Rädda Livet nr 1, 2007 (PDF, 3 MB) - Cancerfonden

cancerfonden.se

Rädda Livet nr 1, 2007 (PDF, 3 MB) - Cancerfonden

Rädda Livet

E N T I D N I N G U T G I V E N A V C A N C E R F O N D E N N R 1 / 2 0 0 7

Tema: Tema: Patienter Patienter

och och anhöriga anhöriga

Det kostar på att mogna

En forskare blir aldrig färdig

Rädda Livet 20 år!


Ledaren

Rädda Livet

E N T II D N II N G U T G II V E N A V C A N C E R F O N D E N N R 1 / 2 0 0 7

Tema: Patienter

och anhöriga

Det kostar på att mogna

En forskare blir aldrig färdig

Rädda Livet 20 år!

REDAKTÖR

Marita Önneby Eliasson

marita.onneby@cancerfonden.se

LAYOUT

Mattias Lundqvist, The Factory of Design

KORREKTUR

Birgitta Hessulf, Rödpennan

ANSVARIG UTGIVARE

Ursula Tengelin

TEKNISK PRODUKTION

Tryckmedia i Stockholm HB

OMSLAGSFOTO

Magnus Gotander

RÄDDA LIVET

utkommer med fyra nummer per år och utges

av Cancerfonden, den enskilt största finansiären

av svenska forskningsprojekt om cancer.

VILL DU HA RÄDDA LIVET

i fortsättningen så välkomnar vi dig

som medlem i Cancerfonden.

MEDLEMSAVGIFT PER ÅR

18–65 år: 200 kr

Under 18 år/över 65 år: 100 kr

Organisationer och företag: 1 000 kr

Enstaka exemplar: 45 kr, inklusive porto.

CANCERFONDEN

är en ideell organisation med tre

viktiga uppgifter: att stödja och samordna

cancerforskning, att informera om cancer

och att ge stöd för utveckling av nya

metoder i vården av cancersjuka.

CANCERFONDEN, 101 55 STOCKHOLM

Tel 08-677 10 00. Fax 08-677 10 01

Besöksadress: David Bagares gata 5

VILL DU BLI MÅNADSGIVARE?

Givarservice

Tel 020-78 11 79

Mån–fre 8–21, lö 8–14

FRÅGOR OM CANCER

Cancerfondens informations- och stödlinje

Tel 020-222 111, mån–fre 9–16.30

infostodlinjen@cancerfonden.se

Pg 90 1986-0

Ensam är inte stark

Vem har hittat på att ”ensam är stark”?

Det kan ju äga sin riktighet när man tar tätpositionen

i Vasaloppet eller när man som första person i

universum är den enda som skumpar fram på månytan.

Då är man stark och ensam om chansen att hamna

i historieböckerna för den bedriften, men i övrigt

kan jag på rak arm räkna upp ett 20-tal tillfällen när

kontakten med en medmänniska är att föredra.

Det är kanske därför som fler och fler patientföreningar

föds, samtalsforum fylls med röster som

söker svar hos andra som förstår vad man behöver

snacka om.

Detta nummer av Rädda Livet som du nu håller i

din hand är ett tilltal till dig som patient eller anhörig.

Du ska veta att du inte är ensam om dina erfarenheter,

din oro eller dina biverkningar.

Det finns människor både inom och utanför sjukvården

som kan och vill bistå dig. Några är kanske

mindre lyhörda, medan andra har ett öra vänt mot

sin medmänniska.

Det finns också rättigheter som du som patient och

anhörig har och det finns ekonomiskt stöd att hämta.

Kraften att gå vidare hämtar vi också ofta hos en

närstående, något som Oskar fick erfara när han ringde

sin gudfar när pappa för alltid var på väg bort.

Ta vara på stödet, se möjligheterna att både ta emot

och ge. Ofta är det alldeles tillräckligt att ge av sin tid,

att bara finnas till.

MARITA ÖNNEBY ELIASSON

REDAKTÖR

2. Rädda Livet nr 1/2007

FOTO ULLA MONTAN


24. 33.

28.

Rädda Livet nr 1/2007

4.

10.

16.

Tema i detta nummer: Patienter och anhöriga

Vad för cancersjukdomen med sig för dig som patient och

dig som anhörig? Praktiskt och känslomässigt blir det en

ny situation; livet förändras, men inte alltid till det sämre.

Många handfasta tips finns på sidorna 4 – 32.

10. Att bli mamma till sin mamma

Texten på gravstenen kvar att bestämma.

14. Hälsohemmen stärker det friska

Sex verksamheter – fyra frågor.

19. Vad har jag rätt till?

Skiftande hjälpinsatser i kommunerna.

26. Ekonomiskt skydd för sjuk och anhörig

Samhället erbjuder grundläggande skyddsnät.

30. Komplementär och alternativ medicin

Stort intresse men upprörda känslor i debatten.

Innehåll

3.


TEMA: Patienter och anhöriga

4.

Rädda Livet nr 1/2007


Rädda Livet nr 1/2007

Christer i båten under fiskeveckan i slutet av

augusti. Det skulle bli den sista färden tillsammans

med min gamle vän. Knappt två veckor

senare fick han beskedet om cancer. Han hade

en tumör längst ner i matstrupen och omfattande

metastaser som spridit sig till levern.

TEMA: Patienter och anhöriga

Den sista färden

med bäste vännen

TEXT LARS ABELIN FOTO LARS ABELIN OCH FAMILJEN LUNDIN

Att vara anhörig innebär inte enbart att vara en

nära släkting. Man kan som jag vara en nära vän.

Christer var min bäste vän sedan nästan 30 år.

Hösten 2006 avled han i cancer efter en kort tids

sjukdom.

Christer Lundin och jag var jämngamla och fyllde förra året 52. Han har

alltid funnits där, under nästan hela mitt vuxenliv.

Från och med torsdagen den 7 september förra året, efter ett telefonsamtal

från Christer sent på kvällen, var hans närvaro inte längre lika

given.

Vi träffades första gången redan 1977, som grannar i hyreshusområdet

Valhall i Östersund. Jag bjöd in honom och hans flickvän Maidie på surströmming.

Över en burk Röda Ulven började vår långa vänskap.

Christer och jag delade drömmar och vårt stora intresse för rockmusik.

Intresset för naturen och fiske var annat som band oss samman. Christer

och jag gjorde fiskeresor till Arjeplog och Lappdalen i nordvästra Jämtland.

Christer har, så länge jag känt honom, alltid varit en sökare. Hans sökande

började efter en våldsam trafikolycka när han var bara 19 år. Den

ledde till flera års sjukhusvistelse och att han blev stelopererad i höften.

Efter det började han mer och mer intressera sig för och tro på ett liv efter

detta. »

5.


TEMA: Patienter och anhöriga

»

”Trots att jag flyttat mycket har jag alltid återvänt

till Christer. Vi har hållit kontakten under alla år.”

När min storebror Mats plötsligt dog i

en hjärtattack 2002 började jag lyssna

mindre fördomsfullt på Christers syn på

livet. Christer sade att jag, den tjurigt avvisande,

var den siste som han trodde skulle

fundera över livet efter detta. Helt plötsligt

hade vi hittat ytterligare en beröringspunkt

som band oss samman. Trots att jag flyttat

mycket och bott i flera olika städer, så har

jag återvänt till Christer och Östersund.

Vi har alltid hållit kontakten och jag, med

eller utan min familj, har varje år åkt upp

till Östersund. Han har alltid varit inbjuden

och deltagit i mina stora märkesdagar:

30-, 40- och 50-årsfesterna, bröllopet. Och

han var ett självklart val som fadder för

min förstfödda dotter Diana, som idag är

18 år.

När vi träffats har det känts som om vi

fortsatt där vi slutade året innan. Det var

liksom en känsla av att vi aldrig varit ifrån

varandra. Jag tog honom, och hans familj,

för given, liksom han gjorde med mig och

min familj.

Under det ödesdigra telefonsamtalet från

Christer vid tiotiden på kvällen den 7 september

märker jag att han är lite dämpad.

Plötsligt säger han att han har en tråkig

nyhet att berätta.

– Jag har cancer i magen och levern och

det går inte att operera.

Innan jag hinner reagera, fortsätter han:

– Jag skulle gärna vilja att du och jag åker

till New York ett par veckor och går på

rockklubbar.

Vi har pratat och drömt om just denna

resa i över 20 år. Själv har jag bara sett det

som just en dröm; något att snacka om när

vardagen känts lite för grå och enahanda.

– Jo, bara jag kan få fram pengar, svarar

jag reflexmässigt.

Det är just brist på pengar som alltid

stoppat oss tidigare (plus brist på handlingskraft,

hänsyn till fruar, barn, jobb och

blablabla). Men jag förstår plötsligt vad det

är Christer säger. Han vill göra den här

resan med mig, innan det är för sent.

– Självklart, jag kan åka när som helst,

svarar jag.

– Det vore nog bra om vi åker så snabbt

som möjligt. Kan du kolla upp flyg, hotell

och så där?

– Jovisst, svarar jag.

– Vad har hänt? frågar min fru Susanne

som hört delar av samtalet.

Jag försöker sakligt berätta, men när jag

kommer till att Christer vill åka till New

York med mig, så brister det. Jag börjar

storgråta, och vi gråter tillsammans.

Dagen efter, på fredag, pratar jag med

Christers fru Maidie. Hon är förstås chockad

och ledsen. Vi gråter i var sin ände av

telefonen, hon i Östersund, jag i Stockholm.

Hon tycker verkligen att vi ska försöka

komma i väg till New York.

– Det är inte ofta Christer säger att han

vill göra något, och vill han det här nu, så

ska han verkligen göra det. Du är ju som en

bror för honom.

Maidie och de fyra barnen, Anna 25 år,

min gudson Oskar 23, Martina 18 och Otto

15, är frustrerade över att de inte får besked

om hur lång tid Christer har kvar. De får

inget besked från läkaren på Östersunds

lasarett och har via Internet sökt information

om levercancer och förstått att döden

i värsta fall kan komma snabbt.

Cancerpatienterna i Jämtland får nöja

sig med en onkolog som en gång i veckan

åker ner till Östersund från Umeå universitetssjukhus.

Onkologen har inte tid att

träffa Christer förrän den 27 september.

Maidie och jag kommer överens om att

jag inte ska boka USA-resan förrän Christer

träffat onkologen. Jag tar reda på flygtider,

hotell på Manhattan och jämför priser

– medveten om att det gäller att snabbt

boka när Christer väl träffat onkologen.

6. Rädda Livet nr 1/2007


De närmaste dagarna och veckorna känner

jag bara en stor tomhet i bröstet och en

oändlig trötthet. Jag märker att jag har

svårt att koncentrera mig. Folk pratar med

mig, men jag har svårt att ta in information.

Den 27 september träffar Christer onkologen.

Han tycker att Christer är i för dålig

kondition och tillåter bara resa inom EU.

Jag ringer och pratar med Christer på

kvällen. Han föreslår att vi i stället kan åka

till Skottland eller Irland. Vi kommer överens

om Skottland.

På torsdag förbereder jag Skottlandsresan

och lägger upp en resrutt. På fredag

tänker jag ringa Maidie för att spika avresedag

och diskutera hur många dagar vi kan

vara borta. Men Maidie hinner ringa mig

först.

– Christer har åkt in på akuten, säger

hon. Han har våldsamma smärtor i magen

och orkar ingenting.

Maidie befarar att Christer ska dö. Han

har dessutom fått en propp i lungan. Hon

vill ta med honom hem, rädd för att han

ska dö på sjukhuset. ”Det känns som slutet”,

säger hon.

På fredag eftermiddag lämnar jag min

familj och Stockholm och åker ensam ut

till vår stuga på Väddö i Stockholms norra

skärgård. Jag känner att jag behöver komma

ifrån vardagen och sörja ensam i lugn

och ro.

När jag kommer fram till stugan blir jag

sittande i bilen. Jag lyssnar på en cd-skiva

med musik som både jag och Christer gillar:

Neil Young, Creedence Clearwater

Revival, Bob Dylan och gamla rockhits från

60- och 70-talen. Jag dricker ett par pilsner

och tänker på Christer.

På kvällen ringer jag Maidie. Christer har

fått kortison och morfin och har fått åka

hem. Maidie säger att han är på gott humör.

Men han är samtidigt trött, vid ett

tillfälle somnade han stående i köket och

tappade kaffekoppen i golvet.

Jag pratar med Christer i telefonen och

han säger att han ändå inte givit upp vår

resa.

– Jag ser verkligen fram emot Skottland,

säger han.

Jag vet inte om Christer inser att det, om

inte ett mirakel inträffar, aldrig kommer att

bli någon utlandsresa för oss. Jag tror inte

Rädda Livet nr 1/2007

Musiken betydde mycket för Christer. En av

hans gitarrer ställdes upp framför kistan.

att Christers läkare skulle godkänna en

flygresa nu när han blivit så dramatiskt

sämre och dessutom drabbats av en blodpropp

i lungan. Men jag fortsätter att planera.

Kanske är det som Maidie säger att

bara tanken på resan ger Christer något att

se fram emot. Kanske vet han ändå men

låter planerna leva vidare, kanske som en

tröst för mig.

Jag funderar på om jag ska åka upp för

att träffa Christer en sista gång. Men jag är

osäker. Det skulle i så fall vara för min egen

skull, men behöver jag det? Jag känner mig

trygg i min relation till Christer; vi känner

och vet var vi har varandra och har absolut

inget att reda upp innan det är för sent.

Lördagen tillbringar jag på stugans veranda,

omgiven av en kaskad av olika nyanser

av grönt – tallar, mossor och lövträd – och

med havsbruset i fjärran. Jag har stortröjan

på. Det är en kylig och mulen höstdag, en

perfekt dag för att frossa i ledsnad och

sorg.

Följande vecka blir Christer allt svagare.

På fredag ringer Maidie mig och frågar om

jag vill komma upp. Jag tvekar och säger att

jag helst avstår; jag intalar mig att Christer

och jag vet var vi har varandra och att

ytterligare ett möte inte tillför något. ”Det

är OK”, säger Maidie.

På lördag ringer Oskar och säger att

pappa blivit sämre. Även han undrar om

jag ska komma upp. Jag säger samma sak

TEMA: Patienter och anhöriga

som till hans mamma. Sedan pratar jag

med Christer och han säger:

– Jag vill att du kommer upp!

Där och då bestämmer jag mig ändå för

att åka upp till Östersund. Jag börjar gråta

igen. Mina tårar är aldrig långt borta,

känns det som.

Jag bokar nattåg och är uppe i Östersund

på måndag morgon. Christer halvligger i

soffan i vardagsrummet. Han blir glad av

att se mig och försöker hålla humöret

uppe. Maidie och barnen är samlade. Vänner

kommer på besök till och från under

hela dagen. Stämningen är så god som den

kan vara och Christer är i högsta grad delaktig

i samtalen. Men under ytan hos oss

alla lurar förstås smärtan och sorgen.

Jag hjälper Christer i och ur rullstolen

för de regelbundna rökstunderna vid den

öppna balkongdörren. Han är för svag för

att själv förflytta sig. Framåt kvällen är han

till och med för svag för att hålla i sin pipa,

så jag håller den åt honom.

Under tisdagen blir Christer mycket

sämre. Han ligger i soffan med halvöppna

ögon och andas tungt. Han piggnar till vid

fyratiden och jag hjälper honom till toaletten.

Därefter vill han ligga i sin säng.

Familjen är hos Christer vid sängen

under kvällen. Maidie inbjuder mig att sitta

med, men jag säger nej med hänvisning

till att familjen bör vara tillsammans denna

stund och väljer att sätta mig ensam i vardagsrummet.

Efter en stund kommer Oskar

till mig och säger att det låter som om

Christer ropar mitt namn och ber mig vara

med i sovrummet, så då går jag in.

Halv två på natten tar Christer sitt sista

andetag. Jag tycker det känns skönt att

Christer äntligen fått somna in; det har

varit jobbigt att lyssna och se på Christers

ansträngda andhämtning.

Familjen är uppslukad av sorg och Maidie

undrar om jag kan ringa och berätta

om dödsfallet för Christers syster och moster.

Jag åtar mig att göra det.

Efter att ha suttit och pratat fram till fyra

på morgonen stupar vi i säng. Onsdag

morgon bokar jag eftermiddagståget tillbaka

till Stockholm. Oskar vinkar av mig.

När jag så sätter mig på min plats, kommer

de tårar som jag hittills hållit inom mig

sedan Christer dog.

Jag har fått ta farväl av den nära vän som

»

7.


TEMA: Patienter och anhöriga

8.

»

Min kompis Christer Lundin blev 52 år.

jag känt längst. Och det har känts alldeles

naturligt att delta i sorgen tillsammans

med Christers familj.

Begravningen i Frösö kyrka knappt två

veckor senare blir ett starkt farväl av Christer.

På Maidies önskan har jag plockat fram

exempel på låtar som Christer lyssnat

mycket på genom åren och som kan spelas

i kyrkan och vid den efterföljande minnesstunden

i församlingshemmet.

Ett par kompisar till Oskar framför på

sång och akustisk gitarr Neil Youngs

”Rockin´ in the free world” och ”Heart of

gold” och Led Zeppelins ”Stairway to heaven”.

Det räcker med att höra de första

ackorden, så kommer tårarna. Aldrig under

begravningsceremonin är Christer så nära

som då.

Jag tänker på att det bara var knappa två

veckor innan Christer fick det första ödesmättade

beskedet om sin cancer som han

och jag var uppe på vår årliga fiskevecka i

Christers stuga, alldeles vid vattnet vid Allviken

i sjön Ströms Vattudal.

Fiskeveckan var som ett vilohem, där vi

båda samlade krafter. Vi sov mycket, även

på dagarna, fiskade, läste böcker om livet

efter detta, eldade i öppna spisen. Vi pratade

men kunde även vara tysta tillsammans.

Saknaden av Christer känns stor och

ibland övermäktig. Men jag får väl tänka

som Christer alltid gjorde: På något sätt

kommer vi att mötas igen.

PS. Tack Maidie, Anna, Oskar, Martina och

Otto för att ni finns och orkar leva vidare.

Texten är godkänd av hela familjen. ■

Ring när du funderar eller ängslas

När du har frågor eller funderingar om

cancer är hjälpen inte längre bort än

närmaste telefon.

Ring Cancerfondens informations- och

stödlinje, 020-222 111, öppen klockan 9 till

16.30 varje helgfri vardag och vid speciella

tillfällen även andra tider. Samtalet är kostnadsfritt

för den som ringer. Det går även

bra att kontakta informations- och stödlinjen

via e-post:

infostodlinjen@cancerfonden.se

Cancerfondens informations- och stödlinje

kan ge muntlig och skriftlig informa-

Anne Lindgren är en av dem som svarar.

Ny broschyr om sorg

Cancerfonden har ett flertal broschyrer

som informerar om cancerdiagnoser, behandlingar

och situationen runt en cancersjukdom.

