Rädda Livet nr 1, 2007 (PDF, 3 MB) - Cancerfonden

Rädda Livet 

E N T I D N I N G U T G I V E N A V C A N C E R F O N D E N N R 1 / 2 0 0 7 

Tema: Tema: Patienter Patienter 

och och anhöriga anhöriga 

Det kostar på att mogna 

En forskare blir aldrig färdig 

Rädda Livet 20 år!

Ledaren 

Rädda Livet 

E N T II D N II N G U T G II V E N A V C A N C E R F O N D E N N R 1 / 2 0 0 7 

Tema: Patienter 

och anhöriga 



Rädda Livet 20 år! 

REDAKTÖR 

Marita Önneby Eliasson 

marita.onneby@cancerfonden.se 

LAYOUT 

Mattias Lundqvist, The Factory of Design 

KORREKTUR 

Birgitta Hessulf, Rödpennan 

ANSVARIG UTGIVARE 

Ursula Tengelin 

TEKNISK PRODUKTION 

Tryckmedia i Stockholm HB 

OMSLAGSFOTO 

Magnus Gotander 

RÄDDA LIVET 

utkommer med fyra nummer per år och utges 

av Cancerfonden, den enskilt största finansiären 

av svenska forskningsprojekt om cancer. 

VILL DU HA RÄDDA LIVET 

i fortsättningen så välkomnar vi dig 

som medlem i Cancerfonden. 

MEDLEMSAVGIFT PER ÅR 

18–65 år: 200 kr 

Under 18 år/över 65 år: 100 kr 

Organisationer och företag: 1 000 kr 

Enstaka exemplar: 45 kr, inklusive porto. 

CANCERFONDEN 

är en ideell organisation med tre 

viktiga uppgifter: att stödja och samordna 

cancerforskning, att informera om cancer 

och att ge stöd för utveckling av nya 

metoder i vården av cancersjuka. 

CANCERFONDEN, 101 55 STOCKHOLM 

Tel 08-677 10 00. Fax 08-677 10 01 

Besöksadress: David Bagares gata 5 

VILL DU BLI MÅNADSGIVARE? 

Givarservice 

Tel 020-78 11 79 

Mån–fre 8–21, lö 8–14 

FRÅGOR OM CANCER 

Cancerfondens informations- och stödlinje 

Tel 020-222 111, mån–fre 9–16.30 

infostodlinjen@cancerfonden.se 

Pg 90 1986-0 

Ensam är inte stark 

Vem har hittat på att ”ensam är stark”? 

Det kan ju äga sin riktighet när man tar tätpositionen 

i Vasaloppet eller när man som första person i 

universum är den enda som skumpar fram på månytan. 

Då är man stark och ensam om chansen att hamna 

i historieböckerna för den bedriften, men i övrigt 

kan jag på rak arm räkna upp ett 20-tal tillfällen när 

kontakten med en medmänniska är att föredra. 

Det är kanske därför som fler och fler patientföreningar 

föds, samtalsforum fylls med röster som 

söker svar hos andra som förstår vad man behöver 

snacka om. 

Detta nummer av Rädda Livet som du nu håller i 

din hand är ett tilltal till dig som patient eller anhörig. 

Du ska veta att du inte är ensam om dina erfarenheter, 

din oro eller dina biverkningar. 

Det finns människor både inom och utanför sjukvården 

som kan och vill bistå dig. Några är kanske 

mindre lyhörda, medan andra har ett öra vänt mot 

sin medmänniska. 

Det finns också rättigheter som du som patient och 

anhörig har och det finns ekonomiskt stöd att hämta. 

Kraften att gå vidare hämtar vi också ofta hos en 

närstående, något som Oskar fick erfara när han ringde 

sin gudfar när pappa för alltid var på väg bort. 

Ta vara på stödet, se möjligheterna att både ta emot 

och ge. Ofta är det alldeles tillräckligt att ge av sin tid, 

att bara finnas till. 

MARITA ÖNNEBY ELIASSON 

REDAKTÖR 

2. Rädda Livet nr 1/2007 

FOTO ULLA MONTAN

24. 33. 

28. 

Rädda Livet nr 1/2007 

4. 

10. 

16. 

Tema i detta nummer: Patienter och anhöriga 

Vad för cancersjukdomen med sig för dig som patient och 

dig som anhörig? Praktiskt och känslomässigt blir det en 

ny situation; livet förändras, men inte alltid till det sämre. 

Många handfasta tips finns på sidorna 4 – 32. 

10. Att bli mamma till sin mamma 

Texten på gravstenen kvar att bestämma. 

14. Hälsohemmen stärker det friska 

Sex verksamheter – fyra frågor. 

19. Vad har jag rätt till? 

Skiftande hjälpinsatser i kommunerna. 

26. Ekonomiskt skydd för sjuk och anhörig 

Samhället erbjuder grundläggande skyddsnät. 

30. Komplementär och alternativ medicin 

Stort intresse men upprörda känslor i debatten. 

Innehåll 

3.

TEMA: Patienter och anhöriga 

4. 

Rädda Livet nr 1/2007


Christer i båten under fiskeveckan i slutet av 

augusti. Det skulle bli den sista färden tillsammans 

med min gamle vän. Knappt två veckor 

senare fick han beskedet om cancer. Han hade 

en tumör längst ner i matstrupen och omfattande 

metastaser som spridit sig till levern. 


Den sista färden 

med bäste vännen 

TEXT LARS ABELIN FOTO LARS ABELIN OCH FAMILJEN LUNDIN 

Att vara anhörig innebär inte enbart att vara en 

nära släkting. Man kan som jag vara en nära vän. 

Christer var min bäste vän sedan nästan 30 år. 

Hösten 2006 avled han i cancer efter en kort tids 

sjukdom. 

Christer Lundin och jag var jämngamla och fyllde förra året 52. Han har 

alltid funnits där, under nästan hela mitt vuxenliv. 

Från och med torsdagen den 7 september förra året, efter ett telefonsamtal 

från Christer sent på kvällen, var hans närvaro inte längre lika 

given. 

Vi träffades första gången redan 1977, som grannar i hyreshusområdet 

Valhall i Östersund. Jag bjöd in honom och hans flickvän Maidie på surströmming. 

Över en burk Röda Ulven började vår långa vänskap. 

Christer och jag delade drömmar och vårt stora intresse för rockmusik. 

Intresset för naturen och fiske var annat som band oss samman. Christer 

och jag gjorde fiskeresor till Arjeplog och Lappdalen i nordvästra Jämtland. 

Christer har, så länge jag känt honom, alltid varit en sökare. Hans sökande 

började efter en våldsam trafikolycka när han var bara 19 år. Den 

ledde till flera års sjukhusvistelse och att han blev stelopererad i höften. 

Efter det började han mer och mer intressera sig för och tro på ett liv efter 

detta. » 

5.


» 

”Trots att jag flyttat mycket har jag alltid återvänt 

till Christer. Vi har hållit kontakten under alla år.” 

När min storebror Mats plötsligt dog i 

en hjärtattack 2002 började jag lyssna 

mindre fördomsfullt på Christers syn på 

livet. Christer sade att jag, den tjurigt avvisande, 

var den siste som han trodde skulle 

fundera över livet efter detta. Helt plötsligt 

hade vi hittat ytterligare en beröringspunkt 

som band oss samman. Trots att jag flyttat 

mycket och bott i flera olika städer, så har 

jag återvänt till Christer och Östersund. 

Vi har alltid hållit kontakten och jag, med 

eller utan min familj, har varje år åkt upp 

till Östersund. Han har alltid varit inbjuden 

och deltagit i mina stora märkesdagar: 

30-, 40- och 50-årsfesterna, bröllopet. Och 

han var ett självklart val som fadder för 

min förstfödda dotter Diana, som idag är 

18 år. 

När vi träffats har det känts som om vi 

fortsatt där vi slutade året innan. Det var 

liksom en känsla av att vi aldrig varit ifrån 

varandra. Jag tog honom, och hans familj, 

för given, liksom han gjorde med mig och 

min familj. 

Under det ödesdigra telefonsamtalet från 

Christer vid tiotiden på kvällen den 7 september 

märker jag att han är lite dämpad. 

Plötsligt säger han att han har en tråkig 

nyhet att berätta. 

– Jag har cancer i magen och levern och 

det går inte att operera. 

Innan jag hinner reagera, fortsätter han: 

– Jag skulle gärna vilja att du och jag åker 

till New York ett par veckor och går på 

rockklubbar. 

Vi har pratat och drömt om just denna 

resa i över 20 år. Själv har jag bara sett det 

som just en dröm; något att snacka om när 

vardagen känts lite för grå och enahanda. 

– Jo, bara jag kan få fram pengar, svarar 

jag reflexmässigt. 

Det är just brist på pengar som alltid 

stoppat oss tidigare (plus brist på handlingskraft, 

hänsyn till fruar, barn, jobb och 

blablabla). Men jag förstår plötsligt vad det 

är Christer säger. Han vill göra den här 

resan med mig, innan det är för sent. 

– Självklart, jag kan åka när som helst, 

svarar jag. 

– Det vore nog bra om vi åker så snabbt 

som möjligt. Kan du kolla upp flyg, hotell 

och så där? 

– Jovisst, svarar jag. 

– Vad har hänt? frågar min fru Susanne 

som hört delar av samtalet. 

Jag försöker sakligt berätta, men när jag 

kommer till att Christer vill åka till New 

York med mig, så brister det. Jag börjar 

storgråta, och vi gråter tillsammans. 

Dagen efter, på fredag, pratar jag med 

Christers fru Maidie. Hon är förstås chockad 

och ledsen. Vi gråter i var sin ände av 

telefonen, hon i Östersund, jag i Stockholm. 

Hon tycker verkligen att vi ska försöka 

komma i väg till New York. 

– Det är inte ofta Christer säger att han 

vill göra något, och vill han det här nu, så 

ska han verkligen göra det. Du är ju som en 

bror för honom. 

Maidie och de fyra barnen, Anna 25 år, 

min gudson Oskar 23, Martina 18 och Otto 

15, är frustrerade över att de inte får besked 

om hur lång tid Christer har kvar. De får 

inget besked från läkaren på Östersunds 

lasarett och har via Internet sökt information 

om levercancer och förstått att döden 

i värsta fall kan komma snabbt. 

Cancerpatienterna i Jämtland får nöja 

sig med en onkolog som en gång i veckan 

åker ner till Östersund från Umeå universitetssjukhus. 

Onkologen har inte tid att 

träffa Christer förrän den 27 september. 

Maidie och jag kommer överens om att 

jag inte ska boka USA-resan förrän Christer 

träffat onkologen. Jag tar reda på flygtider, 

hotell på Manhattan och jämför priser 

– medveten om att det gäller att snabbt 

boka när Christer väl träffat onkologen. 

6. Rädda Livet nr 1/2007

De närmaste dagarna och veckorna känner 

jag bara en stor tomhet i bröstet och en 

oändlig trötthet. Jag märker att jag har 

svårt att koncentrera mig. Folk pratar med 

mig, men jag har svårt att ta in information. 

Den 27 september träffar Christer onkologen. 

Han tycker att Christer är i för dålig 

kondition och tillåter bara resa inom EU. 

Jag ringer och pratar med Christer på 

kvällen. Han föreslår att vi i stället kan åka 

till Skottland eller Irland. Vi kommer överens 

om Skottland. 

På torsdag förbereder jag Skottlandsresan 

och lägger upp en resrutt. På fredag 

tänker jag ringa Maidie för att spika avresedag 

och diskutera hur många dagar vi kan 

vara borta. Men Maidie hinner ringa mig 

först. 

– Christer har åkt in på akuten, säger 

hon. Han har våldsamma smärtor i magen 

och orkar ingenting. 

Maidie befarar att Christer ska dö. Han 

har dessutom fått en propp i lungan. Hon 

vill ta med honom hem, rädd för att han 

ska dö på sjukhuset. ”Det känns som slutet”, 

säger hon. 

På fredag eftermiddag lämnar jag min 

familj och Stockholm och åker ensam ut 

till vår stuga på Väddö i Stockholms norra 

skärgård. Jag känner att jag behöver komma 

ifrån vardagen och sörja ensam i lugn 

och ro. 

När jag kommer fram till stugan blir jag 

sittande i bilen. Jag lyssnar på en cd-skiva 

med musik som både jag och Christer gillar: 

Neil Young, Creedence Clearwater 

Revival, Bob Dylan och gamla rockhits från 

60- och 70-talen. Jag dricker ett par pilsner 

och tänker på Christer. 

På kvällen ringer jag Maidie. Christer har 

fått kortison och morfin och har fått åka 

hem. Maidie säger att han är på gott humör. 

Men han är samtidigt trött, vid ett 

tillfälle somnade han stående i köket och 

tappade kaffekoppen i golvet. 

Jag pratar med Christer i telefonen och 

han säger att han ändå inte givit upp vår 

resa. 

– Jag ser verkligen fram emot Skottland, 

säger han. 

Jag vet inte om Christer inser att det, om 

inte ett mirakel inträffar, aldrig kommer att 

bli någon utlandsresa för oss. Jag tror inte 


Musiken betydde mycket för Christer. En av 

hans gitarrer ställdes upp framför kistan. 

att Christers läkare skulle godkänna en 

flygresa nu när han blivit så dramatiskt 

sämre och dessutom drabbats av en blodpropp 

i lungan. Men jag fortsätter att planera. 

Kanske är det som Maidie säger att 

bara tanken på resan ger Christer något att 

se fram emot. Kanske vet han ändå men 

låter planerna leva vidare, kanske som en 

tröst för mig. 

Jag funderar på om jag ska åka upp för 

att träffa Christer en sista gång. Men jag är 

osäker. Det skulle i så fall vara för min egen 

skull, men behöver jag det? Jag känner mig 

trygg i min relation till Christer; vi känner 

och vet var vi har varandra och har absolut 

inget att reda upp innan det är för sent. 

Lördagen tillbringar jag på stugans veranda, 

omgiven av en kaskad av olika nyanser 

av grönt – tallar, mossor och lövträd – och 

med havsbruset i fjärran. Jag har stortröjan 

på. Det är en kylig och mulen höstdag, en 

perfekt dag för att frossa i ledsnad och 

sorg. 

Följande vecka blir Christer allt svagare. 

På fredag ringer Maidie mig och frågar om 

jag vill komma upp. Jag tvekar och säger att 

jag helst avstår; jag intalar mig att Christer 

och jag vet var vi har varandra och att 

ytterligare ett möte inte tillför något. ”Det 

är OK”, säger Maidie. 

På lördag ringer Oskar och säger att 

pappa blivit sämre. Även han undrar om 

jag ska komma upp. Jag säger samma sak 


som till hans mamma. Sedan pratar jag 

med Christer och han säger: 

– Jag vill att du kommer upp! 

Där och då bestämmer jag mig ändå för 

att åka upp till Östersund. Jag börjar gråta 

igen. Mina tårar är aldrig långt borta, 

känns det som. 

Jag bokar nattåg och är uppe i Östersund 

på måndag morgon. Christer halvligger i 

soffan i vardagsrummet. Han blir glad av 

att se mig och försöker hålla humöret 

uppe. Maidie och barnen är samlade. Vänner 

kommer på besök till och från under 

hela dagen. Stämningen är så god som den 

kan vara och Christer är i högsta grad delaktig 

i samtalen. Men under ytan hos oss 

alla lurar förstås smärtan och sorgen. 

Jag hjälper Christer i och ur rullstolen 

för de regelbundna rökstunderna vid den 

öppna balkongdörren. Han är för svag för 

att själv förflytta sig. Framåt kvällen är han 

till och med för svag för att hålla i sin pipa, 

så jag håller den åt honom. 

Under tisdagen blir Christer mycket 

sämre. Han ligger i soffan med halvöppna 

ögon och andas tungt. Han piggnar till vid 

fyratiden och jag hjälper honom till toaletten. 

Därefter vill han ligga i sin säng. 

Familjen är hos Christer vid sängen 

under kvällen. Maidie inbjuder mig att sitta 

med, men jag säger nej med hänvisning 

till att familjen bör vara tillsammans denna 

stund och väljer att sätta mig ensam i vardagsrummet. 

Efter en stund kommer Oskar 

till mig och säger att det låter som om 

Christer ropar mitt namn och ber mig vara 

med i sovrummet, så då går jag in. 

Halv två på natten tar Christer sitt sista 

andetag. Jag tycker det känns skönt att 

Christer äntligen fått somna in; det har 

varit jobbigt att lyssna och se på Christers 

ansträngda andhämtning. 

Familjen är uppslukad av sorg och Maidie 

undrar om jag kan ringa och berätta 

om dödsfallet för Christers syster och moster. 

Jag åtar mig att göra det. 

Efter att ha suttit och pratat fram till fyra 

på morgonen stupar vi i säng. Onsdag 

morgon bokar jag eftermiddagståget tillbaka 

till Stockholm. Oskar vinkar av mig. 

När jag så sätter mig på min plats, kommer 

de tårar som jag hittills hållit inom mig 

sedan Christer dog. 

Jag har fått ta farväl av den nära vän som 

» 

7.


8. 

» 

Min kompis Christer Lundin blev 52 år. 

jag känt längst. Och det har känts alldeles 

naturligt att delta i sorgen tillsammans 

med Christers familj. 

Begravningen i Frösö kyrka knappt två 

veckor senare blir ett starkt farväl av Christer. 

På Maidies önskan har jag plockat fram 

exempel på låtar som Christer lyssnat 

mycket på genom åren och som kan spelas 

i kyrkan och vid den efterföljande minnesstunden 

i församlingshemmet. 

Ett par kompisar till Oskar framför på 

sång och akustisk gitarr Neil Youngs 

”Rockin´ in the free world” och ”Heart of 

gold” och Led Zeppelins ”Stairway to heaven”. 

Det räcker med att höra de första 

ackorden, så kommer tårarna. Aldrig under 

begravningsceremonin är Christer så nära 

som då. 

Jag tänker på att det bara var knappa två 

veckor innan Christer fick det första ödesmättade 

beskedet om sin cancer som han 

och jag var uppe på vår årliga fiskevecka i 

Christers stuga, alldeles vid vattnet vid Allviken 

i sjön Ströms Vattudal. 

Fiskeveckan var som ett vilohem, där vi 

båda samlade krafter. Vi sov mycket, även 

på dagarna, fiskade, läste böcker om livet 

efter detta, eldade i öppna spisen. Vi pratade 

men kunde även vara tysta tillsammans. 

