Ladda ner boken här

”Vad ska vi ha ekonomerna till?” Det är en fråga många 

ställer sig efter finanskrisen 2008. Mats Nilssons mål 

med denna bok är att beskriva den samhällsekonomiska 

verkligheten, men utifrån människan som aktör snarare 

än som den nyttomaximerande robot den gängse 

nationalekonomin utgår från. 

Frågor boken besvarar är: Vad är pengar egentligen? 

Vad kan finansministern i realiteten göra? Varför är 

planekonomier på alla nivåer dömda att misslyckas? 

Entreprenörskapets roll för att samhällets ska utvecklas, 

och människans livsvillkor förbättras, står i fokus. 

”Rätt värdelöst... Banala syftet…” 

Marian Radetzki, känd nationalekonom 

”Verkar som den österrikiska 

teoribildningen har en del poänger” 

Thomas Sundqvist, Nationalekonom 

”Kul läsning” 

Jan Sundell, ingenjör 

”Om den här boken är banal önskar jag 

att det skrivs fler banala böcker” 

Ulla Raslöv, folkhögskollärare 

MATS NILSSON är docent i nationalekonomi. Han är 

löneslav men ägnar sin fritid åt nationalekonomisk 

bildning och utbildning. 

ISBN 978-91-637-1288-3 

9 789163 712883 

ekonomisk filosofi för 2000-talet mats nilsson 

mats nilsson 

I I see humans 

but no humanity... 

ekonomisk filosofi 

ekonomisk 

för 2000-talet 

filosofi 

för 2000-talet

För kontakt med författaren skriv till 

ekonomiskfilosofifor2000talet@gmail.com 

Ekonomisk Filosofi för 2000-talet 

Copyright © 2012, Mats Nilsson 

Ansvarig utgivare: Mats Nilsson 

Framställt på vulkan.se 

Omslaget är gjort av Freja Kvarnström efter en idé av 

SAM3 

ISBN: 978-91-637-1288-3

Till Adina, Freja, Liselotte, mamma och pappa - 

För värde, kunskap och generositet i mitt liv 

According to the philosopher, Ly Tin Wheedle, chaos is 

found in greatest abundance wherever order is being 

sought. It always defeats order, because it is better 

organised. 

Terry Pratchett, Interesting Times 

1

Innehåll 

Prolog .......................................................................................3 

Kärnan i den österrikiska skolan ..............................................9 

Innovation är välfärdens moder..............................................19 

Den matematiska paternalismen.............................................54 

Finansministern och marknaderna..........................................80 

Vem förser Stockholm med bröd?........................................108 

Epilog ...................................................................................127 

Stort tack...............................................................................138 

Bibliografiska kommentarer.................................................140 

2

Prolog 

The only things known to go faster than ordinary light is 

monarchy, according to the philosopher Ly Tin Weedle. 

He reasoned like this: you can't have more than one king, 

and tradition demands that there is no gap between kings, 

so when a king dies the succession must therefore pass to 

the heir “instantaneously”. Presumably, he said, there 

must be some elementary particles -- kingons, or possibly 

queons -- that do this job, but of course succession 

sometimes fails if, in mid-flight, they strike an antiparticle, 

or republicon. His ambitious plans to use his 

discovery to send messages, involving the careful 

torturing of a small king in order to modulate the signal, 

were never fully expanded because, at that point, the bar 

closed. 

Terry Pratchett, Mort 

Citatet ovan är ett komiskt eko av en underlig egenskap 

hos modern nationalekonomi. Milton Friedman, en 

berömd nationalekonom skrev: “Truly important and 

significant hypotheses will be found to have 

‘assumptions’ that are wildly inaccurate descriptive 

representations of reality.” 1 Friedman anförde vidare att 

styrkan hos en samhällsvetenskaplig teori inte mäts i dess 

antaganden utan i dess förmåga att förutsäga händelser. 

1 Friedman (1953) 

3

Förutom att Friedmans vetenskapsteoretiska inlägg 

använts för att tysta mången kritisk elevröst har den 

antagligen lett till att dagens nationalekonomi upplevs 

som verklighetsfrämmande. 

Det finansiella debaclet 2008 gav inte bara upphov till en 

lågkonjunktur, utan var också startskottet för en av 

nationalekonomins svåraste existentiella kriser. 

Tidningen Fokus frågade på sin framsida den 16 

september 2011: ”Vad ska vi ha ekonomerna till?”. ”[…] 

Ekonomerna hade grävt sin egen grav om man fick tro 

den offentliga debatten, genom en kris de inte hade 

förutspått, inte kunde förklara och inte hade lösningen 

på”. 2 En av Sveriges namnkunnigaste nationalekonomer, 

Lars Calmfors, sågade sitt skrå jäms med redan sargade 

fotknölar. Det är därför inte oväsentligt att koppla ihop 

Friedmans ointresse för teoriernas grund med Calmfors 

missnöje med ekonomernas oförmåga att förutse krisen. 

Det är dock inte så att alla ekonomer hade lika svårt som 

de gängse nationalekonomerna med att förklara varför 

krisen 2008 uppkommit. Det är temat i denna bok. Borde 

inte det som lärs ut på nationalekonomiska föreläsningar 

vara direkt observerbart i verkliga livet? Och om så inte 

är fallet är det då fel på verkligheten eller på 

nationalekonomin? 

För att redan inledningsvis gå litet på djupet med 

nationalekonomins bekymmer kan vi börja med 

antagandet att det i en ”ideal värld” bara tillverkas 

produkter och tjänster som är likadana för alla 

2 Citatet från artikeln ”De fallna profeterna” av Claes Lönegård, 

Fokus 16 september 2011. 

4

konsumenter. Detta antagande, som är centralt i den 

gängse nationalekonomin, stämmer allt mindre överens 

med verkligheten. En allt större del av individerna på 

marknaden tycks nämligen vilja ha varor med mer eller 

mindre originella egenskaper. Det tar sig uttryck i kunder 

som väljer udda, eller ovanliga produkter. Så näthandlare 

eller musiksajter, kan hitta kunder genom att 

tillhandahålla nischprodukter. Det betyder att kunderna i 

allt större utsträckning kommer att köpa produkter eller 

tjänster som handlas i små serier, allt oftare med rent 

individuellt innehåll. Jag kommer att återkomma till 

detta, men den ”idealmodell” som nationalekonomer 

oftast använder som rättesnöre, har homogena, identiska 

produkter, som ett viktigt antagande för en väl 

fungerande marknad. Världen tycks gå mot det motsatta, 

att allt mindre marknader konkurrerar med varandra, och 

ibland kanske en nöjd kund är hela ”marknaden”. 

Den moderna (gängse) nationalekonomin innehåller 

också några intressanta underliggande värderingar. Det 

har över tiden skett en sammanblandning av begreppen 

information och kunskap vilket lett till att entreprenörens 

roll mer eller mindre fullständigt hamnat i skymundan i 

den moderna nationalekonomins modeller eller 

verklighetsbeskrivningar. Detta har bland annat fått till 

följd att både stater och stora företag börjat styra mot 

något samlat mått i stället för att förstå de underliggande 

processerna. Det som många stora företag idag ägnar sig 

åt, ivrigt påhejade av inhyrda förmågor från t.ex. 

McKinsey, är att styra verksamheten mot något 

aggregerat, finansiellt mått. Men för den enskilda 

ingenjören räcker det knappast att få höra att hon måste 

bli lönsammare. Styrningen av företagen bör i stället 

5

inriktas på att öka arbetsglädjen, och behålla och utveckla 

stoltheten för företagets produkter. 3 Om finansiella mål i 

stället görs till det primära kommer företaget snart att 

tappa styrfart och på lång sikt troligen gå under. 

Vidare går vardagens ökande komplexitet och osäkerhet i 

allt mindre utsträckning att lösa med centralplanering, 

expertkunskaper eller enkla riktlinjer. Istället måste vi 

anpassa oss och i en allt mer innovativ värld pröva saker 

nedifrån och upp. För att lyckas måste vi tillåta 

misslyckanden. Vägen vidare går via människans 

individuella förmåga att se på sin omgivning och i liten 

skala försöka och lyckas/misslyckas. 

En annat underliggande antagande inom den gängse 

nationalekonomin är att priset på en konkurrensutsatt 

vara är lika med dess värde. Översatt i 

arbetsmarknadstermer har denna idé blivit ett försvar för 

girighet i form av bisarrt höga VD-löner och bonusar. 

Dessa belöningar skulle ju motsvara vad företagsledarna 

tillför företaget i värde. Förutom att det inte krävs någon 

stor portion verklighetsförankring för att beskriva Zlatans 

ekonomiska ersättning eller de större börsföretagens VDlöner 

som fantasibelopp är det svårt att påvisa att det 

värde de skapar är minst lika stort som den ersättning de 

erhåller. I till exempel Zlatans och Bill Gates fall är det 

svårare att ta illa vid sig än när det gäller de högre VD- 

3 “I used to tell my colleagues that if they wanted to make money, 

there were many easier ways to do it than drug research. How wrong 

could I have been! In business as in science, it seems that you are 

often most successful in achieving something when you are trying to 

do something else. I think of it as the principle of ‘obliquity’.” — 

James Black funnet på Wikipedia. 

6

lönerna. De två förstnämnda är i någon bemärkelse sin 

egen lyckas smed, de senare i mycket stor utsträckning 

beroende av kontakter eller välmående företag. 

Rent historiskt kan vi spåra en uppdelning av 

nationalekonomin i en samhällsekonomisk del (makro) 

och en marknadsekonomisk del (mikro) som skedde 

någon gång på 1930-talet. Den makroekonomiska 

diskussionen kom i början helt att domineras av den del 

av Keynes idévärld som säger att lågkonjunkturer kan 

motverkas genom att finansministrar ”gasar”. Även om 

de makroekonomiska teorierna utvecklats sedan 1930talet 

saknar de idag (liksom de gjorde då) den 

verklighetsanknytning som skulle kunna ge dem styrka 

att hjälpa politiker med förklaringar och råd om till 

exempel finanskrisen 2008. En stor del av 

mikroekonomerna har i modern tid varit närmast besatta 

av att pressa in verkligheten i matematiskt formulerbara 

teorier vars elegans är obestridlig. Dock har strävan efter 

att göra nationalekonomin mer lik naturvetenskapen lett 

till att värdet på tolkningar av ekonomiska fenomen och 

lösningar blivit alltmer betydelselösa. Trots min kritiska 

hållning till dagens nationalekonomi anser jag att 

mikroekonomin i stora drag är användbar. Gängse 

makroekonomi med sitt långa avstånd mellan teori och 

verklighet har däremot aldrig levt. 

Det finns trots allt hopp om att nationalekonomi kan ha 

en stor roll när det gäller att stödja och analysera 

konsekvenserna av beslut inom näringsliv och politik. 

Som vi i denna skrift kommer att erfara finns det en 

inriktning inom nationalekonomin, den österrikiska 

skolan, som fortfarande analyserar marknader och 

samhällsekonomin som en helhet. Den österrikiska 

7

skolans tonvikt på entreprenörskap och människans 

inneboende lust att förbättra sin livssituation betyder 

också att teorin, det österrikiska paradigmet, kan kännas 

igen i verkligheten. Den österrikiska skolans modeller av 

marknader ger oss också verktyg för att skapa ett 

långsiktigt välmående samhälle. 

Mitt mål med denna bok är att genom att besvara 

följande frågeställningar motivera hur en 

verklighetsförankrad nationalekonomisk teoribildning 

kan vara till hjälp för beslutsfattare: 

Främjas ekonomin eller företagen av en hårdare 

centralstyrning och ett ökat informationsflöde mot 

centrum? Hur mycket kan vår riksdag göra och planera 

egentligen? Kan byråkrater, politiker och företagsledare 

styra ekonomin i rätt riktning genom att modellera 

ekonomiska företeelser uppifrån och ner? 

Kan vi förklara hur marknader fungerar utifrån 

entreprenörskapets centrala ställning? Vilken betydelse 

får det för våra val av faktisk politik för att stödja en 

samhällsekonomisk utveckling? Vilken roll i samhället 

(och på marknader) har människors idérikedom, och hur 

utformas en politik för att ta tillvara den? 

Är det en parlamentarisk uppgift att styra 

samhällsekonomin? Går det att styra samhällsekonomin 

från finansministerfåtöljen genom att följa mått på 

inflation, arbetslöshet och tillväxt? 

8

Kärnan i den österrikiska skolan 

Light thinks it travels faster than anything but it is wrong. 

No matter how fast light travels, it finds the darkness has 

always got there first, and is waiting for it. 

Terry Pratchett Reaper Man 

Många utanför den fortfarande lilla kretsen av 

”österrikiska” nationalekonomer är ibland förbryllade 

över österrikarnas vilja att särskilja sig från den gängse 

nationalekonomin. Ibland viftas deras skolbildning bort 

som en marknadsliberal inriktning av anti-matematisk 

eller anti-statistisk natur. Det österrikiska paradigmet 4 

påstås vara gängse nationalekonomi formulerad med ord 

i stället för matematiska formler. Andra ser mer av en 

hårdnackat marknadsliberal diskurs möjligen främst 

representerad av Hayeks ”Vägen till träldom”. Båda 

bilderna bär mer än ett korn av sanning. Österrikarna 

anser generellt att verkligheten är för komplex för att 

fångas i enkla ekvationssystem. I en av österrikiska 

skrifter ofta citerad passus, konstaterade en jesuitisk 

munk redan på 1600-talet att en marknadsjämvikt 

innehåller mer än en människa kan förstå. 5 Och enligt 

4 

Jag använder skola, teoribildning och paradigm synonymt i denna 

skrift. 

5 

Pretium iustum matematicum licet soli Deo notum - Endast Gud vet 

det matematiskt korrekta priset 

9

österrikarna byggs en långsiktigt stark välfärdsekonomi 

med hjälp av marknadsekonomiska medel eller inte alls. 

Det finns dock några särdrag som är värda att lyfta fram 

och som skiljer den österrikiska skolan från den gängse 

neoklassiska skolbildningen. 6 Jag kommer i kommande 

kapitel att utveckla vart och ett av dessa drag och förklara 

vilken betydelse de haft för de samhällsekonomiska 

resonemangen. 

Ekonomin består av individer som väljer vissa varor och 

tjänster, och utför en väl vald handling A istället för att 

införskaffa andra varor eller utföra handling B. 

Kostnaden för ditt val är det du inte väljer att köpa eller 

göra. Vinsten är skillnaden mellan din värdering av 

utfallet av din handling och din värdering av kostnaden. 

Jag har betonat att det är individens subjektiva värdering 

som är avgörande. Det som väljs är enligt österrikarna 

inte möjligt att göra en objektiv värdering av, vare sig 

gällande värdet eller kostnaden för individen. 

Nationalekonomi är följaktligen så mycket mer än 

aktörer som möts på en marknad. Det handlar om 

mänskliga val och handlingar i en allmän mening, inte 

bara situationer som inbegriper transaktioner med pengar. 

Nationalekonomins uppgift är därför att förstå de val 

människor gör, hur de söker förändra sin situation. 

Kunskapens spridning i tid och rum är kärnan i Friedrich 

Hayeks kritik av planekonomin, men även i 

förlängningen hans kritik av välfärdsstaten. (Hayek var 

6 I denna skrift kommer jag att använda den neoklassiska och den 

gängse nationalekonomin som synonymt. 

10

nationalekonom från Österrike och en av huvudfigurerna 

i den österrikiska skolan). Kunskap uppstår på plats och 

över tid. Det finns därför inga möjligheter att centralisera 

kunskap. En stat, liksom en stor organisation, kan 

möjligen samla in information och dess byråkrater kan 

lära sig något över tiden. Men reell kunskap uppstår i det 

sociala sammanhanget och på marknader. Distinktion 

mellan kunskap och information är väsentlig för 

förståelsen av statens (och vilket jag hävdar, även det 

stora företagets) möjligheter att påverka samhällets (och 

sin egen) utveckling. 7 

Enligt österrikarna är således kunskap och människans 

förståelse av sin situation subjektiv. Det innebär till 

exempel att aktörerna på en marknad har olika syn på 

prisutvecklingen på de varor (insatsvarorna) som krävs 

för varu- eller tjänsteproduktionen. Men det gör också att 

framtida kostnader är beroende av entreprenörernas syn 

på risk, prisutvecklingen på insatsvarorna samt värdet på 

den vara och tjänst de avser producera. 

Verklighetens dynamik ligger långt från den idag 

förhärskande teoretiska diskussionen om 

”marginalprissättning”. Att ta fram en vara eller en tjänst 

innebär en viss kostnad. Enligt den syn på ideal 

prisbildning som råder idag är det 

framställningskostnaden som bör avgöra produktens 

7 Detta är också en av poängerna i Surowieckis utmärkta bok ”the 

Wisdom of Crowds”. Kunskap är spridd och det finns därför 

kraftfulla argument för att göra grupper som ska förstå omvärlden 

och fatta beslut så diversifierade som möjligt. 

11

pris. 8 Men istället för att tala om priset som 

kostnadsreflektivt kommer jag i boken att tala om 

marknadspriser som reflekterar ett värde för köparen. Det 

förstnämnda resonemanget, ofta återgivet i debatten om 

prisbildningen på olika marknader, är näraliggande Marx 

arbetsvärdeteori. Det finns i varan eller tjänsten en 

kostnad för dess tillkomst som bör reflekteras i priset. 

Detta är en vulgär tolkning av var en ”ideal” prisbildning 

bör landa. Det sistnämnda resonemanget återger mer 

vilket värde varan eller tjänsten i sig har för mottagaren i 

det ögonblicket transaktionen sker. 

Till exempel är det värt mycket för mig av att kunna sitta 

och skriva när jag har tid, och på nästan vilken plats jag 

vill (Jag har en liten 11´´ dator av märket ASUS). Värdet 

för mig är avsevärt mer än de 2200 kronor jag betalat för 

datorn. Kostnaden för ASUS att tillverka och distribuera, 

samt försäljningsledets kostnader, är troligen lägre än de 

2200. Men det betyder bara att detta var en god affär för 

oss båda. På lång sikt kommer fler leverantörer in och 

marginalerna mellan priset och kostnaden för att 

tillhandahålla produkten kommer att krympa tills dess att 

någon entreprenör kommer med en ny och bättre produkt. 

Det är en avgörande skillnad att bygga lagstiftning och 

skatteregler på idén om att samhället blomstrar när 

8 I rättvisans namn ska påpekas att de gängse nationalekonomerna 

skulle hävda att den ”alternativkostnad” som också finns i säljarens 

ekonomiska kostnad tar hand om mitt problem med 

marginalprissättningen. Dock är huvudpoängen att entreprenörernas 

värdering av sina alternativ är just subjektiva och kan således inte 

vara känd för någon annan än entreprenören. Resonemangen blir, 

som läsaren nog har märkt, väldigt fort abstrakta. Det betyder dock 

inte att de väldigt fort blir oviktiga. 

12

företag söker och skapar värden, än att som idag att vi via 

lagreglerna ska pressa priset mot en uppskattad kostnad. 

Måhända är det sistnämnda synsättet en bidragande 

faktor till att vi tycks ha så svårt att formulera en 

entreprenörsvänlig politik för att den svenska 

uppfinningsrikedomen faktiskt ska realiseras i Sverige? 

Skillnaden i synsätt mellan vulgärvarianten av marknader 

som idealt sett kostnadsreflekterande varu- och 

tjänstearenor, och marknader som processer där ny 

kunskap och nya förhållanden ständigt tillkommer 

uttrycks kanske tydligast i synen på marknadens jämvikt. 

I ett idealt tillstånd talar den gängse nationalekonomin 

om marknadsjämvikt. Dessa tankar bygger på att alla har 

fullständig information om de identiskt lika varorna, 

priset på varan ges av företagaren på marginalens 

kostnad, och ”marginalkonsumentens” värdering. Men, 

och detta är ett viktigt men, alla aktörer tar priset för 

givet. Ingen aktör på denna ”perfekta” marknad kan 

påverka priset. Det finns ingen anledning för något att 

förändras. HUR vi kommer till detta tillstånd har den 

gängse (neoklassiska) nationalekonomen mycket vaga 

idéer om. 

Österrikarna ser marknaderna som processer, d.v.s. för 

dem är marknadspriser i allra högsta grad på temporära 

nivåer. Priset signalerar till entreprenörer om det finns 

möjligheter att tjäna mer pengar genom att på något sätt 

förändra sitt beteende. För en österrikare är följaktligen 

marknadens naturliga tillstånd ojämvikt. Det finns alltid 

utrymme för idéer och förändring. Entreprenörerna är 

också centrala för prisbildningen. För en österrikare 

innebär en väl fungerande ekonomi att vi har individer 

och organisationer som aktivt bidrar till förändrade priser 

13

på marknaden. Konkurrens är viljan att hitta på ett sätt att 

ta marknadsandelar för konkurrenterna, till exempel 

genom att ändra egenskaperna hos en produkt eller tjänst. 

Ur denna tanke - att marknader är i ständig förändring - 

följer naturligt tanken på en individ som tar vara på 

möjligheterna vid tillfällen och på olika platser. 

Entreprenören får en central roll i marknadsekonomin. 

Det är entreprenören som kan agera på lokala 

förhållanden och genom idéer och kunskap tillhandahålla 

produkter på marknaden. Det är också entreprenörens 

risktagande som gör att nya produkter och tjänster 

kommer fram. Men vår entreprenör tillåts både att 

misslyckas och lyckas. En av många framkastade 

förklaringar till varför amerikaner tycks mer benägna än 

svenskar att starta företag kan vara att det sociala stigmat 

av att misslyckas är mindre i USA, samt att där finns ett 

regelverk som gör det enklare att starta på nytt, är mer 

förlåtande och mer öppet för just misslyckande. 

Sammanfattningsvis drivs prisbildningen på marknaden 

av just företag och individer som vill tjäna pengar på att 

priset skiljer sig från deras (entreprenörernas) idé om 

framtida priser. 

Ibland hör vi ekonomer som talar om investeringar och 

kapitalstock. I många sammanhang kan det låta som om 

”kapitalet” 9 är en homogen vara. Så är dock inte fallet. 

Kapital är ofta inte utbytbart mellan branscher, ibland 

inte ens inom branscher. Vissa investeringar riskerar att 

9 Jag använder uteslutande begreppet kapital för att beteckna 

maskiner och byggnader som används för att producera varor och 

tjänster. Här följer jag den gängse ekonomiska användningen av 

ordet. 

14

stå kvar som monument över idéer och tidevarv där 

inkompetensen på gott och ont fått härja. Några 

investeringar görs för att tillgodose marknader över en 

lång tid. En del investeringar bidrar till samhällets totala 

produktivitet, andra är mer neutrala. Vissa investeringar 

görs för att någon haft en idé som måste få prövas i 

verkligheten innan den kan förkastas. Det är därför av 

ganska stor vikt att vi inte ser utvecklingen av 

kapitalstrukturen från ett helikopterperspektiv. 10 Det vill 

säga, den kraftigt förenklade idén om att summan av alla 

bokförda värden på maskiner kan användas av 

finansministern för en styrning av kapitalstocken är i 

grunden feltänkt. Istället bör politiken grundas på 

långtgående analyser grundade i kapitalstrukturens 

olikheter, dess heterogenitet. 

Pengar spelar en för österrikarna väsentlig roll i 

samhället. Pengar, i dagens form, är förenklat ett 

betalningsmedel vi kommit överens om att använda. 

Någonstans för länge sedan fanns det också en tydlig 

koppling till vilka varor som kunde köpas för pengar. Det 

fanns (och finns ännu fast inte lika klart) en 

underliggande mängd varor och tjänster som kunde köpas 

för det betalningsmedel vi valt att kalla pengar. Pengar 

har inget eget pris. Det är en vara som finns för att 

underlätta handel. Eftersom pengar inte har ett eget pris 

så innebär det att om utbudet av pengar ökar utan att 

ekonomins resurser eller mängden varor och tjänster 

förändras, ändras andra varors pris. I en extremt 

förenklad världsbild så leder således en fördubbling av 

10 Inom nationalekonomin talar vi om aggregerade variabler, d.v.s. 

variabler som summerats upp till en högre nivå. 

15

mängden pengar till en fördubbling av alla priser då det 

ju inte hänt något med mängden varor och tjänster. Det är 

den allra enklaste förklaringen på fenomenet inflation. I 

en mer verklighetsnära syn på inflation slår den inte lika 

på alla sektorer, eller för alla aktörer. Jag återkommer till 

detta i kapitlet om finansministerns egentliga möjligheter 

i ekonomin. 

Slutligen vill jag nämna österrikarnas syn på 

räntebildningen. I en värld utan störningar på 

lånemarknaden finns det två faktorer som bestämmer 

ekonomins räntenivå. För det första, konsumenter väljer 

att spara för att kunna konsumera i framtiden. För att 

tillhandahålla detta sparande på lånemarknaden kommer 

de att kräva någon form av avkastning. Valet mellan att 

konsumera idag och spara för konsumtion imorgon sägs 

styras av konsumentens tidspreferens. Vi kan anta att 

viljan att spara kan återges av en funktion med högre 

avkastningskrav (tidspreferenser) vid ökande sparande. 

Det skulle ge oss ett utbud av pengar på lånemarknaden, 

där mängden att låna på marknaden återspeglas av en 

högre ränta (=en högre tidspreferens). För det andra, 

entreprenörer vill å andra sidan låna pengar för att 

förverkliga affärsidéer. Deras syn på projektens framtida 

avkastning avgör hur mycket de är beredda att betala (i 

ränta) för att få tillgång till lån. Här antar vi att riktigt bra 

idéer medför en högre betalningsvilja och att 

betalningsviljan faller med antal projekt som söker 

finansiering på lånemarknaden. Om vi kombinerar 

konsumenternas sparfunktion med entreprenörernas 

affärsidéfunktion så får vi den naturliga räntenivån, se 

figur 1. 

16

änta 

Naturliga räntan 

Figur 1 naturlig ränta 

Så länge samhällets räntenivå ligger på den naturliga 

kommer vi att investera och konsumera på ett 

ekonomiskt långsiktigt hållbart sätt. Den naturliga 

räntenivån kan förändras om konsumenterna börjar 

föredra att spara mer (eller mindre). Räntenivån 

förändras också om entreprenörerna av olika anledningar 

får ett förändrat lånebehov. Olyckligtvis så kan idag 

marknadens räntenivå komma att skilja sig från den 

naturliga räntenivån. Typiskt för detta är när 

centralbanker aktivt manipulerar mängden medel på 

lånemarknaden för olika mer eller mindre diffusa, men i 

och för sig ofta lovvärda, syften. Stora och långvariga 

skillnader mellan den naturliga räntan och 

marknadsräntan får konsekvenser för investeringar och 

17 

Konsumenternas 

tidspreferenser 

Låntagarnas 

preferenser 

Kvantitet krediter

sparandet. Om räntan till exempel varit för låg på 

marknaden innebär det att investeringar som inte varit 

lönsamma med en långsiktigt hållbar räntenivå nu blivit 

av. En artificiellt låg räntenivå leder också till att 

hushållen väljer att konsumera mer än de annars skulle 

gjort. De flesta europeiska länder samt USA börjar 

uppvisa sjukdomstecken som beror på för lågt sparande, 

investeringar i fel saker, och en konsumtion som över 

tiden varit alldeles för hög i förhållande till hushållens 

egentliga vilja att spara. I en ”österrikisk” idealekonomi 

manipuleras inte räntan av en centralbank utan 

marknadens drivkrafter kommer att styra mot den 

naturliga räntenivån. 

18

Innovation är välfärdens moder 

The trouble with having an open mind, of course, is that 

people will insist on coming along and trying to put 

things in it. 

Terry Pratchett 

”Sverige har ett svagt företagande” utropar DN den 28 

juni 2011. I artikeln pekas företag som Google och 

Yahoo ut som exempel på nybildade företag som 

kommer till i den amerikanska företagarvänliga kulturen. 

Det är ett otvivelaktigt faktum att välfärden bygger på 

människor som producerar, agerar och hittar på nya 

saker. Men hur kan vi analysera företagen och 

individernas roll i samhällsbyggandet? 

Dynamiken i en ekonomi uppstår när människor söker 

förändra något. Vi gör ständigt saker för att förbättra vår 

livssituation. Ett av de enklaste sätten är att frivilligt delta 

i handel. Varje köpare får tillgång till något som hon 

värderar till mer än hon betalar och vice versa för säljare. 

Det pris som betalas fungerar som en signal till 

marknadsaktörerna. Vissa aktörer tycker till exempel att 

priset på koppar blivit för högt och letar efter lösningar 

som innehåller andra råvaror, t.ex. aluminium. Någon 

entreprenör kan då slå mynt av detta och erbjuda 

marknaden en produkt som tillgodoser just detta. Andra 

entreprenörer, såsom geologer, kan intensifiera sina 

ansträngningar att hitta nya kopparfyndigheter. 

19

Förändrade priser leder till att en mängd människor 

förändrar sina planer och fattar nya beslut. 