Broschyrerna vänder sig till både

patienter och anhöriga. De revideras regelbundet

av Sveriges främsta experter inom

respektive område och avser att ge en god

baskunskap.

Inom kort är vår senaste broschyr klar.

Den handlar om sorg.

Broschyrerna är kostnadsfria för patienter

och anhöriga. De kan beställas via Cancerfondens

informations- och stödlinje

telefon 020-222 111 eller via Cancerfondens

reception telefon 08-677 10 00.

tion om bland annat cancersjukdomar,

behandlingsmetoder, dina rättigheter som

patient, tips om vart du kan vända dig i

vården och vardagsfrågor om att leva med

cancer. Du får tala med legitimerad vårdpersonal

med lång erfarenhet av cancervård.

Informations- och stödlinjens oberoende

ställning uppskattas av många som ringer,

visar en tidigare gjord utvärdering. Det

kan vara skönt att diskutera med en kunnig

person utan band till sjukvården. Verksamheten

är fristående från stat, kommun och

landsting.

Rädda Livet nr 1/2007


Samtalsvän

– unik mötesplats

Cancerfonden utnämnde 2002 till

Anhörigår. Då tillkom en ny del på

Cancerfondens webbplats speciellt

riktad till närstående. Anhörigdelen har

sedan dess utvecklats och nya tjänster

har tillkommit.

Samtalsvän har funnits med från starten.

Tjänsten innebär att man via webbplatsen

kan etablera kontakt med andra anhöriga i

liknande situation. Sedan starten 2002 har

drygt 510 personer anmält sig som Samtalsvän!

På webbplatsen finns en databas med

anmälda Samtalsvänner. Man kan också

läsa en kort beskrivning av varje Samtalsvän

samt dennes ålder, kön och sjukdoms-

Rädda Livet nr 1/2007

erfarenhet. Kontakten etableras mellan

endast två personer utan möjlighet för

andra att läsa eller på annat sätt ta del av

kontakten.

Cancerfondens roll är att tillhandahålla

den tekniska lösningen för att möjliggöra

kontakten. Cancerfonden har dock inte

möjlighet att se vilka kontakter som etableras

och hur. Detta är sannolikt unikt i dessa

sammanhang. Många fortsätter efter etablerad

kontakt att mejla varandra, men det

finns även de som väljer att ha fortsatt kontakt

via telefon eller till och med träffas.

För en tid sedan gjordes en kartläggning

av Samtalsvännerna genom en enkätundersökning.

Sammanställning av enkätsvaren

visade att:

Diskussion om anhörig på avstånd

Cancerfondens diskussionsforum på webbplatsen

cancerfonden.se/diskutera har blivit

en välbesökt och uppskattad mötesplats

både för dem som själva drabbats av cancer

och för närstående. Här kan alla läsa diskussionsinläggen,

men för att själv skriva

ett inlägg måste man registrera sig.

Diskussionsforumet har sedan starten

för ett och ett halvt år sedan haft nästan

240 000 visningar. Där finns för närvarande

nio olika ämnesrubriker, bland annat olika

cancerformer, anhörigas situation och unga

vuxna. Anhörigas situation med cirka 1 100

inlägg är det forum som hittills haft mest

aktivitet. Inläggen har skiftande karaktär.

De handlar om stort och smått, ljust och

mörkt och många delar generöst med sig av

tips och stödjande kommentarer. Att vara

anhörig på långt avstånd är något som flera

skrivit om. Så här skriver signaturen Marian:

”Min älskade mamma har också cancer,

hon fick diagnosen i mars och cancern hade

tyvärr hunnit sprida sig. Mamma bor i vårt

grannland och för mig som har småbarn är

det inte helt enkelt att resa dit. Avståndet gör

att det blir jobbigare, jag kan inte åka dit

närhelst jag vill. Jag har nyss varit hos mamma

några veckor och det kändes väldigt bra,

vi gjorde mycket tillsammans och just nu mår

jag bättre. (...) Jag skulle vilja kunna hjälpa

till mycket mer än jag kan, tex bara göra nån

god mat som mamma tycker om och ge till

henne. Jag ringer varje dag till mamma och

är tacksam över att telefon finns, men det blir

ändå inte samma sak som att träffas.

/marian”

Förutom att skriva på forumet finns också

möjlighet att skicka privata meddelanden

inom forumet. Detta innebär att man

kan ta enskild kontakt med någon utan att

behöva lämna ut sin identitet eller mejladress.

TEMA: Patienter och anhöriga

• Samtalsvän lockar många anhöriga

och/eller vänner av båda könen, särskilt

unga kvinnor.

• Många av Samtalsvännerna har

erfarenhet av cancerdiagnoser med dålig

prognos.

• ”Att hjälpa andra” är ett starkt skäl för

att vara Samtalsvän.

Du hittar Samtalsvän på Cancerfondens

webbplats cancerfonden.se/samtalsvan

Webb-film

för anhöriga

På anhörigsajten kan du se två filmer.

Charlotte Wikholm och Carl

Gustav Pettersson berättar om sina

reaktioner och upplevelser av att

vara anhörig till någon som fått

cancer.

Charlotte berättar i den ena filmen

om hur det var när hennes

mamma opererades för cancer i

urinblåsan för några år sedan. I den

andra får du höra Carl Gustav berätta

om tiden efter sin frus bröstcancer.

Filmerna är cirka fem

minuter långa.

Filmerna ser du på Cancerfondens

webbplats cancerfonden.se/anhorig

9.


TEMA: Patienter och anhöriga

10.

Att bli mamma

till sin mamma

TEXT INGRID JACOBSSON FOTO MAGNUS GOTANDER

Sommaren 2004 började Gunilla Eriksson må dåligt

– magont, ryggont, svullna leder. Under ett halvår sökte

hon flera läkare innan hon i november fick diagnosen

cancer i bukspottkörteln.

Hennes döttrar Åsa och Tove Mogren kastades in i en

mardrömslik tillvaro.

Redan när Gunilla fick diagnosen förstod

hon att det var allvarligt. Hon hade opererats

för tjocktarmscancer 1992 och hon hade

också haft flera släktingar som dött relativt

unga i olika cancerformer. Gunilla tillhörde

en drabbad släkt, och nu var hon sjuk.

– Kanske hade mamma oroat sig för att

det kunde vara cancer, men inte vågat säga

något till oss, tror Åsa 31 år och Tove 28.

Hon fick magsårsmedicin, för hon hade

haft magsår tidigare, men den hjälpte ju

inte. Inte förrän i november var det en läkare

som utförde ultraljudsundersökning på

henne och hittade ”stoppet” i gallgången.

Gunilla kallades omgående till undersökning

på Sahlgrenska universitetssjukhuset i

Göteborg. Hon var på väg i bil till sitt jobb

som kulturchef i Kungsbacka kommun,

men fick vända. Hon ringde direkt till Tove,

som läser till läkare och redan befann sig på

Sahlgrenska. Tove ringde till Åsa, som arbetar

som logoped för funktionshindrade

barn. Systrarna begav sig omgående till

akutmottagningen på sjukhuset, där deras

mamma fanns. Läkaren gav dem beskedet

när de samlats alla tre. Det var cancer, och

prognosen var dålig.

– Det var som att vara med i en film,

minns Tove. Den ena förfärliga saken efter

den andra hände. Varje gång trodde jag

att ”nu kan det inte bli värre” – men det

blev det.

Åsa var helt omtumlad. Hon väntade sitt

andra barn, var i femte månaden. Hemma

hade hon sin man Martin och lilla Sigrid,

1 år. Sigrid, som varit hos mormor varje

vecka – hur skulle det bli nu?

Efter noggranna undersökningar beslöt sig

läkarna för att operera Gunilla den 8

december. Man hittade då metastaser, dottertumörer,

som var maligna (elakartade).

Modertumören hade vuxit in i stora hålvenen

och kunde inte tas bort helt, då hade

man riskerat att Gunilla avlidit på operationsbordet.

Före operationen hade Åsa och Tove

hoppats att deras mamma kanske skulle

leva några år till. Men det hoppet försvann

direkt.

– Mamma blev så sjuk så fort, säger Tove.

Åsa och jag fick nya roller som vårdande och

omhändertagande. Vi blev ett team och fick

klara av saker som vi aldrig gjort tidigare.

Men att ”bli mamma till sin mamma” var

inte lätt. Gunilla var en speciell kvinna:

snygg, aktiv, oerhört social och populär

med en stor vänkrets.

Hon hade några månader innan hon blev

sjuk gått igenom en svår skilsmässa och

flickornas pappa hade flyttat från Göteborg

ut till Tjörn. Gunilla hade träffat en ny man,

Roland, som bodde i Lund och ännu inte

träffat Åsa och Tove. Familjerelationerna

var alltså mycket komplicerade.

Åsa och Tove fick ta över allting. Systrarna,

som alltid haft en nära relation, blev nu

oskiljaktiga. De fick hålla kontakten med

pappan, med Roland, med släkten och alla

mammans vänner. Utan att fundera på de

praktiska problemen såg de till att

mamman inte behövde vara ensam. När

hon skrevs ut från sjukhuset efter operationen

bodde hon antingen hos Åsa eller

hemma i sin lägenhet, och då sov Tove hos

henne. När hon orkade besökte hon Roland

i Lund, han kom också ofta till Göteborg.

Rädda Livet nr 1/2007


– Vi levde som i en bubbla, säger Åsa och Tove Mogren. Det var ”vi mot världen”.

– På dagarna gick mamma på en dagklinik,

berättar Tove, och hon var också ansluten

till hemsjukvården. Det fungerade fantastiskt

bra och personalen var jättefin. Och

hon behövde inte sova ensam en enda natt

under hela sjukdomsperioden. Men det var

svårt att sova tillsammans med henne, hon

vaknade ofta och hade ont.

Just smärtlindringen blev orsak till en

svår konflikt mellan döttrarna och Gunilla.

Gunilla vägrade få en morfinpump inopererad,

trots sina smärtor.

– Hon blev som ett bråkigt barn, säger

Tove. Vi hade häftiga gräl om detta. Till slut

fanns det ingen annan utväg än att sätta in

en pump, tyvärr alldeles för sent. Hon hade

kunnat ha en lugnare sista tid om hon tagit

emot pumpen tidigare.

Åsa såg en personlighetsförändring hos

Gunilla.

– Mamma var inte sig själv, vi märkte att

hon inte riktigt klarade av situationen.

Trots att hon var så sjuk ville hon bestämma

själv. Men till slut fick Tove och jag ta

över ansvaret.

Åsa och Martin drabbades av ett nytt

svårt slag i slutet av mars. Martins pappa

avled, och de tog lilla Sigrid med sig upp till

Borlänge till Martins mamma. De stannade

TEMA: Patienter och anhöriga

över begravningen och blev kvar i två veckor.

Under tiden bodde Tove med Gunilla.

Under den här tiden blev det svårt för

Tove att följa studierna. Under en föreläsning

om mag-tarmkanalen blev hon illamående

och måste gå ut. Sedan blev hon

sjukskriven. Åsa, som nu var i nionde

månaden, var också sjukskriven.

– Vi levde som i en bubbla, säger Tove

och Åsa. Det var ”vi mot världen”. Men vår

gamla mormor, 84 år, stöttade oss mycket.

Hon har förlorat flera släktingar i cancer

och hon sade: ”Det är svårast för er flickor.

Det är värst första gången.”

Mormor kom ofta med mat. Gunilla

Rädda Livet nr 1/2007 11.

»


TEMA: Patienter och anhöriga

KONTAKT OCH KUNSKAP

VIA INTERNET

På patientföreningars och riksorganisationers

webbplatser hitta du mycket

information om respektive cancersjukdom,

verksamhet och kontakter.

Blodcancerförbundet

www.blodcancerforbundet.se

Bröstcancerföreningarnas

riksorganisation, BRO

www.bro.org.se

Carpa, för patienter med tumörsjukdomar

i hormonproducerande organ

www.carpapatient.se

Gynsam, Gyncancerföreningarnas

Nationella Samarbetsorganisation

www.gynsam.se

ILCO, Riksförbundet för stomi- och

reservoaropererade

www.ilco.nu

Lungcancerföreningen Stödet

www.stodet.se

Prostatacancerförbundet

(före detta ROP)

www.prostatacancerforbundet.se

Svenska Hjärntumörföreningen

www.hjarntumorforeningen.se

Svenska Laryngförbundet, SLF

www.laryngforbundet.nu

Cancerfonden.se/utlandsorg finns

länkar till utländska cancerorganisationer.

»

kunde inte äta, hon levde på näringsdryck.

Men Tove och Åsa måste ju äta. Mitt i sorgen

och svårigheterna kom ändå ett glädjeämne,

lille Gustaf föddes den 24 april.

– Visst var jag glad, säger Åsa, men jag

hade ändå svårt att fokusera på honom den

första tiden. Mamma gick före allt. Ibland

ville jag bara skrika rätt ut: ”Ta över, jag

orkar inte längre!”

Gunilla var nu mycket dålig, trött och

omtöcknad av morfinet. Hon uppfattade i

alla fall sin dottersons födelse. Åsa lät

honom ligga hos mormor så ofta som möjligt,

trots att Gunilla under Gustafs första

veckor blev allt sämre.

– Vi hade inte hunnit fixa hemtjänst,

säger Tove. Men de sista dagarna blev

mamma beroende av att ha blöjor och där

gick vår gräns. För mammas skull ville vi

inte byta på henne, vi kände att hon inte

skulle har tyckt om det. Så jag ringde

biståndsbedömaren som ordnade hemtjänst

omgående.

Söndag den 22 maj 2005 var både Tove

och Åsa hos Gunilla. Mormor kom med

mat, lite tidigare än hon brukade. Hon tittade

på Gunilla och sade: ”Nu är det snart

dags.”

– Det var en gråmulen dag, men när

mamma drog sitt sista andetag bröt solen

fram och det blev så vackert, säger Tove och

Åsa. Vi klädde mamma till fest i hennes

vackraste klänning, en mörkgrön 40-tals-

klänning med pärlbroderier. Sedan ringde

vi runt och talade om att mamma var död

och att de som ville fick komma och ta farväl.

Vi förstod efteråt att några av hennes

vänner tyckte det var konstigt att vi ordnade

”likvaka”, men alla som kom uppskattade

det.

Begravningen blev också okonventionell.

Åsa och Tove valde ovanlig musik i kyrkan,

och efter begravningen höll de en fest. Allt

detta var i enlighet med Gunillas önskemål,

som hon uttryckt innan hon dog. Också

detta orsakade betänkligheter hos några

vänner och släktingar, men systrarna kände

att det var helt rätt. Gunilla skulle ha tyckt

om det, hon var ingen dussinmänniska!

– Enda gången mamma höll sig till

genomsnittet var faktiskt den sista tiden,

säger Tove. Jag hade läst att patienter med

bukspottkörtelcancer lever i genomsnitt ett

halvår efter diagnos. Mamma levde sex

månader och tio dagar!

När Gunilla kremerats hämtade Tove och

Åsa urnan och cyklade med den genom

Slottsskogen till begravningsplatsen. Det

var också något som kändes rätt, och för

resten har ingen av dem körkort. Men det

har tagit lång tid att välja gravsten, det måste

vara en speciell sten till en speciell person.

Nu har systrarna hittat den, en natursten

från Tjörn. Det återstår bara en sista

sak för döttrarna att göra för Gunilla –

bestämma vad som ska stå på stenen. ■

Efter begravningen höll systrarna Åsa och Tove Mogren fest. Det skulle mamman ha tyckt om.

Hon var ingen dussinmänniska.

12. Rädda Livet nr 1/2007


Kungsljuset ger pengar

till både rehab och ny säng

TEXT MARITA ÖNNEBY ELIASSON FOTO OLA LEJONBORN

Blekinge Cancerförening Kungsljuset är

en fristående, ideell förening och verksam

i Blekinge. Genom Kungsljusfonden

ger föreningen ekonomiskt stöd till cancersjuka

och deras närstående.

Kansliet är inrymt i en källarlokal i Karlskrona,

nära hamninloppet. Dagen är disig

och råkall; inne är värmeljusen tända och

termosen fylld. ”Vill ni ha kaffe när ni kommer?”

var den första fråga som Elisabet von

Wachenfelt ställde när jag ringde och bad

att få besöka föreningen. Elisabet, som är en

omvittnad stöttepelare i föreningen, hade

omedelbart vårt välbefinnande för sina

ögon – en omtänksamhet som speglar

verksamheten inom föreningen som fått

sitt namn efter landskapsblomman.

Sex kontaktpersoner finns noterade på

webbplatsen www.kungsljuset.nu. Dem kan

man ringa när som helst. De kan också följa

med vid sjukhusbesök. Kansliet kallas obemannat,

men Siv Forsman, själv cancersjuk,

tillsammans med Elisabet finns ofta på plats.

– Många patienter och anhöriga hör av

sig till mig eftersom mitt nummer finns på

telefonsvararen, säger Siv Forsman som

tittar in efter stavgången. Ibland kan jag

erbjuda hjälp men tyvärr inte alltid.

Kungsljuset har omkring 150 medlemmar.

För dem arrangeras medlemsmöten i

Karlskrona, Karlshamn, Ronneby och Sölvesborg.

Ibland har de besök av föreläsare,

andra gånger ordnar de bilutflykter med

delade bensinkostnader.

Medlemsavgiften för enskild medlem är

150 kronor, för familj 200 kronor.

Den största utgiften och tillika uppgiften

är Kungsljusfonden som ger ekonomiskt

stöd för att skapa ett meningsfullt liv med

hög livskvalitet för den cancersjuke. Maximibeloppet

är 6 000 kronor. Sedan starten

1997 har Kungsljusfonden delat ut ungefär

2,6 miljoner kronor.

Rädda Livet nr 1/2007

Pengarna kommer in på olika sätt. Ett

stort tillskott i kassan har varit från ett testamente

– 100 000 kronor. I övrigt samlar

de in pengar genom lotterier, föreningen

finns bland annat representerad på de 15

marknader som arrangeras i hela Blekinge.

Syföreningar skänker pengar vid jul, spelmansstämman

i Nogersund bidrar. Kollekten

i kyrkorna går ofta till Kungsljuset. En

annan ”inkomstkälla” är minnesgåvor vid

dödsfall.

För att få pengar från fonden skriver man

en ansökan och uppger förutom personuppgifter

sina önskemål. Utdrag ur självdeklarationen

kan biläggas; ett ekonomiskt

behov ska vara uppenbart. Därefter avslår

eller tillstyrker styrelsen som träffas varje

månad. En resa i rehabiliteringssyfte ska

alltid styrkas med intyg från kurator liksom

ett läkarutlåtande.

Och önskemålen skiftar.

– Någon behöver en ny säng, andra vill

ha bidrag till inköp av nya kläder. De kan

TEMA: Patienter och anhöriga

Kungsljusfonden bidrar med pengar till ökad livskvalitet.

