Hundra års lärarutbildning i Umeå - Västerbottens museum

Västerbotten • 

3*79 

Hundra års lärarutbildning i Umeå

I detta nummer 

Under åren 1879-1969 utexaminerades vid folkskoleseminariet 

i Umeå nära 3.800 lärare, varav ca 

500 var småskollärare. År 1969 uppgick seminariet 

i den nya lärarhögskolan. Lärarutbildningen fortsatte 

alltså trots att seminariet upphörde, och kan 

i år fira sitt hundraårsjubileum. 

Ola Raninge har i en uppsats utarbetad inom ramen 

för forskarutbildningen vid Umeå universitets 

institution för pedagogik, 1977, skrivit seminariets 

historia. Uppsatsen återges här i lätt omredigerat 

och något beskuret skick, illustrerad med ett urval 

bilder ur en samling, som av lärarhögskolan överlämnats 

till museets bildarkiv genom Roger Bergmarks 

försorg. Fotograf angivelse saknas i regel 

(utom på de äldsta ateljébilderna, som utförts i L O 

Lundmarks eller Hanna Lundborgs ateljéer), men 

Innehåll 

HUNDRA ÅRS LÄRARUTBILDNING 

I UMEÅ 

Ola Raninge 

Gamla seminariet 160 

Nya seminariet 182 

150 

DEN FÖRSTA SEMINARIEBYGGNADEN 

Sune Persson 

158 

DEN NYA SEMINARIEBYGGNADEN 

Sune Persson 

184 

DAGENS LÄRARUTBILDNINGAR 

I UMEÅ 

Walter Rönmark 

196 

LANDSTINGET OCH SMÄSKOLLÄRAR- 

UTBILDNINGEN 198 

de flesta av fotograferingarna i skolan tycks ha utförts 

av Tor Ekholtz omkring 1920 i gamla och 

1926 i nya seminariet. 

Walter Rönmark har biträtt redaktionen med en 

sammanställning av de viktigaste årtalen och en 

översikt av lärarutbildningen i dagens Umeå. Jubileet 

kommer under hösten att firas bl a med ett par 

bildutställningar som speglar utbildningens utveckling. 

I avsnittet Lärarna och hembygdsrörelsen förmedlas 

en serie personliga porträtt som belyser några 

lärarpersonligheters insatser för en fördjupad 

kunskap i hembygdens historia och traditioner. 

Av utrymmesskäl har de utlovade uppsatserna 

om västerbottniska kommunvapen och om bandvävning 

måst utgå. 

LÄRARNA OCH HEMBYGDSRÖRELSEN 199 

Carl Segerståhl och Degerforsbygden 200 

Anders Lundström 

Elis Essegård och Vilhelmina 206 

Ruben Ädell och Äsele 208 

Anna-Lisa Grundström 

J E Nyman och Lycksele 210 

Wolmar Söderholm 

EIfred Olofsson och Bjurholm 213 

Sigvard Karlsson 

Carl H Nyström och Bureå 21 5 

Annika Hallinder

Då och då möter jag i museet besökare som kommit 

för att uppliva erinringar av tavlor, möbler och 

ting, som de sett och älskat för ett par decennier 

sedan, men som de inte längre återfinner i utställningarna. 

Besvikna och desorienterade i sina historiska 

minneslandskap beklagar de sig över museifolkets 

bristande respekt för sina föregångares värderingar, 

frånvaron av pietet för historiska myter. 

Förstrött lyssnar de till förklaringar om hur historiska 

förhållningssätt förändras, att historiebilder 

måste kopplas till framtidsbilder, att museerna 

måste leta upp och välja synämnen i det förgångna, 

som förklarar sammanhang i det närvarande, som 

ger samtiden möjligheter till en fördjupad nutidsorientering 

och erbjuder riktningar för framtidsstudierna. 

Otröstliga är de i sitt historiska lycksökeri, 

styrda av minnesbilder som förenklats till 

självförsvar. 

Höstvinden sliter i björkarnas gulnande löv, 

årstidsskifte pågår, ögonen tröttas av synämnenas 

föränderlighet, sinnet av beständigheternas kortvaro. 

Allt medan bildmuseet växer ur gropen vid 

museets fot. 

149

. 

Hundra års lärarutbildning i Umeå 

OM FOLKSKOLLÄRARUTBILDNINGEN 

I SVERIGE 

Enligt föreskrifter i 1842 års folkskolestadga skulle 

ett seminarium upprättas i varje stift, och följande 

år inrättades de första statliga seminarierna. Tidigare 

hade Sällskapet för växelundervisningens främjande 

startat en utbildningsanstalt i Stockholm 

1830, Statens normalskola, och en liknande i Lund 

år 1838. 

1842 års stadga gav åt seminarierna en högst provisorisk 

och lös organisation. Utbildningen var från 

början endast ettårig, men den utvidgades 1862 till 

treårig och 1878 till fyrårig. På 1840-talet fanns 13 

seminarier i Sverige. 1859 bestämdes att kvinnliga 

lärare skulle utbildas vid tre av dessa seminarier. 

Varje stifts konsistorium hade 500 R:dr B:o per år i 

anslag för att anordna de nya anstalterna. Detta anslag 

skulle användas till lön åt föreståndaren och 

hans medarbetare, till lokaler och undervisningsmateriel. 

Omkring 1842 hade två typer av seminarier utbildats. 

Den ena typen var »en barnskola, en folkskola, 

i vilken lärareelever mottogo sin praktiska utbildning 

och, om så ansågs behövligt, även teoretisk utbildning 

av skolans lärare. Barnskolans lärare tjänstgjorde 

således också som lärarutbildningsanstaltens 

föreståndare. Växelundervisningssällskapets normalskola 

i Stockholm var urtypen för seminarier med 

denna organisation. Det andra slaget av seminarier 

representerades av skolmästareseminariet i Lund. 

Här var lärarutbildningen det primära. En särskild 

seminarieföreståndare hade lärareelevernas utbildning 

sig anförtrodd, och övningsskolans lärare var 

underordnad honom i vad det gällde elevernas handledning. 

Om de nya seminarierna skulle närma sig 

stockholmstypen eller lundatypen berodde ingalunda 

på konsistoriernas eller föreståndarnas fria val, 

utan helt och hållet på de föreliggande omständigheterna.» 

(S O Arcadius). 

150 

Ola Raninge 

Norrlands första statliga seminarium förlades till 

stiftsstaden Härnösand. Detta hörde till »lundatypen» 

— seminarieläraren och föreståndaren var inte 

som lärare fäst vid den skola, där seminaristerna 

höll sina praktiska övningar. 

Undervisningen för seminarieeleverna var ungefär 

densamma som för folkskolebarnen. Stadgan 1842 

hade som inträdesfordringar för seminariernas elever, 

utom betyg om god »frejd» (=rykte) och anständig 

vandel, bara upptagit färdigheter i att läsa innantill 

svenskt och latinskt tryck, i skrivning, i de fyra 

räknesätten, i Luthers lilla katekes med den antagna 

förklaringen utantill samt försvarlig kännedom 

om den bibliska historien. Det stora behovet av lärare 

gjorde det dock nödvändigt att ge efter på dessa 

fordringar. Till en början saknades fasta åldersgränser, 

men 1850 bestämdes minimiåldern till 18 

år. 

En för seminarierna gemensam undervisningsplan 

saknades. Läsåret omfattade vanligen 9 månader; 

först 1859 fastställdes det till 36 veckor. Medeltalet 

veckotimmar var 30-40. Vid alla seminarierna 

dominerade kristendomsundervisningen, som brukade 

omfatta sex timmars bön och bibelläsning 

samt sex timmars katekes och biblisk historia. Därnäst 

kom modersmålet med 5 timmar per vecka, 

historia och geografi med 3-7 tim, räkning med 2-5 

tim, natur lära med 1-4 tim, pedagogik och metodik 

med 1-3 tim samt praktisk undervisning med 4-13 

timmar per vecka. Eleverna använde mycken tid till 

hemarbete, främst läxläsning och tentamensförberedelse, 

men också till linear- och kartritning, skrivövningar 

och uppsatser. 

Vilka var fordringarna i folkskollärarexamen? 

Stadgan krävde, att vederbörande skulle äga »full 

färdighet i innanläsning, rätt- och välskrivning samt 

fullgiltig insikt och ådagalagd färdighet att undervisa 

i följande ämnen: katekesen, bibliska historien, 

fysisk och politisk geografi i säker översikt, fäderneslandets 

historia och huvuddragen i allmänna his-

Seminarister 

1882. Från seminarietsförsta 

decennier 

finns flera 

konstfulla fotomontage 

med porträtt 

av avgående 

elever, ibland 

tillsammans 

med lärarna 

och en bild av 

seminariebyggnaden. 

Dessa 

montage utfördes 

av L O 

Lundmarks 

fotoateljé. 

• v 8 ?

152 

Några viktiga årtal 

1879 (28 augusti) Folkskollärarinneseminariet 

i Umeå börjar. 

1887 Den första seminariebyggnaden tas i 

bruk »väst på stan». 

1918 Seminariet får en parallellavdelning — 

blir »dubbelseminarium». 

1925 Den nya seminariebyggnaden »öst på 

stan» tas i bruk. 

1937 års seminariereform. Seminariet blir 

ett samseminarium med både 4-årig 

och 2-årig linje (»studentlinje»). 

1944-45 Seminariet får snabbutbildningskurser 

för folkskollärare. Småskollärare 

utbildas första gången vid seminariet 

i en särskild klass 1944-45. Från och 

med läsåret 1958-59 blir småskollärarlinjen 

en bestående utbildningsdel. 

1948 Umeå skolköksseminarium börjar. 

Huvudman: Västerbottens läns landsting. 

Utbildningen sker i seminariets 

källarvåning. 

1954 Umeå skolköksseminarium börjar utbildning 

av handarbetslärarinnor. 

»Befordringskurser» för vidareutbildning 

av folkskollärare för tjänstgöring 

på grundskolans högstadium börjar i 

ämnena modersmålet, historia, psykologi 

och pedagogik. 

1955 Umeå skolköksseminarium får en 

egen ny byggnad på seminarietomten. 

1959 5-veckorskurser i pedagogik för yrkeslärare 

(YPL) börjar. 

1960 33-veckorskurs för yrkes- och handelslärare 

(YPL) börjar. 

1961 Staten övertar huvudmannaskapet 

för Umeå skolköksseminarium och 

1962 

1965 

detta blir egen myndighet: Seminariet 

för huslig utbildning i Umeå, med 

utbildning av hushållslärare och textillärare. 

startar en 3-årig småskollärarlinje parallellt 

med den tidigare 2-åriga linjen 

för studenter. 

1962-års skolreform: den 4-åriga folkskollärar 

linjen försvinner helt. 

Den nya lärarhögskolan i Umeå organiseras 

och får sin första rektor. 

Tre nya lärarutbildningar tillkommer 

— Umeå Förskoleseminarium, Statens 

Institut för Högre Utbildning av Sjuksköterskor 

(SIHUS), samt utbildningen 

av barnavårdslärare vid Seminariet 

för huslig utbildning. 

1965-68 

1968 

1971 

Yrkesvalslärarutbildning för folkskollärare 

börjar. 

Folkskoleseminariet i Umeå upphör 

som administrativ enhet. De återstående 

fyra seminarieklasserna administreras 

av lärarhögskolan. 

Studie- och yrkesorienteringslärarutbildning 

och speciallärarutbildning 

börjar vid lärarhögskolan. 

1976 

1977 

Teckningslärarutbildning vid Teckningslärarinstitutet 

i Umeå (TUM) 

börjar. 

Högskolereformen. Samtliga utbildningar 

övergår organisatoriskt till 

Umeå universitet. 

1978 Vid institutionen för hushålls-, textiloch 

barnavårdslärarutbildning startar 

utbildning av hushållslärare (tvåämne 

sut bild ning) samt tillkommer en 

linje för kost- och näringsekonomi. 

Sammanställning: Walter Rönmark.

torien, räknekonsten, såväl teoretisk som praktisk, 

till och med sammansatt reguladetri uti hela och 

brutna tal, allmänna begreppen av geometri och linearteckning 

samt naturläran; dessutom bör han 

äga kännedom om växelundervisningsmetoden och 

skicklighet att undervisa i enkel gymnastik och i 

kyrkosång, åtminstone med begagnande av i senare 

tider uppfunna hjälpmedel.» 

1840-talets seminarieelever var av tre typer: 

1. Redan anställda lärare, som önskade förvärva eller 

förbättra kompetensbetyg. 

2. Personer med akademiska studier, som önskade 

genomgå praktisk kurs (präster). 

3. Vanliga elever, som hade att bevista såväl teoretisk 

som praktisk kurs (90%). 

Under åren 1843-1848 inskrevs och utexaminerades 

ett stort antal elever. De följande åren tom 

1859 sjönk antalet praktiskt taget oavbrutet, främst 

på grund av minskad arbetstillgång. Låga lärarlöner 

avskräckte också. Vid utgången av 1850 torde alla 

församlingar ha varit försedda med examinerade lärare. 

Antalet examinerade lärare var 1843-1848 i 

medeltal 336 per år, men 1852-1860 högst 200. 

1859 fick kvinnor rätt att bli folkskollärare. 

Riksdagsbeslutet 1860 att höja lärarlönerna till 

400 R:dr gav snart utslag i ökat elevantal vid seminarierna. 

Lärjungarna var till mer än 90% söner av 

bönder och torpare, och många hade inte mer än 

stipendiemedel till sitt uppehälle. 16-25 R:dr per 

termin var stipendiernas knappa summa. 

Men även seminarierna hade det ekonomiskt besvärligt. 

En beskrivning 1863 lyder: »Träd in i ett 

av våra seminarier och se hur det är utrustat! De 

äro i allmänhet lika fattigt, lika eländigt utrustade, 

som även de fattigaste folkskolor.» (Olof 

Ehneroth). 

Reglementet för folkskoleseminarierna, som var 

klart den 21 mars 1862, följde tyska och danska förebilder 

(t ex Wiirtembergs seminarium 1855). Enligt 

detta skulle tillsyn utövas av stiftets konsistorium 

genom en inspektor. Två lärare skulle finnas, 

varav en var föreståndare och en lärare i musik, 

teckning och gymnastik. Som »lämplighet» förtjänsten 

angavs gudsfruktan och hedrande vandel. 

Undervisningsplänen 1862 upptog som främsta ämnen 

kristendomskunskap, svenska språket och räkning. 

Utbildningen omfattade tre ettåriga klasser, 

varav tredje klassen var en »repetitionsklass» med 

övning i undervisning i folkskolan (bl a som monitorer). 

Läraren i den klassen var samtidigt huvudlärare 

i seminariet. Den pedagogiska huvudprincipen 

var att lära ut vad man själv tidigare fått lära sig. 

Exempelvis kunde läraren i kristendomskunskap 

katekisera över ett ämne med seminaristerna för att 

dessa sedan — kanske redan samma dag — skulle katekisera 

över dettai ämne med folkskolans barn. 

Kritik restes snart mot att för mycken tid ägnades 

till monitörskap i folkskolan till förfång för den 

teoretiska utbildningen. Man ansåg även inträdeskraven 

till seminarierna för låga, och även på lärarna 

borde ställas större kompetenskrav. Ecklesiastikdepartementet 

borde kunna kontrollera konsistoriernas 

tillsättningar. 

En ny kungörelse för seminarierna 1864 fastställde 

personalens omfattning till föreståndare och tre 

huvudlärare samt lärare i musik, teckning, gymnastik 

och trädgårdsskötsel. 

Sex seminarier skulle ta in manliga elever: Uppsala, 

Linköping, Växjö, Lund, Göteborg och Härnösand. 

Kvinnliga elever togs in i Stockholm och Skara. 

Även Karlstads seminarium, som tillkommit 

1842, blev kvar under dessa år. Tre kvinnliga folkskoleseminarier 

börjar sin verksamhet på 187O-talet, 

då behovet syns påkallat, nämligen i Kalmar 

och Falun 1875 och i Umeå 1879. 

Könsfördelningen mellan små- och folkskollärarna 

förändras successivt. Kvinnorna blir allt fler. Statistiska 

uppgifter 1868 och 1898 ger följande proportioner: 

1868: ca 50% män är småskollärare och ca 12% 

kvinnor är folkskollärare, 

1898: ca 5% män är småskollärare och ca 40% 

kvinnor är folkskollärare. 

Det första seminariet i Norrland låg alltså i Härnösand. 

Det inrättades 1843 och fram till sekelskiftet 

utexaminerades ca 700 lärare, bland dem många 

västerbottningar. Från 1867 anges i examensliggaren 

elevernas hemort. 

Seminarieutbildningens form och innehåll hade 

som tidigare nämnts utländska förebilder. Svenska 

pedagoger hade främst varit nere i Preussen och studerat 

det tyska skolväsendet, som var dominerande 

i Nordeuropa under 1800-talets mitt. Främst var de 

svenska skolledarna påverkade av de tyska s k 

153

UTEXAMINERADE VÄSTERBOTTNINGAR FRAN 

HÄRNÖSANDS SEMINARIUM AREN 1867-1885 

1867: 

1868: 

1869: 

1870: 

1871: 

1872: 

1873: 

1874: 

1875: 

1876 

1877 

1878 

1879: 

1880: 

1881: 

Anders Eklund, Norsjö 

Per Olof Sundquist, Nordmaling 

Carl Johansson, Umeå 

Nils Johan Nyström, Nordmaling 

Ludvig Gotthard Nyström, Skellefteå 

Anders Adolf Leonard Holmberg, Lycksele 

Elis Johan Westerberg, Jörn 

Zacharias Wilhelm Wallmark, Burträsk 

Nils Gaferlin, Vilhelmina 

Nils Aspgren, Lycksele 

Jöns Rödin, Ratan 

Lars August Löfquist, Lövånger 

Carl Edvard Lindström, Norsjö 

Nils Oskar Alm, Norsjö 

Per August Lidén, Norsjö 

Gustaf Grundström, Nordmaling 

Nils Winnberg, Nordmaling 

Per August Andreas Lindholm, Lycksele 

Olof Helmer Glas, Umeå 

Nils Stenlund, Skellefteå 

Nils Oskar Lindström, Norsjö 

Johan Fredrik Lindberg, Lycksele 

Per Olof Lundqvist, Bjurholm 

Kristoffer Olof Åkerberg, Åsele 

Per Teodor Stenberg, Umeå landsförsamling 

Yngve Gottfrid Sundelin, Sorsele 

1882 

1883 

1884 

1885: 

Jonas Boman, Jörn 

Erik Holmberg, Vilhelmina 

Ludvig Israel Nordfjell, Åsele 

Erik Georg Eriksson, Skellefteå 

Olof Petter Pettersson, Vilhelmina 

»Stiehlska regulativen» av år 1854, som satte religionsundervisningen 

i centrum. Seminariernas utformning 

kom sedan att även styra folkskolans. 

Kritiska röster restes, främst mot utbildningens 

innehåll, av bl a tidningsmän. Redaktören i Aftonbladet, 

E Eneroth, skrev 1867 om »det teologiska 

fromleriet med sitt döda fyllnadsgods av minneskunskaper». 

S A Hedin skriver i sin kritik mot reglementet 

1865 att man vill göra seminarierna och 

folkskolan »till ett bålverk för en ofördragsam statskyrka 

och ett ljusskyggt läseri». 

154 

Några riksdagsmotioner behandlade också seminarierna, 

bl a föreslogs att seminarierna skulle utbilda 

småskollärare, ge kvinnorna undervisning i 

»kvinnliga göromål» och att ge insikter även i yrken 

och näringar av praktisk betydelse. 

Några avgörande förändringar i seminariernas organisation 

ägde inte rum under 1800-talet, även om 

t ex 1886 års seminariestadga tog upp utökade kurser 

i allmän historia och kyrkohistoria, samt införde 

fysik och »allmän lära om själen» (psykologi). 

1894 kom som nya ämnen kemi, gymnastikens teori 

och slöjd, men ett förslag om införande av främmande 

språk avslogs. 

Lärartjänsterna vid seminarierna hade länge inte 

samma anseende som motsvarande tjänster vid högre 

allmänna läroverken. För lärarinnor var emellertid 

seminarietjänsterna de högsta de kunde få. 1873 

hade kvinnor fått rätt att avlägga akademisk examen. 

Från 1886 blev det krav på avgångsexamen 

från Högre lärarinneseminariet i Stockholm för 

tjänst vid folkskoleseminarierna. 

Först 1892 gjordes kompetensvillkoren för seminarieadjunkt 

lika dem som gällde för läroverksadjunkt. 

Seminarielärarna fick pensionsrätt först 

1897. 

Seminarieeleverna levde under studieåren ofta i stor 

fattigdom. Man frös, arbetade och rent av svalt. Stipendierna 

räckte inte till att hålla nöden borta. Förmyndarmentaliteten 

var stark, och seminaristerna 

uppfostrades patriarkaliskt till ödmjukhet. 

Under 1880-talet var ca 15% av de studerande 

barn till folkskollärare, klockare och organister. 

Fördelningen mellan socialgrupper var följande: 

Socialgrupp 1881-1891 1892-1901 

2,0 % 

83,8 % 

13,6 % 

I 1,0 % 

II 75,7 % 

III 23,3 % 

(Folkskolans historia, 3).

UMEÅSEMINARIETS TILLKOMST OCH 

FÖRSTA ÄR 

Initiativ till ett seminarium i Umeå togs av de norrländska 

folkskolinspektörerna. I en på 1870-talet 

till K M:t ingiven skrift hemställde samtliga inspektörer 

i de fyra nordligaste länen, att ett seminarium 

för lärarinnor skulle inrättas i Norrland, som förut 

endast hade ett manligt seminarium i Härnösand. 

Som skäl anfördes bl a »att inom denna del av riket, 

där folkundervisningen i allmänhet först på senare 

åren börjat på ett fullständigare sätt ordna sig och 

där nya skolor fördenskull oupphörligen inrättas», 

stor brist på lärarkrafter rådde, så att undervisningen 

måste upprätthållas av oexaminerade personer. 

Det antal nya lärare, som årligen examinerades från 

Härnösands seminarium, i medeltal 15 per år, var 

helt otillräckligt för behovet. Vidare önskade man 

vid flera skolor anställa lärarinnor, men de från det 

närmast belägna lärarinneseminariet — i Falun — 

utexaminerade lärarinnorna sökte sig till Norrlands 

sydligare landskap. Förhållandena i Norrland var 

också sådana, att lärarinnor, »som där skulle anställas, 

helst borde vara där födda och uppfostrade 

samt sålunda från barndomen vanda vid dessa förhållanden». 

Men för de i allmänhet obemedlade 

unga kvinnor, som ville utbilda sig till lärarinnor, 

blev resorna till och vistelsen vid en så avlägsen ort 

som Falun alltför kostsamma. 

Domkapitlet i Härnösand och länsstyrelserna i 

Västerbottens och Västernorrlands län förordade 

folkskolinspektörernas framställning, »som ger en 

bild av den spirande utvecklingen på folkskolans 

område i övre Norrland under 'folkskoleministerns', 

statsrådet F F Carlssons tid». I en till 1878 års riksdag 

framlagd proposition erinrade denne om den 

kännbara bristen på kompetenta sökande till folksko 

llärartjänster i Norrland, som måste snarast undanröjas 

för att man skulle kunna bygga upp ett 

fungerande folkskoleväsen i denna vidsträckta del 

av landet. Carlsson visade på det livliga lokala intresset, 

då både »Härnösand och Umeå förklarat sig benägna 

att kostnadsfritt upplåta byggnadstomt». 

Riksdagen biföll K M:ts förslag och beviljade ett 

anslag av 13.900 kr, därav 8.900 kr till lärare och 

lokaler och 5.000 kr till stipendier, varefter K M:t 

bestämde, att det nya seminariet skulle förläggas 

till Umeå. 

Den 9 april 1879 utnämndes adjunkten vid folkskollärarinneseminariet 

i Kalmar, fil dr Nils Thielers, 

till rektor. Denne föreslår i brev till domkapitlet i 

Härnösand den 31 maj ämneskombinationer för 

förste adjunkten och seminarielärarinnan. »Som 

önskvärt lär vara, att den förste adjunkten företrädesvis 

är skicklig att undervisa i kristendomskunskap, 

och det torde vara skäl att med detta ämne 

förena sådana, som ligger detsamma så nära som 

möjligt, föreslår jag såsom undervisningsämnen för 

adjunkten måtte bestämmas kristendomskunskap, 

svenska språket och historia. Lärarinnan, hvilken 

enligt berörde nådiga bref, jemfördt med §§22 och 

27 af gällande seminariereglemente (1865) bör förestå 

öfningsskolan, synes mig böra aflägga undervisningsprof 

i kristendomskunskap, svenska språket 

och metodik.» 

Den 2 juli förordnar domkapitlet för höstterminen 

1879 fil kand Otto Sjöberg till vice adjunkt 

och skollärarinnan Olivia Charlotta Arvidsson till lärarinna. 

Tidigare under sommaren hade övningslärarna 

förordnats, musikdirektören Claes Lagerqvist, 

gymnastiklärarinnan Emelie Peterson, teckningslärarinnan 

Helena Huss samt lantmäteriauskultanten 

J L Linder som teckningslärare. Ytterligare en extra 

adjunkt förordnades under hösten, nämligen Per 

Regnér. 

Rektor Thielers har en bråd sommar. Lokaler 

måste hyras för två seminarie- och två övningsskoleklasser, 

årskurs I och II av den sedan 1878 till fyra 

»Konditor Erikssons hus», hörnet av Hovrättsgatan/Kungsgatan, 

nu rivet. Två klassrum hyrdes här 1879. 

155

år omfattande folkskollärarutbildningen, samt två 

småskoleavdelningar. 

De provisoriska seminarielokalerna förhyrdes hos 

fastighetsägarna Linder och Kollberg i västra stadsdelen, 

först i vad gamla umebor kallade »Konditor 

Erikssons gård» vid Kungsgatan och sedan i den 

»Ohlssonska fastigheten» på Storgatan, mitt emot 

Broparken. Från domkapitlet kom som första ekonomiska 

bidrag 2.000 kr till skolmöbler, 500 kr till 

materiel, ved och ljus samt 1.000 kr till lärarlöner. 

Torsdagen den 28 augusti 1879 hölls inträdesexamen 

och upprop. 22 seminarieelever börjar i klass I 

och 17 i klass II. Övningsskolan består av 18 elever. 

»Doktorinnan Olssons hus», gamla gästgivargården, kvarteret 

Brogård vid Storgatan. Seminariet hyrde här 10 rum 1880-85. 

Under höstterminen måste både fröken Arvidsson 

och adjunkt Sjöberg resa ner till Härnösand för att 

avlägga undervisningsprov vid seminariet där. Provet 

med fröken Arvidsson föregicks av en livlig korrespondens 

mellan domkapitlet och rektor Thielers, 

då denne ansåg det högst olämpligt att hon avlade 

provet där. »Då skulle nemligen en qvinna, som 

framledes kommer att undervisa endast qvinnor eller 

möjligen barn af annat kön vid sitt praktiska 

prof undervisa en skara fullväxta män — något som 

hon högst sannolikt förut aldrig gjort. För en qvinna 

måste ett dylikt prof utan tvifvel förefalla i hög 

grad pinsamt och motbjudande, och äfven om man 

ej tager hänsyn till vad billighet och humanitet synes 

kunna fordra, torde det ligga i öppen dag, att 

156 

den förlägenhet och rädsla, som en dylik situation 

måste framkalla, ej kan annat än högst väsentligt inverka 

på profvets utgång.» Domkapitlet är dock 

obevekligt, och den 16-22 september reser rektor 

Thielers och fröken Arvidsson till Härnösand, och 

diariet meddelar att seminarieeleverna är fria från 

undervisning utom i sång och musik. Rektor 

Thielers fungerar som bedömare av Olivia Arvidssons 

undervisningsprov, och i sin redovisning inför 

domkapitlet skriver denne: »Med anledning af föreskrifterna 

i § 17 af gällande seminariestadga får jag 

öfver det af folkskollärarinnan Olivia Charlotta 

Arvidsson den 19 dennes aflagda undervisningsprof 

för en mot adjunktstjenst svarande lärarinnebefattning 

vid Umeå folkskollärarinneseminarium vördsamt 

afgifva följande yttrande: Hvad undervisningen 

på seminarium beträffar, synes mig mot lektionen i 

kristendomskunskap endast vara att anmärka att en 

del af Luthers förklaring vid utvecklingen afglömdes. 

Lärarinnans föreläsning af det gifna läseboksstycket, 

ehuru i flera afseenden förtjänstfullt, var 

dock mera passande för seminariets första klass än 

för den fjerde. Styckets innehåll angafs i hufvudsak 

rigtigt, men de utredande frågorna voro på detta 

stadium nog enkla, hvarjemte de första raderna af 

andra strofen missuppfattades af lärarinnan. Hon 

höll ej alltid på exakta svar, hvaraf följden blef, att 

eleverna leddes till ett par mindre rigtiga definitioner. 

Lektionen i metodik var väl schematisk: man 

saknade der upplysande exempel, hvarjemte en och 

annan punkt torde behöft närmare utredning. Å 

andra sidan utmärkte sig undervisningen genom 

raskhet och liflighet, sträfvande efter reda och klarhet 

samt stor formell förmåga i afseende på frågebildningen. 

Med stöd häraf anser jag lektionerna i 

kristendomskunskap och svenska språket hvar för 

sig förtjena vitsordet med beröm godkänd, samt 

lektionen i metodik godkänd. 

Vid profvet i folkskolan anslöt sig behandlingen 

af inledningen till decimalbråk ej fullt till de kunskaper 

barnen visade sig förut ega; framställningen 

af termometern var behäftad med åtskilliga felsägningar 

och mindre lyckade vändningar, och samman 

manhanget i den historiska lektionen här och där 

något löst. Som dock profvet i skriftläsning var särdeles 

godt, och undervisningen i skolan öfver hufvud 

taget röjde förmåga hos lärarinnan att i afseen-

de på språk, framställningssätt och frågeform rätta 

sig efter sina lärjungars ståndpunkt, anser jag profvet 

i seminarieskolan förtjena vitsordet icke utan 

beröm godkänd, samt att Olivia Charlotta Arvidsson 

alltså på grund af det aflagda undervisningsprofvet 

är fullt skicklig och lämplig att förestå den af 

henne nu sökta befattningen.» 

Seminaristklass omkring 1920. 