Ekonomin är sålunda ständigt i förändring. Endast under 

de extremt starka antagandena att människors böjelser 

eller smak är oförändrade, ingen innovation sker, ingen 

blir bättre på sitt jobb (d.v.s. produktivitetsökningen är 

noll) och väder och vind är fullständigt förutsebara är 

detta osant. En mer realistisk världsbild består av ytterst 

tillfälliga priser. Vi kan fortfarande anta att efterfrågad 

kvantitet ökar när priset går ner, och motsvarande att 

utbjuden kvantitet går upp när priset går upp. I klartext, 

folk vill vanligtvis köpa mer när det blir billigare och 

företag vill sälja mer när de kan få bättre betalt. Vi 

kommer då att finna att utbud och efterfrågan tillfälligt 

möts i ett priskryss 11 där efterfrågad kvantitet är lika med 

utbjuden kvantitet. Men, och detta är cloun i vårt 

resonemang, detta är ett ojämviktspris. Priserna på 

marknaderna signalerar till entreprenörer på alla sidor 

stängslet. Det vill säga, inte bara kommer vårt beteende 

att förändras på den marknaden där vi observerar priset, 

utan entreprenörer på kringliggande konkurrerande eller 

stödjande marknader kommer att agera. Marknaden 

beskrivs därför bäst som en process där aktörerna genom 

interaktion lär sig om potentiella efterfråge- och 

utbudsförändringar. 

11 Jag är tacksam för Tobias Johanssons hjälp med ordet priskryss. 

Detta begrepp är hämtat från Nordpool spot, Nordens elhandelsplats. 

20

En drivande kraft på marknader blir den entreprenöriella 

förmågan att upptäcka 12 möjliga vinster och göra val för 

att komma åt dessa. Det är entreprenörens vilja att ta 

risker som leder till konkurrens om kunderna. Den stora 

skillnaden jämfört med gängse nationalekonomi är att vår 

entreprenör är både prisskapare och kvalitetsförändrare. 

Inte sällan sker konkurrensen genom nya produkter eller 

nya sätt att göra saker på. IKEA och Apple är bra 

exempel på företag som genom innovation förändrat 

marknaden. I IKEAs fall pressades priser på möbler 

genom ett innovativt sätt att hantera logistiken. I Apples 

fall har framgången ofta kommit genom att smart 

använda innovationer av gränssnitt mellan kundbehov 

och ny teknik. Både musikspelaren iPOD, och telefonen 

iPHONE måste sägas vara goda exempel på detta. 

Den nationalekonomiska modelleringen av osäkerhet om 

framtiden har utvecklats mycket under 1900-talet. Dock 

tillåter de gängse modellerna att vi har ofullständig 

information men samtidigt som vi besitter en viss känsla 

för vad vi vet och inte vet. I realiteten finns ganska 

mycket vi inte har en aning om. Vi kan tala om en total 

okunskap 13 . Total okunskap leder till överraskningar. Det 

är denna typ av osäkerhet som kännetecknar 

affärsvärlden. Beslut måste fattas med risken att de blir 

fel, inte bara för att vi är ”dåligt informerade” utan för att 

det alltid kommer att ske oförutsedda händelser. 

12 Den amerikanske forskaren och ekonomen Kirzner använder 

begreppet Entrepreneurial discovery. 

13 Kirzner använder begreppet sheer ignorance. 

21

En annan viktig faktor för samhällsekonomins utveckling 

är Entrepreneurial alertness 14 , entreprenörernas 

vaksamhet inför tillfällen att agera på. Det är människor 

och företag som ser möjligheter och ibland tar ett 

chansartat beslut som driver utvecklingen framåt. 

Kunskapsuppbyggnaden i samhället beror på både 

framgångar och misslyckanden. Det är därför väsentligt 

att företagarklimatet i ett samhälle är sådant att 

experimentlustan grasserar. Eftersom vi faktiskt inte vet 

vad framtiden bär i sitt sköte är vi på både nationell och 

företagsnivå betjänta av att kunna anpassa oss. 

När en upptäckt av något oväntat sker så är det just 

oväntat. Just denna upptäckt har entreprenören nämligen 

gjort utan att ha planerat för detta. Men det är så 

verkligheten fungerar. Ibland upptäcks saker av en 

slump, ibland efter ett medvetet sökande. 

De viktigaste egenskaperna som driver entreprenörerna 

är uppfinningsrikedom, fantasi, och mod. Att agera för att 

förändra innebär att entreprenören i fråga har en egen syn 

på de framtida omständigheter hon anser kommer att 

råda. Inte bara måste hon ha en bild över dagens och 

framtidens mål och resurser. Hon har också förväntningar 

om framtiden. Att i denna bemärkelse agera för att i 

framtiden uppnå något är att visa vaksamhet, att gripa ett 

tänkt tillfälle. Entreprenören tycker sig upptäcka något i 

alla alternativt tänkbara framtider. 

Det enklaste exemplet på hur vaksamhet spelar roll är om 

det finns möjligheter till vinster med handel ”mellan” 

14 Uttrycket anses myntat av Kirzner, min översättning av alertness 

till vaksamhet. 

22

marknader (arbitrage). Tänk dig en situation där samma 

produkt betingar olika pris i två geografiskt skilda 

områden. Om vi förutsätter att skillnaden mellan de två 

priserna inte beror på transportkostnaden kan någon tjäna 

pengar på skillnaden. Vi kan köpa på den billigare 

marknaden och sälja på den dyrare. Gängse ekonomisk 

teori tillåter inte ett sådant tillstånd eftersom 

marknaderna förutsätts vara i jämvikt. Vi kan i någon 

bemärkelse säga att den förutsätter perfekt robothandel, 

med datorer som är så artificiellt intelligenta att den av 

mig utmålade situationen aldrig kan inträffa. Men för oss 

som inte längre tror att alla aktörer i alla lägen har 

perfekt, korrekt, och fullständig information, och som 

dessutom tror att aktörer besitter tyst kunskap vilket gör 

att den befintliga informationen kan tolkas olika, är det 

lika självklart att dessa situationer uppstår. 

Marknaderna är ständigt i ojämvikt och det är aktörer, 

entreprenörer, som med sina handlingar tar 

vinsttillfällena, och därmed för delar av marknader 

närmare varandra. Då omständigheter ständigt förändras 

blir det en chimär att tro att vi någonsin kommer att 

hamna i ett tillstånd utan möjlighet till entreprenöriell 

vinst. Entreprenören kommer att bidra till att priserna 

konvergerar, och på vissa marknader försvinner 

skillnaderna. Men det är just förekomsten av nya 

omständigheter och nya prisskillnader av alla de slag, 

som gör att den statiska idealjämvikt som gängse 

nationalekonomis modell ofta talar om, aldrig inträffar. 

Uppfinningsrikedom är kanske den egenskap som oftast 

förknippas med entreprenörskap. Vi tänker oss en 

människa som sitter på en vindskammare och funderar ut 

något, eller en person som aktivt bygger små sinnrika 

23

apparater i garaget. Varje generation människor tycks full 

av individer med en iver och upptäckarlust som genererar 

både bra och dåliga uppfinningar. När en av mina 

släktingar var i femårsåldern fick han för sig att snickra 

ett träkors till familjens katts grav. Då katten ännu inte 

avlidit ämnade han använda korset till flygplan tills 

katten behagade avlida. 

Det tycks idag inte finnas någon ände på vad vi kan hitta 

på, inom alla möjliga områden. Olika betingelser driver 

vilken uppfinning som kan bli en bra affärsidé. Ett 

exempel: I takt med ökande bostadspriser och allt dyrare 

uppvärmningskostnad, finns det alltmer pengar att tjäna 

på lösningar som bidrar till att minska den bostadsyta vi 

behöver för att ändå kunna bo bekvämt. Därför kanske 

sängskåp och maskiner som kombinerar till exempel spis 

och diskmaskin blir allt vanligare. Vi kommer då att se 

en utveckling av den typen av lösningar. 

Vi vet dock inte alltid på förhand vad som är en viktig 

och bra innovation. Med avsikten att lära sig mer om 

operativsystem satte sig den Finlandssvenske 

programmeraren Linus Torvalds i början av 1990-talet 

framför datorn och konstruerade sitt eget operativsystem. 

Linus släppte sin variant av operativsystem på internet fri 

för användning 1991. Linux, som operativsystemet kom 

att kallas, har utvecklats hela tiden sedan dess och är en 

av utmanarna till Microsoft. Men historien om Linus, 

sådan den nu beskrivs på nätet, är också historien om en 

människa med en vilja att förändra. 

24

En bister vinterdag 1991 köper den 19-åriga 

finlandssvensken sin första IBM-kompatibla dator. 15 Han 

har precis börjat sina studier på universitet i Helsingfors 

och bl.a. studerat programmering. Universitetet har stora 

kraftfulla datorer med dyra operativsystem (Unix från 

Sun). Sun var tidiga med internetkommunikation så 

universitetet hade därmed tillgång till Internet. 

Linus bor dock ännu hemma hos sin ensamstående 

mamma och måste låna till datorköpet. Han har heller 

inte råd att köpa program och mjukvaruverktyg till 

datorn. Linus börjar därför själv konstruera ett 

operativsystem till sin dator. Genom internetkopplingen 

på universitetet får han tillgång till de hjälpmedel han 

behöver. När en tidig variant av operativsystemet är 

färdigt skriver Linus i ett diskussionsforum på nätet: 

”- Jag utvecklar ett (fritt) operativsystem (bara en hobby, 

det kommer inte bli stort och professionellt) som jag vill 

ha kommentarer på.” 

Han fick hjälp och programmet/operativsystemet fick 

namnet Linux. Programmet finns fritt att använda på 

nätet. Idén är att vem som helst kan tjäna pengar på 

programvaran men källkoden måste finnas tillgänglig 

gratis. På detta sätt har tusentals programmerare kunnat 

vara med och utveckla programmet. Idag finns det i alla 

möjliga tillämpningar av Linux, från servrar till barnens 

Nintendo DS. Det finns två ganska finurliga lärdomar att 

dra av denna historia: 

15 Historien om Linus Torvalds funnen på 

http://www.abc.se/~m9339/linux/man-2.html den 17 november 2011 

25

För det första är experiment och lekfullhet i liten skala 

väl så viktigt för att finna ut vad som kan slå i stor skala. 

Linux började som en del i ett begränsat projekt för Linus 

att förändra sin egen situation men har visat sig vara 

användbart långt utanför hans sfär. 

För det andra är lärdomen att en kaotisk organisation kan 

vara väl så stark som det resursstarkaste företaget. Just 

lusten att förbättra, och möjligheterna att själva påverka 

har lett till att tusentals uppfinningsrika människor och 

företag genom den gemensamma utvecklingen av Linux 

givit Bill Gates Microsoft Windows en match. Frågan är 

vad som hänt med Linux om Linus Torvalds valt att 

begränsa åtkomsten till programmet? 

Fantasi är en egenskap som inte bara barn och författare 

besitter. Många produkter och tjänster vi ser idag är 

resultatet av någons förmåga att drömma och fantisera 

om något bättre. Måhända är det så att barns färdigheter 

med att göra en bondgård och djur av kottar, stenar och 

annat är beviset på vår talang att tänka om, och tänka ut 

nya användningsområden med de resurser som är oss 

givna. Apples nyligen bortgångne grundare Steve Jobs 

var en mästare på detta. Det var hans visionära begåvning 

att se tekniska lösningar och göra dem till kundvänliga 

produkter som i vissa avseenden revolutionerade 

elektronikmarknaden. Men vi behöver egentligen inte gå 

så långt för att förstå att vår skicklighet att lösa uppgifter 

och förbättra våra liv används dagligen. De flesta av oss 

brottas med en eller annan administrativ programvara 

vars brister IT-människorna eller inköparna kanske inte 

26

upplever eller ser, men som miljontals tjänstemän 

världen över hittat på ett sätt att komma runt. 16 

Sist men inte minst är mod en viktig egenskap när något 

ska förändras. Modet att gå emot hierarkier. Mod att 

tänka nytt. Mod att ta risken att det också kan gå fel. En 

riskfri investering i framtiden borde rimligen ge låg 

avkastning då alla annars skulle söka sig till den. Det är 

därför ganska trivialt att säga att ett framtida risktagande 

måste ge en högre avkastning än att inte ta någon risk 

alls. En entreprenör många svenskar kommer att tänka på 

när det gäller att gå emot etablissemanget är Ingvar 

Kamprad. Han arbetade målmedvetet med sin idé och 

lyckades trots att han var motarbetad av branschen i 

början. 

Marknader uppvisar ofta en språngvis utveckling. Till 

exempel är det svårt att programmera en dator att hantera 

politiska beslut i Europa baserat på den tragiska flodvåg 

som drabbade Japan 2011. För att förstå prisrörelser på 

en sådan marknad krävs en förmåga att behandla ny 

information, såväl som att ha kunskap om de processer 

som kan följa av oväntade händelser eller politiska 

beslut. 

Det ungersk-brittiska geniet Michael Polanyi 

klassificerade kunskap som endera tacit (tyst) eller 

explicit. Tyst kunskap är intimt förknippad med 

personen, typiskt talar vi om t.ex. erfarenhet eller knowhow 

när vi pratar tyst kunskap. Det är den tysta 

kunskapen hos enskilda aktörer som driver dynamiken i 

16 Mina tankar förs osökt in på ekonomiredovisningsprogrammet 

SAP vars användarvänlighet knappast står i proportion till 

programmets popularitet. 

27

marknaden. Ett bra exempel är att en snickare kanske 

lättast överför sitt kunnande genom att arbeta 

tillsammans med en lärling. Det finns förhållningssätt till 

materien, sätt att lösa problem som kanske inte kan 

sammanfattas i en ”Handbok för snickare”. Detta gäller, 

vågar jag påstå, för i stort sett hela arbetsmarknaden. I de 

få fall arbetsuppgifterna, och hur man blir duktig på ett 

yrke, kan sammanfattas i en manual så är steget inte långt 

till att automatisera tjänsten. Det sker också i allt större 

utsträckning med den typen av arbeten. Men i de fall vi 

behöver förmedla tyst kunskap sker det genom bland 

annat genom praktiskt handhavande och lärlingsplatser. 

Därför tillämpas ofta praktik inom olika yrken. I till 

exempel Frankrike och Tyskland är det inte ovanligt att 

ingenjörer och ekonomer har praktik som en del i 

universitetsutbildningar. 

Den tysta kunskapen är svår, eller omöjlig, att 

formalisera. För att sådan kunskap ska spridas krävs ofta 

direkt samspel mellan individer. Tyst kunskap är ofta 

djupt rotad i personliga handlingar, procedurer, 

upparbetade rutiner och personliga värderingar. Vi kan 

tänka oss att det i många fall är tyst kunskap som skiljer 

bra yrkesmänniskor från mediokra. Insikt om att tyst 

kunskap finns, och är värdefull, kan hjälpa beslutsfattare 

på olika plan. 

Den explicita kunskapen är å andra sidan lätt att 

formalisera. Mycket litet (egentligen inget) av den 

explicita kunskapen försvinner när vi formulerar order, 

planer och manualer. Ibland kallas den explicita 

kunskapen därför kodifierad kunskap då den kan lagras i 

media såsom böcker eller i datorer. Explicit kunskap kan 

28

därför relativt enkelt förmedlas mellan människor. Det 

senare är sant även om min lärare i fysik vid mer än ett 

tillfälle slet sitt hår över min oförmåga att ta in 

information om just detta för honom i allt väsentligt 

avgörande ämne. Den explicita kunskapen kan ibland 

tillmätas en alltför stor vikt. I takt med att vi fått en större 

tilltro till att vi i informationssamhället kan mäta, väga 

och styra processer så mäts, vägs och styrs det på det som 

syns. Det finns ett flertal exempel på hur långsiktighet får 

ge vika när kortsiktiga, synbara variabler blir en stor del 

av belöningssystemet. Typiska exempel är politikers 

ibland förödande ovana att dopa ekonomin strax före val, 

för att de ska framstå som bättre än de är. Andra exempel 

är att betala vansinnesbonusar till VD:ar på grundval av 

(i värsta fall kvartalsrapporter) årsredovisningar och 

aktiekurser. 

Ett nutida exempel på skillnaden mellan information och 

kunskap är den omfattande ”robothandeln” som sker på 

finansiella marknader. I korthet består robothandel av 

datorer som ögonblickligen agerar på möjligheter, till 

exempel om växelkurserna mellan tre olika valutor kan 

ge arbitrage. Robothandel bygger på att vi kan formulera 

en styrning av handlingar (i detta fall programmera 

datorer) byggd på information. Om vissa väl 

specificerade priser rör sig i väl specificerade riktningar 

får datorn ”ordern” att handla. Det är knappast osunt att 

den typen av arbete mekaniseras. 

Hotet mot samhällsekonomin är inte att vi i för liten 

utsträckning skrivit ner vad vi kan, utan att vi i för stor 

utsträckning utformar processer och styrning av företag 

kring den explicita kunskapen. Om vi ser marknader som 

29

en process för att ”upptäcka”, ”använda” och ”förmedla” 

tyst kunskap så blir det väsentligt med så liten statlig 

inblandning som möjligt när det gäller vad och hur 

aktörerna gör. Staten kan inte upptäcka saker istället för 

aktörerna. 

Det kan därför vara värt att fundera en stund på den typen 

av forskningsfonder som har bildats i Sverige, till 

exempel miljöfonden MISTRA och de gigantiska 

byråkratstyrda forskningsfonderna i EU är ett annat. Min 

argumentation kommer att ta omvägen över 

forskningsfondernas idé för att sedan landa i huruvida 

planering på den nivån kan vara långsiktigt bra, och 

vilken roll de kan ha för innovationer. Tanken med dessa 

forskningsfonder är nog att det finns stordriftsfördelar 

med större projekt. Problemet är att det är byråkrater på 

ganska hög nivå som ska bestämma om projekt ska få 

pengar eller inte. Även om vi har forskare som granskar 

ansökningarna medför detta bara att problemet blir 

ideologiskt. Det finns mycket litet som hindrar dessa 

forskare från att medvetet eller omedvetet stävja 

forskning av annan natur än de är vana vid. Speciellt i 

samhällsvetenskap och i tänkbart tvärvetenskapliga 

projekt är detta problem uppenbart. 

Men ideologifrågan är obetydlig jämfört med 

huvudproblemen. Innovation och nytänkande är inte 

sällan en gräsrotsrörelse. När det gäller forskning som är 

banbrytande och stöpt i helt nya banor (paradigmskiften 

för att använda en vetenskapsfilosofisk term) är det 

delvis svårt att se hur den ska komma fram i rådande 

ordning. Det är svårt att tänka sig att det italienska geniet 

Giordano Bruno, verksam i 1500-talets Italien, skulle fått 

pengar av en central stiftelse sittandes i Vatikanen för 

30

sina studier i universums oändlighet. Den tanke som nu 

känns självklar var det absolut inte då. Det ligger därför 

nära till hands att rädas den ideologiska styrning som 

dessa stiftelser alldeles säkert medvetet och omedvetet 

utövar. 

Vidare är motiven att samarbeta på det påtvingade sätt 

som nu sker ganska tveksamma. Grupperingar som 

tidigare velat samarbeta för att de såg en vinst med detta 

hade antagligen gjort det oavsett styrningen uppifrån. Låt 

oss jämföra detta med stora förvärv och 

sammanslagningar i företagsvärlden. VD:ar och andra 

högt uppsatta företagsledare har idéer att det finns 

stordriftsfördelar eller synergivinster med sammanslagna 

bolag, eller, vilket antagligen är det vanligaste, 

företagsledningar blandar ihop företagets storlek med 

dess möjlighet att vara effektivt. I värsta fall växer 

företaget för att ledningarna ville ha mer egen makt. 

Motiven kan vara många och tyvärr dunkla. Det finns 

dock omfattande forskning som visar att synergivinster 

alltför sällan realiseras. Om det hade funnits 

stordriftsfördelar måste vi fråga oss varför inte företagen 

organiskt kan växa till en nivå som är bra för 

kostnaderna? Samma ådras barn ger oss frågan att om det 

funnits synergier, vad är det som hindrar grupper från att 

samarbeta utan att slå ihop dem, eller på annat sätt tvinga 

dem? 

I förvärv efter förvärv kan vi återuppleva en av den 

svenska skolans fasor, grupparbetena. Hopfösta individer 

i en grupp för att i bästa fall lösa ett faktiskt problem. I 

många fall diskuteras inte före förvärvet vilka synergier 

som finns (jämför det ofta framförda hurtiga men smått 

imbecilla uttalandet, att eleverna måste lära sig 

31

samarbeta 17 och därför ska arbeta i grupp). Det finns 

följaktligen en del tvivel kring varför idén att statsmakten 

ska fösa ihop forskargrupper kommer att fungera bättre 

än om forskargrupperna själva identifierade eventuella 

samarbetspartners. 

Linux och andra företeelser på nätet har gjort oss alltmer 

uppmärksamma på kraften i spontana nätverk. 

Motivationen att delta är hög, och även för oss 

marknadsliberaler, vana vid en marknad som levererar 

fantastiska innovationer, ter sig resultaten överraskande. 

Att framtidens uppfinningar är oförutsägbara är 

självklart, men ändå måste jag känna förundran. I 

Linuxarbetet har två saker framförallt kommit fram. 

Individernas skaparlust har fått utrymme och gjorts till en 

resurs genom öppenheten. Vidare har de som direkt 

kunna se förtjänster med att vara med på ett enkelt sätt 

kunnat ansluta sig. På samma sätt borde vi försöka arbeta 

med forskning. Det är inte statsmakten som ska 

bestämma inriktningen på kunskapsuppbyggnaden eller 

forskningen. Detta bör universiteten göra själva. Det är 

då som de genom ett livligt experimenterande kan hitta 

”Linuxar”, och ett universitet i norra Sverige plötsligt får 

en förfrågan från Bombay. 

17 Om nu eleverna ska lära sig att samarbeta och arbeta i grupp så bör 

vi förstås ställa oss frågan vilka verktyg lärarna använder för att 

utveckla just dessa förmågor. Vanligtvis är grupparbeten något som 

tas till för att spara på lärartid. Jag har aldrig upplevt eller ens hört 

om någon skola som på allvar diskuterar hur själva arbetet i gruppen 

fortskred. Vanligtvis får den duktigaste eleven ”hedersuppdraget” att 

lösa uppgiften, eller, vilket ligger nära hur ett sammanslaget företag 

skulle gjort, arbetsuppgifterna fördelas enligt upplevd kompetens. 

Det är individuellt arbete i en formellt utnämnd grupp. 

32

Slutligen vill jag säga något sägas om de 

transaktionskostnader som en centralisering av 

forskningsmedlen har inneburit. Låt oss jämföra med ett 

alternativ som jag ur ett entreprenörsperspektiv tycker 

vore sundare. Antag att regeringen pytsar ut ett antal 

forskningsmiljarder enligt en fördelningsnyckel baserad 

på tidigare resultat, regionalt stöd etc. På universitetet 

vidtar nu en sedvanlig politisk kamp om dessa medel som 

löses via olika processer på lokal nivå. Vi har nu i alla 

fall gett universiteten möjlighet att fritt välja ämnen och 

tillvägagångssätt för sin forskning. Möjligheten att en 

”garderobsEinstein” upptäcker något finns. Kostnaden 

för att fördela medlen består i de processer på lokal nivå 

som finns för detta. De är penningmässigt relativt låga 

även om käbbel på universitet ibland kan förorsaka visst 

mänskligt lidande. Professorerna kommer den mesta 

delen av sin tid att kunna ägna sig åt forskning. 

Å andra sidan, med dagens modell, är den 

granskningsapparat som dagens forskningsstiftelser har 

till sitt förfogande avsevärd. Klasar av professorer 

granskar och skriver utlåtanden om andra professorers 

ansökningar. För att få medel ska man kunna visa att man 

har en samarbetspartner, vilket leder till att ovilliga och 

ibland rätt artificiella konstellationer bildas. Projekten 

måste vara så stora (ibland ofantliga) att risken att de blir 

utslätade för att undvika ”misslyckande” ökar per satsad 

krona. 

Det är förvisso sant att viss forskning och innovation 

kräver stora projekt. Men jag gissar att, och detta är trots 

allt en empirisk fråga, riktigt lyckade stora projekt har 

vuxit organiskt. Upphovsmännen har börjat med en idé, 

experimenterat med sak och form, och slutligen nått en 

33

storlek som krävs för att hitta lösningar på ett problem. I 

den nutida forsknings-Gosplan 18 som centraliseringen av 

forskningsmedlen lett till försvinner mycket pengar som 

skulle kunnat vara löner till forskare och pengar till 

utrustning. För forskningens skull vore det bättre att 

duktiga forskare, men även mediokra sådana, ägnar sig åt 

forskning. Att lägga ner avsevärt med tid för att söka 

pengar eller granska andras ansökningar måste anses vara 

fullständigt slöseri med resurser. Vidare är det nog så att 

vi ibland behöver forskning på ”knäppa” saker. Då och 

då inte minst för att få bekräftat att det spår vi är inne på 

är rätt. Inte alltför sällan för att resultaten kan skaka vår 

världsbild och få oss att förstå att det är den som är tokig 

och behöver utvecklas. För att få originella innovationer 

och ett nytt sätt att se världen på krävs institutioner som 

gagnar detta. Det krävs att idéer kan få flyta nerifrån och 

upp, och att beslut om finansiering fattas så nära 

kunskapen som möjligt. För att få ordentlig fart på 

forskarsverige bör de centrala forskningsstiftelserna 

läggas ner. Att det ändå pågår så pass mycket intressant 

forskning i Sverige är sannolikt trots existensen av 

centralplanerad forskningsfinansiering, inte tack vare. 

Det finns således en tydlig bristande 

verklighetsförankring i tron att innovation kommer 

uppifrån och ned. Vi kan inte ersätta kunskap som är 

lokal - och för att använda ett slitet uttryck: holistisk - 

18 Från Wikipedia 31 dec 2011: Gosplan, förkortning för ryskans: 

Gosudarstvennij planovij komitet soveta ministrov (Sovjetiska 

ministerrådets statliga plankommitté). Gosplan var den sovjetiska 

regeringens och därmed kommunistpartiets centrala ekonomiska 

planorgan åren 1921 - 1991. Organet ansvarade bland annat för 

femårsplanerna. 

34

med flödesscheman och manualer. Det är heller inte 

möjligt att summera information och i aggregerade 

format skapa mått på något och därmed tro att vi på en 

högre nivå har kunskap. Ju högre upp i en hierarki en 

människa är, desto större kan informations- och 

maktövertaget vara. I vissa fall kan människor i toppen 

också vara riktigt smarta och därmed även ha ett 

kunskapsövertag. Steve Jobs och Ingvar Kamprad tycks 

vara moderna exempel på detta. I normala fall finns det 

dock ingen anledning att blanda ihop kunskaps- med 

informationsövertag. Beslutsfattare på alla nivåer måste 

ha kunskap och bra rådgivare för att besluten ska bli bra. 

Ju mer komplex tillvaron blir, och ju mer beslutsfattande 

som måste ske på lokal nivå eller decentraliserat för att 

bli riktigt bra, desto sämre fungerar en fiskmåsstrategi. 

Det vill säga det är knappast långsiktigt hållbart att ta in 

en rådgivare som ser på verksamheten som sutte han i en 

masttopp, låta honom formulera företagets strategi och 

sedan lämna sitt visitkort och uppgiften att implementera 

strategin hos de stackars utförarna. Liksom en 

finansminister måste förstå processerna i ekonomin för 

att kunna ta rimliga beslut, bör en VD också förstå sin 

verksamhet på ett kunskapsmässigt plan. 

Vi kan alltså se marknaderna som entreprenöriellt drivna 

processer. Individer agerar som köpare och säljare på en 

marknad därför att de båda tjänar på detta (vi bortser här 

från eventuellt tvång vilket ju självklart vore en helt 

annan historia). Vidare ser vi marknaden som en arena 

för lärande. Entreprenörer lär sig om värden på olika 

saker, preferenser och också i viss mån om framtida 

35

möjliga priser genom att agera på marknader. Det uppstår 

skäl för entreprenör att förändra förhållanden på en 

marknad om hon ser möjligheter med detta. 

Det är egentligen i detta härad vi kan skönja en av de 

stora skillnaderna mellan den förhärskande 

nationalekonomiska grenen och det jag beskriver i denna 

skrift. I den österrikiske skolans beskrivning av en 

marknad är osäkerheten om framtiden betydande. Det är 

den första viktiga skillnaden mellan den gängse 

nationalekonomin och en mer realistisk världsbild. Den 

österrikiska ekonomens entreprenörer vet inte vad de inte 

vet, och de vet heller inte kostnaden för att skaffa sig 

information om detta. Det entreprenören däremot ”vet” är 

att de har en subjektiv idé om den framtida utvecklingen, 

och de är beredda att agera på denna förväntan om 

framtiden. 

Den andra viktiga skillnaden är att vår entreprenör tror att 

hon kan förändra något. Hon är inte passiv när det gäller 

prisbildningen utan deltar med liv och lust. Det är denna 

dynamik som är konkurrens. Aktörer agerar i ett läge 

som för dem framstår redo för förändring och denna 

förändring inträffar som en följd av faktiska handlingar 

och beslut. Konkurrens är således inget statiskt tillstånd 

utan en process där aktörer i och mellan marknader 

upptäcker teknologier, nya tjänster etc. 

Det finns många ganska intressanta (rätts-)processer när 

det gäller konkurrensen. Ibland anses företag ha vuxit sig 

för stora och därmed vara i behov av att tyglas. Fredag 

den 13 oktober 1307 inleddes kanske den första åtgärden 

någonsin mot ett multinationellt företag. Den franske 

kungen vidtog åtgärder mot den mäktiga 

36

tempelriddarorden. Tempelriddarna hade en imponerande 

internationell organisation med utlåning till fler än ett 

kungahus. Den franske kungen (för övrigt en stor 

låntagare hos tempelriddarna) ansåg att tempelriddarnas 

makt var alltför stor och slog med kyrkans hjälp till mot 

dem. Vid operationen, som i omfattning får anses vara 

ytterst imponerande, greps mängder av tempelriddare. 

