Konfliktrapport från FUF. - Solidaritetshuset

solidaritetshuset.nu

Konfliktrapport från FUF. - Solidaritetshuset

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

KONFLIKTERS DYNAMIK

Rapport från en seminarieserie 2005

1


2

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING ........................................................................................................ 3

SUDAN - INTE BARA DARFUR .............................................................................. 4

DEN ONDE DEN GODE - OCH ALLA DÄREMELLAN: ETT SAMTAL OM ATT

SKILDRA MÄNNISKOR OCH KONFLIKTER ........................................................... 10

ÄR KRIGET SLUT I SRI LANKA? ATT LEVA SIDA VID SIDA ....................................... 12

BURMA - ETT LAND I KONFLIKT ........................................................................ 24

ETT STABILT STORA SJÖOMRÅDE - GRUNDEN FÖR ETT STABILT AFRIKA?

......................................................................................................................... 26

VÄSTSAHARA I FOKUS - ETT SEMINARIUM OM NATURRESURSERNAS POLITISKA

BETYDELSE I VÄSTSAHARAKONFLIKTEN

........................................................................................................................ 30

INFORMATION OM FUF - FÖRENINGEN FÖR UTVECKLINGSFRÅGOR ............... 35


KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

Väpnade konflikter utgör ett allvarligt hot mot stabilitet, demokrati och mänskliga rättigheter i stora

delar av världen. Eftersom civilbefolkningen drabbas svårt, påverkas återuppbyggnaden av samhället

i stort. Konflikter i ett enskilt land kan på grund av ömsesidigt beroende och bristande eller obefintliga

demokratiska strukturer få allvarliga konsekvenser för en hel region. Förekomsten av värdefulla naturresurser

orsakar omfattande och långvariga konflikter, ofta förvärrade av utländska intressenters ekonomiska och/eller

militära interventioner.

Kostnaderna förorsakade av krigshandlingar, stora flyktingskaror och förlust av människoliv, förstörda

produktionsmönster, sönderbruten infrastruktur och miljöförstörelse är enorma. Resultat av decenniers socialt

och ekonomiskt utvecklingsarbete ödeläggs. Inför framtida insatser och beredskap - konfliktlösning, medling,

fredsbevarande insatser, återuppbyggnad - krävs kunskap om konflikters inre dynamik: hur de uppstår, sprider

sig och vilka konsekvenserna blir för inblandade parter. Detta är särskilt viktigt för att i tid kunna förebygga

folkmord och andra brutala övergrepp mot civilbefolkningen. På längre sikt krävs främjande av demokrati

och mänskliga rättigheter samt ekonomiska och sociala framsteg för att skapa stabila samhällen, som kan

lösa konflikter utan våldsanvändning.

Föreningen för Utvecklingsfrågor, FUF, har under 2005 arrangerat 6 debatter och föreläsningar som

uppmärksammat ett antal olika konflikter runtom i världen. Varje konfliktsituation har belysts utifrån sin

specifika dynamik och såväl bakomliggande orsaker som den aktuella situationen och möjliga lösningar

har diskuterats. Utöver att analysera de direkt inblandade aktörernas roll (regering, stridande grupper, civila

samhället m.fl.) har det internationella samfundets ansvar och möjligheter diskuterats. Syftet med projektet

har främst varit att öka kunskapen och stimulera diskussionen om hur konfliktförebyggande insatser bör

utformas, skapa förståelse för bakomliggande orsaker till konflikter och deras konsekvenser, samt att stimulera

till debatt om de grundläggande sambanden mellan en stabil samhällsutveckling och fredlig samexistens.

Seminarierna har lockat en bred publik av yrkesverksamma och ideellt engagerade inom enskilda organisationer,

myndigheter, förvaltningar, ambassader, m.fl., samt studenter och forskare på universitet och högskolor. Samtliga

seminarier har utformats som paneldiskussioner, där åhörarnas frågor och synpunkter getts stort utrymme. Detta

har stimulerat till en intressant och stundtals intensiv debatt, som FUF hoppas kommer att fortsätta i andra forum.

Denna rapport finns även tillgänglig på FUFs hemsida: www.fuf.se för kostnadsfri nedladdning.

Rapportörer: Johanna Wallin, Maria Bucher, Yesinde Aluko, Sandra Niklasson, Loredana Strada.

Denna rapport är producerad med ekonomiskt stöd av Folke Bernadotteakademin.

FUF ansvarar för allt innehåll

3


4

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

Sudan - inte bara Darfur

Rädda Barnens samlingssal, Stockholm, den 15 april 2005

Fredsuppgörelsen i Sudan i början av januari

2005 väcker förhoppningar om att vad som

kallats världens idag värsta humanitära

katastrof går mot ett slut. Freden är dock

fortfarande bräcklig och situationen för den

sudanesiska civilbefolkningen är oerhört

svår. Under det 21-åriga inbördeskriget

beräknas drygt två miljoner människor ha

dödats och ytterligare miljontals är på flykt

inom landet liksom utanför dess gränser.

Vilka bakomliggande orsaker finns till den

tragedi som vi sett utspelas i Sudan? Kunde

det internationella samfundet ha reagerat mer

kraftfullt när de första varningstecknen kom?

Vilka lärdomar kan dras inför framtida konfliktlösnings-

och fredsbevarande insatser?

I panelen: Öystein H Rolandsen, Peace Research

Institute of Oslo

Saif Omar, Forum Syd

Andreas Zetterlund, International Aid Services

Carl Fredrik von Seth, Svensk Flyktinghjälp

(Swera)

Moderator: Birgitta Berggren, konsult

Seminariet inleddes av moderator Birgitta Berggren som

hälsade paneldeltagarna välkomna och höll ett kort

öppningsanförande om situationen i Sudan. Därefter

lämnade hon över ordet till panelen.

Öystein Rolandsen, forskare vid Peace Research Institute

of Oslo, presenterade sin nyutkomna bok ”Guerilla

Government - Political changes in the Southern Sudan

during the 1990s”. Boken fokuserar på den politiska utvecklingen

i södra Sudan under 1990-talet och framför

allt SPLM:s försök att etablera civila regeringsstrukturer

i de områden som gerillan kontrollerade. För att illustrera

bakgrunden till de ämnen som tas upp i Rolandsens

bok, gav han en kort summering av den generella

utvecklingen i södra Sudan sedan självständigheten:

1956-1972: Sudan blev en självständig stat och i söder

fanns redan från början en självständighetsrörelse. Först

fördes en lågintensiv konflikt, som senare eskalerade

på grund av religiöst och politiskt förtryck från norr.

Oppositionen i söder var dock fragmenterad fram till

att den samlades under Joseph Lagus ledarskap.

1972-1983: Addis Abeba-avtalet inledde en period av

fred men desillusion och politisk maktlöshet ökade

successivt i södra Sudan.

1983-1991: Första fasen i det andra inbördeskriget. Strider

mellan konkurrerande rebeller fram till att SPLM,

Sudan Peoples Liberation Movement lett av John Garang,

dominerade i slutet av 1980-talet. SPLM var då starkt

beroende av stöd från Etiopien.

1991-1995: Andra fasen. SPLM förlorade stödet från

Etiopien och upplevde interna stridigheter och splittringar.

Kaos rådde i söder och regeringen genomförde

flera offensiver.

1995-2000: Tredje fasen. SPLM återtog sin dominerande

roll och andra grupper misskrediterades av att de samarbetat

med regeringen i Khartoum.

2000-2005: Stillestånd och fredsförhandlingar i södra

Sudan, stridigheter i Darfur.

Rolandsen övergick till att tala om den politik som fördes

i södra Sudan under 1990-talet och de försök till reformer

som gjordes inom SPLM/A (SPLA är rebellrörelsens

militära gren). Det var under denna period som SPLM

erhöll sin dominanta ställning, vilket var en förutsättning

för att rörelsen skulle bli representant för södra Sudan i

fredsförhandlingarna.

Som nämndes ovan genomgick SPLM under tidigt

1990-tal en kris då rörelsen försvagades både politiskt

och resursmässigt. Internt skedde en övergång från

Sovjetmarxism till en mer västorienterad liberalism.

Denna politiska förändringsprocess var också viktig

för att vinna stöd hos lokalbefolkningen och södra Sudans

intellektuella. SPLM:s ledare började använda ett

nytt språk med ord som civilsamhälle, demokrati och

mänskliga rättigheter.

SPLM:s nya agenda fördes fram vid ett antal olika konferenser

i mitten av 1990-talet, där man diskuterade

demokratiska reformer och att tillåta inhemska NGOs att

verka. Den viktigaste konferensen var det nationella konventet

1994, som samlade 516 personer. Konferensen

ansågs vara en mycket viktig politisk händelse och med

hänsyn till transport- och säkerhetssituationen var det

en stor bedrift att samla så många människor. De förändringar

som föreslogs var också förhållandevis radikala,

en plan togs fram för hur civila och demokratiska strukturer

skulle utvecklas, ett utkast till konstitution skrevs

- som förvisso aldrig antogs eller implementerades. Ett

National Liberation Council och National Executive

Council valdes också som huvudsakliga beslutsfattande

instanser mellan de återkommande nationella konvent

som skulle hållas.

En av de frågor som Rolandsens bok försöker besvara

är varför detta demokratiexperiment inte lyckades. Rolandsens

slutsats är att det för det första var en alltför


ambitiös ansats, i synnerhet med tanke på vilka resurser

som stod till förfogande både för rörelsen som helhet

och de resurser som SPLM:s ledare var villiga att investera.

För det andra fanns det inte tillräcklig vilja hos det

övre ledarskiktet att frånsäga sig makt till förmån för

de nyetablerade institutionerna. Rolandsen framhöll

att detta är en kontroversiell fråga då vissa menar att

demokrati överhuvudtaget inte är möjligt under ett

inbördeskrig, där hemlighetsmakeri och snabba beslut

är nödvändiga. Rolandsen ansåg det vara mest rättvist

att bedöma SLPM/A:s åstadkommelser i ljus av vad dess

ledarskap själva hade utlovat att uppnå.

Demokratiprojektet fick ett slut i januari 2000 då ett

ledarskapsråd bildades. Den officiella förklaringen var

att rådet behövdes för att möjliggöra ett mer effektivt

beslutsfattande, och som konsekvens av detta erkände

SPLM:s ledare att demokratiseringsprocessen hade

misslyckats. Visserligen behölls och stärktes de delvis

implementerade civila administrationsstrukturerna, men

det upprättades inga lokala demokratiska institutioner.

Detta ledde till ett system av vad Rolandsen kallade ”en

skelettlik demokratisk struktur” kombinerad med en

traditionell administration som liknade den koloniala

regeringsstrukturen.

Sedan år 2000 har SPLM haft överläggningar med personer

utanför ledarskapets inre cirkel, men detta har

främst skett informellt. Några få undantag finns, t.ex. de

regionala möten som ägde rum i syfte att förbereda för

ett andra nationellt konvent - som emellertid aldrig blev

av - samt för att vinna acceptans för Machakosprotokollet

(se Carl von Seth nedan).

Sammanfattningsvis ansåg Rolandsen att utvecklingen

mot maktdecentralisering och ett mer inkluderande

styre i söder kommer att vara helt beroende av SPLM:s

politiska vilja. Hittills har ledarskapet visat mycket liten

sådan vilja och Rolandsen tillstod att SPLM:s meritlista

för demokratisering och etablerande av en fungerande

civilförvaltning inte ger skäl till alltför stor optimism

när det gäller framtiden för den nya regeringen i söder,

GOSS (Government of Southern Sudan). Situationen är

dock annorlunda nu på många sätt eftersom finansiella

resurser görs tillgängliga genom internationella insatser,

liksom i ökande grad mänskliga resurser. Det nya

fredsavtalet, CPA (Comprehensive Peace Agreement) är

också mycket mer omfattande och detaljerat än tidigare

överenskommelser. Fler garantier finns inbyggda, såsom

t.ex. internationell fredsövervakning. Enligt överenskommelsen

ska SPLM få 70 procent av platserna i den

sydsudanesiska regeringen, medan 15 procent tillfaller

president Bashirs parti NCP och andra politiska partier

i söder får 15 procent. Representanter för oppositionen

hävdar emellertid redan att bristen på verkligt inflytande

gör avtalet illegitimt.

Milisproblemet är ett annat orosmoment, menade Rolandsen.

Vissa menar att om rebellgrupperna tas över

av regeringen kan de komma att användas för att skapa

instabilitet i söder. Om däremot SPLM/A tar kontroll över

milisen kan de starta ett väpnat motstånd om de känner

sig förrådda eller marginaliserade.

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

Regionalism och etniska spänningar är en annan faktor

som Rolandsen lyfte fram som ett hot mot fredsprocessen.

Under den tredje perioden av inbördeskrig (1995-

2000), lyckades SPLM ena befolkningen i söder mot

en gemensam fiende i form av regeringen i Khartoum.

Nu finns det verklig fara för att latenta spänningar mellan

olika etniska grupper kommer upp på ytan igen.

Betydelsen av detta bör inte underskattas, betonade

Rolandsen.

Det finns också en konflikt mellan lokal politik kontra

nationella intressen. I synnerhet utgör mark och naturresurser

som olja, timmer, värdefulla metaller m.m. potentiella

konfliktkällor, liksom kontroll över de biståndspengar

som ska användas för återuppbyggnad.

Slutligen varnade Rolandsen för att det i Sudan liksom i

många andra post-konfliktländer finns en risk att korruption,

nepotism och ineffektivitet i den civila eller statliga

strukturen kan leda till desillusionering hos folket och

på sikt nytt väpnat motstånd.

Saif Omar, handläggare på Forum Syd, gav en historisk

tillbakablick till situationen i dagens Sudan.

Sudan är egentligen en benämning för stora delar av

norra Afrika, i äldre tider även kallat Nigritien. 1899

kom Egypten och Storbritannien överens om att gemensamt

styra det som idag är landet Sudan som ett s.k.

condominium förvaltat av båda länderna. I praktiken

blev dock Sudan mer av en brittisk koloni. Landet delades

ganska snart i muslimska och kristna/traditionellt

religiösa landsdelar som isolerades från varandra och

behandlades som skilda enheter. Britterna använde sig

av indirekt styre genom lokala ledare, i synnerhet från

de norra delarna, som successivt gavs större ansvar för

landets ledning.

1956 blev Sudan självständigt från Storbritannien. En rad

konflikter runt om i landet har alltsedan dess utspelats

mellan de styrande i Khartoum och olika motståndsgrupper

i provinserna. Redan två år efter självständigheten

skedde en första militärkupp, och demokratiskt tillsatta

regeringar och militärregimer har sedan avlöst varandra.

Gemensamt har enligt Omar varit att makthavarna oftast

representerat en välbärgad elit, främst från området

kring Khartoum, vilket väckt ont blod bland den befolkningsmajoriteten.

1964 lyckades en folklig revolt avsätta

den dåvarande militära regimen, men 1969 skedde en

ny militärkupp.

Redan innan självständigheten hade spridda uppror

förekommit i söder, vilket så småningom ledde till krig i

hela södra Sudan. Omar beskrev detta som ett heligt krig

mellan centralmakten och lokala ledare som fruktade att

de arabiska ledarna skulle islamisera hela landet.

1972 kom det s.k. Addis Abeba-avtalet till stånd, som i

korthet innebar självstyre för södra Sudan som blev en

enhetlig region. Inbördeskriget upphörde fram till 1983,

5


6

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

då det rådde svår torka och svält i hela Sahelområdet.

Samma år delades södra Sudan in i tre regioner, vilket

av många tolkades som ett försök till splittring. Sudan

förklarades av presidenten vara en islamisk stat och

Sharialagar introducerades som skulle gälla i hela landet,

vilket var en bidragande orsak till att kriget åter blossade

upp. Det var under samma period som oljefyndigheter

upptäcktes i Sudan.

1983 bildades också Sudan Peoples Liberation Movement

och dess militära gren (SPLM/SPLA) i södra

Sudan, med John Garang som ledare. SPLM/SPLA är

fortfarande den största motståndsrörelsen i söder och

har främst kämpat för en sekulariserad sydsudanesisk

stat med självbestämmande inom en federativ stat. Det

finns emellertid falanger inom gerillan som vill ha total

självständighet för de södra delarna.

Kriget intensifierades i södra Sudan och även i norr växte

missnöjet mot regimen. 1985 störtades landets ledare

av en grupp militärer och en interimregering tillsattes,

som styrde fram till att val hölls ett år senare. Diverse

regeringar följde fram till att ännu en militärkupp genomföres

1989. President Umar Hassan Ahmad al-Bashir

tog över som både president och regeringschef. Hela

samhället militariserades, fackföreningar upplöstes och

alla politiska partier förbjöds, med undantag för Bashirs

egna National Islamic Front (NIF). Under 1990-talet

enades de flesta oppositionsrörelserna i Nationella Demokratiska

Alliansen (NDA), som 1995 även bildade en

exilregering i Eritrea. Bashir behöll makten och valdes

för första gången av folket i ett presidentval 1996, som

bojkottades av oppositionen.

Orsakerna till Sudankonflikten förklaras ofta i termer

av en etnisk-religiös motsättning mellan Sudans dominerande

arabiska nordliga del och den sydliga delen

som befolkas av afrikaner som är kristna eller utövare

av traditionella inhemska religioner. Omar underströk

dock att konflikten är betydligt mer komplex och flerdimensionell

än så. Motstånd mot regimen i Khartoum

finns inte bara i söder utan även på andra håll i landet

- även inom den nordliga delen där muslimska grupper

protesterar mot centralregeringens auktoritära styre.

1. Konflikten kompliceras av att många andra länder

har ekonomiska och strategiska intressen i Sudan. Oljetillgångarna

har också spelat en stor roll i kriget, både

genom att ge centralregeringen intäkter och göra Sudan

intressant för utländska investerare.

2. Sudans inre konflikter har spillt över till flera av

grannländerna under årens lopp och hundratusentals

sudaneser har flytt till bl.a. Tchad, Uganda, Etiopien,

Kenya, Centralafrikanska republiken och Kongo.

För att få ett slut på stridigheterna i Sudan har grannländerna

varit involverade i olika försök till fredsförhandlingar,

bl.a. har den s.k. IGAD-gruppen (Uganda, Kenya,

Etiopien, Eritrea och Djibouti) i flera omgångar fört

samtal mellan parterna. Egypten och Libyen har sedan

slutet av 1990-talet drivit en annan förhandlingsprocess

där även oppositionspartierna i norra Sudan inbjudits

att medverka.

Ett avtal om eldupphör kom till stånd 2002-2003, som

dock bröts och striderna fortsatte. I maj 2004 nådde

Sudans centralregering och SPLM/SPLA en ny överenskommelse

och ett fredsavtal skrevs under i början av

2005.

Fredsavtalet har emellertid inte lyckats få slut på stridigheterna

i den västra regionen Darfur. Darfurkonflikten

utbröt i mars 2003 och har många likheter med konflikten

mellan norr och syd. I Darfurkonflikten finns

dock inte någon tydlig religiös dimension eftersom

majoriteten av befolkningen i regionen är muslimer.

Istället beskrivs det främst som motsättningar mellan

arabiska boskapsskötare, däribland många nomader, och

afrikanska bönder. Omar ansåg emellertid att det även

handlar om att olika krigsherrar strider om makt och

kontroll över resurser och naturtillgångar, samt ett starkt

missnöje i hela regionen med hur man behandlas av

centralregeringen. Motsättningar mellan bönder och boskapsskötare

är heller inget nytt, sådana har förekommit

under århundraden men har lösts genom förhandlingar.

Skillnaden idag är att det strömmat in vapen från grannländer

och andra delar av Sudan, vilket förvandlat mindre

lokala konflikter till ett blodigt krig. Omar beskrev hur

en enorm humanitär katastrof nu har utvecklats i Darfur,

med tusentals döda och hundratusentals flyktingar. Han

varnade slutligen för att en liknande situation gradvis

håller på att utvecklas i östra Sudan.

Carl Fredrik von Seth från Svensk Flyktinghjälp, Swera,

inledde med att förklara bakgrunden till den bräckliga

fredssituation som Sudan nu står inför.

Fredsavtalet undertecknades i Kenya den 9 januari

2005, som resultat av många års förhandlingar mellan

regeringen i Khartoum och SPLM, som fortfarande är den

största upprorsrörelsen i södra Sudan. Det första mötet

mellan regeringschefen Sadiq Al Mahdi och rebelledaren

John Garang skulle hållas 1989. Men då genomfördes

en militärkupp i syfte att bland annat stoppa fredsförhandlingarna.