Det nystartade folkskollärarinneseminariets första 

läsår tycks ha förflutit lugnt. Enligt rektors årsredogörelse 

till domkapitlet har lärokurserna följt 

Kungl. Cirkulär av den 31 maj 1878. Dock har ingen 

undervisning hittills förekommit i trädgårdsskötsel. 

Metodiskt har teorin för skriftläsnings-, åskådnings- 

och räkneundervisningen bedrivits muntligt 

med anslutning till praktiska övningar i småskolan. 

157

158 

Den första seminariebyggnaden Sune Persson 

SHEMN^V 

Umeås funktion som förvaltningscentrum för länet 

har medfört att många i stadsbilden framträdande 

byggnader uppförts med allmänna medel. 

Staten har försett Umeå med kyrkor, regementsbyggnader, 

cellfängelser, post, telegraf osv. 

Byggnader kan ge oss mycken information om 

det samhälle och den tid i vilka de formas. De 

kan t ex berätta om arkitektoniska ideal, sociala 

och politiska synsätt. De kan ge prov på byggnadstekniska 

framsteg och hantverksskicklighet 

osv, men ofta har för offentliga byggnader även 

»psykologiska» effekter eftersträvats, som kan ha 

verkat högst olika på samtida och på efterkommande 

generationer. Sålunda utformades 1800talets 

skolbyggnader med ett värdigt formspråk 

som för tankarna mot palatsarkitektur. 

När lärarinneseminariet började sin verksamhet 

hade kommunen redan ställt mark till förfogande 

för uppförande av en särskild seminariebyggnad 

i västra stadsdelen. De flesta skolbyggnader 

låg visserligen vid denna tid nära kyrkan, 

men det västra läget kunde motiveras eftersom

»läroverk för flickor för så vidt ske kan ej bör förläggas 

uti närheten af läroverk för ynglingar och 

gossar». 

Den tilltänkta tomten var dock sumpig och 

måste först dikas ut och seminariet fick tills vidare 

tillfälliga lokaler. 

Byggnadsfrågan sköttes av domkapitlet i Härnösand 

som gav i uppdrag åt Umeåarkitekten 

Johan Nordqvist att utarbeta byggnadsprogram 

och ritningar. 

Ett normalförslag till seminariebyggnader hade 

utkommit 1867, men sedan dess hade ett antal 

seminarier färdigställts. Erfarenheterna därifrån 

blev betydelsefulla för arkitekten, dessutom 

hade han skaffat sig erfarenhet av skolbyggen genom 

sitt arbete med det nya läroverkshuset. 

Byggnaden projekterades för sju klassrum, aula, 

gymnastiksal, rektorsbostad, materialrum och 

övriga biutrymmen. Lärosalar och andra rum var 

förlagda norr och söder om en mittkorridor. 

Gymnastiksalen låg i bottenvåningens västra del 

medan rektorsbostaden låg i de östra delarna, 

märkligt nog fördelad på två våningsplan. 

Under planeringsarbetet diskuterades om trä 

eller sten var lämpligaste byggnadsmaterial. Mt&n 

stannade för det senare och seminariet kom att 

bli ett av de få stenhus som uppfördes före stadsbranden 

1888. 

Exteriören utformades i stram nyrenässansstil 

med slätputsad muryta, i vilken pilastrar och listverk 

framträder i tunn relief. Bottenvåningen är 

en rusticerad sockelvåning. En bred mittrisalit 

dominerar sydfasaden, bakom dess fem höga 

rundbågiga fönster låg skolans samlingssal. Det 

flacka valmade taket kröns av en liten överbyggnad. 

Byggnadsföretaget stod färdigt 1887 efter ett 

års byggnadstid och hade kostat 79.000 kr, av 

vilka staten bidragit med 75.000 kr. 

Efter stadsbranden 1888 fick seminariet under 

en kortare period fungera både som postkontor 

och sparbank. Bönsalen uppläts för stadsförsamlingen 

och allmänna läroverkets gymnastikövningar 

utfördes under flera år i gymnastiksalen. 

Skolplanen förvandlades under denna tid till sa- 

lutorg med stånd och bodar. Som en följd härav 

kunde ingen del av seminariet avstängas för allmähheten. 

Seminariets inspektörer påpekar att 

allmänheten, »vilken fritt passerat öfver allt och 

stundom inför elever och skolbarn uppfört allt 

annat än uppbyggliga skådespel». 

Sedan byggnaden återfått sin huvuduppgift 

sker inga större förändringar före sekelskiftet, 

utom att bjälklagen måste renoveras för dryga 

kostnader sedan de angripits av torröta. 1901 

dras vatten in och 1904 kommer elektrisk belysning 

och telefon. 1908 slopas rektorsbostaden 

och blir lokaler för naturkunnighet och teckningsundervisning. 

Under krigsåren 1914-18 drar man in på uppvärmningen 

och största sparsamhet uppmuntras. 

En förändrad syn på undervisningens innehåll 

med därav följande särskilda lokalbehov, och 

klassernas ökande antal leder till att en nybyggnad 

för dubbelseminarium börjar diskuteras. 

Det gamla seminariet utryms 1926 och kommer 

i stället att fungera som ett stadens kulturhus 

med bibliotek och museum. Aulan används 

för teaterföreställningar och konserter. Byggnaden 

får ny användning 1936 då Hovrätten for 

Övre Norrland får sina lokaler där. Under 1950talet 

byggs den ut mot öster och väster i anslutande 

stil. Nyligen har byggnaden omputsats — 

en olämplig ommålning med plastfärg hade förstört 

det gamla putsskiktet. 

159

Gamla seminariet 

UNDERVISNINGEN 

Ur årsredogorelserna kan följande uppgifter om 

skolarbetets yttre ramar hämtas. 

Lärotider. Läsåren har i regel börjat någon av de 

sista dagarna i augusti. Höstterminen sträckte sig 

vanligtvis från 28 augusti till 18 december, och vårterminen 

från 15 januari till 12 juni, med examina- 

160 

Hanna Rosell har körövning i gamla seminariets aula 1920. 

tionsveckor i slutet av maj för avgångsklasserna. 

Lektionstiderna var i regel 8-10, 12-15, med 

minst en timmes frukost emellan. En del övningsämnen, 

såsom sång, musik, slöjd och gymnastik, 

kunde ha lektioner på eftermiddagarna mellan kl 

16 och 18 ett par dagar i veckan.

Morgonböner på cirka en kvarts timme inledde 

skoldagen. Rasterna, »friminuterna», var 10 minuter. 

Undervisningen pågick måndag till och med lördag. 

I regel var undervisningen inställd en dag per 

månad, s k »månadslof», »skurlof». Fram t o m 1904 

firas regelbundet Oscarsdagen den 1 november med 

en månadslovdag. Därefter ersätts den av Gustav 

Adolfs-dagen den 6 november. Läsningen kunde 

även inställas på grund av influensaepidemier och 

oväder; före sekelskiftet kunde flera sådana ovädersdagar 

inträffa i samma vecka. Under hösten 1917 

diskuterades »liktidiga måltidsraster» för skolor, 

fabriker och kontor inom umeåområdet; seminariets 

kollegium var enbart positivt därtill, men något 

generellt beslut blev det aldrig. 

Också om undervisningens innehåll lämnar årsredogörelserna 

uppgift. Rektor Thielers' första årsredogörelse, 

1879-1880, ger den utförligaste skildringen 

av hur undervisningen bedrevs, eller i varje 

fall av rektors och lärares ambitioner för det nya 

seminariet. Rektor Thielers skriver: 

»Hvad använda läromethoder i allmänhet beträffar, 

så har man vid undervisningen lagt lika mycket 

vigt på att utveckla lärjungarnas själsförmögenheter, 

ordna deras föreställningar och vänja dem vid reda i 

tankegången, som att bibringa dem kunskaper. Så 

vidt möjligt varit, har man utgått ifrån och anslutit 

sig till åskådningen. Då erfarenheten ofta visat, att 

nykomna och vid studier helt och hållet ovana lärjungar 

ofta ej förstå annat sätt att utföra sina hemarbeten, 

än att utan åtskilnad lära sig läroboken, 

stycke för stycke ordagrant utantill, har man vid 

preparationen med all flit sökt leda dem att städse 

skilja hufvudsak från bisak — der ett ordagrant upprepande 

af lärobokens ord ej varit nödigt eller ens 

önskligt — att mera fästa sig vid tanken och innehållet 

än vid uttrycket och ordalydelsen. Man har noga 

tillhållit dem att gifva språkrigtiga, samt med hänsyn 

till frågan fullständiga svar, och sökt i mån af 

elevernas fortskridande utveckling vänja dem att uttrycka 

sig i längre sammanhang. 

Pedagogik och metodik. Undervisningen i detta 

ämne har skötts i närmaste samband med de praktiska 

öfningarna och hufvudsakligen bestått deri, 

att man ledt eleverna att i ord fixera samt utfinna 

skäl för det förfaringssätt som de genom auskultation 

tillegnat sig. I fråga om skriftläsemetoden har 

man följt Anvisningen till begagnande af Norléns läsestafvar 

och för räkneundervisningen Anjou och 

Kastmans metodik. Med anledning af föreskrifterna 

i Kongl. kungörelsen den 11 Jan. 1878 har man i 

synnerhet lagt vigt vid åskådnings- och skriftläseundervisningens 

metodik, men derjemte meddelat anvisning, 

huru bokstafveringsmetoden må kunna 

med minsta olägenhet användas för den händelse de 

omständigheter, under hvilka en småskola arbetar, 

skulle omöjliggöra användandet af en mera rationel 

metod. 

De praktiska öfningarna. Större delen af höstterminen 

afhörde första klassens elever undervisningen 

i småskolan och hafva sedermera, fördelade i två 

grupper, sjelfva derstädes undervisat under vederbörlig 

ledning 3 timmar i veckan. Efter hvarje 

»mönsterlektion», som eleven fått åhöra, har följt 

ett samtal deröfver, gående ut på att bringa de särskilda 

momenten af lärogång och förfaringssätt till 

full klarhet. Undervisningsöfningarna har bestått i 

proflektioner, till hvilka eleverna på förhand fått 

omsorgsfullt bereda sig. De elever, som förklarat sig 

vilja aflägga examen för behörighet till småskolelärarinnebefattning, 

hafva hållit ungefär dubbelt så 

många lektioner, som de öfriga. — Hvarje hållen lektion 

har sedermera blifvit granskad af lärare och elever 

i förening, hvarvid man har varit synnerligen angelägen 

om att låta eleverna förstå huru, och ej 

blott huru de icke böra undervisa. För att gifva någon 

inblick uti småskolearbetet i dess helhet, hafva 

dessutom eleverna ur båda klasserna fått i tur närvara 

i skolan en hel dag, och under senare hälften 

af vårterminen hafva de, som ärnat aflägga praktikexamen 

fått, hvar och en, en hel dag sköta småskolan, 

naturligtvis under lärarinnans uppsigt. Genom 

en dylik anordning drags visserligen eleverna då och 

då ifrån den teoretiska undervisningen, men då de i 

hvarje ämne i allmänhet genomgått kursen 2 å 3 

gånger, torde några svårare luckor i deras insigter ej 

häraf förorsakas. Å andra sidan har man funnit dessa 

elevernas besök i skolan utöfva ett så fördelaktigt 

inflytande på deras praktiska utbildning, att en 

eller annan brist i teoretiskt hänseende deraf uppväges. 

I sammanhang härmed torde förtjena nämnas, 

att de praktiska öfningarna af eleverna omfattas 

med synnerligt intresse.» 

161

Lärare och avgående elever vid seminariet 1905. Eleverna är i översta raden fr v: Anna Johansson, Rut Eriksson, Ester 

Björzén, Hedvig Dahlström, Signe Westin, Sigrid Dahlman, Blända Bäckström, Tyra Boström och Elina Rutqvist; i andra 

raden: Ester Westblad, Olivia Blomqvist, Nanny Lundgren, Svea Nordgren, Signe Jonsson, Asta Fahlander, Beda Johansson, 

Rut Lövkvist; i tredje raden: Anna Backman, Maria Ljung, Helga Sundborg, Anna Planting, Kristina Paterson, Anna Svensk; 

i nedersta raden: Julia Forsbergsson, Emma Löv, Laura Lind, Hildur Fjellström. 

Seminariernas läroplaner börjar allmänt debatteras 

efter sekelskiftet 1900. Diskussionen gäller inte bara 

den praktiska utbildningens utformning utan 

även önskvärdheten av att införa ett främmande 

språk. 

162 

I december 1903 yttrar sig kollegiet i dessa frågor 

och önskar samtidigt åtgärder vidtas »till förebyggande 

af ofveransträngning, som i synnerhet vid 

kvinnliga seminarier yppat sig». 

Umeåkollegiet kräver bl a följande:

1. Högre inträdesfordringar 

2. Ett års längre utbildningstid för dem som 

kommer med enbart folkskola 

3. Bättre lokaler och materiel 

4. Delvis andra läromedel, som lämnar rum för 

»större frihet och ansvar» för eleverna 

5. En större övningsskola med fler avdelningar 

6. »Större enhet, sakkunskap och intresse hos de 

öfver seminarierna styrande» 

7. Bättre sammanslutning mellan seminarielärarna. 

Kritiken avser nog mer beroendet till domkapitlen 

än ledningen av Folkskoleöverstyrelsen i Stockholm. 

1904 hade Luleå stift bildats, och därefter 

går umeåseminariets yttranden via domkapitlet i 

Luleå. 

År 1906 hade en folkundervisningskommitté tillsatts, 

som skulle förbereda en ny organisation av lärarutbildningen. 

1911 kom denna kommitté med 

ett förslag, och under våren 1912 har umeåkollegiet 

inte mindre än 8 sammanträden för att yttra sig 

över detta första betänkande. Under sommarmånaderna 

1912 skrev dåvarande rektorn Otto Sundén 

en över 40 sidor lång sammanfattning av seminariekollegiets 

åsikter om folkundervisningskommitténs 

betänkande, som för sin tid var framsynt och progressivt, 

även om det inte kan betraktas som radikalt. 

Hösten 1914 fick seminarierna slutligen sin nya 

stadga och undervisningsplan. Många av de krav på 

förändringar i förhållande till det ursprungliga förslaget, 

som under flera år varit på remiss, kom att 

förverkligas. Man finner bl a: 

1. Skärpta inträdeskrav — med ungefär realskolans 

kurser som grund. 

2. Nya undervisningsämnen. Man ger seminaristerna 

möjlighet att välja mellan tyska och engelska 

som främmande språk. Ekonomilära tillkommer. 

3. Utvidgade lärokurser, exempelvis i naturkunnighet. 

»Husligt arbete» är kvinnlig slöjd och hushållsgöromål. 

4. Förändrade undervisningsmetoder: ökad självständighet 

och självverksamhet. 

5. Förbättrad praktisk-pedagogisk utbildning, bl a 

utbyggs övningsskolorna och nya skolbyggnader 

uppförs. Bättre ekonomiska förutsättningar ges. 

Under tiden 1901-1920 rådde brist på utexaminerade 

folkskollärare, särskilt i Norrland. Nya seminarier 

hade tillkommit: 1900 i Landskrona och 1901 i 

Strängnäs. Det nybildade Luleå stift fick sitt andra 

folkskoleseminarium i stiftsstaden 1907, även det 

ett s k enkelseminarium. Flera enkelseminarier förvandlades 

på grund av lärarbristen till »dubbelseminarier», 

exempelvis Göteborg 1900, Falun 1911, 

Uppsala 1912 och Lund 1913. Även Luleå byggdes 

ut 1916 och blev »sam-seminarium». Parallellavdelningar 

tillkom i Karlstad 1918 och i Skara 1920. 

Seminariereformen 1913 och nya stadgan 1914 förutsatte 

en stark utbyggnad av seminarieorganisationen, 

och nya seminariebyggnader hade också tillkommit 

i Luleå, Växjö, Falun, Uppsala och Lund 

under åren 1912 till 1919. Man hade även på ansvarigt 

håll diskuterat ett nytt seminarium i Norrland, 

men denna fråga löstes genom att Luleå 1916 blev 

dubbelseminarium. Även Umeå fick sin del av kakan, 

då riksdagen 1918 beviljade medel för inrättande 

av parallellavdelning vid det kvinnliga folkskoleseminariet. 

REKTORER, LÄRARE OCH ÖVRIG PERSONAL 

Nils Thielers. 1879-1898. 

Nils Thielers kom till Umeå som 33-årig 1879. Han 

var född i Värmland och hade efter sin doktorsexamen 

sedan hösten 1874 varit adjunkt vid seminariet 

i Kalmar. »I Umeå utvecklade han en utomordentlig 

energi både ifråga om att ordna lokaler för den nya 

undervisningsanstalten och för att knyta dugliga lärare 

till denna. Umeåseminariet fick under Thielers' 

säkra ledning snabbt ett utmärkt anseende — inträdessökande 

kom från skilda delar av riket. Även staden 

drog fördel av rektor Thielers' praktiska läggning. 

Som ledamot av stadsfullmäktige (1885-98) 

och av åtskilliga kommittéer gjorde han uppskattade 

insatser.» Thielers avled i slaganfall den 28 januari 

1898, endast något över 51 år gammal. Han 

hann även flera år tjänstgöra som folkskoleinspektör. 

163

Nils Torpson. Otto Sjöberg. 

Nils Torpson. 1898-1900. 

Nils Torpson var adjunkt vid lärarinneseminariet i 

Stockholm, när han den 15 april 1898 utnämndes 

till rektor vid Umeå seminarium, men var då tjänstledig 

hela vårterminen. Torpson kom att tjänstgöra 

endast två år i Umeå, då han 1900 blev utnämnd 

till rektor för folkskolelärarinneseminariet i Landskrona. 

»Från den tid, som rektor Torpson härstädes 

tjänstgjort, har han lämnat kvar det vackraste eftermäle 

af en lärare och styresman, som genom sin utmärkta 

förmåga och sitt oförtröttade nit ej blott bidragit 

till att åt seminariet bevara dess goda traditioner 

från dess förste rektors tid, utan äfven energiskt 

fört dess utveckling än vidare framåt, och som 

genom sitt sant humana sätt vunnit allas tillgifvenhet.» 

Han återvände till sin fädernebygd. 

164 

Otto Sjöberg. T f rektor 1900-1903, 1909-1910. 

Otto Sjöberg var en av seminariets trotjänare. Han 

anställdes som adjunkt höstterminen 1879 och verkade 

vid samma skola ända till den 1 juli 1919, då 

han efter 40-årigt arbete i läroanstaltens tjänst som 

kristendomslärare inträdde i pensionsåldern. Vid 

upprepade tillfällen tjänstgjorde han längre eller 

kortare tid som rektorsvikarie, och han ristade som 

sådan dödsrunorna över rektorerna Thielers, Högbom 

och Sundén. En stipendiefond bildades till 

Otto Sjöbergs minne. 

Magnus Gideon Högbom. 1904-1909. 

M G Högbom var född i Bjurholm 1851 och genomgick 

Umeå högre allmänna läroverk 1861-70, och 

hade alltså stora anknytningar till Umeå. Högbom

Magnus G Högbom. 

hade förordnande som rektor vid Skellefteå allmänna 

läroverk 1892-1900 och var vid utnämningen till 

seminarierektor i Umeå förordnad till rektor vid 

Piteå allmänna läroverk. Högbom hade före sin 

umeåtid varit kommunalpolitiskt engagerad både i 

Skellefteå och Piteå, som skolrådsledamot och 

stadsfullmäktig. Rektor Högbom fick dock inte 

verka i Umeå någon lång tid — han rycktes bort i 

slaganfall på morgonen av vårterminens första dag, 

den 17 januari 1909. I minnesrunan över honom 

skrev Otto Sjöberg: »För sina elever hyste han en faderlig, 

på en gång allvarlig och kärleksfull, omtänksamhet, 

och såsom hans egen läraregärning uppbars 

av en levande gudsfruktan och sant fosterlandssinne, 

så låg honom varmt om hjärtat, att också de utbildades 

ej blott till kunskapsrika utan framför allt 

sitt kall hängifna, gudfruktiga och fosterlandsälskande 

uppfostrarinnor av vårt folks barn.» 

Otto Sundén. 1910-1913, t f rektor 1903-1904. 

Otto Wilgot Sundéns verksamhet vid Umeå seminarium 

omfattade endast 3 år. Han dog i magkräfta 

den 14 april 1913, endast 47 år gammal. Dock hade 

han hunnit med en hel del. Efter folkskollärarexamen 

i Växjö 1888 tjänstgjorde Sundén i olika 

folkskolor, men fortsatte sina studier, efter mogenhetsexamen 

i Vänersborg 1893, vid Uppsala universitet, 

där han avlade fil lic-examen 1907. Under 

mellantiden hade han hunnit vara adjunkt vid olika 

läroanstalter, bl a vid Umeå seminarium 1900-1904. 

Rektor Sundén var en mycket verksam pedagog, inte 

minst som medarbetare i flera pedagogiska tidskrifter. 

Han hade även gjort omfattande studieresor 

i Tyskland, England och Förenta staterna. 

Sundén hann verksamt bidra till Umeå seminariums 

ombyggnad och utvidgning till dubbelseminarium. 

Han var även starkt engagerad i reformering 

av seminarierna och deras verksamhet som adjungerad 

ledamot av seminariekommittén. 

165

Rektor Nyman med fru. Fru Tekla Nyman hjälpte sin make med skrivgöromålen till 1939, då Nils Nyman gick i pension. 

Nils Nyman. 1913-1939. 

Nils Henrik Nyman var född 1873 och son till kantorn 

och folkskolläraren J Nyman i Huaröd. Han 

tog sin mogenhetsexamen vid Kristianstads läroverk 

1893 och teol och fil kand-examina i Lund 1896- 

1901. Före sin utnämning till rektor i Umeå hade 

Nils Nyman tjänstgjort både vid seminarierna i 

Landskrona och Strängnäs. Rektor Nyman hann 

under sin 26-åriga verksamhet vid seminariet i 

166 

Umeå vara med om genomgripande förändringar. 

Han fick i Umeå genomföra de två seminariereformerna 

1914 och 1937. Men framför allt var det 

Nils Nyman som åstadkom och genomförde seminariets 

nybyggnad 1923-1925. Vid hans pensionering 

vårterminen 1939 var en epok i Umeå seminariums 

historia avslutad: det var inte längre ett folkskollärarinneseminarium. 

Undervisningsrådet N J F Almkvist gav i sitt tack-

tal till rektor Nyman vid årsavslutningen 1939 bl a 

följande omdömen: »I den utveckling som skett har 

rektor Nyman varit med och han har även fått vara 

med om att bära dagens tunga och hetta, då det 

gällt att omsätta de organisatoriska förändringarna 

i det praktiska livet. Det är ej allom givet att kunna 

genomföra ett sådant arbete, men vid Umeå seminarium 

har det skett. Rektor Nyman har även besuttit 

de egenskaper, som gjort honom till en boren ledare. 

Det finns rektorer som kunnat skaffa sig respekt, 

och det finns rektorer, som kunnat skaffa sig 

både respekt och kärlek. Rektor Nyman hör till de 

senare. Under min tidigare 15-åriga skolinspektörstid 

i Västerbotten kom jag i förbindelse med många 

lärarinnor, som voro utexaminerade från Umeå seminarium, 

och då man kom att tala med dem, fick 

man också många bevis för, huru omtyckt och avhållen 

deras gamle rektor var av dem.» 

Vid starten hösten 1879 fanns vid seminariet, utom 

rektor, två manliga adjunkter, seminarielärarinna 

och tre övningslärare i musik, gymnastik respektive 

teckning. Då övningsskolan det första läsåret endast 

innehöll en småskoleavdelning, räckte lärarkrafterna 

till. Men redan nästa läsår anställdes en speciell 

lärarinna för övningsskolan, fröken Jenny Olsson. 

Hon tjänstgjorde endast tre läsår och fick som efterträdare 

läsåret 1883-84 fröken Juliana Byström. 

Den lärarinnan var seminariet trogen i 15 år, först i 

småskoleavdelningen, men övertog vårterminen 

1893 den »lägre folkskoleklassen», då dess lärarinna 

Hanna Grundberg hastigt avlidit. Denna lärare blev, 

anställd hösten 1887, sedan rektor efter flera års 

enträgna äskanden slutligen lyckats få arvode åt 

ytterligare en övningsskollärarinna. Fr o m 1893 

tjänstgjorde även Jenny Norberg i övningsskolan. 

Två av seminarielärarna hade då redan hunnit förena 

sina öden i ett äktenskap, nämligen seminarielärarinnan 

Olivia Arvidsson och adjunkten Otto Sjöberg. 

De gifte sig 1887, och vårterminen 1893 lämnade 

Olivia Sjöberg sin ordinarie lärarinnetjänst för 

att ägna sig åt hem och barn, och hon återkommer 

endast sporadiskt som sjukvikarie. Till sin efterträderska 

»som ordinarie lärarinna med adjunktstjänstgöring» 

fick hon Elisabet Eurén, som kom att 

tjänstgöra vid seminariet till 1905, då hon fick 

tjänst vid Stockholms lärarinneseminarium. Flera 

lärare tjänstgjorde under lång tid vid läroanstalten, 

bl a kan nämnas Otto Sjöberg från starten 1879 till 

1919. Han var den självskrivne rektorsvikarien och 

hade ett aktat anseende i Umeå. Otto Sjöberg var 

stadsfullmäktigeledamot och vice ordförande i fattigvårdsstyrelsen, 

ledamot i folkskolestyrelsen och 

allmänna läroverkets byggnadsfondsförvaltare. 

Andra trotjänare bland lärarna var även adjunkterna 

Hasselberg, Regnér, Laestadius och Middelsten, 

gymnastikläraren Emelie Pettersson, teckningslärarinnan 

Helena Huss och läraren i trädgårdsskötsel 

Helmer Glas, alla med mer än tio års tjänstgöring 

vid seminariet. 

Under årtiondena kring sekelskiftet 1900 bestod 

kollegiet av 11 ledamöter. Utom rektor fanns tre 

manliga adjunkter, en seminarielärarinna, fyra övningslärare 

och två övningsskollärare. Av protokollen 

framgår att den manliga dominansen var betydande, 

trots numerär underlägsenhet. Hösten 1899 

dog en av de manliga adjunkterna, Per Regnér, som 

f ö författat flera läroböcker i svenska språket, och 

en ny adjunkt skulle ersätta honom. Frågan var om 

den vakanta adjunktstjänsten skulle utannonseras 

för manlig eller kvinnlig sökande. Vid de övriga 

kvinnliga seminarierna i Sverige 1899 (Kalmar, 

Skara, Falun och Stockholm) var »2 av därvarande 

4 adjunkter besatta med kvinnor», i Stockholm 

t o m 3 av fem. »Likformigheten skulle då kräfva 

att den härstädes ledigvordna adjunktsbefattningen 

förbehölls kvinnlig sökande.» — Men så blev det inte. 

Protokollet får här tala för sig självt: 

»Det har framhållits, att eleverna i ömtåliga fall: 

ekonomiskt tryck, sjuklighet, tråkiga familjeförhållanden 

etc, skulle hafva lättare att hänvända sig till 

kvinnliga än till manliga lärare, så ock att en kvinnlig 

lärare lättare skulle kunna öfva en fostrande inverkan 

på eleverna med hänsyn till snygghet, värdigt 

uppförande o d. 

Av kollegiets flertal ansågs denna uppfattning 

mindre grundad, då den inte överensstämde med erfarenheten. 

Det kommer här an på hjärtelaget hos 

läraren, för så vidt kändt var, hänvände sig eleverna 

i sådana fall utan betänkligheter till sin manlige lärare, 

därest han visade deltagande samt håg att in- 

167

gripa. Manliga lärare som af finkänslighet icke ville 

ingripa kunde ju anlita kvinnliga kollegor (7 kvinnliga 

lärare fanns redan och 4 manliga). Att tillsättandet 

av ännu en kvinnlig lärare i detta avseende 

skulle grunda sig på varaktigt behov eller hafva någon 

märklig effekt, synes flertalet obegripligt. Hela 

tankegången torde hvila snarare på teoretiska betraktelser 

än på verkliga sakförhållanden. 

Vidare har det ansetts af erfarenheten påvisat, 

att det skulle vara svårt att till seminariet erhålla 

kvalificerade manliga lärare, men däremot lätt att 

få kvinnliga sådana af önskvärd beskaffenhet, detta 

dels på grund att det för seminarielärarna gifves 

mindre tillfälle till biinkomster än för lärare vid allmänna 

läroverk, dels emedan adjunktsbefattning 

vid seminariet vore ur ekonomisk synpunkt en af 

de förmånligaste platser en kvinna kunde erhålla. 

Villigt medgavs, att seminarierna de senaste åren 

erhållit utmärkta kvinnliga lärarkrafter, men rättvisan 

kräfvde då erkännande, att de äfven erhållit 

manliga sådana af icke mindre framstående beskaffenhet; 

de ledande krafterna vid dessa läroanstalter 

äro väl ändå männen... 

Och en person som fått sin utbildning vid universitetet, 

som genomgått sitt provår och som en tid 

tjänstgjort vid allmänt läroverk (ej möjligt för kvinnor 

då), lämnade väl dock större garantier för gedigna 

insikter och skolad lärarerfarenhet än en 

kvinna som, låt vara med höga vitsord, erhållit 

diplom från Högre lärarinneseminariet och tjänstgjort 

vid flickskolor ~ redan det icke obetydliga användandet 

af manlig lärarkraft på viktigare poster i 

dessa sistnämnda läroanstalter, pekar ju åt detta 

håll - och lämnar större garantier för gagnande 

verksamhet i början åtminstone; efter längre tjänstgöring 

komme nog den kvinnliga ambitionen att visa 

sin kraft. Flertalet i kollegiet hyste äfven den meningen, 

att den manlige läraren i ännu högre grad 

än den kvinnliga ägde förmåga att på vuxna kvinnliga 

elever verka uppryckande, hos dem lifva intresset 

och ingifva dem respekt. Därtill kommer att, 

efter hvad erfarenheten synes gifva vid handen, den 

kvinnliga läraren, dels genom sin stora nit, dels på 

grund af sin fysiska natur visa benägenhet att tidigt 

nötas ut; till 50 ä 55 års ålder kan verksamheten 

vara god, men därefter sinar krafterna ut, och pensionsåldern 

inträffar inte förrän vid fyllda 67 år. 