Det blev också början till slutet på tempelriddarnas 

dominans av företagsverksamhet i den multinationella 

skalan. 

Mindre häxlika men dock stora processer har även förts i 

modern tid. IBM blev på grund av sin storlek förd till 

rätten januari 1969 i målet U.S. v. IBM . IBM stod 

anklagad för att försöka monopolisera marknaden för 

datorkraft primärt för affärsbruk. Rättegången drog ut 

över 13 år innan USAs justitiedepartement 1982 

bestämde sig för att lägga ner målet utan åtgärd. En 

intressant fråga är hur IBMs förmåga att göra affärer och 

verka på marknaden påverkades av det hot och negativa 

publicitet som rättsfallet utgjorde. 

Ett annat intressant nutida fall är US vs Microsoft 

(Microsoft har även varit involverat i Europeiska 

rättsfall). I detta fall ansågs brottet vara att Microsoft 

buntade ihop sitt operativsystem Windows med sin egen 

webbläsare Explorer. I ett ganska märkligt fall 

diskuterades huruvida Microsoft fick utforma sina 

produkter och programvaror som de ville. Microsoft 

hävdade att det de gjorde var innovativt, och att hela 

rättsfallet grundades på att deras konkurrenter kände sig 

pressade. Amerikanska justitiedepartementet ville i 

ursprungsläget dela Microsoft men övergav den tanken 

2001. Ett öppet brev till Bill Clinton 2 juni 1999 

37

publicerat i The Washington Post och The New York 

Times tydliggör problemet med statlig inblandning I 

marknaden: 

"An Open Letter to President Clinton From 240 

Economists On Antitrust Protectionism. […] Consumers 

did not ask for these antitrust actions — rival business 

firms did. Consumers of high technology have enjoyed 

falling prices, expanding outputs, and a breathtaking 

array of new products and innovations. [ ...] Increasingly, 

however, some firms have sought to handicap their rivals 

by turning to government for protection. Many of these 

cases are based on speculation about some vaguely 

specified consumer harm in some unspecified future, and 

many of the proposed interventions will weaken 

successful U.S. firms and impede their competitiveness 

abroad.” 

Det sistnämnda, hur staten ibland kommer sig för att 

skydda konkurrenter från alltför duktiga företag, är temat 

i det sista fallet jag nu tänker ta upp. Den 3 juli 2001 

stoppade den Europeiska Kommissionen 

sammanslagningen av de två företagen General Electric 

(GE) och Honeywell. Nyttan med att stora förvärv ibland 

stoppas av myndigheter kan i och för sig diskuteras. Jag 

kan tycka att de som i allmänhet borde vara mest 

bekymrade är ägarna till företagen då det sällan uppstår 

någon långsiktigt god lönsamhet i sammanslagna enheter. 

Det som gör detta förvärv intressant för oss är dock 

motiven till att det stoppades. Det sammanslagna 

företaget GE/Honeywell skulle ha både möjlighet och 

drivkraft att erbjuda kunder lägre priser på de 

flygmotorer som GE tillverkade, och på övrig 

flygplansutrustning som Honeywell producerade. I sitt 

38

eslut skriver EU-Kommissionen: ”Det sammanslagna 

företaget kommer att ha möjligheter att erbjuda 

sammansatta produkter som marknaden inte sett före 

sammanslagningen och som ingen konkurrent kan möta” 

(min översättning). 

Speciellt bekymrad var Kommissionen att det 

sammanslagna företaget skulle kunna sätta priserna så 

lågt att kunderna lockades att handla av dem (sic!). 

Sammanslagningen stoppades därmed inte för att 

kunderna skulle få det sämre (vilket för övrigt var 

huvudargumentet för de amerikanska och kanadensiska 

myndigheternas godkännande eftersom de såg fördelar 

för kunderna som det viktiga) utan för att konkurrenterna 

inte skulle kunna överleva mot en så överlägsen 

medtävlare. 

Den Europeiska kommissionen, liksom flertalet 

nationalekonomer, uppvisar i detta en ganska statisk 

verklighetssyn. Den teknologi som finns nu, och den 

situation som råder på marknaden är enligt ett sådant 

synsätt också det vi ser i morgon. Få kommer ihåg att av 

de 100 största amerikanska företagen i 1900-talets början 

är bara sex kvar på topp 100-listan. Före 1975 fanns 

varken Apple eller Microsoft, två företag som idag tycks 

dominera marknaden. Google, vars webbläsare jag för 

närvarande använder, bildades 1998. Det finns alltså god 

anledning att vara litet ödmjuk när vi diskuterar 

konkurrens, vad det är, hur det uppstår, och vad som kan 

förhindra denna. 

Vi bör förstå konkurrens som att företag försöker tjäna 

pengar genom att agera annorlunda än sina medtävlare. 

De kan till exempel ha en annan prissättning, göra bättre 

39

produkter, lösa kunders behov på helt nya sätt etc. 

Drivkraften för företaget blir just att tjäna pengar genom 

att söka exklusivitet i kundernas ögon. Det är i analysen 

av marknader som en ständigt pågående process som 

begreppet konkurrens kan spela någon väsentligt roll. 

Schumpeter är kanske den ekonom som förknippats mest 

med ett alternativt synsätt till den statiska syn på 

konkurrens som till exempel EU-kommissionen gav 

uttryck för i GE/Honeywell-fallet. Han myntade 

begreppet ” kreativ förstörelse” 1942 för att beskriva hur 

nya teknologier, eller nya produkter eller tjänster enligt 

honom ständigt skulle omstörta marknader. Den 

viktigaste faktorn för en långsiktigt positiv ekonomisk 

utveckling är enligt Schumpeter entreprenörernas 

innovationer. Innovationer ersätter befintlig teknik, och 

redan etablerade företag kan finna att de är för ineffektiva 

för att vara kvar på marknaden, eller att marknaden de 

varit på inte längre finns. Att företag strävar efter 

monopolpositioner är enligt honom sunt eftersom det är 

just dessa vinster som driver förnyelse. 

Enligt Schumpeter är konkurrens en evolutionär process. 

Kampen om kunderna sker delvis genom nya varor (till 

exempel litiumbatterier istället för blybatterier, 

smartphones istället för bärbara datorer och 

musikspelare), ny teknologi (till exempel desktop 

publishing i stället för grafiker), nya tillverkningsställen 

(Kina av till exempel elektronik), och nya typer av 

organisation (till exempel IKEA med ett ganska stort 

kundengagemang i själva tillverkningen av den färdiga 

produkten och Wholefoods som blivit kända för att 

omfattande decentraliserat beslutsfattande i 

organisationen). 

40

Vi kan lätt inse att Schumpeter skulle ha ogillat den 

nuvarande Europeiska konkurrenslagstiftningens 

idealmarknader. För honom var en statisk ögonblicksbild 

ointressant. Av större intresse var om det fanns hinder för 

entreprenörer att agera. De flesta sådana hinder som vi 

lätt kan identifiera har sitt ursprung i lagstiftning och 

myndigheters maktutövning. Till exempel är långvariga 

patent ett sådant inträdeshinder. Ett annat är de fall staten 

väljer att ha monopol på en marknad. Slutligen i ett 

tragikomiskt exempel visar den sydamerikanske 

ekonomen Hernando Soto (2000) hur det kan krävas upp 

till 207 olika åtgärder som i sin omfattning tar sex 

timmar multiplicerat med 289 arbetsdagar för att på ett 

lagligt sätt starta ett litet skrädderi i Lima. 19 

I den moderna konkurrenslagstiftningens idealmodell 

kommer priset på en vara att vara lika med kostnaden för 

att på marknaden tillföra en ytterligare enhet av varan 

eller tjänsten, den så kallade marginalkostnaden. Alla har 

fullständig information, och det som inte är känt om 

framtiden kan vi litet raljerande säga är ointressant. Även 

i den österrikiska skolans mer realistiska modell, vilken 

vilar på entreprenörs handlingar, borde priset på lång sikt 

närma sig marginalkostnaden eftersom ett pris ovan 

denna leder till vinster utöver ”normal” avkastning för 

företagen. Det bör alltså finnas entreprenörer som vill 

komma in på marknaden och ta del av dessa vinster. I 

verkligheten torde dock aldrig priset bli lika med 

marginalkostnaden om inte marknaden är mycket mogen 

19 Som en omedveten bekräftelse av Sotos betoning av vikten av 

förenklad byråkrati sände Studio Ett, P1, den 22 dec. 2011 ett 

reportage om Ghana där en del av förklaringen till den starka 

tillväxten i Ghana var just förenklad byråkrati för företagare! 

41

och innovationsfattig. Jag har själv svårt att hitta ett 

exempel på en existerande marknad där innovationen på 

detta sätt upphört. Men på många marknader såsom till 

exempel hemelektronikprodukter har vi under lång tid 

sett omfattande prispress trots kvalitetsförbättringar av 

produkterna. Detta kan ses som ett tecken på ett 

underliggande tryck på priset att närma sig 

marginalkostnaden. 

Dessutom är det svårt att konstruera ett realistiskt 

scenario där allas förväntningar om framtiden 

sammanfaller med det som verkligen händer. Det senare 

skulle innebära att alla har exakt samma syn på framtida 

avkastning på en marknad och alla därmed skulle agera 

på exakt samma sätt när det gäller till exempel 

investeringar. Därutöver skulle detta kräva att ingen blev 

överraskad av något. 

Det är här väsentligt att ta upp den experimentlusta som 

mitt i marknadens kaos systematiskt tycks finna på bättre 

sätt att göra saker på, och nya produkter som lockar 

kunder. Delar av detta kommer till därför att vi har 

människor som Linus Torvalds. Människor som tycker 

om att experimentera. I vissa fall blir resultatet 

misslyckat varvid människor lär sig av det. Det finns två 

väsentliga drivkrafter i denna process: Dels har 

människan en inneboende lust att hitta på saker, dels att 

det kan finnas pengar att tjäna på innovationer som fler 

vill ha del av. Marknadsliberaler tenderar ibland att 

glömma det lustfyllda momentet i innovationsprocessen, 

och socialister tenderar att glömma vinsternas roll. 

Konkurrens är således en dynamisk process. En av de 

viktigaste lärdomarna är därför att myndigheter i så liten 

42

utsträckning som möjligt ska bestämma hur varor och 

tjänster ska utformas. Ibland kan detta dock vara 

nödvändigt, till exempel när det gäller miljöåtgärder 

såsom bullerskydd eller minskningen av utsläpp. 20 Det är 

då av väsentlig vikt att statsmakten inte väljer hur vi ska 

lösa problemen utan nöjer sig med att bestämma utfallet. 

Det vill säga att om vi är bekymrade över buller så ska 

myndigheten sätta nivåer för hur mycket buller som 

tillåts, inte bestämma de faktiska lösningarna. 

Den diskussion som idag förekommer om att ”vi behöver 

standarder” leder därför i fel riktning. Det finns myter om 

hur vi kom att fastna i fel standarder när det gäller 

tangentbord på datorn, fel videostandard etc. 

(Tangentbord vet fortfarande många vad det är men video 

som produkt har ju mött sina banemän i överlägsna 

digitala produkter). Resonemanget bygger på en idé om 

att vi har inlåsningseffekter som gör att vi kommer att 

använda tekniskt underlägsna produkter. Det vill säga, av 

olika skäl fastnar aktörer i att använda produkter som 

tekniskt och ekonomiskt är underlägsen en 

konkurrerande produkt som av någon anledning inte slår 

igenom. Det exempel som ofta förs fram är 

tangentborsstrukturen QWERTY som av vissa forskare 

ansågs vara underlägsen Dvorak-tangentbordet. Förutom 

20 Vi ska dock påminna oss om att Nobelpristagaren i Ekonomi 

Ronald Coase hävdar att i många fall kan parterna själva förhandla 

fram lösningar. Det gäller bara att ge rättigheterna till någon part. 

Om min bostadsrättsförening ägde rätten till en lugn omgivning så 

skulle en eventuell bullerkälla vara tvungen att betala oss för rätten 

att bullra. Att inte denna typ av lokala lösningar sker oftare beror på 

dåligt definierade rättigheter samt kostnader för att ”klara av” själva 

förhandlingen. 

43

att en av de forskare som framfört argumentet hade 

personligt intresse av att Dvorak skulle bli nästa standard 

tycks inte inlåsningseffekten förekomma. Det finns inga 

tecken på att QWERTY är det underlägsna 

tangentbordet, inte heller att vi har inlåsningseffekter i de 

fall marknaderna får konkurrera fritt. Inlåsningseffekter i 

underlägsen teknologi kan inträffa när myndigheter väljer 

att stödja vissa teknologier eller förhindrar konkurrens 

genom till exempel att ge patent. Jämför till exempel hur 

sena fransmännen var att komma till tals med internet då 

den franska staten låg bakom en storsatsning på 

kommunikationssystemet minitel. Patenträttens vara eller 

inte vara tål därför att diskuteras. När det gäller 

tangentbordsutvecklingen är det bara att med närmast 

förundran betrakta vad som händer med tangentbord och 

inmatningsverktyg i en tid som gått från min barndoms 

skrivmaskin till nuvarande smartphones. 

Schumpeter såg på entreprenören som en 

destabiliserande faktor. Innovationer skapade 

teknologiska språng, och marknader lämnades ödelagda. 

Med ett kraftfullt språk beskriver Schumpeter 

entreprenören, ledaren, som följs av imitatörer tills en ny 

ledare dyker upp. På sitt sätt kan vi i Schumpeter spåra 

drag av de i Marxistisk litteratur förödande kapitalistiska 

cyklerna. Den entreprenör jag ser på marknaden, och den 

marknadsprocess som jag tror existerar, liknar 

Schumpeters motsvarigheter då de är dynamiska och 

relativt oförutsägbara. Där slutar dock likheten. Jag ser 

entreprenören som en stabiliserande faktor i det att hon 

jämkar priser och konsumenternas preferenser, och 

utnyttjar resurser allt bättre. I det fall någon entreprenör 

revolutionerar marknaden så är det de andra 

44

entreprenörernas förmåga att reagera på de möjligheter 

som nu står till buds som är stabiliserande. 

Marknaderna kommer dock aldrig till det ”ideala” 

jämviktstillstånd som ligger till grund för modern analys 

av konkurrenssituationen på en marknad. Kundernas syn 

på vad som är bra och dåligt förändras över tiden. 

Luleåborna blev över en natt varse att det kalla klimatet 

faktiskt är en tillgång då Facebook beslutat att investera i 

gigantiska datorhallar för sina servrar. Så både smak och 

kunskapen om vad vi kan göra förändrar 

förutsättningarna på en marknad. Vidare kommer 

entreprenörers experimentlusta och vinstintresse, i de fall 

de är modiga eller har fantasi att tänka utanför normen, 

ständigt att skapa förluster (viktiga lärdomar) och vinster 

(nya riktningar) på marknader. Kvar finns egentligen 

bara en tendens mot ett jämviktstillstånd. 

En företeelse inom marknadsanalys som är svår att 

förena med den gängse ekonomins passiva aktörer är den 

aktiva marknadsföring vi möter i olika former i 

samhället. Om produkterna vore likadana och det 

egentligen inte spelar någon roll vem som är leverantör, 

vilken roll skulle marknadsföringen, och reklamen som 

en av marknadsföringens mer uppenbara delar, då 

egentligen ha? Marknadsföring är en företeelse i 

samhället, som liksom många andra, väcker extrema 

åsikter i alla riktningar. Enligt den ena extrema åsikten är 

marknadsföring ett slöseri med värdefulla resurser i 

samhället. Reklam i synnerhet eller marknadsföring i 

allmänhet lurar oss konsumenter att konsumera mer än vi 

egentligen behöver. Reklam kan också snedvrida våra 

böjelser så att vi kommer att konsumera mer av en 

produkt som egentligen är skadlig för oss. Tobaks- och 

45

alkoholreklam är typiska exempel på produktgrupper 

vars marknadsföring ofta stöter på dessa argument. 

Att det finns marknadsföring är också ett indirekt tecken 

på marknadsmakt, enligt kritikerna. Och det är 

tvivelsutan så att om du inte trodde att din 

marknadsföring skulle ge dig ett försprång framför 

konkurrenterna så skulle du inte ägna resurser och tid åt 

denna aktivitet. Likväl är det svårt att fullt ut anamma 

åsikten att marknadsföring är de onda kapitalisternas 

medel för att förföra oss obetänksamma konsumenter. 

Visst förekommer det ibland att marknadsföringsåtgärder 

är ett rent slöseri med resurser. Emellertid är det närmast 

omöjligt att med säkerhet säga när detta skulle vara fallet. 

Det är vidare så att marknadsföring tjänar några 

väsentliga syften i en modern ekonomi. 

Det är meningslöst att prata om efterfrågan på en produkt 

om ingen känner till dess existens. Ändå skulle vi ofta 

kunna säga att produkten x är en innovation som 

förändrat våra liv. Många av oss skulle säga att internet 

är en sådan produkt/tjänst. Att tjäna en konsument kan 

därför betyda att entreprenören måste göra konsumenten 

uppmärksam på sin produkt. 

Marknadsföring är ett sätt att konkurrera på – det behöver 

inte vara ett tecken på ett skadligt monopol. I en teoretisk 

”perfekt konkurrensvärld” är alla produkter på en 

marknad homogena, det vill säga likadana, alla aktörer 

har all nödvändig information och ingen kan påverka 

priset. I verkliga världen sker konkurrensen i 

marknadsprocessen, också mellan produkter. De flesta av 

oss ser produktutveckling och valfrihet som något 

positivt. Vi vill inte att alla mobiltelefoner har exakt 

46

identiska egenskaper. Lika litet som vi vill att alla böcker 

ska vara stöpta i samma form, eller all konst se likadan 

ut. Böcker är ett bra exempel då det för de flesta 

människor är fullständigt naturligt att det finns olika 

författare som passar olika smaker. Emellertid behöver vi 

hjälp med att hitta nya böcker i vår favoritgenre. 

Pappersboken konkurrerar idag dessutom med ljudböcker 

och elektroniska varianter såsom olika läsplattor. Boken 

som produkt konkurrerar även med andra produkter om 

vår tid. I viss utsträckning vill vi känna till alternativen. 

Det är svårt att skilja på reklam som ”stör” och reklam 

som uppmärksammar och informerar. I slutändan 

kommer det alltid att handla om två saker: Hur mycket 

tror vi att medborgaren klarar, och vilket etiskt ansvar 

kan vi ålägga företagen? Den första frågan rör egentligen 

vår människosyn. Tror vi att enskilda medborgare har 

förstånd att hantera den massiva marknadsföringen vi 

ändå utsätts för? Och vid vilken nivå, om någon, på 

marknadsföringen måste staten hjälpa medborgarna? 

Den etiska frågan utgör egentligen kärnan i hur 

företagens roll på en marknad kan beskrivas. Adam 

Smith, av många ansedd som marknadsekonomins fader, 

ansåg själv att ett samhälle måste vara styrt av etiska 

regler. Det finns således stöd hos en av 

marknadsekonomins förfäder för att tycka att även 

företag och företagsledare kan ha ett ansvar som går 

utöver ansvaret att tjäna så mycket pengar som möjligt åt 

ägaren. Medborgarna, om än inte alltid konsumenterna, 

verkar också tycka att det finns ett värde i att företag inte 

förstör miljön och ägnar sig åt barnarbete eller ren 

utsugning av människor för att hålla ned kostnaderna. 

Därför blir reklam riktad mot barn ett intressant exempel. 

47

Barn är sannolikt oftare i den situationen att de har 

problem att sortera mellan information och påverkan. Vi 

måste därför ställa oss frågan om företag kan försvara sig 

med att ”vi följer lagen” om de använder metoder som de 

egentligen inte tycker att deras egna barn ska utsättas för 

(eller om företagsledarna saknar empatisk förmåga, det 

som en människa med empatisk förmåga inte skulle vilja 

utsätta sina egna och andras barn för). Reklam riktat 

direkt till barn är därför i många avseenden tveksamt. 

Men lika tveksamt är det egentligen att staten ska ha 

möjligheter i dagens samhälle att på detaljerad nivå 

lagstifta om detta. 

Lösningen består antagligen i att stora företag faktiskt tar 

sitt sociala ansvar och aktivt deltar i debatten och 

tolkningen av etiska värderingar för att skapa en 

mänsklig marknadsekonomi. Det är förlegat med 

företagsledare som säger sig följa lagar och regler, och 

därmed bara har att tjäna så mycket pengar som möjligt 

åt sina ägare. Företag är en av många aktörer i 

samhällsekonomin. I allmänhet har företag oftare en 

starkare röst i samhället än en enskild individ då de har 

marknadsföringsavdelningar och kommunikatörer vars 

enda syfte är att föra fram företagets röst. Det är därför 

rimligt att kräva att företagsledningar tar och visar ett 

moraliskt engagemang. En marknadsekonomi utan etiska 

värderingar blir ett samhälle befolkat av psykopater. Ett 

företag som agerar i ett moraliskt vakuum bör därför 

liknas vid och hanteras som en psykopat, en oönskad del 

av samhället. En människas ansvar att behandla sin nästa 

med värdighet kan inte upphöra för att hon är 

företagsledare eller sätter sig i en bolagsstyrelse! 

48

Marknadsföring kan förutom tidigare nämnda funktioner 

också vara ett sätt att signalera stabilitet. ”Vi har råd att 

satsa på marknadsföring eftersom vi är ett solitt företag. 

Vi kommer att finnas även i framtiden”. Just denna del i 

den relationsbyggande processen är inte oviktig för till 

exempel banker och företag som står för grundläggande 

tjänster såsom vatten och värme. Vi vill vara säkra på att 

våra lån inte faller i händerna på maffialiknande 

lånehajar för att vår bank går omkull, och vi vill inte 

heller frysa ihjäl för att värmeleverantören gått under. 

Just detta att konkurrera genom att bygga en relation är 

för kunderna ofta viktigt men för vissa ekonomiska 

teoretiker otänkbart, eller fel. I den ”ideala 

konkurrensmodellen” är det oviktigt vem som klipper 

mitt hår, bara pris och kvalitet är det rätta. Men kunderna 

har ganska ofta en relation till dem som de handlar av – 

speciellt till de som tillhandahåller tjänster. Vi har 

favoritfrisörer, restauranger och städfirmor av många 

andra skäl än mätbara kvalitets- och pris-skäl. Denna 

relation behöver på intet vis vara direkt. Många av oss 

känner närhet till ett visst bilmärke eller en 

mobiltelefontillverkare utan att ha en påtaglig direkt 

kontakt med företaget ifråga. 

I vissa fall utvecklas relationen och blir ett sätt för 

företagen att konkurrera. På amazon.co.uk., min 

favoritbokhandlare, finns en solid databas över mina 

tidigare inköp och vilka andra produkter som jag visar 

intresse för. Det gör att företaget kan ge mig råd om 

liknande produkter eller författare i samma genre. 

Amazon har också byggt upp ett omfattande system med 

kommentarer från kunder om produkterna. Det är därför 

mycket lättare för mig att hitta intressant litteratur på 

49

Amazon än att besöka en fysisk bokhandel. För mig är 

uppenbarligen Amazon inte jämförbart med vilken 

bokhandel som helst. Amazons relation till mig är stark. 

Det innebär att företaget har ett övertag gentemot sina 

konkurrenter. Jag skulle då i någon statisk bemärkelse 

kunna prata om Amazons marknadsmakt. För mig som 

kund är dock det som skiljer Amazon från deras 

konkurrenter delvis det som gör dem attraktiva för mig. 

Att de är kända gör det också tryggare för mig att handla 

med dem. 

Den svenske företagsekonomen Normann använder 

begreppet ”relationskompetens” som del av ett äldre 

strategiskt paradigm. Han betonar vikten av att inte se 

kunder som en anonym massa utan som individer där 

relationen mellan dessa individer och företaget utgör 

kärnverksamheten. Här finner vi grunden för hur ett 

framgångsrikt företag kan bygga sitt varumärke både 

gentemot kunder och anställda. 

Om vi skulle se den perfekta marknaden som en 

oföränderlig värld där ingen kan påverka priset och där 

all information är känd, skulle vi finna att en sådan 

marknad inte existerar i någon bransch eller del av 

världen. Med en sådan världsbild blir alla försök att skilja 

sig från konkurrenterna ett hot. Reklam, att tillverka 

annorlunda varianter av en produkt, att bygga relationer 

med kunder blir ett hot mot konkurrensen. Om vi i stället 

väljer att se konkurrensen som en dynamisk process blir 

alla sådana aktiviteter konkurrensskapande. 

Konkurrensen hårdnar med fler sådana åtgärder. Den 

senare bilden ligger också närmare den verklighet som 

affärskvinnor och affärsmän verkar i. Att värna om 

konkurrensen blir alltså inte att likrikta marknader utan 

50

att skapa förutsättningar för inträde och innovation på 

marknaden. 

Vi kanske heller inte att ska lägga ner alltför mycket tid 

på att definiera marknader och marknadsandelar i ett 

utslag av allmän oro för att stora företag ska komma att 

dominera vår tillvaro. Ibland kan det vara så att en stor 

producent har kostnadsfördelar gentemot en mindre 

konkurrent av naturliga skäl. Det är till exempel så att 

lönsamma jordbruk idag inte kan vara hur små som helst. 

(Även om en resa genom Norge kan ge intryck därav. 

Det säger nog mer om norrmännens förkärlek för 

jordbruksstöd än den egentliga lönsamheten i små 

jordbruk.) 

En inte oväsentlig avslutade diskussion som får runda av 

detta avsnitt är den om ”optimala” fördelningar ur 

välfärdssynpunkt. Den del av nationalekonomin som 

kommit att tillägnas detta område kallas 

välfärdsekonomi. En ekonomiskt effektiv situation för en 

ekonom i huvudfåran uppstår när tillgängliga resurser 

inte kan omfördelas så att någon får det bättre utan att 

någon annan får det sämre. Om en aktör gör något så att 

minst en person får det bättre utan att situationen 

försämras för någon, är det en förbättring. Bland 

ekonomer talar man om en paretoförbättring efter den 

italienske ekonomen Vilfredo Pareto. 

Men att tänka i termer av paretoförbättringar bygger på 

att alla har samma syn på förändringen. I grunden ligger 

en tanke om att nationalekonomi är vetenskapen om hur 

man med knappa, begränsade resurser når givna mål. 

Detta synsätt på vad nationalekonomi är reducerar 

vetenskapen till en matematisk övning i effektivaste 

51

medlen för att nå givna mål. Men nationalekonomi är 

snarare vetenskapen om aktörer som agerar målmedvetet 

för att förändra sin situation. Därför blir tanken om en 

jämviktssituation med givna mål och medel missvisande. 

Om målen och medlen är givna saknas nämligen den 

viktigaste aktören, entreprenören, som ständigt skapar 

nya mål och medel. 

Det finns heller ingen anledning att tro att det går att 

jämföra olika politiska ingrepp i ekonomin med den 

tänkta pareto-optimala punkten. Vi har helt enkelt inte, 

och kan inte heller ha, kunskap om vad/var en sådan 

punkt är. Vi måste därför betrakta tanken om att finna en 

tänkbar pareto-optimal fördelning av resurserna som 

närbesläktad tanken om en centralt planerad ekonomi. På 

samma sätt som planekonomin faller på orimligheten i att 

försöka replikera viktiga kunskapsbyggande strukturer 

och processer brottas även den moderna 

välfärdsekonomiska teorin och empirin med detta 

problem. Det finns heller ingen klart uttalad idé om hur 

vi ska komma till den ideala/optimala punkten. 

Entreprenören och hennes misslyckanden och 

framgångar saknas i detta statiska sätt att se på 

ekonomin. 

Vidare har alla individer inte samma vision om framtiden 

och vad som är bra. Det går alltså inte att addera 

individers mål till en samlad målbild. Hela tanken om att 

på en samlad, aggregerad nivå försöka imitera 

individuella val och beslut vilar på att det finns en 

konsistent syn på vad som är samhälleligt optimal. Att 

det finns en sinnebild eller vision av detta. Men vi inser 

lätt att så inte är fallet. Det finns idag få av oss som tror 

att allt kan genomföras för folket men inget genom 

52

folket. ”Folket” är ingen homogen massa. Vi bör därför 

förhålla oss skeptiska till en central planering, ja till och 

med en modellering med en idé om det perfekta sättet att 

fördela resurser. Det måste vara bättre att bara låta 

marknaders naturliga mekanismer samt individernas lust 

att förbättra sin situation verka fritt. 

Så ett samhälles politiska beslut måste utvärderas från 

dessa besluts förmåga att uppmuntra upptäckt och 

underlätta handel mellan individer. De centrala 

funktionerna för statsmakten blir att underlätta 

entreprenörers inträde på marknader. Vi behöver därför 

mer ingående förstå det som Hernando Soto lyfter fram 

när det gäller byråkratins och äganderättens betydelse för 

ett entreprenöriellt samhällsklimat. När det förekommer 

byråkratiska hinder bör vi försöka begripa hur vi kan 

minska dessa. Vi bör i framtiden också mer ingående 

studera och i befintliga fall åtgärda den intrikata situation 

som patent och copyright skapar. Å ena sidan vill vi 

understryka äganderätten. Men som fallet med Linux och 

mängder med andra historier visar, kan en generösare 

attityd mot kopiering och spridning faktiskt leda till att 

innovationstakten ökar - och att som i fallet Linux - de 

som startar innovationsprocessen ändå kan tjäna på det. 

