Minst lika viktig - Diakonia

Dela med
en tidning från diakonia nummer 2-2006
Minst lika viktig

2 Dela med
Spara inte på framtiden
”Barnen är vår framtid.” Jag blir nästan arg när jag hör den
meningen. Det är inget fel på den i sig men när man ser hur
världen ser ut är det svårt att tro att vi menar det vi säger. Det
här är verkligheten enligt Unicef:
• En miljard barn lider av undernäring.
• 2004 dog omkring 10,5 miljoner barn innan de hunnit fylla
fem år. Många av dem dukade under för sjukdomar som lätt
hade kunnat åtgärdas om barnen hade haft tillgång till vaccin
och medicin.
• 300 000 barn utnyttjas av militära organisationer världen över.
En del av dem används som soldater, andra som spioner, budbärare
eller sexslavar.
• Omkring 143 miljoner barn är föräldralösa. De allra fl esta lever
i utvecklingsländer och har förlorat sina föräldrar på grund av
krig och fattigdom.
• Varje dag infekteras nära 1 800 barn under 15 år av hiv.
• 246 miljoner barn mellan fem och 17 år är barnarbetare.
70 procent av dem jobbar under hälsovådliga förhållanden, i
gruvor, med kemikalier eller med farliga maskiner. 73 miljoner
barnarbetare är yngre än tio år gamla (siffror från ILO, International
Labour Organization).
Jag förstår om du inte vill läsa mer. Om du, liksom jag, är övertygad
om att barnen faktiskt är vår framtid är det här skrämmande
siffror. Men världen är trots allt varmare än statistiken. Det märkliga
med barn är att så många av dem har en förmåga att resa sig
mot oddsen.
19-åriga Sushila tvingades bli soldat i Sri Lankas djungler när
hon var 15 år. Hon såg det som sin uppgift att få andra barn att
Innehåll
Rätt att vara barn ............................................................................ 3–5
Pippi på arabiska .............................................................................. 6–8
Flitiga barn i Irak ........................................................................... 9–10
Gästkrönika ..................................................................................................... 11
Framtidens Kongo .................................................................. 12–13
skratta, trots att hon riskerade
att bli misshandlad av befälen.
I dag har hon fl ytt från striderna
och drömmer om att en gång få
ett vanligt jobb.
Barnen i irakiska Kurdistan har
vuxit upp under Saddams förtryck.
Många små barn utnyttjades
som spioner och kurirer i
motståndsrörelsen och har upplevt
hemska saker. Nu sitter Saddam bakom galler men livet blir
inte enkelt i ett svep. Fattigdomen tvingar tusentals kurdiska barn
att arbeta istället för att gå i skolan. Läs om 13-åriga Soleman som
försöker ta igen det han förlorat när han jobbat som hjälpreda
åt sin pappa.
På Västbanken och Gazaremsan kämpar de vuxna för att ge sina
barn en drägligare framtid. Här har många vuxit upp i ett jättelikt
fl yktingläger. Men barn är bra på att skapa sig en egen, vackrare
verklighet genom fantasin. Elvaåriga Sahar har redan skrivit sin
första barnbok. I Dela Med får du följa med när hon spelar upp
Pippi Långstrump för palestinska skolbarn.
När världen rämnar är det de minsta som förlorar mest. Barn
är alltid mer utsatta än vuxna. Om mamma eller pappa mår dåligt,
börjar dricka, blir sjuka eller dör får barnen ta smällen. Ibland
fattar politiska ledare beslut utan att bry sig om att de förstör
en hel generation.
Men kanske är det som gör ondast varken fattigdom eller krig.
Det är att inte bli sedd. Ta chansen och träffa Sahar och Soleman
och Sushila i det här numret av Dela Med. Och glöm inte: Det är
de som är vår framtid.
Mer rättvisa i skolan ............................................................ 14–15
Krönika ”Tror jag” .................................................................................. 16
15 år och soldat .........................................................................17–19
Nyheter & Notiser ............................................................... 20–21
Insamlingssidor .......................................................................... 22–23
Information och nyheter från Redaktör Lena Hansson • Ansvarig utgivare Bo Forsberg • Adress Starrbäcksgatan 11, 172 99 Sundbyberg
Plusgiro 90 33 04-4 (för gåvor) • 40 33 04-9 (för material) • Telefon 08-453 69 00 • Telefax 08-453 69 29 • E-post diakonia@diakonia.se • Hemsida www.diakonia.se
Diakonia är en kristen biståndsorganisation som tillsammans med lokala partner arbetar för en varaktig förändring för de mest utsatta människorna i världen.
Tryck Sörmlands Grafi ska, på miljövänligt papper • Form Malvin Design • Dela Med utkommer under 2006 med fyra nummer och distribueras till Diakonias understödjare •
Dela Med publiceras med ekonomiskt stöd från Sida, som dock inte har medverkat vid utformningen av materialet. • ISSN-nr: 0281-4404 • Första sidan: Haval Hamed Edo, 12 år,
brukar gå till skyddscentret Zewa i irakiska Kurdistan. Han gillar drama men när han blir stor vill han helst bli polis. FOTO: ANTHONY LEGG

TEXT: ULRIKA NORDIN
FOTO: ERIK AHLIN
Rätt att vara barn
Ett barn har rätt att utvecklas. Att gå i skolan. Att få medicin när det behöver det. Barn ska inte
vara soldater eller jobba som prostituerade. Allt detta och lite till slås fast i Barnkonventionen.
Den antogs av FN:s generalförsamling 1989 och idag har nästan alla världens länder anslutit sig
till den.
En elev i fl ickskolan i Garowe i Puntland i nordöstra Somalia. Skolan, som stöds av Diakonia, är enda chansen för hundratals fl ickor som annars hade blivit
utan skolgång. En hel generation somaliska barn har tvingats leva som fl yktingar i och utanför sitt eget land sedan Somalia drogs in i en maktstrid mellan
krigsherrar för 15 år sedan.
Dela med 3

4 Dela med

Flera av barnen på barnhemmet Ndalani öster om Kenyas huvudstad Nairobi, är hiv-positiva. Personalen har bara råd att köpa in bromsmediciner till dem som är allra sjukast.
Det är viktigt för immunförsvaret att barnen äter bra och därför odlar man egna grönsaker och föder upp boskap och höns.
En sovsal för killar på barnhemmet Ndalani.
Här bor totalt 500 barn. Många av dem har
tidigare levt ett hårt liv på gatan sedan de
förlorat sina föräldrar.
Ett barn har samma rättigheter oavsett om de
är födda i Biskopsmåla eller i Ouagadougou. Så
här står det i Barnkonventionen: ”Alla barn har
samma rätt att få sina behov tillgodosedda var de
än befi nner sig på jorden”. Verkligheten ser dock
annorlunda ut.
I fotografen Erik Ahlins bilder möter du barn från
Kenya och Somalia. De fl esta av dem har aldrig hört
talas om sina rättigheter. Barnen på barn hemmet
Ndalani har levt ett tufft liv på gatan. Några av dem
har varit kriminella, andra har tvingats in i prostitution.
Alla har vuxit upp snabbare än de velat. Nu
försöker de bli barn igen.
FN:s barnkonvention slår fast att:
– Ett barn, det är varje människa i världen under
18 år.
– Alla barn har samma rättigheter och lika värde.
Ingen får diskrimineras.
– Varje barn har rätt att överleva och att
ut veck las.
– Varje barn har rätt till hälso- och sjukvård.
– Varje barn har rätt till gratis grundskoleundervisning.
– Barn har rätt att skyddas mot ekonomiskt
utnyttjande och mot hårt arbete som skadar
eller hindrar barnets skolgång och äventyrar
dess hälsa.
– Barn har rätt att skyddas mot alla former av
sexuella övergrepp och mot att utnyttjas i prosti
tution och pornografi .
– Inget barn under 15 år får delta i väpnade konfl
ikter. Ingen får värva så unga barn som soldater
till väpnade konfl ikter.
– De stater som antagit konventionen ska sträva
efter att till det yttersta av sina tillgängliga
resurser försöka förverkliga barnens rättigheter.
När resurserna inte räcker bör man söka lösningar
genom internationellt samarbete.
Dela med 5