168 

Att vid sådant sakförhållande anställa kvinnlig lärarkraft 

i större utsträckning än som oundgängligen 

kräfves, synes därför med hänsyn till läroverkets 

framtid icke fullt välbetänkt.» 

»Dessa åsikter omfattades av seminariets inspektor 

(överste Ludwig Schöning) och rektor (Nils 

Torpson) samt adjunkterna Otto Sjöberg och A T 

Hasselberg, medan fröken Elisabet Eurén (den 

kvinnliga adjunkten) i vissa avseenden hyste en annan 

uppfattning. Flertalet ansåg fördenskull att 

den lediga adjunktsbefattningen borde öppnas för 

manlig sökande; fröken Eurén anmälde reservation 

häremot.» 

Vad de återstående sex kvinnliga lärarna sagt och 

tyckt framgår inte av protokollet. Rektor skrev det 

och inspektor justerade. 

Bland seminariets lärare finns utom Elisabet Eurén 

många markanta kvinnoprofiler. Särskilt är självständigheten 

stark hos »de ordinarie lärarinnorna 

med adjunktstjänstgöring». Dessa vågar ha en egen 

uppfattning gentemot rektor och de manliga lärare, 

som dominerar kollegiet. 

Som tidigare nämnts var de kvinnliga seminarietjänsterna 

fram till sekelskiftet de högsta kvinnliga 

lärarbefattningar man kunde få, och flera ambitiösa 

unga kvinnor valde därför dessa tjänster. Någon 

jämställdhet kan man inte tala om. Man ser detta 

främst på lönerna. Varje gång det blir lönehöjningar 

ligger lärarinnorna lägre. Dessa betraktas inte 

som familjeförsörjare, och en ensamstående kvinna 

behöver inte därför samma lön. 

I samband med kollegiets yttrande över 1928 års 

lönekommittés betänkande utkämpas en kamp lik 

den hösten 1899. Nu — 1930 — är det den stridbara 

Anna Grönfeldt, som kom till seminariet höstterminen 

1907. Hennes argument får själva tala enligt utdrag 

ur det uttalande hon bilade kollegieprotokollet: 

»Föreliggande kommittéförslag innebär för innehavarna 

av de fullmaktstjänster, som tidigast öppnats 

för kvinnor, ett fastlåsande av ett proyisorium, 

tillkommet utan annan grund än några års hävd. 

Det inför tillika en dualism mellan manlig och 

kvinnlig befattningshavare, som övergivits för andra 

kategorier statsanställda. En märklig inkonsekvens 

tillskapas på så sätt mellan vissa kvinnliga befattningshavare 

inbördes. Det blir varken arbetets vikt

eller utbildningens art som härvidlag betingar olikheten 

i inplacering på löneskalan, utan skiljelinjen 

går mellan lärare och icke lärare. Den förra ställes i 

en missgynnad särklass. Denna värdesättning av läraregärningen 

förefaller anmärkningsvärd, då det givetvis 

torde ha varit kvinnors insatser på undervisningsområdet, 

som banat väg för kvinnors tillträde 

till övriga fullmaktstjänster.» 

Det blev dock skillnader, en manlig adjunkt fick 

24 lönegraden och en kvinnlig 21. 

Anna Grönfeldt, lektor från 1919, var en markant 

profil inte bara i Umeå seminarium utan även 

i stadens politiska och kulturella liv. Hon kom med 

En fysiklektion i gamla seminariet. Lärare: Lektor Anna Grönfeldt (tredje från höger). 

i stadsfullmäktige redan under sina första år i Umeå 

och var fram till 1940-talet verksam i många styrelser 

och nämnder, där hon som liberal politiker 

främst arbetade för kvinnans jämställdhet med 

mannen. 

Vaktmästaren Anders Albert Holmström var 

med från starten, dvs från 1887, då den första seminariebyggnaden 

togs i bruk. Som seminariets trotjänare 

fick han medalj 1915 och avgick med pension 

den 10 november 1921. Då tillträdde Einar 

Lundström som förste vaktmästare och Oskar Anders 

Nilsson som andre vaktmästare och eldare. 

169

170 

• Det hem, där jag tillbragte mina två första 

umeåår, uppbars av starka kulturella intressen. 

Adjunkt Karl Ferdinand Loestadius var föreståndare 

för folkbildningsföreningen Minerva 

och bildade våren 1908 Västerbottens läns 

föreläsningsförbund, vars ledare han också 

blev. Även för hembygdsverksamheten i länet 

har han gjort en banbrytande gärning. Ofta 

bjödos gästande föreläsare hem. I övrigt florerade 

sällskapslivet ganska friskt. 

Fru Gerda Loestadius var dotter till översten 

och byråchefen i Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen 

Axel O F Cederberg, t f landshövding i 

Umeå under Crusebjörns krigsministertid 

1902-03. Hon var utbildad sångerska och förhöjde 

med sin sång många offentliga och enskilda 

fester och samkväm. Familjerna Bäcklund, 

Hult, Schildt, Unander-Scharin m fl hörde 

till den närmaste umgängeskretsen. Själv 

fick jag liksom ett andra hem hos tullförvaltare 

och fru Vleugel, den förre en skicklig botanist, 

den senare en litterärt och konstnärligt 

intresserad dam. Tyvärr lämnade familjen redan 

1912 Umeå, men då hade jag hunnit få 

ett eget hem hos en infödd umeådam, telegrafisten 

Lotten Waldenström, som så länge hon 

levde blev mig en god vän och ovärderlig hjälp 

ORDINARIE ADJUNKTER, LEKTORER OCH 

ÖVNINGSLÄRARE 

Sjöberg, Otto, kristendomskunskap och 

svenska språket 1879-1919 

Arvidsson(-Sjöberg), Olivia, 

metodik och svenska språket 1879-1892 

Regner, Per, svenska språket, historia 

och geografi 1879-1899 

Hasselberg, A T, räkning, geometri, 

naturkunnighet 1883-1905 

Eurén, Elisabet, modersmålet, kristendomsmetodik 

1893-1904 

Laestadius, Ferdinand, modersmål, 

historia, pedagogik, geografi 1905-1916 

Middelsten, Ester, modersmålet, 

metodik, naturkunnighet 1905-1935 

Bondesson, Gunnar, modersmålet, 

historia, geografi 1917-1950 

Grönfeldt, Anna, matematik och fysik 1907-1944 

Öhngren(-Hallström), Siri, biologi, 

hälsolära, geografi 1919-1944 

i arbetet. Vi hade glädjen att ett par gånger få 

ta emot som gäst hennes ryktbare farbroder, 

lektor PP Waldenström, då han besökte sina 

trosfränder, missionsförsamlingen, eller som 

de då kallades waldenströmmarna. 

Bland de trevligaste tillställningar jag deltog 

i voro elevkårens julklubbar på seminariet och 

avskedsfesterna för de nyutexaminerade folkskollärarinnorna, 

särskilt då festerna kunde 

hållas ute i seminarieparken, varvid den ena 

sången avlöste den andra. 

Anna Grönfelt: Min första tid i Umeå. Årsringen 1954. 

Arnell, Martin, kristendomskunskap 1920-1937 

Svanberg, Harald, modersmålet, tyska, 

engelska 1922-1945 

Jönsson, Edvin, matematik och fysik 1924-1929 

Thorén, Fritz, fysik och kemi 1937-1944 

Granat, Helge, modersmålet, 

psykologi, pedagogik 1938-1946 

Lagerqvist, Claes Otto, musik och sång 1879-1892 

Roseli-Svedberg, Hanna, musik och sång 1894-1932 

Peterson, Emelie Maria, gymnastik 1879-1909 

Bergström(-Svanström), Rosa, gymnastik 1909-1951 

Huss, Helena, teckning och välskrivning 1879-1894 

Hedberg, Hildur, teckn och välskrivning 1896-1932 

Petterson, Ester, teckning 1937-1957 

Glas, Helmer, trädgårdsskötsel 1879-1900 

Russlander, Inez, trädgårdsskötsel 1925-1956 

Enbom, Ellen, kvinnlig slöjd 1893-1926 

Gustin, Anna, kvinnlig slöjd 1926-1950 

Glas, Tyra, hushållsgöromål 1915-1950 

Svensson, Margareta, teckn och välskrivn 1934-1937 

Förteckningen fortsätter på sid 192.

Modersmålslektion i en övningsskoleklass. En seminarist med handledning av Ferdinand Laestadius. 

DEN FÖRSTA ÖVNINGSSKOLAN 

Från seminariets start 1879 fram till och med läsåret 

1913-1914 bestod övningsskolan av tre avdelningar 

med två årsklasser i varje. Två övningsskollärarinnor 

var anställda, vilka ansvarade för var sin avdelning. 

Folkskolans högre avdelning, årsklasserna 

3 och 4, förestods i regel av seminarielärarinnan 

»med adjunkts tjänstgöring». 1914 års reform med- 

förde en utbyggnad av övningsskolan. Hösten 1914 

tillkom en femte klass i folkskolan, som därmed 

kom att omfatta tre avdelningar med var sin lärare. 

Höstterminen 1919 omvandlas småskoleavdelningen 

från B-form till A-form, och ytterligare en övningsskollärarinna 

anställs. Successivt börjar man 

arbeta med olika organisationsformer i folkskolans 

avdelningar, så att seminariets övningsskola får tillgång 

till såväl B- som A-former. Höstterminen 1920 

171

Geografilektion i övningsskolans högre avdelning 1922. Karl Robert Nilsson (sittande) handleder en grupp på fyra seminarister. 

Klassrummet var inrymt i »Gamla banken» (=»Smörasken»), 

organiseras en »ren» tredje klass i folkskolan parallellt 

med en klass 3-4 av B 1-form. Under 1920- och 

1930-talen behålls A-formen i småskoleavdelningarna 

och i huvudsak B 1-formen i övningsskolans folkskoleavdelningar, 

även när en sjunde och en åttonde 

klass inrättades läsåret 1920-21; dessa två nya 

klasser bildade därefter folkskolans »högre» avdelning 

samtidigt med en eller flera »övre» respektive 

»lägre» avdelningar av folkskolan. »Repetitionsklas- 

172 

sen» föregick den »högre» avdelningen. 

Många av seminariets övningsskollärare var skolan 

trogna fram till sin pensionering. Förteckningen 

över dessa tar upp namn på många trotjänare. 

Bland dem kan nämnas Emma Sundén. Hon var maka 

till seminarierektorn Otto Sundén, som dog redan 

tre år efter sin anställning i Umeå. »Ensamställd 

med sina små barn återvände fru Sundén till det 

kall, för vilket hon före sitt giftermål utbildat sig.»

En annan trotjänarinna var Jenny Norberg, som 

tjänstgjorde åren 1892-1921. Hon hade säkert stannat 

i tjänst ännu längre, om hon inte utträtt ur 

Svenska kyrkan. Som statstjänsteman blev hon »av 

Överstyrelsen avstängd från tjänstgöring den 13 november 

1921, då Jenny Norbergs ansökan om att 

få kvarstå i tjänst icke kunnat bifallas.» 

Antalet lärjungar i övningsskolan ökade successivt. 

Under 1880-talet var genomsnittet 50, under 

90-talet steg antalet till ca 65, för att vara konstant 

däromkring fram till 1920, då en kraftig utbyggnad 

av övningsskolan skedde. Läsåret 1920-21 har övningsskolan 

för första gången 100 lärjungar. Från 

omkring 1925 fram till 1930-talets slut är antalet 

omkring 150 lärjungar. Det var uteslutande barn 

från staden och den angränsande landsförsamlingen, 

övningsskolebarnens målsmän passar helt in i den 

yrkesstruktur, som Umeå har i egenskap av ämbetsmanna- 

och militärstad. Nästan inga jordbrukare är 

fäder till barn i övningsskolan; däremot är många 

hantverkare och arbetare, fler än för seminaristerna 

— något som är naturligt i en stad i jämförelse med 

seminariets betydligt större upptagningsområde. I 

övningsskolan tycks cirka 16% målsmän vara militärer 

mot ca 2% för seminariet. Lärarbarnen är förhållandevis 

få i övningsskolan, och man kan konstatera, 

att det uteslutande är seminarielärarnas egna 

barn som går där. Det ser ut som om varken folkskollärarna 

eller läroverkslärarna hyser något större 

förtroende för undervisningen i seminariets övningsskola. 

Under den första tiden kan en av orsakerna 

vara den tidigare omtalade lärarbristen, som bidrog 

till att övningsskoleklasserna inte hann kurserna ordentligt. 

Men denna lärarbrist avhjälptes. Många av 

stadens föräldrar kan ha varit misstänksamma mot 

en undervisning som bedrevs av seminarister, och 

föredrog därför den vanliga folkskolan. I andra seminariestäder 

har gjorts liknande iakttagelser. 

Umeå är inte längre någon sjöfartsstad — endast 

en sjökapten är redovisad som målsman under hela 

20-årsperioden. Däremot är 6 pastorer, men inte 

statskyrkopräster. 

Skolledningen söker medvetet ha en jämn fördelning 

mellan pojkar och flickor från 1920-talets senare 

del. 

ÖVNINGSSKOLANS ORDINARIE LÄRARE 

Jenny Ohlsson, småskoleavd 1880-1883 

Julia Byström, först småskolan, 

sedan folkskolan 1883-1914 

Hanna Grundberg, folkskolans lägre avd 1886-1892 

Jenny Norberg, småskoleavd 1892-1921 

Emma Sundén, folkskolans högre avd 1914-1938 

Rut Gavelin, folkskolans övre avd 1914-1919 

Gustaf Gudmundsson, folksk nedre avd 1914-1915 

Elsa Gavelin, folkskolans nedre avd 1915-1916 

Birger Bergling, folksk nedre avd 1916-1950 

Eola Gidner, folkskolans högre avd 1937-1958 

Engla Ringström, småskoleavdelningens 

l:a klass 1919-1949 

Gerda Löfgren, folksk nedre avd 1920-1962 

Karl Ragnar Bergh, folksk nedre avd 1920-1928 

Karl Robert Nilsson, folksk högre avd 1921-1954 

Maria T Niemelä, folksk nedre avd 1924-1956 

Johan August Eriksson, folksk nedre avd 1928-1936 

Förteckningen fortsätter på sid 190. 

SEMINARISTERNA OCH STUDIEMILJÖN 

När Umeå fick folkskollärarinneseminarium hade 

staden 2.395 invånare, varav 1.007 män och 1.388 

kvinnor. Det var en liten stad vid Umeälvens norra 

strand. Många av borgerskapet var handelsmän och 

hantverkare, men även många var tjänstemän och 

bönder. Hos dessa skulle flertalet av seminariets elever 

under åren komma att vara inackorderade. Endast 

var fjärde seminarist hade sitt hem i Umeå; de 

flesta kom utifrån. 

Vid det första läsårets början, hösten 1879, hade 

44 inträdessökande anmält sig, av vilka 17 inskrevs 

i andra och 22 i första klassen. Den första årsredogörelsen 

beskriver eleverna på följande sätt: 

173

»Gamla» seminariets gymnastiksal — i storlek ungefär som två vanliga klassrum. Emelie Pettersson var gymnastiklärare 

1879-1909, Rosa Bergström-Svanström 1909-1951. 

»Af de 39, som voro vid läsårets början närvarande, 

tillhöra, med afseende på födelseorten, 36 Hernösands 

stift, en Lunds, en Karlstads och en Westerås 

stift. Beträffande faderns yrke är uppgifvet: 

Civil embets- eller tjensteman för 8 elever 

Landtbrukare 6 » 

Handtverkare 5 » 

Arbetare eller gårdsägare 5 » 

Handlande 4» 

174 

Sjöman 

Lärare 

Militär 

Bruksförvaltare 

2 » 

3 » 

5 » 

1 » 

16 elever, de flesta tillhörande andra klassen, 

hafva före sitt inträde på seminarium sysselsatt sig 

med undervisning. 13 hafva genomgått eller bevistat 

småskoleseminarier, nemligen 6 i Säbrå (utanför 

Härnösand), 2 i Jokkmokk, 2 i Neder Kalix, 1 i

Luleå, 1 i Lycksele och 1 i Haparanda. Emellertid 

tycktes de inträdessökande i allmänhet ej vara i afseende 

på kunskaper så väl förberedda, som önskligt 

varit, särdeles i fråga om svenska språket, matematik 

och naturkunnighet. Af de till första klassen 

sökande voro endast få fullt säkra i de fyra räknesätten 

i hela tal samt i besittning af nöjaktiga innanläsningsfärdigheter. 

Äfven den undervisningsskicklighet, 

som en del haft tillfälle förvärfva genom vistelse 

vid småskolelärarinneseminarier eller genom 

egen lärarinneverksamhet, torde ej uppskattas särdeles 

högt. Under dylika förhållanden var så godt 

som omöjligt att vid examinationen strängt hålla på 

inträdesfordringarna, emedan då knappt några elever 

skulle kunnat erhållas. Tydligen har, till följd af 

denna bristfälliga underbyggnad hos de antagna eleverna, 

seminariearbetet både för dem och för läraren 

måst blifva tungt, ty man har naturligtvis måst 

sträfva att, oaktat de antydda missförhållandena, få 

lärjungarna vid läsårets slut på samma ståndpunkt 

som i motsvarande klasser vid andra seminarier.» 

• Seminariet disponerade nuvarande hovrättsbyggnadens 

mittparti, hade alltså vackra 

lokaler, vackert belägna i en vacker park. Lokalbehovet 

då var inte större, än att rektor hade 

sin bostad inom byggnaden. Det dröjde 

dock inte längre än till nästa hösttermin 

(1908) förrän denna helt måste tagas i bruk 

för undervisningsändamål. Med den nya stadgan 

och undervisningsplanen för seminarierna 

av år 1914 och seminariets förvandling till 

dubbelseminarium år 1918 sprängdes ramen 

definitivt. Lokaler måste hyras, vilket skedde 

på olika ställen i staden, först vad som senare 

blev handelsgymnasiet och stadsbiblioteket 

samt en lägenhet längre åt väster vid Storgatan 

i hushållningssällskapets dåvarande hus, sedermera, 

då hushållningssällskapet återtog denna 

lägenhet, på andra ställen långt bort från huvudbyggnaden. 

Mer än tio år varade detta för 

arbetet synnerligen påfrestande provisorium. 

Anna Grönfelt: Min första tid i Umeå. Årsringen 1954. 

Uppgifterna om målsmans yrkestillhörighet under 

60-årsperioden 1879-1938 visar på dominerande 

grupper av bönder, hantverkare och handelsmän, 

men även på tjänstemän av olika kategorier. Bland 

tjänstemännen dominerar lärarna, främst folkskollärarna. 

Högre ämbetsmän och administratörer 

tycks inte anse seminarieutbildning lämplig för sina 

flickor — däremot andra grupper av tjänstemän — 

inspektor, faktor, verkmästare, stations- och kontorsskrivare, 

tulluppsyningsman och postiljon är 

några yrkestitlar, som uppges i matrikeln för dessa 

år. Arbetare och gårdsägare utgör en rätt blygsam 

del av målsmännens antal (6-9%). En och annan 

renlapp förekommer på 1880-talet. Bland sällsynta 

yrkestitlar från denna tid kan nämnas panoramaförevisare 

och musikus. 

Några på 1880-talet ganska stora grupper är sjömän, 

kaptener och styrmän, liksom representanter 

för ordningsmakten i form av gränsridare, gränsvakter 

(Tornedalen) och länsmän. Kring sekelskiftet 

1900 ökar järnvägarnas betydelse på sjöfartens bekostnad; 

kaptener och styrmän blir tunnsådda, men 

stationsskrivare, lokförare och stationskarlar blir 

desto fler. Präster och pastorer ser tydligen gärna sina 

flickor som lärarinnor — men man finner relativt 

få militärer som målsmän, trots att Umeå sedan 

gammalt är garnisonsstad. 

Umeåområdet (gamla staden och landsförsamlingen) 

svarade under denna tid i stort sett för 1/4 

av alla inskrivna. Umeås andel sjunker så småningom 

och de angränsande socknarnas andel ökar i 

motsvarande grad. 

Procenttalet för Västerbotten ligger av naturliga 

skäl rätt högt. Under tre tioårsperioder är detta ca 

45%, men under de första årtiondena på 1900-talet 

var det så lågt som 27-28%, och de övriga delarna 

av Sverige svarar för betydligt större andel av eleverna. 

Norrbotten svarar för en konstant del av de inskrivna, 

mellan 10 och 17%, och övriga delar av 

Norrland för mellan 20 och 30%. Man kan säga att 

var femte seminarist vid denna tid kom från mellersta 

och södra Sverige. 

I norrlandslänen fanns under perioden 1879-1938 

flera småskoleseminarier, bl a i Jokkmokk, Haparanda, 

Luleå, Skellefteå, Nederkalix, Östersund, 

Falun, öjebyn och Säbrå (Härnösand). Några av 

175

från dessa seminarier utexaminerade småskollärarinnor 

fortsatte sin utbildning vid Umeå seminarium. 

Totalt 154 inskrivna har småskollärarexamen, 

varav 107 från de ovan nämnda seminarierna. De 

övriga kom från övriga Sverige, främst Stockholm. 

7 hade också tagit sin examen i Umeå, varit ute och 

arbetat några år, samt återkommit. Det dominerande 

antalet inskrivna har enbart folkskola, men ett 

stort antal har flickskola, främst de flickor som har 

sin hemort i Umeå. Statistiken visar att Umeå flickskola 

(elementarläroverk för flickor) svarar för en 

aktningsvärd andel av de inskrivna seminaristerna. 

Den första studentskan dyker upp 1897; på 1900talet 

blir de allt fler. 

Från seminariets start utgick behovsprövade statsstipendier 

till eleverna. Under 1880-talet delar seminariet 

ut mellan 6.000 och 7.000 kr varje år, i genomsnitt 

ca 100 kr per elev, men beloppen kunde 

variera mellan 150 och 20 kronor. 

Speciella villkorsbundna stipendier utgick till 

finsk- och lapsktalande elever. Den finsktalande stipendiaten 

förpliktades att minst 3 år efter examen 

tjänstgöra i finsktalande församlingar. Beloppen 

kunde variera mellan 300 och 400 kr för finsktalande 

och ca 300 kr per läsår för lapsktalande elever. 

1924 ändrades beloppen till att utgå med 200 kr 

till finsktalande elever per termin. 

Dessa statliga stipendiebelopp räckte i allmänhet 

inte till för elevernas uppehälle under studietiden, 

utan större delen finansierades med hjälp av föräldrarna 

eller genom lån. 

Redan från seminariets start erhöll skolan större 

och mindre donationer, och dessa fonders ränteavkastningar 

delades ut bid årsavslutningarna som stipendier 

och premier. Skolans första musiklärare, 

musikdirektören Claes Otto Lagerqvist, donerade 

100 kr som blev grundplåten för musikpremiefonden. 

Lagerqvists efterträderska som musiklärare, 

Hanna Rosell, donerade 1.000 kr till en musikpremiefond. 

Privatpersoner i staden Umeå, bl a en rik 

köpmanänka Gustafva Hjerpe, donerade 1904 ca 

4.000 kr, vars årliga ränteavkastning skulle »användas 

såsom understöd till någon af seminariets elever, 

som genom flit och skicklighet deraf gjort sig 

förtjent.» Samma bestämmelser gällde för K Ahlstedts 

stipendium, som seminariet fick 1910. Karl 

176 

August Ahlstedt var adjunkt vid Umeå allmänna 

läroverk och hade under sin tid i staden »ofta vikarierat 

som lärare vid seminariet och därvid kommit 

att känna sympati för ungdomen vid detsamma». 

Vid Ahlstedts död 1914 i Kalmar överlämnade 

sterbhuset 3.000 kr till umeåseminariet. Även en 

orgelfond fanns. 

Flertalet seminarister hade sina hem långt från skolorten. 

1911 var exempelvis 84 av de 101 eleverna 

tvungna att resa till och från skolorten. Skolledningen 

gjorde påskloven så långa som möjligt, för 

att de skulle få vara hemma under denna tid. Man 

ser hur rektor söker hjälpa eleverna ekonomiskt, genom 

att söka högre stipendier. 1911 var resekostnaderna 

för umeåseminaristerna i genomsnitt 29 

kronor per elev och termin. Paragraf 61 mom c i 

seminariestadgan säger, »att elev, som är förtjänt af 

understöd och för inställelse vid seminarium fått 

vidkännas större resekostnader, må tilläggas högre 

belopp», och rektor tolkar stadgan så att vid stipendiefördelningen 

skall dessa orättvisor utjämnas och 

att detta borde gälla mellan de olika seminarierna. 

Resekostnaderna för seminarierna i södra Sverige är 

betydligt billigare. Rektor Sunden visar 1911 på aktuella 

siffror från Lunds seminarium: 3.462 kr fördelas 

på 103 elever, dvs 33,61 kr per elev. Resekostnaderna 

där är i snitt endast 6 kr, och dras denna 

summa bort, återstår för uppehället 27,61 kr per 

elev. Motsvarande belopp i Umeå för enbart svensktalande 

elever är 2.078 kr på 64 elever, dvs 32,47 

kr per elev. Om därifrån dras resekostnader med 29 

kr, återstår till uppehället endast 3,47 kr. Dessutom 

argumenterar rektor med, »att mycket dyra resor 

från aflägsna bygder i vestra delen af öfre Norrland 

gör det svårt att erhålla önskligt antal elever från 

dessa bygder, hvilket i sin min bidrar till bristen på 

lärarkrafter i samma bygder». Stipendierna höjdes 

något, men orättvisorna bestod. 

Vittnesbörden om seminaristernas privatliv på inackorderingsorten 

och hur de själva upplevde sin situation 

är sparsamma. Protokollen skrivs av skolans 

representanter och intervjuer med elever som gick 

på seminariet före 1914 har ej kunnat erhållas. En 

nu 80-årig lärarinna Anny Gärnolf, som inskrevsvid 

seminariet höstterminen 1914, intygar strängheten

En avgångsklass omkring 1920. 

och den hårda skoltukten vid seminariet och att 

hon inte trivdes särskilt bra under sin seminarietid. 

Tiden före avgångsexamen tycks ha varit påfrestande. 

1906 berättas, att en elev »insjuknat i sinnessjukdom 

före muntlig afgångsexamen», men då hon 

tillfrisknade fick hon möjlighet att avlägga examen 

senare. 

Elevernas hälsotillstånd rapporteras i rektors årsredogörelser. 

Vanligen är detta »tillfredsställande», 

men flera år, bl a våren 1890, rapporterar rektor 

att svår influensaepidemi (s k »spanskan») grasserat 

i staden och många elever varit sjuka, tom dött. I 

veckor kunde läsningen ha varit inställd. Bröstlidande 

(dvs TBC) förekommer ofta, och flera elever 

dog i sjukdomen. Några blev begravda i Umeå, och 

en särskild gravplats — kostnad 121 kronor — 

skänktes åt seminariet av konsuln W Glas 1884. 

Rektor och lärare hade uppsikt över de helinackorderade 

eleverna i staden. Inga av eleverna »intogo 

sina måltider på s k allmänt matställe, kaffé eller 

dylik lokal». Att vara ute i herrsällskap observerades 

med oblida ögon, och några fall påtalades av lärarinnor 

(! ) inför kollegiet. Det blev ofta tillsägelser, 

ibland varningar. Ett exempel kan anföras, häm- 

177

iSHSSr^ < 

Småskollärarinnor och folkskollärarinnor 1891. översta raden: 

okänd. Andra raden fr v: Ida Berglund, Anna Lundberg, Selma 

Sellin, övriga okända. Tredje raden: Julia Segren, Fia Mörtberg, 

Mia Grape, Anna Cederlöf, Amanda Holmbom. Fjärde raden: 

Hulda Öberg, Mina Lundström, övriga okända. Nedersta raden: 

Vivan Hamrin, Edla Lundström, Edith Stenman. 

178 

Avgångsklassen 1903. övre raden fr v: Anna Flur, Elsa 

Bjurström, Henny Wiklund, Villy Landsberg. Nedre raden: 

Nanny Mannberg, Elisabeth Euren (lärare), Milly 

Nordmark, Maria Pettersson.

179

tat ur lärarkollegieprotokoll april 1916: 

»Adjunkt Ester Middelsten meddelade att en i 

byggmästare Sellbergs gård vid Magasinsgatan boende 

person för henne anmält, att hyresgästerna 

därstädes under såväl höst- som vårterminen ofta 

blivit störda i sin nattro av en del ungdomar, inackorderade 

hos en familj Johansson i samma gård. 

Dessa ungdomar utgjordes dels av seminarieelever, 

dels av en skolyngling i fjärde ringen av högre allmänna 

läroverket och fyra elever ifrån preparandkursen. 

De hade roat sig med musik och dans, kortspel, 

kaffedrickning, rökning av cigarretter m m ofta 

till klockan tolv eller halv ett på nätterna och genom 

sitt bullersamma och högröstade uppträdande 

stört nattron för grannarne. Seminarieleverna hade 

ibland ännu senare på sitt rum mottagit besök 

av ovannämnde skolyngling och en av hans kamrater. 

Vid samtal med fru Johansson hade fröken 

Middelsten fått dessa uppgifter bekräftade och därefter 

allvarligt förehållit seminaristerna det olämpliga 

i deras beteende, särskilt samvaron med skolynglingen 

vid en så sen timme.» Fröken Middelsten och 

rektor hade talat flera gånger med flickorna och de 

hade lovat bättring. Fröken Middelsten har tagit 

förnyad kontakt med värdinnan fru Johansson, 

som berättat att det blivit tyst och lugnt efter kl 10 

på kvällarna. Men en av seminaristerna »hade en afton 

tillsammans med en elev från preparandkursen 

och två skolynglingar gått ut vid 1 O-tiden och ej 

kommit tillbaka förrän sent på natten». 

På grund av vad sålunda förekommit beslöt kollegiet 

tilldela de skyldiga »varning, dock icke enligt 

§ 47:3, vilken varning skulle tilldelas av rektor och 

i klassföreståndarens närvaro». 

Skolk och stölder förekommer då och då. Många 

gånger har man problem med eleverna i övningsskolan. 

