Kallmuren 2, 2006

Kallmuren 

Medlemstiidniing för Yrkesföreniingen BRUK 

Nr 2 2006

Fotot på framsidan är från Drottningholms slottsteater 

Fotograf Jan Perotti 

© Yrkesföreningen BRUK 

Tidskriften publiceras på föreningens hemsida www.hgo.se/bruk och är 

endast avsedd för föreningens medlemmar. 

Visby 2006

Innehåll 

Patina eller förfall? 2 

Årsmötet 2006 4 

Att flytta ett timmerhus 5 

Styrelsen 2006/2007 9 

»The Big Pit« – ett autentiskt arbetslivsmuseum 10 

Medeltida takstolar 12 

Castel Coch i södra Wales 17 

BA-dagarna i Uppsala 2006 19 

Bokrecensioner 20 

Redaktörens ord 

Då var hösten åter här och ett nytt nummer av Kallmuren har satts ihop. Flera 

bidrag i form av artiklar har skickats in och det är vi mycket glada för. Artiklarna 

är skivna både av medlemmar i BRUK men även av studenter vid Högskolan på 

Gotland. Ett tema kan anas i artiklarna – vad är patina och vad är förfall? Det 

hela ligger i betraktarens ögon, men ämnet kan aldrig nog diskuteras. 

Inför nästa nummer hoppas vi få in en debattsida där du kan skicka in ett inlägg. 

Om det riktar sig till en speciell person så får den självklart möjlighet att svara 

på inlägget. BRUK vill vara med i kulturmiljödebatten men vi vill även kunna 

skapa debatt och vad kan vara bättre än att börja i vår egen tidskrift! 

Så se nu till att skicka in just ditt debattinlägg, men först ska du njuta av det 

andra numret av Kallmuren. 

Anna Hallin 

Redaktör 

Visby 

2006-10-24 

KALLMUREN NR 2 2006 1

Patina eller förfall? 

Denna artikel har tidigare publicerats i 

den holländska tidskriften 

Monumenten. De båda författarna 

arbetar vid AIX Arkitekter AB. 

En dryg mil väster om Stockholm ligger Drottningholms slott, den svenska kungafamiljens 

residens. Det är en fantastisk slottsmiljö från 1700-talet som 1991 upptogs som 

Sveriges första världsarv på Unescos ”World heritage list”. Drottningholms slottsteater 

var ett av de viktigaste skälen till utnämningen och den omnämns särskilt i Unescos 

motivering. TEXT JAN PEROTTI & ERLAND MONTGOMERY 

Slottsteaterns fasader i stram klassicism avslöjar 

inte vad som gömmer sig bakom skalet, 

nämligen en av världens få 1700-talsteatrar som 

fortfarande är i bruk och där scenen, kulisserna 

och scenmaskineriet är i original. Här spelas 

1700-talsdramatik i sin rätta – näst intill orörda – 

miljö och dessutom med ursprunglig klangbild. 

Publiken får uppleva 1700-talet med alla sinnen. 

Upplevelsen förstärks av känslan som ytskikten i 

teatern förmedlar. Flera av dem har aldrig varit 

övermålade eller dolda. Stora delar av det 

kulturhistoriska värdet ligger just i den patina 

som ytskikten fått efter lång tids exponering och 

beröring. Detta ömtåliga och subtila värde ökar 

känslan av autenticitet och historiens gång. Men 

kan det då bli för mycket patina och i så fall när 

blir det för mycket? 

I teaterns interiör var ytskikten på många ställen 

så uttorkade och nedbrutna att de inte stod emot 

ytterligare ljus och smuts. Här hade patinan alltså 

i vissa fall övergått i förfall vilket försvårade 

avläsbarheten och här gjordes därför bedömningen 

att det nu var nödvändigt att göra något. 

Målet för arbetet var inte i första hand att 

förbättra något utan snarare att bromsa det 

naturliga åldrandet. 

Som slottsarkitekt har jag det övergripande 

ansvaret för monumentets bevarande och 

långsiktiga utveckling. Slottsteatern innehöll så 

många svåra och detaljerade frågor att jag 

behövde hjälp av en byggnadsantikvarie och 

tillsammans ledde vi arbetet. Vi beslöt oss för att 

arbeta i långsamt tempo och dela in projektet i 

etapper. Det viktigaste var att finna metoder att 

lösa de problem som vi ställdes inför och 

successivt bygga upp en kunskapsbank. Standardlösningar 

övergavs och vi riktade istället in 

oss på att vara så lyhörda inför monumentet som 

möjligt. Alla åtgärder måste ske på teaterns 

villkor. 

Arbetsmetoden innebar att vi först analyserade 

och författade en detaljerad beskrivning av varje 

rums kända historia och åtgärdsbehov. Dokumentet 

fick status som arbetshypotes och 

skickades till RAÄ för godkännande. När sedan 

konservatorer, målare och övriga skickliga hantverkare 

gav sig i närkamp med materialen, 

upptäcktes nya fakta och problem, vilket gjorde 

att hypotesen i vissa fall fick modifieras. Detta 

skedde på återkommande kontrollmöten där 

representanter från RAÄ, förvaltaren, teatern, 

antikvarier samt ovan nämnda yrkesgrupper och 

slottsarkitekt samlades. På dessa protokollförda 

möten diskuterades arbetet och de problem som 

man stött på. Tack vare detta forum, med sina 

olika kompetenser, garanterades en bredd och 

hög kunskapsnivå på beslutsunderlaget. Slottsarkitekten 

gjorde den slutgiltiga avvägningen och 

ansvarade för att besluten genomfördes, som i 

alla byggprojekt fanns en tidplan och budget 

som skulle följas. 

Det praktiska arbetet växte successivt fram. 

Metoden blev att först åtgärda det som var i 

uppenbart dåligt skick och sedan avvakta för att 

hela tiden hålla ihop rummets olika delar. 

Rummet behandlades som en helhet där alla 

delar gradvis uppgraderades samtidigt. I tveksamma 

fall avstod vi från ingrepp. Ett tydligt 

exempel är panelerna i rummen. Dessa hade 

retuscherats under 1920-1930-talet, men med 

tiden hade retuscherna mörknat vilket gjorde 

dem fläckiga. Effekten blev än starkare när 

panelerna hade rengjorts med radergummi och 

då återfått sin ursprungliga ljusa kulör. Konservatorerna 

utförde olika typer av försök för att 

avlägsna retuscherna utan att skada underliggande 

yta. Försöken resulterade i att retuscherna 

fick avlägsnas en och en för hand med hjälp 

av skalpell. Nästa fråga var att bestämma i vilken 

omfattning retuscherna skulle avlägsnas. I 

gruppen beslutades att utföra detta stegvis, först 

avlägsnades de retuscher som störde mest, därefter 

besiktigades arbetet. Detta upprepades tills 

vi nådde en godtagbar nivå för rummet som 

helhet. Oavsett om det gällde ursprungliga 

papperstapeter, snickerier eller putsade ytor, 


genomfördes arbetet stegvis enligt samma metod 

som panelerna. 

