Det stora spelet om Centralasiens energitillgångar ... - Caspian Analys

caspiananalys.se

Det stora spelet om Centralasiens energitillgångar ... - Caspian Analys

Det stora spelet om Centralasiens energitillgångar

Jens Westlund

2007-08-14

jens.westlund@telia.com


Europeiska Unionens behov av gas beräknas öka till 700 bcm (miljarder kubikmeter) år 2015

från dagens 530 bcm, samtidigt som den inhemska produktionen minskar. År 2005

producerade EU 228 bcm (43 procent) och importerade 302 bcm (57 procent). På tio år ökar

behovet av gas samtidigt som produktionen minskar med 7 procent till 170 bcm. Sedan EU

blivit medveten om sitt allt mer ökade beroende av externa energikällor, främst olja och gas,

har frågan om diversifiering lyfts upp på den politiska agendan och blivit ett av de mest

prioriterade områdena inom EU. Då Ryssland förser EU med 45 procent av unionens

importbehov av gas, vilket motsvarar cirka 30 procent av unionens totala behov av gas, har

EU riktat in sig på att diversifiera importen bort från Rysslands beroende och finna nya

energikällor oavhängig Ryssland. EU har riktat in sig på Centralasiens och Kaspiska havets

ännu inte helt exploaterade energiresurser och har under det tyska ordförandeskapet (januari

– juni 2007) tagit fram en särskild Centralasienstrategi som riktar in sig på ett fördjupat

samarbete med regionen för att bl.a. skapa en säker energikorridor från Kaspiska havet

genom Södra Kaukasien, Turkiet och upp i Europa genom Grekland och Bulgarien.

Centralasienstrategin antogs på toppmötet den 22-23 juni i år och därmed har EU gett sig in

i det stora spelet om Centralasiens energitillgångar som utan tvekan blir ett av årtiondets

viktigaste politiska dragkamp mellan ”väst” USA/EU och ”öst” Ryssland/Kina där inte

någon part vill gå miste om morgondagens ekonomiska inflytande och politiska maktmedel.

EU:s strategi går stick i stäv med Rysslands intressen, som inte vill förlora kontrollen över

Centralasien, och har därför i konkurrens med EU:s agenda förstärkt sin position genom att

uppgradera och prospektera för nya ledningar till EU, för att underminera EU:s möjlighet att

teckna upp leveranser och investerare.

I takt med att världsmarknadspriset på olja går upp och att det ökade behovet av gas konstant

kommer att stiga i takt med den ekonomiska utvecklingen och i brist på kompletterande

energikällor, som många länder står inför och har till uppgift att säkerställa, har flera

stormakters blickar ännu en gång riktats mot Centralasiens och Kaspiska havets, det vill säga

Azerbajdzjans, Kazakstans, Uzbekistans och Turkmenistans 1 enorma energiresurser, efter

1800-talets rivalitet mellan Tsar-Ryssland och Storbritannien om herraväldet. Nu 130 år

senare, efter Sovjetunionens sammanbrott, har den politiska kartan ritats om och det är de

energitörstande jättarna Europeiska Unionen (EU), USA, Ryssland, Indien, Pakistan och Kina

som har vänt sig till Centralasien för att försäkra sig om sina energibehov och intressen i

regionen. Centralasien och Kaspiska havet uppskattas ha upp till 3-9 procent av världens

oljereserver, inklusive potentiella reserver och mellan 4-12 procent av världens gasreserver

och gränsar till Ryssland, Afghanistan, Iran och Kina, vilket förklarar Centralasiens

geopolitiska betydelse. I denna återupprepade ”The Great Game” består huvudaktörerna av

USA, Ryssland och Kina, vilka envar strävar efter politiskt inflytande och kontroll över till

vem och över vilkas territorium framtida olje- och gasledningar skall dras geografiskt.

Området utgör även en viktig länk för handeln öst – väst mellan Asien och Europa respektive

Mellanöstern och nord-sydlig riktning Ryssland/Europa – Pakistan och Indien. T.ex. kan Kina

vinna upp till 20 dagar på att transportera varor till EU landvägen genom Centralasien än som

nu via sjövägen. Detta förhållande gäller inte enbart för Kina, utan i stort sett för hela Asien.

1 Här räknas inte Ryssland och Iran in då de inte tillhör det geografiska Centralasien. Dock tillräknas

Azerbajdzjan, då Azerbajdzjan har tillhört Sovjetunionen, Afghanistan och västra Xinjiang i Kina. Iran och

Ryssland har ännu inte utvecklat de eventuella fyndigheter som finns innanför sina territoriella gränser. Dock

kan nämnas att Iran tros ha betydliga reserver att vänta när man till slut väljer att utveckla exploateringen i

Kaspiska havet. Centralasien ligger inte heller långt från Mellanöstern, Irak och Iran vilket också förklarar

USA:s intresse av Centralasien.

1


Kampen om agendan har lett till att ett nytt kallt krig 2 har utvecklats där grupperingar av

stater med likasinnade intressen har etablerats. USA med EU i kölvattnet - som gemensamt

står för mer än hälften av världens konsumtion av energi - tillsammans med de USA allierade

Azerbajdzjan, Pakistan och Indien på den ena sidan strävar efter att Centralasiens

energiresurser går västerut till Turkiet och söderut mot Indien, medan motparten består av en

lös sammanfogad politisk nord-österflank av Ryssland, Kina och Iran. Främst är det Ryssland

som vill förhindra att nya olje- och gasledningar etableras utanför sitt territorium och försöker

därför hålla USA borta från region, som tidigare varit förbehållen Ryssland, genom att

förbinda långsiktiga politiska, ekonomiska och militära strategiska avtal med främst

Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan och klä in dem i ryskdominerande och

policyfrämjande samarbetsorganisationer som Eurasec 3 , Collective Security Treaty

Oragnization 4 och den allt mer inflytelserika och politiskt viktiga Shanghai Cooperation

Organization 5 . Kina står på Rysslands sida mot USA, men traktar samtidigt efter att

energiflödet går österut genom prospekterade ledningar till Xinjiangprovinsen i västra Kina.

Iran, som har världens näst största reserver av olja och gas, försöker däremot etablera en

nyttig relation med Ryssland och Kina för att få politiskt stöd på grund av det embargo som

vilar över nationen som riskerar rasera landets ekonomi och inhemska politiska stöd för

regimen. Iran har strategiskt närmat sig stormakten Kina genom att vara en av de viktigaste

energileverantörerna till den ekonomiska tillväxt och politiska stabilitet som kommunistpartiet

eftersträvar. I gengäld stödjer Kina Iran i FN:s säkerhetsråd och bidrar med teknologi och

ingenjörer till det annars så slutna landet. USA: s avsikter i Centralasien är flerfaldig. För det

första vill USA etablera en säker och långsiktig tillgång av olja till världsmarknaden utanför

OPEC: s och Rysslands kontroll, för det andra på grund av sitt engagemang i Afghanistan i

kriget mot den internationella terrorismen och för det tredje ett allmänt säkerhetspolitiskt

intresse av regionen efter Sovjetunionens fall 1991. I detta storpolitiska spel där länder utgör

brickor likt ett schackbräde, som det kommer att visa sig att de utgör, har EU gett sig in i

Centralasien för att trygga unionens allt mer ökade behov av externa energikällor. Sedan EU

blivit medveten om sitt beroende av gas från Ryssland har frågan om diversifiering lyfts upp

på den EU-politiska agendan och blivit ett av de mest prioriterade och debatterade områdena

inom unionen. Särskilt sedan Ryssland vid flera tillfällen har utövat politiska påtryckningar på

bl.a. Ukraina, Vitryssland och Georgien genom att häva eller helt stänga av gas- och

oljetillförseln för att genomdriva sina krav och önskemål.

Fram till Sovjetunionens kollaps 1991 var de olje- och gasproducerande f.d.

Sovjetrepublikerna Azerbajdzjans, Kazakstans, Uzbekistans och Turkmenistans enorma olje-

och gasresurser enbart en fråga för Moskva. Den olje- och gasproduktion som inte gick till

inhemsk konsumtion var ämnad till att förse framför allt Rådsrepublikerna, men även

satellitstaterna Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien och Rumänien med tryggad energi-

2

Tydligast framgår det av Rysslans motstånd till Ukrainas och Moldaviens närmande till Europeiska unionen

och USA, men även de frysta konflikterna i Södra Kaukasien (Abchazien- och Sydossetien konflikten i Georgien

och Nagorno-Karabach konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan, som hindrar den politiska och

ekonomiska utvecklingen i regionen) där Ryssland har en nyckelposition att få rätsida på konflikterna.

Konflikterna hindrar Södra Kaukasien att integreras närmare EU och NATO.

3

Medlemmar är Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Uzbekistan och Vitryssland. Observatörsstatus

har Ukraina och Moldavien.

4

Medlemmar är Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Uzbekistan, Armenien och Vitryssland

5

Medlemmar är Ryssland, Kina, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Uzbekistan. Observatörsstatus har Indien,

Iran, Pakistan och Mongoliet. Ryssland och Kina styr agendan och försöker få in energifrågor som en viktig

fråga för organisationen. Organisationen vars uppgift är att skapa ett gemensamt arbete och agenda, har under

2005 agerat ”utrikespolitiskt” då organisationen fick att USA att lämna militärbasen i Khanabad i Uzbekistan,

efter USA:s missnöje med massakern i Andisjan maj 2005. Nu försöker samma organisation få USA att lämna

sin enda kvarvarande bas i Centralasien, den i Kirgizistan.

