13477720.pdf

rarapdf.ub.umu.se

13477720.pdf

UNIVERSITETS­

BIBLIOTEKET

UMEÅ


Jti ! v « Sîîetsc, „ i :UT;K _'V

27.NCV.1SG9

U M g A

Ci UêiC.


»

-

J?

t"

'

>

-

*


I

TILL

HENNES K O N G LIG A HÖ GHET

K R O N P R I N S E S S A N .

JZtn vandring genom diktens rosengårdar ^

Der drömmar vakna vid tn himmelsk röst „

Ar Skaldens lif ; och blommorna han värdar,

Och gömmer drömmens syner i sitt bröst.


Han väntar ej af 'verkligheten äter

Hvad skönt och stort han länt den mången gäng.

En inre verld han lyran klinga låter „

Och lefver scili af bilden i sin sång.

Men om i lifvet drömmen sig besannar

En gång j och han med jordisk skönhet ser

En himmelsk själ för ent j han hänryckt stannar

Och lägger offrande sin sångkrans ner.


I iN N E ili L L

Sängen .... Sid. i,

, Backen , , . , . 3.

Siskan . . . .6.

Liljan och Korset . ... 8.

Piatos Dröm « . • . .io.

Tårarna . . . . .12.

Sensitivan . . . . . i3.

Fjäriln och Harpan . . . . i5.

Till den hemmavarande Vännen . . 17.

Norrland . . . . . 1 9 .

Vid återkomsten till min hembygd , . 21.

Thecla ..... 25.

Förgät-mig-ej , . . . 2 7 .

Vid ett nytt år ... 29.

Till Minnet . , . . 3i.

Sommarqvållen .... 34-

Hösten ..... 37.

Enslingen . . . • 4°-

Till en gammal man .... 4 2 «

Öfver ett sofvande barn . . . 4^«

Till en ung Skald .... 44*

Metamorphosen . • • 4^*

Husbyggnaden .... 4^-

Begrafningsdagen . . • *4? •


Till Hilma , Sid.

Tron, Hoppet och Kärleken

Till en blommande rosenbuske

Grqfven » • »

Himlabarnen ,

H j e r t b l o m m a n . . . .

Till Hilma, med ett skuggportrait

Bilden i ögat . . , .

Öfversättningar och imitationer efter Österland

ska Skalder . .

Alfred och Molly

Sang öfver Deras Kongliga Högheters Kron­

prinsens och Kronprinsessans töimälning

Anmärkning till Sid. 65.

as.

Översättningarna äro gjorda efter Herders * Goe­

thes o. fl. bearbetning.

Rättelser:

Sid, 16, rad . 3, står : vinga r las ; l ingar

. 8, — mitt — min


-«xar^csEa) o mm* 1

S Å N G E N.

I fallets stund» då menskans ande dömdes

Att genom lifvet gå vid sorgens arm;

Af alla Englar Sången ensam gömdes

För jorden qvar i den betrycktas barm.

Hör! ännu under vandringen på heden,

Vid lijertats klagan och vid ödets strid,

Han talar, Engeln, om sitt fordna Eden

Och om dess blommor och dess helga frid.

Vid rösten plågan flyr från lifvets sinnen,

Som dimman flyktar från en mornad dal.

De vakna alla själens dunkla minnen

Och lyssna undrande på Engelns tal.

De fröjda sig åt de bekanta ljuden;

De tyckas känna dem så väl igen.

Och höra dem så gerna, liksom buden.

Som komma från en länge saknad vän.

Och vid att själen Engelns ord begrundar,

Begynner vårens unga Gud sin dans;

Och dagen sjunker öfver gyllne lundar

Och somnar på en evig blomsterkrans.

Och öfver hafvens dunkla våg och landen

Uppstiger diktens ljusa sommarnatt;

Der mellan stjernor vandrar skönhetsanden

Kring jord och himmel är dess rike satt.

i


Sin framtids dröm det unga Hoppet kläder

I morgonstrålens klara gyllne drägt:

För själen evighetens aning träder,

Och menskan känner sig med himlen slägt.

Den milda Kärleken, som här försonar

H vart våld af ödet, andas åter fri,

Och hör så glad, när Engelns stämma tonar

En återklang af verldens harmoni.

Så underbart är Sångens helga välde

För dem, som rätt dess gudaspråk första.

Hvar helst på jorden ödets dom dig ställde,

För dig vill Engeln än sin harpa slå.

Väl sörja ofta ljuden. Fången saknar

Sin himmel och sitt ljusa fosterland.

Dock sjunger han sin tröst: "på jorden vaknar

Den dag en gång, som lossar lifvets band."


B Ä C K K N.

Högt bland tallarna på bergen,

I den hirda klippans vagga,

Ammades af drifvans tårar

Bäckens unga friska våg.

Och hans mor, den'tysta källan,

Ville, såsom mödrar pläga,

Hålla yra Sonen hemma;

Och i evigt samma cirklar

Låta unga böljan vakta

Evigt samma blomstergård.

Men den ystra gossen trifdes

Ej i trånga modershyddan;

Såg med längtan ner åt dalen

Och den stora vida slätten. —

"Moder! Moder! Låt mig vandra

"Bort från dessa stängda fjellar,

"Dit, der jag ser blomsterängar

"Granna stå i guld och purpur." —

"Vet, mitt barn! att livad du skådar

"Är ej ängar, det är hafvet,

"Färgadt så af aftonrodnan;

"Ack! det kalla, g rymma liafvet

"I b vars sköte döden h vilar.

Fly! o fly den vildes granskap,

"Se, då hinner dig ej hafvet." —


Men den ömma modrens varning

Hörde ej den yra gossen.

Med ett hastigt språng från klippan

Hoppade lian ned frän berget.

Hurtigt flög den lätta foten

Genom lundarna i dalen.

Än lian smekte silfversanden,

Lekte Loll med kiselstenen,

Stal sig der en kyss af sippan,

Der kring lilla gröna tuf van.

Lindade den mjälla armen;

Och mot liöga granithällen

Virade kring klara pannan

Kransen utaf regnbågsfärgor.

Så han dansade i yran,

Fri och full, som hjeltebarmen,

Söng om evig ungdoms vår.

Men af höga stränder sluten,

Under långa tröga vågor,

Vandrar tungt den mörka floden,

Ler åt vilda ungdomsfröjden;

Fattar ynglingen i handen,

Och i blixten han försvinner

Vid dess famn i hafvets djup.

Modren ensam salt på klippan,

Väntade i långa dagar;

Men förgäfves! Sonen kom ej

Ater till sin moders boning.


Se, då bad lion upp till Solen,

Att förenas lä med honom.

Solen hörde det och sände

Dit den heta sommarvinden:

Han dess lilla hölja löste,

Och som moln hon steg på himlen,

Sviifvade så öfver nejden,

Der som fordom Sonen framgick,

Och såg spåren af s in älskling;

Hann hans graf, det kalla hafvet,

Och i strida modertârar

Sönk deri.


S I S K A N.

Det var en morgon: vårens blomsterenglar,

Af vestan nyss ur barndomsdrömmen väckta,

Mot dagen sågo opp med klara ögon:

Och skogen stod så tyst liksom i hön,

Och lärkan söng ur molnen morgonpsalmen;

Det höides stundom liksom molnet söng.

Och då jag vandrade omkring på fältet

Och var så glad att hafva sluppit staden,

Då mötte mig en gosse med en Siska

Och fogelbur och sade: "köp min Siska,

En bättre Sångerska ni aldrig finner/ 5 —

Och Siskan såg på mig, liksom hon tänkte:

Af sången äfVen du behöfver tröstas.

Med glädje lyftade jag upp i famnen

Och bar min lilla lekande Skaldinna,

Så varsamt hem och ordnade dess boning.

Der blef hon snart uti sin verld förtrolig,

Och hoppade från handen upp på skuldran,

Och satt ibland och gungade på pennan,

Och söng så bort för mig i mulna stunder

Den bittra sorgens tår och mödans suckar,

Och Siskan var det käraste jag ägde.

Men ack ! en dag, då lätt hon flög kring rummet,

Hon kom till spegeln, som der stod på bordet,

Fick se sin bild och började att locka

Och satte sig så ner på spegelramen


Och lyssnade om ingen skulle svara,

Och under tusen kyssar Ömt hon smekte

Med varma vingen glasets kalla barm.

Jag tänkte: stackars Siska! du förgäfves

Vill locka lif i bilden som du skådar.

I tankans verld vi dåras af en villa,

Gestalten flyktar bort om den beröres,

Och ingen syn besvarar hjertats frågor,

Och konstens spegelbilder ha ej lif.

Satt så min Siska ofta långa stunder

I stilla trånad vid den drömda bilden,

Och lockade och lyssnade så åter,

Och såg så sorgsen bort, då ingen s vårte,

Till dess en dag hon fanns mot glasets yta

Med lilla näbben lutad och var död.


LILJAN oca K OR S E T.

Jag gick en dag bland blomstergårdens sängar^

Omkring min fot i tusen färgor breddes.

Lik himlens glans då aftonrodnan glöder,

Den underbara blomsterverldens prakt.

Der lefde dessa sköna barn af våren

Sitt medvetslösa lif i stilla oskuld. —

Der for den granna fjäriln, blomstrens broder,

Bland syskonen omkring med morgonhelsning.

Der glödde rosor och tulpaner yfdes;

Der andades fördold sin tysta trånad

Den trogna kärlekens Förgät-mig-ej. *—

Dock såg jag der en Lilja,- öfver alla

Som månan på en stjernsådd vinterhimmel

Hon glänste vidt i skära silfverslöjan

Och spred en himmelsk doft från sina lockar;

Men ack! dess stjelk, för vek för jordelifyet,

Ej mäktade att hålla upp sin börda.

Re'n lutade dess liufvud ner mot jorden;

Re'ii hängde armen vissnad vid dess sida:

Jag darrade för Liljans sorgsna öde.

Men se! då framgick dit den gamle Vårdarn,

Som hvarje blommas lif så liuldt omhägnar.

Han såg sin sköna älskling lutad svigta

Och till dess stöd och skydd i alla skiften

Han satte ner ett Kors vid hennes sida.


Och när des« stain vid blornsterstjeik


IO

PL ATOS DRÖM.

Ti; £ ode v 9 « fyv rouâ•* ô X£)cÀtfTccf

S'aver, TO 'Cyv Je &vri


Och då de för hans häpna öga stannat,

Med himmelsk röst den ena Dämon sade:

"Dig, Plato, nämna jordens barn den Vise:

För dem i lundens gröna salar ofta

Du talt om oss, om Kärleken och Döden.

Du känner oss väl då? Yi stå framför dig.

Betrakta väl vår bildning; båda lika,

Vi bära båda facklor, båda vingar;

En lika krans i våra lockar hvilar;

Och samma ungdom strålar från vår panna.

Så skilj oss nu, du Vise! säg nu, h vilken

Af oss är Kärleken och h vilken Döden?" —

Och länge Platos öga tveksamt dröjde

På dessa höga himmelska gestalter;

Till slut han sade, vänd till den, som talat:

"Du syns mig vara Kärleken." — "Nej" —

svartes

Af Engeln leende:—"Nej jag ä r Döden." —

Vid dessa ord en blixt slog Platos inre;

Han skakades af evighetens aning;

Och vaknade — och drömmen var försvunnen.


12 —

TÅRARNA.

Eli gäng jag drömde. Ack! ag drömmer genia:

Jag tyckte mig en morgon tidigt vandra

Bland blommor i en dal. Framför en Lilja

(Det var den li vita, skara, oskuldsliljan,

En fängslad Engels Lild med bundna vingar.)

Jag stadnade en stund. Dess blick mig rörde;

Ilon hade gråtit. Jag säg klara tårar

På hennes kind. "O slut dig, sköna blomma!

5> Göm dina tårar i din barm 4 ' — jag s ade —

"Lättsinnighetens kalla vind går fram här,

"Föraktar dem och skakar dem till jorden." —

Och Liljan slöt sig sagta, men när Solen,

Naturens Gud, på fästet högre trädde,

Ilon öppnade i bönens stund sitt öga

Och blickade mot himlen opp, och Solen

Rortkj'sste tårarna och de försvunno. —

Då seil jag återkom, jag blomman sporde

"livar äro dina tårar nu?" lion s vårte

Med lijertats fromma tro — "Ser du dem icke?

Ser du ej, livar de glänsa der i himlen?" —

Jag såg mig om och uppå mörka skyar

En klar regnbåge, fridens himlatecken,

Sin höga hvalfport spände Öfver dalen.

0 jag förstår dig, Lilja! — ja jag s er dem

LTpptagna i det ljerran helga landet. —

1 himlen glänsa de med hoppets färgor

De tårar, oskulden på jorden gjuter.


13 —

SENSITIV A n.

(Mi m o ß ci pudica. LIN N.)

"Lilla blomma! hvarför sjunker armen?

H varför skälfver veka blomsterbarmen,

Då min lätta hand blott rör vid dig? —

Feberilar dina nerver skaka ;

Med en rysning drar du dig tillbaka,

Då jag nalkas — är du rädd för mig ?

Fruktar du, jag b ryter af din stengel

Eller krossar kronan? — Lilla Engel!

Huru kan du tro jag vill din död?

Går jag icke hit, då dagen randas

Och då qvällens guld med skuggor blandas,

För att vattna dig och ge dig stöd?

Se! du tål ju Solens kyss på kinden?

Tål, att yra glada morgonvinden

Leker fritt kring dina blommors rand?

På din krona sina gyllne vingar

Hvilar fjäriln. Hvilken fruktan tvingar

Dig att rädas då för mensklig hand?" —

Till en blomrik Sensitiva sade

Så en Yngling, då han varsamt lade

Jord kring stammen, som dess grenar bar.

Hastigt sig en vind i bladen rörde,

Och likt klockors klang från fjerran hörde

Han ur blommans hjerla detta svar:


"Ej af menskohand jag fruktar döden;

Icke darrar jag, att mina öden

Lossas utaf dig ur jordens band.

För ett li ö g re ondt mitt inre bäfvar;

Det kring dig på svaria vingar sväfvar:

Yngling! — Synden låder vid din hand.

Fallets dom med menskors slägte följer,

Syndens välde sig i lifvet döljer

Och naturen bäfvar för dess strid.

Dömd, som Du, ur Edens blomstergårdar

Troget dock uti min barm jag vårdar

Än min första, rena oskuldsfrid.

Derför, Yngling, rör ej blomsterranden

Af min späda bildning! Oskuldsanden,

Ser du, darrar — ty han såras då.

Låt min själ ur jordens b and, de tunga,

Dit der stjernor blomma, Englar sjunga,

Ken och ofördunklad återgå."


— i5 —

F JÄIULN OCH HAI IPAN.

Vid fönstret Hilma satt. En Davidsharpa

I hennes armar h vilade. Kring rummet

Göt, minnets andagtsstund, den tysta q vallen

Sitt purpursken; och i dess strålar sluten

Ilon satt lik en förklarad. Öfver skuldran

Och strängarna och på Seraphens hufvud,

Som höll med slutna vingar cederbågen,

Ur vesterns skyar lätta rosor ströddes.

Och Harpan gaf i smältande accorder

Sitt andesvar på hennes hjertas aning.

Yid sången sänkt uti en salig tjusning

Det tycktes henne stundom liksom själen

Sin boja ville bryta, att med ljuden

Från jorden fly till harmoniens himmel.

Ty Psyche hör i sången Amor tala

Och toner äro ord ur Englars språk.

Så Hilma drömde lycklig vid sin harpa;

Men hastigt väckt, som af en vinges susning,

Hon vänder undrande sin blick mot fönstret,

Der i ett glas, med trogen vård, hon bäddat

Och närt på unga friska blad en Puppa.

Och nu, med hvilken häpen tjusning, ser hon

Ur brustna skalet öfver fönsterranden

En Fjäril breda undersköna vingar


— if)

I aflonrodnan ut. Liksom två ögon

Utur det guldbeströdda purpurfloret

Saphirens vingar der så klara gläliste.

Snart ser hon dessa sköna vingar lyftas

Och fram till Harpan sväfva, ser dem sänkas

Och stanna skimrande på Engelns hufvud,

Att som en blomma li vila bland dess lockar.

Der liksom lyssnande till Harpans stämma

Satt Fjäriln stilla, som han hade väntat

Att den och sången åter skulle ljuda.

Men när den tystnade och sista ljuden

Ur harpans barm ock dogo, se, då flyger

Han ner till strängarna och med sin vinge

Dem slår att väcka sjelf de kära toner;

Och när de åter klinga, tycks han glädjas.

Men ack, med h varje slag mot hårda strängen

Dess vingar såras; gyllne stoftet faller

Förskingradt ner; och höga purpurn bleknar.

Förgäfves Hilma vill den yra rädda:

Han viker undan hennes hand, och strängen

Allt mera vikit han slår, till dess han maktlös

IN : eddignar vid en klagosuck från Harpan.

När Hilma då sin arma fjäril söker,

Hon finner honom död vid Harpans fot.

T 11, L


TILL DEN HEMMAVARANDE

VÄNNEN.

Lycklig du, h vars segel hunnit hamnen:

Mina kastas än Bland hafvets skär.

Fåfängt, Broder! räcker jag dig famnen,

Då jag klagar, att jag ensam är.

Jag har sett försvinna hemmets kuster;

Hört, Farväl! från alla vänners mun.

Ack, för mig har minnet blott förluster

Att uppteckna på sin taflas grund.

Dina dagar hemmets Gudar skydda;

Fridens Engel vid ditt läger står.

Då du h vilar under egen hydda,

Tänker du på den, som ute går?

Då din famn i muntra syskonringen

Sluter älskarinna, mor och far;

Mins du då den vän, som äger ingen —

Ingen, som förljufvar mödans dar.

Ack! för mig af allt livad hjertat äger

Kärt och dyrbart intet återstår,


— IS —

Blott den tröst, som i min klagan säger:

"Tanken hinner dit ej ögat når."

Fåfängt tidens makt på jorden tvingar

Menskan inom iifvets fängselmur:

Själen krossar bojorna och svingar

Sig som Petri Engel fri derur.

Upp till dig, till norden, huru gema

Flyr min suck i qvällens sena lopp!

Skall hon stanna der en gång den stjerna,

Som min skumma bana lyser opp?

Ofta med en röst, af tårar bruten,

Klagar jag på den, som allt förmår,

llvarför skulle jag just bli förskjuten

Från min faders tjäll i långa är?

llvarför skulle himlen mig just dömma

Till en verld, på fröjd och sällhet tom;

Der jag blott är glad, då jag får drömma,

Lycklig blott med diktens rikedom?

Skall han unna skaldens blickar skåda

Fosterbygdens berg ännu en gång?

liller skola saknans toner råda

Evigt i mitt h jer ta och min sång?


»9 —

NORR L A N D.

V ex eis äng.

Han.

Jag mins ett land, der tysta stjerneqvällen

Den mörka himlen klär i norrskens prakt;

Der under molnig hjelm de gråa fjällen

Med isad pansar stå kring dal'n i vakt;

Der mången flod sig tumlar vild från hällen,

Och dånet rullar vidt till fjerran trakt;

Der strömkarlsharpan klingar öfver vågen

Då månan kysser våta harpobågen.

H o N.

Jag mins en natt så ljuslett varm, som dagen ;

För blommans slummer har den ock en Sol.

Då leende i unga syskondragen

Stå morgonen och qväll'n vid samma pol.

Då Vakan *) stämmer vemodsfulla slagen,

Och nejden doftar som en ängsviol:

Der ljusa elfvor sväfva om i ringen

Och öfver tufvan glänser silfvervingen.

*) Vaka eller Nattvaka, en Norrländsk sångfågel.


H A N.

Jag mins de gamla skogarna och landen,

Der dånande man under klippor far.

Jag mins den sjö, der dunkelgröna stranden

Sin höga mur kring blåa djupet drar.

Der stod en gran och nickade på sanden

Och hjessan lutad öfver böljan bar.

Der låg vår faders hydda invid fjärden,

Och frid och lugn var denna vrå af verlden.

Hon.

Jag mins de många holmarna och dalen,

På blommor och på sångare så rik.

O! står han qvar ännu den gamla alen?

Är hyddan än den fordna hyddan lik?

Der mången gång jag stod och såg i salen

Hur Solen sönk i guld bakom en vik. — —

Kom, Broder! kom och räck mig handen;

Yi vilja åter till de sköna landen.


21

Y ID ÅTERKOMSTEN TILL MIN

HEMBYGD.

En S o mm armor g on.