Omar Hassan Bashir blev statschef och har

styrt allt sedan dess. Den nya regeringen var enligt von

Seth en extrem islamistregim vars mål var att upprätta

en islamisk stat. Det var just detta som orsakade ett nytt

krig i början på 1980-talet efter 10 års fred och viss

autonomi för södra Sudan. von Seth påpekade liksom

Omar Saif att motståndet mot en islamisk stat inte bara

grundas på religion utan också att Sudan sedan självständigheten

1956 dominerats av en liten maktgrupp av

företagare och politiker i norra delen av landet. Dessa har

konsekvent favoriserat Khartoum och områden i centrala

Sudan framför alla andra regioner. von Seth ansåg

därför att frågan om federation och självstyre för södra

delarna av landet är kopplat till synen på Sudan som en

sekulär stat. Den islamiska staten är, ur sydsudanesernas

synpunkt, ett grepp som politikerna i norr använt för

att kontrollera och styra hela landet.


Likväl ägde möten rum under hela 1990-talet mellan

regeringen och SPLM:s ledning. Det första tillfället var i

Abuja 1992, där en medling inleddes på uppdrag av Afrikanska

unionen. Sedan gick förhandlingarna över i regi

av IGAD, en sammanslutning av länder på Afrikas Horn.

Medlingen sköttes med Kenya som ordförandeland och

med assistans av ”friends of IGAD”; Australien, Kanada,

Italien, Norge, Storbritannien och USA.

Genombrottet kom 2002 med Machakosprotokollet, då

särskilt USA, Storbritannien och Norge var involverade

som facilitatorer och då principerna för en framtida

uppgörelse etablerades. Protokollet innebar bl.a. att

SPLM fick ge upp kravet på en sekulär stat mot att få

självstyre och egna lagar i söder.

USA har sedan 2002 fått en alltmer framträdande roll

i Sudankonflikten, inte minst för att det finns en stark

opinion i USA inom den religiösa högern till förmån

för SPLM. von Seth menade också att ledningen i Washington

är mycket förnöjd med Khartoumregeringens

samarbete i kampen mot terrorismen. von Seth berättade

att det fanns en tid när bl.a. Usama Bin Ladin hade stora

områden i Sudan för träning av Hamas, Hizbollah och

sina egna anhängare. Sudan var också svartlistat av USA

under 1990-talet. Men efter att USA startade sitt krig mot

terrorismen blev det viktigare för Sudans regering att

närma sig västvärlden. För den amerikanska ledningen

har det varit angeläget med en fredsuppgörelse i Sudan

som ett gott exempel på USA:s strategi i Mellanöstern.

Andra exempel är valen i Palestina, upproret mot Syrien

i Libanon och valet i Irak.

USA:s politik har emellertid varit inkonsekvent när det

gäller Darfur, enligt von Seth. Den amerikanska senaten

deklarerade under 2004 att det som pågick i Darfur

kunde beskrivas som folkmord. Dock följdes detta

ganska starka uttalande inte av något konkret agerande.

von Seth tycks mena att vore som om USA:s ledning

haft som främsta mål att få till stånd fred i södra Sudan,

medan Darfur inte prioriteras lika högt.

Slutligen kom så ett fredsavtal till stånd i januari 2005.

von Seth berättade att avtalet är komplicerat och utöver

slutdeklarationen består av en rad protokoll. Det föreskriver

att Sudan under en övergångsperiod på sex år ska

ledas av en nationell enhetsregering, GNU (Government

of National Unity) i Khartoum och en separat administration

i södra Sudan. Fredsuppgörelsen ger avsevärt

självstyre för södra delarna av landet under den sexåriga

interimsperioden. Därefter följer en folkomröstning då

befolkningen i söder får välja om man ska fortsätta med

regional autonomi inom nationen Sudan eller förvandlas

till en självständig stat.

Avtalet innehåller också en överenskommelse om fördelning

av tillgångar, främst oljeinkomsterna som förväntas

bli mycket stora framöver. Oljeproduktionen är i nuläget

värd 2 miljarder US dollar per år och von Seth bedömde

att den kommer att nå det dubbla inom två-tre år. Under

interimsperioden ska oljeinkomsterna delas lika mellan

norr och söder.

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

I sammanhanget nämnde von Seth att USA missade oljeboomen

i Sudan eftersom den amerikanska kongressen

införde sanktioner mot landet redan 1993. I stället har

kinesiska, malaysiska och vissa europeiska och kanadensiska

företag tjänat stora summor på oljeindustrin.

Enligt von Seth är det framför allt Kina som dominerar

den sudanesiska ekonomin idag och investerar både i

oljeindustrin, jordbruket och vapenindustrin.

När det gäller den närmaste framtiden sade von Seth att

kommissionen ska samlas i slutet av april för att påbörja

arbetet med att ta fram en konstitution för övergångsperioden.

Först när kommissionens arbete är avslutat kan

vicepresidenter för nord och syd tillsättas och den nya

nationella regeringen bildas. von Seth underströk vikten

av att en fungerande administration upprättas för södra

Sudan, i synnerhet i ljus av det enorma arbete som väntar

med återhämtning och återuppbyggnad.

Kommissionens arbete har emellertid försenats på grund

av att fredsavtalet var en uppgörelse mellan National

Congress Party (NCP) från centralregeringen i Khartoum

och SPLM, men det finns många andra parter både i norr

och söder som vill delta i konstitutionsförhandlingarna.

Fredsavtalet anger att regeringspartiet ska ha 52 procents

representation i den nationella regeringen och

SPLM 28 procent, medan andra politiska krafter från de

norra delarna får 14 procent och olika partier i söder

får 6 procent, vilket inte tillfredsställer alla. Nu har till

slut regeringen och SPLM gått med på att avstå platser i

kommissionen till oppositionen så att det komplicerade

arbetet kan påbörjas. Regeringen har emellertid inte

accepterat att rebellrörelserna i Darfur och östra Sudan

deltar, vilket SPLM föreslagit.

Det finns en FN-plan för försoning och återuppbyggnad

i Sudan och vid givarkonferensen i Oslo nyligen presenterades

JAM, the Joint Assessment Mission. Denna har

framarbetats med deltagande av regeringsföreträdare,

SPLM, FN, Världsbanken och IGAD. JAM är främst en bas

för återuppbyggnad och utveckling på kortare sikt.

När det gäller säkerhetsarrangemangen berättade von

Seth att rebellarmén inte kommer att demobiliseras,

utan Sudan kommer under övergångsperioden att ha

två arméer. FN:s Säkerhetsråd ska installera 10 000

fredsövervakare och AU, kommer också att skicka trupper

till Sudan.

Två givarfonder ska bildas, en för norr och en för söder,

som även inkluderar FN-stödet och administreras av

Världsbanken. Idén bakom dessa s.k. Multi Donor Funds

är enligt von Seth att enskilda givare inte ska öronmärka

sitt stöd utan att Världsbanken allokerar dem efter en

på förhand utarbetad strategi som tar hänsyn till var

behovet är som störst.

von Seth sade att fördelen med detta tillvägagångssätt är

att de norra och södra delarna kommer samman i arbetet

med att åstadkomma fredlig utveckling. von Seth menade

att detta fungerar väl även för den mer långsiktiga

utvecklingsstrategi som är nödvändig framöver, i form

7


8

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

av en PRSP (poverty reduction strategy paper) eller

liknande. En förutsättning är givetvis att givarländerna

accepterar den modellen.

Enligt von Seth är det stora problemet i dagsläget att de

flyktingar som återvänder till sina forna hem inte har

något att komma tillbaka till. 21 år av inbördeskrig har

resulterat i en enorm förödelse och det finns varken

skolor eller fungerande hälsovårdsinstitutioner. Hälsosituationen

i södra Sudan är en av de absolut värsta i

världen. Det är således av yttersta vikt att mycket snabbt

nå fram med stöd till alla de människor som nu börjar

återvända. Befolkningen må hysa förhoppningar om en

bestående fred, men när människor återvänder till sina

övergivna hemorter behöver de också stöd för att våga

tro på att de kan bli självförsörjande och bygga upp sitt

samhälle igen.

von Seth påpekade att erfarenheter från andra länder

i liknande situationer är värdefulla att ta till sig inför

återuppbyggnaden i Sudan. Han nämde exemplet Angola

där det gjorts många ansträngningar för att uppnå varaktig

fred. Befolkningen var redan 2002 övertygad om

att freden hade kommit för att stanna. Men i byarna och

städerna de flytt ifrån var allting förstört. Hur skulle de

kunna försörja sig? Med massivt bistånd, framför allt i

form av grödor och redskap, och återuppbyggnadsprogram

initierade av NGOs, övertygades byborna om att

de på sikt kunde bygga upp sina samhällen igen. Inom

två år hade fyra miljoner personer återvänt hem.

von Seth avslutade med att berätta att han för några

dagar sedan deltagit i en internationell konferens i Hermannsburg,

Tyskland, där man diskuterade situationen i

alla delar av Sudan. Närvarande vid konferensen var bl.a.

Dr Lam Akol, representant för SPLM, som presenterade

fredöverenskommelsen. Dr Akol bröt sig tidigare ur

SPLM för att liera sig med regeringen men är nu tillbaka

i SPLM, om än med en ganska oberoende inställning.

Dr Akol presenterade fredsavtalet som en enorm

framgång och såg det som ett första steg mot att skapa

verklig demokrati i landet, liksom en chans för södra

Sudan att välja sin egen framtid i en folkomröstning

om självständighet. Han underströk emellertid att det

återstår många utmaningar:

1. Fredsavtalet måste implementeras fullt ut. Det finns

en lång historia av misstro mellan parterna och denna

måste överbryggas för att verklig fred ska bli möjlig.

2. Ett demokratiskt flerpartisystem är en förutsätt-

ning för att nå en varaktig fred.

3. Kriget i Darfur måste få ett slut. Avtalet kallas ett

heltäckande fredsavtal men så länge konflikten i

Darfur fortfarande pågår är detta inte sant.

4. Lord’s Resistance Army (RLA), måste lämna södra

Sudan en gång för alla.

5. Försoning måste komma till stånd mellan de olika

grupperna i södra Sudan.

6. Förseningarna i fredsprocessen måste överkommas.

I diskussionerna på konferensen i Hermannsburg restes

också en rad frågor om amnesti för krigsbrott samt hur

de grupper som tidigare utestängts ska kunna känna

sig inkluderade i ett framtida fredligt Sudan. von Seth

ansåg att någon form av sannings- och försoningsprocess

behövs för att läka såren, men regeringen står här

inför en stor utmaning. Det gäller att balansera behovet

av upprättelse för alla de miljoner som blivit offer för

kriget genom att straffa krigsförbrytare, mot behovet att

behålla den bräckliga freden.

Andreas Zetterlund från organisationen IAS, International

Aid Services, berättade om organisationen och om

dess arbete i Sudan.

IAS, är en opolitisk, icke vinstgivande förening som har

kontor i Danmark, Tyskland, Norge och Sverige och arbetar

i totalt 10 programländer. IAS huvudverksamhet är

att starta och/eller stödja långsiktiga utvecklingsprojekt

inom sektorerna vatten, utbildning, förebyggande och

kurativ sjukvård, jordbruk, trädplantering och inkomstgenererande

projekt.

IAS bildades 1990 av fyra biståndsarbetare som hade

erfarenhet av olika utvecklingsprojekt i södra Sudan.

IAS koncentrerade först sin verksamhet i Sudan för att

senare expandera till flera länder i regionen. Numera

finns IAS även i andra världsdelar men Sudan är tillsammans

med Somalia, Etiopien och Djibouti fortfarande

prioriterade områden.

Att säkra tillgången till rent vatten är enligt Zetterlund

en av de mest kritiska frågorna i Sudan. IAS aktiviteter

inom vattensektorn är alltifrån att borra nya brunnar,

installera handpumpar, underhålla redan befintliga

brunnar och reparera sådana som skadats, till att utbilda

människor i frågor som rör sanitet och hygien. Man har

även ett särskilt hälsoprogram som inbegriper både

konkret sjukvård och undervisning. IAS driver även ett

s.k. Integrated Sustainable Education Programme, med

mål att förbättra undervisningen och höja människors

levnadsnivå generellt.

Zetterlund betonade betydelsen av lokalkännedom för

att kunna arbeta under de förhållanden som råder i

länder som Sudan. En bärande princip för IAS är lokalt

deltagande och ägarskap och man samarbetar i så hög

utsträckning som möjligt med lokala ledare, föreningar

m.m. Genom den strategin har IAS kunnat verka både

i regeringskontrollerade områden och i områden kontrollerade

av SPLA/M. Zetterlund påpekade dock att det

varit mycket svårt och tidvis farligt att arbeta på båda

sidor, bl a på grund av bristen på kommunikationsmedel,

dålig infrastruktur, elförsörjning m.m. Det finns ett

enormt tryck på resurser och IAS främsta uppgift är nu

att undsätta de återvändande i södra Sudan med mat,

vatten och andra förnödenheter.

I den allmänna diskussion som följde, talade panelen

om svårigheterna med att återskapa förtroende och


framtidstro som uppstår i ett land som upplevt inbördeskrig

under en så lång period. Som moderator Birgitta

Berggren uttryckte det är det en sak att avsluta ett krig,

en helt annan att få till stånd varaktig fred. I dagsläget

saknas såväl stabila politiska institutioner och infrastruktur

som grundläggande säkerhet för den sudanesiska

befolkningen. För att åstadkomma en hållbar fred framhöll

talarna flera faktorer som avgörande:

* Skapa trygghet för befolkningen genom pålitliga ledare.

Det råder stor misstro mot centralregeringen bland

delar av den sudanesiska befolkningen och panelen

ansåg det vara av yttersta vikt att försonings- och återuppbyggnadsprocessen

blir så öppen och inkluderande

som möjligt.

* Skapa förtroende mellan parterna i konflikten för att

kunna implementera ett flerpartisystem. Mycket beror

på vilka val ledarna gör nu, såväl företrädare för regeringen

som oppositionen.

* Överbrygga motsättningar mellan befolkningen i

norra delen av landet och den södra. Freden kan aldrig

bli hållbar om man inte skapar goda relationer mellan

de olika folkgrupperna, och får slut på stridigheter i

samtliga delar av landet.

Paneldeltagarna ansåg den största utmaningen på kort

sikt vara att få de sudaneser som flytt att känna sig trygga

och säkra nog att våga återvända till sina hemområden,

samt att administrera detta rent praktiskt. I takt med att

människor återvänder måste en adekvat och tillgänglig

hälso- och sjukvård upprättas för civilbefolkningen. Flera

paneldeltagare betonade att hälsosituationen i framför

allt södra Sudan är akut, både när det gäller undernäring

och tropiska sjukdomar. Särskilt illa ställt är det med

barnens hälsa och det råder stor brist på såväl landsbygdskliniker,

vårdcentraler och

sjukhus som medicinsk utrustning

och utbildad personal.

Panelen diskuterade också hur

människor som flytt Sudan

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

och hunnit etablera sig utomlands ska kunna förmås att

återvända, samt hur bristen på professionell kompetens

ska hanteras.

Publiken ställde därefter frågor och framförde synpunkter.

Bl a diskuterades ojämlika fredsförutsättningarna i

olika delar av Sudan befaras kunna leda till en ”spill overeffekt”

från t.ex. Darfur till södra delen där folk känner

sig säkrare. Vidare påpekade en åhörare att Sudan är i

behov av stort bistånd. En stor utmaning för givarna är

att samla sina insatser i koordinerade program.

En person från Sidas AFRA-avdelning berättade kort om

Sveriges humanitära stöd till Sudan, som nu ska bidra till

en långsiktig återuppbyggnad. Åhörarna påpekade att

det stöd som givarsamfundet utlovade vid Oslokonferensen

inte har betalats ut ännu och det återstår att se

vad det verkliga resultatet ab utfästelsen blir.

Flera personer tog också upp det faktum att det fortfarande

råder krig i Darfur och andra delar av Sudan,

vilket utgör en potentiell krutdurk för hela landet. Att

övergångsperioden blir framgångsrik är avgörande och

det gäller att balansera alla olika behov mot varandra.

Framtiden för södra Sudan diskuterades ingående, där

vissa ansåg det vara mycket osäkert vad resultatet blir

folkomröstningen som ska hållas efter den sexåriga interimsperioden.

Den allmänna åsikten tycktes vara att det

är mer troligt att Sudan delas i två separata nationer.

Seminariet avslutades med att moderator Birgitta Berggren

tackade panelen och konstaterade att det finns

all anledning att följa upp denna diskussion om

Sudan i ett framtida seminarium.

9


10

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

Den onde den gode - och alla däremellan: ett samtal

om att skildra människor och konflikter

ABF-huset, Stockholm, den 26 maj 2005

Det finns sällan några onda eller goda i

en konflikt. Såväl storskaliga krig som lokala

konflikter är komplexa skeenden där

många aktörer kan spela avgörande roller.

Vi vill gärna förenkla för att bättre förstå och

kunna förmedla en lättillgänglig bild av verkligheten.

Risken är då att bilden blir alltför

svartvit; i värsta fall missvisande. Går det att

göra på annat sätt? Hur kan media och politiska

analytiker skildra en komplicerad verklighet

- och samtidigt behålla sin publiks intresse?

I panelen: Nitza Kakoseos, filmare

Monalisa Sundbom, dokumentärfilmare

Maj Wechselmann, filmare, journalist och

författare

Örjan Bartholdson, antropolog och journalist

Ola Westerberg, utrikeschef på Tidningarnas

Telegrambyrå (TT)

Moderator: Stefan de Vylder, nationalekonom

och författare.

Seminariet inleddes av moderator Stefan de Vylder som

kort presenterade kvällens tema och paneldeltagarna.

Därefter lämnade han över ordet till Nitza Kakoseos.

Nitza Kakoseos har under sina år som filmare bland annat

producerat och regisserat dokumentärfilmen ”Sanningens

labyrint,” ett latinamerikanskt familjedrama, och

”Talking to the Enemy” (Tala med fienden på svenska)

som fått flera internationella priser och turnerat på olika

festivaler. Kakoseos är också mycket uppmärksammad

för dokumentärfilmen ”I faderns namn”, om Raymond

Peredes Ahlgren vars far, Eduardo ”Coco” Peredes, mördades

av Pinochet.

Kakoseos inledde med att berätta att hon var journalist

innan hon påbörjade sin bana som filmare. Hon bodde

under 1980-talet i Centralamerika i sju år, där hon arbetade

som frilansande utrikeskorrespondent. I Nicaragua

rådde under den perioden en regional konflikt som

också hade klara inslag av stormaktsintressen och som

resulterade i en revolution. Kakoseos förklarade att det

tog lång tid att förstå den komplexa verklighet som

omgav henne och att hon fann ett andrum i fotografiet,

som utan ord kunde skildra det som hände. Från 1992

gick Kakoseos över till att filma. Hon hade då med sig år

av ackumulerad kunskap genom sitt arbete som journalist

och kunde dra nytta av alla de erfarenheter hon fått

under den tiden. I sina reportage försökte hon fånga de

personliga historierna. Hon sökte medvetet efter starka

karaktärer, som kunde förklara det lilla och det stora

sammanhanget. Genom att skildra olika levnadsöden

kunde Kakoseos spegla den enskilda människan i ett

större, politiskt sammanhang.

Kakoseos visade ett klipp från filmen Tala med fienden,

som handlar om El Salvador. 1979 tog en ny militärjunta

makten i El Salvador. Ett inbördeskrig började året därpå,

mellan militärjuntan och fem olika väpnade rörelser

under samlingsnamnet FMLN. Filmen berättar historien

om gerillans kidnappning av en av landets rikaste

företagare. Efter freden möts de två: gerillaledaren och

företagaren, förövaren och offret - och samtalar om fredens

förutsättningar och framtiden. Under arbetet med

filmen blir de två vänner, där båda förmår respektera

den andres val.

Kakoseos sade att flera av hennes filmer visserligen är

kontroversiella men de har likväl setts och förståtts i

regionen. Hon påpekade att man som filmare måste

vara försiktig och lyhörd; ”man får absolut inte lämna

sitt eget blodbad efter sig”, som hon uttryckte det. Ibland

måste vissa sekvenser tas bort i redigeringen, för

att skydda människor som annars kan råka illa ut. Det

finns många svåra balansgångar och Kakoseos menade

att det är en enorm fördel att ha djupgående kunskap

om det område man arbetar i.

Monalisa Sundbom berättade att hon arbetar med film

i sociala sammanhang och har bl a främst genomfört

filmprojekt i Brasilien och Chile. Utöver olika film- och videprojekt

studerar hon och är engagerad fredsaktivist.

De senaste åren har Sundboms fokus varit Palestina.

År 2000 åkte hon på ett ungdomsläger i Gaza, vilket

gjorde så starkt intryck på henne att hon återvände

som fredsaktivist. Sundbom sade att hon ”blev fast” när

hon upplevde och såg vad som finns bakom rubrikerna.

