2007 - Stallarholmens Hembygdsförening

Innehåll:
Ordföranden har ordet .....................................................3
Två gårdfarihandlare på 1940-talet .................................4
Min mormors farfars far var soldat ................................6
Vinterfiske förr ................................................................8
Året som gått .................................................................13
Hur såg våra skogar egentligen ut förr i tiden?.............19
Människor och djur ....................................................... 3
Karbid – Karbidlampor – Karbidcykellampor ............. 6
Styrelsen 007 ............................................................... 7
Omslagsbild: Midsommarfirande på Mälsåker. Foto Sven G. Nilsson.
Känner du någon som också skulle uppskatta att delta i de
aktiviteter vi anordnar? Värva en medlem eller flera, eller
varför inte ge bort ett medlemskap i present? Kostnaden för
ett medlemskap är 180 kr per familj/år och 100 kr för privatperson/år.
Kontakta någon i styrelsen för att få veta mer eller
sätt in avgiften på plusgiro 41 71 07-0, kom ihåg att skriva
namn och adress! Tack på förhand för din insats.

Ordföranden
har ordet
Under året har en av föreningens ivrigaste
tillskyndare, Tanja Paus, född Tolstoy,
avlidit i hög ålder. I stället för blommor vid
hennes begravning hade Tanja önskat att
pengar skulle skänkas till hembygdsföreningen.
Detta har medfört att en betydande
summa tillförts vår verksamhet till hennes
minne. Vi är skyldiga henne och familjen
Paus ett stort tack.
Året 007 har präglats av förberedelser
inför föreningens 50-års
jubileum 008. Jubileumskommittén
har varit flitig och ett mycket spännande
program planeras. Evenemanget
kommer att gå av stapeln lördagen
den 9 augusti vid hembygdsgården
i Toresund med jubileumsmiddag på
Räfsnäs under kvällen. Styrelsen hoppas
på ett stort deltagande från medlemmarnas
sida och kan utlova både
ett intressant program, god mat och
trevlig underhållning under dagen. En
särskild jubileumsskrift kommer också
att ges ut för att belysa föreningens
utveckling under de gångna 50 åren.
Den kommer också att handla om
viktiga och roliga händelser i Stallarholmen
under denna tid. Vi behöver
hjälp av många för att genomföra det
ambitiösa jubileumsprogrammet och
styrelsen förutsätter att medlemmar-
3
Sven Reiland Foto Sven G. Nilsson.
na vill ställa upp i stora skaror! Satsningen
på jubiléet 008 och arbetet
med förberedelserna har gjort att programmet
för år 007 fått reduceras
något, vilket framgår av efterföljande
krönika.
årsskriften 2007 innehåller några
skildringar, från början av förra
seklet, av vår flitige medarbetare
Sture Appelblom. Bo Karjer skriver
om Indelningsverket mot bakgrund
av att han funnit en släkting som
var soldat och bosatt på ett soldattorp
under Mälsåker. Ludvig Tigerhielm
frågar sig ”Hur såg våra skogar
egentligen ut förr i tiden?” i sin
artikel om skogsbeståndens utveckling
i våra trakter. Årets Uno Stallarholm
historia handlar om forna tiders
djurhållning och om utvecklingens
välsignelse eller förbannelse.

vid förra årsmötet tillsattes
ett arbetsutskott (AU), som har träffats
regelbundet varje onsdag eftermiddag
under året. AU har till uppgift
att bearbeta och verkställa beslut
som tagits i styrelsen och har även
sysslat med underhåll av hembygdsgården
och digitalisering av arkiv och
samlingar.
4
Särskilt det senare är roligt och
stimulerande, men ett jättearbete. Vi
hoppas därför att våra medlemmar har
lust att engagera sig i denna onsdagsverksamhet,
som pågår mellan klockan
13 och 16, i form av öppet hus på
hembygdsgården. Vi har mycket trevligt
och Margareta Fridorff förser oss
med gott hembakat bröd till kaffet!
Sven Reiland
Två gårdfarihandlare på 1940-talet
Atle Nordqvist började sin bana
som kringresande handlare i
unga år.
Hans mor var något så ovanligt
som en kvinnlig gårdfarihandlare,
hon kallades för ”Vackra Agnes”
och som pojke drog Atle hennes kärra
med varor mellan stugor och gårdar
på Selaön.
När han sedermera följde i sin
mors – och sina egna – fotspår använde
han en specialbyggd cykel med
ballongdäck, den hade extra kraftig
ram och mycket breda pakethållare
av bastant järn över både fram- och
bakhjul.
Han bodde i Gamla Stan i Stockholm
där han också hade ett s.k.
nederlag (varulager). Därifrån reste
han med cykel och knyten med båt till
Stallarholmen och trampade sedan
runt på invanda vägar på Selaön.
Varorna var inslagna i två stora
paket, skyddade av grovt brunt
omslagspapper och hopdragna med
kraftiga läderremmar.
Paketen innehöll det mesta i klädväg:
Strumpor, handskar, skjortor, blusar,
tröjor och koftor, dam- och herrunderkläder
av charmeuse för damerna
och Dr. Lahmans bomullstrikå