Det är svårt att idag förutsäga hur sådana affärsmodeller 

ska se ut som möjliggör vinst i en värld utan patent. Dock 

kan vi lugnt ha förtröstan till att de finns i någons huvud 

någonstans i världen. 

53

Den matematiska paternalismen 

The Yen Buddhists are the richest religious sect in the 

universe. They hold that the accumulation of money is a 

great evil and a burden to the soul. They therefore, 

regardless of personal hazard, see it as their unpleasant 

duty to acquire as much as possible in order to reduce the 

risk to innocent people. 

Terry Pratchett Wyrd Sisters 

Det tycks finnas en ganska stark förhoppning hos 

medborgare i olika länder att någon ska kunna ha 

kontrollen över samhällsekonomin. Denne ”någon” 

skulle då kunna hjälpa oss vanliga medborgare att slippa 

kapitalistiska vedermödor såsom lågkonjunkturer. 

Aftonbladets ledare från den 4 november 2011, ”Dags att 

börja vara finansminister, Borg” är ett bra exempel på 

detta. Den grekiska krisen som var det stora 

samtalsämnet 2011 hade enligt ledarskribenten kunnat 

undvikas med bättre och kraftfullare tag från Europas 

finansministrar. Vad exakt en finansminister egentligen 

kan och inte kan är ett ämne som avhandlas senare i 

boken. I detta kapitel kommer jag att närmare syna vilka 

möjligheter som finns att planera ekonomin från 

regeringshåll. Det vill säga jag kommer närmare att 

undersöka tanken på en paternalistisk plan och 

centralstyrning av ekonomin. 

54

I en ca 20 år lång kontrovers om den socialistiska 

ekonomins möjligheter stred marknadsekonomer av 

österrikisk karaktär och planekonomer från det som kom 

att kallas den neoklassiska skolan, det som jag benämnt 

den gängse skolbildningen, på den akademiska och 

politiska arenan 

Föremålet för deras diskussion var till en början vilken 

organisation av ekonomin som var mest effektiv: 

marknads- eller planekonomi. Den kom efterhand att 

behandla möjligheten att räkna fram de optimala 

produktions- och konsumtionskvantiteterna i ett 

samhälle. Såhär drygt 70 år efter den bok av Ludvig von 

Mises, österrikisk nationalekonom och en av de 

viktigaste historiska profilerna i den österrikiska skolan, 

som startade kontroversen kan vi sammanfatta debatten i 

två delar. 21 

Många skulle säga att efter Sovjetunionens fall är 

åtminstone frågan om möjligheten att matematisk 

formulera samhällsekonomins mål, och vägen mot detta 

mål, överspelad. (Även om några få hårdnackat skulle 

peka på Kina som ett gott exempel). I vår jakt på 

sanningen bör vi inte hemfalla till argumentet att 

Sovjetunionens fall motbevisar planekonomins 

bärkraftighet på ett teoretiskt plan. Den ”planekonomi” 

som Sovjetunionen representerade har mycket få likheter 

med den typ av socialistisk ekonomi som diskuterades av 

”österrikare” och andra ekonomer. 

21 ”Die Wirtschaftsrechnung im socialistischen Gemeinwesen”, 

(1920). 

55

Frågan om vad som ska och kan bestämmas från regering 

och riksdag är således mer intrikat än att diskutera det 

som hände i Sovjetunionen. Som jag låtit Aftonbladets 

ledarsida representera så finns det en förväntan att 

regering och parlament ska hjälpa oss, medborgarna, med 

hur konsumtion och sparande ska gå till. Det bästa 

exemplet på detta är kanske den debatt som följt 

avregleringar av vissa marknader. En del debattörer har 

med stort allvar diskuterat den ångest och förvirring som 

drabbat konsumenter då valfrihet gällande el, pensioner, 

skolor och sjukvård införts. Även om existentialistiska 

filosofer som Kierkegaard och Camus skulle hävda att 

människan måste leva med sin ångest kanske det faktiskt 

är så att många av oss vill åter till den tid när ansvaret för 

vårt handlande låg hos någon annan? Måhända mår vi 

bättre som medborgare om någon annan gör avgörande 

val åt oss? Låt oss gå tillbaka i tiden och se om svaret på 

dessa mikrokosmiska funderingar finns i diskussionen 

om planekonomins vara eller icke vara. 

Före 1920-talet diskuterades den socialistiska statens 

styrning och funktion endast i ganska svepande termer. 

Samhället skulle vara ”rättvist” och produktionsapparaten 

skulle ägas av staten, eller folket. De ekonomiska 

problem som rådde i det unga Sovjetunionen flyttade 

dock fokus mot mer handfasta diskussioner om 

organisation, planering och fördelning av resurser. 

Den stora debatten om planekonomins möjligheter 

började 1920 med Ludvig von Mises bok om 

möjligheterna att räkna fram en optimal produktion och 

konsumtion i ett samhälle, d.v.s. möjligheten att von oben 

planera en samhällsekonomi. Mises hävdade att det var 

omöjligt att en rationell, central myndighet skulle klara 

56

att planera den i realiteten omfattande och komplexa 

ekonomin. Han menade att det krävs ett privat ägande av 

produktionsmedlen för att det ska skapas en marknad för 

dessa. I avsaknad av en marknad uppstår inga priser för 

de olika resurser som samhällets produktionsapparat 

kräver. Utan priser skulle en central planerare komma att 

famla i mörkret i sin strävan att förstå och få information 

om var samhällets knappa resurser finns, och vilket värde 

dessa har. Det skulle således bli omöjligt att styra vilka 

maskiner och resurser som ägarna borde investera i. Det 

skulle också, utan priser, bli omöjligt att på ett effektivt 

sätt kombinera de befintliga resurserna för att producera 

de för samhället mest värdefulla varorna. 

Det är viktigt att förstå att Mises argument inte 

uteslutande vilade på nödvändigheten att planerarna har 

relevanta uppgifter om priserna (och därmed i en 

simplistisk tolkning också ”värdena”). Mises uteslöt inte 

att givet att ekonomin var i ett statiskt tillstånd av jämvikt 

skulle någon kunna räkna fram ”priser”. Argumentet var 

bara att utan sådana ”priser” skulle ett försök att planera 

ekonomin vara dömt att misslyckas. Det kom att bli 

Hayeks uppgift att i en serie av artiklar förtydliga det 

andra och kanske viktigare argumentet. Det är stor 

skillnad mellan insamlad information i en statisk 

ekonomi, och entreprenörers användande av kunskap på 

dynamiska marknader. 

Många debattörer replikerade på Mises inledande 

diskussion. Svaren kan delas in i en tysktalande del, och 

något senare en anglosaxisk del. Den tyskspråkiga delen 

avfärdade i stort Mises kritik som högborgerligt 

nationalekonomiskt teoretiserande med ringa koppling 

till den socialistiska stat som empiriskt skulle komma att 

57

vederlägga hans teser. Då denna kritik mer är riktad mot 

personen von Mises, ad hominem, än följer en logisk 

linje blir den svår att vare sig bemöta eller ta på allvar. 

Den engelskspråkiga kritiken erkände dock tidigt Mises 

poäng att priser behövs för att göra beräkningar om 

framtida planering. 

Den anglosaxiska kritiken kom främst från neoklassiskt 

skolade ekonomer med en stark tro på att marknader bäst 

beskrevs i jämvikt. De lutade sig emot den franskschweiziske 

nationalekonomen Léon Walras allmänna 

jämviktsmodell. Enligt Walras hänger alla marknader 

ihop. Om till exempel priset på tuschpennor höjs, leder 

det indirekt till att priset på andra sorters ritmateriel blir 

lägre (relativt tuschpennor). Detta kommer i sin tur att 

höja priset på alternativen till tuschpennor något eftersom 

efterfrågan på dessa ökar. Vidare kommer 

arbetsmarknaden för till exempel blyertspennearbetare 

och maskiner för att göra blyertspennor också att 

påverkas. Walras visade på ett elegant sätt att det 

existerar, rent matematiskt, ett set av priser sådant att alla 

marknader kan hamna i jämvikt, och att den ringarna-påvattnet-prisbildningseffekt 

som han pekar på har ett slut. 

I stora ekvationssystem av enskilda marknader i jämvikt 

fortplantar sig prisrörelser över hela systemet. Med de 

”rätta” priserna hamnar samhället i ett ”gyllene tillstånd” 

då ingen aktör har drivkraft att förändra sina val, och rätt 

mängd varor/tjänster produceras och konsumeras. Vi går 

så att säga från ett allmänt jämviktstillstånd till ett nytt 

allmänt jämviktstillstånd. Rent matematiskt sker detta 

ögonblickligen. 

För de ekonomer som baserade sin teori på Walras idé 

bytte frågan delvis skepnad. Om vi så att säga är eniga 

58

om att det behövs ”priser” för att vägleda beräkningarna, 

hur hittar vi sådana priser som inte är besmittade av 

kapitalismens inbyggda problem (monopol, 

miljöförstöring och inte minst ojämlikheter)? En 

underbar (om än obekräftad) historia om Gorbachevs 

pressekreterare kan få illustrera prisdilemmat. När 

pressekreteraren fick frågan om vad han önskade 

mänskligheten löd svaret att han önskade att hela världen 

utom Nya Zeeland skulle bli socialistiskt. ”Varför inte 

Nya Zeeland?” undrade en reporter. ”Vi behöver 

någonstans att få marknadspriserna från” löd svaret. 22 

Även om anekdoten kan verka festlig så är det sant att 

byråkrater i Sovjetunionen fick förlita sig på svartabörspriser 

såväl som till priser på marknader utanför 

kommunistländerna för sin planering. 

Ett av de första förslagen på lösning av prisdilemmat 

kom från den engelske ekonomen Dickinson som 1933 

publicerade ”Price formation in a socialist Society”. 

Teoretiskt kan lösningen tyckas vara enkel. Ekonomin 

delas in i privat egendom, allmänt (statligt) ägande av 

naturresurser och produktionsmedlen samt slutligen en 

stor sektor som motsvarar den industriella efterfrågan på 

varor och tjänster. För den senare skulle det krävas någon 

form av priser så att styrningen av produktionen blev 

korrekt. Dickinson föreslog att man med statistiska 

metoder skulle ta fram efterfrågekurvor och 

kostnadskurvor vilka skulle motsvara ”marknadens” 

utbud och efterfråga. Genom en process där 

ingångsvärdena förändras efterhand som erfarenheter 

görs kunde centralplanerna sedan närma sig den vektor 

22 Historien från Callahan (2002) sidan 170. Min översättning. 

59

av priser som skulle ge en allmän jämvikt (se här Walras 

inflytande på tänkarna). Även om denna matematiska 

modell skulle vara för stor för dåtidens hjälpmedel så 

trodde Dickinson själv att det var fullt möjligt att 

manuellt finna jämviktspriserna i ett sådant system. 

Dickinson övergav dock sin egen lösning några år senare 

men höll fast vid att målet för en socialistisk ekonomi 

skulle vara att maximera konsumenternas nytta (sic!) och 

att detta borde vara fullt möjligt i en planerad ekonomi. 

En av de mest kända av de neoklassiska lösningarna på 

planekonomins beräkningsproblem kom dock i två 

artiklar författade av polske ekonomen och diplomaten 

Oscar Lange (1936 respektive 1937). Lange inledde med 

att anklaga Mises för att ha missförstått prisets natur. 

Priset är antingen en mätare på bytesrelationen mellan 

varor på en marknadsplats, eller i en mer generell 

bemärkelse de ”villkor” under vilka alternativen erbjuds. 

Även om det kan tyckas vara en lek med ord så har det 

betydelse för möjligheten att räkna fram hur resurserna i 

ett samhälle optimalt ska fördelas. I det förra fallet så är 

priset beroende av ett antal olika marknader. 

Mycket förenklat skulle vi kunna säga att en vara kan 

uttryckas i värden av andra varor. För mina döttrar, till 

exempel, kan i stort sett allt uttryckas i form av ”mangapocketar”. 

Andra varor blir därmed ”billigare” när 

pocketarna går upp i pris och vice versa. Om vi å andra 

sidan antar att ”priset” är en parameter i en bestämd 

bytesrelation så skulle vi kunna undvika mer komplexa 

samband mellan varor. Mises tolkning av prisets roll i 

ekonomin ligger mycket nära den förstnämnda, Lange 

den sistnämnda. Priset är således för österrikare i sig 

ingen värdemätare utan den växelkurs som framträder när 

60

miljarder individer handlar på olika marknader. Priset 

mäter inget utan är ett historiskt faktum att två parter vid 

en given plats och tidpunkt kommit överens att handla till 

ett visst pris. Vi vet egentligen inte värdet för vare sig 

köpare eller säljare. 23 

För Lange blir nu planekonomins lösning enkel. Enligt 

honom behövs bara tre typer av data eller information för 

att hitta en lösning. För det första behöver vi ha något 

som kan vägleda människorna när de ska göra sina 

konsumtionsval. Här tänker sig Lange att informationen 

om konsumtionsvalen ges av eventuella över- eller 

underskott på marknaden. Sålunda tänker sig Lange att 

köer signalerar ett högre värde, och hyllvärmare ett lägre 

värde. För det andra behöver vi veta villkoren för handel, 

med Langes ord ”the terms on which alternatives are 

offered”. 24 Den tredje och sista pusselbiten är enligt 

Lange information om vilka resurser som finns i 

ekonomin och hur stora dessa är. Han hävdar att man i en 

planekonomi har lika mycket vägledning som i ett 

kapitalistiskt samhälle om konsumtionsval och 

resursernas storlek. 

Allt vi behöver är information om de preferenser utifrån 

vilka individerna gör sina val, till vilket ”pris” varor byts 

samt storleken på befintliga resurser som finns att tillgå. 

För Lange är det första och det sista alltså givet, i en 

socialistisk likväl som en kapitalistisk ekonomi. Återstår 

23 Vi vet förstås att vid en frivillig affär, vilket vi här förutsätter att 

all handel är, så värderar köparen köpet högre än priset, och säljaren 

värderar det sålda lägre. Den egentliga värderingen är dock subjektiv 

och kan inte mätas. 

24 Citat och tolkning funnet i Hoff sidan 216 

61

att lösa till vilka priser varor ska handlas med i en 

planekonomi. Dessa priser hittas enklast genom en ”trial 

and error-process”. Centralplaneraren bestämmer helt 

enkelt i ursprungsläget priserna. Startpunkten kan vara 

baserad på någon form av historisk kunskap om vilka 

priserna varit. Om det nu uppstår brist på någon vara så 

höjs helt enkelt priset, och vice versa vid 

överskottsproduktion. Av väsentlig vikt för att denna 

process ska fungera är att samhället betraktas som 

statiskt. Människors önskemål och motiv för sin 

konsumtion får inte förändras, inte heller sättet att 

producera varor och tjänster på. För gängse neoklassiska 

nationalekonomer är dock inte dessa antaganden unika 

utan tillhör allmängodset i en forskning där marknader 

ständigt betraktas som varande i jämvikt. Under dessa 

trots allt hjältemodiga antaganden kan en 

centralplanerare till slut hitta en jämvikt i en 

planekonomi som kommer att likna den som en perfekt 

marknadsekonomi skulle uppnå. Oscar Langes 

(1936,1937) opus ”On the economic theory of socialism I 

& II” ansågs av många samtida och senare författare som 

ett slutgiltigt svar på farhågorna kring planekonomins 

teoretiska möjlighet. 

Några röster ifrågasatte de neoklassiska ekonomernas 

fokus på konsumenternas väl och ve. Med tanke på 

senare diskussion i denna bok om planekonomins närvaro 

i vårt moderna samhälle finns det anledning att återge en 

av dessa röster. 1933 publicerade Maurice Dobb, en 

brittisk nationalekonom vid Cambridge, en artikel med 

frän kritik mot de neoklassiska ståndpunkterna. Han 

uttryckte skarp skepsis mot dem som angrep 

planekonomins problem utifrån vad konsumenterna vill. 

62

Enligt honom har konsumenterna varken kompetens eller 

moral att förstå sitt eget eller samhällets bästa. De låter 

sig också påverkas av reklam och andra mindre seriösa 

marknadsföringsmetoder. Konsumenterna har, enligt 

Dobb, en alltför kortsiktig planeringshorisont när det 

gäller sparande och investeringar. Sålunda bör en central 

myndighet hjälpa konsumenterna med att fatta beslut om 

hur och vad de ska konsumera. En del av Dobbs kritik 

känns från en teoretisk synpunkt berättigad. Om vi ska 

övergå till en socialistisk ekonomi, varför ska 

utgångspunkten vara att göra den så lik en 

marknadsekonomi som möjligt? Dobbs mer allmänna 

kritik av den inriktning debatten tagit bemöttes hårdare 

av socialismens förespråkare än av österrikarna. Det 

finns dock tänkvärda (otäcka) likheter mellan den 

obehagliga form av paternalism Dobb ger uttryck för, och 

en del moderna politiska ingrepp i konsumenternas 

vardag. 

Österrikarnas svar på Lange kom främst från Hayek och 

den engelske ekonomen Lionel Robbins. Den första 

tolkningen av deras svar kom att bli att det framförallt på 

beräkningstekniska grunder aldrig skulle gå att lösa ett 

sådant gigantiskt ekvationssystem. Vi har redan sett 

några av de neoklassiska ekonomernas svar på detta. Det 

som dock kom i skuggan av själva diskussionen om 

hinder för räkneövningen var kärnan i Hayeks kritik: 

Kunskap finns inte såsom en central databas utan har en 

temporal och rumslig dimension. Varje individ har unika 

kunskaper om de speciella förhållanden som råder, och 

63

vilka förväntningar hon har om framtida förändringar. 25 

Hayek föregick därmed delvis Polanyis välkända slutsats 

att vi vet mer än vi kan ge uttryck för. Det är således inte 

möjligt att ersätta handlingar komna ur ett decentraliserat 

beslutsfattande med centraliserade beslut utifrån givna 

informationsflöden. Ett samhälles totala kunskap 

kommer aldrig att kunna ”matas in” som fakta i en 

databas! 

Vi kan heller inte hålla kunskapsnivån i ekonomin 

konstant utan måste förutsätta att människor hela tiden 

söker hitta på sätt att tjäna mer pengar, eller på annat sätt 

förbättra sin livssituation. Det innebär till exempel att 

resurserna i samhället kommer att kombineras på många 

olika sätt. Nya sätt att använda resurser på innebär ju 

egentligen att resursernas storlek inte förändras. 

Innovationer kan dock innebära att saker med tidigare 

lågt värde plötsligt blir mer värdefulla. I förlängningen 

kan en innovation vara att göra något som inte tidigare 

var en resurs till just en sådan. Vindkraftverk, som gör 

vind till elektricitet, kan vara ett exempel på detta. 26 

Förändrade kunskapsnivåer och interaktion mellan 

människor innebär också förändrade 

konsumtionsmönster. Det är således inte så att de 

konsumtionsval vi gör idag exakt speglar det vi kommer 

att göra i morgon. Människor och samhällen förändras 

ständigt. 

25 

Dessa ideer är bäst formulerade i Hayeks mästerverk “The Use of 

knowledge in Society” 

26 

Även om just vinden som energikälla fångats in långt tidigare 

genom till exempel segelbåtar och väderkvarnar. 

64

Hayek kritiserar idén om att modellera ekonomin med en 

given teknologi (jämför Langes tredje pusselbit, att vi vet 

resurserna). Given för vem? I en marknadsekonomi är 

kunskapen om teknologi en produkt av konkurrens 

mellan företag, branscher, och marknader. Den som kan 

utveckla en produkt som blir billigare, eller med 

egenskaper som kunderna tycker om, belönas med vinst. 

Det är också så att den teknologiska utvecklingen kan 

leda till att värdet på de mest oväntade resurser stiger. 

Facebooks behov av hallar till sina servrar har mer eller 

mindre oväntat gjort klimatet i Luleå till en resurs. 

Företag som vinner marknadsandelar bidrar till att öka 

kunskapen i samhället på en decentraliserad nivå. 

Konkurrenter kommer att försöka lära sig de processer 

som leder till framgång. Innovation och utveckling bör 

inte ses som recept tagna ur en kokbok, utan snarare som 

att människor skriver nya recept hela tiden. Hur skapar 

man drivkraft för den typen av teknologisk utveckling 

från en central myndighet? 

Vidare kommer individernas subjektiva värdering av 

erhållna prissignaler att leda till oändligt antal små 

subtila förändringar i beteendet samt en och annan 

Schumpeteriansk 27 kreativt destruktiv innovation. Det är 

när den insikten tas på allvar som förståelsen för att 

”räknenissarnas” tidevarv inte kommer med mer 

kapacitet för att göra beräkningar, eller ens med bättre 

statistik. Först om vi någonsin hamnar i en tid då 

människans förmåga att hitta på saker helt upphört 

27 Schumpeter är en svår filur att sätta politisk färg på. Ofta anses 

han tillhöra den österrikiska skolan men å andra sidan hade han 

tydliga socialistiska sympatier. 

65

kommer en matematisk modell att kunna återge 

verkligheten. Det är svårt att ens föreställa sig att det kan 

inträffa annat än som en teoretisk övning. 

Idén att det ursprungliga priset inte spelade så stor roll så 

länge hänsyn togs till överskott respektive brist kom av 

många att ses som det slutgiltiga svaret på Hayek och 

Robbins invändning mot att det inte beräkningstekniskt 

skulle vara möjligt att planera samhällsekonomin. 

Hayeks mer dynamiska invändning, den om kunskapens 

roll i ekonomin, förbisågs bekvämt nog. 

En förutsättning för att fastställa priserna genom en 

”försök och misslyckande-” process är att vi kan 

observera aktörernas val. Det är, erkände planekonomins 

förespråkare, visserligen ett storverk i datainsamling. 28 

Men det är inget teoretiskt utan ett praktiskt problem. Om 

direktören för datainsamlingsbyrån bara har en 

kompetent byråkrati till sitt förfogande behöver denne 

inte besvära sig med alla detaljer kring detta. Ett av 

problemen är givetvis att inget annat än priset och 

kvantiteten får ändras i denna process. För att lösa detta 

gigantiska ekvationssystem måste vi således anta en 

ekonomi i egentlig jämvikt, och förutsätta att allt redan är 

uppfunnet. En känd faktoid handlar om den amerikanske 

patentverkschefen som lär ha utropat just detta i slutet av 

1800-talet och velat lägga ner det verk han var satt att 

sköta. Förutom det ovanliga med en myndighetschef som 

vill rationalisera bort sin egen myndighet, så känns 

hypotesen om innovationernas slut absurd. 

28 Kommentar av Tisch funnet i Hoff (1949) 

66

Låt oss här ta ett kort men väl så intressant sidospår. Ett 

annat problem planekonomiförespråkarna kom att brottas 

med var vilka drivkrafter som kan få företagens ledningar 

att fatta relevanta beslut. Enligt Lange och hans 

anhängare kunde ledningarna för företagen i en 

planekonomi härma beteendet hos ett företag i en 

marknadsekonomi. Frågan om ledningens drivkrafter 

kom för många att bli den fråga som ersatte Mises 

ursprungliga utmaning. En förhållandevis enkel lösning, 

tyckte planekonomiförespråkarna, vore att instruera 

företagsledningarna att producera så mycket som möjligt 

till så låg kostnad som möjligt. 29 Även om det rådet 

liknar den styrning mot finansiella nyckeltal som större 

konsultfirmor ger koncernledningar idag kvarstår 

frågorna om vad som ska få ledningen att göra detta, och 

också hur de ska göra. 30 

En mer intrikat lösning är att se planekonomin mer ur ett 

produktionstekniskt perspektiv. 31 Istället för att försöka 

kopiera marknadsekonomins idealmodell för företagen på 

marknaden borde företagsledningarna maximera värdet 

på produktionen. Detta kan uppnås genom att den 

socialistiske direktören instrueras att producera till en 

punkt där värdet för den sist säljbara enheten är lika med 

priset. 32 (Kom ihåg att vi måste räkna fram 

”marknadspriser” i planekonomin). 

29 

Kommentar av Durbin (1936) funnet i Hoff (1949) 

30 

Se ett bra exempel på annan styrning i John Kays mycket 

intressanta bok ”Obliquity” 

31 

Kommentar av Lerner (1937) funnet i Hoff (1949) 

32 

På nationalekonomilingo skulle vi säga att marginalkostnaden är 

lika med priset 

67

Logiken i detta argument haltar dock betänkligt. 

Eftersom priserna i planekonomin sätts i en process med 

”försök och misslyckande” innebär detta att direktörernas 

planer ständigt måste förändras vilket då påverkar 

utbudet på marknaden. Då företagen i sin tur är köpare av 

råvaror, maskiner etc. så kommer även inköpsplanerna att 

förändras. Så länge kostnaderna för företaget är 

objektiva, det vill säga de är skilda från Planeringsbyråns 

prissökningsprocess, så går det teoretiskt att fatta 

rationella beslut. Å andra sidan med subjektiva kostnader 

för produktionsfaktorerna så kommer direktörernas 

önskade beslut att skilja sig från planeringsbyråns. Det 

vill säga, möjligheten finns att direktörerna och 

Planeringsbyrån har olika uppfattningar om storleken på 

kostnaderna per enhet, och hur dessa produktionskostnader 

utvecklas med volymen. Finns det till exempel 

stordriftsfördelar eller synergieffekter med annan slags 

tillverkning kommer det att påverka utvecklingen av 

styckkostnaden. Vi har lätt att förstå att det blir billigare 

per styck att tillverka 100000 legobitar än bara en. Vi kan 

också tänka oss att brytningen av guld blir billigare i en 

redan existerande silvergruva än om en gruva bara skulle 

bryta guld. 

Vidare får inget förändras över tiden. Om vi lägger in 

innovation och produktivitetsutveckling finns ingen 

objektiv bild. Därför blir instruktionen till direktörerna 

inte så enkel. Med mindre än att planeringsbyrån i det 

fallet explicit berättar för företagen hur deras tänkta 

kostnader ser ut torde uppskattningarna skilja sig åt 

mellan kamrat direktör och kamrat planeringsbyråkrat. 

Här uppstår planeringens moment 22 eftersom det är just 

för att komma undan behovet av att beräkna alla 

68

kostnads- och efterfrågefunktioner som vi har en process 

med försök och misslyckande. 

Problemet hur man motiverar uppdragstagare så att de 

agerar effektivt i förhållande till sitt uppdrag kom senare 

att leda till ett problemområde inom nationalekonomin, 

den så kallade principal-agent-problematiken. 

Förhållandet mellan den som anställer och den anställda, 

och vilka drivkrafter som finns är i många avseenden 

delikat. För det första är det oerhört svårt att övervaka att 

den anställda verkligen gör sitt bästa. Även om försök 

fortfarande görs med tidsstudiemän och liknande kvarstår 

svårigheten. I allmänhet har relation mellan chef och 

anställd därför byggt på ett långtgående förtroende. Ju 

mer komplex och kunskapskrävande arbetsuppgiften är, 

desto mindre instruktion och desto mer förtroende krävs 

det sociala kitt som gör att många anställda även utan 

övervakning tycks göra sitt bästa. Återigen är den sociala 

relationen svår att sammanfatta i en instruktion. Vi kan 

tyvärr se likheter mellan planekonomerna på 

samhällsekonomisk nivå, och de ekonomer och konsulter 

som ser företag som planekonomier snarare än som ett 

antal kontraktsrelationer (kanske faktiskt med betoning 

på relation snarare än kontrakt). Genom att undvika 

dynamiken i relationer och förtroendebyggande 

aktiviteter, och istället koncentrera sig på explicita 

instruktioner, tror planekonomer på alla nivåer att de 

ändå kan uppnå effektiva ekonomiska enheter. Eftersom 

människor inte är robotar kan vi med lätthet inse det 

omöjliga i den tanken. 

Hayek ställer också frågan hur man övervakar och 

belönar chefer och ledare i den socialistiska ekonomin. I 

ett system där ägandet är privat blir ju vinster och 

69

förluster direkta signaler på om resursutnyttjande är bra 

eller dåligt. I den socialistiska ekonomin med allmänt 

ägande och utan vinster eller förluster i någon 

marknadsmässig mening, så blir försöken att hitta 

effektiva användningsområden för resurserna minst sagt 

svåra. Hur, frågar sig Hayek, ska till exempel 

investeringar i nya maskiner fördelas mellan branscher 

och fabriker? Ska de som ger mest framtida vinster 

tilldelas mest nya investeringar? Men vad har 

direktörerna för drivkrafter för ett sunt, inte överdrivet, 

risktagande när de inte riskerar sin egen egendom? 

33 Eller är det så att belöningen för att ta en risk i en 

socialistisk ekonomi är för liten vilket leder till en kader 

av konservativa direktörer som gör som man alltid gjort 

eftersom det då ”inte kan bli fel”? Om beslut rörande 

produktionen inte blir synbart belönade eller bestraffade 

genom vinster eller förluster, hur ska då den centrala 

planeringsbyrån avgöra vilka projekt som det bör satsas 

mer på, och vilken del av ekonomin som bör avvecklas? 

Problemet, hävdar Hayek, är att när centralplaneringsbyrån 

börjar instruera människor på en sammantaget för 

hög nivå förlorar den möjligheten att stimulera individer 

att förbättra teknologier och processer med beslut på det 

lilla planet. 

