Ladda hem ett smakprov som pdf-fil

varensbocker.se

Ladda hem ett smakprov som pdf-fil

© Anette Skåhlberg och Katarina Dahlquist 2011

Sagolikt Bokförlag 2011

Formgivning: Katarina Dahlquist

www.sagoliktbokforlag.se

sagolikt@sagoliktbokforlag.se

Boken är tryckt och bunden hos

Kristianstads Boktryckeri AB 2011

på miljövänligt FSC-certifierat papper

ISBN: 978-91-86861-00-1

Göm Enya!

Text: Anette Skåhlberg Bild: Katarina Dahlquist

Kärleken är starkare än alla gränser i världen.

- Anette Skåhlberg


HON HAR VANDRAT genom dagar och nätter. Försökt att sova

där hon kommit åt. Varit hungrig långa perioder. Känt kölden

bita om natten. Men hon försöker hålla det ifrån sig. Vill orka

fortsätta. Vill framåt. Framåt. Framåt. Någonstans i fjärran vet

hon att hon ska finna det hon så många dagar har längtat

efter.

Hon knyter handen hårt omkring sin halskedja och kryper

ihop under en nedfallen byggnadsställning. Hon sluter ögonen.

Hoppas finna vilan i några timmars sömn. Där i drömmarna

kan hon känna hur solen omfamnar henne. Gör henne stark.

Starkare än stenarna som ligger inunder hennes kropp.

Starkare än rädslan hon bär i sitt bröst.

Tänk om hon inte finner vägen? Tänk om hon inte hittar det

enda som betyder något? Hon pressar samman ögonlocken.

Vill inte vakna. I drömmen ser hon varje steg hon ska ta.

Rakt in i staden ska hon söka sig. Hon vet att hon är på rätt

väg. Att hon kommer allt närmare medan solen är på väg ner

över husen.

Hon heter Enya.

Hon har vandrat genom dagar och nätter.

Försökt att sova där hon kommit åt.

Tänk om hon inte finner vägen?

Tänk om hon inte hittar det enda som

betyder något? Hon heter Enya.


ÖGONEN RÖR SIG SNABBT under ögonlocken. Ella vrider

sig i sömnen. I drömmen springer hon fram längs gatorna

och skriker. Hon springer och springer. I panik rusar hon på

trottoarerna och söker efter någon som vet vem hon är. Men

inte någonstans finner hon ett ansikte som är bekant.

Det är då som hon öppnar munnen och skriker. Skriket far

runt omkring henne och plötsligt slår hon upp ögonen och ser

sig förfärat omkring i sitt rum. Försöker hämta andan. Hennes

lilla kropp skakar av frossa. Nattlinnet är fuktigt av svett och

i ansiktet rinner tårarna nerför hennes kinder. Hon tänder

lampan. Det har varit en dröm. En hemsk mardröm. Men det

är något med drömmen som får henne att gråta vidare. Hon

är sorgsen i hela kroppen och kryper ihop med knäna mot

bröstet.

Snart är både Adam och Anton hos henne. Undrar vilka

mardrömmar hon haft. Men Ella kan inte berätta. För det är

något med drömmen som hon inte kan förklara. Istället lutar

hon huvudet mot Adam och låter sig omfamnas när han kryper

ihop intill henne och somnar. Han är alltid lika trött när han

blir väckt mitt i natten. Anton smeker Ella över håret och

nynnar svagt på en melodi.

Aldrig tidigare i sitt liv har Ella känt att hon borde vara någon

annanstans. Men nu. Det är inte det att hon vill bort från Adam

och Anton. Men det är som om en bortglömd bit inom henne

plötsligt börjat göra sig hörd. Ella vet inte hur eller vad hon ska

göra. Det enda hon vet är att någonting snart kommer hända.

Hon känner det djupt inne i sitt bröst. Något nytt som är på

väg, något hon aldrig tidigare har känt rörelsen av.