Jenan, en palestinsk Pippi Långstrump
kommer inskuttande i klassrummet. Jag
förstår inte vad hon säger, allt är ju på
arabiska, men med sin mimik och sitt
briljanta skådespeleri övertygar Sahar
Maswede, elva år. Mer behövs inte,
sce nen känner jag väl igen. Den beskriver
dagen då Pippi och Prussiluskan
bjudits in på kakkalas hos Tommy och
Annika.
6 Dela med
TEXT OCH FOTO: HANNA LAGERLÖF
Pippi på arabiska
Föreställningen ges på Al Saraya (som betyder
stort palats) i Jerusalems gamla stad, ett av många
kulturcenter som Diakonia stödjer i Palestina. Alla
barnlitteratur-aktiviteter på Al Saraya har sitt
ursprung i en berättelse, de kan ta sig uttryck i
form av läsning, målning eller som nu, i form av
teater.
–När vi till exempel läser en bok kan barnen
själva komma med förslag på aktiviteter och ibland
får de titta på bilder som de sedan författar historier
utifrån, säger Hiyam som är föreståndare för
centret.
Al Saraya center samarbetar också med andra
institutioner som sysslar med barnlitteratur, så
som Tamer, ett palestinskt bokförlag i Ramallah,
och med skolor i östra Jerusalem.
–Vi undervisar skolbarn om olika genrer inom
barnlitteraturen. De får lära sig om hushållsekonomi,
etik, musik, språk och att diskutera Bibeln
och Koranen; allt utifrån ett litteraturperspektiv.
Men viktigast är att arbeta med barnens mentala
utveckling och lära dem att de har möjlighet att
välja, säger Hiyam.
Litteraturvetaren och översättaren Sulafa Jarallah
är koordinator för barnlitteraturprogrammet på Al
Saraya. Tillsammans med fyra andra lärare på centret
planerar och leder hon aktiviteterna.
–Det är viktigt med fortbildning och om det
fi nns möjlighet att gå en kurs i drama, bild, historie-
Det känns som om jag är Jenan, den fria, superaktiva
Jenan. Det känns inte som om jag spelar
teater, säger Sahar Maswede, elva år. Hon har fått
rollen som Pippi Långstrump och åker runt till
skolor och dagis och spelar upp Astrid Lindgrens
berättelse för andra palestinska barn.
berättande eller barnlitteraturpedagogik skickar vi
någon härifrån. Det är utvecklande och vi försöker
alltid ta med oss den nya kunskapen i verksamheten,
säger hon.
Sulafa har själv gått en kurs i barnlitteraturpedagogik
som Diakonia anordnat i samarbete
med Birzietuniversitetet i Ramallah. Det var när
hon deltog i en dramakurs ifjol som hon kom på
idén om att sätta upp en pjäs. Eftersom alla barnen
älskar Pippi Långstrump – eller Jenan som hon
heter på arabiska – bestämde de sig för att pjäsen
skulle handla om henne.
PIPPI BLEV JENAN
Barnen på centret fi ck provspela de olika rollerna
och de bästa fi ck spela Pippi, Tommy (Ramzi) och
Annika (Maha).
–Det var inte svårt att välja vem som skulle
spela Pippi!
Sulafa tycker att 11-åriga Sahar är både begåvad
och trovärdig. Själv säger Sahar att hon bara är sig
själv. Pippi Långstrump är lite av en förebild för
henne.
–Det känns som om jag är Jenan, den fria, superaktiva
Jenan. Det känns inte som om jag spelar
teater.
Efter att ha valt ut skådespelarna var de tvugna
att omarbeta texten i boken för att den skulle
kunna fungera som teaterpjäs. Skillnad mellan den

Dela med 7

Sahar har gett ut sin första barnbok. Den handlar om ett magiskt frö.
skrivna och talade arabiskan är så stor att de små
barnen inte skulle förstå om pjäsen uppfördes på
klassisk arabiska.
–Klassisk arabiska lämpar sig helt enkelt inte
för barnteater. I synnerhet inte för Pippi Långstrump,
säger Sulafa.
Barnen övade i en vecka innan pjäsen hade premiär.
Nu spelas den för barn på dagis och i skolor
och Sahar lyckas verkligen få dem att skratta.
– Jenan är alltid emot. Hon är alltid sig själv.
Barnen vill vara fria att göra vad de vill precis – som
Jenan. Men budskapet i pjäsen är att fastän Jenan
tycker om att vara ensam och bestämma över sig
själv önskar hon att hon hade föräldrar som kunde
lära henne hur man ska uppföra sig, säger Sulfa.
ÄLSKAR ATT SKRIVA
Sahar förklarar att ibland skulle hon vilja vara som
Jenan, fri från plikt och traditioner. Men det fi nns
saker hos Pippi som hon inte gillar.
– Jag tycker om att vara aktiv, men vill inte bete
mig illa. Och jag vill inte vara analfababet, för jag
älskar att läsa och skriva!
Hon gillar många olika typer av böcker, men
Jenan och Burhan (Alfons Åberg) är Sahars favoriter.
Hon tycker också mycket om ”Bort bytingen”
av Elsa Beskow. När jag frågar henne om det är
någon skillnad på svenska och palestinska barnböcker
svarar hon att olika ämnen tas upp i
svenska och traditionella palestinska berättelser,
men att det också fi nns stora likheter.
– Barn är busiga, det är dom överallt, men det
är nog skillnad på vad de vuxna gör när barnen
busar. Jag tycker om både palestinska och svenska
barnböcker!
Sahar gillar även tidningar, men hon tycker
8 Dela med
inte alls om politik utan vill snarare läsa artiklar
om ämnen som har med utbildning att göra. Som
barn sidorna i den arabiska tidningen Al-Quds, där
hon kan lösa korsord.
Sahar tycker att ledarna på centret är duktiga
på att se barnens talanger och uppmuntra dem
så att de kan utvecklas inom ämnen som musik
och drama. Själv kommer hon till Al Saraya för de
intressanta aktivi teternas skull.
–Vi lär oss mycket och lär hela tiden känna nya
karaktärer när vi läser böcker. Dessutom får vi nya
vänner och träffar barn från olika områden.
Sulafa tror att litteraturen faktiskt kan förända
barns attityder. Den hjälper dem att tänka i nya
banor.
–Tro mig, barnen här har förändrats mycket
sedan de började komma till centret! De kan
diskutera och uttrycka sig. Och de behandlar varandra
väl. De slåss inte och turas om när de leker.
Läsning ger närning åt själen!
FLER FLICKOR ÄN POJKAR
Barnen på Al Saraya är mellan åtta och 16 år gamla
och de fl esta är fl ickor. Sulafa förklarar det genom
att pojkar kan leka på gatorna, men att det inte
går för sig för fl ickor. Dessutom fi nns det få lekplatser,
för att inte tala om grönområden, i östra
Jerusalem.
–Många pojkar är högljuda, kan inte sitta stilla
och blir snabbt rastlösa, säger hon.
För att locka fl er pojkar till centret erbjuder de
dem att arbeta med datorer.
En viktig del av arbetet med barnlitteratur går
ut på att undervisa föräldrarna och övertyga dem
om hur viktigt läsandet är. På Al Saraya anordnas
därför föreläsningar med författare och pedagoger.
Också hit är det nästan bara kvinnor som kommer.
Sulafa försöker förklara varför så få pappor deltar
i aktiviteterna.
– De arbetar oftast utanför hemmet och har
lite tid för sina barn. Det beror också på miljön
och kulturen i Palestina. Män deltar inte för det
anses som kvinnogöra att ta hand om och uppfostra
barnen. Många pappor sitter inte ner med
sina barn.
Föreståndaren Hiyam tror att dagens barn ofta
är väldigt splittrade. När hon själv växte upp brukade
hon leka ute i naturen och läsa historier, då
fanns varken tv eller datorer. Hon menar att barnlitteraturprogrammet
är det viktigaste de har på
Al Saraya.
När jag lämnar kulturcentrat tänker jag på
Pippi. En person som både pojkar och fl ickor i
olika miljöer kan identifi erar sig med, just för att
hon inte passar in i några ramar. Och på elvaåriga
Sahar. Hon vill bli läkare när hon blir stor, men hon
är redan författare. Hon har skrivit och illustrerat
sin första bok om ett magiskt frö som ska ges ut
på bokförlaget Tamer.
Från Pippi till
magiska frön
1992 började Diakonia distribuera svensk
barnlitteratur, översatt till arabiska, till
skolor och bibliotek på Västbanken och
Gazaremsan.
I dag har omkring 400 palestinska
bibliotek försetts med ett stort antal
barnböcker för utlåning, hälften är skrivna
av palestinska författare. Tusentals barn
har fått en chans att utveckla sin fantasi
genom att läsa, skriva egna historier och
spela upp teaterpjäser baserade på de olika
berättelserna.
Diakonias barnlitteraturprogram ger
stöd till lokala organisationer, författare
och illustratörer som producerar barn- och
ungdomsböcker. Genom samarbete med de
palestinska kultur- och utbildningsministerierna
har man också genomfört seminarier i
barn bokspedagogik.
Sedan 2004 har programmet getts
ytterligare erkännande genom kurser i barnlitteratur
på Birzeituniversitetet i Ramallah
på Västbanken.
Det senaste året utbildades cirka
200 barnbokspedagoger och 3 600 lärare.