Besökare märker idag inte vilka rum som har 

åtgärdats och vilka som återstår, vilket också är 

avsikten. Tittar man noga eller har ett tränat öga 

upptäcker man att skador har åtgärdats och 

rummets helhet framträder tydligare. Successivt 

har en kunskapsbank byggts upp utifrån vilken 

framtida beslut och metoder tar avstamp. Vi vet 

nu hur vi ska behandla fönster, snickerier, 

papperstapeter m.m. Samtidigt har respekten för 

monumentet stärkts tack vare all ny kunskap vi 

fått under projektet. Det är av största vikt att 

hela tiden lyssna till byggnaden med dess 

specifika förutsättningar och ständigt vara 

beredd att revidera sina åsikter och metoder för 

att varsamt respektera byggnadens integritet. 

Restaureringsarbeten på Drottningholms slottsteater FOTON JAN PEROTTI 


Årsmötet 2006 

BRUKs årsmöte hölls i år den 29 april och 

platsen var som vanligt Högskolan på Gotland. 

Inför valet av ny styrelse gällde det att åter hitta 

intresserade. Tre av personerna sitter på två år 

och kommande år är deras andra, därför 

behövde bara åtta platser tillsättas i år. Flera 

personer valde att kandidera för omval och vissa 

valde att avsluta sitt arbete i styrelsen. Den nya 

styrelsen finns listad nedan. 

Under årets möte 

beslutade vi att införa 

arbetsgrupper för att 

underlätta styrelsens 

arbete och uppmuntra 

medlemmarna att engagera 

sig i BRUKs 

arbete. Förslaget röstades 

genom och flera 

medlemmar anmälde 

sig direkt till de olika 

arbetsgrupperna som 

bl.a. är studieresegrupp, 

seminariegrupp 

och tidskriftsgrupp. 

Årsmötet beslutade 

även att ändra förutsättningarna 

för medlemskap 

och numera 

kan studenter bli 

medlemmar i BRUK 

från och med sin näst 

sista termin vid 

Högskolan på Gotland. 

Yngre studenter hälsas 

välkomna som stödmedlemmar. Styrelsen hade 

även lagt fram en preliminär verksamhetsplan 

som röstades genom. Föreningens huvudsakliga 

arbete kommer att fokusera på utvecklat 

samarbete med byggnadsvårdsstudenterna, seminarium 

tillsammans med BAF, 1-2 studiebesök, 

utökad version av Kallmuren, utveckla arbetet i 

arbetsgrupperna, levandegöra hemsidan samt 

bevaka byggnadsvårdens debatter. 

Efter årsmötet var det dags för utflykt som i år 

gick till Gammelgarns kastal där Petter Mårtensson 

från Byggnadshyttan på Gotland och 

Cecilia Boman från Länsmuseet på Gotland 

berättade om arbetet med att rekonstruera 

kastalen. Gruppen diskuterade själva arbetet men 

även ideologiska frågor gällande rätt eller fel att 

rekonstruera lyftes till diskussion. 

Rekonstruktion av Gammelgarns kastal 

FOTO CECILIA BOMAN, LÄNSMUSEET PÅ GOTLAND 

Det har blivit tradition att studenterna ordnar 

med fest för studenter, BRUKs medlemmar och 

lärare i samband med BRUKs årsmöte och i år 

var inget undantag. God mat, sång och tal fick 

avrunda årets sammankomst. 

TEXT ANNA HALLIN & KRISTIN BALKSTEN 


Att flytta ett timmerhus 

Detta är en kort bildberättelse om första delen av mitt projekt att flytta ett timmerhus. 

När jag första gången såg huset en vacker novemberdag hade jag letat efter ett projekt ett 

tag. Då visste jag inte om just detta hus skulle bli tillgängligt och jag tyckte nog att det såg 

ut att vara i det risigaste laget… TEXT & BILD CARL THELIN 

I våras när hela gården som har ett hus till och 

mycket skog skulle säljas var jag där igen på 

visning. Huset ansågs för dåligt och visades inte 

ens för de övriga spekulanterna på gården. Jag 

tog mig igenom det täta buskaget på baksidan 

och in genom en gammal dörr till köket och det 

var ingen särskilt vacker syn. Rakt ovanför var 

det hål i yttertaket så bjälklagen var helt upp- 

Så här såg huset ut första gången jag såg det. 

Vackra fönster. Flera av dem 

behöver endast målas och 

kittas om för att bli som nya. 

ruttnade där. Men när jag tagit mig igenom köket 

möttes jag av ett hus helt orört av moderna 

renoveringar, fullt med vackra spegeldörrar, 

välbevarade fönster och fantastiska golv och 

innertak av kilsågade brädor. Jag vet inte vad det 

är som gör det och det är svårt att sätta fingret 

på det men vissa hus känns rätt på något vis och 

den känslan fick jag här. 

Det finns ett hus där bakom. Träd hade sedan länge 

vuxit upp tätt inpå huset. 

Jag såg till att få kontakt med den nye ägaren och fick så småningom 

köpa huset för en mindre summa mot att jag plockade ner det och 

forslade bort det. Så i juli kunde jag sätta igång med ett spännande, 

roligt, lärorikt och mycket hårt jobb. 

Husets siste ägare var två originella bröder som hetta Hjalmar och Karl- 

Erik som jag under mitt arbete med huset hört många historier om men 

de får jag berätta en annan gång. Deras far Gustav bodde i granngården 

och köpte ihop gårdarna omkring 1930. Jag tror att den sista renoveringen 

genomfördes omkring 1900. Då tillkom troligen verandan med 

snickarglädje och pärlsponten i hallen. Taket gjordes om 1902 står det 

skrivet på en taksparre. El var indraget men aldrig vatten eller avlopp. 


En klassisk hall med spegeldörrar åt alla håll. Dörren 

närmast till vänster går till köket, nästa till trappen 

och rakt fram till kammaren. Bakom mig finns dörren 

till storstugan och till höger ytterdörren. 