Ett kollegieprotokoll våren 1916 ger en representativ 

skildring av den syn man hade på straff 

och barnuppfostran. »En av lärjungarna ... i övningsskolan 

hade upprepade gånger gjort sig skyldig till 

oärlighet, i det att hon ur kamraternas ytterkläder 

tillägnat sig penningar, växlande till belopp från 5 

till 35 öre, att hon vid de förhör avdelningsföreståndaren 

anställt med henne, visat sig opålitlig och 

lögnaktig, att hon tagit ringa intryck av förmaningar, 

och trots löfte till lärare och kamrater om bätt- 

180 

ring icke ändrat uppförande, och att hon ej heller 

av i hemmet erhållen två gånger upprepad kroppsaga 

låtit avhålla sig från nytt tillgrepp, utan kort 

därefter blivit av teckningsläraren ertappad att undersöka 

även seminarieelevernas ytterkläder. Vid 

den därpå följande överläggningen yrkades dels att 

den felande skulle å seminariet, t ex av modern i lärares 

närvaro erhålla sträng kroppsaga och att detta 

hennes straff skulle meddelas hennes kamrater, dels 

att fallet skulle anmälas till barnavårdsnämnden 

samt att hon skulle varnas och vid förnyad oärlighet 

omedelbart skiljas från övningsskolan, och beslöt 

kollegiet, med hänsyn till att barnet redan av 

modern erhållit kroppsaga, med övervägande ja, att 

biträda det senare av dessa förslag.» 

Filmen och biografteatern gör sitt intåg i seminariestaden 

Umeå i början av 1900-talet, och många, både 

unga och gamla, tjusas och lockas av de rörliga 

bilderna. Hösten 1919 diskuterar seminariekollegiet 

faran av att »skolungdom» kunde köpa billigare 

biljetter vid stadens biografteatrar till föreställningar, 

som är förbjudna för barn. Man yrkar på att 

»skolmyndigheterna i staden måtte ingå med en gemensam 

framställning rörande detta missförhållande 

till vederbörande polismyndighet». I samband 

därmed förbjuds en lärjunge i fjärde klassen i folkskolan 

att ha anställning vid en biografteater. 

FÖRENINGSLIVET 

Föreningslivet tycks under de första 60 åren av seminariets 

verksamhet ha varit livligt. De inackorderade 

seminaristerna sökte gemenskap bland skolans 

kamrater. Redan före 1900, exakt startår har inte 

kunnat fastställas, verkade en livaktig klubbförening 

»Fyrväpplingen» vid skolan. Traditionellt anordnade 

föreningen kring lucia varje år en »julklubb», 

till vilken seminariets inspektor, rektor, lärare, 

en del forna elever och andra personer i trakten 

inbjöds. Man anordnade både allmänna klubbar 

och klassklubbar, vid vilka »sång, musik, föredrag, 

uppläsning av föreningens tidning 'Pepparkornet' 

och kaffedrickning förekommit». 

1910 bildades Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbunds 

(SSUH) lokalavdelning »Vår-

sådden» vid seminariet. Denna nykterhetsförening 

tycks ha haft god anslutning under de första årtiondena 

på 1900-talet med 60-70 medlemmar per läsår. 

Tillsammans med läroverkets och flickskolans lokalföreningar 

bedrevs gemensamt studiearbete. Man 

hade gemensamt bibliotek och förde gemensam 

propaganda. En lokalavdelning av Svenska Kvinnors 

Missionsförening fanns även vid seminariet. Den 

fanns vid skolan 1912, eventuellt tidigare, och hade 

missionsaftnar, där missionärer från olika främmande 

länder givit reseskildringar och haft högläsning 

ur »Evangeliets segertåg genom världen» av Henry 

Ussing. En av övningsskollärarinnorna, Julia Byström, 

tycks ha varit en av eldsjälarna i föreningen. 

Vid hennes pensionering tynade föreningen av för 

att upphöra helt 1921. 

Umeå Kristliga seminaristförening uppstod ur 

»en sammanslutning av kristligt intresserade elever 

vid läroanstalten», »Troende seminarister», 1924. 

Seminariets idrottsförening bildades 1928, och anordnade 

övningar i gymnastik och friidrott och 

skötte provtagningar för kvinnliga idrottsmärket, 

skidlöparmärken och simdiplom. 

Seminarieeleverna och deras föreningar medverkade 

vanligen vid offentliga högtidsdagar, t ex vid 

för stadens organisationer gemensamma manifestationer 

exempelvis på Gustav Adolfsdagen 6 november 

och Svenska Flaggans dag 6 juni varje år. Ofta 

anordnade seminarieklasser aftonunderhållningar 

för att skaffa pengar till skolresor; en del reste till 

fjällen, en del till kungliga huvudstaden. 

NA TURKUNNIGHET 

Då det anspråk, som väl numera ställes på undervisningen 

i allmänhet, att den nemligen bör 

vara åskådlig, kanske mer än annars eger sitt 

berättigande i fråga om naturkunnigheten, har 

man vid undervisningen i detta ämne strängt 

sökt följa den grundsatsen att städse utgå ifrån 

och ansluta sig till åskådningen. Beträffande 

naturhistorien har man alltså tagit till utgångspunkt 

betraktandet af naturföremålet sjelft 

eller en afbildning deraf. Häraf har man härledt 

de utmärkande kännetecknen och dervid 

• I seminariets katalog för läsåret 1916-1 7 

saknas namnet Karl Ferdinand Loestadius. Den 

18 aug 1916 avled han efter en tärande sjukdom, 

som nödgat honom nedlägga ledarskapet 

för länets föreläsningsförbund. Där hade han 

lyckan att till efterträdare få dåvarande adjunkten 

vid Umeå läroverk, Carl Cederblad, den nu 

nyligen avlidne kände folkbildningsmannen. I 

avskedsögonblicket vid föreläsningsförbundets 

årsmöte den 21 maj 1916 manade han till fortsatt 

arbete i detta län, »där våren kommer sent 

och ett ideellt intresse lätt blir frostbitet», och 

bland en befolkning, där »ensittarlynnet skapar 

misstänksamhet och där partilidelserna gjort 

varje neutral samlingspunkt dyrbar». 

De fem år doktor Cederblad behöll ledningen 

här, kännetecknas av en sjudande utveckling 

för detta folkbildningsarbete. Som styrelsemedlem 

hade jag tillfälle följa verksamheten, varför 

jag vet, att resultatet vanns genom inspirerande, 

klokt och målmedvetet arbete. Efter denna 

storhetsperiod föll det på min lott att träda till 

som föreståndare fråh år 1922. Hade Loestadius 

haft det svåra portgångsföret att forcera, Cederblad 

den lavinartade utvecklingen att dirigera, 

så blev mig beskärt att söka rädda och konsolidera 

det frivilliga bildningsarbete, som svåra 

kristider, efterverkningar häruppe av de stora 

världsbränderna, tidvis höll på att förinta. 

Anna Grönfeldt: Min första tid i Umeå. Årsringen 1954. 

hufvudsakligen fäst sig vid sådana, som konstituera 

det ifrågavarande föremålet sk habitus. 

Härtill har man, under vädjande till elevernas 

egen erfarenhet, anknutit till framställningen 

af föremålets förekomst och utbredning, lefnadssätt 

och vanor (i fråga om djuren) m m, 

dess betydelse i naturens hushållning och särskilt 

dess nytta och skada för människan. Sedan 

har ett systematiskt ordnande af det insamlade 

kunskapsförrådet företagits. 

Ur årsredogörelse 1882. 

181

Nya seminariet 

SEMINARIEREFORMERNA OCH SKOLANS 

UTVECKLING 

Den av 1936 års riksdag beslutade seminarieorganisationen 

hade föregåtts av omfattande utredningar 

och remisser. Umeåseminariets kollegium har särskilt 

under 1935 många och långa kollegiesammanträden 

för att avfatta remissyttranden. 

Kollegiet påvisar svårigheterna att »föra seminarierna 

ut ur deras isolering och söka organisatoriskt 

182 

inordna dem i skolsystemet». Man anser inte att utredningens 

förslag har löst detta problem. Förslaget 

att den 4-åriga linjen skall bygga på realexamens nivå 

skulle dock verka i denna riktning. Man är positiv 

till studentlinjer, och vill ha både en 2-årig och 

en 4-årig linje till Umeå. 

Ständigt återkommer omtankarna om Norrland 

och dess befolkning. »Norrland har hittills behandlats 

som ett biland, varav följden blivit, att det i 

kulturellt hänseende ännu ej kan anses fullt införli-

vat med det övriga Sverige. Det finns i denna stora 

del av landet ej en enda läroanstalt, som bygger på 

studentexamen.» Dock anser kollegiet, »att tiden 

ännu icke är inne att bygga folkskollärarutbildningen 

i sin helhet på real- och studentexamens grund. 

Det finns ännu vidsträckta områden i vårt land, t ex 

i Västerbotten, där de högre skolorna äro få och 

där större avstånd och svag ekonomi hindrar studiebegåvade 

och för lärarkallet intresserade ungdomar 

att bereda sig tillträde till seminarierna genom bevistande 

av sådana skolor.» Man menar att här fortfarande 

preparandkurser behövs för »de unga män 

och kvinnor från bonde-, hantverkar- och arbetarhem 

m fl, som tillhöra arbetslivet och först vid 

vuxen ålder kommer på tanken att inträda på lärarbnan». 

Därför förordas »statligt förberedande anstalter» 

för denna sökandegrupp. De sakkunniga hade 

tänkt sig dessa anstalter som en realskola, mot 

vilket umeåkollegiet intet har att invända. 

Utredningen vill bygga ut övningsskolan, från 6årig 

till 7-årig, plus en eller två högre avdelningar. 

Intressant är att se att seminarielärarna redan nu 

är skeptiska mot övningsskolans funktion och betydelse. 

Man önskar hospitering och övningslektioner 

i andra »skolor ute på fältet», samt att eleverna får 

undervisa omkring 30 timmar i alla skolans ämnen 

och får känna ansvar som klasslärare för undervisningen. 

Synpunkterna på studentlinjen utvecklas ytterligare 

i ett senare yttrande (hösten 1936). Det framgår 

att flera lärare inom kollegiet är misstänksamma 

mot den nya studentlinjen, »att i den nya organisationen 

det beredes utrymme för ett större antal studenter 

än tidigare. Följden kan bli fler folkskollärare 

med studentexamen, som kommer att lämna 

folkskollärarbanan för fortsatta studier. Dessutom 

kommer det att bli lättare att byta yrke än tidigare... 

Man bör också beräkna, att bland de utexaminerade 

alltid förekommer ett antal svagare 

lärarkrafter, vilka organisationen knappast borde 

garantera tjänstgöring redan första året. Inom de 

flesta övriga yrken råder konkurrens och i många 

fall hård konkurrens. Att även på folkskolans område 

åtminstone någon konkurrens borde förekomma, 

fordrar hänsynen till barnens bästa; en sådan konkurrens 

vore för folkskolan enbart nyttig. Tiden synes 

vara inne att till skolans förmån frångå riktlin- 

jen 'en lärare — en plats' vid bestämmandet av antalet 

utexaminerade lärare, en riktlinje som kan ha 

haft berättigande, så länge det var svårt för den examinerade 

att övergå till annan bana.» 

I samband med utbyggnaden av seminariets övningsskola 

stod många heta diskussioner mellan lektorer 

och övningsskollärare. Man avsåg 1937 att 

starta en temporär B 2-skola vid seminariet. Dock 

ansågs det klart bättre att förlägga auskultationerna 

till en riktig B 2-skola på landsbygden, vilket också 

blev fallet. 

Läsåret 1920-21 fanns i Sverige 15 statliga och 2 

privata seminarier. 1936 års seminarieorganisation 

maximerade folkskoleseminariernas antal till 10. 

En del folkskoleseminarier läggs ner eller förvandlas 

till småskoleseminarier. Av Norrlands seminarier 

drabbas endast Härnösands seminarium, som blir 

småskoleseminarium. Umeå får behålla sin 4-åriga 

linje och utökas med en 2-årig studentlinje. Falun 

och Luleå får även säkrad intagning. 

En stegring av lärarbehovet hade mot 1930-talets 

slut gjort sig märkbar, bl a på grund av att de »mindre 

folkskolorna» nu raskt började organiseras om 

till folkskolor. Men under samma tid genomfördes 

en successiv höjning av folkskollärarnas pensionsålder 

från 60 till 63 år. Krigsåren 1939-45 ledde emellertid 

till åtgärder för att begränsa statsutgifterna 

även på folkskolornas och seminariernas områden. 

Under krigsåren hålls intagningarna till seminarierna 

mycket låga. 

1937 beslutade riksdagen att inom en tolvårsperiod 

införa ett obligatoriskt sjunde skolår, men innan 

denna tolvårsperiod var slut hade hela det omfattande 

utredningsarbete påbörjats, som skulle leda 

fram till en ny obligatorisk skola, grundskolan. 

Ett ofta diskuterat problem var att infoga folkskollärarutbildningen 

i den offentliga skolorganisationen. 

1940-talet kan med fog sägas ha varit ett utredningsskede, 

som startade med 1940 års skolutredning, 

vilken trots krig och allmän osäkerhet tog 

sig an flertalet av tidens stora skolfrågor. 1950-talet 

kan med samma rätt karakteriseras som ett försöksskede 

i och med att 1950 års riksdag fattade sitt beslut 

om försöksverksamhet med nioårig obligatorisk 

skola (S Marklund). 1960-talet var främst 

ett övergångsskede från det gamla till det nya 

183

184 

Den nya seminariebyggnaden Sune Persson 

Som en följdiav undervisningens utbyggnad och 

statsmakternas allt större krav på kvalitet i folkskolan 

vidgades ett flertal seminarier, särskilt efter 

seminariereformen 1913. Den föreskrev bl a 

utökade lokaler för övningsskolan. Umeå stadsfullmäktige 

beslutade 1917 ställa mark till förfogande 

för det nya dubbelseminariet och dessutom 

kostnadsfritt svara för lokaler till dess ett 

nytt seminarium skulle stå klart 1922. 

Arkitekt Gustav Holmdal får i uppdrag att utforma 

ritningar till bygget efter programföreskrifter 

från Skolöverstyrelsens folkskoleavdelning. 

Seminariets rektor och kollegiet ges tillfälle 

att komma med synpunkter och en del korrigeringar 

görs med anledning därav. De flesta problemen 

är lösta när man nås av det dystra beskedet 

från riksdagen att pengar inte finns till bygget. 

Skolfolket, stadens representanter och länets 

riksdagsmän går till kraftfull aktion anförda av 

riksdagsledamoten och huvudredaktören för Västerbottens-Kuriren 

Gustav Rosén. Efter många 

turer i skilda förvaltningar och målmedvetet 

övertalningsarbete av norrlandspolitikerna i riksdagen 

beviljades ett tilläggsanslag 1921 för umeå- 

seminariet. Under sommaren 1923 kunde bygget 

påbörjas. Invigningen ägde rum den 14 maj 1927. 

Holmdals skapelse för tankarna till svensk 

slottsarkitektur, kanske främst Läckö och Skokloster, 

med sin borggård, sina slanka volymer 

och slätputsade fasadytor. Centralpartiet med 

huvudingången ligger i fonden av en kullerstenstäckt 

borggård. Mot söder sluts gården av en portik 

med tre valv, som bär en korridor mellan tvä 

flyglar som innehåller lärosalar. De slätputsade 

tegelstensmurarna, som nu är lejongula, var ursprungligen 

i en grå ton. 

Rektor N H Nyman har i årsredogörelsen för 

1926-27 noggrant beskrivit byggnadsförloppet, 

byggnadens konstruktion och utrustning samt de 

olika lokalernas inredning. Den elektriska installationen 

beskrivs t ex: »Från stadens nät ha av 

Elektricitetsverket indragits jordkablar med ledningar 

för 3-fas växelström av 190/110 volts, respektive 

380/220 volts spänning till ett servisrum 

med instrumenttavla och huvudmätare i övningsskoleflygeln, 

därifrån fördelningen av energien 

för belysning och kraft sker genom jordkablar, 

stigarledningar och avgreningar till gruppcentralerna. 

Likström för undervisningen och för laddning 

av ackumulatorer erhålls genom en motor-

generator som är uppställd i fysikavdelningens 

verkstadsrum. Ur- och signalanläggningen erhåller 

energi från en Tudorackumulator, medan för 

undervisningsändamål användes ett Nifebatteri. 

Till det elektriska huvuduret äro kopplade 5 biur.» 

Med likartad utförlighet beskrivs samtliga undervisningssalar, 

rektorrum, kollegierum, bibliotek 

osv. 

Även inredningen har ritats av Holmdal i samråd 

med rektor och ansvariga för specialsalar, 

s'om kemi och fysik. Huvudparten av den lösa 

träinredningen har tillverkats genom Kungliga 

Fångvårdsstyrelsens försorg. 

De flesta tycks ha varit entusiastiska för de ändamålsenliga 

och rymliga lokalerna och man tar 

dem i besittning med den positiva anda som uttrycks 

i dessa rader ur den kantat som författats 

av folkskoleinspektören Frans Svedberg och som 

tonsatts av fru Hanna Rosell, musiklärarinna vid 

seminariet: 

Oja, vi ska sä med glädje, vårt hjärta svallar av 

fröjd, 

Guds egen sköna åker för oss ligger röjd och 

plöjd. 

Där skimra daggens droppar i rosiga morgonstunder 

Som tindrande barnaögon i väntan på sagans 

under. 

185

nya skolsystemet. Grundskolan fick en ny läroplan 

1962, som stegvis skulle införas i hela landet under 

en tioårsperiod. Det blev emellertid snart uppenbart, 

att grundskolan behövde revideras. Detta ledde 

till en ny läroplan för grundskolan 1969. Lärarutbildningen 

reformerades i samband med dessa 

grundskolereformer. Seminarierna skulle ersättas 

med lärarhögskolor. Den första »lärarhögskolan» 

började 1956 sin verksamhet i Stockholm. Höstterminen 

1964 startade lärarhögskolan i Umeå, i västra 

flygeln av seminariebyggnaden, för att småningom 

ersätta det gamla seminariet. Lärarhögskolan 

tog helt över administrationen läsåret 1968-1969, 

då de fyra sista seminarieklasserna, tre på folkskollärarlinjen 

och en på småskollärarlinjen, gick ut. 

Därmed avslutades verksamheten vid Folkskoleseminariet 

i Umeå. 

SKOLLEDNING OCH ORGANISATION 

Enligt beslut av 1936 års riksdag skulle Umeå folkskoleseminarium 

stegvis omorganiseras till samseminarium 

med en fyrårig och en tvåårig linje. Omorganisationen 

blev helt genomförd vid början av läsåret 

1940-41. 1937 års stadga och undervisningplan 

gav friare studier och beaktade det praktiska livets 

krav. Man läser inte bara engelska utan också tyska 

och franska, som frivilligt tillval för den 4-åriga linjens 

elever. Kompletteringskurser i fysik, kemi, biologi 

och geografi ordnas. 

Enligt 1937 års plan skulle Kungl Maj:t utse inspektor. 

Som sådan fungerade landshövdingen Gustaf 

Rosén fram till 1943 och hann göra många insatser 

för seminariet, inte bara i samband med seminariebygget. 

Kontraktsprosten Einar Silén var därefter 

inspektor fram till 1949. Sedan följde en rad 

högre jurister: hovrättspresident Carl Romberg 

1949-53, lagman Yngve Kristensson 1954-56, hovrättspresident 

Mauritz Wijnbladh 1956-59, borgmästare 

(sedermera lagman) Sigvard Bälter 1959-68. 

UNDERVISNINGEN 

Under åren som samseminarium kom i runt tal 

1.800 folkskollärare och 500 småskollärare att utbildas. 

Under andra världskrigets år förekom nästan 

186 

ingen intagning, och hela elevantalet sjönk till nästan 

samma siffror som vid starten 1879; läsåren 

1942-44 hade seminariet endast 48 elever. Efterkrigstidens 

lärarbrist tvingar emellertid till extraordinära 

åtgärder. 1946-47 ordnas 3-terminers sk 

snabbutbildningskurser för att klara upp situationen. 

Umeå fick två klasser med 55 elever. Småskollärare 

utbildades första gången vid seminariet 1944- 

45, då en enstaka företeelse, som dock från och 

med läsåret 1958-59 blev en betydande utbildningsdel. 

Som en följd av skolreformen 1962 startar en 

3-årig småskollärar linje parallellt med den tidigare 

2-åriga linjen för studenter. 

Under 1940- och 50-talen dominerar den 4-åriga 

folkskollärarlinjen, som 1962 helt försvinner. 

På folkskollärarlinjerna hålls en jämn könsfördelning, 

bl a genom varannanårsintagning av manliga 

och kvinnliga elever. 

Till seminariet förläggs också vidareutbildningskurser 

för folkskollärare, som önskar tjänstgöra i 

högre skolformer. Från början kallades dessa »befordringskurser» 

och omfattade två terminer. Den 

första kursen av detta slag startade i Umeå läsåret 

1954-55 och ämnet var svenska. Sedan anordnades 

kurser i historia, psykologi och pedagogik, där rektor 

fungerade som kursföreståndare och seminarielektorer 

var kurslärare. 378 folkskollärare genomgick 

sådana kurser i Umeå. Särskilt populära blev 

aldrig dessa vidareutbildningskurser, då de inte jämställdes 

med motsvarande akademiska betyg, exempelvis 

för s k »fyrabetygs-adjunkter» på högstadiet, 

även detta en krisform för att täcka behovet av lärare 

på högstadiet efter 1962. 

Läsåret började under sista veckan i augusti, då också 

inträdes- och flyttningsprövningar inledde. Höstterminen 

slutade 16-19 december. 

Vårterminerna omfattade tiden 12-19 januari — 

15-20 juni. Lovdagarna kring de stora helgerna reglerades 

av seminariestadgan. Med stöd av § 16 i 

stadgan gavs annan ledighet, exempelvis för idrottsövningar 

och friluftsvistelser. Man gör ofta utflykter 

till Holmön, Lillåns sorteringsverk, Norrfors fiskerianstalt 

och Kulla vattenverk. Enligt samma paragraf 

fick eleverna ledigt den 13 december före frukost 

för Luciafirande. Från och med höstterminen 

1947 firas Gustav Adolfsdagen inte längre officiellt.

Sångsalen. Hanna Roseli (i mitten) framför seminariekören. 

Samling till gemensam morgonandakt skedde kl 

7.40 varje läsdag, fram till läsåret 1954-55. Därefter 

blir det morgonsamlingar två dagar i veckan, från 

1958-59 en dag i veckan, och då utan krav på religiöst 

innehåll. Sannolikt hade seminariets elevkår 

påverkat denna utveckling. 

Lärokurserna i de olika ämnena anslöt sig i huvudsak 

till undervisningsplanen. En gradvis förändring 

märks dock i både undervisningens innehåll 

och former. Från bundna aulaskrivningar i svenska 

blir det på 50-talet vanligare med biblioteksskriv- 

ningar. En analys av uppsatsämnena visar också på 

förändringar. 

I fysisk utbildning ingick både teoretisk och 

praktisk undervisning. Även här följdes läroplanen, 

dock med betoning på vissa moment, exempelvis 

dagövningar avpassade för olika åldrar, klassrumsgymnastik 

och kommandoövningar. Den teoretiska 

delen avsåg främst människokroppens anatomi och 

fysiologi. Under 1940- och 50-talen drevs genom 

energiska gymnastiklärare den frivilliga gymnastiken 

framgångsrikt, och en stor procent elever avla- 

187

de prov för truppgymnastikmärke, liksom idrottsoch 

skidlöparmärken. Obligatorisk simutbildning 

förlades till stadens badhus och seminariets egen 

lilla bassäng kom aldrig till användning. 

Under beredskapstiden ägde värntjänstutbildning 

rum enligt Sö:s anvisningar — den upphörde dock 

snart, redan läsåret 1945-46. 

Undervisningen i instrumentalmusik skedde individuellt 

och var i regel förlagd då eleverna var lediga 

eller då klassen var upptagen av arbete i något annat 

övningsämne. 

Det praktiska trädgårdsarbetet pågick 6 veckor 

under hösten och 4 veckor under våren i II 4 och I2. Ett stort antal frivilliga timmar utom timplanen utgjordes 

av studier i främmande språk, musik och 

teckning. På tid anslagen för metodik anordnades 

kurser i bokföring och undervisningsstatistik från 

1950-talet. Från samma tid börjar »kurser för vinnande 

av behörighet att undervisa i engelska». 

Elevernas specialstudier och enskilda arbeten varierade 

under åren. Under en 12-årsperiod dominerar 

psykologi och pedagogik i samtliga linjer (småskollärarlinje 

1944-47). Den 4-åriga linjen sprider 

bättre enskilda arbetena över alla ämnen än den 2åriga. 

När kompetenskursen i engelska får räknas in 

som enskilt arbete, kommer det valet att helt dominera 

fram till dess att det enskilda arbetet blir frivilligt 

fr o m läsåret 1951-52, men även senare. Lågt 

intresse tycks föreligga för trädgårdsskötsel, kemi, 

geografi, historia och kristendomskunskap. Tyska 

och ekonomilära redovisar praktiskt taget inga val. 

övningsämnena har konstant hög frekvens. I musik 

kan man som enskilt arbete genomgå organistkurs, 

något som många utnyttjar. Sedan obligatoriet 

togs bort 1951-52, kom organistkurser och 

»kompetensengelska» att fortsätta att dominera de 

frivilliga valen. 

Kurser och föreläsningar i anslutning till läroplanen 

förekommer rikligt under åren. Ämnena hade 

stor spridning, exempelvis »alkoholfrågan, sparrörelsen, 

barnhälsovård, yrkesvägledning, sexualproblem, 

scoutrörelsen, läs- och skrivsvårigheter, olycksfallsvård, 

brand- och hemskydd». Biologikurser förlades 

till Hemavan och Ammarnäs, platser som senare 

också utnyttjats av Lärarhögskolan för lägerskoleverksamhet. 

Assistentundervisning i danska, norska 

och engelska förekommer regelbundet, liksom aus- 

188 

kultationer i B 2- och B 3-skolor och i skolor för 

handikappade barn, t ex »gamla Brogården». 

Praktikperioderna förlängs, då också inga schemabundna 

teoretiska studier förekommer. Diskussionerna 

kring den planerade seminariereformen blir 

allt livligare. Skolkommissionens förslag kommer 

på remiss, men man ser inte en klart positiv uppslutning 

därtill från umeåseminaristernas sida. I årsredogörelsen 

1948-49 berättar rektor, att seminariereformen 

»givit osökt anledning till ett livligt meningsutbyte 

i pedagogiska frågor såväl i kollegiet 

som i samarbetsrådet och elevkåren. Ett förslag av 

rektor, att seminariet skulle begära tillstånd att läsåret 

1949-50 slopa höstterminsbetygen samlade inte 

ens majoritet bland eleverna. Och en ifrågasatt 

övergång till skolkommissionens studieplan i klass 

III möttes av så många invändningar från eleverna i 

berörda klasser, att de planerade åtgärderna för 

dess förverkligande måste avskrivas.» 

ÖVNINGSSKOLAN 

Under 1930- och 40-talen hade övningsskolan vid 

seminariet en stabil organisation med 9 läraravdelningar, 

nämligen 3 småskoleavdelningar (årskurs 

1-2), 5 folkskoleavdelningar (åk 3-7) samt en folkskolans 

högre avdelning (åk 8). I princip var alla 

samklasser. Något enstaka år kunde det hända, att 

endast flickor undervisades i den högre avdelningen. 

Pojkarna lämnade ofta skolan efter det obligatoriska 

sjunde skolåret. 

Med undantag för den högre avdelningen, som 

alltid var A-form, varierade man olika skolformer 

för de återstående avdelningarna. Lärjungeantalet 

var ganska stabilt, trots att seminariets elevintagningar 

kraftigt sjönk under dessa båda decennier. 

Läsåret 1948-49 började en ny epok i övningsskolans 

historia. Då kom fyra folkskoleklasser i 

Umeå stad att knytas till övningsskolan. Denna »externa 

övningsskola» utbyggdes och kom att under 

1950-talet bestå av 6 till 7 klassavdelningar. När 

skolreformen hösten 1962 började tillämpas, utökades 

den externa övningsskolan med högstadieklasser, 

och den externa övningsskolan blev under

Teckningslektion i nya seminariet. 

1960-talet totalt sett större än seminariets egen övningsskola. 

Seminarielärarinnan Ruth Levander förestod en 

övningsskoleklass för barn med läs- och skrivsvårigheter. 

övningsskolans barn hade samma förmåner som 

övriga skolbarn i Umeå, t ex tand- och hälsovård. 

Umeå tandvårdsklinik började 1929, och fram till 

1951 var avgiften endast 1 kr för år och barn. 1951 

blev avgiften 2 kr. övningsskolans lärjungar fick 

även utnyttja en sedan vårterminen 1936 av Umeå 

stad anställd skolsjuksköterska. Denna tjänst uppehölls 

under flera år av umebarnens »allt i allo» syster 

Anna Hedberg fram till 1949, då Nellie öqvist 

blev seminariets skolsköterska (-1963). Från 1951 

införs frivillig skolfrukost för övningsskolans barn. 

I samband med att umeåseminariet upphörde 

1968, avvecklades även dess övningsskola. Lärarkandidaterna 

i den nya lärarhögskolan får därefter 

sin praktik i grundskoleklasser i Umeå kommun. 

Därmed har folksko llärarutbildningen ännu närmare 

knutits till den offentliga skolorganisationen. 

189

De flesta övningsskollärarna var umeåseminariet 

trogna. Många utförde praktiskt taget hela sin lärargärning 

vid skolan. Som framgår av förteckningen 

över de första ordinarie övningsskollärarna kom flera 

att arbeta mer än 30 år vid seminariet. Under perioden 

tillkom ytterligare några, varav en del fortsatte 

sin verksamhet vid lärarhögskolan. Flera hann 

under sin umeåtid uträtta betydelsefulla kulturinsatser 

vid sidan om sin lärargärning, bl a genom historiskt 

eller pedagogiskt författarskap, folkbildningsarbete, 

politisk verksamhet m m. 

REKTORER, LÄRARE OCH ÖVRIG PERSONAL 

Det var under Nils Nymans långa rektorsperiod som 

överflyttningen till nya seminariet skedde. Före omorganisationen 

till lärarhögskola var ytterligare två 

rektorer verksamma. 