Saknaden av Christer känns stor och 

ibland övermäktig. Men jag får väl tänka 

som Christer alltid gjorde: På något sätt 

kommer vi att mötas igen. 

PS. Tack Maidie, Anna, Oskar, Martina och 

Otto för att ni finns och orkar leva vidare. 

Texten är godkänd av hela familjen. ■ 

Ring när du funderar eller ängslas 

När du har frågor eller funderingar om 

cancer är hjälpen inte längre bort än 

närmaste telefon. 

Ring Cancerfondens informations- och 

stödlinje, 020-222 111, öppen klockan 9 till 

16.30 varje helgfri vardag och vid speciella 

tillfällen även andra tider. Samtalet är kostnadsfritt 

för den som ringer. Det går även 

bra att kontakta informations- och stödlinjen 

via e-post: 

infostodlinjen@cancerfonden.se 

Cancerfondens informations- och stödlinje 

kan ge muntlig och skriftlig informa- 

Anne Lindgren är en av dem som svarar. 

Ny broschyr om sorg 

Cancerfonden har ett flertal broschyrer 

som informerar om cancerdiagnoser, behandlingar 

och situationen runt en cancersjukdom. 

Broschyrerna vänder sig till både 

patienter och anhöriga. De revideras regelbundet 

av Sveriges främsta experter inom 

respektive område och avser att ge en god 

baskunskap. 

Inom kort är vår senaste broschyr klar. 

Den handlar om sorg. 

Broschyrerna är kostnadsfria för patienter 

och anhöriga. De kan beställas via Cancerfondens 

informations- och stödlinje 

telefon 020-222 111 eller via Cancerfondens 

reception telefon 08-677 10 00. 

tion om bland annat cancersjukdomar, 

behandlingsmetoder, dina rättigheter som 

patient, tips om vart du kan vända dig i 

vården och vardagsfrågor om att leva med 

cancer. Du får tala med legitimerad vårdpersonal 

med lång erfarenhet av cancervård. 

Informations- och stödlinjens oberoende 

ställning uppskattas av många som ringer, 

visar en tidigare gjord utvärdering. Det 

kan vara skönt att diskutera med en kunnig 

person utan band till sjukvården. Verksamheten 

är fristående från stat, kommun och 

landsting. 


Samtalsvän 

– unik mötesplats 

Cancerfonden utnämnde 2002 till 

Anhörigår. Då tillkom en ny del på 

Cancerfondens webbplats speciellt 

riktad till närstående. Anhörigdelen har 

sedan dess utvecklats och nya tjänster 

har tillkommit. 

Samtalsvän har funnits med från starten. 

Tjänsten innebär att man via webbplatsen 

kan etablera kontakt med andra anhöriga i 

liknande situation. Sedan starten 2002 har 

drygt 510 personer anmält sig som Samtalsvän! 

På webbplatsen finns en databas med 

anmälda Samtalsvänner. Man kan också 

läsa en kort beskrivning av varje Samtalsvän 

samt dennes ålder, kön och sjukdoms- 


erfarenhet. Kontakten etableras mellan 

endast två personer utan möjlighet för 

andra att läsa eller på annat sätt ta del av 

kontakten. 

Cancerfondens roll är att tillhandahålla 

den tekniska lösningen för att möjliggöra 

kontakten. Cancerfonden har dock inte 

möjlighet att se vilka kontakter som etableras 

och hur. Detta är sannolikt unikt i dessa 

sammanhang. Många fortsätter efter etablerad 

kontakt att mejla varandra, men det 

finns även de som väljer att ha fortsatt kontakt 

via telefon eller till och med träffas. 

För en tid sedan gjordes en kartläggning 

av Samtalsvännerna genom en enkätundersökning. 

Sammanställning av enkätsvaren 

visade att: 

Diskussion om anhörig på avstånd 

Cancerfondens diskussionsforum på webbplatsen 

cancerfonden.se/diskutera har blivit 

en välbesökt och uppskattad mötesplats 

både för dem som själva drabbats av cancer 

och för närstående. Här kan alla läsa diskussionsinläggen, 

men för att själv skriva 

ett inlägg måste man registrera sig. 

Diskussionsforumet har sedan starten 

för ett och ett halvt år sedan haft nästan 

240 000 visningar. Där finns för närvarande 

nio olika ämnesrubriker, bland annat olika 

cancerformer, anhörigas situation och unga 

vuxna. Anhörigas situation med cirka 1 100 

inlägg är det forum som hittills haft mest 

aktivitet. Inläggen har skiftande karaktär. 

De handlar om stort och smått, ljust och 

mörkt och många delar generöst med sig av 

tips och stödjande kommentarer. Att vara 

anhörig på långt avstånd är något som flera 

skrivit om. Så här skriver signaturen Marian: 

”Min älskade mamma har också cancer, 

hon fick diagnosen i mars och cancern hade 

tyvärr hunnit sprida sig. Mamma bor i vårt 

grannland och för mig som har småbarn är 

det inte helt enkelt att resa dit. Avståndet gör 

att det blir jobbigare, jag kan inte åka dit 

närhelst jag vill. Jag har nyss varit hos mamma 

några veckor och det kändes väldigt bra, 

vi gjorde mycket tillsammans och just nu mår 

jag bättre. (...) Jag skulle vilja kunna hjälpa 

till mycket mer än jag kan, tex bara göra nån 

god mat som mamma tycker om och ge till 

henne. Jag ringer varje dag till mamma och 

är tacksam över att telefon finns, men det blir 

ändå inte samma sak som att träffas. 

/marian” 

Förutom att skriva på forumet finns också 

möjlighet att skicka privata meddelanden 

inom forumet. Detta innebär att man 

kan ta enskild kontakt med någon utan att 

behöva lämna ut sin identitet eller mejladress. 


• Samtalsvän lockar många anhöriga 

och/eller vänner av båda könen, särskilt 

unga kvinnor. 

• Många av Samtalsvännerna har 

erfarenhet av cancerdiagnoser med dålig 

prognos. 

• ”Att hjälpa andra” är ett starkt skäl för 

att vara Samtalsvän. 

Du hittar Samtalsvän på Cancerfondens 

webbplats cancerfonden.se/samtalsvan 

Webb-film 

för anhöriga 

På anhörigsajten kan du se två filmer. 

Charlotte Wikholm och Carl 

Gustav Pettersson berättar om sina 

reaktioner och upplevelser av att 

vara anhörig till någon som fått 

cancer. 

Charlotte berättar i den ena filmen 

om hur det var när hennes 

mamma opererades för cancer i 

urinblåsan för några år sedan. I den 

andra får du höra Carl Gustav berätta 

om tiden efter sin frus bröstcancer. 

Filmerna är cirka fem 

minuter långa. 

Filmerna ser du på Cancerfondens 

webbplats cancerfonden.se/anhorig 

9.


10. 

Att bli mamma 

till sin mamma 

TEXT INGRID JACOBSSON FOTO MAGNUS GOTANDER 

Sommaren 2004 började Gunilla Eriksson må dåligt 

– magont, ryggont, svullna leder. Under ett halvår sökte 

hon flera läkare innan hon i november fick diagnosen 

cancer i bukspottkörteln. 

Hennes döttrar Åsa och Tove Mogren kastades in i en 

mardrömslik tillvaro. 

Redan när Gunilla fick diagnosen förstod 

hon att det var allvarligt. Hon hade opererats 

för tjocktarmscancer 1992 och hon hade 

också haft flera släktingar som dött relativt 

unga i olika cancerformer. Gunilla tillhörde 

en drabbad släkt, och nu var hon sjuk. 

– Kanske hade mamma oroat sig för att 

det kunde vara cancer, men inte vågat säga 

något till oss, tror Åsa 31 år och Tove 28. 

Hon fick magsårsmedicin, för hon hade 

haft magsår tidigare, men den hjälpte ju 

inte. Inte förrän i november var det en läkare 

som utförde ultraljudsundersökning på 

henne och hittade ”stoppet” i gallgången. 

Gunilla kallades omgående till undersökning 

på Sahlgrenska universitetssjukhuset i 

Göteborg. Hon var på väg i bil till sitt jobb 

som kulturchef i Kungsbacka kommun, 

men fick vända. Hon ringde direkt till Tove, 

som läser till läkare och redan befann sig på 

Sahlgrenska. Tove ringde till Åsa, som arbetar 

som logoped för funktionshindrade 

barn. Systrarna begav sig omgående till 

akutmottagningen på sjukhuset, där deras 

mamma fanns. Läkaren gav dem beskedet 

när de samlats alla tre. Det var cancer, och 

prognosen var dålig. 

– Det var som att vara med i en film, 

minns Tove. Den ena förfärliga saken efter 

den andra hände. Varje gång trodde jag 

att ”nu kan det inte bli värre” – men det 

blev det. 

Åsa var helt omtumlad. Hon väntade sitt 

andra barn, var i femte månaden. Hemma 

hade hon sin man Martin och lilla Sigrid, 

1 år. Sigrid, som varit hos mormor varje 

vecka – hur skulle det bli nu? 

Efter noggranna undersökningar beslöt sig 

läkarna för att operera Gunilla den 8 

december. Man hittade då metastaser, dottertumörer, 

som var maligna (elakartade). 

Modertumören hade vuxit in i stora hålvenen 

och kunde inte tas bort helt, då hade 

man riskerat att Gunilla avlidit på operationsbordet. 

Före operationen hade Åsa och Tove 

hoppats att deras mamma kanske skulle 

leva några år till. Men det hoppet försvann 

direkt. 

– Mamma blev så sjuk så fort, säger Tove. 

Åsa och jag fick nya roller som vårdande och 

omhändertagande. Vi blev ett team och fick 

klara av saker som vi aldrig gjort tidigare. 

Men att ”bli mamma till sin mamma” var 

inte lätt. Gunilla var en speciell kvinna: 

snygg, aktiv, oerhört social och populär 

med en stor vänkrets. 

Hon hade några månader innan hon blev 

sjuk gått igenom en svår skilsmässa och 

flickornas pappa hade flyttat från Göteborg 

ut till Tjörn. Gunilla hade träffat en ny man, 

Roland, som bodde i Lund och ännu inte 

träffat Åsa och Tove. Familjerelationerna 

var alltså mycket komplicerade. 

Åsa och Tove fick ta över allting. Systrarna, 

som alltid haft en nära relation, blev nu 

oskiljaktiga. De fick hålla kontakten med 

pappan, med Roland, med släkten och alla 

mammans vänner. Utan att fundera på de 

praktiska problemen såg de till att 

mamman inte behövde vara ensam. När 

hon skrevs ut från sjukhuset efter operationen 

bodde hon antingen hos Åsa eller 

hemma i sin lägenhet, och då sov Tove hos 

henne. När hon orkade besökte hon Roland 

i Lund, han kom också ofta till Göteborg. 


– Vi levde som i en bubbla, säger Åsa och Tove Mogren. Det var ”vi mot världen”. 

– På dagarna gick mamma på en dagklinik, 

berättar Tove, och hon var också ansluten 

till hemsjukvården. Det fungerade fantastiskt 

bra och personalen var jättefin. Och 

hon behövde inte sova ensam en enda natt 

under hela sjukdomsperioden. Men det var 

svårt att sova tillsammans med henne, hon 

vaknade ofta och hade ont. 

Just smärtlindringen blev orsak till en 

svår konflikt mellan döttrarna och Gunilla. 

Gunilla vägrade få en morfinpump inopererad, 

trots sina smärtor. 

– Hon blev som ett bråkigt barn, säger 

Tove. Vi hade häftiga gräl om detta. Till slut 

fanns det ingen annan utväg än att sätta in 

en pump, tyvärr alldeles för sent. Hon hade 

kunnat ha en lugnare sista tid om hon tagit 

emot pumpen tidigare. 

Åsa såg en personlighetsförändring hos 

Gunilla. 

– Mamma var inte sig själv, vi märkte att 

hon inte riktigt klarade av situationen. 

Trots att hon var så sjuk ville hon bestämma 

själv. Men till slut fick Tove och jag ta 

över ansvaret. 

Åsa och Martin drabbades av ett nytt 

svårt slag i slutet av mars. Martins pappa 

avled, och de tog lilla Sigrid med sig upp till 

Borlänge till Martins mamma. De stannade 


över begravningen och blev kvar i två veckor. 

Under tiden bodde Tove med Gunilla. 

Under den här tiden blev det svårt för 

Tove att följa studierna. Under en föreläsning 

om mag-tarmkanalen blev hon illamående 

och måste gå ut. Sedan blev hon 

sjukskriven. Åsa, som nu var i nionde 

månaden, var också sjukskriven. 

– Vi levde som i en bubbla, säger Tove 

och Åsa. Det var ”vi mot världen”. Men vår 

gamla mormor, 84 år, stöttade oss mycket. 

Hon har förlorat flera släktingar i cancer 

och hon sade: ”Det är svårast för er flickor. 

Det är värst första gången.” 

Mormor kom ofta med mat. Gunilla 

Rädda Livet nr 1/2007 11. 

»


KONTAKT OCH KUNSKAP 

VIA INTERNET 

På patientföreningars och riksorganisationers 

webbplatser hitta du mycket 

information om respektive cancersjukdom, 

verksamhet och kontakter. 

Blodcancerförbundet 

www.blodcancerforbundet.se 

Bröstcancerföreningarnas 

riksorganisation, BRO 

www.bro.org.se 

Carpa, för patienter med tumörsjukdomar 

i hormonproducerande organ 

www.carpapatient.se 

Gynsam, Gyncancerföreningarnas 

Nationella Samarbetsorganisation 

www.gynsam.se 

ILCO, Riksförbundet för stomi- och 

reservoaropererade 

www.ilco.nu 

Lungcancerföreningen Stödet 

www.stodet.se 

Prostatacancerförbundet 

(före detta ROP) 

www.prostatacancerforbundet.se 

Svenska Hjärntumörföreningen 

www.hjarntumorforeningen.se 

Svenska Laryngförbundet, SLF 

www.laryngforbundet.nu 

På Cancerfonden.se/utlandsorg finns 

länkar till utländska cancerorganisationer. 

» 

kunde inte äta, hon levde på näringsdryck. 

Men Tove och Åsa måste ju äta. Mitt i sorgen 

och svårigheterna kom ändå ett glädjeämne, 

lille Gustaf föddes den 24 april. 

– Visst var jag glad, säger Åsa, men jag 

hade ändå svårt att fokusera på honom den 

första tiden. Mamma gick före allt. Ibland 

ville jag bara skrika rätt ut: ”Ta över, jag 

orkar inte längre!” 

Gunilla var nu mycket dålig, trött och 

omtöcknad av morfinet. Hon uppfattade i 

alla fall sin dottersons födelse. Åsa lät 

honom ligga hos mormor så ofta som möjligt, 

trots att Gunilla under Gustafs första 

veckor blev allt sämre. 

– Vi hade inte hunnit fixa hemtjänst, 

säger Tove. Men de sista dagarna blev 

mamma beroende av att ha blöjor och där 

gick vår gräns. För mammas skull ville vi 

inte byta på henne, vi kände att hon inte 

skulle har tyckt om det. Så jag ringde 

biståndsbedömaren som ordnade hemtjänst 

omgående. 

Söndag den 22 maj 2005 var både Tove 

och Åsa hos Gunilla. Mormor kom med 

mat, lite tidigare än hon brukade. Hon tittade 

på Gunilla och sade: ”Nu är det snart 

dags.” 

– Det var en gråmulen dag, men när 

mamma drog sitt sista andetag bröt solen 

fram och det blev så vackert, säger Tove och 

Åsa. Vi klädde mamma till fest i hennes 

vackraste klänning, en mörkgrön 40-tals- 

klänning med pärlbroderier. Sedan ringde 

vi runt och talade om att mamma var död 

och att de som ville fick komma och ta farväl. 

Vi förstod efteråt att några av hennes 

vänner tyckte det var konstigt att vi ordnade 

”likvaka”, men alla som kom uppskattade 

det. 

Begravningen blev också okonventionell. 

Åsa och Tove valde ovanlig musik i kyrkan, 

och efter begravningen höll de en fest. Allt 

detta var i enlighet med Gunillas önskemål, 

som hon uttryckt innan hon dog. Också 

detta orsakade betänkligheter hos några 

vänner och släktingar, men systrarna kände 

att det var helt rätt. Gunilla skulle ha tyckt 

om det, hon var ingen dussinmänniska! 

– Enda gången mamma höll sig till 

genomsnittet var faktiskt den sista tiden, 

säger Tove. Jag hade läst att patienter med 

bukspottkörtelcancer lever i genomsnitt ett 

halvår efter diagnos. Mamma levde sex 

månader och tio dagar! 

När Gunilla kremerats hämtade Tove och 

Åsa urnan och cyklade med den genom 

Slottsskogen till begravningsplatsen. Det 

var också något som kändes rätt, och för 

resten har ingen av dem körkort. Men det 

har tagit lång tid att välja gravsten, det måste 

vara en speciell sten till en speciell person. 

Nu har systrarna hittat den, en natursten 

från Tjörn. Det återstår bara en sista 

sak för döttrarna att göra för Gunilla – 

bestämma vad som ska stå på stenen. ■ 

Efter begravningen höll systrarna Åsa och Tove Mogren fest. Det skulle mamman ha tyckt om. 

Hon var ingen dussinmänniska. 


Kungsljuset ger pengar 

till både rehab och ny säng 

TEXT MARITA ÖNNEBY ELIASSON FOTO OLA LEJONBORN 

Blekinge Cancerförening Kungsljuset är 

en fristående, ideell förening och verksam 

i Blekinge. Genom Kungsljusfonden 

ger föreningen ekonomiskt stöd till cancersjuka 

och deras närstående. 

Kansliet är inrymt i en källarlokal i Karlskrona, 

nära hamninloppet. Dagen är disig 

och råkall; inne är värmeljusen tända och 

termosen fylld. ”Vill ni ha kaffe när ni kommer?” 

var den första fråga som Elisabet von 

Wachenfelt ställde när jag ringde och bad 

att få besöka föreningen. Elisabet, som är en 

omvittnad stöttepelare i föreningen, hade 

omedelbart vårt välbefinnande för sina 

ögon – en omtänksamhet som speglar 

verksamheten inom föreningen som fått 

sitt namn efter landskapsblomman. 

Sex kontaktpersoner finns noterade på 

webbplatsen www.kungsljuset.nu. Dem kan 

man ringa när som helst. De kan också följa 

med vid sjukhusbesök. Kansliet kallas obemannat, 

men Siv Forsman, själv cancersjuk, 

tillsammans med Elisabet finns ofta på plats. 

