Läs ett smakprov - Historiska Media

historiskamedia.se

Läs ett smakprov - Historiska Media

Jack Kennedys första valkampanj

inför kongressvalet 1946.

(Foto: Getty Images/All Over Press)


kapitel 5

Ersättaren

Scharlakansfeber och valkampanj

Det bestämdes att Jack Kennedys politiska karriär skulle inledas

med kongressvalen 1946. Även om han först hade tvekat och bara

motvilligt lockats in tog han snabbt till sig politiken och blev alltmer

entusiastisk. Tvivlen om att han skulle kunna fylla sin äldre bror

Joes skor dämpades. Jacks tidigare karriärplaner framstod heller inte

längre som lika spännande, inte ens journalistbanan, för som han

konstaterade rapporterar en reporter bara vad som händer medan en

politiker kan se till att något händer.

Det var i praktiken Joseph Kennedy som bestämde att sonen skulle

ställa upp som demokratisk kandidat till representanthuset i Massachusetts

elft e kongressdistrikt. Problemet var James Curley, innehavaren

av just denna kongressplats. Det var dock något som gick

att lösa. Joseph Kennedy, som hade ett vittförgrenat nät av informatörer,

hade fått reda på att Curley hade svårt att betala av en gammal

skuld från ett tidigare domslut för svindleri. En summa kontanter

bytte händer. Samband kunde kanske inte bevisas, men Curley förklarade

i alla fall att han inte tänkte ställa upp till omval till kongressen.

Istället fi ck Curley chansen att vinna Bostons borgmästarval och

återta en post som han många år tidigare hade tagit från John Fitzgerald,

Jack Kennedys morfar.

Joseph Kennedy tog ett hårt grepp om sonens valkampanj och

upprättade ett eget separat kampanjkontor i lyxhotellet Ritz-Carlton

i Boston. Även om han inte syntes så mycket utåt hade han dagliga

99


familjen kennedy

avstämningar med Jack, gick igenom vad som gjorts och övervakade

planeringen framåt. Än viktigare var förstås att Joseph Kennedy hade

pengar och att han var beredd att spendera vad som krävdes för att

få sin son invald i kongressen. Kampanjen kunde hyra in kvalifi cerade

medarbetare och knappast några kostnader skyddes i övrigt. Det

fanns resurser att hyra in en pr-fi rma som bidrog med en omfattande

marknadsföring, inte minst med köpt reklamplats i radio och tidningar.

Bilden av Jack som en hjälte som hade riskerat sitt liv i andra

världskriget sågs som en viktig tillgång. Så den ärofulla berättelsen i

Reader’s Digest om torpedbåten PT-109 – som John Hershey först hade

publicerat i New Yorker – trycktes upp på nytt i 100 000 exemplar och

distribuerades bland kongressdistriktets registrerade väljare.

Exakt hur mycket pengar som sattes i spel har aldrig kunnat fastställas,

men det rörde sig om hundratusentals dollar, betydligt mer än

vad som annars förekom i den tidens kongressval. Eft ersom han kontrollerade

kassan var det i praktiken Joseph Kennedy som fattade de

viktiga besluten.

Men allt talade inte bara till Jack Kennedys fördel när han tog sig

an Massachusetts elft e kongressdistrikt, som omfattade stadsdelar

i och kring Boston. Han hade visserligen tillbringat sina första levnadsår

i staden och han hade studerat vid Harvard i Cambridge, en

stad som i praktiken är sammanväxt med Boston. Men han hade levt

i privilegierade miljöer. Han hade bara varit tio år när hans far fl yttade

familjen till New York och Harvard var lite av en värld för sig.

Det elft e distriktet var visserligen ett säkert demokratiskt fäste, men

de arbetarstadsdelar där han nu måste ge sig ut och övertyga väljare

att rösta på honom var nästan som ett främmande land. Det var inte

platser där han självklart hörde hemma.

Han var heller inte van vid eller ens särskilt lämpad för att manövrera

i den politiska maskin där lokala partibossar styrde och

ställde och där ett visst mått av korruption fungerade som smörjmedel.

Det var ett system som hans morfar och farfar varit med om att

bygga upp och som fortfarande dominerade det demokratiska partiet

i Boston i ett system med tjänster och gentjänster. Som nämnts var

100


ersättaren

Jack Kennedy vid den här tidpunkten heller ingen driven eller övertygande

politisk talare.

Även om James Curley hade lämnat fältet fritt hade Jack ändå svåra

konkurrenter. Det var många som kände sig kallade. Inför det demokratiska

primärvalet – som i praktiken var avgörande – fanns tio

kandidater. De övriga såg ingen anledning att låta bli att utmåla Jack

Kennedy som en ung och oprövad utböling som trodde att det bara

var att köpa sig en politisk förtroendepost med pappa miljonärens

pengar.

Det var bara att kavla upp ärmarna och ge sig ut bland väljarna och

värva röster. Han skakade hand med folk i gathörn, på arbetsplatser,

på postkontor och i barer. Även om starten var trevande visade han

alltmer under kampanjarbetet att han kunde lära sig att utnyttja sina

talanger. Han kunde trots allt visa att han hade vad som krävdes. Det

fanns egentligen inget särskilt som utmärkte hans politiska agenda.

Han betonade de frågor som ansågs viktiga för distriktets väljare: fl er

jobb, bättre pensioner, nya bostäder och ett starkt försvar. Han etablerade

kontakt med de väljare han mötte, särskilt i mindre och inte

så formella sammanhang. Förmågan var sådan att även Joseph Kennedy

blev positivt överraskad när han av en tillfällighet kunde iaktta

sonen när denne skakade hand och samtalade med en grupp råbarkade

stuveriarbetare. Så småningom verkade det till och med som om

Jack gillade att vara ute och fånga röster.

Framförallt hade han en förmåga att dra till sig kvinnliga väljares

uppmärksamhet. Det fanns många äldre kvinnor som hade förlorat

söner i kriget, och Jack påminde dem om att hans egen mor var

i samma situation. Yngre kvinnor föll för hans utstrålning. Men det

var inte bara hans egen charm som lockade in kvinnliga väljare; han

fi ck även god hjälp av sin mor och de tre yngsta systrarna Eunice,

Patricia och Jean. Förutom att de arbetade i Jacks kampanjhögkvarter

arrangerade de också tebjudningar för mindre kvinnliga sällskap

i olika privata hem. Det blev annorlunda valmöten som blev mycket

populära.

Några dagar före primärvalet hölls en elegant sammankomst på

101


familjen kennedy

ett av de större hotellen och den lockade så många gäster att det

blev trafi kstockningar utanför. Mängder av kvinnliga väljare, unga

som äldre, kom uppklädda för att bli serverade te ur silverkannor

och eleganta små sandwichar, frottera sig med den glamorösa Kennedyfamiljen

och till och med få lyssna på Rose som kunde berätta

om såväl barnuppfostran som de fi na bjudningar hon varit med om

under ambassadörstiden hos den engelska kungafamiljen i Buckingham

Palace. Även om Rose nu mest pliktskyldigt spelade rollen som

modern fi ck hon beröm för sitt framträdande och det gick nog att

uppfatta åtminstone ett svagt eko av den politiska talang hon tidigare

hade tillskrivits. Tillställningen var en stor succé.

Det demokratiska primärvalet slutade med en övertygande seger

för Jack Kennedy, som därmed inte hade några problem med att slå ut

sin republikanske motståndare på den riktiga valdagen. Tjugonio år

gammal hade han valts in i USA:s kongress. Vid sidan av hans ungdom

hjälpte också det kända eft ernamnet till att ge honom nationell

uppmärksamhet med artiklar i välkända tidningar och tidskrift er.