Ser jag s annt? — För ögat blandas-

Inga drömda bilder än?

Jag är hemma: jag får andas

Mina fjällars luft igen.

Glädjens tår mitt öga gråter:

På en väntan, grufligt lång,

Ser jag då de nejder åter,

Som jag sör jt så mången gång?

Allting här hur väl jag känner!

Ängarne och klippans brant

Möta mig som gamla vänner >

Hvarje sten är mig bekant.

Samma kulle ännu sträcker

Öfver dal'n sin blomsterbarm,

Samma gamla tall mig räcker

Ännu samma gröna arm.

Blomman mig sin helsning nickar

Vaknad ur sin slummer nyss.


Vinden Öfver kullen skickar

Ät min kind en välkomstkyss.

Vid livart steg i dessa dalar

Underbart mitt hjerta slår;

Minnet under tårar talar

Om förgångna barndomsår.

Skymtar icke der i dalen

Faderskojan mig emot,

Der jag lekte fri i salen

Gungad på min papj:>as fo t?

Ser jag icke der de bergen,

Der så mången gång jag s att,

Och besåg i purpurfärgen

Solens dans midsommarnatt?

Såg i mången norrskensflamma

Mellan mörka skyar stängd,

Himlasalen i detsamma

Öppen, och dess kronors mängd

Här är gården, der i sanden

Jag drog långa cliartor opp,

Och på käppen öfver landen

Red i yrande galopp.


23

Och mitt skepp på böljans spegel

Mig till verldens ände bar.

Flottan hade papperssegel;

Oceanen var ett kar.

33acken, d er i vinterqvällen

Glad jag for vid drifvans yr,

Viken, dalen, alla ställen

Tala om ett äfventyr. —

Men jag glömmer — hjertat klandrar

Likväl ej sin villas höjd —

Glömmer, jag bland grafvar vandrar

Af min döda barndomsfröjd.

Var ej der, som dörrn står sluten

Förr de Gamlas stilla bo?

Hy resdagen är förfluten

Och i grafven nu de bo.

i den langa lefnadsstriden

llafva brustit många band;

Mellan många bröst har tiden

Lagt sin kalla marmorhand.

Utaf ödet blef ej gifvit

Alla vänner åter nå;

Dock de få, som trogna blifvit

Samlar hjertat nog ändå.


Nar livar fröjd går bort från jorden

Stanna våra minnen qvar,

Hviska tröstande de orden:

"Lär dig sjunga livad du var."

"livad i sångens verld du tänker

Tystar mången klagan än:

Tidens engel svärdet sänker,

Edens port går opp igen."

"Och du får med barndomssinnet

Leka i dess palmers lund,

Och får lefva om med minnet

H varje dyr och helig stund."

Drömma vill jag, vid min lyra

Drömma om min vår igen,

Om dess frid, dess glada yra,

Och förtälja drömmen sen.

Tills en gång en morgon bräcker

Fram ur evighetens ström;

Och när då mig döden väcker.

Ler jag än nu af min dröm.


25 •—

TIIE C L A.

Ett svar ar ande v er Iden.

(Fritt efter Schiller.)

livar jag är — du frågar —flyktig vorden>

Dä jag från min faders borgar drog.

Har jag då ej slutat allt på jorden?

Har ej dea soni älskat lefvat nog?

Frågar du h vart näktergalen flydde,

Hvilkens sång ur vårens lund dig hann. -—

Blott de dagar, då han kärlek lydde,

Blott sä länge — tro mig — lefde han.

Om jag dan förlorade har funnit?

A'er till grafvarna, en sorgens hamn

Har jag g ått och sista målet hunnit;

Och jag hvilar nu uti hans famn.

Till det land, der dödens engel åter

Lutar samman tvenne skilda bröst,

Och der sorgen icke mera gråter, —

Följde jag så nöjd den huldes röst.


Der skall du oss återfinna båda,

Om din kärlek endast liknar vår.

Der är ock min Far: ej brottets våda

Ondskans dolk ej mer hans lijerta når.

Nu ban vet hon var ej falsk den lära

Honom böd att fråga stjernans lopp.

Den som tror det helga är det nära:

Lifvets Englar äro Tro och Hopp.

Låt din dag af deras glans förgyllas:

Ät din q väll de skänka h vilans ro.

En gång skall livar helig aning fyllas,

Ej bedrager hjertats sköna tro.

Ilvarje ädel känsla här i tiden

Får sitt svar ifrån en annan verld.

Våga blott förrn dagen är forliden,

Tro en dröm af evigheten lärd.


— 2 7

F Ö R G Ä T - MI G - E J.

Bland ängens blommor blyg och god

En gång vid Nannis fönster slod

Förgät-mig-ej också.

En tår i blåa ögat låg

Hvar gång dess blick i fönstret såg

Den sköna Nanni stå.

"O ! kunde jag med murgröns lopp" —

Hon suckade — "mig slingra opp

Till hennes fönsterkarm.

Så len, som Juniqvallens vind,

Jag ville smeka hennes kind

Och skugga hennes barm."

"O, vore jag som rosen skön,

Och ljus och mild som silfversnön

På Liljans unga blad;

Kanske mig då den sköna bröt

Och med en v h" n 1 i g blick mig knöt

I sina lockars rad."

"Nu står jag okä nd i min dal

Och glömd. Till bättre blommors val

}lon går mig stolt förbi. —


— 28 —

O Sol, förblekne snart min knopp!

Min själ "vill fly till Nanni opp

På dödens vinge fri."

Dess bön Lief hörd. Med blicken liöjd

Mot Nannis fönster, tyst och nöjd

Hon vissnade och log.

O Nanni, om min bön dig når

Gif blommans minne blott en tär:

Det var för dig, hon dog.


VID ETT NYTT ÂR.

Ut. sin Lok, för lifvets öden skrifven,

I dag slår tidens Engel om ett blad;

Och visar hoppet än en osedd rad,

Och än en bild åt hjertats aning gifven.

Och tidens skrift är ljus och sann dess lära,

Ty den är tecknad der af Herran Glid.

1 lifvets åldrar läser du hans bud,

X hjertats slag du hör hans Allmakts ära.

Du ser hans bild i sjelfva vanskligheten,

Som du ser himlen på en klarnad elf.

På tidens siffertafla, tiden sjelf

Är blott en visare för evigheten.

JNär jordens slägten sina frågor sända

Att forska den, ger Tiden dem till svar:

Vid alla dagars början Ordet var

Och vara skall till alla dagars ända."

Förstår du rätt hvad Engelns röst dig säger,

Du fruktar ingen bortgömd framtids dag:

Du vet, alt kort och svagt är ödets slag,

Men evig är den tro som hjertat äger.


— 3Ü —

Så bygg på Tidens grundval ej din lycka

Se! tiden flyr och lyckan bort med den.

Lef för det Eviga! På jorden än

Kan ingen makt dess himmel från dig rycka.

i


— 31 —.

T I L L M ONE T.

M inne, saknans tröstarinna,

Skiilda vänners dyra skall!

Tag din fackla, lät den brinna

J min lefnads fängselnatt!

Öfver plågans läger sakta

Sänk dig i en morgonblund;

Sorgerna min tröskel vakta:

Kom" och döfva dem en stund.

Fort, som molnets skugga ilar

Öfver ängen, tiden går.

I)ii lik sljernan stilla livilar,

Der en evig växling rår.

Om du dig i sorgens slöja

Eller glädjens blommor klär;

Lika kär, om du vill dröja

För livar dödlig famn du är.

Liksom månan tårfull sänker

Ögat pâ en ynglings graf;

Du med silfverdagg bestänker

Det förgångnas dunkla liaf,


Tusen röster ifrån hällen

Svara på din sång igen;

Och för dig i månskenskvällen

Dansar barndomsdrömmen än.

När din hand från hemmets dalar

Lyfter blåa slöjan opp ;

Mången bleknad bild hugsvalar

Mitt bedragna ungdomshopp.

Jag ej mer på ödet klagar

Då du vid min sida går,

Himlen öfver mina dagar

Af din hand sin purpur får.

I din florbeklädda spegel

Då jag blickar mången gång;

Ser jag v årn med biomstersegel

Gunga fram vid böljors sång;

Flydda nöjen kring mig sväfva,

Jag hör fordna vänners röst.

Minne! — hur du mägtar häfva

Sjelfva sorge n ur mitt bröst!

Kom då du, som torkar tåren

Och förkunnar tröstens ord!

Samla från de gamla åren

Dina andar kring mitt bord! Sväng


— 33 —

Sväng den djerfva trolldomsstafven,

Nämn ännu hvart dyrbart namn!

Kalla åter upp ur grafven

Glada dagars ljusa hamn!

3


- 34 -

SOMMARQVÄLLEN.

Se, hur qvällens Gud sig sänker

På en thron af purpurmoln;

Från hans gyllne lockar stänker

Daggens tår i blomsterskåln.

Kring hans ljusa panna strålar

Aftonstjernans brand;

Mantelns hräm i molnet målar

Långa himla-land.

Trång blir hyddan: jag vill ila

Ut till bergets fria topp. —

Gud! hur fält och lundar h vila

Stilla som den frommes hopp;

Dalen sofver: dimmans väfvar

Bilda täckets söm,

Och kring bädden friden sväfvar

Mild som barnets dröm.

Re'n den dufna valmokransen

Jordens lieta tinning rör,

Allt blir stilla: ej till dansen

Viken mer sin bölja för.


Yra lätta vestanvinden

Leker icke mer;

I sin vagga d er i linden

Slumrar han och 1er.

Dalens blyga blomma döljer

Lilla hufvut mot sin arm,

Och i bladens slöja höljer

Rädd sin späda, veka barm;

Somnar barnsligt in, förglömmer

Tufvans kalla säng,

Och orn syskonblommor drömmer

Uppå himlens äng.

Ack! den helga fridens himmel

Hinner ock till menskobröst ;

Idoghetens stoj och h vimmel

Sänka nu sin gälla röst;

Kyrkans aftonklockor viga

Il vilan i h vart bo;

Sorgens tunga suckar tiga,

Mödan går till ro.

Äfven jag vill här förglömma

Svikna hopp och lidna qval,

Och frän dagens strider drömma,

Mig i fridens aftonsal.


— 36 —

Denna stund skall ingen smärta

Mig från jorden nå;

Stilla som naturens lijerla

Skall mitt hjerta slå.

På dess våg skall friden välla,

Glädjen genom tårar le;

Ack! jag vill som bergets källa

Endast emot himlen se.

Läsa skall jag d er de orden:

Yngling! tro och gläds.

Finns ej sällheten på jorden

Finns den annorstäds.

Solen upp mot molnen sträcker

I sin bortgång strålens lopp.

Äfven jag mot himlen räcker

Hoppfull mina armar opp.

Hör jag ej ur tusen munnar

Dessa trösteljud:

Qvällens purpurskrift förkunnar

Blott ett morgonbud,


— 3?

HÖSTE N.

TILL

T II I L D A.

Bleknad oth buren

Af mulnade skiften,

Sjunker naturen

I snöklädda griften.

Thilda! o hör,

Stormen klockorna rör:

Stormen klockorna rör.

Festen är slutad:

Och rosen med tåren

Nedfaller lutad

Sitt blad öfver baren.

Thilda, min vän!

Du skall vissna som den.

Du skall vissna som den.

Hör hvilka dagar

Dig bådas af vinden -,

Hör du han klagar


— 38 —

I guUgula linden:

Thilda! din vår

Aldrig åter du fâr:

Aldrig äter du far.

Fågeln den stunden,

Då stjernorna vaka,

Sjunger i lunden

Ej mer för sin maka.

Tliilda! din sång

Skall ock tystna en gång:

Skall ock tystna en gång.

Regnbäcken ilar

Mot liafvet och döden.

Aldrig lian li vilar ;

lian vet sina öden.

Thilda! o så

Lifvets fröjder förgå: •

Lifvets fröjder förgå.

Tranorna gunga

I luftiga färden;

Afsked de sjunga

Åt nordliga verlden.

Tliilda en gång

Blir din vandring sä lång:

Blir din vandring sä lång.


— 39 —

Men du ej gråter,

Fast dagen är liden.

Kärleken åter

Står evig i tiden.

Thilda! i den

Lefver sommaren än:

Lefver sommaren än.


— 4o —

ENSLINGEN.

E me lasciato hai qui misei'Oj e solo

PETRARCA.

När stormen på li vinande vingar

Kring bergen uppstämmer sin röst;

Ett svar ur mitt lijerta han tvingar,

En suck ur mitt lidande bröst.

När regnet ur molnväggen höga

Sin gråt öfver rutorna slår,

Då smyger igen i mitt öga

De tystade sorgernas tår.

jag band mig i leende dagar

En krans. — Hvad jag gladdes deråt

Den vissnade bort. Hur jag klagar,

Ej friskas den upp af min gråt.

"Så lär hvad af ödet blef gifvet

"Och tål!" — ryter stormen och far

"En höst är det sista i lifvcl,

"Då fins ingen blomma mer q var.'


— 4* —

'När ensam du vandrar — och stafven

'Blir tung> och du tröttnar att ga,

H vi klagar du ensling? i grafven

Du livilar ju ensam också.' 1


— 42 —

TILL EN GAMMAL MAN, SOM BÖR­

JADE ATT BLIFVA BLIND.

Hvi klagar du att dagen Lör jar skymma,

Och lifvets färgor gråna för din syn?

En annan Sol, dä jordens bilder rymma,

Inom dig klarnar mörka aftonskyn,

Och dagar skuggans flod kring dina nätter.

Mins, i sin tub hur Astronomen sätter,

Då han vill skåda Soin, ett dunkelt glas,

Att strålens sken må af hans hlick fördras;

Så ock ditt ögas glas fördunklar tiden,

Att när den sista natten är förliden,

Och evighetens Sol för dig går opp,

Du i dess J jus kan se — med tro och hopp.


- 43 -

Ö F V lì It E TT S OF VANDE BARN-

Salig är din slummer, barn! ty Gud

Ànnu i din dröm på jorden sväfvar;

Själens unga eolsharpa bäfvar

Än af himlens återbörda ljud.

Iljertat tycks i drömmen lyssna stilla

Uppå Englacliörens boga sång. —

Slumra länge: dessa ljud, du lilla!

Hör du först i grafven nästa gång.

Snart med skrän skall ödets tunga band

Gripa Öfver bjertats veka strängar,

JVär m ed rjval sig- brottets missljud inängar,

Tystnar rösten ifrån bimlens land.

Den ej når dig mer. Ditt bröst för däm mer

Sorgens suck ocb mödans liårda bud.

Det är dödens Engel först, som stämmer

Själen åter till sitt fordna ljud.


TILL EN UNG SKALD.

Flyg, unge Örn! och mät på starka vingar

Din härliga, din evigt ljusa bana.

Frän sångens land, som jag får endast ana

Bekymrets moln din fria flygt ej tvingar.

När till Kronions scepter du dig svingar,

Och dina blickar rymdens floder spana:

Till dammens våg mig ödets domar mana,

Der går mitt lif i evigt lika ringar.

En ensam Svan, jag ser med tåradt öga

Af bergens murar skymdt det ljusa höga,

Der skönhetens och diktens Englar bo.

Mig hålla mödans stränga vakter fången.

O! jag ej täfla kan med dig i sången,

Men jag kan täfla dock i vänfast tro.


METAMORPHOSEN.

Fridens Engel kring Skandien går med glänsande

vingar,

Trifs i dess dalar så väl. Der vill lian hygga

och ho.

Ax han här i sitt gullgula hår, en Lilja i

handen,

Och med sin Lyras ljud leder han nöjenas

dans.

Ordnar än landtliga lekar i hyn, än fester i

staden.

Fiende! tro du ej dock, att han förvekligas.

Nej!

Kommer ett härskri — sveper han tätt, som

pansar, om lifvet

Iivita vingarna ner. Hjelm hlir dess krona

af ax,

Blomsterstengeln i handen förvandlas till svärd,

och på armen

Klingande lyran hlir sköld. Fiende! rör honom

ej !


- 46 -

HUSBYGGNADEN.

Halta jamber.

Dat hade svalor byggt sitt bo i takstolen

Invid mitt fönster. Jag var glad åt grannskapet,

Ty ofta vid den första gyllne dagstrålen

Mig deras muntra morgonqvitter uppväckte.

Men då kom handtverksfolk, beställdt al husägarn,

Och reste opp en lång och skroflig väggställning,

Att laga huset (som de sad') och rödfärgat;

Men ack! då skrämdes mina söta småfåglar,

Och flyttade ifrån sitt bo och bortllögo.

J ag tänkte vid mig, da jag såg dem utvandra :

Så flytta våra Sånggudinnor bortskrämda

Af dagsverksphilosopher, som af nitälskan

Att reparera allt och feja, slätstryka,

Omkring dem resa Ästhetikens träställning.

/


— 47 —

BEGRAFNINGSDAGEN.

{Till Fru Erke-Biskopinnan LiNDELOM

d. y Mars 1819.)

Båren väntar: kyrkans klo cka ljuder

Och din Maka kallas ur din famn;

Kallas d it, der honom döden bjuder

Ro i lifvets sis ta Lä sta hamn.

Se, han bäres till de stilla landen,

Der de döda sofva ra d vid r ad,

Och der gröna kullar s tak på sanden

Säga va ndrarn: här är dödens stad.

Och då tåget, börj ar och då sången

Genom qvälle n klagar, hör jag dig.

Sucka ett Farväl! för sist a gången

At den vän, du ser på dödens stig:

Hör dig tacka hono m genom tåren

För h var frid du af hans kärlek fic k,

För livar sällhe tsstund de ljufva åren ,

Då den gode vid din sida gick;


- 43 -

For livar njuten fröjd, h var delad smärta

Genom lifv ets lån ga pröfv odag,

För livar stund, då af hans milda hjer ta

Mödan vann försk öning och behag .

Sorgsna maka! tårfullt öga t vändes

Så tillbaka på förgångna år.

Men i själen hopp ets stråle tändes,

Himlen ser sig oc k i sorgens tår.

Hör, en tröst vill skaldens sång dig säga,

Fast ditt eget hjerta sje lft den sagt:

Tvenne Englar vet han, hvilka äga

Öfver sorg ens bittra känsla makt.

Än de sitta som i fordna dagar

Vid livar öppnad graf, som jorden b är,

Och, när saknan vandrar dit och klagar,

Svara de: "den döde är ej här."

Den i sörjen ä i> på jorden drö jer,

I ert trogna hjerta bor han q var.

Fast hans bild ej jordiskt öga röjer,

Syns den dock i själens speg el klar. " —

Denna tröst de jordens barn förkunna,

Gjuta lugn i mången sårad famn,


Frid åt lifvets sist a stund de unna i

Hopp och Minne äro deras namn.

O, för den skall fridens lilja knoppa s

Som på dessa lärt forlrösla h är,

Som pä evighetens sällhet hoppas,

Och som sorgens minnen tåligt här.

4


TILL HILMA.

Bor i menskans rör da Lröst en Gud,

Och en himmel i dess harm uppvaknar,*

Ord för sal ighetens fröjd hon saknar,

Och en suck är all dess känslas ljud.

Hilma! af din kärle k lycklig gjord,

Hvad jag känner, intet uttryck säger.

Eolsharpan likt, mitt hjerta äger

Toner väl för dig, men inga ord.

Ofta, väc kta af en himmelsk flägt,

Andesånger i milt inre klinga;

Och jag hör dem —- ack! men kan ej tvinga

Dessa himlens barn till jordisk drägt.

Hur de lyfta mig ur tidens famn ,

Med hvad salili et de mitt bröst hugsvala,

Intet — intet språk förmår uttala:

Lifvets hög sta njut ning har ej namn.

Undra då ej, när mitt hjerta slår

Vid din harm, om lyftad till det höga

Känslan, stum, blott malas i mitt öga,*

Om jag talar — endast med en tår.


TRON, HOPPET OCH K ÄRLEKEN.

Skön är Tron, med blicken mot skyn, med

armen om korset;

Törnekronan är der; ofvan af stjerno r en

ann'.

Skönt är Hoppet, som, springande fram om

tiden, på vägen

För livar blomma, som dor, söker en lef-

vande opp.

Skönast är Kärleken dock; mot klappande

hjerta han håller

Lifvets isiga hand, håller den, tills den blir

varm.


TILL EN BLOMMANDE ROSENBUSKE

I E T T UNGT F R UNTI M ilIERS RU M.

JVlorgonrodnans sköna dotter!

Himlens barn! är du också

Dömd att dela lifvels Jotter*

Dömd att blomstra och förgå?