Sture Appelblom.
Foto Sven G Nilsson.
för herrarna,nattsärkar
och nattskjortorblåbyxor
och
blåblusar, på
hösten raggsockor
och
k r i m mermössor
inför
vintern.
Ibland också
ett kostymtyg
av prima kamgarn, det kunde lämnas
till skräddaren Hyll på Ytterselö som
cyklade hem till kunden för måttagning,
provning och leverans.
atle övernattade alltid i
samma stugor, hos folk som han troligen
lärt känna redan under turnéerna
tillsammans med sin mor.
På Överselö bodde han i Snickartorp,
hos Karl Wallén och hans hustru
Tilda, senare vid Gröndal när paret
flyttat dit på 40-talet.
När ryktet gick i bygden att Atle
var i antågande höll man noga utkik
utefter vägen och när han anlände
avstannade de mesta av arbetet på
torp och gårdar.
Man samlades i köket, de stora
paketen lades på golvet och öppnades,
varorna breddes ut på det
utvikta papperet och sedan var kommersen
igång. Kläder provades och
Atle – som var en charmig karl med
både yttre och inre pondus – lycka-
5
des oftast övertyga kunderna om sina
varors förträfflighet.
Priserna var satta med prutmån.
Om kunden tvekade slog han av några
kronor och fick därmed varan att
framstå som ett fynd. Den tidens
extrapris, dock utan röda lappar.
När Överselö var ”avhandlat” tog
han överrodd från Algönäs till Hagbo
på Aspö.
Hans vidare färdväg är obekant,
möjligen gick handelsresan vidare
över Enköpingsnäs och tillbaka till
Stockholm med Enabåtarna.
en annan gårdfarihandlare
och kollega till Atle – de reste ibland
tillsammans – hade polskt-judiskt
påbrå. Han hade samma utrustning
och i stort sätt samma sortiment, kanske
tog han en del av sina varor från
Atles nederlag.
Det sades att han egentligen hette
Mikael Soloweitzig men eftersom de
flesta tyckte att namnet var för krångligt
så kallades han för enkelhetens
skull för Blom!
– Dom har jag köpt av Blom’men,
sa man om de nya byxorna.
de här båda gårdfarihandlarna
hade ett gott anseende som
handelsmän. De stod ett snäpp högre
på rangskalan än vanliga nasare och
deras ankomst var ett välkommet
avbrott i vardagslunken.
Sture Appelblom

Min mormors farfars far var soldat
– en berättelse om Indelningsverket
Mormors farfars far föddes i
Kumla Oppgård, som var
arrende under Mälsåker. Hans namn
var Eric Slagbrand. Han blev soldat
1789 och deltog i krig i Finland och
Polen. Krigsfånge i Ryssland men
kom hem efter sju år. Blev då kommenderad
att deltaga i grävning av
Södertälje kanal. Efter soldattjänsten
bodde han i Kråkvilan vid Mälsåker
och vara kyrkvaktmästare i Ytterselö.
soldattorpet var nälsta 1003.
Soldaterna hade länge namnet Swan
med början år 1683. Den första hette
Simon, sedan följde Petter 1709,
Johan 1715, Anders 1719, Sune 17 4,
Magnus 1740 och Eric 1743. Den sistnämnda
var bara soldat i fyra månader.
Därefter följde Lorents Isberg
1743, Mats Nählström 1751, Thomas
Jerlin 1766, Johan Slagbrand 1776,
Eric Slagbrand 1789, Johan Fredric
Brand 18 0, August Westin 1855, Carl
Johan Westin 1863, Carl Albert Linder
1878 och Carl Erik Brand 1879.
dåtidens försvarsmakt byggde
på Indelningsverket vilket organiserades
av Kung Karl XI. Han regerade
Sverige åren 1660–1697, varav med
6
hjälp av förmyndarregering till 167 .
Han fyllde då 17 år och kröntes under
stor pompa och ståt.
Den unge kungen, som då blev en
av de bästa kungar Sveriges haft, var
ingen vän av stort hovliv och fest utan
hovlivet minskade.
Han hade av sin far, Karl X, som
var en stor krigarkung, lärt sig att värna
om landets försvar. Redan som 1åring
måste han dra ut i fält för att
försvara landet mot danskt anfall.
Det avslutades med slaget vid Lund.
Troligen det blodigaste krig som förts
i vårt land. (1675–1679) Efter den
segern har vi inte haft något större
krig på svensk mark.
Kungen insåg att landet måste ha
ett bättre försvar. Det hade gjorts försök
med indelta soldater tidigare men
nu satte han igång på allvar. För att
finansiera försvaret och få ordning på
landets finanser genomförde han en
stor reduktion av de egendomar adeln
tillskansat sig och fått i gåva av Drottning
Kristina.
nya regementen sattes upp
efter ett bestämt mönster. Detta innebar
att ett enhetligt och ständigt
knekthåll skulle upprättas i hela riket
landskapsvis och länsvis. Syftet var

Indelta soldaten Spång.
Teckning av Uno Stallarholm.
att alltid ha ett bestämt antal soldater
som var vältränade och som snabbt
gick att mobilisera i krig.
De svenska gårdarna indelades
i grupper – rotar – som var och en
höll en soldat med utrustning, lön,
odlingsmark och torp, så kallade soldattorp.
torpet bestod av stuga med kök,
farstu och en kammare, fähus och en
mindre lada. Stugan var vanligen 4
fot lång (7, m), 14 fot bred (4. m)
och 9 fot hög ( .7 m). Under 1800talet
blev torpen lite större. Huset var
byggt av timmer och taket var täckt
av näver och torv. Till torpet hörde
även en åker på 1 till ha (ha = 10 000
m ). Soldaten erhöll en ko, några får
7
eller en gris, några höns,
utsäde, ved, bete för kreaturen
samt rätt att låna en
häst som dragdjur till bl.a
kvarnskjutsar.
Mindre reparationer
skulle soldaten sköta
själv men större reparationer
gjordes av rotebönderna.
Han hade viss
dagsverksskyldighet till
sina rotebönder men också
rättigheter. Kontant lön
eller ersättning i natura
med t.ex. en tunna råg, 1
lass halm m.m. Som motprestation
var bönderna
befriade från utskrivningar i militärtjänst.
soldaten levde av sitt torp,
förvarade utrustningen hemma och
inkallades till utbildning och övning
cirka en månad om året. Det var då,
liksom vid krigstjänst, soldathustruns
ansvar att sköta torpet förutom en stor
barnkull. Hon fick sköta djuren, mjölka,
se till att skörden bärgades, så på
våren, underhålla byggnaderna m.m.
Vart tredje år var det generalmönstring
då soldaten undersöktes
av läkare och kompanibefäl. Dög han
inte, var det bara att lämna in vapen
och uniform och flytta från torpet.
Rotebönderna hade ansvar att
inom tre månader värva en ny soldat
till torpet. En soldat kunde få avsked
på order av armén om han inte skött