Det fanns en del som noterade att han verkade närmast onaturligt

mager, men det var något som tillskrevs återhämtningen från hans

krigsstrapatser. Få visste att han var en man som redan var märkt av

sjukdomar.

Valkampanjen 1946 var hård och krävande, med långa dagar och

få möjligheter till vila. Dagen innan primärvalssegern hade Jack gått

i en parad för krigsveteraner, en sträcka på åtta kilometer. Eft eråt kollapsade

han av ansträngningen. Han såg svårt sjuk ut och vittnen

befarade att han hade fått en hjärtinfarkt. Eft er att han hade förts till

en närbelägen bostad kom Joseph Kennedy inrusande och frågade

om sonen hade sina piller.

Jack Kennedy var sjuklig redan som litet barn. Han var mycket

mottaglig för infektionssjukdomar och var under långa perioder

sängliggande med barnsjukdomar som mässlingen, vattenkoppor

och kikhosta. Innan han hade fyllt tre år drabbades han så allvarligt

av scharlakansfeber att han togs in på sjukhus och det befarades

102


ersättaren

att han inte skulle överleva. Hälsoproblemen blev bara värre med

tiden. 1930, när han var tretton år, skickades han till internat skolan

Canter bury i Connecticut där trötthet och yrsel försvårade hans

studier. När han behövde opereras för blindtarmen lämnade han

skolan. Hälsoproblemen fortsatte sedan när han följde eft er sin bror

Joe till Choate, en annan internatskola. När han kom längre upp i

tonåren kunde han inte nå normalvikt. Han hade vad som visade

sig vara kroniska mag- och tarmproblem som försvårade matsmältningen,

orsakade infl ammationer och hälsofarliga diarréer. Han led

även av smärtsamma urinvägsinfektioner och andra åkommor. Han

blev inlagd på sjukhus gång på gång och behövde omfattande medicinering

livet ut.

Eft er gymnasieexamen från Choate med medelmåttiga betyg fi ck

Jack som artonåring göra sin första Europaresa på egen hand. Det

var meningen att han, som sin bror Joe, skulle studera under Harold

Laski vid London School of Economics. Men den dåliga hälsan ledde

till att han snart återvände hem till USA där han med faderns hjälp

lyckades ta sig in vid Princeton där höstterminen redan hade börjat.

Eft er bara några veckor tvingades han överge universitetsstudierna

för att läggas in på sjukhus. Under ett par månader utsattes han för

plågsamma provtagningar och undersökningar. Hans tillstånd var så

allvarligt att tankar om att han bara skulle dö i förtid var omöjliga att

undvika. Han skyddade sig med sarkasmer och svart humor. ”Jag kan

se hur de mentalt tar mått på mig för min kista”, berättade han om

sjukhuspersonalen i ett brev till en god vän. Våren 1936 skickades han

till Arizona för att vila ut och återhämta sig i ett varmt klimat och en

avkopplande miljö. Det var kanske inte så anmärkningsvärt om hans

syn på tillvaron påverkades. Det gällde att leva livet i nuet. Den här

livssynen kan ha varit om inte hela så i alla fall en del av förklaringen

till hans närmast maniska behov av att ständigt söka sig till nya kvinnor

för sex.

När han återupptog universitetsstudierna åkte han inte tillbaka till

Princeton utan började på Harvard i alla fall. Men hälsoproblemen

fortsatte och förvärrades av ryggont. Han hade då redan behand-

103


familjen kennedy

lats med steroider mot kolit och behandlingen bidrog sannolikt till

hans tilltagande smärtor och spasmer i ryggen, något som skulle följa

honom livet ut. Problemen med ryggen förvärrades säkert ytterligare

under den hårda krigstjänstgöringen i Stilla havet och räddningsaktionen

eft er att torpedbåten PT-109 attackerats, men ryggen hade börjat

plåga honom redan innan han tog sin examen från Harvard 1940.

Det var dock inget han berättade om för militärläkarna när det beslutades

att han skulle opereras sommaren 1944. Operationen löste inte

ryggproblemen, som dock ledde till att Jack Kennedy fi ck avsluta sin

militärtjänst.

Det var alltså en bräcklig 29-åring som anlände till Washington

när den nya kongressen öppnade i januari 1947. Han kunde själv

skämta om att han kanske inte skulle leva så länge. Senare samma

år kom hans ryggvärk att förklaras med att han led av den relativt

ovanliga Addisons sjukdom, som innebär att immunförsvaret inte

fungerar och leder till nedsatt produktion av nödvändiga hormoner

i binjure barken. Även om Addisons sjukdom kunde behandlas ledde

den till svåra smärtor och kramper som krävde kraft fulla injektioner

av smärtstillande medel – vid sidan av all den övriga medicinering

han behövde.

Diagnosen fi ck han av en engelsk läkare. Under sommaren 1947

besökte Jack Kennedy sin syster Kathleen som då var krigsänka och

befann sig på ett av de eleganta familjegods på Irland som tillhörde

hennes ingift a familj. Jack njöt av ledigheten och hann till och med

göra en utfl ykt till Wexford, där han kunde träff a sina släktingar

på den anspråkslösa gård som hans farfars far Patrick hade lämnat

när han utvandrade till USA nästan ett sekel tidigare. Från Irland

for han vidare till London där han kollapsade och insjuknade.

Läget tycktes vara allvarligt. Den läkare som gav diagnosen Addisons

sjukdom förklarade, utan att Jack Kennedy själv hörde det, att

”den unge amerikanen har inte ett år kvar att leva”. När Jack senare

anlände till New York med passagerarfartyget Queen Mary var han

så allvarligt sjuk att en präst kallades till båten för att ge honom

sista smörjelsen. Den katolska ritualen kom att utföras fl era gånger

104


ersättaren

under hans liv när hans sjukdomstillstånd förvärrades och uppfattades

som livshotande.

Men hans dåliga hälsa var inget det talades om när han gick vidare

i sin politiska karriär och det var heller inget som på något sätt

inskränkte hans ambitioner och målmedvetenhet. Hans hälsa var ett

problem som i stort sett förblev en hemlighet även eft er att han nått

Vita huset. Kort eft er att han valts till president förnekade han till

och med på en direkt fråga att han led av Addisons sjukdom. Kraven

på öppenhet var inte lika höga som de skulle bli senare och Kennedy

assisterades i Vita huset av en läkarstab som såg till att det alltid fanns

en formlig arsenal av mediciner till hands. Under presidentvalskampanjen

1960 vände han sig dessutom till Max Jacobson, en läkare i

New York som hade gjort sig ett namn som kändisdoktor med patienter

som Marlene Dietrich, Truman Capote och Yul Brunner. Som

läkare var han också känd under namnet ”Dr Feelgood” för sin förmåga

att få sina patienter att må bra. President Kennedy behandlades

dussintals gånger med Jacobsons egen speciella blandning av amfetaminer,

smärtstillande medel och andra ingredienser.

I eft erhand är det rimligt att ställa frågan om Jack Kennedy påverkades

menligt av sina hälsoproblem och all medicinering och inte

kunde fungera fullt ut som president. Särskilt som hemlighetsmakeriet

fortsatte långt eft er hans död. Historikern Robert Dallek, som

djupgående granskat Kennedys sjukdomshistoria, har dragit slutsatsen

att Kennedy trots allt var en eff ektiv president, även när han utsattes

för synnerligen hård press i samband med både utrikespolitiska

och inrikespolitiska kriser. Hans egen skörhet och de återkommande

smärtorna kan till och med ha gett en insikt om livets förgänglighet

som kan ha bidragit till att han stoiskt och med viss distans kunde

hålla huvudet kallt i svåra lägen. Hur som helst kan hans insatser,

som i åtminstone vissa fall gjordes under exceptionella ansträngningar,

avspegla mod och uthållighet. Han hördes sällan klaga över

sina sjukdomar trots att han oft a tvingades bära korsett för ryggen

och ibland – som regel utanför off entligheten – behövde kryckor för

att kunna ta sig fram.