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det sällan 

räcker med en instruktion om ”att göra sitt bästa för att 

det ska bli så bra som möjligt”. Detta något naiva råd 

bottnar antagligen i att synen på socialismen som 

drivkraft och visionärt ledmärke faktiskt i grunden 

33 Denna fråga kan också ställas om banker vars verksamhet tenderar 

att få hjälp av staterna när de ser ut att gå under på grund av för stor 

riskexponering. 

70

förändrar medborgarnas värdering av sin nytta, och sin 

roll som samhällsmedborgare. I den moderna 

nationalekonomin antas ofta människor vara extremt 

rationella nyttomaximerare. Troligen hittar vi sanningen 

om medborgarnas natur någonstans mellan den moderna 

nationalekonomins själviska nyttomaximerare och den 

socialistiskt goda medborgaren. 

Denna dualistiska syn på individen ligger nära den 

österrikiska synen på individer som gör val i ett socialt 

sammanhang. Vi kan observera ett visst beteende hos 

människor på marknader. Men frågan är om samhället 

skulle fungera om vi i alla sammanhang resonerade som 

om alla människor är själviska nyttomaximerare, och att 

vi därför gör bäst i att använda marknadsmekanismen i 

alla sammanhang? Det finns forskning som pekar på att 

detta troligen inte är sant. I Israel hade ett daghem 

problem med föräldrar som hämtade sina barn ”långt” 34 

efter stängningsdags. Nationalekonomins lösning på detta 

är då att låta föräldrar betala en bot för att de kommit 

sent, och kostnaden skulle göra att färre hämtade efter 

stängningsdags. Effekten blev den motsatta. Genom att ta 

bort skammen som var kopplad med att hämta sent, och 

ersätta den med en avgift, signalerade man till föräldrar 

att det var acceptabelt komma sent om man bara betalade 

för sig! Här fick idén om att göra marknad av en social 

relation en påtagligt negativ konsekvens. 

Likartade konsekvenser fick ett experiment på ett 

amerikanskt äldreboende. Idén var att hemmet kunde 

34 Vad som kan definieras som långt efter stängningsdags är svårt att 

säga. Det beror på vad personalen tänkt göra istället för att vänta på 

sena föräldrar och hur trötta barnen är på daghemsmiljön. 

71

etala de inneboende en liten peng för varje gång de till 

exempel diskade och bäddade sängen själva. Betalningen 

fick till följd att de äldre började utföra dessa sysslor, 

men en oväntad sidoeffekt var att de nu slutade att göra 

andra saker (plocka undan efter frukosten till exempel) 

eftersom de nu ville ha betalt även för detta. Lärdomen är 

att om vi vill fostra medborgare som fungerar i ett socialt 

sammanhang kanske vi inte ska använda veckopengen 

för att få våra barn att göra fullständigt naturliga saker 

som att städa efter sig. Det kan få konsekvensen att de 

vill ha betalt för att hjälpa till med tvätten eller 

matlagningen. Lönen sägs till exempel av en del 

företagsekonomer bara vara en hygienfaktor bland andra 

(trivsel och effektivitet på jobbet beror av många andra 

faktorer). Vi kan således knappast skapa den mest 

produktiva arbetsplatsen genom att tänka ut det mest 

sinnrika lönesystemet. Vi bör således inte blanda in 

monetära ersättningar för att i alla sammanhang söka 

göra medborgare till konsumenter. Styrkan i en 

marknadsekonomi är de processer som gör att ekonomin 

utvecklas. Men det vore helt galet att ersätta omtanken 

om varandra, och etiska värderingar om rätt och fel, med 

en värdering att om det är lönsamt så är det per definition 

riktigt. 

Såhär cirka 70-80 år efter debatten om planekonomins 

möjligheter kan vi fastställa att frågan fortfarande är 

aktuell. En allt större förmåga att modellera, samt en 

ökande tillgång till statistik, har lett till att vi idag ser ett 

växande antal beslut som baseras på simuleringar av 

ekonomin, eller på resultaten från gigantiska statistiska 

modeller. Hayeks argumentation att vi egentligen inte 

kan modellera verkligheten utifrån ett ideal där vi har 

72

fullständig information och där priserna innehåller all 

relevant information har ”glömts” bort. Det är ju specifikt 

marknadsplatsens ”kaos”, där kunskapen om 

möjligheterna i tiden och rummet är kraftigt decentraliserad, 

som Hayek anser bäst beskriver 

verkligheten. En modell som utgår från ett jämviktstillstånd 

har därmed mycket litet att säga om 

samhällsekonomin. Politiker som baserar sina beslut på 

planekonomiskt modellerande kan dessutom bidra till att 

förändringsbenägenheten minskar. Det främsta skälet till 

detta är den rikliga förekomsten av tyst kunskap vilken 

knappast låter sig modelleras. 

Politiska beslut som bygger på att matematiska modeller 

kan beskriva marknadsprocessen kommer med stor 

sannolikhet inte att på ett effektivt sätt nå målen. Det är 

heller inte möjligt att på konstgjord väg skapa en 

komplett prisvektor som på ett realistiskt sätt fångar 

samhällets samlade tysta kunskap eller entreprenörernas 

innovationer. Den tysta kunskapens roll i den politiska 

sfären tycks dess värre bli allt mindre. I en tid när vi 

diskuterar förändringshastigheter inom tekniken som 

aldrig förut tycks trenden inom den europeiska politiken 

vara mer centralisering, större inflytande och makt åt till 

exempel kommission och parlament i Bryssel. På en 

alltför övergripande nivå fattar politiker beslut om vilka 

tekniska innovationer som ska satsas på, och de sjösätter 

”relevanta” stödsystem för att stödja centralt valda 

teknologier. 

Ett slående exempel på detta är den diskussion om 

energieffektivisering som idag förs med hög och fast 

stämma av bland annat politiker i Bryssel. Förbrukning 

av elektricitet bidrar till vårt välmående. Belysning gör 

73

att vi kan företa oss aktiviteter under mörka årstider, och 

på kvällar och nätter. Gatubelysning bidrar till vår känsla 

av trygghet. El i hemmet gör att vi kan spela tv-spel, se 

på nyheterna och laga mat. På heta dagar under somrarna 

kan vi förbättra inomhusklimatet med fläktar och 

luftkonditionering. Det finns ett otal användningsområden 

för elektricitet som gör vårt liv drägligare och 

lyxigare. Därför känner jag mig trygg med att deklarera 

att elektricitet i sig är en nyttighet. Användningen av 

elektricitet ökar vår välfärd. 

Samtidigt finns idag en stark strömning mot att olika 

varor och tjänster ska ha mindre miljöpåverkan. Så får till 

exempel kolkraftverk inom EU betala en avgift för att 

släppa ut koldioxid efter 2012. Därmed kommer 

elektricitet från kolkraftverk att innehålla kostnaden för 

den miljöpåverkan kolkraftverket har. Fördelen med detta 

sätt att lösa miljöpåverkan är att den är direkt riktad mot 

källan, och den öppnar för möjligheten till innovation för 

annan produktion av el. Men i den allmänna ivern att nå 

ett ”uthålligt samhälle” har idén om västvärldens 

slösarmentalitet och överkonsumtion fångat många 

politiker och medborgare i ett järngrepp. En central tes 

hos denna grupp är att vi förbrukar ”för mycket” energi 

(elektricitet såväl som i andra former). 

Var och en har givetvis rätt till sin egen åsikt i denna 

fråga. Det kan dock vara intressant att nysta litet i denna 

energieffektiviseringsiver som leder till direktiv från EU 

både vad det gäller mängden energi som får förbrukas i 

framtiden och hur maskiner och annat ska utformas för 

att uppfylla centralmaktens villkor. För några år sedan 

cirkulerade en McKinsey-rapport som tydligt visade att 

en stor del av energibesparingarna i ekonomin kunde ske 

74

till negativa kostnader. Det vill säga, de var direkt 

lönsamma för aktörerna att göra. Trots detta blev de inte 

av. Denna typ av rapporter har florerat sedan 1970-talet. 

Ingenjörer tycks kunna räkna fram enorma potentialer för 

besparingar av till exempel el som också skulle vara 

direkt lönsamma för den enskilda konsumenten. Varför 

realiseras de då inte? Olika förklaringar har lyfts fram. 

Till exempel kan en hyresvärd och en hyresgäst ha olika 

drivkraft för att göra elanvändningen kostnadseffektiv 

beroende på vem nyttan av åtgärden tillfaller och vem 

som står för notan. Detta problem uppstår nog bara på en 

reglerad marknad. På en fri marknad skulle detta troligen 

reglera sig självt genom förändrade kontrakt om både 

parter (egentligen räcker det med att en av parterna) 

förstod nyttan. Vidare kan det helt enkelt vara så att vi 

som konsumenter behöver lära oss mer och att 

användningen faktiskt förändras mot det effektivare när 

kunskapen om möjligheterna spritts i ekonomin. Men det 

är också ganska troligt att de ”sparåtgärder” som inte blir 

av trots informationsspridning är dåliga för 

konsumenterna. Det enkla svaret på frågan om varför en 

sparåtgärd inte blir av tycks vara det korrekta. Är det fel 

på medborgarna eller på åtgärden om den inte blivit av? 

En annan förklaring till att energieffektivisering inte blir 

av, mer liknande Dobbs syn på medborgarna, är att 

aktörerna har för starka preferenser för nuet, och de 

förstår därför inte själva vilken vinst de skulle göra på 

lång sikt om de energieffektiviserade. 

Det sistnämnda fallet, där ”ekonomins” preferenser 

avviker från individernas är intressant. I korta drag kan 

man beskriva situationen som att energieffektiviseringsåtgärden 

skulle vara lönsam om individen inte krävde 

75

esultat lika snabbt som hon idag tycks göra. En 

jämförelse är att vi väljer att köpa en semesterresa till 

Rom istället för en statsobligation som ger 1,5% i 

avkastning. Vår värdering av resan var uppenbarligen 

högre än 1,5%. Det visar sig nu att ett antal av de 

åtgärder som energibesparingsförespråkarna anger som 

lönsamma bara är så under antagandet om extremt låg 

avkastning över en lång tid. Resonemanget blir då att 

medborgarna inte förstår att de har för höga krav på 

lönsamheten av en energieffektiviseringsåtgärd, och 

staten måste därför lagstifta om detta. 

Poängen blir nu att den lagstiftning som sker förhindrar 

en dynamisk utveckling av marknaden för energi. Om vi 

antar att energiförbrukningen är en nyttighet kan inte 

minskningen av denna i sig leda till en välfärdsförbättring. 

Ett mål för energiförbrukningen som sätts 

centralt kommer, om målet är åtföljt av åtgärder för dess 

uppfyllande, att leda till en välfärdsminskning i 

samhället. Vi kommer också att tvinga medborgare till 

handlingar som inte reflekterar deras sanna värdering av 

framtida och nuvarande konsumtion. Det känns också 

förmätet att påstå att genomsnittsmedborgaren är en 

självisk människa som inte bryr sig om framtiden. Ett 

återkommande tema hos en överväldigande majoritet av 

de föräldrar jag träffat eller hör talas om, säger att det de 

önskar är ett bra samhälle för sina barn. Vidare tyder det 

alltmer utbredda pensionssparandet i allt lägre åldrar på 

att många faktiskt bryr sig om sin framtida konsumtion. 

Men energieffektiviseringsåtgärder sker trots allt redan i 

ekonomin men på grunder rotade i den normala 

marknadsdynamiken. En producent av el kan ha fått 

använda en resurs till ett alltför lågt pris (se det tidigare 

76

exemplet med kolkraftverket som tillåts släppa ut 

koldioxid i atmosfären). Metoden att komma tillrätta med 

det är att låta producenten betala för den resurs den 

utnyttjar. Priset på el kommer då att gå upp vilket 

signalerar till kunden att den nyttighet hon vill bruka av 

någon anledning kostar mer. Hon gör då själv 

bedömningen om det är värt att ändra beteende med 

tanke på att el nu är dyrare relativt andra varor hon skulle 

kunna konsumera. I vissa fall kanske eleffektiviseringsåtgärder 

(till exempel ett nytt kylskåp i stället för det 

trettio år gamla) faktiskt blir lönsamma trots kundens 

förkärlek för konsumtion i nuet. Men prissignalen ger 

också entreprenörer drivkraft att hitta på andra sätt att 

tillverka el där koldioxidkostnaden spelar en mindre roll. 

Bättre effekt per bränt kolstycke, andra bränslen med 

mera. 

Det viktiga med min jämförelse mellan den 

planekonomidebatt som fördes på 1920- och 30-talet, 

och den politiska realiteten idag är de två slutsatser som 

jag anser vi kan dra: 

För det första tycktes det då, liksom fallet är nu, finnas 

en stark tro på att centralmakten kan planera oss till en 

bättre välfärd än den vi får om marknaderna tillåts agera 

under frihet. Retoriken om att vi ”bara” behöver rätt 

informationsflöden, och användandet av gigantiska 

matematiska modeller (resultat från den grekiska 

matematiska jättemodellen PRIMES ligger till grund 

för mer än ett beslut om energimarknadens reglering) är 

skrämmande likt planekonomiförespråkarna på 1930talet. 

Allt större tryck sätts på företag att leverera 

statistik till Bryssel, inte sällan utan en klar idé om vad 

77

all information ska användas till. I botten finns en 

kuslig tanke att om information adderas till information 

har byråkraterna i Bryssel till slut en mer holistisk bild, 

mer kunskap om marknaderna, än aktörerna på de olika 

marknaderna. Detta synsätt på hur kunskap blir till i ett 

samhälle kan få förödande konsekvenser för de 

europeiska välfärdsstaternas utveckling. 

För det andra behöver vi beröra synen på aktörerna på 

en marknad. Att vi som medborgare inte själva vet vårt 

bästa är ett mörkt eko av både den tidigare nämnde 

Dobbs men också av andra paternalistiska tänkare. Det 

går inte ihop med en tanke på en vidsträckt demokratisk 

rörelse i Europa. Att på relativt detaljerad nivå lagstifta 

om vad och hur mycket vi får konsumera rimmar illa 

med den europeiska idén om medborgarinflytande. 

Tanken att vi inte själva kan göra bedömningen om hur 

mycket det är värt att konsumera i nuet och hur mycket 

vi är villiga att vänta genom att investera i framtiden 

eller spara är rent ut sagt förmäten. Framtiden går inte 

att exakt förutse. Det enda vi vet är att vi idag har svårt 

att tänka oss vilken teknologi som finns i framtiden men 

också vilken typ av sociala relationer medborgare har 

med varandra och med stater. Vi kan hoppas att 2000talet 

blir ett fredligare århundrade än 1900-talet. Men vi 

kan inte med säkerhet säga att den geografiska 

indelning av Europa som vi har idag är för evigt. Det är 

därför viktigare att lagstiftare och politiker ägnar sin tid 

och kraft åt att möjliggöra kunskapsuppbyggnad, 

innovation och kommunikation istället för att försöka 

planera medborgarnas liv. 

78

Planekonomins problem är, som jag försökt visa i detta 

kapitel, oöverstigliga. Vårt hopp står till individens 

uppfinningsrikedom och uppfattningsförmåga. Dessa 

ter sig å andra sidan som obegränsade. Den goda 

centralmakten, både i stora företag, i stater och i 

unioner, agerar följaktligen för att bemyndiga 

människor, och hjälper dem att bejaka sin uppfinningsrikedom. 

79

Finansministern och marknaderna 

Gravity is a habit that is hard to shake off. 

Terry Pratchett, Small Gods 

En av de mer välformulerade retorikerna i modern 

verklighetsanknuten nationalekonomi är den brittiske 

ekonomen John Kay. I en beskrivning över modern 

nationalekonomis oförmåga att förutse finanskrisen 2008 

målar han ett mycket tydligt porträtt av den dominerande 

grenen av nationalekonomin vilken är både verklighetsfrämmande 

och arrogant (Kay 2011). Ursprunget till 

Kays artikel är svaren den engelska drottningen fått på 

sin fråga varför ingen kunnat förutse finanskraschen 

2008. Svaret på den frågan kom i första hand från Robert 

Lucas, kanske modern makroekonomis främste 

företrädare. Krisen kunde inte förutses, förklarar Lucas, 

därför att ekonomisk teori förutsäger att sådana fenomen 

inte kan förutsägas. Kay konstaterar att en klok monark, 

efter ett sådant svar, slutar rådfråga nationalekonomer. 

Nationalekonomi delas ofta in i två huvudspår. Förenklat 

kan sägas att mikroekonomi behandlar producenters och 

konsumenters samverkan på marknader. Makroekonomi 

är den del av nationalekonomin som handlar om 

aggregerade storheter, såsom nationalräkenskaper, 

inflation, konjunktursvängningar, arbetslöshet och 

tillväxt. 

80

Retoriken kring de samhällsekonomiska besluten är 

förvånansvärt ofta raljerande. ”Vilken ekonomisk skola 

följer egentligen Anders Borg? Mest av allt 

meteorologins.” 35 ”Bromsa eller gasa i uppförsbacken 

[…] en finansminister bör stimulera när ekonomin slutar 

växa.” 36 En sparsam och eftertänksam finansminister 

hånas, och idén om att politiker från en ganska hög nivå 

kan styra ett samhälles välfärdsutveckling är djupt rotad. 

Men är verkligen finansministerns värv frikopplat från 

individers val och marknaders mekanismer? 

Förhärskande för 1930-talets makroekonomiska 

paradigmskifte och den keynesianska revolutionen var att 

makroekonomiska fenomen kunde behandlas på en 

mycket hög nivå. ”Marknaden” tycktes Keynes säga, 

kunde genom sammansatta mått såsom samhällets (d.v.s. 

alla enskilda aktörer plus staten) investeringar, sparande, 

och konsumtion styras genom handlingar från 

finansdepartement och centralbanker runt om i världen. 

Ett land kan hamna i en långvarig lågkonjunktur, menade 

Keynes, och sättet att ta sig ur denna lågkonjunktur var 

att staten ökade efterfrågan på varor och tjänster. Vilka 

dessa varor och tjänster var tycks i det Keynesianska 

paradigmet vara av underordnad betydelse. 

Ett alternativ till att se ekonomin som styrbar utifrån 

aggregerade mått som inflation och total arbetslöshet är 

istället att använda samma metoder som när vi studerar 

35 Fokus 5 september 2011 

36 Sydsvenskan 21 september 2011 

81

en marknad. Vi kan då å ena sidan tänka oss att vi börjar 

studierna utifrån en Robinson Crusoe-ekonomi. Ensam 

på en öde ö tillgodoser han sin nytta genom konsumtion 

av nötter och fisk. En dag avstår han från att plocka 

nötter. Istället tillverkar han en fälla för att fånga hare. 

Även om han går och lägger sig något hungrigare den 

kvällen kan han nu i framtiden addera hare till sin 

kosthållning. Att spara (i detta fall avstå från 

konsumtion) ger en större produktion i framtiden. 

Vi kan nu låta vår Robinson träffa andra Robinsons och 

möjligheter till specialisering och handel uppstår och 

utnyttjas. Analysen av öns ekonomi framstår som 

densamma och det vi gör för att beskriva den totala 

ekonomin blir att tala om Robinson Kruse-ekonomin fast 

med högre röst. Ekonomin består fortfarande av ett antal 

nyttomaximerare och vi låter vår Robinson Kruse 

representera den genomsnittlige konsumenten och 

producenten. 

I förlängningen adderar vi företag till vår ö-ekonomi. 

Företagen rör sig längs tänkta utbuds- och 

efterfrågekurvor, och detta kan summeras till hela 

samhällets utbud och efterfråga. Detta är i vissa 

avseenden den moderna makroekonomiska analysen 

rötter i en beskrivning av marknader och individers 

beteenden. Men när allting summerats blir synen på de 

ekonomiska aktörerna som ett genomsnittsföretag samt 

en genomsnittskonsument (och i vissa politiska 

diskussioner en genomsnittlig medborgare). Ändå slutar 

denna makroekonomiska diskurs i styrningen av 

aggregerade storheter som inflation och arbetslöshet. Den 

ovan nämnda Robinson Crusoe-analysen kan måhända 

fungera i en liten avgränsad by-ekonomi. Det är mer 

82

svårt att föreställa sig att en Genomsnittsrobinson kan 

vara en verklighetsnära beskrivning av en aktör i dagens 

komplexa samhälle. 

Föreställ istället dig själv sittande i en luftballong 

ögonblicket innan den ska lyfta. Du observerar alla 

möjliga detaljer om terrängen och människorna i din 

närhet. Du kan läsa registreringsskyltar, och också med 

ett visst mått av empati, läsa av hur människorna i din 

närhet mår. Å andra sidan ser du inte speciellt långt. 

Varorna i skyltfönstret på andra sidan gatan är synliga 

men inte det som finns bakom varuhuset. När ballongen 

lyfter kommer du att se samma saker men med en mindre 

detaljeringsgrad. Du kommer också att kunna se saker 

bakom varuhuset. Du kommer att se mer av trafiken, och 

kunna följa trafikrytmen på ett högre plan. Ju högre upp 

du kommer, desto mer ser du av mönster på marken och 

desto mindre av detaljerna. Du vet dock att det är de 

underliggande detaljerna som gör helheten. 

Marknadsekonomin består av en mängd transaktioner 

och komplexa kunskapssamband där det är omöjligt för 

en individ att omfamna allt. Sålunda kan vi jämföra 

finansministern med vår ballongfarare. Han (finansministern 

vill säga) kan studera mönstren men inte se 

marknaderna i detalj. Det blir därför bakvänt att tänka sig 

att styrningen av ekonomin sker genom aggregerade 

variabler som inflation, tillväxt, och arbetslöshet. Detta är 

inte storheter som någon kan välja utan de är utfall av 

alla samhällsekonomins marknadsprocesser. Det är 

självklart så att regeringar kan vidta åtgärder som på kort 

sikt kan påverka storleken på dessa variabler men det är 

stor skillnad mot att direkt kunna styra någon av dem. 

83

I en variant av ”makroekonomisk” 37 analys som jag nu 

tänker beskriva, kommer samhällets kapitalstruktur (och 

då pratar vi inte pengar utan kunskap 38 , maskiner, 

byggnader och infrastruktur som krävs för att producera 

varor och tjänster) att spela en avgörande roll. Finansministern 

kommer att kunna se mönster i ekonomin men 

på lång sikt sker reala förändringar på en nivå som han 

inte direkt styr. Och svaret på den engelska drottningens 

fråga kan återfås i denna analys, som jag inleder med att 

reda ut vad pengar egentligen är. 

I en parabel för att förklara vad pengar är så beskriver 

ekonomhistoriker ofta handel i tidernas begynnelse som 

transaktioner med direkta byten av varor. För att kunna 

följa parabelns logik behöver för ett ögonblick glömma 

den sociala kontext i vilken handel med varor byggde på 

förtroende och långvariga relationer. Dessa ersätter ju i 

en stor utsträckning behoven av pengar som vi definierar 

dem. 39 

Dock följer min parabel en logik som kan vara riktigt för 

att beskriva pengars underliggande funktion i dagens 

samhälle. För länge sedan, låt oss säga på tidig stenålder, 

undersökte några tidiga entreprenörer möjligheter att byta 

till sig varor i stället för att söka producera allting själv. 

Till exempel, om jag ville ha flinta för att göra en kniv så 

bytte jag till mig detta mot ett rävskinn. I en sådan 

37 Makroekonomisk inom citationstecken eftersom denna typ av 

analys inte har anledning att skilja de både grenarna av 

nationalekonomisk analys åt. 

38 Jag går således ett steg längre än ”äldre” österrikare och inbegriper 

humankapital i samhällets ”kapitalstock”. 

39 För en utmärkt beskrivning av pengar och skuldens betydelse för 

samhället hänvisar jag till Graeber 2011 Debt –The first 5000 years. 

84

ekonomi krävdes att den som ville ha något också kunde 

matcha bytet med något som motparten ville ha. 40 För att 

få flinta måste jag hitta en flintainnehavare med ett 

rävskinnsbehov. En naturlig utveckling är att handelsmän 

börjar handla med varor som fler efterfrågar så att inte 

alla behov behöver paras ihop. Det ligger då i handelsmännens 

intresse att se till att det produceras mer av den 

varan. Tidiga betalningsmedel av denna typ var fjädrar, 

granitblock, snäckor, bärnsten och ädla metaller. Förr 

eller senare kommer en produkt att dominera de andra 

betalningsmedlen av olika skäl – hållbarhet, flyttbarhet, 

allmän acceptans etc. Guld är ett bra exempel på en sådan 

vara. Även guld har sina nackdelar, inte minst sin vikt. 

Det är kanske inte förvånande att vi därför övergått till 

papperspengar. Dessa hade dock i sin barndom oftast 

(alltid?) en täckning i en real tillgång såsom guld i ett 

bankvalv. 

Det speciella med pengar är att det är en vara som 

efterfrågas för att underlätta handel med andra varor. 

Förekomsten av pengar underlättar också möjligheten för 

intertemporala beslut, till exempel genom att lönen fås 

den 25:e varje månad men utgifterna kan sträcka sig över 

en hel månad. Vi kan också ha pengar för oförutsedda 

utgifter. Men pengar är ett anspråk på välfärd, det är inte 

i sig självt välfärd (om man inte har samma smak som 

Joakim von Anka och tycker om pengabad). Vi kan 

jämföra pengar med en biljett till en Dylankonsert. 

Biljetten är ett anspråk på en plats vid en viss tidpunkt. 

40 Antropologen Graeber (2011) hävdar att det redan tidigt fanns 

system som byggde på förtroende och krediter, och att dessa redan I 

tidernas begynnelse ersatta byteshandeln inom grupper där 

människor kände varandra 

85

Att trycka fler biljetter ger inte fler sittplatser. Pengar har 

heller i egentlig mening ingen egen marknad och har 

därmed inget eget pris. Det är därför förändringar i 

mängden pengar på en marknad ger effekter på alla andra 

marknader. Om staten trycker mer pengar går inte priset 

på pengar ner utan priset på de varor och tjänster som kan 

köpas för pengar går upp. Hur denna inflation påverkar 

ekonomin är en empirisk fråga. I vår verklighetsbeskrivning 

får en förändring av penningmängden inte 

symmetriska effekter utan olika delar av ekonomin 

drabbas olika både avseende storlek på kostnaderna av 

inflationen, och när den dyker upp i tiden. 

Bankerna och kreditinstituten får en central roll att spela 

eftersom de är handelsmän på marknaden för krediter. 

Till en början var banker en förvaringsplats för tillgångar 

såsom guld. Som ett kvitto på att man lämnat in 

tillgången erhöll man ett certifikat. Betalning med detta 

certifikat kunde ersätta en faktisk förflyttning av guldet. 

Penningmängden i denna ekonomi var dock konstant 

eftersom alla certifikat, låt oss hädanefter kalla dem 

sedlar, hade täckning av en viss mängd guld på banken. 

Problemet, eller möjligheten skulle några hävda, uppstår 

då banken chansar på att alla som har en sedel inte kräver 

att få byta till sig guld mot sedlar på samma gång. 

Banken kan då trycka mer pengar än vad den egentligen 

har täckning för. I en modern variant på samma tema kan 

en bank låna ut mer än det kapitaltäckningskrav som 

myndigheter ställer på banksystemet. Så om centralbanken 

köper ett värdepapper av en bank för 100 kronor 

kan banken låna ut en stor del av dessa pengar. Eftersom 

de utlånade pengarna i någon form återkommer till 

banksystemet som insättningar behålls en del 

86

motsvarande kapitaltäckningskravet, och resten lånas ut. 

Denna rundgång fortsätter tills beloppen blir 

försvinnande små. Med ett kapitaltäckningskrav på 10% 

och det förenklade antagandet att inget behålls som 

kassareserv någonstans så skulle 100 kronor från 

centralbanken öka med 900 kronor, d.v.s. totala 

penningmängdsökningen blir 1000 kronor. 41 Det är 

centralt för förståelsen att inse att bankerna inte lånar ut 

av sina reserver, eller av sitt kapital. Det är den bokföringstekniska 

finessen att utlåning ökar både skuld- och 

tillgångssidan i balansräkningen samtidigt som möjliggör 

detta. 

Det faktum att banker inte har täckning för de lån de givit 

kan skapa oro i ekonomin. I de fall vi som sparare tror att 

våra sparade medel försvinner försåvitt banken gör 

konkurs, kan blotta misstankarna göra att hela systemet 

kommer i gungning om alla vill ha tillbaka sina sparade 

medel samtidigt. Denna oro ligger till grund för statens 

(och nu menar jag regeringar i de flesta länder) 

benägenhet att lämna garantier till sparare i händelse av 

att bankerna kommer på obestånd. Vidare griper 

regeringar allt som oftast in för att rädda banker som tagit 

för stora risker eller på annat sätt misskött sina affärer. 

41 Från Wikipedia 31 dec 2011: Kreditmultiplikation är den process 

som uppstår vid inflöde av ny monetär bas till bankerna, och som 

resulterar i uppkomst av nya bankpengar. Banker skapar pengar 

genom att låna ut en stor del av de insatta pengarna. En stor del av de 

utlånade pengarna sätts på nytt in i en bank, som kan låna ut ännu en 

gång. Denna rundgång fortgår tills summorna bir försvinnande små, 

vilket inträffar när förhållandet mellan monetär bas och 

penningmängd blir lika med den så kallade kreditmultiplikatorn, som 

kan beräknas som (c+1)/(c+r), där c är kontantkvoten och r 

reservkvoten. 