sig eller på egen begäran. Sistnämnda
endast om han hade ett giltigt skäl
som hög ålder, krigsskada eller sjukdom.
Soldaten fick behålla lönen den
månad han avgick vilket sällan räckte.
Oftast var det fattigstugan som
väntade. Om han orkade kanske han
blev dräng hos någon bonde eller om
soldatens son värvades så kunde han
bo kvar som inhysing på torpet. Tänk
dig livet i ett soldattorp, många ungar,
kallt och dragigt och trångt!
Närmast oss fanns Södermanlands
Regemente. Det bestod av 8 kompanier
om 150 man. Från oss i Stallar-
Vinterfiske förr
8
holmen värvades soldater till Gripsholms
kompani från Ytterselö och till
Livgedingets kompani från Överselö
totalt cirka 60. I Toresund cirka 5
som hörde till Gripsholms kompani.
En känd ledare för Södermanlands
regemente var överste Gustaf
Adolf Siegroth. Han byggde upp
Malma Hed till regementsplats med
kaserner och övningsfält. Där fanns
regementet från 1780 till 19 0 då det
flyttade till Strängnäs.
Indelningsverket avskaffades år
1901 och ersattes av allmän värnplikt.
Bo Karjer
Mina erfarenheter från vinterfiske med gösnät är från 1940 – 50-talet då
min far arrenderade fiskevatten som tillhörde Kvarntorp, Janslunda och
Lindötorp på Överselö.
Näten
De köptes som slingor från Lundgrens
Fiskredskapsfabrik som hade, och har
ännu, en butik i Gamla Stan i Stockholm.
Slingorna ”boddes upp”, som
det heter, d.v.s. de försågs med över-
och underteln som bands till nätet
med ett garn som var något grövre än
det som slingan var bunden av.
Materialet i slingan var bomulls-
eller linnegarn, bomull var billigare
än linne som dock ansågs hålla längre
och fiska bättre.
Maskstorleken var 13 varv per aln vilket
motsvarade cirka 45 mm stolplängd.
(Maskstolpe = avståndet mellan två
knutar i en maska, i dag gäller minst
50 mm stolpe på gösnät.)
Nätens djup var vanligen 10, 15
eller 0 fot men vi hade också en del
30-fotsnät, de kunde dock vara besvärliga
att lägga ut utan trassel, i synnerhet
från båt. Näten var alltså 3.0, 4.5,
6.0 och 9.0 meter djupa, idag används
mest 5 och 6-fotsnät = 1.5–1.8 m.
Telnarna var av 3-slagen hampa
och cirka 4 mm i diam. På övertelnen
träddes cylindriska, hålade korkar
med cirka 50 cm mellanrum och
på undertelnen bands sänken i form

av kopparringar på cirka halvannan
meter. De lindades av 5 mm koppartråd
på en träkavel med cirka 1
cm diameter, höggs av, riktades och
löddes i skarvarna för att inte garnet
skulle häkta i. Ringarna fästes på sin
halva höjd vid undertelnen med bogarn.
Det fanns blyteln att köpa, men
den var dyr och medförde dessutom
att nätet blev för plant i nederdelen
och ansågs därför fiska sämre. Det
blev mera lösgarn med de punktvis
placerade ringarna vilket ansågs fördelaktigt.
Stadkanterna, nätens vertikala
början och slut, stagades med 9-trådigt
bomullsgarn.
när nätet var färdigbott försågs
det med en nätsticka, tillsågad av
ett hårt utländskt träslag från någon
sorts fruktlåda som min far skaffade.
På stickan brändes med brännjärn
in LHA som var min fars initialer
(Lars Hansson Appelblom) och Sö.L,
som stod för Södermanlands Län.
”Boningen” skedde på en s.k. ”nätkäring”,
en cirka 1,5 meter hög och
klen stör med en stor självvuxen klyka
i sin övre ända.
Nedre ändan var inpassad i liggande
kors med en lång arm mot bindaren
som på den satte sin fot för att
hålla ”käringen” på plats. (Hoppsan,
så det blev!)
På klykans övre ändars baksida
fanns pinnar där man lade en tvär-
9
gående ribba som slingan fästes i.
Vid bindningen användes en nätnål,
en tunn, cirka cm bred, spetsig
sticka, utformad så att den kunde fyllas
med bo-garn för timvis användning.
De tillverkade min far av berberis,
ett både segt och hårt träslag som
tålde att böjas vid garnpåfyllningen
utan att gå utav.
Utläggning
När isen var mellan två och tre tum
var det dags att börja sätta ut de första
näten. När isen inte var tjockare än så
kunde man använda yxa för att hugga
de otal hål som måste till för den första
utläggningen. Vanligen hann man
sätta ut halva antalet läggningar innan
isen blev så tjock att isbill måste
användas. Med yxa gick det fort och
lätt.
Med på sparkstöttingen – en vanlig
spark där sitsen var ersatt av en
meterlång, låg låda fanns en klädkorg
med nät – vanligen 8 st. – ett nystan
med 7-trådigt garn till sänktrossar,
yxa, isbill, spade, en meterlång böjd
krok, högaffel, ”råfälling”, ”råstång”
och 9 st. halvannan meter långa, kvistade
albuskar med några grenstumpar
kvar från mitten och nedåt, att användas
som fäste för garn och nät vid
hanteringen, de kallades för ”ståndare”.
Samt förstås en ryggsäck med termoskaffe
och några rejäla mackor.
när rätt startplats noggrant
pejlats in slogs med isbillen ett hål i