Kameran hade hon med sig som verktyg för att samla

bevismaterial, dvs. kunna vittna om hur situationen

faktiskt såg ut i området, vilket hon menade sällan får

utrymme i massmedierna. Det filmade materialet blev

dokumentärfilmen ”Building security”.

Sundbom visade ett klipp ur filmen, som handlar om

muren på Västbanken, människorna som drabbas av den

och om israeliska fredsaktivister. Sundbom arbetar nu

med en uppföljningsfilm som bygger på material från

samma område ett år senare.


Maj Wechselmann har under 40 års tid gjort en lång rad

filmer, på senare år bl.a. Du skall älska din nästa såsom

dig själv, som handlar om sju olika krig och dess följder,

samt Människor är som dansande stjärnor - En resa till

det heliga landet, som handlar om Wechselmanns resa

till Palestina.

Wechselmann inledde med att berätta att hon tio år

efter Nitza Kakoseos besökte El Salvador, vilket blev en

uppskakande upplevelse om att se hur ungdomar levde

sina liv i hopplöshet och kriminalitet. Wechselmann

gjorde en film om arbetet med ungdomar som visade att

livet i El Salvador inte var så svartvitt som det framstod

vid första bilden.

1991, tio månader efter Gulfkriget, åkte Wechselmann

till Irak första gången för att dokumentera vad som hade

skett inne i landet under de allierades bombningar. På

TV såg Gulfkriget ut som ett elektroniskt spel. Om och

om igen förmedlades budskapet att militära mål bombades

med precisionsbomber; ett ”rent” krig där civila

inte skulle drabbas. Wechselmann hävdade tvärtom att

det var en medveten, på förhand uttänkt strategi från

de allierades sida, att ödelägga all infrastruktur som civilbefolkningen

är beroende av. Wechselmann beskrev

den frustration och maktlöshet hon upplevde att inte

kunna göra något i ett land där kriget lämnat så stor

förstörelse efter sig. Kameran blev hennes vapen och

hon har återvänt till Irak i flera omgångar.

Flera av Wechselmanns filmer är mycket personliga men

den senaste är enligt henne själv en ”ren plakatfilm” som

vittnar om vad som hänt i Irak till följd av bombningarna.

Wechselmann visade ett klipp ur filmen, med titeln

”From the beginning to the end” (Irak från början till slut

på svenska). Filmen åskådliggör t.ex. hur vatten-, el- och

reningsverk bombats sönder, vilket lett till att många

irakier saknar el och rent vatten. Detta har i sin tur fått

ohyggliga konsekvenser för deras hälsa. Undernäring

och sjukdomsepidemier sprids och boskap dör. Krigets

följder är således mycket värre och mer långsiktiga än

vad många i västvärlden är medvetna om.

Örjan Bartholdson är doktorand i socialantropologi

vid Stockholms universitet och studerar särskilt frågor

som berör sociala rörelser, etnicitet och information.

Bartholdson har skrivit en bok om Brasilien och varit

medförfattare till andra böcker om Sydamerika.

Bartholdson talade först om de begränsningar och svårigheter

som finns i att bedriva journalistik, i synnerhet

utrikesjournalistik. Förutom de mer uppenbara och

kända faktumen som bristande tid och resurser, tog han

upp problematiken med att verkligheten beskrivs utifrån

betraktarens, journalistens, ögon. Han diskuterade

också begreppet ”geojournalistik”, som innebär att vissa

områden är helt obevakade medan det på andra kryllar

av journalister. Bartholdson menade att det finns en stor

fara i att media plötsligt försvinner från ett område eller

ett land, vilket t.ex. hände i Latinamerika efter Kalla

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

krigets slut. Kontinenten var inte längre intressant för

USA och därmed inte heller för resten av (väst)världen.

Enligt Bartholdson är det även vanligt att journalister blir

brickor i olika maktspel, ofta för att de saknar djupgående

kunskaper och tid att göra ordentliga analyser.

Vidare tog Bartholdson upp kulturens och normernas

påverkan på journalisters sätt att skriva. Journalister

har sitt eget ”bagage”, som formar deras sätt att se på

och skildra världen. En journalistisk text är en subjektiv

produkt utifrån vem journalisten är (i de flesta

fall en vit, medelålders, medelklassman) samt dennes

erfarenheter och kunskaper, men framställs gärna som

objektiva fakta. Bartholdson menade att man sällan ser

en djupare problematisering och källkritik av de mycket

nyhetsbetonade skildringar som media gör av olika områden,

framför allt utanför Europa. Bartholdson betonade

vikten av att påminna sig om att alla människor bär på

en förförståelse - i synnerhet för journalister, som gärna

glömmer sina kulturella glasögon.

Bartholdson nämnde två exempel som illustrerar hur

händelser förstås olika utifrån betraktarens, i det här

fallet journalistens, normativa antaganden. Det första

exemplet var debatten om hedersmord, där en grupp

journalister hävdade att problematiken inte hade någonting

med ”kultur” att göra. Denna falang ansåg att allt tal

om kulturella förklaringar ledde till främlingsfientlighet

och rasism. Det andra exemplet var Knutbydramat, som

Bartholdson menade att media beskrev utifrån exakt

samma kulturbegrepp som ratats i hedersvåldsdebatten,

eftersom det där handlat om etnicitet. Enligt Bartholdson

användes i båda fallen ett felaktigt, statiskt kulturbegrepp,

medan kultur i själva verket är en förståelse som

hela tiden förändras.

Bartholdson ansåg att det i utrikesrapporteringen blir

extra tydligt att journalister använder olika förklaringsmodeller

beroende på vad som skildras, och vilka målgruppen

består av. Han diskuterade också skillnaden i

kvalitet på rapporteringen beroende på om den görs

av en stationär korrespondent som mer eller mindre

permanent bevakar ett område, eller om det handlar

om en kort vistelse. Bartholdson illustrerade detta med

exempel som han själv stött på i sitt arbete inom organisationen

UBV, Utbildning för Biståndsverksamhet.

Som nyligen hemkommen från ett utvecklingsland är

man ofta uppfylld av känslor och kan därför tendera att

ge ganska svartvita eländesbeskrivningar av den fattigdom

och armod man mött. Efter ett års vistelse är bilden

mer nyanserad och man har tillräcklig kunskap för att

ge mer rättvisande skildringar. Efter två-tre år har man

en bra förståelse för situationen i ett land, med alla dess

nivåer och nyanser. Efter tio år finns enligt Bartholdson

en stor risk för att man blivit ”immun” och blasé i sin

förståelse av såväl positiva som negativa företeelser,

skildringar av landet blir därefter.

Ola Westerberg, nyhetschef på Tidningarnas Telegrambyrås

utrikesredaktion, förklarade hur han och hans

kollegor arbetar med att sälja nyheter. Tidningarnas

11


12

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

Telegrambyrå, TT, är Nordens största nyhetsbyrå och

har abonnenter inom dagspress, radio och tv samt en

del kunder utanför medierna, t.ex. företag. TT satsar på

att alltid vara först med de viktiga nyheterna och ger ut

texter i realtid. TT:s ambition är att nyheterna ska vara

nyanserade och sakliga, de ska också vara så sanna och

relevanta som möjligt. Utöver de egna journalisternas

rapportering grundas utlandsnyheterna på internationella

byråer som Reuters och AFP och andra nordiska

länders nyhetsbyråer.

Westerberg sade att när det gäller utrikesnyheter är

korrekthet första prioritet och snabbhet kommer därnäst.

TT vill inte ta ställnining i sin rapportering och

inte ta ställning utan försöker framföra nyheterna på

ett neutralt sätt. Som exempel nämnde Westerberg att

TT:s journalister aldrig skriver ”Palestina” eftersom det

underförstått skulle vara en bekräftelse av en palestinsk

stat. Vidare menade han att det humanitära perspektivet

är viktigt för TT; ”när människor far illa ska det uppmärksammas”,

samt att granska makten.

TT vill också prioritera verkligt stora händelser - men vad

som är en stor händelse skiljer sig ur olika människors

perspektiv. Är t.ex. en bomb i Irak som dödat 20 människor

en stor händelse i Sverige?, frågade Westerberg. Gör

journalister kanske rentav ett konfliktområde en otjänst

genom att bevaka vad som sker där? Westerberg nämnde

igen Irak som exempel, där nyhetsrapporteringen varit

omfattande men fokuserat främst på antal döda i bombexplosioner.

Detta riskerar i längden att göra människor

avtrubbade och försvåra deras möjligheter att ta till sig

vad händelserna verkligen innebär för de drabbade.

Ett sätt att undvika detta är att hitta okända men viktiga

aspekter av redan kända händelser eller konflikter. Westerberg

menade att TT strävar efter detta men medgav

att det kan vara svårt. Han sade också att det är problematiskt

att bedöma vad som är mest relevant av alla

de tusentals telegram som kommer in till redaktionen

dygnet runt. TT:s medarbetare har också liksom alla

journalister förutfattade meningar. Man försöker dock

att anställa erfarna och medvetna personer som har god

kunskap om vad de skildrar.

Vad som till slut publiceras är emellertid främst utifrån

kundens, och i förlängningen läsarens, önskemål. TT

arbetar mycket på kundernas nåder, där långa genomarbetade

artiklar ofta bara blir små notiser när de publiceras

i tidningarna. I synnerhet är det fallet i Stockholm,

menade Westerberg.

Stefan de Vylder inledde den allmänna diskussionen

genom att tala om vad han kallade ”hejaropsjournalistik”,

som han ansåg vara dominerande i mycket av dagens

rapportering. Enligt de Vylder hyser snart sagt all media

samma åsikter om vad som är rätt/fel eller svart/vitt, och

det tycks ofta självklart vems sida man som journalist

ska stå på i olika konflikter. de Vylder nämnde också

vissa uttryck som förekommer slentrianmässigt i media,

t.ex. ”militanta palestinier”, ”terrororganisationen ETA”,

medan ett uttryck som ”den irakiska befrielserörelsen”,

skulle vara en omöjlighet. de Vylder betonade att han

med detta inte menade att nämnda organisationers dåd

är försvarbara, utan ville uppmärksamma att medias ordval

inte är så neutrala som gärna förespeglas. de Vylder

frågade panelen och publiken: Hur fångade är vi av ett

journalistiskt språkbruk som kommit att bli så självklart

att ingen reagerar? Hur medvetna är journalisterna själva

om sina schabloniseringar? Och hur påverkar deras rapportering

läsarnas uppfattning av omvärlden?

Ola Westerberg instämde i att journalister många gånger

uttrycker sig slentrianmässigt och att det kan påverka läsaren.

Han hävdade dock att TT sällan använder ord som

exempelvis ”terrorist” eller ”befrielserörelse” eftersom

de är alltför förenklade och värdeladdade begrepp.

Nitza Kakoseos sade att hon var glad över att ha lämnat

journalistiken då hon ansåg den vara styrd av vissa universella

föreställningar, som ibland inte har något alls

att göra med verkligheten. Enligt Kakoseos bär CNN

mycket av ansvaret för de ensidiga och vinklade nyheter

som världen matas med, eftersom övriga medier till

stor del utgår ifrån CNN i sin rapportering. Till syvende

och sist är det dock medias eget ansvar att också ta

in alternativa röster för att ge en mer balanserad bild,

menade Kakoseos.

Ola Westerberg inflikade att TT så långt det är möjligt

utgår ifrån förstahandskällor, främst egna utrikeskorrespondenters

rapportering.

Nitza Kakoseos svarade att hon av erfarenhet vet att

även dessa utrikeskorrespondenter sitter och tittar på

CNN. Hon ansåg att journalistiken mer eller mindre

omedvetet styrs av den bild av verkligheten som de

stora nyhetsförmedlarna levererar.

Ola Westerberg menade att detta problem undviks

genom att ha bra och erfaren personal. Han tillstod att

utrikeskorrespondenterna har de stora internationella

nyhetsbolagen som en bas i sitt arbete men de har även

tillgång till andra byråer via satellit. Westerberg tillade att

det på TT ständigt förs diskussioner om hur man skildrar

omvärlden, vilka begrepp man använder m.m.

Monalisa Sundbom instämde i de Vylders åsikt att ordens

betydelse är mycket stor och att detta är viktigt att vara

medveten om. Hon nämnde det aktuella murbygget på

Västbanken som ett exempel på hur hon ansåg att media

vinklar ett skeende. I svensk media talar många journalister

fortfarande om ”säkerhetsbarriären” trots att det är en

uppåt 10 meter hög betongmur som separerar familjer,

tvingar människor från hus och hem och sträcker sig

tvärs igenom deras odlingsmark. Sundbom uppmanade

publiken att kontakta de stora nyhetsmedierna och klaga

över deras språkbruk. Hon har själv vid upprepade tillfällen

hört av sig till TV 4 om just sådana saker.

Sundbom framhöll också att mer utrymme bör ges åt

personliga skildringar, genom att man låter de människor

som lever i ett land dela med sig av sina egna erfarenhe-


ter. Sundbom föreslog t.ex. att journalister kan ge röst

åt människor i palestinska flyktingläger och låta dem

berätta om sin dagliga tillvaro, de som inte ser skymten

av någon fredsprocess på marken.

Maj Wechselmann menade att TT inte lägger någon vikt

vid att ta in nyheter från mindre rapportörer som Al

Jazira och därmed inte är så nyanserade och objektiva

som Ola Westerberg t e x vill hävda. Enligt Wechselmann

domineras TT:s bevakning av material från internationella

nyhetsbyråer som men slår man över till satellitkanalerna

visas en helt annan bild av exakt samma

skeenden. Mäktiga journalister sätter dagordningen för

en stor del av vår värld men i själva verket skär de till

verkligheten och osynliggör vanliga människors upplevelser,

avslutade Wechselmann.

Ola Westerberg svarade att det inte stämmer utan att TT

använder sig av alla medier.

Nitza Kakoseos sade att det för såväl journalister som

publik handlar mycket om identifikation; det är naturligt

att identifiera sig med de västerländska nyhetsbolagens

rapportering. Journalister i Sydeuropa identifierar sig

på ett helt annat sätt med Mellanösternregionen än vad

svenska medier gör, enligt Kakoseos.

Ola Westerberg undrade vad värdet av dagsjournalistiken

egentligen är. Det är förvisso viktigt att förmedla

aktuella nyheter snabbt men syftet med denna rapportering

är inte att ge en heltäckande bild. Uttömmande

förklaringsmodeller måste sökas annorstädes, menade

Westerberg. Vi möts idag också av ett ständigt mediebrus

där en strid ström av text och bild kan skapa en mättnad

på information. Frågan är om informationssamhället

verkligen gör oss kunnigare om omvärlden eller bara

gör oss avtrubbade.

En åhörare frågade panelen om det verkligen är rimligt

att tro att journalister kan verka för fred. Är det inte

så att det som skrivs många gånger kan förstärka en

konflikt, och är det journalisternas ansvar att göra den

avvägningen?

Maj Wechselmann svarade med att ta upp Gulfkriget, där

hon ansåg att journalisters brist på nyanserad rapportering

definitivt påverkade den sanning som etablerades. I

förlängningen påverkade det även konflikten som sådan.

Här kunde journalister ha verkat för fred men genom

stor omdömeslöshet och okritiskt accepterande av

propaganda åstadkom man det motsatta. Hade det inte

varit för bilden av det ”kliniska TV-spelskriget” hade opinionen

i USA och övriga västländer heller aldrig tillåtit

ett andra Irakkrig, menade Wechselmann.

Monalisa Sundbom förklarade att hon betraktar fredskapande

som ett konstruktivt handlande, där journalistiken

kan och bör ha en stor roll. Den viktigaste uppgiften är

att demokratisera media och dess förmedlare, genom att

lämna utrymme för tolkningar och röster från dem som

bäst känner till den verklighet som skildras. Sundbom

menade att journalister har ett ansvar att släppa in dessa

personer och göra deras röster hörda. Bara på det sättet

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

kan flera sanningar, flera nyanser och flera perspektiv

komma fram.

En annan åhörare undrade i vilken mån politiska eller

ekonomiska intressen styr såväl nyhetsförmedlare som

frilansande filmare?

Nitza Kakoseos sade att det är en mycket viktig fråga

och ett stort dilemma inte bara inom massmedierapporteringen.

Som filmare måste man ta ställning till

den problematiken redan när man beslutar om man ska

söka finansiering eller inte, eftersom finansiärens intressen

kan komma att styra eller påverka arbetet. Enligt

Kakoseos är det i princip omöjligt att försörja sig som

dokumentärfilmare och egna dokumentärfilmer inte

hade kunnat göras om utan finansiellt stöd. Kakoseos

tillade att hon beundrar personer som Maj Wechselmann

som i alla år gett sig ut med kameran i hand, oavsett om

filmerna är finansierade eller ej.

Monalisa Sundbom berättade att hon gjort valet att inte

ansöka om pengar på förhand. Hon har fått visst stöd

för research av SVT men i övrigt försöker hon arbeta

ihop pengar till resa och filmande samt skriva artiklar

som hon kan sälja in till olika tidningar.

En åhörare hävdade att information manipuleras så till

den grad att man kan tala om att vi lever i ett ”desinformationssamhälle”

snarare än ett informationssamhälle.

Makten är alltför koncentrerad och människor är inte

tillräckligt medvetna om den manipulation de utsätts

för varje dag. Hur kan denna snedvridning bekämpas?

Hur kan man på andra sätt nå vanliga människor i ”sensationsträsket”

och synliggöra maktkoncentrationen i

media?

Monalisa Sundbom svarade att det är positivt att oberoende

media nu kommer fram via Internet, även från

konfliktområden. Alla journalister har dock ett ansvar att

nå den vanliga människan och att försöka synliggöra de

intressen och pengar som finns bakom massmedia.

Ola Westerberg menade att nyhetsmedierna ibland

överskattas; de kan inte skildra hela världen sanningar.

Samtidigt finns en viss underskattning av yrkeskåren

journalister som i mångt och mycket försöker beskriva

världen på ett sant och relevant sätt. Westerberg höll

med om att Internet med dess stora informationsflöde

innebär att fler röster kan göra sig hörda, vilket kompletterar

massmediernas bild. Detta kräver dock samtidigt

att läsaren är källkritisk och kompetent nog att bedöma

informationens trovärdighet.

Stefan de Vylder påpekade att det fortfarande finns

områden i världen som få känner till. Rapporteringen

från dessa områden blir väldigt onyanserad eftersom

de endast bevakas av ett fåtal medier; främst stora internationella

bolag därmed har tolkningsföreträde. Han

nämnde t.ex. många av -stanländerna Georgien, Tjetjenien

m.fl. Det blir svårt för gemene man att bedöma den

information som levereras på ett kritiskt sätt när man

själv saknar kunskap.

13


14

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

I seminariets sista kommentar ansåg en åhörare att

media borde delta i folkbildningsarbetet, människor

ska inte behöva vara högutbildade för att se igenom

och kritiskt granska nyheterna. Sveriges Television och

Sveriges Radio tillhör alla skattebetalare och man ska

kunna ställa krav på nyansering och korrekthet. Journalister

måste också inse att de aldrig kan vara neutrala

men de bör åtminstone sträva efter att visa helhetsbilder,

med flera sanningar.

Stefan de Vylder avrundade seminariet med att tacka

paneldeltagarna och publiken. Han konstaterade att diskussionen

bara har börjat; den kan och bör pågå länge.

Slutsatsen för den här kvällen blev att vi alla ska våga

skriva och visa vad vi ser; även obekväma sanningar.


KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

Är kriget slut i Sri Lanka? Att leva sida vid sida

Rädda Barnens samlingssal, Stockholm, den 7 juni 2005

Inbördeskriget på Sri Lanka har sedan 1983

skördat tiotusentals människoliv och orsakat

enorm förödelse. Den vapenvila som kom till

stånd 2002 mellan den tamilska gerillan LTTE

och regeringen har skapat nytt hopp om en

lösning på konflikten, men det är fortfarande

lång väg kvar till verklig fred. Sri Lanka

drabbades också hårt av tsunamikatastrofen

och efter de mer akuta katastrofinsatserna

inleds nu en mer långsiktig återuppbyggnad,

som även får effekter på konfliktdynamiken.

Kan den nuvarande fredsprocessen på Sri

Lanka leda till varaktig försoning och stabilitet?

Hur påverkas fredsprocessen av tsunamins

efterverkningar och den medföljande internationella

närvaron? Vad görs för att överbrygga

misstro mellan olika grupper i det lankesiska

samhället och hitta ett sätt att leva sida vid sida?

I panelen: Camilla Orjuela, forskare vid Institutionen

för freds- och utvecklingsforskning,

Padrigu, Göteborgs universitet

Kristine Höglund, forskare vid Institutionen

för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet

Sara Sandberg, informatör för IOGT-NTO-rörelsens

Internationella Institut

Moderator: Stefan de Vylder, nationalekonom

och författare

Stefan de Vylder inledde seminariet med att hälsa välkomna

och presentera talarna. Därefter lämnades ordet

till panelen.

