Växa.nu nr 7 som PDF

växa ◆ nu 

Mer om Kyrkan, Livet och Gud 

Rickard Sjöberg 

trygg i sin tro 

SIDAN 3 

◆ Kyrkor för miljö och rättvisa 8 

◆ Påskspel som berör 12 

◆ Kallelse – ett naturligt val 18 

nr 7 

mars – maj 

2010 

Foto: Michael Anderson 

Bildtext. 

Foto: Namn

2 

Om dimma, 

tystnad 

och kallelse 

Ett tag var jag helt övertygad om att jag var kallelsen på 

spåren. Det kändes både bra och utmanande att läsa teologi 

och nog skulle jag väl bli en bra präst? Jag visste också att 

mannens jobb skulle ta oss till andra länder, gång på gång. 

Nog skulle det vara meningsfullt att arbeta som präst bland 

svenskar i världen? Visst behövs Kyrkan bland människor i 

förskingringen, långt borta från släkt, vänner och naturliga 

nätverk? Tänkte jag, trebarnsmamma som arbetade heltid 

och pluggade halvtid och nätter under några välfyllda år. 

Jag bad Gud bekräfta mina planer. Helst hade jag sett en 

eldskrift på väggen, men jag varken såg eller hörde någonting. 

Ända tills jag förstod att just det var bekräftelsen på 

min kallelse. 

Nu, många år senare, är det så tydligt. Det som då var 

dimma och tystnad – nånstans där fanns min kallelse. Gud 

hade förvisso planer för mitt liv – men de liknade inte mina 

egna. 

Varan denna personliga berättelse? 

Läser du det här numret av Växa.nu då läser du om kallelsedagarna 

den 19-20 mars. Dagar som vänder sig till dig 

som funderar på att arbeta inom kyrka och församling. Dagar 

som vill vara stöd i vägvalet, vare sig du är ung eller 

äldre. Om din kallelse är oviss, dramatisk eller bara alldeles 

självklar så kom ihåg kallelsedagarna. Jag tror att de hade 

varit bra för mig när funderingarna var svåra att hantera. 

Om du lever med kallelsen eller kan ske bara är intresserad 

och nyfiken – välkommen till kallelsedagarna! 

I övrIgt handlar dEt mycket om miljö i den här tidningen. 

Hur kan en kristen församling bidra till att minska hotet 

mot vår miljö? Följ med till småländska Nässjö och till 

Västra Götalands distrikt! Här finns eldsjälar och långsiktiga 

beslut som inger både hopp och framtidstro. 

Vill du berätta något från din horisont? Kontakta oss gärna 

på vaxa.nu@missionskyrkan.se 

växa.nu nr 7 ◆ mars - maj 2010 

Gunilla Hjelmåker 

kommunikationschef 

chefredaktör växa.nu 

Innehåll 

Gustavsberg hoppas på nystart . . . 7 

Vid förrförra sekelskiftet hade Gustavsbergs 

Missionsförsamling 131 medlemmar. 

Vid senaste räkningen var det 36, varav en 

del inte ens bor på orten. 

Men nu hoppas församlingen och dess 

pastor, Lisbeth Fhager, på nystart. Man 

vill satsa på en öppen kyrka med samtal 

och dialog i centrum. 

Skapelseomsorg och rättvisa . . . . . 8 

Missionsförsamlingen i Nässjö är en 

av de första församlingarna i Sverige 

som diplomerats som Rättvisemärkt 

kyrka. Men inte nog med det. Genom 

studiecirklar och på andra sätt har 

man också arbetat med konceptet 

”Skapelsevänlig församling”. 

Påskspel som berör . . . . . . . . . . . . 12 

För fjortonde året 

i rad inbjuder 

Missionskyrkan 

i Luleå stadens 

andraklassare till 

en resa i tid och 

rum, då de förflyttas till Jerusalem under 

påsktid år 33 e Kr. Många är de lärare och 

fritidspedagoger som har blivit stamgäster 

och återvänder med olika barnkullar till 

det uppskattade påskspelet. 

Trons grund . . . . . . . . . . . . . . . . . 16 

Det är inte Bibeln som är centrum i min 

tro, utan Jesus Kristus. Men Bibeln är ett 

oersättligt medel för att denna tro ska 

uppstå. Och vi behöver hjälpa varandra 

att hitta tillbaka till Bibeln, skriver Rune 

W Dahlén i Trons DEF. 

Inte alltid eldskrift . . . . . . . . 18-20 

För en del 

är kallelsen 

omvälvande 

och kommer 

plötsligt, men 

det kan lika gärna vara ett beslut som 

växer fram naturligt. Frida Bondesson 

(bilden), pastor sedan två år, och 

Göran Zettergren, missionsföreståndare 

berättar om hur de upplevde sin kallelse. 

nr 7 

mars-maj 

2010

Rubrik 

Underrubrik 

Vinnare. Rickard Sjöberg omgiven av glada vinnare i Värnamo. Foto: Patrik Österberg/Postkodlotteriet 

”Tron har alltid funnits där” 

Vi är vana att se honom bolla med miljoner och 

grilla förväntansfulla frågesportare i heta stolen. 

Han heter Rickard Sjöberg och skulle väl med fog 

kunna kallas TV 4-profil eftersom det är just den 

arenan han uppträder på, och det med framgång. 

Men det är inte vad den här intervjun ska 

handla om. Vi möts för att samtala om hans 

vuxna relation till den tro och den kyrka som 

påtagligt präglade hans uppväxtmiljö. 

Min ambition är att tassa lite försiktigt 

fram i insikten om att vi, inte 

minst i kristen media – och på ibland 

ganska vaga grunder – vill klistra 

etiketten ”kristen” på så kallade 

kändisar. Etiketter som de i själva 

verket inte alltid vill kännas vid. Jag 

har visserligen sett en del intervjuer 

med just Rickard Sjöberg där hans 

tro har varit synlig, men vill nu att 

han ska ha initiativet när det gäller 

mer eller mindre 

tydliga trosdeklarationer. 

Min försiktighet 

den här gången 

känns redan 

från början av samtalet 

tämligen överdriven. 

Med påtaglig trygghet o c h 

stor självklarhet övertygar han mig 

snabbt om att det inte går att skilja 

Rickard Sjöberg från den tro han står 

för, den verkar ligga inbäddad i själva 

identiteten. En etikett vore alldeles 

överflödig. 

Så naturlig är tron för honom att 

han faktiskt, under flera år, har tackat 

nej till intervjuer som den här, av just 

den anledningen. 

– Jag blev lite trött på frågan om hur 

tron påverkar mitt liv. Det vet jag ju 

ANSIKTE MOT ANSIKTE 

inte, eftersom tron alltid funnits 

i där. Jag vet ju inte hur mitt liv 

skulle vara utan tron, säger han. 

Gick ”hela programmet” 

När han ska beskriva sin bakgrund 

så är det en ganska typisk frikyrklig 

80-talsuppväxt han tecknar. 

– Mina föräldrar har alltid varit engagerade 

i församlingen och det var 

en stor del av den miljö jag växte upp 

i. Själv gick jag igenom hela ”programmet” 

med scouting, tonår, brassband 

och allt vad det var. 

Men det är kanske ändå inte aktivite- 

Fortsättning nästa sida ➤ 

växa.nu nr 7 ◆ mars - maj 2010

➤ 

terna i kyrkan som har varit mest avgörande 

för Rickard Sjöberg, även om det 

verkar ha varit en omgivning där han 

känt sig hemma. När han talar om sin 

uppväxt så ingår också den tro som föräldrarna 

levde ut. En tro som inte bara 

var en påklistrad kyrkokristendom 

utan också fick praktiska uttryck. 

– Som när min mor för tredje gången 

på en vecka går hem till den gamle alkoholiserade 

mannen, häller ut spriten och 

hjälper honom, säger han. Sådana och 

andra liknande erfarenheter gör intryck. 

Egen tro 

När man hör hans berättelse är det lätt 

att få för sig att Rickard utan större reflektion 

har seglat med i föräldrarnas 

kölvatten. 


Bildtext 

Även om man kommer från ett kristet hem så kommer det en punkt när man måste göra tron till sin egen, och då följer med automatik ett ifrågasättande, säger 

Rickard Sjöberg. Foto: Michael Anderson 

” Jag 

skulle säga 

att i 99 fall 

av 100 så 

köper sig 

människor 

fria från 

dåligt 

samvete. 

Och det 

behövs! 

– Så fungerar det ju inte, säger han. 

Det kommer ju till en punkt där man 

måste göra tron till sin egen och då 

följer med automatik ett ifrågasättande. 

Jag hade också perioder när jag satt 

i kyrkan och funderade över vad som 

sades, om jag kunde ställa upp på vad 

man talade om där. 

Något mer dramatiskt, rebelliskt 

uppror blev det aldrig för Rickard Sjöberg. 

Kanske för att han aldrig piskades 

med till kyrkan. 

– Det var helt okej att jag ville 

stanna hemma och titta på Stenmark 

under gudstjänsttid medan resten av 

familjen gick till kyrkan. Det gjordes 

aldrig någon stor affär av sådant. 

Någon har gått före 

Rickard landade så småningom i en 

egen tro där han idag känner sig trygg 

och hemma. Han talar om att det 

grundläggande i hans kristna tro inte 

har förändrats. På frågan om vad han 

menar med grundläggande så svarar 

han: 

– Att jag tror på att det finns en som 

har gått före, en som har tagit det värsta 

och öppnat vägen. Och att jag inte 

behöver hoppa högt eller prestera för 

att nå honom. Mötet sker i mitt inre. 

Det mötet kan i sin tur resultera i ett 

visst agerande. 

I övrigt kan han konstatera att en 

del tidigare självklara uppfattningar 

har förändrats och modifierats med tiden. 

Som exempel jämför han sig med 

sig själv som tonåring, då hans specialarbete 

i skolan handlade om skapelsen 

och evolutionen. 

– Då var jag mer kategorisk, men 

utan att vara bokstavstroende. Idag 

har jag lärt mig förstå att Bibelns bildspråk 

är betydligt rikare och djupare 

och att det finns så mycket mer än 

bokstäver att ta till sig. 

Rickard Sjöberg är fortfarande med-

lem i Växjö Missionsförsamling, en 

tillhörighet som han uppskattar, trots 

att han numera bor med sin familj 

– hustru och två döttrar – på Ekerö 

utanför Stockholm. 

Söker påfyllning i kyrkan 

Han kallar sig inte för en regelbunden 

kyrkobesökare, snarare då en oregelbunden. 

Och när han söker sig till en 

kyrka så blir det gärna någon på just 

Ekerö. 

Rickard saknar egentligen inte församlingsmiljön, 

utan tycker att tron 

överlever ändå. 

– Men det är klart, när jag har varit 

i kyrkan så laddas det ju på lite extra, 

och det känns bra, säger han. 

Och det är just vad han önskar av 

gudstjänsten. Att få lite ”påfyllning”, 

något som jag också anar som en underton 

i svaret på frågan om det är 

svårt att vara en känd person i kyrkan. 

– Ja, ibland, säger han utan att tveka, 

samtidigt som han blir ytterst försiktig 

med orden. 

– Jag vill ju inte trampa människor 

på tårna, säger han. Jag förstår att alla 

bara vill väl. Men jag går inte till kyrkan 

för att få uppskattning, eller prata 

om det jag gör i mitt jobb. Det är inte 

min högsta prioritet då. 

Det här har medfört att Rickard Sjöberg, 

tvärtemot vad många annars 

framhäver som viktigt, nämligen gemenskapen, 

gärna söker sig till kyrkliga 

sammanhang där han inte omedelbart 

bli ett centrum i vestibulen med gruppbildning 

omkring sin person. Inte minst 

för att sådana gruppbildningar också 

innebär att andra hamnar utanför. 

På den kanske lite vanligare frågan 

om det är svårt att vara kristen i 

kändisvärlden, så blir hans svar än en 

gång att han ju inte har något att jämföra 

med. Han vet inte hur det skulle 

vara om han inte var kristen. 