– Någon behöver en ny säng, andra vill ha bidrag till nya kläder, säger Elisabet von Wachenfelt.

också ingå i livskvaliteten, säger Elisabet

von Wachenfelt.

En annan fråga som Kungsljuset driver

och har uppvaktat politikerna med är tillgång

till hospicerum som patienterna kan

åka till, ”få lite dropp och lite hjälp att få

upp blodvärdet” som Elisabet säger, för att

sedan när de blivit lite piggare kunna åka

hem igen.

– Sedan går man kanske ner för räkning

på nytt och då skulle rummet på hospice

kunna stå redo igen. Patienten kommer till

samma avdelning och möter samma personal.

Vi arbetar för ett gott och innehållsrikt

liv och ett värdigt livsslut.

Föreningen bildades 1995 på initiativ av

Charlotte von Wachenfelt, en dotter till Elisabet

och som avled i sin cancersjukdom två

år senare. Elisabet har fortsatt hennes arbete.

– Arbetet är meningsfullt och jag vill inte

att det som Charlotte startade ska försvinna.

Jag känner också att människor uppskattar

vad vi gör, säger Elisabet von Wachenfelt. ■

13.13.


TEMA: Patienter och anhöriga

Hälsohemmen vill stärka det friska

Sex rehabiliterande verksamheter i Sverige har tillgång till medicinsk kompetens. Rädda Livet ställer fyra frågor.

1

2

Stiftelsen Lustgården Mälardalen,

Västerås

Tel: 021-271 20, 021-30 10 60

www.lustgarden-malardalen.nu

lustgarden.malardalen@telia.com

1

Hur kommer man till er?

Vad har ni att erbjuda mig som cancerpatient?

Man söker själv eller är remitterad

från eget landsting.

Ett hopp om framtiden. Hos oss

2

kommer patienterna i kontakt med

sig själva och bestämmer hur deras liv ska

se ut. Vi erbjuder gemenskap med andra i

samma situation, samtal enskilt och i

grupp med psykoterapeuter och onkolog,

avslappning, meditation och mental träning,

bildkommunikation och olika

kroppsterapier, stöd att orka leva i nuet

trots sjukdom och ett visst handikapp,

kunskap om sjukdom och behandling, rättigheter

och möjligheter att hitta balans i

livet.

Onkolog, psykoterapeuter, kroppste-

3

rapeuter, sjuksköterska, bildterapeuter,

danspedagog och dietist.

Stiftelsen Lustgården Mälardalen har

4

funnits sedan 1993 och drivs av en

stiftelse vars uppgift är att ge rehabilitering,

rekreation och konvalescens till cancerpatienter.

Anhöriga är välkomna att medfölja.

Vidarkliniken, Järna

Tel: 08-551 509 00

www.vidarkliniken.se

info@vidarkliniken.se

1

Via remiss från läkare eller genom att

söka själv och därmed finansiera själv.

En aktiv rehabiliteringsbehandling

2

för patienter med cancer i alla stadier.

Integrerade konventionella metoder med

antroposofiska mediciner (t ex Iscador),

utvärtes behandlingar samt konstnärliga

och fysikaliska terapier (rörelseterapi, målning,

modellering, musik, sång, massage,

bad m m).

Vidarkliniken lägger stor vikt vid ett individuellt

bemötande, lyhördhet och kontinuitet.

Det terapeutiska målet är att hjälpa

människan att återskapa sin hälsa och livstillfredsställelse.

Ekologiskt odlad mat.

Läkare, sjuksköterska, sjukgymnast,

3

samtalsterapeut, dietist, konstterapeut

(målning, modellering, musik, sång),

rörelseterapeut (läkeeurytmi), badterapeut,

massör.

Vidarkliniken drivs som en stiftelse

4

utan vinstsyfte och är medlem i Famna

– Riksorganisationen för vård och omsorg

utan vinstintresse. Verksamheten bedriver

antroposofisk medicin som är ett

helhetskoncept som tar hänsyn till människans

fysiska, själsliga och andliga/existentiella

behov.

Vilka professioner finns bland personalen?

Vilken idé/värdegrund och vilken organisation

står bakom er verksamhet?

Kurort Mösseberg, Falköping

Tel: 0515-856 00

www.mosseberg.se

info@mosseberg.se

Remiss från läkare skickas till remit-

1

teringssekreteriat vid hemlandstinget.

Beviljas remissen går den vidare till Mösseberg.

Man kan även boka in sig privat och

betala vistelsen själv.

Vistelsen syftar till ökad livskvalitet

2

och funktionsförmåga såväl fysiskt,

psykiskt, socialt som existentiellt. Detta kan

till exempel innebära att få kunskap om

och aktivt träna kondition, rörlighet och

styrka. Ökad kunskap om kroppens och

själens samspel. Hitta verktyg för hantering

av stress, ny livssituation, smärta. Få tid till

återhämtning och eftertanke och skapa

förutsättningar för återgång till arbete.

Läkare, sjuksköterska, sjukgymnast,

3

lymfterapeut, samtalsterapeut, massörer.

Synsättet är fyrdimensionellt där

4

begreppet hela människan innebär

att vi i vårt arbete tar hänsyn till såväl fysiska,

psykiska, sociala som existentiella faktorer.

Vi utgår från en etisk plattform om

varje människas unika värde.

RehabCenter Mösseberg ingår numera i

Bräcke Diakoni.

14. Rädda Livet nr 1/2007

3

4


Österåsens hälsohem, Österåsen

Tel: 0620-573 00

www.osterasen.com

osterasen.halsohem@lvn.se

Remiss från läkare, kurator, sjukskö-

1

terska, sjukgymnast. Utan remiss kan

man boka sig för kortare eller längre vistelse

förutsatt att man har finansiering ordnad.

Vissa söker fond- eller stipendiemedel.

Ingen aktiv cancerbehandling men

2

väl ett mångsidigt program med

självstärkande aktiviteter i en stimulerande

miljö. Vegetarisk kost och erbjudande

(beroende på tidpunkt och om man kommer

som remissgäst eller egenbetalande)

om kostlära, fysisk aktivitet i många olika

former, stresshanteringsprogram, tobaksslutarstöd,

mindfulness-grupp m m.

Miljön är historiskt intressant.

Läkare, sjuksköterskor, kurator, sjuk-

3

gymnaster, massageterapeuter, lymfterapeut,

kostkonsulent, SPA-terapeut.

Österåsens hälsohem ägs av Lands-

4

tinget Västernorrland och är en del av

primärvårdsorganisationen. Vi arbetar

med komplementära metoder i enlighet

med Hälso- och sjukvårdslagen.

På vetenskaplig grund ska vi erbjuda och

utveckla program för förebyggande av

sjukdom och rehabilitering (livsstilsskola).

Dessutom arrangeras veckoprogram och

kurser som ska öka deltagarnas förutsättningar

att främja sin hälsa.

Österåsens Hälsohem ska vara ett komplement

till övrig hälso- och sjukvård.

Rädda Livet nr 1/2007

Alfta Rehab Center, Alfta

Tel: 0271-580 00

www.alftarehab.se

info@alftarehab.se

1

Remiss från läkare/kurator på det

sjukhus där man behandlas. Försäkringskassan

eller arbetsgivaren betalar

gemensamt eller var för sig. Man ansöker

om medel från olika fonder. Cancer- och

Trafikskadefonden (CTRF) har en donation

öronmärkt för bröstcancerrehabilitering

vid Alfta Rehab Center.

Rehabilitering veckovis med helpen-

2

sion. Under rehabveckan ingår man i

en grupp där deltagarna har likartad diagnos.

Varmvattenbassäng.

Fokus på balans och livsenergi, stärka

det friska och få igång kroppens självläkande

system. Forma en livsplan med fokus på

hälsa. Redskap är kost som ger energi och

stärker, kostutbildning, kroppskännedom,

avslappning, bassängträning och gruppsamtal.

Sjukgymnaster, kostrådgivare/dietis-

3

ter, friskvårdare, läkare, psykologer,

yrkesvägledare, beteendevetare, forskare,

sjuksköterska.

På Alfta Rehab Center finns en

4

orubblig tro på det goda hos varje

människa. Centrets uppgift är att skapa

förutsättningar för att människor ska kunna

stärka det friska, finna sina dolda

talanger och inre styrkor.

Lydiagården, Höör

Tel: 0413-692 50

www.lydiagarden.se

lydiagarden@lydiagarden.se

TEMA: Patienter och anhöriga

Kurator eller sjuksköterska ordnar

1

remiss av läkare. Även patienten fyller

i en egenansökan.

Psykosocial rehabilitering, 5 dygn i

2

internatform tillsammans med andra

som har eller haft cancer samt närstående.

Specifika rehabiliteringsveckor för patienter

som har fått botande behandling, patienter

med kronisk cancersjukdom och patienter

som behandlats för bröstcancer.

Föreläsningar, t ex fakta och föreställningar

om cancer, normala psykiska reaktioner

i samband med cancer, forskning,

smärta, sex och samlevnad, andliga aspekter,

basal kroppskännedom, kost och samhällets

resurser. Enskilda samtal med vårdpersonal

liksom gruppsamtal. Fysisk

aktivitet, bad i varmvattenbassäng, basal

kroppskännedom och avspänningsövningar.

Kreativa och kulturella aktiviteter.

Läkare, onkolog,verksamhetschef. Tre

3

sjuksköterskor, sjukgymnast, undersköterskor,

kurator (konsult).

Att ge våra gäster möjlighet till djupa-

4

re förståelse och insikt om sin sjukdom

genom ökad kunskap och reflekterande.

På alla sätt stärka självförtroendet hos

våra gäster, hjälpa deras anhöriga att stödja

och förstå. Låta livet ta störst plats i stället

för sjukdomen.

Lydiagården är en privat stiftelse. Vårdavtal

med region Skåne samt landstingen i

Halland och Blekinge.

15.


TEMA: Patienter och anhöriga

Det är mycket att tänka på vid ett dödsfall. Begravningsbyråerna hjälper

till med det mesta. De gör också en viktig insats för svensk cancerforskning.

Var femte minnesgåva skänks via en begravningsbyrå.

Tala om hur du vill ha din

TEXT MARITA ÖNNEBY ELIASSON FOTO OLA LEJONBORN OCH THE FACTORYS BILDARKIV

Minnesgåvorna till Cancerfonden kan röra

sig om stora belopp och hanteringen av

denna verksamhet måste i alla led ske korrekt.

En begravningsbyrå ska inte behöva

sväva i tvivelsmål om hur hanteringen ska

gå till för att givaren ska kunna känna sig

trygg i att pengarna har nått Cancerfonden.

Cancerfonden har därför utformat några

enkla riktlinjer för hur arbetet med minnesgåvor

bör skötas. Uppfylls riktlinjerna, överlämnar

Cancerfonden ett certifikat som förtydligar

samarbetet.

Riktlinjerna innebär att:

• Om begravningsbyrån tar ut en serviceavgift

för transaktionen ska givarna informeras

om beloppets storlek.

• Minst en gång i månaden ska begravningsbyrån

sända in gåvorna till Cancerfonden.

Cancerfonden får uppgifter om namnet

på den avlidne, insatt summa och datum

för jordfästning.

Certifikatet är giltigt i 12 månader. Har

arbetet flutit enligt riktlinjerna efter ett år,

sänds ett förnyat certifikat till begravningsbyrån/förmedlaren.

– Vi har fått mycket och bra information

från förmedlarna, säger Magnus Lindegård,

Cancerfondens insamlingschef, som mottagit

positiva gensvar från landets begravningsbyråer.

Idag har cirka 200 byråer erhållit

sitt certifikat.

– Många uppskattade att vi tog kontakt.

”Roligt att ni upptäckt vilket jobb vi gör”

var kommentaren.

Mörbylånga begravningsbyrå certifieras när

Cancerfonden är på besök. Fr v Ann Fastrup,

Magnus Lindegård, Berth Yngvesson och

Catarina Pettersson.

Mörbylånga begravningsbyrå är ett familjeföretag

som startade i föräldrahemmet 1966.

Sedan tre år tillbaka finns även kontor i

Färjestaden. Byrån är en av de certifierade.

– Certifikatet innebär en trygghet för

kunden; de kan se att allt går rätt till och att

pengarna de har satt in kommer fram, säger

Berth Yngvesson vid Mörbylånga begravningsbyrå

i Färjestaden.

– När kunderna kommer in får de ett

kvitto på pengarna direkt. Där står vilket

dödsbo det gäller, när begravningen äger

rum, hur mycket de har betalat och vilka

gåvogivarna är. Dessa uppgifter läggs med

automatik in i datorn, och när vi ska redovisa

till Cancerfonden trycker vi bara på en

knapp. I och med de riktlinjer som Cancerfonden

har ställt upp så har samarbetet blivit

än smidigare.

På begravningsbyrån finns en hel del

informationsmaterial, bilder på kistor,

dekorationer liksom gravstenar.

– Kunderna får efter besöket här en

checklista med sig hem. Där har vi skrivit

upp alla tider, namnet på prästen, vilken

musik som ska spelas, minnesstund och

vad de vill äta och dricka. Vi utformar också

annons. De får dessutom veta vad allting

kostar. Vanligt är att kostnaden för en begravning

ligger mellan 15 000 och 25 000

kronor.

Mörbylånga begravningsbyrå gör även

upp bouppteckningar och förvaltar dödsbon

samt hjälper till att hitta begravningsförsäkring.

”Skulle det vara något vi inte

går i land med så förmedlar vi uppdraget”,

berättar Berth, som menar att det blir mer

och mer vanligt att man planerar sin egen

begravning.

– Detta är till stor hjälp för de anhöriga.

Att prata med sina anhöriga är ett sätt, men

skriver man ner hur man vill ha det så finns

det inga möjligheter till missförstånd och

ett dödsfall behöver inte skapa osämja mellan

barn som har olika uppfattning om hur

allt ska arrangeras.

På begravningsbyrån finns blanketter att

fylla i, men det går lika bra att skriva sina

egna önskemål och sedan gärna meddela

anhöriga var brevet ligger. Det är inte lagligt

16. Rädda Livet nr 1/2007


egravning

bindande, men det är din vilja och mycket

få skulle gå emot den vid detta tillfälle.

– Många har ju aldrig varit med om en

begravning, de är oerfarna och framför allt

är det många som skärmar av sig från tanken

att döden kan drabba dem själva.

Berths arbete innebär möte med sorg,

saknad och död varje dag. Detta kan vara

tungt ibland.

– Jag är uppvuxen med det här arbetet

och lever med det. Men även för mig kan en

Olika begravningsakter

Rädda Livet nr 1/2007

begravning vara plågsam om det handlar

om yngre människor och barn. Då är det

jobbigt. Vi som arbetar här pratar mycket

med varandra och jag samtalar med min

sambo. En promenad med hunden gör

också att jag rensar huvudet.

– Jag vill naturligtvis hjälpa människor

som har det svårt och ge dem den begravning

de vill ha. Slutet ska bli bra även

om det kan verka nattsvart, säger Berth

Yngvesson. ■


• Det finns olika former av begravningsakter. Kyrklig, borgerlig eller

ingen begravningsakt.

• En kyrklig begravning har ett kristet innehåll och officianten är en präst.

• Är man inte med i Svenska kyrkan förekommer så kallad borgerlig akt. Då har man

ofta en borgerlig officiant och kan utforma den precis som man vill.

• En del har ingen akt överhuvudtaget. Då kremeras man direkt eller jordbegravs.

Efter kremation kan man ha urnsättning (urnan med aska läggs under jord) senare

eller så sprids askan över land eller hav. Tillstånd begär man hos Länsstyrelsen.

• Finns inga uppgifter om den avlidnes önskan och inga anhöriga, kontaktar begravningsbyrån

kommunen som finansierar en begravning.

• En begravning består ofta av tre moment: En begravningsakt, en minnesstund då

man kanske äter en bit mat tillsammans eller samlas vid kaffebord. Gravsättning innebär

att kista eller urna sänks ner i jorden eller askan strös för vinden.

TEMA: Patienter och anhöriga

MÅNGA BESLUT SKA

FATTAS VID BEGRAVNING

• Jordbegravning eller kremation?

Om kremation, ska askan spridas

eller gravsättas?

• Kyrklig, borgerlig eller annan

begravningsakt?

• Var ska den äga rum?

• Kista? Urna?

• Kistbärare?

• Dekorationer och blommor?

• Tryckt program?

• Vilken musik under begravningsakten?

• Ska det vara minnesstund efteråt?

• Mat och dryck?

• Var ska gravsättning äga rum?

• Gravsten och text på den?

• Annons? I så fall i vilka tidningar och

hur ska den vara utformad? Symbol i

annonsen? Minnesgåvor?

Du behöver inte kontakta

myndigheterna

• När en läkare har konstaterat dödsfallet

sänds dödsbevis till skatte- och folkbokföringsmyndigheten

som meddelar övriga

myndigheter inom stat, kommun och

landsting.

Annat att tänka på

• För att få kvittera ut försändelser i den

dödes namn måste man ha ett vårdnadsintyg.

Detta får man genom begravningsbyrån.

Alla dödsbodelägare ska

närvara vid t ex uttag från konton. Det

går också att skriva en fullmakt.

• Se över försäkringsskyddet. Bevaka

utfall eller premieåterbetalningar.

• Säg upp eller överlåt abonnemang och

avtal.

• Klipp sönder betal- och kreditkort och

meddela företaget som ställt ut kortet.

• Klubbar och föreningar ska informeras

om någons bortgång. Dels för att de kan

vilja delta i begravning, dels för att det

eventuellt kan finnas en insats som ska

återbetalas till dödsboet.

17.


TEMA: Patienter och anhöriga

En liten patient

med stort tålamod

En kvinna har beskrivit sin sjukdomshistoria

på almanacksbladen. De vittnar

om lång väntan på såväl kontakt, operation

som röntgensvar. Många telefonsamtal

resulterade till sist i behandling.

Våren 2005 hade jag en urinvägsinflammation

och en njurbäckeninflammation. Hade

inte ont men såg att urinen inte var klar och

luktade väldigt illa.

Kom till läkaren som tyckte att jag skulle

röntgas. Jag fick ingen remiss, semestern

kom och gick. I augusti ringde jag till röntgenavdelningen

– de hade inte fått någon

remiss, ej heller vårdcentralen, sade de, men

efter att de letat hittade de den.

Fick tid för njurröntgen den 29 augusti

2005 – samma dag fick jag återkomma till

läkaren. Han talade om att de hittat något

på min vänstra njure.

”Är det en tumör?” frågade jag.

”Ja,” svarade han. ”Jag skickar en remiss

idag till sjukhuset.”

Han frågade om jag kunde komma in på

kort varsel. ”Visst,” svarade jag.

Väntade, väntade och väntade på ett brev

eller telefonsignal, men inget kom. Till slut

ringde jag röntgenavdelningen, men de

hade ingen tid. Jag ringde urologiska avdelningen,

men de hade ingen tid. Ringde flera

gånger och fick till sist tid för skiktröntgen

den 11 oktober.