Tolvåriga Lawreen Shafi q Muhamad säljer Kleenex på gatan för att få in pengar till familjen. Han har missat ett år i skolan men på Zewa får han chansen att komma ikapp.
I irakiska Kurdistan är barnarbete inget
ovanligt. Fattigdom gör att barnen tvingas
lämna skolan i förtid. Men på skyddscentret
Zewa får de en chans att ta igen
det de har förlorat.
TEXT OCH FOTO: HANNA LAGERLÖF
Flitiga barn i Irak
– Alla får välja varsitt djur, säger Jagar Kheen Taba
Abdulhameed, dramalärare och en av alla eldsjälar
på Zewa, skyddcentret för barn i staden Dohuk i
norra Irak. Idag står dockteater på schemat och
nio pojkar kastar sig över bordet med kasperdockor
för att få tag på just sitt favoritdjur.
Jagar är ivrig när han berättar om verksamheten
på Zewa och hans hjärteämne drama. Det är bara
några dagar sedan centret fl yttade in i nya lokaler
och dramagruppen har sin första träff, så Jagar
försöker lära dem grunderna. Genom att låta dem
välja och gestalta olika djur testar han pojkarnas
färdigheter.
–Var och en av dem har sitt eget sätt att
uttrycka sig på. De har friheten att välja fl era djur,
men jag vill att de ska kunna tillskriva djuren olika
egenskaper, säger han.
Jagar hoppas kunna hjälpa barnen till en bättre
framtid.
Många barn i Irak lever i en mycket utsatt miljö.
Så har det varit länge, framförallt under Saddam
Husseins tid vid makten. Hemma lyssnade barnen
på sina föräldrar som pratade om Saddam och
hur mycket de hatade diktaturen. I skolan hade
Saddam många av sina egna från säkerhetstjänsten.
Avslöjade ett barn att “hemma spottar pappa
minsann på Saddams bild”, visste alla att nästa
dag var den pappan borta och förmodligen hans
bröder också. När Saddam försvann från makten
var det miljoner familjer som andades ut. Men livet
i Irak blir inte enkelt över en natt, speciellt inte för
de allra minsta.
Många barn bär på trauman och alla barnen på
Zewa har haft det tufft både socialt och fysiskt.
Barnarbete är mycket vanligt i hela i Irak. Familjerna
är fattiga och i storfamiljen måste alla hjälpas åt.
Föräldrarna har ofta dålig kunskap om hur arbete
påverkar barnen. Personalen på Zewa försöker
förklara hur viktigt det är att barnen får gå klart
skolan och åker därför ofta, nästan dagligen, på
hembesök till föräldrarna för att diskutera barnens
skolgång. De fl esta av barnen har arbetat några år
och missat för mycket av undervisningen för att
hänga med i den ordinarie skolan. På Zewa får de
Dela med 9

en chans att komma i kapp. Det viktigaste är att de
får tillbaka längtan efter att gå i skolan.
13-årige Soleman Jameel Tahir tillhör dem
som brukar besöka centret regelbundet. Han går
i sjätte klass eftersom han var tvungen att gå om
ett år. Han är den äldsta i sin syskonskara och har
två systrar och fyra bröder. Hans pappa arbetar
inom oljeindustrin och Suleman brukar jobba tillsammans
med honom och distribuera bensin när
han inte går i skolan eller är på Zewa. Tidigare har
han tagit dramalektioner men nu deltar han i en
bildkurs för första gången. Soleman gillar Zewas
nyinvigda lokaler.
– Allt är nytt och fi nt och det ligger nära mitt
hus. Jag tycker om att komma hit, säger han.
TAR EMOT 250 BARN
De gamla lokalerna rymde omkring 100 barn och
Ashti Salem, som är föreståndare för centret, berättar
att tidigare tog Zewa emot 110 pojkar i åldrarna
8–16 år. I de nya lokalerna har de kapacitet
att ta emot fl er än dubbelt så många, 250 stycken.
Det har bland annat inneburit att ett 50-tal fl ickor
nu deltar i verksamheten.
Barnarbetande pojkar och fl ickor i norra Irak
lever i en otrygg miljö. Pojkar är dock lättare att
nå då de arbetar på gatan och är mer ”synliga” än
fl ickor, som oftast arbetar i familjer eller på restauranger
och hotell. För fl ickor kan situationen vara
än värre eftersom de lätt utnyttjas i det tysta.
– De fl esta pojkar har sökt upp Zewa på eget
bevåg och kommer från fattiga familjer. Men Zewas
socialarbetare arbetar även i fält, säger Ashti.
De genomför nattvandringar på Dohuks gator
och informerar pojkarna om deras rättigheter
och möjligheter till utbildning. De bedriver även
uppsökande verksamhet med särskilt fokus på
fl ickor.
–Tanken med ett centrum för arbetande barn
uppstod för att så många pojkar jobbade på gatan.
10 Dela med
Diakonia har arbetat i Irak sedan 1994 och
är en av få biståndsorganisationer som valt
att stanna trots det bekymmersamma säkerhetsläget.
Diakonias landkontor är belägna
i delstaten Kurdistan i städerna Erbil och
Dohuk. Huvudsakliga målgrupper är utsatta
barn och kvinnor. Barn utgör en stor andel
av Iraks befolkning. Många barn har för lorat
en av sina föräldrar och mer än hälften
av alla barn får för lite mat. Därför är det
många barn som tvingas arbeta för att bidra
till familjeförsörjningen.
Skyddscentret Zewa fungerar som ett
De pengar de tjänade spenderade de ofta på fel
saker och det slutade inte sällan med att de hamnade
i fängelse, säger Ashti.
Zewa har räddat många pojkar från det ödet.
Istället för att avtjäna fängelsestraff har de hamnat
på skyddscentret, tack vare att socialarbetare
varje vecka besöker domstolen och informerar
om Zewa som ett bättre alternativ för barnen än
fängelset.
–Målet med Zewa är att försöka få barnen så
intresserade att de vill tillbringa sin tid här, minska
antalet arbetstimmar, motverka analfabetism och
öka deras självkänsla, säger Ashti.
–Många familjer har insett att de inte ska tvinga
sina barn att arbeta långa dagar. Pojkarna visar
goda resultat i skolan och har lärt sig hur man ska
uppföra sig.
Hisham Muhamad Safar är bildlärare på centret.
Att måla stilleben står på schemat, men under kursens
gång går de igenom och ritar kroppens alla
delar och testar att göra skulpturer. Barnen målar
med vattenfärg och oljefärg. Masud Jaafar Sadoon
har målat mycket tidigare, men det är första
gången han deltar i en bildlektion på Zewa. Masud
går i åttan och är 13 år gammal. Han tycker att
det är stor skillnad på bildundervisningen här och
i den vanliga skolan, eftersom lärarna där inte är
utbildade bildlärare.
–När jag är ledig jobbar jag mycket, men nu
under terminen arbetar jag inte. Mamma och pappa
vill att jag ska jobba hårt i skolan så de tillåter
mig inte att arbeta samtidigt, säger han.
SÄLJER KLEENEX PÅ GATAN
Tolvåriga Lawreen har kommit till Zewa det senaste
året. Det är andra gången han är med på en
bildlektion, hans favoritämne, och han har också
gått en datakurs. Liksom många andra barn här har
han fått gå om en årskurs. Han brukar arbeta på
gatan där han säljer ”Kleenex” och hur mycket han
På Zewa får barnen läxhjälp och terapi
dagcenter för arbetande barn som befi nner
sig i riskzonen att inte klara av skolan eller
hamna i missbruk och kriminalitet. Tidigare
var det bara pojkar som kom till centret men
sedan hösten 2005 har centret också öppnats
för fl ickor. Zewa arbetar med utbildning
och behandling av barnarbetare. De barn
som har speciella behov får medicinsk
eller psykosocial behandling för att kunna
studera under samma förutsättningar som
andra barn. Även föräldrarna är en del av
Zewas målgrupp när det gäller att förändra
synen på barnarbete och utbildning.
Haval Hamed Edo är tolv år men inte för gammal för
den gosiga papegojan i dramarummet.
jobbar beror på hur mycket annat han har för sig.
– Om jag har läxor jobbar jag inte, skolan går
först och jag jobbar inte på fredagar, förklarar han.
När Lawreen blir stor vill han bli läkare.
Barnen är två år på Zewa. Tidigare besökte de
centret i nio månader men då var det väldigt många
som hoppade av skolan och gick tillbaka till sina
arbeten igen. Nezar Ismet Taib är psykoterapeut
och rådgivare på centret. Han tycker att styrkan
med Zewa är att man arbetar förebyggande.
–Man har kapacitet att följa upp arbetet med
både skolan och föräldrarna. Målet är först och
främst att få barnen från gatan till centret, men
också att nå fl er, säger han.
Dohuk
IRAK
Erbil
Bagdad
FOTO: ANTHONY LEGG