Nätstickor. Foto Sven G Nilsson.
isen där den första ståndaren trycktes
ner, i den fästes ena ändan av råfällingen,
en 30 meter lång lina (= en
nätlängd) varpå man traskade iväg
med andra ändan av linan tills den
var helt utdragen.
Där slogs hål för nästa ståndare på
den plats som stämde med den riktning
som läggningen skulle ha. Om
man var två kunde den andre följa
efter med linan till nästa ståndare,
om man var ensam måste man gå tillbaka
till utgångsståndaren för ett lossa
råfällingen från den. Det innebar
en halv kilometers promenad innan
ett enda nät var utlagt. När alla ståndarna
var utsatta i en rak linje – vilket
ansågs viktigt – höggs ett långt
hål vid första ståndaren där råstången
skulle ner under isen.
Råstången var tillverkad av två
hopskarvade smäckra grantoppar
med ett kort snöre i bakändan. I snöret
fästes råfällingen varpå stången
med fart och kläm kördes iväg i riktning
mot nästa ståndare.
10
I bästa fall, om det inte var snöis,
syntes stången genom isen
och nu höggs ett hål bredvid
den strax före bortre änden,
med kroken drogs stången till
hålet och nu kommer högaffeln
in i bilden. Med den matades
stången fram så långt det
gick, ett nytt hål höggs, stången
matades fram tills den hade
passerat näthålet vid nästa ståndare.
Där fiskades råfällingen upp, nätet
släpptes ner och knöts på linan vid
första hålet och matades ut av fiskaren
medan fiskardrängen drog ut det,
gående i maklig takt mot nästa ståndare
och näthål. Om han gick för fort
kunde utmatningen hänga upp sig och
fiskaren säga svärord!
En ensam fiskare måste ha dubbel
längd på råfällingen för att både kunna
mata och dra ut nätet från samma
hål och fick förstås gå en extra halv
kilometer.
när nu nätet var på plats mättes
en lagom längd av det 7-trådiga
garnet upp, den ena änden knöts till
nätet, den andra till ståndarens bas
via en upphuggen smal ränna från
mitten på det avlånga näthålet, detta
för att inte riskera att hugga av sänktrossen
nästa gång hålet skulle huggas
upp.
När alla näten var lagda höggs ett
extra långt hål vid sista ståndaren där
råstången fiskades upp.
En sådan här nätläggning tog en

Näten vittjas. Foto Sven G Nilsson.
dag att sätta ut, vinterdagarna var ju
korta. Om isen var så tjock att isbill
måste användas blev det ofta mörkt
innan man kom hem, då ganska trött,
frusen och, framförallt, hungrig.
Läggningarna omfattade oftast 8
nät i rad och vi hade vanligen 6 läggningar
ute, två läggningar på varje
fiskevatten. Det innebar att vid första
utläggningen måste cirka 160 hål
huggas för att få alla näten på plats
för vintern. Varannan vecka vittjades,
”letades”, näten och drogs ut igen
efter det att fisken plockats ur.
Eftersom då bara 9 hål behövde
huggas upp var utrustningen enklare.
På sparken fanns isbill, ev. yxa, spade
att rensa hålen med, krok för att fiska
upp sänktrossen, två dubbla jutesäckar,
en för gös och en för lake. Laksäcken
blev slemmig och blöt och därför
skildes de båda fisksorterna åt.
Och, om det var blåsigt, ett läsegel, ett
rektangulärt segel fästat till rundstav
på kortsidorna som spändes ut med
en längsgående bräda på mitten.
11
Det lutades mot ståndaren
eller mot sparken, beroende
på vindriktningen. Om
det var glansis och lämplig
vind kunde man segla
hem med seglet på sparken,
en nöjsam avslutning
på en oftast jobbig dag.
Man kunde vanligen leta
två läggningar per dag.
varannan vecka byttes näten ut,
man knöt då ihop det nya nätet med
det gamla som togs hem för att tinas i
pannmur, sköljas och torkas. Först på
stänger utomhus och sedan inomhus
där de reddes och lagades. Det var
alldeles nödvändigt att torka näten
varannan vecka för att det inte skulle
gå röta i garnet.
Eftersom minst 4 nät byttes varje
vecka kan jag försäkra att det vintertid
inte fanns några fritidsproblem
när jag växte upp, det fanns alltid en
korg med nät som skulle redas och
lagas.
Att reda ut en ”laktraska” efter en lake
som hade roterat med garnet och tvinnat
det till ett hårt rep, kunde ta timmar.
Fiskhantering
Levande lake släpptes i sump, nydöda
åts i hushållet, lakar som bleknat i
gälarna stektes i långpanna till hönsen.
Gös lades vid blidväder i isstacken,
vid köldgrader i en låda i sjöboden
i väntan på att sändas iväg till försäljaren
i Stockholm.

En dag i slutet av varje vecka gick
min far upp kl. 4 på morgonen, från
sumpen håvades lake som lades i kasse
och vägdes med besman i 10-kilosvikter
med mycket god marginal för
kassens vikt, i praktiken innehöll varje
vikt säkert 11 kg.
Lake, gös, gädda och ibland någon
sik vägdes på samma sätt och lades
i en gråmålad låda med texten Grönvik
på lock och framsida, lastades på
en cykelkärra vid barmark eller på
en kälke vid snöföre. Sedan var det
min eller min brors sak att dra ekipaget
de tre kilometrarna till Janslunda
där mjölkbilen angjorde mjölkbryggan
vid halvsjutiden. Den tiden fick
inte missas!
Lådan gick med bilen till Malmby
där den omlastades till tåg f.v.b.
till Stockholm. Betalningen var på
den tiden cirka 1.50 kr./ kg. för lake,
:- för gädda och 3:- för gös, avdrag
gjordes för gäddor över 3 kg och gös
över kg.
Gäddfiske
Till de här fiskevattnen hörde stora
vassar lämpliga för fiske med gäddsax.
Vi hade saxar vid Janslundaholms-
och Snickartorpsvassarna
samt runt Vittingeholm och vid
Storängen på Lindö.
Jag minns att vi ett år hade 140
saxar utsatta som måste vittjas varje
dag, söndag som vardag utom när
1
snön låg djup på isen och gäddan stod
still.
på vårsidan vittjade vi två gånger
om dagen när gäddan var som mest
på hugget. Men då var det också ljust
från bittida till sent och sparkföre på
isen. Med en broddsko på varje fot
och med de stadiga, lättgående sparkarna
for man runt vassarna som ett
jehu med en mörthink, en säck och en
krok att dra upp reven med.
När vårisen började bli murken
utefter vassarna var också gäddfisket
som bäst varför saxrundan helst skulle
vara klar innan solen började lösa
upp isen, då blev det tidiga mornar.
De sista saxarna fick vi ibland hämta
hem med iseka.
Vid det laget var gösnäten intagna
och det var dags för gäddryssjor
på de betade sankängarna på Lindö
och vid Sjöborgsviken. Då gick man
i tidiga morgnar i långstövlar utefter
ryssjelängorna med isekan på släp, i
den tömdes fångsten. Isekan hade en
stor järnring i stäven och genom den
trycktes en stör ner i leran för att hålla
den på plats under vittjningen. Det
kunde bli stora fångster, men priset
var då lågt eftersom det var många
som fiskade gädda under lektiden.
När ryssjorna tagits upp var fisket
slut för vår del, då var det dags att rusta
ut min fars motorpråm Nore för att
starta sommarens fraktfart.
Sture Appelblom