Den 3 november hade jag ett läkarbesök

inbokat. Då fick jag reda på att jag hade en

tumör på vänster njure i storleken 10 x 6 cm

– ”troligen elakartad eftersom den är så

stor,” sade läkaren.

Jag var då beredd att åka in vilken dag

som helst för operation. Jag ringde tidsbokningen

och fick beskedet att det inte fanns

någon tid detta år.

Den 9 november röntgades lungorna. Jag

tittade samtidigt in till sköterskorna som

ombesörjer tidsbokning och fick samma

svar: ”Ingen operationstid före januari 2006”.

Av en slump träffade jag min husläkare

och berättade för honom om avsaknaden

av besked och om min oro för min långa

väntan på operation. Dagen därpå ringde

han mig på jobbet och talade om att han

pratat med läkaren på sjukhuset.

Detta tog skruv! Dagen efter fick jag tid för

operation den 17 november.

Den 2 februari 2006 var jag på efterkontroll

hos läkaren – ingen röntgen.

(Dagen efter fick jag bältros.)

Återbesök den 7 september 2006 då buk

och lungor röntgades. Då hade jag ringt

och ändrat besökstiden eftersom jag fått tid

hos läkaren före röntgen – fick ändra igen

eftersom det bara var några dagar mellan

besöken.

Läkarbesöket blev då den 15 september

2006. I stort sett fick jag vända i dörren.

Han hade inget besked att ge mig och jag

hade åkt 9 mil förgäves. Jag bad då om ett

skriftligt röntgensvar.

På detta fick jag vänta och vänta. Efter en

tid talade min läkare in ett meddelande på

min mobiltelefon då han sade att han skulle

resa på semester i ett par veckor. Jag fick

inget meddelande om röntgensvaret.

Jag ringde sjukhuset för att få ett besked

från någon annan läkare. Fick löfte om att

min läkare skulle ringa, men han hörde inte

av sig och var ”ej anträffbar”. En annan

läkare skulle emellertid ringa mig vilket

också skedde.

”Allt såg bra ut,” sade han. ”Liten fläck på

lungan som inte vuxit”.

Döm om min förvåning när min läkare

ringde samma dag – han som inte var

anträffbar alltså. Detta var den 20 oktober.

Många telefonsamtal och oroliga tankar;

man är en liten ”bricka” i det stora hela. Jag

undrar ibland hur de som inte ringer och

”bråkar” orkar bära sin oro? ■

18. Rädda Livet nr 1/2007

Carin


Rädda Livet nr 1/2007

Vad har jag rätt till?

Som patient och anhörig har man

vissa rättigheter som är bra att

känna till.

VÅRDGARANTI

Reglerar inom vilka tidsgränser man

ska erbjudas den vård som vårdpersonalen

beslutat att man ska få.

• Primärvården ska erbjuda personlig

kontakt eller kontakt i telefon

samma dag.

• Om läkarbesök behövs ska det erbjudas

inom sju dagar.

• Om besök inom den specialiserade

vården behövs ska det erbjudas inom

90 dagar.

• Behandling ska erbjudas inom 90

dagar efter beslut. Väntetiden får

dock överstiga 90 dagar om läkare

och patient är överens.

• Behandling ska i första hand erbjudas

inom det egna landstinget. Om hemlandstinget

inte klarar tidsgränserna

ska patienten utan extra kostnad få

hjälp hos annan vårdgivare.

Mer information om vårdgarantin finns

på Sveriges kommuner och landstings

webbplats www.skl.se.

PATIENTRÄTTIGHETER

• Som patient har du rätt att avgöra om

du vill ha vård eller inte. Du kan avbryta

en behandling eller säga nej

till undersökning eller medicinering.

• Du har rätt till en förklaring från vårdpersonalen

om varför de anser behandling

nödvändig och vad som kan

hända om den uteblir.

• Du har rätt att komma med egna förslag

till behandling, men vårdpersonalen

avgör om den är medicinskt

och ekonomiskt rimlig.

• Du har rätt att få information om ditt

hälsotillstånd. Om du inte kan ta till

dig informationen ska den ges till en

närstående.

• Du har rätt till din egen journal och

sjukvårdspersonalen får inte lämna ut

uppgifter om dig till obehöriga.

• I vissa fall har du rätt till ytterligare

medicinsk bedömning av en specialist,

så kallad second opinion.

Mer upplysningar finns på

www.vardguiden.se

OM MAN INTE ÄR NÖJD

• Den som är missnöjd med vården bör

i första hand klaga direkt hos den

läkare eller personal man behandlats

av. Man kan också vända sig till

verksamhetschefen eller till den medicinskt

ansvariga sjuksköterskan i

kommunen (vid kommunal vård).

• I en del landsting finns särskilda

patientombudsmän dit man kan

vända sig med klagomål.

• Alla landsting måste ha en patientnämnd

eller förtroendenämnd. Den

består av politiker, men tjänstemän

handlägger ärendena. Hit kan man

vända sig med klagomål, men också

för att få hjälp att få kontakt med

rätt vårdinstans.

• Om man ändå inte är nöjd kan man

göra en skriftlig anmälan till Hälsooch

sjukvårdens ansvarsnämnd mot

den person man anser har begått

något fel. Ansvarsnämnden kan i

yttersta fall dra in den anmälda personens

legitimation.

Ytterligare upplysningar finns på

www.sjukvardsradgivningen.se

FÖRSÄKRINGAR

Den som skadas i samband med vården

har i vissa fall rätt till ersättning enligt

patientskadelagen. Det finns även en

försäkring som patienter som skadas av

läkemedel kan få ersättning från.

Läs mer på www.patientforsakring.se

och www.lakemedelsforsakringen.se

HJÄLPMEDEL

Hjälpmedel är en del av vården och det

finns en mängd olika produkter som

patienter kan få tillgång till, oftast

kostnadsfritt, för att underlätta tillvaron.

Läs vidare på

www.sjukvardsradgivningen.se eller

Hjälpmedelsinstitutets webbplats

www.hi.se

ANHÖRIGSTÖD

Anhöriga som vårdar en närstående

person kan få hjälp från samhället.

Vissa former av stöd har man rätt till

enligt socialtjänstlagen, andra former

är av frivilligt slag från kommunens

sida och varierar mellan kommunerna.

Socialnämnden kan ge besked om vad

som gäller i din kommun.

En form av stöd är avlösning, vilket

innebär att den som behöver hjälp kan

få tillfällig plats på sjukhem. En annan

form är att hemtjänsten tar över vårdansvaret

under en del av dygnet.

I en del kommuner finns en anhörigkonsulent

som man kan vända sig till

för samtal och stöd.

Mer upplysningar på

www.sjukvardsradgivningen.se

Bengt Rolfer

Läs mer på

cancerfonden.se/dinarattigheter

TEMA: Patienter och anhöriga

19.


TEMA: Patienter och anhöriga

Så söker du vård i utlandet

Det är inte lätt att få planerad vård utomlands

betald av samhället. Men det finns tre

vägar att välja för dig som ändå vill ha

bekostad vård utanför landets gränser:

1. Ditt landsting/din region remitterar

dig till vård utomlands.

2. Du söker och får förhandstillstånd för

utlandsvård av Försäkringskassan och staten

betalar vårdkostnaden.

3. Du söker vård i ett annat land på eget

initiativ och ansöker i efterhand hos Försäkringskassan

om ersättning för vårdkostnaden.

Om reglerna (se nedan) är uppfyllda

betalar staten vårdkostnaden.

Om den vård du behöver inte kan erbjudas

inom ditt landsting/din region kan

du i vissa fall remitteras någon annanstans i

Sverige. Även om det är ovanligt finns möjligheten

att även få en remiss till ett annat

land.

Första steget är då att din läkare skriver

en remiss. Landstinget/regionen gör därefter

en individuell prövning. Visar det sig då

att du verkligen behöver den vård det

handlar om och att den inte kan ges i Sverige,

kan beslutet bli att du ska vårdas utomlands.

Vård utomlands kan också vara en möjlighet

om det är långa köer i Sverige och

väntetiden är för lång med hänsyn tagen till

ditt tillstånd. Försäkringskassan samråder

då med landstinget/regionen innan beslut

om tillståndet fattas.

Förhandstillstånd kan man

få för vård inom det allmännasjukvårds-

systemet i andra EU-länder, i EES-länderna

Island, Liechtenstein och Norge samt i

Schweiz. Det krävs dock att man har rätt till

vård i Sverige och att det rör sig om vård

som är likvärdig den som ges inom det allmänna

sjukvårdssystemet i Sverige.

Får du förhandstillstånd behöver du bara

betala de patientavgifter som gäller i det

andra landet. Resten av vårdkostnaden ersätter

svenska staten. Kostnader för resor,

logi och liknande får du betala själv.

2005 beviljades i vårt land 118 förhandstillstånd.

55 personer fick avslag. Bestämmelserna

om förhandstillstånd grundar sig

på en EG-förordning som är till för att samordna

medlemsländernas socialförsäkringssystem.

Ersättning i efterhand. Ett annat sätt är att

först åka utomlands och söka vård och

sedan begära ersättning i efterhand hos

Försäkringskassan. Denna möjlighet gäller

vård i EU-länder samt i EES-länderna

Island, Liechtenstein och Norge.

För att kunna få ersättning för utlandsvård

i efterhand måste du ha rätt till vård i

Sverige. Även privatvård kan ersättas. Den

utländska vårdmetoden måste antingen

vara en metod som även används i det

svenska sjukvårdssystemet eller

på flera punkter överensstämmer

med den svenska.

Uppfylls inte dessa

krav måste den

utländska behandlingsmetoden

ha

används under några år samt vara beskriven

i vetenskaplig litteratur.

Du ansöker hos Försäkringskassan på en

blankett som kan laddas ned på

www.forsakringskassan.se/pdf-blankett/

5422.pdf eller hämtas hos Försäkringskassan.

Du har två år på dig att ansöka om

ersättning i efterhand.

I din ansökan ska du skicka med ett specificerat

originalkvitto på vårdkostnaderna

eller en specificerad vårdräkning. Dessutom

är det bra att kunna skicka med dokumentation

om vårdmetoden och din behandling.

Be gärna om en kopia på din journal

från den utländska vårdgivaren.

Beviljar Försäkringkassan din ansökan

om ersättning i efterhand får du själv betala

lika mycket som du skulle ha betalat om du

vårdats i Sverige. Högkostnadsskyddet gäller.

Kostnader för resor, logi och liknande

får du stå för själv.

År 2005 fick 954 svenskar ersättning i

efterhand för tand- och sjukvård i andra

EU-länder eller EES-länder till en kostnad

av 9,6 miljoner kronor. ■

Marita Önneby Eliasson

Läs mer på cancerfonden.se/

utlandsvard

20. Rädda Livet nr 1/2007


– Det ska vara enkelt att få kontakt med vården, säger professor Yvonne Brandberg

som genom 20 års erfarenhet av cancerpatienter vet vad de behöver.

Via Cancerfondens patient- och anhörigverksamhet, PAV, vill hon med

information förbättra patienternas och deras anhörigas livskvalitet.

Som psykolog och forskare har Yvonne

Brandberg mer än 20 års erfarenhet av

cancerpatienter och deras anhöriga. Idag

är hon adjungerad professor i psykosocial

onkologi, men träffar fortfarande cancerpatienter

för samtal. Yvonne började sitt

arbete på Cancerfonden 2003 som biträdande

vetenskaplig sekreterare. En dag i

veckan arbetar hon med Cancerfondens

patient- och anhörigverksamhet.

– Det står i stadgarna att vi ska verka i

cancerpatienters och deras anhörigas intresse

och det handlar till stor del om att

ge information, säger Yvonne Brandberg.

Och åren av samtal med patienter har

visat att cancervården saknar tillgänglighet

och kontinuitet, menar hon.

– När vården blir väldigt fragmenterad

och remisser till exempel tappas bort, vem

ska patienten lita på? Patienten kan inte

själv göra något åt sin cancer utan är tvungen

att underkasta sig sjukvården. Då måste

man vara säker på att den fungerar.

Yvonne Brandberg har en vision – att alla

cancerpatienter ska veta vad som är nästa

steg i behandlingen och vem de ska kontakta

om de har frågor. Därför borde det finnas

en kontinuitet av ett team runt patienten

som känner till patienten och dennes historia

och som patienten kan känna sig trygg

med.

– Patienterna behöver också veta vad det

är för cancer de har, både det svenska namnet

och den medicinska beteckning som

används i Sverige. Det gör det lättare för

Rädda Livet nr 1/2007006

patienten att söka information om sjukdomen.

Är man orolig ska man också få tillgänglighet

till vården, veta vart man ska

vända sig, och få komma dit fort.

Tidig upptäckt är alltid en fördel.

– Därför ska det vara enkelt att få kontakt

med vården om man till exempel känner en

knöl; det ger trygghet.

Och det är hålen av kontinuitet och tillgänglighet

i vården som PAVs verksamhet

kan fylla genom att informera patienter och

anhöriga om bland annat processen i vårdkedjan.

Det görs genom informationsmate-

TEMA: Patienter och anhöriga

Livet blir aldrig detsamma,

men det behöver inte bli sämre

TEXT CECILIA NAUCLÉR FOTO ULLA MONTAN

Yvonne Brandbergs vision är att alla patienter

ska känna till nästa steg i behandlingen och

vart de kan vända sig med frågor.

rial, både i pappersform och på webben,

där det finns information om olika diagnoser,

behandlingar och om situationen som

anhörig.

– Det är en fördel att även anhöriga får

information.

Som ytterligare ett stöd ger Cancerfonden

stipendier till vårdpersonal som bidrag

till utbildning, och då särskilt kurser i samtalsstöd.

Cancerfonden erbjuder också ett

studiematerial, ELSA som finns på internet,

cancerfonden.se/elsa. ELSA kan användas i

personalgrupper för att ta upp svåra frågor

som kan uppstå kring patienten ur ett etiskt

och rehabiliterande synsätt.

– ELSA är ett fiktivt fall vilket gör att ingen

i gruppen är ansvarig för att det har gått

fel. Det gör att alla kan känna sig fria att

tycka, utan att känna skuld.

Att prata om svåra saker, som när det blir

fel, är ett sätt att ge personal verktyg att ta

emot patienter och anhöriga på bästa möjliga

sätt.

– Därför vill vi att vårdpersonal som är

med under hela processen känner till vårt

material.

PAV har också kontakt med patientföreningar,

bland annat genom föreläsningar.

Allra bäst vore att alla patienter som behöver

det skulle få kontakt med någon som

har utbildning inom psykosocialt stöd,

antingen en kurator eller sjuksköterska.

– För livet blir aldrig detsamma igen efter

en cancersjukdom, säger Yvonne Brandberg.

Men det behöver inte bli sämre. ■

21.


Andrum

”Tack Gud för en ny dag”, brukade jag

viska när jag skyndade till busshållplatsen

våren 2003. Jag kände tacksamhet

och förväntan i mitt nya jobb på psykoterapimottagningen.

Efter år av arbete

och studier fick jag nu vara på heltid i

det yrke jag drömt om sedan tonåren.

En sak som störde mig var tröttheten

som blev allt djupare. Ryggen värkte och

benen lydde mig inte alltid. Men flera

läkare hade försäkrat att det bara var

muskelbesvär. Vad kan en medelålders

kvinna begära av en kropp som lydigt

hängt med så länge?

I september 2003 kunde jag inte längre

gå. Efter röntgen konstaterades att jag

hade cancer som spridit sig i skelettet.

Jag har alltid trivts med ärliga besked

och fick veta att min sjukdom inte kunde

botas. Men jag skulle få hjälp att leva så

länge och så bra som möjligt.

Under den följande tiden rann krafterna

ur mig. Jag hade ansträngt mig hårt

under många månader men nu var

orken slut. Det blev en osynlig gräns

mellan mig och omvärlden. Jag gjorde

mig beredd att dö. Lämnade ifrån mig

nycklar, pengar och dagligt ansvar. Min

man blev sjukskriven och visade talanger

i omsorg och hushållsarbete som gjorde

mig häpen. Barnen kom ofta och jag såg

oron och sorgen i deras ansikten. Hemmet

fylldes av blommor och hälsningar.

Släktingar och vänner satt ofta vid sängen

även om jag sov stor del av tiden. Jag

kände vemod att behöva lämna mina

kära. Allra tyngst var att inte längre riktigt

nå mitt barnbarn. Vi hade lekt så

härligt tillsammans. Under denna tunga

period blev jag också bokstavligen tappad

av min bår vid en sjuktransport. Jag

bröt ett ben och en arm vid fallet utan att

notera det. Kroppen gjorde redan så ont.

Inom mig väntade jag på döden och blev

förvånad när den dröjde. Gränslandet

mellan liv och död kändes tryggt men

fullt av sorg över det olevda livet. Samtidigt

var livet så tungt med smärtor och

behandlingar att det inte längre kändes

som liv. Jag var tacksam för allt jag redan

fått och min bön var ordlös.

Med förundran såg jag på min omgivning

som räknade med mitt tillfrisknande.

Familjen gjorde allt för att ge mig

det jag behövde. Hemsjukvården var beredd

dygnet runt. Personalen på Radium-

Jag

älskar

vardagen

hemmet talade om när vi en dag skulle

mötas på stan. Jag undrade ibland vad

omgivningen skulle ha mig till om jag nu

överlevde. Barnen förklarade att de i alla

händelser inte brukade engagera mig när

de tapetserade. ”Vi kommer till dig när vi

vill prata. Och det kan du ju fortfarande”

som en av sönerna sa.

Oändligt sakta har krafter återvänt. Inte

alls till den grad som förut men tillräckligt

för ett vardagsliv. Jag älskar vardagen.

Att kunna promenera på en trottoar, åka

tunnelbana eller sitta med andra i biomörkret,

det är lycka för mig.

Ibland får jag frågor om min sjukdom,

om jag inte ber om undret att bli frisk?

Jag ser det inte riktigt så utan tycker att

jag redan lever i undret. Det är livet som

är undret!

Jag läser ur min dagbok från juli förra

året. På min födelsedag skrev jag: ”Jag är

så tacksam för att jag är med i livet – det

underbara, strävsamma, pulserande och

flödande livet.”

Margot Haglund

Diakon, leg psykoterapeut

22. Rädda Livet nr 1/2007


Om kärlek, vänskap och arbete

”Tre ben är det minsta vi

kan förlita oss på. Sållar vi

bort allt krafs och onödigt

är det lätt att urskilja: Kärlek.

Arbete. Vänskap. Det

är vad vi behöver för att

stå stadigt.

Karin Thunberg står vid

sitt köksfönster när läkaren

ringer. Sakta, så hon

säkert ska förstå, talar han om att hon

har bröstcancer. Nu är hennes eget

arbetsben borta. Kvar finns kärleken

och vänskapen.”