Du, när lijertats eld forbruiinitj

Kan i döden glädjas ä n;

Du har trogen kärlek funnit.

Lycklig d uj som funnit de n!

Känner du den ömma handen*

Som så huldt dig vårdar här,

Den som stöder blomsterbanden

Och din skyddsgudinna är?

Skynda då, att tacksam bla nda,

Då hon kommer skön och mild,

I dess luft din blomsteranda!

Gläd dess öga med din bild!

Kan du klaga att du saknar

Fjärilns kyss från luftens stig?

Lyckliga! när dagen vaknar,

Kommer Hon, och kysser dig.


Kan du sakna vestaiivindcn ? —

ö ! h vad är dess toma lek

Mot den band, som här om kinden

Skänker dig sitt ömma smek?

Får du mot det blåa höga,

Ej som andra blommor, se;

I din Ägarinnas öga

Vill mot dig en himmel le.

Hör du icke Näktergalen

Sjunga vid din stilla blund;

Skönare för dig i salen

Sjunger Hon i qvällens stund.

Blomstra, sälla ! På din stengel

Nya syskonrosor skjut!

O! for Henne, för din Engel

Blomstra, blomstra året ut!

Känn livad lo tt, dig ödet skickar:

Du får undan verldens larm

Lefva blott för Hennes blickar:

Du får dö vid Hennes barm.


54 -

G R A F V E N.

{Efter SALIS.)

Sä mörk och kall är grafven>

Och fasa nsfull dess rand;

Den döljer, djup som hafven,

Ett aldrig skådad t land.

Ej vid dess tysta galler

Man fågelns sånger hör;

Blott öfver mossan faller

Den blomma, vänskap strör.

Den suck, en Maka sänder,

Till slumraren ej når;

Till grafvens djup ej länder

De faderlösas tår.

Òdi dock så skönt belägen,

Sä lugn ej fins en ort.

Till hemmet för ju vägen

Blott genom grafv ens po rt?

Ilur mången storm i tiden

Det arma hjertat n år,

Det finn er ändtlig fride n,

Der det ej mera slår.


55 —

HIMLABARNEN.

T venne verldar, en yttre, en inre, menniskan

tillhör:

Ingen lion fattar dock rätt; främling i båda

hon är .

Tidens pendel slag, de eviga, kan hon ej räkna:

Rymdens öppnade famn mäter hon icke

till slut.

Kan hon väl mer förklara, hur hjertat klappar,

hur tanken

Sväfvar i diktningens verld bort, dit ej

sinnena nå.

All den vishet, till hvilken hon hinner på jorden,

är aning;

Glädjens och njutnin gens liögd endast i

längtan består.

Ack! den förbleknar den blommande krans, hon

knyter i lifvet;

Saknad är lifvets grund, blommor ej trifvas

på den.

Ständigt emellan ett vari t, ett blir, det brytes

med oro;

II vad som berörs i ett nu, vexlar och finnes

ej mer.

Ser du de moln, som glimma och le i aftonens

purpur?


— r>6 —

Tårar äro eie blott, när de till jorden sig

sänkt.

Så är, liva d menniskan här förnöjer, en glans

från ett fjerran:

Hoppas är allt livad hon f år; minnas är

allt h vad hon h ar.

Fordom i Eden den lyckliga sug det eviga nära:

Himmelens skingrade Larn slöt hon då än

i sin famn :

Hopp och Minne och Kärl ek och Tro, de fyra

med henne

Bodde tillsam man då, slutna i syskonförbund

;

Men vid fallet ski ljdes de åt: de spriddes i

tiden.

Alla i döden först sam las hos menska n

igen.

Hoppet dömdes att vandra förut. — I blånade

fjerran

Står det på morgonstyn, vinkar från j orden

och 1e r.

Minnet dömdes att stanna qvar i det tysta

förflutna;

Vissnade blommor i hand sitter det gråtande

der .

Tron slog vingarna ut och lyfte sin hjessa

mot himlen,

Der den som stjer na nu skådar till menniskan

ner.


— 5 7 ~

Men ett himmelens Larn fic k stanna på jorden.

Den milda

Kärleken ger med sin frid stunden ett

evigt beha g.

Än han följer menniskan huldt, och stöder, och

gläder,

Tills han i grafven en gång syskonen

möter igen.


— 58 —

IIJERTBLOMMAN.

(Till HILMA.)

Från mitt lijertas grund har skjutit

Underbart en blomma opp:

Lif har från ditt öga flu tit

I dess unga knop p.

Vill du vårda de n, du milda?

Får hon växa vid din arm?

O! hur skönt skall hon ej bilda

Lifvet i min barm!

Får hon se sin himmel randas

I ditt öga: ödets bud

Får hon följa, der du andas?

Hvilka dagar, Gud!

IIvarje morgonvind skall sjun ga

Hennes sällhet, evi gt ny \

Englar kring dess läg er gunga ^

På livar aftonsk y;

Fridens li vi ta dufvor h vila

Lekande vid hennes fot;


Glädjen fjäril svingad ila

Hennes famn emot. —

Men om dömd till hopp lös smärta

Ilenne saknans fro stnatt rör,

Om hon lutad mot mitt hjerla

Bleknar bort och dö r;

Af dess fibrer vill jag spinna

Strängar på min lyra då;

Blomman skall få röst och hinna

Längtans himmel så.

Dig, blott Dig skall strän gen ljuda ,

Sången andas — endast Dig;

Tills de tysta Gudar bjuda

Skalden hem till sig .

Vid min graf på kyrkogården,

När en lidande, som jag,

Vandrar se'n, der enkla vården

Står i månens dag;

Skall han ej för anden bäfva,

Om han djupt ur mullens famn

Hör min sång i vinden sväfva,

Hör dej i ditt namn.


— 6o —-

TILL HILMA

MED ETT SKU GGF ORTR AIT.

..

Älskade! se pä din väg från fjerran kastad

en skugga .

Känner du vännens drag? Dröj vid dess

möte en stund.

Honom har Ödet ryckt ur din dai, att sakna

dig: borta

Står han en Memnons stod: skuggan blott

flyger till dig.

Smärtan och sorgen förs tenat den fordom så

glada gestalte n;

Äfven naturens behag glöm mer han fjerran

från dig.

Endast när kärlekens So l går opp , eller aftonens

purp ur

Helsas af fåg elens sång, röjer den sörjande

lif.

Se ! då vaknar en röst af det stilla klagande

minnet

Ur den lyra, en Gud tröstande lagt i hans

barm.

Kommer en dufva vesterifrån med ett blad

uti m unnen,

Gladare då ur hans själ stiga de vingade ljud.


— G i —

Nu vill i vägen för dig han lägga sin skugga

: du stannar

Och i dess färg, i dess drag anar hans saknad

och sorg .

livad är vårt lif? ack! älskade Hilma! en

skugga, ej mera;

Gud af sitt eviga ljus kastat i tiden den

ut.

Hvad är allt menskligt vetande väl? en mätning

af skuggan;

Hvad är väl konsten, min v än? endast en

liärmning deraf.

Ljuset ej se vi. Det ljus, som dagar d et inre

af lifvet,

Tals ej af död ligas Mick, ses ej af menniskors

Larn.

Endast dess återsken i känslan i dikten och

minnet

Fatta vi, Hilma! och se himmelen stråla

deri.

Vet du då, livar den återgifves oss klarast

på jorden;

Hvar dess eviga lju s renast uppfattas och

bor?

Endast ett troget älskande bröst är himmelens

spegel.

Lifvets skug ga deri brytes i färger och 1er.

Hilma! i hoppets dag jag himm elen väntar på

jorden


Ci 2

Nu blott saknad mig tär: minnas jag kan,

det är allt.

Minnets sk ugga sig vänder till dig och följer

dig troget,

Till dess i skuggornas land själen med skuggan

blir ett.


— 63 —

BILDEN I ÖGAT,

ETT K ÄRLEKENS U NDER.

Omkring mitt läger spred den tysta natten

Sin vallmoflägt och slö t mitt trötta öga;

Jag somnade och drömmens milda Engel,

Som saknaden förs tår och huldrik tröstar,

lian bar min själ ur kroppens löst a bojor

På fria ving ar fjerran bort till Ilenne,

Till Henne, som är dagens skönsta tanke,

Den lju fvaste af alla nattens drömmar.

Hur lifligt såg jag Ilenne! Ack! det milda,

Det sköna ögat log så huldt emot mig .

Jag kände redan flägten af dess anda;

Ren låg de ss loc kars skugga vid min panna:

Förtjust jag öppna de min famn att sluta

Min drömda himme l mot ett saligt hjerta ;

Då med sin gylln e stråle morgonsolen

Vidrörde mig och drömm ens Engel flydde. —

Och n u, hur underbart! kring vakna öga t

En varma kände jag, så ljuf och himmelsk

Liksom en sommarv ind som glöm t att flykta.

Att se dess orsa k gick jag fram till spe geln.

O der, livad såg jag? — Mörka ögo nstenen,

Förunderligt! ej bar min bild, men Hennes,


- 64 -

Den dyrkades, som drömmen s Engel lockat

Ur hjertat opp och fäst at i mitt öga;

Hur ljuft, o Gud! hur saligt, att få s kåda

De kära, dyra dragen! Länge sti lla

Jag satt oe li såg, tills sorge ns tårar skym de

Dem bo rt, och bilden med sin värma

Drog hem till hjertat åter. IIvila, hvila

O der, du sköna bild! till dess af döden,

Min dröms besannar e, en gång du bäres,

Förenad med min själ, ur stoftets bo jor

Till skönhetens och diktens fosterland.


()Jv er sättningar och imitationer efter

Österländska Skalder*

DET EVIGA»

(SA DI.)

Forr'ii menniskàti mot lifv ets sorge r skalf*

Förr'n jorden slots af himle ns stjer neh valf,

Var kärleken och Gud och själen till.

IIos kärleken var själen, lof söng Gud,

Och genom chaos gick dess hymners ljud;

Ofödda verldar lyssnade dertill.

Så länge menniskäii i stoftdrägt går,

Och himlens fäs te öfve r jorden står,

Blir kärleken och Gud och s jälen tilh

Och själe n skådar Gud i verldens gång;

Med spherers harmon i, på bönens sån g*

Den Evige i tiden svara vil K

Och multnar, inenniska, din stoftdrägt än*

Och sjunke r jorden, brister himmelen*

Skall själen,, kärleken och Gud bestå;

Och själ en > då hon dödens Engel mött,

Skall prisa G ud, att h vad ej tiden föd t

Ej heller kan af tidens våld förgå.

5


— 66' —

B IK EDO M OCH D 1 G D.

Hvaiföre pryds den venstra, ej högra handen

ined ringar?

Ty den är prydd af si n kraft och af sin

skicklighet nog.

Han som lotter na deit, har dygd ifrån rikedora

åtskiljt.

Den som den förra har fått, fordre den

sednare ej.

PASSIONERNA.

Sjg du passionens sto rm> hur vild den slog

Sin våg utö fver fasta trygga landen.

Der kastas snillets perlor upp på strandenj

Är icke det för lifv et vinn ing no g?

VISHETEN.

Den som har vishet forvärft, me n glömt an »

vända sin vishet,

Liknar en man som har plöjt, men som lör*

gätit att så»


— a7 —

K Ä K T E R G A L E N S SÅNG.

(S A D I.)

N äktergaln, o! hör livad h an sjunger ? våren

är Jvomraen;

Kommen är våren igen och klär i livar doftande

trädgård

Throner för nöjet, och strör dem med silfver-

hlommor af mandel.

Ty var glad, var det nu; han förgår den blommande

våren.

Unga smycka sig ängar och fält för festliga

fröjden ;

Luiiderna hvälfva sig hnldt till blommande

hyddor åt vänner.

Yet du väl om du lefver den dag, då lunden

förbleknat?

Ty var glad, var det nu; han förgår den blom­

mande våren.

Lik en rodnande brud står rosen i morgonens

strålar;

Kring dess thron med hyllande blick tulpa­

nerna vakta,


Daggen pä liljans öppnade barm blir en spe*

gel af himlen.

Ty var glad, var det 1111 ; han förgår den blom-«

mande våren.

Som på en skönhets kind, så blomma här ro­

sor och liljor ;

Färgade droppar hänga dervid, som skir aran*

de stenar.

Tro ej, alt dessa behag bli eviga; nej! de föi>

svinna.

Ty var glad, var det nu; han förgår den blom-.

mande våren,

Solen liar tecknat med kärlekens diag sitt

barn, Anemonen.

Färgat Tulpanen med guld och Rosen med

karlekens rodnad.

Om du är vis* så njut med vänner den dagj,

som du äger;

Och var glad, var det nu; han förgår den

blommande våren.

Tänk på den sorgliga lid, då blommorna alla

för tyna ;

Kosen sjelf nedlular mot barmen, förbleknad,

si.ll hufvud,


— 6g —

ISu står klippan grön och bergen och kullarna

blomma.

Upp och var glad, var det nu; han förgår

den blommande våren.

Neder af himmelen sjun ka i gullglans morgonens

perlor,

Luften dess balsamdoft inand as. Den fallan de

daggen

Blir, då han rosen be rör, en rosenångande

nectar.

Ty var glad, var det nu; han förgår den

blommande våren.

Höstens vind, en tyran, i glädjens gårdar var

kommen ;

Verldens Konung i dag tar spiran igen öfve r

veri den ;

JVöjets kran sade skål hans munskänk bjuder

oss alla.

Ty var glad, var det nu; han förgår den

blommande våren.

Här i min tjusande dal , jag, näktergalen, från

rnyrtens

Skuggade grenar besöng den leende rosen. O!

glädjens


— 7° —

Ros, om du vissnar en dag, så förstummas ock

sångarens stamma.

Ty var glad, var det nu; han förgår den

DEN DÖEND E.

blommande vår en,

Under en Tigers tand jag hörde en döende

h>ed ja :

Dör jag i smärta, jag dö r, Himlen ske p ris*

ej i synd,

G R A F V E N.

''Gå till din älskade fli ckas graf"— m ig vännerna

sade —

"Der dina tårar gjut; kan ske dock trö stas du

der. —

"Lemna mig" — svarte jag, gråtande, dem —

"J tröstare arme!

Hvar är då hennes graf? är den ej här i

mitt bröst."


HELSNING FRÄN FJ ERR AN,

(HAFIZ.)

Bär du niig, milda Vestan! från älska de flickan

en helsning?

Susande vingarna sänk, h vila da hos mig

en stund!

Ack! den elysiska an da, du sprider, den har

du från henne.

Gaf lion dig ej, o säg! den för att bäras

till mig? —

Eller stal du den bort, du röfvare? Hvad har

du göra,

Du, med dess läppar, dess kind? Fick d u

väl lof till din kyss?

Tycker väl om, kan jag tro, i dess rika loc­

kar att vaggas,

Att om dess mjella hals linda din smekande

arm?

"Ljuft är på barmens vågor att gunga och smyga

dem mellan:"

liviskar d u till mig och varm är du af min­

net ännu.

Kärlekens eld, den tog du från hennes rodnande

kinder.


— 7 3 —

Rosornas doft, som du bär, stulit du har

från dess läpp.

Persiens ros, livad är du väl mot henne? Du

blommar bland törnen;

Henne, ett glädjens barn, sorgernas törnen

ej nå.

Rosenknopp, liva d är du väl mot bennes läp­

par? du vissnar.

Evig är kyssens doft: läpparnas rosor ej dö.

Ack hyacinth, hvad är du mot hennes försmältande

öga?

Du förbleknar, då det glänsande blickar

mot skyn.

O cypress, hvad är väl din smärta växt emot

hennes?

Icke i Edens lund spirar en telning så ren.

\ille, förstånd! du teckna dig ut en skönhe­

tens ur bild,

I31efve din tankes form, evigt allena blott

hon.

Ville du drömma dig, kärlek! en himmel i

skönhetens njutning,

Blefve, ack! hon din dröm, evigt allena blott

hon.


PERLA N,

Vâ r Nosami, den hulda, är död. En perla

bland menskor,

Henne af renaste dagg skapade Himmelen

sjelf.

Skön lion gliinste en dag, men glömd af v erl->

den oeh okänd;

Perfore gömde ock Gud henne i musslan

igen,

MENNI SKOLIF VE T,

jMenniskolifVct ar likt en från himmelen fal­

lande droppe:

Knappast ett ögonblick hålles den uppe af

skyn,


ÖFVER ETT NYFÖDT BARN.

Mâ du, som gråter här i lifvets morgonstund ,

Då dina vänner le kring vagg ans rund,

Så lefva, att dig dödens dag kan fi nna

Än leende, då vänners tårar rinna.

VETENSKAPER OCII DYGD.

Vetenskaper sök, som tänk te du lefva för e*

vigt:

Dj'gden, som vor e i dag redan du färdig att


ELAKT S Ä L L S K A P.

Sällskap af onda menniskor sky, som skyr

du för kolet.

Glödande bränner det dig; slocknadt det smut*

TURTUR DUF VAN.

sar din hand.

Ti urtur dufva! du klagar så liögt : du heröfvar

mig, arme,

Äfven min enda tröst, sömnens förmildr ande

ro.

r

Turturdufva! jag sörjer, som du ; meri jag döljer

min klagan

Djupt i mitt sårade bröst: ej ur mitt hjer»

ta den går.

Ack! huru o-jemnt kärleken delt; dig gaf han

den höga

Klagande stämman till tröst; mig blott en

sorg, som är stum.


È R E MI T E JV S A F S K E L.

Jord, du min mor! och min far* du höge

stjernige himmel !

Eld, du min lifligevän! flod* du min språk*

samme bror!

Ku jag ifrå n er går: jag säger er alla mitt

afslied.

För livar dag, som liar flytt, liafVen mitt

lijertliga ta ck»

Här liar jag lefv at med er i stilla föltroliga

samtal.

Nöjen som menniskor ge, aldrig jag sa knat

med er.

Nu till en annan verld jag kallas , oc li vill igt

jag fö ljer.

Broder och vän, farväl! fader och moder,

t a r v ä 1 !


— 77 —

ALFRED OCH MOL LY.

Fr agni enL

MOLLYS LI IN fr.

frommer du från Molly , sköna ring,

Och blir min? — jag drömmer e] min lycka ? —^

Min! — så skol a inga jordens ting,

Ingen makt ifrån min hand dig rycka.

Menskors öden Lyta drägt och namn;

Kanske, huru år och dagar strömma,

Stängs oc k jag en gång från Mollys famn,

Kanske skal l en gång mig Molly glöm ma.

Då i saknans lång a vinterstund

Skall du trösta Enslingen, som klagar ;

Du skall måla mig, på gyllne gr und,

jBlommor från min kärleks somma rdagar.

Och då jag går ensam mödans v erld,

Skall du klinga till min tröst de orden:

Torka tåren: du var kärle k värd,

Du har varit älskad ock på jorden»"

6


Hulda ring, så göm då Mollys hår

Varligt i de blanka, gyllne banden:

Och blif bos mig troget, tills jag går

Öfver dödens bro till andra landen.

Se, om da i lifvets afsk edsstund

Ingen vän sig lutar mot mitt hjerta;

Skall jag trycka dig intill min mund,

Odi din kyss skall döfv a dödens smärta.

Sist, när längeseii förmult nat liar

Lifvets drägt af skör a trådar spunnen,

Skall du ännu på mitt finger qvar,

Eland min svepning, i min graf bli funnen.

IJR MOLLYS TESTAMENTE.

Och när du då mig som na ser

Den sömn, som ä r den sista;

Lät mig få b vila, Molly be r,

1 simpel, oprydd kista!

Gif mig en enkel svepn ing blott:

Ej prakt i grafven gläder;

Man sofver ej så lugnt och godt

I granna helgdagskläder.


— 79 —

Fäst endas t i din flickas loc k

En ros i sprickningsstunden,

Så ung, som d en, din Molly ock

I dödens krans 1 )1 ef Lunden.

Att kärlekens sym bol sin tröst

Må ock till griften sänka,

Låt en Förgät-mig-ej mitt bröst

Den enda prydna'n skänka.

Och innan lock et sluts ige n

Och jag bärs bort i grafven,

Lägg i min hand en Lilja ä n,

Den blifve vandr ingsstafven!

Stödd mot dess stjelk, vid Skaparns fot

En dag du ser mig åter .

Då gär med englar dig emot

Den brud, du här begråter.

A LFRE D.

Hvem är den Yngling, som me d långsam gäng

På heden vandrar? Utför bleka kinden

En tår ur skumma ögat sakta rullar,

Som dagg ens perla utför liljans blad.