– Men det är klart att mitt sociala 

umgänge med människor där kanske 

begränsas en aning. Men det är inget 

som begränsar mig. Tvärtom märker 

jag att människor respekterar mig 

och det jag står för. Precis som jag vill 

visa respekt för andra människor som 

brinner för något och vågar stå för 

sina ställningstaganden, även om jag 

själv står för något annat. 

Inte bara ekonomisk vinning 

Förutom en trygg och självklar tro så 

har församlingsmiljön också medverkat 

till ett aktivt intresse för ideella 

insatser, att göra något för människor 

utan egen vinning. Det är förmodligen 

anledningen till att Rickard Sjöberg 

trivs extra bra med Postkodlotteriets 

utformning. 

– Jag gillar att leda frågesport, betonar 

han dock. Inte minst för att se hur 

människor reagerar i en utsatt situation. 

Jag gillar att se dem jubla när det 

går bra, men också att se dem vrida sig 

och svettas när de pressas, säger han. 

Och faktum är att han genom att 

iaktta detta lärt sig så mycket att han 

gärna föreläser om hur man kan lära 

sig hantera press och prestera under 

sådana förhållanden. 

Bidrar till välgörenhet 

– Men det som gör Postkodlotteriet 

speciellt är den extra dimensionen att 

man, i tillägg till allt som handlar om 

spänning och tur, kan bidra till att så 

mycket gott kan utföras både i Sverige 

och i andra länder. 

Nu är ju inte just Postkodlotteriets 

vinster enbart resultat av människors 

idealitet. Rickard är väl medveten om 

att folk deltar med sina insatser för att 

få chans till en egen storvinst. Men att 

kombinera detta med bidrag till välgörenhets- 

och biståndsorganisationer 

ger ju också, för de allra flesta, en skön 

tillfredsställelse. 

– Så är det, säger Rickard. Jag skulle 

säga att i 99 fall av 100 så köper sig 

människor fria från dåligt samvete på 

det området. 

– Och det är jättebra, säger han. Det 

behövs. 

Men Rickard tillägger att för egen 

del är det viktigt att då och då agera på 

det hundrade tillfället och verkligen 

göra något som känns ”på riktigt”. 

Reste till Sydafrika 

Att han för drygt ett år sedan fattade 

beslutet att med sin familj resa till 

Kapstaden i Sydafrika och bygga hus 

i en kåkstad får väl då anses som ett 

uttryck för den viljan. Och möjligen 

också ett uttryck för Guds vilja. Rickard 

har i intervjuer tidigare berättat 

om att han under en tid ofta hade 

mardrömmar om hur han befann sig 

på olika håll i världen med misär, död 

och elände omkring sig. 

Han kom att tala om detta med en 

kollega som också ägnade sig åt att 

tolka drömmar. Kollegan förklarade 

Fortsättning nästa sida ➤ 

Klockan klämtar 

för klimatet 

Klockan 15.00 den 13:e december förra året 

ringde kyrkklockor över hela världen under 

de pågående klimatförhandlingarna. Vår 

kyrka, Åskyrkan, saknar kyrkklockor, men 

lika fullt avbröts konfirmandlektionen några minuter 

innan 15.00 för att öppna fönster och dörrar — sedan 

ljöd ljudet av inspelade kyrkklockor ur högtalarsystemet 

på högsta volym. I fem minuter dånar kyrkans 

väckarklocka över den lilla byn Kvarnåsen. I fem minuter 

ringer alla världens väckarklockor. För att väcka 

världens ledare, men också varje enskild individ. 

Trots kyrkans väckning och böner, lyckas man inte 

ensas om ett bindande avtal i Köpenhamn. Några av 

världens ledare åker hem i frustration och uppgivenhet 

redan innan konferensens slut, och media beskriver 

mötet som ett fullständigt misslyckande. 

Vi kan inte sitta och vänta på att världens ledare ska 

lyckas enas, för innan detta sker så har isbjörnarna 

drunknat, inuiter och eskimåer dött ut och Holland 

spolats bort. Vi har inte tid. Vi måste göra någonting, 

nu. Vi, människor, som andas den här luften och går 

på den här jorden. Om det så bara ska vara att du börjar 

källsortera eller duscha kortare, men snälla, gör 

någonting i alla fall. För många av oss handlar det inte 

om att vi inte har möjlighet. Det handlar om att vi inte 

har ork eller lust. Vår egen lathet tar över. Jag tycker 

det känns som ett skamset argument inför senare generationer; 

”Nämen, förlåt, men asså liksom vi orkade 

bara inte.” 

Jag tror att församlingen är världens hopp. Jag tror 

på gudstjänster som förändrar världen och människors 

världsbild. Jag tror att vi som församling 

måste göra någonting. Det räcker inte med att 

ringa i väckarklockan en gång. Vår värld sover 

tungt. Vi måste ringa om och om igen och på nya sätt. 

Vi måste fortsätta be, demonstrera, tala om det och 

hålla gudstjänster om det. 

Jag tror på en Gud som skapade jorden där vi kunde 

leva. Som vi kunde förvalta och vårda till den dagen 

han återvänder. Märk skillnaden – inte förbruka, utan 

förvalta. Kanske tror vi att det är omöjligt, att vår lilla 

insats inte kommer att märkas. Men kom ihåg att även 

om du bara släpper en droppe i havet, ger den ringar 

på vattnet. 

Krönika 

Ina Klingstedt 

Gymnasist, läser text och 

kommunikation 

på Östra gymnasiet 

i Umeå 


➤ 

6 

för Rickard att drömmarna kom från 

det undermedvetna och tillade att 

Rickard, som ju är troende, borde förstå 

vem som tryckte fram just detta ur 

det undermedvetna. 

Resultatet blev alltså en månads volontärtjänst 

hos organisationen Habitat 

for Humanity som byggnadsarbetare 

i Kapstaden. 

Och trots att han inte betraktar sig 

som särskilt händig, eller lyckad som 

husbyggare, så ser han tillbaka på den 

där månaden, där insatsen kunde kännas 

i hela kroppen, med stor tillfredsställelse 

– Det är erfarenheter som triggar 

och taggar något i mig och håller engagemanget 

levande. 

Men han tillägger att det inte alltid 

behöver handla om en månad i 

Sydafrika. Det kan handla om ett 

spontant infall, som till exempel 

att skotta snö i Jönköping. Det var 

nämligen vad Rickard och en kompis 

tog sig för en snöig dag för ett 

tiotal år sedan. 

– Vi bad helt enkelt kompisens 

mamma att skriva ner adressen till 

alla människor hon visste om, som av 

olika anledningar hade svårt att själva 

få undan snön. Sedan lastade vi in snöskyfflar 

i bilen och åkte runt och skottade 

och skottade… 

– Bara så där. Det var skönt, säger 

han. 

Vill inte tävla i tro 

Idag har Rickard egna barn och ansvar 

för att ge dem en uppväxt som 

kan hjälpa dem fram i livet. Vilka 

värderingar vill han då föra vidare till 

sina egna barn? 

Rickard tvekar lite men säger sedan 

att han inte har lust att packa en låda 

med värderingar att skicka med barnen. 

– Men som föräldrar vill vi förstås 

gärna presentera det som vi tycker är 

viktigt, och låta dem själva ta ställning 

när den tiden kommer. Det är viktigt 

att vara ödmjuk och vilja diskutera när 

barnen börjar ifrågasätta på allvar. 

Än så länge är barnen små, fem år 

respektive sju månader. 

– Så just nu handlar det mest om att 

vara snäll, men också att inte låta sig 

trampas på. 

Jag föreslår en hypotes som handlar 


om att en av hans döttrar i tonåren 

kommer till honom och deklarerar att 

hon är ateist. 

– Då får jag respektera hennes ställningstagande. 

Men det blir nog intressant, 

för då kommer vi att ha en hel del 

att tala om, säger han. Ifrågasättandet 

är viktigt och riktigt, i alla sammanhang, 

säger han. 

Respekt för andras tro och övertygelse 

är något som Rickard återkommer 

till. Och om han ska välja något 

från sin uppväxtmiljö i kyrkan som 

han inte vill föra vidare så är det vad 

han kallar ”tävlande i tro”. 

– Det var en hel del sådant, minns 

han. Det kunde handla om att tro rätt, 

tro på ett visst sätt och be på ett visst 

sätt för att räknas. 

Själv tror han att han kommer att bli 

överraskad i himlen ”om jag nu kommer 

dit”. 

– Kanske möter jag både muslimer 

och hinduer. Jag är ju inte Gud som 

kan avgöra vad som finns i människors 

hjärtan. 

– Och en sak är jag övertygad om: 

Om bara de som tror exakt som jag 

kommer till himlen, så blir det nog 

ganska ensamt för mig där. 

Har andra planer 

Men än så länge känner han sig nog 

inte färdig med jordelivet. Även om 

Postkodlotteriet är en succé så tar det 

antagligen slut någon gång. Rickard 

har nya TV-idéer som ligger och gror. 

Och om han någon gång tröttnar på 

TV och media så har han en annan 

plan på lut: 

– Att öppna ett litet hotell eller pensionat 

någonstans i världen, säger han 

och nog tycks det som ögonen glittrar 

lite extra vid tanken. 

Kerstin Klason 

” En sak 

är jag 

övertygad 

om: 

Om bara 

de som tror 

exakt som 

jag kommer 

till himlen, 

så blir det 

nog ganska 

ensamt för 

mig där. 

Hellre 

Öppen kyrka ska locka 

Gustavsbergs missionsförsamling 

är en av Svenska Missionskyrkans 

församlingar som bestämt 

sig för omstart. 

Lisbeth Fhager kom till församlingen 

i augusti förra året och är 

anställd för att leda projektet. 

– En öppen kyrka, utrymme för samtal 

där människors frågor om livet, tro 

och tvivel och Gud kan rymmas. En 

mötesplats för människor i olika åldrar 

och gudstjänster med olika karaktär. 

En synlig församling. Och kanske en 

församling som inte räknar medlemmar 

i en matrikel utan räknar människor 

som vill vara med på olika sätt. 

Det är lite av vad Lisbeth Fhager, 

pastor i Gustavsbergs missionsförsamling 

ser framför sig när hon tänker tio 

år framåt i tiden. 

Snart 150 år 

Missionsförsamlingen i Gustavsberg 

är en församling med anor. Den bildades 

redan under 1870-talet som 

Gustavsbergs Missionsförening, men 

ombildades senare och tog då namnet 

Gustavsbergs kristna friförsamling. 

Vid förra sekelskiftet var medlemsantalet 

131. Vid senaste räkningen var 

det 36, varav en del inte ens bor på 

orten. 

– Mellan 8 och 13 personer kan 

räknas in i den gudstjänstfirande församlingen, 

säger Lisbeth Fhager men 

tillägger att det också finns ett aktivt 

SMU-arbete i gruppen med ett par 

scoutgrupper. 

Gott renommé 

Detta har medfört att framtidsfrågorna 

för församlingen aktualiserats 

med två alternativ – nedläggning eller 

omstart. 

Missionsförsamlingen har, med 

stöd av Svenska Missionskyrkan, valt 

att göra ett försök till. Argument för 

det är bland annat att församlingen 

har ett gott renommé på platsen, 

många talar om positiva erfarenheter 

från sin tid i scouterna, bland annat.

omstart än nedläggning 

människor i expansiv förortskommun 

En kärngrupp i församlingen samlad utanför 

Tallåskyrkan, som fick sitt nuvarande 

utseende 1984. Den har dock äldre anor än 

så. När den byggdes 1901 tjänade den som 

både kyrka och kommunalhus. 

Dessutom finns bra lokaler i centralt 

belägna Tallåskyrkan för fortsatt 

verksamhet. 

Bakom beslutet ligger också en 

omvärldsanalys som Lisbeth Fhager 

gjort, där hon undersökt möjligheterna, 

haft många kontakter med 

sociala instanser i kommunen samt 

övriga kristna församlingar bland 

annat. 