Så står att läsa på baksidan av boken

Mellan köksfönstret och evigheten –

Om kärlek, vänskap och arbete (Brombergs).

Den är fylld av målande beskrivningar

av det stora och lilla som

tillsammans utgör det vi kallar LIVET.

Inte alltid rosenrött och skimrande.

Boken Min minnesbok – Så länge jag

minns finns du är skriven av Ida Gamborg

Nielsen och är framför allt tänkt

som ett stöd för yngre att bearbeta förlusten

av en kär närstående.

I denna finstämda bok, utgiven av Rädda

Barnens förlag, kan man samla sina

tankar och minnen i ord och bild. Boken

förgylls av fina och enkla teckningar

samt tips på pyssel att göra. Exempelvis

plantera en minnesblomma eller baka

”Sorgsna kulor”. Boken är av ”fylla i”karaktär

för att ge minnena hjälp på traven

men lämnar samtidigt frihet och

utrymme för egna, spontana foton och

teckningar.

Ida Gamborg Nielsen förlorade själv

sin mamma som 22-åring och boken tillkom

efter att många uppmuntrat henne

att skriva ner sina minnen av mamman.

Ida är generös med egna reflektioner

och anekdoter, men påpekar att det är

den som fyller i boken som är författaren

och fyller boken på sitt eget sätt.

Sanna Wärn

Rädda Livet nr 1/2007

Karin Thunbergs egen cancersjukdom

blir den röda

tråd som slingrar sig genom

berättelsen, ända fram

till det lyckliga slutet.

Även för den som inte

delar sjukdomserfarenheten

är detta en bok som

fängslar och berör – länge.

Karin Thunberg förmedlar på sida

efter sida en livskraft och visdom. Ett

flertal gånger under det att jag slukar

boken tänker jag tanken att stryka

under passager som är extra minnesvärda.

Inser snart att det inte är meningsfullt,

hela boken skulle bli nerkladdad

med överstrykningspenna.

Detta är en bok man ”måste ha”. En

självklar present till alla jag tycker om.

Sanna Wärn

Minnesbok till stöd för anhöriga

Vinn en bok! Du har chans att

vara med på utlottningen av de

båda böckerna. Sänd in ditt

namn och adress på ett vykort

alt till marita.onneby@cancerfonden.se

och delta i utlottningen.

Märk med ”Min minnesbok”

eller ”Karin Thunberg”

Adress: Marita Önneby, Cancerfonden,

101 55 Stockholm.

Second opinion för ett korrekt beslut

TEMA: Patienter och anhöriga

Att be om en second opinion – utlåtande

från ytterligare en läkare –

behöver inte tyda på missnöje med

den egna läkarens bedömning. Det är

en rättighet som patienten har inför

ett måhända livsavgörande beslut.

Genom förändringar i Hälso- och sjukvårdslagen

1999 stärktes svenska patienters

rätt till second opinion. Vid

mycket allvarlig sjukdom har man i

många fall rätt att komplettera sin egen

läkares bedömning med ett utlåtande

från en annan specialistläkare som satt

sig in i fallet.

Efter lagändringen har det blivit allt

vanligare i vårt land att utnyttja denna

möjlighet, inte minst inom cancervården.

Det är naturligt att man som

patient inför ett kanske livsavgörande

beslut vill skaffa sig så bra beslutsunderlag

som möjligt.

Den lagliga rätten till second opinion

gäller om det finns flera behandlingsstrategier,

men saknas klar vägledning i

vetenskap eller beprövad praxis om vilken

strategi som bör väljas. Beslutet ska

också ha avgörande betydelse för den

framtida livskvaliteten.

Dessa villkor uppfyller man ofta som

cancerpatient. Det är inte ovanligt att

flera behandlingsmetoder står till buds

och många gånger kan det saknas

vetenskapligt säker kunskap om vilken

som är bäst för en viss patient.

I en sådan situation ska man kunna

få tillgång till förnyad bedömning var

som helst i landet. Måste man åka till

ett annat landsting ska hemlandstinget

stå för resekostnaden.

För att hemlandstinget ska betala för

second opinion i annat landsting krävs

att man fått en specialistvårdsremiss.

Den läkare som ska göra den förnyade

bedömningen behöver ha tillgång

till patientjournalen där utredningen

och diagnosen är dokumenterad.

Det mest praktiska är ofta att ta upp

önskemålet om second opinion med

sin behandlande läkare. Då kan personal

på mottagningen se till att den

andra läkaren får nödvändig information.

Marita Önneby Eliasson

Läs mer på

cancerfonden.se/secondopinion

23.


TEMA: Patienter och anhöriga

– Jag har blivit bättre på att lyssna på min kropp och tar inte allt så personligt längre, säger Susan Gustafsson.

Det kostar på att mogna

som människa

TEXT EVA NORDIN FOTO MAGNUS GOTANDER

På kort tid förändrades livet för Susan Gustafsson och hennes föräldrar Senta och Jussi.

Inom loppet av ett och ett halvt år drabbades bägge föräldrarna av svåra cancersjukdomar

och Susan fick ett tungt ansvar att axla.

Med hjälp av närståendepenning och en stöttande omgivning har hon kämpat för att

skapa ett värdigt slut för sina föräldrar.

24. Rädda Livet nr 1/2007


Susan är ledig från sitt arbete som undersköterska

på en röntgenavdelning vid

Kärnsjukhuset i Skövde.

Vi träffas en sen förmiddag hemma vid

köksbordet i Tibro för att prata om smärtan

och sorgen över att sakta förlora sina

föräldrar i svåra cancersjukdomar. Om kampen

för att erövra tillit, hopp och förtröstan i

en tillvaro fylld av sjukhusbesök, provtagningar,

cytostatikabehandlingar och oräkneliga

kontakter med olika myndigheter.

–Det har varit extra kämpigt eftersom jag

inte har några syskon att dela bördan med.

Jag har heller ingen släkt i Sverige; min

mamma kommer från Tyskland och pappa

är från Finland, säger Susan.

Det var i maj 2003 som Susans pappa Jussi

upptäckte en knöl i bröstet som visade sig

vara bröstcancer. Det som från början bedömdes

vara en mindre aggressiv cancerform,

utvecklades med tiden till en aggressiv

tumör med spridning till skelettet.

Under tiden som situationen försämrades

för Jussi blev Susans mamma Senta allt

sämre. Under många år hade hon haft problem

med sin mage som varit uppblåst och

besvärlig. I början misstänkte läkare att hon

led av IBS, irriterad tjocktarm. Men efter

många och långa utredningar diagnostiserades

hon i oktober 2004 med äggstockscancer.

I dagboksanteckningar som Senta lämnat

efter sig skriver hon:

”Jag kan inte sova, varken på Sobril eller

Stilnoct, klockan är tre. Jag kan inte läsa, inte

koncentrera mig, jag bara gråter. Mina ben

är lama och jag kan inte gå utan att hålla i

väggarna. Påsen på magen väsnas, krånglar

och gör ont…Var har den modiga, kavata

och glada Senta tagit vägen?”

I slutet av maj 2006 dog Senta i sin sjukdom.

Bara några dagar före sin död hade

hon varit på gott humör och handlat blommor

tillsammans med Susan.

– Dagen efter skulle hon tappa buken på

vätska, men klarade inte av komplikationerna.

Rädda Livet nr 1/2007

Brev från mamma.

I efterlämnade dagboksanteckningar kan

man läsa gripande skildringar om sviterna

av en aggressiv cancerform, om otaliga

röntgen- och skopiundersökningar, om

biverkningar som trötthet, yrsel, näsblod,

diarréer och sömnproblem.

En kort tid före sin död skriver hon:

”Nu är det natt igen, en lång natt med förtvivlan

och mörka tankar. Jag kan inte sova.

Jag kan endast sysselsätta mig med tankar på

denna förbannade sjukdom jag fått. Jag klarar

inte allt detta utan någon tröst. Jag orkar

inte längre vara tuff och duktig. Jag är rädd,

rädd, rädd.”

– Sjukvårdspersonalen ringde och jag

åkte till mamma klockan fyra på morgonen.

Hon led av svår ångest och det kändes

hemskt att se skräcken i hennes bruna ögon

och inte kunna göra så mycket mer än att

sitta bredvid och hålla henne i handen.

Ända fram till sin död levde Senta med sin

Jussi. Den sista tiden var svår både för Jussi

och Senta.

– Pappa drabbades av hjärnmetastaser

och tvingades genomgå tuffa strålbehandlingar

som påverkade hans personlighet.

TEMA: Patienter och anhöriga

Det har varit svårt inte bara för honom

utan också för oss som står honom nära.

Jussi är idag 73 år och bor fortfarande

hemma. Trots sin sjukdom klarar han av att

bo kvar i lägenheten med hjälp av stöd från

Susan och hennes familj.

– Pappa och jag pratar mycket om hans

sjukdom, om skelett- och hjärnmetastaserna

och hur det påverkar honom, och om

döden. Han vill så gärna klara sig själv och

jag försöker hjälpa honom så mycket jag

kan med allt det praktiska.

Utan sin man och sina två barn hade hon

inte klarat av att vara stark inför sina föräldrar,

säger hon.

– Jag har även haft en fantastisk läkare.

Min chef och personalen på röntgenavdelningen

har också varit förstående, vilket

hjälpt mig mycket. Jag har varit sjukskriven

i perioder och jag har även haft närståendepenning.

Det är en fantastisk möjlighet som

få känner till.

Idag arbetar Susan deltid. Genom stödjande

samtal med kurator har hon kommit

närmare sig själv och sina egna behov. Idag

är hon också bättre på att sätta gränser när

tillvaron blir för pressande.

– Jag har lärt mig massor. Eftersom jag

arbetar i vården har bemötandefrågor blivit

viktiga för mig. Jag har också blivit bättre

på att lyssna på min kropp, tar inte allt så

personligt längre, och framförallt har jag

omprioriterat mycket av det som jag tidigare

tyckte var viktigt.

Hon kan idag stilla betrakta bekanta och

kolleger i sin omgivning som stressar och

pressar sig själv till det yttersta. Till vilken

nytta? undrar Susan.

– På samma gång som jag känner mig

skör, så känner jag mig också starkare och

mer grundad i mig själv än vad jag någonsin

gjort tidigare. Jag är inte rädd för döden,

jag känner snarare en stor tacksamhet över

allt det som vi tillsammans gått igenom.

Det kostar på att mogna som människa,

men det är också oerhört berikande, säger

Susan Gustafsson. ■

25.


TEMA: Patienter och anhöriga

26.

Ekonomiskt skydd för sjuk

För den som blir sjuk och inte kan arbeta

finns olika former av ekonomiskt skydd.

Samhället erbjuder ett grundläggande

skyddsnät i form av sjukpenning eller

sjuk- och aktivitetsersättning.

De flesta som insjuknar har också ett

kompletterande skydd genom avtal mellan

arbetsmarknadens parter. Man kan

även teckna privata försäkringar.

Här följer en översikt av olika former av ekonomiskt

skydd för sjuka och närstående. Den

som vill ha mer detaljerad information kan

söka sig till de olika webbplatser som noteras

i artikeln.

De första 14 dagarna i ett sjukfall betalar

arbetsgivaren sjuklön, förutom första dagen

som är karensdag. För den som löper risk att

drabbas av många sjukperioder finns ett särskilt

högriskskydd som gör att man slipper

karensdagen och att arbetsgivaren får ersättning

från staten för sjuklöneperioden. Det är

ett sätt att underlätta för exempelvis cancerpatienter

som periodvis måste vara

borta från jobbet för behandling eller

som vill pröva en successiv återgång

efter behandling.

Från dag 15 utgår sjukpenning

från Försäkringskassan. Den är

80 procent av den sjukpenninggrundande

inkomsten upp till

ett tak vid en årsinkomst på

302 200 kronor. Detta gäller

sedan den 1 januari 2007.

Taket sänktes då från

10 till 7,5 basbelopp

– eller från 33 100

till 25 200 kronor i

månaden.

Det vanliga är att man får sjukpenning för

en tidsbegränsad period, men det finns ingen

bortre gräns för hur länge den kan utbetalas.

Arbetsförmågan ska prövas regelbundet.

Grunden för att få sjukpenning är ett medicinskt

underlag eller läkarintyg. Det är dock

Försäkringskassan som fattar beslutet om sjukpenning.

Möjligheten att återgå till arbete efter medicinsk

behandling och/eller rehabilitering ska

undersökas. Under behandlingstiden har man

rätt till sjukpenning. Arbetsgivaren är också

skyldig att undersöka om det går att omplacera

eller anpassa arbetsuppgifterna för den som

är sjuk. Det finns möjlighet att få sjukpenning

på kvarts-, halv- eller trekvartstid.

Om arbetsförmågan anses vara varaktigt

nedsatt ska man i stället för sjukpenning få

sjukersättning. Det kallades tidigare för förtidspension.

För personer yngre än 30 år kallas det

numera för aktivitetsersättning. Det är en tidsbegränsad

förmån som syftar till att förbättra

yngre personers möjlighet att återgå i arbete.

Sjukersättningen kan vara tidsbegränsad

eller tills vidare. Även ”tillsvidarebeslut” ska

underställas förnyad prövning. Det är dock

inget som hindrar att man har sjukersättning

fram tills ålderspensionen inträder.

Nivån i sjuk- och aktivitetsersättningen är

lägre än sjukpenningen. Det finns en garantinivå

på 7 940 kr/månad oavsett tidigare inkomst.

Det finns även en inkomstrelaterad

del som innebär att man får motsvarande

64 procent av sina tre bästa inkomstår, dock

högst 15 880 kr/månad.

Mer detaljerad information om samhällets

ekonomiska skydd vid sjukdom finns på

www.forsakringskassan.se

ARBETSMARKNADENS PARTER

Så gott som alla anställda har ett komplette-

rande skydd vid långtidssjukdom genom avtal

mellan facket och arbetsgivaren. En förutsättning

är att din arbetsgivare har kollektivavtal

eller ändå har anslutit sig till avtalssjukförsäkringen.

Detaljerna kan se olika ut på olika avtalsområden,

men huvuddragen är likartade.

Från sjukdag 15 till 360 utgår ett tillägg på

10 procent av lönen. Därefter gäller Försäkringskassans

80-procentsnivå igen.

Privatanställd personal som tjänar över taket

får ingen extra utfyllnad. Övriga grupper får

kompensation även på inkomstdelar över taket.

För den som bedöms varaktigt sjuk och får

ett beslut om sjuk- eller aktivitetsersättning

finns ytterligare ekonomiskt skydd som innebär

att ersättningsnivån blir cirka 80 procent.

Kvalifikationstiden för att omfattas av

arbetsmarknadsförsäkringarna är i vissa fall tre

månaders anställning. I andra fall räcker det

med att ha en tillsvidareanställning.

Om cancern – eller annan sjukdom – har

orsakats av arbetet gäller andra villkor. Den

som får sina besvär klassade som arbetssjukdom

går ekonomiskt helt skadeslös och får

dessutom ideell ersättning för sitt lidande.

Vill du veta mer kan du vända dig till ditt

fackförbund eller till www.afaforsakring.se

(privatanställda arbetare och kommunalt

anställda), www.alecta.se (privattjänstemän)

eller www.spv.se (statligt anställda).

Fackförbunden har dessutom ofta tecknat

avtal om andra typer av försäkringar, till exempel

grupplivförsäkringar.

PRIVATA FÖRSÄKRINGAR

I de flesta av de sjuk- och olycksfallsförsäkringar

som finns på marknaden krävs det en

bestående invaliditet för att ersättning ska

falla ut.

– Det gör dem mindre lämpliga för just can-

Rädda Livet nr 1/2007


och närstående

cerpatienter. Många av dem blir ju dessbättre

friska, men har då ofta haft ett par mycket

svåra år. Vi har länge påtalat att det i denna

grupp finns många som känner sig svikna för

att de inte fått ut något eller mycket lite från

sina försäkringar, säger Camilla Bratt på

Konsumenternas Försäkringsbyrå.

Nu har några försäkringsbolag tagit fasta på

det här problemet och erbjuder försäkringar

som ger så kallad diagnosersättning. Ett exempel

är AIG Europe som har en försäkring som

endast gäller för vissa cancerdiagnoser och

som ger en ersättning med ett engångsbelopp

på 50 000 kronor och 5 000 kronor i månaden

under ett år. Det finns en variant för kvinnor

som gäller vid diagnos för bröst- eller livmodercancer

och en för män som gäller prostatacancer.

Ingen ersättning utgår om man får

diagnosen inom 90 dagar från det man tecknat

försäkringen.

Några andra bolag har också kompletterat

sina sjuk- och olycksfallsförsäkringar med en

diagnosersättning som ger ett engångsbelopp

vid vissa uppräknade diagnoser, bland annat

flera cancersjukdomar.

Det finns också privata sjukförsäkringar som

ersätter inkomstbortfall vid långvarig sjukdom.

Ett grundvillkor är dock att man är frisk när

man tecknar den. Dessutom börjar ersättningen

som regel betalas ut först efter tre månaders

sjukdom.

Mer information om dessa försäkringar och

jämförelser mellan villkoren hos olika bolag

finns på

www.konsumenternasforsakringsbyra.se

NÄRSTÅENDEPENNING

Även anhöriga till svårt sjuka personer har rätt

till ekonomisk ersättning från samhället. Det

kallas närståendepenning. Man behöver inte

vara släkt med den sjuke. Även en vän kan få

Rädda Livet nr 1/2007

ledigt från jobbet och ersättning från

Försäkringskassan för att vårda en närstående

person som är svårt sjuk.

Närståendepenningen är på samma nivå

som sjukpenningen. Den utbetalas under

högst 60 dagar per person som vårdas. Om

det är flera personer som vårdar måste de

dela på dagarna. Den sjuke måste samtycka

till att bli vårdad av en närstående.

För att berättiga till närståendepenning

krävs att personen i fråga är så svårt sjuk

att det föreligger ett påtagligt hot mot

hans eller hennes liv – ett begrepp som

inte är så lätt att definiera alla gånger. När

man ansöker om närståendepenning ska

ett särskilt läkarutlåtande bifogas.

Ändå är det en svår balansgång att avgöra

när dessa dagar ska tas ut. Enligt Eva

Sylwander på Försäkringskassans huvudkontor

är de flesta återhållsamma och

hinner inte ta ut mer än en bråkdel av

de 60 dagarna innan den sjuke avlider.

Om man å andra sidan tar ut 60 dagar

och den sjuke tillfrisknar så har man inga

dagar kvar om det skulle bli ett nytt sjukdomsfall.

ANNAN EKONOMISK ERSÄTTNING

TILL ANHÖRIGA

Den som själv vårdar en anhörig kan

under vissa förutsättningar få ekonomisk

ersättning för sina insatser, till

exempel handikappersättning, assistansersättning

eller bidrag för vård

av barn med funktionsnedsättning.

Villkoren varierar mellan olika kommuner.