2


försörjning. Dessa gasledningar Yamal-Europa, Transgaz, Southbound Progress och

oljeledningen Druzba utgör än i dag den huvudsakliga energiförsörjningen för dessa länder

Import av rysk olja & gas i % år 2006

Land Olja i % Gas i %

Polen 77 85

Tjeckien nn 74

Slovakien 82 100

Tyskland 26 46

Frankrike 11 24

Sverige 20 -

Holland nn 17

Ungern 84 86

Bulgarien nn 97

Rumänien nn 91

Italien 20 22

Grekland nn 76

Österrike 29 70

Turkiet 20 61

Finland 80 100

Estland 90 90

Litauen 90 100

Lettland 90 85

Ukraina 60 33

Vitryssland 100 100

Moldavien 100 100

Källa: FOI, november 2006, nn= Ingen uppgift

och som dessutom sträcker sig långt in i Europa där

Grekland, Tyskland, Frankrike och Italien är de stora

konsumenterna. Samtliga ledningar går genom

Ukraina och Vitryssland och utgör således ett hot för

både Ryssland, som exportör och de europeiska

länderna, som importör. Hela Europa är beroende av

att Vitryssland och Ukraina är välvilligt inställda till

att vara transitländer för rysk energidistribution.

Ryssland, vars uttalade strategi är att ha fullständig

kontroll av sin olje- och gasexport, försöker därför få

inflytande eller ta över kontrollen av de ledningar som

passerar Vitryssland och Ukraina på väg till EU.

Transgas via

Ukraina

65%

Rysk gasexport till EU via pipeline 2006

Yamal-Europa

16%

Blue Stream

3%

Southbound

Progress Pipeline

16%

Yamal-Europa

Blue Stream

Southbound Progress

Pipeline

Transgas via Ukraina

Denna sårbarhet har lett till att Ryssland försöker diversifiera sina egna distributionsnät för att

minska beroendet av Vitryssland och Ukraina. Exempel på detta är den snart påbörjade

gasledningen Nord Stream, som skall läggas på Östersjöns botten från Finska viken till

Greifswald i Tyskland, som kan ta upp till 55 bcm per år direkt till Tyskland och vidare in i

Europa. Ryssland har under vintern och våren 2006/2007 presenterat en rad nya gasledningar

till Europa vars syfte är att förse EU med mer gas och därmed omintetgöra EU: s egna

ledningar utan ryskt inflytande. Ryssland söker även samarbete med algeriska, egyptiska och

libyska gasbolag för att erövra marknader och ”låsa” in EU. Nordafrika har betydande

gasfyndigheter och bara Algeriet står för 23 procent av den gas som EU importerar. Vad som

också talar för att Ryssland på allvar ser Vitryssland och Ukraina som obekväma

samarbetspartners är att stora mängder olja, som nu går genom den mäktige oljeledningen

Druzba till EU, kommer att få minskad betydelse då en ny ledning är planerad för att

omdirigera olja från Druzba till den allt mer betydelsefulla oljehamnen Primorsk i Finska

viken. Även oljeledningen Baltic Pipeline System, som i dagsläget förser Primorsk med all

olja, kommer att utökas med 100 procent. Från Primorsk är det lättare för de Ryska

statskontrollerade oljebolagen att nå världsmarknaden och direkt till konsumenterna, utan

transit. I och med att Ryssland satsar på Primorsk och att gasledningen Nord Stream inom ett

par år står klar, kommer Östersjön få en ökad säkerhetspolitisk betydelse och därmed än en

gång militariseras.

För att komma förbi ryskt territorium försöker EU genom Europeiska utvecklingsbanken

(EBRD) etablera nya olje- och gasledningar, framför all gasledningar, från Centralasien

3


genom Södra Kaukasien och Turkiet. Den gasledning som EU ser som en av sina främsta

åtgärder för att diversifiera gasimporten är gasledningen Nabucco (se 8), som skall starta i den

turkiska staden Ezerum och ta gas från främst Centralasien och Iran, men även i framtiden

från Irak och Mellanöstern. Nabucco-ledningen är en del av EU:s nyligen antagna

Centralasienstrategi som bl.a. har till uppgift att skapa transportleder från Kaspiska havet till

EU. Strategin går helt i linje med USA:s intressen i regionen, som tillsammans med EU

försöker knyta ihop kuststaterna kring Svarta havet och Kaspiska havet i en gemensam

energistrategi ”Wider Black Sea Region” där de nya EU medlemsstaterna tillika NATO

medlemmarna och Svarta havsstaterna Bulgarien och Rumänien får ett särskilt ansvar att

etablera välvilja. Samarbete med Organization of the Black Sea Economic Cooperation

(BSEC) 6 har särskilt prioriterats. BSEC är den enda institutionella organisationen i regionen

som täcker samtliga näromliggande stater och som har en intention av ett närmare samarbete.

EU: s och USA: s intressen i Centralasien konkurrerar inte, istället är de varandras

komplement. USA har allt sedan mitten av Clintonåren på 1990-talet strävat efter att

Centralasiens enorma energiresurser skall integreras västerut till Turkiet och Europa och

söderut genom Afghanistan till Pakistan. USA har sedan 2006 brutit Rysslands monopol på

olje- och gasledningar från Kaspiska havet genom Baku-Tblisi-Ceyhan oljeledningen (BTC)

och gasledningen Baku-Tblisi-Ezerum (BTE), vilket radikalt förändrat avståndet mellan

Centralasien och Europa. Än så länge kommer huvuddelen av den olja och gas som

transporteras genom BTC och BTE från Azerbajdzjan. Främst USA, men även EU, strävar

efter att Kazakstan och Turkmenistan knyts ihop med Södra Kaukasien genom en olje- och

gasledning under Kaspiska havet, se karta nedan 5 och 6, och därmed frigöra mer olja och gas

till världsmarknaden.

6 Medlemmar är Bulgarien, Rumänien, Grekland, Moldavien, Ukraina, Turkiet, Albanien, Ryssland, Armenien,

Azerbajdzjan och Serbien. Observatörsstatus har Österrike, Vitryssland, Kroatien, Tjeckien, Egypten, Frankrike,

Tyskland, Israel, Italien, Polen, Slovakien, Tunisien och USA.

4


1. TAPI, Turkmenistan-Afghanistan-Pakis, tan gasledning med möjlighet till förlängning till

Indien. Gasledningen är planerad till 33 bcm/år. Ledningen hindras dels av konflikten i

Afghanistan och dels av förtroendebrist mellan Pakistan och Afghanistan. USA stödjer

Projektet.

2. CAOP, Central Asia Oil pipeline: Turkmenistan-Afghanistan-Pakistan oljeledning:

Kazakstan och Uzbekistan har anmält sitt intresse till ledningen. Projektet ligger i

byrålådan då andra projekt prioriteras. Marknaden är världshandeln, USA stödjer projektet

3. IPI, Iran-Pakistan-Indien Gas Pipeline: Gasledningen är planerad till 30 bcm/år och

förhandlingar är långt framskridna. USA motarbetar medan Ryssland stödjer projektet

4. Turkmenistan – Kina gasledning: Planeras vara klar 2009 med kapacitet på 30 bcm/år.

I och med att Kina gjorde upp med Kazakstan och Uzbekistan om gasledningar och stora

leveranser av gas till Kina, är det troligt att Kina slår samman de tre staterna i en och

samma strategi eftersom ledningen kommer passera nämnda stater från Turkmenistan.

5. TCOP, Trans Caspian Oil Pipeline: Turkmenistan-Kazakstan-Azerbajdzjan (Baku).

Oljeledningen planeras i sin första fas ta 400 000 fat/dag. Uppgraderas till 1 miljon fat.

6. TCGP, Trans Caspian Gas Pipeline: (Kazakstan)-Turkmenistan-Azerbajdzjan (Baku).

Gasledningen planeras ta 33 bcm/år. Vissa öppningar har skett efter Nijazovs bortgång

den 21 december 2006. Gasen är tänkt för Europa och en stöds av USA och EU.

7. Kazakstan-Turkmenistan-Iran oljeledning: Oljeledningen planeras i sitt första skede ta

400 000 fat/dag med ökad kapacitet efter ett på år. Kazakstan har nämnt projektet som

prioriterad. Iran stödjer projektet medan USA motarbetar förslaget. Markanden är världen.

8. Nabucco gasledning: Turkiet-Bulgarien-Rumänien-Ungern och Österrike gasledning.

Gasledningen planeras ta 30 bcm/år med byggstart 2008 och är EU:s stora energisatsning.

9. Kazakstan – Kina Gas Pipeline: Byggstart planeras till 2008 och beräknas ta 30 bcm/år.

10. GUEU, Georgien-Ukraina-EU gasledning: Beräknas ta 8 bcm/år i sin första fas och

slutligen ta 32 bcm/år. Gasledningen är relativt ny på agendan och har ännu inte blivit ett

accepterat alternativ. Gasen är ämnad för den europeiska marknaden. Undviker Ryssland.