Aktiviteterna inleddes detta år
först i februari med ett månadsmöte
den 17:e, då Sven G Nilsson
berättade och visade ett bildspel om
Räfsnäs. Rekordartat stor uppslutning
med 85 åhörare!
Räfsnäs gård med Vasaboden
Foto Sven G Nilsson.
Dessförinnan var föreningen inblandad
i invigningen av Stallarholmens
nya klädförråd den 15 februari, där
såväl scenkläder för teater och revy
som hembygdsföreningens samling
av gamla kläder fått plats, allt under
överinseende av Kersti Olin-Dahlbäck.
Arrangemanget gör det möjligt
att samla allt i en ändamålsenlig lokal
med bättre översikt och möjlighet till
vård av textilierna. Utrymme har därmed
frigjorts på hembygdsgården för
utvidgning av museet för gamla textiltekniker.
Året som gått
13
Den 8 februari höll den nybildade
Föreningen Mälsåkers framtid
sitt första årsmöte i församlingshemmet
i Stallarholmen. Hembygdsföreningen
har ett intimt samarbete med
denna förening och flera medlemmar
har deltagit i praktiskt
arbete med uppbyggnad
av utställningar etc.
Årsmötet hölls den 17
mars i hembygdsgården
inför cirka 50 deltagande
medlemmar. Det var ett
roligt möte, där styrelsen
omvaldes och några nya
ledamöter tillkom.
Trevlig underhållning av
Lotta Bergil och Stefan
Seidel.
Lotta Bergil och Stefan Seidel.
Foto Sven G Nilsson.

Den 1 –13 april deltog några av våra
medlemmar i en resa till Furudal för
att titta på det norsk-svenska veteranmuseet
tillsammans med Föreningen
Mälsåkers framtid.
En annan begränsad aktivitet ägde
rum den april då några medlemmar
besökte Tynnelsö slott tillsammans
med Hans von Bergen. Det
skulle visa sig vara Hans sista besök
på sin gamla fädernegård, då han
avled senare under året.
Hans von Bergen på Tynnelsö slott
den 22 april 2007. Foto Sven G Nilsson.
Valborgsfirandet, som traditionellt
sker vid Östabadet den 30 april,
arrangeras inte längre av föreningen,
utan är ett samarbete mellan Stallarholmens
föreningar och Nätverket
med Företagarföreningen som huvudansvarig.
En nyhet för året var debuten
för Stallarholmens stolta manskör,
där flera av föreningens medlemmar
deltog.
14
Valborg vid Östabadet. Foto Sven G Nilsson.
En grupp medlemmar, under ledning
av Lars Winroth, gjorde en vårlig
rundvandring på Överselö den 9
maj för att undersöka förekomsten av
gamla gränsmarkeringar. Med hjälp
av gamla kartor och GPS kunde ett
flertal gränsmärken identifieras liksom
rester av forna tiders bebyggelse.
Den 1 maj var det nypremiär på
Mälsåker av utställningen ”Den
Glömda Armén” med nyproducerat
temarum ”Norges sak är också vår”.
Ett seminarium hölls med deltagande
av svenska och norska kulturpersonligheter.
Flera medlemmar från vår
förening deltog i seminariet.
En vårlig aktivitet var också en
utflykt till Skottvångs gruva och
kalkbrottet i Åkers Bergslag den
19 maj, med ett 30-tal deltagare. Vi
fick en initierad visning av den speciella
floran i kalkbrottet av Kerstin
Landin.

Lars Winroth demonstrerar gamla gränsmarkeringar
för en intresserad grupp medlemmar.
Foto Sven G Nilsson.
Under maj månad hade vi flera besök
på hembygdsgården med kaffeservering.
Den 13 maj kom ett 50-tal
personer från Husby-Rekarne hembygdsförening.
Den maj var socialtjänsten
i Strängnäs på besök med
ett 5-tal personer. Båda grupperna
fick information om Stallarholmen
och hembygdsföreningen.
Den 16 juni var det dags för nästa
utställning på Mälsåker av Föreningen
Mälsåkers framtid. Denna gång
handlade det om en fotoutställning
från epoken Nobel-Sjögren 1896–
1916. Medlemmar ur vår förening var
behjälpliga vid arrangemanget.
Midsommarfirandet den 3 juni
på Mälsåker gynnades detta år av
vackert väder och stor publik. Musik
och dans kring midsommarstången
som vanligt och traditionsenligt försäljning
av korv och kaffe.
15
Nedan: Kerstin Landin i
full aktion vid ingången
till Kalkbro kalkbrott.
Foto Edmund Eriksson.
Midsommarfirande på Mälsåker med dans
kring stången. Foto Sven G Nilsson.

Vikingafestivalen, däremot, den första
helgen i juli (7–8), missgynnades
av regn. Vikingaföreningen lägger ner
ett enormt arbete på detta stora evenemang
där även flera av hembygdsföreningens
medlemmar deltar.
Föreningen har också återupptagit
de uppskattade gårdsbesöken och
Gammaldags rågskörd
på Lilla
Årby med Skansens
byalag. Foto
Maj Larsson.
16
Lämmeltåg av
medlemmar
från besöket
på Algö. Foto
Sven G Nilsson
den 1 juli gjordes en utflykt till Algö
på Överselö. Stort deltagande av cirka
80 medlemmar och en mycket trevlig
dag med vackert väder.
Den 4 augusti deltog hembygdsföreningen
i gammaldags rågskörd med
Skansens byalag, som traditionsenligt
ordnas varje år på Överselö. Det-