Kristine Höglund, forskare vid Institutionen för freds-

och konfliktforskning, Uppsala universitet, avslutade

2004 doktorandprojektet ”Violence in the Midst of

Peace Negotiations: Cases from Guatemala, Northern

Ireland, South Africa and Sri Lanka”. Kristine Höglunds

nuvarande forskning behandlar relationen mellan våld,

demokratisering och konfliktlösning.

Kristine Höglund inledde med att ge en kort bakgrund

till det nuvarande läget i konflikten mellan LTTE,

Liberation Tigers of Tamil Eelam, som strider för självbestämmande

för den tamilska minoriteten, och den

singalesiskt dominerade regeringen. En vapenvila trädde

i kraft i februari 2002 och sedan dess har det inte förekommit

några omfattande stridigheter mellan parterna,

trots att vapenvilan har brutits många gånger. Men efter

sex förhandlingsrundor mellan regeringen och LTTE

gick förhandlingarna i stå under år 2003. En period av

framsteg och extrem optimism förbyttes därmed till

pessimism och politisk låsning.

För att förstå situationen idag är det enligt Höglund

viktigt att gå tillbaka till de faktorer som gjorde att

fredsprocessen initierades. I början av 2000 skedde en

hel del politiska förändringar, både internt och internationellt,

som medförde att de politiska och ekonomiska

kostnaderna för parterna att fortsätta konflikten ökade.

Samtidigt skapades nya möjligheter att lösa konflikten

med andra medel än militära. Det var många faktorer som

drev parterna i samma riktning och Höglund redogjorde

för några av dessa:

* Minskad legitimitet och finansieringsmöjligheter för

LTTE.

Attacken mot World Trade Center och Pentagon i

september 2001 påverkade världspolitiken på många

olika områden. Sri Lanka var inget undantag. Efter 11

september har både legitimiteten hos icke-statliga

aktörers våldsanvändning, samt möjligheten för deras

finansiering, minskat drastiskt. Sri Lankas regering hade

under presidenten Chandrika Kumaratunga och People’s

Alliance (PA), i flera år bedrivit en internationell kampanj

som syftade till att täppa till LTTE:s internationella

finansieringskällor. En del av LTTE:s budget kommer från

ett internationellt nätverk bestående av tamilska organisationer,

privatpersoner och illegal handelsverksamhet

som är utspritt över hela världen, däribland i Västeuropa,

USA och Kanada.

Kampanjen för att föra upp LTTE på västländernas listor

över terroristorganisationer nådde framgång i februari

2001 då Storbritannien beslöt att klassificera LTTE som

terrorister. USA och Indien hade redan tidigare gjort

detsamma. Finansierings- och legitimitetsfrågorna hade

därmed funnits på parternas dagordning under en

längre period redan innan 11 september. LTTE förde

en förlorande kamp för att erkännas som legitim aktör

i det internationella samfundet.

11 september-händelserna gjorde dessa frågor högaktuella.

Både Sri Lankas regering och LTTE fördömde attentatet

mot World Trade Center. I sammanhanget påpekade

Höglund att LTTE 1998 hade utfört ett bombattentat

mot World Trade Center i Colombo.

Framtidsutsikterna att internationellt finansiera sin

verksamhet försvårades och Höglund menade att detta

rimligen påverkade LTTE:s ledare villighet att söka en

förhandlingslösning istället för att fortsätta kriget.

Oavsett om LTTE tänker sig en fortsättning på den

nationella kampen med militära eller politiska medel,

kommer de att behöva pengar. För att kunna finansiera

sin organisation måste därför de tamilska tigrarna i hög

15


16

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

grad vända sig inåt, gentemot den lokala befolkningen.

LTTE:s krav på att få leda en självständig och erkänd

byråkrati och få möjlighet att ta in skatteintäkter kan

ses i det ljuset.

* Ekonomisk belastning

Även om den långsiktiga maktbalansen mellan parterna

påverkades av 11 september, har de tamilska tigrarna

visat sin styrka och kapacitet i ett kortare perspektiv.

Juli har återkommande under konflikten varit en speciellt

våldsam period, då LTTE har genomfört attentat

till minne av det etniska våld som drabbade tamilerna

i juli 1983 och som utlöste den väpnade konflikten

på ön. Det var också i juli, 24 juli 2001, som ett flertal

unga LTTE-rebeller tog sig in i en hårdbevakad flygplats

och sprängde omkring halva den nationella flygflottan.

Konsekvenserna för Sri Lankas internationella rykte och

ekonomi var katastrofala.

De tamilska tigrarna hade under våren 2001 genomfört

en ensidig vapenvila som inte besvarats av Kumaratungas

regering. Istället valde regeringen att, direkt efter att vapenvilan

gått ut, genomföra en massiv operation, i vilken

ca 150 soldater och nästan 200 rebeller miste livet, utan

nämnvärda territoriella förändringar. Med attentatet mot

flygplatsen svarade LTTE mot regeringens offensiv och

visade sin kapacitet, i form av både organisationsförmåga

och hängivenhet hos anhängarna.

Sri Lankas regering hade under flera år försökt återta Sri

Lankas plats på den internationella turistkartan, en plats

som landet förlorade efter en lovande tid på 1970-talet.

Men eftersom attentatet i Sri Lanka blev en världsnyhet

sjönk turistindustrins inkomster kraftigt. Flygresor avbokades,

hotell tvingades slå igen och hela turistindustrin

gick på knäna. Detta påverkade i sin tur internationella

placerares villighet att investera i Sri Lanka och landets

ekonomi i helhet.

2001 var ekonomiskt sett det sämsta året sedan självständigheten

1948, med en negativ tillväxt på 1,4 procent. I

kombination med de enorma militärutgifterna - Kumaratungas

regering rustade upp kraftigt under 1995 - såg

den ekonomiska situationen minst sagt dyster ut.

* Krigströtthet och valet i december 2001

Den ekonomiska situationen och inbördeskriget var

de viktigaste frågorna för Sri Lankas befolkning i valet

i december 2001. Enligt Höglund var det är uppenbart

att befolkningen var trötta på kriget och den allt mer

försämrade situation som detta förde med sig. Inte

minst tydligt var det hos de tamilska väljarna i norr och

öster som har drabbats hårdast av kriget. I valet 1994

stödde väljarna presidentkandidaten Kumaratunga vars

valplattform bestod av löften om förhandlingar med

LTTE, demokratiska reformer och en förbättrad situation

för de mänskliga rättigheterna. När Kumaratunga

misslyckades med att nå en förhandlingslösning och

kriget istället intensifierades, tappade många krigströtta

medborgare förtroendet för henne. Under perioden

1994-2001 bedrev regeringen en ny strategi, den sk

War for Peace-strategin, som gick ut på att kombinera

konstitutionella reformer med militära offensiver för att

besegra LTTE. I valet 2001 gick oppositionsledaren Ranil

Wickremasinghes budskap om förhandlingar med LTTE

och ekonomisk återhämtning hem hos en majoritet av

väljarna. Kumaratunga förlorade sitt regeringsunderlag.

Hon fortsatte visserligen som president, men premiärministerposten

gick till UNP:s ledare Wickremasinghe.

Kumaratunga har varnat för att de tamilska tigrarna

kommer att utnyttja situationen på samma sätt som de

har gjort i tidigare fredsprocesser. Hon har också varit

kritisk till Norges ökande roll och hävdat att Sri Lankas

suveränitet hotas av att norrmännen fått kapacitet att

utöva en form av skiljedom. De lokalval som arrangerades

under 2002 blev därför en slags folkomröstning

om fredsprocessen, enligt Höglund. Resultatet visade

med all önskvärd tydlighet att Sri Lankas befolkning

ville ha fortsatta förhandlingar i syfte att nå fred. Bilden

förstärktes av de opinionsundersökningar som publicerades

av National Peace Council, där det framgick att en

majoritet av befolkningen stödde en förhandlingslösning

av konflikten.

* Vapenvila och normalisering

Valresultatet gav inte bara uttryck för en krigströtthet

hos folket, det skapade också incitament för regeringen

att åter söka en förhandlad lösning på konflikten. Flera

händelser verkade i samma riktning.

Vapenvilan som skrevs under i februari 2002 föregicks

inte av direktsamtal mellan parterna utan arrangerades

genom norska medlare. Avtalet uttrycker tydligt att parterna

siktar på en förhandlingslösning av konflikten och

att vapenvilan är ett första steg i den riktningen. I avtalet

förbinder sig parterna att upphöra med alla stridshandlingar.

Höglund påpekade dock att inget sägs om hur en

eventuell lösning av konflikten ska se ut. Följaktligen är

det inte ett fredsavtal utan enbart ett avtal som reglerar

ett upphörande av striderna.

I avtalet förband sig regeringen också att upphöra

med det embargo som man haft mot LTTE-kontrollerat

område, med reservation för vissa specifika militärstrategiska

produkter. Avvecklandet av embargot hade under

lång tid varit ett krav från LTTE. Regeringen har nu

lättat på säkerhetsrestriktioner på införsel av varor till

LTTE-kontrollerade områden, inklusive fiskerestriktioner.

I början av april 2002 öppnades även den strategiskt

viktiga riksväg A9, som är den enda landförbindelsen

mellan Jaffnahalvön och fastlandet. Det innebär att man

nu kan resa fritt från LTTE-kontrollerade områden till

andra delar av landet.

Resultatet av regeringens mer försiktiga politik, som

ligger i linje med LTTE:s stegvisa ansats till förhandlingar,

har enligt Höglund inneburit en normalisering

i de krigsdrabbade områdena. Man har kunnat se ökad

ekonomisk och social aktivitet och människorna där har

således mycket att förlora på en återgång till stridigheter.

Därmed har insatserna höjts för ett misslyckande, vilket

gör det mer kostsamt för både regeringen och LTTE att

avbryta fredsprocessen.


* Norges roll

Höglund ansåg att drivkraften för fred på Sri Lanka också

ökat i och med Norges inblandning. Det som tydligast

skiljer den nuvarande fredsprocessen från samtliga

tidigare försök är att det nu för första gången finns en

oberoende medlare som har båda parters förtroende.

Tidigare singalesiska regeringar har sett konflikten som

ett internt problem, i vilket andra länder inte ska blanda

sig i. Svårigheter att överbrygga misstro och reda ut

missförstånd har tydliggjort behovet av en tredje part

som kan underlätta kommunikationen. Sedan 1998

har Norge verkat som en oberoende kanal i syfte att

få till stånd vapenvila och direkta förhandlingar. Norge

kommer även fortsättningsvis att spela en viktig roll i

fredsprocessen. Norrmännen stort inflytande i avgörandet

av tvistefrågor om implementeringen av avtalet.

Vapenvilan övervakas av Sri Lankan Monitoring Mission

(SLMM) som utgörs av observatörer från de nordiska

länderna. Det finns även lokala övervakningsgrupper

som utöver SLMM:s representanter består av företrädare

för regeringen och LTTE.

Norge har alltså till viss del gått från att bara underlätta

kommunikationen mellan parterna till att vara medlare

och idka skiljedom mellan parterna. Att Norge har haft

båda dessa roller har i Höglunds mening ibland varit

problematiskt, men enligt dem själva också en fördel.

* Internationella samfundets ökade press

Incitamenten för fred har också ökat p g a att det internationella

samfundet har agerat för en förhandlad lösning

av konflikten, inte minst USA och Indien, som båda är

centrala aktörer i regionen. Dessa har satt ramarna för en

förhandlad lösning: ett enat Sri Lanka, med respekt för

landets territoriella integritet och suveränitet, kombinerat

med ökat självstyre och decentralisering av politisk

makt till det tamilska folket på regional basis.

I kölvattnet av vapenvilan och de inledande förhandlingarna,

har både regeringen och LTTE haft möten med

biståndsgivare för att påbörja det långa och mödosamma

arbetet med att återbygga de krigsdrabbade delar av

landet. I juli 2003 hölls en stor biståndsgivarkonferens

då 4,5 miljarder dollar utlovades, men en stor del av

detta stöd har inte betalats ut eftersom fredsprocessen

avstannat.

* Kompromisser och potentiella politiska lösningar

När det gäller frågan om hur en lösning av konflikten

skulle kunna se ut, var båda sidor inledningsvis vaga.

Wickremasinghe deklarerade att han var öppen för att

diskutera allt, med reservation för en separat stat. LTTE

hade tidigare markerat att de var öppna för att diskutera

andra möjliga lösningar än en separat stat, om regeringen

kom med förslag som tillgodosåg de grundläggande

aspirationerna.

Den inledande förhandlingsrundan mellan representanter

för LTTE och regeringen som hölls i Thailand i

september 2002, förstärkte bilden av att det nu fanns ett

större förhandlingsutrymme än tidigare. Ett genombrott

i förhandlingarna kom med den s k Oslodeklarationen

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

i december 2002. I denna enades parterna om att söka

en federal lösning inom ett enat Sri Lanka, men baserat

på självbestämmande för tamilerna.

* Bakslag

Förhandlingarna som följde Oslodeklarationen gick

mycket långsamt och optimismen som hade präglat

2002 förbyttes under 2003 av anklagelser och misstro

mellan parterna. En källa till irritation var de brott mot

vapenvilan och brott mot mänskliga rättigheter som

LTTE utförde. Höglund berättade att det under 2003

även förekom ett ökat antal attacker mot andra tamilska

grupper. Av den anledningen har LTTE:s motiv för att

förhandla ifrågasatts. Vissa bedömare menar att LTTE har

drivits in i förhandlingarna främst av externa faktorer

som exempelvis försvårade finansieringsmöjligheter och

krigströtthet bland folket.

President Kumaratunga, vars politiska parti SLFP befann

sig i opposition, uttryckte i allt högre grad missnöje med

fredsprocessen. Hon fick stöd av extremnationalistiska

grupper, t.ex. JVP, som ansåg att regeringen hade varit

alltför kompromissvillig gentemot LTTE.

I april 2003 lämnade LTTE fredsförhandlingarna. Motivet

var att militären inte hade utrymt en så kallad ”high

security zone” i Jaffna, vilket gjorde att flyktingar inte

kunde återvända till området.

Höglund sade att en ytterligare komplicerande faktor

är den singalesiska partipolitik som förts allt sedan

självständigheten. Problemet har återkommande varit

att det parti som gjort uppgörelser med tamilska företrädare

mött motstånd från oppositionen. Singalesisknationalistiska

argument har ofta använts av det parti

som för stunden är i opposition, som ett sätt att förbättra

sin maktposition. Detta resulterade i november 2003 i

en regeringskris. President Kumaratunga deklarerade

undantagstillstånd, suspenderade parlamentet och tog

kontroll över tre centrala ministerposter. Några månader

senare upplöste Kumaratunga parlamentet och utlyste

nyval. Samtidigt hade hennes parti SLFP ingått en valallians

med JVP, med namn United People’s Freedom Alliance.

Valet ägde rum i april 2004, då den nya valalliansen

vann flest röster och därmed kunde bilda ny regering, i

ledd av Mahinda Rajapakse.

En ytterligare osäkerhetsfaktor är den splittringen som

ägt rum inom LTTE. I mars 2003 bröt sig en grupp ur

LTTE, ledd av den militära ledaren Karuna i det östra

Batticaloa-Ampara distriktet. Splittringen ledde till omfattande

strider mellan de båda fraktionerna. Det finns

många spekulationer om varför denna splittring ägde

rum, men det är enligt Höglund tydligt att det länge

funnits en konflikt mellan tamilerna i norr och tamilerna

i öst. Medan ledarskapet i LTTE har dominerats av

nord, har de flesta som fallit i stridigheter varit från öst.

LTTE:s anspråk på att vara den främsta representanten

för tamilerna har också ifrågasatts av splittringen.

Höglund summerade sitt anförande med att konstatera

att Sri Lanka befinner sig i en situation mellan krig och

17


18

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

fred. Trots den politiska låsning som råder, består fortfarande

vapenvilan. Höglund menade att ett stort hinder

är den nuvarande regeringen under Kumaratunga, som

till skillnad från den tidigare regeringen inte tycks ha

en klar strategi.

Camilla Orjuela, forskare vid Institutionen för freds- och

utvecklingsforskning (PADRIGU), Göteborgs universitet,

är huvudsakligen inriktad på Sri Lanka, etniska konflikter,

identitetsfrågor och återuppbyggnad efter krig. Orjuela

disputerade 2004 med avhandlingen ”Civil Society in

Civil War: Peace Work and Identity Politics in Sri Lanka”.

Hon är även verksam som journalist med inriktning på

freds- och utvecklingsfrågor.

Camilla Orjuela berättade att hon i mars 2005 deltog i en

studie av återuppbyggnaden i Sri Lanka efter tsunamin.

Nästan ett halvår efter flodvågskatastrofen är de flesta

överlevande i Sri Lanka fortfarande mycket osäkra om

sin framtid. På lång sikt finns hopp om permanent boende

och möjligheter till försörjning, medan en hållbar

lösning på den våldsamma konflikten tycks mycket

avlägsen.

Tsunamins skadeverkningar drabbade de norra och östra

delarna av landet särskilt hårt; områden som kontrolleras

av LTTE. Direkt efter tsunamin höjdes röster för enighet,

men det visade sig snart att inflödet av resurser för

nödhjälp och återuppbyggnad inte bara hade potential

att bygga upp ett bättre samhälle. Det riskerade också

att förstärka konflikten mellan de tamilska tigrarna och

regeringen.

Huvudprinciperna i den strategi för återuppbyggnad

som Sri Lankas regering och de stora internationella

givarna har antagit, betonar att insatserna bör sträva efter

att stärka den pågående (men avstannade) fredsprocessen.

De bör också styras av lokala behov och prioriteringar,

utan politisk, religiös, etnisk eller könsbaserad

diskriminering.

Denna medvetenhet om och höga prioritet till konfliktmedvetenhet

visar enligt Orjuela det ökade intresset för

hur utvecklingssamarbete och bistånd påverkar freds-

och konfliktprocesser. Medvetenheten om riskerna att

förvärra konflikter och om den potential som finns för

att bistånd tvärtom ska kunna främja konfliktlösning,

har ökat tack vare den s.k. Do No Harm-metoden och

framtagandet av en rad verktyg, s.k. Peace and Conflict

Impact Assessments (PCIA), som kan användas inom

utvecklingsprojekt. Orjuela ansåg dock att både Do No

Harm och PCIA har ett för smalt fokus på specifika utvecklingsprojekt.

I Sri Lanka är situationen mycket mer

komplex och det krävs ett helhetsperspektiv där man

beaktar konflikter på lokal såväl som nationell nivå.

Kriget i Sri Lanka framställs ofta som en etnisk konflikt.

Orjuela menade att det har sin utgångspunkt i en tendens

som demokratiskt valda regeringar haft ända sedan

självständigheten att främst tillgodose majoritetens, singalesernas,

önskemål. Genom regler för språk, medborgar-

skap, tillgång till universitetsutbildning och utveckling

har minoriteterna successivt marginaliserats.

Protester mot den ökande singalesiska dominansen kom

främst från tamilerna i norr, och ledde med tiden till en

väpnad kamp ledd av LTTE. Även om LTTE och regeringen

är de två huvudstridande parterna, finns en rad

andra konflikter som försvårat fredsprocessen. Sri Lankas

samhälle är delat av hårda politiska maktstrider och oppositionspartierna

har en tradition av att motarbeta det

styrande partiets fredsinitiativ. LTTE hävdar att de är enda

representant för det tamilska folket, vilket ifrågasätts av

andra tamilska aktörer och olika människorättsgrupper.

Slutligen protesterar den muslimska befolkningen, mot

att de saknar representation i fredförhandlingarna.

Orjuela berättade att konflikten hittills har orsakat över

65 000 människors död och lett till massiv förstörelse

av såväl infrastruktur som människors möjligheter att

försörja sig i krigszonerna i norr och öster. När vapenstilleståndet

kom till stånd 2002, fanns 800 000 internflyktingar

som nu har börjat återvända. Återuppbyggnaden

efter kriget har dock gått mycket långsamt och som

Höglund nämnde har det utlovade biståndt inte betalats

ut pga. bristen på framsteg i fredsprocessen.

Tsunamin i slutet av december 2004 förvärrade naturligtvis

situationen för Sri Lankas redan utsatta befolkning.