– Många patienter och anhöriga hör av 

sig till mig eftersom mitt nummer finns på 

telefonsvararen, säger Siv Forsman som 

tittar in efter stavgången. Ibland kan jag 

erbjuda hjälp men tyvärr inte alltid. 

Kungsljuset har omkring 150 medlemmar. 

För dem arrangeras medlemsmöten i 

Karlskrona, Karlshamn, Ronneby och Sölvesborg. 

Ibland har de besök av föreläsare, 

andra gånger ordnar de bilutflykter med 

delade bensinkostnader. 

Medlemsavgiften för enskild medlem är 

150 kronor, för familj 200 kronor. 

Den största utgiften och tillika uppgiften 

är Kungsljusfonden som ger ekonomiskt 

stöd för att skapa ett meningsfullt liv med 

hög livskvalitet för den cancersjuke. Maximibeloppet 

är 6 000 kronor. Sedan starten 

1997 har Kungsljusfonden delat ut ungefär 

2,6 miljoner kronor. 


Pengarna kommer in på olika sätt. Ett 

stort tillskott i kassan har varit från ett testamente 

– 100 000 kronor. I övrigt samlar 

de in pengar genom lotterier, föreningen 

finns bland annat representerad på de 15 

marknader som arrangeras i hela Blekinge. 

Syföreningar skänker pengar vid jul, spelmansstämman 

i Nogersund bidrar. Kollekten 

i kyrkorna går ofta till Kungsljuset. En 

annan ”inkomstkälla” är minnesgåvor vid 

dödsfall. 

För att få pengar från fonden skriver man 

en ansökan och uppger förutom personuppgifter 

sina önskemål. Utdrag ur självdeklarationen 

kan biläggas; ett ekonomiskt 

behov ska vara uppenbart. Därefter avslår 

eller tillstyrker styrelsen som träffas varje 

månad. En resa i rehabiliteringssyfte ska 

alltid styrkas med intyg från kurator liksom 

ett läkarutlåtande. 

Och önskemålen skiftar. 

– Någon behöver en ny säng, andra vill 

ha bidrag till inköp av nya kläder. De kan 


Kungsljusfonden bidrar med pengar till ökad livskvalitet. 

– Någon behöver en ny säng, andra vill ha bidrag till nya kläder, säger Elisabet von Wachenfelt. 

också ingå i livskvaliteten, säger Elisabet 

von Wachenfelt. 

En annan fråga som Kungsljuset driver 

och har uppvaktat politikerna med är tillgång 

till hospicerum som patienterna kan 

åka till, ”få lite dropp och lite hjälp att få 

upp blodvärdet” som Elisabet säger, för att 

sedan när de blivit lite piggare kunna åka 

hem igen. 

– Sedan går man kanske ner för räkning 

på nytt och då skulle rummet på hospice 

kunna stå redo igen. Patienten kommer till 

samma avdelning och möter samma personal. 

Vi arbetar för ett gott och innehållsrikt 

liv och ett värdigt livsslut. 

Föreningen bildades 1995 på initiativ av 

Charlotte von Wachenfelt, en dotter till Elisabet 

och som avled i sin cancersjukdom två 

år senare. Elisabet har fortsatt hennes arbete. 

– Arbetet är meningsfullt och jag vill inte 

att det som Charlotte startade ska försvinna. 

Jag känner också att människor uppskattar 

vad vi gör, säger Elisabet von Wachenfelt. ■ 

13.13.


Hälsohemmen vill stärka det friska 

Sex rehabiliterande verksamheter i Sverige har tillgång till medicinsk kompetens. Rädda Livet ställer fyra frågor. 

1 

2 

Stiftelsen Lustgården Mälardalen, 

Västerås 

Tel: 021-271 20, 021-30 10 60 

www.lustgarden-malardalen.nu 

lustgarden.malardalen@telia.com 

1 

Hur kommer man till er? 

Vad har ni att erbjuda mig som cancerpatient? 

Man söker själv eller är remitterad 

från eget landsting. 

Ett hopp om framtiden. Hos oss 

2 

kommer patienterna i kontakt med 

sig själva och bestämmer hur deras liv ska 

se ut. Vi erbjuder gemenskap med andra i 

samma situation, samtal enskilt och i 

grupp med psykoterapeuter och onkolog, 

avslappning, meditation och mental träning, 

bildkommunikation och olika 

kroppsterapier, stöd att orka leva i nuet 

trots sjukdom och ett visst handikapp, 

kunskap om sjukdom och behandling, rättigheter 

och möjligheter att hitta balans i 

livet. 

Onkolog, psykoterapeuter, kroppste- 

3 

rapeuter, sjuksköterska, bildterapeuter, 

danspedagog och dietist. 

Stiftelsen Lustgården Mälardalen har 

4 

funnits sedan 1993 och drivs av en 

stiftelse vars uppgift är att ge rehabilitering, 

rekreation och konvalescens till cancerpatienter. 

Anhöriga är välkomna att medfölja. 

Vidarkliniken, Järna 

Tel: 08-551 509 00 

www.vidarkliniken.se 

info@vidarkliniken.se 

1 

Via remiss från läkare eller genom att 

söka själv och därmed finansiera själv. 

En aktiv rehabiliteringsbehandling 

2 

för patienter med cancer i alla stadier. 

Integrerade konventionella metoder med 

antroposofiska mediciner (t ex Iscador), 

utvärtes behandlingar samt konstnärliga 

och fysikaliska terapier (rörelseterapi, målning, 

modellering, musik, sång, massage, 

bad m m). 

Vidarkliniken lägger stor vikt vid ett individuellt 

bemötande, lyhördhet och kontinuitet. 

Det terapeutiska målet är att hjälpa 

människan att återskapa sin hälsa och livstillfredsställelse. 

Ekologiskt odlad mat. 

Läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, 

3 

samtalsterapeut, dietist, konstterapeut 

(målning, modellering, musik, sång), 

rörelseterapeut (läkeeurytmi), badterapeut, 

massör. 

Vidarkliniken drivs som en stiftelse 

4 

utan vinstsyfte och är medlem i Famna 

– Riksorganisationen för vård och omsorg 

utan vinstintresse. Verksamheten bedriver 

antroposofisk medicin som är ett 

helhetskoncept som tar hänsyn till människans 

fysiska, själsliga och andliga/existentiella 

behov. 

Vilka professioner finns bland personalen? 

Vilken idé/värdegrund och vilken organisation 

står bakom er verksamhet? 

Kurort Mösseberg, Falköping 

Tel: 0515-856 00 

www.mosseberg.se 

info@mosseberg.se 

Remiss från läkare skickas till remit- 

1 

teringssekreteriat vid hemlandstinget. 

Beviljas remissen går den vidare till Mösseberg. 

Man kan även boka in sig privat och 

betala vistelsen själv. 

Vistelsen syftar till ökad livskvalitet 

2 

och funktionsförmåga såväl fysiskt, 

psykiskt, socialt som existentiellt. Detta kan 

till exempel innebära att få kunskap om 

och aktivt träna kondition, rörlighet och 

styrka. Ökad kunskap om kroppens och 

själens samspel. Hitta verktyg för hantering 

av stress, ny livssituation, smärta. Få tid till 

återhämtning och eftertanke och skapa 

förutsättningar för återgång till arbete. 

Läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, 

3 

lymfterapeut, samtalsterapeut, massörer. 

Synsättet är fyrdimensionellt där 

4 

begreppet hela människan innebär 

att vi i vårt arbete tar hänsyn till såväl fysiska, 

psykiska, sociala som existentiella faktorer. 

Vi utgår från en etisk plattform om 

varje människas unika värde. 

RehabCenter Mösseberg ingår numera i 

Bräcke Diakoni. 


3 

4

Österåsens hälsohem, Österåsen 

Tel: 0620-573 00 

www.osterasen.com 

osterasen.halsohem@lvn.se 

Remiss från läkare, kurator, sjukskö- 

1 

terska, sjukgymnast. Utan remiss kan 

man boka sig för kortare eller längre vistelse 

förutsatt att man har finansiering ordnad. 

Vissa söker fond- eller stipendiemedel. 

Ingen aktiv cancerbehandling men 

2 

väl ett mångsidigt program med 

självstärkande aktiviteter i en stimulerande 

miljö. Vegetarisk kost och erbjudande 

(beroende på tidpunkt och om man kommer 

som remissgäst eller egenbetalande) 

om kostlära, fysisk aktivitet i många olika 

former, stresshanteringsprogram, tobaksslutarstöd, 

mindfulness-grupp m m. 

Miljön är historiskt intressant. 

Läkare, sjuksköterskor, kurator, sjuk- 

3 

gymnaster, massageterapeuter, lymfterapeut, 

kostkonsulent, SPA-terapeut. 

Österåsens hälsohem ägs av Lands- 

4 

tinget Västernorrland och är en del av 

primärvårdsorganisationen. Vi arbetar 

med komplementära metoder i enlighet 

med Hälso- och sjukvårdslagen. 

På vetenskaplig grund ska vi erbjuda och 

utveckla program för förebyggande av 

sjukdom och rehabilitering (livsstilsskola). 

Dessutom arrangeras veckoprogram och 

kurser som ska öka deltagarnas förutsättningar 

att främja sin hälsa. 

Österåsens Hälsohem ska vara ett komplement 

till övrig hälso- och sjukvård. 


Alfta Rehab Center, Alfta 

Tel: 0271-580 00 

www.alftarehab.se 

info@alftarehab.se 

1 

Remiss från läkare/kurator på det 

sjukhus där man behandlas. Försäkringskassan 

eller arbetsgivaren betalar 

gemensamt eller var för sig. Man ansöker 

om medel från olika fonder. Cancer- och 

Trafikskadefonden (CTRF) har en donation 

öronmärkt för bröstcancerrehabilitering 

vid Alfta Rehab Center. 

Rehabilitering veckovis med helpen- 

2 

sion. Under rehabveckan ingår man i 

en grupp där deltagarna har likartad diagnos. 

Varmvattenbassäng. 

Fokus på balans och livsenergi, stärka 

det friska och få igång kroppens självläkande 

system. Forma en livsplan med fokus på 

hälsa. Redskap är kost som ger energi och 

stärker, kostutbildning, kroppskännedom, 

avslappning, bassängträning och gruppsamtal. 

Sjukgymnaster, kostrådgivare/dietis- 

3 

ter, friskvårdare, läkare, psykologer, 

yrkesvägledare, beteendevetare, forskare, 

sjuksköterska. 

På Alfta Rehab Center finns en 

4 

orubblig tro på det goda hos varje 

människa. Centrets uppgift är att skapa 

förutsättningar för att människor ska kunna 

stärka det friska, finna sina dolda 

talanger och inre styrkor. 

Lydiagården, Höör 

Tel: 0413-692 50 

www.lydiagarden.se 

lydiagarden@lydiagarden.se 


Kurator eller sjuksköterska ordnar 

1 

remiss av läkare. Även patienten fyller 

i en egenansökan. 

Psykosocial rehabilitering, 5 dygn i 

2 

internatform tillsammans med andra 

som har eller haft cancer samt närstående. 

Specifika rehabiliteringsveckor för patienter 

som har fått botande behandling, patienter 

med kronisk cancersjukdom och patienter 

som behandlats för bröstcancer. 

Föreläsningar, t ex fakta och föreställningar 

om cancer, normala psykiska reaktioner 

i samband med cancer, forskning, 

smärta, sex och samlevnad, andliga aspekter, 

basal kroppskännedom, kost och samhällets 

resurser. Enskilda samtal med vårdpersonal 

liksom gruppsamtal. Fysisk 

aktivitet, bad i varmvattenbassäng, basal 

kroppskännedom och avspänningsövningar. 

Kreativa och kulturella aktiviteter. 

Läkare, onkolog,verksamhetschef. Tre 

3 

sjuksköterskor, sjukgymnast, undersköterskor, 

kurator (konsult). 

Att ge våra gäster möjlighet till djupa- 

4 

re förståelse och insikt om sin sjukdom 

genom ökad kunskap och reflekterande. 

På alla sätt stärka självförtroendet hos 

våra gäster, hjälpa deras anhöriga att stödja 

och förstå. Låta livet ta störst plats i stället 

för sjukdomen. 

Lydiagården är en privat stiftelse. Vårdavtal 

med region Skåne samt landstingen i 

Halland och Blekinge. 

15.


Det är mycket att tänka på vid ett dödsfall. Begravningsbyråerna hjälper 

till med det mesta. De gör också en viktig insats för svensk cancerforskning. 

Var femte minnesgåva skänks via en begravningsbyrå. 

Tala om hur du vill ha din 

TEXT MARITA ÖNNEBY ELIASSON FOTO OLA LEJONBORN OCH THE FACTORYS BILDARKIV 

Minnesgåvorna till Cancerfonden kan röra 

sig om stora belopp och hanteringen av 

denna verksamhet måste i alla led ske korrekt. 

En begravningsbyrå ska inte behöva 

sväva i tvivelsmål om hur hanteringen ska 

gå till för att givaren ska kunna känna sig 

trygg i att pengarna har nått Cancerfonden. 

Cancerfonden har därför utformat några 

enkla riktlinjer för hur arbetet med minnesgåvor 

bör skötas. Uppfylls riktlinjerna, överlämnar 

Cancerfonden ett certifikat som förtydligar 

samarbetet. 

Riktlinjerna innebär att: 

• Om begravningsbyrån tar ut en serviceavgift 

för transaktionen ska givarna informeras 

om beloppets storlek. 

• Minst en gång i månaden ska begravningsbyrån 

sända in gåvorna till Cancerfonden. 

• Cancerfonden får uppgifter om namnet 

på den avlidne, insatt summa och datum 

för jordfästning. 

Certifikatet är giltigt i 12 månader. Har 

arbetet flutit enligt riktlinjerna efter ett år, 

sänds ett förnyat certifikat till begravningsbyrån/förmedlaren. 

– Vi har fått mycket och bra information 

från förmedlarna, säger Magnus Lindegård, 

Cancerfondens insamlingschef, som mottagit 

positiva gensvar från landets begravningsbyråer. 

Idag har cirka 200 byråer erhållit 

sitt certifikat. 

– Många uppskattade att vi tog kontakt. 

”Roligt att ni upptäckt vilket jobb vi gör” 

var kommentaren. 

Mörbylånga begravningsbyrå certifieras när 

Cancerfonden är på besök. Fr v Ann Fastrup, 

Magnus Lindegård, Berth Yngvesson och 

Catarina Pettersson. 

Mörbylånga begravningsbyrå är ett familjeföretag 

som startade i föräldrahemmet 1966. 

Sedan tre år tillbaka finns även kontor i 

Färjestaden. Byrån är en av de certifierade. 

– Certifikatet innebär en trygghet för 

kunden; de kan se att allt går rätt till och att 

pengarna de har satt in kommer fram, säger 

Berth Yngvesson vid Mörbylånga begravningsbyrå 

i Färjestaden. 

– När kunderna kommer in får de ett 

kvitto på pengarna direkt. Där står vilket 

dödsbo det gäller, när begravningen äger 

rum, hur mycket de har betalat och vilka 

gåvogivarna är. Dessa uppgifter läggs med 

automatik in i datorn, och när vi ska redovisa 

till Cancerfonden trycker vi bara på en 

knapp. I och med de riktlinjer som Cancerfonden 

har ställt upp så har samarbetet blivit 

än smidigare. 

På begravningsbyrån finns en hel del 

informationsmaterial, bilder på kistor, 

dekorationer liksom gravstenar. 

– Kunderna får efter besöket här en 

checklista med sig hem. Där har vi skrivit 

upp alla tider, namnet på prästen, vilken 

musik som ska spelas, minnesstund och 

vad de vill äta och dricka. Vi utformar också 

annons. De får dessutom veta vad allting 

kostar. Vanligt är att kostnaden för en begravning 

ligger mellan 15 000 och 25 000 

kronor. 

Mörbylånga begravningsbyrå gör även 

upp bouppteckningar och förvaltar dödsbon 

samt hjälper till att hitta begravningsförsäkring. 

”Skulle det vara något vi inte 

går i land med så förmedlar vi uppdraget”, 

berättar Berth, som menar att det blir mer 

och mer vanligt att man planerar sin egen 

begravning. 

– Detta är till stor hjälp för de anhöriga. 

Att prata med sina anhöriga är ett sätt, men 

skriver man ner hur man vill ha det så finns 

det inga möjligheter till missförstånd och 

ett dödsfall behöver inte skapa osämja mellan 

barn som har olika uppfattning om hur 

allt ska arrangeras. 

På begravningsbyrån finns blanketter att 

fylla i, men det går lika bra att skriva sina 

egna önskemål och sedan gärna meddela 

anhöriga var brevet ligger. Det är inte lagligt 


egravning 

bindande, men det är din vilja och mycket 

få skulle gå emot den vid detta tillfälle. 

– Många har ju aldrig varit med om en 

begravning, de är oerfarna och framför allt 

är det många som skärmar av sig från tanken 

att döden kan drabba dem själva. 

Berths arbete innebär möte med sorg, 

saknad och död varje dag. Detta kan vara 

tungt ibland. 

– Jag är uppvuxen med det här arbetet 

och lever med det. Men även för mig kan en 

Olika begravningsakter 


begravning vara plågsam om det handlar 

om yngre människor och barn. Då är det 

jobbigt. Vi som arbetar här pratar mycket 

med varandra och jag samtalar med min 

sambo. En promenad med hunden gör 

också att jag rensar huvudet. 

– Jag vill naturligtvis hjälpa människor 

som har det svårt och ge dem den begravning 

de vill ha. Slutet ska bli bra även 

om det kan verka nattsvart, säger Berth 

Yngvesson. ■ 

✝ 

• Det finns olika former av begravningsakter. Kyrklig, borgerlig eller 

ingen begravningsakt. 

• En kyrklig begravning har ett kristet innehåll och officianten är en präst. 

• Är man inte med i Svenska kyrkan förekommer så kallad borgerlig akt. Då har man 

ofta en borgerlig officiant och kan utforma den precis som man vill. 

• En del har ingen akt överhuvudtaget. Då kremeras man direkt eller jordbegravs. 

Efter kremation kan man ha urnsättning (urnan med aska läggs under jord) senare 

eller så sprids askan över land eller hav. Tillstånd begär man hos Länsstyrelsen. 

• Finns inga uppgifter om den avlidnes önskan och inga anhöriga, kontaktar begravningsbyrån 

kommunen som finansierar en begravning. 