Ibland står Försäkringskassan

för ersättningen, ibland är det landstinget.


Bengt Rolfer

TEMA: Patienter och anhöriga

27.


TEMA: Patienter och anhöriga

Inga tecken på cancer

i tv-producentens kropp

Bertil Svensson skriver själv om cancerbeskedet.

Det hela började egentligen i Österrike,

närmare bestämt i Bad Gastein. Min hustru

Anna Lisa och jag var på en välförtjänt

skidsemester. Nu skulle vi koppla av med

stärkande motion och god mat. Trodde vi.

Redan de första dagarna fick jag vissa

besvär med magen, vilket jag till en början

trodde berodde på all den goda maten.

Normalt äter man ju inte trerättersmiddagar

varje dag; dessutom ganska sent på

kvällen. Eftersom de svårlokaliserade magsmärtorna

inte upphörde, utan snarare tilltog,

fick jag lova Anna Lisa att jag skulle ”gå

till doktorn” när vi kom hem igen.

Efter en rektoskopi, det vill säga en

kameraundersökning av tarmarna, sitter

jag framför min husläkare. Han spänner

ögonen i mig och säger:

”Det är allvarligt det här. Du har cancer

på tjocktarmen!”

Under tiden som beskedet tränger in i

mitt medvetande tillägger han:

”Men det går att operera så du ska få en

remiss till kirurgen.”

Omtumlad åker jag hem och försöker

bearbeta beskedet. Jag ringer några läkarvänner

och läser några böcker i ämnet.

Stort stöd hade jag dessutom av min hustru

och mina barn, som inte visade sin oro utåt

utan i stället hela tiden försökte övertyga

mig om att ”det här skulle säkert gå bra”.

Operationen utfördes snabbt på universitetssjukhuset

i Malmö, 35 cm av tjocktarmen

skars bort och jag fick en tillfällig

stomi. Det senare var väl inte enbart positivt,

även om min sjuksköterska uppmuntrade

mig:

”Vaddå? Det är väl ingenting. Du har bara

toaletten fram i stället för bak!”

Barnbarnet Alvin på besök hos Bertil och

Anna Lisa Svensson.

Så kan man ju också se det. Fast nog blev

jag glad när min stomi lades ner ett halvt år

senare.

Efter den första operationen hade överläkaren

på avdelningen frågat mig om jag

önskade ta cytostatika för att minska risken

för återfall. En fråga som jag tyckte var

märklig, eftersom det ju ändå var han som

var experten. När han sedan berättade att det

inte fanns några undersökningar som visade

på nyttan av cellgifter i förebyggande

syfte, tyckte jag inte att det fanns någon anledning,

vilket kanske var ett felaktigt beslut.

När jag kom in på efterkontroll ett år

senare konstaterades det att jag hade metastaser

på levern. Jag borde nog ha kommit

in på kontroller tidigare.

Mina läkare sade då att det inte gick att

operera. Levern är mycket rik på blodkärl

och ett ingrepp ansågs alltför riskabelt.

”Men”, betonade de, ”cellgifter och strålning

ger också ett bra resultat.”

Jag var inte helt övertygad och bilfärden

hem tillsammans med Anna Lisa gick i

mörker. Jag grät eftersom jag var övertygad

om att min tid var utmätt. Vilket den nog

också var. Nu, tio år senare, har min läkare

erkänt att prognosen var 12 – 15 månader.

Min familj ställde nu upp ännu mer än förra

gången, vilket betydde oerhört mycket.

I den här sortens svåra livssituationer är det

värdefullt att ha en stödjande omgivning.

Och vänner ringde.

En som ringde var Hagge Geigert. Vi

hade umgåtts under många år, inte minst

på golfbanan, och han ville att jag skulle

prata med hans hustru Inger, som då kom

till telefonen.

”Jag har under en längre tid arbetat på

Sahlgrenska i Göteborg på den avdelning som

var först i Sverige med levertransplantationer.

Tala med Mikael Olausson. Kan nån

hjälpa dej är det han!”

Jag sökte Olausson som då satt i möte. Ett

par timmar senare ringde telefonen. Tänk

vad man kan minnas avgörande händelser!

”Hej! Det är Mikael Olausson på Sahlgrenska.

Du har sökt mej!”

Jag berättade om min sjukdom och undrade

om han trodde att det kunde finnas

några möjligheter att operera bort metastaserna

på levern. Han bad att få upp journaler

och röntgenbilder för att kunna gör en

bedömning.

Mina kirurger i Malmö uppmuntrade

mig på alla sätt och ansträngde sig verkligen

för att materialet skulle sändas vidare till

Sahlgrenska. Men det fanns byråkrater hög-

28. Rädda Livet nr 1/2007


Bertil Svensson var, förutom trädgårdsexpert i tv under många år, producent och därefter programledare för tv-programmet Fråga Lund.

Här flankeras han av två utfrågare – Rolle Stoltz och Lars-Gunnar Björklund.

re upp som lade vissa hinder i vägen. Det

talades framför allt om de ökade kostnaderna.

Till sist ligger ändå materialet på Mikael

Olaussons bord och han erbjuder mig att

komma upp för ytterligare undersökningar.

Efter en första röntgen konstaterar han att

det vore för riskfyllt att operera. Min hustru

och jag sjunker ner i ett hål av mörker.

”Men vi ska operera in en port-a-cath.

Det är en behållare där vi sprutar in cellgifter

som sedan leds ner genom en slang och hamnar

i levern. Effekten blir då bättre än om vi

bara sprutar in cellgifterna intravenöst.”

Under detta ingrepp finner Mikael att det

går att operera. Jag har turen att i stället för

många små har jag några, visserligen stora,

men få metastaser. Detta berättar han efter

det att jag vaknat upp ur narkosen.

Anna Lisa berättar fortfarande om den

euforiska känsla vi båda fick – det gick att

Rädda Livet nr 1/2007

operera! Hon beskriver det som en av vårt

livs lyckligaste stunder. Själv minns jag inget,

vilket tydligen inte är ovanligt. Visserligen

var jag vid medvetande, men budskapet

hade inte trängt in.

Mikael övervägde att opera bort metastaserna

i stället för att montera in port-a-cathen,

men han kom fram till att allra bäst

vore att strypa näringstillförseln till den

angripna delen av levern. Då skulle den

friska delen tvingas växa till sig en del för

att klara kroppens behov. Och då skulle jag

lättare klara av att en stor del av levern opererades

bort senare. Detta lär vara första

gången som en sådan förberedande operation

gjordes.

Allt gick sedan som planerat. Mikael tog

bort 80 procent av min lever, som senare har

vuxit ut igen – inte till tidigare storlek och

form, men fullt tillräcklig för att fullgöra

TEMA: Patienter och anhöriga

sina renande uppgifter. Jag är till och med

ordinerad att dricka ett till två glas rödvin

om dagen. Inte mer, men det räcker för mig.

Alltsedan den senaste operationen för nio

år sedan har jag varit helt symtomfri. Det

finns inga tecken på cancer i kroppen. Och

min nuvarande läkare sade senast:

”Nu har det gått så lång tid, så nu är risken

obefintlig att din gamla cancer ska komma

tillbaka.”

En god historia ska ju ha en sensmoral, så

varför inte:

• Tänk positivt även om det är svårt.

• Ge aldrig upp.

• Försök att få en second opinion.

• Var envis.

• Inse att läkekonsten hela tiden gör framsteg

– ju längre du lyckas hålla dig vid liv,

desto större blir möjligheterna. ■

Bertil Svensson

29.


TEMA: Patienter och anhöriga

Stort intresse för komplementär

Vi ser hela tiden framsteg inom den

etablerade cancerbehandlingen, där

mer än hälften av alla som drabbas

av cancer idag blir botade. Trots det

är den behandling som den vanliga

sjukvården, ofta kallad skolmedicinen,

kan erbjuda vid många cancerformer

i avancerat stadium otillräcklig

när det gäller att åstadkomma

bot, överlevnadsförlängning,

symtomlindring och ökad livskvalitet.

Detta är grunden till det stora

intresset för och utbudet av

andra metoder och behandlingsformer,

som ofta brukar

sammanfattas under begreppet

komplementär

och alternativ medicin,

förkortat KAM.

KAM används förstås inte

bara vid cancer utan vid flertalet

sjukdomar, men KAM får

en särskild betydelse när det handlar

om svåra sjukdomar som cancer.

KAM blir ofta föremål för upprörda

känslor när den debatteras. Det är ett

område där drastiskt olika synsätt på

vetenskap och förhållningssätt i tillvaron

kommer i konflikt med varandra. Från den

vanliga sjukvårdens sida finns drag av förnekelse

och avståndstagande, medan företrädare

för KAM inte sällan för fram konspirationsteorier

som förklaring till att en

viss metod inte vinner erkännande. Denna

artikel är ett försök att för cancerpatienter

och deras anhöriga sammanfatta kunskapsläget

för KAM vid cancer och vad

som kan vara klokt att tänka på för den

som funderar på att använda KAM vid

cancersjukdom.

Vad menas med KAM? KAM är ett sammanfattande

begrepp för ett mycket stort

antal olika metoder som patienter använder

sig av i syfte att förbättra sitt hälsotillstånd

men som normalt inte finansieras, ordineras,

ges eller utövas inom skolmedicinen.

Det innebär att KAM-behandlingar vanligen

står utanför samhällets direkta kontroll

när det gäller utbildning, kostnader, effekter

och biverkningar. Skälet till att KAM inte

används inom skolmedicinen är att KAMbehandlingarna

inte studerats vetenskapligt

avseende effekt och säkerhet eller att genomförda

studier inte visat gynnsamma

effekter.

Begreppet KAM inbegriper två aspekter

som bör särskiljas. Med komplementär

medicin menas behandlingar som används

samtidigt med, som ett komplement till,

den skolmedicinska behandlingen och med

alternativ medicin menas behandlingar

som används istället för skolmedicinsk behandling.

I det förra fallet kan behandlingen

användas med huvudsaklig målsättning att

patienten ska må bättre utan syfte att direkt

påverka cancersjukdomen, medan behandlingen

i det senare fallet oftare har en tydligare

avsikt att motverka cancern. Dessa

inriktningar är dock ingalunda renodlade

utan målsättningarna är ofta blandade.

De till omfattningen dominerande metoderna

inom KAM liknar snarast läkemedelsbehandlingar

såsom örtmedicinska

behandlingar, tillförsel av mycket höga

doser av antioxidanter och mineraler,

homeopati, kinesisk medicin, ayurvedisk

medicin (utgår från att varje människa är

unik och har en individuell konstitution

och en predisposition för vissa sjukdomar)

och olika dietbehandlingar. Andra metoder

går ut på någon form av direkt kroppspåverkan

såsom massage, akupunktur, qigong,

magnetterapi och vissa kiropraktiska

behandlingar och med en tredje huvudgrupp

av metoder försöker man nå förbättring

genom att påverka tänkande och andlighet,

såsom vid yoga, meditation och

hypnos. Inte sällan blandas flera metoder

och behandlingar och samma uppsättningar

används såväl inom komplementär

som alternativ medicin.

Är det vanligt att cancerpatienter använder

KAM? Eftersom KAM har en så bred

definition, i vilken även ingår till exempel

vanligt förekommande kosttillskott med

vitaminer och mineraler, är KAM-användning

mycket vanlig bland cancerpatienter,

i första hand då som komplement till den

skolmedicinska behandlingen.

Finns vetenskapliga bevis för att det

fungerar? Per definition saknas vetenskapliga

bevis för att KAM är till nytta för cancerpatienter.

Om bevis finns övergår KAMbehandlingen

till att snarast betraktas som

en skolmedicinsk behandling som kan ges i

vanlig sjukvård. En del behandlingar som

nu är mer eller mindre etablerade i vanlig

sjukvård har en gång startat som en metod

inom KAM. Ett exempel är akupunktur där

vetenskapliga studier visat att denna kan

minska illamående och kräkningar efter

cytostatikabehandling och kanske även

minska muntorrhet efter strålbehandling

mot huvud-halsområdet.

Avsaknad av bevis betyder inte nödvändigtvis

att inga vetenskapliga studier gjorts.

För en del KAM-behandlingar finns ibland

flera vetenskapliga studier. Resultaten från

dessa kan dock vara sådana att en övertygande

effekt inte kunnat visas eller att

studierna haft sådana metodologiska brister

att säkra slutsatser inte kunnat dras.

Uppdelningen av cancerbehandling i skolmedicin

och KAM ska inte betraktas som

absolut och för alltid fastställd utan det

finns skäl att tro att flera av de metoder och

behandlingar som nu betraktas som KAM

efter vetenskapliga studier kan komma att

passera gränsen, betraktas som effektiva och

lyftas in i den vanliga cancerbehandlingen.

30. Rädda Livet nr 1/2007


och alternativ medicin

I detta sammanhang kan det vara på sin

plats att påpeka att flera av de cancerläkemedel

som nu ingår i rutinbehandlingar

har ursprung i extrakt från växter eller djur,

sådant som idag inte sällan används som

KAM vid cancer, men där man med forskning

kunnat rena fram den aktiva komponenten,

fastställt verkningsmekanismen

och därefter även effekt och biverkningar

vid olika cancersjukdomar.

Avsaknaden av strikt vetenskapliga bevis

motsäger inte att enskilda patienter som

provat en viss KAM-behandling tycker sig

ha haft stor nytta av den och därmed ibland

också menar att behandlingens effekt är

bevisad. Utövare av KAM har ofta samma

uppfattning utifrån personlig erfarenhet av

patienter som behandlats. Denna motsägelse

kan nog förklaras av olika uppfattningar

och kunskap om vetenskaplig metodik och

tolkning av effekter.

Är det skadligt? Vissa typer av KAMbehandling

är bevisat farlig. Det gäller

främst olika typer av läkemedelsliknande

behandlingar med intag av växtdelar eller

extrakt av växter som kan innehålla farmakologiskt

mycket potenta molekyler och

som i vissa fall visats kunna ge livshotande

skador på inre organ, främst lever och/eller

njurar. Vissa preparat kan också vara av så

undermålig kvalitet att de under tillverkningen

förorenats med giftiga ämnen, till

exempel tungmetaller. Ett problem i detta

sammanhang är att många KAM-preparat

sällan är renframställda, inte tillräckligt

analyserade avseende innehåll och att framställningen

av produkterna inte är tillräckligt

standardiserad varvid preparaten kan

innehålla oönskade, skadliga komponenter

varierande till art och mängd.

I värsta fall kan alltså KAM-preparat vara

mycket skadliga i sig. I andra fall kan de

påverka effekten av etablerad cancerbehandling,

främst medicinsk sådan, i oöns-

Rädda Livet nr 1/2007

kad riktning. Det sker vanligen genom att

metabolismen, kroppens omsättning, av

cancerläkemedel påverkas så att koncentrationen

i kroppen blir för hög, med potentiellt

livshotande biverkningar som följd,

eller för låg, varvid den eftersträvade effekten

riskerar att utebli. Sådan påverkan, interaktion,

är vetenskapligt visad för ganska

många växtbaserade KAM-behandlingar.

Därutöver kan komponenter i KAM-preparat

orsaka kortsiktigt mindre allvarliga,

men likväl viktiga, biverkningar såsom

påverkan på blodtryck, hjärtfunktion och

blodfetter och ge allergiska reaktioner eller

vara lokalirriterande. En annan typ av

uppenbart skadlig effekt av KAM är om

cancerpatienten till följd av förhoppning

om kraftfull effekt av alternativmedicinsk

behandling avstår från den etablerade behandlingen

och därmed frånhänder sig

möjligheten till effektiv cancerbehandling.

Ytterligare en uppenbart skadlig effekt av

KAM är den ekonomiska belastning som

KAM-behandling kan medföra, eftersom

den ofta är dyr och inte omfattas av offentlig

finansiering

Företrädare för KAM bemöter ibland

dessa problem med att den etablerade behandlingen

också kan ge mycket allvarliga

biverkningar. Detta påpekande är alldeles

korrekt, men den avgörande skillnaden är

att risken för biverkningar av skolmedicinska

behandlingar balanseras av möjligheten

till vetenskapligt bevisad positiv effekt.

Vad säger sjukvården? Även om det på

vetenskapliga grunder ofta finns goda skäl

att vara skeptisk till användningen av KAM

inom cancervården bör de som verkar inom

den inse att patienterna i stor omfattning

använder sig av komplementär medicin.

Eftersom det finns uppenbara risker med

vissa kombinationer av komplementär och

skolmedicinsk behandling måste sjukvården

i mycket större utsträckning än

TEMA: Patienter och anhöriga

hittills ta reda på om och i så fall vad patienterna

använder av komplementära behandlingar.

Detta bör dokumenteras i patientens

journal och kan i bästa fall ligga till

grund för upptäckten av KAM-behandlingar

som faktiskt fungerar. I samtliga fall

måste åtminstone risken för interaktioner

bedömas.

Förutsättningen för att detta ska fungera

är att sjukvården har en intresserad, saklig,

neutral och förstående attityd till KAM så

att patienter och anhöriga inte skräms att

hålla tyst om komplementära behandlingar.

Skolmedicinen måste också öka kunskapen

om KAM för att rätt kunna bedöma

risken för interaktioner och följa upp biverkningar

som skulle kunna bero på användning

av komplementära behandlingar.

En öppen diskussion om KAM bör alltså

föras mellan patienten och den behandlingsansvariga

läkaren i skolsjukvården. I denna

diskussion bör läkaren inta en öppen och

inte fördömande attityd, men också tydligt

framhålla de uppenbara nackdelar som kan

finnas med komplementär behandling och

ibland direkt avråda från sådan.

Hur bör man som cancerpatient förhålla

sig till KAM? Samtidigt som skolsjukvården

öppet bör fråga patienten om användningen

av KAM bör man som patient, även om

frågan inte ställs, öppet berätta för läkaren

om eventuell KAM-användning inför skolmedicinsk

cancerbehandling.

Att vid svår cancersjukdom inse att den

etablerade sjukvårdens behandlingsmetoder

i bästa fall bara kan ha en mycket begränsad

effekt och börja leta efter hjälp

inom KAM-området är förståeligt men

också mycket besvärligt och frustrerande.

Utbudet av metoder och behandlingar är

enormt, liksom ofta trycket från omgivningen

att prova alternativa eller kompletterande

behandlingar.

Underlaget för att seriöst bedöma vad

»

31.


TEMA: Patienter och anhöriga

»

som eventuellt kan vara till hjälp är också

oftast mycket magert och de ekonomiska

konsekvenserna av att prova en viss behandling

inte sällan betydande. Därtill

kommer att den medicinska sakkunskapen

inom räckhåll, det vill säga den skolmedicinska

läkaren, ofta känner sig förhindrad

att ge råd, av okunskap och/eller för att markera

avstånd till ovetenskapliga metoder.