105


familjen kennedy

Däremot är det tveksamt om han skulle ha kunnat bli vald till president

i ett senare skede. I början av 1960-talet ställde nyhetsmedierna

fortfarande lägre krav på information om höga politiker och vad

som kunde betraktas som deras personliga angelägenheter. Längre

fram skulle det sannolikt ha varit mycket svårt, för att inte säga omöjligt,

att dölja ett så allvarligt sjukdomstillstånd. I praktiken hade det

säkert diskvalifi cerat honom redan inför nomineringen till presidentkandidat.

Även om Jack Kennedy nu var helt inställd på att lyckas som politiker

var han ingen kongressledamot som imponerade eller lämnade

några tydliga lagstift ningsspår eft er sig. Representanthusets rutiner

var inget som fångade hans intresse och han var knappast särskilt

engagerad i de lokala frågor som direkt berörde hans väljare och

oft a drevs av intressegrupper i Massachusetts elft e kongress distrikt.

I själva verket var det nog snarast så att tillvaron som ny och ung

medlem av kongressen tråkade ut honom. Jack var mer intresserad

av tidens stora nationella och framförallt internationella problemområden

och dessutom erbjöd politikerlivet i Washington goda möjligheter

till ett aktivt socialt liv. Han hyrde ett hus i stadsdelen Georgetown

– tillsammans med systern Eunice och ett par bekanta – och

trivdes med sin glamorösa ungkarlstillvaro. Den nu 30-årige kongressledamoten

gick ut med en lång rad kvinnor, som skådespelerskan

Gene Tierney, fotomodellen Florence Pritchett och tv-journalisten

Nancy Dickerson – utan en tanke på att det skulle leda till gift ermål

eller någon fastare relation. Han var också oft a borta från Washington,

tvingad till sjukfrånvaro eller bara ute på resa. För Jack Kennedy

kunde representanthuset nästan kännas som en tvångströja och

han såg det knappast som mycket mer än en språngbräda som han

behövde för att kunna ta sats mot högre politiska mål.

Under tiden förändrades världen. Eft er andra världskriget var en

ny världsordning på väg att upprättas. Multilaterala organisationer

– FN, Internationella Valutafonden, Världsbanken – skapades men

modellen förutsatte ändå USA som ledarnation, för att säkra både

106


ersättaren

politisk och fi nansiell stabilitet. Hotet om ett nytt krig var ständigt

närvarande. Kommunismen var på frammarsch. Josef Stalins Sovjetunionen

kom att dominera Östeuropa och i Kina gick Mao Tse Tungs

kommuniströrelse mot seger i inbördeskriget. Frågan om USA skulle

behöva intervenera återkom regelbundet. Dean Acheson – en av arkitekterna

bakom USA:s nya ledarroll och senare utrikesminister – erinrade

sig i sina memoarer Present at the Creation att det i februari 1947

stod klart att USA måste agera utifrån en Pax Americana. Det var då

beskedet kom att Storbritannien inte längre kunde skydda Grekland

och Turkiet från Sovjetunionens strävan eft er utvidgat infl ytande.

Enligt Acheson togs denna insikt emot med att ”vi drack en martini

eller två” för att hylla ”förvirringen hos våra fi ender”. Marshallhjälpen

konstruerades för att bidra till återuppbyggnaden eft er andra

världskrigets förödelse i Europa och för att stoppa en kommunistisk

expansion. I och med Trumandoktrinen slogs en ny utrikespolitisk

kurs fast som innebar att USA stod som en garant mot totalitära regimer,

berett att gripa in om så behövdes för att hindra kommunistiska

maktövertaganden. Det kalla kriget var under uppsegling. Det var i

denna nya världsordning som Jack Kennedys ledarskap som president

skulle komma att prövas.

Han kom att begå misstag. Även om han med tiden alltmer kom

att distansera sig från den isolationism som kännetecknat hans far

kunde Jack Kennedy inta konservativa ståndpunkter som inte gynnade

honom när han senare behövde stöd från vänsterliberala grupperingar

inom det demokratiska partiet. Han stämde bland annat in

i en republikansk kritikkör som hävdade att den demokratiske presidenten

Franklin D Roosevelt gjort eft ergift er mot Sovjetunionen i Jalta,

på konferensen där andra världskrigets segrarmakter drog upp riktlinjerna

för Europas framtid. I liknande anda kunde han som fi nanspolitiskt

konservativ gå emot demokratiska initiativ för att stärka den

sociala välfärden eft ersom de kunde leda till farliga budgetunderskott.

Ett mer vanskligt missgrepp var att han umgicks privat med en

nyvald republikansk senator från delstaten Wisconsin vid namn

Joseph McCarthy. Vänskapen med McCarthy, politikern som kom att

107


familjen kennedy

ge ett namn – mccarthyism – till det kalla krigets häxjakt på verkliga

och inbillade kommunistsympatisörer i USA, kom med tiden att bli en

allvarlig politisk belastning för Jack Kennedy. McCarthy, som drevs

av en fanatisk antikommunism, hade tidigare fått stöd av familjepatriarken

Joseph Kennedy och han hade uppvaktat två av Jacks systrar,

Patricia och Eunice. När McCarthy gick för långt i sin kommunistjakt

och började ses som oförenlig med USA:s demokratiska ideal var

det anmärkningsvärt tydligt att Jack Kennedy var en av få demokrater

som avstod från att fördöma den republikanske senatorn från Wisconsin

och hans roll i vad som var ett mörkt kapitel i USA:s historia.

När 1950-talet inleddes och USA sände trupper till Koreakriget

var det ändå kommunisthotet som dominerade USA:s utrikespolitik.

Med sin framtida karriär för ögonen såg Jack Kennedy, som hittills

mest hade intresserat sig för Europa, att det fanns anledning att

titta närmare på utvecklingen i Asien. Hösten 1951 gjorde han en lång

resa med besök i Iran, Indien, Pakistan, Japan, Sydkorea och fl era av

länderna i Sydostasien. Den 19 oktober var han i Saigon, där strider

pågick mellan franska trupper och Ho Chi Minhs rebellrörelse. Det

var en försmak av USA:s kommande militära inblandning, där han

själv skulle spela en viktig roll, och det krig som senare skulle komma

att plåga och splittra USA.

Resan var viktig för den utrikespolitiska erfarenheten men också

för att den yngre brodern Bobby var med som sällskap. Det är bara

en lätt överdrift att hävda att det egentligen var först då som de lärde

känna varandra ordentligt. Bobby var åtta år yngre och Kennedyfamiljen

var stor. Jack erinrade sig senare att den första gången han

kunde komma ihåg att han mötte sin yngre bror var en sommar på

Cape Cod. Bobby var då tre och ett halvt år. Jack sändes tidigt iväg till

internatskolor och däreft er till college och krigstjänstgöring. Bobby

var inte mer än en i raden av småsyskon. Det var bara på uppmaning

av fadern Joseph Kennedy som Jack lät Bobby följa med på Asienresan.