• En begravning består ofta av tre moment: En begravningsakt, en minnesstund då 

man kanske äter en bit mat tillsammans eller samlas vid kaffebord. Gravsättning innebär 

att kista eller urna sänks ner i jorden eller askan strös för vinden. 


MÅNGA BESLUT SKA 

FATTAS VID BEGRAVNING 

• Jordbegravning eller kremation? 

Om kremation, ska askan spridas 

eller gravsättas? 

• Kyrklig, borgerlig eller annan 

begravningsakt? 

• Var ska den äga rum? 

• Kista? Urna? 

• Kistbärare? 

• Dekorationer och blommor? 

• Tryckt program? 

• Vilken musik under begravningsakten? 

• Ska det vara minnesstund efteråt? 

• Mat och dryck? 

• Var ska gravsättning äga rum? 

• Gravsten och text på den? 

• Annons? I så fall i vilka tidningar och 

hur ska den vara utformad? Symbol i 

annonsen? Minnesgåvor? 

Du behöver inte kontakta 

myndigheterna 

• När en läkare har konstaterat dödsfallet 

sänds dödsbevis till skatte- och folkbokföringsmyndigheten 

som meddelar övriga 

myndigheter inom stat, kommun och 

landsting. 

Annat att tänka på 

• För att få kvittera ut försändelser i den 

dödes namn måste man ha ett vårdnadsintyg. 

Detta får man genom begravningsbyrån. 

Alla dödsbodelägare ska 

närvara vid t ex uttag från konton. Det 

går också att skriva en fullmakt. 

• Se över försäkringsskyddet. Bevaka 

utfall eller premieåterbetalningar. 

• Säg upp eller överlåt abonnemang och 

avtal. 

• Klipp sönder betal- och kreditkort och 

meddela företaget som ställt ut kortet. 

• Klubbar och föreningar ska informeras 

om någons bortgång. Dels för att de kan 

vilja delta i begravning, dels för att det 

eventuellt kan finnas en insats som ska 

återbetalas till dödsboet. 

17.


En liten patient 

med stort tålamod 

En kvinna har beskrivit sin sjukdomshistoria 

på almanacksbladen. De vittnar 

om lång väntan på såväl kontakt, operation 

som röntgensvar. Många telefonsamtal 

resulterade till sist i behandling. 

Våren 2005 hade jag en urinvägsinflammation 

och en njurbäckeninflammation. Hade 

inte ont men såg att urinen inte var klar och 

luktade väldigt illa. 

Kom till läkaren som tyckte att jag skulle 

röntgas. Jag fick ingen remiss, semestern 

kom och gick. I augusti ringde jag till röntgenavdelningen 

– de hade inte fått någon 

remiss, ej heller vårdcentralen, sade de, men 

efter att de letat hittade de den. 

Fick tid för njurröntgen den 29 augusti 

2005 – samma dag fick jag återkomma till 

läkaren. Han talade om att de hittat något 

på min vänstra njure. 

”Är det en tumör?” frågade jag. 

”Ja,” svarade han. ”Jag skickar en remiss 

idag till sjukhuset.” 

Han frågade om jag kunde komma in på 

kort varsel. ”Visst,” svarade jag. 

Väntade, väntade och väntade på ett brev 

eller telefonsignal, men inget kom. Till slut 

ringde jag röntgenavdelningen, men de 

hade ingen tid. Jag ringde urologiska avdelningen, 

men de hade ingen tid. Ringde flera 

gånger och fick till sist tid för skiktröntgen 

den 11 oktober. 

Den 3 november hade jag ett läkarbesök 

inbokat. Då fick jag reda på att jag hade en 

tumör på vänster njure i storleken 10 x 6 cm 

– ”troligen elakartad eftersom den är så 

stor,” sade läkaren. 

Jag var då beredd att åka in vilken dag 

som helst för operation. Jag ringde tidsbokningen 

och fick beskedet att det inte fanns 

någon tid detta år. 

Den 9 november röntgades lungorna. Jag 

tittade samtidigt in till sköterskorna som 

ombesörjer tidsbokning och fick samma 

svar: ”Ingen operationstid före januari 2006”. 

Av en slump träffade jag min husläkare 

och berättade för honom om avsaknaden 

av besked och om min oro för min långa 

väntan på operation. Dagen därpå ringde 

han mig på jobbet och talade om att han 

pratat med läkaren på sjukhuset. 

Detta tog skruv! Dagen efter fick jag tid för 

operation den 17 november. 

Den 2 februari 2006 var jag på efterkontroll 

hos läkaren – ingen röntgen. 

(Dagen efter fick jag bältros.) 

Återbesök den 7 september 2006 då buk 

och lungor röntgades. Då hade jag ringt 

och ändrat besökstiden eftersom jag fått tid 

hos läkaren före röntgen – fick ändra igen 

eftersom det bara var några dagar mellan 

besöken. 

Läkarbesöket blev då den 15 september 

2006. I stort sett fick jag vända i dörren. 

Han hade inget besked att ge mig och jag 

hade åkt 9 mil förgäves. Jag bad då om ett 

skriftligt röntgensvar. 

På detta fick jag vänta och vänta. Efter en 

tid talade min läkare in ett meddelande på 

min mobiltelefon då han sade att han skulle 

resa på semester i ett par veckor. Jag fick 

inget meddelande om röntgensvaret. 

Jag ringde sjukhuset för att få ett besked 

från någon annan läkare. Fick löfte om att 

min läkare skulle ringa, men han hörde inte 

av sig och var ”ej anträffbar”. En annan 

läkare skulle emellertid ringa mig vilket 

också skedde. 

”Allt såg bra ut,” sade han. ”Liten fläck på 

lungan som inte vuxit”. 

Döm om min förvåning när min läkare 

ringde samma dag – han som inte var 

anträffbar alltså. Detta var den 20 oktober. 

Många telefonsamtal och oroliga tankar; 

man är en liten ”bricka” i det stora hela. Jag 

undrar ibland hur de som inte ringer och 

”bråkar” orkar bära sin oro? ■ 


Carin


Vad har jag rätt till? 

Som patient och anhörig har man 

vissa rättigheter som är bra att 

känna till. 

VÅRDGARANTI 

Reglerar inom vilka tidsgränser man 

ska erbjudas den vård som vårdpersonalen 

beslutat att man ska få. 

• Primärvården ska erbjuda personlig 

kontakt eller kontakt i telefon 

samma dag. 

• Om läkarbesök behövs ska det erbjudas 

inom sju dagar. 

• Om besök inom den specialiserade 

vården behövs ska det erbjudas inom 

90 dagar. 

• Behandling ska erbjudas inom 90 

dagar efter beslut. Väntetiden får 

dock överstiga 90 dagar om läkare 

och patient är överens. 

• Behandling ska i första hand erbjudas 

inom det egna landstinget. Om hemlandstinget 

inte klarar tidsgränserna 

ska patienten utan extra kostnad få 

hjälp hos annan vårdgivare. 

Mer information om vårdgarantin finns 

på Sveriges kommuner och landstings 

webbplats www.skl.se. 

PATIENTRÄTTIGHETER 

• Som patient har du rätt att avgöra om 

du vill ha vård eller inte. Du kan avbryta 

en behandling eller säga nej 

till undersökning eller medicinering. 

• Du har rätt till en förklaring från vårdpersonalen 

om varför de anser behandling 

nödvändig och vad som kan 

hända om den uteblir. 

• Du har rätt att komma med egna förslag 

till behandling, men vårdpersonalen 

avgör om den är medicinskt 

och ekonomiskt rimlig. 

• Du har rätt att få information om ditt 

hälsotillstånd. Om du inte kan ta till 

dig informationen ska den ges till en 

närstående. 

• Du har rätt till din egen journal och 

sjukvårdspersonalen får inte lämna ut 

uppgifter om dig till obehöriga. 

• I vissa fall har du rätt till ytterligare 

medicinsk bedömning av en specialist, 

så kallad second opinion. 

Mer upplysningar finns på 

www.vardguiden.se 

OM MAN INTE ÄR NÖJD 

• Den som är missnöjd med vården bör 

i första hand klaga direkt hos den 

läkare eller personal man behandlats 

av. Man kan också vända sig till 

verksamhetschefen eller till den medicinskt 

ansvariga sjuksköterskan i 

kommunen (vid kommunal vård). 

• I en del landsting finns särskilda 

patientombudsmän dit man kan 

vända sig med klagomål. 

• Alla landsting måste ha en patientnämnd 

eller förtroendenämnd. Den 

består av politiker, men tjänstemän 

handlägger ärendena. Hit kan man 

vända sig med klagomål, men också 

för att få hjälp att få kontakt med 

rätt vårdinstans. 

• Om man ändå inte är nöjd kan man 

göra en skriftlig anmälan till Hälsooch 

sjukvårdens ansvarsnämnd mot 

den person man anser har begått 

något fel. Ansvarsnämnden kan i 

yttersta fall dra in den anmälda personens 

legitimation. 

Ytterligare upplysningar finns på 

www.sjukvardsradgivningen.se 

FÖRSÄKRINGAR 

Den som skadas i samband med vården 

har i vissa fall rätt till ersättning enligt 

patientskadelagen. Det finns även en 

försäkring som patienter som skadas av 

läkemedel kan få ersättning från. 

Läs mer på www.patientforsakring.se 

och www.lakemedelsforsakringen.se 

HJÄLPMEDEL 

Hjälpmedel är en del av vården och det 

finns en mängd olika produkter som 

patienter kan få tillgång till, oftast 

kostnadsfritt, för att underlätta tillvaron. 

Läs vidare på 

www.sjukvardsradgivningen.se eller 

Hjälpmedelsinstitutets webbplats 

www.hi.se 

ANHÖRIGSTÖD 

Anhöriga som vårdar en närstående 

person kan få hjälp från samhället. 

Vissa former av stöd har man rätt till 

enligt socialtjänstlagen, andra former 

är av frivilligt slag från kommunens 

sida och varierar mellan kommunerna. 

Socialnämnden kan ge besked om vad 

som gäller i din kommun. 

En form av stöd är avlösning, vilket 

innebär att den som behöver hjälp kan 

få tillfällig plats på sjukhem. En annan 

form är att hemtjänsten tar över vårdansvaret 

under en del av dygnet. 

I en del kommuner finns en anhörigkonsulent 

som man kan vända sig till 

för samtal och stöd. 

Mer upplysningar på 

www.sjukvardsradgivningen.se 

Bengt Rolfer 

Läs mer på 

cancerfonden.se/dinarattigheter 


19.


Så söker du vård i utlandet 

Det är inte lätt att få planerad vård utomlands 

betald av samhället. Men det finns tre 

vägar att välja för dig som ändå vill ha 

bekostad vård utanför landets gränser: 

1. Ditt landsting/din region remitterar 

dig till vård utomlands. 

2. Du söker och får förhandstillstånd för 

utlandsvård av Försäkringskassan och staten 

betalar vårdkostnaden. 

3. Du söker vård i ett annat land på eget 

initiativ och ansöker i efterhand hos Försäkringskassan 

om ersättning för vårdkostnaden. 

Om reglerna (se nedan) är uppfyllda 

betalar staten vårdkostnaden. 

Om den vård du behöver inte kan erbjudas 

inom ditt landsting/din region kan 

du i vissa fall remitteras någon annanstans i 

Sverige. Även om det är ovanligt finns möjligheten 

att även få en remiss till ett annat 

land. 

Första steget är då att din läkare skriver 

en remiss. Landstinget/regionen gör därefter 

en individuell prövning. Visar det sig då 

att du verkligen behöver den vård det 

handlar om och att den inte kan ges i Sverige, 

kan beslutet bli att du ska vårdas utomlands. 

Vård utomlands kan också vara en möjlighet 

om det är långa köer i Sverige och 

väntetiden är för lång med hänsyn tagen till 

ditt tillstånd. Försäkringskassan samråder 

då med landstinget/regionen innan beslut 

om tillståndet fattas. 

Förhandstillstånd kan man 

få för vård inom det allmännasjukvårds- 

systemet i andra EU-länder, i EES-länderna 

Island, Liechtenstein och Norge samt i 

Schweiz. Det krävs dock att man har rätt till 

vård i Sverige och att det rör sig om vård 

som är likvärdig den som ges inom det allmänna 

sjukvårdssystemet i Sverige. 

Får du förhandstillstånd behöver du bara 

betala de patientavgifter som gäller i det 

andra landet. Resten av vårdkostnaden ersätter 

svenska staten. Kostnader för resor, 

logi och liknande får du betala själv. 

2005 beviljades i vårt land 118 förhandstillstånd. 

55 personer fick avslag. Bestämmelserna 

om förhandstillstånd grundar sig 

på en EG-förordning som är till för att samordna 

medlemsländernas socialförsäkringssystem. 

Ersättning i efterhand. Ett annat sätt är att 

först åka utomlands och söka vård och 

sedan begära ersättning i efterhand hos 

Försäkringskassan. Denna möjlighet gäller 

vård i EU-länder samt i EES-länderna 

Island, Liechtenstein och Norge. 

För att kunna få ersättning för utlandsvård 

i efterhand måste du ha rätt till vård i 

Sverige. Även privatvård kan ersättas. Den 

utländska vårdmetoden måste antingen 

vara en metod som även används i det 

svenska sjukvårdssystemet eller 

på flera punkter överensstämmer 

med den svenska. 

Uppfylls inte dessa 

krav måste den 

utländska behandlingsmetoden 

ha 

används under några år samt vara beskriven 

i vetenskaplig litteratur. 

Du ansöker hos Försäkringskassan på en 

blankett som kan laddas ned på 

www.forsakringskassan.se/pdf-blankett/ 

5422.pdf eller hämtas hos Försäkringskassan. 

Du har två år på dig att ansöka om 

ersättning i efterhand. 

I din ansökan ska du skicka med ett specificerat 

originalkvitto på vårdkostnaderna 

eller en specificerad vårdräkning. Dessutom 

är det bra att kunna skicka med dokumentation 

om vårdmetoden och din behandling. 

Be gärna om en kopia på din journal 

från den utländska vårdgivaren. 

Beviljar Försäkringkassan din ansökan 

om ersättning i efterhand får du själv betala 

lika mycket som du skulle ha betalat om du 

vårdats i Sverige. Högkostnadsskyddet gäller. 

Kostnader för resor, logi och liknande 

får du stå för själv. 

År 2005 fick 954 svenskar ersättning i 

efterhand för tand- och sjukvård i andra 

EU-länder eller EES-länder till en kostnad 

av 9,6 miljoner kronor. ■ 


Läs mer på cancerfonden.se/ 

utlandsvard 


– Det ska vara enkelt att få kontakt med vården, säger professor Yvonne Brandberg 

som genom 20 års erfarenhet av cancerpatienter vet vad de behöver. 

Via Cancerfondens patient- och anhörigverksamhet, PAV, vill hon med 

information förbättra patienternas och deras anhörigas livskvalitet. 

Som psykolog och forskare har Yvonne 

Brandberg mer än 20 års erfarenhet av 

cancerpatienter och deras anhöriga. Idag 

är hon adjungerad professor i psykosocial 

onkologi, men träffar fortfarande cancerpatienter 

för samtal. Yvonne började sitt 

arbete på Cancerfonden 2003 som biträdande 

vetenskaplig sekreterare. En dag i 

veckan arbetar hon med Cancerfondens 

patient- och anhörigverksamhet. 

– Det står i stadgarna att vi ska verka i 

cancerpatienters och deras anhörigas intresse 

och det handlar till stor del om att 

ge information, säger Yvonne Brandberg. 

Och åren av samtal med patienter har 

visat att cancervården saknar tillgänglighet 

och kontinuitet, menar hon. 

– När vården blir väldigt fragmenterad 

och remisser till exempel tappas bort, vem 

ska patienten lita på? Patienten kan inte 

själv göra något åt sin cancer utan är tvungen 

att underkasta sig sjukvården. Då måste 

man vara säker på att den fungerar. 

Yvonne Brandberg har en vision – att alla 

cancerpatienter ska veta vad som är nästa 

steg i behandlingen och vem de ska kontakta 

om de har frågor. Därför borde det finnas 

en kontinuitet av ett team runt patienten 

som känner till patienten och dennes historia 

och som patienten kan känna sig trygg 

med. 

– Patienterna behöver också veta vad det 

är för cancer de har, både det svenska namnet 

och den medicinska beteckning som 

används i Sverige. Det gör det lättare för 

Rädda Livet nr 1/2007006 

patienten att söka information om sjukdomen. 

Är man orolig ska man också få tillgänglighet 

till vården, veta vart man ska 

vända sig, och få komma dit fort. 

Tidig upptäckt är alltid en fördel. 

– Därför ska det vara enkelt att få kontakt 

med vården om man till exempel känner en 

knöl; det ger trygghet. 

Och det är hålen av kontinuitet och tillgänglighet 

i vården som PAVs verksamhet 

kan fylla genom att informera patienter och 

anhöriga om bland annat processen i vårdkedjan. 

Det görs genom informationsmate- 


Livet blir aldrig detsamma, 

men det behöver inte bli sämre 

TEXT CECILIA NAUCLÉR FOTO ULLA MONTAN 

Yvonne Brandbergs vision är att alla patienter 

ska känna till nästa steg i behandlingen och 

vart de kan vända sig med frågor. 

rial, både i pappersform och på webben, 

där det finns information om olika diagnoser, 

behandlingar och om situationen som 

anhörig. 

– Det är en fördel att även anhöriga får 

information. 

Som ytterligare ett stöd ger Cancerfonden 

stipendier till vårdpersonal som bidrag 

till utbildning, och då särskilt kurser i samtalsstöd. 

Cancerfonden erbjuder också ett 

studiematerial, ELSA som finns på internet, 

cancerfonden.se/elsa. ELSA kan användas i 

personalgrupper för att ta upp svåra frågor 

som kan uppstå kring patienten ur ett etiskt 

och rehabiliterande synsätt. 

– ELSA är ett fiktivt fall vilket gör att ingen 

i gruppen är ansvarig för att det har gått 

fel. Det gör att alla kan känna sig fria att 

tycka, utan att känna skuld. 

Att prata om svåra saker, som när det blir 

fel, är ett sätt att ge personal verktyg att ta 

emot patienter och anhöriga på bästa möjliga 

sätt. 

– Därför vill vi att vårdpersonal som är 

med under hela processen känner till vårt 

material. 

PAV har också kontakt med patientföreningar, 

bland annat genom föreläsningar. 

Allra bäst vore att alla patienter som behöver 

det skulle få kontakt med någon som 

har utbildning inom psykosocialt stöd, 

antingen en kurator eller sjuksköterska. 