En faktor att räkna med är förstås 

att Värmdö kommun, med Gustavsberg 

som centralort, är en kommun 

i förändring och starkt växande. De 

senaste 40 åren har befolkningen fyrdubblats 

och är därmed en av landets 

snabbaste växande kommuner. 

Kan ta tid 

Omstartsprojektet är beräknat till två 

år. Lisbeth Fhager är medveten om att 

det tar betydligt längre tid än så att 

bygga upp något nytt, men att man 

ändå ska hinna etablera projektet under 

den tiden. 

För att hitta rätt utgångsperspektiv 

genomför man just nu enkäter i ett 

område nära kyrkan som man hoppas 

ska ge en fingervisning om vad 

Gustavsbergsborna förväntar sig av 

en kyrka i närheten. Man genomför 

Fakta: Omstart 

Lisbeth Fhager 

En församling kan få hjälp av Svenska Missionskyrkan centralt 

att genomgå en omstart. Omstart definieras som ”en ny och genomgripande 

start på gammal grund”. Det är till stor del att likna 

vid en nystart, och ställer höga krav på villighet och beredskap till 

nytänkande och verklig förändring i den församlingsgrupp som 

önskar gå igenom en omstartsprocess. Dessutom ställs det höga 

krav på ett visionärt, nytänkande och drivande ledarskap. 

I riktlinjerna för omstart som kyrkostyrelsen tagit fram nämns 

ett antal kriterier för att en församling skall komma i fråga för 

omstart, exempelvis att den har tillgång till kyrka eller annan 

lokal, men har få medlemmar och saknar väl fungerande 

församlingsledning. Det ska också finnas ett genuint krismedvetande, 

som också innebär att man starkt överväger ett avslut 

eller uppgående i annan församling. 

också intervjuer med 

människor. 

Gustavsberg börjar 

alltmer få karaktären av en 

ort med ganska ung befolkning. Därför 

vill man i omstarten rikta in sig mot en 

målgrupp mellan 20-50 år, det vill säga 

människor i aktiv ålder. 

Dialog och öppenhet 

När det gäller verksamhetens aktiviteter 

utåt i omstarten så tänker man sig 

verksamhet med samtal och dialog i 

centrum. En öppen kyrka där människor 

kan känna sig hemma, gudstjänster 

med olika karaktär och teman, och 

samlingar där aktuella och välkända 

personer medverkar, till exempel författarkvällar. 

Men man måste också räkna med 

förändringar i det interna arbetet. 

– Vi håller just nu på att fundera 

över församlingens ledning och hur 

den ska se ut. Självklart behövs en styrelse, 

men i övrigt kanske man måste 

frigöra sig från de olika traditionella 

arbetsgrupper och råd som har funnits, 

säger Lisbeth Fhager. 

Tillbaka till närmiljön 

FÖRSAMLING PÅ GÅNG 

Hon tror också att det finns en hel del 

missionskyrkofolk som bor i Gustavsberg 

men som har valt sin gudstjänstgemenskap 

på andra håll. Dem vill 

man förstås gärna ha kontakt med, 

och kanske kan dessa också se denna 

omstart som ett bra tillfälle att engagera 

sig i sin närmiljö. 

Lisbeth Fhager skickar också med 

en liten ”efterlysning”: 

– Vi behöver frivilliga som hjälper 

oss i det här arbetet på olika sätt. 

Kerstin Klasson 

Fotnot: Den som är intresserad kan gå 

in på missionsförsamlingens hemsida: 

www.tallaskyrkan.se 

växa.nu nr 7 ◆ mars - maj 2010 7

Rättvisemärkta kaffebönor. Foto: Rättvisemärkt 

8 

– Miljöfrågorna måste landa i den egna 

Västra Götalands distrikt vill sporra till miljöengagemang 

I Svenska Missionskyrkans Västra Götalandsdistrikt 

arbetar man numera aktivt med miljöfrågor 

på distriktsnivå. 

En av de drivande krafterna 

bakom och i miljöarbetet är 

Ulf Södahl, distriktskonsulent 

på Västra Götalands distrikt: 

Vad är bakgrunden till det här 

engagemanget? 

– Självklart det allvar och den utmaningen 

som hela världen ställs inför 

när det gäller klimatet, miljön och rättvisefrågor. 

Vilken poäng finns med att driva detta 

på distriktsnivå? 

– En samordning är viktig för att på ett 

effektivt sätt stötta och uppmuntra det 

engagemang som finns lokalt, både i 


kYrka För MIljö OCh rÄttvISa 

Ulf Södahl, distriktskonsulent. 

församlingar och hos enskilda. Men 

självklart är målet att på sikt ”avdistriktifiera” 

detta och låta det växa lokalt. 

Vad har ni gjort under det första året? 

– Vi har sett till att vi fått en kommitté 

för de här frågorna, precis som vi tidigare 

har kommittéer för barn- och 

musikverksamhet. 

– I kommittén finns god representation 

både geografiskt och åldersmässig. 

Men personerna som är med 

bidrar också med god professionell 

kompetens på det här området. 

Distriktet har också antagit en miljöpolicy 

där syfte, mål och ansvar finns 

beskrivet. En punkt i policydokumentet 

påbjuder också att den, för att hållas 

aktuell och levande, tas upp i minst 

ett distriktsstyrelsemöte varje år. 

Kommittén har också, utifrån miljöpolicyn, 

arbetat med en handlingsplan. 

Hur arbetar ni för att plantera detta i 

församlingarna? 

Utmärkta 

– Vi har bland annat anordnat ett par 

så kallade skapelsegudstjänster, det 

vill säga gudstjänster med det här temat. 

Vi har också inbjudit styrelsefolk 

och församlingsledare till samtal. 

– Vi arbetar ju också mycket med 

symboler och symbolhandlingar. Samtidigt 

är det viktigt att människor blir 

medvetna om att det är först när det 

landar i den egna vardagen som det 

verkligen gör skillnad. Att dricka rättvisemärkt 

kaffe en gång i veckan är 

förstås bra, men ska odlarens villkor 

på andra sidan jordklotet förändras så 

krävs det en annorlunda livsstil av oss. 

Ni använder er av devisen ”Vi älskar 

Skaparen.” Vad står den för? 

– Med den formuleringen vill vi påminna 

om att de här frågorna har en 

direkt koppling till den personliga 

tron på en treenig Gud, vilket inte 

alltid är självklart för människor. Att 

tro på Fadern, Sonen och den helige 

Ande innebär att tro på Skaparen. Alla

kyrkor handlar rättvist 

Det finns en lång tradition, 

åtminstone i delar av svensk 

kristenhet, att arbeta för rättvisa 

villkor för hela mänskligheten. 

Det engagemanget finns kvar, 

men hittar nya former. 

Vem, med några år på nacken, minns 

inte 70-talets solidaritetsvåg med alternativa 

jular, linssoppa till lunch och engagemang 

i globala freds- och rättvisefrågor? 

I den andan startades också den 

ekumeniska u-landsveckan, som idag 

har sin fortsättning i det som går under 

namnet Kyrkornas globala vecka. 

Efter ett par decennier med konsumismen 

i centrum har solidaritet 

och rättvisa åter hamnat högt på 

agendan hos många. Klimatkris och 

ökad insikt och information om våra 

konsumtionsvanors mörka baksida, 

som alltför ofta visar upp ett cyniskt 

utnyttjande av såväl mänskliga som 

vardagen 

tre personerna i gudomen var och är 

medskapare i den skapelse där vi också 

själva är en del. Det finns ett sammanhang 

att relatera till. 

– Detta är också anledningen till de 

speciella fördjupningsdagar när det 

gäller teologisk reflektion och biblisk 

förankring vi har bjudit in till. Där samarbetar 

vi med Östra och Södra Götalandsdistrikten, 

föreningarna Kompass, 

Korsvei och Studieförbundet Bilda. 

Vad ligger bakom ditt eget brinnande 

engagemang? 

– Detta har alltid intresserat mig. Men 

efter åtta år i Sydafrika, där jag arbetade 

för Diakonia och Svenska kyrkan, 

ligger de tydliga bilderna kvar, som 

berättar att det är de allra fattigaste 

som drabbas hårdast av våra felval. 

Läs mer på distriktets hemsida: 

www.vg.missionskyrkan.se 


Jon Bergeå är projektsekreterare 

för 

Kyrka för Rättvisemärkt. 


naturens resurser, har medfört ett 

nytt uppvaknande på många håll som 

också tar sig uttryck i vilja att göra något 

konkret. 

Diplomerade kyrkor 

Det är från den utgångspunkten som 

”Kyrka för rättvisemärkt” nu har initierat 

en speciell diplomering för kyrkor 

som aktivt arbetar för att både i 

handling och i attityder medverka till 

en rättvisare värld. 

”Kyrka för rättvisemärkt” är ett 

projekt som startades i mars 2009 

och som drivs gemensamt av svenska 

kyrkor genom Sveriges Kristna Råd 

och Föreningen för Rättvisemärkt. 

Rättvisemärkt är en oberoende produktmärkning 

som garanterar att 

en produkt uppfyller internationella 

Fairtrade-kriterier. 

Rättvisemärkt är också svensk representant 

i Fairtrade Labelling Organizations 

International (FLO), som 

utvecklar kriterier och fungerar som 

stöd för odlare och anställda i utvecklingsländer. 

FLO-Cert, en 

fristående internationell organisation 

kontrollerar att kriterierna 

uppföljs. 

Idén med projektet ”Kyrka 

för rättvisemärkt” handlar om 

att uppmuntra, inspirera och 

aktivera kyrkor att tänka ”Rättvisemärkt” 

i allt från upphandling av 

Fakta: Kyrka för Rättvisemärkt 

För att bli diplomerad ska församlingen uppfylla ett antal 

kriterier. Det första är att församlingens beslutande organ ska 

ta beslut om att församlingen ska arbeta för att bli ”Kyrka för 

Rättvisemärkt”. 

Övriga kriterier gäller bland annat att kyrkan/församlingen: 

- använder Rättvisemärkt kaffe och te samt andra Rättvisemärkt-produkter, 

som frukt, choklad, kakao och rosor 

- sprider kunskap om rättvisefrågor 

- gör utåtriktade aktiviteter för att bilda opinion för rättvis 

handel och Rättvisemärkt 

- arbetar tillsammans med andra kring etisk konsumtion 

- delar med sig av sina goda idéer 

- årligen redovisar sitt arbete som Kyrka för Rättvisemärkt till 

projektsekreteraren på Sveriges Kristna Råd 

Källa: Kyrka för rättvisemärkt 

kyrkkaffebönor till att aktivt sprida 

kunskap och ge uppmärksamhet om 

frågorna i det lokala sammanhang där 

man finns. Modellen kommer från 

Storbritannien, där drygt 4 500 församlingar 

hittills har diplomerats. 

I Sverige är siffran betydlig blygsammare. 

Hittills har fem församlingar 

– tre från Svenska Missionskyrkan 

och två från Svenska kyrkan – diplomerats, 

men då ska man komma ihåg 

att allt ännu är i sin linda. 

Hög målsättning 

– Målsättningen vi startade med var 

att under 2011 kunna räkna in 400 

diplomerade församlingar i Sverige, 

berättar Jon Bergeå, som är projektsekreterare. 

Tyvärr tvingas han nu 

konstatera att nedskärningarna i Sidas 

budget drabbar projektet, men att 

arbetet med diplomering kommer att 

fortsätta om än i något mindre skala. 

Men intresset från församlingarna 

är relativt stort, och man planerar 

att fortsätta skapa intresse för det här 

bland annat via samfundens egna 

konferenser och i andra sammanhang 

där man når direktkontakt med församlingarna. 

När de fem församlingar som hittills 

godkänts har fått diplomet så har 

det skett med ett visst mått av ”pompa 

och ståt”. 