Mot bröstet h vilar hufvudet. Hans tanke

Vill likso m närma sig till käns lans hem,

Att söka i dess djup sin tröst och ledning.

Del Alfred, är, den arme! Sorgen villat


Hans sinnen. Verldens bilder, lik en främling,

Han känner ej igen. Ack? utan Molly

Han ingen verld sig tänkt och intet lif.

Sömngångarn lik han synes end ast vaken;

Och själe ns före mål är ej hans Ö gas.

An ser han kring sig, som han någon sö k l e ;

Men vilda blicken säge r: "hon är borta."

Han stannar, lyssnar, som han hörde någon,

Men, vakna d ur en älskad irring åter,

Han skakar, sorgsen, hufvude t, och går.

Nu stängs hans väg. Der öfve r öde heden

En ensam lund sin gröna krona höjer,

Omgärdad af en mur. Vid galle rporten

Han stannar; och då han derilioni ser

De rika blommorna, den milda sku ggan,

Och träden, livilka räcka honom sina armar;

Och han hör fåglar sjunga, vind ar susa ;

Då får hans blick ett sken, som härmar glädjens,

Lik polens sommarnatt, som härm ar dagen .

"Ack! livad är detta,' säger lian, förvånad;

Hans röst är bruten — länge har han talat

Ej annat språk än sorgens djupa suc kar. — •

"Hvad känsla fattar mig? Ilur underbart

"Mig lock ar denna ort, som om jag åter

"Här funne henne? H viska ic ke Englar

"I dessa trädens grenar? 13är ej vinden

"Mig hennes anda? Gud! hur hennes stämma

"Af näkter galen härmas. H vadan kommer

"Den frid som sällsamt gjutes kring min själ? —


— St —

"En präktig trädgård! Från små gröna kullar

"Hvad blommor dofta! De ssa svarta kors

5 På spridda sängarn a beteckna kanske

"De växters namn, hvårs frö derunder gömmas.

"1 h vita sommarhu set, som der glänser

"Så skönt bland stammarna i aftonsolen

"Och lyfter högt sin spira, bor visst ägarn:

"Se huru färgrikt hvälf da fönstr en glimma,

"Som om han hade blomm or ock derinne.

"Här trifs jag väl. — Der borta ser jag

"En gammal man, emot sin spade lut ad,

"Och vid hans fo t en mull hög nyss uppkastad:

"Han fostrar blommor. H vad- hans värf är

skönt! —

"Hur fridfullt, Mäst are! hur lugnt är allt

"Omkring dig här, som på en helig ort." *—

""Ja väl, en helig or t, o Yngling.* lu gnet

Det rätta här dig möter, ej derute:

På jorden ej , i jorden finnes frid."" —

"livad skuggorna frän dessa lindar svalka!

Här bränna icke mera sorg ens tårar ." —

" "Ta! skuggors hem är detta — ej om dagen

Allena, men vid midnatts timman stiger

Än mången opp. En sitter på sin kulle,

En annan sväfvar, fridlös, utåt gången."" —

"Ditt tal är dunkelt: jag förs tår dig icke. —

Du ordnat här en bädd; du någon telning

Vill från din plantgård flytta h it, och lernna

Ät jor dens vård att han ska ll glada jord en." —


— 82 —

""Ja! du liar rätt, här sänks en hoppfull

telning,

Men först vid tidens rjväll lian sleali uppskjuta

Ej då för jord ens glädje ragr, för himlens." "—

"Kalt vise Gud! h var är jag? O livad aning !" —

""Ser du bredvid dig, pä den lilla kullen,

Den h vita rosenbusken? Der inunder,

O Yngling! nyss svartklädde män lia nedsänkt

En blomma, ack! den skönaste jag skådat .

Dess kind var rosens och dess öga himlens,

Dess själ, som lilja n ren, spred såsom hon

Sin vällu kt Öfver nejden — tills af döden" " —

"O Glid! livad hette hon?" — " "Hon hette Molly ;

Du står vid henne s graf." " — Och Alfred sjönk

Med utbredd famn emot den dyra jorden

Som inneslö t hans lefnads hela glädje;

Och blek och kall, som på en sarko fag

En marmorbild med stannadt öga h vilar,

Så funno sökande hans vänner honom.


S å n g

üiver

DERAS K O N G L I G A 11 Ö G H E T E R S

KRONPRINSENS OCH KRONPRINSESSANS

Förmäl ning ,

den 19 Juni 1 823.

Beloni ai Svenska Akademien, 1826'.


Tu festas, HymenSee. faces, tu Gratia, flores,

Elige, tu geminas, Concordia, necte coronas,

CAqudianus.


Det var en Juniqväll, i mildrad brand

Ur vesterns skyar solens öga glödde:

Och kransen, om dess gyllne lockar, strödde

Ett regn af rosor öfver gröna land. —

Ren mellan sunden vindens andar dogo;

En ljuf förtrollning låg kring dal och högd:

Och jord och himmel mot h varandra logo,

•Naturen tycktes dela menskors fröj d.

Dä stod ock jag pä Manhems strand: oc li såg

En syn, h vars bild ännu min själ förtjusar.

Dess minne hjertat rör, som vinden susa r

Med blommans vällukt öfve r källans våg.

Det var den stund, ur evighetens sköte

Af bönen kallad, da i tryggad hamn

Stod Sverges skö nsta hopp, och till d ess möte

Gick Sverg es kärlek med sin öppna famn.


— 86 —.

livad menskor kläda h varje ku lles topp!

livad nya skaror än åt stranden ila!

Mot blåögd bölja all as blic kar livi la,

Som hjertat h vilar mot ett himmelskt hopp .

Der ängen solar sig, de r klippan stupar,

Allt i en glad högtidlig väntan står;

Och sjön, med rörlig prakt af skepp och slupar,

De höga kommande till mötes gar .

Re'n öfver d en, på lätta vågors bry n

En vingad borg sin stolta sid a sträcker,

Och spiran kungalikt mot molnen räcker,

Och sveper flag gorna kring aft onskyn.

livad åskors dån den sänder ! Berg och ku llar

Upprepa dem i länge hörda sva r.

Mot häpna böljan tunga molnet r ullar;.

En gyllne snä cka ur dess sköte far.

I)en flyger fram ; och fost erjorden ger

Sitt skon a segerbyte. Se åt stranden !

Der, räcker O SCAR J OSEF H IN A handen,

Der, Sverges Kung sin Maka återser.

O möte, leend e som vårens stunder,

Betydningsfullt, som lifv ets för sta blick!

Du leder tankens flygt bland diktens un der,

Då skönh eten ur hafvets vågor gick.


— > 8 7 —

Jag vet en stund på Sevebergets topp,

Då morgonen och q vallen sammangjuta

Sin purpurström, och dalens rosor sluta

Ej i den ljusa natt sin glada knopp.

Så var, J Nordens Älsklingar! Ert mote,

Och kärleken, som som marvinden varm.

Och Nordens trohet, ren, som himlens sköte3

Er omgaf, och Er slöt till hänryckt harm.

O, blicka kring Dig, OSCARS ung a brud!

Från tusen hjertan Dig en hyllning sändes;

Lik offerflamman, som af Nordbon tändes

På bergets spets att helsa vårens Gud.

Känn, hur livar önskan, som en Engel, smyger

Med jordens alla fröjde r i sitt spår.

lör Dig och Os C A 11 bönens dufv a flyger

Till skyn, som speglar sig \ glädjens lår.

Ej endast der Du skådas , är Du känd;

Dig lira ock de gömda Svilh iods dalar. —

livar vrå al Skandien om Din ankomst talar;

1'rån 1 jeilen blir till Dig en helsning sänd —

Der midnattssolen öfver tjeljet brinner;

Der Bälten sluts, Du lei ver i livar sång. —•

Du är som himlen, den h vart öga finner

Så nära sig och fjerra n på en gång.


— 88 —

O kärlek! med livad enkelt ullryck än,

Hvad fattigt språk du må din ande löja;

Du må i kojan bo, i slottet dröj a,

På helgonglansen känns du dock igen. —

Af ljuf va flägten, som di n vinge gjuter,

Blir menskan om sitt Hydda Eden lärd.

Du helig ä r, om i din famn du sluter

Ett lijerta endast eller ock en verld.

Men lunden väntar ren, der fjärdens vik

En skuggad bölja under alar gömmer;

Der rosenhäcken fordna feste r drömmer,

Der kullen stå r, på d yra minnen rik.

O, susen sakta, vindar, genom linden!

Sjung, lärka, öfver de n, ur molnig sal!

Och lyft, du nordens blomma, sänkta kinden!

Se JOSEPH INA kommer till din dal. —

Hon kommer: parken kläds i gudaglans.

Hon kommer, föl jd af glädjen och behagen ;

Som timmarna omkring den unga dagen,

De ordna i dess fjät sin lätta dans.

O fröjd! se vid sin hand hon leder friden

— En lifvets ljus alf — till de frias berg.

Försonande den dag, som är förliden,

Hon klär den kommande i hoppels färg .


Och majestät och mildhet i förbund

Harmoniskt ur dess hela vasen andas;

Som när i södern månens dager blandas

Med ljufva dofler från orangens lund.

Liksom ett barn, i unga rosor slutet,

Från hennes läppar själens godhet 1er.

Dess kind — ett morgonsken på liljor gjutet! — 1

E11 himmel, blå, utur dess ögon ser.

Så ä r Du vår, i Nordens skuggor gömd .

Och flyr Din tanke någon gång tillhaka

På livad Din kärlek velat huldt förs aka —

Din barndoms hem -—en verld än aldrig glömd;

De solb eglänsta l and, der floden rullar

Sin rika våg bland riddarborgar fram;

Der städer glän sa mellan drufvokullar,

Och frukt och blommo r glöda på livar stam.

Vid denna bild, som minnet till Dig b är,

Och vid de n tysta suck, Din saknad gjuter,

O tänk, alt kärlek Dig oc k här omsluter,

Att Du ser samma himmel äfven här.

Dess anblic k h varje brutet band förnyar,

Och hjertan mötas på dess blåa strand.

De äro sändebud, de gyllne skyar,

Emellan skild a bröst och skilda land.


— 9° —

Du älska r dock don jord, der OSCAR bor;

De djupa skogar, som i vinden susa;

De vilda floder, som frän klippan b rusa;

] deras vård Din sällhe t Du förtror :

Elt falligt land» men rikt på ädla sinnen;

Dess enda skall (den växer evigt ny)

Är tro och kraft och stora lijelteminnen;

Men guld bär bloll dess himme ls aftonsky.

Ur häfden blickar der en fornverld ner;

1 dunkla sånger bor dess höga anda.

Men laflans färgor dikt och sanning bl anda,

Ocli bådas drag ej kunna skiljas mer.

Och forskarn, vandrarn lik i nattens tim ma,

Da fjerran från ett ljus hans öga når,

Vet ej, om der en stjernas strålar glimma,

Om ljuset från en jordisk hydda går. —

Än Sa ga bär sin staf med runor på;

Än lefva bilder från de gråa dagar;

Här, mellan vassen, Neck ens harpa klagar,

Hans lilj or gung a öfver böljan blå.

Der spinner Freya: ljusa silfve rrullen

Framgliltrar än ur hennes stjernetjell :

Här sufver kämpen under ättekullen,

Och EU vor dansa i den ty si a q väll.


— pi —

Så Norden möter Dig: dess kind ar varm,

Ocli norrskens rosor kring dess panna brinna.

Jemväl dess dalar skall Du sköna finna,

När Du dem vandrar vid Din O scars arm. —

Ack! mannen efter verldars sal lliet frågar;

Hans lif är livad lian tänker slort ocli godt. —

För livad lion älskar endast, qvinnan låga r,

Och hennes verld är hennes kärlek blott.

Men templet Öppet står: jag ser den stund,

Då vid dess alta r, ljust af himlens dag er,

En evig kärlek ofvan skyn upptager

Ditt hjertas rena, heliga förbund.

Då Ordet i de höga hvalfven bäfvar,

Och andakt lyfter sig i hymnens ton;

En Engel ner Lill Sver ges kärl ek svälvar,

Välsignande, ifrån Allfaders thron.

Och öfve r kungastolen lyser skön

Dess vinge, lik en helig morgonljusning.

H vart hjertas andakt är en stum förtjusning;

livar blick en glädjetår— livar läpp en bön.

Hur stilla är naturen! vinden dröjer

Och håller lyssnande sitt andedrag. —

Och Mälar ns våg sig lent åt stranden böjer,

Der blomman smyckar sig for festens dag.


— gì —

O! sköna dag, fullbordan af vårt hopp!

Dig Svea, tacksam, för sin sällhet prisar:

På dig, och brutna bojan, lugn hon visar,

Och blickar fri emot sin framtid opp.

Med dig hon satt i Nordens trogn a sköte

Sin lyckas lifs träd : kronan lummi g står

Och sträcker stark sin arm mot stormens motet

Från dig det räknar sina blomn ings-år.

O, för att känna rätt vår sällh ets hög d,

Mot Södern blickoin. — Gud! har jorden länder,

Der fanatismen ännu bålet tänder,

Och himlens sanning blir för bilan böjd;

Der tanken, under mörkrets bojor, slafvar ;

Der religionen till en furie görs;

Der mellan häkten, plågorum och grafvar

Med bundna ögon mens kligheten förs!

Mitt fosterl and! 0 111 du en känsla har

För fridens tycka och för ljusets ära,

Gå, att för dem ditt lof till Himlen bära,

Och till den Hjelte, som din räddning var.

Af storme n utom dig ditt lugn du känne.

Och då du minns, livad strid du kämpat ut.

Kring Kungaparet, kring de Unga Tvenne

En vapenborg af tro och kärlok slut!


— $3 —

Hell Er* J stjernor två! och hell det hand i

Som öfver Skandien sprider hoppets fröjde r!

Två Genieri på mensklighetens höjder,

J stun och delen skyddande vårt land.

När OSCAR med sitt säkra öga synar

H var dygd, livar sanning, som i mörker göms;

Ej konstens blomma, der hon späd förtynar,

Af JOSEPHINAS hulda vård förglöms.

Må fridens Ande vårda Ert förbund,

Och glädje ns Englar Edra dar bevinga!

Må stunden > som en ren accord, förklinga,

En näktergal uti en myrtenlund!

Må huslig lyckas lugn Er huldt omgifva!

Det enda paradis som jorden bäi\ —

Och Eder kärleks sena afton blifva

Så skön, som nu dess unga morgon är!

Men jordisk säll het vacklar på sitt stod;

Dess sorg och glädje bo hvarandra nära.

En alp är lifvet: från dess blommor bära

Blott några steg till drifvan kall och död.—

Bäst vårens dag och kärlekens dig glädde,

O JOSEPHINA! hann Dig sorgen ock. —

En dyster gäst i festens sal han trädde.

Och glädjens blomma sönk ifrån Din loc k.

7


— 94 —

Med kinden lutad tili Din OS CARS bröst

Förgänglighetens slag Du krossad kände ;

Men tron gaf lijertat lugn. Dess Engel tände

Inom Din barm det ljus, som skän ker tröst»

Det. lyser sist» Se! kyrkans tornspets räcker

»Sitt kors mot höjden: solen nedergår;

Och skugga ns natt den låga jorden täcker;

Men det är dag ännu, der korset står. —

Hör, folket beder — delande Din sorg.

För Dig i templet och i hyddan beder. — ^

Od. snart den trös t, som himlen Dig beredert

Med fröjd uppfyller land och kungaborg.

Den tår af saknad, Du som dotter gjutit,

För byts i moderliga glädjens tår.

Och seklers väl är vid de blommor knut it,

Som Du oss bär, Du Skandie ns sköna vår*.

O Svea! om än stormen ur din krans

Bröt mången blomma, som mot solen glödde,

Se, O s C A îi s dag och JOSEPH TN A s födde

En tid af ny och oförgänglig gla ns.

Så dalens flod, so m mellan lunder seglar,

Förlorar bilderna, dem stranden gaf;

Men morgonstjernan i dess våg sig spegla r

Och följer den allt till det djupa ha f»


AF

SI.


31 u n e î) à i I

Tidens lek Sid 1.

Blomman i April 3.

De väntande . ^ 7.

Tviflaren 13.

Trebladet 20.

Hopp och Minne 22.

Jorden på sin ålderdom 23.

Flickans klagan 25.

Farväl till Hilma 27.

Välkommen och Farväl 29.

Den nya Atlas 30.

Magnetismen 31.

Den döende flickans afsked 34.

Vandringen till grafven 36.

Till en mor vid dess dotters död 38.

Den lockande fågeln 42.

Herdens vintersång 43.

Amor fangen och fri .... . 45.

Bröstnålen 47.

De tvenne resande 48.

Harpan 50.

Till en Rimmare 52.

Konstens Engel 54.

Till Canutus 55.

Sapphos sång 57.

Copernicus — Kant 59.

Till en Jorsala-farare 60.

Carl Stenhammar 61.

Till Franzén 65.

Till Densamme * 67.

Epilog 69.

Afskedsord . », i * . i .***.* t . * . 77.


Carl Zetterstrüm 78.

En k an , . 85.

Blad ur min Planbok ....... , . , , 89.

Bön —

Lifskällan ...... —

Guds Belate * 90.

Det Sublima v —

Nordstjèrnan * ..... . —

Stunden 91.

Hjertat * —

Nu —

Pilen 92.

Till en Historicus —

Visheten » 93.

Nöjet —

Ögonblickets evighet —

Mina Sinnen 94.

Hjeltens fall —

Vetenskapsmannen 95.

Fjärilens födelse —

Trösten 96-

Sällheten —

I en Ynglings minnesbok 97.

Granaten —

Till Rdd 98.

Vägen — Målet —

Tonkonsten . . * 99.

Titanerna 100.

Fredrika P —

Främlingen 101.

Lif och Död * . . . —

I en Flickas minnesbok 102.

Plantan —

Dödskallen . 103.


TIDENS LEK.

En gång satt Tiden, barn ännu,

På morgonskyn och lekte;

Och lockens guldflod, klyfd i tu,

En sakta vestan smekte.

Hans ande, ur en snäckas skum ,

En verld af bubblor väckte,

Och gladdes, då mot himlens rum

De sina banor sträckte.

Han såg på ytan land och haf

I färgrik teckning glänsa,

Och strålar, hvilka dagen gaf,

Likt zoner dem begränsa.

När så hans verldsklot flögo opp

Med prakt i morgonglöden,

Då tänkte han på jordens lopp,

På mensklighetens öden;

1


Hur jorden, «jelf en bubbla, samin

I rymdens haf och lyste;

Men blott förgänglighet sken fram

tJr allt hvad skönt hon hyste.

Nu blåser han från rörets spets

Ett klot ännu i dagen.

Hur högt, hur skönt, det gör en krets,

På ljusa skyar dragen!

Han tar sitt timglas och vill se,

Af lif hur mänga stunder

Förunnas åt hans skapelse,

I glans och färg ett under.

Då smyger tyst i bubblans spår

En vindilägt, löser banden;

Hon brister, faller, i en tår

Förvandlad, ned på handen.

Han suckar, emot handen böjd:

"Så — några stunder liera—

Och lifvets skönhet, menskans fröjd,

Är blott en tår —• ej mera."


BLOMMAN I APRIL.

Öfver lundens kronor, dalens barm

Tårens himmel göt sig, ljus och varm;

Jordens Jif utaf hans: Varde! väcktes.

Redan tyck tos vintern hafva flytt,

Men den grymme vände om på nytt,

Och igen det tända lifvet släcktes.

ÖlVer ängen jag en afton gick,

Der en blomma stod med slocknad blick,

Ensam i den hårda stridens dagar.

Bleka kinden bar en stelnad tår.

Öfver sviket hopp om sol och var

Vill du höra, hur den arma klagar:

"Åter kalla natten stiger,

Hu! så svartklädd, öfver kullen;

Mina späda lemmar skälfva.

Bladens drägt mig illa skyddar:

Jag har endast sommarkläder;

Väntade mig icke vinter.

Sol! hur grymt har du mig gäckat!


Hvarför ur min barndoms slummer

Väcka mig med dina strålar?

Gömd och skyddad pä min tufva

Låg jag och om våren drömde,

Om dess milda, blåa himmel;

Tänkte mig i syskonringen,

Hur, af lundens sånger helsad,

Jag med yra Zephyr lekte,

Kystes af den granna fjäriln,

Och i tysta quäl len hörde

Bäcken sina vandringsminnen,

Sina äfventyr förtälja.