– För livet blir aldrig detsamma igen efter 

en cancersjukdom, säger Yvonne Brandberg. 

Men det behöver inte bli sämre. ■ 

21.

Andrum 

”Tack Gud för en ny dag”, brukade jag 

viska när jag skyndade till busshållplatsen 

våren 2003. Jag kände tacksamhet 

och förväntan i mitt nya jobb på psykoterapimottagningen. 

Efter år av arbete 

och studier fick jag nu vara på heltid i 

det yrke jag drömt om sedan tonåren. 

En sak som störde mig var tröttheten 

som blev allt djupare. Ryggen värkte och 

benen lydde mig inte alltid. Men flera 

läkare hade försäkrat att det bara var 

muskelbesvär. Vad kan en medelålders 

kvinna begära av en kropp som lydigt 

hängt med så länge? 

I september 2003 kunde jag inte längre 

gå. Efter röntgen konstaterades att jag 

hade cancer som spridit sig i skelettet. 

Jag har alltid trivts med ärliga besked 

och fick veta att min sjukdom inte kunde 

botas. Men jag skulle få hjälp att leva så 

länge och så bra som möjligt. 

Under den följande tiden rann krafterna 

ur mig. Jag hade ansträngt mig hårt 

under många månader men nu var 

orken slut. Det blev en osynlig gräns 

mellan mig och omvärlden. Jag gjorde 

mig beredd att dö. Lämnade ifrån mig 

nycklar, pengar och dagligt ansvar. Min 

man blev sjukskriven och visade talanger 

i omsorg och hushållsarbete som gjorde 

mig häpen. Barnen kom ofta och jag såg 

oron och sorgen i deras ansikten. Hemmet 

fylldes av blommor och hälsningar. 

Släktingar och vänner satt ofta vid sängen 

även om jag sov stor del av tiden. Jag 

kände vemod att behöva lämna mina 

kära. Allra tyngst var att inte längre riktigt 

nå mitt barnbarn. Vi hade lekt så 

härligt tillsammans. Under denna tunga 

period blev jag också bokstavligen tappad 

av min bår vid en sjuktransport. Jag 

bröt ett ben och en arm vid fallet utan att 

notera det. Kroppen gjorde redan så ont. 

Inom mig väntade jag på döden och blev 

förvånad när den dröjde. Gränslandet 

mellan liv och död kändes tryggt men 

fullt av sorg över det olevda livet. Samtidigt 

var livet så tungt med smärtor och 

behandlingar att det inte längre kändes 

som liv. Jag var tacksam för allt jag redan 

fått och min bön var ordlös. 

Med förundran såg jag på min omgivning 

som räknade med mitt tillfrisknande. 

Familjen gjorde allt för att ge mig 

det jag behövde. Hemsjukvården var beredd 

dygnet runt. Personalen på Radium- 

Jag 

älskar 

vardagen 

hemmet talade om när vi en dag skulle 

mötas på stan. Jag undrade ibland vad 

omgivningen skulle ha mig till om jag nu 

överlevde. Barnen förklarade att de i alla 

händelser inte brukade engagera mig när 

de tapetserade. ”Vi kommer till dig när vi 

vill prata. Och det kan du ju fortfarande” 

som en av sönerna sa. 

Oändligt sakta har krafter återvänt. Inte 

alls till den grad som förut men tillräckligt 

för ett vardagsliv. Jag älskar vardagen. 

Att kunna promenera på en trottoar, åka 

tunnelbana eller sitta med andra i biomörkret, 

det är lycka för mig. 

Ibland får jag frågor om min sjukdom, 

om jag inte ber om undret att bli frisk? 

Jag ser det inte riktigt så utan tycker att 

jag redan lever i undret. Det är livet som 

är undret! 

Jag läser ur min dagbok från juli förra 

året. På min födelsedag skrev jag: ”Jag är 

så tacksam för att jag är med i livet – det 

underbara, strävsamma, pulserande och 

flödande livet.” 

Margot Haglund 

Diakon, leg psykoterapeut 


Om kärlek, vänskap och arbete 

”Tre ben är det minsta vi 

kan förlita oss på. Sållar vi 

bort allt krafs och onödigt 

är det lätt att urskilja: Kärlek. 

Arbete. Vänskap. Det 

är vad vi behöver för att 

stå stadigt. 

Karin Thunberg står vid 

sitt köksfönster när läkaren 

ringer. Sakta, så hon 

säkert ska förstå, talar han om att hon 

har bröstcancer. Nu är hennes eget 

arbetsben borta. Kvar finns kärleken 

och vänskapen.” 

Så står att läsa på baksidan av boken 

Mellan köksfönstret och evigheten – 

Om kärlek, vänskap och arbete (Brombergs). 

Den är fylld av målande beskrivningar 

av det stora och lilla som 

tillsammans utgör det vi kallar LIVET. 

Inte alltid rosenrött och skimrande. 

Boken Min minnesbok – Så länge jag 

minns finns du är skriven av Ida Gamborg 

Nielsen och är framför allt tänkt 

som ett stöd för yngre att bearbeta förlusten 

av en kär närstående. 

I denna finstämda bok, utgiven av Rädda 

Barnens förlag, kan man samla sina 

tankar och minnen i ord och bild. Boken 

förgylls av fina och enkla teckningar 

samt tips på pyssel att göra. Exempelvis 

plantera en minnesblomma eller baka 

”Sorgsna kulor”. Boken är av ”fylla i”karaktär 

för att ge minnena hjälp på traven 

men lämnar samtidigt frihet och 

utrymme för egna, spontana foton och 

teckningar. 

Ida Gamborg Nielsen förlorade själv 

sin mamma som 22-åring och boken tillkom 

efter att många uppmuntrat henne 

att skriva ner sina minnen av mamman. 

Ida är generös med egna reflektioner 

och anekdoter, men påpekar att det är 

den som fyller i boken som är författaren 

och fyller boken på sitt eget sätt. 

Sanna Wärn 


Karin Thunbergs egen cancersjukdom 

blir den röda 

tråd som slingrar sig genom 

berättelsen, ända fram 

till det lyckliga slutet. 

Även för den som inte 

delar sjukdomserfarenheten 

är detta en bok som 

fängslar och berör – länge. 

Karin Thunberg förmedlar på sida 

efter sida en livskraft och visdom. Ett 

flertal gånger under det att jag slukar 

boken tänker jag tanken att stryka 

under passager som är extra minnesvärda. 

Inser snart att det inte är meningsfullt, 

hela boken skulle bli nerkladdad 

med överstrykningspenna. 

Detta är en bok man ”måste ha”. En 

självklar present till alla jag tycker om. 

Sanna Wärn 

Minnesbok till stöd för anhöriga 

Vinn en bok! Du har chans att 

vara med på utlottningen av de 

båda böckerna. Sänd in ditt 

namn och adress på ett vykort 

alt till marita.onneby@cancerfonden.se 

och delta i utlottningen. 

Märk med ”Min minnesbok” 

eller ”Karin Thunberg” 

Adress: Marita Önneby, Cancerfonden, 

101 55 Stockholm. 

Second opinion för ett korrekt beslut 


Att be om en second opinion – utlåtande 

från ytterligare en läkare – 

behöver inte tyda på missnöje med 

den egna läkarens bedömning. Det är 

en rättighet som patienten har inför 

ett måhända livsavgörande beslut. 

Genom förändringar i Hälso- och sjukvårdslagen 

1999 stärktes svenska patienters 

rätt till second opinion. Vid 

mycket allvarlig sjukdom har man i 

många fall rätt att komplettera sin egen 

läkares bedömning med ett utlåtande 

från en annan specialistläkare som satt 

sig in i fallet. 

Efter lagändringen har det blivit allt 

vanligare i vårt land att utnyttja denna 

möjlighet, inte minst inom cancervården. 

Det är naturligt att man som 

patient inför ett kanske livsavgörande 

beslut vill skaffa sig så bra beslutsunderlag 

som möjligt. 

Den lagliga rätten till second opinion 

gäller om det finns flera behandlingsstrategier, 

men saknas klar vägledning i 

vetenskap eller beprövad praxis om vilken 

strategi som bör väljas. Beslutet ska 

också ha avgörande betydelse för den 

framtida livskvaliteten. 

Dessa villkor uppfyller man ofta som 

cancerpatient. Det är inte ovanligt att 

flera behandlingsmetoder står till buds 

och många gånger kan det saknas 

vetenskapligt säker kunskap om vilken 

som är bäst för en viss patient. 

I en sådan situation ska man kunna 

få tillgång till förnyad bedömning var 

som helst i landet. Måste man åka till 

ett annat landsting ska hemlandstinget 

stå för resekostnaden. 

För att hemlandstinget ska betala för 

second opinion i annat landsting krävs 

att man fått en specialistvårdsremiss. 

Den läkare som ska göra den förnyade 

bedömningen behöver ha tillgång 

till patientjournalen där utredningen 

och diagnosen är dokumenterad. 

Det mest praktiska är ofta att ta upp 

önskemålet om second opinion med 

sin behandlande läkare. Då kan personal 

på mottagningen se till att den 

andra läkaren får nödvändig information. 


Läs mer på 

cancerfonden.se/secondopinion 

23.


– Jag har blivit bättre på att lyssna på min kropp och tar inte allt så personligt längre, säger Susan Gustafsson. 


som människa 

TEXT EVA NORDIN FOTO MAGNUS GOTANDER 

På kort tid förändrades livet för Susan Gustafsson och hennes föräldrar Senta och Jussi. 

Inom loppet av ett och ett halvt år drabbades bägge föräldrarna av svåra cancersjukdomar 

och Susan fick ett tungt ansvar att axla. 

Med hjälp av närståendepenning och en stöttande omgivning har hon kämpat för att 

skapa ett värdigt slut för sina föräldrar. 


Susan är ledig från sitt arbete som undersköterska 

på en röntgenavdelning vid 

Kärnsjukhuset i Skövde. 

Vi träffas en sen förmiddag hemma vid 

köksbordet i Tibro för att prata om smärtan 

och sorgen över att sakta förlora sina 

föräldrar i svåra cancersjukdomar. Om kampen 

för att erövra tillit, hopp och förtröstan i 

en tillvaro fylld av sjukhusbesök, provtagningar, 

cytostatikabehandlingar och oräkneliga 

kontakter med olika myndigheter. 

–Det har varit extra kämpigt eftersom jag 

inte har några syskon att dela bördan med. 

Jag har heller ingen släkt i Sverige; min 

mamma kommer från Tyskland och pappa 

är från Finland, säger Susan. 

Det var i maj 2003 som Susans pappa Jussi 

upptäckte en knöl i bröstet som visade sig 

vara bröstcancer. Det som från början bedömdes 

vara en mindre aggressiv cancerform, 

utvecklades med tiden till en aggressiv 

tumör med spridning till skelettet. 

Under tiden som situationen försämrades 

för Jussi blev Susans mamma Senta allt 

sämre. Under många år hade hon haft problem 

med sin mage som varit uppblåst och 

besvärlig. I början misstänkte läkare att hon 

led av IBS, irriterad tjocktarm. Men efter 

många och långa utredningar diagnostiserades 

hon i oktober 2004 med äggstockscancer. 

I dagboksanteckningar som Senta lämnat 

efter sig skriver hon: 

”Jag kan inte sova, varken på Sobril eller 

Stilnoct, klockan är tre. Jag kan inte läsa, inte 

koncentrera mig, jag bara gråter. Mina ben 

är lama och jag kan inte gå utan att hålla i 

väggarna. Påsen på magen väsnas, krånglar 

och gör ont…Var har den modiga, kavata 

och glada Senta tagit vägen?” 

I slutet av maj 2006 dog Senta i sin sjukdom. 

Bara några dagar före sin död hade 

hon varit på gott humör och handlat blommor 

tillsammans med Susan. 

– Dagen efter skulle hon tappa buken på 

vätska, men klarade inte av komplikationerna. 


Brev från mamma. 

I efterlämnade dagboksanteckningar kan 

man läsa gripande skildringar om sviterna 

av en aggressiv cancerform, om otaliga 

röntgen- och skopiundersökningar, om 

biverkningar som trötthet, yrsel, näsblod, 

diarréer och sömnproblem. 

En kort tid före sin död skriver hon: 

”Nu är det natt igen, en lång natt med förtvivlan 

och mörka tankar. Jag kan inte sova. 

Jag kan endast sysselsätta mig med tankar på 

denna förbannade sjukdom jag fått. Jag klarar 

inte allt detta utan någon tröst. Jag orkar 

inte längre vara tuff och duktig. Jag är rädd, 

rädd, rädd.” 

– Sjukvårdspersonalen ringde och jag 

åkte till mamma klockan fyra på morgonen. 

Hon led av svår ångest och det kändes 

hemskt att se skräcken i hennes bruna ögon 

och inte kunna göra så mycket mer än att 

sitta bredvid och hålla henne i handen. 

Ända fram till sin död levde Senta med sin 

Jussi. Den sista tiden var svår både för Jussi 

och Senta. 

– Pappa drabbades av hjärnmetastaser 

och tvingades genomgå tuffa strålbehandlingar 

som påverkade hans personlighet. 


Det har varit svårt inte bara för honom 

utan också för oss som står honom nära. 

Jussi är idag 73 år och bor fortfarande 

hemma. Trots sin sjukdom klarar han av att 

bo kvar i lägenheten med hjälp av stöd från 

Susan och hennes familj. 

– Pappa och jag pratar mycket om hans 

sjukdom, om skelett- och hjärnmetastaserna 

och hur det påverkar honom, och om 

döden. Han vill så gärna klara sig själv och 

jag försöker hjälpa honom så mycket jag 

kan med allt det praktiska. 

Utan sin man och sina två barn hade hon 

inte klarat av att vara stark inför sina föräldrar, 

säger hon. 

– Jag har även haft en fantastisk läkare. 

Min chef och personalen på röntgenavdelningen 

har också varit förstående, vilket 

hjälpt mig mycket. Jag har varit sjukskriven 

i perioder och jag har även haft närståendepenning. 

Det är en fantastisk möjlighet som 

få känner till. 

Idag arbetar Susan deltid. Genom stödjande 

samtal med kurator har hon kommit 

närmare sig själv och sina egna behov. Idag 

är hon också bättre på att sätta gränser när 

tillvaron blir för pressande. 

– Jag har lärt mig massor. Eftersom jag 

arbetar i vården har bemötandefrågor blivit 

viktiga för mig. Jag har också blivit bättre 

på att lyssna på min kropp, tar inte allt så 

personligt längre, och framförallt har jag 

omprioriterat mycket av det som jag tidigare 

tyckte var viktigt. 

Hon kan idag stilla betrakta bekanta och 

kolleger i sin omgivning som stressar och 

pressar sig själv till det yttersta. Till vilken 

nytta? undrar Susan. 

– På samma gång som jag känner mig 

skör, så känner jag mig också starkare och 

mer grundad i mig själv än vad jag någonsin 

gjort tidigare. Jag är inte rädd för döden, 

jag känner snarare en stor tacksamhet över 

allt det som vi tillsammans gått igenom. 

Det kostar på att mogna som människa, 

men det är också oerhört berikande, säger 

Susan Gustafsson. ■ 

25.


26. 

Ekonomiskt skydd för sjuk 

För den som blir sjuk och inte kan arbeta 

finns olika former av ekonomiskt skydd. 

Samhället erbjuder ett grundläggande 

skyddsnät i form av sjukpenning eller 

sjuk- och aktivitetsersättning. 

De flesta som insjuknar har också ett 

kompletterande skydd genom avtal mellan 

arbetsmarknadens parter. Man kan 

även teckna privata försäkringar. 

Här följer en översikt av olika former av ekonomiskt 

skydd för sjuka och närstående. Den 

som vill ha mer detaljerad information kan 

söka sig till de olika webbplatser som noteras 

i artikeln. 

De första 14 dagarna i ett sjukfall betalar 

arbetsgivaren sjuklön, förutom första dagen 

som är karensdag. För den som löper risk att 

drabbas av många sjukperioder finns ett särskilt 

högriskskydd som gör att man slipper 

karensdagen och att arbetsgivaren får ersättning 

från staten för sjuklöneperioden. Det är 

ett sätt att underlätta för exempelvis cancerpatienter 

som periodvis måste vara 

borta från jobbet för behandling eller 

som vill pröva en successiv återgång 

efter behandling. 

Från dag 15 utgår sjukpenning 

från Försäkringskassan. Den är 

80 procent av den sjukpenninggrundande 

inkomsten upp till 

ett tak vid en årsinkomst på 

302 200 kronor. Detta gäller 

sedan den 1 januari 2007. 

Taket sänktes då från 

10 till 7,5 basbelopp 

– eller från 33 100 

till 25 200 kronor i 

månaden. 

Det vanliga är att man får sjukpenning för 

en tidsbegränsad period, men det finns ingen 

bortre gräns för hur länge den kan utbetalas. 

Arbetsförmågan ska prövas regelbundet. 

Grunden för att få sjukpenning är ett medicinskt 

underlag eller läkarintyg. Det är dock 

Försäkringskassan som fattar beslutet om sjukpenning. 

Möjligheten att återgå till arbete efter medicinsk 

behandling och/eller rehabilitering ska 

undersökas. Under behandlingstiden har man 

rätt till sjukpenning. Arbetsgivaren är också 

skyldig att undersöka om det går att omplacera 

eller anpassa arbetsuppgifterna för den som 

är sjuk. Det finns möjlighet att få sjukpenning 

på kvarts-, halv- eller trekvartstid. 

Om arbetsförmågan anses vara varaktigt 

nedsatt ska man i stället för sjukpenning få 

sjukersättning. Det kallades tidigare för förtidspension. 

För personer yngre än 30 år kallas det 

numera för aktivitetsersättning. Det är en tidsbegränsad 

förmån som syftar till att förbättra 

yngre personers möjlighet att återgå i arbete. 

Sjukersättningen kan vara tidsbegränsad 

eller tills vidare. Även ”tillsvidarebeslut” ska 

underställas förnyad prövning. Det är dock 

inget som hindrar att man har sjukersättning 

fram tills ålderspensionen inträder. 

Nivån i sjuk- och aktivitetsersättningen är 

lägre än sjukpenningen. Det finns en garantinivå 

på 7 940 kr/månad oavsett tidigare inkomst. 

Det finns även en inkomstrelaterad 

del som innebär att man får motsvarande 

64 procent av sina tre bästa inkomstår, dock 

högst 15 880 kr/månad. 