Nästan 40 000 människor dog och ytterligare 440 000

människor i kustområdena förlorade sina hem. Men

mitt i all den förstörelse och det lidande som tsunamin

orsakat väcktes hopp om nya möjligheter till konstruktivt

engagemang och konfliktlösning mellan LTTE och

regeringen. Många hoppades också att de internationella

hjälpinsatserna och uppmärksamheten skulle kunna

användas för att bygga upp något nytt och bättre. Fredsoptimisterna

kunde hänvisa till de massiva, spontana

solidaritetsyttringar över religiösa, etniska och regionala

gränser som följde direkt efter tsunamin. Grannar

och närliggande byar försåg tsunamins offer med mat

och öppnade sina hem och sina tempel, medan lokala

organisationer, affärsmän och vanligt folk körde vatten

och förnödenheter till de förstörda kustområdena. Trots

att den utdragna konflikten hade lett till polarisering

mellan etniska grupper och brist på kunskap om och

förståelse för ”den andre”, enades alltså människor i

hjälparbetet efter tsunamin. Det faktum att hela ön, och

alla etniska grupper, hade drabbats svårt framställdes

som ett argument för en ny början där fokus skulle

flyttas från motsättningar till gemensamma intressen

av snabb återhämtning. Tsunamitragedin och förlusten

av militära och materiella resurser som den orsakat på

båda sidor, lyckades därmed avvärja en överhängande

risk för nya stridigheter.

Snart stod det emellertid klart att de enorma vågorna

inte hade svept med sig motsättningarna mellan LTTE

och regeringen. Tvärtom menade Orjuela att återuppbyggnadsprocessen

och det massiva internationella

biståndet vidgade klyftan mellan parterna. Regeringen

betonade förvisso nationell enighet och konfliktlösning,

men det förutsatte fortsatt singalesisk dominans. Enligt


Orjuela bidrog media också till att stärka den singalesiska

solidariteten och underblåste den rädsla som fanns för

att singaleser skulle marginaliseras i hjälparbetet. Trots

att de norra och östra delarna av Sri Lanka drabbades

värst, var det förstörelsen och lidandet i söder som uppmärksammades

mest av både politiker och media.

Tamilska nationalister, däribland LTTE, hävdade å sin sida

att de tamilska områdena åsidosattes i hjälpinsatserna,

vilket man länkade till hur de norra och östra delarna

av landet försummats historiskt. Det faktum att internationella

NGOs och vanliga människor i söder också

mobiliserade stöd för tamiler tonades ned. Retoriken att

ingen utom LTTE:s egna organisationer hjälpte tsunamioffren

användes också för att få finansiellt stöd från den

tamilska diasporan. Regeringen framställdes återigen

som tamilernas fiende, trots presidentens försäkringar

om att den största delen av hjälpen skulle gå till de norra

och östra delarna av landet.

Sålunda upprepades samma konfliktmönster som tidigare.

LTTE utnyttjade tsunamin till att stärka sina politiska

argument, regeringen försökte göra detsamma. Orjuela

beskrev hur presidenten använde tsunamin som anledning

att öka centraliseringen både på ett nationellt plan

och inom regeringen. All makt över beslutsfattande och

implementering tillföll henne själv och några få andra.

Detta motsade helt principerna om lokal delaktighet

och decentralisering som man kommit överens om inför

återhämtningsarbetet. Ännu viktigare var att det gick

tvärt emot processen att försöka hitta en hållbar lösning

till konflikten i de nordöstra delarna av Sri Lanka, vilket

förutsatte en kompromiss av en federal struktur eller

annan form av regional maktfördelning.

Medan enorma biståndssummor har nått olika delar av

Sri Lanka genom internationella och lokala NGOs, väntar

många statliga givare fortfarande på en mekanism genom

vilken hjälpen kan kanaliseras. Enligt Orjuela är de stora

internationella aktörerna ense om att denna mekanism

måste inkludera LTTE, i syfte att underlätta återuppbyggnaden

i norr och öster. Om LTTE och regeringen lyckas

skapa en sådan gemensam mekanism, kan det innebära

ett steg framåt i den avstannade fredsprocessen. Två

huvudskäl som angavs för LTTE:s tillbakadragande

från förhandlingarna i april 2003 var besvikelse över

regeringens oförmåga att hålla sina löften när det gäller

återuppbyggnaden i de krigshärjade delarna av landet,

samt att LTTE inte erkänts som en legitim aktör i möten

med internationella givare (detta på grund av LTTE:s status

som terroristorganisation). En gemensam mekanism

för hjälparbetet efter tsunamin skulle kunna ta itu med

båda dessa hinder; stora summor skulle kanaliseras till

återuppbyggnad i de norra och östra delarna, och LTTE

skulle få internationell legitimitet. Singalesiska politiska

grupper, däribland koalitionspartiet JVP, protesterar dock

starkt mot denna föreslagna gemensamma mekanism.

För att åskådliggöra resonemanget om olika konfliktlinjer

övergick Orjuela till att beskriva situationen i Ampara

i de östra delarna av Sri Lanka. Ampara ligger i krigszonen

och är del i det som LTTE hävdar är tamilernas tradi-

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

tionella område. 20 år av krig har gjort Ampara till ett

område med dålig infrastruktur, brist på medicinska resurser,

skolor m.m., samt utbredd fattigdom. Till skillnad

från LTTE:s huvudfäste i de norra delarna av ön, som har

en nästan helt tamilsk befolkning, bor många singaleser

och muslimer i Ampara. De utgör ca 40 procent vardera

och tillsammans alltså ca 80 procent av befolkningen i

distriktet. Av hela Sri Lankas befolkning är 74 procent

singaleser, tamilerna utgör 18 procent och muslimer ca

7 procent (detta enligt den senaste folkräkningen som

gjordes 1981).

Ampara var också det distrikt som drabbades värst av

tsunamin, med ca 11 000 döda och mer än 100 000 hemlösa.

Utöver alla förstörda skolor, hälsovårdsinstitutioner

m.m. gick tusentals fiskebåtar förlorade, vilket berövade

människor deras försörjningsmöjligheter.

Efter tsunamin kom klagomål från lokala ledare att

Ampara och andra områden i öster behandlades styvmoderligt

i återhämtningsarbetet, vilket således kan ses

som en fortsättning på en lång historisk tradition.

Orjuela berättade att det redan innan tsunamin fanns

en rad konfliktfrågor i Amparadistriktets hårt drabbade

kustområden, som var mer eller mindre relaterade till

konflikten mellan LTTE och regeringen. Centraliseringsprocessen

var tydlig i distriktet, där lokala regeringstjänstemän

hade begränsat handlingsutrymme och inväntade

direktiv från Colombo om vad de skulle säga till den allt

mer frustrerade befolkningen. Det fanns en uppenbar

brist på strukturer och incitament för folkligt deltagande

i beslutsfattande och planering av hjälparbetet. Detta

underströks ytterligare av att det inte finns några valda

politiker på lokal eller provinsiell nivå i krigszonerna.

Utöver brist på deltagande, förstärktes frustrationen av

bristen på adekvat information om återuppbyggnadsprocessen.

I mitten av mars demonstrerade tusentals

människor i norra Ampara för att kräva information

och lämna över lokalt framtagna planer för återuppbyggnadsarbetet

till regeringsrepresentanter. Liknande

demonstrationer har hållits på andra håll, vilket kan leda

till våldsamheter om inte folkets frustration dämpas.

Presidentens beslut att skapa en buffertzon på 100 till

200 meter från havet födde också mycket ilska och

förvirring. I Amparadistriktet fanns ca 15 000 hushåll

inom 200-meterzonen och många människor tjänade sitt

levebröd genom fiske eller arbete inom turistsektorn, de

kunde därmed inte flytta inåt land och samtidigt behålla

sin inkomstkälla.

Det faktum att buffertzonen är 200 meter i öster och

bara 100 meter i söder, har i Ampara tolkats som ett

tecken på regeringens diskriminering mot de östra

delarna av landet. Orjuela menade att media underblåst

denna känsla ytterligare genom att bevaka invigningar av

nybyggda hus och skolor i söder, när de som drabbades

av tsunamin i öster fortfarande inte kunde se knappt

några återuppbyggnadsprojekt.

Konflikten kring buffertzonen åskådliggör en annan

19


20

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

konfliktlinje, nämligen klass. Orjuela förklarade att det i

första hand varit fattiga grupper som bott längs kusten;

fiskare, människor som saknat egen mark eller som

blivit förflyttade på grund av kriget. Buffertzon-policyn

har anklagats för att tjäna andra intressen än att skydda

kusten, främst att bereda plats för stora aktörer inom

turistnäringen att exploatera kustremsan. De massiva

protesterna mot denna policy har även använts

av oppositionspartierna som bränsle i den politiska

maktkampen.

Enligt Orjuela hade de östra delarna inte bara försummats

av regeringen i Colombo, utan också av LTTE:s

ledarskap som främst består av tamiler från norr. Detta

låg bakom splittringen i den annars tätt sammanhållna

organisationen i mars 2004, då en militär ledare från öster,

Karuna, drog sig ur LTTE. Även om Karunas fraktion

besegrades militärt har konflikten fortsatt och bidragit

till rädsla och ovisshet bland tamiler i öster. Denna brist

på säkerhet har begränsat LTTE-ledarnas rörelsefrihet

och Orjuela ansåg att den kan komplicera LTTE:s

deltagande i planeringen av återuppbyggnadsarbetet i

Ampara. Dessutom har de östra delarna drabbats hårt av

LTTE:s försök att eliminera vad de anser vara förrädare

bland andra tamilska politiska grupper. Sådana strider

upphörde direkt efter tsunamin men återupptogs efter

ett par månader.

LTTE kontrollerar begränsade delar av Ampara och rör

sig fritt i de tamilska områdena, men organisationen

är enligt Orjuela relativt svag där och deras försök att

kontrollera hjälparbetet har varit mindre lyckosamma än

i norr. Precis som i andra delar av landet har regeringens

Special Task Force (STF) konkurrerat om kontroll över

säkerheten i distriktet med LTTE och dess organisation

TRO (Tamil Rehabilitation Organisation). Den hårt militariserade

specialstyrkan gavs efter tsunamin ansvar

för säkerhet och distribution av nödhjälp i flyktingläger,

vilket LTTE tolkat som ett försök att vinna kontroll över

befolkningen. TRO har å sin sida egna tillfälliga bosättningar

och har också varit närvarande i flyktinglägren,

vilket STF tolkat som infiltreringsförsök av LTTE.

En annan konfliktlinje i Amparadistriktet var den etniska;

både tamiler, muslimer och singaleser kände sig

försummade och diskriminerade på etniska grunder.

Muslimerna ansåg sig inte representerade i hjälparbetet,

trots att de drabbades extra hårt av tsunamin (enligt officiell

statistik var 56 procent av dem som fick sina hem

förstörda i distriktet muslimer). Singaleserna, som främst

bor i inlandet och därmed inte drabbades direkt av tsunamin

men likväl drabbats hårt av fattigdom, uttryckte

oro över att alla resurser styrdes till de muslimska och

tamilska områdena längs kusten. De menade att behoven

var minst lika stora inne i landet.

Detta speglar också en ny konfliktlinje; mellan dem som

drabbats av tsunamin och som var målgrupp för internationella

hjälporganisationer, och dem som drabbats av

kriget och av fattigdom. Ibland finns alla dessa grupper

i ett och samma område och Orjuela varnade för att ett

smalt fokus på att hjälpa tsunamins offer riskerar att

skapa frustration hos de andra grupperna. Det enorma

inflödet av resurser höjer förväntningarna bland hela

befolkningen och ett misslyckande att möta dem på ett

rättvist sätt kan lägga grund för nya spänningar.

Sammanfattningsvis ansåg Orjuela att de två olika angreppssätt

som Sri Lankas regering och LTTE använt i

återuppbyggnadsarbetet, centralisering kontra separation,

bara förvärrar konflikter på lokal nivå. Detta kan i

sin tur förvärra den nationella konflikten samt minska

regeringens legitimitet och öka avståndet mellan den

styrande eliten och folket.

Genom att återhämtningsinsatserna centraliseras ökar

också risken för att de södra delarna prioriteras och

att människor i andra delar av landet upplever ökad

diskriminering på etniska, geografiska eller klassgrunder.

Detta minskar i sin tur minoriteternas förtroende för

regeringens fredssträvanden. Den viktiga muslimska

minoriteten kan t.ex. bli mindre benägen att ge sitt stöd

till framtida fredsavtal mellan LTTE och regeringen om

de lämnas utanför återuppbyggnadsarbetet. Eftersom

centraliseringen även marginaliserar LTTE, befarade

Orjuela att den även kan leda till att LTTE ökar sin

redan hårda kontroll över det egna folket, med ökade

brott mot mänskliga rättigheter som följd. Skulle så ske

minskar också förtroendet för LTTE som en legitim aktör

i fredsprocessen.

Orjuela avslutade med att åter betona vikten av att i

återhämtningsarbetet efter tsunamin ta hänsyn till de

olika men inbördes relaterade konflikter som hon beskrivit.

Konfliktmedvetenhet hos både regeringsaktörer,

givare, civila samhällets representanter och akademiker

kommer att bli än mer central då nödhjälpen successivt

övergår till långsiktig återuppbyggnad.

Sara Sandberg, informatör på IOGT-NTO-rörelsens Internationella

Institut, berättade att hon just återvänt från en

resa till Sri Lanka och de regioner där IOGT-NTO-rörelsen

arbetar med återuppbyggnad. Sandberg besökte Sri

Lanka två veckor innan tsunamin och att komma tillbaka

nu i vår, till ett helt annat Sri Lanka, var en mycket speciell

känsla. Syftet med den senaste vistelsen var att samla

material till en dokumentärfilm om Sri Lanka som ska

användas bl.a. som studiematerial. Filmen ska ge en bild

av vad som hände under tsunamin och komplexiteten

kring återuppbyggnaden. Med hjälp av nyhetsbrev och

hemsida kan man sedan följa återuppbyggnaden och

olika utvecklingsfrågor under två års tid.

IOGT-NTO-rörelsen arbetar för drogfrihet och demokratiutveckling.

Den internationella verksamheten

administreras genom stiftelsen IOGT-NTO-rörelsens

Internationella Institut, som Sandberg representerar.

Arbetet sträcker sig från forskning och opinionsaktiviteter

om alkohol och droger till organisationsutveckling,

förebyggande hälsoarbete, förskoleverksamhet, utbildning

och fattigdomsbekämpning.

IOGT-NTO-rörelsen har tillsammans med sin norska

motsvarighet den gemensamma biståndsorganisationen


FORUT Sri Lanka och har under drygt 30 år arbetat med

långsiktigt utvecklingsarbete samt katastrofbistånd i

landet. FORUT Sri Lanka har 240 lokalanställda och

flera lokala kontor. 80 anställda arbetar tillsammans

med flera hundra frivilligarbetare med tsunamirelaterade

projekt.

Gemensamt för Forut Sri Lankas arbete är en fokusering

på att stärka befolkningen, genom stöd till lokala

organisationer och uppbyggnad av förskolor, bibliotek,

samlingslokaler och hälsocentraler. Organisationen vill

så långt som möjligt arbeta med hela samhället, från

barn- och ungdomsverksamhet till försörjningsaktiviteter

och boende.

Förutom långsiktiga projekt har IOGT-NTO-rörelsen

efter tsunamin även ett katastrof- och återuppbyggnadsarbete.

Sandberg berättade att ca 80 000 människor fick

hjälp av Forut Sri Lanka med evakuering, nödhjälpspaket,

mat och dricksvatten under de första veckorna efter

tsunamin. Med stöd från Sida, norska UD, Radiohjälpen

och insamlingar har sedan långsiktigt stöd inletts till

fyra drabbade områden på östkusten; Jaffna, Vanni, Batticaloa/Ampara

och Hambantota.

Sandberg beskrev hur hjälparbetet efter tsunamin är

indelat i tre faser: 1.) Nödhjälpsfas, 2.) Temporär fas,

och 3.) Långsiktig återuppbyggnad. Arbetet på Sri Lanka

befinner sig nu någonstans mellan fas 2 och 3. Man har

påbörjat byggen av permanenta hus och inkomstgenererande

projekt som båtreparationer, lokal fisknätstillverkning

och yrkesutbildning.

Sandberg visade bilder från de områden där Forut Sri

Lanka arbetar. Bland annat visade hon bilder med flickor

som bor i flyktingläger och berättade deras livshistorier.

Enligt Sandberg har dessa flickor och andra människor

i lägren hamnat i skymundan efter den enorma katastrofen.

Många internflyktingar har en sämre situation

än de tsunamidrabbade och Sandberg påpekade att de

har levt så under 10-15 år.

Sedan tsunamin inträffade har ca 130 nya organisationer

anlänt. De flesta av dessa hade ingen tidigare erfarenhet

av Sri Lanka och Sandberg förklarade att det är mycket

problematiskt att arbeta under de förhållanden som

råder i landet. IOGT-NTO-rörelsens arbete har också

förändrats mycket eftersom spelreglerna är helt annorlunda.

Tidigare arbetade Forut nära befolkningen

med att stödja deras egna insatser men nu gäller det

främst att leverera förnödenheter som mat och vatten.

Biståndet är på det hela taget mycket mer styrt och

det ställs högre krav på dem som jobbar i landet, vilket

Sandberg ansåg vara på både gott och ont. Visst är det

positivt att utvecklingen tar ett stort steg framåt med allt

det internationella stöd som strömmar in - men folkets

delaktighet får inte lika stort utrymme som tidigare. De

skillnader som råder mellan olika områden ökar också

markant, vilket spär på lokala konflikter.

Befolkningen ställer också högre krav; materiellt kan

vardagen se bättre ut nu än före tsunamin, t.ex. vad gäller

vattenförsörjning, boende m.m. Sandberg påpekade att

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

det finns en fara i att man höjer förväntningarna på vad

framtiden ska erbjuda samtidigt som det inte är frågan

om några långsiktiga lösningar.

Sandberg visade bilder på fiskare och talade om deras

arbetsförhållanden före respektive efter tsunamin.

Hon beskrev hur olika organisationer samordnat sina

hjälp- och återuppbyggnadsinsatser, t.ex. för att kunna

erbjuda fiskare nya båtar. Sandberg berättade att det

innan tsunamin var vanligt med ensamhushåll i landet

eftersom många kvinnor blivit änkor under kriget. I

tsunamin drabbades främst kvinnor och barn, varför

många män nu blivit lämnade ensamma att sköta hushållet,

ta hand om överlevande barn osv., något som är

helt nytt för dem.

Nästa bildserie var från en by i södra Sri Lanka där 30

familjer måste flytta på grund av de nya reglerna med

buffertzoner längst kusten. Sedan januari har de bott i

temporära byggnader i väntan på att flytta till ett område

tre kilometer från havet. Männen är fiskare och kommer

nu att få stora svårigheter med försörjningen då de inte

kan bo nära sina båtar och redskap.

Boendet är enligt Sandberg oerhört centralt för befolkningen

och representerar trygghet. Hon betonade att det

är viktigt att låta befolkningen vara delaktig i beslut kring

de nya hus som ska byggas, för att de ska bli hem och

inte bara temporära boenden. Sandberg visade bilder

på de hus som redan börjat byggas upp, vars utformning

är mycket mer västerländsk än vad som varit fallet

tidigare och husen är placerade i räta rader i stil med

västerländska kvarter.

När husen väl är klara återstår år av arbete för att göra

området till ett fungerande samhälle där människor från

olika byar kan leva tillsammans. Tsunamin kommer på så

sätt att skapa helt nya slags samhällen, då byar splittras

och buntas ihop i nya konstellationer. Sandberg visade

t.ex. bilder på människor som bott i traditionella hus i

isolerade områden, som nu plötsligt kommer att få 2000

nya grannar med helt andra förutsättningar än de själva.

Hon menade att det är oerhört viktigt att arbeta med

hela områden, oavsett om alla i dem är tsunamidrabbade

eller ej, t.ex. genom inkomstgenererande projekt som

hela byar involveras i.

Den allmänna diskussionen inleddes med att FUF:s

studerandegrupp ställde några frågor till panelen. Den

första gällde skolbyggnaderna som Sara Sandberg visat

att man bygger upp efter tsunamin, där det bl.a. finns

krav på att skolorna ska innehålla fysiksalar, datorutrustning

m.m. Varför måste den nya skolbyggnaderna hålla

så hög standard?

Sara Sandberg svarade att det finns en lång tradition

av god utbildning och sjukvård i Sri Lanka som hon

menade att det är viktigt att bibehålla. Det finns stora

förväntningar på utbildning bland alla ungdomar och

även om skolgången inte alltid varit gratis i praktiken,

är det föreskrivet i lag. Ett problem som Sandberg tog

upp är att skolor på landsbygden stängs pga. lärarbrist,

21


22

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

samtidigt som det nu ställs krav på att man endast ska

arbeta i tsunamidrabbade områden. Biståndspengar

öronmärks för återuppbyggnad efter flodvågskatastrofen,

vilket skapar stora skillnader i standard mellan olika

områden och därmed orättvisa förutsättningar.