ta år skedde det på Lilla Årby i bra
skördeväder och med deltagande av
ett 0-tal medlemmar. Tyvärr kunde
inte nestorn, Gunnar Karlsson, som är
född på Kilfröslunda och som initierat
verksamheten, delta denna gång.
Den 19 augusti var det dags för Mälardagen
i Strängnäs där föreningen
deltog tillsammans med Strängnäs
hembygdskrets under temat Natur i
vår bygd. En del böcker kunde säljas.
Selaöns gamla traktorförening
ordnade en plöjnings- och kördag
Knut Kjellin i högform vid besöket på
Björkeby. Foto Sven G Nilsson.
med veterantraktorer den 9 september
där hembygdsföreningen var
inbjuden. Tyvärr var vädret uselt med
regn hela dagen.
Gårdsbesöken fortsatte den
16 september med besök på
Björkeby. Ett 30-tal medlemmar
deltog och fick en trevlig
17
visning både inom- och utomhus av
Knut Kjellin som tidigare berättat om
gården på hembygdsgården.
Öppet forum på Mälsåkers slott
hölls den 8 september, med utställningar
och slottsguidning av Föreningen
Mälsåkers Framtid, som
en avslutning på sommarsäsongen.
Strängnäs Lottakår serverade ärtsoppa
och vår hembygdsförening kaffe
och bullar.
Mälsåker från sjösidan. Foto Sven G Nilsson.
Årets höjdpunkt, städdag på hembygdsgården,
inföll den 0 oktober.
En liten men tapper skara krattade
löv och städade inomhus och belönades
efteråt med en utsökt god soppa.
Från städdagen på Hembygdsgården.
Styrelsen forslar bort löv. Foto Sven G Nilsson

Månadsmötet den 17 november i
hembygdsgården, bjöd på ett kåseri
av vår vikingahövding Krister Wretström
om ”Vikingar i västerled”.
Ett stort gäng från Vikingaföreningen
hade gjort en resa till Lofoten och
levt vikingaliv tillsammans med norska
likasinnade. Föredraget beledsagades
av sagolikt vackra bilder.
Årets julgröt avåts den 30 november
på hembygdsgården av cirka 50 medlemmar.
Underhållning traditionsenligt
av familjen Odén från Härad.
En nyhet avslutade året i form av
julpysseldag den 16 december. En
professionell julpysslare var inhyrd
och ett antal barn och vuxna pysslade
febrilt under dagen samt inmundigade
skinksmörgåsar, kaffe, glögg
och läsk.
18
Ett vikingaskepp i full fart på fjorden
vid Lofoten. Foto Krister Wretström
Årtiondets händelse 1958 – 2008
Hembygdsföreningen 50 år
Konstsalong – musik – teater – försäljning – lotterier –
traktorparad – auktion – tipspromenad – manskör –
lunchservering – kaffeservering – tårtbuffé – museet
Välkommen till Hembygdsgården och fira
kl 11 – 15 lördag 9 augusti

Hur såg våra skogar
egentligen ut förr i tiden?
Här nedan följer ett utdrag ur en skogsinventering som hertig Karl (sedermera
Karl XV) lät göra 1845. Vid denna tid benämndes vanligtvis de träd
byggnadstimmer, som var 7–10 meter långa och med en diameter av 22–32
cm i dess toppända. Sågtimret, som användes för golvplank och takbräder,
var ännu grövre.
Av Toresund sockens 69 mantalshemman
så hade 9 behållen
skog innehållande hustimmer till gårdarnas
behov och ved- och gärdselfång
hvad nödigt är. 8 mantalshemman
hade mindre betydande skog
som innehöll ved- och gärdselfång,
medan övriga 3 mantalshemman
inte hade någon skog alls. Det framgår
även att den bästa skogen fanns i
socknens östra och västra delar.
Förteckningen över Ytterselö är
till skillnad mot de andra två väldigt
utförlig med anteckningar om skogen
vid varje by respektive gård. Den
börjar med orden: storverks träd finnas
ingenstädes inom socknen. Bästa
skogen tillhör Mälsåkers säteri och
dit lydande hemman, såsom Brusicke;
därnäst har Älby och dit lydande
Ringsö bästa skogstrakten. Förutom
dessa uppräknade hade bland
andra Optuna, Åsa, Ullsta, Fjällsta
och Wiggby större skogsarealer av bra
kvalitet.
”I Överselö var skogstillgången
överlag dålig. Av de hemman med
19
bäst skog så hade Janslunda, Hvittinge
Östergård, Fröberga och Skäggesta
både sågtimmer och byggnadstimmer.
Förutom dessa så hade även
Ärnsta, Nursa, Sursa och Årby byggnadstimmer.
Aljö, Nybble, Kihlfröslunda,
Qvarntorp, Jättne, St. Fröslunda,
Ljunga, Skarpeberga och Klippinge
hade knapp tillgång på skog,
endast duglig till Brännved och Kolning.
Den övriga delen av socknen
var skoglös, med undantag av några
få hemman, som hafva Busk-skog.”
I 1854 års sockenkarta för Öfver
Selö står det följande angående skogen:
hufwudsakligen Tall, Gran,
Björk och Ek, är på de flästa ställen
knapp och ej tillräcklig till eget
behof.
vad nu detta med bra eller dålig
skog egentligen betyder vet jag inte.
På den här tiden var det mycket noga
med bra virkeskvalitet när man skulle
timra ett nytt bostadshus eller en ny
ladugård. Men när det gällde att göra
timmerlagningar i en gammal befintlig
byggnad var det inte lika noga.

Bild tagen från Algö kvarn med utsikt över Fårhagen och Stora Oxhagen Foto Olle Bergqvist
Jag har sett i min forskning om Algö
gård, då jag har gått igenom syneprotokoll
av gården och dess underlydande
torp, att det under 1800-talets första
hälft både reparerades och byggdes
nytt. I genomsnitt vart 15:e år så
gjordes det timmerlagningar på torpen,
vilket måste betyda att virket
inte var av särskilt god kvalitet.
Men det byggdes även nytt, och då
inte bara bostadshus. I allmänhet så
bestod de små torpen på den här tiden
av ett bostadshus, ett fähus, ett svinhus,
en trösklada, en foderlada, ett
redskapslider och kanske någon mer
liten bodbyggnad med ett hemlighus.
Dessa kunde sitta ihop i ett par längor
0
under samma tak eller ligga var och
en för sig. På torpen skulle även alla
dessa uthus repareras och det byggdes
även en hel del nytt.
men det var inte bara byggnader
som det behövdes virke till.
Det skulle även byggas gärdselgård,
enligt svensk lag, runt alla åkrar för
att hindra de betande djuren att ta sig
in. Det är nästan så att man kan se
dessa kilometerlånga gärdselgårdar
framför sig. Och dessa gärdselgårdar
skulle även repareras varje år. Så virke
var ett måste varje år, vare sig det
fanns eller inte.
I ett syneprotokoll för Algö gård
från 1830-talets första år så framgår