Ellas nattlinne är fuktigt och i ansiktet rinner

tårarna nerför hennes kinder. Hon har haft

en mardröm. Något nytt är på väg, något hon

aldrig tidigare har känt rörelsen av.


IDAG ÄR EN SPÄNNANDE DAG. Alla i skolan ska ta med sig

något som de har fått i present och som betyder mycket för

dem. Ella vet precis vad hon ska välja. Halsbandet. Det där

halsbandet som hon har haft på sig ända sedan den dagen hon

hittades i trappuppgången.

En kedja med ett snirkligt silverhjärta och ett vackert E, som

i Ella. Jämt har hon på sig halsbandet. Till och med när hon

sover. Hennes hand vandrar automatiskt upp mot halsen för

att greppa smycket. Ella tycker mycket om att hålla hjärtat i

handen.

Men nu! Nu finns det inte där!

Hon rusar till spegeln och blir förfärad. Hennes finaste ägodel,

det bästa hon har, silverkedjan med hjärtat, är borta! Hon kan

känna hur hennes eget hjärta börjar slå snabbare. Hon blir

helt torr i munnen. Hennes ögon tåras.

”Du måste hjälpa mig Anton. Du måste hitta halsbandet.

Snälla, snälla, snälla, säg att du vet var det är…” Men Anton

vet inte. Han säger att hon ska det lugnt. Inte oroa sig, hon har

säkert tappat det någonstans.

Klart hon oroar sig! Adam tycker att hon ska leta igenom sitt

rum för han tror att det ligger där säger han. ”Det är så rörigt

att du tappar bort dig själv därinne.”

Ella går långsamt till sitt rum. Tänk om hon aldrig, aldrig

någonsin hittar halsbandet igen…

Ella tycker mycket om att hålla

silverhjärtat i handen. Men nu! Nu finns det

inte där! Hennes finaste ägodel är borta!

Tänk om hon aldrig, aldrig någonsin hittar

halsbandet igen…


MITT PÅ GOLVET i sitt rum står Ella och skriker. Hon skriker på

Adam. Hon skriker på Anton. Och hon skriker på halsbandet.

Allting känns orättvist. Varför skulle just hon tappa bort det

bästa hon har!

Adam och Anton ser bekymrat på henne från dörröppningen.

De säger att det är dags att gå till skolan. Första lektionen

börjar om tjugo minuter. Men Ella vill inte! Hon vill inte, vill

inte, vill inte! Tjurskalligt sätter hon sig i soffan och stirrar rakt

framför sig. Hon tänker inte ens gå ut ur lägenheten förrän

smycket är hittat.

Anton försöker prata med henne. Lilla gumman. Så säger

han. Lilla gumman. Men Ella blir arg. Säger att han inte ska

gumma henne för då gubbar hon honom. ”Stora gubben”,

svarar hon irriterat. Anton är på väg att bli arg men Adam

lugnar honom och föreslår att de kanske kan skriva lappar

och sätta upp lite överallt. Om det är så att hon har tappat

halsbandet så kanske någon har hittat det. Ella är tveksam

men blir övertygad när Adam säger att de till och med kan låta

den som har halsbandet få hittelön.

Adam och Anton skriver lappar och Ella ritar små blommor

bredvid texten. På vägen till skolan sätter de lapparna lite

överallt. Vid affären. På träd. I telefonkiosken. På husväggen. I

den stora tunneln. Till och med på olika cyklars pakethållare.

Ella ser otåligt mot Adam. ”De ringer ju aldrig. Inte en enda

ringer.” Adam förklarar att de inte kan ringa förrän de har sett

lappen men att det säkert kommer ringa någon när kvällen

kommer.

Adam föreslår att de kanske kan skriva

lappar och sätta upp. På vägen till skolan.

Vid affären. På träd. I telefonkiosken.

Till och med på olika cyklars pakethållare.

More magazines by this user
Similar magazines