Ernst Sedström var rektor vid seminariet åren 

1939-1943, då han flyttade för att bli rektor vid seminariet 

i Linköping. Hans verksamhet blev kort, 

men den inföll under andra världskrigets år, »då det 

mer än en gång krävdes gott handlag för att klara 

brydsamma situationer», enligt hans efterträdares 

omdöme. Denne blev Karl Fahlgren, som var rektor 

fram till 1964. Fahlgren var född i Skellefteå 1900, 

och hade under 1920- och 30-talen innehaft prästerliga 

förordnanden i olika västerbottensförsamlingar 

och var alltså välbekant med länet. 1936 hade 

han blivit ordinarie lektor vid läroverket i Visby. 

Karl Fahlgren var en uppskattad skolledare och 

hann, vid sidan om sin insats som rektor och lärare, 

utöva historiskt och pedagogiskt författarskap. Han 

var bl a initiativtagare till och ledare för bokförlaget 

Botnia, vilket bl a åren 1957-63 utgav en skriftserie 

för skolbruk, »övre Norrland förr i tiden». 

Från höstterminen 1964 till och med vårterminen 

1968, då folkskoleseminariet upphörde som 

administrativ enhet, uppehölls rektorat av övningsskolläraren 

Harry Plogner. 

1965 utsågs Birger Christoffersson till rektor för 

den nya lärarhögskolan i Umeå, och han var formellt 

seminariets ordinarie rektor läsåren 1965-67. 

190 

Vid 1940-talets början förekom ingen årlig intagning 

vid seminariet, som följaktligen krympte, likaså 

behovet av lärare. Omsättningen på lärarna är låg; 

de ordinarie har stor del av sin undervisningsskyldighet 

förlagd till övningsskolan, som behålls till sin 

storlek. Ett stort antal av de lärare som var verksamma 

vid gamla seminariet följde med till det nya, 

men under 1940-talet lämnar flera trotjänare bland 

lektorerna seminariet, bl a Anna Grönf eldt, Siri 

öhngren-Hallström, Harald Svanberg och Gunnar 

Bondesson — Grönfeldt och Bondesson efter mer 

än 30 års tjänst vid seminariet. 

Förteckningen över lärarna upptar många lärarpersonligheter 

som kom att uträtta kulturella insatser. 

Fritz Thorén, lektor i fysik och kemi, skrev under 

sin umetid några historiska romaner, bl a om 

Karl XII. De sista åren vid seminariet (fram till 

1950) var han helt tjänstledig för litterärt arbete. 

Helge Granat lämnade 1946 sitt lektorat för att till- 

ÖVNINGSSKOLLÄRARE PERIODEN 1938-1968 

Rut Levander 1939-1965 

Nils Sjöberg 1938-1948 

Gunborg Larsson 1939-1962 

Åke Sondén 1944-1948 

Alma Lundin 1946-1955 

Annie Hammarstrand 1946-1949 

Harry Plogner 1947-1968 

Sven Edlund 1947-1951 

Elsa Lundblad 1948-1960 

Ossian Egerbladh 1940-1941, 1948-1960 

Olga Andersson 1948-1953 

Astrid Myrberg 1948-1967 

Birger Mejrud 1958-1967 

Svea Plogner 1960-1968 

Märta Björnvall 1950-1968 

Thorborg Gebart 1962-1968 

Elna Nordin 1948-1966

Seminariets lärarkår 1926. Fr v: okänd, Therese Niemilä, fem okända kvinnor, G Bondesson, Gunnar Appelgren, Martin 

Arnell, Birger Berglind, Einra Silén, Jon Stånd, Engla Ringstrand, framför henne Hildur Hedberg, Gerda Löfgren, Siri 

öhrngren-Hallström, okänd, Ester Middelsten, Anna Gustin, Nils Nyman, Anna Grönfeldt, okänd, K P Berg, Hanna Roseli, 

Jan Edvin Jönsson, Harald Svenberg, K Robert Nilsson. 

träda rektorstjänsten vid det nyinrättade folkskoleseminariet 

i Gävle. 

Några extra ordinarie lärare kom att tillhöra seminariet 

fram till pensioneringen, bl a adjunkten i 

engelska Frederick Charlesworth, 1952-1965. 

Den 1 juli 1939 konstituerades Einar Lundström 

och Oskar Adolf Nilsson att vara innehavare av ordi- 

narie vaktmästartjänster. Redan läsåret 1922-23 hade 

de extraanställts i samband med bygget. De 

tjänstgjorde båda vid seminariet fram till pensionsåldern, 

1952 respektive 1960. O A Nilsson var aktiv 

kommunalpolitiker för socialdemokraterna, bl a 

som stadsfullmäktigeledamot. Som sådan satt han 

tillsammans med rektor Nyman och lektor Grön- 

191

ORDINARIE SEMINARIELEKTORER OCH 

LÄRARE I ÖVNINGSÄMNEN 1939-1969 

Erik Bernhard Gezelius, kristendomskunskap 

(Tjänstgjorde aldrig i Umeå, 1939-1948 

var rektor för realskolan i Sala) 

Lars Alfred Melander, fysik och kemi; utn 1945 

(tjänstgjorde aldrig) 

Seth Valdemar Larsson, modersmålet 

och engelska 1945-1954 

Oskar F R Modess, biologi m hälsolära 1945-1949 

Torsten Setterberg, matematik o kemi 1946-1949 

John Alfred Holmgren, kristendomskunskap 

1946-1960 

Olof Albert Nordberg, modersmålet och 

historia 1946-1960 

Erik Paulsson, psykologi o pedagogik 1947-1963 

Ture K Bjurström, fysik och kemi 1948-1957 

Inga Arvidsson, biologi o hälsolära 1949-1954 

Axel Wennberg, geografi (tjänstgj ej) 1949-1950 

Matti Mörtberg, modersmålet (tjänstgj ej) 1949-1950 

Åke Stille, historia och geografi 1952-1955 

Erik Lindskog, matematik och geografi 1952-1960 

Olof (Olle) Erik Nygren, engelska 1952-1967 

Herbert Markström, modersmålet och 

historia 1956-1962 

Olof Rune, biologi m hälsolära 1957-1967 

Karin F G Borgström, modersmålet och 

historia 1961-1968 (forts) 

David Löfgren, kristendomskunskap 1961-1962 

Ernst Ture Ström, geografi 1960-1968 (forts) 

Ulf Sören Samuelsson, modersmålet 

och historia 1963-1966 

Birger Christoffersson, modersmåletl962-1968 (forts) 

Gunnar Olofsson, kristendomskunskap 1963-1968 

Gösta Carleman, e o lektor, matematik, 

fysik 1951-1956 

Rosa Svanström, gymnastik 1909-1951 

Lilly Christensson, musik 1921-1955 

Axel Sundkvist (1946)-1955-1966 

Karl Engquist, musik 1933-1943 

Nils Andersson, manlig slöjd 1940-1946 

Gunnar Hielte, manlig slöjd 1948-1968 

Gösta Sandin, gymnastik 1939-1959 

Ingerid Wästfeldt-Ersare, gymn 1951-1968 (forts) 

Margareta Regnstrand, hushållsgöromål (1948)-1954 

Gunilla Öberg, kvinnl slöjd (1949)-1953-1968 (forts) 

Ragnar Larsson, teckning (1949)-1959-1968 (forts) 

Alf Westman, gymnastik (1952)-1960-1968 (forts) 

Flera av dessa lärare fortsätter sin verksamhet vid 

Lärarhögskolan i Umeå. 

192 

feldt på 1920-talet, och under 1940- och 1950talen 

med andra till seminariet knutna personer, 

bl a rektor Fahlgren, övningsskollärarna Ruth Levander, 

Sven Edlund (sedermera skoldirektör i 

Umeå) och rektor Sedström. 

Andra trotjänare var bl a Karl Georg Holmgren, 

som 1926 anställdes som trädgårdsbiträde (det nya 

seminariet hade 30.000 m^ tomtmark, det gamla 

bara 5.000). Allt eftersom seminarieträdgården förlorade 

i betydelse fick Holmgren vaktmästaresysslor, 

blev eo vaktmästare 1939 fram till pensioneringen 

1956. Thekla Nyman, rektorns hustru, anställdes 

1922 som rektors expeditionsbiträde och 

blev även hon en trotjänare. 

När det nya seminariet togs i bruk utökades även 

städpersonalen. Vaktmästarfruarna hade ofta detta 

arbete. Bland de många städerskorna som var seminariet 

trogna kan nämnas Anna Pålsson, som arbetade 

mellan åren 1931 och 1958. 

ELEVERNA OCH STUDIEMILJÖN 

Umeå får anses som en skolstad. Såväl allmänna läroverket, 

handelsgymnasiet som seminariet hade 

större upptagningsområden än själva staden. Under 

seminariets hela verksamhetstid var andelen inackorderade 

elever i genomsnitt 80%. Många umebor, ofta 

ensamstående kvinnor, försörjde sig genom att erbjuda 

de studerande helinackordering under skolåret. 

Flera av dessa »skolpensionat» hade fler än tiotalet 

inackorderade. Det var, enligt flera uppgiftslämnare, 

arbetsamt men lönsamt. Utom med att 

städa rummen var inackorderingsvärdinnan låst 

praktiskt taget hela dagen med måltider: te och 

choklad på morgonen, frukost, middag och något 

att dricka på kvällen. Under beredskapstiden på 

1940-talet tillkom problemen med ransoneringen. 

Många målsmän väntade sig också att inackorderingsvärdarna 

övervakade ungdomarna på deras fritid. 

I regel hade de inackorderade regelbundna kontakter 

med sina hem per brev eller telefon. Allt som 

hände den inackorderade under skolveckorna rapporterades 

nog inte. Antagligen fick föräldrarna ändå 

en ganska sann skildring av skol- och inackorderingsmiljön 

och om ungdomarna trivdes eller ej.

Om hur en seminarist upplevde sin tillvaro som inackorderad 

i Umeå på 1940-talet kan man få en 

uppfattning genom utdrag ur några brev skrivna till 

föräldrarna och som modern noggrant samlade. Miljöskildringar, 

händelser och stämningar, bekräftade 

från andra källor (kamrater på samma inackorderingsställe 

och i samma klass) ger, som det förefaller, 

en trovärdig bild av en kvinnlig umeseminarists 

verklighet på 1940-talet. Några bakgrundskommentarer 

lämnar brevskrivaren 1977: »Vi levde under relativt 

små omständigheter, men far önskade att 

hans dotter skulle bli lärarinna. Genom förstående 

lärare hemma i byn fick vi låna pengar, så att jag 

kunde börja realskolan, fast jag knappt visste från 

det ena året till det andra hur det skulle ordna sig. 

Jag hade ibland skuldkänslor för att jag »bara gick i 

skolan» och inte hade börjat arbeta. Mitt självförtroende 

var mycket dåligt. Skolarbetet i realskolan 

gick bra, och jag hade fyra lyckliga år, då jag betedde 

mig som en struts med huvudet i sanden. Men 

jag måste göra något för att försörja mig, helst hade 

jag velat gå i gymnasium, men det hade vi inte råd 

till, och till det fick man inte studielån på den tiden, 

och för övrigt hade man ändå inte varit klar med sin 

utbildning efteråt. Folkskolläraryrket var präktigt 

och bra, och man kunde få studielån för de studierna. 

Jag kommer än i dag ihåg hur jag kände mig en 

sommardag 1944, då jag bestämde mig för att göra 

som pappa och mamma ville, att tentera till seminariet 

i Umeå. Jag visste att jag sålde min själ, men jag 

visste inte vad jag skulle ha den till annars heller. 

Jag trodde, att alla andra som tenterade gjorde det 

av ädla motiv, de ville ut i livet och vara till gagn 

för medmänniskor, och de var försedda med fina 

och mogna känslor för barn. Jag visste, att gav jag 

mig in i det hela, fick jag lov att fullfölja det på något 

vis. Mina föräldrar hade gjort sitt bästa. Jag hade 

skuldkänslor för att jag var tvungen att spela en 

roll, som jag inte hade täckning för. Det enda positiva 

jag kunde se, var att jag skulle få gå i skolan ett 

tag till, få en del av de kunskaper, som de fick, som 

var lyckliga att få gå i ett gymnasium.» Och så brevutdragen. 

Hela lägenheter hyrdes ut möblerade i närheten 

av seminariet och inackorderingshushållen var stora. 

Vid början av höstterminen 1945 rapporterar vår 

brevskrivare hem: »Vi är 9 stycken här hos tant 

Elfrida. Jag delar rum med Ulla, som går i flickskolan, 

och i rummet intill bor hon som går på handelsgymnasiet. 

Förra lördagen hade de högre klasserna 

den s k välkomsthippan för oss »ettor». Det verkade 

ju lagom välkomst förstås. Vi fick springa barfota 

genom två korridorer, där de äldre grabbarna, utklädda 

till rövare, stod och förpassade oss in i klassrum, 

där de tvingade oss att äta mjöl ur koppar och 

dricka saltvatten, målades oss i ansiktet med läppstift 

och sotade ned oss, band ihop håret med ett 

snöre, och så var det småsten bitvis i korridoren. 

Det hela slutade med att två grabbar kastade oss genom 

en dörr i en presenning på andra sidan. Efter 

det här s k inträdesprovet fick vi kaffe och bröd i 

aulan, och efteråt hade vi folklekar och dans efter 

radio och grammofon. Jag var där till halv ett. Jag 

tyckte det var riktigt roligt.» 

Dessa intagningsceremonier, ibland kallade 

»skändningar», som beskrivs i brevet har en lång historisk 

tradition, inte bara inom svenskt skolväsen. 

Den 4-åriga linjens seminarieelever hade mer arbete 

än de som gick den 2-åriga studentlinjen. I 

många ämnen skulle de uppnå studentexamens nivå 

och tillvalsämnen ökade arbetsbördan. »Jag vet inte 

precis om man kan säga att läxorna är långa, men vi 

har rätt mycket kvällslektioner.» 

På fritiden fanns många aktiviteter i och kring seminariet. 

Elevföreningen organiserar de s k klubbarna 

varje lördagafton, då någon klass svarade för arrangemangen. 

Programmet kunde exempelvis vara 

följande: »Två grabbar ur 12 spelade piano för fyra 

händer, nämligen Schuberts militärmarsch. En flicka 

ur var klass sjöng några bitar, och en pojke ur 

sjöng något till melodin 'Samling vid pumpen'. Efter 

programmet var det kaffeservering, och efter 

det folklekar, gammal och modern dans i seminariehallen. 

Jag var där tills det var slut, nämligen klockan 

12.» 

Det förekommer ett rikt utbud av föreläsningar 

av olika slag, ofta illustrerade med skioptikonbilder. 

Föreläsningsföreningen Minerva stod för många. 

Flera seminarister var också på skolorten engagerade 

i nykterhetsföreningar och religiösa samfund. 

Seminariets egna föreningar — om vilka utförligare 

här nedan — exempelvis idrottsföreningen och nykterhetsföreningen, 

var rätt aktiva på 1940-talet. 

Elevhemsföreningen hade möten. Soaréer anord- 

193

nades ibland i seminariet under medverkan av elever 

från både seminariet, läroverket och flickskolan. 

Seminariet arrangerade också konserter i stadskyrkan, 

och gymnastikuppvisningar. På valborgsmässoaftons 

eftermiddag hälsades troget våren med vårsånger 

utanför seminariet, ett par gånger även i Döbelns 

park, med vårtal av en seminarielektor. Gustav 

Adolfs-dagen firades regelbundet med sång, musik 

och tal. 

För seminaristen var de praktiska övningarna både 

viktiga och spännande. »Onsdag och torsdag i 

den här veckan (1946) var jag bort till Västra småskolan 

och hospiterade igen, den här gången i andra 

klassen. Jag hade gymnastik, läsning och teckning. 

På teckningen fick dom göra Farsdagskort. Jag ritade 

på tavlan en sådan där gubbe, som finns avbildad 

i tidningar och på affischer.» 

Mot seminarieutbildningens form och innehåll 

tycks inte seminaristerna själva resa någon kritik 

förrän i början av 1950-talet. Den begynnande medvetenheten 

hos seminaristerna gentemot seminarieinstitutionens 

organisationsledning och studieuppläggning 

kommer fram i elevrådets protokoll från 

denna tid. Redan i oktober 1946 förekom »en diskussion 

på seminariet både med elever och lärare. 

Det var seminarieundervisningen som var på tapeten. 

Ingen tycktes nöjd med den. Sedan fick vi två 

timmar av fredagen anslagna till att fylla i formulär 

om den.» 

De viktigaste föreningarna som var aktiva för eleverna 

var följande. 

I princip var alla seminarister anslutna till elevförbundet— 

efter 1947 benämnt »seminariets elevkår». 

Vissa år, efter 1955, räknar man dock endast 

dem som betalt årsavgiften, och då kan medlemsantalet 

sjunka till ca 90% av hela antalet seminarister. 

Man ser fortfarande som främsta uppgift att anordna 

klubbaftnar, folkdanser och annan underhållning. 

Men nya uppgifter dyker upp. Elevförbundet 

kommer 1939 med i det nybildade »Umeå ungdomsråd», 

och i dess styrelse representerar elevförbundets 

representant samtliga skol- och kamratföreningar 

i Umeå. Under beredskapsåren underhåller 

seminarieeleverna finska fadderbarn. En lånefond 

upprättas som 1945 disponerade 5.000 kr, 1946 

10.000 kr. Tomt för klubbstuga köps i Klabböle. 

Läsåret 1947-48 deklarerar kårstyrelsen avsikterna 

194 

»att stärka skoldemokratin och främja friare undervisningsmetoder». 

Man bildar ett »samarbetsråd» 

mellan lärare och elever. Det är främst trivsel- och 

miljöfrågor som där behandlas. Under 1940-talet 

anordnas i alla klasser studiecirklar på schematid, 

främst i litteratur och samhällsorienterande ämnen. 

Klassutbyten görs årligen med bl a Ranums seminarium 

i Danmark och Nesna seminarium i Norge. 

Man kan märka en tilltagande medvetenhet och 

självförtroendet gentemot skolledningen ökar. 

1944 bildas Seminariernas Elevförbund (SEF) med 

tidningen »Scolasticus». Umeåseminariets elevkår är 

där mycket aktiv, och läsåret 1953-54 fanns SEF:s 

presidium i Umeå. Det är främst elever på den 4åriga 

linjen som är aktiva. Intresset bland seminaristerna 

utanför styrelsen är dock tämligen lamt. 

Man ser i protokoll och redogörelser hur elevstyrelsen 

ofta beklagar sig häröver. 

De frågor som under 1950- och 60-talen behandlas 

både på lokal- och riksplan, är bl a betygsfrågor 

(betygsgradering), former för kunskapsredovisning, 

morgonböner, frånvaroregistrering, serielektioner 

och ekonomiska frågor. 1953-54 gör SEF:s styrelse 

en utredning om låne- och stipendiemöjligheter och 

finner att seminaristerna är missgynnade i förhållande 

till elever vid andra skolor. 1955 startar elevkåren 

en liten affär »Inköpet» i en spelskrubb. Lärarnas 

Inköpscentral startar också vid denna tid vid 

umeåseminariet. Omsättningen för dessa verksamheter 

stiger under 1950-talet för att kulminera med 

cirka 23.000 kr 1960-61. Redan 1962-63 läggs affärsverksamheten 

ner. 

Elevkåren hade även en rumsförmedling som fyllde 

ett stort behov. 1949-50 bildas en kamratförening, 

»Seminarieringen», som knöt samman förutvarande 

elever med kvarvarande lärare och elever, 

sannolikt på initiativ av Karl Fahlgren. 1954 firades 

seminariets 75-årsjubileum med ett specialnummer 

av föreningens tidskrift »Årsringen». Elevkårens 

eget organ hette tidigare »Semiskvida». 

Från mitten av 1960-talet trappas elevkårens arbete 

successivt ner. Pessimism präglar elevkårsordförandens 

redogörelse i juni 1964: »Seminariets 

framtid är oviss. Detta har fått sin återspegling i 

elevkårens arbete. De planer som den haft för framtiden 

har fått vila i avvaktan på besked om seminariets 

gestaltning.»

Umeå folkskoleseminariums idrottsförening 

(UFI) ordnade under läsåren klubbmästerskap i allmän 

idrott och skidåkning samt tävlingsutbyten 

med Luleå seminarium och andra skolor i Umeå. 

Nationella framgångar hade UFI ofta, bl a vann 

man landskamp i gång i Stockholm 1941 mellan 

Nordens folkskoleseminarier. Med stor framgång 

tävlade man i de årliga seminariemästerskapen, såväl 

i friidrott som skidor, UFI vann exempelvis såväl 

skidstafetten för pojkar som lagtävlingen 15 km 

för pojkar och 7,5 km för flickor. Flera friidrottare 

av klass kan nämnas, bl a olympiadvinnaren i tresteg 

Arne Åhman och Erling Mattsson, som åren 

1953-55 dominerade seminariernas SM i stav, tresteg, 

längd och höjd. Föreningen vinner också 

många andra idrottsliga framgångar genom åren, inte 

minst tack vare osjälviskt och uppoffrande arbete 

av gymnastiklärarna. Bl a gjorde Gösta Sandin, 

själv god idrottsman, åren 1939-1959 goda insatser, 

även som initiativtagare och ledare av gymnastikledare- 

och simlärarkurser. 

Läsåret 1939-40 redovisas två kristliga föreningar 

vid seminariet, Umeå kristliga seminaristförening 

(UKS) och umeåkretsen av Fria kristliga seminaristoch 

lärarförbundet, den senare med medlemmar ur 

frikyrkorna (FKSL). Under ett par år kämpar de 

två relativt små föreningarna var för sig, för att 

1943-44 enas i UKS, som då »vill vara ett naturligt 

hemvist för alla kristligt intresserade seminarister i 

Umeå». JKS har regelbundna månadsmöten med 

föredrag, samtal och bibelstudier, utflykter och studiedagar. 

Även för UKS har lärarengagemanget stor 

betydelse. Seminarielärarinnan Elsa Lundblad tycks 

ha varit ett gott stöd. Föreningen åstadkom ett andaktsrum 

vid seminariet. Stöd och hjälp fick föreningen 

av stadens olika kyrkor och församlingar, 

varifrån föredragshållare och bibelstudieledare rekryterades. 

Nykterhetsföreningen vid seminariet var aldrig 

särskilt stor, med som mest ett trettiotal medlemmar 

läsåren 1947-49. Föreningen är helt »död» åren 

1950-60, för att ånyo väckas under en kort period 

1961-63. Under 1940-talet hette föreningen »Vårsådden» 

och under den korta perioden på 1960talet 

»Zenit». Verksamheten bestod utom kamratträffar 

i folkdanscirklar, föredrag och utflykter. En 

viss propagandaverksamhet för helnykterhet be- 

drevs både utanför och inom seminariet. 

Två andra föreningar fanns vid seminariet, mer 

eller mindre knutna till skolans ledning. 1946 bildades 

Umeå Folkskoleseminariums Skolfilmförening, 

som hade till ändamål att inköpa undervisningsfilm 

för att upprätta ett filmarkiv vid seminariet och att 

genom föredrag, demonstrationer och praktiska övningar 

göra medlemmarna förtrogna med skolfilmens 

användning och möjligheter. En av initiativtagarna 

var lektor Oskar Modess, och det är under 

hans tid föreningen har sin mest omfattande verksamhet, 

bl a med visning av nära 200 filmer per läsår. 

1956 är sista året föreningen redovisar någon 

verksamhet. 

Läsåret 1951-52 bildades seminariets konstförening, 

som redan det året anordnade 5 konstutställningar. 

Utställarna betalade utställningslokalen med 

konstverk, vilket gav seminariets konstsamling värdefulla 

tillskott. 

Författaren har utnyttjat följande litteratur: 

S O ARCADIUS Bilder till svenska folkskolans 

historia. 1898. 

B J:SON BERGQVIST Skola och seminarium. 1924. 

OLOF EHNEROTH Folkskolan i Sverige. 1863. 

EMIL EIJAS Svenska folkskolan 100 år. 1942. 

S MARKLUND Vårskola. 

GIDEON SANDAHL Folkskoleseminariet i Härnösand. 

1910. 

Svenska folkskolans historia, 2-4. 1940-42. 

VÄSTERBOTTEN 1926. 

Uppgifter har vidare hämtats ur artiklar i 

Västerbottens-Kuriren och skoltidningarna 

Semiskvida och Årsringen, samt i arkivhandlingar 

från Härnösands seminarium, Umeå 

folkskollärarinneseminarium samt Umeå kommun. 

195

Dagens lärarutbildningar i Umeå 

I och med att högskolereformerna (U 68) trädde 

i kraft den 1 juli 1977 inträdde organisatoriskt 

stora förändringar av lärarutbildningen i Umeå. 

De tidigare självständiga myndigheterna Lärarhögskolan, 

Förskoleseminariet, Seminariet för 

huslig utbildning och SIHUS (Statens Institut 

för Högre Utbildning av Sjuksköterskor) organiserades 

inom en av Umeå universitets fem yrkesutbildningssektorer, 

sektorn för undervisningsyrken. 

(De övriga yrkesutbildningssektorerna inom 

universitetet är sektorerna för tekniska yrken; 

administrativa, ekonomiska och sociala yrken, 

AES; vårdyrken; kultur- och informationsyrken, 

K&I. 

Lärarhögskolan 

Sektorn för undervisningsyrken (lärarutbildningarna) 

är nu den största yrkesutbildningssek 

torn såväl resursmässigt (i kronor) som när det 

gäller antalet, med sina 1.657 årsstuderande. 

Inom sektorn finns för närvarande följande 

14 utbildningslinjer: 

Barnavårdslärarlinjen 

För sk o llära r linjen 

Handels- och kontorslärarlinjen 

Hushållslärarlinjen 

Hushållslärarlinjen, 2-ämnesutb 

Industri- och hantverkslärarlinjen 

Lågs tadielära r linjen 

Mellanstadielärarlinjen

Studie- och yrkesorienteringslinjen 

Teckningslärarlinjen 

Textillärarlinjen 

Speciallärarlinjen 

Vårdlärarlinjen 

Ämneslärarlinjen. 

När det gäller bredden, antalet lärarutbildningar, 

ligger Umeå universitet inte någon annan universitetsort 

efter. Umeå, sedan länge känt som 

»skolstaden», lärarutbildningsstaden, lever fortfarande 

mer än väl upp till sitt rykte. Med undantag 

av endast slöjdlärare, gymnastik- och musiklärare 

finns vid universitetet alla tänkbara lärarutbildningsalternativ. 

Nya utbildningar kommer 

också ständigt till, exempelvis teckningslärarlinjen 

så sent som 1976, en ny hushållslärarutbildning 

1978. Även i år kan en ny möjlighet erbjudas, 

eftersom Musikhögskolan i Piteå i samarbete 

med Umeå universitet förlägger två av sina fyra 

års musiklärarstudier till Umeå. Till hela detta 

utbildningsutbud kan 1879 års folkskollärarinneutbildning 

sägas vara det blygsamma ursprunget. 

Walter Rönmark.

Landstinget och småskollärarutbildningen 

När den statliga lärarutbildningen började för hundra 

år sedan hade redan i drygt tio år en av landstinget 

organiserad utbildning pågått i länet. Upprinnelsen 

var två motioner som ingavs till 1866 års landsting, 

vari framhölls det angelägna i att utbyggnaden 

av den sedan 1842 obligatoriska folkskolan påskyndades 

i länet. Den ena motionen framhöll bl a: »Då 

väl knappt någon kan förneka, att t ex en bland 

hundra personer av länets allmoge kan skriva sitt 

namn, troligen icke en bland 5-600 personer kan 

sätta sina tankar på papper och läsa en skriven rad 

samt nära nog icke en bland tusende kan skriva en 

riktig svensk mening, torde behovet och nödvändigheten 

av uppoffringar för ändamålets vinnande icke 

kunna bortresoneras, i synnerhet under nuvarande 

förhållanden, då allmogen lika väl som varje annan 

svensk medborgare är lika berättigad att erhålla 

som skyldig att mottaga såväl kommunala som riksdagsmannauppdrag, 

vilka fordra bildning och insikter 

och de skola kunna nöjaktigt fullgöras.» Redan 

följande år framlade den utredningskommitté som 

tillsatts ett förslag som innebar dels att ett stort antal 

skolor måste inrättas, varav 2/3 på grund av länets 

vidsträckthet och fattigdom borde vara småskolor, 

dels att lärare i dessa skolor skulle utbildas 

hos de folkskollärare som redan fanns verksamma i 

länet. Som nya lärare borde helst kvinnor anställas, 

»dels för deras större förmåga och fallenhet att 

198 

handleda små barn, dels ock därför att de kunna 

för billigare lön erhållas». 

Utbildningen började 1869 med 4 elever i Skellefteå, 

2 i Nordmaling, 2 i Ume landsförsamling, 1 i 

vardera Sävar och Lycksele. Denna typ av decentraliserad 

utbildning av småskollärare fortsatte med 

vissa förändringar under 1870-talet. En normalisering 

av undervisningen kom 1878, då en instruktion 

antogs. Lärotiden skulle vara minst sju månader. 

Den första tvåårskursen ägde rum 1888 i Skellefteå. 

1894 beslutade landstinget att seminariet i 

Skellefteå skulle permanentas och ett motsvarande 

beslut togs för Lycksele 1899, där en tvåårskurs 

första gången genomförts 1892-93 och sedan från 

1897. Trots detta var lärarbristen i länet besvärande 

vid sekelskiftet 1900 och beslut fattades om ytterligare 

ett seminarium på Västerhiske 1904. Det 

upphörde redan 1911. 

För seminariet i Skellefteå uppfördes en särskild 

byggnad 1906, tillbyggd 1921. Seminariet i Lycksele 

upphörde 1922, sedan staten beslutat inrätta 

ett treårigt seminarium där. Seminariet i Skellefteå 

upphörde 1929. 

Uppgifterna sammanställda efter Eola Gidners uppsats 

»Västerbottens läns landstings småskoleseminarier» i VÄS- 

TERBOTTEN 1934 och Elin Jonssons »Småskoleseminariet 

i Västerhiske» i VÄSTERBOTTEN 1952.

Lärarna och hembygdsrörelsen 

Seminariets ambitioner att i lärarutbildningen utveckla 

personligheter som i isolerade bygder skulle 

kunna verka som folkupplysare och kulturarbetare 

har skymtat i Ola Raninges seminariehistoria. En 

rektor som Karl Fahlgren med hans intresse för 

bygdehistorisk forskning kom givetvis att betona 

denna målsättning för utbildningen. Många lärare 

kom att bli lokalhistoriska, bygdehistoriska forskare 

av rang. VÄSTERBOTTEN har haft upprepade 

anledningar att fästa uppmärksamheten på pionjärer 

som O P Pettersson, Nils Eriksson och Tyko 

Lundkvist. Åtskilliga återfinns också bland hembygdsrörelsens 

pionjärer i länet. Följande serie av 

personporträtt vill belysa några av dessa insatser 

gjorda av en nu bortgången lärargeneration. 