11. Prikaspiisky Gas Pipeline: Gasledningen är ett gemensamt projekt mellan Turkmenistan-

Kazakstan och Ryssland. Beslut togs i maj i år och avtalet skall undertecknas september

2007. Gasledningen planeras ta 10 bcm/år och är ämnad för den europeiska marknaden.

OLJA OCH GAS I CENTRALASIEN; Kända och potentiella reserver

Olja GAS

Land Reserver Potentiella Reserver Potentiella

Kazakstan Olja: 35 Mf 110 Mf Gas: 2,0 tcm 5,0 tcm

Azerbajdzjan Olja: 7 Mf 13 Mf Gas: 1,4 tcm 4,0 tcm

Uzbekistan Olja: 818 mf 1,2 Mf Gas: 1,8 tcm 6,3 tcm

Turkmenistan Olja: 600 mf 1,7 Mf Gas: 2,9 tcm 7,0 tcm

Summa 43 418 125,900 Mf 8,1 tcm 22,3 tcm

% av totalt i världen

Olja: Totalt 1 317 447 Mf 3,30% 9,5%

Gas: Totalt 179 tcm 4,5% 12,40%

Mf= miljarder fat, mf= miljoner fat

tcm= triljoner kubikmeter

5


USA:s motgångar beror främst på att uppdelningen av Kaspiska havet inte är klar och den i

december 2006 bortgångna turkmenska presidenten på livstid Saparmurat Nijazovs

femtonåriga oförmåga till regionalt samarbete.

I dagsläget har Turkmenistan, som har världens fjärde största gasresurser, inte en

gasledning för export förutom en med låg kapacitet till Iran, som går utanför Rysslands

kontroll. Någon oljeproduktion i stor skala har ännu inte kommit i gång, men små kvantiteter

går på oljefartyg till den iranska hamnen Neka, Baku i Azerbajdzjan och den ryska

oljehamnen Makhachkala norr om Baku. Detsamma gäller även för Kazakstan, som förutom

oljeledningen Caspian Pipeline Consortium, CPC, (ett internationellt konsortium där bl.a.

Amerikanska, brittiska, ryska och kazakiska intressen ingår) och en nyligen invigd oljeledning

till Xinjiang i västra Kina, inte har tillgång till externa exportledningar som går utanför ryskt

territorium. En tänkt oljeledning från Kazakstan genom Turkmenistan till Iran (se 7 sida 4)

har varit på tal en längre period då ledningens sträckning och ekonomi är mest fördelaktig för

samtliga tre parter. Oljeledning har dock USA satt stopp för genom samtal med den kazakiske

presidenten Nursan Nazarbajev med hänvisning till embargot mot Iran. Istället strävar USA

efter att Kazakstan, med sina enorma tillgångar i oljefälten Tengiz, Kashagan och

Karachaganak, förbinder en oljeledning under Kaspiska havet (se 5 sidan 4) till Baku i

Azerbajdzjan för att kopplas ihop med BTC-oljeledningen, som transporterar olja i

amerikansk kontroll till den turkiska hamnstaden Ceyhan. För att kunna exportera all den olja

som väntas produceras av de tre stora oljefälten, som rankas till världens störa oljefält utanför

Mellanöstern, har Kazakstan i väntan på att TCOP kan konstrueras under Kaspiska havet, med

starkt stöd av USA, beställt flera oljetankers för att transportera olja över Kaspiska havet till

Baku och BTC-ledningen. En bidragande orsak är även att Ryssland under flera år har hindrat

att kapaciteten i CPC-ledningen ökat i den takten enligt överenskommelse. Väl efter att den

kazakiska presidenten i vintras meddelade beslutet att satsa på en utbyggnad av oljefartyg

reagerade Ryssland påpassligt och meddelade att förhållandena i CPC-ledningen numera är

sådana att det nu gör det möjligt att öka kapaciteten i ledningen. Eftersom en oljeledning

under Kaspiska havet inte lär bli verklighet inom de närmaste tio-femton åren, är det mest

sannolikt att Kazakstan ekonomiskt kommer att satsa på att etablera en omfattande handel av

olja till Baku över Kaspiska havet, oavsett uppgraderingen av CPC-ledningen, vilket den pro

amerikanske Azerbajdzjanske presidenten Ilham Alijev välkomnar och strävar efter.

Kina, som är i stort behov av olja och gas, reser jorden runt för att säkra sin tillgång på olja

och gas. Kina har de senaste åren storsatsat i Afrika och har sedan ett år tillbaka etablerat en

oljeledning från Kazakstan till Xinjiang i västra Kina. Oljeledningen är ännu inte helt utbyggd

vad gäller ledningens kapacitet, men på sikt kommer den att ta stora mängder olja i

konkurrens med Ryssland. Vad som dock verkligen utgör ett hot mot Rysslands dominans i

energisektorn i Centralasien är Kinas ambitioner att etablera gasledningar till Kina från

Centralasien. Kina ingick år 2006 ett avtal med den f.d. Turkmenska presidenten Saparmurat

Nijazov att anlägga en gasledning om 30 miljarder kubikmeter (bcm) per år genom

Uzbekistan, Kazakstan till Xinjiangprovinsen (se 4 sida 4). De ryska intressena i framför allt

den turkmenska gasen beror på att de köper upp den turkmenska gasen till ett mycket lågt pris

och säljer den vidare till Europa för världsmarknadspris. Rysslands behov av billig

Centralasiatisk gas beror på landets enorma slöseri med gas och oförmågan att producera mer

inhemsk gas. Om Ryssland fortsätter att inte prissätta sin egen konsumtion och fortsätter

exportera gas i lika stor omfattning som nu, beräknas Rysslands behov av att importera gas

från de centralasiatiska staterna stiga till 132 bcm år 2010 från dagens 70 bcm. Detta talar för

att Ryssland inte längre kan fortsätta med sin neo-koloniala syn på centralasiatiska staterna då

de numera har möjlighet att vända sig till andra marknader. Om Kina lyckas etablera

6


gasledningar från Centralasien, kan det innebära att Ryssland inte får tillräckligt med gas till

den europeiska marknaden, och därmed förlora stora inkomster. För Ryssland är EU den

viktigaste kunden vad gäller export av olja och gas. Ryssland exporterar 80 procent av sin olja

och 75 procent av sin gas till EU, som förutom betalar i dollar till världsmarknadspris, betalar

i tid. Så förhållandet mellan EU och Ryssland när det gäller behovet av energi å andra sidan

inkomster, är ömsesidig, men å andra sidan står exportinkomsterna från olja och gas för

Rysslands välstånd vilket är en relation som hämmar Ryssland att bete sig hur som helst mot

t.ex. EU, som flera stater och analytiker har lyft fram.

Den turkmenska och kinesiska överenskommelsen om en gasledning till Xinjiang slöts av den

nu bortgångne turkmenska presidenten Saparmurat Nijazov, varför överenskommelsen sedan

Nijazovs bortgång i december 2006 det senaste halvåret hängt på en skör tråd, eftersom all

Nijazovs politik och uppgörelser med andra stater var avhängigt honom. Men den 16-18 juli i

år reste den efterträdande presidenten Gurbanuly Berdymukhamedov till Kina för att bl.a.

avhandla den planerade gasledningen. Kina, som har en bra relation med Turkmenistan,

Kazakstan och det gasrika och än så länge oexploaterade Uzbekistan, har än vidare planer än

endast köpa gas av Turkmenistan. Kina vill knyta ihop dessa tre gasrika stater i en gemensam

Centralasienstrategi. Strategin går ut på att sluta samman deras exportbehov i en och samma

”Centralasiatiska” (Turkmenistan-Uzbekistan-Kazakstan till Kina) gasledning. Det förhåller

sig så att Kazakstan ingick år 2006 ett avtal med det kinesiska statsägda energibolaget China

National Petroleum Corporation att leverera gas till Kina. I avtalet ingick även en ny

gasledning (se 9 sida 4). China National Petroleum Corporation, som har enorma resurser till

sitt förfogande, gjorde även upp i april 2007 med det Uzbekiska statsägda gasbolaget

UzbekNefteGaz att sälja gas till Kina. Om en gasledning ända från Turkmenistan till Kina

skall bli lönsam, krävs det stora mängder gas och mycket kapital. Så Kinas ambitioner och

möjlighet att knyta ihop de turkmenska, uzbekiska och kazakiska intressena i en och samma

gasledning, gör att en första gasledning med stor kapacitet inom ett par år kan vara verklighet.

Då utgör inte Kina bara ett hot mot USA och EU: s långväga politiska mål i regionen, utan

även Ryssland. Att Kina kan lyckas med bedriften att föra gas in i Xinjiang är särskild

sannolik i jämförelse med andra storslagna projekt i regionen. - Kina har meddelat den

turkmenska presidenten att Kina skall stå för både konstruktionen, arbetskraften och större

delen av kapitalet.