– Men det är klart att ju mer det här 

växer och ju fler församlingar som 

ansöker och godkänns, så måste vi ju 

hitta andra former för det hela. Men vi 

vill ändå att det ska uppmärksammas 

ordentligt, menar Jon Bergeå. 

Information om hur man ansöker 

om att bli diplomerad eller vilka kriterier 

som ska uppfyllas finns på hemsidan: 

www.kyrkaforrattvisemarkt.org 

Där finns också material och tips om 

hur man kan arbeta med frågorna i församlingen 

och användbara länkar för 

ännu mer information och inspiration. 



Nästa uppslag: 

Nässjö Missionsförsamling – pionjärer. ➤

Föregångare i nyväckt 

Missionsförsamlingen i Nässjö är både skapelsevänlig och för rättvisemärkt 

Rättvisemärkt var ledordet när Missionskyrkan 

i Nässjö planerade ombyggnad av sin cafeteria. 

Rättvisetanken spred sig vidare i församlingen som 

i höstas belönades med utmärkelsen” Kyrka för 

rättvisemärkt”. 

I gudstjänsten på annandag jul 2009 fick församlingen 

även ta emot ett diplom som ”En skapelsevänlig 

församling”. 

En av de första församlingarna i Sverige 

som nappat på möjligheten att 

diplomeras som Rättvisemärkt kyrka, 

är Missionsförsamlingen i Nässjö, belägen 

i den småländska väckelsebygden. 

Kanske kan man också kalla frågorna 

om rättvisa villkor för hela världens 

befolkning en väckelsefråga. Åtminstone 

är det så det låter när Ola Sundberg, 

en av församlingens eldsjälar och 

idésprutor bakom församlingens engagemang, 

kommer till tals. Han är nybliven 

pensionär, det vill säga tillhörig 

en generation som minns och kan relatera 

till den radikala rörelse som spred 

sig under 60 och 70-talen med solidaritet 

och rättvisa som ledstjärna, ett engagemang 

som också fick genomslag 

bland många kristna, inte minst i den 

då unga generationen med solidarisk 

och enkel livsstil som följd. 

Nyväckt intresse 

Samtidigt konstaterar Ola att det glödande 

patos man då kunde se alltmer 

kom att falna – nära nog slockna – under 

de följande decennierna. 

Men nu har det tänts lite ljus igen, 

inte minst i samband med den högaktuella 

miljö- och klimatproblematiken 

som både påverkar – och påverkas 

av – inställningen till rättvis handel, 

arbetsvillkor, odlingsmetoder, etisk 

konsumtion med mera. 

– Självklart ska vi som kristna och 

församlingar vara med på den arenan, 

menar Ola Sundberg. 

Hur startar man då från noll och får 

en hel församling att tänka och agera 

på ett sätt som resulterar i en diplo- 

10 


dIplOMErad. 

Annandag jul förra 

året fick Nässjö 

Missionsförsamlings 

föreståndare 

Erling Andersson 

ta emot diplomet 

”Kyrka för Rättvisemärkt” 

från 

Jon Bergeå från 

Sveriges Kristna Råd 

och Sara Hugosson 

från Rättvisemärkt. 

mering där specifika kriterier ska uppfyllas? 

Ola Sundberg såg möjligheten och 

fångade tillfället när församlingen 

stod inför att bygga om sin cafeteria. 

Att det dricks kaffe i kyrkorna är ju 

ingen nyhet, och idag erbjuder många 

församlingar inte bara traditionellt 

kyrkkaffe efter söndagsgudstjänsten. 

Många har också satsat på en cafeteria 

som är öppna även vid andra tider och 

ger ett värdefullt tillskott till församlingens 

ekonomi. 

Symbolvärde 

Eftersom just kaffe kommit att betraktas 

som något av en symbol för rättvis 

handel, med tanke på var och hur det 

odlas, så finns ju en direkt utmaning 

att svara på för varje församling just i 

Fakta: En skapelsevänlig församling 

En skapelsevänlig församling är ett dialogmaterial utformat 

för studiecirklar som tagits fram av studieförbundet Bilda. 

Det omfattar fem steg som ska leda till medvetenhet, ökad 

kunskapen och agerande utifrån ett skapelsevänligt perspektiv 

i församlingen. 

Studiecirkelformen är ett effektivt forum för detta och 

inom ramen för den finns möjlighet att arbeta konkret med 

policyfrågor, med handlingsplaner och låta kreativiteten flöda 

när det gäller idéer för att sprida kunskapen utanför cirkeln, 

till församlingen, staden och bygden. 

En församling som arbetar målmedvetet med miljö- och 

klimatfrågor kan ansöka om utmärkelsen En skapelsevänlig 

församling. Mer information om detta, tips på aktiviteter och 

ytterligare fördjupningsmaterial finns att hämta på hemsidorna: 

www.missionskyrkan.se och www.bilda.nu 

samband med kaffet. 

Den utmaningen tog Ola Sundberg 

till sig. Han tog upp frågan, bland annat 

med församlingens ledning, och 

alla var med på hans tankar: Cafeterian 

skulle få en rättviseprofil, en ambition 

som alltså nu är uppfylld. 

I samband med ombyggnaden byggdes 

också ett eget kök i anslutning till 

cafeterian. Och Ola Sundberg avslöjar 

att när han smög sig in där och öppnade 

skåpen så kunde han konstatera 

att varorna där till drygt 90 procent 

faktiskt är rättvismärkta produkter. 

– Det fina med köket är ju att vi nu 

kan baka eget bröd, och därmed också 

ha kontroll på vilka ingredienser som 

används, säger han. 

Brett engagemang 

För att få diplom som rättvisemärkt 

kyrka krävs dock mycket mer än att 

använda rätt kaffebönor. Det handlar 

om aktiva insatser i sitt lokala sammanhang, 

om information och inspiration. 

Nässjö har som kommun även klarat 

kriterierna som ger dem rätt till 

epitetet ”Fairtrade City”. Det betyder 

ju att det finns ett utmärkt forum för 

de här frågarna i ett bredare sammanhang 

och missionskyrkan ingår som 

en självklar del i arbetsgruppen för 

Fairtrade City i Nässjö. 

Dessutom har man ett aktivt samarbete 

med Svenska naturskyddsföreningen 

och tillsammans har man till 

exempel inbjudit till en klimatkabaré, 

vilket i sig är ett tecken på att Nässjöförsamlingen 

inte bara är engagerad

Foto: Harri Blomberg 

miljöengagemang 

i uttalade rättvisefrågor utan också i 

typiska miljö- och klimatfrågor. 

Handlingsplan 

Det sistnämnda har bland annat kommit 

till uttryck i att man i församlingen 

har arbetat med begreppet 

”En skapelsevänlig församling”, ett 

koncept för arbete i studiecirkelform, 

varifrån en församling kan bygga sitt 

miljöarbete som, i bästa fall, kan ge en 

diplomering som just Skapelsevänlig 

församling. 

– I våra cirklar har vi använt oss av 

ledorden Nära, Enkelt, Äkta och Hållbart, 

som vägvisare för att tänka och 

handla skapelsevänligt, säger Sundberg. 

Resultatet av arbetet i studiecirkeln 

ledde fram till en miljöpolicy som 

församlingen antagit och en hand- 

lingsplan i fem steg att arbeta vidare 

efter. I den handlingsplanen ingick 

också att se till att uppfylla de kriterier 

som Kyrka för rättvisa respektive 

en skapelsevänlig församling anger 

för diplomering. Något som alltså nu 

är uppfyllt. 

Teologisk reflektion 

När Ola får frågan om det varit lätt 

att få med sig församlingens medlemmar 

i de här frågorna så svarar han: 

”Både och.” 

– Det har varit lätt att få församlingsledningen 

på det hela, säger 

han. När det gäller i övrigt så är 

det som i alla andra sammanhang, 

en en del är entusiastiska och vill vara 

med, andra håller sig lite på distans och 

är lite mindre engagerade. Men ett 20tal 

av församlingens medlemmar finns 


med aktivt i olika grupper som formats 

omkring det här arbetet. 

Församlingen driver också en bibelskola, 

Filippos, där Ola själv finns med. 

Han och en av de andra deltagarna arbetar 

där med ett projekt som rör teologisk 

reflektion omkring de här frågorna, där 

de försöker forma en modell för detta 

som församlingen kan använda. 

Diplomeringen ”Kyrka för rättvisemärkt”, 

som konkret tog sig uttryck 

i en högtid i oktober, och diplomet 

som ”Skapelsevänlig” är dock bara 

små ”milstolpar” i det här arbetet. Ola 

Sundberg och de övriga kommer att 

arbeta vidare med information och 

opinionsbildning inåt och utåt, och 

med aktiviteter för att skapa uppmärksamhet 

runt frågorna samtidigt 

som fördjupning pågår. 



För fjortonde året i rad: 

Luleås skolbarn besöker Je 

Det finns veckor då Missionskyrkan i Luleå inte är vad den brukar 

vara. Förvandlingen sker oftast just före påsktid, och i vårsolens sken 

kan den tegelröda Missionskyrkan i stadens centrum se ut precis 

som vanligt – utifrån. Men skenet bedrar, för inne i ett av rummen 

finns en trädgård med ett blodigt svärd och i ett annat förbereds en 

korsfästelse … 

För fjortonde året i rad inbjuder Luleå 

Missionskyrka andraklassare till en 

resa i tid och rum. Med hjälp av välgjorda 

kulisser och engagerade aktörer 

i tidsenliga kläder förflyttas barnen 

till Jerusalem under påsktid år 33 e Kr, 

där Getsemane trädgård och Golgata 

korsfästelseplats är två av de scener 

barnen får besöka och bevittna. 

Tillsammans med en guide kliver 

barnen in genom en stor Bibel och 

hamnar i Jerusalem på den tiden då 

Jesus levde här på jorden, undervisade 

människor om Guds kärlek och 

vilja, botade sjuka och tillbringade en 

minst sagt dramatisk påskhelg. Och i 

Missionskyrkan får 500 skolbarn per 

år vara med om vad som hände under 

just de dagarna. 

Stamgäster 

Många är de lärare och fritidspedagoger 

som har blivit stamgäster och 

återvänder med olika barnkullar. 

För något år sedan följde en 19-årig 

praktikant med en klass och gick hela 

vandringen med ett lyriskt leende på 

läpparna. 

– Jag var på påskvandringen när jag 

var nio år, berättade han efteråt och 

förklarade hur glad han var över att få 

komma tillbaka. 

Britt-Inger Burman, lärare på 

Öhemsskolan, är en av de som regelbundet 

återkommer med sina tvåor. 

Varför? 

– Det är väldigt uppskattat av barnen, 

och långt efteråt pratar de om vad 

de fick vara med om. Påskvandringen 

ger ett bra underlag när vi pratar om 

påsken och Jesus på skolan. 

Oftast minns barnen bäst det som 

var spännande, till exempel att ”äta 

med Jesus” samt blixtarna och mullret 

på Golgata. Britt-Inger betonar att 

det man får uppleva med flera sinnen 

fäster bättre, och hon säger sig vara 

otroligt imponerad över att så många 

frivilliga i Missionskyrkan gör detta 

möjligt. 

– Det känns lyxigt att få komma till 

något så välordnat, och barnen känner 

sig viktiga när de förstår att det 

görs för deras skull. 

”Jag har träffat Jesus” 

1997 tog dåvarande pastorn, Karin 

Sunhede Gudmundson, initiativ till 

påskvandring för Luleås lågstadiebarn. 

Sedan dess har frivilliga från 

församlingen under en vecka per år 

(i början två, då för 1000 barn) iklätt 

sig roller som guide, lärjungar, överstepräster 

med mera, och lika många 

har bakat, bjudit barnen på fika eller 

hjälpt dem i pysselrummet där de får 

tillverka ett minne. 

I elva års tid var det församlingsmedlemmen 

Hans Bergström som 

spelade Jesus. Skägget och personligheten 

fanns där naturligt, och många 

är de barn som i efterhand fällt kommentaren: 

”Jag har träffat Jesus i Missionskyrkan”. 