I det utdrag ur Berta Hanssons bok om sina lärarår 

i Fredrika, som här återges, beskrivs hur kärnan 

till en bygdehistorisk samling, en hembygdsgård i 

miniatyr spontant kan växa fram i en undervisningssituation. 

Många hembygdsgårdar har faktiskt haft 

sin startpunkt i en folkskolas materialrum. I en artikel 

i seminarietidningen »Årsringen» pläderar Karl 

• Det är lustigt att notera hur små obetydliga 

ting kan göras märkliga med hjälp av fantasin. 

Som nu vårt s k museum. Det är i själva verket 

en vanlig trälåda som Erik och Karl-Oskar inrett 

med väggar som bildar fack. I facken förvarar 

vi etiketterade och till museiföremål 

upphöjda ting. 

Först kom någon med ull i olika former. 

Nyklippt, kardad och spunnen. En annan kom 

med lin på olika stadier. Någon medförde en 

vacker snäcka, en tredje eller fjärde lämnade 

ett fågelägg till våra samlingar. Lisa ordnade 

olika sädesslag i små askar. Av utrymmesskäl 

bestämde vi oss för att begränsa vårt samlande. 

Inga köpesaker fick komma ifråga. På det sättet 

skulle alla kunna dra sitt strå till stacken. 

Det gällde bara att vara uppfinningsrik. En 

dag låg prydliga rader av olika sorters mossor 

Fahlgren helt följdriktigt för upprättandet av skolmuseer 

och för ett utbyte av material skolmuseerna 

emellan. Men det karakteristiska för många av hembygdsrörelsens 

pionjärgestalter är att deras målsättning 

inte enbart är att skapa en museal samling eller 

en hembygdsgård, utan att utveckla mångskiftande 

kulturella verksamheter som bygger på en 

grund av historisk självkännedom. De vill återge åt 

sin bygd en kulturell identitet, ett självmedvetande 

som sedan kan leda till ett självständigt kulturskapande. 

Lägg märke till Carl Segerståhls uttryck 

»bygdekulturella strävanden», som innehåller så 

mycket mer än arbetet på en hembygdsgård, eller 

vad Elis Essegård skriver om framtidsinriktade 

hembygdsstudier. 

Påfallande med dessa lärare är att många av dem 

kommer från bygder långt från den där de var verksamma, 

att det gav dem en klarsyn och en lyhördhet 

för det särpräglade och genuina i de traditioner 

och människor de mötte, att det utlöste deras lidelse 

för en vitaliserande hembygdsrörelse. 

på mitt bord. En annan dag kottar, bark, benknotor 

och några mineral som vi examinerade 

och etiketterade. »Tyck fröken 'tjuken' dug' 

ti museet», undrade Alf i morse. Vi pratade 

lite om »tjuken», trädsoppen, som förr i tiden 

brändes i öppen eld mot myggplågan och bestämde 

oss för att den var värd en plats i samlingarna. 

När Henrik kom med en uppstoppad 

fågel och några ovanliga fjädrar var entusiasmen 

stor. Den skulle bli ännu större den dag 

Karl-Oskar kommit över en smidig vit hermelin 

i uppstoppat skick. Vi kunde inte nog beundra 

den. Den höjde avsevärt standarden på 

vårt museum. 

Ur Berta Hansson, Mina ungar. Dagbok från en byskola. 

Stockholm 1979. 

199

Carl Segerståhl 

och Degerfors-bygden 

Anders Lundström 

Carl Segerståhl var verksam i Vindeln i nära 30 år. 

Från 1929 till 1948 var han lärare på Vindelns folkhögskola, 

och från hösten 1948 fram till sin död i 

maj 1958 var han skolans rektor. 

Carl Segerståhl var född i Norrköping den 12 maj 

1899. Hans mor var barnmorska och hans styvfar 

var snickare. Carl Segerståhl tog studentexamen i 

Norrköping 1919. Han blev sedan fil kand i Lund 

med ämnena folklivsforskning, arkeologi, religionshistoria 

och nationalekonomi. Under studieåren i 

Lund på 1920-talet arbetade han under flera år som 

amanuens på Kulturen i Lund under dåvarande docenten 

C W von Sydow. Sin första kontakt med 

folkhögskola fick han på Hola folkhögskola, där 

han arbetade som lärare i två år. År 1929 blev han 

sedan lärare vid Vindelns folkhögskola. Han gifte 

sig där i början av 1930-talet med Elisabet Söderblom, 

dotter till jordbrukskonsulenten Johan Söderblom 

i Vindeln. Hon var folkskollärare och var 

själv mycket intresserad av folklivsforskning. 

200 

Carl Segerståhl beskrivs av f d elever jag kommit 

i kontakt med som en fascinerande lärare. Han hade 

en bred bildning, och han var en god berättare. 

Han hade en god portion humor och var mycket 

okonventionell, ibland en smula burdus, i sitt sätt. 

Med sin förmåga att entusiasmera andra blev han 

mycket omtyckt som lärare. Han var en folkhögskollärare 

i den grundtvigska traditionen, för vilken 

det levande ordet var det väsentliga. När han senare 

tjänstgjorde som rektor, kunde denna inställning 

till det pedagogiska arbetet ibland komma i konflikt 

med formella krav från Skolöverstyrelsen. 

Hans motvilja mot detta tjänsteåliggande framgår 

tydligt, t ex av årsredogörelsen för 1956-57: 

»Denna redogörelse för vad som genomgåtts på 

timmarna är för kort och för lång. Den säger just 

ingenting om det genomgångnas förtjänster eller 

fel. Det är en matsedel i efterhand. Bara den som 

ätit vet hur maten var, om den kändes god och 

till gagn eller om den var på annat sätt beskaffad. 

— Vid härvarande folkhögskola driver varje lärare 

undervisning efter sitt huvud. Konsten är att 

så möta eleverna, att det blir så fruktbärande 

kontakter som möjligt.» 

Innan innehållet i de genomgångna kurserna presenteras 

kommer Carl Segerståhl med följande slutkläm: 

»Här föreligger således 'det levande ordet' 

nedtorkat till hö». 

Byråkrati och överhet hade ingen vän i Carl 

Segerståhl. Han var konfessionslös och han var aktiv 

republikan. Det berättas, att han vid Gustaf VI 

Adolfs besök i Vindeln dels underlät att hissa flaggan 

på folkhögskolan, dels tog eleverna med sig till 

Abborrtjärn för att bada. 

Som rektor styrde han sin skola med fast hand, 

och eleverna hade stor respekt för honom. Men 

Carl Segerståhl gjorde också stora insatser för hela 

bygden. Folkhögskolan fungerade under hans tid 

som ett bildningscentrum för hela socknen. Dörrarna 

var öppna för traktens innevånare som besökte 

utställningar, deltog i kurser och hörde på föredrag 

av skolans lärare och föreläsare från andra håll. 

Carl Segerståhls främsta insats inom hembygdsrörelsen 

var utan tvekan hans arbete på att få till 

stånd en hembygdsgård i Vindeln. I en lång artikel 

av Carl Segerståhl, publicerad i Svensk bygd och 

Folkkultur 1946 med titeln »Bygdekulturella strä-

vanden i Degerfors socken», ger han själv en utförlig 

beskrivning av hembygdsgårdens tillkomst. Det 

framgår av hans artikel att han såg Vindelns folkhögskola, 

som startade 1905, som den naturliga 

centralpunkten för hembygdsintresset i Degerfors. 

Redan från skolans start hade eleverna fått göra 

uppteckningar av dialekt och folkminnen, och man 

hade samlat »allmogeetnografiskt intressanta föremål». 

Allt detta material finns fortfarande bevarat i 

folkhögskolans arkiv, och uppteckningarna kopierades 

i början av 1970-talet för Dialekt- och Folkminnesarkivet 

i Umeå (DAUM). 

I sin artikel nämner han särskilt tre personer som 

banat väg för fortsatta insatser för hembygdsintresset: 

»Skolans första rektor, fil kand A Th Vifell, 

hans hustru, folkhögskollärarinnan Ingeborg Holmström-Vifell 

och skolans andrelärare, fil kand Nils 

Häggström». Carl Segerståhl nämner också Waldemar 

Palmblad, som i studiecirklar på 1930-talet stimulerade 

till intresse för bygdehistoriskt uppteckningsarbete. 

Palmblad gjorde själv många uppteckningar 

under de knappa två år under 1930-talet, då 

han var lärare vid Vindelns folkhögskola, framför 

allt av sägner kring lappen Spå-Klemmet, som blev 

dräpt i Tegsnäset 1789. 

Nils Häggström, som var lärare vid Vindelns folkhögskola 

till sin död 1926, hade redan på 1910talet 

tankar på en bygdegård. När Jacob-Jans-gården, 

som stod i gamla Degerfors by, revs 1915, 

övertalade han ägarna att märka upp stockarna och 

bevara dem med tanke på en framtida bygdegård. 

Carl Segerståhl berättar vidare att några hembygdsintresserade 

människor i Degerfors träffades 

»någon gång år 1931». Bland dessa var kassör Franz 

Olsson, sedermera faktor i SCA. Närvarande var 

också skogsinspektör Adrian Fällman, agronom, 

fil kand Gustaf Malmros och Carl Segerståhl. 

Resultatet av detta sammanträde blev att Carl 

Segerståhl fick i uppdrag att ta kontakt med Nordiska 

museet för att i samråd med museet utarbeta 

stadgar för den planerade hembygdsföreningen. 

Det kom att dröja till våren 1935, innan man 

skrev ett upprop till sockenborna med en inbjudan 

till att bilda en hembygdsförening. Den 10 juni bildades 

som en av de första i länet Degerfors sockens 

bygdegårdsförening. Det konstituerande mötet 

hölls på Ordenshuset. Det förslag till stadgar som 

Carl Segerståhl utarbetat antogs med några smärre 

ändringar. Stadgarnas § 1 inleds med orden: 

»Degerfors sockens bygdegårdsförening har till 

uppgift att till glädje för nuvarande och kommande 

generationer med största möjliga fullständighet 

bevara en gammal gård av för socknen karakteristisk 

typ.» 

I stadgarna anges vidare, att man genom gåvor 

och köp ska skaffa byggnader och inventarier som 

man med största möjliga omsorg skulle söka återföra 

till ursprungligt skick, samt att man ska föra ett 

noggrant register över föreningens inventarier, så 

att det också kan komma forskningen till fromma. 

Man skulle vidare anskaffa och bevara hadnlingar 

som belyste byggnadernas historia och göra uppteckningar 

av muntliga berättelser kring dessa byggnader. 

Vidare skulle föreningen genomföra sitt 

program i samverkan med »Riksantikvarien, Nordiska 

museet och Västerbottens läns hembygdsförening». 

Föreningen skulle också samarbeta med »inom 

bygden befintliga, ideella och kulturella föreningar 

med intresse för hembygdskunskap och 

hembygdsvård». 

Carl Segerståhl blev vald till ordförande i den 

första interimstyrelsen. Han kom att stå kvar som 

ordförande för föreningen till sin död 1958. Med 

sin gedigna bildning och sitt breda kulturella intresse 

i förening med god organisationsförmåga och en 

förmåga att entusiasmera människor måste han ha 

varit sällsynt väl skickad för denna uppgift. Föreningens 

förste sekreterare blev agronom Gustaf 

Malmros, sedermera rektor för Lantmannaskolan i 

Vindeln. I honom hade Carl Segerståhl ett gott stöd 

i sitt arbete för hembygdsföreningen. 

I »Bygdekulturella strävanden» skildrar Carl Segerståhl 

föreningens fortsatta verksamhet. År 1936 inköpte 

föreningen Jacob-Jansgården och en tomt 

kallad Stridfeldtstomten. Det har berättats mig att 

Carl Segerståhl och Gustaf Malmros till en början 

velat ha hembygdsgården förlagd till Kinnekulle, 

ett område nedanför älvbrinken, mellan folkhögskolan 

och Vindelälven. Där hade folkhögskolan 

brukat ha sina midsommarfester. Franz Olsson, och 

framför allt Rudolf Johansson, som var ägaren till 

Jacob-Jansgården, motsatte sig bestämt detta. »Den 

ska stå på Stridfeldtstomten, annars blir det ingen 

affär», sa Rudolf Johansson. Idag är nog alla glada 

över att det blev så. 

På Stridfeldtstomten, som är högt belägen ovan- 

201

för gamla Degerfors by med en fin utsikt över Vindelälvens 

dalgång, hade ursprungligen stått ett soldattorp. 

Ingen byggnad fanns kvar, men en vårdträdgrupp 

av hägg och rönn står där fortfarande. 

Föreningen köpte så pass mycket mark, att man hade 

gott om utrymme för nyförvärvade byggnader 

och för de fester som årligen hålls där. 

År 1937 påbörjades uppförandet av den blivande 

mangårdsbyggnaden, Jacob-Jansgården, och 1938 

stod denna gamla byggnad, byggd 1808, påbyggd 

1844, färdig att användas på nytt. Nävertak var lagt, 

spiselmurar uppförda, och golvtiljor, innertak och 

150 fönsterrutor »av det gamla tunna gröna slaget» 

fanns på plats. Det förtjänar att nämnas, att Carl 

Segerståhl själv hade anskaffat en stor del av inventarierna 

genom att cykla runt i byarna och tinga 

gamla föremål och inredningsdetaljer. Det allra mesta 

skänktes eller köptes för en billig penning till 

Jacob-Jansgården, såväl som till alla de övriga byggnader 

som uppfördes under 1930- och 40-talen. 

Detta kunde ske av två skäl. Dels väckte Carl Segerståhl 

en stark entusiasm hos de flesta för tanken på 

en hembygdsgård, dels betingade föremål och byggnader, 

i varje fall till en början, inget högre kommersiellt 

värde. En anteckning i bygdegårdsföreningens 

protokoll från 14 juni 1942 visar emellertid 

att man var ute i sista stund. Ur § 11: 

»Ordföranden lämnade en redogörelse över nyligen 

gjorda undersökningar angående möjligheten 

att erhålla ett för 1800-talet tidstypiskt högfähus 

med port och foderlada och loge, avsett att ansluta 

till den redan uppförda storhässjan. Av redogörelsen 

framgick att nämnda byggnader redan 

nu vore svåra att anskaffa och att man ännu endast 

hade ett fåtal lämpliga att välja på, vilka liksom 

alla gamla uttjänta byggnader nu hotades av 

rivning för att användas till framställning av gengasved, 

för vilket ändamål de visat sig synnerligen 

värdefulla. Genom denna nya användning, de 

gamla utrangerade byggnaderna erhållit, hade de 

också avsevärt stigit i pris.» 

Så berättar Carl Segerståhl vidare om hur man de 

kommande åren, föremål för föremål, byggnad för 

byggnad byggde upp hembygdsgårdens samlingar. 

En storhässja och en stolpbod kom på plats 1939. 

Ett högfähus med lagårdsport och hölider och en 

tröskloge kom 1943. Kamsjögården, som blev om- 

202 

rådets sommarhus, började uppföras 1944 och stod 

färdig 1945. 

Carl Segerståhl berättar också, att föreningens 

främsta inkomstkälla varit de årliga fester som föreningen 

anordnat två veckor efter varje midsommar. 

Detta gäller ända fram till i dag. Hembygdsfesten 

har arrangerats av hembygdsföreningen varje år sedan 

1936. I år anordnades den 44:e festen. 

Under Carl Segerståhls tid ställde folkhögskolans 

elever i stor utsträckning upp som funktionärer vid 

dessa fester. Man inledde festerna med festtåg, som 

drog genom Vindeln upp till hembygdsgården. 

Hembygdsområdet var naturligtvis hela bygdens 

angelägenhet, men Carl Segerståhl använde den 

även i sin undervisning. Hembygdsgården utnyttjades 

också av folkhögskolan för brasaftnar med lekar, 

sång och musik, i synnerhet på fettisdagarna, 

då man samlades i Jacob-Jansgården efter skidutflykterna 

till Pärlandsbacken. 

»Bygdekulturella strävanden» avslutas med orden: 

»I bygden har samhörighetskänslan otvivelaktigt 

stärkts genom dessa strävanden. Det är att hoppas, 

att vad som hittills blivit gjort ännu bara är 

en obetydlig början.» 

Att kalla det som då uträttats för en obetydlig 

början, var väl något av ett understatement, men 

det visar också hur vida ambitioner Carl Segerståhl 

hade. Nog tycker man ändå att han borde ha känt 

en berättigad stolthet över vad som uträttats. 

En av Carl Segerståhls första insatser vid folkhögskolan, 

en insats som också fick betydelse långt 

utanför Vindeln, var att han startade tidskriften 

»Vindeln». Tidskriften var avsedd att vara en sammanhållande 

länk mellan skolan och dess elevförbund, 

en förening för f d elever. Fram till 1930talet 

och ända in på 1950-talet kom skolans elever 

huvudsakligen från landsbygden, inte minst från 

Degerfors socken. För att sprida tidskriften organiserade 

Carl Segerståhl lokala ombud i varje större 

by i Degerfors och i övriga socknar i Västerbotten. 

Ombuden skulle söka upp forna elever och söka få 

dem att prenumerera på tidskriften. 

I redaktionens programförklaring i tidskriften 

Vindelns första nummer, nr 1 1933, heter det: 

»Förutom minnen och erinringar, uppgifter om 

vår skolas utveckling och liv, om f d elever och 

deras öden och förhållanden, ville vi att tidskrif-

ten skulle innehålla uppsatser av kulturhistoriskt, 

litterärt, socialt och över huvud taget allmänbildande 

innehåll.» 

Tidskriften gavs ut fyra gånger om året. Sidantalet 

varierade mellan 30 och 40. Den utkom utan avbrott 

i 33 år. Det sista numret var nr 4 1965. 

Redaktionens förhoppningar 1933 kan sägas mer 

än väl ha infriats. Carl Segerståhl var dess redaktör 

under de första fem åren. Från 1938 till 1958 var 

han dess ansvarige utgivare. Flera av de artiklar som 

Carl Segerståhl redigerade och skrev under sin tid 

som redaktör har direkt anknytning till hans vida 

kulturella intressen och inte minst till hans intresse 

för folklivsforskning. Redan i nr 2 1933 finns en artikel 

av hans forne lärare, lundaforskaren C W von 

Sydow, med titeln »Våra folkminnen och betydelsen 

av deras insamling», 

von Sydow skriver: 

»I varje socken borde de (folkminnena) insamlas 

så fullständigt som möjligt utan hänsyn till om 

samma eller liknande material redan upptecknats 

i grannsocknen. — Folkminnen som inemot vår 

tid bevarats i folkets minne måste ohjälpligt försvinna 

om man dröjer längre med att ta vara på 

dem.» 

I »Vindeln» publicerades under 1930-talet en 

samling ordstäv från Västerbotten, upptecknade av 

elever vid skolan. Här finns också bidrag av Waldemar 

Palmblad om sägner kring Spå-Klemmet och en 

rad andra artiklar med anknytning till västerbottnisk 

folklore och kulturhistoria. Ett av Carl Segerståhls 

specialintressen finns i en av hans artiklar 

från 1930-talet. Den har titeln Hjälpspråksfrågan, 

och är en entusiastisk plädering för det konstgjorda 

språket occidental. I nr 3 1937 skrev Carl Segerståhl 

om början till det som skulle bli hans stora insats 

i Vindeln: Degerfors bygdegård. 

Tidskriftens karaktär växlar under åren beroende 

på tidsfaktorer och på den intresseinriktning som 

dess redaktörer hade. Kulturhistoria och folklivsforskning 

fick ett markant utrymme under Carl 

Segerståhls ledning. Författaren Lars Englund var 

lärare vid folkhögskolan under 1950-talet till sin 

död 1959. Under de år han var redaktör för tidskriften 

innehöll den talrika skönlitterära inslag av 

hög kvalitet. Ambitiösa artiklar om konst och 

konstnärer dominerar under de sista sex och ett 

halvt år då Jacques Tersmeden var redaktör för tidskriften. 

Även från tiden efter 1937 och fram till 1958 

finns åtskilliga bidrag i »Vindeln» skrivna av Carl 

Segerståhl. Bidragen speglar hans vida intresseområden. 

Flera av hans artiklar handlar om folkhögskolan 

och dess lärare och rektorer, men där finns 

även artiklar av många andra slag. Förutom kulturhistoriska 

och folkloristiska artiklar och bidrag med 

direkt anknytning till Degerfors bygdegårdsförenings 

verksamhet finner man under dessa drygt 

tjugo år litterära försök, dikter, prosaskisser och 

aforismer. Aforismerna är ofta mycket humoristiska. 

Här finns också litteraturrecensioner och artiklar 

om konst. 

Konst var ännu ett av Carl Segerståhls stora intressen. 

Han gick aldrig i målarskola, men han var redan 

som barn intresserad av att rita och måla. Mot 

slutet av 1930-talet började han rita i färgtusch. 

Från 1939 och ett tiotal år framåt målade han i olja. 

Mot slutet av 1940-talet övergav han oljan och 

gjorde en mängd teckningar i tusch. Under sommarferierna 

bodde familjen ofta i Norrköping och han 

hade där kontakt med flera östgötakonstnärer. Han 

hade två separatutställningar — en i Umeå 1945 och 

en i Norrköping 1953. 

Carl Segerståhl hade utan tvivel också en litterär 

talang. En anspråkslös bok med titeln Barndomens 

stigar, tryckt på eget förlag 1951, vittnar om hans 

litterära begåvning. I tretton kapitel skildrar han sin 

barndoms somrar hos sina morföräldrar, eller rättare, 

sin styvfars föräldrar, på en liten gård i östergötland. 

Boken inleds med orden: 

»Detta är inget litterärt försök. — Mindre märkliga 

ting än de som här skildras, kan väl knappast 

tänkas, men det mindre märkliga hör också till livet, 

och det som en gång fått sin plats i tillvaron 

kan väl också vara värt att skildras.» 

I detalj skarpa bilder skildras livet i ett småbrukarhem 

kring 1910. Farfar och farmor levde ett enkelt, 

stilla liv utan åthävor. Allt detta är upplevt 

med 10-15-åringens ögon. Porträtten av farföräldrarna 

är skrivna med stor varsamhet och aktning. 

Visst är det sommarlovsbarnets perspektiv, men 

med stor ödmjukhet och med en behärskad nostalgi 

söker sig den vuxne Carl Segerståhl tillbaka till tidiga 

natur- och kulturupplevelser. Skildringen domineras 

av minnen av små, nära ting som kakel- 

203

ugnar och slipstenar. Där finns också sommarljusa 

minnen av människorna, lekarna och smultronställena. 

Här finns rysningarna inför berättelserna om 

traktens galgbacke. Allt detta gav näring åt hans 

fantasi och känsla. Även de mörka sidorna i livet 

finns med. Ibland kommer il av en existensiell ångest 

och ett medvetande om tidens sociala problem, 

t ex i avlyssnade samtal om storstrejken. Men »Barndomens 

stigar» vittnar inte minst om ett tidigt 

grundlagt intresse för bygdehistoria. 

Vindelns municipalsamhälle fick sin stadsplan 

fastställd 1939. Några år därefter tillsattes en kommitté 

med uppdrag att komma med förslag till gatuoch 

kvartersnamn i Vindeln. Ordförande var fabrikör 

Magnus Lindgren. Carl Segerståhl blev adjungerad 

till denna kommitté, som arbetade 1943-44. Arbetet 

resulterade i ett detaljerat förslag, som finns 

bevarat i hembygdsföreningens arkiv. Enligt Magnus 

Lindgren lade Carl Segerståhl ned ett stort arbete 

på att hitta lämpliga namn. Namnen har i hög grad 

anknytning till de topografiska förhållandena, till 

verksamheter som bedrivits och till personer som 

verkat och levat i Vindeln och i Degerfors by. Gatuoch 

kvartersnamnen är alfabetiskt ordnade, och 

kommentarerna vittnar om omfattande bakomliggande 

ortnamnsstudier, t ex: 

»Bastubacken, gammalt namn; bastun låg där 

folkskollärare Moritz nu har sin gård, och kallades 

Jacob-Jan-bastun; där fanns 'friarspånga' 

över bäcken, nu stordiket, med en tall på vardera 

sidan av Hörnstensbacken, efter en familj Hörnstens 

hem där.» 

Redogörelsen för kommitténs arbete är skriven 

av Carl Segerståhl, och han kommenterar förteckningen 

på följande sätt: 

»Säkerligen kunna de bygdehistoriska glimtar, 

som dessa motiveringar ge, i en framtid vara av 

intresse för dem som vilja forska något i hembygdens 

gångna liv.» 

Som synes ligger detta arbete helt i linje med de 

idéer som ligger bakom Carl Segerståhls arbete med 

bygdegårdsföreningen och hans övriga bygdekulturella 

strävanden. 

Carl Segerståhl tog också aktiv del i en rad andra 

föreningar i Vindeln. 1947-52 var han ordförande i 

Vindelns idrottsförening. Särskilt under denna tid 

tog idrottsföreningen en aktiv del i festtågen som 

inledde hembygdsfesterna. Hans organisatoriska ta- 

204 

Ur tokaforismer av Carl Segerståhl och andra 

i Vindeln nr 1 1953: 

Om man bryter en lans eller spräcker en tarm — 

allt är gjort för den goda saken. 

Om man slapp sova, skulle man hinna med många 

fler onyttiga ting. 

Att äta helstekt gris förutsätter inte att man äter 

upp hela grisen. 

När du tycker, att en katt jamar mot månen, var 

inte så säker; det kan vara mot en av stjärnorna i 

Plejaderna. 

Man kan inte komma över ån två gånger i följd från 

samma håll. 

Lördagskvällarna skulle smaka bäst på måndagsmorgnarna. 

För en officer står alla träd i enskild ställning. 

Om någon säger att han är greve, så fråga honom 

om han kan sy i en byxknapp. 

Man kan inte på en gång göra höger och vänster om 

— såvitt man inte tillhör generalstaben. 

Att man inte kan sova, kan lätt hålla en sömnlös. 

Om såväl solen som lamporna skulle sprida mörker, 

finge man börja dagen med att dra ner rullgardinerna 

och släcka lamporna. 

Det är inte alltid önskvärt, att vi blir så förtroliga 

att vi doppar skorpor i samma kopp. 

Ordnar och medaljer borde sättas på huvudet för 

att skyla defekterna. 

Många tycker inte om när näktergalar sjunger; de 

kanske skulle föredra att steka dem. 

Var så vanlig som möjligt, så att inte dina medmänniskor 

kan misstänka något! 

Regnbågen är den vackraste av illusioner, och den 

flyttar sig också, allt eftersom vi närmar oss den.

langer kom väl till pass när VIF anordnade SM i slalom 

1951. Carl Segerståhl var aktiv även inom Skidoch 

Friluftsfrämjandet. Han var vice ordförande 

1947-52 och ordförande 1952-55. Hans främsta insats 

där var att han organiserade en insamling i 

socknen, så att föreningen kunde förvärva Oldmanska 

gården från Granö. Den fraktades vintertid, 

stock för stock, till skidbacken på Buberget, där 

den sedan uppfördes och renoverades, över 15.000 

kr samlades in i bygden, och intresset sporrades genom 

Carl Segerståhls idé att sätta upp en barometer 

i kommunalhusparken. På så sätt kunde alla 

från dag till dag följa hur mycket pengar som strömmat 

in. Bubergsgården bidrog i hög grad till att göra 

Ur Barndomens stigar (1951) au Carl Segerståhl 

Om farfars och farmors stuga: 

Stugan hade bara en liten kammare och ett 

kök. Lågt var det i taket, så att långa karlar inte 

kunde stå raka därinne. Och också de, som 

var mindre, fick vara försiktiga, när de klev in 

över tröskeln, så att de inte slåg huvudet i 

dörrfodret. »Akta huvet, sa mästerman», brukade 

farmor säga, när något sådant inträffade. 

Möbleringen var enkel. I köket stod en gulmålad 

klaffbyrå, då däremot möblerna i stugan 

var hållna i en mörk färg på det sätt som 

man brukade under förra seklets slut. Därinne 

fanns två chiffonjéer, en på vardera sidan om 

västerfönstret. På den ena stod en spegel mellan 

två ljusstakar av glas. Där stod också Postillan 

och Nya Testamentet. Psalmboken låg i 

spegellådan, över den andra chiffonjén hängde 

lutad fram mot taket en långsmal spegel av 

ålderdomligt slag, och på den chiffonjén stod 

en del prydnadsföremål av porslin: en liten 

svan, prydd med rosor och blad, en ask, på 

vars lock en liten gosse sitter och spelar lyra, 

och en senapstunna med små skålar för peppar 

och salt. Som snäckan sägs gömma havets 

sus, så har dessa enkla föremål hos mig gömt 

mycket av min barndom. 

skidbacken till ett populärt utflyktsmål för hela 

umeregionen. 

Många fler av Carl Segerståhls initiativ och insatser 

vore värda att nämnas. Jag ska bara peka på ett 

par: han var idégivare till heraldiken i Vindelns vapen, 

och han var en av initiativtagarna till restaureringen 

av S:t Mikaelskapellet i Vindeln. 

Som jag hoppas har framgått av denna artikel, 

hade Carl Segerståhl ett stort inflytande på det kulturella 

livet i Vindeln under nära 30 års tid. Många 

av hans insatser har fått ett bestående värde och berikar 

livet även för oss som nu, 20 år efter hans död, 

är verksamma i Vindeln. 