Kinas intrång i Centralasien gör även USA till viss mån nervösa hur långt deras

energiambitioner kan bli verklighet. USA som redan ”vunnit” Azerbajdzjan som olje- och gas

källa och Georgien som transitland, har även en politisk- och ekonomisk relation med

Kazakstan, som dessutom alltmer fördjupas desto mer Kazakstan ser möjligheter att få ett

marknadsanpassat pris för sin olja, utgör Turkmenistan en viktig nyckel för att få kontroll

över framtida olje- och gasledningar i regionen. Turkmenistans geopolitiska betydelse är

särskilt viktigt då landet angränsar till Iran och Afghanistan, men även att Turkmenistan utgör

ett viktigt transitland för handeln i regionen och mellan Europa och Asien. USA: s ambitioner

är att Turkmenistan blir dess allierad och västorienterad och därmed vill USA förhindra att

prospekterade olje- och gasledningar går till/över USA: s fiende nummer ett Iran, som annars

skulle få ökad betydelse och politiskt kraft i regionen. USA vill även med hjälp av turkmensk

gas och olja (men även från Kazakstan och Uzbekistan) integrera Afghanistans, Pakistans och

Indiens ekonomier genom att anlägga en gasledning till Indien och en oljeledning till

djuphavshamnen Gwader i Pakistan (se 1 och 2 sida 4) 7 . Betydelsefullt för USA är att

7 Gasledningen ska gå från Turkmenistan genom Afghanistan, Pakistan och till Indien, den s.k. TAPI. USA har

även planer på att anlägga en oljeledning (Central Asia Oil Pipeline, CAOP) genom Afghanistan till den

pakistanska djuphavshamnen Gwader i Arabiska havet. Intressant för regionen är att Kazakstan och Uzbekistan

7


Kazakstan och Uzbekistan har visat intresse för en oljeledning till Gwader. Innan detta kan

ske måste dock först USA demokratisera eller i vart fall stabilisera Afghanistan så att

ledningarna kan byggas. Pakistan och Indien är redan allierade med USA i kampen mot den

internationella terrorismen och USA har på senare tid lyckats få Pakistan och Indien att

samarbeta om Kashmir. Målet är ett stabilisera Afghanistan och därefter kan Pakistan och

Indien ”köpas” genom generösa handelsavtal, militär utrustning och amerikanska

investeringar. I dagsläget har den pakistanske presidenten Pervez Musharraf fullt upp med att

uppfylla sina amerikanska förpliktelser mot talibanallierade förband vilket har medfört att

hans presidentskap är starkt ifrågasatt av den inhemska befolkningen. USA ser gärna att

Pervez Musharraf återväljs trots att det strider mot den pakistanske konstitutionen för att ha en

säker förbundsförvant mot den internationella terrorismen och gå de amerikanska intressena

till mötes. En konkurrent, som kan kringgå USA: s ambitioner med främst Pakistan, men även

Indien, är Irans prospekterade gasledning till Indien genom Pakistan (IPI, se 3 sida 4). Irans

gasledning är inte bara kortare, och därmed mer ekonomisk fördelaktig för de iblandade

parter, utan undviker det krigshärjade och politiskt instabila Afghanistan. Pakistan och Indien,

som är i behov av all energi som de kan komma över, har meddelat Iran och USA att endera

utesluter inte den andra. USA med sin kraft av politisk- och ekonomisk supermakt har försökt

sätta stopp för Irans gasledning och hänvisat till det ekonomiska embargo som Iran lyder

under. Iran har på flera olika sätt försökt kringgå embargot genom att hänvisa till

gasledningarna skall ses som tre enskilda ledningar istället för en helhet, och därmed

understiga det maximum belopp som tillåts investeras i Iran. Den listen har inte gått i hamn i

Washington, varför USA med all anledning har på fötterna när de anklagar Iran för att stödja

talibangrupper i Afghanistan vars aktivitet hindrar en konstruktion av USA stödda

gasledningen TAPI.

Den f.d. turkmenska blodbesudlade diktatorn Saparmurat Nijazovs plötsliga bortgång i

december 2006 gav genast USA hopp om ett närmare samarbete med den tillträdande

turkmenska regimen och att den isolationspolitik, som har präglat landets 16 åriga

utrikespolitik, skulle tinas upp och att en västvänlig vind skulle svepa in över ökenlandet med

de stora gasresurserna. Till skillnad från Saparmurat Nijazov, som inte aktivt deltog i något

regionalt samarbete, har den nytillträdde presidenten Gurbanguly Berdymukhammedov visat

att den nya regimen vill något annat. Berdymukhammedov har t.ex. låtit fängsla den tidigare

så maktfulle säkerhetschefen hos Saparmurat Nijazovs livgarde, Akmurad Rejbov, träffat

samtliga av de centralasiatiska presidenterna, mött Vladimir Putin och höga amerikanska och

EU tjänstemän vid flera tillfällen samt uträttat ett statsbesök i Iran och träffade i juli den

kinesiska presidenten Hu Jintau i Peking. Den afghanske presidenten Hamid Karzai har också

känt av Berdymukhammedovs utåtriktade politik och besökte Asjgabat den 5-6 juli för att

lovorda att gasledningen genom Afghanistan till Indien (TAPI) blir verklighet.

Berdymukhammedov har även meddelat att de diplomatiska förbindelser med Azerbajdzjan

skall återupptas i och med att ambassaden i Baku nyöppnas, att Turkmenistan kommer att

delta i Shanghai Cooperation Organization toppmötet den 16 augusti i år - vilket ett

turkmenskt statsöverhuvud aldrig tidigare gjort. Viktigt att nämna är att Berdymukhammedov

även har låtit meddela att han vill lösa frågan om Kaspiska havets delning och att han

välkomnar utländska företag till Turkmenistan att inverstera i energi. Det råder ingen tvekan

om att Berdymukhammedov har satt fönstret på glänt mot omvärlden. Berdymukhammedov

vill även få legitimitet från den turkmenska befolkningen. Bland annat har flera reformer

sjösatts och pensionerna har börjat utbetalas igen efter två års frysning. Frågan som många

ställer sig är om USA ingår i Berdymukhammedovs politik.

anmält sitt intresse till oljeledningen vilket stärker oljeledningens ekonomi och politiska stöd. Från Gwader är

det närmare till världsmarknaden.

8


I maj i år när Vladimir Putin meddelade att han lyckats knyta ihop Turkmenistan,

Uzbekistan och Kazakstan i ett mycket långtgående och strategiskt beslut att både konstruera

en ny gasledning, Prikaspiisky gaspipeline, (se 11 sida 4) - parallellt med en redan befintliga

och måttliga gasledning - och renovera och uppgradera den redan existerande och 30 – 40 år

gamla Central Asia Pipeline (CAC) till att kunna ta 90 bcm/år mot dagens 45 bcm/år om ett

par år, var Vladimir Putin särskilt stolt 8 . Vladimir Putins nya avtal med de tre centralasiatiska

staterna kungsgjordes i maj i år med ett stort leende och ville därmed klargöra för USA och

EU, för den delen Kina, att de har föga att hämta i Centralasien, eftersom i stort sett all

centralasiatisk produktion av gas härmed är förvärvad. I och med avtalet har Vladimir Putin

markerat sitt revir vars syfte är att omkullkasta USA: s och EU: s önskemål om en olje- och

gasledning under Kaspiska havet. Avtalet, som Vladimir Putin framförhandlat och som skall

ratificeras i september i år, är även en strategi för Ryssland att trygga sin egen försörjning av

gas och ingångna (starkt) inkomstbringade gasavtal med flera EU medlemsstater (se sida 3).

USA, och för den delen EU, har sedan avtalet blev känt i maj uppvaktat den turkmenska

presidenten i ett försök att kringgå Vladimir Putins planer och istället satsa på en gasledning

under Kaspiska havet. Gurbanguly Berdymukhammedov har skickligt använt sig av den

amerikanska uppvaktningen och meddelat att en gasledning till Baku inte är uteslutet på grund

av det närmare samarbetet med Ryssland, inte heller för den delen till Indien via Afghanistan.

Den turkmenska presidenten försöker helt enkelt spela ut USA mot Ryssland för att se vad

han ytterligare kan erbjudas. Antingen står Gurbanguly Berdymukhammedov kvar vid sin

överenskommelse med Vladimir Putin från maj i år eller så väntar han in ett ännu bättra

förslag/kontrakt med USA och EU. Medan rivaliteten mellan Ryssland och USA har hettat till

efter januari i år, har Kina i skym undan flyttat fram sina positioner i regionen. Förutom att

Kina är på god väg att föra stora volymer gas österut från Turkmenistan, Uzbekistan och

Kazakstan, har Kina närmat sig Iran. Kina och Iran är på väg att bilda en stark och nyttig

allians. Iran har vad Kina vill har det vill säga olja och gas och Kina har en stark position

inom världshandeln och har vetorätt i FN: s säkerhetsråd. USA, som har ett demokratiskt

uppdrag att ta hänsyn till, går en svår balansgång i sin strävan att vinna till sig olja och gas i

Centralasien. Lejonparten av staterna och i dess närhet är auktoritära diktaturer. Endast Indien

är en demokrati. Regimerna är noga med att skydda sina medborgare från demokratiska

influenser och är vaksamma på USA:s föreslagna eftergifter i förhandlingar om investeringar.

I takt med att Ryssland och Kina sedimenterar sina positioner i Collective Security Treaty

Oragnization och Shanghai Cooperation Organization samt att organisationerna utvecklas

inom fler områden, exempelvis energi, handel och säkerhet, desto svårare får USA att få sin

röst hörd. Ryssland försöker skapa ett gemensamt energisamarbete enbart för regionens

länder, och där tillhör inte USA och EU.