GÄSTKRÖNIKA
Hanin Shakrah, informatör på Zenit, Sidas globala forum för unga.
Vi var tre unga svenskar, med muslimsk-arabisk
bakgrund och vårt uppdrag var att göra något
som ingen dittills verkade ha tänkt på.
Nämligen att prata med, istället för till eller
om, den muslimska världens unga aktivister.
Behovet var stort i efterdyningarna av debatten
om Muhammed-karikatyrerna. Kanske var
vi naiva, den där dagen i Egypten.
Jag, Nadia och Othman satt i en överfylld
aula på Suezuniversitetets campus, och försökte
förklara och nyansera. Vi hoppades kunna
förmedla en mer mångsidig bild av Sverige till
studenterna som satt framför oss.
Vi berättade om vårt Sverige, där synen på
muslimer blivit mer nyanserad, men också om
ett Sverige där rasistiska åsikter om muslimer,
araber och invandrare börjat skymta oftare
i den offentliga debatten.
Jag ville berätta om mitt Sverige. Om ett
Sverige där jag som barn fi ck mat i skolbespisningen
som inte innehöll griskött, och där jag
kan organisera mig politiskt utan att behöva
vara rädd för vad staten ska säga.
Men jag ville göra det utan att för den sakens
skull dölja att det blivit svårare att vara muslim
nu än det var för några år sedan, eftersom fördomarna
och glåporden och hoten skärpts.
Vår uppgift var inte enkel.
Vi skulle berätta utan att försöka förenkla,
försköna, eller förvanska.
Det märkliga var att mötena med studenterna
i Egypten och i Jordanien var den enkla
biten av vår resa.
Vi kom till aulor och bibliotek. Vi fi ck ställa
frågor och vi fi ck intelligenta kommentarer
tillbaka. Vi fi ck veta att vi tre, med våra dubbla
identiteter var broarna mellan de båda världarna.
Vi fi ck arga, bekymrade och förhoppningsfulla
frågor.
Jag hade trott att det var i resan där borta
som utmaningen låg. Istället inser jag nu, att
det är i Sverige som informationsbehovet och
dialogen behöver starta.
Jag kom hem och ville berätta om Lubna med
det fantastiskt målande språket och de skarpa
frågorna. Lubna var den coola tjejen som vägrade
be om ursäkt för den hon var.
Jag ville berätta om Ahmad. Aktivisten som
orädd pratade om det magiska med Egypten
utan att för den skull rättfärdiga korruptionen
eller maktmissbruket eller de utländska påtryckningarna
som omöjliggör förändringen.
Jag ville berätta för er här hemma om de
massiva lugna manifestationerna, om de smarta
bojkotterna, om knapparna på studenternas
kavajslag och om namnlistorna som överlämnades
till den danska ambassaden i Kairo.
Jag ville berätta för er om det imponerande
folkbildningsarbetet, om gräsrotsreaktionen på
karikatyrerna, och jag ville förmedla deras frågor
och bilder, på samma sätt som jag försökt
I karikatyrernas spår
förmedla de svenska.
Men det är inte många som velat lyssna.
I Sundsvalls Tidning skrev de om vår resa i en
krönika med rubriken ”Att umgås med fi enden”.
Kontentan var att Nadia, Othman och jag borde
vara diskvalifi cerade från att nyansera bilden
av Sverige eftersom vi ju själva var araber och
muslimer. Vi är inte riktiga svenskar och borde
därför inte få företräda Sverige.
Och jag blir så arg på er. På dig som läser den
här krönikan. Jag blir arg för att vi tillåter hatet
och misstron och misstänksamheten att gro.
Vi gräver vår egen grav, genom att titta åt ett
annat håll och skylla på att det fi nns folk mitt
ibland oss som inte vet bättre, men som i alla
fall inte gör någon skada.
Fördomar möts med större acceptans, istället
för motstånd.
Det är rasismens fula tryne som vädrar morgonluft,
och vi måste, måste, måste reagera.
Kanske reste vi hem med ett omöjligt uppdrag.
Att tvinga er att höra både det fi na och
det fula innebär nämligen att ni måste tänka
själva, och söka er vidare. Det tvingar dig att
tänka längre, och att se människor som något
annat än stereotypa.
Och det är svårt att skriva en ”å ena sidan, å
andra sidan”-slogan på ett plakat.
Dela med 11

Framtidens Kongo
Kongo-Kinshasa är ett av världens fattigaste
länder. Hälften av befolkningen är
yngre än 15 år. Hur är det att vara ung
i ett land som är drabbat av krig och
konfl ikter? Möt Joëlle Indiang, 18 år och
Evariste Tuenditibadi Kaputiba, 26 år.
12 Dela med
TEXT OCH FOTO: LENA HANSSON
–När man är ung måste man vara optimist. Annars
skulle man väl ge upp och dö, säger Evariste.
Vi sitter på ett litet kontor i centrala Kinshasa.
Utanför dundrar trafi ken. Joëlle och Evariste
berättar om sina liv, om vardagen. Båda studerar,
och har ganska mycket att plugga. Evariste läser
juridik.
–Det bästa jag kan göra för människorna här är
att informera folk om vilka rättigheter de har, så att
de själva kan kräva sin rätt, säger han.
Joëlle följer en amerikansk tv-serie som utspelar
sig på en akutmottagning. Hon har blivit imponerad
av kirurgerna och har bestämt sig för att
studera till läkare. På kvällarna tittar de gärna på
tv, på helgerna hälsar de på hemma hos kompisar
och sitter och snackar. Både Joëlle och Evariste är
engagerade i den katolska ungdomsorganisationen
Jeunesse du monde. De är övertygade om att de
och andra ungdomar faktiskt kan göra något för att
förändra den svåra situationen i Kongo- Kinshasa.
När vi träffas arbetar Evariste med att informera
unga tjejer om demokrati och det kommande valet.
Joëlle är frivillig på ett internetkafé.
–På det privata planet vet jag att livet kan bli
bättre om jag bara kämpar och jobbar hårt. Men
det räcker inte. Att vara ung och bo i Kinshasa betyder
att framtiden är osäker. Situationen måste
bli bättre, vi måste alla jobba för det, säger Joëlle.
– Jag är alltid rädd för kriget, säger Evariste.
Just nu är det lugnt i Kinshasa. Men det fi nns fl era
rebellgrupper här som tidigare stred mot varandra.
När som helst kan det smälla till igen. Det kan
gå från en dag till en annan. Det är svårt att leva
i den här spänningen. Jag hoppas att jag inte ska
behöva ha det så här hela mitt liv.
Många ungdomar har gett upp hoppet om en
framtid i Kongo-Kinshasa. De gör istället allt de
kan för att komma till Europa.
– Jag förstår att många vill till Europa, för ingen
vet vad som händer här imorgon. Många tror att
alla har det så bra i Europa. Det fi nns jobb, mat,
kläder, säkerhet, lugn – ett bra liv, säger Evariste.
–Många här drömmer om något som de inte
vet något om. De ser på fi lm och det är deras bild
av Europa och Amerika. De ser att man äter bra.
Men de jag känner i Europa säger att livet där är
svårt och dyrt, säger Joëlle.
–Många kongoleser i Europa önskar av hela sitt
hjärta att de kunde komma tillbaka hit.
I Kongo-Kinshasa är studier ofta en oupp nåelig