Ack! då kom du till mitt läger,

Rörde mig med varma strålen,

Sade: "vakna, Anemone!

"Det är jag: din vän dig kallar!"

Upp mot dagen slog jag ögat,

Fullt ännu af drömmens bilder;

Men då jag en blick omkring mig

Kastade, hur jag förskräcktes:

Drifvor såg jag — endast drifvor!

Ingen knopp på lundens grenar!

Fängslad under isens gallor,

Stum låg bäcken: hvit stod klippan.

Sol! hvar äro mina systrar?

Ingen ser jag: är jag ensam? —


Är jag ensam då i verlden P

Hvar är fjäriln? — Hvar är biet?

Får jag dem ej honung bjuda?

Så jag klagade; du sade:

''Älskar du mig då ej mera?

"Vänta! vänta till i morgon!"

Och det kom en natt, så bister.

Fåfängt för hans kalla ilar

Jag mig svepte i min bladdrägt.

Ingen blund tillslöt mitt öga.

Dagen uppsteg; men då gömde

Du i gråa dimmans slöja,

Grymma Sol! för mig ditt anlet;

Tille icke se din blomma.

Ack! hvad har hon gjort att glömmas?

Nu står natt igen på kullen;

För mitt lif det blir den sista.

Ren min anda kring mig stelnar

Till kristaller: kölden spinner

Silfvertrådar för mitt öga.

Ingen morgon mer jag skådar,

Ingen vår—-Ack! sköna dagar!

Kärlekens och fridens dagar!

När J kommen och förkunnen

Ljusets seger öfver jorden,

Och ined fröjd naturen uppstår


Till ett lif, som jag blott anat;

Fåfängt, fåfängt J mig väcken.

Stoftet då allena finnes

Af det lijerta, som J sökcn.

Anemone mer ej vaknar!

Blott i drömmen henne undes

Skada er. — •—

Så, räddande sin anings helga tröst,

Af kärleken och våren i sitt bröst

Hon gömde döende de dyra dragen.

Jag tänkte på min Samtid, som så kall

Och svekfull — lik April — blott till dess fall

Framlockar ljusets sköna barn i dagen.

Och då jag mindes, hur på hjertats grund

Ben ofta mördar i sin blomningstund,

Med hånfull lek, det ädla och det stora;

Då bad jag, vid min döda blommas knopp:

O må, som hon, jag dock ej vårens hopp,

Och på ett bättre ej min tro förlora!


DE VÄNTANDE.

To be, or not to be, that Is the question.

S HAK SI'E. Ili E.

En natt, då sömnen hade stängt mitt öga

För jordens hvimrnel, och af allt dess stoj

Hvart återljud i örats hyälfda gångar

Dött bort, komDrömmen—lifvetsPhantasus —

Den muntra gubben, som, da kroppen sofver,

Plär narra själen ut till små lustfarter

På egen hand och gycklar då för henne,

Ur sin lanterna många taflor fram,

Der bilderna af menskoverlden brytas

Vidunderligt i sneda, böjda speglar.

Men själen tycker 0111 den gamles spel

Och fröjdas vid hans magiskt väckta syner,

Ty någon gång deri han låter skymta

En tröstlig bild från hennes eget hemland,

Hvars minne vaknar, och hvars aning gläder.

Mig viste drömmen en spektakelsal,

Den tycktes mig ej obekant: jag såg

En mängd af menskor samlad ren; de rika


Beqvämligt sträckte sig i sina loger,

De fattiga uppå parterren trängdes.

En enda krona lyste menskoskaran,

Som satt och väntade på skådespelet.

Det var ej börjadt än; men allas blickar

Med längtan fastades uppå den duk,

Som, fälld framför dem, ännu döljde scenen.

Mitt öga drogs ock dit: jag fann den målad

Der sågs ur kolsvart natt ett tempel höjas,

Pä klippan bygdt, utöfver gröna lunder.

Dess dôme var öppen; hvita pelarrader

Ett altare omslöto, der en bild,

Betäckt med blå, ogenomskådlig slöja,

Yar upprest, och en yngling, redan nära

Att lyfta slöjan, af en arm ur skyn

Tillbakahölls och sjönk, med famn och blick

Mot bilden vända, ner vid altarfoten.

Men öfver honom sväfvade en dufva

På hvita vingar och i flygten sänkte

En törnekrona, från hvars spetsar gick

I bredda strålar ut ett blodrödt skimmer,

Som, likt en morgonrodnad, fyllde templet.

Och, då jag undrande på duken såg

Och tänkte, hur dess bilder borde tydas,

Jag hastigt stördes af ett högljudt samtal

Helt nära mig. Der sutto tvenne män;


Den enas anlete var blekt och sjunket,

Och ur det djupa, mörka ögat glänste

En hemsk vulkanisk eld; kring tuima läppen

Låg ett ironiskt löje; dold förtvifian

Sken fram dcrur, som ögat af en orm

Framblixtrar hastigt mellan glada blommor.

Den andra tycktes mig en åldrig man;

Det hvita håret, som en silfversky,

Flöt deladt ner omkring den öppna pannan,

Der tiden listat djupa minnesord

Och läror, samlade för evigheten;

Mot stafven stödd, han stilla såg framför sig;

lians läpp var fromhet och hans öga frid.

Till honom hörde jag den förre säga:

"Du tror då än pä något lif der bakom,

"Du dåre! Det är intet, toma intet,

"Soin bor om denna förlåts andra sida,

"IIvad har dig åldern lärt, om den ej gjort dig

"Förtrolig ined den tanken: blij till intet?

"Gråhårigt barn! du tror ännu med hopen,

"Att denna duk en gång dras upp; du tänker,

"Att vi till skådespel på allvar bjudits.

"Ali nej! Så sades endast, för att folket

"Må sitta stilla här och tåligt bida

"Och skjuta ständigt fram till nya slagter

2


— 10 —

'Ett ständigt sviket hopp. Se dess.i skaror,

v Mc«l hvilken löjlig trånad de betrakta

"Förhänget, mystiskt måladt! Bäst de tycka,

'Det rör sig, lyftes — kallas de ur salen.

"Der slumrar barnet af i modrens armar

'Och bäres ut, här vandrar mannen bort.

"livad ha de arma sett? Iïvad lia de funnit?

"Nej, lifvet har sitt enda mål härinom:

"Ett annat gifves ej, än livad vi se.

"Här scenen är, vi sjelfva dess acteurer.

"Du har din roll i farcen, liksom jag.

'Gör den så glad du kan: är lifvcts regel,

"Och nöjet välj! Betrakta denna yngling!

"Förtjust af flickan, som han ser der borta,

"Han vänder scenen ryggen: ej dess spel

"En enda längtan väcker. Hvad han njuter,

"Den lycklige! en primo amoroso!

"Helt annan roll här spelte våra grannar

"Få dessa platser, som stå tomma nu.

"De voro lärda båda och tillbragte

"Sin hela tid att tvista, af hvad slag

"Det stycke skulle bli, som väntades;

"Den ena hoppades på komisk scen,

"Och på ett sorgsspel den andra trodde 5

"Men, bäst de tvistade, ett bud dem båda

"Bortkallade, och frågan är, beklagligt!


— 11 —

"Än oafgjord." Vid dessa ord ett skratt,

Sii hemskt och hvasst han genom salen höjde,

Att som en dolk det skar uti mitt öra.

Den gamle svarade på detta tal

Med «ädelt allvar i sin hlick: "Du tviflar,

"Jag tror på löftets ord; det skall uppfyllas,

"Och menniskan skall se, hvartill hon kallats.

"Den bjudning, som oss gafs, var ej ett svek;

"Och andra syner vänta oss än dessa.

"Från h vilken verld är hoppet i vår själ?

"Är det ej himlens arf, åt jorden gifvot?

"Och denna helga tro, soin genom sekler

"Från bröst till bröst har vandrat, liksom ljuset

"Utöfver rymden går från verld till verld,

"1 former kan den skifta, men ej dö,

"Och tviflct sjelft bevittnar blott dess sanning.

"Den Evige, som sade: varde ljus!

"Ät skapelsen, skall ock åt menskans ande

"Det säga, och de gränsor brista alla,

"Som stänga själens längtan efter visshet. —

"En helig underpant derför är gifven,

"Och törnekronan är den segerkransen,

"Som tyder lifvets välde öfver döden.

"Går ej förlåten upp för mig — den reinnar

"Helt visst en gäng — likt templets höga förlåt,


— 12 —

$Som brast den stund, dà nytt förbund blcf

slutet

"Med jord och himmel, menniskan och Gud.

"Om det sker nu" — hör blef hans tal af brutet

Utaf ett högljudt sorl: "Det kommer, nu!

"Det börjas!" — så af tusen röster roptes.

Och, vid jag såg mig om, jag tyckte rummet

I hast sig vidgade till jordens krets,

Och menskoskaran växte till millioner,

Och kronan lyftes öfver dem till sol;

Förhänget sträckte sig åt alla sidor,

Och bildens slöja flöt i rymden ut

Och blef det blåa, vida himlahvaltVet,

Der dufvans vingar uti hvita skyar

Kring jorden breddes, och ur törnekronan

livar blodig udd förvandlades till stjerna.

Yid denna syn jag väcktes; det var morgon.

De gyllne tempelportarna i öster

Slog dagen upp, och ljusets vågor flödde,

Och genom fenstret föll dess milda sken

På öppna Bibeln, der de orden mötte

Min första vakna blick: livad sorti är såddl

Förgängligt y det skall i/ppslci oj or gängligt.


TVIFLAREN.

t fas ist das Leben weiter als eine gläserne Himmelspforte?

Sie zeigt uns (las Schönste und jeiks

Glück; aber sie ist nicht offen.

JEAN FAUL.

H vad prakt î östern! nr den gyllne salen

Gar dagens kung i purpurskyar klädd.

Hör! fågeln slår sin morgonhymn i dalen;

Se! rosen myser, stigen ur sin bädd:

I liljans sköte, der han stilla hvilar,

Täcks fjäriln opp och öfver ängen ilar.

En evig lek, en njutning fyller stunden,

Der örnen lyfter sig mot ljusets land,

Der dufvor kyssas i den svala lunden,

ï)er lammen dansa uppå blommig strand,

Ber myggan sväfvar på en stråle buren.

Allt andas frid och glädje i naturen.

Är deras lif blott det som sällhet bådar,

Och ensam menniskan att sakna dömd?

Att söka, missnöjd med den verld hon skådar,

En annan bortom tidens rymder gömd;


— 14 —

Att upp till himmel ned till afgrand stiga,

Förrn qu alens röster i dess hjerta tiga?

Som österns fågel jemt på spända vingar

Yill hinna målet, som hans längtan ser,

Och högre upp, frän sky till sky, sig svingar,

Till dess han faller död till jorden ner *);

Så menskans vishet slutar sina skiften,

Hon söker himrnelen och finner — griften.

Med snillets fackla tänd, hon sänker gången

I forskningarnas grufva, mörk och vid;

Ilon samlar skatter: rik och stor är mången,

Men ingen ger åt hennes hjerta frid.

Från djup till djup hon sjunker: facklan släckes,

Och väg och mål på en gång nattbetäckes.

Na åter upp till högsta fjell hon klänger:

Der svartnar himlen, stjernan lyser matt,

Och solen, lik en glödgad kula, hänger

Med inga strålar i ett grafchors natt,

Och lifvets pulsar stanna: rösten quäfves;

Hon till sin himmel ropar — inen förgäfves 2 ).

Vänd om, du vandrare! —du S0Ï, (lig möter

Den gamla natten, tingens moder, der.

Ränn huru fängselgallret undanstöter


Don hand, som sträcks utöfver lifvets sfor.

Vänd om! — "men hvart?" — jng frågar -

"hyar finns friden?

Räck mig ett ljus, som lyser utom tiden!

Häck mig en stege! jag vill storma muren;

Jng vill pä tinnarna af Jästet stå.

Är jng dâ lifstidsfânge i naturen,

Der dömd att lefvande begrafven gå?

Och denna frihetsdröm, för tanken gjuten,

Är den ett gäckeri? är dörren sluten?

Jag ropar: hör mig då derute ingen?

Är himlens väktare till tystnad dömd?

Ces ordet ej till gåtan utaf tingen?

Är lifvets nyckel tappad eller gömd?

Ilar kunskapsträdet grenar solbegjutna,

Men rot och topp i evigt mörker slutna?

Jag på min stängda nitas isfält andas.

En fläck blir ren: hvad ser jag genom den

Blott natt och drifvor för mitt öga blandas

Jag känner der ett slöjadt lik igen;

Skall evig köld till slut hvart lif förstena?

Är tankens pol, lik jordens, natt allena?


— ir» —

När föddes tiden? ingen dödlig sporde

Det tolfslag, då dess långa dygn upprann.

Den första knäpp, som pendelns svängning

gjorde

Uppà dess ur, till intet Öra hann.

Kär sköt den fram ur svarta afgrundsvågor,

Den dystra menskoön, hvars barm är lågor?

Verldsande! ack! hvar dväljes du bland tingen?

Jag söker dig, du evigt undan gar.

Jag tycks mig höra susningen af vingen,

Der fram du flyr, men finner blott ditt spår,

Ej mera dig. — Du ren förbi har farit. —

Jag vet ej hvar du är — blott hvar du varit.

På hela skapelsen du tryckt din stämpel.

Jag ser den inväfd i hvar blommas blad,

I månans silfverduk. Naturens tempel

Bär dina bilder i oändlig rad —

Men bilder blott, förgängliga och kalla.

Jag rör vid dem — och ner till stoft de falla.

Och stoftet göms af grafven : hoppet slutar

Vid den sin irrande och trötta gäng.

Ner till dess häll dot lyssnande sig lutar;


Men obesvarad blir dess bön, dess sång.

Dock, aldrig tröttadt, vänder det tillbaka

Att trösta dem, som lida och försaka.

Jag ser ett skepp i öde rymden sVäfva,

Bemannadt blott af bleka skuggors här.

Som segel hvita svepningsdukar bäfva;

Dess mast, till flagg, ett stannadt timglas bär.

Vid rodret med sin lia sitter Döden. —

Hvart styr han hän med menskans sista öden?

Hvar klappar verldens hjerta? så jag frågar

Med helig längtan. — Slår det väl för mig?

Mitt bröst Också ett hjerta bär, som lågar,

Att mot en evig kärlek, sluta sig.

Det irrar ut bland verldars myriader,

Ett hittebarn, som söker opp sin fader.

Hvar är du fader? Lefver du, som vårdar

Mitt hjertas tro och styr min tankes lopp?

Bor du deruppe?— Hör, ur molnens gårdar

Far störmen Ut och härjar odlarns hopp.

Bor du härnere? Hör, hur våldet smider

På bojorna, i hvilka dygden lider.


— 18 —

Ur jordens djup det h viskar: "du har ingen,

Du stoftets son! i himlen ingen far." —

Och hjertats hemska echo svarar: "ingen!"

Jag ryser: inig en ishand öfverfar.

Och alla hoppets ankarkedjor brista.

0 du, min barndomstro! skall jag dig mista?

Jag för min egen tankes afgrund fasar,

Min känsla varnar mig: jag lyder den.

Mot tviflets storm, som i mitt inre rasar,

Étt värn jag söker. — Skall jag sjunka än

1 djupet af den vreda väg den sänder,

Mot himlen dock min sista blick jag vänder.

Hvad ? — Om mitt tvifvel Vore blott en pröf-

ning?

Dess böljas svall, ett dop att rena mig? —•

Du ande, sänd till mina krafters Öfning,

Kom! jag, som Jacob, brottas vill med dig,

Och brottas natten ut, tills sol upprinner;

Kanske i dig en himmelsk vän jag finner.

Jag sfer én syn: jag lyfts pä andans vingar,

All jorden ligger utbredd under mig.

En orm omlindar den i svarta ringar;

Det tycks mig skumt pä menniskornas stig.


— 19 —

Ur stoftet ropa de med qualda röster:

"O gif oss ljus!" — då dagas det i öster.

Från blåa rymden gyllne molnen fälla

"Vindbryggor ner: på dem en Gud framgår.

En öppen bok han håller: strålar välla

i klara iloder från det Ord dor står.

På bladen andas han: de lossna alla,

Och flyga kring och öfver jorden falla.

Och när de dödlige sin blick upplyfta

Att fatta dem — hur nyfödt allt jag ser!

Djupt sjunker ormen ner i jordens klyfta,

Förkrossad af det ljus, som himlen ger.

Då ljuda kring en frälsad yerld de orden:

Pris vare Q ml i höjden: frid på jorden!

Jemväl åt mig är fridens budskap gifvet,

Jag flyr till honom, som om sig har sagt;

Jag vägen är och sanningen och lifvct.

Och när jag röres af hans andas makt,

Allt lifvets dunkel för min själ förklaras,

Och himlens «alighet mig uppenbaras."


— 20 —

TREBLADET.

I bön den fallna menskan låg

Vid Edens port med sorgsen håg

Och sin förlust betänkte;

Då flög ifrån dess lunder opp

En dufva, och sin vinges lopp

Ur skyn till henne sänkte.

Pet var ej den, som seglarn såg

Till Arken fly på skummig våg)

Och tyda jordens frälsning.

Hon från den evigt stängda verld,

Som vaktas af Cherubens svärd,

Bar endast minnets helsning.

Ett tredeldt väpplingsblad hon höll

I gullgul näbb, och bladet föll

I den betrycktas sköte.

"Du enda gåfva derifrån,

ttur kärt" — så sade sorgens son »—

"Hur dyrt är mig ditt möte!"


På bladet såg han tecknad var

En lifvets Talisman — det bar

Tre ord: tro, älska, hoppas.

Han gömde dem, och till sin tröst

Han fann, att inom menskans bröst

Kan än ett Eden knoppas.


— 22 —

HOPP OCH M1 JM N E.

endast Hoppet plockar

Blommor för lifvets stig;

Skön ock i Minnets lockar

Smyger en blomma sig.

Förr'n vårens dagar vika,

Sanile du, för din höst,

Hopp, som ej hjertat svika,

Minnen, som skänka tröst:

Blommorna, dä ej skilda,

Skola sin doft ocli glans

Blanda, och båda bilda

En enda glädjens krans.


— 23 —

JORDEN

PÅ SIN ÅLDERDOM.

^Jorden åldras:" Geologen klagar.

Åldern tycks dock stort ej bita på:

Hon är skön ännu på gamla dagar.

Tänk, hvad hon i unga varit dä!

Och sa kry är gumman: raskt pä klacken

Svänger hon sig som en flicka kring.

Tröttnar aldrig: dansar ut sin ring,

Och har dock sextusen är på nacken.

Aldrig ses hon sina barn försumma.

Utan mannamån, som utan tvång,

Här hon alla: hon är jordegumma,

Hon är mor och amma på en gång.

Tiden henne skonhet ej beröfvar.

Jag tror säkert något trolleri

Hon i tysthet under vintern öfvar,

För att ung igen om våren bli.


IlurU friska blomstra ej dess kinder,

När i Maj hon vaknar ur sin blund !

Huru mildt hon 1er i höstens stund,

Dà sin krans af gyllne ax hon binder!

Äfven i sin hvita vinterhufva

När hon sofver, hjertans täck hon är,

Lyst af månans lampsken — ack! det ljuF

Mången har i mindre blifvit kär.

jEdens rosor bär kon ej — man klagar:

Dertill har hon sina goda skäl.

Medge blott: hon bär sin ålder väl;

Och ej saknar sina vackra dagar.

Hon har fel i om dem hon hörs förklara:

"Du, som klandrar mig! besinna dock,

Att, om sjelf du vore bättre bara,

Vore gamla jorden bättre ock."


— 25 —

FLICKANS KLAGAN.

(fill Musik af Syohr, nr hans DcutscJic Lieder

Fâgelns lif

Frihet är: kärlek hans röst*

Ack! oin en fågel jag vore,

Öfver till Otto jag fore;

Icke min längtande vingö

Hy ilade förr, än jag finge

Sänka min flygt till hans bröst —

Meni ack! jag bär ej

Y ingår — nej! —

Blott sängen ger mig tröst

Doftfull går

Vinden frän blommande lind*

Vore jag vind, o! jag skulle

Fly öfver dal, öfver kulle,

Säll att om honom fä gjuta

Kärlekens anda och sluta

Mig med en kyss till hans kind *—

4


— 26 —

Men ack! min suck blott —

Grymma lott ! —

Ej mig bär himlens vind.

Vikens väg!

Du, som far gungande der!

Finge jag, lyckliga bölja!