Jag började med att städa ur all bråte, dokumenterade 

och gjorde uppmätningsritningar. Sen 

började nerplockningen med dörr-, fönsterfoder 

och lister samt kakelugnen. Det fanns en kakelugn, 

två öppna spisar och en rörspis. Nästa steg 

var att plocka ner innerväggar av brädor och de 

fasta garderoberna. Efter det började det stora 

Södra rummet uppe med kakelugn, vackra golv och 

tak. 

Innerväggarna bestod av kilsågade brädor. 

Grundläggningen bestod av mullbänk vilket 

innebär att golvbjälkarna ligger direkt i jord. Så 

länge det är tätt fungerar det bra. Parallellt med 

arbetet inne och mellan regnskurarna plockades 

brädfodringen ner som också bestod av kil- 

Hallen uppe där hålet i yttertaket har gjort att golvet 

och taket blivit rötskadat. Lite olämpligt med ett hål 

mitt framför trappan. 

jobbet med att plocka ner innertaken och 

golven. Det var då lämpligt att jobba uppifrån 

eftersom det låg sågspån eller mossa och 

jordblandning i bjälklagen. Nästan allt var spikat 

med smidd spik vilken naturligtvis har tagits 

tillvara så långt det gått. 

Fönsterkarmarna satt endast fast med kilar och foder 

och var drevade med tätt packad mossa. 

Nedmontering av kakelugn. 

sågade brädor fästa med smidd spik. Det sista 

som plockades ner innan timret var yttertaket 

som numera bestod av cementpannor som enligt 

uppgift tillverkats i grannbyn. 


Nerplockning av innertak. 

Grundläggning bestod av mullbänk vilket innebär att 

golvbjälkarna ligger direkt i jord. 

Innan timret plockas ner måste det naturligtvis 

märkas upp och noggranna ritningar över 

uppmärkningen göras, annars står man med ett 

gigantiskt och mycket svårt pussel den dagen 

huset ska sättas upp igen. Allt timmer plockades 

ner med handkraft och det gick förvånansvärt 

smidigt. När väl huset är nerplockat kvarstår 

Nerplockning av takpannor med hjälp av rutschkana. 

I ena delen av mellanbjälklaget låg det en massa 

sågspån med enris iblandat och i den andra delen 

låg det en extra trossbotten och en mossa-jordblandning. 

Det blev många skyffeltag. 

Sista brädfodringen plockas ner. 

mycket jobb med transport och lagring. Det har 

körts åtskilliga bil- och traktorlass med brädor, 

dörrar, fönster, takpannor och timmer samt ett 

lastbilslass med de långa timmerstockarna. Nu 

ligger huset och väntar på sin nya plats i tryckt 

förvar under en sneluta och i en lada. 

Taket har börjat plockas av. 


Nockåsen plockas ner. Kanske den största 

utmaningen vid nedmonteringen. 

Det är bra att vara många vid nedmontering av en 

timmerstomme. 

Att hissa ner stockarna med säkrade rep fungerade 

mycket bra. 

Jag har hela tiden strävat efter att ge mig 

möjligheten att kunna uppföra huset så nära det 

skick det var som möjligt. Tak, golv, fönster och 

dörrar kommer förstås att återanvändas så långt 

det går. Hur jag gör med innerväggar och de 

fasta garderoberna vet jag inte men de mesta 

finns bevarat så valet kan göras senare. På 

Skorstenarna murade av natursten och ler- eller 

kalkbruk måste rivas efterhand av säkerhetsskäl. 

En del timmerbitar satt mycket hårt medan andra 

lossnade lättare. 

Att slippa hålla balansen på lösa brädor eller stegar 

underlättar arbetet. 

baksidan av huset var en hel del av timret 

rötskadat och måste ersättas. Det visade sig dock 

att mindre material än jag först trodde var skadat 

kring hålen i taket. Troligtvis kommer huset att 

byggas till på baksidan och där kommer 

”moderniteter” som vatten och avlopp att 

läggas. 


Luftig lagringsplats. Det är en hel del arbete med 

transport och förvaring efter det att huset är 

nerplockat. 

Jag vill slutligen påpeka att jag tycker att hus så 

långt som det går bör bevaras på sin plats som 

en viktig del av kulturarvet där. Här fanns ingen 

möjlighet att köpa marken där huset stod och 

om inte jag hade tagit hand om det hade det 

antingen rivits eller så småningom fallit offer för 

naturens krafter. 

Styrelsen 2006/2007 

Ordförande Jennifer Gustafsson 

Vice ordförande Anna Hallin 

Kassör Henrik Höglind 

Sekreterare Cecilia Boman 

Ledamöter Camilla Althar- 

Cederberg 

Kristin Balksten 

Petter Mårtensson 

Suppleanter Louise Borgö 

Maja Årman 

Sara Strindevall 

Carl Thelin 

En sneluta med plåttak byggdes över timret och där 

ska det få vila tills det är dags att återuppföra huset 

på sin nya plats. 

Jag har under resans gång haft mycket hjälp av 

vänner och familj. Om ni vill läsa mer om mina 

husäventyr finns det en hemsida om projektet: 

http://web.telia.com/~u46304147/nykulla.html 

När du vill bli medlem 

E-post: bruk@spray.se 

Pg: 16 98 70 - 3 

När du vill bli medlem i BRUK så betalar du in 

årsavgiften på 150 kr på vårt plusgiro. För att vi 

ska veta från vem det kommer måste du ange 

din adress och e-post på inbetalningskortet. 

Så snart som möjligt skickar vi dig ett 

välkomstbrev som också är din bekräftelse på 

medlemskap. Tillsammans med den får du också 

aktuell medlemsmatrikel. 

Välkommen! 


»The Big Pit« 

– ett autentiskt arbetslivsmuseum 

På en bergssluttning i södra Wales ligger några slitna industribyggnader som vid första 

anblicken verkar vara resterna av en helt vanlig industri. Bokstavligt talat »under ytan« 

visas här en vardag som var verklighet för tiotusentals britter för bara några decennier 

sedan. Här följer ett reportage från Byggnadsvårdsprogrammets studieresa för åk 3 till 

England och Wales, september 2006. TEXT & BILD RASMUS AXELSSON BV3 

Nära Blaenavon, drygt en timmes bilfärd från 

Wales huvudstad Cardiff, ligger den gamla 

kolgruvan »The Big Pit«. Landskapet är kargt 

och bär tydliga spår av mänsklig bearbetning 

genom stora högar på båda sidor av dalgången. 

Man lägger omedelbart märke till det höga 

rödmålade hjulhuset med sina två hisshjul och 

Wales flagga vajande längst upp. 