Mer detaljerad information om samhällets 

ekonomiska skydd vid sjukdom finns på 

www.forsakringskassan.se 

ARBETSMARKNADENS PARTER 

Så gott som alla anställda har ett komplette- 

rande skydd vid långtidssjukdom genom avtal 

mellan facket och arbetsgivaren. En förutsättning 

är att din arbetsgivare har kollektivavtal 

eller ändå har anslutit sig till avtalssjukförsäkringen. 

Detaljerna kan se olika ut på olika avtalsområden, 

men huvuddragen är likartade. 

Från sjukdag 15 till 360 utgår ett tillägg på 

10 procent av lönen. Därefter gäller Försäkringskassans 

80-procentsnivå igen. 

Privatanställd personal som tjänar över taket 

får ingen extra utfyllnad. Övriga grupper får 

kompensation även på inkomstdelar över taket. 

För den som bedöms varaktigt sjuk och får 

ett beslut om sjuk- eller aktivitetsersättning 

finns ytterligare ekonomiskt skydd som innebär 

att ersättningsnivån blir cirka 80 procent. 

Kvalifikationstiden för att omfattas av 

arbetsmarknadsförsäkringarna är i vissa fall tre 

månaders anställning. I andra fall räcker det 

med att ha en tillsvidareanställning. 

Om cancern – eller annan sjukdom – har 

orsakats av arbetet gäller andra villkor. Den 

som får sina besvär klassade som arbetssjukdom 

går ekonomiskt helt skadeslös och får 

dessutom ideell ersättning för sitt lidande. 

Vill du veta mer kan du vända dig till ditt 

fackförbund eller till www.afaforsakring.se 

(privatanställda arbetare och kommunalt 

anställda), www.alecta.se (privattjänstemän) 

eller www.spv.se (statligt anställda). 

Fackförbunden har dessutom ofta tecknat 

avtal om andra typer av försäkringar, till exempel 

grupplivförsäkringar. 

PRIVATA FÖRSÄKRINGAR 

I de flesta av de sjuk- och olycksfallsförsäkringar 

som finns på marknaden krävs det en 

bestående invaliditet för att ersättning ska 

falla ut. 

– Det gör dem mindre lämpliga för just can- 


och närstående 

cerpatienter. Många av dem blir ju dessbättre 

friska, men har då ofta haft ett par mycket 

svåra år. Vi har länge påtalat att det i denna 

grupp finns många som känner sig svikna för 

att de inte fått ut något eller mycket lite från 

sina försäkringar, säger Camilla Bratt på 

Konsumenternas Försäkringsbyrå. 

Nu har några försäkringsbolag tagit fasta på 

det här problemet och erbjuder försäkringar 

som ger så kallad diagnosersättning. Ett exempel 

är AIG Europe som har en försäkring som 

endast gäller för vissa cancerdiagnoser och 

som ger en ersättning med ett engångsbelopp 

på 50 000 kronor och 5 000 kronor i månaden 

under ett år. Det finns en variant för kvinnor 

som gäller vid diagnos för bröst- eller livmodercancer 

och en för män som gäller prostatacancer. 

Ingen ersättning utgår om man får 

diagnosen inom 90 dagar från det man tecknat 

försäkringen. 

Några andra bolag har också kompletterat 

sina sjuk- och olycksfallsförsäkringar med en 

diagnosersättning som ger ett engångsbelopp 

vid vissa uppräknade diagnoser, bland annat 

flera cancersjukdomar. 

Det finns också privata sjukförsäkringar som 

ersätter inkomstbortfall vid långvarig sjukdom. 

Ett grundvillkor är dock att man är frisk när 

man tecknar den. Dessutom börjar ersättningen 

som regel betalas ut först efter tre månaders 

sjukdom. 

Mer information om dessa försäkringar och 

jämförelser mellan villkoren hos olika bolag 

finns på 

www.konsumenternasforsakringsbyra.se 

NÄRSTÅENDEPENNING 

Även anhöriga till svårt sjuka personer har rätt 

till ekonomisk ersättning från samhället. Det 

kallas närståendepenning. Man behöver inte 

vara släkt med den sjuke. Även en vän kan få 


ledigt från jobbet och ersättning från 

Försäkringskassan för att vårda en närstående 

person som är svårt sjuk. 

Närståendepenningen är på samma nivå 

som sjukpenningen. Den utbetalas under 

högst 60 dagar per person som vårdas. Om 

det är flera personer som vårdar måste de 

dela på dagarna. Den sjuke måste samtycka 

till att bli vårdad av en närstående. 

För att berättiga till närståendepenning 

krävs att personen i fråga är så svårt sjuk 

att det föreligger ett påtagligt hot mot 

hans eller hennes liv – ett begrepp som 

inte är så lätt att definiera alla gånger. När 

man ansöker om närståendepenning ska 

ett särskilt läkarutlåtande bifogas. 

Ändå är det en svår balansgång att avgöra 

när dessa dagar ska tas ut. Enligt Eva 

Sylwander på Försäkringskassans huvudkontor 

är de flesta återhållsamma och 

hinner inte ta ut mer än en bråkdel av 

de 60 dagarna innan den sjuke avlider. 

Om man å andra sidan tar ut 60 dagar 

och den sjuke tillfrisknar så har man inga 

dagar kvar om det skulle bli ett nytt sjukdomsfall. 

ANNAN EKONOMISK ERSÄTTNING 

TILL ANHÖRIGA 

Den som själv vårdar en anhörig kan 

under vissa förutsättningar få ekonomisk 

ersättning för sina insatser, till 

exempel handikappersättning, assistansersättning 

eller bidrag för vård 

av barn med funktionsnedsättning. 

Villkoren varierar mellan olika kommuner. 

Ibland står Försäkringskassan 

för ersättningen, ibland är det landstinget. 

■ 

Bengt Rolfer 


27.


Inga tecken på cancer 

i tv-producentens kropp 

Bertil Svensson skriver själv om cancerbeskedet. 

Det hela började egentligen i Österrike, 

närmare bestämt i Bad Gastein. Min hustru 

Anna Lisa och jag var på en välförtjänt 

skidsemester. Nu skulle vi koppla av med 

stärkande motion och god mat. Trodde vi. 

Redan de första dagarna fick jag vissa 

besvär med magen, vilket jag till en början 

trodde berodde på all den goda maten. 

Normalt äter man ju inte trerättersmiddagar 

varje dag; dessutom ganska sent på 

kvällen. Eftersom de svårlokaliserade magsmärtorna 

inte upphörde, utan snarare tilltog, 

fick jag lova Anna Lisa att jag skulle ”gå 

till doktorn” när vi kom hem igen. 

Efter en rektoskopi, det vill säga en 

kameraundersökning av tarmarna, sitter 

jag framför min husläkare. Han spänner 

ögonen i mig och säger: 

”Det är allvarligt det här. Du har cancer 

på tjocktarmen!” 

Under tiden som beskedet tränger in i 

mitt medvetande tillägger han: 

”Men det går att operera så du ska få en 

remiss till kirurgen.” 

Omtumlad åker jag hem och försöker 

bearbeta beskedet. Jag ringer några läkarvänner 

och läser några böcker i ämnet. 

Stort stöd hade jag dessutom av min hustru 

och mina barn, som inte visade sin oro utåt 

utan i stället hela tiden försökte övertyga 

mig om att ”det här skulle säkert gå bra”. 

Operationen utfördes snabbt på universitetssjukhuset 

i Malmö, 35 cm av tjocktarmen 

skars bort och jag fick en tillfällig 

stomi. Det senare var väl inte enbart positivt, 

även om min sjuksköterska uppmuntrade 

mig: 

”Vaddå? Det är väl ingenting. Du har bara 

toaletten fram i stället för bak!” 

Barnbarnet Alvin på besök hos Bertil och 

Anna Lisa Svensson. 

Så kan man ju också se det. Fast nog blev 

jag glad när min stomi lades ner ett halvt år 

senare. 

Efter den första operationen hade överläkaren 

på avdelningen frågat mig om jag 

önskade ta cytostatika för att minska risken 

för återfall. En fråga som jag tyckte var 

märklig, eftersom det ju ändå var han som 

var experten. När han sedan berättade att det 

inte fanns några undersökningar som visade 

på nyttan av cellgifter i förebyggande 

syfte, tyckte jag inte att det fanns någon anledning, 

vilket kanske var ett felaktigt beslut. 

När jag kom in på efterkontroll ett år 

senare konstaterades det att jag hade metastaser 

på levern. Jag borde nog ha kommit 

in på kontroller tidigare. 

Mina läkare sade då att det inte gick att 

operera. Levern är mycket rik på blodkärl 

och ett ingrepp ansågs alltför riskabelt. 

”Men”, betonade de, ”cellgifter och strålning 

ger också ett bra resultat.” 

Jag var inte helt övertygad och bilfärden 

hem tillsammans med Anna Lisa gick i 

mörker. Jag grät eftersom jag var övertygad 

om att min tid var utmätt. Vilket den nog 

också var. Nu, tio år senare, har min läkare 

erkänt att prognosen var 12 – 15 månader. 

Min familj ställde nu upp ännu mer än förra 

gången, vilket betydde oerhört mycket. 

I den här sortens svåra livssituationer är det 

värdefullt att ha en stödjande omgivning. 

Och vänner ringde. 

En som ringde var Hagge Geigert. Vi 

hade umgåtts under många år, inte minst 

på golfbanan, och han ville att jag skulle 

prata med hans hustru Inger, som då kom 

till telefonen. 

”Jag har under en längre tid arbetat på 

Sahlgrenska i Göteborg på den avdelning som 

var först i Sverige med levertransplantationer. 

Tala med Mikael Olausson. Kan nån 

hjälpa dej är det han!” 

Jag sökte Olausson som då satt i möte. Ett 

par timmar senare ringde telefonen. Tänk 

vad man kan minnas avgörande händelser! 

”Hej! Det är Mikael Olausson på Sahlgrenska. 

Du har sökt mej!” 

Jag berättade om min sjukdom och undrade 

om han trodde att det kunde finnas 

några möjligheter att operera bort metastaserna 

på levern. Han bad att få upp journaler 

och röntgenbilder för att kunna gör en 

bedömning. 

Mina kirurger i Malmö uppmuntrade 

mig på alla sätt och ansträngde sig verkligen 

för att materialet skulle sändas vidare till 

Sahlgrenska. Men det fanns byråkrater hög- 


Bertil Svensson var, förutom trädgårdsexpert i tv under många år, producent och därefter programledare för tv-programmet Fråga Lund. 

Här flankeras han av två utfrågare – Rolle Stoltz och Lars-Gunnar Björklund. 

re upp som lade vissa hinder i vägen. Det 

talades framför allt om de ökade kostnaderna. 

Till sist ligger ändå materialet på Mikael 

Olaussons bord och han erbjuder mig att 

komma upp för ytterligare undersökningar. 

Efter en första röntgen konstaterar han att 

det vore för riskfyllt att operera. Min hustru 

och jag sjunker ner i ett hål av mörker. 

”Men vi ska operera in en port-a-cath. 

Det är en behållare där vi sprutar in cellgifter 

som sedan leds ner genom en slang och hamnar 

i levern. Effekten blir då bättre än om vi 

bara sprutar in cellgifterna intravenöst.” 

Under detta ingrepp finner Mikael att det 

går att operera. Jag har turen att i stället för 

många små har jag några, visserligen stora, 

men få metastaser. Detta berättar han efter 

det att jag vaknat upp ur narkosen. 

Anna Lisa berättar fortfarande om den 

euforiska känsla vi båda fick – det gick att 


operera! Hon beskriver det som en av vårt 

livs lyckligaste stunder. Själv minns jag inget, 

vilket tydligen inte är ovanligt. Visserligen 

var jag vid medvetande, men budskapet 

hade inte trängt in. 

Mikael övervägde att opera bort metastaserna 

i stället för att montera in port-a-cathen, 

men han kom fram till att allra bäst 

vore att strypa näringstillförseln till den 

angripna delen av levern. Då skulle den 

friska delen tvingas växa till sig en del för 

att klara kroppens behov. Och då skulle jag 

lättare klara av att en stor del av levern opererades 

bort senare. Detta lär vara första 

gången som en sådan förberedande operation 

gjordes. 

Allt gick sedan som planerat. Mikael tog 

bort 80 procent av min lever, som senare har 

vuxit ut igen – inte till tidigare storlek och 

form, men fullt tillräcklig för att fullgöra 


sina renande uppgifter. Jag är till och med 

ordinerad att dricka ett till två glas rödvin 

om dagen. Inte mer, men det räcker för mig. 

Alltsedan den senaste operationen för nio 

år sedan har jag varit helt symtomfri. Det 

finns inga tecken på cancer i kroppen. Och 

min nuvarande läkare sade senast: 

”Nu har det gått så lång tid, så nu är risken 

obefintlig att din gamla cancer ska komma 

tillbaka.” 

En god historia ska ju ha en sensmoral, så 

varför inte: 

• Tänk positivt även om det är svårt. 

• Ge aldrig upp. 

• Försök att få en second opinion. 

• Var envis. 

• Inse att läkekonsten hela tiden gör framsteg 

– ju längre du lyckas hålla dig vid liv, 

desto större blir möjligheterna. ■ 

Bertil Svensson 

29.


Stort intresse för komplementär 

Vi ser hela tiden framsteg inom den 

etablerade cancerbehandlingen, där 

mer än hälften av alla som drabbas 

av cancer idag blir botade. Trots det 

är den behandling som den vanliga 

sjukvården, ofta kallad skolmedicinen, 

kan erbjuda vid många cancerformer 

i avancerat stadium otillräcklig 

när det gäller att åstadkomma 

bot, överlevnadsförlängning, 

symtomlindring och ökad livskvalitet. 

Detta är grunden till det stora 

intresset för och utbudet av 

andra metoder och behandlingsformer, 

som ofta brukar 

sammanfattas under begreppet 

komplementär 

och alternativ medicin, 

förkortat KAM. 

KAM används förstås inte 

bara vid cancer utan vid flertalet 

sjukdomar, men KAM får 

en särskild betydelse när det handlar 

om svåra sjukdomar som cancer. 

KAM blir ofta föremål för upprörda 

känslor när den debatteras. Det är ett 

område där drastiskt olika synsätt på 

vetenskap och förhållningssätt i tillvaron 

kommer i konflikt med varandra. Från den 

vanliga sjukvårdens sida finns drag av förnekelse 

och avståndstagande, medan företrädare 

för KAM inte sällan för fram konspirationsteorier 

som förklaring till att en 

viss metod inte vinner erkännande. Denna 

artikel är ett försök att för cancerpatienter 

och deras anhöriga sammanfatta kunskapsläget 

för KAM vid cancer och vad 

som kan vara klokt att tänka på för den 

som funderar på att använda KAM vid 

cancersjukdom. 

Vad menas med KAM? KAM är ett sammanfattande 

begrepp för ett mycket stort 

antal olika metoder som patienter använder 

sig av i syfte att förbättra sitt hälsotillstånd 

men som normalt inte finansieras, ordineras, 

ges eller utövas inom skolmedicinen. 

Det innebär att KAM-behandlingar vanligen 

står utanför samhällets direkta kontroll 

när det gäller utbildning, kostnader, effekter 

och biverkningar. Skälet till att KAM inte 

används inom skolmedicinen är att KAMbehandlingarna 

inte studerats vetenskapligt 

avseende effekt och säkerhet eller att genomförda 

studier inte visat gynnsamma 

effekter. 

Begreppet KAM inbegriper två aspekter 

som bör särskiljas. Med komplementär 

medicin menas behandlingar som används 

samtidigt med, som ett komplement till, 

den skolmedicinska behandlingen och med 

alternativ medicin menas behandlingar 

som används istället för skolmedicinsk behandling. 

I det förra fallet kan behandlingen 

användas med huvudsaklig målsättning att 

patienten ska må bättre utan syfte att direkt 

påverka cancersjukdomen, medan behandlingen 

i det senare fallet oftare har en tydligare 

avsikt att motverka cancern. Dessa 

inriktningar är dock ingalunda renodlade 

utan målsättningarna är ofta blandade. 

De till omfattningen dominerande metoderna 

inom KAM liknar snarast läkemedelsbehandlingar 

såsom örtmedicinska 

behandlingar, tillförsel av mycket höga 

doser av antioxidanter och mineraler, 

homeopati, kinesisk medicin, ayurvedisk 

medicin (utgår från att varje människa är 

unik och har en individuell konstitution 

och en predisposition för vissa sjukdomar) 

och olika dietbehandlingar. Andra metoder 

går ut på någon form av direkt kroppspåverkan 

såsom massage, akupunktur, qigong, 

magnetterapi och vissa kiropraktiska 

behandlingar och med en tredje huvudgrupp 

av metoder försöker man nå förbättring 

genom att påverka tänkande och andlighet, 

såsom vid yoga, meditation och 

hypnos. Inte sällan blandas flera metoder 

och behandlingar och samma uppsättningar 

används såväl inom komplementär 

som alternativ medicin. 

Är det vanligt att cancerpatienter använder 

KAM? Eftersom KAM har en så bred 

definition, i vilken även ingår till exempel 

vanligt förekommande kosttillskott med 

vitaminer och mineraler, är KAM-användning 

mycket vanlig bland cancerpatienter, 

i första hand då som komplement till den 

skolmedicinska behandlingen. 

Finns vetenskapliga bevis för att det 

fungerar? Per definition saknas vetenskapliga 

bevis för att KAM är till nytta för cancerpatienter. 

Om bevis finns övergår KAMbehandlingen 

till att snarast betraktas som 

en skolmedicinsk behandling som kan ges i 

vanlig sjukvård. En del behandlingar som 

nu är mer eller mindre etablerade i vanlig 

sjukvård har en gång startat som en metod 

inom KAM. Ett exempel är akupunktur där 

vetenskapliga studier visat att denna kan 

minska illamående och kräkningar efter 

cytostatikabehandling och kanske även 

minska muntorrhet efter strålbehandling 

mot huvud-halsområdet. 

Avsaknad av bevis betyder inte nödvändigtvis 

att inga vetenskapliga studier gjorts. 

För en del KAM-behandlingar finns ibland 

flera vetenskapliga studier. Resultaten från 

dessa kan dock vara sådana att en övertygande 

effekt inte kunnat visas eller att 

studierna haft sådana metodologiska brister 

att säkra slutsatser inte kunnat dras. 