Ur kapitlet Lördag: 

Jag satt på backen nedanför hönsgården. Farmor 

hade där i åkerkanten ett litet köksträdgårdsland 

med lite rödbetor, palsternackor, 

spenat och rabarber och in mot åkern en rad 

av pepparrot med långa, kraftiga blad. Jag lade 

mig i gräset på rygg och såg uppåt den 

målnfria himlen, och sökte mig i tankarna 

längre och längre bort i den blå rymden. Jag 

kände som rastställe efter rastställe att vila ut 

vid, liksom vore där ett slut. Men efter varje 

slut kom åter en ny rymd och en ny och en 

ny — och det var då den fantastiska känslan 

grep mig, att allt gled ut i en oändlighet, där 

det inte fanns något att ta fasta på, att vila i, 

att vara i... Och jag måste störta upp och 

springa runt ett tag och rysta på huvudet så 

att tankarna liksom skakades ut. Och jag måste 

gå in till farmor i köket och sitta och se, 

vad hon sysslade med, eller gå in i kammarn 

och gå där av och an och bara tänka på något 

annat, se på tavlorna, ta något att plocka med 

— och så var så småningom tankarna på det 

förskräckliga, det hisnande och obegripliga 

borta. — Nog kom de väl tillbaka någon gång 

då och då senare, men jag kunde hålla dem på 

avstånd någotsånär, och jag undvek i allmänhet 

att ligga och se upp i den blå rymden. 

205

Elis Essegård och Vilhelmina 

Vilhelmina Hembygds- och Turistförening bildades 

den 27 maj 1941. Initiativtagare och förste ordförande 

var skolchefen Elis Essegård, den märklige 

och mångsidige kulturarbetare, som under många 

år gjorde oersättliga insatser för vilhelminabygdens 

kulturliv, särskilt på teaterområdet. Bo och Katarina 

Johansson gav en snabb karakteristik av hans insatser 

inom hembygdsföreningen i VÄSTERBOT- 

TEN 1978:3, själv berättar han på ett starkt engagerat 

sätt om sitt förhållande till bygden i den personliga, 

tyvärr svåråtkomliga, lilla skriften »Vilhelmina 

amatörteater 1938-59», samtidigt en instruktiv lärobok 

i »decentraliserat» kulturarbete och ett fängslande 

självporträtt. 

Elis Essegård var född 1902 i Hålta utanför 

Kungsälv i Bohuslän, han utbildade sig till lärare 

vid seminariet i Göteborg och sökte efter examen 

sin första tjänst inom Vilhelmina. På följande sätt 

skildrar han sitt möte med Vilhelmina: 

206 

»Den 31 juli 1925 upplevde jag vilhelminalandskapet 

för första gången. Upplevde — ja, för ett sådant 

landskap ser man inte första gången man som främling 

befinner sej i det, man upplever det. 

Jag kom direkt från havet, Bohusläns ilsket trasiga, 

ändå lockande, i mareldsnätter tungt sugande 

hav. 

Jag kände mej själv som ett stänk från mitt trasiga 

västkusthav. 

Så kom jag till Vilhelmina. Gick genast upp till 

kyrkan. Inte för att den var en kyrka, hellre trots 

det, utan därför att den låg så högt. Jag ville få en 

överblick över det landskap, vari jag — som jag då 

trodde — en liten tid skulle leva. 

Kyrkan, kärleksfullt enkel, såg ljus och oväntat 

vänlig ut. En sådan kyrka hade jag aldrig sett. Den 

förhävde sej inte, den skrävlade inte som så många 

andra kyrkor om världslig makt och jordisk rikedom. 

Den syntes ha vuxit självklart upp ur landskapet, 

som en detalj i dess arkitektur, en tonflätning 

av karghet och idyll. Fattigt folk hade byggt den, 

men den var byggd i kärlek, som alltjämt levde och 

lyste. 

Även kyrkogården var underlig. Den lyfte sej 

uppåt, låg mottagligt utbredd under himlen. Ett 

stilla, rofyllt leende. 

Så gick jag uppför den knaggliga kyrktrappan. 

Vände mej om och såg ut över landskapet... 

Nej, jag såg ingenting. Jag bara lyftes, Lyftes 

uppåt av en allsmäktig osynlig hand. Bars in i musik, 

som aldrig kan återges från en orkesterestrad. 

Det var landskapet som sjöng, det var himlen som 

spelade, det var min själ som skakade. 

På ett helt nytt sätt. Förut hade den slitits. Plockats 

i bitar. Nu skakade den. I en livgivande skälvning... 

Så tog landskapet form. Jag såg det medvetet — 

det laddade färgspelet mellan himlen och fjällen — 

fjällen: havet igen, men nu stelnat i sin storm, lugnt, 

samlande — den blånande förtoningen över skogarnas 

mjuka, smeksamma vågor — sjön och älven som 

en smal solstråt lekande sej igenom. 

Och alltjämt sjöng det och spelade. 

Så började jag leva bland människorna här. Folk 

i min smak: fritt, hårdfört, fyllt av en humor med 

sällsam must och doft. Skogsonda som troll ibland 

i vinterslitets timmerkojor, där vresigt slit, fläsk och 

svartkaffe bildade treklangen, genom vilken en sur

melodi envist sökte sej fram. Under vårens tinande 

sol förvandlade till ystra småpojkar, övermodigt lekande 

i forsbåtar och på eruptiva timmerbrötar, 

fantastiska berättare kring den ljusa försommarnattens 

bleka flottningseldar. Fria män, särpräglade individer, 

ingen massprodukt, ingen billig konfektionsvara. 

Inga lärdomsfjäskare och titelkrypare, 

utan män, bland vilka mannen har det värde han 

bär inom sej, inget annat. I dess förnämligaste uppenbarelse 

syntesen av aristokrati och demokrati. 

Och kvinnorna? Sega samhällsbyggare, 'som bandet 

kring stävan', för att låna Runebergs mästerliga 

bild. Ofta med en frisk skönhet, som man vill bada 

sina ögon i. 

Visst finns det mörka drag också här. Naturligtvis. 

Men detta folk kan förlåtas allt för dess allt läkande 

humors skull. 

Det dröjde rätt länge, innan jag blev medveten om 

att detta folk också har en historia. Visst hade jag 

många gånger ur dess egen mun hört saftiga skildringar 

ur den historien, men dessa skildringar måtte 

huvudsakligen som konstverk ha fascinerat mej; 

sakligheten och det gripande just i den måtte ha 

trängts tillbaka av den ofta fantastiska form, vari 

den bars fram. 

Men så kom året 1941 och med det första delen 

av O P Petterssons Gamla byar i Vilhelmina. Där 

fann jag pionjärernas historia sakligt skildrad och 

behärskat samlad — kanske just därför så mäktigt 

levande och inspirerande. Här spelade den med i 

landskapets egen sång, tillsammans med den växte 

den ut till den väldiga hymnen till människoandens 

obetvingliga skapardrift och den okuvliga trosvisshetens 

och nybyggarviljans seger mitt i pinande armod 

och över kroppslig död för våld och i svält.» 

Mötet med O P Petterssons verk födde det krönikespel 

»Gammel-Kristian», som är oupplösligt förknippat 

med Vilhelmina amatörteater, med Vilhelmina 

hembygds- och turistförening och med Vilhelmina 

hembygdsdagar. Krönikespelet hade sin premiär 

1944 (texten finns tryckt i VÄSTERBOTTEN 

1949 med illustrationer av Folke Ricklund). Men 

dessförinnan hade alltså Elis Essegård sedan 1941 i 

hembygdsföreningen sökt utveckla sin ide om en 

framåtblickande, personlighetsutvecklande hembygdsrörelse. 

Om föreningens tillkomst och första 

verksamhet berättar han så här: 

»Hembygdsföreningen kände sej omedelbart stå inför 

flera viktiga uppgifter, av vilka de speciellt hembygdsvårdande 

till en början så gott som helt absorberade 

föreningens arbetskraft. Verksamhetens 

mångsidighet kom ändå tidigt till uttryck, bland annat 

däri, att föreningen redan första året uppförde 

en sportstuga i Granbergsbacken och ställde den till 

allmänhetens förfogande samt åtog sej det ekonomiska 

ansvaret för en musikcirkel, grundad och några 

år framåt ledd av dåvarande komminister Sven 

Hamberg. 

I egenskap av skolchef fick jag i uppdrag att i anslutning 

till den svenska folkskolans 100-årsjubileum 

anordna en skolutställning av museal karaktär 

i den gamla sockenstugan under våren 1942. Vid 

pysslandet med de gamla skolinventarierna fick jag 

upp ögonen för att det fanns många andra gamla 

bruksföremål från Vilhelmina, som säkert skulle 

kunna intressera en senare allmänhet, om de samlades 

till en välordnad utställning. VHT, vars ordförande 

jag var de första åren av dess tillvaro, anslöt 

sej villigt till idén, föremål insamlades från olika byar 

inom socknen, och utställningen arrangerades i 

folkskolan under ledning av länets dåvarande museiamanuens, 

fil dr Hans Beskow, med biträde av vår 

egen sockens mest kände konstnär, Folke Ricklund. 

Vid utställningen, som under mottot 'Forntid — 

Nutid — Framtid' pågick 12 juli—16 augusti 1942, 

försökte vi också förstärka appellkaraktären i mottots 

sista ord genom att i bilder och grafiska framställningar 

demonstrera socknens utvecklingsmöjligheter 

inom skilda områden. 

Till utställningen fick vi ihop så många och så 

intressanta föremål, att de med vissa kompletteringar 

räckte till ett helt litet sockenmuseum. Kommunalfullmäktige 

hade redan den 1 februari 1942 på 

VHT:s anhållan beslutat upplåta den gamla sockenstugan 

för ändamålet, museet ordnades av museitjänstemannen 

Kerstin Sjöqvist, Stockholm, under 

dr Beskows överinseende och invigdes den 17 juli 

1943 i anslutning till det årets Hembygdsdagar. Det 

fick namnet Vilhelmina Sockenmuseum därför att 

endast föremål från Vilhelmina socken skulle få finnas 

där — fåfänga försök att konkurrera med hembygdsmuseer 

i vidare bemärkelse kände vi oss inte 

manade till. 

Under insamlingen till sockenmuseet hittade min 

hustru, som också deltog i detta arbete, här och var 

207

i byarna små fragment av plagg, som gamla goda 

traditionsbärare sade ha tillhört den dräkt, som vilhelminaborna 

förr i världen brukade använda. Fragmenten 

överlämnades till dr Beskow, som med biträde 

av min hustru och Västerbottens läns Hemslöjdsförenings 

föreståndare, Hilda Andersson, 

Umeå, rekonstruerade den. Den sålunda återuppståndna 

vilhelminadräkten invigdes under Hembygdsdagarna 

1944. — I anslutning härtill kan noteras, 

att den nuvarande hemslöjdsaffären i Vilhelmina 

tack vare VHT:s arbete för dess tillkomst kunde 

öppnas i juni 1948. Nämnas bör också museiföreståndarinnan 

Lisa Johanssons värdefulla insatser, 

främst på växtfärgningens område, vilka också började 

göra sej mera märkbara under 1940-talet. Lisa 

Johansson nedlade också ett förtjänstfullt arbete 

vid sockenmuseets iordningställande. 

Under utställningstidens helger arrangerade VHT 

och andra organisationer på platsen fester av olika 

slag, däribland Hembygdsdagar 18-19 juli under 

medverkan av bl a riksspelmännen Jon Erik öst och 

hans hustru Ester samt andra allmogespelmän från 

Vilhelmina och Åsele. Dessa Hembygdsdagar väckte 

sådan genklang hos ortsbefolkningen och även 

utsocknes, att vi beslöt att göra dem till ett årligen 

återkommande evenemang med ett fullödigare och 

mera omväxlande program än det första.» 

Om utställningen »Forntid — Nutid — Framtid» 

lämnar VHT:s första i VÄSTERBOTTEN 1943 

tryckta årsredogörelse följande kommentar: 

Ruben Ådell och Åsele 

Anna-Lisa Grundström 

Ruben Ådell var född 1891 i Rundvik, Nordmaling. 

Han genomgick seminariet i Strängnäs, och hade då 

landstingslån, för vilket villkoret var, att han förband 

sig till tre års tjänstgöring i lappmarken. Som 

färdig lärare kom han av det skälet till Åsele 1922, 

men av de tre åren blev det 36 innan han som pensionär 

flyttade tillbaka till sin hembygd, Nordmaling. 

Kretsen omkring honom under den tid han var 

verksam är borta, en del utflyttade, en del döda. 

208 

»Största delen av föreningens krafter ha tagits i anspråk 

för sockenutställningen, som anordnades under 

tiden 12/7-16/8 och besöktes av över 4.000 personer, 

vara 3.900 betalande och övriga, ca 200, av 

studiegrupper och särskilt inbjudna. Utställningens 

uppgift var att i enlighet med dess motto FORNTID 

—FRAMTID åskådligt visa vilhelminalandskapets 

tillblivelse och egenart, naturens skönhetsvärden 

och ekonomiska tillgångar, vad gångna släkten förmått 

utvinna ur hembygdens mark samt vilka möjligheter 

här finnas för en blomstrande framtid och 

hur dessa möjligheter bäst kunna utnyttjas av socknens 

näringsidkare och kulturfrämjare samt den turistande 

främlingen. Utåt ville den vara en reklam 

för socknen, en hälsning till främlingen om att vara 

välkommen hit att njuta av naturens skönhetsvärden, 

att studera dess märkligheter och bygdens intressanta 

kulturhistoria; inåt ville den stärka en 

framåtriktad hembygdskänsla, vara en appell till 

sockenborna att uppsöka hembygdsstudiets alla 

glädjeämnen och ekonomiskt tillgodogöra sig och 

därmed även socknen hembygdsnaturens stora, hittills 

ofta outnyttjade rikedomar.» 

Elis Essegård hade sin första lärartjänst i Latikberg, 

tre år senare flyttade han till Meselefors för att 

1939 tillträda över lärartjänsten i Vilhelmina. Han 

dog 1965 efter 40 års lärargärning inom kommunen. 

Det är svårt få tag i fylligt material som ger klarhet 

om hans arbete. 

Vid sidan om sin lärargärning var Ruben Ådell 

lokalredaktör för Västerbottens-Kuriren under 

många år, men hann ändå verka på många kulturella 

områden. Inom nykterhetsrörelsen var han en 

förgrundsgestalt, han var dirigent för Åsele manskör 

i början av sin vistelse i socknen, och dessutom 

aktiv inom scoutrörelsen. Särskilt bidrog han dock 

till att intresset för hembygdsfrågor och kulturmin-

Ruben Adell. 

nesvården väcktes. Han var en av de eldsjälar som 

arbetade för att Åsele skulle få en hembygdsgård, 

något som resulterade i att en gammal gård inköptes 

från Hällaby och flyttades till Sörstrand. Vid en 

sångarfest år 1927 invigdes »Åselegården» som socknens 

hembygdsmuseum. Kommunen hade dessförinnan 

inköpt en fin samling gamla möbler och föremål 

av J V Lindblad, Åsele, som överfördes dit. Till 

en början var intresset stort för Åselegården. Men 

när bron över Ångermanälven byggdes 1932 kom 

gården att ligga vid sidan av allfarvägen, och besöksfrekvensen 

och intresset avtog snabbt. 

Av protokoll och brev att döma förde Ruben 

Ådell en livlig korrespondens med riksantikvarieämbetet 

och länsmuseet för att få till stånd en flyttning 

av hembygdsområdet till den s k Lappvallen. 

I början av 1940-talet beslöt kommunalnämnden 

att anlägga ett hembygdsmuseum där, men beslutet 

kom aldrig att verkställas. 

Under Elias Edéns tid (1920-30-talen) uppstod 

en hård strid om municipalsamhällets utvidgning, 

där kyrkstadens existens var i fara. Många röster 

höjdes för sanering, andra ville bevara detta märkligt 

talande byggnadsminne från flydda dagar. Elias 

Edén, då kommunalpolitiker, var en varm förespråkare 

för kyrkstadens bevarande. Ruben Ådell var 

den som ställde upp vid Edéns sida, men de förlorade 

striden. På 1940-talet blev det dags för kyrkstadens 

sanering, och det beslutades då att en del av 

husen skulle flyttas till Lappvallen. Åsele hembygdsförening 

bildades den 2 juni 1943 och satte 

som sitt huvudsakliga mål att bidra till räddandet 

av Åsele gamla kyrkostad. »Avsikten är att denna 

delvis skall flyttas till den s k Lappvallen och föreningens 

önskan är att där skapa en hembygdspark», 

heter det i den första verksamhetsberättelsen, undertecknad 

av Ruben Ådell som ordförande. Att 

han var livligt engagerad i detta framgår av brevsvar 

till honom från riksantikvarieämbetet, där han även 

utverkade anslag för ändamålet. Han begärde också 

att Bertil Berthelson skulle försöka »få fram ett 

program för önskvärda åtgärder på Lappvallen». 

Landsantikvarie Westin var också en hjälpande 

hand i dessa angelägenheter. Riksantikvarieämbetet 

bidrog med fri arbetskraft med vapenfria värnpliktiga, 

och stod även för kontrollen av återuppförandet 

av kyrkstugorna. 

Ruben Ådell och hans hembygdsvänner hade omfattande 

ideer för Lappvallen — där skulle inrymmas 

ungdomsgård, hembygdsmuseum, vandrarhem 

samt klubbhus för idrottsfolket. Men nya förslag 

kom in i bilden och tydligen fick Ruben och hans 

medagerande inget gehör för sina ideer. ödet ville 

också annorlunda, en julinatt brann en del av den 

kyrkstad Ruben ville rädda. Dock var han en av 

dem vi får tacka för att sex av kyrkobyhusen räddades 

till eftervärlden. Hans brinnande intresse för 

kulturminnesvården och den insats han gjorde för 

hembygdsrörelsen i Åsele minns många med tacksamhet. 

Ruben Ådell avled 1966. 

209

J E Nyman och Lycksele 

Wolmar Söderholm 

Är 1939 anställdes som övningslärare vid det dåvarande 

seminariet i Lycksele den 36-årige Johan 

Efraim (Effe) Nyman, uppvuxen i Norrfjärden utanför 

Piteå. 

Den uppgift som övningslärarna vid denna tid innehade 

var säkert inte lätt. Det dåtida undervisningsmaterialet 

var begränsat, vilket nödvändiggjorde 

tidsödande förberedelser inför lektionerna. 

Bland ämnena ansågs hembygdskunskapen som viktig, 

och det krävdes åtskillig lokalkunskap och historiskt 

kunnande för att framställningen skulle bli 

sann, rik och levande. Någon skriven hembygdshistoria 

fanns sällan att tillgå. 

210 

Det förefaller som om behovet av lokalhistoria, 

eller bristen på sådan, var det som i början utvecklade 

Effe Nymans forskningsinsatser i Lycksele. Både 

han själv och skolan behövde mera fakta, ökat 

vetande och mera tidsenligt undervisningsmaterial. 

Att Effe själv kände detta behov framstår som fullt 

naturligt. Att han försökte bota bristerna är lika 

självklart. 

Helt fel vore det emellertid att se enbart skolans 

och undervisningens faktabehov som drivfjäder för 

hans lyckseleforskning vid denna tid. För dem som 

hade glädjen att leva och verka i hans närhet var det 

uppenbart, att han ansåg historisk medvetenhet 

som en viktig personlig resurs — ja som en livsförnödenhet, 

som svårligen kunde undvaras. I de bortgångna 

släktena såg han en väldig vänkrets, och i 

deras gärning fann han en storhet som stämde till 

andakt och tacksamhet. Människors eventuella avsaknad 

av historiskt intresse såg han som ett beklagansvärt 

handikapp. 

Utan överdrifter torde man våga säga att skolmannen 

Effe Nyman genom sitt sätt att vara och 

verka kom att tända mångas intresse för hembygdsverksamhet 

i olika former. Men den stora allmänheten 

torde snarast minnas Effe Nyman som den stora 

eldsjälen under uppbyggnaden av hembygdsområdet 

på Gammplatsen i Lycksele. I mitten av 1940talet 

kom han och en del andra historiskt intresserade 

att gripa sig an med hembygdsvården i lappmarksmetropolen. 

Som resultat därav bildades år 

1947 Lycksele Hembygdsgille. Givetvis påtog sig 

Effe sina uppdrag inom gillet med stor glädje, och 

som dess sekreterare iklädde han sig under hela sitt 

återstående liv en stor arbetsbörda för Gammplatsens 

upprustning. I sin position som lärare och därtill 

sekreterare i Hembygdsgillet kunde han nu än 

mer än tidigare bistå Lyckseles skolväsen med historiska 

fakta och vidgad vetskap om lyckselebygden. 

Tyvärr lockades han inte nämnvärt av författarskap, 

och därför kom mycket av hans lokalhistoriska 

kunnande att stanna i en alltför snäv krets. 

Hans publicerade uppsatser inskränker sig i stort 

sett till några undersökningar i lyckselebygdens 

skolhistoria. (En översikt i »Lycksele stad och lappmark» 

1947; En sameflickskola i Lycksele, i VÄS- 

TERBOTTEN 1948; Skytteanska skolan i Lycksele, 

i VÄSTERBOTTEN 1952). 

Effe Nyman dog år 1968.

UR »PORTRÄTT AV EN FAR» 

(ingår i ett självbiografiskt utkast av E F Nyman i 

Västerbottens museums arkiv) 

Albert Nyman var född den 10/1 1872 och var den 

näst yngste av tio barn. 

Eftersom det fanns fyra äldre bröder i familjen 

måste pappa söka sig ut för att skaffa sig bärgning. 

Det blev skogsarbete på vintern och brädgårdsarbete 

på sommaren. Som huggare arbetade han åt någon 

av sina äldre bröder eller någon annan bonde i 

skogarna i Älvsby eller Jokkmokks socknar. Sarkavara, 

Nietsavara, Varrisån är några namn jag minns 

honom tala om. Det gemensamma namnet på arbetsplatserna 

i skogsdrivningarna vintertid var »ope 

marka». Andra namn jag kommer ihåg var Koddalus 

(Kåbdalis), Beinbrute (Benbrottet), Peissbacken 

(Pissbacken). Brännfors och Furuögrund i Byske, 

Munksund i Piteå och Altappen i Luleå var sågverk, 

på vars brädgårdar han sommartid arbetade med 

justering och utlastning av virke. Justeringen skedde 

denna tid för hand och på ackord, ett pressande 

arbete sommartid. Arbetstiden var 10 timmar om 

dagen, ofta mer då man nödgades »skoofft» (arbeta 

övertid). Hemresorna från Byske eller Luleå var inte 

många under sommarens lopp. Från Pite-sågverken 

kunde man med båt ta sig hem över helgen. Så 

småningom började ångsluparna Brill och Trafik gå 

turer mellan Piteå och Håkansö, och då kunde man 

hinna hem på lördagseftermiddag och återvända 

på söndagskväll. 

Nåväl, Albert var storvuxen och stark och därtill 

flink, och han sparade under de år han arbetade i 

skogen och på sågverken ca 3.000 kr. Det var under 

åren 1890-1901. Sin värnplikt gjorde han på Notviken, 

dit Norrbottens regemente hade flyttat från 

Pitholms hed. 

Den 23 maj 1902 — året med den rekordkalla 

sommaren — gifte han sig med sin grannes dotter 

Johanna Amanda Holmqvist och köpte följande år 

sin svärfaders hemman nr 21 1/16 mantal Porsnäs. 

För första gången på många år kunde han stanna 

hemma och ägna sig åt jordbruket, en dröm som de 

flesta bondpojkar den tiden hyste men bara ett fåtal 

kunde se förverkligad. Att köpa ett hemman av 

»oskyld», dvs inte släkt, och sätta sig i skuld var 

mycket djärvt. Bäst var att gifta sig med »n'stjiiv», 

d v s en bonddotter som var enda barnet i gården 

eller i varje fall den enda ogifta dottern, vars föräldrar 

önskade sig en måg, som var villig att överta 

hemmanet. 

I sin ungdom hade pappa liksom sin yngste broder 

Frans Ludvig och många andra ungdomar i pitebygden 

nåtts av en väckelse, som uppstod genom 

prosten Gustaf Höjers verksamhet i Piteå landsförsamling. 

Den avgörelse, som väckelsen ledde till 

skulle bli bestående för de flesta i denna krets. Väckeslen 

förde pappa liksom de övriga i kretsen till 

Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som han kom att 

tillhöra resten av sitt liv. När Norrfjärdens församling 

bildades — kyrkan invigdes midsommaren 1913 

och församlingsbildning följde 1915 — blev pappa 

ordförande i den lokalavdelning av EFS, som då 

kom till stånd. Detta förtroendeuppdrag hade han 

dock, såvitt jag minns rätt, endast ett år. Han saknade 

både förmåga och erfarenhet att leda ett samtal 

eller sammanträde. Hans förmåga att uttrycka 

sig var begränsad, och detta skapade hos honom en 

stark känsla av osäkerhet. Jag hörde honom aldrig 

leda ett möte, men jag hörde honom begära ordet 

och yttra sig. Han var inte så klar i sin framställning, 

han upprepade sig och gjorde intet försök att 

använda riksspråk. 

Med EFS:s nära samarbete med svenska kyrkan 

var det klart att pappa livligt skulle intressera sig 

för det kyrkliga arbetet. Han blev jämte Arvid 

Berglund, Håkansö, 1915 kyrkvärd och ledamot av 

kyrkorådet, vilka förtroendeuppdrag han lämnade 

på 1930-talet. 

Även i kommunalpolitiken deltog han. Sålunda 

tillhörde han den första uppsättningen av kommunalfullmäktige 

och satt kvar ett par perioder. Hans 

politiska hemvist var högern, eller som han själv föredrog 

att uttrycka det, de moderata. Dock gjorde 

han ett avhopp någon gång under 1920-talet till 

bondeförbundet, men det blev endast ett kort gästspel. 

Det hemman pappa övertog 1902 födde 4 a 5 

kor och en häst. Fodertillgången baserades till stor 

del på starrhö från stranden av Porsnäsfjärden. Pappa 

inskränkte efterhand denna lieslåtter och tog bit 

efter bit till betesmark. Men ännu i slutet av 1920talet 

gick vi och slog med lie uselt starrhö, blomster 

och mossa, räfsade ihop detta i dyssjor och bar på 

släpa in det i ladorna sedan det torkat, vanligen 

från den ena dagen till den andra. Därtill kom rik- 

211

tigt grov starr och vissa år fräken från vad som kallades 

»utgrodden», dvs det område som efterhand 

genom landhöjningen och uppgrundningen i Porsnäsfjärden 

vinnes från den egentliga sjön och som i 

första hand är bevuxet av fräkenväxter. 

Pappa utökade den odlade jorden med 1 1/2 å 2 

hektar. Det skedde genom uppodling av ett tuvigt 

område mellan »Kleppruddn» och »Kråkruddn». Före 

storskiftet, som förrättades under 1850-talet, 

hörde detta område till gårdar med samma namn, 

den första i Porsnäs, den andra i Håkansö (rudd betyder 

röjning). Sedermera tog pappa itu med myren, 

som låg mellan »Jon-Persa-ruddn» och »inre 

hegendjäla» (inre hägngärdan). Genom täckdikning 

av detta område tog han ett litet men dock steg 

mot en rationalisering av jordbruket. 

Efter vad jag hört av andra människor och vad 

jag själv uppfattat var pappas rättskänsla starkt utvecklad. 

Han var mycket angelägen att fullgöra sina 

plikter mo stat och kommun, han var hjälpsam och 

välvillig mot sina medmänniskor och levde i fred 

med sina släktingar och grannar. Han var en gång 

instämd för vägran att betala en fordran, som Piteortens 

lingonplockareförening u p a ansåg sig ha på 

honom. Lingonsäsongen 1919 hade misslyckats. 

Tyskland, som varit den största kunden, var krossat 

och lingonen omöjliga att sälja. Alltnog: 1920 

instämdes pappa jämte en del andra, som vägrat att 

betala. Föreningen förlorade processen. Men pappa 

betalade då det krävda beloppet. Det var inte pengarna 

det gällde, det var principen och föreningens 

stadgar. 

Den uppfostran pappa gav oss var den då för tiden 

vanliga. Vissa grundsatser gällde för uppträdandet 

hemma och borta. En religiös grundsyn, baserad 

på katekesen var så att säga grunden för livsföringen. 

överhuvudtaget skulle man lyda, arbeta 

med vad som ålades en, akta sig för det som var roligt 

— var det roligt var det säkert synd — och naturligtvis 

vara sparsam. »Fåfäng gå lärer mycket 

ont», var ett av pappas mest citerade ordspråk. Om 

man högg ved, hackade torv, skottade dynga i ladugården, 

gallrade rovor eller rensade potatislandet, 

då var man på säker mark. Att läsa något utöver andaktsböcker 

som fanns i hemmet och Norrbottens 

Allehanda, som kom ut tre gånger i veckan, var redan 

det en smula farligt. Jag läste litet för mycket 

och fick då och då en överhalning för att jag häng- 

212 

de över en bok eller en tidning. »Å vo jär'e du läs?» 

avslutade pappa sin kritik. 

Stryk förekom i familjen. Jag fick stryk några 

gånger. Några skadeverkningar av denna behandling 

tror jag inte uppkom. Åtskilliga hämningar har jag 

hela livet lidit av, men dessa torde vara mera arv- än 

miljöbetonade. Naturligtvis kom miljön och den då 

för tiden vanliga undergivna inställningen hos landsbygdsbefolkningen 

att understryka och framhäva 

inslag av mindrevärdeskänslor, men hos mig blev 

det aldrig något komplex, särskilt när jag började 

märka, att det fanns områden, där jag kunde hävda 

mig rätt bra. 

Pappas intressen utanför yrket var de kyrkliga 

och kommunala engagemangen samt något föreningsliv. 

Sålunda tillhörde han nykterhetsföreningen 

Blå Bandet samt EFS:s systerförening, en syförening, 

där även karlar togs in, dock utan att man 

krävde, att de skulle handarbeta. Han var någon tid 

förvaltare vid Porsnäs dammbyggnad, vilket bl a innebar 

att han hade ansvaret för tillsyn och smärre 

reparationer av dammen. 

Till sin allmänna läggning var pappa något inbunden 

och tungsint, talade inte om sina bekymmer eller 

motgångar och anförtrodde mera sällan oss barn 

något om sin religion, sin politiska syn eller sin ekonomi. 