Den gemensamma resan blev startpunkten för en nära relation,

och Bobby blev med tiden Jacks närmaste och mest förtrogne rådgivare.

108


ersättaren

Tillbaka i USA övervägde Jack Kennedy om han skulle ställa upp

som kandidat i guvernörsvalet i Massachusetts 1952 eller i delstatens

senatsval. Senaten var mer lockande, inte minst eft ersom en post i

kongressens övre kammare skulle ge honom större möjligheter att

ägna sig åt utrikespolitik och internationella frågor.

Men det fanns en stark motståndare. Den sittande republikanske

senatorn Henry Cabot Lodge, som ställde upp till omval, var i likhet

med Jack Kennedy en medaljerad krigshjälte som dessutom kom

från en av Massachusetts mest anrika protestantiska braminfamiljer.

Hans far var poeten George Cabot Lodge, hans farfar och namne

hade också varit senator och ännu längre tillbaka hade en anfader i

rakt uppstigande led vid namn George Cabot representerat delstaten

i USA:s senat redan på 1790-talet.

Det började heller inte bra. Joseph Kennedy stod för pengarna och

utövade också ett infl ytande som störde kampanjen, bidrog till motsättningar

och till slut rent kaos. Men några faktorer kom till slut

att tala till Jack Kennedys fördel. Henry Cabot Lodge försummade

sin egen valkampanj genom att ägna mycket tid åt att bistå Dwight

Eisenhowers republikanska presidentvalskampanj. Joseph Kennedy

gav ett lån på en halv miljon dollar till den ekonomiskt pressade ägaren

till Boston Post, som då var den största dagstidningen i Massachusetts.

Istället för att som väntat stödja Henry Cabot Lodge ställde sig

tidningen bakom Jack Kennedy och det ansågs vara värt tiotusentals

röster. Något samband gick givetvis inte att bevisa den här gången

heller. Joseph Kennedy beskylldes för att försöka köpa valsegern, men

hävdade att det bara rörde sig om en vanlig aff ärsuppgörelse.

Samtidigt stod det klart att något mer drastiskt ändå måste göras

för att förbättra disciplinen i Jack Kennedys illa fungerande kampanjorganisation.

Bobby Kennedy övertalades att lämna en tjänst på justitiedepartementet

i Washington för att ta över ledningen och bringa

ordning och reda i valkampanjen. Familjen hjälpte även till på andra

sätt. Systrarna och mamma Rose stod som värdar för nya tebjudningar

som än en gång lockade kvinnliga väljare. Därtill kunde Jack

Kennedy med sin ungdomliga charm och aristokratiska utstrålning

109


familjen kennedy

mäta sig med sin motståndare så väl att han kom att kallas den förste

irländske braminen.

På valdagen valde Dwight Eisenhower att avluta sin presidentvalskampanj

i Boston med ett tv- och radiosänt tal till förmån för

den republikanske senatorn. Men Henry Cabot Lodge, vars farfar

hade besegrat Jack Kennedys morfar John Fitzgerald i Massachusetts

senatsval 1916, förlorade 1952 ändå med knapp marginal sin senatsplats

till den yngre rivalen.

Som nyvald ledamot av senaten hade Jack Kennedy tagit ett viktigt

steg mot högre politiska höjder. Han var 35 år och det var – inte minst

med tanke på karriären – hög tid att börja tänka på gift ermål. Han

trivdes i och för sig mycket bra med tillvaron som den var, med ett

intensivt och varierat socialt liv. Han träff ade många vackra och glamorösa

kvinnor och var alldeles nöjd med en till synes oändlig serie

av one night stands eller på sin höjd mer korta och fl yktiga relationer.

Hans eff ekt på kvinnor beskrevs som ”magnetisk”. Han behövde aldrig

anstränga sig – han hade till och med blivit utsedd till USA:s ”mest

eft ertraktade ungkarl”.

Uppenbarligen hade han problem med att gå in i längre och djupare

förhållanden, kanske även en oförmåga att känna riktig kärlek.

En del psykologiska tolkningar har sett en förklaring i en komplicerad

relation till modern Rose, hennes distans, frånvaro och ovilja till

kroppskontakt. När han senare, inte så långt före sin död, en gång

fi ck frågan av en vän om han någonsin varit riktigt förälskad svarade

han: ”Nej, men en eller ett par gånger har jag varit mycket intresserad.”

Kvinnor tråkade oft a ut honom eft er hand. Han behövde män i

sin närhet, som vänner, rentav lekkamrater, som samtalspartners och

rådgivare. I en annan mening kunde hans attraktionskraft verka lika

starkt på män som på kvinnor. Män drogs till honom, de ville ha hans

vänskap och hans förtroende och de gav honom den kompromisslösa

lojalitet han krävde. Senare kunde en medarbetare i Kennedys presidentvalskampanj

minnas att det bland de försvurna bröderna var

110


ersättaren

en oförlåtlig synd att ens tänka på sina egna intressen: ”Kandidaten

kom först. Inget fi ck göras som kunde störa hans mål; ingen energi

fi ck användas för något annat ändamål än hans.” Det var också män

som omgav honom som politiker och president. I hans professionella

innersta krets var det uteslutande män som hade tillträde.

Som nybliven senator på 1950-talet var det närmast en plikt att

fi nna någon att gift a sig med. Jack fi ck höra från fl era håll – inte minst

från fadern Joseph Kennedy – att det var otänkbart att sikta mot Vita

huset utan att ha en hustru vid sin sida. Via gemensamma bekanta

hade han då redan träff at den tolv år yngre Jacqueline Bouvier, en

attraktiv och världsvan kvinna som hade en god franskkatolsk bakgrund.

De gift e sig den 12 september 1953 i hennes förmögne styvfars

egendom i Newport, Rhode Island. Det var ett stort societetsbröllop

med berömda och betydelsefulla gäster. Det fi ck kosta mycket pengar,

för det var bra pr. Joseph Kennedy utnyttjade återigen sina resurser

och sitt kontaktnät för att se till att evenemanget fi ck maximal publicitet.

De var ett glamoröst och medievänligt par, till och med rubrikvänliga

tillsammans som ”Jack & Jackie”.

Även om Jack Kennedy säkert såg sin unga vackra hustru som en

politisk tillgång var det – utifrån hans egen utgångspunkt – ändå

riktiga känslor med i bilden. Han var i alla fall, med sina egna ord,

”mycket intresserad” och han såg fram emot att få barn. Men det

innebar inte att han tyckte om, eller var beredd, att ge upp sin frihet.

Bland hans vänner fanns det en del som tvivlade på att han verkligen

skulle ha brytt sig om äktenskap överhuvudtaget om han inte

vunnit senatsvalet 1952. En av dem konstaterade att han aldrig sett

Jack ”så nedstämd som den dagen han berättade att han skulle gift a

sig”. Kort innan bröllopet hade han också haft en aff är med svenskan

Gunilla von Post som han hade träff at på Franska rivieran, och Jackie

måste rätt snart ha blivit medveten om att hennes make var obotligt

otrogen och fortsatte att träff a nya kvinnor. En allvarlig äktenskaplig

kris utlöstes sommaren 1956 när Jackie var gravid och Jack var ute

på äventyr med fl era kvinnor ombord på en lustjakt i Medelhavet.

Besked kom om att Jackie fått missfall, men det krävdes en varning

111


familjen kennedy

om att han riskerade skilsmässa innan han återvände hem till USA.

Det är oklart hur allvarligt hotet var från Jackies sida, men Jack visste

i alla fall att på 1950-talet räckte det med en skilsmässa för att spoliera

en politikerkarriär med Vita huset i siktet.