En följdfråga var hur fördelningen ser ut mellan lankesiska

och tamilska ungdomar när det gäller skolgång.

Camilla Orjuela svarade att tamiler ofta beskrivs som

mycket duktiga, hårt studerande osv., men bildning

är viktigt inom båda folkgrupperna. Orjuela berättade

också att antagningssystemet tidigt gjordes svårare för

tamiler vilket har skapat stor frustration. En utväg blir

då att gå med i LTTE.

Nästa fråga gällde om det tidigare varit problematiskt för

IOGT-NTO-rörelsen att arbeta i vissa delar av Sri Lanka

eller om de kunnat röra sig fritt. Sara Sandberg svarade

att FORUT länge har arbetat inne i LTTE-kontrollerat

område. Den största svårigheten innan tsunamin var att

allt arbete implementerades av små, lokala organisationer

kontrollerade av LTTE, många av dem består av f.d.

soldater från gerillan. Efter tsunamin har FORUT själva

kunnat verka mer på fältnivå. Samordningen mellan organisationerna

i områden som Vanni har enligt Sandberg

fungerat relativt väl, eftersom kontrollen på aktörerna är

stor. Däremot har det funnits oro för att tsunamimedel

inte ska komma LTTE-områden till godo och det har

dessutom satts olika regler kring uppbyggnaden i de

regerings- respektive gerillakontrollerade områdena.

Exempelvis har buffertzonen för husbyggen varit 300

m i Vanni och 100-200 m längs resten av kusten.

Studerandegruppen undrade slutligen hur stort problemet

med barnsoldater är i Sri Lanka. Enligt Kristine

Höglund är det omtvistat exakt hur många barnsoldater

som finns i landet men det förekommer definitivt att

barn rekryteras.

Moderatorn undrade hur panelen såg på Sri Lanka-konflikten

i relation till andra konfliktområden som de studerat

runtom i världen. Hur stora chanser har processen

att lyckas? Kristine Höglund svarade att Sri Lanka har

många beröringspunkter med andra länder som drabbats

av konflikter men varje situation är unik och det är

mycket svårt att spekulera om framtiden. Klart är enligt

Höglund att den limbosituation av varken krig eller fred

som nu råder är farlig och oroande. Risken finns också

att denna situation kan bli långvarig.

Camilla Orjuela fick en fråga om hur stort folkligt stöd

LTTE har. Hon menade att svaret blir olika beroende

på vem och när man frågar. Den singalesiska staten har

kommit att ses som en förtryckarstat under konflikten,

men LTTE är också mycket våldsamma i sina metoder

och det är enligt Orjuela inte givet att tamiler skulle

välja att leva under LTTE:s styre, om de hade chansen

att göra det valet.

Kristine Höglund tillade att det är viktigt att minnas att

det länge fanns en politisk, icke-våldslig tamilsk organisation

som försökte hitta en lösning.

En åhörare som själv hade erfarenhet av politiskt arbete

på Sri Lanka ansåg det vara ett problem att det saknas

tydliga mål i fredsprocessen - är målet att skapa varaktig

fred eller tillfällig vapenvila? Stora summor har investerats

i tillfälliga lösningar och åhöraren menade att det är

hög tid att man även från omvärldens sida talar klarspråk

för att få en lösning i demokratisk anda. Kristine Höglund

och Camilla Orjuela svarade att om inte parterna är med

på en lösning får man ingen varaktig fred. Bristen på mål

såg de inte som det stora problemet utan hur man ska nå

dit, hur parterna ska motiveras att ta steget vidare och

inte tycka att de förlorar på fredsprocessen.

En annan person i publiken undrade hur tsunamin

inordnas i den lankesiska världsbilden. Sandberg berättade

att eftersom katastrofen utspelade sig på en söndag

var många katoliker i kyrkan och klarade sig därmed

undan flodvågen. Efter tsunamin var det också vanligt

att människor, oberoende av religion, påtalade att religiösa

byggnader stod kvar där allt annat svepts med i

vattenmassorna. Hur detta tolkas varierar naturligtvis.

Men Sandberg påpekade att människor framför allt är

mycket traumatiserade efter den enorma händelsen, som

på några minuter ödelade hela samhällen och dödade så

ofattbart många. Det finns knappt någon som inte drabbades

direkt eller indirekt av tsunamin och det kommer

att ta mycket lång tid att bearbeta upplevelserna.

En fråga om vilka initiativ som tas på gräsrotsnivå för att

minska klyftorna i samhället besvarades av Camilla Orjuela.

Hennes avhandling tar upp just hur motsättningar

mellan folkgrupperna kan överbryggas, hur man kan

rasera bilderna av ”den andre” och skapa mötesplatser.

Enligt Orjuela måste människor utbildas i grundorsakerna

till konflikten eftersom det mesta de möter är

propaganda från den ena eller andra sidan. Alla behöver

se att den egna sidan kan ha agerat fel och att ”fienden”

är människor precis som de själva. Det görs en del lobbyarbete

på lokal nivå där man skapar opinion bland

sina egna för fred, men Orjuela menade att fredsrörelsen

fortfarande är svag. Hon tillade att det finns mycket

misstro och rädsla för att engagera sig.

Moderator Stefan de Vylder avslutade seminariet med

att berömma panelen för utmärkta insatser, talarna avtackades

sedan med applåder och blommor.


Burma - ett land i konflikt

Immanuelskyrkan, Stockholm, den 19 oktober 2005

Burma, eller Myanmar som är den styrande

militärjuntans officiella namn på landet, är

ett av Asiens mest slutna länder vilket gör att

mycket lite information läcker ut till omvärlden.

Burma har under lång tid präglats av inhemska

såväl som regionala och internationella

konflikter. Den interna konflikten

har en tydlig etnisk och religiös dimension

där det förekommer omfattande kränkningar

av Burmas många minoritetsgrupper.

Hur är situationen i Burma/Myanmar idag?

Finns det hopp om en lösning på konflikten? Hur

kan det internationella samfundet agera för att

stödja en framtida demokratiseringsprocess?

Medverkande: Jesper Bengtsson, journalist

Lian Sakhong, generalsekreterare för Ethnic

Nationalities Council, Union of Burma

Johan Carlberg, departementssekreterare

och handläggare för Burma på Utrikesdepartementet

Charlotte Sjöström, projektledare för förebyggande

projektet Forum för Fredstjänst

Jesper Bengtsson inledde seminariet med att hälsa alla

välkomna och tala om varför Burma blivit intressant för

honom. Han berättade att han fastnade för komplexiteten

i Burmas problematik, som bl a består i att så många

olika minoriteter lever i en såpass hårt kontrollerad

diktatur. Komplexiteten går tillbaka till kolonialtiden

då olika minoriteter samlades under brittisk kontroll.

Burma är också fascinerande för att det är ett så stängt

land; förutom demokratirörelsen som har ett samlande

namn i Aung San Suu Kyi, är Burma inte särskilt känd för

det stora flertalet. Bengtsson talade om landets specifika

topografi, där centrala Burma har kunnat kontrolleras

mycket hårt medan de kringliggande bergstrakterna

varit svårare att hålla under kontroll.

Idag är Burma en av världens hårdaste militärdiktaturer

och har sedan 1962 styrts av en militärjunta. Sedan 1997

regerar State Peace and Development Council (SPDC)

men Bengtsson hävdade att styret egentligen inte har

ändrats mer än till namnet. Burma är fortfarande en

diktatur och ett mycket isolerat land. En fråga när det

gäller Burma är om det krävs ett så hårt styrelseskick

som den nuvarande juntans för att hålla ihop alla olika

minoritetsgrupper i en nation, eller om regimen snarare

har förvärrat interna motsättningar. Bengtsson menade

att det hårda styret och förtrycket definitivt har skärpt

konflikterna.

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

Kina anser att de kan påverka utvecklingen i landet

genom vad de kallar för ”konstruktivt engagemang.”

Konsekvenserna av detta har dock bl.a. blivit plundring

av naturtillgångar, enligt Bengtsson. Han menade att det

internationella samfundet i stort har haft svårt att enas

kring en gemensam hållning när det gäller Burma.

Burma är oerhört rikt på naturtillgångar, men är trots

goda förutsättningar väldigt underutvecklat. Ett stort

problem är odlandet av opium. Burma är världens näst

största producent av heroin och landet brottas även

med stora interna drogproblem. Bengtsson lyfte fram

hiv/aids och migrationsarbetare som andra problem som

inte bara påverkar Burma utan som kräver en lösning

på ett internationellt plan.

Lian Sakhong, generalsekreterare i Ethnic Nationalities

Council (ENC), gjorde en övergripande genomgång av

den nuvarande situationen och rötterna till den. Han

sade att Burma har haft historiens längsta inbördeskrig

och ansåg att problematiken handlar om mer än brist på

demokrati. Rötterna finner man, som Jesper Bengtsson

tidigare berättat, i kolonialpolitiken och den gränsdragning

som gjordes 1948 vid Burmas självständighet.

Redan året därpå, 1949, startade ett inbördeskrig då de

olika minoriteterna slogs för sina rättigheter.

Burma är ett pluralistiskt samhälle, vilket innebär att en

rad etniska och religiösa minoriteter måste kunna leva

tillsammans. Sakhong gjorde en noggrann genomgång

av de olika regioner som ingår i landet och berättade

om hur ENC arbetat fram en konstitution enligt en federal

modell. Den federala modellen är, enligt Sakhongs

mening, den bästa metoden för att lösa de problem

som Burma har nu och kommer att brottas med i framtiden.

Det finns en noga utarbetad plan för hur denna

modell ska implementeras och ENC arbetar nu för att

få till stånd en dialog mellan de etniska minoriteterna,

demokratiförespråkare och militären. Denna så kallade

trepartsdialog är även vad FN:s generalförsamling har

föreslagit alltsedan 1994. Militärregimen är dock inte

intresserad av att ingå i en dialog med ENC eftersom de

vet att de kommer förlora, menade Sakhong.

Sakhong tog upp olika faktorer som gör att den burmesiska

regimen fortfarande står stark. De styrande i Kina är

ett hinder, sade han, eftersom de stöttar militärdiktaturen

i Burma och förser regimen med vapen. De rika naturtillgångarna

i Burma är en annan faktor. Många ASEANländer

har börjat investera i Burma och detta bibehåller

juntans styrka. Den tredje faktor som Sakhong tog upp

var droghandeln, som omsätter oerhörda summor. Regimen

har förhandlat fram en vapenvila med några av de

större opiumherrarna. Pengarna från droghandeln blir

23


24

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

Både EU och USA har infört sanktioner mot Burma,

medan de kringliggande länderna Indien, Thailand och

därigenom legala och går in i militärregimen.

Läget är ändå inte hopplöst, avslutade Sakhong, och

betonade att omvärldens fortsatta stöd är viktigt. Många

ASEAN-länder har också börjat inse att de inte kan göra

affärer med militärdiktaturen utan har börjat omvärdera

sin inställning.

Johan Carlberg, departementssekreterare och handläggare

för Burma på Utrikesdepartementet, redogjorde

för Sveriges hållning i Burmafrågan. Tillsammans med

EU intar Sveriges en kritisk hållning gentemot militärregimen.

Utgångspunkten för denna hållning är att skapa

en grund för demokrati och att förmå regimen att respektera

mänskliga rättigheter. De bilaterala åtgärderna

är begränsade och Sveriges handelsutbyte med Burma

är nästintill obetydligt, enligt Carlberg.

1996 antogs EU:s gemensamma ståndpunkt, som förlängs

med sex månader i taget och som bl a innebär

frysta tillgångar och vapenembargo. Man har även infört

visumförbud för Burmas styrande skikt. Inom EU har

Sverige drivit en mer aktiv linje och Carlberg menade att

Sverige tack vare EU kan ha mer tyngd i Burmafrågan.

En allmän diskussion följde, där åhörarna ställde frågor

till panelen. En av dessa gällde vilken status flyktingar

från Burma har. Faktum är att det inte kommer speciellt

många flyktingar direkt från Burma till Sverige, svarade

Johan Carlberg, som inte gick in direkt på dessas status.

En annan fråga rörde huruvida en federal lösning är den

bästa, eller om alla minoriteter borde sträva mot enighet.

Detta öppnade upp för en mer generell diskussion kring

nationalstatens betydelse i en modern värld och om det

finns en diskrepans mellan nationsbygge och mänskliga

rättigheter. Lian Sakhong ansåg att det finns en fara med

nationalstaten enligt den Westfaliska modellen, vilket

påvisas av att Europa genomgick 200 år av krig innan

de stater som finns idag hade enats. Sakhong påpekade

att enighet inte alltid erkänner olikheter. Detta är frågor

vi alla måste bemöta i vår vardag då nationalstaterna

förändras och blir mer multietniska.

Eftersom frågorna och synpunkterna från publiken var

många beslutade sig panelen för att stryka den praktiska

övning som Charlotte Sjöström förberett till förmån för

en längre gemensam diskussion. Bland annat debatterades

huruvida EU:s sanktioner har någon verklig effekt.

En åhörare ansåg att det finns en risk att sanktioner

driver Burma i händerna på länder som inte har något

intresse av att påverka demokratiseringsprocessen. Idag

är alla sanktioner kopplade till Aung San Suu Kyi och

kraven på hennes frisläppande. En fråga var om det finns

tankar på att även rikta sanktioner mot andra områden,

exempelvis humanitärt bistånd och riktade åtgärder.

Johan Carberg svarade att en av de svenska åtgärderna

är hiv/aids-bekämpning. Förutom Diakonia finns dock

de flesta svenska organisationerna i området på andra

sidan om den thailändska gränsen.

Diskussionen ledde vidare in på om en gemensam linje

med EU verkligen är det mest effektiva eller om Sverige

bör ta egna initiativ. Johan Carlberg sade att som det

ser ut idag driver inte Sverige på för att luckra upp den

gemensamma linjen utan ser den som en fördel.

En annan fråga handlade om varför Sverige inte tar upp

Burmafrågan i FN:s Säkerhetsråd. Johan Carlberg och

Jesper Bengtsson svarade att det finns en oro för Kinas

vetorätt. Om man däremot på sikt lyckas engagera Kina

på ett positivt sätt finns en bra grund för denna fråga i

Säkerhetsrådet.

Seminariet avslutades med att panelen avtackades.


KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

25


26

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

Ett stabilt Stora Sjöområde - grunden för ett stabilt

Afrika?

Sidas hörsal, Stockholm, den 14 november 2005

Under ett halvdagsarrangemang som genomfördes

i samarbete med Nordiska

Afrikainstitutet, analyserades bakgrunden

till, förloppet av och ansträngningarna

att lösa konflikterna i Rwanda, Burundi

och Demokratiska Republiken Kongo.

I panelen: Jonas Ewald, forskare vid Centrum

för Afrikastudier och Padrigu, Göteborgs universitet

Anders Nilsson, forskare vid Växjö universitet

Lena Sundh, ambassadör, Utrikesdepartementet

Thomas Ridaeus, informatör vid Nordiska

Afrikainstitutet

Lennart Wohlgemuth, direktör för Nordiska

Afrikainstitutet

Moderator: Marianne Kihlberg, Ekot, Sveriges

Radio

Till seminariet inbjöds även handläggare

och andra av Stora Sjöregionen berörda

personer i nordiska utrikes- och biståndsförvaltningar,

representanter för enskilda

organisationer, samt andra intresserade.

Efter inledande presentationer delades

samtliga medverkande in i grupper efter

geografiskt intresseområde för att ställa

frågor till talarna och komma med egna

synpunkter och analyser av utvecklingen.

Seminariet avslutades med en gemensam

summering av gruppdiskussionerna.

Lennart Wohlgemuth, direktör för Nordiska Afrikainstitutet,

hälsade alla välkomna och höll ett kort öppningsanförande.

Moderator Marianne Kihlberg presenterade

därefter panelen.

Jonas Ewald, forskare vid Padrigu och Centrum för Afrikastudier,

inledde med att berätta om Rwanda. Ewald

sade att man inte kan tala om dagens Rwanda utan att

ta sin utgångspunkt i folkmordet 1994. Folkmordsprocessen

raserade landets institutioner och rev sönder

förtroendet individer emellan, liksom förtroende mellan

individ och stat.

För att förstå situationen i Rwanda är det också nödvändigt

att ta hänsyn till den regionala kontexten, enligt

Ewald. Länderna i Stora Sjöregionen är tätt sammanlänkade

på många olika sätt och bör analyseras i relation

till varandra.

Ewald berättade att fattigdomen är utbredd i Rwanda

och landets BNP per capita är idag, elva år senare, lägre

än vad den var innan folkmordet. Man har emellertid

fört en ganska stabil makroekonomisk politik och den

senaste rapporten från IMF gör en positiv utvärdering

av Rwandas ekonomiska utveckling. Den kritik som

framförs rör främst landsbygdsutvecklingen. En av

grundorsakerna till folkmordet var ökad ekonomisk

marginalisering för flertalet i kombination med en välbeställd

maktelit, och Ewald menade att de ekonomiska

förutsättningarna fortfarande finns kvar latent.

Ewald påminde om att folkmordet 1994 bara var kulmen

på en lång historisk utveckling och sade att det

är avgörande för Rwandas framtid att en gång för alla

åstadkomma nationell försoning. I mars 2005 påbörjades

den s.k. gachachaprocessen och det beräknas att uppåt

800 000 människor kan komma att ställas till svars i dessa

landsbygdsdomstolar.

En avgörande fråga är hur man på sikt ska återintegrera

alla människor som varit delaktiga i eller drabbats av

folkmordet för att skapa stabilitet i samhället. Utöver

att integrera flyktingar och före detta kombattanter,

måste det misstroende som fortfarande finns mellan

olika grupper överbryggas. Ewald nämnde också att

det finns runt 500 000 övergivna barn i Rwanda som

är svårt traumatiserade. Det är en svår balansgång att å

ena sidan försona förövarna, å andra sidan ta hänsyn till

och hjälpa offren.

Det tredje centrala område som Ewald tog upp var den

politiska utvecklingen. Enligt Ewald råder en debatt

bland forskare kring vad för slags regering som kom till

makten vid valet 2003. Vissa hävdar att landet styrs av en

militär elit medan andra menar att regeringen förvisso

är militaristisk och auktoritär men har genomfört val,

upprättat en konstitution samt planerar en reformering

av rättssystemet liksom av statsapparaten och civilförvaltningen.

En decentraliseringsprocess ska genomföras

för att skapa mindre och effektivare statsförvaltningar

samt underlätta allokering till lokala förvaltningar. Detta

sammantaget bör enligt Ewald ses som ett första steg

mot demokratisering. Han betonade också att den demokratiska

processen i Rwanda inte bör bedömas enligt

västerländska kriterier.

Moderator Marianne Kihlberg undrade i detta sammanhang

om det finns utrymme för någon politisk debatt

i Rwanda. Ewald svarade att det även här råder delade

meningar; vissa anser att utrymmet minskade under

2004, andra ser positiva förändringar. Det finns oppo-


sitionspartier, som dock är svaga och flertalet är nära

knutna till regeringen. Det civila samhället är också svagt

och fragmenterat. I media förs emellertid kritik fram mot

t.ex. korruption och maktmissbruk, vilket tyder på att

klimatet åtminstone börjar bli mer tillåtande.

De stora problem Ewald slutligen nämnde för Rwandas

utveckling är först och främst en enorm resurs- och

kapacitetsbrist, som påverkar möjligheterna till decentralisering

och demokratisering. Den andra faktorn är

det externa hot som Rwanda ständigt lever under. Den

långsiktiga utvecklingen i regionen är enligt Ewald helt

avgörande för Rwanda, inte minst vad som händer i

östra Kongo.

Ordet lämnades därmed över till Anders Nilsson, forskare

vid Växjö universitet, som redogjorde för situationen i

Kongo (nedan kallat DRC).

Nilsson inledde med att berätta att DRC just nu är inne

i en riskfylld process. I juni 2003 tillträdde en övergångsregering

men läget är fortfarande mycket instabilt

och som Ewald nämnt är konfliktens karaktär regional.

Folkmordmiliser från Rwanda opererar fortfarande inne

på DRC:s territorium och den illegala exploateringen

av naturresurser är stor.

Nilsson sammanfattade DRC:s huvudsakliga ödesfrågor

i fem punkter:

* Intern splittring. Fattigdomen och isoleringen i landsortsområdena

är allvarlig. Det finns en rad marginaliserade

grupper på lokal nivå och en lika marginaliserad

elit på central nivå. De kommandokedjor som skapades

under kriget har inte brutits utan gäller fortfarande.

* Medborgarskapsfrågan. Det finns stora spänningar mellan

folk i olika delar av landet som bär upp vad Nilsson

kallade ”interelitmotsättningar” med rötter i kolonialsamhället.