EU: s roll och politiska mål i Centralasien specificeras i den Centralasienstrategi som EU

beslöt att efterfölja på EU- toppmötet den 22-23 juni i år. Områden som särskilt berörs är

demokratisering av regionen, främja mänskliga rättigheter, samarbete mot organiserad

brottslighet t.ex. narkotika- och människosmuggling samt samarbete inom energi, främst gas

men även olja. Målet med den del som rör energi är att skapa en säker energikorridor

avhängigt Ryssland från Kaspiska havet genom Södra Kaukasien, Turkiet och upp i Europa

genom Bulgarien och Grekland. EU:s politiska mål att diversifiera sin gasimport från

8 CAC-gaspipeline är den ende gasledningen i Centralasien som gör det möjligt till export. Ledningen, som

består av fyra parallella gasledningar, har stora renoveringsbehov som motverkat Turkmenistans produktion. I

och med att Ryssland genom avtal med Turkmenistan, Uzbekistan och Kazakstan gemensamt skall finansiera

uppgraderingen av ledningarna kan produktionen av gas öka. I Rysslands avtal ingår även stora investeringar i

Turkmenistans och Uzbekistans gasindustri.

9


Ryssland kantas av ett aggressivt Ryssland, vars strategi är att göra EU beroende av rysk gas,

och av oväntade interna problem som rör ekonomi och politik. Orsaken till de interna problem

som EU lider av är att frågan om medlemsstaternas nationella energiförsörjning ses som

nationella angelägenheter och inte som en EU-angelägenhet. Att inte se behovet av olja/gas,

som en gemensam europeisk sak, innebär att varje medlemsstat förhandlar var för sig vilket

för flertalet innebär Ryssland. Ryssland som har som strategi att göra EU beroende av sin gas,

på grund av den förtjänst som det innebär har föreslagit ett par gasledningar vars uppenbara

mål är att omintetgöra EU: s flaggskepp Nabucco-gasledningen och undergräva BTEgasledningen

som är ett första steg att föra gas från Kaspiska havet till Europa. Ryssland har i

förhållande till EU: s medlemsstater lättare att snabbt anpassa sig efter situationer och reagera

politiskt på EU: s strategi att skaffa gasledningar förbi ryskt territorium och kontroll. Ryssland

vill med egna gasledningsförslag undergräva Nabuccos behov för den europeiska marknaden

genom att fånga upp EU: s efterfrågan på gas och påbörja projekt innan EU hinner påbörja

byggandet av egna ledningar.

Kartan visar befintliga och planerade oljeledningar (gröna linjer, förutom BTC-oljeledningen som är

röd). De blåstrecka linjerna visar planerade gasledningar. Heldragna visar befintliga gasledningar.

Bearbetad karta av Jens Westlund med underlag från Energy Information Administration (EIA)

10


1. BAP, Burgas – Alexandropoulis Oil Pipeline: Transit Bulgarien – Grekland (rysk transit till Medelhavet).

I februari 2007 ingick Grekland, Bulgarien och Ryssland avtal om att konstruera pipelinen för en kapacitet

om 700 000 miljoner fat per dag (kapacitet första året 15 miljoner fat per dag (kapacitet första året 15

miljoner ton, sedan 24 miljoner ton och i tredje fasen 35 miljoner ton, kan uppgraderas till 150 miljoner ton).

Pipelinen undviker den strategiska viktiga Bosporen. Ryska statskontrollerade oljebolag äger 51 procent av

BAP. Rysk kontrollerad.

2. Constanta – Trieste Oil Pipeline: Oljeledning från den rumänska hamnstaden Constanta till Trieste i Italien.

Väl i Trieste kan ledningen vidaretransporteras genom redan befintliga oljenätet till Österrike och Tyskland.

Oljeledning planeras att ta 40-60 miljoner ton per år. Projektet är EU- finansierad och finns än så länge

endast på pappret. Ledningen undviker Bosporen.

3. AMBP Oil Pipeline, från hamnen Burgas i Bulgarien till Albanien och hamnen Vlore. Tänkt att ta 775 000

fat/dag. Projektet stöds av USA. Konstruktion ej påbörjad. Ledningen undviker Bosporen.

4. Odessa – Brody Oil Pipeline : 180 000 till 240 000 fat/dag. Ledningen var klar år 2000 av Ukraina för att

vara ett alternativ till olja från Centralasien. Oljan var tänkt att fraktas till hamnen Batumi i Georgien och

därifrån med tankfartyg över Svarta havet. Problemet var att det inte fanns tillräckligt med olja att fylla

ledningen med, så Ryssland köpte licens och använder den istället till att frakta olja motsatt håll. Det finns

förslag att förlänga ledningen till Plock i Polen för att komma närmare tyska oljenätet, vilket nu blockeras av

Ryssland.

5. Early Oil Western Route (Baku – Supsa): Klar 1999 och har en kapacitet på 220 000 fat/dagligen och det

finns planer på vidare uppgradering till 300 000 fat/dagligen. ”väst” kontrollerad.

6. Samsun – Ceyhan Oil Pipeline: En Turkfinansierad oljeledning som skall ta olja förbi Bosporen. Turkiet

har redan påbörjat konstruktionen. Turkiets intention är att hamnen Ceyhan skall bli ett depålager för olja

från Centralasien och Ryssland för vidare transport till världsmarknaden. BTC, som tar olja från Baku till

Ceyhan, mynnar ut i Ceyhan. Detsamma gäller för Irak – Turkiet Pipeline (ITP) som tar olja från Irak till

Ceyhan. ITP oljeledningen är stängd sedan 1991 men Turkiet strävar efter att ledningen skall öppnas. Detta

ger Turkiet stora möjligheter att skapa ett stort depålager och ”oljecentrum” i hamnstaden Ceyhan.

Nord Stream: Östersjöledningen, Babajevo - Greifswald (gas) – Tyskland, första fas 28 bcm/år, fas två 55

bcm/år. Byggstart om ett par år. Rysk kontrollerad gasledning.

Interconnector Gas Pipeline: Gasledning från Turkiet till Grekland, Bursa – Komotini, skall förlängas till

Italien 2008-2011 (Interconnector) som skall bära 11 -12 bcm/år till Italien från Turkiet. Kapacitet 22 bcm/år.

Konstruktionen har påbörjats och är ett led i Nabucco projektet, EU finansierad

Nabucco gasledning: Turkiet-Bulgarien-Rumänien-Ungern och Österrike gasledning. Gasledningen planeras ta

30 bcm/år med planerad byggstart 2008. Frågan är nu högst oviss då Ungern under våren 2007 visat tvekan och

Ryssland presenterat konkurrerande gasledningar från Ryssland. EU stödd och finansierad. Tanken är att

Nabucco skall ta gas från Azerbajdzjan och från Turkmenistan samt Kazakstan via Trans Caspian Gas Pipeline

under Kaspiska havet, men även från Iran via East Anatolian Natural Gas Pipeline mellan Tabriz i Iran och

Erzurum i Turkiet, som stod klar december 2001. Det finns även planer att ta gas från Egypten till Nabucco.

Blue Stream: Gasledning från Ryssland till Turkiet. Klar 2001 och tar 6 bcm/år men planeras ta 16 bcm/år 2010.

Förlängd Blue Stream: Gasledning är tänkt att förlänga den redan befintliga Blue Stream från Ankara vidare

parallellt med Nabucco till Ungern och/eller Österrike. Planeras att ta 30 bcm/år. Rysk ägd.

South Stream: Gasledning under Svarta havet via Bulgarien till Italien. Representanter från Gazprom och

Italienska energibolaget ENI signerade ett MoU på projektet den 23 juni i år. Gasledningen planeras ta upp till

30 bcm/år. Två riktningar har presenterats. 1. The Southwestern option som skall gå parallellt med EU

finansierade Interconnector. 2. The Northwestern option som skall gå parallellt med Nabucco men skall anslutas

till norra Italien. Ledningarna är Rysk kontrollerade.

GUEU, Georgien-Ukraina-EU gasledning: Beräknas ta 8 bcm/år i sin första fas och slutligen ta 32 bcm/år.

Gasledningen är relativt ny på agendan och har ännu inte blivit ett accepterat alternativ. Gasen är ämnad för den

europeiska marknaden. Undviker Ryssland

11


Förutom de olika gasledningsförslag som Ryssland presenterar som alternativ till Nabucco-

ledningen, försöker Ryssland splittra EU: s politiska mål att diversifiera bort import från

Ryssland. Ryssland erbjuder generösa ekonomiska erbjudanden till de medlemsstater och

grannstater som istället väljer att satsa på Ryska gasledningar. I grunden beror det på att EU

inte kan komma till skott med konstruktionen av Nabucco. I mars i år förklarade den

Ungerska premiärminister Ferenc Gyurcsany, till EU: s stora förvåning, att den ungerska

regeringen mycket väl kan tänka sig en att stödja ett ryskt förslag på en förlängd Blue Stream,

istället för att vänta in Nabucco. Ungern, som till stora delar importerar all gas från Ryssland,

skulle då bli utvald till ”gascentrum i EU” med lagringskapacitet för den europeiska

marknaden, vilket skulle innebära stora ekonomiska inkomster för den ungerska staten och

givetvis få ett mer fördelaktigt pris av Ryssland.

Turkiet, som då skulle få än med ökad betydelse för rysk transit till EU, stödjer projektet

eftersom det förutom skulle ge ökade inkomster till statskassen, ger ett bättre

förhandlingsutrymme gentemot EU om ett framtida medlemskap. Så den 23 maj i år förklarar

Vladimir Putin på besök i Wien att Ryssland skall öka sitt engagemang i Österrike och att

Österrike skall bli en viktig länk i det ryska gasdistributionsnätet (en vanlig strategi som

Ryssland och Gazprom använder sig av för att få kontroll av hela distributionskedjan är

erbjudande av delägande, s.k. Joint Venture). Gazproms verkställande direktör Alexei Miller

påtalade att Gazprom skall bygga Europas största gasdepåer i österrikiska Baumgarten utanför

Wien. Samtidigt meddelade Miller att Gazprom även har för avsikt att bygga gasdepåer i

Ungern och därmed ville Miller ha sagt att både Ungern och Österrike kommer att gynnas av

projektet att förlänga Blue Stream. Den 24 juni i år gör sedan Vladimir Putin ännu ett

strategiskt drag i kampen om gasförsörjningen till och inom EU.