Inträdet till museet är gratis och väl inne möts 

man av tidigare gruvarbetare som guidar och 

hjälper till ovan och under jord. Alla elektroniska 

föremål med batterier är portförbjudna i gruvan 

p.g.a. explosionsrisken och i istället får besökarna 

ta på sig en plasthjälm och en säkrad gruvlampa. 

Vår guide för dagen heter Des Harris och både 

hans far och farfar hade varit gruvarbetare. Kolbrytningen 

runt Blaenavon inleddes vid mitten 

av 1800-talet, först ovan jord och senare även 

under mark, och bedrevs i Big Pit till 1980 då 

gruvan lades ned. 1983 blev gruvan museum och 

sedan 2001 är den en del av National Museum 

of Wales. 

Rasslande dras hissdörren för bakom oss, en 

klocka ringer till och packade som sillar förs vi 

90 meter under jorden. Plötsligt förstår man 

varför broschyrerna uppmanar besökarna att klä 

sig varmt. Gruvgångarna lyses bara bitvis upp av 

enstaka vägglampor och luften är kylig och 

fuktig. Välkommen till underjorden. 

På engelska, fast med en melodiös walesisk 

brytning, börjar vår guide berätta gruvans historia 

och tar oss med genom gångarna ständigt 

upprepande orden »Mind your heads!«. Hjälmen 

med sin lampa är en verklig hjälp, gångens höjd 

varierar kraftigt och mörkret är kompakt. En 

gång under vandringen blir vi ombedda att 

släcka pannlampan – det fullkomligt svartnar 

omkring oss! 

Gruvanläggningen »The Big Pit« med byn 

Blaenavon i bakgrunden. 

Des berättar om hur hela familjer slet i gruvor på 

1800-talet, från de yngsta barnen som vaktade 

portarna till föräldrarna som hjälptes åt att bryta 

kolet. Till sin hjälp hade man först bara enkla 

hackor och stearinljus. Här fanns stallar där man 

höll welsh ponnies som dragare innan man 

skaffade stora elmotorer som via vajrar drog 

kolet i vagnar. Hästarna hade tidvis kortare 

arbetsdag än människorna – 8 timmar mot 

människans 12 timmar. 

Under 1900-talet gjorde brytningsmaskinerna sitt 

inträde i gruvan. En av dem första såg ut som en 

stor platt motorsåg som åt sig in i kolet och 

åstadkom ett fint damm vilket gav många 

arbetare stendammslunga – maskinen fick smeknamnet 

»The widow maker«. Förekomsten av 

explosiv metangas och ras orsakade många 

dödsolyckor i gruvorna. 

Des var gruvarbetare i 26 år och han skulle utan 

tvekan gå tillbaka till arbetet om gruvan 

öppnades igen. Riskerna gjorde kamratskapet 


Duschrum för gruvarbetare vilket gjorde att 

fruarna fick hem rena män. 

och sammanhållningen stark mellan arbetarna – 

man var tvungen att lita varandra. 

Här och där längs promenaden syns kolet 

liggande i skikt i väggarna. Mot slutet av gruvans 

verksamhetstid var »The black vein« bara en 

trekvarts meter hög. Gångarna stöttas av trä- 

och metallstänger som bitvis är rätt kraftigt 

angripna av rost och svamp – taket utgörs av 

berget eller av murade valv av tegel eller sten. 

Något ovana vid dagsljus kommer vi slutligen 

upp ur gruvan och får tillbaka våra mobiltelefoner, 

kameror och annat elektriskt. 

Under den dryga timmen nere i gruvan hinner 

man få en liten insyn i hur man arbetade i en 

kolgruva. »The Big Pit» är ett mycket bra och 

autentiskt arbetslivsmuseum där inget eller lite 

känns tillrättalagt – porlande vatten i halvöppna 

dräneringsrör, maskinrum med elmotorer och 

stora liggande svänghjul i gångarna, portarna 

som kontrollerade luftflödena, ojämn mark, 

varierande takhöjd och de yrkeserfarna tidigare 

gruvarbetande guiderna bidrar starkt. Det är 

guiderna själva som lagar och underhåller gångarna 

med deras stöttor. 

Omklädningsrummets skåprader för rena 

respektive smutsiga kläder. 

På området finns också en souveniraffär, smedja, 

stall, bad- och tvätthus och ett antal förrådsbyggnader 

samt gamla upplagsplatser, skrothögar 

och en gång med en interaktiv utställning 

i. Lite längre upp längs sluttningen ligger det fina 

vita funktionalistiska hus som byggdes 1939 som 

bad- och tvätthus åt gruvarbetarna. Byggnaden 

innehöll bl.a. stora kaklade tvätt-, dusch- och 

skåprum och läkarmottagning som nu utgör 

utställningslokal och café. Här kan man 

komplettera och fördjupa guidernas berättelse 

och lära sig mer om levnadsförhållanden för 

såväl arbetare som deras familjer, om fackliga 

konflikter och företagare, m.m. Utställningen 

avslutas med att visa på att det ännu finns 

mycket kol kvar i Wales och en antydan till att 

det kanske är dags att öppna kolgruvorna igen… 

I en simulerad gruvgång nedanför bad- och 

tvätthuset guidar en inspelad man iförd en 

gruvarbetarhjälm frejdigt och entusiastiskt runt 

besökarna via olika TV-apparater genom 1900talets 

gruvbrytning. Man går i gången och följer 

mannens walesiskklingande berättelse och glada 

tillrop förbi uppställda brytningsmaskiner som 

görs mer levande av ljud- och ljuseffekter. 


»The Big Pit« känns uppdelad i tre avdelningar 

med olika tankar och problem bakom. Gruvan 

är mest autentisk men minst besöksvänlig – 

miljön och guiderna bidrar starkt till detta. Gruvgångarna 

har speciella och kanske lite svåra 

underhållsproblem med stora krav på sig för att 

det ska fungera. 

Bad- och tvätthuset är delvis helt lämnat till 

besökarens betraktelse och delvis serveras en 

historia i utställningen. Här har man kompromissat 

mellan att bevara den ursprungliga 

miljön och att göra en fungerande utställnings- 

och cafélokal. Personligen hoppas jag att den 

senare delen är utformad reversibelt så att det 

vid behov går att få en komplett inomhusmiljö. 