Joëlle och Evariste tror på en bättre framtid. – Jag vill utbilda mig till jurist och arbeta med mänskliga rättigheter för jag bor i ett land där de inte respekteras, säger Evariste.
dröm. Det är helt enkelt för dyrt. Många unga
måste ta ansvar för hela familjens försörjning. Bara
en tredjedel av barnen i Kongo-Kinshasa börjar i
skolan. En bråkdel av dem studerar vidare på universitet.
Och när studierna väl är avklarade gäller
det att hitta ett jobb, vilket inte är det enklaste i
ett land där majoriteten av befolkningen enligt offi
ciell statistik är arbetslös och tvingas söka jobb
på svarta marknaden.
– Jag vill utbilda mig till jurist och arbeta med
mänskliga rättigheter för jag bor i ett land där de
inte respekteras. Jag tror att jag kan bidra till att
förändra situationen, men jag är rädd att jag inte
får något jobb, säger Evariste.
–Det är svårt att få jobb som läkare också,
säger Joëlle. Men jag hoppas att jag lyckas. Först
gäller det att klara studierna, det är ganska hårt.
Evariste och Joëlle sätter stort hopp till de
kommande valen som planeras att hållas i Kongo-
Kinshasa i sommar. Det är avgörande för deras
framtid att landets nya ledare är kompetenta och
kan vända situationen.
–Men det handlar inte bara om våra ledare,
säger Joëlle. Folket måste sättas i arbete. Tillsammans
kan vi få landet på fötter.
–Som jurist slåss jag för att vi ska få en rättsstat,
säger Evariste. Jag har bara juridiken – det är
mitt enda vapen.
–En dag blir det bättre för oss. Det måste det
bli, säger Joëlle. Och hon skrattar.
Unga tar ansvar
Jeunesse du monde är en katolsk ungdomsorganisation
som ingår i nätverket Rodhesic
– en av Diakonias samarbetspartner i
Kinshasa. Deras mål är att ungdomarna
ska känna ansvar för utvecklingen i landet.
Organisationen arbetar bland annat med
utbildning och information om mänskliga
rättigheter, fred och demokrati. Organisationen
fi nns på fl era platser i landet och
startade 1982.
Dela med 13

Hur skapar vi en mer rättvis värld? Frågan
är högaktuell i svenska skolor där ”en
hållbar global utveckling” blivit en del
av läroplanen. 200 lärare samlades för
att diskutera frågan när Rättvisemärkt
höll konferens i Stockholm.
14 Dela med
TEXT OCH FOTO: ULRIKA NORDIN
Mer rättvisa i skolan
”Det här är Emma. Hon bor i Stockholm och är
17 år, lika gammal som fl ickan i Taiwan som sytt
hennes kläder under oacceptabla förhållanden”.
Så inleder Globala gymnasiet sin modevisning
som ska inspirera lärare från hela Sverige att jobba
mer kreativt med hållbar utveckling.
Eleverna i årskurs två på Stockholms Globala
gymnasium är, inte helt oväntat, specialintresserade
av frågor som rör världens orättvisor.
–Det är intressant! Rättvisefrågor genomsyrar
ju allt, säger Sandra som nyss gått mannekäng i
röd blus.
Hon får medhåll av kompisen Gisela som har fått
håret stylat dagen till ära. Gisela tycker att det är
spännande att det de läser om i skolan är något
som vi enkelt kan lägga märke till varje dag, om vi
bara är medvetna.
–Även om man är skoltrött så kan man inte
undgå att bli påmind om det vi pratar om i skolan
hela tiden. Det räcker att titta på tv-nyheterna,
säger hon.
Från och med i februari i år fi nns det inskrivet i
Högskolelagen att skolorna i sin verksamhet ska:
”...främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande
och kommande generationer tillförsäkras
en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social
välfärd och rättvisa”.
Det är uppenbart att eleverna på Globala gymnasiet
gärna lär sig mer om rättvis handel och
mänskliga rättigheter. Men många av lärarna på
Rättvisemärkts konferens vittnar om att det kan
vara svårt att motivera eleverna att intressera sig
för omvärlden.
Johan Rubbestad och Jacqueline Lindmark är
lärare på yrkesskolan Fredrik i Haninge utanför
Stockholm. Deras elever utbildar sig till elektriker
eller fordonstekniker. Föreningen Rättvisemärkts
ordförande Alice Bah Kunke har precis hållit ett inspirerande
föredrag om hårda arbetsvillkor på bananplantager
i Centralamerika. Arbetarna tvingas
bespruta bananerna med gift som gör att de själva
blir sjuka. Johan och Jacqueline diskuterar hur de
ska lyckas förmedla engagemanget till sina elever.
–Våra ungdomar har inte fått med sig det hemifrån,
säger Johan.
De är överens om att det stora problemet är att
eleverna inte tror att de har makt att åstadkomma
någon förändring.
–Det är ett hårt klimat. Misstron är stor och de
tycker att allt är skit. De tror inte att de kan göra
någon skillnad. Men just därför vore det kul att
diskutera demokrati och rättvist kaffe med dem!
Karin Elmvik är lärare i hem- och konsumentkunskap
på Sånnaskolan i Åhus. Hon tror att hon har
stor användning av den nyvunna kunskapen kring
rättvisemärkt.
–Det här är en av de viktigaste bitarna i min
undervisning. Det är mycket som snurrar i huvudet
nu, jag har fått input som gör mig inspirerad att
föra kunskapen vidare, säger hon.

Julia, Gisela och Sandra går i andra ring på Globala gymnasiet i Stockholm. De tror att fl er elever skulle bry sig om resten av världen om lärarna var mer engagerade.
Karin tycker inte att det är hopplöst att prata
med sina elever om världens orättvisor. Tvärtom
är många, särskilt tjejerna, nyfi kna och vill lära sig
mer.
Förhoppningsvis har föreningen Rättvisemärkts
lärarkonferens väckt nya tankar som gör det enklare
att inspirera eleverna. För en engagerad lärare
kan göra skillnad, åtminstone om man får tro Julia
som tillhör mannekäng-gänget från Globala gymnasiet.
– Alla lärare på vår skola har varit i Afrika och
kan berätta om det de har sett med egna ögon.
Om de är genuint intresserade får de med sig eleverna,
säger hon.
Kanske är det ännu enklare än så. Det handlar
om att inte blunda för det vi ser runt omkring oss
varje dag. Har vi en gång hört att det fi nns människor
som tvingas betala med liv och hälsa för
att vi ska kunna köpa billiga bananer är det svårt
att njuta av att bananen är så billig nästa gång.
Den där koppen kaffe är heller inte lika god när
jag blivit medveten om att familjen som odlat bönorna
inte har råd att skicka sina barn till skolan.
Plötsligt lockar rättvisemärkt kaffe mer än de där
15 kronorna jag skulle tjäna på att köpa en annan
förpackning.
Med Alice Bah Kunkes ord blir allt så självklart.
–Vi kan aldrig säga till våra barn att ”vi inte
visste vad som hände – om vi hade vetat hade vi
gjort annorlunda. Vi vet”.
Tips för elever och lärare
• Vill du veta mer om föreningen Rättvisemärkt? Läs mer om märkningen
som bryr sig om dem som producerar kaffe och bananer.
www.rattvisemarkt.se
• Vill du också arrangera en alternativ modevisning? Eller varför inte
hänga upp smutsbyken på en tvättlina? Läs mer på www.renaklader.org
• Behöver du konkreta tips och råd för skolundervisning? Beställ nätverket Jubels
lärar handledningsmaterial kring skuld och fattigdomsbekämpning hos Forum Syd
på tel: 08-506 371 63 eller besök: www.denglobalaskolan.com
• Du kan också läsa mer i boken ”Att undervisa för utveckling” av Susan Fountain.
• Är du nyfi ken på simuleringsövningar? Läs mer och beställ material på: www.simnet.se
• Gör ett studiebesök på Zenit City i Stockholm eller Malmö och lär dig mer om världens
orättvisor: Läs mer på www.sida.se
• Du hittar fl er bra tips och material för både elever och lärare
på www.diakonia.se Klicka till exempel på ”Detta kan du göra”.
Dela med 15