Vladimir Putin förklarar stolt, efter att ha haft bilaterala möten med den bulgariska

presidenten Georgi Parvanov, att den bulgariske presidenten är med på ännu en ny rysk

gasledning – South Stream - från ryska fastlandet, under Svarta havet in i Bulgarien och

vidare i två riktningar till Italien. En norrut som ska gå jämsides med Nabucco ledningen och

den tidigare föreslagna förlängda Blue Stream in i norra Italien med en länk till Österrike (The

Southwestern option). Den andra sträckningen skall gå jämsides med EU: s påbörjade

gasledning Interconnector genom Grekland upp i södra Italien (The Southwestern option). Ett

Memorandum of Understanding, s.k. MoU, mellan Gazprom och det italienska energibolaget

ENI hade ett dygn tidigare undertecknats i Rom där de två ledningssträckorna signerats.

Samtidigt som dessa förslag presenteras (förlängd Blue Stream från Ankara till Ungern och

South Stream till norra respektive södra Italien) väntar Ukraina på beslut från Ryssland om att

påbörja en ny rysk byggd gasledning (Uzhhorod-Bohorodchany gasledning) i Ukraina. Den

projekterade gasledningen Uzhhorod-Bohorodchany (är inte markerad på kartan) skulle

innebära – om den byggs – stora transitinkomster för den ukrainska statskassan samtidigt som

Ryssland inte på lång tid skulle överge Ukraina som transitland för rysk export.

Med dessa multipla gasledningsförslag som Ryssland och Gazprom presenterat under våren

och sommaren är en strategi att spela ut de inblandade länderna mot varandra för att på det

sättet få det för Ryssland mest gynnade ”affär” att göra EU mer beroende av rysk gas. Att

Ryssland väljer att gå under Svarta havet med South Stream och Nord Stream i Östersjön är

för att undvika transitländer och därmed få kontroll från produktion till distribution. Med

konstruktionen av Nord Stream vill Gazprom dra ner på distributionen av de två stora

gasledningarna som går genom Vitryssland och Ukraina, Beltransgas och Yamal. Med South

Stream vill Ryssland utverka bättre förhandlingsutrymme med Turkiet om ett bättra avtal med

den tänkta förlängda Blue Stream.

12


Detsamma gäller även för Ukraina. Om Ukraina kan gå med på lägre transitavgifter, ett större

ryskt ägande i det befintliga ukrainska statsägda gasledningssystemet, kan Ryssland eventuellt

satsa på Ukraina som transit land och bygga ut infrastrukturen. Allt detta sker mitt framför ett

handlingsförlamat EU som inte kan förmå sig att börja byggnationen av Nabucco-ledningen.

Ett stelt EU ger Ryssland fria händer att fräckt och utan genans ta den politiska agendan långt

inne på europeisk helig mark.

Detsamma gäller även för oljedistributionen till EU. Då Bosporen är alltför trångt med hänsyn

till de miljöskador en stor oljetanker kan ge, och på grund av att Bosporen är mycket hård

trafikerad, förs det även en västlig (USA/EU) och östlig (Ryssland) kamp om vem som kan få

kontrollen över oljeledningar förbi Bosporen till Medelhavet. Ryssland och det statsägda

oljebolaget Transneft har även här ett övertag mot ”västliga” energibolag. Ryssland är först

med att konstruera en transferledning till Medelhavet utan att passera Bosporen. Så sent som i

februari i år kom Ryssland, Bulgarien och Grekland överens om att bygga en oljeledning till

hamnen Alexandropoulis i Grekland. Ryssland har även fått Kazakstan att köpa andelar i

ledningen och har förbundit sig att exportera olja genom BAP-ledningen från CPC- ledningen

mellan Kazakstan och ryska oljehamnen Novorossijsk vid Svarta havet. Även här ligger USA

efter Ryssland som ännu inte har påbörjat de projekt som de stödjer. En avgörande faktor för

att få ekonomi i konstruktionen av oljeledningarna är långsiktig tillgång på olja. Och där har

USA hoppats på att Kazakstan med sina enorma oljekällor skall gynna USA-projekt, vilket

ännu inte har skett. USA har sedan 2006 oljeledningen BTC som går direkt till Medelhavet.

Bearbetad karta av Jens Westlund med underlag från Energy Information Administration (EIA)

13


Dock behöver USA en framtida säkerhet i oljetillgång och då räcker inte att bara förlita sig på

Azerbajdzjan, utan behöver olja från Kazakstan. Så länge som det inte finns direkta

förbindelser från Kazakstan till Baku, oberoende av Ryssland, har USA svårt att finansiera

kostnadskrävande oljeledningsprojekt som förbinder Svarta havet med Medelhavet. Att

motarbeta direkta förbindelser över Kaspiska havet avsett för olja och gas är en viktig del av

den energistrategi som styr de ryska intressena i regionen. EU tillsammans med USA måste

därför göra allvarliga politiska och ekonomisk diplomatiska framstötar mot Turkmenistan och

Kazakstan för att förmå dem att lösa tvisten om gränsdragningen i Kaspiska havet och

gemensamt tillsammans med Azerbajdzjan, Georgien och Turkiet blir införstådda i att en olje-

och gasledning under Kaspiska havet till Baku innebär ekonomiska fördelar i förhållande mot

att sälja all olja och gas via Ryssland till Europa.

För att föra ut olja och gas från Centralasien och Kaspiska havet till Europa och

världsmarknaden är de tvungna föra energin genom fyra faser, som illustreras i ovan karta.

• Fas 1. Någon direktförbindelse från Turkmenistan, Uzbekistan och Kazakstan över

Kaspiska havet är endast etablerad genom minde oljetankfartyg, som går från

turkmenska och kazakiska hamnar till i Baku och Makhachkala, strax norr om Baku.

För att få ekonomi och säkra långsiktig tillgång på olja och gas är det nödvändigt att

antingen en olje- och gasledningar läggs på botten av Kaspiska havet eller att

Kazakstan förverkligar den hamn och beställer de stora tankfartyg som den kazakiske

presidenten avsåg att göra i vintras med hänsyn till Rysslands ovilja att öka

kapaciteten i CPC-ledningen. Efter att Ryssland tog den kazakiske presidenten Nursan

Nazarbajev på allvar med att etablera en oljetankfartygflotta, som därmed skulle

utgöra ett hot Rysslands behov av kazakisk olja för exportintäkter, har Vladimir Putin

meddelat att CPC-ledningen kommer att utökas efter behov i avsikt att stärka banden

mellan Kazakstan och Ryssland. Kazakstan och Azerbajdzjan har i augusti

undertecknat ett Memorandum of Understanding (MoU) om att fullfölja planerna på

att bygga ut hamnkapaciteten och satsa på att frakta olja över Kaspiska havet.

• Fas 2 med att få olje- och gas från Kaspiska havet genom Södra Kaukasien är så gott

som etablerad. Två oljeledningar finns på plats, BTC- ledningen mellan Baku och den

turkiska oljehamnen Ceyhan och Early Oil Western Route mellan Baku och den

georgiska oljehamnstaden Batumi. Dessa två kan utökas väsentligt i kapacitet och

långgående förslag finns på att öka raffinaderikapaciteten i Batumi och bygga ut

hamnen för ytterligare utskeppningskapacitet. Likväl finns en gasledning (BTE)

etablerad mellan Baku och den turkiska staden Ezerum. Ezerum är tänkt att bli

depålager för gas från Centralasien och Iran för vidare transport till Europa. BTEledningen

har än så länge låg kapacitet men kommer inom kort öka till 6,6 bcm/år.

• Fas 3 och 4 har EU stora problem att lösa. EU:s försök att etablera Nabuccogasledningen

från Turkiet upp till centrala Europa har visat sig vara mycket besvärligt

på grund av EU:s förlamning att inte kunna sätta gång byggnationen av ledningen.

Störst ansvar har signatärstaterna Österrike, Ungern, Rumänien, Bulgarien och

Turkiet. Så länge dessa fem stater och EU:s förlamning verkar, kan Ryssland med sin

beslutsamhet och sitt kapital fritt göra upphandlingar på den europeiska

energimarknaden och konstruera nya gasledningar och därmed låsa in EU i ett allt

större beroende än vad EU önskar.

14


Vilka föreslagna olje- och gasledningar är då mest troligt vi kommer att få se i

framtiden?

Det råder inga som helst tveksamheter att Centralasien och Kaspiska havet har enorma olje-

och gas fyndigheter och att desto fler utvinnings/prospekteringsavtal (PSA) som

Azerbajdzjan, Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan etablerar, desto mer olja och gas

kommer att påträffas, vilket kommer att ge en ökad produktion. Flera energianalytiker anser

att Turkmenistan och Uzbekistan har betydande oljeresurser som ännu inte har blivit kände på

grund av att de bägge länderna än så länge har satsat på utvinningen av gas. Det samma gäller

även för Kazakstan och Azerbajdzjan – fast omvänt – att de har bytande mer gas än vad som

nu är känt. Detta talar för att Centralasien kommer vara intressant får lång tid framöver och att

stora investeringar kan läggas på långväga pipeline projekt.