Medeltida takstolar 

I Sverige finns ett stort antal välbevarade 

medeltida takkonstruktioner ända från 1100talets 

början. Dessa utgör ett unikt kulturarv sett 

i ett Europeiskt perspektiv, dels för att det finns 

förhållandevis många från 1100- och 1200-talet 

och dels för att många av dem är bevarade i 

originalskick mer eller mindre oförvanskade. Det 

är en speciell upplevelse att komma in på en 

kyrkvind där takkonstruktionen står bevarad i sin 

Gången med den interaktiva utställningen är en 

ren upplevelsefabrik där man bara ska hänga 

med och ta in intrycken – här är miljön 

uppbyggd sekundärt och borde inte möta några 

antikvariska problem vad gäller själva byggnaden. 

Utanför själva gruvanläggningen finns några 

ånglok och vagnar uppställda – i nära anslutning 

finns också museijärnvägen Pontypool and 

Blaenavon Railway som vars föregångare var ett 

resultat av och en förutsättning för gruvans 

verksamhet. 

Redaktörens anm.: Denna artikel är skriven 

inom Byggnadsvårdsprogrammet årskurs 3 

vid Högskolan på Gotland efter studieresa 

till England och Wales under september 

2006. 

TEXT & BILD CARL THELIN 

I juni i år blev jag klar med min doktorsavhandling ”Medieval Timber 

Roof Structures – Conceptual methods for investigation and evaluation 

of stuctural behaviour, with the horizontal thrust problem as an 

application” som behandlar verkningssättet hos timmertakkonstruktioner 

huvudsakligen baserat på medeltida exempel. Jag är civilingenjör 

inom Väg- och vattenbyggnad med inriktning på husbyggnad. Läsåret 

1999-2000 studerade jag byggnadsvård på Gotland och därefter kom jag 

till Chalmers i Göteborg. 

Syftet med avhandlingen är dels att ge en större förståelse för 

verkningssättet hos historiska timmerkonstruktioner för att underlätta 

byggnadshistorisk tolkning av dem och deras bevarande, dels att 

utveckla och testa konceptuella metoder för undersökning och 

utvärdering av verkningssättet. Problemet att stödja horisontell 

uttryckningskraft har använts som tillämpning. 

helhet med till och med den spräckta taktron 

(yttertaksbrädorna) kvar. Det känns som att 

besöka medeltiden. Sammantaget gör detta att 

konstruktionerna inte bara är vackra kulturarv i 

sig själva utan också viktiga historiska källor som 

kan berätta om den tidens hantverk, material, 

byggnadsteknik, infrastruktur, teknisk förståelse 

och mycket mera. 


Figur 1. Till vänster takkonstruktionen på Jäts gamla kyrka och till höger en detalj från takkonstruktionen på 

Gökhems kyrka. 

En väsentlig del i bevarandet av dessa 

konstruktioner är förståelse för hur de fungerar, 

hur de bär sin last. Det konstruktiva verkningssättet 

hos historiska timmerkonstruktioner 

kan vara svårt att analysera och förstå. De är 

byggda i en hantverkstradition som ligger långt 

ifrån den moderna ingenjörens sätt att tänka och 

är ofta statiskt obestämda vilket innebär att det 

finns flera möjliga lastvägar 1 i konstruktionen. 

För att förstå hur en sådan konstruktion bär sin 

last måste hänsyn tas till styvheten hos de olika 

delarna vilket kan kräva komplicerade 

datorbaserade beräkningar. Det kan tyckas 

märkligt att dagens ingenjörer har svårigheter att 

analysera och tolka de konstruktioner som är 

byggda i en hantverkstradition där kunskap förvärvats 

genom erfarenhet och under lång tid. 

Det beror på att dagens byggande till stor del 

handlar om att säkra en lastväg som ingenjören 

har kontroll på till skillnad från de historiska 

konstruktionerna där det kan finnas ett stort 

antal alternativa lastvägar. 

1 En lastväg består av byggnadsdelar som förmår 

överföra krafter till andra byggnadsdelar. 

I Sverige kan det finnas så många som 250 helt 

eller delvis bevarade medeltida takkonstruktioner. 

I dagsläget är ungefär 120 av dem 

daterade. Sverige har minst 17 bevarade takstolar 

från tiden före 1150, det kan jämföras med 

Norge som har fem, Frankrike ungefär 20 och 

England som inte har någon alls. 

Under medeltiden förändrades kyrkorummet 

drastiskt, se figur 2. De tidiga romanska kyrkorna 

från 1100-talet hade takkonstruktioner 

som var synliga och var en del av kyrkorummet. 

Senare, troligen under 1200-talet, doldes de av 

innertak vilket skapade ett helt nytt kyrkorum. 

Under 1300- och 1400-talen gjorde de gotiska 

arkitekturidealen att många kyrkor fick valv 

vilket gav ytterligare ett helt nytt kyrkorum. Inga 

av de kyrkor som i original hade en synlig 

takkonstruktion har det idag men i många fall 

finns orginalkonstruktioner bevarade och gömda 

i all sin prakt ovanför innertak och valv. 


Figur 2. Utvecklingen av kyrkorummet under medeltiden. Figur: Peter Sjömar. 

Denna utveckling av kyrkorummet har stor 

betydelse för takkonstruktionernas strukturella 

beteende. Betrakta en enkel takstol som består 

av två högben som vilar mot varande och har en 

ledad knutpunkt i nock, se figur 3. När den bär 

en vertikal last genereras både vertikala och 

horisontella krafter som verkar mot stödet 

(väggen). Att väggen ger ett vertikalt stöd känns 

uppenbart men hur den horisontella uttryckningskraften 

ska stödjas är inte lika självklart. 

Om uttryckningskraften inte stöds kommer konstruktionen 

i figur 3 att kollapsa. De tidiga 

romanska takkonstruktionerna, antingen de 

synliga eller de täckta av innertak, har en 

bindbjälke som kopplar ihop takfötterna hos 

takstolarna och skapar på så sätt ett inre stöd 

mot den horisontella uttryckningskraften. 

Takstolar med bindbjälkar belastar som en följd 

härav inte heller den underliggande konstruktionen 

med horisontella uttryckningskrafter. 

I och med att gotiska valv började byggas var det 

inte längre önskvärt att använda bindbjälkar. 

Istället introducerades en ny byggnadsdel, en så 

kallad knäbock som består av den nedersta delen 

av högbenen, ett stödben och stickbjälken, som 

ska sörja för att kraften kan föras ner från 

takkonstruktionen till väggen. De konstruktionerna 

är då beroende av ett yttre horisontellt 

stöd som ges av väggen eller någon annan 

konstruktionsdel. Många skador på takkonstruktionerna 

beror på vekhet eller svagheter i 

det horisontella stödet av dem. 