87

Detta leder till en asymmetri när det gäller de finansiella 

marknadernas villighet att ta risker. Jämfört med ett 

företag i en annan bransch så kan bankerna räkna med 

hjälp av staten i de fall de gjort grova felbedömningar. 

Litet lätt raljerande kan vi jämföra detta med att spela 

poker och alltid ha en förälder som garanterar att vi 

åtminstone lämnar bordet med de pengar vi satsat. 

Utifrån ett sådant resonemang kan det vara lämpligt att 

diskutera kapitaltäckningskravets storlek, samt om en 

hårdare kontroll av de finansiella instituten är nödvändig. 

Med tanke på belöningar som betalats ut till styrelser och 

ledningar i banker som sedan krävt statligt stöd för att 

överleva kan en diskussion på en mer moralisk och etisk 

nivå om konsekvenserna för mer spelbetonat risktagande 

vara befogad. På en miniminivå bör styrelserna i större 

utsträckning hållas ansvarig för sina företags deltagande i 

de finansiella pyramidspel och casinoverksamheter som 

till exempel kännetecknade finanskrisen 2007-2008. 

En varas eller tjänsts produktion kan delas i flera stadier. 

Vi kan också se indelningen som en sätt att följa en vara 

eller tjänst över tiden. Malm hämtas ur gruvan, stålet blir 

till i stålverket, yxbladet sätts på skaft i fabriken och yxan 

säljs slutligen i järnhandeln. Föreställ dig en trappa vars 

horisontella del anger de olika stegen, och den vertikala 

delen mäter värdet i de olika stegen i monetära termer, se 

figur 2. 

88

Figur 2 Exempel på kapitalstruktur i en bransch 

Den horisontella axeln representerar både tid och de olika 

stadierna som finns i en normal ekonomi. Vissa 

investeringar kräver att aktören kan vänta. Enklast för att 

förstå detta är kanske att tänka på en bonde som odlar 

vindruvor. Avståndet mellan plantering av vinranka och 

en rimligt avkastande skörd är i tid ganska långt. I någon 

bemärkelse kan vi approximera preferenserna över tiden 

genom att lägga till en hypotenusa till vår tidigare 

trappformade kapitalstruktur. Avståndet mellan den 

horisontella axeln och hypotenusan visar ju värdet på 

varan i den fasen. Lutningen på hypotenusan 

approximerar värdeökningen på varan som tid och 

insatsvaror adderar. 

89

Figur 3 produktionens faser och en grov skattning av 

värdeökningstakten 

Diagrammet i figur 3 sammanfattar ekonomins utgifter 

inom denna bransch. Produktionen delas, liksom i 

malmexemplet ovan, in i olika stadier. En väsentlig 

faktor att ta hänsyn till är därmed tid. 42 Tidiga stadier är 

typiskt jordbruk, gruvnäring eller annan råvaruutvinning. 

Senare stadier inbegriper förädlingen, distributionen, och 

själva försäljningen till slutkund. Högra sidan av 

triangeln är ett mått på hur mycket pengar som 

konsumenterna spenderar på varor och tjänster. 

Marknadsräntan blir en nyckelfaktor för investeringar 

och underhåll, d.v.s. ekonomins ”kapitalstock”. 

Kapitalstocken är beroende av hur resurserna fördelas 

mellan konsumtion och investeringar. Vi kan tänka oss 

att Kina med relativt högt sparande har en relativt bred 

bas och låg ”högersida” medan USA får en allt smalare 

bas och högre konsumtion. Det innebär i så fall att vi kan 

förvänta oss en starkt växande ”kaka” i Kina eftersom 

42 I Hayeks variant representerades tiden på den vertikala axeln men 

jag har valt att följa senare österrikare och låtit tiden representeras 

horisontellt 

90

kineserna har ett högt sparande och därmed kan investera 

i framtiden. Det bör också innebära, om min bild är 

korrekt, att vi inte ska förvänta oss att en ekonomi som i 

allra högsta grad lever i nuet (till exempel USA), ska vara 

en motor i framtiden. 

Figur 4 Kapitalstrukturen i olika länder 

Den svenske sekelskiftesekonomen (förra sekelskiftet ) 

Knut Wicksell utvecklade den österrikiska skolans tankar 

om räntan och räntans roll. Vi sparar pengar för ett syfte. 

Det som sker när någon sparar pengar är att han eller hon 

sparar köpkraft för framtida bruk. Det är riktigt att alla 

som sparar pengar idag svårligen skulle kunna redogöra 

för exakt varför de sparar pengar. Men det visar bara att 

ekonomin inte är såsom ett urverk utan att människor har 

olika och ibland diffusa motiv för sitt handlande. Bara 

det faktum att ingen kan göra ett trovärdigt anspråk på att 

förutsäga framtiden skapar drivkraft att spara för 

oförutsedda händelser. Den underliggande drift som gör 

att hushåll skjuter upp konsumtion kallas av ekonomer 

för tidspreferenser. Det är individernas val av 

91

konsumtion nu och i framtiden som skapar ett naturligt 

utbud av medel för utlåning. Det är rimligt att anta att ett 

högre sparande reflekteras av en högre räntesats, d.v.s. 

hushållen sparar mer när räntan är högre. 

Å sin sida har entreprenörerna, företagarna, idéer om 

projekt och verksamheter som kan generera framtida 

vinster. Deras syn på utvecklingen av insatsvarornas 

priser i framtiden, och det framtida priset på varan eller 

tjänsten de vill leverera till marknaden, avgör synen på 

framtida vinstmöjligheter. Viljan att låna pengar kommer 

att baseras på deras förväntningar på framtida avkastning. 

En lägre räntesats gör fler projekt vinstgivande. Därför är 

det rimligt att anta att en lägre räntesats leder till en högre 

efterfrågan av krediter (lån). 

Wicksell skiljer på den naturliga räntan som uppstår på 

en jungfrulig lånemarknad där pengar på ett sunt sätt 

reflekterar varu- och tjänsteproduktionen i samhället. Det 

vill säga denna ränta speglar konsumenternas vilja att 

spara samt företagens intresse för investeringar. 

Bankerna har inte skapat pengar genom att låna ut mer 

pengar än de har i inlåning, och sedelpressarna går i en 

takt som följer ekonomins reala utveckling. 43 Den 

naturliga räntan är central i en intertemporal självreglerande 

marknad för in- och utlåning. 

Marknadsräntan å andra sidan kan komma att skilja sig 

från den naturliga räntan på grund av olika ingrepp. Ett 

typiskt sådant ingrepp är när staten trycker pengar och 

köper finansiella instrument av kreditmarknaden. Köp av 

43 Sedelpresshastigheten var dock knappast Wicksells huvudspår 

eller ens huvudbry. 

92

finansiella instrument gör att mängden pengar till 

utlåning ökar vilket på artificiell väg trycker ner räntan. 

Det är viktigt att göra denna distinktion eftersom statens 

ökning av penningmängden inte motsvaras av någon 

underliggande förändring av entreprenörers förmåga att 

skapa värde på marknader, eller hushållens vilja att 

förändra sitt intertemporala konsumtionsmönster. 

När marknadsräntenivån avviker från den naturliga 

räntenivån finns det ett underliggande realt tryck på 

ekonomin tillbaks mot den naturliga räntenivån. Enklast 

är kanske att tänka sig en marknad där politikerna av 

någon anledning inför ett pristak, t.ex. marknaden för 

bostäder. På en sådan marknad kommer alla möjliga 

varianter av svarta marknader att uppstå tills priserna på 

något sätt motsvarar reala värden. Så ledde till exempel 

en felaktig prissättning av hyresrätter (pristak) i 

Stockholm till en omfattande svart marknad för 

hyresrätter. På samma sätt kommer en felaktig ränta att 

leda till att beslut fattas som inte motsvaras av vare sig 

hushållens tidspreferenser eller entreprenörernas 

förväntade vinster. 

Om vi avstår från konsumtion (det vill säga sparar) idag 

kan vi konsumera mer imorgon. Det gör framtidens 

kapitalstock naturligt större än vad som varit möjligt utan 

sparandet. Det långsiktiga hotet för en ekonomi är när 

den såsom den grekiska eller amerikanska ekonomin (år 

2011) har avsevärt större utgifter än inkomster och 

dessutom ett lågt sparande. Ett lågt sparande innebär att 

fler potentiella investerare konkurrerar om krediterna 

vilket sätter ett tryck på räntan att öka. 

93

Om inflation och dess konsekvenser kan sägas mycket. 

En LO-ekonom lär ha sagt att inflation är som alkohol; 

bra i måttliga doser. Inflationen urholkar köpkraften. Just 

det är inget problem så länge löner, pensioner och andra 

inkomstkällor ökar i samma takt som inflationen. Om 

inflationen är på 2,5 % så halveras din köpkraft på 30 år. 

En riktig hög inflation, 25 % (vi får gå tillbaks till 1970talet 

för att hitta en sådan inflation) halverar köpkraften 

på tre år. 

Sparare och långivare drabbas också av inflation, inte 

minst därför att osäkerheten om framtida reala 

ränteintäkter blir osäkrare. Just den osäkerheten gör att 

sparare antingen kommer att försöka hitta andra sätt att 

bevara värdet på sina tillgångar för att kunna konsumera i 

framtiden. Eller så ökar de helt enkelt konsumtionen i 

nuet. En fördelningspolitisk konsekvens som inflation får 

är att köpkraft flyttas från de sparsamma till låntagarna, 

men sannolikt är också att välfärden för de fattigare 

skikten i samhället undergrävs. Det senare är en empirisk 

fråga men rimligen är det så att mer välbärgade individer 

har större möjligheter att skydda sig mot inflation genom 

att flytta sina medel till en annan valuta, guld, konst eller 

något som inte berörs av inflationen. I fallet där 

drivkraften för sparande minskar får vi ett perverst 

incitament att leva över våra tillgångar. När det gäller de 

asymmetriska möjligheterna att skydda sig mot 

inflationens urholkning av köpkraften kan inflation leda 

till ökade klyftor i samhället. 

Förutom att inflation leder till allvarliga 

fördelningspolitiska konsekvenser förvränger den 

prisförhållandet mellan olika varor och tjänster. Det finns 

ekonomhistoriska studier som visar att priserna på varor 

94

och tjänster som ligger tidigt i förädlingsledet påverkas 

mer, se principskissen i figur 5. Det innebär att inflation 

kommer att förskjuta medel från långsiktiga investeringar 

mot kortsiktig konsumtion. Inte nog med att vi dricker 

mer vin än vi borde (lever i nuet)), vi låter våra barn ta 

notan också (avstår från långsiktiga investeringar)! 

Koordination, genom den ”osynliga handen”, är 

prissystemets viktigaste roll. Entreprenörer fattar beslut 

om investeringar idag på grundval av framtida 

prisskillnader mellan insatsvarorna i produktionen och 

priset på den vara de producerar. Det första problemet 

uppstår därför om inflationen uppträder olika mycket på 

olika marknader. En entreprenör möter då prissignaler 

som är förvrängda. För det andra förändrar inflation de 

intertemporala prisförhållandena, och gör det svårare för 

entreprenörer att planera verksamheten över tid, se figur 

5. Förvrängda prissignaler leder till felaktiga beslut, och 

större osäkerhet om framtida priser leder till mindre 

innovationslust. 

Figur 5 Inflation över tiden, tre olika stadier i 

ekonomin 

95

Inflationens effekter på en ekonomis kapitalstruktur och 

långsiktiga välfärd kan alltså bli katastrofala. Just att 

förvränga prissignalen och därmed göra det dyrare att 

använda marknaden kan göra att grupper och företag 

väljer att agera politiskt istället för genom marknaden. I 

rena sakfrågor kan väljarna ställa direkta krav på 

politikerna – ”Se till att vi är säkra när vi går på gatorna 

annars blir ni inte omvalda”. När det gäller inflation så 

kommer snart en mängd sektorspecifika förslag, ”Inför 

prisreglering på hennes produkter”, ”Beskatta hans 

övervinster” etc. Denna typ av propåer från särintressen 

skapar utrymme för politiska aktörer och ökar sannolikheten 

för en ineffektiv hantering av samhällsekonomiska 

frågor. Bilden av vilka åtgärder som görs i 

vilket syfte blir mindre klar. Problemet blir ytterligare 

accentuerat om det finns ett selektivt urval av politiska 

handlingar som vidtas eftersom statliga program, åtgärder 

och regler är lättare att instifta än att bli av med. 

Men vad har de ovanstående resonemangen om inflation, 

ränta, pengar och kapitalstruktur med den globala 

finanskrisen att göra? Hur hjälper det oss att besvara den 

engelska drottningens fråga? 

Tänk dig att du har fått uppdraget att köra en buss genom 

en öken. 44 Du har full tank men dieseln räcker bara för en 

viss fart givet den temperatur på luftkonditioneringen 

som passagerarna väljer, eftersom luftkonditioneringen 

också tarvar energi. Om passagerarna väljer en 

temperatur på 22 grader kan du köra 120 km/h, vid 20 

grader 100 km/h etc. Det finns således en avvägning 

mellan bekvämlighet och restid som passagerarna måste 

44 Exemplet hämtat ur Callahan (2002). 

96

göra. Passagerarna styr luftkonditioneringen och 

chauffören bestämmer farten. Låt oss anta att 

passagerarna bestämmer sig för att de vill resa bekvämt. 

De vill ha cirka 20 grader varmt. Men vi tänker oss nu att 

någon kommer emellan passagerarna och chauffören. 

Denne ”någon” lyckas övertyga chauffören om att 

passagerarna kan tänka sig att ha 24 grader varmt 

eftersom de vill komma fram fort. Ungefär halvvägs 

upptäcker chauffören att dieselåtgången är betydligt 

större än vad han trott. Han blir nu tvungen att avsluta 

resan i 50 km/h för att bränslet ska räcka. 

Om vi översätter denna allegori till samhällsekonomin så 

motsvarar passagerarna slutkonsumenterna, bränslet är 

samhällets resurser, farten är entreprenörernas 

investeringar och själva resan är produktionen. ”Någon” 

är centralbanken. Om centralbanken till exempel ser till 

att sedelpressarna rullar snabbare så får vi till en början 

ett tryck nedåt på räntan. Det finns ju mer krediter 

tillgängliga. Det motsvarar att vi säger till chauffören att 

en annan temperatur än den valda är aktuell. 

Konsekvensen blir en tillfällig högkonjunktur när 

aktörerna agerar som om det finns mer resurser än vad 

det egentligen finns. När verkligheten kommer ifatt, det 

vill säga när aktörerna förstår att ingenting av verklig 

natur förändrats, måste ekonomin kompensera för att 

resurser överutnyttjats. Vi får en lågkonjunktur. Djupet 

på lågkonjunkturen är beroende på i vilken utsträckning 

de ekonomiska aktörerna fattat beslut på felaktiga 

premisser. Långtgående åtgärder när det gäller 

kreditmängden ger ju likaledes långtgående felinvesteringar. 

97

Konjunkturcykler kan betraktas som oönskade avvikelser 

från ett normalt tillstånd. En av anledningarna till att 

dessa cykler kan uppstå är bankers och kreditinstituts 

möjligheter att låna ut mer pengar än den egentliga 

inlåningen. En av orsakerna till att man skulle vilja öka 

kreditvolymen skulle kunna vara att man önskar 

manipulera räntan i nedåtgående riktning. Artificiellt 

skapar man då en kil mellan den ränta som uppstått om 

bara marknadskrafterna fått råda, den naturliga räntan, 

och den ränta som marknadens aktörer möter. Den alltför 

lättåtkomliga krediten snedvrider de ekonomiska drivkrafterna 

i samhället och skapar därmed jordmån för en 

konjunkturcykel. 

Bankernas krediter är ofta betydligt större än de egna 

tillgångarna och inlåningen från kunderna. Detta späds på 

eller till och med uppmuntras av en centralbank (i 

Sveriges fall Riksbanken) genom att den ”sätter” låga 

räntor. Dessa till ekonomin adderade kreditflöden 

stimulerar en förändrad ekonomisk aktivitet. Projekt som 

inte skulle blivit av om räntenivån varit naturlig tycks nu 

lönsamma. Detta skapar grogrund för felinvesteringar. 

Österrikarnas förklaring till varför konjunkturcykler 

uppstår, och hur vittomfattande konsekvenserna blir, 

vilar på hur stor den artificiella expansionen av krediter 

är. På en sund marknad expanderar kreditmarknaden när 

sparandet ökar. Konsumenterna väljer att använda en 

mindre del av sin inkomst till konsumtion, och sparar för 

framtiden istället. Det ökade sparande sänker på ett 

naturligt sätt räntan. De investeringar som följer av denna 

naturliga kreditexpansion styrs av marknadskrafterna mot 

en sund kapitalstruktur. Investeringar kommer att ske i 

98

tidigare delar av kapitalstrukturen då projekt som kräver 

mer tid tills det de ger avkastning blir lönsamma. 

Kredit som baserar sig på att penningmängden ökar 

eftersom sedelpressarna rullar snabbare eller kravet på 

finansiella reserver hos bankerna minskar, skapar 

efterfrågan på insatsfaktorer, material, kapital (maskiner 

och inventarier) och arbetskraft. Det leder till att priserna 

på insatsfaktorer, och i förlängningen också 

konsumtionsvaror pressas upp. Om bankerna i detta läge 

skulle välja att strama åt krediterna till en nivå där de 

faktiskt har täckning för det som lånas ut skulle 

marknaden kylas av och normaliseras. För att det inte ska 

ske behövs mer och mer krediter vilket leder till allt 

högre priser. Ju längre denna typ av artificiell expansion 

pågår desto större (fler) blir felinvesteringarna och desto 

längre tid tar det för ekonomin att återhämta sig. 

Ett stort problem är insatsfaktorernas knapphet. Det finns 

bara en viss mängd arbetskraft och maskiner. Även om vi 

kan skapa mer pengar jagar de ett begränsat antal 

potentiella projekt. De nya företag som tillkommer 

konkurrerar med andra företag om produktionsmedlen. 

Det innebär att alltför billiga krediterna kommit att 

påverka samhällets produktionsstruktur. Expansionen av 

utlåning och kreditgivning kan bara fortgå så länge det 

finns en allmän tro på att priserna kommer att 

stabiliseras, att inflationen kommer att stoppas. När 

aktörerna inser att inflationen har blivit ett permanent 

problem kommer de att lämna pengar och söka sig till 

något mer reellt såsom guld. 

Problemet med att artificiellt skapa ökat låneutrymme är 

att det vid en första anblick ser ut som om sparandet ökat. 

99

Eftersom det skenbart finns mer medel för investeringar 

kommer investeringsprojekt att bli av som egentligen inte 

borde bli av. Teoretiskt får vi först ett skifte från 

konsumtion mot investeringar. Brydsamheten uppstår när 

verkligheten sticker hål på den bubbla som skapats. När 

bubblan spricker är en del av kapitalstrukturen utan 

berättigande. Eftersom kapital, eller satsningar på 

humankapital såsom utbildningar av personal i branscher 

där felinvesteringar skett, inte friktionsfritt kan röra sig 

till andra branscher har en penningmängdsökning 

inneburit att välfärdstillväxten hämmats. 

Varje konjunkturcykel är på sitt sätt unik och kräver sin 

egen analys. Det kan finnas flera trovärdiga förklaringar 

till att konjunkturcykler uppstår. En rolig sådan med 

anknytning till Keynes teori om djuriska instinkter på de 

finansiella marknaderna, är den om ”hjordbeteenden” och 

”manier”. I flera fall i den finansiella historien ser vi 

ekonomiska toppar och dalar orsakade av girighet, en 

förväntan att det bara kan gå uppåt, och i allmänhet en 

avsaknad av ett investeringsobjekt med en sund bas. I ett 

av de tidigaste dokumenterade europeiska fallen där 

finansiell spekulation skapade ekonomisk kris är 

tulpanlöksmanin. I Holland betalade spekulanter år 1636- 

37 fantasisummor för tulpanlökar i förhoppningen om en 

fortsatt prisökning. Vissa källor anger att priset för en lök 

motsvarade de sammanlagda årslönerna för 10 

hantverkare. Våren 1637 kollapsade detta pyramidspel då 

handlarna fick svårt att sälja tulpanlökar till de höga 

priserna. Nutida exempel av detta är kanske bäst 

representerat av bostadsmarknader runt om i världen 

(Dublin, Tokyo, men EU:s kommissionär Rehn varnade 

100

2012 även för den svenska bostadsmarknaden). ITboomen 

runt år 2000 kan anses vara ett annat exempel. 

Den österrikiska skolans teori kan ses som ett 

ekonomiskt komplement till den mer psykologiska teorin 

om marknaders beteenden. Själva fenomenet med aktörer 

som förhäxas av idéer om lättvunna vinster kan bara leda 

till bubblor om det finns lättillgängliga krediter, eller 

betalningsmedel som skvalpar runt i systemet. 

Pyramidspelsteorier och spekulationsförklaringar kan 

vara en viktig pusselbit för att hitta förklaringar till 

extrema konjunkturrörelser. 

En av de mer kända österrikarna, Joseph Schumpeter, 

framhöll innovationernas betydelse vid tillkomsten av 

högkonjunkturer följda av lågkonjunkturer. I första 

stadiet, när en entreprenör introducerat en innovation på 

en marknad sker något som kan liknas vid en 

högkonjunktur. När alltfler entreprenörer anammat 

innovationen eller kopierat den, uppstår en period med 

hård konkurrens och krympande vinster. Mindre 

effektiva företag tvingas därmed skära ned och slå igen 

och en lågkonjunktur vidtar tills balansen på marknaden 

återställts. Schumpeter själv kallade denna process för 

”kreativ förstörelse”. Eftersom människans uppfinningsrikedom 

är oändlig kommer ekonomin ständigt att gå 

igenom denna typ av innovationsdrivna konjunkturcykler 

enligt Schumpeter. 

Det är lätt att hitta banbrytande uppfinningar eller 

processer. Edisons arbete med elektriciteten och halvledarrevolutionen 

som är basen på hårdvarusidan för 

dagens it-struktur kan nämnas. Det är dock inte helt lätt 

att förstå hur innovationer i sig skulle generera 

101

konjunkturcykler för hela ekonomin. Att bättre eller mer 

eftertraktade produkter ersätter gamla produkter är i sig 

bara en ständig strukturomvandling som en dynamisk 

marknadsekonomi kan tänkas gå igenom. Det är mycket 

svårt att tänka sig en värld där idéerna snarare än 

resurserna att genomföra dem utgör begränsningen. 

Vidare är det svårt att föreställa sig en ekonomi där 

innovation blomstrar som just av detta skäl härjas av 

omväxlande låg- och högkonjunkturer. 

Samtidigt är det svårt att på artificiell nivå skapa ett 

klimat av innovationer. Att som till exempel den spanska 

regeringen försöka skapa jobb genom en satsning på 

förnybar energi kan visa sig vara kontraproduktiv. Det 

grundläggande problemet är att ett parlament tar på sig 

rollen att tänka ut vilka innovationer som kan skapa 

välfärd. Det är en empirisk fråga om innovationer 

verkligen kommer uppifrån och ned eller om innovation 

är en gräsrotsrörelse. Det finns dock indikationer på att 

till och med stora företag har problem med att vara 

innovativa. Det känns därför långsökt att regeringar ska 

kunna identifiera vinnande koncept och idéer. Det bör 

därför inte förvåna att den spanska regeringen enligt en 

vetenskaplig studie snarare fått fram färre jobb med sin 

”gröna jobb-satsning”. Just det faktum att byråkraterna 

har svårt att veta vad som egentligen efterfrågas av 

marknaden gör ju att deras satsningar med all sannolikhet 

är mindre effektiva än en entreprenörsdriven tillväxt. De 

felaktiga satsningarna kan sägas tränga ut satsningar som 

istället kunnat göras. Därmed blir konsekvenserna av 

idén om att parlament eller finansministrar ska gasa och 

bromsa i samhällsekonomin på längre sikt förödande för 

välfärdstillväxten. 

102

Ett av de mer intressanta fenomenen i den svenska 

ekonomin är hur kreditgivningen på den svenska 

bostadsmarknaden utvecklats. En av grundpelarna är 

räntebidragen. Dessa sänker kostnaderna för köparna och 

följden bör rimligen bli att alla köpare, allt annat lika, är 

beredda att betala ett högre pris än tidigare. 

Räntebidragen förändrar ju inte inkomsten men ökar 

köpkraften vad det gäller bostäder. Vidare blev 

införandet av amorteringsfria lån, eller extremt långa 

amorteringstider, ytterligare en prisdrivande faktor. Det 

senare har också bidragit till en närmast pyramidliknande 

bostadsmarknad där människor betalat fantasisummor 

(jämfört med sina inkomster och förmögenheter) för 

bostäder i förhoppningen att dessa ”måste” öka i värde. 

Liksom alla investeringar måste vi någonstans förutsätta 

att om alla mer eller mindre ”vet” att en investering är 

lysande så borde fler intressera sig för denna investering. 

Detta gäller både köpare och säljare. Varför skulle jag 

sälja en bostad som skulle kunna ge flera gånger bättre 

avkastning än nästan något annat jag kan tänka mig som 

alternativ investering? 

Om inte säljarna på bostadsmarknaden alltid kan 

förutsättas sakna en realistisk framtidssyn så borde delar 

av avkastningen faktiskt redan ligga i det pris köparen 

betalar. För övrigt är inte bostadsmarknaden en ”säker” 

investering. Se bara på bostadsmarknadskrascherna i 

Tokyo och Dublin! Det kanske år 2012 är säkrare att 

köpa en bostad i Sverige än italienska statspapper men en 

helt säker investering finns knappast. Avkastningen på 

helt säkra investeringar är av naturliga skäl extremt låg. 

Att staten med räntebidrag och bankerna med 

”innovativa” låneregler skapat en bostadslånebubbla bör 

103

snarare mana till försiktighet och diskussion om hur vi 

kan komma ur detta än att vi ska skapa förutsättningar för 

att bygga en ännu högre bostadspyramid. 45 

Det finansministern kan och bör ägna sig åt är att se till 

att staten har den budget den behöver för att möta de krav 

medborgarna har. Domstolsväsende, polismakt, och en 

allmän skola är några exempel på saker som en mycket 

stor majoritet av svenska folket tycker att staten ska 

garantera både existens och funktion av. För att klara sina 

åtaganden måste staten ta in skatter. Det är också ganska 

okontroversiellt att säga att en majoritet av de svenska 

medborgarna stödjer någon form av fördelningssystem 

från dem som har till dem som inte har. Inte minst visar 

medeltida källor att det fanns mekanismer för att hjälpa 

fattiga redan då. De bästa skatterna torde därför vara 

skatter som påverkar marknadsmekanismen i liten 

utsträckning men som samtidigt i någon mån bidrar till 

en god fördelning i samhället. 

Det är omöjligt att på ett fullödigt sätt redovisa för hur ett 

skatte- och omfördelningssystem ska utformas för att bli 

så bra som möjligt. Men vissa saker kan ändå påtalas. En 

fastighetsskatt slår i det hela taget mest på den grupp som 

i allmänhet har bäst finansiella möjligheter att äga sitt 

45 För ett exempel på den politiska viljan att hålla uppe 

bostadspriserna rekommenderar jag att studera Tommy Waidelich 

inlägg i frågan. Han ser bostadskriserna i länder som USA som ett 

bostadsprisproblem snarare än att för stora och billiga krediter lett 

till en skuldsättning som inte motsvarar de ekonomiska 

förutsättningarna hos låntagarna. En sådan sammanblandning av 

orsak och verkan i samhällsekonomin kan som sagt vara skadlig för 

densamma om politiska medel med det perspektivet tas fram och 

brukas. 

104

oende. Den påverkar heller inte marknadsmekanismen. 

Så det finns ganska goda argument för en fastighetsskatt. 

Å andra sidan har bostadsägare visat sig vara en stark 

intressegrupp så det är svårt att fullt ut genomföra en 

sådan skatt även om det är ganska lätt att förklara logiken 

bakom den. Andra sidan av fastighetsmyntet är dessutom 

de existerande räntesubventionerna. Det innebär i 

praktiken att ta från dem som inte haft råd eller av andra 

skäl inte valt att äga sin bostad, och ge åt de som ”har 

råd” att köpa en bostad. 

Om regeringen vill att folk ska arbeta mer så bör arbete 

beskattas mindre. Ska vi som konsumenter tänka mer på 

framtiden och därmed spara mer så det finns naturliga 

krediter för olika investeringsprojekt ska konsumtion i 

olika former beskattas. Lägre inkomstskatt och högre 

moms således. Då får vi fler människor som arbetar och 

ett större tryck att investera i olika projekt eftersom det 

naturliga räntetrycket med sådana förändringar är nedåt. 

Komplexiteten för en finansminister består egentligen i 

att balansera mellan särintressen. Det är ganska lätt att på 

papperet konstruera en sundare skatte- och 

subventionsapparat än den som idag existerar i Sverige. 