16 Dela med
TROR JAG
Malin Ivarsson Wärn, Svenska Baptisternas Ungdomsförbund.
David bor på gatan i Addis Abeba, Etiopien.
Han har ingen familj och gatan är det han
kall ar hem. Till centret i Merkato, en av Afrikas
största marknader som ligger i Addis Abeba, tar
han sin tillfl ykt ibland. Där har han gjort en
handdocka som ser ut som honom själv. Med
den spelar han korta dramer tillsammans med
andra barn i samma situation. Det är ett sätt att
bearbeta sitt liv utan att själv behöva spela huvudrollen.
De övar också på ett drama som de
ska spela upp på stan, för dem som vill titta.
Jag frågar David om han har några drömmar.
”Jag vill bli läkare och kunna hjälpa folk som är
fattiga. Och så vill jag ha någon stans att bo”.
Han tittar allvarligt på mig. Hans blick avslöjar
att han sett, hört och upplevt saker som en
tolvåring inte borde. Förmodligen som ingen
människa, barn eller vuxen, borde behöva upp-
leva. Han vet att det inte är någon idé att vilja
bli fotbollsstjärna eller ”nåt inom media”. Ingen
idé att längta efter att resa jorden runt eller
ta dykarcertifi kat. Hans dröm är konkret. Han
vill utbilda sig, jobba, bo och kunna hjälpa andra.
En förhoppning som kan tyckas otroligt
avlägsen i Davids liv men som i mitt och många
andras liv bara är självklarheter.
Davids dröm är egentligen en rättighet. Enligt
FN:s konvention om barnets rättigheter har
han rätt till gratis skolutbildning, till bostad,
till mat, kläder och att utvecklas.
”Kan inte du ta med mig hem till dig, till
Sverige?” frågade Dimplina, sju år. Hon bor
inte i Addis Abeba utan i Hyderabad, Indien,
och hennes dröm är att dansa. Jag var jag; 20
år och volontär på ett barnhem. Jag kände hur
mitt dåliga samvete började växa. Jag som kom
från Sverige, som inte hade gjort något för att
få födas i det privilegierade, rena och välmående
landet Sverige. Dimplina hade inte valt
att födas i en fattig familj i Indien och växa
upp på ett barnhem. Visst skulle jag kunna
ta med henne till Sverige – egentligen. Hon
skulle få ett mycket bättre liv. Eller skulle hon
det? Hon skulle inte förstå språket, inte känna
igen beteenden, dofter och sånger. Hon skulle
kanske känna sig lika bortkommen som jag
gör i Indien. Även om hon förmodligen skulle
anpassa sig betydligt smidigare.
”Nej, det är klart att du inte kan följa med
mig till Sverige. Du bor ju här, i Indien,” sa jag
och jag kunde se lättnaden i hennes ögon. Eller
var det spjuveraktighet? Hon hade nog skämtat
med mig, ville kanske smickra mig genom
att säga att hon också skulle vilja bo i Sverige.
Dimplina går i skolan. Hon trivs på barnhemmet
och ibland besöker hon familjen på loven.
Indien har, precis som Etiopien, ratifi cerat
FN:s konvention om barnets rättigheter. Det
garanterar inte att alla barn får sina rättigheter
Davids dröm – en rättighet
tillgodosedda, men det är en bra början. Barns
rättigheter är ingenting man kan tillgodose genom
att ändra några lagar. Det är ett ständigt
pågående arbete av medvetandegörande, förändring
och delaktighet.
Dimplinas dans är fri. Slipsen lösgör sig från
hennes skoluniform och lyfter när hon svänger
runt till en indisk poplåt. Hon nynnar med.
Dimplina tycker om att göra sig fi n genom
att måla sig runt ögonen och sätta en prick i
pannan, helst en som glittrar.
David spelar huvudrollen i en pjäs de improviserat
fram om hur farligt och oskyddat
det är att bo på gatan i Merkato. Berättelsen
slutar lyckligt. Davids rollfi gur får hjälp med
boende och får börja skolan. Hur berättelsen
om Davids liv slutar vet jag inte. På centret lär
han sig om sina rättigheter. Kanske kan David
och hans vänner påverka med hjälp av dramat.
Kanske når deras berättelse till dem som har
makt att förändra livet och möjligheterna för
barn i Etiopien. Kanske får David möjlighet
börja skolan, utbilda sig och hjälpa andra.

Två mäktiga påfåglar vaktar infarten till
internatet ”Lillies of the fi eld” i östra
Sri Lanka. Här får unga tjejer och killar
som levt som barnsoldater en chans att
starta om igen. Området är omgivet av
prunkande djungel och det är svårt att
förstå att här, mitt i allt liv, pågår ett
blodigt krig.
TEXT: ULRIKA NORDIN
FOTO: MARKUS MARCETIC/MOMENT
15 år och soldat
19-åriga Sushila har blåställ på sig, hon håller på
att lära sig tillverka möbler och har precis målat en
stol. Hon har långt hår och ett sött ansikte, är kort
och smal som en sticka och utåt sett är det inte
mycket som vittnar om vad hon har varit med om,
annat än hennes imponerande stora biceps. I tre
år har hon tränat hårt från morgon till kväll i ett av
gerillans läger och det har gett henne fysik som
en atlet. Hennes muskulösa kropp blir en ständig
påminnelse om livet som barnsoldat.
Allt började en dag för fyra år sedan då tamilska
tigrarna, LTTE, drev kampanj för att rekrytera nya
soldater i Sushilas by. På Sri Lankas östkust för
LTTE noggranna förteckningar över invånarnas
familjesituation och varje baby i varje liten hydda
fi nns nedtecknad. Sushilas mamma levde ensam
med sina fyra barn sedan pappan lämnat dem.
Som ensamstående blev hon särskilt sårbar för
gerillans påtryckningar. I brev som skickades runt
i skolan och hem till Sushila blev de ombedda att
bidra till ”befrielsekriget” och skicka en familjemedlem
som soldat i LTTE:s armé.
–Det var mamma de ville ha, men vad skulle
hända med mina småsyskon om hon blev soldat?
Jag gav upp skolan och överlämnade mig till LTTE
i hennes ställe.
Sushila var 15 år när hon tågade in i gerillans
läger och anmälde sig som ”frivillig”. När hon uppgav
namn och adress såg hon hur de strök mammans
namn från en lista och hon kunde pusta ut,
småsyskonen var säkrade, åtminstone för tillfället.
Själv hade hon precis inlett tre mardrömslika år.
Sushila blev snabbt förfl yttad till LTTE:s huvudträningsläger
på hemlig ort ute i djungeln. De yngsta
barnen i Sushilas grupp var inte mer än åtta år. För
att matcha regeringens soldater lades barnen och
tonåringarna i tuff träning. Klockan fyra varje morgon
började det första träningspasset som pågick
Dela med 17

Alla helgons dag fi ras med särskild känsla i staden Batticaloa i östra Sri Lanka. Många av gravarna på stadens begravningsplats har färska datum. De som mött en för tidig
död i konfl ikten och tsunamin sörjs av både katoliker och hinduer denna dag.
fram till frukosten halv tio. Efter maten fi ck barnen
stå uppställda i gassande sol med en tung träpåle
i famnen. De som inte orkade misshandlades.
– De sa åt oss att se arga ut hela tiden, ingen
fi ck ha roligt, säger Sushila men medger att barnen
ofta trotsade hoten och skrattade i alla fall.
HÅRD VAPENTRÄNING
Under eftermiddagen tränades barnen i djungelkrigföring
och i att hantera automatvapen. De fi ck
också lära sig allt om tamilska tigrarnas dyrkade
ledare, Mr Prabhakaran. Först sent på kvällen avslutades
dagens träningspass. Sushila var stark
och duktig och utsågs till gruppledare. Ledarna
hade i uppgift att förhöra de övriga barnen om
vad de lärt sig under dagen och straffa dem som
inte förstått, men Sushila tyckte mer om att få de
andra barnen att skratta. Det slutade ofta med att
hon själv fi ck uthärda straffen i deras ställe. Ibland
tvingades hon upp i ett träd och fi ck stanna kvar
tills befälen beordrade henne att klättra ner igen.
– Jag var väldigt rädd och tänkte alltid på att
rymma men vågade inte. De som försökte bands
fast och misshandlades, säger hon.
18 Dela med
När Sushila varit sju månader i lägret deltog
hon i en stor tävling där de som fi ck fl est poäng
befordrades. Hon lyckades väldigt bra och utsågs
till livvakt för Prabhakarans närmsta man, LTTE:s
andreman Mr Karuna.
Sushila hade lyckats ta sig högt upp i hierarkin
men rollen som livvakt åt Karuna skulle sluta i kaos.
2004 var oroliga tider inom LTTE och det ryktades
om ett internt krig och en uppgörelse mellan
de två trosbröderna Prebhakaran och Karuna.
Sushila och hennes närmsta vänner varnades om
bråket och förstod att de måste rymma. De fl ydde
hals över huvud från Karunas läger men blev upptäckta
och beskjutna mitt i fl ykten.
– Jag var näst sist. Våra gamla kollegor skrek
åt oss att stanna och när vi vägrade sköt de. Jag
minns att jag träffades i benet och i höften, sedan
är allt svart. Jag vaknade upp först i lägersjukhuset
dit de tog mig sedan jag hade blivit träffad. Flera av
mina vänner sköts ihjäl, en förlorade handen.
Det var där på sjukhuset som Sushila låg när
maktkampen mellan Karuna och Prabhakaran drog
igång på allvar och lägret anfölls av Prabhakarans
män. Tumult utbröt och Sushila, som inte kunde
röra sig från sjuksängen på grund av skottskadan,
trodde att allt hopp var ute när till och med sjukhuspersonalen
fl ydde. Men någon förbarmade sig
över henne och tog med henne bort från djungeln
på en traktor. På väg från lägret passerade hon
sitt gamla hem och fi ck återse sin familj för första
gången på tre år.
–När jag kom hem var hela huset klätt i sorg.
Ryktet om striderna hade spridit sig och de trodde
att jag hade dött.
Familjen blev glad över att se henne vid liv men
hemmet var ingen trygg plats för Sushila som
riskerade att bli återinkallad som gerillasoldat.
Medan hon behandlades för skottskadorna kontaktade
hennes moster fader Paul som är ansvarig
för centret ”Lillies of the fi eld”. Mostern hade hört
talas om den katolske prästens arbete för före
detta barnsoldater och såg till att Sushila fi ck en
plats på internatet.
Nu har Sushila bott här, i största hemlighet, i
ett och ett halvt år. Hon trivs med sina nyfunna
kompisar som alla har lika trasiga bakgrunder. De
förstår varandra på ett märkligt, plågsamt sätt.
Samtidigt har hon fått nytt hopp inför framtiden.