Figur 3. En enkel typ av takstol som endast består av två högben som vilar mot varandra genom en ledad 

knutpunkt i nock. När en takkonstruktion bär en vertikal last generas både vertikala och horisontella krafter 

mot väggen. Att den vertikala lasten bärs av väggen är uppenbart men hur den horisontella delen av lasten 

bärs är inte lika självklart. Om den horisontella uttryckningskraften inte stöds kommer konstruktionen att 

kollapsa. 


I avhandlingen har jag utvecklat en systematisk 

metod för att ge en bättre möjlighet att analysera 

och beskriva hur horisontellt stöd kan ges, 

lokalisera skadeorsaker samt att se konsekvenser 

av skador. I metoden delas byggnaden in i fyra 

delar som kan bidra till att ge horisontellt stöd: 

takkonstruktionen (A), kontaktzonen (B) mellan 

takkonstruktionen och väggen, väggen (C) och 

grunden (D), se figur 4. Dessa fyra byggnadsdelar 

och den horisontella styvheten betraktas i 

modellen som ett system av kopplade elastiska 

fjädrar. Modellen kan användas för att beskriva 

hur horisontella krafter bärs av olika delar av 

byggnaden. Varje fjäder kan i sin tur bestå av 

flera byggnadskomponenter som kan beskrivas 

med ytterligare fjädrar. En byggnadsdel som ger 

ett vekt stöd kommer att deformeras mycket vid 

belastning och en styv byggnadsdel kommer att 

deformeras lite eller inte alls. Genom att 

bestämma styvheten hos de individuella 

fjädrarna som representerar olika byggnadsdelar 

får man ett mått på effektiviteten hos olika 

lastvägar genom konstruktionen. Styvhetsmåttet 

kan också användas som ett verktyg för att 

jämföra och utvärdera förmågan att ge 

horisontellt stöd hos olika konstruktionsutformningar, 

såväl existerande som nya 

lösningar. 

Figur 4. En mekanisk fjädermodell för att beskriva och analysera hur horisontellt stöd kan ges i en byggnad. 

Takkonstruktionen (A) ger ett inre stöd och kontaktzonen (B), väggen (C) och grunden (D) ger ett yttre stöd 

mot uttryckningskraften. Varje fjäder representerar den totala horisontella styvheten som respektive 

byggnadsdel kan ge. 

Att bevara de medeltida takkonstruktionerna är 

viktigt både för att de är ett värdefullt kulturarv 

och för att de är betydande historiska källor. En 

viktig del i arbetet att tolka och bevara konstruktionerna 

är förståelsen av deras verkningssätt. 

Målet med min avhandling har varit att utveckla 

och utforska metoder för att undersöka och 

utvärdera verkningssättet hos medeltida 

takkonstruktioner. Dock är resultaten generella 

och kan i princip appliceras på takkonstruktioner 

från vilken tidsperiod som helst. 

Om man är nyfiken på medeltida takstolar 

kontaktas lämpligen kyrkvaktmästaren vid den 

kyrka som ska besökas. Dels för att informera 

om att man vill gå upp på vinden och dels för att 

kontrollera så det inte pågår någon annan 

verksamhet i kyrkan. Dessutom brukar både 

kyrkorna och de gångar eller luckor som leder 

upp till vinden vara låsta. Ibland krävs också 

stege för att komma upp till vinden. För 

studiebesök kan jag rekommendera Jäts gamla 

kyrka söder om Växjö, min egen favorit, som har 

en vackert formad och välhuggen takkonstruktion, 

Gökhems kyrka utanför Falköping 

som är speciell genom att varje takstol är 

dekorativt huggen (se figur 1) och Kaga kyrka 

utanför Linköping som har en fin liten takstol 

men också gamla romanska kalkmålningar ovanför 

de senare slagna valven. 


M E D E L T I D A T A K S T O L S T Y P E R 

Takstolar med stödben 

Flera takstolar med högben, bindbjälke och stödben finns bevarade från 1100-talet. Bindbjälkarna är normalt inmurade i väggkrönen. 

Takstolar med korsade stödben 

En tidig takstolstyp som består av högben, bindbjälke och kryssade stödben. Det finns flera olika varianter med två, fyra eller sex 

stödben. Det finns åtminstone tio bevarade från 1100- och 1200-talen. Att använda stödben som i sin tur står på en bindbjälke är 

ingen effektiv metod att stödja högbenen eftersom bindbjälkarna får bära den extra lasten genom böjning vilket med ökad spännvidd ger 

ett vekt stöd. Därför är ofta bindbjälkarna i dessa konstruktionstyperna av stora dimensioner. Detta gör också att konstruktionstypen 

har en begränsad spännvidd då egentyngden hos bindbjälke blir för stor vilket i sin tur leder till stora deformationer. Lösningen på 

problemet var att introducera hanbjälken som en ny byggnadsdel. 

Takstolar med hanbjälkar 

Hanbjälken är en listig lösning för att stödja högbenen. Istället för att bindbjälken blir extra belastad kommer högbenen nu att stödja 

varandra. Det är osäkert när hanbjälken först började användas men den finns i flera takstolar från 1200-talet. 

Valvslagna kyrkor med stenvalv 

När valv började användas var inte längre takstolarna avsedda att vara synliga. Detta innebar att de inte blev lika välkonstruerade och 

välhuggna. I de gotiska takstolstyperna börjar saxsparrar användas vilka ger ytterligare stöd åt högbenen. 

Valvslagna kyrkor med trävalv 

I en del kyrkor byggdes höga tunnvalv av trä. Det finns inga medeltida bevarade idag men resterna efter de valvformar som höll valven på 

plats kan fortfarande ses i flera takkonstrukioner på kyrkor som senare försetts med lägre stenvalv. 

Jämtländska takstolar 

I Jämtland finns en speciell takstolstyp som började byggas tidigt. De har inga bindbjälkar men både hanbjälkar och saxsparrar. De är 

byggda i samma tradition som i de angränsande landskapen i Norge. 


Castel Coch i södra Wales 

Under en studieresa i England och Wales i september 2006, så kom vi till denna härliga 

byggnad som ligger i utkanten av Cardiff i södra Wales. Det är ett vackert beläget slott 

som har anor från 1000- talet, men som nu står inför flera stora problem. Taket läcker 

och detta medför stora skador men ett än lika stort problem är de stölder av interiör och 

artefakter som sker kontinuerligt. TEXT & BILD NIKLAS MICKELIN, BV3 

Castel Coch ligger vackert beläget på en höjd i 

närheten av ån som rinner förbi nedanför. 