Ifjol övertogs Jesusrollen 

av församlingspastorn, den nästan 

lika skäggige Gunnar Boija. Så nu 

kanske barnens nya kommentar blir 

att ”Jesus jobbar i Missionskyrkan”… 

Bröd och vindruva 

Påskvandringen går till så att barnen 

– efter att ha klivit in i dåtiden – får 

slå sig ner på marken i Jerusalem. En 

guide samtalar med barnen om Jesu 

liv, och berättar att Jesus hade både 

Att göra ett minne 

av påskvandingen 

hör också till. 

vänner och avundsjuka fiender. Via 

ett Hosianna-sjungande intåg följer 

barnen Jesus till torget i Jerusalem. 

Där gläds Jesu lärjungar åt hans närvaro 

medan översteprästerna smider 

ondskefulla planer. Sedan får barnen 

sätta sig till bords i det rum där Jesus 

firar sin sista måltid med lärjungarna, 

den påskmåltid då nattvarden instiftades. 

Det är bara två lärjungar på plats, 

så barnen får vara vikarierande lärjungar 

och tar storögt och andäktigt

usalem, år 33 e Kr. 

Resan har börjat. I Jerusalem berättar guiden Torsten Boqvist vad som var på väg att hända just den här påsken, år 33 e Kr. Foto: Irene Strålberg 

emot bröd och vin(druva) av Jesus. 

När kvällen blev sen gick Jesus till 

Getsemane trädgård med lärjungarna 

för att be, så dit går även barnen och 

får höra om Jesu sista natt i frihet. I 

Getsemane blev Jesus förrådd och tillfångatagen 

på ett dramatiskt sätt, berättar 

guiden, och förklarar varför det 

ligger ett blodigt svärd på marken. 

Några hammarslag senare får barnen 

träda in till Golgata, där Jesus 

redan är fastspikad på korset. Solda- 

terna kastar tärning om hans kläder 

och översteprästerna hånar honom: 

”Hjälp dig själv nu, om du nu är den 

du säger dig vara…” Tysta och storögda 

bevittnar barnen scenen och 

allas blickar riktas mot mannen på 

korset. 

En tår i ögat 

Under alla åren har många – såväl 

barn som personal – berörts just där 

och då: Jesus dör, det blir kolsvart i 

rummet och åskan mullrar. 

– Det jag minns mest var när Jesus 

dog, berättade en pojke efter att djupt 

koncentrerad ha gått vandringen. 

– Ja, jag fick till och med en tår i 

ögat, inflikade hans kompis. 

Men det slutar inte med det. Efter 

den gripande stunden vid korset tas 

barnen med in i en ljus kyrksal, dekorerad 

med påskliljor. Dit kommer även 

de sörjande kvinnorna för att besöka

1 

När Jesus dör blir det mörkt i rummet och åskan mullrar. Då inser soldaten att Jesus måste ha varit Guds son. 

Jesu grav. Men kroppen är inte där – 

graven är tom. Sorg byts till glädje när 

först en ängel och sedan Jesus visar sig 

livs levande, och påskvandringen avslutas 

med att alla medverkande och 

besökare sjunger ”Uppstått har Jesus, 

hurra, hurra!” 

Det som driver 

Utan alla ideella insatser skulle påskvandringarna 

i Luleå Missionskyrka 

inte vara genomförbara. Pensionärer 

och andra daglediga engagerar sig så 

länge de har hälsan, och yngre, yrkesverksamma 

församlingsmedlemmar 

tar ut semesterdagar för att bidra. Läraren 

Britt-Inger Burman berömmer 

alla som gör påskvandringen möjlig 

år efter år: 

– Mina egna barn kommer fortfarande 

ihåg när de gick den, och det är 

så uppskattat att vi på Öhemsskolan 

självklart lägger in det i planeringen 

för varje ny andraklass. Att det mest är 

äldre personer i påskvandringsgruppen 

ger en extra dimension, och de som 

är i pysselrummet brukar föra så fina 

samtal med barnen om det de har varit 

med om under dramat. Det blir en fin 

avrundning, tycker Britt-Inger. 

Församlingsmedlemmen Björn Kolterud 

har spelat överstepräst under 


Händelserna intresserar 

barnen. 

Påskspel, eller 

passionsspel, 

har gamla anor. 

Redan under 

medeltiden 

gestaltades påskens 

händelser 

av amatörer 

på offentliga 

platser. 

På många håll 

förbjöds liknande 

spel under 

reformationen 

på 1500-talet. 

Ett välkänt 

passionsspel 

som fortfarande 

spelas är det i 

Oberammergau 

i Tyskland. 

Översteprästerna smider ondskefulla planer på att muta Judas så att han förråder Jesus. Till 

vänster Björn Kolterud, som varit med alla år, till höger Inge Öhrneling. 

alla år och i alla de påskvandringsversioner 

som har provats. 

– Men det är det här upplägget som 

berör allra mest, konstaterar han och 

svarar därmed på frågan om vad som 

driver alla dessa frivilliga till att år 

efter år lägga ner så mycket tid och 

sådant engagemang: Man vill berätta 

och beröra. 

Synbar uppskattning 

Varje år får Luleå Missionskyrka collage, 

teckningar och tackbrev från 

klasser som har varit på besök. Men 

även utan dem skulle de som bygger 

kulisser, genomför dramat, fixar fika 

och pyssel, veta att det uppskattas: 

– Det syns i barnens ögon. Det är 

underbart att se deras andäktiga reaktioner, 

säger flera av ”skådespelarna” 

med värme i rösten. 

Britt-Inger Burman håller med: 

– Det är fantastiskt att få komma 

på påskvandringarna, det tycker både 

barnen och personalen. 

Text och foto: Irene Strålberg 

Inspiratör/Kommunikatör i Missionskyrkan, Övre 

Norrlands distrikt

utmanad: 

av Jesus och samtiden 

av Jesus och samtiden 

utmanad: 

Örebro 2010 13-16 maj 

Välkommen till konferens! 

Välkommen till konferens! 

Antar du utmaningen? 

Antar du utmaningen? 

Vi lever i en spännande tid, med en önskan att komma närmare 

Vi lever i en spännande tid, med en önskan att komma närmare 

varandra i kyrkor och samfund och att samlas i uppdraget att vara 

varandra i kyrkor och samfund och att samlas i uppdraget att vara 

kyrka och att göra Jesus känd. 

kyrka och att göra Jesus känd. 

Våra samfund och dåvarande ungdomsförbund möttes till konferens 

Våra samfund i Västerås och 2004 dåvarande under temat ungdomsförbund ”I Rörelse”. Den rörelsen möttes har till fortsatt, konferens 

i Västerås och 2004 för två under år sedan temat samlades ”I Rörelse”. vi på nytt Den till rörelsen Göteborgsmötet har fortsatt, 2008. 

och för Det två blev år sedan också samlades startskottet vi för på equmenia nytt till Göteborgsmötet – ett konkret och mycket 2008. 

Det blev glädjande också startskottet resultat av viljan för equmenia att komma – närmare ett konkret varandra. och mycket Mellan 

glädjande samfunden resultat finns av viljan nu en att process komma som närmare vi hoppas varandra. leder fram Mellan till en ny 

samfunden 

kyrka. 

finns nu en process som vi hoppas leder fram till en ny 

kyrka. Nu gläds vi åt ännu en gemensam mötesplats i maj 2010. Denna 

gång i Örebro och kongresscentret Conventum. Vi tror och hoppas 

Nu gläds vi åt ännu en gemensam mötesplats i maj 2010. Denna 

gång i Örebro och kongresscentret Conventum. Vi tror och hoppas 

Örebro 2010 13-16 maj 

www.gemensamframtid.se/utmanad 

att det ska bli en plats för viktiga beslut och fruktbara samtal, en plats 

att det ska bli en plats för viktiga beslut och fruktbara samtal, en plats 

för nya kontakter och fördjupad gemenskap mellan människor och 

för nya kontakter och fördjupad gemenskap mellan människor och 

mellan människa och Gud. Under konferensen håller samfunden 

sina mellan kyrko- människa och årsmöten och Gud. och equmenia Under konferensen sin riksstämma, håller men samfunden det 

finns sina också kyrko- gott och om årsmöten utrymme för och fest equmenia och högtid. sin riksstämma, men det 

finns också gott om utrymme för fest och högtid. 

Hjärtligt välkommen! 

Hjärtligt välkommen! 

Christian Alsted, Metodistkyrkan i Sverige 

Karin Christian Wiborn, Alsted, Svenska Metodistkyrkan Baptistsamfundet i Sverige 

Göran Karin Zettergren, Wiborn, Svenska Missionskyrkan 

Baptistsamfundet 

Patric Forsling, equmenia 

Göran Zettergren, Svenska Missionskyrkan 

Patric Forsling, equmenia 


Bibeln har många rätt 

16 

T R O N S D E F 

Det finns mycket 

åsikter om Bibeln. 

En del menar att 

den innehåller 

många fel och att 

det därför är svårt att tro på vad 

som står i den. Men man kan 

också vända på det och säga att 

den innehåller så många ”rätt” så 

att det är svårt att inte tro. 

I Bibeln finns de äldsta och 

mest utförliga vittnesbörden 

om Jesus, och därmed är denna 

bok den viktigaste källan till 

kristen tro. Ja, egentligen den 

enda egentliga källan till kristen 

tro. 

Men Bibeln är mer än så. Den 

är visserligen skriven av människor 

som alla andra böcker. Men 


” Vi 

behöver 

hjälpa varandra 

att hitta tillbaka 

till Bibeln och 

att våga tro mer 

på det som står 

i den. 

den kristna kyrkans tro genom 

alla tider är också att Bibeln är 

Guds Ord. Det innebär inte att 

Gud har dikterat ner varje ord, 

men att boken är inspirerad av 

Gud. 

”Varje bok i skriften är inspirerad 

av Gud”, skrev Paulus och 

syftade då förstås på de heliga 

skrifter som förelåg vid den 

tiden (2 Tim 3:16). Den kristna 

kyrkans tro är att detta 

även gäller Nya testamentet, och 

det gör man utifrån bl a orden i 

1 Thess 2:13 och Gal 1:11f. Där 

talar Paulus om att hans evangelium 

inte är något mänskligt 

påfund och att hans predikan är 

”Guds ord, som också visar sin 

kraft hos er troende”. 

Vad står det – egentligen? 

I Missionskyrkans tidiga år ställdes 

ofta frågan: ”Var står det 

skrivet?” Det var en kritisk fråga 

inför bekännelsen och läran i 

1800-talets svenska enhetskyrka. 

Och när man fann att en del av 

det som lärdes ut inte gick att 

finna i Bibeln ställde man den 

andra frågan: ”Vad står det skrivet?” 

Det är den mer positiva, 

uppbyggande frågan. Om det nu 

inte står som vi blivit lärda, vad 

står det då istället? 

Rune W Dahlén, teol dr och 

lärare på Teologiska Högskolan 

Stockholm berättar i 

växa.nu om den kristna trons 

grunder i serien Trons DEF. 

Tidigare artiklar: 

nr 1 (aug 2008): Tro 

nr 2 (nov 2008): Jesus 

nr 3 (feb 2009): Anden 

nr 4 (maj 2009): Treenigheten 

nr 5 (sep 2009): Dopet 

nr 6 (dec 2009): Nattvarden 

På 1980-talet gjordes en religionssociologisk 

undersökning 

bland ett stort antal svenska förkunnare 

i ett antal samfund, allt 

från Katolska kyrkan till Pingströrelsen. 

Man fann då att Missionskyrkans 

förkunnare hade 

Foto: Sias van Schalkwyk

den mest icketraditionalistiska 

tron jämfört med alla andra kyrkor. 

Dessa förkunnare var alltså 

de i Sverige som allra minst 

trodde på Bibelns ord som bokstavligt 

sanna. 

Liknelser 

Självklart är det inte meningen 

att allt i Bibeln ska tros bokstavligt. 