Tusentals barn lever i enkla fl yktingläger längs Sri Lankas östkust. Även de minsta vet att de inte får prata illa om gerillan eller regeringsstyrkorna, då kan de råka illa ut.
Hela hennes skolgång blev spolierad av tiden som
barnsoldat, men på internatet har hon fått möjlighet
att lära sig ett yrke så att hon en dag ska kunna
återvända till sin gamla by och försörja sig.
– Jag tyckte om att gå i skolan men jag hade
inget annat val än att lämna den. Alla mina vänner
i byn har gått om mig. Jag kan inte komma ikapp
dem. Det är jobbigt, jag känner mig utanför, som
om jag är lägre stående än dem, säger hon.
– Jag är 19 år nu. Jag har passerat skolåldern.
Jag vill plugga, men jag har också ett ansvar för
familjen den dag jag kan återvända.
Ingen vet när Sushila och hennes vänner kan
lämna internatet. Infarten är ständigt bevakad.
Om striderna förvärras fi nns det risk att ungdomarna
kan utsättas för påtryckningar. Flera av de
före detta barnsoldaterna vågar inte tro på ett liv i
Sri Lanka, istället hoppas de på jobb utomlands, i
Mellanöstern. Men Sushila vägrar att ge upp hoppet.
Hon ska leva med sin familj igen.
–Min enda önskan är att tjäna pengar och gå
vidare med mitt liv och fl ytta hem.
Fotnot: Sushila heter egentligen något annat.
Barnsoldater får hjälp till ett nytt liv
”Lillies of the Field” ger före detta barnsoldater
en trygg miljö där de kan starta
om igen.
Internatet är en del av det centrum
för psykosocialt stöd, ”Professional
Psychological Councelling Center” (PPCC),
som Diakonia har stöttat sedan 1990talet.
Centrat ligger i östra Sri Lanka där
civilbefolkningen lever i ständig rädsla för
repressalier från båda sidor i den pågående
konfl ikten mellan regeringsstyrkorna och
Tamilska tigrarna, LTTE.
LTTE strider för en självständig stat för
den etniska minoriteten tamiler i norra och
östra Sri Lanka. Fler än 60 000 personer
har dött i konfl ikten sedan gerillan tog till
vapen i början av 1980-talet. Vapenvila
råder sedan 2002 men den är bräcklig.
Under 2006 har nya strider blossat upp
och människor befi nner sig återigen på fl ykt.
PPCC:s program för före detta barnsoldater
ger dem:
• ett tryggt hem
• yrkesträning som mekaniker, målare eller
i sömnad
• terapi enskilt och i grupp
• förberedelse för ett civilt liv.
Dela med 19

NYHETER & NOTISER
40-års jubileum med afrikanska rytmer
Den 5–6 maj fi rade Diakonia 40 år som organisation.
I fokus fanns situationen i Kongo-Kinshasa.
Diakonias vårkampanj har besökt Falun, Kalix,
Malmö, Göteborg, Stockholm, Jönköping och
Örebro. Artisterna Zifa (Mikael Eriksson) och
Ladi Mbengani har kryddat kampanjen med hjälp
av afrikanska rytmer och kören Coeur d’Afrique.
Under jubiléumshelgen framträdde de tillsammans
med trubaduren Mikael Rickfors på Södra Teatern
i Stockholm till förmån för Diakonia.
Diakonia på lektion i Falun
Visst bryr sig svenska 13-åringar om världen.
Bland högstadieeleverna i Gruvrisskolan i Falun
fi nns både vilja och engagemang. Men också en
känsla av maktlöshet och likgiltighet.
–Vi påverkas inte av att vissa är fattiga. Och vad
skulle jag förresten kunna göra åt det, säger en av
tjejerna vid bordet.
Vi sitter i pausen mellan lektionerna och eleverna
i sjuan får rita eller skriva något utifrån vad
de har fått höra på lektionen om världens orättvisor
och fattigdom. Många ritar vapen. Tjejerna vid
vårt bord tecknar sina papper fulla med sedlar och
mynt. Vapen och girighet, två av orsakerna bakom
fattigdomen i världen.
Marcus Olivecrona tycker att pengar saknas
även i Sverige.
–Det fi nns stora ekonomiska skillnader här
också, säger han.
–Politikerna borde fi xa mer pengar, de drar
redan ner på skolor och dagis.
20 Dela med
Marcus tycker att det är lättare att engagera sig
i det som händer där man bor än det som händer
långt borta. I Falun har de precis lyckats ordna en
fritidsgård dit han ska senare på kvällen.
–Det är ju lättare att påverka det som är nära.
Och vad hjälper det att jag skänker 100 kronor till
Rädda Barnen? Ingenting.
–Men om alla i Sverige gör det! avbryter
Marcus Appelgren.
–Politikerna kanske inte lyssnar på oss direkt
men man kan göra namnlistor.
En som verkligen tycker att det är viktigt att
känna ansvar för andra människor är Johanna Espinoza
Berg.
– Ju fl er som engagerar sig desto bättre. Man
kan inte bara sitta och tänka ”jag har inte något
ansvar”. En person kan ju göra så mycket!
Johanna går i åttan och är med i elevrådet på
skolan. De försöker fi xa en heldag med internationella
frågor som tema och att hennes klass är
Övre bilden: Ombud, personal och samfundsledare
samlades på Södra teatern i Stockholm för en
kongloesisk buffé och mingel den 6 maj. Undre raden
från vänster: Ladi Mbengani har skrivit musik och
text till Coeur d’Afrique tillsammans med Zifa. Coeur
d’Afrique har satt både färg och ljud på vårkampanjen.
Stå still den som kan! Zifa, alias Mikael Eriksson,
under konserten på Södra teatern. Foto: Markus
Marcetic/Moment.
Johanna Espinoza Berg.
väldigt inne på ämnet. För att tjäna ihop till en
klassresa säljer de vattendroppar till förmån för
Burma och efter en lektion med Diakonia ifjol skrev
klassen brev till Göran Persson – och fi ck svar. Hon
tycker att vi vanliga människor kan göra så mycket
genom att skaffa kunskap och skänka pengar. Politikerna
däremot ger hon inte så mycket för.
– De är för självupptagna. Jag skulle vilja att de
åkte till andra länder och bodde i en hydda där en
tid och jobbade. Då skulle de kanske förstå hur det
är. Och förändras.
TEXT OCH FOTO: LINDA PERSSON