det följande om gårdens skog, som
mätte 77 tunnland.
Näs-skogen, bergig med några
små kärr, har obetydligt bete
för Torparnas kreatur; saknar
Sågtimmer, men har medelmåttig
Granskog endast tjenlig till
gårdsfång och wedbrand, om
dermed i akttages en noga sparsamhet.
Ingen skog till afsalu.
Enligt uppgift afhemtas från
ofvannämnde Skog:
famn wed Lass
gärdsel
för gårdens
behof utom
ris och gran 50 30
Torparna 5 8
Bränneriet 130
så vad betyder nu detta att
det var bra eller dålig skog. Och vad
beror det på att skogen vid denna tid
var så olika, t.ex. om vi jämför de närbelägna
Algös och Janslundas skogar.
Jag har själv alldeles för små kunskaper
om resterande delar av Överselö,
Ytterselö och Toresund och dess förändringar,
för att kunna uttala mig
i saken. Det överlåter jag åt andra
intresserade i hembygdsföreningen.
Men eftersom jag har mina rötter i
Algö och har forskat en del om gårdens
historia, så väljer jag att fördjupa
mig i denna del av Överselö.
1
Reparationer av byggnader och
gärdselgårdar skedde årligen eller vid
behov. Men skedde som jag nämnde
tidigare även en del nybyggnationer.
På Algö, som i början av 1830-talet
saknade Sågtimmer, byggdes under
åren 1835–1837 en ny ladugårdsbyggnad.
Det är den ladugårdsbyggnad
som finns kvar idag, och nedervåningen
är byggd helt i timmer, medan
övervåningen är byggd i stolpverk.
under våren 2007 gjorde jag en
byggnadsundersökning av denna ladugård
och hur den hade förändrats
under åren. Det jag snabbt insåg var
att byggnaden bestod av stora mängder
trävirke av både långa längder och
grova dimensioner. Ett projekt jag har
i framtiden är att räkna ut antalet timmerstockar
och bjälkar i byggnaden,
och dess dimensioner. Med hjälp av
detta kan jag sedan komma fram
till hur många träd som har använts
i bygget och slutligen hur stor skog
som har avverkats.
Om då alla dessa träd avverkades
i Algös skog, vad betyder det då
att denna skog endast några år tidigare
betecknades med saknar Sågtimmer,
men har medelmåttig Granskog
endast tjenlig till gårdsfång och wedbrand?
Att skogen saknar sågtimmer
kanske egentligen betyder att den
saknar en större kvantitet, men att det
ändå finns i en mindre mängd. När vi
idag läser ingen skog (se ovan Toresund,
3 mantalshemman) så tänker

Skövlad skog. Foto Ludvig Tigerhielm.
vi oftast öppet landskap. Men förr i
tiden så betydde ingen skog att det
ändå fanns skogsmark, varpå det det
växte småskog, buskar och dylikt.
Det kan också sägas att när man på
den här tiden mätte skogens värde
så räknade man inte i kvantitet utan
i kvalitet. Man räknade endast den
skog som just då var färdig att avverkas.
Småskog fanns ju i stort sett lite
var stans i alla skogsmarker.
vad jag vill komma fram till
är att när man förr betecknade en
skog som dålig så betydde det inte att
den saknade träd. Vad den saknade
var träd av yppersta kvalitet för olika
ändamål, och detta i större kvantiter.
För träd måste det ju ha funnits. Vad
är annars en skog utan träd?
Ludvig Tigerhielm

Människor och djur
av Uno Stallarholm, ur serien ”Veckans Stallarholm” Folket i bild 1950–51.
Visst var gamla tiders bönder ofta
gnidiga och om sig.
Men det var inte så många årtionden
sedan, när de måste riva halmen
av taken fram på vårsidan efter magra
foderår för att dra fram djuren till
vårsläppningen.
Att resa korna på våren var nog
heller inte så ovanligt. Kritterna hade
det inte alltid så gott i den tidens
folkhem. Långt in i detta århundrade
fanns det gamla bönder som varje
morgon gick till ”fägguset” med pottan
i handen och tömde dess salthaltiga
innehåll över kornas råghalmsfrukost
för att göra denna begärligare.
3
Skulle man kunna berätta för nutidens
mjölkproducerande komaskiner där
de stånkande av välmåga idisslar sitt
kraftfoder och sina kalorier, om hur
deras föregångare hade det, ja då
skulle man säkert inte bli trodd av
deras koöron.
Deras värld är en helt annan.
Deras föda, lynne och utseende är
annorlunda. Deras liv är kringgärdat
av cement, taggtråd och elektriska
stängsel. De känner ej till den periodiska
svälten på vårarna och vet intet
om diet på urinindränkt takhalm, vitmossa
och repat asplöv. Inte heller
”stöps” det över deras sjukdomar och