Mycket är ju skrivet med 

ett poetiskt språk och det finns 

en mängd liknelser som lyfter 

fram en sanning utan att det 

som berättas i liknelsen verkligen 

hänt. En hel del i Gamla 

testamentet är ju också uppfyllt 

i Kristus och ska inte efterföljas 

idag, exempelvis det som står 

om offerväsendet. 

Men i den ekumeniska kören 

har det ofta varit Missionskyrkans 

representanter som framhållit 

att det finns problem med 

Bibeln, att den inte ska läsas bokstavligt 

och att det är omöjligt 

att tro på allt. Min personliga 

uppfattning är dock att det stora 

problemet i Missionskyrkan 

inte är att vi tror för mycket på 

Bibeln, utan att vi tror för lite. Vi 

behöver hjälpa varandra att hitta 

tillbaka till Bibeln och att våga 

tro mer på det som står i den. 

Gud vill än idag tala till oss genom 

Bibelns ord. 

Kräver tolkning 

Finns det då inga problem med 

Bibeln? Jo, det gör det. Vissa bibelord 

är djupt problematiska 

om man skulle tolka dem bokstavligt. 

Därför behöver vi fortsätta 

att brottas med Guds Ord, 

forska i grundtexterna, lära mer 

om de bibliska språken och den 

tidens sätt att leva och tänka. 

Men vi bör alltid göra det med 

respekt för Bibeln som Guds 

Ord, det är ingen vanlig bok vi 

läser. Det finns mycket vi nu inte 

Trons DEF 

Rune W Dahlén 

Teol Dr och lärare 

Teologiska Högskolan Stockholm 

förstår som kan uppenbaras för 

oss längre fram. 

En god regel i all bibelvetenskap 

är att inte bara forska 

omkring Bibeln utan att också 

förkunna vad som står i den. I 

brottningen med en text inför en 

predikan eller ett bibelstudium 

är det mycket som kan klarna 

som annars förblir dolt. 

Jesus trons centrum 

Sedan är det viktigt att ständigt 

påminnas om att det inte är Bibeln 

som är centrum i min tro, 

utan Jesus Kristus. Det är i tron 

på och efterföljelsen till Jesus 

som jag blir ett Guds barn och 

kan räknas som kristen. Bibeln 

är ett oersättligt medel för att 

denna tro ska uppstå, men det 

räcker inte med att tro på Bibeln. 

Vi behöver också tro på den Bibeln 

förkunnar, det är tron på 

Jesus som skänker evigt liv. Och i 

tron på Jesus växer också vår tro 

och tillit till Guds Ord. 

En fråga om praktik 

Det som en gång efterfrågas är 

dock inte hur mycket vi trodde på 

Bibeln, utan hur mycket vi följde 

den. Man kan ha en hög bekännelse 

om bibeltro men välja att 

inte leva efter den. Och man kan 

ha stora svårigheter med mycket 

i Bibeln, men leva efter det man 

ändå tror på. Bibeltro handlar 

inte bara om teori, utan i hög 

grad om praktik. ❧ 

Bibeln som stöd i miljökampen 

Sven Hillert 

Hopp och tro i Helig text 

(Verbum) 

Kan Bibeln vara ett stöd i kampen för 

jordens överlevnad? Absolut, menar Sven 

Hillert, som kopplar bibeltexterna och 

deras ursprungliga innebörd till vår vår 

tids ödesfrågor. De kan ge mod 

och kraft i arbetet för rättvisa, klimat och miljö. 

Varje möte mellan bibeltexten och dagens problem 

ger utrymme för nya samtal om tro och nåd, 

om liv och överlevnad. Boken vänder sig till den som 

vill se en aktiv och engagerad kyrka – men kan också ge 

tankar inför planeringen av en gudstjänst eller predikan. 

L Ä S T I P S ! 

Pärlband för relationer 

Carolina Welin 

Kärleksfulla relationer med Livets pärlor 

(Verbum) 

Många har stiftat bekantskap med biskop 

emeritus Marin Lönnebos moderna radband 

Frälsarkransen. Boken Livets Pärlor, 

som sålts tillsammans med Frälsarkransen, 

har getts ut i flera upplagor. 

Carolina Welin utgår i sin bok Kärleksfulla relationer med 

Livets pärlor från Frälsarkransen, och har relationer i centrum. 

Med betraktelser och böner öppnar boken för nya infallsvinklar 

– i mötet med oss själva, med andra och med Gud. Och ger 

oss modeller för att stanna upp och lyssna inåt – så att vi inte 

bara gör utan också är. En pärlkrans medföljer boken. 

Med Jesus mitt i röran 

Michael Yaconelli 

Inte helt perfekt 

(Libris) 

Mike Yaconellis bok, som sent omsider 

kommit på svenska, handlar om att vara 

en av Jesu bästa vänner mitt i en allt annat 

än perfekt vardag; ”Alla är så duktiga och 

fromma, och här står jag och är upprorisk, 

hemma svämmar tvättkorgen över, och 

tonåringen vägrade att följa med till kyrkan idag också ...” 

Den tar avstamp i en amerikansk vardag, men har en del att 

säga oss ”operfekta” svenskar också. 

Mike Yaconelli var drygt 60 år när han dog i en bilolycka 

2003. Han var tongivande i USA genom sitt ungdomsarbete 

och sina ledarutbildningar och var pastor i ”den långsammast 

växande församlingen i USA” enligt honom själv, i Yreka i 

Kalifornien. På 1970-talet gjorde han sig känd som kristen 

humorist genom tidningen The Wittenburg Door (numera 

The Door) som han var redaktör för. 

Michael Anderson 


Kallelse – mer än 

Tungt ansvar. Plikt. Oegennytta. Vägval utan återvändo. 

Eller en chans att få tjäna andra och hitta 

hem i det egna livet. 

Vad vi lägger i begreppet ”Kallelse” kan nog skifta 

en hel del. Och för många klingar det säkert lite 

omodernt, kanske till och med lite strängt 1800-tal. 

När Svenska Missionskyrkan tillsammans 

med Baptistsamfundet, Metodistkyrkan 

i Sverige och Equmenia, 

bjuder in till introduktionsdagar för 

den som kan tänka sig en framtid 

som anställd inom kyrka och församling 

så är ordet Kallelsedagar 

fortfarande gångbart. Det är 

nämligen långt mer än ett sätt 

att rekrytera nya medarbetare 

eller ge ge praktiskt praktiskt yrkesorientering, 

yrkesorientering, 

det är en utmaning till gensvar på 

Guds tanke både för den enskilde och 

för de arrangerade kyrkorna. 

Ett stöd i vägvalet 

Kallelsedagarna är tänkta att vara ett 

stöd i såväl praktisk som djupare bearbetning 

av det som man kanske redan 

vet – men ibland bara anar – är en kallelse 

till tjänst. Bibelstudier, seminarier, 

personliga samtal, förbön och gemenskap 

kan samverka till att vägen 

klarnar – ibland till att gå vidare mot 

församlingstjänst, ibland till insikt 

om att Gud kanske vill något annat. 

Dessutom är förhoppningen att Kallelsedagarna 

ska medverka till såväl 

fördjupning som avdramatisering av 

begreppet Kallelse. 

Årets Kallelsedagar genomförs 19- 

20 mars och samordnas också med 

18 växa.nu nr 7 ◆ mars - maj 2010 

K ALLAD TILL TJÄNST! 

Utbildningen 

till pastor inom 

Missionskyrkan 

är fyraårig (240 

högskolepoäng) 

och äger rum på 

Teologiska Högskolan 

Stockholm 

(THS). 

För att bli 

diakon krävs 

en lämplig 

grundläggande 

utbildning, samt 

en diakonal 

påbyggnadsutbildning 

vid Lidingö 

folkhögskola. 

Kvällen den 19 mars slås portarna upp till Teologiska Högskolan 

i Bromma för årets Kallelsedagar. 

skolornas ”Öppet hus” som anordnas 

på Teologiska högskolan i Stockholm, 

Betel folkhögskola, Bromma och Folkhögskolan, 

Lidingö. Där slås portarna 

upp på fredagsförmiddagen, för den 

som vill känna på atmosfären och få 

information om de olika utbildningarna 

som finns. 

Fram mot kvällen kallas det till 

samling i Teologiska högskolans lokaler 

där själva kallelsedagarna inleds 

för att sedan fortsätta under lördagen. 

Kallelsedagarna och de olika seminarierna 

riktar sig inte bara till 

pastorskandidater utan till flera olika 

kategorier av kyrkoarbetare. Förutom 

Frida hade ganska goda förutsättningar 

att veta vad hon gav sig in på, när 

hon beslutade att satsa på pastorsyrket. 

Med en uppväxt som pastorsbarn 

inom Missionskyrkan, har hon sett 

både fram- och baksidor. 

När hon ska berätta om hur hennes 

egen kallelse, eller om man så vill, 

hennes väg in i pastorstjänsten, formades 

så är det inte någon ”blixt från klar 

himmel” hon beskriver. 

– Nej, det har nog mer varit något 

som har vuxit med mig, menar hon. 

Vill dela med sig 

Det Frida brinner för är en stark önskan 

att dela evangeliet med människor 

omkring sig. 

– Det är det viktigaste, säger hon. 

När hon ska nämna något speciellt 

tillfälle då detta innehåll i kallelsen 

det som gäller pastorstjänst, anordnas 

seminarier för blivande diakoner, 

musiker, ungdomsledare, missionärer 

med flera. Församlingsplantering, 

pionjärarbete, praktikantinsatser är 

några andra ämnen för seminarierna 

som innehåller både undervisning 

och en hel del praktisk information, 

tips och råd när det gäller de olika 

områdena. 

Även för medelålders 

Kallelsedagarna är inte heller bara 

för unga människor som är på väg ut 

i yrkeslivet. Det finns till exempel ett 

– Jag kunde inte 

... men Frida, 28 år och pastor sedan två år 

Är detta vad jag vill? Är det vad Gud vill? Kommer jag att klara av det här? 

Visst har frågorna infunnit sig hos Frida Bondesson, 28-årig pastor 

i Missionskyrkan, Tibro, både under utbildningen och de snart två 

åren som färdig pastor. Men svaren finns där och hon låter övertygande 

när hon säger: ”Detta är mitt sätt att leva ut min kallelse. 

Detta är min plats.” 

blev extra tydligt går hon några år tillbaka 

i tiden, till gymnasieåren och en 

nyårskonferens där fokus låg just på 

detta. 

Istället för att låta det stanna vid en 

känslomässig och stark konferensupplevelse, 

så tog Frida med sig alltihop 

hem till sin vardag. En predikan utmanade 

lyssnarna att börja be för en 

speciell person. Frida agerade på detta 

och under tiden hon bad så fick insikten 

hon burit med sig från konferensen 

allt starkare fäste och växte till en 

önskan om att få ägna sitt liv åt att låta 

människor få veta mer om Jesus. 

Måste man då vara pastor för att 

fungera i en sådan kallelse? Fridas lite 

överraskande att hon för sin del funderat 

mycket på om inte en heltidstjänst 

i kyrkan i själva verket skulle bli ett 

hinder. Att alla inomkyrkliga aktiviteter 

i själva verket skulle ta över tid

ett yrkesval 

speciellt seminarium som handlar om 

att ”sadla om mitt i livet”. Det handlar 

om att ge vägledning för den som 

är verksam i andra yrken men som 

börjat bejaka tanken på en ny inriktning 

utifrån en kallelse som kanske 

har funnits med i bilden länge eller 

börjat få konturer i ett senare skede 

i livet. 

Mer information finns att läsa på 

www.kallelsedagar.se och på de olika 

skolornas hemsidor. 

Medarrangör i Kallelsedagarna är 

studieförbundet Bilda. 

och engagemang och skapa trösklar 

mot människors vardagsliv. 

Men ett par års anställning som ungdomsledare 

gav henne erfarenheter 

och inblick som gjorde att hon vågade 

tro på sig själv och sin kallelse, också 

som ”heltidare” i församlingstjänst. 