Några allmänna råd om man i detta utsatta

läge trots allt vill prova någon KAMbehandling

kan vara att ändå diskutera

alternativ med sin skolmedicinska läkare,

om inte annat så för att kunna få hjälp med

att rensa bort avarter bland alternativen, att

om man söker information på Internet i

första hand hålla sig till de etablerade cancerorganisationernas

webbplatser, att om

möjligt hålla sig till KAM-utövare som också

har skolmedicinsk utbildning, att efterfråga

referenser och att vara skeptisk till utövare

eller försäljare av KAM-behandlingar

som utlovar dramatiska effekter, ger ett oseriöst

intryck eller tar väldigt mycket betalt.

Forskas det om KAM? Det forskas om

KAM med vetenskapligt etablerade metoder.

I USA har det nationella cancerinstitutet

en särskild avdelning helt inriktad på

undersökningar av KAM-effekter vid cancer.

Man stödjer genomförandet av såväl

experimentell som klinisk forskning inom

KAM och själva forskningen genomförs

vid etablerade universitet där vetenskaplig

kompetens finns. Farmakologiska KAMbehandlingar

och olika kostkomponenter

dominerar denna forskning, men det pågår

även studier av effekten av till exempel yoga

och massage och för närvarande pågår

drygt 30 studier.

Cancerfonden, som är huvudfinansiär av

svensk cancerforskning, stöttar viss forskning

kring KAM. Exempel på detta är akupunktur

mot illamående, betydelsen av

andlighet för livskvaliteten vid cancer och

kartläggning av exceptionella förlopp av

cancersjukdomen hos patienter som använt

någon form av KAM-behandling.

Karolinska Institutet har nyligen öppnat

Centrum för studier av komplementärmedicin

där man avser att brett bedriva forskning

och utveckling inom området och

utvärdera modeller för samverkan mellan

vissa typer av komplementär medicin och

skolsjukvården.

Det forskas således om KAM men givetvis

långtifrån tillräckligt och tveklöst i betydligt

mindre omfattning än vad som sker

när det gäller nya cancerläkemedel, där utvecklingen

drivs av läkemedelsföretag med

helt andra ekonomiska resurser än de som

finns tillgängliga för forskning om KAM.

Utöver finansiella problem finns även

vetenskapliga och tekniska aspekter som

försvårar forskning om KAM. Sådana faktorer

är att KAM-preparat ofta är dåligt

standardiserade och varierar i kvalitet, att

utövare av KAM ofta inte är vetenskapligt

skolade, att KAM-metoder ofta uppfattas

vara beroende av en specifik utövare, att det

är svårt att hitta en acceptabel behandling

för den kontrollgrupp som KAM-behandlingen

nästan alltid måste jämföras mot för

att belysa dess effekt och att många patien-

FRÅGOR SOM BEHÖVER SVAR

ter kan ha svårt att tänka sig att delta i jämförande

behandlingsstudier av KAM.

Har KAM någon framtid inom den skolmedicinska

cancerbehandlingen? KAMförespråkare

försöker inkorporera vissa

KAM-metoder i den etablerade cancerbehandlingen,

så kallad integrativ medicin.

Användning av akupunktur, en rätt omfattande

forskningsinriktning mot cancerpatienters

övergripande livskvalitet och inrättandet

av psykosociala mottagningar vid

cancerkliniker kan i viss mån uppfattas som

tecken på en ökad öppenhet från skolmedicinens

sida gentemot alternativa och kompletterande

synsätt på hälsa och sjukdom.

Skolsjukvården har som framgått flera

skäl att inta en mer öppen attityd mot KAM

och en sådan trend kan spåras. Ökad medvetenhet

om den stora KAM-användningen

och behovet av ökad kunskap inom skolmedicinen

kan också göra att delar av den

skolmedicinska kompetensen och resurserna

ställs till förfogande för kontrollerade

undersökningar av värdet av KAM. Samtidigt

finns det inte skäl för den etablerade

sjukvården att minska kraven på bevisad

effekt, säkerhet och kostnadseffektivitet för

de cancerbehandlingar som ska ges i offentligt

finansierad sjukvård. Denna ekvation

kan bara lösas med mer kunskap och forskning.


Peter Nygren

Professor, överläkare i onkologi,

Akademiska sjukhuset, Uppsala

Det här är frågor som du bör få svar på efter utredning

om misstänkt cancersjukdom.

• Vilken typ av cancer har jag? Svaret ska innehålla det svenska ordet

liksom den medicinska benämningen som används i Sverige.

• Hur allvarlig är min sjukdom?

• Hur behandlar man min cancerform?

• Finns det skriftlig information?

• Vad händer nu?

• Vem kan jag kontakta om jag har några frågor?

Detta bör man få svar på vid diagnosbeskedet. Ta gärna med en anhörig

eller vän till läkarbesöket; två hör dubbelt så mycket som en. Dessutom

är det en fördel att fler lyssnar och kan hjälpa till att informera vidare.

32. Rädda Livet nr 1/2007


En forskare blir aldrig färdig

TEXT MARITA ÖNNEBY ELIASSON FOTO MIKAEL RISEDAL

Varannan vecka äter de gemensam

frukost. De turas om att inhandla juice,

bröd och pålägg.

Rädda Livet deltar en tidig måndagsmorgon

i fikat med forskningslaget runt

professor Göran Landberg vid institutionen

för laboratoriemedicin, Malmö

universitetssjukhus, MAS.

Från 2005 och tre år framåt får Landberggruppen

750 000 kronor årligen i anslag

från Cancerfonden. Det är arbetslaget vid

laboratorieborden som delar på pengarna.

Projektet i Malmö handlar om att koppla

moderna molekylärbiologiska analysmetoder

till kliniskt viktiga frågeställningar.

Syftet är att förklara hur och varför cancer

uppkommer. Målet har de nått när de kan

utveckla nya kombinationsbehandlingar

för bröstcancer.

Fokus ligger på bröstcancer och gruppen

har påvisat flera viktiga felaktigheter och

principiella avvikelser. Förändringar i cellens

delningmaskineri finns i nästan alla

tumörer. Detta gör att tumörcellerna delar

sig oftare. Celldelningsproteinerna cyklin D

och cyklin E verkar också kunna göra

tumören okänslig för vissa behandlingar.

I Malmö har de byggt upp ett cancercentrum

med olika kompetenser även om

en del saknas. Då får man hämta hjälp över

landsgränserna. Landberggruppen har gott

samarbete med kolleger i såväl Houston

som London.

– De har mer resurser, kan andra metoder,

vi får ta del av resultaten och kan följa

upp vissa delar. Totalt sett blir det väldigt

bra, säger Göran Landberg och tar en tugga

av ostfrallan.

Men om resultaten uteblir – hur handskas

du med det?

– Tycker någon att det inte går bra så får

man försöka ändra projektet, göra andra

saker. Som tur är har vi möjlighet att göra

allt från att titta på glas till väldigt komplicerade

labmetoder. Det gäller att skräddarsy

projekten utifrån förmåga och möjlighet att

arbeta heltid eller kombinera med läkarjobb.

Det är sällsynt att någon slutar. Jag har

”Vi känner ingen tävlan inom gruppen utan gläds när det går bra för andra” höll alla med om. Fr v

Pontus Berglund, Göran Landberg och Sofie Svensson Månsson. Nästa rad fr v Karin Jirström,

Signe Borgkvist, Christina Möller, Kristina Nilsson, Kristin Lindell och Elise Nilsson. Caroline Holm

i grönt längst fram.

haft tur att få otroligt duktiga doktorander

både tidigare och nu, vilket gör det så

mycket enklare. Vi bestämmer projekten

tillsammans, jag lyssnar på dem och de

ibland på mig.

I gruppen finns olika yrkeskategorier representerade.

Några har just disputerat,

andra är biomedicinare som gärna ser en

framtid inom läkemedelsindustrin. En del

är legitimerade läkare. Vi går ”laget runt”

och presenterar oss för varandra.

Pontus Berglund är biolog och har drygt

ett år kvar inom forskningsprojektet.

Signe Borgkvist är legitimerad läkare och

arbetar på onkologiska kliniken vid Universitetssjukhuset

i Lund. Hon forskar här halvtid

– sex månader om året – och studerar

bröstcancer, eventuella riskfaktorer och vilken

sorts bröstcancer kvinnor kan få.

Christina Möller är biomedicinsk analytiker,

ansvarar för att labbet och maskinerna

fungerar och hon gör också alla inköp.

Det är till Christina de vänder sig när tekniska

problem uppstår.

Karin Jirström är legitimerad läkare på

patologiska avdelningen, MAS och före det-

ta doktorand till Göran Landberg. Karin

har disputerat och sätter nu upp sin egen

forskning.

Caroline Holm är biomedicinare och doktorand.

Hon forskar specifikt på tamoxifenresistens

och vad som kan leda till att vissa

kvinnor inte svarar på den behandlingen.

Kristina Nilsson har en magisterexamen i

biomedicin och disputerade i november

2006.

Sofie Svensson Månsson är biokemist

och disputerade under hösten 2006.

Administratör på avdelningen är Kristin

Lindell.

Elise Nilsson är förste laboratorieassistent.

Det innebär att hon är specialist på

histologiska metoder, vilket innebär tillverkning

av vävnadsarrayer, snittning och

infärgning av vävnad.

Katja Lundgren, biomedicinare, Maria

Stendahl, legitimerad läkare som arbetar i

Jönköping liksom plastikkirurgen Tuve

Mårtensson ingår i gruppen men är inte på

plats denna dag.

Göran Landberg är professor, lagledare

och inblandad i det mesta.

– Jag står för kontinuitet, söker pengar

Forskning

Rädda Livet nr 1/2007 33.

»


Forskning

»

och ser till att allting går framåt. Då och då

måste man också se över alla projekten och

försöka ändra inriktning, vilket inte alltid

är så väldigt enkelt. Vi började för 10 år

sedan och nu ska vi försöka fortsätta hålla

en bra linje så att Cancerfonden och alla

som ger pengar märker att det här går åt

rätt håll. Det går ganska bra för gruppen; vi

hoppas på att expandera.

Vad önskar ni av forskningen?

– Stor fråga, men jag önskar att man kan

bidra med någonting, säger Pontus. Även

om inte jag direkt kan se att mina resultat

har betydelse så vill jag att någon annan

kan ta vid så att arbetet leder framåt. Ofta

är det väldigt små delar man arbetar med.

Förhoppningen är att det ska kunna ge

något i en helhet.

Ambitioner för egen del?

– Det handlar mycket om att lära känna

forskningsmetoden inifrån. Som kliniskt

verksam på sjukhus måste man känna till

vad som ligger bakom alla nya resultat som

tas fram, säger Signe.

– Vi vill att vår forskning ska innebära

skillnad för cancerpatienterna, säger Göran.

Det är det ultimata målet. Förhoppningen

att någon kan säga att forskningen här var

det första stegen till att patienter överlevde

eller dessa kvinnor fick en bättre behandling.

Samtidigt kan det vara svårt att se den

kopplingen när man är inne i ett litet protein

eller en gen. Jag försöker ändå ha det

målet. Det är inte säkert att det lyckas, men

göra skillnad vore kul!

Hur skapa en egen profil i en forskargrupp?

Diskussionen kommer igång. Den mynnar

ut i ”tur eller skicklighet att det egna

projektet går väldigt bra. Då kan man gå

vidare på den grunden”. Egen profil har de

ju alla. Kruxet är att utveckla den vidare.

Det handlar emellertid till största delen om

ett samarbete.

De har som princip att ingen ska arbeta

helt ensam. Man måste arbeta tillsammans

med kolleger när man som doktorand ska

skriva en artikel för publicering i världens

bästa medicinska tidning.

– Vi har tre stora forskningsspår och vi

blandar arbetsuppgifter mellan oss, säger

Göran.

– Ibland kan det vara så att man vill pröva

något nytt upplägg i forskningen, säger

– Ett forskarjobb inom läkemedelsindustrin

vore inte så dumt, tycker biomedicinaren

Caroline Holm.

Pontus. Då får man göra mycket själv eftersom

ingen känner det nya ännu. Då får

man tänka själv och testa utan råd och tips.

Går det då inte bra, ja, då är det tungt.

När man bygger upp något nytt från starten

är man ensam, inte ens en professor kan

allting!

– Jag tycker inte att jag ska lägga mig i alla

detaljer, säger Göran. Dels ska man lära sig

forska, dels ska man göra olika saker. Vissa

forskargrupper fungerar som så att handledaren

är inne och petar i varenda detalj och

det finns inget som inte passerar handledarens

ögon. Det blir hämmande att jobba på

det viset. Däremot ska man alltid finnas till

hands när det uppstår svårigheter.

– Vi har regelbundet genomgångar och

försöker lösa problem tillsammans när de

dyker upp. Jag ger stor frihet i arbetet. Det

leder till att doktoranderna lär sig mer.

Samtidigt som det blir problem om det inte

går som man vill.

När går det inte bra?

– Våra projekt är svåra och ingenting är

självklart. Vi siktar ju på att publicera det

absolut bästa som går, men projekten är så

svåra att ett par medarbetare som jobbar ett

eller två år kanske aldrig får se något direkt

resultat.

– Det kanske inte heller gick att göra det

vi hade bestämt oss för, samtidigt måste vi

försöka. Vi måste blanda spännande, svåra

och viktiga projekt med saker som vi tror

verkligen blir någonting.

– Doktoranderna måste efter fyra år ha

ett visst antal publikationer. Ansvaret är

mitt att vi kan visa resultat som kan publiceras

i välrenommerade medicinska tidskrifter.

Forskningen är utbildning för dem

och för deras avhandling krävs resultat som

publiceras.

Det finns arbetsplatser där man anser att

man själv jobbar mest och andra driver omkring

eller alltför ofta är hemma med snuva.

Hur handskas man med sådant, om det överhuvudtaget

dyker upp?

– Det förekommer inte här. Vi har blivit

så jättegoda vänner på labbet och vi har en

väldigt bra gemenskap, säger Kristina.

– Vi känner ingen tävlan inom gruppen

utan gläds när det går bra för andra, menar

Pontus.

Det var ett påpekande som många höll

med om.

För några år sedan var det lite trögt i forskningen

och arbetsgemenskapen blev lite

lidande. Alla tyckte inte att det var roligt

längre.

– Då reste vi bort tillsammans en dag. Vi

pratade med varandra, diskuterade vad det

var som inte fungerade optimalt på labbet.

Då och då måste man nog göra det. Det kan

vara svårt att befinna sig i samma laboratorium

men i olika projekt. Alla är väl medvetna

om huruvida det går bra eller dåligt i

projekten. Det gäller att vara motståndstålig,

men det är inte lätt för en doktorand

vars ”hela yrkesliv” just nu rör labbet, säger

Göran.

– Det är viktigt att stödja varandra hela

tiden för det går jättedåligt i omgångar och

det är vi alla med om någon gång i livet.

Håller man bara på tillräckligt länge så löser

det sig. Det blir alltid bra om man jobbar

hårt och försöker vara konsekvent.

– Nu fungerar arbetet bra. Det kan också

bero på att de flesta har framgång i sina

projekt.

Varför är forskning så kul?

– Det är nog friheten. Saker och ting

knyts ihop och blir tillfälligt färdiga men i

verkligheten blir det aldrig färdigt utan

man går vidare på nästa sak. Det är det som

är så kul med vårt arbete tillsammans att

det alltid leder till nya projekt och funderingar.

– Vi blir aldrig färdiga, säger professor

Göran Landberg. ■

34. Rädda Livet nr 1/2007


Pontus Berglund låter tumörceller vandra genom ett membran för att sedan kunna analysera cellernas förmåga att migrera (förflytta sig).

Tio år kort tid inom forskningen

TEXT MARITA ÖNNEBY ELIASSON FOTO MIKAEL RISEDAL

När Göran Landberg äskade pengar hos

Cancerfonden för sin forskning för några

år sedan stod det i ansökan att målet var

att ”definiera nya kombinationsbehandlingar

för bröstcancer”. Hur nära är ni?

Landberggruppens arbete innebär att samla

in patientmaterial och erhålla tumörinformation

som är kopplad till patientöverlevnad

och patientsvar på behandling.

10 år är ingen lång tid inom forskningen

och det tar tid att implementera nya behandlingar.

Fyra koncept har emellertid nu

gått vidare till patentansökningar och liknande.

På detta sätt har de kommit en bit

på väg. Nu ligger bollen hos industrin.

Några av forskarna presenterar sig och

sitt arbete.

Signe Borgkvist är legitimerad läkare

som började forska under sin AT-tjänstgöring

på MAS. Nu delar hon sin arbetstid

mellan forskning och arbete på onkologiska

kliniken i Lund.

Rädda Livet nr 1/2007

Din önskan med forskningen

och karriären?

– Jag önskar framför allt att

jag ska bli en bra doktor på

kliniken, att mitt arbete ska

medföra att kvinnor inte

insjuknar i bröstcancer.

– Jag tycker dessutom att

jag som arbetar på ett universitetssjukhus

har en förpliktelse

att lära mig forskningen.

Så jag vill fortsätta med den.

Det jag har byggt upp här är

så stort och det kan vara till

grund för mycket arbete

många år framåt. Jag känner

att när jag har disputerat inom

några år så har jag en massa arbete att

fortsätta med.

Signe har samlat ihop en stor databas av

kvinnor som insjuknade i bröstcancer efter

att de har ingått i Malmö kost-cancer-studien

där man mellan åren 1991 och 1996

– Jag önskar att mitt arbete

ska medföra att kvinnor

inte insjuknar i bröstcancer,

säger Signe Borgkvist.

rekryterade friska kvinnor.

17 000 kvinnor i Malmö deltog.

620 kvinnor som var

med i den studien insjuknade

i bröstcancer och de finns nu

med i databasen.

– Från dessa kvinnors tumörer

har vi gjort vävnadsarrayer

och nu tittar jag på

olika uttryck av hormonreceptorer,

cyklin D och cyklin

E och andra tumörsuppressorproteiner

och försöker

definiera om kosten har betydelse

för vilken typ av bröstcancer

de insjuknat i.

Nu har hon gått vidare och

tittat på hormonsubstitution (ersättning) för

kvinnor och vilken betydelse det har för den

sorts bröstcancer som de har insjuknat i.

Christina Möller ser till att labbet fungerar.

Dessutom har hon hand om inköp av

»

35.


Forskning

EN KLOSS FÖR

VARJE PATIENT

Allt tumörmaterial från patienter sparas

i paraffinklossar, en kloss för varje patient.

I så kallade vävnadsarrayer (en

array är en samling minnesutrymme

som kan lagra data) organiseras det

stora tumörmaterialet så att det i en

kloss istället finns små bitar av tumörmaterial

från flera olika patienter. Detta

gör att forskarna sparar mycket av det

värdefulla ”original”-materialet.

Från vävnadsarray-klossen snittas ett

tunt skikt som sedan märks med antikroppar

riktade mot särskilda proteiner

eller med speciella prober (sökare) som

binder till DNA. Genom att samla materialet

på detta vis kan forskarna analysera

flera olika tumörer på samma gång.