Det är viktigt att förstå att det viktigaste demokratiska 

beslutet vi tar är egentligen det som handlar om hur stor 

välfärdsstaten ska vara på lång sikt. Ju större statlig 

budget, desto mindre marknad. Sambandet är mycket 

enkelt men icke desto mindre sant. I det fall vi väljer att 

ha en minimal eller ingen statsapparat kommer vi att ha 

en massiv varu- och tjänsteproduktion. Marknaderna 

kommer i många avseenden att blomstra. Vi kan 

diskutera i vilken utsträckning vi i en sådan situation 

behöver ha ett skydd för privat egendom och 

105

människoliv. Å andra sidan finns det många medborgare 

som förespråkar en välfärdsstat. Att betala skatt för en 

grundläggande service som också inkluderar hjälp åt 

svagare grupper och individer är egentligen inte 

betungande för de flesta av oss medborgare. Självklart 

finns det dock en gräns för hur stort ett skattetryck kan 

vara utan att det förlorar sin legitimitet. Den diskussion 

vi bör föra är därför inte om vi ska ha en välfärdsstat eller 

inte, utan snarare vilka ramar och vilken storlek denna 

välfärdsstat ska ha. En större välfärdsstat i nuet tränger 

faktiskt undan en i absoluta tal större välfärdsstat i 

framtiden för våra barn. Detta eftersom skatter och 

subventioners snedvridande påverkan på marknader är ett 

faktum. 

Ur fördelningssynpunkt blir en diskussion om 

skatteavdragen Rut (hushållsnära tjänster) och Rot 

(stimulansåtgärder inom byggsektorn) som mest 

intressant. Det är riktigt att sänka kostnaderna för att 

köpa tjänster om vi vill stimulera servicesektorn. 

Intressant är dock den debatt som följde runt besluten att 

införa rut- och rotavdragen. Rut, framhöll vissa 

opinionsbildare, saknade grund i den reella efterfrågan 

och skulle på längre sikt kunna leda till ett cementerande 

av klassamhället genom att skapa uppassare och 

uppassade. Rot skulle å andra sidan ge rena 

Keynesianska sysselsättningseffekter. Det finns tydligen 

inget moraliskt hotfullt i att låta någon snickra eller mura 

åt någon annan. Låt oss ett ögonblick bortse från den 

moraliska diskussionen om vilka tjänster som är tillåtna 

ur en klasskampssynpunkt. Flytta nu fokus till 

förmögenhetseffekterna av dessa två avdrag. Vi finner då 

en ganska tydlig men ofta bortglömd slutsats. 

106

Rutavdraget får en direkt verkan på min konsumtion då 

min möjlighet att anlita en hushållsnära tjänst påverkas. 

Jag kan konstatera att avdraget ökar mina 

konsumtionsmöjligheter eftersom det totala priset jag 

betalar för en tjänst avsevärt sänkts. Även rotavdraget har 

denna direkta effekt. Men rotavdraget innebär också att 

staten i viss mån betalar för åtgärder som ökar värdet på 

mina tillgångar. Således innebär rotavdraget att staten 

väljer att bidra till att öka bostadsägarnas förmögenhet. 

Att en sådan flagrant statligt stödd förmögenhetsuppbyggnad 

fått ske utan diskussion om vem som 

egentligen står för notan är i sig anmärkningsvärt. Men vi 

bör ändå se både Rut och Rot som en god start i en 

övergång mot ett skattetryck som gynnar arbete och en 

”vitifiering” av annars tidigare skatteflyktiga sektorer. 

107

Vem förser Stockholm med bröd? 46 

”While I'm still confused and uncertain, it's on a much 

higher plane, d'you see, and at least I know I'm 

bewildered about the really fundamental and important 

facts of the universe." 

Treatle nodded. "I hadn't looked at it like that," he said, 

"But you're absolutely right. He's really pushed back the 

boundaries of ignorance." 

-- Discworld scientists at work 

Terry Pratchett, Equal Rites 

I den grekiske filosofen Platons bok ”Staten” beskriver 

han en tänkt grupp människor som sitter fastkedjade i en 

grotta. De fastkedjade har ansiktena vända mot grottans 

inre. Bakom dem finns en mur och bakom denna brinner 

en eld. Människor som går mellan elden och muren 

skapar en dockteaterlikande effekt genom att hålla upp 

föremål ovanför muren. Eldens sken gör att det blir 

skuggor på grottväggarna. Skuggorna är fångarnas enda 

förnimmelse av omvärlden de tror att skuggorna är 

verkligheten. 

Platons syfte med berättelsen om grottan var att illustrera 

sin teori om idéer. Alla existerande föremål och 

egenskaper av ett visst slag motsvaras av idén av det 

46 Kapitlet har lånat mycket från Thomsens (1992) utmärkta bok 

”Prices and knowledge”. 

108

perfekta föremålet i den kategorin. Till exempel så finns 

det en idé om den perfekta cirkeln, den perfekta gröna 

färgen, den perfekta julskinkan etc. För Platon är 

distinktionen mellan sinnevärlden, där de föremål vi kan 

observera med sinnena finns, och idévärlden där idéerna 

finns mycket viktig. Föremålen i verkligheten är bara en 

suddig kopia av idén om verkligheten. Genom kunskap 

om det Godas idé, den ultimata idén, så kan vi få kunskap 

om de andra idéerna. Platon ger bara vaga råd om hur 

denna kunskap ska nås men ihärdigt matematiskt studium 

tycks kunna vara ett sätt. 

Förutom att många moderna nationalekonomer tagit till 

sig Platons råd om matematiken som metod för att nå 

högre kunskap så finns det andra viktiga likheter med 

metaforen om grottan och vårt studium av ekonomiska 

företeelser i samhället. De österrikiska ekonomer vars 

teorier ligger till grund för denna bok skulle delvis kunna 

likna det slutliga jämviktstillstånd där allt är känt, och 

ingen längre kan eller vill påverka priset för någonting 

liknande det godas idé. Detta tillstånd fungerar som något 

av en kompassnål, och dynamiken i marknaderna 

kommer alltid att på något sätt sträva mot detta tillstånd. 

Där slutar dock liknelsen. För att förstå människors 

agerande i en ekonomi krävs mycket mer än matematiskt 

formaliserande. Och idén om en värld där den yttersta 

kunskapen nåtts är så orealistisk att den endast kan 

fungera som en del i en ytterst hypotetisk akademisk 

diskussion. 

Här är således skillnaden mellan österrikare och gängse 

nationalekonomer stor. Den gängse nationalekonomin 

109

utgår ofta från idén om att den goda marknaden går att 

formulera matematiskt och att vi således kan gå 

baklänges utifrån en framräknad jämviktspunkt och 

förstå hur ekonomin ska konstrueras för att uppnå det 

som kallas resurseffektivitet. 

För hundra år sedan publicerade amerikanen Taylor 

”Scientific Management" (Taylor, 1911). I den beskrivs 

hur industrin skulle kunna öka sin produktivitet genom 

tidsstudier, kontroll och nedbrytning av varje arbetsmoment 

i små beståndsdelar. På 1920-30-talen 

diskuterades hur hela ekonomier skulle kunna styras med 

hjälp av modeller och beräkningar. På 1960-talet kom 

greater Taylorism 47 med managementkonsulter som 

Boston Consulting och McKinsey. De försökte besvara 

frågan om hur vi kan använda modeller för att göra 

tidsstudier på ett hela företags processer och funktioner. 

Kanske är det så att människan i den sociala kontexten 

alltid tänker sig att en styrning uppifrån och ned är det 

mest naturliga? 

Å andra sidan finner vi nog det väsentliga i svaret på 

Says fråga: ”Vem förser Paris med bröd?” Mot Taylor, 

planekonomer, och på senare tid rådgivare till stora 

företag ställer vi tanken om en osynlig hand, om 

handlingar som på decentraliserad nivå tycks leda till 

goda utfall för ”massan”. Det tycks som om marknaden 

förser Paris (och för den delen också Stockholm) med 

bröd utan att någon behöver fatta beslut om hur mycket, 

var och hur det ska transporteras samt vem som ska 

åstadkomma detta. 

47 Uttrycket är lånat från Walter Kiechel III (2010) The Lords of 

Strategy. 

110

Hur kommer det sig att marknaderna tycks koordinera sig 

så att de flesta kunder får vad de efterfrågar? Det är 

miljontals beslut över hela jordklotet som på något sätt 

koordineras både rumsligt och över tiden även om 

beslutsfattarna aldrig mötts och ingen sagt åt dem vad de 

ska göra. Svaret på frågan om koordinationen är att priser 

fungerar som kommunikationsverktyg. Det är priset på 

en vara som gör att någon vill sälja och någon vill köpa. 

Paris får bröd därför att koordineringen från ax till limpa, 

matbord och vidare sker genom ett otal marknader och 

människor som frivilligt handlar med varandra. Ingen 

behöver berätta för bonden att han ska så, mjölnaren att 

hon ska hålla kvarnen i skick etc. 

Det är i detta sammanhang viktigt att komma ihåg att de 

som frivilligt engagerar sig i handel också har olika 

värderingar av den produkt eller tjänst de köper. Köparen 

har en högre värdering än säljaren annars blir det ingen 

affär. Så om priserna på en marknad går upp återspeglar 

det att de som väljer att handla på denna marknad är 

beredda att betala mer. Sambanden är i vissa avseenden 

triviala men de tål att upprepas eftersom denna enkla 

sanning är grundläggande för entreprenörens vilja att 

agera för att tjäna mer pengar, och för att förstå 

konsumentens agerande. Det är med ganska stor regelbundenhet 

som den marxistiska arbetsvärdeteorin 

försöker ge oss en annan bild av verkligheten. Utifrån 

arbetsvärdeteorin är det de arbetskostnader som är 

nedlagda i att producera varan eller tjänsten som 

bestämmer värdet på denna. En kostnadsbaserad 

värdering innebär till exempel att värdet på en nytillverkad 

mekanisk skrivmaskin skulle bestämmas av 

kostnader i material, utrustning och arbete som använts 

111

för att producera denna. Förutom ett eventuellt samlarvärde 

av nostalgiska skäl skulle jag påstå att värdet av 

denna skrivmaskin vore närmare noll. Således fungerar 

priset som en signal till entreprenörerna om denna 

marknad är värd att satsa på. Går det att tjäna pengar på 

denna marknad? Detta är en grundläggande och central 

tes. Värdet av en produkt eller tjänst bestäms i slutändan 

av dem som skall använda den, inte av kostnaden för att 

producera den. 

När priset på en vara förändras så förändras också 

användningen. Låt oss anta att vissa pappersbruk har 

50% granmassaved och 50% returpapper. Priset på 

granar (och därmed granmassaveden) går av någon för 

oss okänd anledning upp relativt sett priset på 

returpapper. Det innebär att innovationer och teknologier 

som möjliggör en större inblandning av returpapper i 

processen blir lönsammare. Priset har därmed satt i gång 

en process för att få så låga produktionskostnader som 

möjligt. Detta sker utan att någon centralt i ekonomin 

bestämmer vilka resurser som ska sparas på, och inom 

vilka områden innovationer ska ske för att den totala 

välfärden i samhället ska bli så stor som möjligt. 

År 1776 skrev Adam Smith: ”Han eftersträvar endast 

egen vinning, och han leds, som i så många andra fall, av 

en ’osynlig hand’ att gynna ett mål som inte varit någon 

del av hans syfte. Inte heller är det alltid till samhällets 

nackdel att detta inte varit någon del av hans syfte. 

Genom egennyttan gynnar han ofta samhället mer än när 

han verkligen eftersträvar detta. Jag känner inte till att 

särskilt mycket gott någonsin åstadkommits av de som 

driver handel till samhällets gagn.” (ur Nationernas 

välstånd). 

112

Nationalekonomer hänvisar ofta till Adam Smiths 

“osynliga hand”. Det är den osynliga handen som föder 

Stockholm. Det är den osynliga handen som ser till att vi 

får tillgång till rätt varor och tjänster. Kontrasten blir 

därför stor då gängse nationalekonomisk analys och 

antaganden riktar sig mer mot ett statiskt ”idealtillstånd” 

än den process som Smith tycks beskriva. Det ”ideala” 

marknadstillståndet är en marknad där det finns många 

köpare och säljare. Företagen säljer identiska varor. Det 

måste vara enkelt att kliva in och ur marknaden. Det får 

inte finnas några kostnader förknippat med att agera på 

denna marknad. Slutligen, aktörerna måste ha fullständig 

information. 48 Ett sådant tillstånd brukar kallas för 

marknadsjämvikt. 

Rent matematiskt kan vi tänka oss att beskriva alla 

marknader i ekonomin på samma sätt och finna ett 

tillstånd där de är i jämvikt samtidigt. Detta tillstånd 

kallar ekonomer för allmän jämvikt. I ett sådant tillstånd 

finns det ingen aktör som har information, vilja eller 

kunskap att förändra sina planer eller sitt beteende. 

Det uppstår några intressanta spörsmål rörande 

definitionen av den ideala marknaden. Är det 

samhällsekonomiskt dåligt om Adina väljer att köpa en 

originaltavla av Freja? Fungerar marknaden illa? 

Produkten är unik. Det finns en köpare och en säljare av 

just denna produkt. Det är vittgående inträdeshinder då 

det i allmänhet krävs talang och erfarenhet för att bli en 

48 Definitionen tagen från Robert Lundmark (2010) 

”Mikroekonomi”. Denna definition är dock allmängods och torde 

återfinnas i alla neoklassiska läroböcker i nationalekonomi. 

113

duktig konstnär. Slutligen har varken Adina eller Freja 

tillgång till fullständig information om alla alternativ till 

handel. Vår fråga är om Adina gör en bra affär? Från 

marknadssynpunkt är kanske den viktigaste frågan om 

det fanns hinder för andra begåvade konstnärer som Julia, 

Mathilda eller Olivia att komma in på konstmarknaden. 

Vi börjar vår exposé om marknaden genom att fundera 

över prisets roll. Hur mycket information om en marknad 

ger priset på en vara? Vad vet vi om vi vet priset? Priset 

på en marknad (vete, guld, potatis, datorer, etc) kanske 

ger tillräckligt med information för att vi ska kunna fatta 

beslut och göra upp planer för hur vi ska förbättra vår 

tillvaro och nå våra mål. Men vi kan också tänka oss att 

priset ger information om förhållanden på marknaden. 

Till sist är det möjligt att priset signalerar något till 

marknaden t.ex. om vi får mer eller mindre tillgång på 

varan. Det sistnämnda brukar i ekonomiska termer kallas 

knapphet. 

Om vi tänker oss att vi har en ”perfekt” marknad enligt 

ovan så är all information känd för aktörerna och ingen 

har anledning att ändra sina planer p.g.a. det pris som 

erhålls på marknaden. En sådan perfekt marknad lider 

förstås fullkomlig brist på innovation eftersom om det 

finns utrymme för innovation så beror det ju inte minst 

på att någon tycker priset är fel. Denne kan vilja förändra 

situationen och dra nytta av det ”felaktiga” priset. Vi kan 

också tänka oss att marknaden ständigt utsätts för 

innovatörer eller entreprenörer som provar nya koncept 

för att få oss att lämna denna marknad helt eller delvis. 

114

Ett mer uppenbart problem är definitionen av identiska 

varor som en väsentlig och viktig del av ”idealtillståndet”. 

Den amerikanske journalisten Chris 

Andersons bok ”the Long Tail” beskriver marknader som 

går mot mer individualisering och mindre produktionsserier. 

Det blir fler marknader med fler varor som 

konkurrerar om kunderna. 

Det är i detta sammanhang som synen på om en marknad 

bäst beskrivs som ett tillstånd, vilket gör det matematiskt 

enklare för nationalekonomer att modellera, eller som en 

ständigt pågående process, vilket gör beskrivningen 

lättare för de nationalekonomiska lekmännen att förstå 

och använda, blir helt avgörande. I det första fallet får 

priset en rent trivial roll att i jämvikt beskriva 

knapphetsvärdet på en vara. 

Marknaden som en process innebär att vi ser priset som 

en signal till entreprenörer var de kan tjäna pengar. I det 

enkla fallet kanske en entreprenör inser att en förändrad 

produktionsprocess skulle leda till större vinster. Hon kan 

också välja att investera i tillverkningsresurser på 

grundval av nuvarande pris. Eller så kan hon faktiskt 

välja att lämna marknaden på grund av att priset är för 

lågt och hennes val att agera på denna marknad visade 

sig vara ett misstag. Men vi förväntar oss inte att aktörer 

på en marknad är passiva, fullt informerade och nöjda 

med det pris som möter dem. Snarare ser vi framför oss 

att en förändring av priset delvis beror på entreprenörens 

handlingar på olika marknader, men också leder till 

handlingar i nuet för att förändra entreprenörens situation 

i framtiden. I det senare fallet blir ju priset en signal på 

115

en marknad som ständigt är i ojämvikt. Det finns alltid 

någon som vill förändra något. 

Således ger priset signaler till aktörer på marknaden att 

agera. Därför blir det ologiskt att modellera marknaden 

som om aktörerna har fullständig information innan de 

vet priset. Om vi antar att ett pris, eller en förändring av 

ett pris på en marknad, leder till upptäckten av nya 

möjligheter, så är vi knappast i en stabil, långsiktig 

jämviktspunkt. Från en policy-synpunkt är förstås 

angreppssätten väsentligt skilda. Om vi tror att 

marknader är i ständig förändring på grund av att ny 

kunskap tillförs så blir ju målbilden för det legala 

ramverket vitt skilt från det statiska idealtillståndet. 

I process-fallet skulle ekonomisk politik och det legala 

ramverket i första hand rikta in sig på att skapa 

förutsättningar för nya företag på marknaden, och arbeta 

aktivt med att höja kunskapsnivån i samhället. Det senare 

ska inte tolkas som att vi ska ha fler universitetsplatser 

(vilket vi kanske bör men det är en diskussion för en 

annan bok med ett annat mål) utan snarare som ett 

erkännande av den tysta kunskapens roll i samhället. 

Den engelske nobelpristagaren Ronald Coase skrev en 

serie för nationalekonomin banbrytande artiklar. I en av 

dem ställde han den mycket intelligenta frågan (här 

återges min version av Coase fråga): Om nu marknaden 

är överlägsen planekonomin, varför existerar företag? 

Företag är ju en form av planerad ekonomi i liten skala. 

Coase svar på detta är i princip att företag existerar därför 

att det finns en kostnad av att använda marknads- 

116

mekanismen. Det vill säga, om vi varje morgon skulle 

anställa de folk vi behöver för att kunna klara av dagens 

produktionsmål, så skulle det medföra en administrativ 

kostnad. Men svaret på Coase fråga är dock inte att 

företagen är att se som små ”planekonomier”. Snarare 

bygger vi företag på långsiktiga kontrakt och förtroende. 

Det senare, att bygga förtroende om en gemensam 

framtid är inte sällan en framgångsfaktor i företagsvärlden. 

Så hypotesen om att planekonomin kanske är bra 

på företagsnivå eftersom en av våra främsta 1900talsekonomer 

sagt att det är för dyrbart att använda 

marknadsmekanismen måste förkastas. Snarare ska 

Coase tolkas som att ibland kan långsiktighet i relationsbyggande 

och kontraktsformer vara kostnadseffektivare 

än mekaniskt, ögonblickligt, upprepat bruk av 

prismekanismen. 

Kanske kan vi genom företagsledare som ser sina 

anställda som en part i en långsiktig relation snarare än 

som kuggar i ett planekonomiskt maskineri få ledare som 

är mer humana och med en större förståelse för etikens 

viktiga roll i ledarskapet. Vi skulle ha funderat både en 

och två gånger om vi som barn skulle fått en veckopeng 

som var hundra gånger större än vår lillasysters. 

Någonstans i vårt inre kanske vi skulle ha skämts om det 

visat sig att den var 1000 gånger större än vår fattige 

grannes. Det går inte i marknadsekonomin att lagstifta 

om löner och ersättningar på något effektivt sätt. Just 

därför måste vi som är marknadsekonomins försvarare 

också vara aktiva i en diskussion om företagsledares, 

styrelsers och företagens roll och åtaganden. Den 

moderna neoklassiska nationalekonomin behandlar på ett 

117

amoraliskt sätt människor i företaget som vilken resurs 

som helst. 

I detta kapitel undersöker vi framförallt prisets roll för 

information och kunskapsöverföring i en marknadsekonomi. 

Men det finns också anledning att fundera om 

vi i en kunskapsekonomi bör anamma en annan syn på 

hur ekonomisk koordination ska ske. Om vi går mot 

mindre marknader och mer unika produkter (eller 

åtminstone kunder som vill uppleva att de är unika) blir 

måhända en förändrad syn på marknaden nödvändig? 

Kanske många av framtidens marknader delvis rör sig 

bort från storskalig, enhetlig produktionsvolym. 

Lösningen kan vara företag och enheter med 

decentraliserat beslutsfattande och planering. Nyckelord i 

en sådan ekonomi är individuella initiativ och ett snabbt 

beslutsfattande. 

Ekonomer är överens om att priser på en marknad 

återspeglar knappheten hos en vara. Detta innebär att 

priset också förmedlar någon form av information. 

Frågan är vilken information detta är? Hayek anser att 

prisernas roll är att koordinera marknadens aktörer. Priser 

och prisförändringar, kopplat till individernas subjektiva 

värdering av en vara och en tjänst, koordinerar marknadsaktörernas 

handlingar. Låt oss använda Hayeks exempel 

från marknaden för tenn för att närmare förstå prissignalernas 

betydelse. Någonstans i världen kommer 

någon på att tenn kan användas för att förbättra en 

produkt. Vi kan också tänka oss det motsatta fallet, att 

någon gruva tvingats stänga, eller att tillgången minskat 

av andra skäl. Det enda som tennkonsumenterna behöver 

veta är att en del av den mängd tenn de plägat förbruka, 

nu har en lönsammare användning någon annanstans i 

118

ekonomin, och att tennets knapphet ökat. De får en tydlig 

signal om att knappheten på tenn ökat genom att priset 

går upp. Det finns ingen anledning för den vanlige 

konsumenten att förstå hur och varför detta skett. 

Däremot måste vi vara mer ekonomiska med tennet än 

tidigare, och kanske istället välja en annan resurs. Detta 

kommer att förändra priserna på substituten. Så blir till 

exempel de metaller vi kommer att använda i stället för 

tenn dyrare eftersom efterfrågan på dessa ökar. Priserna 

sprids såsom ringar på vatten, och aktörerna i ekonomin 

kommer att förändra sitt beteende vis-à-vis tenn utan 

behov av att veta den ursprungliga orsaken. Prisets 

egentliga funktion är därmed inte, skriver Hayek, som 

värdemätare utan som informationsbärare. 

Många ekonomer kom att tolka Hayek som att priserna 

innehöll all nödvändig kunskap om marknaden. Men hur 

mycket information ger priserna egentligen? Även om 

priserna signalerar knapphet så kan vi inte uttala oss om 

hur effektiva de är i informationshänseende. Det finns tre 

relevanta teoretiska frågor om information och priserna 

roll. På vilket sätt får priserna ekonomin att reagera på 

förändringar? Hur förmedlas information från 

informerade till ovetande? Hur summeras decentraliserad 

information till en samlad kunskapsmassa? 

För det första utgick Hayek från marknaden var en 

process där aktörerna ständigt lär sig. För honom är det 

snarare så priset vid varje tillfälle signalerar knapphet till 

aktörer som gör att de kan agera på grundval av sina egna 

värderingar, subjektiva kostnader eller innovationslust. 

Eftersom vi ständigt lär oss nya saker är priset bara en 

119

signal på vilka värderingar av en vara som möts på 

marknaden just nu. 

Priset, menar Hayek, är i stället för information. 

Konsumenter och producenter behöver inte veta allt för 

att agera. I hans beskrivning är priset ett substitut för 

kunskap, alltså inte en kunskapskälla. Det är skillnaden 

mellan marknadspriset och vår privata värdering av varan 

som ger drivkraft att reagera på priser. Detta behöver inte 

nödvändigtvis innebära att de som förändrar sitt beteende 

vid en prisförändring behöver veta mer än andra, men att 

vinst- eller nyttovärdering gör att de söker andra sätt att 

agera på. Otvivelaktigt kommer vissa aktörer att vilja ha 

mer information än bara knapphetssignalen. Ett stålverk 

behöver veta om priset på järnmalm kommer att stanna 

på en ny nivå. Beror förändringen på bättre gruvteknologi 

eller är det ett tillfälligt överskott p.g.a. av oroligheter i 

något stort förbrukarland? Prismekanismen tar alltså inte 

bort värdet av kunskap men det minskar behovet av att 

alla måste känna till alla detaljer för att kunna agera. 

Det är här en av de viktigaste insikterna kommer fram. 

Antag att information är en vara som det i princip kan 

handlas med. Aktörerna antas också veta med viss 

sannolikhet vilken typ av information de väljer att inte 

erhålla. Det skulle då gå att skapa en mekanism för 

drivkrafter för just informationsutbyte. Det finns inget 

teoretiskt belägg för att en planekonomi skulle vara 

sämre på att skapa sådana mekanismer än en 

marknadsekonomi. Skillnaden mellan de institutionella 

arrangemangen, plan- eller marknadsekonomi, skulle då 

bestå i vilken som hade lägst kostnader för 

120

informationsförmedling. Detta är en renodlat empirisk 

fråga. Dock möts vi i verkligheten av en annan typ av 

okunskap. Vi vet helt enkelt inte vad vi inte vet. Vi vet 

heller inte vad miljontals påhittiga människor gör för att 

förbättra sin och andras situation. Detta är avgörande 

skillnader på samhällsbygget som en process driven 

underifrån, och samhällsutvecklingen driven uppifrån 

inom kända ramar. Implikationerna för den politik som 

förs blir stora. 

Information om efterfrågan och utbudet av en vara och 

priserna är väsentliga för att kunna göra ekonomiska val. 

Genom att använda information som är fragmentariserad, 

föränderlig, lokala och personbunden kan individer på 

marknader fatta beslut som fortplantar sig i ekonomin 

betydligt snabbare än om dessa beslut skulle tas fram i en 

planekonomi. Många människor tänker på information 

som rättfram och lättillgänglig. Men ”information” är 

olika för olika människor. Vissa experter tycker si, andra 

tycker så. Och viss del av det som kallas information är 

egentligen tyst kunskap och är därmed beroende på 

personen som besitter den. Det gör att de som fattar 

beslut inte alltid fattar rätt beslut. De kan till och med ha 

överskattat vad köparna är villiga att betala. Men i en 

marknadsekonomi spelar misstagen också en viktig roll. 

Både den som gör misstaget och andra kan lära sig av 

det. Eftersom vi tillåter decentraliserat beslutsfattande 

blir vidden av misstagen heller inte så stora. 

Den brittiska ekonomen Edith Penrose hamnar med sitt 

aktörsperspektiv nära teorierna om entreprenörskapets 

betydelse för företaget och ekonomin. För henne kommer 

121

människans betydelse i företaget och dess tillväxt att ha 

en central roll. Just det mänskliga i Penroses teorier har 

gjort att hon fått större genomslag i teorier om företagets 

tillväxt som bygger på förmåga, individuell såväl 

organisatorisk förmåga. I företagsekonomiska 

strategidiskussioner kan vi mycket förenklat säga att två 

skolor dominerat modern tid. 

Den första skolbildningen framförallt förknippad med 

den amerikanske ekonomen Michael Porter hämtade 

mycket inspiration från gängse nationalekonomisk 

mikroteori. Vi kan lätt inse vilken begränsad roll 

entreprenören och människors förmåga fick i denna 

skola. De stora rådgivarna åt företag såsom Boston 

Consulting, McKinsey och Bain hämtar mycket 

inspiration för sina råd till stora företag från denna 

skolbildning. Huruvida dessa råd är värdefulla i en tid när 

innovation och tyst kunskap tycks bli allt viktigare 

överlåter jag till läsaren och mottagaren av råden att 

avgöra. 

Den skola som hamnat i motsatsförhållande till Porter 

utvecklades av bland annat ekonomen Jay Barney. Denna 

skolbildning lägger, till skillnad från Porter, mindre vikt 

vid yttre faktorer och större vikt vid hur resurser utnyttjas 

i företag och hur framgångsrika företag utvecklar 

förmågor att möta marknadens krav. Liksom Penroses 

banbrytande verk så är resursskolans teorier svåra att 

matematiskt formalisera. Analysmetoden är oftare att 

studera företag från fall till fall. Även om det antagligen 

går att göra snitsiga powerpointserier inbjuder inte 

metoden på samma sätt som Porters teorier till enkla, 

122

tydliga samband och slutsatser i stilen med att ”ni kan 

sänka era kostnader med 10%”. På samma sätt som 

matematikens elegans därför vunnit segrar över 

realismen i ekonomisk analys inom många områden, inte 

minst gällande vad finansministern kan och bör göra, så 

har den enklare Porterianska analysen varit förhärskande 

inom rådgivningen till stora företag. Huruvida det kan 

förklara många monumentala misstag begånget av 

bjässar är dock en ännu obesvarad empirisk fråga. 

Den amerikanske nationalekonomen Herbert Simon var 

en av de hårdaste kritikerna av den gängse nationalekonomiska 

teorins antaganden om människans förmåga 

att fatta rationella beslut utifrån objektivt givna kriterier 

med tydliga konsekvenser. Han menar att beslutsfattande 

ofta sker då alternativen inte är kända utan upptäcks 

efterhand, eller att konsekvenserna av ett beslut är 

oöverskådliga. I en artikel från 1984 för han fram vikten 

av initiativförmåga för en marknads utveckling. Den 

neoklassiska allmänna jämvikten, med ett fast antal 

marknader, alla med sina utbuds- och efterfrågekurvor, 

och jämviktspriser, lämnar inget utrymme för skapelsen 

av nya marknader eller förstörelse av gamla. Det är först 

när någon har drivkraft att förändra den rådande 

ordningen, tillverka något nytt, använda en annan 

produktionsteknologi, eller förändra antalet anställda som 

vi ser en ny fas i marknadens utveckling. Med mindre än 

att ett sådant element finns beskrivet saknar en teori om 

marknaden realism. 