Målinriktad utbildning 


fått ett bättre jobb! 

trodde församlingstjänst skulle bli ett hinder 

Frida är en modern, ung frikyrkomänniska 

som rör sig ledigt över samfundsgränserna. 

Hon har bland annat 

arbetat som PMU-praktikant (inom 

Pingstmissionen) i Thailand, funnits 

med i Evangeliska Frikyrkans (EFK) 

sammanhang och när hon började sina 

teologiska studier så var det just vid 

EFK:s Teologiska Högskola i Örebro. 

Men efter ett par år där valde hon ändå 

att byta till Teologiska högskolan (THS) 

i Stockholm, där Missionskyrkans pastorer 

vanligtvis får sin utbildning. 

– Det fanns ett par anledningar till 

att jag fattade det beslutet, säger hon. 

Jag började alltmer landa i att Missionskyrkan 

ändå var ”hemma” för 

mig, och när jag nu ville arbeta där så 

såg jag flera fördelar med THS. Där 

Det var inte helt självklart att Frida skulle bli pastor. Men kallelsen växte fram steg för steg. Foto: Privat 

finns det en mer riktad pastorsutbildning, 

där man redan från början antas 

som pastorskandidat, och det tilltalade 

mig, säger hon och tillägger att hon 

faktiskt redan efter ett par dagar där 

kände att hon kommit helt rätt. 

En pastorsutbildning medför ju 

självklart många tillfällen att verkligen 

pröva den kallelse man tror sig ha. 

För Fridas del kom en sådan möjlighet 

när en person ifrågasatte om hon 

verkligen skulle bli pastor. 

– Då börjar man fundera, säger Frida. 

Kanske skulle jag använda en del av utbildningen 

till att bli lärare, eller något 

annat i stället. Hur säker kunde jag vara 

på vad jag verkligen ville med mitt liv? 

Klarhet 

Det här sättet att tänka, att hon inte 

måste bli pastor bara för att hon gick 

en sådan utbildning, blev för Frida ett 

sätt att än en gång pröva kallelsen. 

Och ju mer hon tänkte bort alla ”måsten” 

och givna svar, ju mer övertygad 

blev hon att pastor var just vad hon 

ville bli, och att det också var Guds 

tanke med henne. 

” Missionkyrkan 

står 

bakom mig 

i mitt pastorsuppdrag. 

Det är ett 

stort stöd. 

Idag har Frida arbetat som pastor 

i snart två år. Hon tycker sig ha sett 

Guds omsorg genom alla de möjligheter 

hon får att möta människor utanför 

kyrkliga sammanhang, och den tveksamhet 

hon haft finns inte längre. 

Visst händer det att det kommer dagar 

då hon undrar om hon verkligen 

klarar av jobbet. 

– Då är det skönt att veta att det inte 

är jag, utan Gud som gör det genom 

mig, säger hon. 

Att vara ordinerad pastor i Missionskyrkan 

ser hon också som en stor fördel, 

när sådana tankar kommer. 

– De har tagit referenser, gjort intervjuer 

med mig och antagit mig som 

pastorskandidat för att slutligen ordinera 

mig. Missionskyrkan står bakom 

mig i mitt pastorsuppdrag. Det är ett 

stort stöd, säger hon och avslutar med 

att säga: 

- Jag kunde inte fått ett bättre jobb. 



Som bitar i ett pussel 

Kallelsen ofta något som växer fram steg för steg, säger Göran Zettergren 

När Göran Zettergren, missionsföreståndare 

i Svenska Missionskyrkan ska definiera begreppet 

kallelse så landar han i Jesu ord till de blivande 

lärjungarna: ”Följ mig”. 

De orden räcker bra. För därifrån kan kallelsen 

ta sig olika uttryck för olika människor och i olika 

faser i livet. 

” Viktigare 

– Ibland är jag rädd för att vi snävar 

in och förandligar begreppet, påpekar 

Göran Zettergren. Att leva i en kallelse 

som kristen kan helt enkelt vara 

att hitta sig själv och sin plats. Men 

självklart finns det också ibland en 

dimension av ett mer konkret andligt 

tilltal som har betydelse. 

Så var det för Görans egen del. Hur 

det uttrycktes en gång, när han som 

ung valde att bli pastor i Missionskyrkan, 

vill han gärna behålla som en erfarenhet 

i sitt eget inre. 

– Viktigare än att prata om min kallelse, 

är vad jag gör av detta i det liv 

jag lever och i den gemenskap och de 

sammanhang där jag finns, säger han. 

Positiva förebilder 

Göran Zettergren tillhör en släkt inom 

Missionskyrkan med många pastorer 

och frågan är om pastorsinriktningen 

var hans eget val eller om det helt enkelt 

handlade om förväntningar. 

– Nej, det fanns inga sådana yttre 

krav. Däremot har de positiva erfarenheter 

jag bär med mig från min uppväxt 

spelat stor roll. Och när jag som 

ung, tog ett sabbatsår från studierna 

och gick in som medlem i ett evangelisationsteam, 

så förstärktes de positiva 

känslorna. Jag trivdes både med miljön, 

med uppgifterna och det ansvar 

man fick ta. 

När frågan kom från en pastor – helt 

utanför hans egen familj – om han inte 

skulle fundera över att bli pastor så var 

det ett steg som kändes naturligt. 

– Så är det nog för de flesta, säger han. 

Det är sällan det kommer i eldskrift på 

himlen, oftare i olika pusselbitar som 

sammanfogas till en hel bild. 


än att prata 

om min 

kallelse, är 

vad jag gör av 

detta i det liv 

jag lever. 


Göran Zettergren 

är född 1954. Han 

ordinerades till 

pastor 1980, och är 

Svenska Missionskyrkansmissionsföreståndare 

sedan 

2004. Han har 

aviserat att han 

kommer att tillträda 

en tjänst som 

pastor och församlingsföreståndare 

i 

Betlehemskyrkan, 

Göteborg, fr o m 

september 2011. 

Kallelsen behöver inte vara dramatisk, säger 

Göran Zettergren. För honom var steget 

att bli pastor ett naturligt val. 

Han menar att det finns en viss föreställning 

om att en äkta kallelse med 

automatik innebär ett personligt 

offer, att Gud kräver att man ska 

göra något man inte vill. 

– Visst kan kallelsen i en mening 

innebära att man ger upp 

vissa saker, men i stort tror jag att 

kallelsen ofta också tar sig uttryck i 

viljan. 

Öppet för förändring 

Kallelsen är inte heller, enligt Göran 

Zettergren, statisk. Förändring hör 

till bilden under en livstid. Att ordineras 

som pastor i Missionskyrkan behöver 

därför inte betyda att det är ett 

yrkesval för all framtid. 

– Att lämna pastorstjänsten och 

göra något annat kan för många vara 

ett sätt att leva i sin kallelse, på ett annorlunda 

sätt kanhända, men ändå 

lika fullt. 

Därför är det viktigt att inte vara så 

snabb att döma och betrakta dem som 

avhoppare eller någon som sviker sin 

kallelse. Pastorskragen kan finnas med, 

om än inte fysiskt, och ta form i möten 

med människor i en annan miljö. 

Och även för den som känner att ett 

beslut eller vägval blev helt fel finns 

det plats i Guds plan. Göran Zettergren 

hänvisar till profeten Jeremia 

i Bibeln som använder bilden av en 

krukmakare som misslyckas, men 

samlar ihop materialet och gör något 

nytt. 

Behöver inte vara drastiskt 

Det är också vad Göran Zettergren vill 

förmedla till de unga människor som 

kommer till Kallelsedagarna, ett sammanhang 

som till sin karaktär sätter 

fokus på just kallelsen, något som kan 

plantera både tvivel och ångest hos en 

del som inte känner igen sig i talet om 

speciella kallelseupplevelser. 

– Efterföljelsen behöver inte vara 

dramatisk, menar Göran. Den kan 

innebära helt självklara och naturliga 

vägval i livet. 

Hur är det då med Göran Zettergren 

själv? Har han, i den position han 

nu har, anledning att återvända till det 

där tilltalet han tog till sig en gång. 

– Visst har man anledning att då 

och då backa tillbaka bandet och landa 

i de där erfarenheterna, säger han. 

Att stanna upp och tänka efter. Det är 

ju också något som Jesus själv uppmanade 

sina lärjungar till när verksamhetsivern 

blev för stor. Han bad dem 

följa honom ut i ”öknen” för en tids 

avskildhet eller så uppmanar han sina 

efterföljare att gå in i sin kammare. 

Inte för att stanna där utan för att 

hämta bränsle för de uppgifter man 

står i. 

Kontakttillfälle 

Göran Zettergren understryker Kallelsedagarnas 

betydelse som ett tillfälle 

att både bearbeta frågorna tillsammans 

med andra, men också som 

en möjlighet för blivande pastorer och 

andra medarbetare att lära känna både 

varandra och framtida arbetsgivare. 

Utifrån egna erfarenheter och perspektiv 

vill han också uppmuntra dem 

som står i begrepp att börja sin ”kallelseresa”, 

till stor förväntan på ett spännande 

liv med glädje på djupet. 

Kerstin Klason

Vänskap 

är vardagens kärlek 

Nästan 400 kompisar. 

Men bara sex bästisar! 

Så många vänner 

har vi i genomsnitt 

under vår livstid, enligt en engelsk 

studie. En svensk undersökning 

visar att mer än 80 000 

svenska män saknar en nära vän. 

Vänskap är alltså svårt. Ändå, 

törs jag påstå, har intresset för 

vänskapsrelationer aldrig varit 

större än idag. 

Förklaringen tycks ligga i att 

mycket av samhällets traditionella 

trygghetssystem är hotade 

samtidigt som tvåtredjedelar av 

alla äktenskap slutar i separation. 

Då finns den goda vännen 

där – en person som vi alltid kan 

återvända till när livet kärvar. 

Idealbilden av den livslånga och 

trofasta vännen är djupt rotad 

inom oss. Att ha vänner verkar 

vara lika viktigt som att känna 

sig älskad och efterfrågad. 

Och med goda vänner landar 

vi mjukare när jobbet försvinner, 

äktenskapet spricker eller vi 

tvingas flytta från släkt och familj 

för studier i storsta’n. 

Det visste redan människorna 

i Gamla Testamentet: i Ordspråksboken 

kan vi exempelvis 

läsa att ”en verklig vän är mer 

tillgiven än en bror.” 

Och i en svensk undersökning 

om vänskap säger en 60-årig 

kvinna att ”utan vänner tror 

jag knappt att livet vore värt att 

leva.” 

Livsstilsundersökningar visar 

regelbundet att människor 

med goda nätverk och 

många vänner lever längre och 

upplever en bättre livskvalité. 

På Internet kan vi avläsa det nya 

intresset för vänrelationer: på en 

konferens nyligen fick jag lära 

mig att drygt 70 procent av alla 

landets 16-25 åringar är aktiva på 

sociala nätverk på Internet. Och 

det ökar hela tiden. Facebook är 

världens största mötesplats för 

sociala relationer med miljoner 

besökare varje dag. 

Vänskap håller alltså på att 

bli vår tids viktigaste sociala 

händelse. Men vad 

är egentligen vänskap? Och hur 

odlar man en riktig vänskap? 

En skillnad jämfört med äktenskapet 

är avsaknaden av ekonomiska 

bindningar. Det finns heller 

inga formella ritualer kring 

vänskap. Den är inte inordnad 

under någon lagstiftning och 

har ingenting av de krav och förväntningar 

på sig som släktskap 

och familjeband kan ge upphov 

till. 

Istället bygger den på frivillighet 

och tillit. Just förtroende 

verkar vara vänskapens viktigaste 

egenskap: en god vän skall 

ställa upp i alla väder. Annars är 

det ingen riktig vän. Vänskap, 

menar sociologen Alberoni, som 

skrivit flera böcker i ämnet, liknar 

kärlek men saknar den passion, 

som är avgörande för en 

kärleksrelation. Vänskapen kan 

visserligen vara stark, men bygger 

mer på respekt än lust och 

sexualitet. Men precis som kärleken, 

måste den underhållas och 

vårdas för att överleva. 