Samtidigt fortsatte de många hälsoproblemen att plåga honom.

Förbättrad tillgång till kortison – som Joseph Kennedy såg till att

hålla i lager på strategiska platser runtom i USA – gjorde det lättare

att kontrollera Addisons sjukdom. Men Jack led av nästan ständiga

ryggsmärtor, magåkommor, huvudvärk, olika infektioner och andra

sjukdomar. Eft er att ha tvingats till en ny ryggoperation drabbades

han av en urinvägsinfektion som försatte honom i koma. En katolsk

präst gav honom ännu en gång sista smörjelsen.

Sjukhusvistelse och återhämtning innebar att han var frånvarande

från senaten under långa perioder. Det fanns tid för refl ektioner. Han

kom att brottas med tanken att hans underlåtenhet att instämma i

fördömandet av Joe McCarthys fanatiska kommunistjakt inte bara

hade varit ett politiskt misstag utan också moraliskt oförsvarligt.

Idén föddes till en bok som tog upp hur åtta modiga senatorer satt

sina karriärer på spel genom att inta självständiga positioner som inte

självklart var i samklang med rådande opinionsvindar. Profi les in

Courage blev en bästsäljare och belönades med Pulitzerpriset, även

om det förekommit rykten om att Joseph Kennedy agerade i kulisserna

även när sonen tilldelades USA:s främsta bokutmärkelse. Priset

underströk i vilket fall som helst hur gärna Jack Kennedy själv ville

bli sedd som en politisk hjälte. Boken bidrog till att höja hans politiska

profi l, men hans författarskap blev också ifrågasatt. Hur mycket

av boken hade han egentligen skrivit själv? Misstankar som fördes

fram var inte helt ogrundade. Det blev med tiden klart att mycket av

arbetet hade utförts av hans medarbetare, framförallt den trogne rådgivaren

och talskrivaren Ted Sorensen som rekryterats till Jack Kennedys

stab redan kort eft er segern i senatsvalet 1952.

Även Ted Sorensen var helt på det klara med att Jack Kennedy inte

släppte någon riktigt inpå livet. Det var som om han aldrig kunde

112


ersättaren

sänka garden helt. Det fanns ingen, konstaterade Sorensen, ”inte en

enda medarbetare, vän eller familjemedlem som kände till alla hans

tankar och handlingar i någon enda fråga”. Den obrottsligt lojale

Sorensen stod ändå så nära att han ibland kallades för ”Kennedys

alter ego” och var så förkrossad eft er mordet i Dallas att han långt

senare, i sina memoarer Councellor från 1998, kunde säga att han just

då ”inte kunde tänka sig en framtid utan honom”.

Men med all sin hängivenhet kunde inte ens Ted Sorensen hävda

att Jack Kennedy var någon ledarfi gur i senaten när hans uppdragsgivares

insatser skulle utvärderas. Liksom tidigare i representanthuset

lämnade han få spår eft er sig i senaten och det fi nns knappast,

som Sorensen uttryckte det, några lagar av ”nationell betydelse som

bär hans namn”.

Framgången med Profi les in Courage, i kombination med att han

i medierna framställdes som ungdomlig, lovande och karismatisk,

gjorde att han i alla fall uppmärksammades som en politisk stjärna på

uppåtgående. Jack Kennedy började tro att han kanske hade en chans

att bli demokratisk vicepresidentkandidat i valet 1956. Han viss te att

det fanns pengar för att backa upp hans ambitioner. Joseph Kennedy

lät framföra ett budskap till Lyndon B Johnson, den mäktige senatsledaren

från Texas: om Johnson ställde upp som demokratisk presidentkandidat

och lovade att göra Jack Kennedy till vicepresidentkandidat

så skulle det fi nnas pengar tillgängliga för att fi nansiera kampanjen.

När Johnson avböjde erbjudandet tycktes möjligheten försvinna.

Joseph Kennedy ville inte ens se sin son vid sidan av Adlai Stevenson,

den demokratiske presidentkandidat som nu en andra gång skulle

ställas mot den populäre Dwight Eisenhower. Den äldre Kennedy var

– helt korrekt – övertygad om att Stevenson var chanslös och att Jack

skulle få dras med en förlorarstämpel inför nästa val. Det fanns även

en risk för att en demokratisk valförlust skulle skyllas på vicepresidentkandidatens

katolicism om Jack stod på valsedeln, något som än

mer kunde försvåra en framtida presidentvalskampanj.

Men Jack Kennedy hade fått smak för den nationella kampanj-

113


familjen kennedy

scenen. Han gav inte upp. Om han skulle bli vicepresidentkandidat

och vinna valet var han – förutsatt att en demokratisk president blev

omvald – eft er åtta år i position att vinna presidentvalet 1964, då han

ändå inte skulle vara mer än 47 år gammal.

Det visade sig också att en helt ny situation framträdde vid det

demokratiska partikonventet i Chicago sommaren 1956. Först fi ck Jack

möjligheten att spela en mer framträdande roll genom att presentera

en fi lm som var ägnad att hylla det demokratiska partiet och ledare

som Franklin D Roosevelt och Harry Truman. Under press från olika

håll valde sedan Adlai Stevenson – helt mot alla gällande traditioner

– att inte utse en egen vicepresidentkandidat. Istället lämnade han

över till konventsdelegaterna att bestämma vem som skulle bli hans

vapendragare i presidentvalskampanjen. De som kände sig kallade

drog igång en frenetisk aktivitet för att vinna röster genom att locka

över delegaterna på konventsgolvet. I slutänden klarade sig Jack Kennedy

relativt bra. Men eft er fl era omröstningar förlorade han ändå

till en äldre kollega, senator Estes Kefauver från Tennessee. När det

var uppenbart hur det skulle gå försökte Jack Kennedy visa storsinthet.

Han föreslog att konventet skulle nominera Kefauver med

acklamation. Det fanns, när dammet lagt sig, också anledning för

Jack att känna sig nöjd. Stevenson och Kefauver krossades i presidentvalet.

Jack Kennedy, fortfarande bara 39 år, må ha förlorat på kort sikt

men kom ut ur kampen som en politiker som hade fått ett nationellt

genombrott och nu hade framtiden för sig.

Samma höst – eft er Jackies missfall och Jacks Medelhavssemester

– samlades Kennedyfamiljen traditionsenligt i slutet av november för

att fi ra Th anksgiving i huset på Cape Cod. Eft er middagen drog sig

Jack tillbaka med sin far för att diskutera nästa presidentval fyra år

senare. Det fanns fl era skäl som talade mot Jack Kennedy som presidentkandidat

1960: han var ung, politiskt relativt oerfaren och vid

dålig hälsa. Han saknade en starkare förankring i den demokratiska

partiapparaten och det hade aldrig hänt tidigare att en katolik hade

valts till USA:s president.

Men Joseph Kennedy var övertygad om att tiden nu var inne för en

114


ersättaren

katolsk president och att det var hans son som skulle fylla det uppdraget

i Vita huset. Det var så många nya väljare som hade invandrat till

USA och som med stolthet skulle lägga sin röst på en kandidat som

de kunde uppfatta som ”en av deras egna”. När diskussionen var över

och de kommit till enighet hade Jack bara en fråga till sin far: ”När

börjar vi?” I och med det var Jack Kennedys presidentvalskampanj

i praktiken igång. Det var ett djärvt beslut och när han började var

oddsen inte särskilt goda. Men han gav sig ut i landet, höll oförtröttligt

mängder med tal för att göra sig känd och göra intryck på lokala

partiorganisationer. Med hjälp av påtryckningar från sin far fi ck han

en plats i senatens prestigefyllda utrikesutskott. Det gav honom en

plattform för att tala om tidens stora internationella frågor, om det

kalla krigets krishärdar och också en möjlighet att attackera Dwight

Eisenhowers säkerhetspolitik som otillräcklig för att försvara USA:s

intressen och globala ledarposition. Från det ögonblick beslutet var

fattat var han helt inriktad på att vinna Vita huset och han visste att

han hade det fulla stödet från den egna Kennedyfamiljen med allt vad

det innebar av pengar, infl ytande och lojalitet. Yngre brodern Bobby

fi ck åter – liksom i de två tidigare senatsvalen – uppdraget att leda

kampanjarbetet för att nå Vita huset.