I dagsläget talar det för att Kina kommer inom en fem års period etablera

gasledning/gasledningar från Turkmenistan, Uzbekistan och Kazakstan till Xinjiang i västra

Kina. Olje- och gasledningarna, som skall skrida genom Afghanistan, är inte sannolik så

längre striderna och oroligheterna i Afghanistan pågår. En olje- gasledning under Kaspiska

havet är inte heller trolig under en tio års period, vilket största orsaken beror på att

Azerbajdzjan, Ryssland, Kazakstan, Turkmenistan och Iran inte har nått en överenskommelse

om gränsdragningen. Så länge som gränserna inte är fastställda kommer Ryssland och Iran

motsätta sig att ledningar etableras. Detta antagande gäller i första hand Ryssland som inte vill

släppa sitt monopol på Kazakisk, Uzbekisk och Turkmensk gas. Vad gäller Iran så kan man

tänka sig att Iran är mer välvilligt inställd till en gasledning i utbyte mot att Iran släpps in på

den internationella arenan och att internationella energibolag tillåts investera i landet och att

Iran på allvar tillåts exportera gas till Europa via Turkiet. Eftersom det kommer att ta lång tid

att stabilisera Afghanistan är det sannolikt att Iran tillsammans med Pakistan och Indien

kommer överens om att genomföra den prospekterade IPI-ledningen, då dessa två länder med

sin enorma befolkningsstorlek har ett starkt behov av gas och inte har tid att invänta ett stabilt

Afghanistan. En viktig faktor för de projekterade gasledningarna IPI och TAPI 9 är hur

förhållandena i Pakistan utvecklar sig efter vårens och sommarens incidenter vad gäller

stormningen av Röda moskén och avskedandet högsta domstolens ordförande, Iftikhar

Mohammad Chaudhry. - Hur kommer befolkningen i Pakistan reagera om Pervez Musharraf

ignorerar konstitutionen och låter sig omväljas till president i december i år. Om Musharraf

inte ger vika för demokratin kan det ytterligare elda upp den muslimska fundamentalismen

som är på frammarsch i landet, särskilt den i Waziristan, vilket kan leda till att Pakistans

moderniseringsprocess ”går i stå” och att ledande politiker istället väljer att söka stöd bort

från alliansen med USA till nya samarbetspartner. För att USA skall lyckas få inflytande över

Centralasiens potential som energiproducent och exportör, måste USA isolera Iran från

regionen och samtidigt vinna politisk ”ideologi” i Afghanistan och Pakistan, vilket kommer

att kräva stor politisk uppbackning av president Hamid Karzai politik i Afghanistan och det

ledarskick som står på tur att ta efter Musharraf i Pakistan.

Nyckeln till att förverkliga Centralasiens potential att bli lönsamma exportländer av olja och

gas och för att de centralasiatiska länderna skall dra nytta av sin geografiska plats som

mellanhand för handeln mellan Asien och Europa/mellanöstern, beror på hur situationen i

Afghanistan utvecklar sig. Ett politiskt stabilt Afghanistan i fred ger förutsättningar för att

9 och för den delen den föreslagna oljeledningen Kazakatstan-Turkmenistan-Iran, se 7 sidan 4, som är tänkt att ta

olja från Kazakstan via Turkmenistan direkt ner till Kharg Island, Irans största exporthamn. USA har i tidigt

skede hindrat Kazakstan att förverkliga projektet som ur ekonomisk och geografisk synpunkt är en för alla parter

fördelaktig dragning.

15


investera i regionen samt bygga upp infrastrukturen. Kina och Indien har redan gjort stora

väg- och broinvesteringar i Tadzjikistan. Iran investerar också i Tadzjikistan och Afghanistan.

Irans intentioner är att uppföra en handelskorridor från Kina genom Tadzjikistan och

Afghanistan till Persiska viken. Att få ökat inflytande i regionen är ett sätt för Iran att dels

balansera upp kraftmätningen mot USA, men självfallet bli navet i regionens ekonomi. Då

Iran sitter på de näst största gasresurserna i världen och är den fjärde största oljeproducenten i

världen, med enorma resurser kvar att få upp ur jorden, har Iran stora möjligheter att förbättra

sina relationer i regionen och i världen. Förutom Iran ser Indien och Kina sina möjligheter att

vinna stort på fred i Afghanistan på grund av en ökad handel i regionen. Dock ligger det inte i

Rysslands intresse att Afghanistan stabiliseras och ”kidnappas” av USA, eftersom det riskerar

att marginalisera Ryssland. USA:s största huvuduppgift i Centralasien är kriget mot den

internationella terrorismen och få politiskt och ekonomiskt inflytande i regionen. USA ser

Indien, Pakistan, Afghanistan, Tadzjikistan och Kazakstan som en pro-amerikansk och

”liberal” tråd genom regionen.

Vad gäller EU:s ambitioner att föra ut gas från Kaspiska havet genom Södra Kaukasus till

Europa beror på hur stark solidaritet som bl.a. Österrike, Ungern, Rumänien och Bulgarien

visar för EU:s antagna strategi (bl.a. Nabucco gasledningen) att diversifiera gasimporten bort

från Ryssland. En annan viktig variabel är hur starkt EU:s piska kan vina över de

medlemsstater som frångår EU:s gemensamma bästa. EU har resurser för att diversifiera, men

saknar tydlig politisk kraft i denna fråga.

Jens Westlund

Statsvetare

16


TURKMENISTAN

Olja

Reserver 600 miljoner fat

Uppskattade reserver 1,7 miljarder fat

Produktion 192 000 fat/dagligen vilket motsvarar 7 miljoner ton år. Avser öka produktionen

under 2007 till 78 miljoner ton fat/dag, vilket ger 10,4 miljoner ton året.

Konsumtion 110 000 fat/dagligen vilket motsvarar 4 miljoner ton år

Raffinaderier Chardzhou i nordöstra delen och Türkmenbashi i väster

Raffinaderikapacitet 240 000 fat/dagligen(men har endast uppnått 140 000 fat/dagligen, vilket är ca 5

miljoner ton årligen. Dragon Oil bygger f.n. ett raffinaderi och är därmed det

första utländska bolaget som äger ett raffinaderi i landet.

Statsägda bolag Turkmenneft

Internationell närvaro Cirka 60 företag är verksamma i landet där bl.a. Dragon Oil (Irland &

Saudiarabien), Burren Energy (UK), Petronas (Malaysia), Maersk (DK),

Maytro (Spanien), National Petroleum Corporation (Kina), Calyk Enerji Sanayi

ve Ticaret (Turkiet), Velver (UK) och Petro Gaz (Ukraina).

Under mars 2007 har flera företag utökat sitt PCA avtal och har påbörjat

prospektering till havs (offshore) i den turkmenska delen av Kaspiska havet.

Bl.a. Dragon Oil, Burren Energy och Petronas.

Export 60 000 fat/dagligen (ca 2,2 miljoner ton år) och avser år 2020 nå 50 miljoner ton

Import 20 000 fat/dagligen (ca 7,3 miljoner ton år) år 2005

Pipelines Inga för export. Förslag på pipelines finns, bl.a. till Iran och Pakistan

Hamnar Türkmenbashi vid Kaspiska havet.

Investeringar Turkmenistan har inte satsat på oljeutvinning/produktion varför landet inom ett

årtionde bli en betydligt exportnation. Har satt som mål att producera 2 miljoner

fat/dagligen år 2020

Gas

Reserver 2,9 tcm (triljoner kubikmeter)

Uppskattade reserver 7 tcm, utöver vad som redan är kända. (Uppgav 2005 att de har 20,4 tcm!)

Produktion 60 bcm. Avser öka till 80 bcm under 2007. På grund av exportåtagande måste

produktionen öka till 100 bcm med år 2009 för att klar leveranserna. (50 bcm

Ryssland, 8 bcm Iran, 30 bcm Kina)

Konsumtion 15 bcm/år

Statsägda bolag Turkmengaz, Turkmenneftegaz

Export 50 bcm till Ryssland årligen till 2009 och därefter 80 bcm 2010. Turkmenistan

exporterar 5-8 bcm årligen till Iran.

Import -

Pipelines - Kupezhe – Kurt Kui pipeline till Iran klar 1997

- Central Asia Center Pipeline (CAC) som består av fyra parallella ledningar

som har en gemensam kapacitet på 45 bcm/år från Turkmenistan till

Uzbekistan. Kapaciteten blir högre i Ryssland där ledningarna kan ta

70 bcm/år.

- Kom överens med Ryssland och Kazakstan i maj 2007 om att gemensamt

anlägga en gasledning ”Prikaspiisky Gas Pipeline” som skall gå parallellt

med en tidigare gasledning längs Kaspiska havets kust. Prikaspiisky är tänkt

att förse den europeiska marknaden med gas. Ledningen skall ta 10 bcm/år.

Investeringar Investerar i LNG-tekniken och vill utöka hamnens kapacitet. Turkmenistan

avser att öka kapaciteten i de pipelines som ligger på deras territorium, men det

bygger på att Uzbekistan gör det samma, annars får det ingen effekt på

exportkapaciteten. På grund av regimens åtagande till Ryssland måste CAC-

17


ledningarna utökas med 60 bcm/år vilket kräver enorma investeringar.