I 

dagens samhälle tillhör vänskapen 

främst det privata livet. 

Vi har visserligen vänner 

på jobbet, men de riktigt långvariga 

och djupa vänskapsrelationerna 

bygger vi oftast utanför 

arbetsgemenskapen. Men så har 

det inte alltid varit: historiskt har 

vänskap ofta handlat om allianser 

för krig och maktpolitik. Under 

antiken utvecklade man ett 

omfattande tänkande kring vänskap. 

Där återfinner man många 

av de tankar som vi fortfarande 

lever med. 

Men det finns också kritik mot 

vänskapens växande betydelse. 

När demokratisk öppenhet ersätts 

av informella vänrelationer 

och nätverk ökar risken för rättsosäkerhet. 

I ett land som Italien 

förknippas ordet ofta med korruption 

och privilegier. För att 

skaffa jobb, komma in på en eftertraktad 

utbildning eller hamna 

först i bostadskön, krävs vänner 

och kontakter. Vänskap blir 

därför negativt laddat och uppfattas 

som en feodal kvarleva i 

motsats till det moderna samhället 

där vi ser objektivitet, rättssäkerhet 

och kompetens som 

grundläggande förutsättningar 

för ett rättvist samhälle. 

Vi är rädda för att bli ensamma. 

I vårt moderna 

samhälle strävar vi mot 

centrum, där allt, tror vi, händer. 

Att befinna sig i utkanten 

är nesligt och ångestladdat. Med 

många vänner finns vi i en ström, 

i ett centrum. Men ensamma 

människor står utanför. Inga 

mobilsignaler eller få vänner på 

Facebook är vår tids motsvarighet 

till medeltidens bannlysning. 

Några forskare har till och med 

fört fram tanken att jakten på 

många vänner egentligen speglar 

en stark dödsångest. En strävan 

efter odödlighet. Förr var 

stor familj och många arvingar, 

en garanti för att skaffa sig en 

plats i historien. Idag är en stor 

vänkrets ett sätt att bli sedd och 

leva kvar i fler minnen. 

Tilltal 

Jan Lindvall 

Journalist och lärare i journalistik 

Men vänskap borde inte handla 

om antalet vänner. Den som har 

flest vänner på Facebook vinner 

inte. Vänskap är ju något annat: 

en kärlekshandling i vardagen 

och Guds klapp på kinden. 

För en tid sedan gjorde 

jag en större operation. 

Klockan fyra på morgonen, 

natten innan det är dags, 

väcks jag hastigt ur min sömn 

av att en vän står vid sänggaveln 

och vill önska mig lycka till. 

Första tanken var att han blivit 

tokig. Med lite perspektiv ser jag 

det mer som en ovanlig, men väldigt 

omtänksam handling. Det 

är inte alla som har vänner som 

tar sig in på ett av landets största 

sjukhus mitt i natten för att ge 

kompisen en klapp på axeln inför 

en svår operation. ❧ 


ått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & 

Ungdomsledare – 

världens viktigaste uppdrag 

”Inte minns jag många ord, kanske något om fårahjord, 

men ett ansikte fyllt av kärlek och omsorg, 

det lever kvar.” 

Så har något sagt när han eller hon tänker tillbaka 

på tiden som barn i kyrkan. 

Säkert är vi fler som minns våra ledare 

i söndagsskolan, scouterna, tonårsgruppen 

eller andra grupper i kyrkan 

på samma sätt. Vi minns inte så mycket 

om det som sades, kanske en del av 

det vi gjorde men mycket av de människor 

som var där. Något som stämmer 

väl med det vi säger om hur vi lär 

oss av varandra. Det viktigaste är inte 

vad du säger utan det du gör. 

Att vara ledare bland barn och unga 

kan vara otroligt spännande. Man kan 

få vara i sammanhang med otrolig 

närvaro. Det kan vara i samtalet efter 

scouterna eller i konfirmandgruppen 

där livets stora frågor kommer upp. 

Det kan vara i ungdomsgudstjänsten 

eller bönegruppen där Gud känns 

riktigt nära, på lägret eller hajken där 

gruppen hittar varandra på ett helt 

nytt sätt och personer träder fram på 

nya sätt. 

Liten åldersskillnad 

Samtidigt är det mycket utmanande 

att vara ledare bland barn och unga. 

Det finns en omedelbarhet som gör att 

mycket ska hända snabbt, de stora frågorna 

blir extra stora och växlingarna 

mellan glädje och sorg går ibland fort. 

I många barn och ungdomsgrupper 

är det vanligt med ledarna som 

är jämnårige med, eller bara några år 

äldre än de övriga. Det finns naturligtvis 

många fördelar med en sådan 

ordning men det finns vissa problem. 

Särskilt vanligt är det när det handlar 

om den anställde barn- och ungdomsledaren. 

När vi på equmenia pratar om anställd 

ungdomsledare säger vi ibland 


Minnen. Många 

som gått söndagsskola 

eller 

varit scouter minns 

framför allt sina 

ledare – förhoppningsvis 

goda 

minnen. 


att det är att ha världens viktigaste 

jobb. Naturligtvis finns det många an- 

dra uppgifter och arbeten arbeten som som 

är minst lika viktiga men att 

möta barn och unga i kyrkan 

är en otroligt viktig uppgift. 

En av equmenias viktigaste 

uppgift är att stödja och ut- 

veckla alla de ledare som gör 

viktiga insatser i de lokala föreningarna, 

däribland de anställda ungdomsledarna. 

Kan vara slitsamt 

Jag möter många ungdomsledare som 

har gjort och gör fantastiska insatser i 

arbetet bland barn och unga. Allt för 

många gånger kräver arbetet så mycket 

av ens person att man, efter något 

eller några år slutar som anställd och i 

vissa fall även slutar som ledare i kyrkan. 

Det innebär i att vi allt för många 

gånger förlorar viktig kompetens för 

arbetet bland barn och unga. 

Jag möter ibland ledande personer i 

församlingar som säger att ungdomsledarna 

bara vill arbeta några år, sedan 

gör det något annat. Då tänker 

jag: ”Det är klart att de gör det om du 

berättar att det är så man ska göra.” 

Att vara ungdomsledare är att ha 

världens viktigaste jobb. Därför har 

equmenia, tillsammans med Missionskyrkan 

och Lidingö folkhögskola 

skapat utbildningen Ungdomspedagog. 

Det är en ettårig utbildning för 

den som vill utveckla sitt ledarskap 

bland barn och unga. Den är lämplig 

för den som vill utveckla sitt ledararbete 

man gör på fritiden eller för den 

som funderar på att arbeta som ungdomsledare 

i församling. 

Genom de fyra olika temana insidan, 

utsidan, utmaning och ledarskap 

ges möjligheter att både fördjupa sin 

tro och personlighet liksom att hitta 

sina sätt att vara ledare. 

Kanske är det du som ska gå utbildningen, 

kanske känner du någon som 

du tycker ska gå den, kanske sitter 

du i församlingsstyrelsen och i nästa 

styrelsemöte sätter upp en punkt på 

dagordningen som handlar om att 

uppmuntra och stödja någon att gå utbildningen, 

så att vi tillsammans kan 

säga att i världens viktigaste uppgifter 

finns världens mest lämpade personer. 

Läs mer om utbildningen på webben: 

www.ungdomspedagog.se 

Ola Rikner 

utbildningskoordinator equmenia.

gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott ◆ smått & gott 

Dags för oss att bli läsare igen 

Hösten 2005 köpte jag en skriv dagliga 

bordskalender som visade sig läsningen 

innehålla en plan för att läsa hela – både 

Bibeln på ett år. Det fick mig att Gamla och 

fatta beslutet att faktiskt göra det Nya tes- 

under 2006. 

t a m e n t e t 

Roland Brage, distriktsföre- varje dag 

ståndar’n, hängde på när han – erbju- Anders Bernspång. 

hörde vad jag tänkte göra, och der vi två 

under 2006 läste vi och peppade fördjup- 

varandra. 

ningsdagar under året (en per 

termin) då bibellärare guidar 

Utmanade andra 

oss djupare in i Bibeln. Att läsa 

hela Bibeln på ett år är en ut- 

Frampå höstkanten dök idén upp maning som ger tillfredsstäl- 

att utmana människor runt om lelse och glädje, skapar frågor, 

i distriktet att göra samma resa ger aha-upplevelser, väcker för- 

som vi höll på med. Sagt och våning… med mera. 

gjort och nu är vi inne på fjärde Mitt i alla upplevelser som 

året med organiserad Bibelläs- läsandet ger kan det vara skönt 

ning i distriktet. Totalt handlar och bra att få träffa andra som 

det så här långt om drygt 300 gör samma resa och bli vägledd 

läsare. 

av någon som kan berätta sa- 

Förutom en plan för den ker jag inte känner till. Därför 

växa ◆ nu 

Växa.nu, Box 6302, 113 81 Stockholm 

Chefredaktör och ansvarig utgivare: Gunilla Hjelmåker, gunilla.hjelmaker@missionskyrkan.se, tel 08-674 07 48 

Redaktör: Michael Anderson, michael.anderson@missionskyrkan.se, tel 08-674 07 38 

Reporter: Kerstin Klasson, kerstin.klasson@missionskyrkan.se 

Växa.nu ges ut av Svenska Missionskyrkan i samarbete med equmenia och distribueras som bilaga till Sändaren 

samt i Svenska Missionskyrkans olika distrikt. Den kommer ut fyra gånger per år. Se även www.växa.nu (www.vaxa.nu) 

E-post till tidningen: vaxa.nu@missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Övre Norrlands distrikt 

Distriktsexp. i Skellefteå, tel: 0910-77 90 68 

www.on.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Södra Götalands distrikt 

Distriktsexp. i Hässleholm, tel: 0451-38 19 30 

www.sg.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Mellansvenska distriktet 

Distriktsexp. i Gävle, tel: 026-18 46 54 

www.msv.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Östra Götalands distrikt 

Distriktsexp. i Jönköping, tel: 036-16 50 35 

www.og.missionskyrkan.se 

Att läsa hela Bibeln på ett år ger nya tankar och impulser. 

Foto: Cínthia Martins 

inbjuder vi till de här fördjupningsdagarna. 

Frikyrkofolket kallades Läsare 

en gång i tiden. Vi tycker att vi bör 

göra skäl för det också i vår tid. 

Anders Bernspång 

Distriktssekreterare i ÖrebroVärmlandDal 

Svenska Missionskyrkan/SMU i ÖrebroVärmlandDal 

Distriktsexp. i Karlstad, tel: 054-19 61 70 

www.ovd.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Västra Götaland 

Distriktsexp. i Alingsås, tel: 0322-67 22 90 

www.vg.missionskyrkan.se 

Svenska Missionskyrkan/SMU i Mälardalen 

Distriktsexp. i Stockholm, tel: 08-641 65 98 

www.md.missionskyrkan.se 

equmenia 

Rikskansli, tel: 08-545 915 30 

www.equmenia.se 


Öppet hus och 

Kallelsedagar 

pastor - diakon - missionär - missionsarbetare - pionjär - musiker - praktikant - ungdomsledare - lärjungaträning - team 

Har du någon gång funderat på att arbeta heltid i Guds rike? Kanske för en kortare 

period eller som ett yrke i framtiden. Har du utmanats av kallelsen och undrar hur 

man förstår sig på den? Eller vill du bara veta mer om samfundens skolor? 

19–20 mars är det Öppet hus och Kallelsedagar på Teologiska Högskolan 

Stockholm, Betel folkhögskola och Lidingö folkhögskola. Välkommen! 

Läs mer på www.kallelsedagar.se 

19–20 mars 2010

Växa.nu nr 7 som PDF - Svenska Missionskyrkan

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Växa.nu nr 7 som PDF - Svenska Missionskyrkan

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?