Bort öfver hafvet dig följa,

Bort till de blånande landen;

Gema jag doge vid stranden

Nära den jord honom bär. —

Men nu, en läng dag

Lefver jag

Frän honom fjerran här*


— 29 —

VÄLKOMMEN OCH FARVÄL.

Säg mig ej: välkommen, när jag kommer,

Ej: farväl, du hulda! då jag går;

Ty jag kommer icke, när jag kommer;

Går ej heller från dig, då jag går.

Det är villa blott, att du så tycker:

Blott min skuggbild du försvinna ser,

Då mig pligten från din sida rycker,

Icke jag kan skiljas från dig mer.

Ack! mitt hjerta, hur jag det må banna,

Mina tankar jag ej far med mig:

Q var hos dig de till i morgon stanna,

De ha varit se'n i går hos dig.

Säg då ej: välkommen, när jag kommer,

Ej: farväl, du hulda! då jag går;

Ty jag kommer icke, när jag kommer;

Går ej heller från dig, då jag går.


DEN NYA ATLAS.

När jag öfver bäcken nyss dig bar,

Tycktes det mig att jag Atlas var;

Ty en himmel öfver mig jag kände:

Lätt och ljuf den på min skuldra lag.

I ditt öga jag dess stjernor säg;

Kärlek deras milda strålar tände.

I din lock en gyllne sky jag fann;

På din kind en morgonrodnad brann,

Och en blomstervind din anda sände.

Möter ej en bäck igen vår stig?

Rom, min himmel! jag vill bära dig.


— 31 —

MAGNETISMEN,

TILL HILMA.

I bröstet en underlig oro jag kände;

Min blod som af eldkulor glödde och brände.

Det bodde i hjertat en längtan, ett tvång,

Ett qual, som yar smärtsamt och Jjuftpâ en gäng.

Och våldsamt det klappade: stundom mitt öra

Sig tyckte hvar bultning derifrån höra,

Att nära jag lyssnande frågat till slut:

Är der någon instängd, som önskar sig ut?

Dä sporde jag läkare, gamla och unga.

De räknade pulsen; de synte min tunga.

Och skrefvo: det blef på recepter ej brist.

Med fingret om näsan en sade dock sist:

"Min Herre! Er hjelper ej medicinera.

Er casus är svär: lat er magneticera;

Dà kan ni ert hjerta i vinklar och vrår

Sjelf skåda och finna, hvad krämpa der rår."


— 32 —

Jag lydde och sökte Professorn, som vänder

Pä folk ut och in, att man ser livad som händer

I kroppen, sa lätt, som urmakarens blick

Hvart hjul i ett ur till dess läge Och skick. —

Med knä emot knä snart der sutto vi båda.

Han började skarpt i miit Öga att skåda 1

Och mystiska cirklar med armarna skref

I luften omkring mig, att sömnig jag blef.

I sömnen — förunderligt! genast jag fördes

Med ögat inom mig. Hvar fiber der rördes,

Hvar åder låg klar i sitt magiska ljus.

Jag såg liksom Upplysta rum i ett lius.

Hvad underbar byggnad! Der stod hela raden

Af kamrar och gängar. Från refbens-arkaden

Jag tog öfver hjertgropen hastigt ett språng,

Och midt i mitt hjerta mig fann på en gång.

Nu såg jag skenbarligt min pläga derinne :

Den syn som jag mötte, ack Hilma! dess minne

Mig fyller med häpnad och tjusning ännu:

Det onda der bodde — hvad tyckes? var du.


— 33 —

Du är det, som fyller mitt hjerta med lågor,

Som föder dess klappande längtan, dess plågor;

Och tänd vid ditt himmelska öga den är,

Den sällsamma eld, som det lifvar och tär.

Hvar droppe af blod det till ådrorna sänder *

Hvar en, som tillbaka från vandringen vänder,

Bär tyst i sitt sköte en bild utaf dig;

Lik daggtårn, som gömmer en solbild hos sig.

Sa vet jag dà nu, hvi mitt hjerta så bränner,

Den ande, som herrskar derinne, jag känner.

Men, Hilma, jag nänns icke jaga den ut:

Jag låter den bolder, tills lifvet tar slut.

5


— 34 —

DEN DÖENDE FLICKANS AFSKED

TILL SIN ÄLSKARE.

Kom, sista gången, kom till mig!

Sitt här invid min sida!

Min bortgângsstund jag vill hos dig,

Du älskade, förbida.

I dina händer låt min hand,

Tills den blir kall, få h vil a ;

Och led mig du till dödens land,

Dit snart min väg skall ila.

Jag är beredd för grafvens ro:

Dock — än tillbakavände

En suck till dig. Tack för din tro!

Tack för hvart hopp, du tände! —

Fast om sin fröjd ej lifvet höll

De sköna löftesorden,

Hur ljuft, att i ditt öga föll

Min sista blick på jorden!

Jag är dig kär: jng ser det väl.

Du skall mig länge sakna.


— 35 —

Mitt minne ofta för din själ

Skall klagande uppvakna.

O, sköna tröst att få bo quar

Uti ditt trogna hjerta!

Nu grafven mindre fasa har,

Och döden mindre smärta.

Säg ej, att du mig följa vill.

Nej, dina dagar höra

Ditt fosterland och äran till;

Jag skall ditt hopp ej störa.

Blott minns mig — som en ungdomsdröm,

Den tiden ej besannat,

En hägring, sedd på lifvets ström,

Som, lik dess vag, ej stannat.

Du gaf, hvad jorden skönast har,

En kärlek, ren som våren;

Men himlens gåfva bättre var,

En graf i ungdomsaren.

Farväl! En vingad lilja, fri,

Jag lyftes från min stängel.

Jag fick ej här din maka bli;

Nu blir jag der din engel.


VANDRINGEN TILL GRAFVEN-

Oî hvarför hindren J min gäng?

Till grafven är ej vägen lång:

Jag blott besöka vill en vän,

Den dyraste, mitt hjerta vann.

Jag går till honom —ack! fast han,

Han kommer ej till mig igen.

Han kom likväl så ofta förr

Med glädjen till min hyddas dörr:

Det är nu mycket länge se'n;

Jag honom mer ej vänta kan.

Jag gar till honom— ack! fast han

Han kommer ej till mig igen.

Jag vet ej mina vandrings dar:

Kanske jag snart far stanna quar

I samma boning med min vän,

Den nya, han sä tidigt fann.

Jag gar till honom — ack! fast han,

Han kommer ej till mig igen.


— 37 —

Du ljufva tröst! jag vet dock visst,

Min väg till honom leder sist.

Och hvart jag förs i verlden än,

Der vägar korsa om hvarann,

Går jag till honom — ack! fast han,

Han kommer ej till mig igen.


TILL EN MOR

VID DESS DOTTERS DÖD.

Skalden ditt hjerta besöker, du djupt förkros­

sade moder!

Lyssna en stund till hans sang, om du för­

mår det ännu.

Ån för ditt öra susar kanske dödsängelens

yinge,

Som slog ner, och, o Gud! dottern, den

älskade, föll.

Qualen inom dig ännu: förgänglighet! ropa,

och hjertat

Högre än sången slår, ljudet af trösten

• förtar.

Den skeppsbrutne du liknar, som, förd af brän­

ningens hvirfvel,

Hör ej för stormens gny, vännen som ro­

par frän strand.

Ack! för ett slag som detta, hur fattig är skal­

den ? H vad kan han ?


— 39 —

Endast sörja med dig, klaga allenast som

du!

Klaga: "så hastigt förgår hvad menniskan äl­

skar på jorden;

"Rosen på ungdomens kind bleknar och dör

för en flägt;

"Ögat der oskuld glänser — en blink och det

öppnas ej mera.

"Läppen, med godhetens drag, 1er—och för­

stelnar dervid;

"Menniskans fröjd är fjärilars lek på blom­

mande stranden:

"Kommer en vind och dem för ut öfver vå­

gornas rymd,

"Än de fladdra en stund, tills svarta böljan

dem slukar:

"Tingen i fallet ännu skimrar af aftonens

guld." —

Ack! på den harpa af menniskor stäms är kla­

gan grundton.

Sorg är det thema, som går mellan accor-

derna fram.

Hördt af slägten som flytt — skall det höras af

slägten som komma.

IIvar får lidandet tröst, under all klagan

som höjs?


— 40 —

Mägtar väl jorden, ett växlande sorghus, ge

dem tillfullo?

Nej! blott himlen, som tar, mägtar allena

ock ge.

Ofta likväl ej menskan förstår, hur Himlen

det menar.

Hvile hon dock vid den tro: allt hvad han

skickar, är bäst.

Säg mig, du moder! när aftonen kom i din

fredliga hydda,

Timman till hvila slog, arbetet lades

ihop ;

Flyttad från bord till bädd, spred lampan sitt

ensliga skimmer,

Tyst, såsom minnets ljus kring det förgäng­

ligas natt,

Och till himlen du höjde din bön för allt hvad

på jorden,

Sparadt af ödet ännu, dyrbart du ägde

och kärt,

O! hvad bad du för henne väl då, som nu

gömmes i mullen,

Hon, dina dagars tröst, käraste tanken af

allt?

Bad du om lycka, om guld, om något, som

jorden kan gifva?


— 41 —

Nej, om hvad himlen har bäst, om dess

välsignelse blott.—

Fick hon det bästa dä ej? med oskuld och

frid i sitt hjerta,

Fromhet i tanke och tro, efter en lefnad så

skön,

Innan an sorgerna lagt sin tyngd i den lidan-*

de barmen,

Innan en ångerns tår brännt i dess öga

ännu,

Slamrar hon, räddad och fri:—>Se, grafven med

blommor är bäddad:

Våren, uppståndelsens bild, sitter som engel

derpå.

6


— 42 —

DEN LOCKANDE FÅGELN.

En fågel sjunger: hvit, kvity hvit!

"Kom hit, kom hit!"

O kunde blott jag följa dig

På ljusets strålande, öppna stig;

Hur gerna jordens dunkla vrå

Jag lemnade för de rymderna blå.

Här bor blott sorg, här bor blott strid,

Här mäts af skuggor menskans tid;

Men himlen är ljus, är fröjd och frid.

Ren fågeln svingat sig ur min syn;

Men sången än klingar från aftonskyn.

Farväl! beskydde Gud din färd!

Jag får dig ej följa ur sorgens verld.


43

HERDENS VINTERSÅNG.

Öfversättning.

livad tvang du med dig bär !

Du kör oss ner i dalen,

Och kör oss in i hyddan der.

Förbi min flickas boning

När jag om söndan gär;

Blott hennes lilla hufvud

Jag genom rutan skada får.

Om jag att henne söka

Mig dristigheten tar,

Knappt slår hon opp sitt öga

Från stolen mellan mor och far.

Men — sommar! sköna sommar!

Hvad frihet du oss ger.

Då gär jag upp på berget,

Der under mig jag verldcn ser.


— 44 —

På klippan står min flicka,

Jag henne roj>a tor;

Och echo frambär orden,

Och hon, men ingen an, mig hör.

På bergets fria höjder

När arm i arm vi gå,

Vi långt omkring oss skåda;

Men oss kan ingen skada då.

V


45 —

A M O R

FÅNGEN OCH FRI.

En flicka med sin skönhet fångat hade —

Hvad tyckes? — Amor sjelf—en lycklig dag!

"Nu far du icke rymma bort" — hon sade —

"Jag skall dig binda, jag."

Hon sa ett band om silfvervingen spände,

Och fröjdades: "du skalk! nu har jag dig—"

Och fången sedan, hvart sin gäng hon vände,

Hon släpade med sig.

Men Guden illa om sitt fängsel tyckte;

Han var ej glad, och lynnet var förstämdt.

På sina band med stundligt knot han ryckte,

Mot flickan mulen jemt.

Till slut hon, sorgsen, löste under tårar

Hans bojor, suckande: "det är förbi!

Hos mig du trifs ej — ser jag:—hoppet dårar.

Farväl! nu är du fri.


_ 46 —

Bien hv ad ? o fröjd! du cj din vinge höjer,

Som fågeln, stigande mot himlens sky!

Du räcker vänligt mig din famn! du dröjer!

Du vill dà icke fly? —"

"Det hade jag" — så sade Amor — "ämnat,

Du sköna! — da din boja ti-yckte mig.

Men nu—när du ät mig min frihet lemnat,

Nu blir jag quar hos dig."


— 4Î —

BRÖSTNÅLEN.

"Jag tappat har min bröstnål!" — ropte Dora,

Och ville från sin vandring vända om —

"Har jag på ängen kunnat den förlora?

Mann här vid häcken? — Hjelp mig söka, kom !"

""Vet da, det är ej värdt: du finneringen!""

Jag svarte — ""du den aldrig återser!

Ty Amor sjelf — jag såg en skynit af vingen —

Ha: stulit den. Du tror mig ej? Du 1er?

Det skenet nyss, som du från solen tänkte,

Det kom frän kogret, som hans skuldra bar!

Han tog en pil och pröfvade — men sänkte

D en missnöjd ner igen i dess förvar;

Och hastigt nålen ur din halsduk ryckte,

Att lägga på sin båges böjda arm;

Den skulle såra bättre — Guden tyckte —»

Den var ju kommen från din barm.""


— 48 —

DE TYENNE RESANDE.

UH ETT BREF TILL EIV VÄN.

Fast vår kosa samma syfte har,

Hvilken skillnad dock i våra lägen!

Du, min vän! på köl, på hjul jag far,

Du far yåta, jag far torra vägen.

Glädtigt ilar du bland sunden fram:

Vinden är din töm, din häst är vågen.

Jag på kärran kan ej se, för dam,

Annan våg, än vågorna i rågen.

Dig mot middagshettan skyddar svalt

Seglets tält, som spännes upp i viken:

Jag på landet, ödsligt, flackt och kalt,

Ser ej skugga, om ej uti diken.

Du behöfver icke stiga ur,

Du, som jag, i brant och stenig backe.

Aldrig tröttadt blir ditt muntra djur:

Mitt bär flåsande sin magra nacke.


— 4Î) —

Pà din jakt, då du dig känner trött,

Vaggas da till sömns i vägens gunga:

Jag på kärran, nästan sönderstött,

Väcks livar gång, som ögonen bli tunga.

Mälar-viking! emot hafsfmns garn

Skydde dig din Kung med väderhatten!

Väntande på häst, här vid Nyquarn,

Drickor jag din resas skål •— i vatten«

7


— 50 —

HARPAN.

I ensliga stugan, en kulen quali,

Steg Gunnar med bark ifrån skogen.

Till bröd skall den bakas på ungens hall:

Men icke ett mjöldoft fanns i hans tjäll,

Och icke ett ax uppå logen.

Då k om m o emot honom barnen två,

Med bleknade kinder — de arma ! —

"Gif bröd åt oss, Fader! — vi hungra så:

Ack! låt oss allenast en smula fa!" —

?, "Jag har intet: Gud sig förbarma!""

"När moder bars bort på den svarta bår,

Och ner under mullen dess kista

Blef gömd uppå vallen, der kyrkan står;

En kaka du gaf — den var vätt af din tår —

Säg, fader! o, var det den sista?"

"Ack, barn ! jag har ingen att ge er i dag ;

Men Gud skall i morgon väl sända


— 51 —

Den hje'p vi förbida af lians behag.

O, raren blott stilla och nöjda, som jag!

I morgon här bakas kanhända.""

Dà tog han från mossiga väggen ner

Sin harpa — hvad makt i dess stämma!

De hungrande små icke klaga mer;

På infallna kinderna glädjen 1er,

Och klangen kan plågorna hämma.

Med ansigtet bortvändt att dölja sin tår,

Att icke sin ängslan förråda,

Nu fad ren en muntrande polska slår;

Och barnen, de dansa, och quali en förgår

Tills trötta do somnade båda.

Vid bädden af strå, der do slumrade än

Då bad han: "O Gud ifrån nöden

Befria dem du, alia lidandes vän!" —

Det skedde: de vaknade aldrig igen:

Befriaren kom — det var döden.


52 —

TILL SN li IMMA R E,

Öfversättm'ng•

Kimmare! hvad ger du mig

Om, hvad andra neka dig,

Jag bevisar, att du liar? —

Hör blott! Saken är ju klar.

För det första: sjelf du tror

Dig som Skald förfärligt stor,

Runde du slik tanke haft

Utan stark liibillnirigskraft?

Vidare: du lyckligt minns

livad i andras böcker finns;

Nyttjar det se'n fint och väl,

Quickhet har du ock, min själ!

All slags högre känslogäng

Finner du, i skaldens säng,

Vild och tom, som väg och luft:

Ergo — har du ju Förnuft.


— 53 —

Känsla har du ock. Ty, se!

Kallas du cri klàpare ,

Gör det ondt, som fick du ris,

livad behöfs dà fler bevis?

Känsla, QuicJchet, Fantasi

Och Förnuft— det är Geni,

Hör dä, Rimmare! och vet:

Du har Genialitet.


KONSTENS ENGEL.

S>o, med lyran och med konstnärs-stafven

Går en engel öfver jorden än:

Gången liknar solens väg pä hafven;

Evigt teckna ljus och färgor den.

Ser hans öga sig i diktens spegel,

Föds en verld af former och af ljud:

Lyfter han den djerfva vingens segel,

Gar han öfver stjernorna till Gud.

Vinka engeln tidigt till din hydda:

Får en gång du hvila vid hans bröst,

Skall du finna lifvets sorger flydda

För hans hilder eller för hans röst.


— 55 —

TILL CANUTUS

(L 10 Jul ii.

Tid ett Julbord, då dess fester nära

Nalkas med dess tjugondag sitt mål,

Pläga vi ditt svenska namn till ära

Klinga i förtroligt lag en skal.

Nu, när sommarn blomsterfanan höjer,

Följa vi den ut i dalens famn;

Der sitt ungdomslif naturen röjer,

Klinga vi för ditt latinska namn.

Snö och blommor samma fest förkunna:

Lätt vår vinst vi räkna utan bråk.

Dubbel fröjd oss dessa dagar unna:

Dricka få vi ju på tve mie språk.

Versen ock i dag latinsk bordt blifva,

För ett klassiskt namn och klassiskt vin;

Men det hjelps: om vi på Svenska skrifva,

Kunna vi ju dricka — på Latin.


— 56 —

Bock, hvad språk man välja må för orden,

Hjertats tungomål är endast ett.

Det förstås, hvarhelst man är på jorden;

Himlen hör, hvad man på det har bedt.

På det språket ock vår önskan blifver:

Skål! må hvarje jordens fröjd bli din!

Endast hjertat dig sin sällhet gifver,

Ger dig också säkert lyckan sin.


— 57 —

SAPPMOS SÅNG TILL AFRODITE.

Afrodite! mäktiga Gudinna!

Du, livars välde öfver verldcn går!

Lat ej mera qual och sorger hinna

Detta hjerta, som med bäfvan slår.

Om du någonsin med bifall hörde

Från din himmel pä min Lyras ton;

Kom, som fordom, då min bön dig rörde

Och du nedsteg från din gyllne thron;

Och för vagnen dina fåglar spände,

H vilka, glada åt din vink, ditt ord,

Bredde blåa vingen ut och vände

Snabba flygten ner emot vår jord.

Du kom leende till mig och sade:

"Hvarom ber du, Sappho? hvem är den,

Som, när lagan i ditt bröst han lade,

Ej för kärlek, kärlek ger igen?

8


— 58 —

Flyr han dig, han skall dock snart dig följa,

Bedja om den skänk, han nu försmår;

Ligga vid din fot, lik källans bölja,

Som med suck mot blomsterbädden slår." —

Kom ock nu, du hjertats herrskarinna!

Allt mitt lefnadslugn jag ber af dig.

Lär mig att min ynglings kärlek vinna,

Och i ömma striden bistå mig!


— 59 —

COPERNICUS — KANT.

C ^

ÊSoleii står: det är jorden som går, sä Co­

pernicus lärde.

Fast det ej synes oss sä, ögat bedras af ett

sken.

Samma lag af Kant för menniskotanken upptäcktes

;

Han i tid och i rum lärde oss sinnenas

svek.

Stilla förnuftet står i medelpunkten af lif-

vet:

Verklen hvälfvcs derom: stoftet kring anden

sig rör.


— 60 —

TILL EN J O US A LA-FA II A11K

Skön är den vishet, som förstår förbyta

H vart lifvets minne till ett hjertats hopp;

Och låter blomman vi i tiden bryta,

För evigheten äter lefva opp.

Du knöt din minneskrans i Österns länder,

Du fromme Pilgrim! Sarons lilja der

Vid Lotos-blomman ifrån Nilens stränder,

Vid Arams rika rosor, fästad är.