Den 2 januari 1960 höll Jack Kennedy en presskonferens i senatsbyggnaden

i Washington där han förklarade att han ställde upp

som kandidat för att bli USA:s näste president. Han presenterade

omedelbart kampanjens grundtema: USA var på väg in i en ny era.

Det gick inte att bara passivt möta en eskalerande och allt farligare

supermaktsrivalitet. Han behövde inte påminna om att Sovjetunionen

hade överrumplat USA genom att med Sputnik bli först med att

skicka en rymdsatellit i en bana runt jorden 1957. Nu krävdes det ett

mer aktivt och framtidsinriktat ledarskap för att möta de nya utmaningarna.

Första primärvalet hölls 6 mars i New Hampshire där Rose Kennedy

var valtalare med betydande framgång. Men delstaten var

granne med Massachusetts och nästan hemmamark för Jack Kennedy

115


familjen kennedy

så hans seger tillmättes ingen större betydelse. Primärvalen spelade

då heller inte alls den centrala roll som de kom att göra senare, från

1970-talet och framåt. Det var bara ett mindre antal delstater som

överhuvudtaget höll primärval och det var inte självklart att resultatet

var bindande för de delegater som utsågs till sommarens partikonvent

i Los Angeles. Ingen demokratisk presidentkandidat hade ännu

nominerats i primärvalsprocessen utan det var något som då skedde

på partikonventen. Fortfarande var det delstaternas mäktiga partibossar

– guvernörer, borgmästare, lokala partiledare – som till slut

bestämde vem som skulle bli demokraternas presidentkandidat. Den

gamla nidbilden med äldre vita män som drog sig tillbaka till slutna

och cigarröksfyllda rum för att sinsemellan göra upp om valet hade

ännu inte helt tappat sin giltighet. Det var också klart att fl era av de

mest infl ytelserika partibossarna – som Chicagos legendariske borgmästare

Richard Daley – hade kunna dra nytta av Joseph Kennedy i

något sammanhang och nu kanske kunde avkrävas en gentjänst av

familjepatriarken.

Men det var många som kände sig kallade. Ingen av de tre ledande

demokratiska kandidaterna – Lyndon B Johnson, Stuart Symington

och Adlai Stevenson – brydde sig dock om att ens ställa upp i något

primärval. Johnson räknade med att hans ställning som majoritetsledare

i senaten skulle räcka för att säkra nomineringen på konventet.

Symington, en välkänd och presidentmässig senator från Missouri,

utgick också från att primärvalen inte skulle bli avgörande och han

hade ett stabilt stöd från viktiga delar av partietablissemanget samt,

inte minst, förre presidenten Harry Truman. Förre Illinoisguvernören

Adlai Stevenson hade visserligen förlorat mot Eisenhower både

1952 och 1956 men var ändå avhållen, framförallt i partiets mer vänsterliberala

led där Eleanor Roosevelt var en av hans mest aktiva supportrar.

Av stolthet ville han inte be om nomineringen en gång till

men han trodde ändå själv att partiet till slut skulle sluta upp bakom

honom på konventet.

Jack Kennedy var en jämförelsevis oerfaren kandidat som dessutom

belastades av att vara katolik. Han insåg att hans enda chans var

116


ersättaren

att visa vad han gick för i primärvalen. Han behövde säkra så många

delegater som möjligt innan han anlände till Los Angeles. Partibossarna

på konventet ville framförallt återta Vita huset och de skulle

aldrig nominera honom om de inte kunde övertygas om att han verkligen

var en vinnare.

Huvudmotståndaren i primärvalen var Hubert Humphrey, en

senator från Minnesota som var omhuldad av partiets liberala fl ygel,

framförallt för att han – på ett helt annat sätt än Jack Kennedy –

gett sitt fulla och även passionerade stöd till den växande medborgarrättsrörelse

som nu var på väg att förändra USA i grunden. Det första

riktiga slaget stod i Wisconsin, en grannstat till Minnesota där ekonomin

dominerades av jordbruk. Kennedylägret hoppades ändå på

en avgörande seger och drog igång en intensiv kampanj. Kandidaten

fi ck lära sig mer om mjölkpriser och regleringar av olika mejeriprodukter

än han någonsin anat att han behövde veta. Men Humphrey

var ingen dålig motståndare. Han anklagade Kennedyfamiljen för att

försöka köpa en valseger med sina överlägsna ekonomiska resurser

och påminde om dess relation till den nu vanhedrade Joe McCarthy .

Jack Kennedy vann till slut Wisconsin i alla fall, men det var inte

den utslagsgivande seger han räknat med. Humphrey hade inte gått

ned för räkning och än värre var att valresultatet visade att Kennedy

hade vunnit stort bland katolska väljare medan Humphrey hade klarat

sig betydligt bättre i distrikt med övervägande protestantiska väljare.

Det religiösa problemet var något som Kennedykampanjen inte

skulle kunna undvika inför nästa primärvalsbatalj i West Virginia.

Jack Kennedy måste nu visa att han kunde vinna icke-katolska röster

i en delstat som knappt hade några katolska väljare. Befolkningen

var till mer än 95 procent protestantisk. Andelen katoliker var kanske

lägre än i någon annan delstat. När även tidigare lokala anhängare

började tvivla på hans möjligheter frågade Jack Kennedy sin politiske

medarbetare Kenny O’Donnell om han egentligen hade någon

chans att vinna i West Virginia. Det sammanbitna svaret var: ”Ja, om

du konverterar.”

Men eft er att ha övervägt att hoppa över delstatens primärval såg

117


familjen kennedy

Jack Kennedy ändå möjligheter. Tidigare än många andra politiker

hade han upptäckt hur tv-mediets stora genomslagskraft kunde

utnyttjas. I Wisconsin hade det framgått att primärvalen nu betraktades

som en stor nationell politisk händelse av nyhetsmedierna, inklusive

de stora tv-bolagen. Även om primärvalen ännu inte tagit formen

av senare tiders avancerade mediespektakel fanns här en möjlighet att

med mediernas hjälp nå stora delar av USA:s väljarkår, långt utanför

West Virginia.

Delstaten dominerades av kolgruveindustrin och hade många kulturkonservativa

väljare, men Jack Kennedy kastade sig in i kampanjen

med full kraft och blev själv gripen när han såg de eländiga förhållanden

som var vardag för kolgruvearbetarna och deras familjer.

Han konfronterades med fattigdom och misär som tidigare undsluppit

honom i hans egen privilegierade amerikanska värld. Många han

mötte hade inte mat för dagen. Det gjorde stort intryck och kom att

påverka hans framtida syn på ekonomisk politik och social rättvisa.

Talskrivarna och de andra medarbetarna i kampanjen gjorde under

tiden vad de kunde för att så långt möjligt ignorera den katolska frågan.