Olika elitgrupper konkurrerar med varandra

och här finns även en klassdimension att ta hänsyn till;

Nilsson menade att klassperspektivet är minst lika viktigt

som det etniska. Det finns en överlappning i identiteter

som existerar parallellt med ett klasssystem och detta

ger sammantaget en enorm sprängkraft.

* Säkerhetsfrågan. Avväpningsförsöken har inte varit

särskilt framgångsrika och närvaron av hutumilis i de

östra delarna upplevs av vissa som ett hot.

* Fattigdomen är extremt utbredd. Det råder konkurrens

om odlingsbar mark och trots DRC:s enorma naturtillgångar

lever den största delen av befolkningen i djup

fattigdom. Detta utgör bördig grund för rekrytering till

brottsliga organisationer och lokala milisgrupper, vilket

för många blivit en ren överlevnadsstrategi.

* Mineralfrågan, som enligt Nilsson är den kanske viktigaste

frågan men den diskuteras sällan. Han talade om

tre omfördelningsprocesser av tillgångarna. Först skiftet

mellan den förkoloniala och koloniala perioden, därefter

i skiftet mellan kolonialperiod och självständighet, då

det uppstod en kamp på lokal och nationell nivå om

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

vilka som skulle få vara med i processen. Det senaste

skiftet påbörjades efter Mobutus fall och Kabilas inträde

på den politiska scenen. Det skedde då en upplösning

av all kontroll över mineraltillgångar och vinster. Det

nationella ägandeskapet förändrades, liksom kontrollen

över den regionala, transnationella och internationella

handeln.

Nilsson menade att ett generellt misstag som ofta görs

är att man internaliserar konflikten, alltså behandlar och

försöker hantera den som om den vore intern. Enligt

Nilsson är den gamla dikotomin mellanstatlig/inomstatlig

konflikt inte relevant i fallet DRC utan där råder en

flernivåproblematik som måste hanteras. Alla interna

motsättningar har också regionala och internationella

kopplingar; ”krigets stakeholders finns över hela världen”

som Nilsson uttryckte det. För en långsiktig lösning

och rimliga levnadsförhållanden på lokal nivå måste alla

dessa dimensioner föras samman.

Moderator Marianne Kihlberg undrade om valet nästa

år har någon betydelse i det sammanhanget. Nilsson

berättade att det i juni 2006 ska hållas val för första

gången på 40 år, 20 miljoner väljare har registrerat sig,

och en stor utmaning nu är att utbilda folket. Nilsson

tillade att Kinshasas makt över de östra delarna av landet

fortfarande är mycket svag och menade att det är

den som har kontroll över östra DRC som besitter den

verkligen makten.

Thomas Ridaeus, informatör vid Nordiska Afrikainstitutet,

gav en genomgripande beskrivning av de

senaste årens händelser i Burundi. I Burundi pågår,

trots fredsförhandlingar och val, fortfarande ett låg- och

mellanintensivt inbördeskrig. Ridaeus beskrev en djup,

svår konflikt som orsakat nästan lika höga dödssiffror

under årens lopp som i Rwanda. Ända sedan 1965 har

det inträffat ett antal incidenter med massivt dödande

och det beräknas att drygt en miljon människor har fått

sätta livet till. Att detta inte är lika uppmärksammat som

t.ex. folkmordet i Rwanda förklarade Ridaeus med att

tragedin pågått under så mycket längre tid.

Ridaeus betonade liksom de föregående talarna att det

finns en stark korrelation mellan länderna i regionen.

Rwanda och Burundi har till exempel upplevt i stort sett

samma saker, fast tvärtom. I Burundi påbörjades försök

till demokratisering och stabilitet under sent 1980-tal,

vilket så småningom ledde till val. Såväl vinnare som

förlorare hade dock svårt att hantera valresultatet. Majoriteten,

hutu, fick kontroll över makten vilket väckte

stora förväntningar hos alla dem som dittills varit mycket

marginaliserade. Lika stor rädsla fanns hos minoriteten

och inom loppet av tre månader skedde ett kuppförsök

där presidenten dödades och kaos utbröt med massakrer

på båda sidor.

1996 förbereddes en militärkupp men den kidnappades

av en annan grupp och på posten som president installerades

Buyoya, en man som förlorat valet 1993. Detta

väckte upprördhet både internt, regionalt och interna-

27


28

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

tionellt. Grannländer försökte bl.a. genom sanktioner

påverka Burundi att återupprätta det parlament som

fanns innan kuppen, något som också skedde inom ca sju

veckor. Försöken att få till stånd förhandlingar gick trögt;

det allmänna mantrat, framför allt före kuppen, var enligt

Ridaeus ”man kan inte förhandla med folkmördare”. När

förhandlingar efter några månader kom igång, fördes de

i hemlighet och avbröts då de blev avslöjade.

Först i juli 1998 påbörjades öppna och inkluderande förhandlingar.

En komplikation tillstötte när den väpnade

oppositionen splittrades i en militär och en civil gren. I

augusti 2000 undertecknade dock de flesta av parterna

det s k Arusha-avtalet. I november 2001 installerades en

interimsregering som med tiden lyckades åstadkomma

avtal med de flesta stora rebellgrupper. Ridaeus sade att

det bör ses som positivt att förhandlingarna har varit

inkluderande, nästan samtliga grupper har deltagit i

processen.

Ridaeus hävdade att Burundi sedan självständigheten

har styrts mer av informella grupper än av regeringarna.

Framtiden för dessa informella grupper beror till stor del

på hur väl den nuvarande regimen lyckas avpolitisera

armén. Om den nu valda regeringen lyckas skapa stabilitet

kommer det kvarvarande väpnade motståndet (FNL)

att vittra bort successivt, men om regeringen misslyckas

kommer FNL att stärkas.

Marianne Kihlberg ställde en fråga till hela panelen om

hur Ugandas roll ser ut i regionen idag. Anders Nilsson

svarade att Uganda spelar en likartad roll som Rwanda.

De två länderna har liknande visioner för framtiden,

nämligen att hela området ska orientera sig mer österut

i regionen än västerut. En gradskillnad brukar lyftas fram

av observatörer, men i ett längre perspektiv sade Nilsson

att de två länderna har en ganska likartad inställning.

Delar av RLA, Lords Resistance Army, har rört sig in på

kongolesiskt område men det ändrar inte den långsiktiga

processens utkomst. Vad media beskriver som ”etniska

miliser” benämnde Nilsson som ”Securitasgrupper” som

går in och säkrar områden rika på mineraler. Han ansåg

att frågan om mineraltillgångarna måste diskuteras parallellt

med diskussionen om säkerhetsaspekterna.

Lena Sundh representant från Utrikesdepartementet

redogjorde för Sveriges roll i Stora sjöregionen och

berättade även om sina erfarenheter som biträdande

chef för FN:s fredsbevarande styrka i Kongo, MONUC,

under 2002-2004.

Sundh inledde med att säga att det är viktigt att notera

att Stora sjöregionen är ett relativt nytt område för

svensk politik. Det var först efter folkmordet i Rwanda

som Sverige på allvar började fokusera på regionen

- undantaget f.d. Zaire där det sedan tidigare fanns

ambassadpersonal men inget biståndssamarbete pga.

Mobuturegimen. I DRC har dock Missionskyrkan en

lång tradition av närvaro, framför allt i de västra delarna

medan Pingstförbundet sedan länge finns i de östra

delarna, och det är enligt Sundh påtagligt att detta har

haft stor betydelse. Sverige har heller inget förflutet

som kolonialmakt och uppfattas därför som en neutral

aktör i området.

Enligt Sundh har Sveriges politik i Stora sjöregionen

en stark humanitär prägel. I Uganda bedrivs ett mer

traditionellt utvecklingssamarbete medan Rwanda

och Burundi tidigare varit underställda ambassaden i

Nairobi. I Rwanda finns nu ett Sidakontor och ambassadrepresentation,

i Kongo är sedan ett år tillbaka en

Sidahandläggare med ansvar för humanitärt- och till viss

del återuppbyggnadsarbete stationerad.

Fokus för den svenska politiken är främst fredsprocessen.

Utgångspunkten är att fattigdomen måste minska

och ett demokratiskt styrelsesätt med respekt för

mänskliga rättigheter är nödvändiga komponenter för

stabilitet i regionen.

Sundh beskrev de tre ben som Sveriges arbete för att

främja utvecklingen i Stora sjöregionen består av:

* Bilateralt samarbete, där man arbetar med humanitära

frågor och politisk dialog;

* Aktivt arbete inom EU för att unionen ska engagera

sig i det bredare fredsfrämjande arbetet. Sverige deltog

i Artemisoperationen 2003, vilket enligt Sundh var

en ovanlig insats ur ett svenskt perspektiv eftersom

man gick in med en specialstyrka i en klart avgränsad

och snabb insats, med huvudsyfte att ge FN andrum i

en trängd situation. I övrigt har Sverige markerat att

EU:s engagemang är viktigt och betonat värdet av aktivt

arbete främst inom säkerhetssektorn, t.ex. utbildning

av poliser.

* FN-nivån. Sverige har haft en kontingent i Kongo under

ett år och har fortfarande militära observatörer, poliser

och stabsfunktioner i området. På så sätt har man även

på FN-nivå markerat att insatser i regionen är viktiga.

Moderator Marianne Kihlberg undrade vilka framsteg

och svårigheter FN-styrkan, MONUC, stött på och vilken

roll den spelar nu. Sundh berättade att FN:s mandat i

stort gick ut på avväpning, återvändande och återintegrering,

vilket skulle göras frivilligt. Man skulle alltså inte

tvinga de stridande parterna utan de skulle övertygas

om att det var tryggt att återvända. Detta misslyckades,

vilket var ett skäl till att FN-styrkan utökades. Senare kom

ett avtal till stånd mellan parterna och det bildades en

övergångsregering. Då fick MONUC mandat att stödja

transitionsprocessen, som bestod av många olika element,

samt att skapa grundläggande skydd för de ledare

ur olika grupperingar som återvände till Kinshasa.

Sund sade att det är mycket svårt att veta hur många

stridande som nu är kvar i östra Kongo och det är en svår

uppgift för MONUC att avväpna dem. Ett problem som

Anders Nilsson tog upp, är att lokala kongoleser som

samarbetar med milisgrupperna utgör en stor del av de

stridande. Ett annat problem är att vissa högre militärer

som begått folkmord och därmed ska ställas inför rätta,

inte har något större incitament att återvända.


Sundh talade sedan om den nuvarande situationen i

Kongo, som präglas mycket av det stundande valet i

juni 2006. En stor uppgift för MONUC är att hjälpa till

logistiskt i valprocessen.

Kongoleserna förväntar sig av naturliga skäl att valet ska

innebära förbättringar men Sundh menade att det är

svårt att se några självklara sådana, åtminstone på kort

sikt. Valet är dock viktigt, betonade hon, det behövs en

regering som har legitimitet bland folket.

Anders Nilsson instämde i detta och sade att det inte är

någon självklarhet att situationen för gemene man blir

bättre. Det finns inbyggda motsättningar i strukturen

som utgör en krutdurk och som kommer att kvarstå

efter valet. Det pågår en ständig positionering där nya

grupper skapas, som skulle kunna försöka ta makten

efter ett eventuellt misslyckat val.

Thomas Ridaeus påminde om det regionala perspektivet

och sade att om situationen blir instabil i Kongo

efter valet så kan det lätt komma att spilla över till

grannländerna.

Därefter hölls en kortare fikapaus och sedan gruppdiskussioner

där åhörarna anslöt sig till de talare som behandlade

de tre olika länderna. Nedan följer en presentation

av huvuddragen i respektive gruppdiskussion.

Rwanda

Gruppdiskussionen rörde till stor del försoningsprocessen

och de svårigheter som finns med att gå vidare

efter ett folkmord. Det blev tydligt vilket trauma detta

folkmord varit och fortfarande är, samt att den process

som ledde fram till folkmordet inleddes långt innan

själva tragedin utspelades.

Synen på gachachadomstolarna var ett exempel som

togs upp för att illustrera vilka meningsskiljaktigheter

som finns. Leder processen till försoning eller skapar den

kanske tvärtom ytterligare problem på lång sikt?

Hur man försöker möta motsättningar mellan olika

folkgrupper i Rwanda respektive Burundi diskuterades

också. Medan Burundi har valt att acceptera att hutu och

tutsi finns och ska vara representerade på alla nivåer, har

man i Rwanda helt gått ifrån att tala om hutu och tutsi

eller överhuvudtaget begreppet etniska grupper - alla

ska vara rwandier. Frågan är vilken strategi som leder

till verklig fred på lång sikt. En gruppdeltagare menade

att det kan finnas en fara med att lägga locket på och

drog en jämförelse till Titos Jugoslavien. Här diskuterades

också betydelsen av identitetsbegreppet huruvida hutu

och tutsi är konstruerade identiteter och varför de i så

fall kunde få sådan makt.

Lennart Wohlgemuth som ledde diskussionen sade

sammanfattningsvis att deltagarna blottlagt de stora

brännpunkterna i Rwandas nuvarande och framtida

situation. Gruppens slutsats blev hur komplicerad försoningsprocessen

är och hur olika den ter sig för olika

befolkningsgrupper. För att få en försoning värd namnet

måste man våga ställa de svåra frågorna och hitta

hållbara lösningar.

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

DRC

Denna grupp tog sin utgångspunkt i historien, då deltagarna

menade att man för att kunna analysera det

förestående valet måste se till de historiska förutsättningarna.

DRC har inte haft någon industriell revolution

och därmed inte utvecklat några politiska partier. Kan

grupper i civilsamhället utgöra en politisk plattform

och bli en stark kraft framöver? Flertalet gruppdeltagare

menade att så inte är fallet och påpekade att majoriteten

av väljarna i DRC inte vet vad de ska rösta på. Utbildning

av väljare är en viktigt och gruppdeltagarna ansåg att

det vore önskvärt med en folkbildningsrörelse i likhet

med vad som funnits i Sverige tidigare. Här kan kyrkan

bli en viktig institution.

Gruppen diskuterade i detta sammanhang om det kanske

är förhastat att hålla val i juni eftersom det inte finns

tid att informera befolkningen ordentligt. Det är dock

inte bara det internationella samfundet som tryckt på för

att påskynda processen utan många kongoleser vill ha

val för att få en legitim, av folket framröstad, regering.

Det mycket allvarliga och utbredda våldet mot kvinnor

togs också upp. Flera gruppdeltagare vittnade om hur

detta påverkar samhället negativt genom att familjestrukturer

bryts ned, vilket bidrar till instabilitet. Gruppen

ansåg att våldet mot kvinnor och de ofta förekommande

våldtäkter som kvinnor råkar ut för inte har tagits riktigt

på allvar. Den humanitära situationen i Kongo är överhuvudtaget

förbisedd, menade gruppdeltagarna.

Burundi

En diskussionspunkt som deltagarna uppehöll sig vid

länge var det faktum att trots att konfliktens karaktär är

så intimt förknippad med fattigdom, ges inget bistånd.

Ett argument från givare är att inte ge bistånd förrän det

finns en ljusning i konflikten. Gruppen menade dock att

det argumentet är något bakvänt. Demokrati är en lång

process och i västvärlden har man ofta en förenklad syn

på detta som något man kan importera rakt av.

Här pratade deltagarna även om diasporans roll. Hur

kan de som utbildats i andra länder påverka demokratibygget?

Det finns mycket resurser och kunskaper hos

exilburundier, bl.a. i Sverige, som bör tas tillvara. Akademiker

behövs för att upprätta fungerande demokratiska

institutioner.

Vidare talade man om ljusskygga grupper som inte vill

att en lösning ska komma till stånd. Vilka intressen finns

för att hålla liv i konflikten? Ett syfte är att kunna ta

kontroll över naturtillgångarna i DRC. En annan viktig

fråga är varför Burundi inte är så omtalat i media. Av

länderna i Stora sjöregionen är det främst DRC som har

världens ögon på sig. Detta märktes även på seminariet,

då DRC-gruppen lockade mer än tredubbelt så många

deltagare som de övriga.

Moderator Marianne Kihlberg avrundade seminariet

med att tacka för en mycket intressant och givande dag.

Därefter avtackades paneldeltagarna med böcker och

blommor från arrangörerna.

29


30

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

Västsahara i fokus - ett seminarium om

naturresursernas politiska betydelse i

Västsaharakonflikten

ABF-huset, Stockholm, den 24 november, 2005

Västsaharakonflikten har pågått sedan 1970talet,

först som en väpnad kamp mellan Marocko

och den västsahariska befrielserörelsen

Polisario. 1991 slöt de stridande parterna en

vapenvila och alltsedan dess har konflikten

fortsatt vid förhandlingsbordet där parterna,

trots intensiva ansträngningar av FN, inte lyckats

enas om principerna och tillvägagångssättet

för en folkomröstning om territoriets framtid.

En viktig orsak till att konflikten blivit så

långdragen är att Västsahara, som har en

mycket liten befolkning och ett geopolitiskt

läge som inte är av en större strategisk betydelse,

besitter stora naturresurser. Förutom

fiskeresurser finns även fosfater och, som

framkommit i synnerhet under se senaste

åren, mycket betydande oljefyndigheter.

Under ett seminarium som samarrangerades

med Nordiska Afrikainstitutet, ABF Stockholm

och Stiftelsen Global Kunskap, belystes

naturresursernas roll i Västsaharakonflikten

utifrån deltagarnas olika perspektiv.

I panelen: Hans Corell, ambassadör

Pedro Pinto Leite, nederländsk folkrättsjurist

Toby Shelley, brittisk journalist verksam vid

Financial Times

Magnus Schöldtz, kansliråd, Utrikesdepartementets

Mellanöstern- och Nordafrikaenhet

Pål Wrange, folkrättsrådgivare, Utrikesdepartementets

enhet för Folkrätt, mänskliga

rättigheter och traktaträtt

Moderator: Lennart Wohlgemuth, direktör för

Nordiska Afrikainstitutet

Seminariet inleddes av Lennart Wohlgemuth som hälsade

alla välkomna och gjorde en kort presentation av

paneldeltagarna.

Pedro Pinto Leite, nederländsk folkrättsjurist, började

med att visa en kortfilm med namn ”Like two drops of

water”. Filmen gav en historisk tillbakablick på konflikten

om Västsahara och drog även paralleller till Indonesien

och konflikten om Östtimor. Enligt Leite finns det

stora likheter mellan de båda områdena och därför kan

en analys av situationen i Östtimor ge insikter om hur

konflikten i Västsahara bör tolkas, samt ge svar på hur

en lösning kan se ut.

Både Västsahara och Östtimor är f.d. kolonier. Västsahara

var tidigare under spanskt styre medan Östtimor var

en portugisisk koloni. Efter stora påtryckningar från

omvärlden såg det ut som om de forna kolonierna

skulle bli självständiga. Dock blev utvecklingen en annan

och kolonierna invaderades 1975 av grannländer;

Östtimor av Indonesien och Västsahara av Marocko. FN:

s säkerhetsråd motsade sig ockupationerna och begärde

att Indonesien och Marocko skulle dra tillbaka sina

trupper från territorierna. De båda länderna vägrade

dock att rätta sig efter FN och konflikterna fortgick.

Indonesiens regering gick till slut med på att låta folket

i Östtimor rösta om självständighet och resultatet blev

ett självständigt Östtimor. I Västsahara har man på flera

sätt försökt hitta en lösning, däribland FN:s speciella

representant James Bakers fredsplan, som emellertid

Marocko motsade sig.

Leite tog upp flera exempel på hur situationen i

Västsahara liknar den i Östtimor. När Marocko och

Indonesien invaderade Västsahara respektive Östtimor

använde båda länderna liknande argument för att försvara

sina handlingar. De hävdade att de hade rätt till

områdena genom att hänvisa till kulturella såväl som

historiska band. I fallet Indonesien var detta en ren

fabrikation, menade Leite. När det gäller Västsahara

fastställdes det av ICJ (Internationella Juristkommissionen)

att Marocko hade vissa kulturella band som

inte kunde förnekas men att dessa inte var tillräckligt

starka för att ge Marocko suverän makt över Västsahara.

Därmed borde Västsahara ha rätt till självstyre. Trots

ICJ:s uttalande vägrade Marocko att dra tillbaka sina

trupper från Västsahara utan mobiliserade istället ännu

fler trupper i området.

Ytterligare ett argument som både Marocko och Indonesien

använt sig av för att försvara sina ockupationer

är att påpeka att territorierna utgör så små enheter

att de aldrig skulle överleva på egen hand om de blev

självständiga. Leite ansåg detta argument vara ohållbart,

det finns idag självständiga stater som till ytan är mycket

mindre än de ovan nämnda territorierna. Därutöver är

båda områdena rika på naturresurser och har därmed

goda förutsättningar för att fungera som egna enheter.

