägre än 0,8 m till 10 m från vägkorsning. 

Ofta samverkar väghållare, byggnadsnämnder och trafi 

ksäkerhetsnämnder när det gäller att informera om detta. 

oplanerad röjning för öppnande av väg 

I spåren av stormarna Gudrun och Per har frågor också uppkommit 

kring väghållarens rättigheter och skyldigheter att 

återställa framkomlighet avseende nedblåsta träd. Om inte 

markägaren själv utför arbetet ska väghållaren se till att vägen 

hålls i för samfärdseln tillfredsställande skick. Väghållaren 

når knappast någon framgång i att kräva fastighetsägaren på 

Allt ni behöver veta om 

lagar & förordningar, förvaltning & vägteknik 

Många nya i styrelsen? Dags att uppdatera kunskaperna 

för föreningens trotjänare? Vill ni arbeta 

tillsammans eller läsa in er var och en för sig? 

REVs kursbok ”Förvaltning av samfälligheter” är 

framtagen för att passa lika bra till en studiecirkel 

som för självstudier. 

Kursmaterialet är upplagt så att styrelsen själv kan starta en 

studiecirkelkurs. I boken tas lagar och förordningar, förvaltning 

och vägteknik upp. Teori varvas med exempel tagna ur 

verkligheten. För er som vill arbeta i en studiecirkel kommer 

handledarmanualen och USB-minnet med Powerpointbilder, 

som båda ingår i kurspaketet, väl till pass. 

I cirkelkursen ingår 3 stycken böcker och material på ett 

USB minne. 

795:- inkl moms för medlemmar 

1595:- inkl moms för icke medlemmar 

kostnaden för hanteringen. Tvärtom torde väghållaren kunna 

bli ersättningsskyldig till en privatperson – kanske medlem 

i samfälligheten – som ”för väghållarens räkning” röjt bort 

nedfallna träd för att kunna ta sig fram. Någon professionell 

aptering* kan naturligtvis inte påräknas i dessa fall, men 

fortfarande gäller att gagnvirket** tillfaller markägaren och 

värdeförlusten i virket eller veden ska naturligtvis minimeras 

så mycket som möjligt. 

Text: Sven Ivarsson 

*Aptering - uppdelning av trädstam i sortiment. 

**Gagnvirke - virke av sådan dimension och beskaffenhet att det ekonomiskt kan förädlas. 

Det går att beställa extra kursböcker och då betalar man som 

medlem 235:-/st inkl moms och som icke medlem 470:-/st 

inkl moms. På samtliga priser tillkommer porto. 

Välkommen med er beställning till REVs kansli via 

e-post kansliet@revriks.se eller via telefon: 

08-20 27 50. 


TEKNIK

Dags att boka in 2013 

Förbundsstämma 

Den 9-10 mars 2013 kommer REV att hålla sin nästa stämma och denna gång kommer 

vi att besöka Borås. 

Förbundsstämman är till för dig som är medlem i Riksförbundet och vill vara med och 

påverka, lära dig mer om enskilda vägar samt få möjligheten att nätverka med andra 

enskilda väghållare. Vår ambition är att lägga upp ett program som verkligen angår 

REVs medlemmar och som även ger er nya kunskaper och inspiration. 

Mer information om programmets utformning kommer i nästa nummer av Bulletinen. 

Snökäppar 2012 

Sommartider är snökäppstider. 

Så är det dags igen, för vår årliga sommarkampanj på snömarkeringskäppar. Liksom tidigare år har vi nöjet att erbjuda en bra produkt till ett lågt pris. 

Den klassiska J:son käppen är tillverkad i miljöenligt material, Polypropen. Vår mångåriga erfarenhet av produkten borgar för en hög kvalité, 

pålitliga leveranser och ett lågt pris. 

Om ni beställer innan den 30/6-12 erhåller ni 15 % på priserna nedan. 