Och kransen vissnar ej: du vet den lifva

Med blickens ljus, med värman i ditt bröst.

Du vet livar knopp deri sin mening gifva,

Att lifvets sanning äfven blir dess tröst.

Så är all kunskaps mål att kunna vinna

Ej blott åt tanken ljus, men hjertat frid;

Och den det hunnit, skall sig lycklig finna

Hvarhelst hans bo bereds för ålderns tid.


— 61 ~

CARL STEN HAMMAH,

LÄKARE O CH N ATURFORSKARE.

Död d. 31 Julii 1827.

Blommor samlar du ej mer pä jorden:

Döden för din forskning satt ett slut.

Du är sjelf af honom bruten vorden,

Och till hans Herbarium bärs du ut;

Der ett visslnadt menskoslägte gömmes,

Genom sekler plockadt; att en dag,

Då all tid af evigheten dömmes,

Ordnas, hvarje ande till sitt slag.

Rof för egna plågor, du ät andra

Konstens hjelp ej mer som fordom gaf.

Du från deras sjukbädd måste vandra

Hem till egen — ack! att tyna af.


— G2 —

Ocli ej mer du lidandet uppsökte,

1 palatset eller hyddan gömdt;

Men det namn, hvars glans ditt snille ckte

Som ditt hjerta, blir i dem ej glömdt.

Långsamt tärda, dina krafter föllo:

Böden väntande, du säg din lött.

Quar till slut blott tvenne band dig höllo:

Dina blommor och din maka blott.

Några stunder, förr'n du slöt att lida,

Under linden jag dig bäddad såg;

Och den Hulda satt invid din sida,

Och en blomkrans i dess sköte lag;

Då frän trädets krona föll af vinden

Iloningsdagg på dina kinder ner:

Rörd jag tänkte: "blomman der i linden

"Saknans tårar re'n sin älskling ger."

I naturens bok, hur än du sökte

Mången ny och okänd sanning opp,

Och din forsknings rika skatter ökte,

Se'n du sjelf förlorat lifvets hopp!


— 63 —

Hur du tydde blomster-verldens logar

Med en anda, gjuten frän Linné!

Du, sozn han, i dina sista dagar

Lifvades att än en blomma se.

Hennes stumma lif din känsla rörde:

1 dess ljusdrift du din egen fann.

Samma längtan efter dager förde

Ock din själ till målet, som du hann.

Mera än den vishet blomman gömmer,

Dock din makas kärlek rörde dig;

Henne än i himlen du ej glömmer,

Som re'n här en himmel spred kring sig.

Denna ömhet, som med dolda tåren

Delade din länga plâgostund,

Villigt offrande i ungdomsåren

Dagjens nöjen, liksom nattens blund;

Denna vänlighet, som aldrig röjde

Egna plågor; detta tålamod,

Som ej klagande, fast hoppet dröjde,

Vid din bädd, som tröstens Engel, stod.


— 64 —

Ack! om nånsin himlen sig förklarar

Än för jorden och till menskors väl

En gudomlig tröst sig uppenbarar —

Kärlek heter den i quinnans själ.

Se hans stoft, du hulda vårdarinna!

Hur från smärtor fritt det hvilar sig!

Känn hans själ, som, lyft der stjernor brinna,

Skådar ner välsignande på dig.

Gå till grafven! strö ännu pä sanden

Dina blommor, som dem förr du bar

Till hans sjuksäng! Ifrån himlaranden

Deras vällukt upp till sig han tar.


TILL FRANZÉN,

d. 9 Febr. 1831.

Se (lina barn kring dig! se dina vänner

Till dagens enkla fest församla sig!

Hvad för ditt väl vårt rörda hjerta känner,

O, låt vår kärlek ock få säga dig!

Hvad än en framtids dagar må förkanna

Af skiften på den väg dig återstår,

Ej gifs en sällhet, som vi dig ej unna,

En fröjd, som du ej af vår önskan får.

Till dig den flydda glädjen vändt tillbaka;

Han åter i din stilla boning bor.

Du funnit har en lifstidsvän, en maka,

Och dina barn ha återfått en mor.

O, när du ser, hur dessa små sig sluta

I barnslig kärlek till den huldas bröst,

Med tacksam blick mot höjden skall du njuta,

För sorgens minnen, hoppets sköna tröst.

Lik söderns träd, hvars kronas hvalf sig kläder

I blommor och i frukter på en gång,

9


— 66 —

Med mognad vishets läror du oss gläder,

Och gläder oss med ljuf, ungdomlig sång.

Din maka vill dig lugn och frihet bjuda

Till tankans yärf, till snillets bragd igen ;

Och nu med ostörd klang skall lyran ljuda,

Ty kärleken har tagit vård om den.

På diktens skepp, en ny Columb, låt färden

Ännu gå fram till mången okänd våg:

Och måla se'n med snillets prakt för veri den

De nya under, dem din ande såg.

Men på det skepp, der Tron mot himlen seglar,

O, för oss du med Ordets kraft och tröst!

Och säg oss mången gång, hur himlen speglar

Sin frid, sitt ljus uti ditt rena bröst!


— CT —

TILL DENSAMME,

D. 9 FEBR. 1832.

PA BLIGARAN AF NATTVARDS- OCH SKOLUNGDOMEN

I CLARA FÖRSAMLING.

Dig Sången helsar. O, hur gema

För dig sin stämma höjer den!

Ty från dess himmel 1er din stjerna

Med ständigt nya strålar än.

Och hvarje hjerta sätter orden

Till bönens suck, som höjs för dig:

"Så lång, som sommarquälln i Norden,

Så skön din afton sänke sig!"

Förbi, liksom af vördnad, åren

Ha smugit sig — när dig de mött;

Med skonsam hand i mörka håren

De knappt en flinga snö ha strött.

Må samma ungdom än sig blanda

I tiotal som återstå! —

Johannes lik, du fick hans anda:

Må du hans ålder äfven få!


— «8 —

Dig väntar Norden: ack! vi kunna

Ej mer som vår dig helsa här.

De stunder Himlen vill oss unna

Med dig — som lån han till oss bär.

Dock njuta vi de kära, dyra,

Förgätande hur fort de gä.

Y i tänka ej pä trettifyra;

Men fröjda oss ât trettitvâ 3 ).

Vi få dig se, vi få dig höra;

Vi trycka än en faders hand.

Ån vill din milda röst oss föra

Med Ordets kraft mot ljusets land.

Som dagens molnstod, nattens flamma

Gick framför öknens vandringsmän;

Så må i fröjd och sorg detsamma,

Det samma Ord oss leda än.

Tack för hvar gång dess helga lära

Du lagt i våra hjertan re'n !

Hvar gång vi sett ditt öga bära

Af himmelsk frid ett återsken!

Ej blott ditt tal vår tro bereder;

Ditt väsen är vår föresyn.

Sä, när din ena hand oss leder,

Den andra pekar opp mot skyn.


— 69 —

EPILOG,

dà Goethes Iphigenie auf Tauris lästes af ett sällskap

d. 9 Apr. 1832.

IPHIGENIE.

— — — —- — — — Leb' wohl! und reiche mir

Zum Pfand der alten Freundschaft deine Hechte.

Lebt wohl!

THOAS,

Slutorden i EPH IGEN IE*

Farväl! med detta sista ord förklingar

Det sköna Drama, som var yaldt för dagen

Ur kransen af den store mästarns dikter.

Han pä det yttersta af kronans blad

I denna enkelt höga, ljusa blomma,

Som vuxit vid lians hand ur Grekisk rot,

Har ristat detta afskedsord. — Vi höra,

Hur kärleken och hoppet säga det,

När hvad de skönast tänkt och ägt i lifvet

Flyr, som en dagens dröm, en syn i natten,

Och seglar öfver hafvet hem till sig. —

Vi också säga det i dag till honom,

Den store skalden, en af jordens störste,

Som, seil hans Egmont sist oss här förtjuste,


— 70-

IIar vandrat bort frän verlden — öfver hafvct

Det vida, evigt tysta, svarta hafvet,

Som skiljer tid och evighet, och vändt

Till ljusa hemmet med sin lyra åter 4 ).

Liksom Orestes vid sin systers hand,

Så af sin sånggudinna, den han mötte

På lifvets väg, är han nu förd derur.

Ack! på besök blott stiger diktens Engel,

Den hulde, ner till jordens barn, och dröjer

Ett ögonblick i mensklighetens hydda.

Derinne målar han, med penseln doppad

I dagens strålar, sina bilders prakt;

Der låter han de dödlige förnimma,

I toners välljud, mången återklang

Utaf den harmoni, som verldar lyda.

Der gör han ordet lefvande af tanken,

Och lyfter själen på en himmelsk vinge,

Och bär den, öfver tid och rymd, till Gud;

Och när han så förskönat hyddan — flyr han.

Nu sitt besök bland oss den ande slutat,

Hvars djerfva sång Europa hän ryckt hörde.

Hans strängaspel har brustit: Lyran sitter

Bland stjernor på odödlighetens himmel;

Och Minnet står och blickar, sorgset, uppåt,

Och räknar dem med rörd och tacksam känsla,


- 71 —

Och till en tröstlig bild för hjertat samlar

Hans snilles skapelser, de rika, stora,

Som honom unnades af gode Gudar

Att här fullborda. Hvilka sköna gåfvor,

Frän himlen komna, han ät jorden gaf!

Hur mägtigt rörde han sig i de former,

Som konstens verld begränsa ! — Öfver dem

Det tycktes ofta som han stod, och lade

En annan mensklig själ deri, än den,

Som konstnärns egen var. Ej någon tid

Tillhörde han, ty af en re'n försvunnen

Han dragen återgaf med lika sanning,

Soin den, hvari han lefde. — Klassisk är

Iphigeni, liksom en säng från Hellas,

I gruset af ett ramladt tempel funnen;

Och, som en medeltid, är Faust romantisk.—

Hans ögas glas var än en enkel spegel,

Som fattade hvar bild med trogen likhet;

Än ett förstoringsglas, som vidgade

Till en fantastisk lek den verld, det såg.

Han i sin dikt hvar sanning bröt i färgor,

Men färglöst ljuset i hans forskning var;

Han drack sig yr ur fantasiens bägar,

Att måla se'n med redig sans sin yra.


— 72 —

Ån var han örnen, som på ensam klippa

Har satt sig lugn och hvilar skarpa ögat,

Betraktande den vilda vägens bränning,

Der mensko-lif och mensko-lycka sjunka

På brutna spillror i det öppna djupet:

Än var han dufvan, som ur tysta lunden

På silfvervingen glänser fram och leker

En kärlekens Idyll i lindens krona.

Med samma säkra blick han mätte stormen,

Passionens storm, som skakar menskohjertat,

Och följde fridens blomstervind, som svalkar

Den dygdige med tröstens andedrag.—

Så olik var han sig och dock så lik.

Sin sångarverld ej ur sig sjelf han tog,

Men upptog den, som lifvet honom viste.

Det var ej tänkta andar, som nedstego

Till jorden från hans snilles höga luftrymd;

Men hvarje stor, betydningsfull natur

Upplyfte han till evig skönhets himmel:

Och konstnärns hand gaf en apotheos

Åt hvarje föremål, som den vidrörde.

Hvad lärors djup i Faust! i denna byggnad

Som skalden upprest stor och underbar!

En göthisk sal, med djerfva pelarhyalf


— 73 —

Och brutna fönster, dunkla sidogångar,

Der KunsJcapsly st nåden har stängt sig inne,

Se'n den från Gud sig vändt i hädisk otro;

Och ligger lutad ner på knä att tyda

De funna tecknen på den vida grafhäll,

Som, aldrig lvftiul af en dödlig hand,

För dagen gömmer underjordens gåta.

Hör! han besvärjer mörkrets andar, sluter

Med deras furste sitt förbund att lära

Den sanning, som blott ljusets engel skänker.

Se, huru tviflet föder brott, och brottet

Nedstörtas i fördömmelse och död,

Se'n den sin vilda mordbrandsfackla slungat

I dygdens helgedom och hvalfven ramlat

Med dystert dån tillsamman till en grafhög:

En bild af bålet, som hvar fallen ande

Sig bygger sjelf att i dess eld förbrännas;

En bild af fallets dom, den första, gamla,

Förnyad se'n för hvarje synd på jorden.

Det är dess hemska drama, som han sjungit;

Och genom himmel, verld och helvete

Hans toner vandra såsom skapar-ord

Och väcka döda opp och lif som slumra.

Vi hafva hört hans Egmont> frihets-hjeltei

Med det ungdomligt öppna, sköna hjertat,

10


— 74 —

Soin anar cj ett svek, forrn bilan blänker,

Af våldet undangömd, och slaget krossar

Den obetänkta känslans höga drömmar;

Men trogen kärlek följer honom, stilla

Sin lampa släcker den och går att hvila 5 ),

En bruten blomma pâ en marmorgraf.

Hans Herr man minnens J, hans Dorothea,

Hur de vid dammen mötas och i vattnet

Den ena nickar åt den andras bild;

Och när hon träder i hans faders boning

Och profvas vid den missförstådda helsning,

Som yttras af den gamle — inga taflor

Än tecknats sannare ur hvardagslifvet. —

Hur sval och lugn är Wilhelm Meisterst andring

Bland känslighetens både qual och löjen!

Hur glödhet brännande är Werthers suck!

Hvart blad en flamma är och läsarn känner

Hur kinden lagar af dess återsken.

I JBcrlichingen, hvilket rörligt skuggspel

Af strid mot maktens våld, mot laglös villa!

Med några drag ett tidehvarf han målar.

1 Tassos kärlek se'n, hur skönt besjuuges

Ett ädelt hjerta, som sitt lif förblöder,

Af verklighetens kalla dolkstyng sära dt!

Det tycks, som den besjungne sjelf har gjutit

I denna sorgligt ljufva dikt sin anda;


— 75 —

Och, med en själavandring, öfverflyttat

Sitt snilles och sitt hjertas eld deri.

Bien hvilken hinner räkna mästarverken

Ai' denna hand, som grep i Lyrans strängar

Än djerft och djupt, än lekande och lätt?

Vi kunna blott beundra — ack! och minnas,

Och tacksamt minnas hvarje lijutningsstund,

Som oss den store, hädangangne skänkte.

Hans skaldelif var ej, som mången annans,

Ett glittrande och ytligt rosenskimmer

Ifrån en snart förgången morgonstund;

Bet var en lång och härlig sommardag,

Med morgonskyn i guld, med middagshvalf

I högblå glans, med varma aftonvindar,

Som foro lekande ännu i sunden,

Och skrefvo mången dyrbar skrift pä vägen

Med vingens spets, da sena quällen redan

I)eröfver långsamt drog sin mörka slöja.

Nedgången är hans dag, och Sangens Genius

Upptecknar den på sina häfdetaflor

Ibland de skönaste en dödlig njutit;

Ty himlens gunst oc h j ordens lycka fäste,

Förenade i den, kring skaldens tinning

En dubbel krans af stjernor och af blommor.

\


— 76 —

Vi sända efter den ett rördt: Farväl!

Som inan tar afsked af en vän, hvars samtal

Förljufvat mången stund, och frän hvars läpp

Ej mer ett dyrbart ord man vänta får.

Farväl, du sångarkung! Hvem tager opp

Härnäst din fällda spira. Sällan stiger

En sådan ande ner i stoftets hydda.

En verld förmultnar i din graf — du ende !

Ack! långa tider skola hvälfva banor,

Och dagar födas, dagar dö på jorden;

Förrn deras öga en natur får skåda,

Så rik, så fullt harmoniskt rik — som din.


AFSKEDSORD TILL EN YNGLING.

Allt hyad utom oss är gifvet

Lyder blott det inres lag:

Blott ett återsken är lifvet

Af värt eget hjertas dag.

Värda det, och håll dess flamma

Som en Yestas-låga ren!

Glans och fägring af densamma

Får din hela lefnad se'n.

Blif i verldens strid och hvimmel,

Nordens Yngling! lik din Nord;

Ren och öppen, som dess himmel,

Fast och kraftfull, som dess jord.


CARL ZETTERSTRÖM,

MED. D OCT Oli OCU PROFESSO«,

Död cl. 9 Nov. 1829.

Stelnadt och höljdt lag fältet i frostsnöns

glimmande svepning;

Härjarens ande hven öfver den döda na­

tur.

Landtliga kyrkan, som ensam stod på den

ödsliga heden 6 ),

Lyfte mot himlen sitt torn, liksom ett kors

på en graf.

Ner, som allt jordiskt hopp, sjönk dagen till­

baka mot jorden,

Stjernan, som hjertats tro, glänste ovansk­

lig och klar.

Da ur staden ett tag af män och af ynglin­

gar framgår,

Mörkt, som en skugga, och stumt: ögat

till jorden är sänkt.


— 7f9 —

ïïvari bär gången? o, mann o en vän de följa

på vägen,

Der han sin ensliga färd börjar, frän vän­

nerna ryckt?

Fram mot kyrkan allt mer de vandrande skuggorna

skrida.

Se! vi(H muren en graf öppnar sin stelnade

famn.

Stilla de stanna vid den, och en säng de stämma

i quällen,

Stoftets invignings-säng, hoppets profeti­

ska ord.

Själen i andagt och bön försmälter. Det tå-

rade ögat

Vänder mot stjernan sin blick. Himlen, för­

soningens land,

Å-torseendcts tro ingjuter i hjertan, som blö­

da:

Minnet i sorgens tar ser sig med hoppet

fö rent.

II vars är då stoftet, som vandrarne der invi­

ga ät jorden,

Följdt af välsignelsens suck, fuktadt af yng­

lingens tär?

Ach! det är ditt, du i himmelen nu förkla­

rade ande,


— 80 —

Nämnd i vårt tacksamma bröst: lärare, fa­

der och vän.

Se, vid din bild vi samlas ännu, som barn

vid en faders,

Gömma i trogen bann alla dess dyrbara

drag.

Gerna vi minna hvarann, hvad fordom du var

oss, du gode!

Ljuft är att följa ett lif, fullt af en kärlek

som din.

Hvad kan högre än den en menniska gifva

den andre?

Är den ej himmelens skänk? Hvad är na­

turen väl sjelf?

Icke den Eviges tanke blott, men den Eviges

kärlek ;

Uppenbarad för tron äfven i tiden en

gång.

Stod du som lärare upp, en forntids-vis du

i samtal

Lärde, och sanningen lag flärdlös och ren i

ditt ord.

Högre den gällde för dig än all framställnin­

gens prydnad:

Ohöljd glänste och klar vishetens frukt i

din hand.


— 81 —

Grufvan, som glittrade full af din forsknings

omätliga skatter,

Gömde ej dunkla hvalf; öppen i dagen den

låg.

Solen sken på hvart gullkorn der, och den dö­

da kristallen

Lefvande blomma bief, när du den bröt ur

dess band.

Ljuset, som tanken spred med värman, som

göts från ditt hjerta,

Öfver din lärdoms fält tömde sin lifvande

ström.

Sjukdomens gift, hur det krypande smyger i

mennisko-ådern,

Du med din skarpa blick följde, och fäste

dess gång.

Ormarna fordom så vid sin staf Esculapius

fäste.

Gadden du visste, som han, bryta på plå­

gornas orm.

Allt hvad du forskat och rönt, till en lidande

mensklighets båtnad,

Hämtade du och det spred villigt bland lär­

jungar ut.

11


— 82 —

Ack! huru mången af dig först lärde att söka

och finna

Lifvets helande kraft, tydd i förgängelsens

lag!

Men du i kunskapens örtagård uppsökte ej en­

dast

Blommor med läkarens blick; allt, hvad

hos snillet du fann

Blommande skönast till färg eller doft, du sam­

lade kring dig.

Sångens och vishetens vän, ville du lefva

med dem.

Minnets yppiga kransar du knöt, och dem gaf

ät din hembygd,

För att bevittna en dag, lmru den varit dig

kär.

Som långväga vandraren förr, då till hemmet

han vände

Åter från irrande gäng, tacksam för him­

melens skygd,

Hängde sin löftesgufva opp i fädernetem-

plet,

Så i din barndoms nejd fäste du kärlekens

skänk 7 ).

Döende flög din tanke ännu till ditt älskade

F rösön ;


83 —

Mindes, hvad syn från dess höjd öppnar

sig öfver en nejd,

Djerf som en hjeltes plan och ljuf som kärlekens

drömverld.

Den som i sommarens quäll såg den, han

glömmer den ej.

