Sista konserten - fritenkaren.se

inledde med balladen i G-moll, vilken han är den ende jag har känt som har kunnat
spela denna spröda melodiguldgruva ännu mjukare och känsligare än Arthur
Rubinstein. Som kontrast mot dess ljuva lyrik brast han sedan ut i Militärpolonäsen,
och jag riktigt kände hur hela publiken nästan tvingades upp ur fåtöljerna av de
uppfordrande och strikt markerade hetsande och berusande rytmerna, och därefter
återvände han till den mjuka smeksamheten i balladen i F-moll, Chopins
känslosammaste och mest tragiska stycke.
Hans tolkning av den överträffade alla andras. Det hade jag alltid tyckt.
Inledningspartiet spelade han långsamt i strängt hållen och ovarierad rytm men
desto mera mästerligt i det outhärdligt patetiska hjärtslitande uttrycket. Ända fram
till den punkt var huvudtemat överges första gången i ett anfall av passioner
lyckades han hålla strikt samma tempo med överväldigande verkan. Sedan började
balladens utbredning och utveckling åt alla möjliga olika håll för att omsider
återvända till grundtemat som åter uppträdde i samma värdiga strama och exakt
orubbliga tempo.
Mina ögon tårades, salen upplöstes i dimma, och jag bara försvann i den ständigt
mer patetiska och passionerade musikens ständigt upptornade inferno. Slutet på
finalen hörde jag inte ens, ty jag var helt borta i min egen berusning av Chopins
oerhörda smäktande pathos.
Han visste dock att detta stycke var omöjligt som avslutning på en konsert, då
det ju slutar direkt nere i avgrunden. Därför hade han som avslutning valt Fantasin
opus 49. Denna Chopins kanske mest klassiska komposition, så utsökt i sin typiska
melodi- och harmonirikedom och så majestätisk i sin starka rytmik och storslagna
form, räckte Peters krafter nu inte riktigt till för. Det hörde jag genast. Han spelade
fel redan i början, och även om han lyckades korrigera sig omedelbart fylldes jag av
oro och farhågor som inte släppte. Något var på tok. Peter var trött. Han lyckades
inte träffa detta underbara styckes rätta stämning, han spände sig, det märktes i de
rytmiska oegentligheterna, och jag led med honom genom slutet av det oformliga
stycket. Applåderna brakade åter loss, men de var inte lika övertygande som de varit
efter Beethoven. Peter kom tillbaka endast för att ta emot sina blommor och vägrade
sedan låta sig ses mera. Min sista skymt av honom när han försökte dölja sitt anletes
överspändhet bakom dåligt maskerande tulpaner var av en man som spelade en roll
som var lika påfrestande för honom som det måste vara för en trapetskonstnär att
behöva ställa upp som smörsångare.
2.
Det var min sista och min sämsta konsert. Ingen anade det då och allra minst jag.
Beethoven gick väl an, honom kan ingen fuska bort, hans musik är i sig så full av liv
som en explosiv utveckling som ingen någonsin kan motstå eller hejda, men redan i
Schumanns "Aufschwung" märkte jag att något var på tok. Mitt högra ringfinger
fungerade inte som det skulle, det lydde inte min vilja, och det förekom flera
snubblerier som jag dock lyckades maskera.
Jag var redan alltför spänd när jag inledde min Chopin, och enda sättet att klara
av det hela var att begränsa mig till absolut pianissimo, absolut mjukhet och inga
känsloutbrott som bröt sig ut ur rytmen. Endast i polonäsen kunde jag kosta på mig
lite glada forten, och jag klarade mig relativt oskadd genom hela F-moll-balladen.
Men sedan var det slut.
2