Turkmenistan avser producera 120-130 bcm/år 2020.

Tvist Ligger i tvist med Azerbajdzjan om två fyndigheter i Kaspiska havet:

Fyndigheterna ”Kapaz” och ”Sedar” som uppges innehålla 450 miljoner ton olja

och 32 bcm gas.

AZERBAJDZJAN

Olja

Reserver 7 miljarder fat

Uppskattade reserver 7-13 miljarder fat. SOCAR uppger 18 miljarder fat

Produktion 580 000 fat/dagligen, motsvarar ca 29 miljoner ton år

Konsumtion 132 000 fat/dagligen, motsvarar ca 6,6 miljoner ton år

Raffinaderier Azneftyag och Azneftyanajag,

Raffinaderikapacitet 400 000 fat/dagligen (20 miljoner ton/år)

Export 470 000 fat/dagligen 2006 (23,5 miljoner ton år) och beräknas nå 1,1 miljoner

fat/dagligen 2008.

Import -

Statliga bolag SOCOR

Statligt delägande AIOC, Azerbaijan International Operating Company.Delägare är BP, Chevron,

SOCAR, Inpex, Statoil, ExxonMobile, TPAO, Devon Energy, Itochu och

Delta/Hess.

Internationell närvaro Staten har tecknat 20 stora fältkontrakt med 20 företag från 15 länder

Pipelines - BTC (Baku-Tblisi-Ceyhan) med kapacitet på 1 miljon fat/dagligen,

- Western Early Oil (Baku-Supsa) med kapacitet på 155 00 fat/dagligen,

- Northern Early Oil (Baku-Novorossiysk) med kapacitet på 95 000 fat/dagligen.

- Järnväg Baku-Batumi 120 000 fat/dagligen

Hamnar Baku

Investeringar Vill uppnå en produktion på 800 000 fat/dagligen 2007(40 miljoner ton) och en

miljon fat dagligen år 2010

Oljefält Azeri-Chirag-Guneshli fälten vilket uppskattas kan ge 5,4 miljarder fat.

Gas

Reserver 1,4 triljoner kubik meter (tcm)

Uppskattade reserver 4 tcm

Produktion 6 bcm, men har som mål att nå 8 bcm under 2007 och sedan öka till 30 bcm

2012

Konsumtion 10 bcm

Export Avser exportera gas under år 2007 genom BTE

Import Har fram till januari 2007 importerat ca 3 bcm/år från Ryssland. Efter att

Ryssland dragit ner exporten till 1,5 bcm importerar Azerbajdzjan 1,7 bcm

under 2007 av Iran

Statliga bolag SOCAR, Azneft

Internationell närvaro AIOC, Shah Deniz Consortium (BP, Statoil, SOCAR, LukAgip, NICO,

TotalFinaElf, TPAO)

Pipelines - BTE (Baku-Tblisi-Ezerum): Kapacitet 6,6 bcm/år

- Makhat – North Caucasus Gaspipeline, tar gas från Kazakstan via Ryssland till

Baku. Pipelinen har kapacitet på 31 bcm/år

- Buku-Astara Pipeline (till Iran). Väntas importera gas från Iran för att

kompensera bortfallet från Ryssland.

Investeringar Mer fokusering på gasproduktion är att vänta.

Gasfält Shah Deniz: Ett av världens största gasfält. Produktion skall startas under 2007

och kan producera 10 bcm under 2009. Betydligt mer efter andra fasen år 2015.

18


KAZAKSTAN

Olja

Reserver 35 miljarder fat

Uppskattade reserver 100 – 100 miljarder fat

Produktion 1,3 miljoner fat/dagligen (ca 60 miljoner ton/år) och vill uppnå 3 miljoner

fat/dagligen 2015 (ca 150-160 miljoner ton)

Konsumtion 220 000 fat/dagligen

Raffinaderier Pavlodar, Shumkent, Atyrau

Raffinaderikapacitet Som tillsammans ger 345 000 fat/dagligen(ca 18,5 miljoner ton/år). Har planer

på att bygga raffinaderi i Batumi i Georgien och intill Yuzhniy-terminalen i

Ukraina för 3 miljoner ton/år.

Export 57 miljoner ton råolja (43 miljoner ton av exporten går via pipelines över

Ryssland) 10 miljoner ton, går med tankfartyg till Baku, Neka (Iran) och

Makhachkala i Ryssland (Dagestan). Har ”swap avtal” med Iran.

Import -

Statliga bolag Kazmunaigaz

Internationell närvaro TCO (Tengizchevroil) vilka består av ChevronTexaco, ExxonMobile,

Kazmunaigaz, LukArco.Karachaganak Petroleum vilka består av Eni, Chevron,

Lukoil

Pipelines - CPC-oljeledning, med kapacitet på 560 000 fat/dagligen

- Atyran – Samara oljepipeline, med kapacitet på 600 000 fat/dagligen

- Atasu – Alashankan oljeledning med kapacitet på 200 000 fat/dagligen

Hamnar Aktau

Investeringar Kazakstan avser göra mycket stora investeringar i gasindustrin för att höja

produktionen. De vill även utveckla LNG-tekniken

Oljefält Tengiz producerade 13 miljoner ton 2005 (sjätte störst i världen) och Kazakstan

planerar produktionen till 25 miljoner ton årligen om ett par år. Fältet uppges

innehålla 10 miljarder fat. PSA-avtal har TCO.

Kashagan största oljefältet utanför Mellanöstern och femte största i världen

och beräknas ha 9-13 miljarder fat olja. Väntas producera 260 000 fat/dagligen

2009 och 1,2 miljoner fat/dagligen 2010

Kurmangazy: Uppskattas ha 2,2 – 2,8 miljarder fat. Produktion uppges

påbörjas under 2009.

Karachaganak uppskattas har reserver upp till 9 miljarder fat olja och

dessutom ge 1,3 tcm gas. Fältet står för 20% av Kazakstans produktion.

Karachaganak Petroleum har PCA-avtal.

Gas

Reserver 3 tcm (triljoner kubikmeter)

Uppskattade reserver 5 tcm

Produktion 30 bcm (miljarder kubikmeter) under 2006 och väntas producera 35 bcm 2007

och upp till 50 bcm 2010 och 80 bcm 2015.

Konsumtion 16 bcm, blev så sent som 2005 exportör av gas

Export 24 bcm till Ryssland och via Ryssland till t.ex. Ukraina

Import Ingen uppgift på mängden, men Kazakstan importer gas från Turkmenistan och

Uzbekistan för att förse södra delarna av landet.

Statliga bolag Kazmunaigaz

Internationell närvaro Inga uppgifter, men flera är etablerade

19


Pipelines Ingen för export. Dock är man på god väg att bli klar med en pipeline som skall

kopplas ihop med det ryska gasnätet.

Investeringar Planer finns på en gasledning till Kina. Byggstart planeras till 2008 med en

kapacitet på 30 bcm/år.

UZBEKISTAN

Olja

Reserver 595 miljoner fat

Uppskattade reserver 1,2 miljarder fat

Produktion 126 000 fat/dagligen vilket är ca 6,3 miljoner ton

Konsumtion

Raffinaderier Bukhara, Fergana, Alty-Arik

Raffinaderikapacitet 300 000 fat/dagligen

Export

Import 300 000 ton

Statliga bolag Uzbekneftegaz

Internationell närvaro Bl.a. China National Petroleum Corporation (CNPC), National Oil Corporaton

(Sydkorea), Petronas (Malaysia), Lukoil (Ryssland)

Pipelines Inga för export

Hamnar -

Investeringar Ryssland gör genom Lukoil enorma investeringar 1 biljon USD i oljefält vid

Bukhara/Kiva. I paketet ingår nya pipelines och järnväg

Gas

Reserver 1,8 tcm (triljoner kubikmeter)

Uppskattade reserver 6,3 tcm

Produktion 60 bcm/år

Konsumtion 50 bcm/år

Export 13 bcm till Ryssland för 2007. Andra som importerar från Uzbekistan är

Kazakstan 3,5 bcm, Tadzjikistan och Kirgizistan. Uzbekistan har planer på att

öka exporten till 30 bcm 2014

Import

Statliga bolag Uzbekneftegaz

Internationell närvaro Bl.a. Gazprom (Ryssland), China National Petroleum Corporation (CNPC),

National Oil Corporation (Sydkorea), Petronas (Malaysia)

Pipelines - Central Asia Center Pipeline (CAC) som endast kan ta 40 bcm/år

Investeringar Uzbekistans gasproduktion är underutvecklad, endast 23 % av landets

gasresurser är exploaterade. Planeras utöka produktionen med 1 tcm till 2020.

Uzbekneftegaz och Gazprom haringått ett gemensamt projekt att utveckla

gasfältet Ustyurt vid Aralsjön som de uppskattar utvinna 8 bcm/årligen.

Uzbekneftegaz och Gazprom utvecklar även Kandim fältet som väntas

producera 3 bcm/år och väntas stiga till 10 bcm/år 2010. Gasfälten Kandym,

Khauzak och Shady uppskattas ha 280 bcm och Lukoil äger 90 % av projektet,

Uzbekneftegaz 10 %. Gazprom har PSA-avtal på 35 år. Kina planerar investera i

flera av nämnda projekt.

20

More magazines by this user
Similar magazines