Det var inget som överhuvudtaget nämndes, enligt principen att

det är bättre att inte väcka den björn som sover. Men taktiken fungerade

inte. Det spreds rykten om att Kennedy som president skulle

ta order från påven, att han planerade att bygga en tunnel mellan Vita

huset och Vatikanen och att han avsåg att helt förbjuda alla preventivmedel.

Till slut, på ett valmöte i Wheeling den 19 april, valde Kennedy

till synes spontant och utan att först överlägga med sina medarbetare

att lägga det katolska kortet på bordet. När en fråga kom från

publiken svarade Kennedy: ”Jag är katolik. Betyder det faktum att jag

är född katolik att jag inte kan bli USA:s president? Jag kan väljas in i

kongressen och min bror kunde ge sitt liv för nationen, men en katolik

kan inte bli president?” Han möttes med applåder och fortsatte

sedan på andra valmöten att betona att det inte fanns någon motsättning

mellan hans religion och presidentämbetet och att han som president

inte skulle ta några direktiv från påven eller kyrkan.

På primärvalsdagen den 10 maj vann Jack Kennedy en övertygande

118


ersättaren

storseger i West Virginia. Hubert Humphrey erkände sig inte bara

besegrad utan tog också ett tårfyllt avsked från sin presidentvalskampanj.

Kennedy förklarade att den religiösa frågan ”hade begravts i

West Virginia”. Det var inte helt sant men han hade i alla fall tagit ett

viktigt steg mot att bli den demokratiske presidentkandidaten.

I juli anlände Jack Kennedy till partikonventet i Los Angeles i

en stark position. Han hade inte tillräckligt många delegater för att

kunna säkra nomineringen men med segrarna i Wisconsin och West

Virginia hade han i alla fall eliminerat Hubert Humphrey och övriga

rivaler som hade brytt sig om att ställa upp i primärvalen. Men både

Lyndon B Johnson och Adlai Stevenson, som hittills hållit sig kvar i

kulisserna, agerade nu aktivt för att i sista stund vinna nomineringen

från Kennedy. Båda hade möjlighet att mobilisera ett betydande stöd

bland delegaterna. Kennedy utmålades som alltför ung och oerfaren;

en bortskämd playboypolitiker som kunde ta sig fram med sin pappas

pengar. Johnson hade svårt att hålla tillbaka sitt förakt och hänvisade

konsekvent till Kennedy som ”grabben”.

Eft er ett intensivt och dramatiskt manövrerande och köpslående

vann Jack Kennedy i alla fall nomineringen även om omröstningen

inte var avgjord förrän Wyoming – den sista delstaten i alfabetsordningen

– hade sagt sitt. Med nomineringen i hand ringde han, sannolikt

motvilligt, till Lyndon B Johnson för att erbjuda den äldre

demokratiske senatsledaren att bli hans vicepresidentkandidat. Relationen

mellan Johnson och Kennedyfamiljen var ansträngd – Johnson

hade ju avböjt ett samarbete inför presidentvalet 1956 – men

Joseph Kennedy såg hans medverkan som nödvändig för att stärka

val sedeln i Södern och inte minst i Johnsons hemstat Texas. Även om

sydstaterna fortfarande var att betrakta som ett demokratiskt fäste

var det oklart hur den katolska frågan skulle tas emot i en konservativ

region som dominerades av protestanter. Jack Kennedy själv

var tveksam till Johnson och kampanjledaren Bobby Kennedy var

bestämt emot. Men Johnson fi ck erbjudandet i alla fall, sannolikt

under förmodan om att han skulle säga nej. Varför skulle han överge

119


familjen kennedy

sin mäktiga position som senatsledare för chansen att bli vicepresident?

Det var trots allt ett ämbete som Franklin D Roosevelts förste

vicepresident John Nance Garner hade avfärdat som ”inte värt en

hink med varmt piss”.

Till mångas förvåning valde Johnson ändå att tacka ja. Det ställde

till problem. Johnson var ett kontroversiellt val, även utanför Kennedyfamiljen.

Viktiga stödtrupper – som fackföreningsledare och

medborgarrättsgrupper – såg Johnson som alldeles för konservativ.

De protesterade. Det bidrog till att Bobby Kennedy skickades som

sändebud till Johnson med beskedet att invändningarna var sådana

att senatsledaren kanske borde dra sig tillbaka, inte minst av omsorg

om det egna partiet. Men Johnson tänkte inte ta några direktiv från

den unge Bobby, som han bara fann irriterande. En djup och varaktig

fi endskap mellan de båda grundlades.

I en situation av förvirring och motsägelsefulla budskap visade Jack

Kennedy prov på sin förmåga att hålla huvudet kallt och bevara distansen.

Även om han själv inte var så entusiastisk inför valet såg han

ändå fördelen med kombinationen. Han behövde Johnson i Södern

och de liberala kritikerna skulle säkert sluta upp så småningom, när

de tvingades välja mellan en demokratisk och en republikansk valsedel.

Det blev heller ingen strid i frågan på partikonventet. Johnson

valdes med acklamation. Det var dags att dra igång den riktiga valkampanjen.

Det fanns en rad hinder för Jack Kennedy att övervinna. Rykten

om hans hälsa och kvinnoaff ärer behövde tystas ned. Hans republikanske

motståndare Richard Nixon hade under åtta år som vicepresident

suttit vid den omtyckte Dwight Eisenhowers sida. Han kunde

hävda att han hade den erfarenhet som krävdes för att leda USA i en

allt farligare värld av kärnvapenkapprustning och hårdnande supermaktsrivalitet.

Samtidigt var det nödvändigt att dämpa den misstänksamhet

som fanns mot Jack Kennedy inom stora delar av partiets

vänsterfalang. Även om han senare kom att ses som en relativt

progressiv USA-politiker betraktades han 1960 inte som den idealiske

liberale kandidaten. Många av hans kritiker mindes hans låga profi l

120


ersättaren

under Joe McCarthys kommunistjakt, hans fars isolationism under

andra världskriget och de noterade att han var långsam med att ta

tydlig ställning i medborgarrättskampanjen och de var skeptiska till

hur familjens pengar användes för att utöva makt och infl ytande.

Det gick heller inte att komma förbi det katolska problemet. Nybildade

konservativa protestantiska aktionsgrupper gick till angrepp

och förklarade att Kennedys katolicism var en legitim politisk fråga i

valrörelsen eft ersom den demokratiske kandidaten kunde komma att

låta sig styras av påven och Vatikanen. Interna beräkningar i Kennedykampanjen

visade att om det antikatolska budskapet fi ck genomslag

så kunde Jack förlora så många röster att det kunde kosta honom

valsegern.

Jack Kennedy beslutade att ta initiativet genom att den 13 september

hålla ett tal inför hundratals konservativa protestantiska präster

i Houston. Förväntningarna var höga. Talet nådde även miljoner tvtittare

runtom i USA. Jack Kennedy var egentligen inte särskilt religiös

eller bevandrad i den katolska läran, speciellt i jämförelse med

modern Rose och andra medlemmar av familjen. Under primärvalskampanjen

1968 påstod till exempel den demokratiske kandidaten

Eugene McCarthy, senatorn från Minnesota, att om han nådde Vita

huset så var det han som skulle bli USA:s förste katolske president.

Han betraktade Jack Kennedy som en katolik bara till namnet, utan

djupare tro.