Placeringen var strategisk då man kunde se långt 

och upptäcka fiender i god tid. Slottet uppfördes 

på 1000-talet och byggdes ursprungligen av trä 

med timmerteknik. På 1300-talet fick det sin 

nuvarande konstruktion av sten, men slottet har 

ändrats många gånger sen dess. 

Castel Cochs nuvarande utseendet fick sin prägel 

av Lord Bute som var byggherre, och av 

Williams Burges som var arkitekt, under 1800talets 

andra hälft. Lord Bute, som då var en av 

världens rikaste män, byggde upp sin rikedom 

genom att transportera kol runt om i Europa. 

Genom sin rikedom kunde han förverkliga en 

dröm att få bo i ett slott. Han ville skapa ett 

medeltida slott och det kan man se på 

exteriören, men interiört finns mer än medeltid, 

man kan även se en hel del barock och arts and 

crafts. 1950 så överlämnade dåvarande ägare, 

femte genrationen av Butesläkten, Castel Coch 

till staten. 

Slottet är idag en skyddad byggnad som står 

under Cadw, som står för skydd, restaurering 

och bevarande av Castel Coch och alla de andra 

byggnader och platser som finns under Cadw´s 

vingar. Cadw är en verksamhet som jobbar 

under Wales sammansatta regering och har nu 

startat en stor och påkostad renovering. Eftersom 

slottets tak är väldigt högt har det varit svårt 

att nå med hjälp av ställningar från marken eller 

med skylift. Därför har en stor del av tiden och 

pengarna gått åt till att förankra vinklar på 

fasaden som utgör en plattform där arbetarna 

kan bygga sina ställningar och på så sätt komma 

åt taket på ett säkert sätt. 

Slottet är välbesökt med ca 80 000 besökare 

varje år. Med sitt fina läge och skick så är det 

också ett slott som används dagligen för bröllop. 

Detta innebar ett stort problem inför restaureringen 

eftersom de som var inbokade var 

tvungna att hitta ett annat alternativ till plats för 

bröllopet. Det kostade både tid och pengar. 

Ställningsbygge med precision – allt för att undvika 

objudna gäster på ställningarna. 

Restaureringen går först och främst ut på att täta 

och laga taket som läcker. Det är stora problem 

invändigt med fuktskador på väggarna där 

målningarna tar mycket stryk. Det är inte bara 

väggarna som mår dåligt utan det blir också stora 

skador även på tavlor och annan interiör. 

Det finns även ett inbyggt problem i stora delar av 

byggnadens väggar pga. det KC-bruk som användes 

när byggnaden byggdes upp mellan 1875 och 1891. 

Denna cementblandning gör att väggarna inte kan 

andas och släppa ut fukten som kommer in i 

väggarna. 


I försvarstornet finns det ett problem med vattnet 

som kommer från taket som rinner rakt ner i den 

öppna gången som går runt tornet. Från början 

fanns det ett tak som gick ut över denna gång och 

skyddade tornet från vatten. 

Försvarstornet med nuvarande takfall. 

Det görs också en del restaureringar av trädetaljer så 

som fönsterluckor, räcken och balkonger. Alla ytor 

som får ny färg idag stryks med linoljefärg. Den 

gamla färgen som sitter är ofta en alkydolje- eller 

plastfärg som tas bort. 

Det finns även ett annat problem som är av helt 

annan karaktär, och det är stölderna av många 

mindre föremål från interiören. Det är alla tänkbara 

saker, så som trätallrikar, skedar, skålar eller som i 

Lady Butes sovrum där det står en vacker stor säng 

som har åtta stycken stora runda glaskulor som 

dekorativt förgyller sängen. Dessa har tyvärr 

försvunnit och har nu ersatts av kopior. Många 

saker ser ut att vara original, men det är plockat från 

omgivningarna så att helheten av slottet ska bli så 

bra och nära originalet som möjligt. 

I början av 2000-talet gjordes en del ingrepp i 

byggnaden för att den ska fungera på ett bättre sätt. 

Det sattes in värme i en del utsatta rum för att 

kunna reglera luftfuktigheten (RF) på ett bättre sätt, 

detta gjordes bl.a. i köket. All rördragning och 

montering av de vattenburna radiatorerna är 

utanpåliggande så att det enkelt att underhålla allt 

nytt som är ett tillägg. 

Stora fuktskador på innerväggarna. 

Brandvarnare och belysning monterades också för 

att både öka säkerheten och komforten i byggnaden, 

med belysningen kan man idag punktbelysa vissa 

föremål och partier på interiören som tidigare var 

mörka och svåra att upptäcka. Brandvarnare är ett 

måste om det ska vistas en publik i byggnaden. 

Castel Coch är en byggnad som kommer att finnas 

på näthinnan länge, först och främst för sin storhet 

och härliga interiör, men också för sitt läge högt 

beläget ovanför ån som ringlar sig fram genom 

landskapet. En fantastisk byggnad i fantastisk 

landskap som är klart värt att besöka om vägarna 

bär förbi Wales och Cardiff. 

Redaktörens anm.: Denna artikel är skriven 

inom Byggnadsvårdsprogrammet årskurs 3 

vid Högskolan på Gotland efter studieresa 

till England och Wales under september 

2006. 


BA-dagarna 2006 i Uppsala 

Årets tema för Byggnadsantikvariedagarna var ”Metoder för att bedöma bebyggelsens 

kulturhistoriska värden”. I publiken fanns antikvarier och arkitekter från Länsstyrelser, 

länsmuseer, kommuner och konsultföretag. TEXT CAMILLA ALTHAR-CEDERBERG 

Dag 1 inleddes med ett föredrag om Uppsalas 

stadsutveckling som hölls av Dan Thunman och 

Ingvar Blomster från Uppsala kommun. De 

berättade om pågående projekt i Uppsala som 

skulle besökas av deltagarna nästa dag. 

Därefter följde ett axplock av Riksantikvarieämbetets 

aktuella uppdrag inom miljömålen. 

Riksantikvarieämbetet är en av de myndigheter 

som har fått i uppdrag av Riksdagen att bidra till 

att genomföra målet om en långsiktigt hållbar 

god livsmiljö. Detta görs bland annat genom att 

stödja och samordna länsstyrelsernas arbete och 

utveckla metoder för att utvärdera och följa 

utvecklingen av kulturmiljön på nationell, regional 

och lokal nivå. 