Uppdelningen av cancerbehandling i skolmedicin 

och KAM ska inte betraktas som 

absolut och för alltid fastställd utan det 

finns skäl att tro att flera av de metoder och 

behandlingar som nu betraktas som KAM 

efter vetenskapliga studier kan komma att 

passera gränsen, betraktas som effektiva och 

lyftas in i den vanliga cancerbehandlingen. 


och alternativ medicin 

I detta sammanhang kan det vara på sin 

plats att påpeka att flera av de cancerläkemedel 

som nu ingår i rutinbehandlingar 

har ursprung i extrakt från växter eller djur, 

sådant som idag inte sällan används som 

KAM vid cancer, men där man med forskning 

kunnat rena fram den aktiva komponenten, 

fastställt verkningsmekanismen 

och därefter även effekt och biverkningar 

vid olika cancersjukdomar. 

Avsaknaden av strikt vetenskapliga bevis 

motsäger inte att enskilda patienter som 

provat en viss KAM-behandling tycker sig 

ha haft stor nytta av den och därmed ibland 

också menar att behandlingens effekt är 

bevisad. Utövare av KAM har ofta samma 

uppfattning utifrån personlig erfarenhet av 

patienter som behandlats. Denna motsägelse 

kan nog förklaras av olika uppfattningar 

och kunskap om vetenskaplig metodik och 

tolkning av effekter. 

Är det skadligt? Vissa typer av KAMbehandling 

är bevisat farlig. Det gäller 

främst olika typer av läkemedelsliknande 

behandlingar med intag av växtdelar eller 

extrakt av växter som kan innehålla farmakologiskt 

mycket potenta molekyler och 

som i vissa fall visats kunna ge livshotande 

skador på inre organ, främst lever och/eller 

njurar. Vissa preparat kan också vara av så 

undermålig kvalitet att de under tillverkningen 

förorenats med giftiga ämnen, till 

exempel tungmetaller. Ett problem i detta 

sammanhang är att många KAM-preparat 

sällan är renframställda, inte tillräckligt 

analyserade avseende innehåll och att framställningen 

av produkterna inte är tillräckligt 

standardiserad varvid preparaten kan 

innehålla oönskade, skadliga komponenter 

varierande till art och mängd. 

I värsta fall kan alltså KAM-preparat vara 

mycket skadliga i sig. I andra fall kan de 

påverka effekten av etablerad cancerbehandling, 

främst medicinsk sådan, i oöns- 


kad riktning. Det sker vanligen genom att 

metabolismen, kroppens omsättning, av 

cancerläkemedel påverkas så att koncentrationen 

i kroppen blir för hög, med potentiellt 

livshotande biverkningar som följd, 

eller för låg, varvid den eftersträvade effekten 

riskerar att utebli. Sådan påverkan, interaktion, 

är vetenskapligt visad för ganska 

många växtbaserade KAM-behandlingar. 

Därutöver kan komponenter i KAM-preparat 

orsaka kortsiktigt mindre allvarliga, 

men likväl viktiga, biverkningar såsom 

påverkan på blodtryck, hjärtfunktion och 

blodfetter och ge allergiska reaktioner eller 

vara lokalirriterande. En annan typ av 

uppenbart skadlig effekt av KAM är om 

cancerpatienten till följd av förhoppning 

om kraftfull effekt av alternativmedicinsk 

behandling avstår från den etablerade behandlingen 

och därmed frånhänder sig 

möjligheten till effektiv cancerbehandling. 

Ytterligare en uppenbart skadlig effekt av 

KAM är den ekonomiska belastning som 

KAM-behandling kan medföra, eftersom 

den ofta är dyr och inte omfattas av offentlig 

finansiering 

Företrädare för KAM bemöter ibland 

dessa problem med att den etablerade behandlingen 

också kan ge mycket allvarliga 

biverkningar. Detta påpekande är alldeles 

korrekt, men den avgörande skillnaden är 

att risken för biverkningar av skolmedicinska 

behandlingar balanseras av möjligheten 

till vetenskapligt bevisad positiv effekt. 

Vad säger sjukvården? Även om det på 

vetenskapliga grunder ofta finns goda skäl 

att vara skeptisk till användningen av KAM 

inom cancervården bör de som verkar inom 

den inse att patienterna i stor omfattning 

använder sig av komplementär medicin. 

Eftersom det finns uppenbara risker med 

vissa kombinationer av komplementär och 

skolmedicinsk behandling måste sjukvården 

i mycket större utsträckning än 


hittills ta reda på om och i så fall vad patienterna 

använder av komplementära behandlingar. 

Detta bör dokumenteras i patientens 

journal och kan i bästa fall ligga till 

grund för upptäckten av KAM-behandlingar 

som faktiskt fungerar. I samtliga fall 

måste åtminstone risken för interaktioner 

bedömas. 

Förutsättningen för att detta ska fungera 

är att sjukvården har en intresserad, saklig, 

neutral och förstående attityd till KAM så 

att patienter och anhöriga inte skräms att 

hålla tyst om komplementära behandlingar. 

Skolmedicinen måste också öka kunskapen 

om KAM för att rätt kunna bedöma 

risken för interaktioner och följa upp biverkningar 

som skulle kunna bero på användning 

av komplementära behandlingar. 

En öppen diskussion om KAM bör alltså 

föras mellan patienten och den behandlingsansvariga 

läkaren i skolsjukvården. I denna 

diskussion bör läkaren inta en öppen och 

inte fördömande attityd, men också tydligt 

framhålla de uppenbara nackdelar som kan 

finnas med komplementär behandling och 

ibland direkt avråda från sådan. 

Hur bör man som cancerpatient förhålla 

sig till KAM? Samtidigt som skolsjukvården 

öppet bör fråga patienten om användningen 

av KAM bör man som patient, även om 

frågan inte ställs, öppet berätta för läkaren 

om eventuell KAM-användning inför skolmedicinsk 

cancerbehandling. 

Att vid svår cancersjukdom inse att den 

etablerade sjukvårdens behandlingsmetoder 

i bästa fall bara kan ha en mycket begränsad 

effekt och börja leta efter hjälp 

inom KAM-området är förståeligt men 

också mycket besvärligt och frustrerande. 

Utbudet av metoder och behandlingar är 

enormt, liksom ofta trycket från omgivningen 

att prova alternativa eller kompletterande 

behandlingar. 

Underlaget för att seriöst bedöma vad 

» 

31.


» 

som eventuellt kan vara till hjälp är också 

oftast mycket magert och de ekonomiska 

konsekvenserna av att prova en viss behandling 

inte sällan betydande. Därtill 

kommer att den medicinska sakkunskapen 

inom räckhåll, det vill säga den skolmedicinska 

läkaren, ofta känner sig förhindrad 

att ge råd, av okunskap och/eller för att markera 

avstånd till ovetenskapliga metoder. 

Några allmänna råd om man i detta utsatta 

läge trots allt vill prova någon KAMbehandling 

kan vara att ändå diskutera 

alternativ med sin skolmedicinska läkare, 

om inte annat så för att kunna få hjälp med 

att rensa bort avarter bland alternativen, att 

om man söker information på Internet i 

första hand hålla sig till de etablerade cancerorganisationernas 

webbplatser, att om 

möjligt hålla sig till KAM-utövare som också 

har skolmedicinsk utbildning, att efterfråga 

referenser och att vara skeptisk till utövare 

eller försäljare av KAM-behandlingar 

som utlovar dramatiska effekter, ger ett oseriöst 

intryck eller tar väldigt mycket betalt. 

Forskas det om KAM? Det forskas om 

KAM med vetenskapligt etablerade metoder. 

I USA har det nationella cancerinstitutet 

en särskild avdelning helt inriktad på 

undersökningar av KAM-effekter vid cancer. 

Man stödjer genomförandet av såväl 

experimentell som klinisk forskning inom 

KAM och själva forskningen genomförs 

vid etablerade universitet där vetenskaplig 

kompetens finns. Farmakologiska KAMbehandlingar 

och olika kostkomponenter 

dominerar denna forskning, men det pågår 

även studier av effekten av till exempel yoga 

och massage och för närvarande pågår 

drygt 30 studier. 

Cancerfonden, som är huvudfinansiär av 

svensk cancerforskning, stöttar viss forskning 

kring KAM. Exempel på detta är akupunktur 

mot illamående, betydelsen av 

andlighet för livskvaliteten vid cancer och 

kartläggning av exceptionella förlopp av 

cancersjukdomen hos patienter som använt 

någon form av KAM-behandling. 

Karolinska Institutet har nyligen öppnat 

Centrum för studier av komplementärmedicin 

där man avser att brett bedriva forskning 

och utveckling inom området och 

utvärdera modeller för samverkan mellan 

vissa typer av komplementär medicin och 

skolsjukvården. 

Det forskas således om KAM men givetvis 

långtifrån tillräckligt och tveklöst i betydligt 

mindre omfattning än vad som sker 

när det gäller nya cancerläkemedel, där utvecklingen 

drivs av läkemedelsföretag med 

helt andra ekonomiska resurser än de som 

finns tillgängliga för forskning om KAM. 

Utöver finansiella problem finns även 

vetenskapliga och tekniska aspekter som 

försvårar forskning om KAM. Sådana faktorer 

är att KAM-preparat ofta är dåligt 

standardiserade och varierar i kvalitet, att 

utövare av KAM ofta inte är vetenskapligt 

skolade, att KAM-metoder ofta uppfattas 

vara beroende av en specifik utövare, att det 

är svårt att hitta en acceptabel behandling 

för den kontrollgrupp som KAM-behandlingen 

nästan alltid måste jämföras mot för 

att belysa dess effekt och att många patien- 

FRÅGOR SOM BEHÖVER SVAR 

ter kan ha svårt att tänka sig att delta i jämförande 

behandlingsstudier av KAM. 

Har KAM någon framtid inom den skolmedicinska 

cancerbehandlingen? KAMförespråkare 

försöker inkorporera vissa 

KAM-metoder i den etablerade cancerbehandlingen, 

så kallad integrativ medicin. 

Användning av akupunktur, en rätt omfattande 

forskningsinriktning mot cancerpatienters 

övergripande livskvalitet och inrättandet 

av psykosociala mottagningar vid 

cancerkliniker kan i viss mån uppfattas som 

tecken på en ökad öppenhet från skolmedicinens 

sida gentemot alternativa och kompletterande 

synsätt på hälsa och sjukdom. 

Skolsjukvården har som framgått flera 

skäl att inta en mer öppen attityd mot KAM 

och en sådan trend kan spåras. Ökad medvetenhet 

om den stora KAM-användningen 

och behovet av ökad kunskap inom skolmedicinen 

kan också göra att delar av den 

skolmedicinska kompetensen och resurserna 

ställs till förfogande för kontrollerade 

undersökningar av värdet av KAM. Samtidigt 

finns det inte skäl för den etablerade 

sjukvården att minska kraven på bevisad 

effekt, säkerhet och kostnadseffektivitet för 

de cancerbehandlingar som ska ges i offentligt 

finansierad sjukvård. Denna ekvation 

kan bara lösas med mer kunskap och forskning. 

■ 

Peter Nygren 

Professor, överläkare i onkologi, 

Akademiska sjukhuset, Uppsala 

Det här är frågor som du bör få svar på efter utredning 

om misstänkt cancersjukdom. 

• Vilken typ av cancer har jag? Svaret ska innehålla det svenska ordet 

liksom den medicinska benämningen som används i Sverige. 

• Hur allvarlig är min sjukdom? 

• Hur behandlar man min cancerform? 

• Finns det skriftlig information? 

• Vad händer nu? 

• Vem kan jag kontakta om jag har några frågor? 

Detta bör man få svar på vid diagnosbeskedet. Ta gärna med en anhörig 

eller vän till läkarbesöket; två hör dubbelt så mycket som en. Dessutom 

är det en fördel att fler lyssnar och kan hjälpa till att informera vidare. 



TEXT MARITA ÖNNEBY ELIASSON FOTO MIKAEL RISEDAL 

Varannan vecka äter de gemensam 

frukost. De turas om att inhandla juice, 

bröd och pålägg. 

Rädda Livet deltar en tidig måndagsmorgon 

i fikat med forskningslaget runt 

professor Göran Landberg vid institutionen 

för laboratoriemedicin, Malmö 

universitetssjukhus, MAS. 

Från 2005 och tre år framåt får Landberggruppen 

750 000 kronor årligen i anslag 

från Cancerfonden. Det är arbetslaget vid 

laboratorieborden som delar på pengarna. 

Projektet i Malmö handlar om att koppla 

moderna molekylärbiologiska analysmetoder 

till kliniskt viktiga frågeställningar. 

Syftet är att förklara hur och varför cancer 

uppkommer. Målet har de nått när de kan 

utveckla nya kombinationsbehandlingar 

för bröstcancer. 

Fokus ligger på bröstcancer och gruppen 

har påvisat flera viktiga felaktigheter och 

principiella avvikelser. Förändringar i cellens 

delningmaskineri finns i nästan alla 

tumörer. Detta gör att tumörcellerna delar 

sig oftare. Celldelningsproteinerna cyklin D 

och cyklin E verkar också kunna göra 

tumören okänslig för vissa behandlingar. 

I Malmö har de byggt upp ett cancercentrum 

med olika kompetenser även om 

en del saknas. Då får man hämta hjälp över 

landsgränserna. Landberggruppen har gott 

samarbete med kolleger i såväl Houston 

som London. 

– De har mer resurser, kan andra metoder, 

vi får ta del av resultaten och kan följa 

upp vissa delar. Totalt sett blir det väldigt 

bra, säger Göran Landberg och tar en tugga 

av ostfrallan. 

Men om resultaten uteblir – hur handskas 

du med det? 

– Tycker någon att det inte går bra så får 

man försöka ändra projektet, göra andra 

saker. Som tur är har vi möjlighet att göra 

allt från att titta på glas till väldigt komplicerade 

labmetoder. Det gäller att skräddarsy 

projekten utifrån förmåga och möjlighet att 

arbeta heltid eller kombinera med läkarjobb. 

Det är sällsynt att någon slutar. Jag har 

”Vi känner ingen tävlan inom gruppen utan gläds när det går bra för andra” höll alla med om. Fr v 

Pontus Berglund, Göran Landberg och Sofie Svensson Månsson. Nästa rad fr v Karin Jirström, 

Signe Borgkvist, Christina Möller, Kristina Nilsson, Kristin Lindell och Elise Nilsson. Caroline Holm 

i grönt längst fram. 

haft tur att få otroligt duktiga doktorander 

både tidigare och nu, vilket gör det så 

mycket enklare. Vi bestämmer projekten 

tillsammans, jag lyssnar på dem och de 

ibland på mig. 

I gruppen finns olika yrkeskategorier representerade. 

Några har just disputerat, 

andra är biomedicinare som gärna ser en 

framtid inom läkemedelsindustrin. En del 

är legitimerade läkare. Vi går ”laget runt” 

och presenterar oss för varandra. 

Pontus Berglund är biolog och har drygt 

ett år kvar inom forskningsprojektet. 

Signe Borgkvist är legitimerad läkare och 

arbetar på onkologiska kliniken vid Universitetssjukhuset 

i Lund. Hon forskar här halvtid 

– sex månader om året – och studerar 

bröstcancer, eventuella riskfaktorer och vilken 

sorts bröstcancer kvinnor kan få. 

Christina Möller är biomedicinsk analytiker, 

ansvarar för att labbet och maskinerna 

fungerar och hon gör också alla inköp. 

Det är till Christina de vänder sig när tekniska 

problem uppstår. 

Karin Jirström är legitimerad läkare på 

patologiska avdelningen, MAS och före det- 

ta doktorand till Göran Landberg. Karin 

har disputerat och sätter nu upp sin egen 

forskning. 

Caroline Holm är biomedicinare och doktorand. 

Hon forskar specifikt på tamoxifenresistens 

och vad som kan leda till att vissa 

kvinnor inte svarar på den behandlingen. 

Kristina Nilsson har en magisterexamen i 

biomedicin och disputerade i november 

2006. 

Sofie Svensson Månsson är biokemist 

och disputerade under hösten 2006. 

Administratör på avdelningen är Kristin 

Lindell. 

Elise Nilsson är förste laboratorieassistent. 

Det innebär att hon är specialist på 

histologiska metoder, vilket innebär tillverkning 

av vävnadsarrayer, snittning och 

infärgning av vävnad. 

Katja Lundgren, biomedicinare, Maria 

Stendahl, legitimerad läkare som arbetar i 

Jönköping liksom plastikkirurgen Tuve 

Mårtensson ingår i gruppen men är inte på 

plats denna dag. 

Göran Landberg är professor, lagledare 

och inblandad i det mesta. 

– Jag står för kontinuitet, söker pengar 

Forskning 

Rädda Livet nr 1/2007 33. 

»

Forskning 

» 

och ser till att allting går framåt. Då och då 

måste man också se över alla projekten och 

försöka ändra inriktning, vilket inte alltid 

är så väldigt enkelt. Vi började för 10 år 

sedan och nu ska vi försöka fortsätta hålla 

en bra linje så att Cancerfonden och alla 

som ger pengar märker att det här går åt 

rätt håll. Det går ganska bra för gruppen; vi 

hoppas på att expandera. 

Vad önskar ni av forskningen? 

– Stor fråga, men jag önskar att man kan 

bidra med någonting, säger Pontus. Även 

om inte jag direkt kan se att mina resultat 

har betydelse så vill jag att någon annan 

kan ta vid så att arbetet leder framåt. Ofta 

är det väldigt små delar man arbetar med. 

Förhoppningen är att det ska kunna ge 

något i en helhet. 

Ambitioner för egen del? 

– Det handlar mycket om att lära känna 

forskningsmetoden inifrån. Som kliniskt 

verksam på sjukhus måste man känna till 

vad som ligger bakom alla nya resultat som 

tas fram, säger Signe. 

– Vi vill att vår forskning ska innebära 

skillnad för cancerpatienterna, säger Göran. 

Det är det ultimata målet. Förhoppningen 

att någon kan säga att forskningen här var 

det första stegen till att patienter överlevde 

eller dessa kvinnor fick en bättre behandling. 

Samtidigt kan det vara svårt att se den 

kopplingen när man är inne i ett litet protein 

eller en gen. Jag försöker ändå ha det 

målet. Det är inte säkert att det lyckas, men 

göra skillnad vore kul! 

Hur skapa en egen profil i en forskargrupp? 

Diskussionen kommer igång. Den mynnar 

ut i ”tur eller skicklighet att det egna 

projektet går väldigt bra. Då kan man gå 

vidare på den grunden”. Egen profil har de 

ju alla. Kruxet är att utveckla den vidare. 

Det handlar emellertid till största delen om 

ett samarbete. 