åkommor av gamla halvtokiga ”kloka
gummor”.
Men för djuren liksom för oss är
det väl så: att mycket har vunnits men
något har också gått förlorat. Vårsläppningens
glädje och höstens soppgalenskapskalas
betyder inte längre
så mycket i ett koliv. Trästävans sörpa
och givor med saltslek och sillhuvuden
är inte rationell ladugårdsskötsel.
Smekningar och vänliga ord ingår väl
just inte heller. Till och med kornas
kärlekslivs romantik är begränsad
till någon vätesuperoxiderad kvinnlig
veterinärs blankpolerade instrument.
Ty världen går framåt, ohjälpligt
framåt för både folk och fä.
Lingonskogarnas skräck och kornas
stolthet, den folkilskna tjuren, har
för länge sedan försvunnit ur mellansveriges
hagar. De tjurar som finns
kvar går på somrarna tjudrade vid en
stadig påle i dyster avskildhet i närheten
av gårdarna. Kanske det ligger
svartsjuka i deras blick när de blänger
på förbiilande blanklackerade bilar
med kvinnliga veterinärer stadda på
tjänsteförättning?
Är det inbillning när man tycker
sig märka en slöare, likgiltigare och
liknöjdare blick hos nutidens husdjur?
Det är så länge sen deras hjärtan
värmdes, så länge sen de skrämdes
och tämjdes av lust och nöd. De
verkar lika ”anställda” och likriktade
som människorna.
I gamla byråer och kistor kan man
4
hitta brev från fäder och släktingar,
där förfrågningar om hälsa och välbefinnade
lika ofta gäller fyrbenta
som tvåbenta familjemedlemmar. Ja,
från andra sidan det stora Västerhavet
tycks tankarna ofta gått hem till gamla
vänner i bås och stia.
Men allting har sina sidor. Att gå
till tjur med en ”oxgarn” ko var inget
roligt uppdrag för en pojke i uppväxtåren.
Lite generad var man för
hela förättningen och alltid inträffade
den sortens lustresor på sön- och
helgdagar när drängar och vuxet folk
ej fanns att tillgå. Det var långtifrån
nöjsamt att möte sina skol- och läskamrater
i grindhål och vägkrökar
när man kom släpande på en halvtokig
ko. Man väntade sig både skämt
och speglosor och nästan ännu värre
var det att ingen vanligen sa något.
Man tror att folk tänker så mycket när
man är en tolv tretton år. I all synnerhet
tror man det om man möter folk
när man är ute och åker friarfärd med
en stinkande grissugga. Det är i sådana
stunder fröet till flykten från landet
läggs ner i en pojkes själ.
Det är inte lätt att ej vara barn
längre och ändå inte vara vuxen karl
med mustascher, stövlar och karlkrafter.
Det är inte lätt att locka in en
snörvlande sugga i en bur, och inte är
det lätt heller, det försäkrar jag, att få
upp buren med suggan i en skranglig
dyngkärra. Lyfter man buren i ena
ändan så åker suggan mot den andra

och ska man då lyfta där får man hela
suggtyngden sig förelagd.
Sticker då suggrumpan ut mellan
pinnarna har det som under den
framkommer ofta en benägenhet att
stanna kvar som förnedrande märken
på ens kläder.
Det är inte roligt, å det är inte lätt.
Det är inte roligt heller att ha kvinnfolkshjälp
när man är i den åldern.
Man är färdig att hata både människor
och djur.
Att sedan, vid framkomsten släpa
suggan ur kärran med främmande
kvinnfolkshjälp. Ja, det är inte lätt.
Men suggan släpptes in till den
rocklande ornen och kvinnfolken såg
vant och sakkunnigt efter att allt kom
rätt igång.
Sedan bjöds man vanligen på kaffe
och doppa vid köksbordet.
5
Nu ska han lägga i å doppe för all
del. – Han behöver inte göra sig nån
bråske. – För han ska inte tro att dom
ä fordiga än på länge. – Men kaffet
och doppet ville inte smaka, ty suggdoften
satt i näsan. En annan nesa satt
i själen och man längtade bort från
det jordiska till en undangömd 5öresbok
på en fridfull höskulle. Men
det var bara att vänta tills naturen där
ute i svinhuset haft sin gång.
Ja, å sen var det dom en och femtio
som skulle betalas för kalaset. Och så
var det dags att släpa upp suggaset i
kärran igen.
Nej, det där med suggan och ornen
missunnar jag inte veterinärflickorna.
Kan dom överta den detaljen, må det
vara hänt. Möjligen ändå att ornen
och suggan trivdes bäst med det gamla.
Åtminstone såg det så ut.
Uno Stallarholm (1894 – 1974), grafiker och målare
från Stallarholmen med porträtt som specialitet.

Karbid – Karbidlampor
– Karbidcykellampor
En karbidlampa består av två behållare,
en för kalciumkarbid och en
för vatten. De är förenade via en reglerbar
ventil samt en brännare.
Då ventilen öppnas, reagerar karbiden
på vattnet och det bildas gas
(acetylengas). Gasen brinner med
kraftig vit låga.
Karbidlampor användes förr i
tiden (från slutet av 1800-talet) som
arbetsbelysning i gruvor och som tågbelysning.
Under första världskriget, 1914–
1918, blev det stor brist på fotogen.
På den tiden var inte elektricitet så
vanlig, speciellt inte på landsbygden,
utan man använde fotogen att lysa sig
med. När kriget bröt ut 1914 blev det
svårt att importera fotogen och man
började använda karbidlampor. Det
var dock ingen självklarhet att alla
hushåll hade råd att köpa sådana.
Karbidlampan kom även till
användning på bilar och som cykellampa.
Den gav ett betydligt kraftigare
och vitare ljus än fotogenlampan men
skötseln var omständlig. Den brann
fem–sex timmar på en påfyllning och
före nästa användning måste behållaren
rengöras noga. Dessutom luktade
6
restprodukterna som en blandning av
kraftig vitlök och ruttna ägg.
När kriget var över och man återigen
kunde köpa fotogen, slutade de
flesta att använda karbidlampor.
Tiden gick men när andra världskriget
bröt ut 1939 var det dags att
igen ta fram kunskaperna om karbidlampan.
Det gällde i första hand
ute på landsbygden, där det fortfarande
fanns många platser som inte var
elektrifierade.
Sven G. Nilsson
Karbidlampa. Foto Sven G Nilsson.

Styrelse 2007
Postadress: Box 75, 645 06 Stallarholmen
Telefon: 015 –406 57 Postgiro: 41 71 07-0
E-post: hembygd@stallarholmen.com
Hemsida: www.stallarholmen.com/hembygd
Vår Hembygdsgård ligger vid Toresunds kyrka
Foto Sven G. Nilsson
Ordförande Sven Reiland 015 –410 83
V. ordförande Lars Winroth 015 –347 14
Kassör Margareta Fridorff 015 –4 66
Sekreterare Irene Johansson 015 –411 44
Övriga ledamöter Pia Boson 015 –347 47
Edmund Eriksson 015 –431 14
Gunilla Wikne 015 –410 83
Kristina Klingspor 0159– 00 3
Kurt Warging 015 –411 17
Suppleant Ludvig Tigerhielm 070–494 46 45
Suppleant Margareta Essén 0159– 00 8
Redaktionskommitté: Margareta Essén, Sven G. Nilsson, Sven Reiland.
Medarbetare i årsskriften: Sture Appelblom, Bo Karjer, Ludvig Tigerhielm.
Formgivning: Irene Johansson, mediatorpet
7

Omslag i separat fil