Förmiddagens talare och deras ämne: 

Anne-Marie Westerlind 

Förändring och förvaltning 

Erika Nilsson 

Den europeiska landskapskonventionen 

Hanna Domfors 

Lantbrukets ekonomibyggnader 

Som sista talare före lunch kom Otto Ryding 

från Boverket och drog en kort men kärnfull 

genomgång om certifiering av sakkunnig kontrollant. 

Tanken var att även en person från 

certifieringsorganet, Norske Veritas skulle ha 

varit med. 

Eftermiddagens tema: 

Att bedöma kulturhistoriska värden 

Daniel Melchert, kulturmiljökonsult, presenterade 

en strategi för varsamhetsarbete vid 

ombyggnad av miljonprogrammets bostäder från 

1960-70 talen. Rapporten finns att ladda ner som 

pdf från Riksantikvarieämbetets hemsida, 

www.raa.se. 

Lars Brandt och Gunhild Eriksdotter från RAÄ 

talade om bedömning av kulturhistoriska miljöer 

och svårigheterna med de. 

Anna-Greta Eriksson från RAÄ talade om 

metoder som man kan tillämpa för att bedöma 

kulturhistoriska värden i parker och trädgårdar. 

Marja Eriksson från Upplandsmuseet berättade 

om den inventering som har gjorts av 

bebyggelsen i Uppsala mellan 1951-79. Detta 

gavs som ett exempel på modeller för att bygga 

kunskap. Därefter redovisade Ylva Påhlstam 

från Ramböll en studie där hon studerat ett antal 

rapporter som på olika sätt beskriver karaktärsdrag 

och bebyggelsemönster i tätorter. 

Dag 2 delades deltagarna in i 5 grupper som 

skulle besöka olika platser i Uppsala. Dessa var: 

• Stationsområdet i Uppsala där man moderniserar 

stationsområdet och bangården. 

• Vaksala torg där man nu uppför Uppsalas 

konsert och kongresshus som ritats av 

arkitekt Henning Larsen. Detta har varit ett 

mycket omdebatterat projekt då det på 

platsen fanns ett 1880-tals kvarter som 

kommunen valde att riva. 

• Botaniska trädgården, ombyggnad av byggnadsminnet 

orangeriet. 

• Linneträdgården, nybyggnad av servicebyggnader. 

• Kvarngärdet upprustning av ett bostadsområde 

från 1960-talet. 

Dagen avslutades med diskussion och sammanfattning 

av de diskussionsfrågor som Riksantikvarieämbetet 

delat ut. 


Bokrecensioner 

Drömmen om ett 

hus på landet 

Författare: E:son 

Forsberg (mfl.) 

Medförfattare: Bitte 

E:son Forsberg 

Natur och Kultur 

En svensk 

restaureringstradition 

Författare: Victor Edman 

Formgivare: Göran 

Eklund 

Byggförlaget 

Funkis. Stilen 

som byggde 

Sverige Åke 

E:son Lindman 

Forum 

Svensk trädgårdskonst 

under fyrahundra år 

Red. Thorbjörn Andersson, 

Tove Jonstoij, Kjell Lundquist 

Byggförlaget 

Ett praktverk i stort format som skildrar den 

svenska trädgårdskonstens historia. I centrum 

står de personer som varit de viktigaste 

aktörerna: arkitekter, trädgårdsarkitekter, trädgårdsmästare, 

trädgårdsamatörer och i någon 

mån byggherrar och andra beställare. 

En livsstils- och inspirationsbok för den som vill 

leva nära naturen, i ett lugnare tempo, genuint. 

Reportage om människor som genomdrivit sina 

idéer om ett hus på landet. Kanske flyttat till ett 

äldre, från början lite förfallet hus, en gård eller 

ett stall som renoverats – varsamt och personligt. 

Bokrescensionerna på denna sida 

är hämtade från www.bokus.com 

Huvuddragen i det svenska 1900-talets restaureringstradition 

med utgångspunkt i tre 

arkitekters synsätt och arbetsmetoder. Mot 

bakgrund av förra sekelskiftets restaureringsdebatt 

presenteras Sigurd Curman, Erik Lundberg 

och Ove Hidemark, deras restaureringsverksamhet 

och teoretiska arbeten. Tillsammans 

bildar de en dominerande linje i det svenska 

1900-talets restaureringskonst. Ett huvudtema i 

boken är arkitekternas historiesyn och föreställningsvärld 

ställd i relation till samtida 

arkitekturteoretiska och ideologiska strömningar. 

Funiks är mer attraktivt än någonsin och drar 

hela tiden till sig nya generationers intresse trots 

att stilen har mer än 75 år på nacken. Men vad är 

egentligen svensk funkis? Hur skiljer sig 1930talets 

originalfunkis från senare tiders nytolkningar? 

Här porträtteras nio funkisarkitekter - 

både välkända och mindre kända - som betytt 

mycket för svensk funkis: Gunnar Asplund, 

Sven Markelius, Paul Hedqvist, Ingrid Wallenberg 

och Charles Elmström bl a. 

Genom en lång rad korta biografier över 

aktörernas levnadslopp och karakteristiker av ett 

urval verk beskrivs fyrahundra år av trädgårds- 

och landskapsplanering från stormaktstidens och 

1700-talets slottsanläggningar, över 1800-talets 

esplanader, stads- och stationsparker till 1900talets 

varierade uppgifter som väglandskap och 

skogskyrkogårdar. 

En grundläggande och unik presentation och ett 

ovärderligt referensverk för alla med intresse för 

trädgårdsanläggningar. 


Denna bokrescension är hämtad 

från www.smalandsmuseum.se 

Kalla krigets 

Kronoberg 

Samuel Palmblad, 

byggnadsantikvarie 

Smålands museum 

Redaktion 

Kronobergs län var ett område av stort 

försvarsstrategiskt värde. I samband med Kalla 

krigets slut och Försvarsmaktens omstrukturering 

avvecklas nu hemliga anläggningar och 

miljöer i en omfattning som är osannolik. 

Tanken med boken Kalla krigets Kronoberg är 

att översiktligt dokumentera dessa objekt och 

beröra den planering som utförts innan det är 

för sent. Huvuddelen av innehållet bygger på 

intervjuer med personal som varit verksamma 

under den tid av vår historia som stundom 

präglades av nukleära domedagsprofetior. Kanske 

bör dessa människor utnämnas till Kalla 

krigets verkliga vinnare. 

Anna Hallin 

Kristin Balksten 

Vill du bidra till nästa nummer? 

Maila ditt bidrag till 

bruk@spray.se

Kallmuren 2, 2006 - BRUK

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Kallmuren 2, 2006 - BRUK

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?