100 - 999 st 15:90 | 1.000 - 1.999 st 14:50 | 2.000 - 4.999 st 12:90 | 5.000 < 12:20 

J:son käppen 

Färg: Orange 

Reflex: 100 mm bred, 

500 mm från toppen, 

Ref1 

Diameter: 26 mm 

Längd: 2,0 2,0 m 

NYHET 

Bambukäpp i hög kvalité, 

neutral bambufärgad utan 

plastöverdrag eller färg 

Diameter: 16/18 mm 

Längd: 1800 mm 

Med en st reflex 

(ref 1) 50 mm 4:95 sek 

Utan reflex 3:60 sek 

Mervärdesskatt och frakt tillkommer på angivna priser. Välkommen med er beställning! 

Tel: 054-51 21 30 | Fax: 054-51 21 39 | E-post: order@provia.net | Webshop: www.provia.net 


Lagom design & produktion AB | www.lagomarbast.se

Optimus Advokatbyrå 

Advokat Uno Jakobsson och jur kand Louise Bark 

• Rådgivning till enskilda väghållare 

• Fastighetsrätt 

• Familjerätt 

08-718 36 00 uno.jakobsson@optimusadvokat.se 

08-718 36 04 louise.bark@optimusadvokat.se 

www.optimusadvokat.se 

Bulletinen 

Utgivningsplan 2012 

Nr 3 - 2012 

Sista bokningsdag 2 aug 

Annonsoriginal 9 aug 

Utgivning 11 sept 

Nr 4 - 2012 

Sista bokningsdag 5 nov 

Annonsoriginal 12 nov 

Utgivning 12 dec 

Kostnadsfri rådgivning 

i vägjuridik till REVs 

medlemmar 

Särskild inriktning mot: fastighetsrätt, 

vägjuridik, miljöskador, boutredningar 

och arvsrätt. 

Bengt Nydahl 

Riddargatan 35-37 

114 57 Stockholm 

Tel 08-723 15 00 

info@lindhes.se 

www.lindhes.se 

För vägen 

Konventionell 

spegel 

Diffus reflektion 

orsakad av 

vattendroppar 

HYDRO spegel 

Normal reflektion 

tack vare 

Super-hydrophillicskiktet 

Tel: 054-51 21 30 | Fax: 054-51 21 39 | E-post: order@provia.net 

Webshop: www.provia.net 


Vattendroppar 

Spegelyta 

Vattenfilm 

Jämn vattenfilm 

Super-hydrophillic 

Spegelyta 

i samarbete med REV 

sedan 1968 

Förhindrar imbildning 

Hydro-klean-tekniken förhindrar imbildning 

vid temperaturer över 0 grader. Vid 

regn och dagg kommer du att ha en skarp 

bild. Vid temperaturer under 0 grader kommer 

Hydro-spegeln att ge en mycket bättre 

bild jämfört med traditionella speglar. 

Underhållsfri 

Hydro-klean-tekniken förhindrar ansamling 

av smuts på spegelytan. Efter varje 

regn är spegeln rengjord. Vilket garanterar 

en klar bild under lång tid. 

För ett komplett sortiment för väg och skyltning besök vår hemsida 

Telefon 0413-682 00 

www.lastbilcentralen.com 

info@lastbilcentralen.com 

Vi erbjuder skötsel för er grusväg: 

Hyvling, , vattning, , spridning av v nytt t slitlager, 

dammbindning, kantskärning, kantklippning 

Eller varför inte låta oss sköta er väg till ett fast pris

Returadress: 

REV, Riksförbundet Enskilda Vägar 

Riddargatan 35-37, 114 57 Stockholm 

Glad 

Sommar 

önskar REVs 

kansli och styrelse! 

Kör den enkla vägen 

Det mest användarvänliga programmet för 

administration av av din din vägsamfällighet och och 

vägförening. 

vägförening. 

Abonnera på 

Medlemsuppgifter från 

medlemsuppdateringar från 

Lantmäteriet ingår. 

Lantmäteriet. 

Fjärrprint och e-post av 

fakturor och egna 

dokument 

Webbaserat & prisvänligt! 

Tel: 0709 73 46 10 

POSTTIDNING B 

1 1 1 0 1 3 4 0 0 

www.vagnu.se

år 2012, nr.2 - Birka samfällighetsförening

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template ?