Orättvis fotboll
Kampanjen UTROTA FATTIGDOMEN NU fortsätter
och tar i år sikte på höstens riksdagsval. Under
sommaren arrangerar Diakonia matcher i ”orättvis
fotboll” och diskuterar hur politikerna kan förändra
världen. Matchen spelas som vanlig fotboll
– men med orättvisa spelregler. Lagen ges olika
förutsättningar. Domaren gynnar ensidigt det ena
laget medan det andra får en större målbur, en
målvakt med ögonbindel eller tvingas spela med
benen ihopknutna.
Vill du arrangera en orättvis fotbollsmatch?
Läs mer på www.diakonia.se eller kontakta tove.
zetterstrom@diakonia.se.
Diakonias nya webbplats
Har du sett Diakonias nya webbplats? Adressen
är densamma men www.diakonia.se har bytt utseende,
fått mer innehåll och nya funktioner. Nu
kan du lätt ta reda på vad som är på gång, läsa mer
om vad Diakonia står för och var och hur vi arbetar.
Med sökverktyget kan du själv precisera vad
det är du vill hitta information om. Under rubriken
”Detta kan du göra” fi nns aktivitetstips för alla som
vill göra världen mer rättvis. Det har också blivit
enklare att ge en gåva via Internet.
Har du tips på hur Diakonias webbplats ska bli
ännu bättre? Eller vill du berätta vad som är på
gång där du bor? Välkommen att skicka mejl till
ingela.karlsson@diakonia.se.
NYHETER & NOTISER
Pris till präst från Kongo-Kinshasa
Den 7 maj tog prästen Rigobert Minani Bihuzo
emot Diakonias pris Changemaker Award i samband
med en gudstjänst i Immanuelskyrkan i
Stockholm. Under sitt besök i Sverige talade
han bland annat vid en manifestation för Kongo-
Kinshasa på Medborgarplatsen i samband med
Diakonias 40-års jubileum den 6 maj. Han fi ck
också berätta om situationen i Kongo-Kinshasa i
både TV4 Nyheterna och i Sveriges Radio.
Fader Rigobert leder organisationen Groupe
Jérèmies envisa kamp för mänskliga rättigheter i
Kongo-Kinshasa (läs mer om hans arbete i Dela
Med # 1 2006). De samlar in viktig information
om övergrepp mot civila och Rigobert har själv
utsatts för dödshot på grund av det arbete han
utför.
Changemaker Award delas ut till en organisation
som gjort betydande arbete för att förändra
livssituationen för människor genom att arbeta för
mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet,
fred- och konfl iktlösning eller genom att bidra till
ekonomisk och social rättvisa.
ULF FRÖDIN
Dela med 21

INSAMLING PG 903304-4
I livets tjänst
Så fantastiskt att vara i livets tjänst, att få vara betydelsefull för någon. Vi
alla kan ju vara det på olika sätt – bara vi ser möjligheterna.
Diakonia har fi rat 40 år. I samband med det hölls ett seminarium av
Rachel Jerkeby Norborg som handlade om Diakonia och boken ”I livets
tjänst”. Vi fi ck höra om många människor som har blivit berörda av Diakonias
arbete. I en intervju med en sydafrikansk partner, berättades att
Diakonia var en av få organisationer som satt sig ner och frågat hur de
hade det och vad de ville göra för att därefter få stöd, bland annat i form
av pengar. Inte tvärtom, ”det och det ska ni göra så får ni pengar”. Så
viktigt att möta människor på deras villkor. Något vi alla kan lära av.
Inom Diakonia fi nns många engagerade människor, gamla som unga,
i Sverige och utomlands. Tänk att få vara med och förändra världen.
Hoppas att du också är med.
P.S. Nu tar Annika över efter Lena Andersson som vikarierat under hennes
föräldraledighet. Sofi a Svensson fortsätter att arbeta som insamlingsansvarig
med fokus på förändringsfaddrar.
Hanna brinner för Diakonia
Hanna Olsson, 23 år, brinner lite extra för Diakonia.
Hon diskuterar världen en gång varannan vecka
med vännerna i en studiegrupp. I sommar visas
deras utställning på Hultsfredsfestivalen.
Hanna Olsson kom i kontakt med Diakonia
när hon läste kursen mission, utveckling, lärande
på Lidingö folkhögskola. Det är fyra år sedan
men intresset och vännerna från den tiden har
hon fortfarande kvar. Nu pluggar många av dem
på Göteborgs universitet och varannan måndag
samlas ett tiotal personer i en särskild Diakoniastudiecirkel.
–Tanken är att vi ska lära oss mer om tillståndet
i världen och vad vi kan göra åt det. Men vi har
blivit mer och mer utåtriktade, säger Hanna.
De fl esta i ”göteborsgruppen” är studenter
i 20–30 års åldern. Tillsammans har de byggt
två utställningar. Den första handlade om Diakonias
arbete, den andra om kampanjen UTROTA
FATTIGDOMEN NU som pågick under fjolåret
och fortsätter fram till riksdagsvalet. Den har visats
på fl era platser i Göteborg, i kyrkor, på Stadsbiblioteket
och Världskulturmuseet. I sommar tar
de med sig den till Hultsfredsfestivalen.
22 Dela med
Annika Magnusson
insamlingsansvarig
annika.magnusson@diakonia.se
–Det kändes väldigt konkret att leta fakta och
bygga utställningen UTROTA FATTIGDOMEN
NU, säger Hanna.
Under våren har hon besökt fl era skolklasser
för att prata om rättvisefrågor.
–För två veckor sedan besökte vi en niondeklass
i Angered. Det var jätteroligt. Det är en utmaning
och träffa människor som inte tänker på
den här typen av frågor varje dag. Man blir lätt
lite insnöad.
Hanna var också med när Diakonias vårkampanj
besökte Göteborg i april då hon hjälpte
till att rekrytera förändringsfaddrar. Hon tycker
själv att konceptet är en bra idé, även för fattiga
studenter…
– Jag skulle inte ge 100 kr i en bössa varje
månad om jag har det knapert, men om det dras
från mitt konto är det lättare att ge. Jag har väldigt
stort förtroende för Diakonia. Jag litar verkligen
på att den här organisationen förändrar världen
för en massa människor.
Vill du starta en studiecirkel? Kontakta Petter
Jakobsson på petter.jakobsson@diakonia.se. eller
08-453 69 00.
Hanna Olsson.
Sofi a Svensson
insamlingsansvarig/
förändringsfadder
sofi a.svensson@diakonia.se

Starta en insamling
Då det händer fruktansvärda katastrofer är det
många som vill hjälpa till.
Ordna en insamling till Diakonia på jobbet,
bland dina vänner eller i din församling.
Passa på att berätta att det är de tysta katastroferna
som skördar fl est liv: svält och fattigdom
pågår hela tiden. Om man bekämpar fattigdomen
förebyggs katastrofer.
Tillsammans kan vi förändra världen. För mer information
och inspiration för att ordna en insamling,
kontakta annika.magnusson@diakonia.se.
Bli förändringsfadder
– få tidning på köpet
Tidningarna Trots Allt och Sändaren erbjuder just
nu alla som blir förändringsfaddrar att utan extra
kostnad få provläsa fyra nummer av Sändaren
(värde 120:–) och två nummer av Trots Allt (värde
138:–). Erbjudandet gäller till och med 31/10
2006. För beställning mejla till gavor@diakonia.se
eller ring 08-453 69 31.
Körmusik som har
hjärtat i Afrika
Mikael ”Zifa” Eriksson och Ladi Mbengani har tillsammans
skrivit medryckande körmusik med rötterna
i Kongo. I samband med Diakonias 40 års
jubileum har sångarna i kören ”Coeur d’Afrique”
förmånen att presentera denna unika världsmusik.
19 körsångare och fyra musiker bjuder på musik
som tar med lyssnaren till den ekvatoriala regnskogen.
CD:n innehåller härlig körsång i Afrikas
tecken och även en stilla fl irt med Latinamerikas
musik och rytmer.
CD:n innehåller sex sånger och kostar 120 kronor.
Beställ på www.diakonia.se/material, eller ring
08-453 69 31.
Köp ”I livets tjänst”
Just nu säljer vi boken ”I livets tjänst”, skriven av
Rachel Jerkeby-Norborg. Den handlar om Diakonias
arbete under 40 år. Pris 198 kr. Läs mer på
www.diakonia.se
INSAMLING
Insamlingsbarometer
Mål 2006
14,5 miljoner
Återstår
7,6 miljoner
Insamlat 1 januari–19 maj 2006
Förändringsfaddrar
1,5 milj
Privatpersoner
1,4 milj
Församlingsgåvor
0,8 milj
Minne- och
hyllningsgåvor
1,4 milj
Testamenten 0,4 milj
Etiskt fondsparande
1,4 milj
Dela med 23