Men i Houston konfronterade Kennedy i alla fall direkt frågan vad

det innebar att vara katolik och söka presidentämbetet. ”Jag är inte

den katolske presidentkandidaten. Jag är den demokratiske presidentkandidaten

som också råkar vara katolik”, förklarade han. Om

någon situation skulle uppstå där han inte kunde följa sitt eget samvete

eller agera i nationens intresse så lovade han att avsäga sig sitt

ämbete. Han uppmanade till religiös tolerans och konstaterade att

nationen inte hade råd att säga att 40 miljoner amerikanska katoliker

var diskvalifi cerade för presidentämbetet. Han påminde också om att

det fanns viktiga problem – krig, hunger, okunnighet och lidande –

som inte höll sig till några religiösa gränser. Den från början fi entliga

121


familjen kennedy

stämningen i salen förbyttes i varma applåder. Talet var en stor framgång

och en viktig milstolpe i valkampanjen.

Vid denna tidpunkt hade Richard Nixon tagit en knapp ledning i

opinionsmätningarna. Men allteft ersom kampanjen gick vidare kom

Jack Kennedy att både visa skicklighet och ha turen på sin sida. Som

en skänk från ovan kom hjälp från oväntat håll. Vid en presskonferens

hade president Eisenhower fått frågan om han kunde nämna

något som Nixon hade bidragit med i sin egenskap av vicepresident

när viktiga beslut fattats i Vita huset. Eisenhowers svar har förbryllat

politiska uttolkare i decennier: ”Om ni ger mig en vecka kanske jag

kan komma på något. Jag kommer inte ihåg.” Det var visserligen känt

att Eisenhower inte hyste några särskilt varma känslor för sin vicepresident,

och att han hade övervägt att byta ut Nixon inför återvalet

1956, men rimligtvis måste Eisenhower ändå ha velat se en republikansk

president ta över och föra hans politiska arv vidare. Nu underminerades

en av Nixons mest värdefulla styrkefaktorer – att han hade

den viktiga erfarenhet från Vita huset som Kennedy saknade.

Trots sin popularitet spelade Eisenhower däreft er ingen större roll

i Nixons valkampanj. Det kan ha berott både på hans eget bristande

intresse och på att Nixon ville visa att han kunde klara sig på egen

hand. Det var först i slutskedet, när utsikterna för Nixon hade mörknat,

som Eisenhower på allvar gav sig in i kampanjen. Det hjälpte.

Men det var för lite och för sent.

Samtidigt kunde Kennedy eff ektivt exploatera samhällsproblem

som skapade missnöje och som fi ck många amerikaner att oroa sig

över det egna landets framtid. Han betonade att den ekonomiska

tillväxten tappat fart och attackerade – på felaktiga grunder skulle

det visa sig – Eisenhowers administration för att inte ha hängt med

i kärnvapenkapprustningen mot Sovjetunionen. USA var på väg att

hamna på eft erkälken. Det fanns, hävdade Jack Kennedy, en missilklyft

a till sovjetisk fördel, ett sovjetiskt övertag i antalet kärnvapenbärande

missiler som var på väg att äventyra USA:s säkerhet

och ledarposition. Det stämde inte. Men väljarna kunde i alla fall få

122


ersättaren

uppfattningen att Nixon inte riktigt hade vad som krävdes när det

kalla kriget trappades upp.

Men valrörelsens värsta ögonblick för Nixon var nog ändå den 26

september 1960 i Chicago när de två presidentkandidaterna möttes

i en tv-sänd debatt. För Kennedy var det av avgörande betydelse att

visa att han behärskade sakfrågorna och att inge förtroende hos väljarna.

Han behövde få väljarna att känna att de litade på att han verkligen

var redo att leda landet. Den allmänna meningen var att Nixon,

som ändå hade varit vicepresident i åtta år, gick in i debatten med ett

givet övertag.

Debatten räknas som historisk. Den visade för första gången hur

viktigt tv hade blivit för att vinna ett presidentval. Debatten sågs av

66 miljoner tv-tittare, drygt en tredjedel av USA:s dåvarande befolkning,

och var därmed ett av de största tv-evenemangen som dittills

ägt rum. Tv-mediet kom också i sig att gynna Jack Kennedy, som

tidigt insett dess genomslagskraft . Han hade förmåga att uppträda

naturligt och framstå till sin fördel i tv-rutan.

I eft erhand kan det ses som en stor ironi att det var Jack Kennedy

med sin bräckliga hälsa, som utstrålade vitalitet, fräschör och självsäkerhet.

Hans dagliga bruk av kortison bidrog till att fylla ut hans

solbrända ansikte och tv-skärmen visade bilden av en välmående och

stilig presidentkandidat. För Nixon gick det mesta snett. Han höll

på att återhämta sig från en sjukhusvistelse och hade gått ned i vikt.

Tv-makeupen var illa gjord. Han rörde sig valhänt och med en mörk

skäggstubb i ett magert, blekt och svettigt ansikte gav han ett osunt

och sjukligt intryck. En av Kennedys medarbetare valde att tolka

Nixons framtoning som att det var ”paniken i hans själ” som lyste

igenom. Det var i alla fall detta som tv-tittarna registrerade och de

gav Kennedy segern. Väljare som istället lyssnat på debatten i radio

tyckte däremot att Nixon dragit det längsta strået eller att det i varje

fall varit jämnt lopp. Ytterligare tre tv-debatter hölls före valdagen.

Nixon gjorde bättre ifrån sig. Men den första debattens intryck gick

inte att sudda bort.

På valdagen den 8 november var utgången oviss in i det sista.

123


familjen kennedy

Tv-bolagens prognoser svängde fram och tillbaka. Sent på natten, vid

halv fyra-tiden, gick Jack Kennedy uttröttad till sängs utan att ha fått

veta valresultatet. Det var inte förrän vid niotiden på morgonen som

han väcktes med beskedet att han hade vunnit ett av de jämnaste presidentvalen

någonsin i USA. Övertaget var visserligen betryggande i

elektorskollegiet – 303 mot 219 – men när det totala antalet avlagda

röster hade räknats var segermarginalen mycket liten, så liten att den

kunde ifrågasättas. Anklagelser om valfusk fördes fram, och det har

i eft erhand blivit klart att i Chicago – under borgmästare Richard

Daleys överinseende – hade ett icke obetydligt antal avlidna personer

hjälpt till att rösta fram Kennedy till en hårfi n vinstmarginal. Men

Nixon avstod från att ifrågasätta valutgången, kanske för att han ville

se till nationens intresse, men möjligen också för att han visste att

det inte enbart var tänkbart demokratiskt valfusk som kunde komma

fram i ljuset. Inte bara Daley i Chicago utan även de republikaner

som dominerade i delstaten Illinois södra delar kunde nog tänkas ta

till ojusta tag i kampanjarbetet.

I Kennedylägret, där man räknat med ett större röstövertag, skylldes

den jämna utgången på antikatolska stämningar, särskilt med

tanke på att demokraterna hade ett stort övertag i kongressen. Men

det var ändå mycket som hade spelat Kennedy i händerna: Eisenhower

hade aldrig riktigt ställt upp bakom Nixon som ledare. Det

fanns en tilltagande ängslan bland väljarna om de ekonomiska framtidsutsikterna

och USA:s kapacitet att hantera Sovjetunionen, och

nya invandrargrupper gav sitt stöd till den demokratiske kandi daten.

Genom att mer direkt vända sig till de svarta väljarna och mer än

Nixon uttrycka stöd för stärkta medborgerliga rättigheter hade Kennedy

nått den viktiga väljargrupp som ännu 1960 hade kvar band till

republikanerna – ”Lincolns parti” – från inbördeskrigets dagar.

Kampen hade varit hård, men segern var vunnen. Men nya utmaningar

väntade. För Jack Kennedy skulle det riktiga allvaret just

börja.

124

More magazines by this user
Similar magazines