Han var rätt beroende av sina medmänniskor, 

hälsade ofta på hos grannarna och var förtjust över 

att få besök och ha främmande. Då levde han opp, 

bjöd av vad huset förmådde — ibland under starkt 

knorrande från sin hustrus sida — berättade historier 

och skrattade gott åt andras och egna. En av 

hans närmaste vänner var predikanten Karl Johansson 

i Håkansö, en begåvad, beläst och kunnig man 

med ett outtömligt förråd av historier. Han kom ofta 

på besök och stannade i allmänhet till långt in på 

natten under samtal med pappa om religion, politik 

eller bygdens allmänna problem. Det var roligt, 

tyckte också vi barn, och jag försökte hålla mig vaken 

så länge han stannade. Många av historiens 

största namn, skalder och författare, tänkare och 

filosofer hörde jag för första gången nämnas av 

»predikanten» liksom många citat, som jag än kommer 

ihåg. Jag minns citat från Viktor Rydbergs 

skrifter — Rydberg var tydligen hans älsklingsförfattare 

— Pontus Wikners dikt »Mig törstar», August 

Strindbergs dramer, t ex ur versupplagan av Mäster 

Olof: »Du faller ock av, du liksom alla / om också

ditt märke du satt på en stjärna, / ty himlens stjärnor 

ju också falla». Han citerade Aristoteles och 

Shakespeare, Goethe och Ellen Key. Med den sistnämndas 

namn retade han ofta Karl Lundberg, vår 

granne och pappas kusin. För oss åhörare blev nöjet 

större, ty då drogs diskussionen ut i det oändliga 

och blev ibland rätt hetsig. Pappa hade gott minne 

för vad som blivit sagt och skrivet kring kyrkobygget 

och kommunalpolitiken och citerade ofta 

kyrkoherde Axel Sandin i öjebyn och redaktören i 

Piteå-Tidningen Salomo Salomonsson, signaturen 

Salle Samsson. 

Böckernas värld hade pappa antagligen upptäckt 

tidigt. Han hade skaffat sig ett bokskåp, vilket inte 

var så vanligt i bondehemmen. Där fanns mest religiös 

litteratur: postillor, predikosamlingar och böcker 

angående vissa bibelkritiska och teologiska problem, 

som aktualiserats inom EFS. När jag senare 

började köpa en och annan roman visade pappa 

stort intresse för dessa och läste dem med stigande 

aptit. Det föreföll, som om han fr o m 1920-talet 

blev mer och mer ljum kristen, något förvärldsligad 

om man jämförde honom med brodern Ludvig, 

Elfred Olofsson och Bjurholm 

Sigvard Karlsson 

Första gången jag stötte på namnet Elfred Olofsson 

måste ha varit 1953, då hembygdsgården i Bjurholm 

invigdes och högtidstalet hölls av intendent 

Ernst Westerlund, Skellefteå. Sex år senare skulle 

det slumpa sig så att jag blev arbetskamrat med 

Elfred, och fick då tillfälle att lära känna honom i 

hans vardagsjobb som lärare i Bjurholm. Vardagsgemenskapen 

blev snart en varm vänskap. Vi hade 

olika uppfattningar i många frågor, och som ung 

skolledare hade jag kanske svårt ibland att förstå 

hans i mitt tycke konservativa syn på både skola 

och samhälle. Men desto lättare hade jag att förstå 

och smittas av hans brinnande intresse för liv och 

sammanhang och hans outtröttliga behov av att 

forska i både biologiska och historiska företeelser 

och söka finna orsaker och samband. Historia, religion 

och biologi var hans favoritämnen och kom 

Karl Lundberg eller Anselm Sandlund. Pappa umgicks 

gärna med den bullersamma August Larsson, 

som i takt med sina ekonomiska framgångar blev 

allt mer konservativ, mångsysslaren Ferdinand 

Johansson och rabulisten Lars Eriksson i Lakafors. 

Jag har tidigare nämnt, att pappa inte hade lätt 

att uttrycka sig offentligt. Även hans vardagsspråk 

var outvecklat och präglat av omtagningar, ellipser 

och avbrutna satser. När jag en vår kom hem från 

Abisko efter avslutat läsår, tyckte han, att jag var 

ovanligt mager. Detta uttryckte han exempelvis på 

följande sätt: »Men no jär'e den magreste våor du 

ha kume heim» (Men nog är det den magraste vår 

du har kommit hem)! 

Vid hans död den 14 februari 1942 skrev August 

Larsson i Norrbottens Allehanda: »De moderata 

åsikterna ha i Nyman haft en trogen anhängare och 

förespråkare.» Det var nog ett riktigt bedömande. 

Pappa var konservativ till hela sin läggning. Han var 

rädd för nymodigheter, vågade sällan eller aldrig 

pröva något nytt eller obekant vare sig det gällde 

hans yrke jordbruket, religiösa, politiska åsikter eller 

tankar. 

följaktligen att prägla hans liv som både lärare och 

medmänniska. Att han och jag kom att finna så 

många gemensamma intressen, trots att vi hade så 

olika uppfattningar i många frågor, beror kanske 

på att vi vuxit upp under tämligen likartade förhållanden 

och präglats av i stort sett samma barndomsmiljö. 

Elfred Olofsson föddes i Balsjö 1904. Hans far 

var SJ-anställd och familjen bytte flera gånger bostadsort. 

En period bodde man t ex i Riksgränsen. 

Balsjö och bjurholmsbygden var dock alltid »Hembygden» 

och dit återvände Elfred ofta under ungdomsåren. 

Bl a arbetade han ett tag som bodbiträde 

på Stålstens affär i Bjurholm. Han hade, som man 

sa, gott läshuvud och hans mor såg till att han fick 

gå BI, dvs Evangeliska fosterlandsstiftelsens folkhögskola 

Bibelinstitutet i Södertälje. Han fortsatte 

213

Elfred Olofsson. 

sedan studierna vid seminariet i Härnösand. Efter 

avlagd folkskollärarexamen hade han några lärarvikariat, 

bl a i Boliden och Medle. Återvände sedan 

till bjurholmstrakten och blev folkskollärare i Agnäs 

1943. Under studieåren väcktes hans intresse 

för idrott och han blev — trots vissa släktingars ogillande 

— en mycket god löpare och elitgymnast. 

Han ingick bl a i den svenska gymnastgrupp som 

uppträdde under olympiaden i Berlin 1936. 

Långt tidigare hade dock hans intresse för naturen 

väckts. Redan som liten pojke var han intresserad 

av blommor och djur. När hans intresse för 

hembygdsforskning och hembygdsvård vaknade är 

svårt att veta, men när han gifte sig med sin Barbro 

Idelius 1937 fann han en livskamrat som delade 

hans redan då starka intresse för fädernas livsvillkor 

och gärningar. När makarna 1943 bodde i Agnäs 

fick de kännedom om att en gammal mangårdsbyggnad 

från senare delen av 1700-talet sålts för att bli 

214 

kolved. Elfred kontaktade intendent Beskow på 

museet i Umeå och i sista stund kunde gården räddas. 

Genom medel från bl a hemslöjds- och trädgårdsutställningar 

som ordnats av trädgårdssällskapet 

i Bjurholm, där Elfred länge var ordförande, 

kunde de erforderliga niohundra kronorna anskaffas 

och gården såldes av släkten Åström i Agnäs, 

som sedermera återbetalat köpesumman till hembygdsföreningen. 

Kyrkan ställde mark till förfogande och gården 

kunde flyttas till Bjurholm och sättas upp på den 

plats där den första nybyggaren en gång i tiden slagit 

sig ner. En hel del möbler, husgeråd och andra 

bruksföremål hade makarna Olofsson lyckats tigga 

ihop, givetvis med hjälp av andra intresserade, t ex 

Birger Lindkvist i Ljusåker och Sture Höglund i 

Näsland. Men nu inleddes en period av intensivt arbete 

för att göra hembygdsgården i Bjurholm till en 

levande hembygdsgård, som inte bara skulle innehålla 

samlingar, utan även vara ett centrum för bygdens 

kulturella liv. År 1954 kunde gården invigas. 

Men arbetet på hembygdsgårdsområdet var långt 

ifrån färdigt. In i det sista arbetade Elfred på det 

som skulle komma att framstå som en stor bit av 

hans livsverk, även om andra trädde till och hjälpte 

honom att fullfölja planerna. Alla hans planer har 

ännu inte förverkligats, t ex hans dröm om ett skolmuseum. 

Men vi är många som — smittade av hans 

entusiasm och inspirerade av hans erfarenhet och 

kunnande — vill arbeta vidare på att Elfreds påbörjade 

skolmuseum blir verklighet. 

Elfred Olofsson var ständigt i färd med att skaffa 

sig nya och djupare kunskaper. När det gäller hembygdsforskning 

nådde han långt — något som avspeglas 

inte minst i Nordmaling-Bjurholms gemensamma 

hembygdsbok, som han var en av tillskyndarna 

till och i vilket arbete han gjort en ovärderlig 

insats. 

Hans biologiska intresse ledde också till att han 

under åren 1964-65 utbildade sig till ämneslärare 

och sen kom att tjänstgöra på realskolan/högstadiet 

som lärare i biologi, historia och religionskunskap. 

Alla elever hängde kanske inte alltid med i hans 

kunniga resonemang, men de allra flesta smittades 

av hans levande intresse för sina ämnen och imponerades 

av hans kunnande. Det kunde sen gälla hasselbusken 

i Balberget, som han upptäckte 1955, eller 

betydelsen av orden Älskanäs och önskanäs,

nornans utbredningsområde i Västerbotten eller 

Israels barns vandring över Döda havet. 

Att en man med så vittgående och djupa intressen 

ibland framstod som originell och en smula 

otidsenlig är självklart. Han kunde också vara mycket 

tankspridd men samtidigt praktisk på ett något 

säreget sätt. Det såg jag flera exempel på när jag var 

ute med honom t ex för att fotografera en intressant 

väggmålning eller kartlägga fångstgroparna under 

Balberget. Han gick mycket metodiskt och 

grundligt tillväga och kunde glömma tid och rum 

för en intressant fråga som han sökte svar på med 

en verklig forskares allvar och hängivenhet. 

Carl H. Nyström och Bureå 

Annika Hallinder 

»Lågmäld och inåtvänd» — så lyder den karakteristik, 

som man än i dag använder om den år 1952 

bortgångne bureläraren Carl Helmer Nyström. 

Familjen Nyström bodde i ett litet rött hus norr 

om Åbacka i Bureå. Fadern var inflyttad från Mjödvattnet 

och anställd på sågen, men drev även ett litet 

jordbruk. Carl Helmer föddes den 19 maj 1895 

och ingick i en syskonskara av sex barn. 

Efter avslutad skolgång arbetade Carl Helmer på 

sågverket och hos handelsmannen Procope. Vid sexton 

års ålder blev han antagen vid Härnösands folkskoleseminarium. 

Efter examen 1916 började han 

tjänstgöra vid örvikens skola, men flyttade efter tre 

år till Bureå och tillträdde där en folkskollärartjänst. 

År 1937 valdes han till den förste överläraren inom 

Bureå skoldistrikt, en tjänst som innebar ledning 

och tillsyn av skolväsendet närmast under folkskolestyrelsen, 

i vilken han även var ordförande. Nyström 

förestod även skolans expedition och hade 

sitt kontor i den nyuppförda skolan i samhället. 

Carl Helmer, som inte var politiskt ansluten, inlemmades 

tidigt i Bureås kommunala liv, där han 

fick vissa förtroendeuppdrag och bl a under 1920och 

1930-talen var ordförande i kommunalnämnden, 

taxeringsnämnden, municipalstämman och i 

arbetslöshetskommittén. 

Elfred Olofsson dog 1971. Men vad han gjort för 

bjur holmsbygden lever — och skall alltid leva, hoppas 

jag. Han hade som sagt förmågan att få andra 

intresserade av vad han sysslade med och detta har 

bl a lett till att en ny generation nu tagit över i hembygdsföreningens 

styrelse och är beredd att arbeta 

vidare på det verk Elfred Olofsson byggt upp och 

offrat så mycket för. Jag tänker då inte bara på 

hembygdsgårdens hus och samlingar, utan även på 

den insats Elfred Olofsson gjort för att stimulera 

och utveckla intresset för hembygdsforskning och 

hembygdsvård i sin hemkommun. 

Nyström kom tidigt i kontakt med blåbandsrörelsen 

och blev en aktiv nykterhetskämpe, bl a tillhörde 

han Tempelriddarna och IOGT. Han var vidare 

intresserad av sång och musik och ledde en 

lång rad år Bureå manskör. 

Carl Helmer började troligen tidigt att intressera 

sig för hembygdens historia. I sin egenskap av skollärare 

fördjupade han hembygdsundervisningen genom 

att på egen hand utforska socknens historia. 

Intresset grundlades antagligen redan i barndomen. 

Fadern, Gustaf Nyström, ansågs nämligen som en 

god berättare och var begåvad med ett enastående 

minne för årtal och händelser. 

Redan 1923 blev C H Nyström medlem i Västerbottens 

läns hembygdsförening. Detta år innehöll 

årsboken ett upprop till läsekretsen, som betonade 

lärarkårens viktiga roll för att stimulera hembygdsintresset 

ute i länet, genom att medverka som artikelförfattare 

i årsboken och genom att utnyttja materialet 

i hembygdsundervisningen. Carl Helmer 

tillämpade denna metod helhjärtat. I sitt engagemang 

för hembygdsrörelsen utarbetade han 1934, 

samma år som han själv blev styrelsemedlem, ett 

åtgärdsförslag för främjandet av hembygdsintresset 

i Västerbotten. Skrivelsen gick ut på att det efter 

en framställan till länets kommunfullmäktige skul- 

215

Carl Helmer Nyström. 

le bildas lokala hembygdsföreningar i varje socken. 

Industriledare skulle vidare uppmanas att på företagens 

bekostnad låta upprätta industrihistoriker, 

varav ett par exemplar kunde förvärvas av hembygdsföreningarna. 

Carl Helmer föreslog dessutom 

upprättandet av ett personhistoriskt lexikon för länet 

samt att man skulle vädja till präster och lärare 

om stöd, eftersom dessa »torde i de flesta fall ha de 

största förutsättningar att kunna gagna hembygdsföreningens 

syften». Vidare borde man uppmana 

länets tidningar, att lämna ökat utrymme åt artiklar 

med kulturhistoriskt innehåll. 

När länets hembygdsförening efterlyste sockenombud 

1936 anmälde sig C H Nyström för att hjälpa 

till med bl a föremålsinsamling, uppteckningar 

samt spridningen av årsboken i socknen. 

Det var inte förrän under 1940-talet, i samband 

med att han blev riksantikvariens ombud i socknen, 

som Carl Helmer på ett mera omfattande sätt började 

rapportera om fornminnen och andra företeelser 

av kulturhistoriskt intresse. Är 1944 anmälde 

han t ex ett fynd av en åra i Kroknäsmyren och ombesörjde 

att den översändes till Stockholm, och 

216 

fem år senare besökte han labyrinterna på Skötgrundet 

med dåvarande landsantikvarien Gunnar 

Westin. Utmärkande för hans noggrannhet är de detaljerade 

besiktningsprotokollen över fornlämningarna 

med beskrivningar och måttsangivelser. 

Under Carl Helmers två sista levnadsår genomförde 

han flera besiktningar i sällskap med Ernst 

Westerlund, nybliven chef för Skellefteå museum. 

Bl a besökte de Klosterholmen i Bureå och uppmätte 

en husgrund samt gjorde en profilritning av källaren. 

Den burebo, som framför alla andra delade Carl 

Helmers hembygdsintresse, var kyrkoherde Axel 

Ollikainen, De följdes åt på flera kulturhistoriska 

utflykter och gjorde även en inventering av Bureälvens 

källflöden tillsammans med författaren Karl 

Erik Fahlgren sommaren 1949. Vid det tillfället lär 

kyrkoherden ha burit Nyström, som saknade stövlar, 

över en sankmark och skall då ha yttrat: »Det 

är inte första gången kyrkan får bära upp skolan.» 

C H Nyström började tidigt samla fakta kring 

burebygdens historia, och materialet publicerades i 

tidskrifter och i tidningar. Mer sällan presenterade 

han sina rön i föredragsform, och bortsett från att 

lämpliga delar av dem nyttjades i skolundervisningen, 

var själva forskningen hans huvudintresse. 

Carl Helmer skyggade inte för tidsödande arkivoch 

litteraturgenomgångar. Kyrkoarkiven och Bure 

bolags arkiv genomsöktes på jakt efter historiska 

fakta och belägg för olika teorier. Han drog sig inte 

heller för en omfattande korrespondens med sakkunniga 

för att diskutera olika frågor. Noggrann 

och källkritisk i sitt arbete redovisade han ofta 

mycket detaljerat källorna. I Bureå skoltidning 

publicerade han till och med de brev han erhållit 

från olika forskare med omdömen om artikeln rörande 

Bure kloster. 

Nästan all fritid åtgick till de historiska undersökningarna. 

En del av den nödvändiga och ofta 

svåråtkomliga litteraturen kunde han inköpa eller 

skaffa genom biblioteket. Arkivmaterial rekvirerades 

brevledes i form av kopior, men besöken i 

landsarkivet i Härnösand blev ändå talrika genom 

åren. 

Den omfattande korrespondensen och beställningarna 

av olika källurkunder bekostade han själv. 

Detta dilemma berör han i ett brev till länets hembygdsförening 

1934, där han säger: »Undertecknad,

som en tid sysslat något litet med lokal hembygdsforskning, 

har därvid fått talrika påminnelser om 

hur oerhört vidsträckta arbetsfält hembygdsforskningen 

har, men att de forskandes antal och de små 

belopp som ställes till hembygdsrörelsens förfogande, 

icke stå i någon rimlig proportion till arbetets 

vikt och omfattning. Detta sistnämnda är så mycket 

beklagligare som möjligheterna att uppspåra 

och tillvarataga vad som i berörda avseenden kan 

vara av betydelse minskas för varje dag som går.» 

Den lokalforskare, som mer än andra inspirerade 

Carl Helmer, var prosten K A Fellström i Skellefteå. 

Denne hjälpte också till med olika arkivuppgifter 

och diskuterade ofta olika faktaunderlag. På 1930talet 

beklagade Carl Helmer, att den betydande 

forskaren och hembygdsvännen Fellström inte anlitades 

för länets hembygdsförenings syften. I Bureå 

skoltidning 1951 presenterade han Fellströms forskningsresultat 

och med viss resignation insåg han 

dennes förmåner: »Han har ju också oinskränkt tillgång 

till kyrkans i regel mycket värdefulla arkiv och 

själva kyrkobyggnaden utgör ju i allmänhet den naturligaste 

utgångspunkten för den, som genom eget 

studium vill söka göra sig en föreställning om bygdens 

historia och utveckling.» 

C H Nyström publicerade sina artiklar i huvudsak 

i årsboken Västerbotten och i Bureå skoltidning. 

Den sistnämnda utgavs under åren 1943-1952 

med Carl Helmer som redaktör och flitigaste artikelförfattare. 

Tidningen såldes till förmån för folkskolans 

skolresekassa och syftet var, att samla stoff 

till skolans hembygdsundervisning. Typiskt nog utgjorde 

skoltidningen en produkt av Carl Helmers 

uppoffrande forsknings- och redigeringsarbete. När 

han inte längre fanns i livet upphörde tidningen. 

C H Nyström ägnade sin forskargärning åt fyra 

stora ämnen — medeltiden, Bureå sågverkshistoria, 

kyrkohistoria och 1808-09 års krig. Dessutom intresserade 

han sig mycket för avrättningsplatsen på 

Bureheden, vars plats han lokaliserade och märkte 

ut, nödåret 1867 samt för Bureå skolhistoria. 

För att få materialet mer överskådligt förde C H 

Nyström kronologiskt upp data rörande skellefteoch 

burebygden. Betecknande var hans totala intresse 

för Bureås historia. Carl Helmer gjorde sammanställningar 

på uppgifter om Bureå i tryckta källor, 

i tidningar, i arkiv och hos forskare. »Det han 

inte vet om Bureå socken lär inte vara mycket», på- 

pekade också Ernst Westerlund i Norra Västerbottens 

julnummer 1942. 

På uppdrag av kommunfullmäktige planerade 

C H Nyström utgivandet av en sockenbok. En disposition 

utarbetades och innehöll 33 artiklar, varav 

Carl Helmer svarade för en tredjedel. Sockenboken 

kom inte till stånd, inte heller hann han utge en 

planerad bok i 13 kapitel om sågverksindustrin i 

Bureå. Carl Helmer var synnerligen produktiv och 

han efterlämnade vid sin död ett par opublicerade 

manuskript, bl a artikeln »Visioner vid platsen för 

Norrlands enda kända domarring», som skulle ingå 

i 1953 års skoltidning. 

C H Nyström strävade hela sitt liv med att uppmuntra 

burebornas intresse för hembygden. Detta 

arbete kulminerade i planeringen av en hembygdsförening 

i socknen. Är 1929 blev han invald i en 

utredningskommitte för anläggandet av en »folkpark» 

samt för bearbetandet av frågan om »samlandet 

och ordnandet av minnen och kulturminnen». 

Kommittén föreslog att parken skulle anläggas på 

en beteshägnad, som tillhörde Bure bolag, nordost 

om landsvägsbron. Fullmäktige biföll och efter omfattande 

röjnings- och planteringsarbeten kunde 

hembygdsparken invigas den 3 september 1933. 

Carl Helmers trädgårdsintresse kom här väl till pass. 

Parken planerades av länsträdgårdsmästare E Söderling. 

Där anlades grusgångar, två fågeldammar samt 

en näckrostjärn. För parkens skötsel fick man i 

möjligaste mån uppbringa frivilliga krafter eftersom 

anslaget på 150 kr var otillräckligt. 

I december 1933 uttalade kommunstyrelsens beredningsutskott 

förhoppningen att parkens framtida 

vård och underhåll skulle överlåtas åt en inom 

kommunen bildad hembygdsförening, men att tills 

så skedde, en parkstyrelse skulle verka för att hembygdsföreningen 

bildades. C H Nyström valdes till 

ordförande och redan i början diskuterade man 

flyttningen av en lämplig byggnad som hembygdsgård 

i parken. Carl Helmer gjorde många resor i 

socknen på jakt efter en lämplig byggnad. Två alternativ 

framlades och landsantikvarien rekommenderade 

till slut Falkmansgården i Fahlmarksforsen, 

vilken inköptes 1949. 

Carl Helmer Nyström fick varken uppleva hembygdsföreningens 

bildande 1955 eller hembygdsgårdens 

flyttning 1953 och invigning två år senare. 

217

Av Carl H Nyström föreligger följande uppsatser i Korta kommentarer kring ett gammalt brev 

tryck: Kräftodling i Bure älv 

i årsboken VÄSTERBOTTEN: När blomsterkonungen besökte Bureå 

1931 Bure kloster 1948 En tragedi år 1884 

1933 Bure hembygdspark 1949 Glimtar från livet i Bureå-bygden under 1500- 

1936 När bödelsbilan gick på Bureheden talet 

1940 Blad ur Bureå-industrins äldre historia 1950 Berömda resenärers besök i Bureå-bygden 

1941 Tvenne unika 1500-talsbrev En berömd bureättling 

i Bureå skoltidning: 1952 Om en altartavla och dess skapare 

1943 Trolldom och Blåkulla-färder i Bureå-bygden 

1944 Bureå sockens geografi 

1945 Bureå kyrka 25 år 

i Från bygd och vildmark: 

1941 Om tvenne altartavlor och deras skapare 

1946 Ett 4.000-årigt fornfynd i Paul Harnesk, Svenska stadsmonografier, Umeå- 

1947 Folksägner från Bureå-bygden Skellefteå—Lycksele, 1948: 

Kapten Erik. En gammal eremits öden Bureå socken 

RAGNAR KEMPE INMEMORIAM 

Fil dr Ragnar Kempe avled den 11 juli, 78 år gammal. 

Västerbottens läns hembygdsförening förlorade 

därmed en avhållen hedersledamot och stiftelsen 

Västerbottens museum en högt aktad välgörare. 

Humanisten Ragnar Kempes stora intresse för Västerbottens 

kulturhistoria och hembygdens arbetsuppgifter 

tog sig framför allt uttryck i hans personliga 

engagemang för det dokumenterande arbete 

som utfördes vid det av hembygdsföreningen skapade 

museet i Umeå, sedermera stiftelsen Västerbottens 

museum. Vid museerna är det kulturhistoriska 

kartläggningsarbetet med olika dokumentationsmetoder 

alltid det svåra att förverkliga, hur nödvändigt 

det än kan synas för museernas liv och fortbestånd. 

Man är i regel hänvisad till finansieringskällor 

utanför driftsbudgeten. För museet i Umeå har genom 

åren de sammanlagt största bidragen för de 

dokumentära projekten kommit från Kempe-stiftelserna. 

För oss vid museet framstod alltid Ragnar 

Kempe som stiftelsernas mycket personlige företrädare, 

som inte bara intresserade sig för projektens 

kostnader och uppläggning utan i hög grad för genomförandet 

och resultaten. Kontakterna började 

på 1950-talet, då landsantikvarie Gunnar Westin 

fick stöd för museets bebyggelseinventeringar, de 

fördes under 1960-talet vidare då landsantikvarie 

Sune Zachrisson fick stöd för en dokumentärfilmproduktion 

som gällde äldre arbetsliv i länet och 

som avsatt resultat i fn ett 40-tal filmer, filmer 

som genomförts nästan uteslutande med fondernas 

218 

pengar. Här tog Ragnar Kempe del inte bara av de 

färdiga filmerna med stor förtjusning, utan han hade 

även synpunkter och förslag när det gällde ämnesval 

för nya produktioner. Under 1970-talet har 

museistiftelsens ordförande, i svåra stunder då 

pengarna inte velat räcka till för de omfattande 

byggprojekten vid museet, med Ragnar Kempes 

välvilliga stöd lyckats utverka medel ur Kempe-fonderna. 

Sålunda erhölls anslag för det nya skidmuseet 

(ännu inte öppnat för publik) och för det nya 

fiske- och sjöfartsmuseet, som invigdes 1978. 

När planerna på ett bruksmuseum i Robertsfors 

tog form i slutet av 1960-talet, var det en självklarhet 

att Ragnar Kempe redan i inledningsskedet 

drogs in i diskussionerna och att han ombads bli 

ordförande i den nybildade bruksmuseistiftelsen. 

Det var också Ragnar Kempe som med stor tillfredsställelse 

kunde hälsa kung Carl Gustav välkommen 

till museets invigning 1975. Vid sammanträdena 

med styrelsen framstod Ragnar Kempe som en 

ordförande, som inte bara intresserade sig för det 

spektakulära utan som med stor samvetsgrannhet 

och försiktig entusiasm gick in i detaljarbetet och 

allvarligt begrundade de praktiska möjligheterna att 

förverkliga styrelsens ibland nog så luftiga visioner. 

Ragnar Kempes insatser genom åren i hembygdsföreningens 

och länsmuseets arbete på en levande västerbottnisk 

kulturhistoria har skapat ett bestående 

äreminne över en högt förtjänt hedersledamot. 

Gösta Skoglund

MUSEER I SVENSKA ÖSTERBOTTEN 

»I jämförelse med andra landskap i Finland är museitätheten störst i svenska 

Österbotten», konstaterar förordet till skriften MUSEER I SVENSKA 

ÖSTERBOTTEN som nyligen utkommit. Den nyttiga 90-sidiga volymen 

med välskriven text (av Kurt Gullberg) och informativa teckningar 

(av Bertil Bonns) har givits ut av Svenska Österbottens Hembygds- och 

Museiförbund samt Svenska Österbottens Landskapsförbund. Alla större 

och mindre museer samt hembygdsgårdar i svenskbygden beskrivs, inte 

mindre än 41 lockande utflyktsmål erbjuds här den kulturhistoriskt 

intresserade. Rekvirera häftet hos Svenska Österbottens Museiförbund, 

Handelsesplanaden 16 A, SF-651 00 Vasa 10, och det sänds då kostnadsfritt! 

Redaktionen uppmanar läsarna att utnyttja denna förbluffande 

generositet medan upplagan räcker. 

ACTA BOTHNIENSIA OCCIDENTALIS 

Skrifter i västerbottnisk kulturhistoria 

Nu har del 4 utkommit: 

ANDERS FJELLNER - SAMERNAS HOMEROS - 

OCH DIKTNINGEN OM SOLSÖNERNA 

Bo Lundmark. 

Anders Fjellner (1795-1876), kyrkoherde i Sorsele, 

gjorde med det »lapska kvädet» Solens söner den 

samiska sången och diktningen uppmärksammad. 

Bo Lundmark tecknar Anders Fjellners biografi och 

diskuterar källproblemen kring dikten. 

200 sidor, med illustrationer. 50:- 

I serien föreligger tidigare: 

1. STUDIER I NORRLÄNDSK FORNTID 

15 uppsatser i arkeologiska ämnen, utgivna 

till Ernst Westerlunds 75-årsdag. 

150 sidor, rikt illustrerade. 

50:- 

2. MÄNNISKOODEN I DOMBÖCKERNA 

Ossian Egerbladh 

En samling episoder som omspänner perioden 

1673-1894, sammanställda under författarens 

mångåriga studium av västerbottniska — främst 

lappmarkens — domböcker. 

41 sidor. 

20:- 

3. VÄSTERBOTTNISK SKEPPSLISTA 

Kurt Boberg 

En så lång som möjligt komplett förteckning på 

fartyg som byggts och redats i Västerbotten från 

1700-talets slut till 1900-talets början. Med en 

sjöfartshistorisk inledning. 

106 sidor, rikt illustrerade, även i färg. 

40:- 

Sätt in belopp för önskad volym på postgiro 

6 26 22 - 6, Västerbottens läns hembygdsförening, 

ange bokens titel på talongen, och vi sänder den 

portofritt. 

I nästa nummer 

Årets sista nummer av tidskriften kommer att innehålla texter och presentationer av en rad västerbottniska 

skönlitterära författare. Den tidigare aviserade presentationen av de västerbottniska kommunvapnen 

kommer likaså, med vapnen återgivna i färgtryck.

Västerbotten • 

En tidskrift om liv och arbete förr och nyss, 

om natur och kultur, om människor och djur. 

Prenumeration: årets häften 35 

häften i en bok 

häften och bok 

lösnummer 

Rekvisitioner och prenumeration: 

Västerbottens läns Hembygdsförening, 

Pg 6 26 22 - 6 

40 

55 

12 

Tidskriften utkommer med fyra nummer per år. 

Redigeras av tjänstemännen vid Västerbottens museum och 

Skellefteå museum. 

Huvudred, och ansv. utg: Per-Uno Ågren 

Grafisk form: Göran Carlsson 

Redaktionens adress: Västerbottens museum, 902 34 Umeå. 

Offsettryck: UTAB, Umeå 1979. ISSN 0346-4938. 

Västerbottens läns hembygdsförening

Hundra års lärarutbildning i Umeå - Västerbottens museum

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template ?