Det finns således stora likheter mellan Östtimor och

Västsahara och Leite menade att de två områdena bör


få samma lösning. Befolkningen i Västsahara måste ges

möjlighet att göra sin vilja hörd genom en folkomröstning,

vilket Leite förutspådde skulle resultera i ett självständigt

Västsahara.

Ordet lämnades över till Hans Corell, ambassadör, f.d.

undergeneralsekreterare och FN:s rättschef 1994-2004.

Corell berättade att han under sin tid som FN:s rättschef

varit delaktig i alla frågor som organisationen arbetade

med. Corell poängterade att i och med att FN:s verksamhet

berör så många olika områden fanns det ingen möjlighet

för honom att på ett djupgående sätt sätta sig in i

varje enskild fråga. Han ville därför inte utmåla sig som

expert på just Västsahara utan hans uppgift var enbart

att bidra med sin juridiska kunskap om de ärenden som

FN-organen bad honom uttala sig om.

2001 fick Corell säkerhetsrådets uppdrag att avge ett

rättsutlåtande om lagligheten hos kontrakt som marockanska

myndigheter ingått med utländska företag

beträffande utforskandet av oljeförekomster utanför

Västsaharas kust. Corell berättade att han var förvånad

över att ha blivit ombedd att uttala sig om en sådan

känslig fråga. För att kunna besvara den var Corell

tvungen att beakta Västsaharas status samt Marockos

status i förhållande till Västsahara. Därutöver krävdes en

djupgående granskning av internationell rätt kring s.k.

icke självstyrande territorier. Corell fick också undersöka

om hans företrädare haft något liknande fall tidigare

och vad man i så fall kommit fram till. Slutsatsen blev

att frågeställningen rörande Västsahara var en helt ny

typ av fråga.

Västsahara hade sedan 1884 varit ett spanskt protektorat

och 1963 listades området av FN som ett icke

självstyrande territorium (kapitel XI i FN-stadgan). På

1960-talet började en diskussion om möjligheten att

göra Västsahara självständigt. 1975 slöts en överenskommelse

mellan Spanien, Marocko och Mauretanien, det

s.k ”Madrid Agreement”, där Spanien överlämnade sin

administrativa makt över Västsahara till de båda andra

länderna. Corell sade att det är viktigt att notera att avtalet

innebar att Marocko och Mauretanien skulle agera

som en tillfällig administration över Västsahara och inte

som suveräna makthavare. Marockos och Mauretaniens

administrativa auktoritet över Västsahara förändrade

emellertid inte Västsaharas status som ett icke självstyrande

territorium.

1979 drog Mauretanien sig tillbaka och Marocko har

sedan dess ensamt haft den administrativa makten över

Västsahara. I FN:s lista står dock inte Marocko angivet

som administrativ auktoritet över området och det

är därför inte helt självklart att Marocko innehar den

makten.

Trots att Marockos status i relation till Västsahara är oklar,

ansåg rättschefen att en genomgång av lagstiftningen

kring en administrativ makts befogenheter och skyldigheter

gentemot det administrerade området, kunde ge

lite hjälp på vägen. Här tittade Corell specifikt på vad

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

lagen säger om användningen av ett områdes naturresurser.

Corell analyserade även folkrättens regler om

icke självstyrande territorier.

Internationell rätt kring utnyttjandet av naturresurser i

icke självstyrande territorier är mycket begränsad, enligt

Corell. Den regel som är tillämpbar på Västsahara finns

i Artikel 73 i FN-stadgan. Stadgan ger tydliga ramar för

vad som gäller för icke självstyrande territorier och dess

administrativa auktoritet. Den säger att i ett territorium

som inte uppnått självstyre, måste all form av ekonomisk

aktivitet som påbörjas vara i befolkningens intresse. I

den tidigare nämnda artikeln står att den administrativa

makten ska se till att all ekonomisk verksamhet som sker

i området är i folkets intresse, samt att de som styr området

ska främja områdets väg till självständighet. Kontrakt

som ingås med utländska parter måste ha folkets stöd

och ska bidra till områdets socioekonomiska utveckling.

Det land som innehar den administrativa makten har

också en skyldighet att kontinuerligt förse FN med information

och statistik om territoriets ekonomiska, sociala

och utbildningsförhållanden. Enligt stadgan ska all form

av utländsk investering ske enligt folkets vilja.

Det finns få fall där frågan om en administrativ makts

rätt till utforskande av naturresurser i området som den

förvaltar har prövats. Corell berättade att han tittat på

två fall där det uppstått tvister kring utforskandet av

naturresurser. Det första rörde Australien och Östtimor

och det andra handlade om Australien och fosfatfyndigheter

i Nauru. Tyvärr var dessa två rättsfall till liten hjälp

eftersom ingen dom fälldes i något av dem. I det ena löste

parterna tvisten på egen hand och i det senare fann den

Internationella domstolen att de inte hade domsrätt.

Efter att Corell och hans stab gjort en noggrann genomgång

av internationell rätt och praxis avgav Corell i egenskap

av FN:s rättschef i januari 2002 ett rättsutlåtande

med följande slutsats: de kontrakt som omfattas av säkerhetsrådets

fråga och som Marocko har upprättat med

utländska företag om utforskandet av oljeförekomster

är inte i sig olagliga. Om man däremot fortsätter verksamhet

med att utforska eller utnyttja mineralresurser

utan att beakta det västsahariska folkets intressen och

önskemål, skulle detta vara i strid med den internationella

rättens principer för aktiviteter relaterade till

naturresurser i icke självstyrande territorier.

Toby Shelley, brittisk journalist vid Financial Times, berättade

inledningsvis att han tillbringat mycket tid i både

Marocko och Västsahara. Han sade att konflikten har en

lång historia som idag åter hamnat i fokus, beroende på

en rad olika faktorer. Till att börja med har fiske kommit

att bli en betydande inkomstkälla för Marocko, vilket

gjort Västsaharas fiskevatten allt mer intressanta. Det

pågår också en förhandling mellan EU och Marocko om

möjligheten till fiske i Västsaharavatten.

En annan anledning till att området nu uppmärksammas,

är förhoppningen om att finna oljefyndigheter, vilket

Shelley ansåg vara det största motivet bakom Marockos

31


32

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

vägran att släppa greppet om Västsahara. Shelley valde

att fokusera på vad han kallade tre ”nyckel-naturresurser”

och visa vilken betydelse dessa har i konflikten om Västsahara.

Fosfatresurser var enligt Shelley den initiala anledningen

till att Marocko ville styra över Västsahara men

idag är det snarare fisket och oljan som har den största

dragningskraften. Statistiken visar att fisket har fått större

betydelse för Marocko och det går enligt Shelley inte att

förneka att en utökning till västsahariska vatten skulle

vara till stor fördel för Marockos ekonomi.

Marocko hävdar att investeringar som gjorts faktiskt

har gynnat folket i Västsahara och Shelley tillstod att

Västsahara haft en bättre social utveckling i form av rent

vatten och elektricitet än Marocko. Shelley sade även att

Marocko bidragit en hel del till Västsaharas infrastruktur

men ansåg att detta mer varit för att uppmuntra marockaner

att bosätta sig i området. Utan dessa förbättringar

skulle marockaner inte haft några incitament att flytta

till Västsahara och syftet är således främst att på sikt

befästa Marockos geografiska dominans.

Pål Wrange, folkrättsrådgivare på Utrikesdepartementet,

inledde med att säga att Sveriges regering finner

det mycket välkommet att FN:s säkerhetsråd tillfrågat

rättschefen om ett rättsligt perspektiv på frågan, vilket

i hans mening sker alltför sällan. Wrange underströk att

han till stor del instämde i det som föregående talare

framfört, med några få undantag. Han ville nu förtydliga

Sveriges syn på konflikten. Sveriges ståndpunkt i

frågan är enligt Wrange klar; Västsahara är inte en del

av Marocko och Marocko har inte någon laglig rätt till

området. Sverige stödjer också områdets rätt till självbestämmande

och ger sitt fulla stöd till FN i att hitta en

lösning på konflikten.

Wrange drog en parallell till forna kolonier och menade

att områden som blev koloniserade utsattes för detta under

en tid då kolonisering var tillåten men idag är bilden

en annan. Marocko ockuperade Västsahara 1975, då kolonisering

ansågs vara illegal och därmed var Marockos

ockupation en olaglig handling. ICJ fastställde dessutom

att Marocko inte hade någon laglig rätt till Västsahara

och Säkerhetsrådet uppmanade Marocko att avlägsna

sig från området. Wrange menade att Marocko därmed

inte bara har skyldighet att respektera Västsaharas rätt

till självbestämmande utan även måste backa från sin

illegala annektering av territoriet.

I och med att Marocko inte har laglig rätt att vara i Västsahara

kan de inte heller ha någon laglig rätt över områdets

naturresurser. I den situation som råder nu ska Marocko

betraktas som en ockupationsmakt och en sådan har

vissa skyldigheter. Därför menade Wrange att det är

relevant att diskutera Västsaharas relation till Marocko i

egenskap av en ockupationsmakt. Det finns stadgar som

säger vad en ockupationsmakt får och inte får göra. En

ockupationsmakt får t.ex. inte göra förändringar som påverkar

det politiska ramverket och om förändringar görs

ska de betraktas som tillfälliga. Ockupationen är därmed

också tillfällig. Vidare har en ockupationsmakt skyldighet

att se till att den samhälleliga verksamheten fungerar.

För att kunna bekosta detta krävs givetvis resurser. Ur

det hänseendet ansåg Wrange att det vore godtagbart

om Marocko använde områdets naturresurser för att

utveckla hela samhällsstrukturen. Wrange poängterade

att det gäller förnyelsebara resurser, t.ex. fiske. Mindre

lämpligt är att utnyttja icke förnyelsebara resurser som

olja och fosfater. Principen om självbestämmande ger

dessutom västsaharierna rätt att själva avgöra hur deras

naturresurser ska tas till vara.

Sammanfattningsvis gäller enligt Wrange följande:

- Marocko får ej använda Västsaharas naturresurser för

egen vinning,

- Avtal som Marocko upprättar i eget namn får inte

omfatta Västsahara eftersom området inte är en del av

Marocko.

- I egenskap av ockupationsmakt kan Marocko ingå

avtal endast om det gynnar Västsahara. I det avseendet

måste särskild hänsyn ges till resurser som inte är förnyelsebara,

- Slutligen måste det västsahariska folket rådfrågas innan

avtal formuleras.

Magnus Schöldtz, kansliråd på Utrikesdepartementets

Mellanöstern- och Nordafrikaenhet, kompletterade Pål

Wranges inlägg med ett kortare politiskt perspektiv på

Västsaharafrågan. Schöldtz instämde helt i det Wrange

framfört och ansåg även han att Sveriges hållning är

tydlig. Det västsahariska folket har rätt till självbestämmande,

vilket kan avgöras i en folkomröstning. Det

viktigaste i denna konflikt är just frågan om Västsaharas

självständighet, förutsatt att detta är något som folket

själva vill.

Schöldtz betonade att FN har en avgörande roll i denna

konflikt. Det är viktigt att FN:s auktoritet i frågan säkerställs

då FN varit med från första början och bidragit

med mycket tid samt skickat representanter i försök att

komma fram till en lösning. Som nämnts tidigare finns

redan ett fredsavtal, framtaget av James Bakers med

inblandning av alla parter och Schöldtz sade att han var

besviken på Marockos agerande i denna process. Han

menade att landet inte ansträngt sig för lösa konflikten

medan FN har gjort mer än vad som kan förväntas.

Schöldtz gick nu in på frågan om Västsaharas naturresurser.

Han sade att med tanke på hur situationen är i

Västsahara idag ställer man sig från svenskt håll negativ

till utnyttjande såväl som utforskande av naturresurser,

eftersom man inte tror att detta sker i linje med det

västsahariska folkets intressen och väl. När det gäller fiskeavtalet

som EU förhandlar om, där bl.a. möjligheten att

fiska i Västsaharas vatten tas upp, är Sveriges position att

västsahariska vatten inte bör omfattas av avtalet. Schöldtz

underströk också att detta är ett avtal som förhandlats

fram av kommissionen med dess kompetens på området.


Sverige kan inte ensamt blockera ett beslut om avtal,

men Sverige har förhoppningen att denna fråga kommer

diskuteras vidare inom EU inför ett beslut.

Det var nu dags för frågor och inlägg från publiken.

En representant för Norwegian Support Committee of

Western Sahara berättade att de har jobbat mycket med

naturresursfrågor, bl.a. när det gäller fosfater och olja i

Västsahara. De har haft en diskussion om FN:s rättschefs

åsikt att Marockos kontrakt i sig inte är olagliga men

om man fortsätter med utforskandet skulle detta vara

olagligt. Åhöraren menade att det är förvirrande om

kontrakt gällande utforskande av naturresurser är lagliga

men fortsatt utforskande olagligt, och bad Hans Corell

att förklara innebörden lite närmare. Corell svarade att

just de kontrakt han analyserat inte var olagliga. Om

man däremot skulle göra ytterligare försök att utvinna

resurser idag så skulle detta vara olagligt, om denna

verksamhet skulle strida mot det västsahariska folkets

vilja och intressen.

En representant för tidskriften Västsahara ställde en fråga

till Magnus Schöldtz, angående fiskeavtalet med EU som

är klart men som det ännu inte fattats formellt beslut

om. Åhöraren bad Schöldtz att ge lite mer information

om vad som att kommer hända och utveckla det han

sade tidigare om att Sverige är det enda landet som är

emot avtalet. Schöldtz svarade att fiskeavtalet faller under

EU-kommissionens kompetens och kommissionen

har förhandlat fram avtalet. Avtalet ska läggas fram inför

Ministerrådet som fattar beslutet. Här kommer EU-parlamentet

att ges möjlighet att uttrycka sina åsikter, vilka

ska beaktas innan det slutgiltiga beslutet fattas.

En åhörare som presenterade sig som marockan och

västsaharier gav en kommentar till hela panelen om att

samtliga talare fokuserat på naturresurser, medan han

ansåg frågan om Västsahara vara av sociologisk natur.

Han undrade också hur ”folket” definieras i diskussionen

om självständighet. Befolkningen är splittrad - vissa bor

i läger, andra i Mauretanien och Marocko, det finns även

saharier i Europa. Åhöraren tillade att det verkar som

om Sverige har en ambivalent hållning då det gäller

fiskeavtalet med EU. Man är inte kritisk till att utvidga

fisket i detta område samtidigt som man säger sig vara

emot att Västsahara ingår i avtalet. Toby Shelley svarade

att det finns en klar definition av det västsahariska folket,

upprättad av FN. James Baker har också i sitt fredsavtal

angett vilka som räknas som västsaharier. Shelley tillade

att han själv haft många diskussioner om Västsaharafrågan

med människor i och från både Marocko och

Västsahara. Pål Wrange sade att det stämmer att Sverige

inte är emot fiskeavtalet som sådant men anser däremot

inte att Västsahara ska inkluderas i det. För att Sverige ska

kunna acceptera att Västsahara ingår i avtalet ställer man

följande tre villkor: Västsahara måste ges självständighet,

folket ska konsulteras och avtalet måste gynna det

västsahariska folket. Så som avtalet ser ut idag uppfyller

det inget av dessa krav.

En representant för Polisario höll med om att FN har

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

arbetat mycket för att hitta en lösning på konflikten.

Enligt åhöraren har FN spenderat mer än 600 miljoner

dollar och 1 miljard har gått till Marocko. Vad är det som

gör att FN ändå inte lyckats? Saknar FN viljan att lösa

konflikten eller saknar man medel? Folket i Västsahara

väntar fortfarande på att få göra sig hörda. Varför inte

genomföra en folkomröstning? Varför inte införa sanktioner

när Marocko vägrar samarbeta med FN? Hans

Corell sade att många har en föreställning om att FN ska

kunna göra allt man önskar, men glömmer att FN bara

kan göra så mycket som dess medlemmar tillåter. I detta

fall är huvudsyftet att undvika en militär konflikt. Corell

ville i övrigt inte spekulera om FN:s motiv för det ena

eller andra agerandet, det vore fel med tanke på Corells

tidigare position inom organisationen.

En kvinna från Marocko ansåg att det givits en orättvis

bild av Marockos insats i Västsahara. Marocko har

investerat mycket i Västsahara, exempelvis byggt upp

hela infrastrukturen och bidragit med flera sociala förbättringar.

Som Toby Shelley nämnde har Västsahara till

viss del haft en bättre samhällsutveckling än Marocko.

Marocko har också stora fosfatfyndigheter som kommer

räcka länge, därför har man inget behov av Västsaharas

fosfattillgångar, menade åhöraren. Marockos motvilja att

släppa Västsahara beror på att man strävar efter nationell

enhetlighet och territorial integritet. Toby Shelley

svarade att det är sant att Marocko gjort mycket för att

bygga upp Västsaharas infrastruktur, han upprepade

dock att den bakomliggande anledningen till detta är

att man vill locka marockaner att flytta till området.

Shelley bekräftade också att Marocko har fosfater som

kommer att räcka länge och Marocko är idag störst inom

fosfatindustrin. Men om Västsahara hade tillgång till sina

egna fosfatfyndigheter skulle de kunna konkurrera med

Marocko. Pedro Pinto Leite påpekade att en välutvecklad

infrastruktur också är nödvändig för att kunna utvinna

och transportera de västsahariska naturresurserna. Alltså

är det för egen vinning som Marocko investerat i Västsahara,

menade han.

En man från Marocko sade att det finns fyra olika folkgrupper

i Västsahara. Om det västsahariska folket ska

ges självständighet måste det ges till alla grupper och

området skulle då bli delat i fyra. En annan fråga gällde

tillgången till information. Är det lätt för journalister

att arbeta i området? Pedro Leite svarade angående

den första kommentaren att i fallet med Östtimor förde

Indonesien fram liknande argument men där gällde det

ett hundratal olika befolkningsgrupper. Leite ansåg att

argumentet är lika ohållbart i Västsaharafrågan. Toby

Shelley sade att han som journalist alltid mötts med

respekt och inte blivit hindrad på något sätt; dock påpekade

han att alla journalister inte haft samma tur. Enligt

Shelley förekommer det att journalister avlyssnas och

att deras material konfiskeras.

En representant för Svenska Västsaharakommittén

ställde en fråga angående att Sverige är det enda landet

som motsätter sig EU-avtalets utformning. Finns det

någon förhoppning om att Storbritannien skulle kunna

33


34

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

stödja Sverige i detta? Toby Shelley svarade nekande på

dessa eftersom Storbritannien sagt sig vara för avtalsförslaget.

En person som presenterade sig som aktivist för minoriteters

rättigheter undrade liksom en tidigare åhörare

hur det kommer sig att paneldeltagarna inte talat mer

om det västsahariska folket. Konflikten handlar inte

bara om naturresurser utan om människor och deras

levnadssituation. Tar paneldeltagarna hänsyn till landets

historia i sina resonemang kring sakfrågan? Moderator

Lennart Wohlgemuth svarade att det västsahariska

folket givetvis är viktigast i sammanhanget men kvällens

seminarium hade naturresursernas betydelse som

huvudfokus, eftersom denna aspekt sällan tas upp när

Västsaharafrågan diskuteras. Talarna hade således ombetts

att utgå ifrån naturresursernas politiska betydelse

i sina framföranden.

Seminariet avslutades med några korta kommentarer

från panelen. Pedro Pinto Leite sade att lösningen på

Västsaharafrågan är att låta befolkningen rösta och deras

åsikter låta styra utvecklingen därefter. Pål Wrange och

Magnus Schöldtz instämde i detta och Hans Corell tilllade

att den internationella rätten måste stärkas så att

det finns ett tydligt ramverk för hur man löser denna

typ av konflikter.


Illustrationer och layout: Birgitta Brorson. Tryck: Ramströms tryckeri AB

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

Föreningen för Utvecklingsfrågor, FUF, är en ideell förening som varje år arrangerar ca 30

debatter och föreläsningar om internationella frågor. FUF förmedlar också praktikplatser

till universitetsstuderande medlemmar, på organisationer, myndigheter och institutioner

med internationell verksamhet.

Stöd FUFs verksamhet, bli medlem!

Som FUF-medlem får du inbjudningar till alla seminarier och debatter, du har möjlighet

att söka praktik och kan även bli aktiv i föreningens studerandeverksamhet.

Ordinarie medlemskap: 200 kr/år

Studerande: 150 kr/år

Institutioner/organisationer: 1500 kr/år

Plusgiro: 14 32 80 – 6

Föreningen för Utvecklingsfrågor Tel: 08-643 42 75

Tegelviksgatan 40 E-post: fuf@fuf.se

116 41 Stockholm Hemsida: www.fuf.se

35


36

KONFLIKTERS DYNAMIK

RAPPORT FRÅN EN SEMINARIESERIE 2005

More magazines by this user
Similar magazines