Storsjön lägger sin spegel derom: pä dess

blänkande yta

Öar i talrik mängd simma, som grönskande

blad

Kastade kring i en källas väg; och bland lum­

miga uddar,

Åkrar och byar och fält, långt som ett öga

dem ser,

Lyfter en kyrka, än här, än der, sin glim­

mande tornspets;

Likasom Bibelspråk, strödda bland men-

nisko-ord.

Tallan begränsas af fjellarnes krans, som med

isiga kronor

Glittra i blånande sky. Åre, med hjessan

i snö, —

Grånade kämpen lik bland lekande, lockiga

barnen —

Skådar på ängarna ner, tyckes så nära dem

sta.


Sådan var synen af barndomens hemverld.

Skönjer din ande,

Lyft till odödligas hem, livad dig pä jor­

den var kärt,

O! då känner du ock hur ditt minne i tack­

samma hjertan

Lefver; och, fästadt dervid, lefver det äd­

la du tänkt.


— 85 —

E N K A N.

(Ur verkligheten, pa ett dårhus.')

Fångvaktaren.

Ett sorgens offer bor i detta ruin.

Den unga qvinnan der, som sig mot fönstrets

galler

Har lutat, lyssnande, hur vågens skum,

l ensligt dån, mot våra klippor faller,

Såg, några mana'r gift, en dyrkad man

Af döden ryckas bort, och sorgen fann

Kj blott till hjertat väg, men själens ljus den

släckte.

Vansinnet kom och framför tanken sträckte,

Betäckande dess sken, sin mörka hand.

Nu, liksom bortom den, sin tänkta verld hon

njuter.

Hon, sjelf i natten gömd, tycks se ett annat land,

Lyst af de strålars dag, som hoppets himmel

gjuter.

Jlon lefver ej den stund, som är. Frän den

Dess lif har flyttat in och bor i morgondagen.


— 86 —

Hon somnar med dess dröm, och, vaknande

igen,

Hon gläds ät nästa dag, blott af dess fröjd

betagen.

Ur grafven tänker hon sin maka stigen opp:

Ej mer dess kalla famn den hulde gömmer

inne.

Hans återkomst är hennes enda hopp;

Liksom hans död är hennes enda minne.

Hon är en Hoppets bild, Se, hur dess återsken

Ur hennes blick i himmelsk klarhet strålar!

Hon 1er; som säge hon hos sig allt re'n

Den vän, som hvarje tanke henne målar.

Så, sluten inom sig, hon lefver år från år.

Er ankomst tyckes ej dess sälla drömmar störa.

Hon talar: låt oss höra

Det ord, som från dess läppar går.

"Våg

Följ er på våg,

Jagande jemt h varann.

Sjögudens muntra spann

Skyndar sitt tåg.

Hör!

Stormvinden rör

Harpan i mulen quali.


— 87 —.

Vågen mot strandens häll

Suckar och dör. —

Vågen dör,

Ej memiisknn: hon somnar bara.

iïon vaknar, då af älskad röst hon hör

Vid namn sig ropas : skyndar då att svara. —»

De säga han är död, min vän!

O! nej! o! nej!

Jag vet det bättre, jag.

Sînn är det ej:

Han har stått opp igen.

Jag ropte honom, och han svarte mig.

Och nu, kom älskade, o! skynda dig!

Snart kommer han;

Jag vet, min tro är sann.

Det är på honom ej jag klagar.

De hafva hindrat honom, långa dagar.

lian håller mycket af mig, ack! och är

Mig äfven mycket kär.

I morgon skall han komma. —

Det är ju till i morgon ej så långt?

Hur långt, mann tro? mitt minne är så trångt.—

Jag ville skänka honom denna blomma;

Men den har vissnat bort.

Den arma blommans lif är kort.

Hon kan ej säga hon, som jag:


88 —

I morgon! — hon har ingen morgondag.

Jag minns, dä han var sjuk, jag minns;

Som lians, cj någon kärlek finns.

Han tog min hand, just den här handen,

Och tryckte den; jag känner liksom banden

Än af hans fingrar öfver den.

"Vi rakas," sade han, "igen."

Det var det ord han sade sist. —

Ja visst! ja visst!

O! dyre vän! i morgon råkas vi.

I morgon! o! hvad fröjd skall bli!

Men, Gud! hur jag i dag är klädd!

Jag skall väl snygga mig en smula:

Jag är rädd

Han finner mina lockar fula.

Hvar är en spegel? ack! men ej i dag

Han kommer, och i morgon hinner jag

Nog kläda mig: min vän

Skall känna mig igen.

Bet lider ock till quällen: o! jag ser,

Hur soin går ner.

Mitt hopp

Är med den sol, som stiger opp."


BLAD UR M IN PLxiftBOK,

1.

BÖN.

Doms äfven jag, o Gud! din profiling värd,

Skall jag, som Jacob, arm vid stafven vandra,

Och blott en sten bli hvilans hufvudgärd;

Jag vill den lott, du skänker, icke klandra,

Blott åt min dröm, som hans, du äfven ger

En öppnad himmel, der din Engel 1er*

2.

LIFS - KÄLLAN.

Som under dalens vall, med hemlig bölja, ofta

Én källas gömda ådror gå,

Af hvilken alla blommor fä

Sitt lif, sin glans, den vällukt, soni de dofta;

Så ock i menskans barm én källa gömd sig gjuter^

Af hvilkens åder dygdens blommor gro:

Hon heter Religioni Det är af menskans tro i

Som blomman af des» lif uppskjuter.

12


— 90 —

3.

GUDS BELÄTE.

Jumera menskligt rent en menskas väsen blifver,

Dess mera rent Guds bild i sig hon återgifver.

4.

DET SUBLIMA.

Ar det sublimas hem ej naturens heliga skrifter?

År då ej snillet af dem endast en exegetik?

Verldarne läser menskan, som ord till den

Eviges tankar.

Först när h on tolkar dem; blir äfven dess tanke

sublim.

5.

NORDSTJERNAN.

Seglarn leder du. Då hafvet klär

Sig i natt och storm, ditt ljus i norden

Säger honom, hvar han är.

Så att vandra rätt på jorden

Endast himmelen oss lär.


— 91 —

6.

STÜNDEN.

Verka, strid och fatta stundens bud,

Innan ödet dig i bojor tvingar.

Vet, att ögonblicket är en Gud,

Och en himmel hvilar på dess vingar.

7.

HJBRTAT.

Lägg handen på ditt bröst, oin du ej förr

Har hört det ljud, som täljer stoftets öden.

Hvad slår inom det? Det är döden,

Som klappar så på lifvets dörr.

8.

NU.

Menskan tror sig rik, och dock

Är ett nu det enda, som hon äger.

Ack! men det är borta ock

Samma stund, som hon det säger.


PILEN.

Tryck oj så hastigt

llöfva ens heder är

92 —

9.

( österländskt.^

af din pil : den vänder ej

äter.

lätt: ge den tillbaka är

svårt.

10.

TILL EN HISTORICUS.

Hvem går orörd mellan tidens makter?

Endast den, som tidens tal förstår,

"Gif oss ordet, och du framgå får."

}lopa tjll oss än dess stränga vakter,

Lycklig, om du tidens språk bevarar,

Häfdens höga visdom, i ditt bröst!

Minns, att det förflutnas Gydaröst

lfcist var framtids dunkla skrift förklarar.

T"


— 93 —

11.

VISHETEN.

Üöp vishet, hur dyrt du än må!

Men sälj den ej ut!

Gif bort den till skänks! den skall löna dig då

Med de frukter, som nå

Öfver verldarnes gräns, bortom tidernas slut.

1%

NÖJET.

^l är ej mer din ungdoms blomma ångar

För din dag sin vällukts rika mått;

Har från dig ock nöjets stunder gått,

Nöjet är ett bi: du fångar

Det på blommor blott.

13,

ÖGONBLICKETS EVIGHET.

r

I en flickas famn, bland hennes kyssar,

Iiänryckt hörs en yngling sucka så:

"ögonblick! o blott du evigt vore,

Ingen himmel jag behöfde då."


— 94 —

14.

MINA S INNEN.

För många sinnen har jag: mängden stör

Den sällhet, som hos dig mig hjertat bådar.

Jag ville yara blind, da jag dig hör;

Och döf, då jag dig skådar.

HJELTENS FALL.

Ej sjunker jag, lik lätta slupen,

Af störtsjön vältrad om i djupen:

Som skeppet ner jag går,

Med masten upprätt och med vimpeln fri.

Han sina tungor slår

I stormen ut och h vilar sist på hafven.

Så skall ock sist på grafven

Min segerfana synlig bli.


— 95 —

16.

VETENSKAPSMANNEN.

Forskningens pilgrim! hvi vandrar du bort,

förgätande hemmet?

Inom, ej utom dig, sök sanningens helga

relik.

Skalan till eviga verldsharmonin, till spherer-

nas sånger,

Finnes i menniskans själ, eller den finnes ej

17.

alls.

FJÄRILENS FÖDELSE.

Ormen i kärlek en paradis-ros omslöt, och så

föddes

Fjäriln i skimrande skrud. Vingarnas pur­

pur och guld

Bär han, som möderne-arf; men till kroppen

sin fader han liknar.

Ack! så är nöjet ännu, hälften en ros och en

orm.


— 96 —

18.

TRÖSTEN.

Uppspirar ej, till skygd för hjertats Öden,

I tiden evighetens blomma re'n?

Är kärleken ej starkare än döden?

Är han ej lyftad grafvens tunga sten?

Som solens öga mildt ur molnens galler,

Så 1er bland grafvens skuggor lifvets hopp.

Se! när din sorgsna tar till jorden faller,

Din blick du lyfter dock till himlen opp.

19.

SÄLLHETEN.

Den sällhet, lifvets dag blef gifven,

Är vinterfrukten lik, min vän!

Först sedan den är plockad blifven,

I grafven först, der mognar den.


— 97 —

20.

f B N YNGLINGS MINNESBOK.

Om i din lefnads-bok, som knuten är

Af ödets gömda tråd,

Ej bladen utaf lyckans guld förgyllas;

Lik godt, blott de, som dessa här,

Af vänners tro, af visas råd,

Af konsten och af sängen fyllas.

21.

GRANATEN.

Crossen fann på en vall en Granat, af fienden

kastad ;

Tog den, som äpple, till lek: sönder den

sprang, och han föll.

Bär i din hand du af lyckan dess gyllene äp­

ple, o! skynda!

Kasta det från dig i tid! Vet, att det göm­

mer din död.

IS


22.

TILL RDD.

(I anledning af "Poetisk flygsand" i Kalendern Psy

che for år 1830.J

Ser d u en dag din lyckas blomsteräng,

Omkring ditt vandringstält,

Af lifvets flygsand härjas och förvildas;

Yet, af en klang ifrån din lyras sträng,

Utöfver öde fält,

Kan sanden sjelf i sköna former bildas;

Och bilderne bli klarare, ju mer

Din lyra rena toner ger 8 ).

23.

VÄGEN — MÅLET.

Vetenskapens väg oändligt s träckes:

Till dess gräns hann ingen dödlig än.

Vid hvart steg framåt en lön dock räckes,

Och sitt eget mål är sjelfva vandringen.


— 09 —

24.

TONKONSTEN.

(Till Friherrinnan R.J

Hvilken är den konst, hvars vingar bära

Menskoanden öfver tid och rum?

Vid hvars himlafärd — med all sin lära

Ordets Genius häpnar, och blir stum?

Det är tonernas. En öppnad himmel

Den ät hjertats längtan ger.

Englar sväfva mellan stjernors hvimmel

På dess Jacobsstege ner.

Ljuden blifva trappor för att höja

I en salig dröm vår själ till Gud.

Toner! ären J ej ämnade att röja

lledan här odödlighetens bud?

Så jag tänkte vid din sköna sang;

Lik en vandrare i fjerran länder,

Som får höra på sin väg en gång

Något hemlandsord, och rörd sig vänder

Efter ljuden, som hans öra nå,

Länge lyssnande. Dâ de förgå,

Tacksam efter dem en suck han sänder.


— 100 —

25.

TITANERNA.

Jorden föder Titaner alltjemt, som Himlen

bestorma.

Vår tid äger ock tre. Vinning och Kunskap

och Makt

Bröderna heta. Med guld vill Tinningen kö­

pa sig himlen.

Makten, med spiran mot skyn, söker be­

falla den ner.

Kunskapen tänder opp ljus, och menar att so­

len fördunkla.

Dårar! er träffar en dag eviga sanningens

26.

blixt.

FREDRIKA P.

En morgon lefde hon. Då visste ingen,

Att Engeln bodde inom kroppens band.

Hon log åt villan, lyfte ljusa vingen,

Oeh flög tillbaka till sitt fosterland.


— 101 —

27.

FRÄMLINGEN.

Vänners krets har glesnat: tomt och ödo

Står mitt hjertas hem.

Verldens fröjd har vandrat med de döde;

Hjertat bor hos dem.

Menskan blir, ju längre väg hon hinner,

Mer en främling lik.

Lifvet hon allt mera fattigt finner,

Grafven mera rik.

28.

LIF OCH D ÖD.

Mullens trenne skoflar falla

På den slutna kistans lock.

"För att dö vi födas alla"

Ljuda orden. Hör hvad dock

Stoftet svarar oss, det kalla:

"För att födas dö vi ock".

Blef ett lif åt barnet gifvet,

Förrän Gud det födas böd;

Så ges lif ock efter lifvet,

Efter döden ock en död.


• TT

— m —

29.

I EN FLICKAS MINNESBOK.

Hvad ? — din "minnesbok* (så du kallar den)

vill du mig räcka ? —

Sköna flicka! o, säg! tors jag förklara ditt

ord?

%

f

Visste du blott hvad Minne i fordria dagar

betydde 9 ),

Icke åt mig din bok, fruktar jag, räckte du

da.

Innan du, rodnande nu, ur min hand den ryc­

ker tillbaka;

Jag på ett blad deri, skyndar att teckna mitt

30.

namn.

PLANTAN.

Plantan i blomningens tid vill oftare vattnas.

Så fordrar

Ungdomens andliga lif rikare näring och

ans.


— 103 —

31.

DÖDSKALLEN.

På kyrkogården en gång,

I midsommarnatten yid trastens sång,

Jag säg,

I en rosenbuske en dödskalle låg.

Der follo dess mörka skuggande blad

Kring kala hjessan, som lockars rad;

Tvä rosor, som böjdes för nattlig vind,

De gåfvo den hvar sin blommande kind:

Två tindrande lysmaskar göto sitt sken

Ur ögonhålornas hvälfda ben.

De hade derinne tagit sig hus

Och vände, som ögon, sitt blåa ljus.

Jag ryste vid synen: en fjäril flög opp,

Och förde mot himlen min blick och mitt hopp.


Anmärkningar.

1) Sid. 14. Som Österns fågel

faller död till jorden ner.

En berättelse säger om Paradis-fågeln, att han pli

detta sätt finner sin död af sitt begär att höja sig öfver

jorden.

2) s. s. Der svartnar himlen

ropar — men förgäfves.

Sanningen af den bild, förf. här nytjat, anser han

sig af förekommen anledning böra bevisa.

Alla resande, som besökt jordens högsta bergtoppar,

intyga, att juMiögre man der kommer, dess mer försvåras

lifvets functioner af luftens förtunning och svagare

tryckning. Andedrägten hämmas ; blodet vill uttränga

genom naglar och näsborrar: den resande hör

knappt, hvad en nära stående talar: värman, lifvets

vilkor, upphör: han känner, med ett ord, att nära

öfver honom är dödens hem. — Man tror sig efter theorin

för Barometer-observationer kunna beräkna gränsen

för jordatmosferen. På en höjd af 40,000 Toiser

(eller 10 till 11 mil) måste en sädan Iuftförtunning

inträffa, som icke här nere genom den bästa luftpump

kan åstadkommas. Man antager således vid denna

höjd gränsen för atmosferen. Jemför man den med

jordytans vidd, så blir den endast T^:del af jordens

axel. På en jordglob således af en fots diameter

skulle den liafva icke en gång en linies höjd. "När

14


man dertill besinnar," säger Steffens, som i sin Antropologi

(1 B:d, sid. 19) framställt denna hemskt

sublima beräkning, "att de stora luft-operationerna, såsom

molnens bildande, regnet, de electriska explosionerna,

uppstå i en mycket lägre region, sä måste den

luft, som befordrar menniskors,tdjurs och plantors lif,

omgifva jorden endast som ett svagt, lågt andedrag,

jemförd med vidden af dess yta."

Förf. har för öfrigt tänkt sig en vandrare, flyttad

till den högsta möjliga punct pä jordytan eller (oin

görligt vore) mot atmosferens gräns; och att den himmel,

som pä en sådan plats skulle möta ögat, är mörk,

ar en nattlig himmel, derpå vill han ur Astronomien

hämta vittnesbörd. Bode, i Astronomisches Jahrbuch

för år 1825, säger att, enligt läran om ljusets återbrytning,

rymden mellan himlakropparna kommer att synas

mörkare, ju mera luften förtunnas —• "himle n svartnar"

— och att i jEtern måste herrska ett beständigt

mörker och ingen värme. lian anmärker äfven, att en

åskådare, som man tänker sig på något rum mellan

planetbanorna, skulle, om han vänder sig mot Solen,

skåda henne ensam utan någon af henne verkad upplysning

(som en "glödgad kula") ; men om han vänder sig

om i motsatt ställning, genast upptäcka en, med stjernor

och planeter beströdd, nattlig, himmel, emedan den

tomhet, som omger honom, ej äger förmågan att reflectera

några ljusstrålar. Stjernan har der äfven förlorat

det tindrande, scintillerande ljus, som hon, sedd

från jorden, äger — hon "lyser matt."

3) sid. 68. Tänka ej på trettifyra

åt trettitvä.

Hänsyftning på Biskop Franzens, år 1834 förestående

flyttning från Stockholm till Ilernösand.


4) sid. 70. Som se'n hans Egmont sist —

Till ljusa hemmet med stn lyra

åter,

Göf.he dog d. 22 Mars; kort förut var samma sällskap

förenadt till läsning af hans Egmont.

5} sid. 74, Sin lampa släcker den. —

Uttrycket har afseende på Clärchens ord, i 5:te akten

af Egmont. "Lösche diese Lampe still und ohne

Zaudern, ich geh' zur Ruhe" —

6) sid. 78. Landtliga kyrkan — heden.

Vid Wacksala kyrka, nära Upsala, är Prof. Zetterström

begrafven, enligt hans egen önskan, vid sidan

af vänner, som före honom der hvila.

7) sid. 82. *— fä ste du kärlekens skänk.

Till Frösö Trivialskola hade den aflidne testamenterat

sitt med mycken omsorg valda Bibliothek , utgörande

öfver 10,000 volymer och för det mesta bestående

af skrifter i humaniora och allmänt nyttiga vetenskaper:

en dyrbar gåfva, och af ett oändligt värde

för en aflägsen, fattig provins, der brist på böcker

förqväft månget, nyväckt, andeligt behof och hämmat

utvecklingen af mången ädelt rigtad själsbildning.

Ett serskilt Bibliotheks-hus af sten är, till böckernas

bevarande, uppfördt på slätten nära Skolan.

Prof. Traner har till den latinska Elegi, hvarmed

han hedrat hans minne, valt ett Motto ur Lucianus,

hvilket lyckligt uttrycker den tanke, som tyckes hafva

utgjort regien för hans, under hotelsen af en

långsamt framsväfvande död, för allt godt verksamma

lefnad. Vi anföra det i öfversättning:


"Nyttja ditt goda, liksom minntligt da väntade

döden;

Spara ditt goda, liksom blefve evärdligt ditt lif."

8) sid. 98. kan sanden sjelf

rena toner ger.

Bilden är föranledd af Chladnis bekanta försök att

öfver en, med sand beströdd, glasskifva låta en sträng

ljuda. Vid rena toner ordnade sig sanden i bestäm­

da figurer; men vid disharmoniska och falska, i fi­

gurer utan ordning och sammanhang.

9) sid. 102. Minne i fordna dagar betydde.

Minne i forngöthiskan betyder kärlek; minna, älska.

Rätt elser.

Sid. 39, rad. 7 nerifrån står: klagan grundton; läs:

klagan en grundton.

— 50, — 3 ofvanifrån — ungens; läs: ugnens.

— 69, — 10 — — EPHIGENJE; l äs: I-

2 i 'tb19 o 9

U M S A

PH IGEN IE.

•ttty tu


eus!»!!

SKALDE­

FÖRSÖK.

More magazines by this user
Similar magazines