Som mest sätts 200 patientprover i

en och samma kloss. Eftersom all

tumörinformation sedan kan kopplas till

patientinformation, såsom överlevnad,

kan forskarna bedöma om särskilda proteiner

är viktiga för behandlingseffekt

av t ex Tamoxifen.

Att tillverka vävnadsarrayer är ett

sinnrikt och viktigt sätt att organisera

vävnaden. Särskilt viktigt är det när

materialet kommer från patienter som

ingått i unika studier.

– Hade vi inte gjort så här hade materialet

från patienterna som ingått i studien

tagit slut nästan direkt, säger Karin

Jirström.

Tumörmaterial bäddas in i paraffinklossar

som sedan snittas och läggs på glas.

Glasen kan sedan märkas med antikroppar.

»

material och apparatur. Och kontrollerar

att metoderna fungerar. Det kan nämligen

komma in bakterier i cellerna och dessa

måste bort.

– Ibland beror det på rent slarv men de

kan också komma från material vi använder.

Då gäller det att spåra bakterierna. Vi

odlar och sänder prov till bakteriologen

och får svar på vilken bakterie det är. Sedan

kan vi i bästa fall lista ut var de kommer

ifrån och försöka göra rent. Det kan ta lång

tid. Ibland måste vi kasta odlingarna. Flera

veckors arbete kan gå till spillo.

Christina är biomedicinsk analytiker och

har en magisterexamen i biomedicinsk

laboratorievetenskap. 27 år i jobbet har

givit en hel del kunskap om laboratoriemetoder.

Det kommer nya metoder hela

tiden och det gäller att snappa upp dem.

– Förr hade vi vissa standardmetoder.

Det var säkra metoder som man körde och

blev väldigt duktig på. Till exempel immunhistokemi,

det vill säga att man sätter antikroppar

på vävnader som man lägger på

glas och tittar på i mikroskop. Vi ser då vad

som finns i vävnaden. Det har jag blivit

specialist på.

– Sedan jag började i Göran Landbergs

grupp så har jag fått lära mig massor av nya

molekylärbiologiska metoder. I dessa metoder

går vi in i generna. Vi odlar cancerceller

från människa och vi kan sätta in gener i

cellerna eller stoppa generna så att de inte

uttrycker sig.

– Det är svårare att ta vävnader från riktiga

tumörer, men vi gör det också.

Caroline Holm har en magisterexamen i

biomedicin. Det är en rent forskningsförberedande

utbildning utan patientkontakt.

Under utbildningen läser man bland annat

kemi, cellbiologi och om olika sjukdomar.

– Det innebär väldigt mycket teori. Därför

valde jag att doktorera för att kunna gå

på djupet i ett ämne och för att få mer

praktisk erfarenhet av forskning.

Caroline har studerat ett specifikt protein

i tumörmaterial från bröstcancerpatienter

och sett en koppling mellan proteinet

och patienternas svar på Tamoxifenbehandling.

– Hos patienter med höga nivåer av det

här proteinet i tumörcellerna och specifikt i

cellkärnan har inte Tamoxifen någon större

effekt. Genom att observera hur många

– Vi odlar cancerceller från människa och vi

kan sätta in gener i cellerna eller stoppa

generna så att de inte uttrycker sig, säger

Christina Möller, biomedicinsk analytiker.

patienter som får återfall efter ett visst antal

år ser vi att dessa patienter lika ofta får återfall

som motsvarande kontrollgrupp som

inte fått Tamoxifen.

Caroline samarbetar med en forskargrupp

i Houston som studerar samma protein.

Nu går hon vidare i ett annat projekt

där hon studerar hur celler reagerar på

hypoxi, det vill säga syrebrist, något som

ofta uppkommer i tumörer. Därefter återgår

hon troligen till Tamoxifenprojektet för

att titta närmare på andra proteiner.

Caroline funderar också på sin framtid

som biomedicinare. ”Kommer det att finnas

jobb efter det att jag disputerat? Jobb i

Sverige? Måste jag, som många andra, söka

mig till Köpenhamn?”

– Jag kan tänka mig att åka utomlands

och använda mig av de kontakter vi knutit

i Houston. Sedan får jag hoppas att jag kan

komma tillbaka och söka jobb. Ett forskarjobb

inom läkemedelsindustrin vore inte så

dumt.

Kristin Lindell arbetar med administration

och ekonomi. ”Det kostar mycket att köpa

celler.”

I hennes arbetsuppgifter ingår också att

följa upp de olika projekten, se till att de

redovisas till de anslagsgivare som vill det.

Cancerfonden kräver inte så mycket

byråkrati, men frågar ni efter uppgifter så

har jag dem beredda. Jag hjälper också till

när vi ska söka anslag och gör kostnadsberäkningar.

Personalärenden ligger också på

mig, liksom praktiska ting som måste fungera

vid disputationer. ■

36. Rädda Livet nr 1/2007


Vägen från ansökan till anslag

Ett omfattande arbete utförs för att en forskningsansökan

ska bli till ett anslag.

Januari–Mars

• Planering och genomgång av kriterierna för ansökningar i årets

ansökningsomgång.

• Nya ledamöter i Forskningsnämnden och dess prioriteringskommittéer,

PK, utses (varje ledamot sitter i maximalt 6 år).

Forskningsnämnden och dess arbetsutskott beslutar om eventuella

modifieringar av anvisningar för ansökningarna som därefter läggs

ut på Cancerfondens webbplats.

April

• Utannonsering av medel för forskningsprojekt.

Maj

• Ansökningar inkommer elektroniskt från forskarna

i början av maj.

• Förslag om i vilken PK ansökan ska behandlas

och vem som är föredragande görs.

Forskningsområde, kompetens och jävsförhållanden

styr förslaget. Detta modifieras och godkänns

av Forskningsnämndens arbetsutskott.

Juni–September

• Ansökningarna skickas till respektive PKs ledamöter.

• Ledamöterna läser och bedömer enskilt alla ansökningar. Var och

en skickar elektroniskt sina bedömningar till Cancerfondens forskningsadministrativa

avdelning.

• I september äger endagssammanträde för var och en av de åtta PK

rum. Varje ansökan diskuteras och bedöms utifrån följande kriterier:

projektets vetenskapliga kvalitet (dvs det kan ge ny viktig kunskap),

forskarens kompetens att genomföra projektet och projektets relevans

för cancer. I de fall projektet är en fortsättning på projekt som

tidigare fått stöd av Cancerfonden görs också en bedömning av hur

forskaren lyckats under föregående period. Förslag till beviljade

ansökningar och anslagssumma tas fram av varje PK. Samtliga ledamöter

står bakom förslaget.

Oktober

• Förslagen från PK ställs samman. Förslagets ekonomiska konsekvenser

bedöms, reduceringar kan bli nödvändiga för att inte den

ekonomiska ramen ska överskridas.

• Forskningsnämndens arbetsutskott (ordförandena i de åtta PK)

avger ett slutligt förslag för beviljning av ansökningar.

November

• Forskningsnämnden beslutar om beviljning/avslag.

December

• Kontrakt och avslagsbrev samt eventuella skriftliga utlåtanden

skickas till de sökande.

Stockholm: 122 milj kr

Lund: 44 milj kr

Uppsala: 44 milj kr

Göteborg: 28 milj kr

Rädda Livet nr 1/2007

Umeå: 19 milj kr

Linköping: 8,5 milj kr

Örebro: 1,3 milj kr

3

MAJ

2007

Regional fördelning av cancerforskningsprojekten

under 2007

FRÅGOR & SVAR

Engagemang i olika led

2006 blev ett rekordår vad gäller insamling – 360 miljoner

kronor. Vad beror det goda resultatet på?

– Ett fantastiskt engagemang från alla dem som på olika sätt

stödjer svensk cancerforskning genom Cancerfonden. Vi ser

att allt fler människor vill vara med

och bekämpa cancer. Dessutom blir

det fler och fler företag som vill ta ett

socialt ansvar och ser fördelarna med

att kunna visa detta för medarbetare

och kunder genom att stödja Cancerfonden,

säger Magnus Lindegård,

insamlingschef.

Cancerfondens långsiktiga enga- Magnus Lindegård

gemang och vårt konsekventa arbete

med att visa på att stödet till cancerforskningen ger resultat,

tror jag också har en betydelse för att fler och fler ger sitt

bidrag.

Vilka är de stora givarna?

– Privatpersoner ger mest, men under 2006 kunde vi se att

allt fler företag också bidrar.

Skänker vi mer vid jultid eller när vi får lön?

– Ja, kring julen köpte privatpersoner och företag rekordmånga

lotter för att ge bort i julklapp till släkt, vänner,

medarbetare och kunder. Flest gåvor kommer annars kring

månadsskiftena.

Över 300 miljoner kommer att delas ut till cancerforskning,

forskartjänster och stipendier i år. Då är ändå

60 miljoner kronor kvar från förra årets insamling. Vad

används dessa pengar till?

– Siktet är inställt på att öka anslagen under 2007.

Hur många procent går till kostnader för insamling och

administration? Alltså hur mycket av en skänkt hundralapp?

– Vår kostnad för insamling och administration är omkring

15 procent, vilket innebär att cirka 85 kronor per skänkt

hundralapp används för stöd till forskningen. Cancerfonden

arbetar hela tiden för att hålla nere kostnader och arbeta

effektivt för att så mycket pengar som möjligt ska användas

för stöd till forskningen.

Hur ska jag som givare veta att mina pengar går till de

ändamål som bäst behöver dem?

Cancerfonden samlar in och förmedlar pengar till drygt

400 svenska forskningsprojekt om cancer varje år. Forskningsprojekten

väljs ut i en noggrann process och i nationell

konkurrens, vilket innebär att bara de högkvalitativa projekten

får stöd. Många av de forskningsprojekt som finansieras

gäller grundforskning, något som kommer alla cancerformer

till nytta.

Noterat

FOTO DANIEL HOLKING

37.


Noterat

KRYSSA & VINN!

Para ihop bokstav med rätt siffra och vinn

”Draken lyfter i motvind” av Johanna Strömberg.

A. Var finns varmvattenbassäng?

1. Stödet

x. Österåsens hälsohem

2. Lydiagården

B. Vilka begravningsbyråer kan certifieras

av Cancerfonden?

1. Alla i Svealand

x. De som uppfyller tre riktlinjer

2. Medlemmar i Fonus

C. Vem har skrivit ”Mellan köksfönstret och

evigheten”?

1. Karin Thunberg

x. Viveca Lärn

2. Åsa Personne

E-posta ditt svar senast den 30 mars 2007 till

marita.onneby@cancerfonden.se eller posta till

Marita Önneby, Cancerfonden, 101 55 Stockholm.

Rätt svar i Kryssa & Vinn i Rädda Livet 4/06 är:

2, x, 1. Tre vinnare fick varsin konstalmanacka:

Viola Magnell, Sölvesborg, Sonja Mässgård, Malmö

och Astrid Dahlgren, Eskilstuna.

De fyra vinnarna av boken Prostatacancer är:

Gun Gustavsson, Linköping, Kenneth Andersson,

Trelleborg, Jan Söderlund, Vissefjärda och Göran

Winberg, Stjärnhov.

Vi har ett långsiktigt samarbete med vår

officiella huvudpartner. Till partnerföretag

räknas företag som sponsrar svensk cancerforskning

med minst 50 000 kronor på ett år.

Vill du engagera ditt företag, kontakta

Morgan Roos, Cancerfonden,

tel 08-677 10 54.

Officiell huvudpartner

APOTEKET

Cancerfondens partnerföretag

ELEKTA

GSK

HIQ

LINDAB

NOVARTIS

OSRAM

PON

SAKI

SANTA MARIA

SBAB

SIEMENS

SMV KONECRANES AB

FRII avråder: Ge inga pengar!

!

Många organisationer bedriver idag rikstäckande insamling bland allmänheten.

De samlar in pengar och/eller sänder ut brevmärken, kort etc,

utan att ha ett post-/bankgirokonto som börjar på 90-. I vissa fall sker

insamlingen på ett oansvarigt eller oetiskt sätt.

Vi har i Sverige sedan många år ett system med kontrollerad insamling under

överinseende av Stiftelsen för Insamlingskontroll – SFI. Nedanstående organisationers

insamlingar står inte under denna kontroll. Därför rekommenderar FRII

– branschorgan för landets insamlingsorganisationer – allmänheten att inte skänka

pengar till följande organisationer:

• Al-Aqsa Spannmål Stiftelse

• Baltic 2000

• Barn & Katastrofhjälpen

• Barn- & Ungdomsfonden – BUF

• Cancer- och Barnhjälpen

• Cancer- och Miljöfonden – CMF

• CURO – Riksföreningen

för cancersjuka

• FRF-Stiftelsen – Fonden för Rehab

och medicinsk forskning

• Hjälpfonden

• Hjärtehjälpen

• Humana Sverige/UFF – U-landshjälp

från Folk till Folk

• Innocent Child/Krigets Oskyldiga

Förbund går samman

• Insamlingsstiftelsen för Handikappades

Rekreation

• Mojahedin Sympatisör Förening – MSF

• Naturskyddsfonden

• Pilgrimsfolket

• SADF – Alzheimer och Demensforskning

• Samhällsfonden/Svenska

Samhällsfonden

• Svensk Cancerrehabilitering – SSC

• Svenska Hjälpfonden

• Svenska Läkaresällskapet

– 200-årsfonden

• Svenska Smärtafonden

• Telehjälpen

Laryngförbundet och Lungcancerföreningen Stödet kommer att gå samman till

en förening i vår. Styrelsen kommer att bestå av fem ledamöter från tidigare

Laryngförbundet och fem från Stödet plus en ordförande.

Kansliet kommer att ligga i Bergshamra (tidigare Laryngförbundets lokal).

Det nya förbundets namn är Cancerförbundet STÖDET Mun Hals Lunga.

38. Rädda Livet nr 1/2007


Att springa åt motsatt håll

Jordens storlek och avståndet till solen avgör

människans rörlighet på jorden. Hade jorden varit

mindre hade vi förmodligen också varit mindre

för att överhuvudtaget orka röra oss.

Hade vi däremot bebott en mindre planet hade

kanske världsrekordet i höjdhopp varit 3 meter?

Dessa idéer formulerade Newton i slutet av

1600-talet – äpplet och gravitationen. Få vet däremot

att han även skrev 4 000 sidor om jordens

undergång som han beräknade borde ske 2060!

Kort sagt, kunskapen är ung och Darwins sköldpadda

dog förra året.

Jag är, som ni märker, intresserad av vetenskapen

och kunskapens utveckling.

Jag anser sålunda att människan är mer värd än

ett marsvin. Till dom som är mot medicinsk forskning

och djurförsök och bryr sej mer om djurens

lidande brukar jag fråga om dom har några egna

djur. Oftast har dom katt eller katter. Ӏr dom ute

eller inne?” undrar jag. Är svaret utekatter brukar

jag bryskt påpeka: ”Om det är djurens lidande som

bekymrar dej, gör dej av med dina katter. Det finns

cirka 1,5 miljoner katter i vårt land som tillsammans

dödar cirka 15 miljoner småfåglar.” Hur många

smågnagare dom tar törs jag knappt tänka på ...!

I mitt betraktelsesätt, som krönikör eller textförfattare,

försöker jag att anamma principen ”man

ska aldrig leta där man tror att man ska hitta nått”.

Om alla springer åt ett håll springer jag åt det motsatta

för att få ett annat perspektiv.

Ta klimatfrågan. På trettondagen stod helt plötsligt

två meteorologer på trappan och predikade

om undergången tills jag förstod att det var Jehovas

vittnen. Idag förlitar sej alla på scenarier, inte

ens prognoser, tillverkade i datamodeller där ljusstrålningen,

jordaxelns lutning eller ändringar

i omloppsbanan inte finns med i ekvationerna.

Det är endast koldioxidutsläppen man räknar

med .... som passar som handsken för den politiska

regleringsvärldsbilden där vi tror att politiken kan

sköta allt. Jag säger bara ”Man kan inte rösta om

sanningen”. Och tänk om det är jordaxeln och inte

koldioxidutsläppen som är orsaken till den eventuella

klimatförändring som nu sker?

Då kan inte politikerna skatta bort problemet.

Nej, det verkliga problemet i hela klimatfrågan

är provtagningen. Utan en riktig provtagning kan

man inte göra en riktig analys.

Rädda Livet nr 1/2007

Jämför 1980-talets undergångsteori – försurningen!

Sälarna dog i Bohuslän och man sänkte

hastigheten till 90 på motorvägarna. En professor

emeritus från Skogshögskolan som forskat på försurningen

säger så här:

”Gissa hur många träd i Sverige som dött av försurning?

Inte ett enda.”

Den sanningen fanns redan då men ingen var

intresserad.

Det intressanta är att det är just klimatförändringarna

som gjort oss till människor. När vi lämnade

aporna i djungeln för att söka oss till haven

där vi fann de proteiner i fisk och skaldjur som

gjorde att hjärnorna kunde växa. Vi behövde tack

vare födan inte äta hela tiden och kunde i stället

utveckla språket som utvecklade hjärnan. En gorilla

har 1/3 av vår hjärna.

När vi för cirka 100 000 år sedan lämnade Afrika

var det tack vare en klimatförändring, etc, etc.

Vi som lever idag är alla släkt med den första

självdelande molekylen och det tog människan cirka

4 miljarder år för att upptäcka evolutionen och

den som gjorde det var en man som hette Charles

Darwin.

Tillbaka till rymden. Om det skulle komma

intelligent besök hit från någon granngalax skulle

deras första fråga vara: ”Har dom funnit sanningen

om sej själva? Har dom funnit evolutionen?”

Om dom skulle landa i USA, där bara 12 procent

av befolkningen tror på Darwin, och säga: ”För oss

till er ledare!” så gör inte det! För USAs nuvarande

ledare tillhör inte de 12 procent upplysta.

Till sist vill jag bara berätta varför jag spelar golf;

det hänger nämligen ihop med vad jag tidigare har

berättat.

Tänk att människan med sitt gyllene snitt uppfunnit

spel och lekar där man i förhållande till

gravitationen känner att man kan göra något optimalt.

Jag talar om bollträffen... Alla som någon

gång träffat en boll perfekt vet vad jag talar om.

Dessutom försöker jag i golfen komma ”så nära

som det går”, samma som man söker inom musiken

men golfen kan dessutom tillfredsställa mitt

livs valspråk: Man ska aldrig leta där man tror att

man ska hitta något.

Läs gärna Richard Dawkins eller ”Gryning över

Kalahari” av Lars Berg.

Gästkrönikör

TOTTE WALLIN,

ARTIST

Krönikan

39.

FOTO STEFAN LINDBLOM/HBG-BILD


DENNA ANNONS KOMMER FRÅN CANCERFONDENS OFFICIELLA HUVUDPARTNER

More magazines by this user
Similar magazines