Simons mest välkända begrepp är individens begränsade 

förmåga till rationalitet. Den mänskliga hjärnans förmåga 

123

att ”formulera och lösa komplexa problem är mycket 

liten” i förhållande till de problem som ska lösas. Detta 

innebär att beslutsfattande kommer att ske med 

begränsad information, och med begränsad kunskap. Det 

är allmänt känt att det bör finnas åtminstone en optimal 

strategi i schack, skriver Simon. Problemet är att finna 

denna strategi i den stora, om än finita, mängd 

existerande strategier. Sådan är verkligheten för oss 

vanliga dödliga – Det är inte möjligt att agera optimalt 

utifrån en Platonsk idé om verkligheten. Problemet för 

beslutsfattare är ofta att de får för mycket information. Vi 

kan jämföra detta med riktigt små barn som ännu inte 

utvecklat en förmåga att sortera sina sinnesintryck (allt är 

lika viktigt). Det är först när de börjat sortera bort 

sinnesintryck som de kan hantera vardagen. På samma 

sätt fattar aktörer beslut på en marknad. 

En jämvikt på en marknad är en koordinering av alla 

individers planer. Skillnaden är om den enligt gängse 

ekonomisk teori är en jämvikt då den ju förutsätter en 

perfekt koordinering av planer. Perfekt i den bemärkelsen 

att alla har fullständig information och det därmed inte 

finns behov att förändra planerna. I den mån vi ser 

förändringar av aktörernas planer p.g.a. ny information, 

nytt mod, nya infall så förändras marknaden och vi 

hamnar i en ny ”jämvikt”. Det blir bakvänt att tänka sig 

att aktörerna har all tillgänglig information eftersom det 

snarare beskriver det ”slutliga tillståndet” än den verkliga 

marknadsprocessen, det sätt på vilket priserna bildas på 

en marknad. Den filosofiska frågan studenterna bör ställa 

sina lärare i nationalekonomi är: Om marknaden är i 

jämvikt, vilken roll har då den osynliga handen? 

124

Ett annat sätt att se på problemet är att fundera på hur en 

marknad kommer från ett ”idealtillstånd” (jämvikt) till ett 

annat. Låt oss säga att konsumenterna vill spela mer 

Mario Kart (på sin Nintendo wii-konsol) och att 

elkonsumtion därför går upp. I den gängse 

nationalekonomiska beskrivningen sker denna övergång 

ögonblickligen. I vår världsbild har planerna förändrats 

och vi får nya koordineringsproblem på marknaden. 

Processen till ett nytt, troligen högre pris, kommer att 

innefatta beslut hos elproducenter på olika nivåer men 

inte minst funderingar kring om prisnivån är beständig 

och om det därför är befogat att investera i mer kapacitet. 

Ägaren till en vattenkraftanläggning måste fatta beslut 

om produktionen ska öka direkt eller om vattnet i 

dammen har ett högre marknadsvärde senare. 

Konsumenternas samlade beslut att spela mer Mario Kart 

driver upp priset och leder till en serie beslut såsom 

ringar på vattnet när vi kastar macka. 

En processteori, d.v.s. en teori som den beskriven ovan, 

att marknader bättre beskrivs som ständigt i ojämvikt 

ställer krav på en annorlunda syn på aktörerna. Det går 

inte an att beskriva verkligheten utifrån nyttomaximerande, 

eller profitmaximerande robotar. 

Människans uppfinningsrikedom och vilja att förändra 

sin tillvaro tycks närmast oändlig. Återigen blir det därför 

mer verklighetsnära att beskriva priset som varande ett 

tillfälligt pris, en going rate, snarare än ett 

jämviktstillstånd. När aktörerna observerar priserna på 

marknaderna gör deras subjektiva värdering av kostnader 

och framtida vinster att deras planer inför framtiden 

förändras. För vattenkraftsproducenten ovan kan det bli 

125

så att produktionsplaner i framtiden ska ta hänsyn till att 

denna världens Matsar och Adinor vill spela en eftermiddagen-Mario-Kart 

varje kväll klockan 19 vilket ökar 

deras värdering av elen vid den tidpunkten. Men i takt 

med att Adinorna blir allt vuxnare kommer sannolikt 

detta beteende att förändras vilket kommer att skapa 

förutsättningar för nya entreprenöriella beslut i framtiden. 

126

Epilog 

Seeing, contrary to popular wisdom, isn't 

believing. It's where belief stops, because 

it isn't needed any more. 

Terry Pratchett, Pyramids 

Jag har i denna skrift inlett varje kapitel med ett citat av 

Terry Pratchett. Han har med sina böcker om 

Diskvärlden roat miljontals läsare. Det som är ett av 

hans mer underhållande drag är att lyfta fram fenomen 

och moraliska problem från vår värld och behandla dem 

på ett lekfullt sätt. Ett av de fantasifoster som finns i 

Pratchetts värld är The Auditors of Reality. De är 

övernaturliga gudomliga byråkrater. Det är the auditors 

som ser till att jordens gravitation fungerar, att fysiken 

följer sina lagar, etc. Dessa himmelska byråkrater hatar 

människan och det mänskliga p.g.a. det kaos och den 

mängd oberäkneliga konsekvenser som mänskligt 

handlande får. När en människa ser en vacker bäck med 

solljuset speglat i strömfåran ser the auditors kemiska 

och fysiska reaktioner. För dem är företeelser och 

begrepp som poesi och rättvisa fullständigt obegripliga 

och irrationella. De kan dock inte på något enkelt sätt 

förinta mänskligheten eftersom det skulle bryta mot 

reglerna. Och just regler är grundvalen för deras 

existens. 

Det känns inte långt borta att föreställa sig att Terry 

Pratchett såg framför sig planekonomer, vissa av de mer 

127

matematiskt lagda nationalekonomerna och centralbyråkrater 

när han uppfann the auditors. De gudomliga 

byråkraterna är komiskt närbesläktade byråkraterna i en 

Kafka-liknande värld: människor som upphöjt fysiska 

lagar och matematiska formler till allomfattande 

verktyg för alla vetenskaper, människor vars universum 

består av mål och medel, och där möjligheten att 

beräkna det optimala samhället inte är långt borta. I den 

här skriften har jag försökt berätta vilka risker det finns 

med detta synsätt och i stället peka på ett alternativt 

betraktelsesätt. 

När det gäller matematikens och statistikens roll i 

samhällsvetenskaperna så måste nationalekonomin 

inledningsvis hitta ett sunt förhållningssätt till dessa 

vetenskapers användning. Det skulle dra ett löjets 

skimmer över debatten att fullständigt förneka båda 

dessa discipliners möjligheter att bidra i en nationalekonomisk 

analys. Men en nationalekonomi som ska 

vara verklighetsnära måste använda sig av matematik 

och avancerad statistik med stor ödmjukhet och inte 

minst en god portion humor. Nationalekonomin 

behöver återvända till sitt ursprung och därmed närma 

sig den verklighet som affärsmänniskor rör sig i. Det är 

således viktigare att kunna berätta en övertygande 

historia om hur saker logiskt hänger samman än att 

försöka med två decimalers noggrannhet mäta 

marknadsmakten på en marknad som kanske är 

föråldrad i morgon. 

Alltför mycket ansträngning har gått till att göra 

nationalekonomin matematiskt formbar. 1977 

128

publicerade två välkända ekonomer "De Gustibus Non 

Est Disputandum", om smaken för vi ingen diskussion. 

Författarna hävdar i denna artikel att smaken 

varken ändras nyckfullt eller skiljer sig åt mellan 

människor. ”[Smaken…] kommer att vara 

densamma nästa år också, och är lika för alla människor" 

(min översättning). De två författarna, varav båda är 

nobelpristagare i nationalekonomi, är knappast att 

betrakta som så naiva att de inte förstår att människors 

smak förändras. Det de gör är att leka med begrepp och 

definitioner på ett sådant sätt att det blir möjligt att 

matematiskt förhålla sig till smak och val av konsumtion. 

Denna artikel är en av många forskningsartiklar som 

”visat” hur nationalekonomer kan lämna de mer 

realistiska fallstudierna för att leka med matematiska 

formler och statistiska parametrar. Ett tecken på hur 

märkligt det kan bli är att nationalekonomiska forskare 

alltför ofta inleder sina anföranden på konferenser med 

en 10-20 ekvationer och en diskussion om huruvida en 

skattad parameter är statistiskt signifikant. Ofta saknas 

berättelsen om det problem som ska lösas, kausalitet och 

vilka politiska eller affärsmässiga implikationer 

forskningen kan ha. Till nöds adderas ofta en mening om 

att konkurrensen borde undersökas närmare, eller att 

marknadsekonomiska metoder är att föredra framför 

planekonomiska. Det senare blir ibland litet paradoxalt 

eftersom resultatet kommit till genom ett våldsamt 

matematiskt modellerande. 

Dock är inte användningen av matematik och statistik det 

enda som den moderna nationalekonomin behöver 

129

fundera på. Rent filosofiskt behöver dagens moderna 

nationalekonomi befria sig från oket av Candides 

läromästare Pangloss enligt vilken ”allt är till det bästa i 

den bästa av världar”. Den moderna nationalekonomin är 

alltför förtjust i homo economicus, en övernaturligt 

rationell individ som maximerar sin nytta givet sin 

budget. Det är riktigt att människan ständigt försökt 

förbättra sin livssituation. Dock behöver vi i större 

utsträckning förstå de sammanhang i vilka besluten fattas 

snarare än att söka beskriva oss själva och våra jämlikar 

som robotliknande stimulistyrda maskiner. Det är således 

viktigt att nationalekonomin i viss mån söker sina rötter 

och förstår vilka de etiska konsekvenserna är av att 

förespråka marknaden som lösning på alla problem. Vi 

nationalekonomer måste förstå att moderna läroböcker 

utbildar studenter till att tro att individer alltid väljer för 

uteslutande sitt eget bästa. 

I början av 1990-talet utfördes ett experiment om 

samarbete på Cornell-universitetet i USA. Forskarna 

jämförde grupper av nationalekonomistudenter med 

andra grupper av studenter. Experimentet bestod i att 

studenterna delades in i två grupper, en student 

”fördelade” och den andra ”accepterade”. Två och två 

skulle eleverna komma överens om fördelningen av en 

summa pengar, till exempel 10 dollar. Den som 

”fördelade” fick lämna ett bud till den som 

”accepterade”, till exempel 5 dollar åt var och en. 

Reglerna för detta experiment var att fördelaren bara får 

avge ett bud och den som accepterar kan bara acceptera 

eller avböja. Om personen ifråga avböjer får ingen av 

studenterna någonting. Enligt ekonomisk teori är till 

130

exempel ett bud där fördelaren tar 9 dollar och ger en 

dollar till motparten fullständigt acceptabelt eftersom 

båda parterna fortfarande får en bättre situation än de 

hade innan. Verkligheten tycks dock mer komplex än så. 

Bland studenter som ännu inte besmittats av 

nyttomaximeringstänket uppskattas inte girighet. 

Visserligen kan de i några fall tänka sig en fördelning 60- 

40 men det finns gränser. Det normala budet från denna 

grupp av studenter är 50-50. Det är bara nationalekonomer 

som i någon större utsträckning kan tänka sig 

att låta girighet ha en naturlig plats, och därmed erbjuda 

ohemula fördelningar och tillika acceptera sådana. För att 

nationalekonomin ska kunna ha en aktiv roll i politiken 

och affärsvärlden behöver vi som undervisar i nationalekonomi 

ha en större förståelse för hur människor faktiskt 

agerar, och varför. Istället utbildar den moderna 

nationalekonomin för närvarande nyttomaximerande 

cyniker. 

Inom filosofin har existentialismen utmärkt sig genom att 

delvis använda litteraturen som verktyg och genom 

människobeskrivningar och händelser diskutera 

filosofiska och etiska spörsmål. Mitt val att framhålla 

existentialismen är medvetet. I den existentialistiska 

filosofin är människors val och handlingar centrala. Det 

är heller inte långsökt att diskutera delar av finanskrisen 

och en del av de finansiella instituten som bidrog till 

krisen genom konstruktioner av lån och instrument såsom 

närliggande verkligheten i en roman av Kafka. Men att 

nationalekonomer stolt kan säga att de inte behöver uttala 

sig om smak innebär också att de gör ett val. Att 

131

nationalekonomer anser att Pareto-optimalitet är ett bra 

riktmärke för effektiva fördelningar är också ett val. 

Om vi på ett seriöst sätt ska diskutera marknadsekonomins 

roll i en välfärdsstat måste jämförelsepunkterna 

vara olika fördelnings- och välfärdssystem 

som faktiskt existerar. Även nationalekonomer måste 

kasta sig ut i den franske filosofen Albert Camus 

existentiella avgrund, och vara tydliga med vilket 

moralsystem de förfäktar. Att marknadsekonomins 

mekanismer är det absolut bästa sättet att uppnå 

materiella mål betyder inte att nationalekonomer har rätt 

när de intar en position av värdenihilism. Det var detta 

som var Adam Smiths poäng. En marknadsekonomi utan 

etiska ställningstaganden blir omänsklig. 

Vi kan se en intressant jämförelse Camus. Han var ateist, 

en livsåskådning som i etiska diskussioner kan leda till 

filosofiska spörsmål om moralens och etikens ursprung 

och berättigande. Men hans försvar mot nihilismen är att 

vi ändå måste välja vårt öde och den moralkod som vi 

önskar ska dominera ett samhälle. Jag drar utifrån Camus 

utmärkta diskussion, framförallt förfäktat i böckerna 

Pesten och Myten om Sisyfos, slutsatsen att det inte är 

tillfyllest att gömma sig bakom en kanonad av 

ekvationer. Vårt förhållningssätt gentemot vår 

medmänniska påverkar det sociala och normmässiga 

sammanhang vi agerar i. Att upphöja girighet och 

själviskhet till en dygd och en naturlag, vilket 

regelbundet görs i nationalekonomins namn, är således 

diskutabelt. Inte minst med tanke på hur stor del av den 

empiriska nationalekonomin som faktiskt inte behöver 

132

dessa antaganden eller naturlagar för att ändå kunna bidra 

till vår förståelse av diverse fenomen i samhället. 

Med tanke på värderingar och etikens roll i samhället är 

ett av de mer svårförståeliga fenomenen i dagens 

företagsvärld diskussionen kring företagens sociala 

ansvarstagande, det som i företagslingo kallas corporate 

social responsibility. Som namnet antyder finns det i 

ämnet en diskussion om hur ett sedesamt företag ska 

uppträda på en marknad. Vi som är lekmän på området 

kommer ofta osökt in på metaforen om företaget som likt 

en individ agerar i sociala sammanhang. Liksom för 

individerna i samhället borde en diskussion om det 

sociala ansvaret vara en diskussion lik den om 

föräldraskap, ansvarstagande konsumenter och aktiva 

medborgare. Till skillnad från diskussion om individer 

hamnar dock denna diskussion ofta vid sidan av en seriös 

diskussion om vilka normer som bör styra företagen. I 

stor utsträckning har diskussionen kring företagens 

sociala ansvarstagande kommit att inrikta sig på att 1) 

inom ramarna för dagens lagar och regler tjäna så mycket 

pengar åt sina ägare som möjligt och 2) genomföra redan 

lönsamma miljöåtgärder. Den senare tolkningen har 

framförts med emfas av olika miljöföreträdare. Stora 

företag skulle ta sitt ”miljöansvar” och detta skulle 

egentligen ”inte kosta dem något” utan snarare vara 

lönsamt. Diskussionen kring ett socialt ansvarstagande 

hos stora företag tycks mest handla om huruvida företag 

ska genomföra i själva verket lönsamma åtgärder. 

Detta visar hur snett vi ändå hamnat i diskussionen kring 

vad som är etiskt korrekt handlande för företagen och 

dess ledningar. Vi har mycket svårt att i sociala 

133

sammanhang hantera människor som bara handlar för 

egen vinnings skull även om de följer alla lagar och 

regler. Ett socialt ansvarstagande borde innebära att 

individen/företaget är beredd till uppoffringar för något 

hon/det tror på. Det borde också innebära att 

företagsledningar genom exempel visar vilka värderingar 

de vill ska genomsyra ett företag. Det blir löjeväckande 

uppenbart att företag inte i samma andetag kan diskutera 

ett sparprogram där 2000 människor ska sparkas och 

samtidigt satsa 80 miljoner på en jaktstuga. Förutom att 

sparprogammet med viss sannolikhet inte tagits fram av 

ledningen utan köpts in av ett av de stora konsultbolag 

som månglar storskaliga tidsstudier med kortsiktiga 

kostnadsnedskärningar, och därmed inte är frukt av 

ledningens svett och möda, saknar denna typ av beslut 

helt empati och socialt sammanhang. Vi behöver i stora 

företag en mer utvecklad debatt kring mer utvecklade 

etiska normer men i många fall helt enkelt mer av vad 

som kan anses vara vanligt sunt hyfs. 

Det är lätt att hålla med Hayek om att staten varken kan 

eller bör vara drivande i samhällsekonomin. Statens roll 

bör vara så tillbakadragen som möjligt. Det är dock inte 

tillräckligt att konstatera detta. Här har en annan filosof 

funderat över välfärdsstaten storlek. Den numer avlidne 

statsvetaren John Rawls utgår från premisser liknande 

Hayeks, d.v.s. att ett samhälle uppnår störst materiell 

standard under de premisser som ger marknadsekonomin 

utrymme att utvecklas. Men Rawls tar ett steg till och 

ställer frågan om välfärdsstatens storlek, och vilken 

inkomstfördelning som kan vara acceptabel och uppfattas 

som rättvis. Utan möjlighet att på några rader göra Rawls 

resonemang och logiska slutsatser riktig rättvisa kan vi 

134

sammanfatta hans slutsats med orden: Den sämst ställda 

(hon är med all sannolikhet en kvinna i de flesta 

samhällen) i ett samhälle ska ha det så bra som möjligt. 

Rawls utgångspunkt är att vi i ett marknadsliberalt 

samhälle måste acceptera en viss omfördelning av 

inkomster. Han tänker sig att människan, om hon gjorde 

ett empatiskt experiment och satte sig in i hur den sämst 

ställda i samhället hade det under olika regimer, skulle 

acceptera de olikheter som uppstår. Men, och det är ett 

viktigt men, hon skulle ändå anse att en fördelningspolitik 

som garanterade en miniminivå för alla är rättvis. 

Rawls kombination av försvar av välfärdsstaten men som 

en del av marknadsekonomin är viktig. Inte minst då den 

med all sannolikhet speglar moderna människors syn på 

vilket samhälle de vill leva i. Demokratins roll blir då att 

i viss utsträckning klargöra vilken som är den rimliga 

miniminivå av välfärd som vi ska acceptera. Här måste 

medborgare och politiker vara väl medvetna om att alla 

fördelningspolitiska ingrepp, och en större statlig budget, 

faktiskt minskar det vi har att dela på. Men få människor 

idag tror att välstånd och välmående uteslutande beror av 

materiell välfärd. Vi ska med marknadsekonomiska 

metoder baka en stor kaka, men målet är inte att baka 

världens största kaka, utan kanske snarare världens 

godaste. Nationalekonomernas roll blir då att utvärdera 

olika möjliga vägar att nå dit. 

Innovation och entreprenörskapet måste få en större roll i 

vårt samhälle. Detta sker framförallt att så många beslut 

som möjligt decentraliseras. Vi måste lämna bakom oss 

tanken att politiska institutioner vare sig de finns i 

Stockholm eller Bryssel faktiskt kan allting bäst. Vi bör 

därför alltid se med skepsis på hur riksdagen eller 

135

politiska institutioner i Bryssel använder skattemedel för 

att stödja vissa grupper, bestämma inriktning på 

forskning eller hitta vinnande framtida teknologier. Vi 

behöver fundera på hur vi skapar mer av den lekfullhet 

och innovationslust som tycks finnas hos många 

ungdomar på internet. De kan med en axelryckning skaka 

av sig en ”misslyckad” you-tubefilm men har lärt sig av 

försöket. Hur får vi den andan till andra sektorer? 

Finansministerns roll är kanske en av de mer angelägna 

att belysa. Det är nonsens att påstå att dagens 

makroekonomi som den undervisas på universiteten är 

värderingsfri. Genom att påstå att marknader kan styras 

av parlament och centralbank så har man redan där 

anslagit en paternalistisk, planekonomisk ton. Det som 

finansministern kan göra är att bestämma det system av 

skatter som ska utgöra statens intäkter. Parlamenten kan 

bestämma om storleken på statens budget väl medvetna 

om att ju mer som går via statens budget desto mindre 

blir den framtida möjliga välfärdsstaten. Myten om att 

staten kan plocka vinnare och att det är möjligt att 

”konsumera sig ur kriser” har varit, och är, svår att slå hål 

på. Men det som konsumeras idag ska betalas någon 

gång. Och konsumtion tränger ut goda investeringar till 

skillnad från sparande. Det bör alltså finnas viss 

anledning till oro när svenskarna beskrivs som ledande i 

en europeisk lånefest. Hur mycket av våra barns välfärd 

konsumerar vi av nu? 

Det finns heller inga belägg för att parlament har en 

större förmåga att välja vad vi ska investera i än 

marknaderna själva. Det finns därför anledning att hålla 

statens konsumtion på en så låg nivå som möjligt. 

Finansministern och hans rådgivare bör vara sysselsatt 

136

med att konstruera välfärdsystem där huvudmålen ändå 

bör vara en fördelning i Rawls anda samt att på ett 

effektivt sätt balansera statens budget. 

Ett allt starkare Bryssel överskuggar alltmer den 

europeiska arenan. Hela paradigmet som genomsyrade 

Stalins östblock, med en social ingenjörskonst där 

samhället formas uppifrån av dem som ”vet bäst”, tycks 

genomsyra dagens samhällsdebatt. Stora modeller och 

tidsstudier för hela länder och stora företag håller på att 

bli vardagsmat. Ordning och reda och förståelse för den 

egna verksamheten bör dock inte blandas ihop med att 

styrning kan ersätta know-how. Den företagsledare som 

arbetar med den principen kan i bästa fall förvalta ett 

givet pund på ett anständigt sätt genom att pressa ned 

kostnader. Att se på världen som delar i en matematisk 

formel och medarbetarna som parametrar (eller i bästa 

fall(?)) variabler ger knappast grogrund för innovationer. 

Mer statistik och bättre aggregerad information är inte 

skäl nog att tro att centralplanering skulle vara 

överlägsen decentraliserat handlande och val. Det är inte 

inom ramen för en stats kompetens att finna vinnare i det 

ständigt entreprenöriella skeende som vi kallar mänskligt 

handlande. Det är lokal kunskap om tiden och rummet 

som är, och alltid kommer att vara, grunden för ett 

välfärdssamhälles utveckling. 

137

Stort tack 

…till min pappa Bo Nilsson och min fru Liselotte Stålberg 

som tålmodigt läst och hjälpt mig med språk och innehåll. De 

är humanister av den gamla (och beundransvärda) skolan. Alla 

återstående språkfel existerar TROTS deras ansträngning och 

har bara skett genom egen förskyllan. Det är svårt att mäta 

olika människors insatser (vilket ju är en av teserna i denna 

bok) men denna bok hade inte blivit av utan Liselotte och 

pappa. 

Christer Berglund och Thomas Sundqvist är nationalekonomer 

som granskat manuskriptet från den gängse 

nationalekonomins vinkel. Båda har förhållit sig skeptiska till 

materien men hjälpt mig med exempel och teoretiska 

tveksamheter. De har också förlåtit mig min flykt från det 

neoklassiska paradigmet och har meddelat att de vill vara mina 

vänner även i fortsättningen. Anna Kahlbom och Ulla Raslöv 

läste manuskriptet för att se om det var förståeligt och läsvärt. 

Anna hjälpte mig begripa att det inte är bra att använda samma 

ord om och om igen. Det är också väsentligt att hålla i hatten 

när det gäller styckenas placering. Ulla stöttade min tro på att 

humor och glädje faktiskt är viktiga också när vi diskuterar 

ganska allvarliga saker. Även de (liksom alla 4 tidigare 

nämnda läsare) hade goda språkvårdande kommentarer. 

Mamma Inga-Gerd Flodman och min gode vän Jan Sundell 

har varit inspirerande och stödjande under processen. Bara att 

tro på detta projekt har nog krävt sin man (eller kvinna). Mina 

barn Adina och Freja har varit goda ungdomliga influenser. De 

138

har bidragit genom stöd och kul diskussioner. De exempel i 

boken där de är involverade är tagna från verkligheten. 

139

Bibliografiska kommentarer 

Det finns inga skäl att tro att några av de idéer som jag 

framfört i denna bok härstammar från mig. Många 

exempel och bokens sammansättning är mitt bidrag till 

kunskapen om ett alternativt sätt att se på, och behandla 

samhällsekonomin. Jag känner ändå att de källor som jag 

lämnar här så uppenbart bidragit till denna boks 

uppkomst att det vore arrogant att inte tydligt hänvisa till 

dem. Inspiration fick jag av de två citerade 

youtubeklippen och allt material som finns att hämta på 

www.Mises.org. När boken närmade sig sitt slut kom 

Bengt Kristensson understreckare. Värd att nämnas 

tycker jag. 

I Svenska Dagbladets ”Under strecket” den 22 december 

2011 skriver Bengt Kristensson Uggla att ”Bara 

humaniora kan få ekonomin på rätt väg igen”. Han har 

tagit fasta på det citat från Fokus jag citerar i inledningen. 

Även om våra slutsatser delvis sammanfaller är 

Kristensson Uggla mindre kritisk mot nationalekonomin 

som vetenskap än jag. Sant är att den svenska 

ekonomutbildningen utbildar teknokrater med en något 

skev människosyn. Men där jag hävdar att vi delvis 

behöver förändra paradigmet tycks han nöjd med mer 

inslag av humaniora i utbildningen. Jag rekommenderar 

140

dock varmt denna understreckare då den sätter fingret på 

ekonomutbildningens största problem. 

På www.mises.org kan den som är nyfiken på den 

österrikiska skolan hitta mycket intressant material. Allt 

från enklare debattartiklar till nedladdningsbara böcker 

inom ämnet. 

Bird & Fortune i ett youtube-klipp om finanskrisen. 

Liksom mycket brittisk satir ligger de farligt nära 

verkligheten, inte minst i George Parrs slutkläm. (filen 

beskådad december 2011) 

http://www.youtube.com/watch?v=mzJmTCYmo9g 

En snabb variant av skillnaden mellan Keynes och 

Hayeks syn på samhällsekonomin kan ses på youtube. 

http://www.youtube.com/watch?v=d0nERTFo-Sk 

(filmen senast beskådad mars 2012) 

141

Anderson, Chris (2006) The Long Tail 

Berglund, Christer (2006) Citizen and Consumer: The 

Dual Role of Individuals in Environmental Policy 

Butler, Eamonn (2010) Austrian Economics: A Primer 

Butler, Eamonn (1982) Hayek: His Contribution to the 

Political and Economic Thought of Our Time 

Callahan, Gene (2002) Economics for Real People: An 

Introduction to the Austrian School 

Camus, Albert (1947) Pesten 

De Soto, Hernando (2000) The Mystery of Capital: Why 

Capitalism Triumphs in the West and Fails Everywhere 

Else 

Garrison, Roger (2001) Time and Money: The 

Macroeconomics of Capital Structure 

Harford, Tim (2011) Adapt 

Hayek, Friedrich (1937) ‘Economics and knowledge’, 

Economica 

Hayek, Friedrich (1945) ‘The use of knowledge in 

society’, American Economic Review 

Hayek, Friedrich (1968) Competition as a discovery 

procedure 

Hoff, Trygve (1981) Economic Calculation in the 

Socialist Society 

Kay, John (2010) Obliquity 

142

Kay, John (2011) The Map is Not the Territory: An Essay 

on the State of Economics 

Kiechel, Walter III (2010) Lords of strategy 

Kirzner, Israel (1973) Competition and Entrepreneurship 

Kirzner, Israel (1985) Discovery and the Capitalist 

Process, 

Lavoie, Don (1985) Rivalry and Central Planning: The 

Socialist Calculation Debate Reconsidered 

Lewin, Peter (2002) The Economics of QWERTY: 

History, Theory and Policy - Essays by Stan J.Liebowitz 

and Steven E.Margolis 

Lundmark, Robert (2010) Mikroekonomi: teori och 

tillämpning 

Nonaka, Ikujiro, and Hirotaka Takeuchi (1995) The 

Knowledge-Creating Company The Knowledge-Creating 

Company: How Japanese Companies Create the 

Dynamics of Innovation 

Richard Normann (2001) Reframing Business: When the 

Map Changes the Landscape 

Pratchett, Terry (2005) Going Postal 

Rawls, John (1971) A Theory of Justice 

Skousen, Mark, (2007) The Structure of Production. 

Snowdon et al (1995) A Modern Guide to 

Macroeconomics: An Introduction to Competing Schools 

of Thought 

Thomsen, Esteban (1992) Prices and Knowledge: Market 

Process Perspective 

143

Vaughn, Karen (1994) Austrian Economics in America: 

The Migration of a Tradition (Historical Perspectives on 

Modern Economics 

144

Ladda ner boken här

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?