De har som princip att ingen ska arbeta 

helt ensam. Man måste arbeta tillsammans 

med kolleger när man som doktorand ska 

skriva en artikel för publicering i världens 

bästa medicinska tidning. 

– Vi har tre stora forskningsspår och vi 

blandar arbetsuppgifter mellan oss, säger 

Göran. 

– Ibland kan det vara så att man vill pröva 

något nytt upplägg i forskningen, säger 

– Ett forskarjobb inom läkemedelsindustrin 

vore inte så dumt, tycker biomedicinaren 

Caroline Holm. 

Pontus. Då får man göra mycket själv eftersom 

ingen känner det nya ännu. Då får 

man tänka själv och testa utan råd och tips. 

Går det då inte bra, ja, då är det tungt. 

När man bygger upp något nytt från starten 

är man ensam, inte ens en professor kan 

allting! 

– Jag tycker inte att jag ska lägga mig i alla 

detaljer, säger Göran. Dels ska man lära sig 

forska, dels ska man göra olika saker. Vissa 

forskargrupper fungerar som så att handledaren 

är inne och petar i varenda detalj och 

det finns inget som inte passerar handledarens 

ögon. Det blir hämmande att jobba på 

det viset. Däremot ska man alltid finnas till 

hands när det uppstår svårigheter. 

– Vi har regelbundet genomgångar och 

försöker lösa problem tillsammans när de 

dyker upp. Jag ger stor frihet i arbetet. Det 

leder till att doktoranderna lär sig mer. 

Samtidigt som det blir problem om det inte 

går som man vill. 

När går det inte bra? 

– Våra projekt är svåra och ingenting är 

självklart. Vi siktar ju på att publicera det 

absolut bästa som går, men projekten är så 

svåra att ett par medarbetare som jobbar ett 

eller två år kanske aldrig får se något direkt 

resultat. 

– Det kanske inte heller gick att göra det 

vi hade bestämt oss för, samtidigt måste vi 

försöka. Vi måste blanda spännande, svåra 

och viktiga projekt med saker som vi tror 

verkligen blir någonting. 

– Doktoranderna måste efter fyra år ha 

ett visst antal publikationer. Ansvaret är 

mitt att vi kan visa resultat som kan publiceras 

i välrenommerade medicinska tidskrifter. 

Forskningen är utbildning för dem 

och för deras avhandling krävs resultat som 

publiceras. 

Det finns arbetsplatser där man anser att 

man själv jobbar mest och andra driver omkring 

eller alltför ofta är hemma med snuva. 

Hur handskas man med sådant, om det överhuvudtaget 

dyker upp? 

– Det förekommer inte här. Vi har blivit 

så jättegoda vänner på labbet och vi har en 

väldigt bra gemenskap, säger Kristina. 

– Vi känner ingen tävlan inom gruppen 

utan gläds när det går bra för andra, menar 

Pontus. 

Det var ett påpekande som många höll 

med om. 

För några år sedan var det lite trögt i forskningen 

och arbetsgemenskapen blev lite 

lidande. Alla tyckte inte att det var roligt 

längre. 

– Då reste vi bort tillsammans en dag. Vi 

pratade med varandra, diskuterade vad det 

var som inte fungerade optimalt på labbet. 

Då och då måste man nog göra det. Det kan 

vara svårt att befinna sig i samma laboratorium 

men i olika projekt. Alla är väl medvetna 

om huruvida det går bra eller dåligt i 

projekten. Det gäller att vara motståndstålig, 

men det är inte lätt för en doktorand 

vars ”hela yrkesliv” just nu rör labbet, säger 

Göran. 

– Det är viktigt att stödja varandra hela 

tiden för det går jättedåligt i omgångar och 

det är vi alla med om någon gång i livet. 

Håller man bara på tillräckligt länge så löser 

det sig. Det blir alltid bra om man jobbar 

hårt och försöker vara konsekvent. 

– Nu fungerar arbetet bra. Det kan också 

bero på att de flesta har framgång i sina 

projekt. 

Varför är forskning så kul? 

– Det är nog friheten. Saker och ting 

knyts ihop och blir tillfälligt färdiga men i 

verkligheten blir det aldrig färdigt utan 

man går vidare på nästa sak. Det är det som 

är så kul med vårt arbete tillsammans att 

det alltid leder till nya projekt och funderingar. 

– Vi blir aldrig färdiga, säger professor 

Göran Landberg. ■ 


Pontus Berglund låter tumörceller vandra genom ett membran för att sedan kunna analysera cellernas förmåga att migrera (förflytta sig). 

Tio år kort tid inom forskningen 

TEXT MARITA ÖNNEBY ELIASSON FOTO MIKAEL RISEDAL 

När Göran Landberg äskade pengar hos 

Cancerfonden för sin forskning för några 

år sedan stod det i ansökan att målet var 

att ”definiera nya kombinationsbehandlingar 

för bröstcancer”. Hur nära är ni? 

Landberggruppens arbete innebär att samla 

in patientmaterial och erhålla tumörinformation 

som är kopplad till patientöverlevnad 

och patientsvar på behandling. 

10 år är ingen lång tid inom forskningen 

och det tar tid att implementera nya behandlingar. 

Fyra koncept har emellertid nu 

gått vidare till patentansökningar och liknande. 

På detta sätt har de kommit en bit 

på väg. Nu ligger bollen hos industrin. 

Några av forskarna presenterar sig och 

sitt arbete. 

Signe Borgkvist är legitimerad läkare 

som började forska under sin AT-tjänstgöring 

på MAS. Nu delar hon sin arbetstid 

mellan forskning och arbete på onkologiska 

kliniken i Lund. 


Din önskan med forskningen 

och karriären? 

– Jag önskar framför allt att 

jag ska bli en bra doktor på 

kliniken, att mitt arbete ska 

medföra att kvinnor inte 

insjuknar i bröstcancer. 

– Jag tycker dessutom att 

jag som arbetar på ett universitetssjukhus 

har en förpliktelse 

att lära mig forskningen. 

Så jag vill fortsätta med den. 

Det jag har byggt upp här är 

så stort och det kan vara till 

grund för mycket arbete 

många år framåt. Jag känner 

att när jag har disputerat inom 

några år så har jag en massa arbete att 

fortsätta med. 

Signe har samlat ihop en stor databas av 

kvinnor som insjuknade i bröstcancer efter 

att de har ingått i Malmö kost-cancer-studien 

där man mellan åren 1991 och 1996 

– Jag önskar att mitt arbete 

ska medföra att kvinnor 

inte insjuknar i bröstcancer, 

säger Signe Borgkvist. 

rekryterade friska kvinnor. 

17 000 kvinnor i Malmö deltog. 

620 kvinnor som var 

med i den studien insjuknade 

i bröstcancer och de finns nu 

med i databasen. 

– Från dessa kvinnors tumörer 

har vi gjort vävnadsarrayer 

och nu tittar jag på 

olika uttryck av hormonreceptorer, 

cyklin D och cyklin 

E och andra tumörsuppressorproteiner 

och försöker 

definiera om kosten har betydelse 

för vilken typ av bröstcancer 

de insjuknat i. 

Nu har hon gått vidare och 

tittat på hormonsubstitution (ersättning) för 

kvinnor och vilken betydelse det har för den 

sorts bröstcancer som de har insjuknat i. 

Christina Möller ser till att labbet fungerar. 

Dessutom har hon hand om inköp av 

» 

35.

Forskning 

EN KLOSS FÖR 

VARJE PATIENT 

Allt tumörmaterial från patienter sparas 

i paraffinklossar, en kloss för varje patient. 

I så kallade vävnadsarrayer (en 

array är en samling minnesutrymme 

som kan lagra data) organiseras det 

stora tumörmaterialet så att det i en 

kloss istället finns små bitar av tumörmaterial 

från flera olika patienter. Detta 

gör att forskarna sparar mycket av det 

värdefulla ”original”-materialet. 

Från vävnadsarray-klossen snittas ett 

tunt skikt som sedan märks med antikroppar 

riktade mot särskilda proteiner 

eller med speciella prober (sökare) som 

binder till DNA. Genom att samla materialet 

på detta vis kan forskarna analysera 

flera olika tumörer på samma gång. 

Som mest sätts 200 patientprover i 

en och samma kloss. Eftersom all 

tumörinformation sedan kan kopplas till 

patientinformation, såsom överlevnad, 

kan forskarna bedöma om särskilda proteiner 

är viktiga för behandlingseffekt 

av t ex Tamoxifen. 

Att tillverka vävnadsarrayer är ett 

sinnrikt och viktigt sätt att organisera 

vävnaden. Särskilt viktigt är det när 

materialet kommer från patienter som 

ingått i unika studier. 

– Hade vi inte gjort så här hade materialet 

från patienterna som ingått i studien 

tagit slut nästan direkt, säger Karin 

Jirström. 

Tumörmaterial bäddas in i paraffinklossar 

som sedan snittas och läggs på glas. 

Glasen kan sedan märkas med antikroppar. 

» 

material och apparatur. Och kontrollerar 

att metoderna fungerar. Det kan nämligen 

komma in bakterier i cellerna och dessa 

måste bort. 

– Ibland beror det på rent slarv men de 

kan också komma från material vi använder. 

Då gäller det att spåra bakterierna. Vi 

odlar och sänder prov till bakteriologen 

och får svar på vilken bakterie det är. Sedan 

kan vi i bästa fall lista ut var de kommer 

ifrån och försöka göra rent. Det kan ta lång 

tid. Ibland måste vi kasta odlingarna. Flera 

veckors arbete kan gå till spillo. 

Christina är biomedicinsk analytiker och 

har en magisterexamen i biomedicinsk 

laboratorievetenskap. 27 år i jobbet har 

givit en hel del kunskap om laboratoriemetoder. 

Det kommer nya metoder hela 

tiden och det gäller att snappa upp dem. 

– Förr hade vi vissa standardmetoder. 

Det var säkra metoder som man körde och 

blev väldigt duktig på. Till exempel immunhistokemi, 

det vill säga att man sätter antikroppar 

på vävnader som man lägger på 

glas och tittar på i mikroskop. Vi ser då vad 

som finns i vävnaden. Det har jag blivit 

specialist på. 

– Sedan jag började i Göran Landbergs 

grupp så har jag fått lära mig massor av nya 

molekylärbiologiska metoder. I dessa metoder 

går vi in i generna. Vi odlar cancerceller 

från människa och vi kan sätta in gener i 

cellerna eller stoppa generna så att de inte 

uttrycker sig. 

– Det är svårare att ta vävnader från riktiga 

tumörer, men vi gör det också. 

Caroline Holm har en magisterexamen i 

biomedicin. Det är en rent forskningsförberedande 

utbildning utan patientkontakt. 

Under utbildningen läser man bland annat 

kemi, cellbiologi och om olika sjukdomar. 

– Det innebär väldigt mycket teori. Därför 

valde jag att doktorera för att kunna gå 

på djupet i ett ämne och för att få mer 

praktisk erfarenhet av forskning. 

Caroline har studerat ett specifikt protein 

i tumörmaterial från bröstcancerpatienter 

och sett en koppling mellan proteinet 

och patienternas svar på Tamoxifenbehandling. 

– Hos patienter med höga nivåer av det 

här proteinet i tumörcellerna och specifikt i 

cellkärnan har inte Tamoxifen någon större 

effekt. Genom att observera hur många 

– Vi odlar cancerceller från människa och vi 

kan sätta in gener i cellerna eller stoppa 

generna så att de inte uttrycker sig, säger 

Christina Möller, biomedicinsk analytiker. 

patienter som får återfall efter ett visst antal 

år ser vi att dessa patienter lika ofta får återfall 

som motsvarande kontrollgrupp som 

inte fått Tamoxifen. 

Caroline samarbetar med en forskargrupp 

i Houston som studerar samma protein. 

Nu går hon vidare i ett annat projekt 

där hon studerar hur celler reagerar på 

hypoxi, det vill säga syrebrist, något som 

ofta uppkommer i tumörer. Därefter återgår 

hon troligen till Tamoxifenprojektet för 

att titta närmare på andra proteiner. 

Caroline funderar också på sin framtid 

som biomedicinare. ”Kommer det att finnas 

jobb efter det att jag disputerat? Jobb i 

Sverige? Måste jag, som många andra, söka 

mig till Köpenhamn?” 

– Jag kan tänka mig att åka utomlands 

och använda mig av de kontakter vi knutit 

i Houston. Sedan får jag hoppas att jag kan 

komma tillbaka och söka jobb. Ett forskarjobb 

inom läkemedelsindustrin vore inte så 

dumt. 

Kristin Lindell arbetar med administration 

och ekonomi. ”Det kostar mycket att köpa 

celler.” 

I hennes arbetsuppgifter ingår också att 

följa upp de olika projekten, se till att de 

redovisas till de anslagsgivare som vill det. 

– Cancerfonden kräver inte så mycket 

byråkrati, men frågar ni efter uppgifter så 

har jag dem beredda. Jag hjälper också till 

när vi ska söka anslag och gör kostnadsberäkningar. 

Personalärenden ligger också på 

mig, liksom praktiska ting som måste fungera 

vid disputationer. ■ 


Vägen från ansökan till anslag 

Ett omfattande arbete utförs för att en forskningsansökan 

ska bli till ett anslag. 

Januari–Mars 

• Planering och genomgång av kriterierna för ansökningar i årets 

ansökningsomgång. 

• Nya ledamöter i Forskningsnämnden och dess prioriteringskommittéer, 

PK, utses (varje ledamot sitter i maximalt 6 år). 

Forskningsnämnden och dess arbetsutskott beslutar om eventuella 

modifieringar av anvisningar för ansökningarna som därefter läggs 

ut på Cancerfondens webbplats. 

April 

• Utannonsering av medel för forskningsprojekt. 

Maj 

• Ansökningar inkommer elektroniskt från forskarna 

i början av maj. 

• Förslag om i vilken PK ansökan ska behandlas 

och vem som är föredragande görs. 

Forskningsområde, kompetens och jävsförhållanden 

styr förslaget. Detta modifieras och godkänns 

av Forskningsnämndens arbetsutskott. 

Juni–September 

• Ansökningarna skickas till respektive PKs ledamöter. 

• Ledamöterna läser och bedömer enskilt alla ansökningar. Var och 

en skickar elektroniskt sina bedömningar till Cancerfondens forskningsadministrativa 

avdelning. 

• I september äger endagssammanträde för var och en av de åtta PK 

rum. Varje ansökan diskuteras och bedöms utifrån följande kriterier: 

projektets vetenskapliga kvalitet (dvs det kan ge ny viktig kunskap), 

forskarens kompetens att genomföra projektet och projektets relevans 

för cancer. I de fall projektet är en fortsättning på projekt som 

tidigare fått stöd av Cancerfonden görs också en bedömning av hur 

forskaren lyckats under föregående period. Förslag till beviljade 

ansökningar och anslagssumma tas fram av varje PK. Samtliga ledamöter 

står bakom förslaget. 

Oktober 

• Förslagen från PK ställs samman. Förslagets ekonomiska konsekvenser 

bedöms, reduceringar kan bli nödvändiga för att inte den 

ekonomiska ramen ska överskridas. 

• Forskningsnämndens arbetsutskott (ordförandena i de åtta PK) 

avger ett slutligt förslag för beviljning av ansökningar. 

November 

• Forskningsnämnden beslutar om beviljning/avslag. 

December 

• Kontrakt och avslagsbrev samt eventuella skriftliga utlåtanden 

skickas till de sökande. 

Stockholm: 122 milj kr 

Lund: 44 milj kr 

Uppsala: 44 milj kr 

Göteborg: 28 milj kr 


Umeå: 19 milj kr 

Linköping: 8,5 milj kr 

Örebro: 1,3 milj kr 

3 

MAJ 

2007 

Regional fördelning av cancerforskningsprojekten 

under 2007 

FRÅGOR & SVAR 

Engagemang i olika led 

2006 blev ett rekordår vad gäller insamling – 360 miljoner 

kronor. Vad beror det goda resultatet på? 

– Ett fantastiskt engagemang från alla dem som på olika sätt 

stödjer svensk cancerforskning genom Cancerfonden. Vi ser 

att allt fler människor vill vara med 

och bekämpa cancer. Dessutom blir 

det fler och fler företag som vill ta ett 

socialt ansvar och ser fördelarna med 

att kunna visa detta för medarbetare 

och kunder genom att stödja Cancerfonden, 

säger Magnus Lindegård, 

insamlingschef. 

– Cancerfondens långsiktiga enga- Magnus Lindegård 

gemang och vårt konsekventa arbete 

med att visa på att stödet till cancerforskningen ger resultat, 

tror jag också har en betydelse för att fler och fler ger sitt 

bidrag. 

Vilka är de stora givarna? 

– Privatpersoner ger mest, men under 2006 kunde vi se att 

allt fler företag också bidrar. 

Skänker vi mer vid jultid eller när vi får lön? 

– Ja, kring julen köpte privatpersoner och företag rekordmånga 

lotter för att ge bort i julklapp till släkt, vänner, 

medarbetare och kunder. Flest gåvor kommer annars kring 

månadsskiftena. 

Över 300 miljoner kommer att delas ut till cancerforskning, 

forskartjänster och stipendier i år. Då är ändå 

60 miljoner kronor kvar från förra årets insamling. Vad 

används dessa pengar till? 

– Siktet är inställt på att öka anslagen under 2007. 

Hur många procent går till kostnader för insamling och 

administration? Alltså hur mycket av en skänkt hundralapp? 

– Vår kostnad för insamling och administration är omkring 

15 procent, vilket innebär att cirka 85 kronor per skänkt 

hundralapp används för stöd till forskningen. Cancerfonden 

arbetar hela tiden för att hålla nere kostnader och arbeta 

effektivt för att så mycket pengar som möjligt ska användas 

för stöd till forskningen. 

Hur ska jag som givare veta att mina pengar går till de 

ändamål som bäst behöver dem? 

– Cancerfonden samlar in och förmedlar pengar till drygt 

400 svenska forskningsprojekt om cancer varje år. Forskningsprojekten 

väljs ut i en noggrann process och i nationell 

konkurrens, vilket innebär att bara de högkvalitativa projekten 

får stöd. Många av de forskningsprojekt som finansieras 

gäller grundforskning, något som kommer alla cancerformer 

till nytta. 

Noterat 

FOTO DANIEL HOLKING 

37.

Noterat 

KRYSSA & VINN! 

Para ihop bokstav med rätt siffra och vinn 

”Draken lyfter i motvind” av Johanna Strömberg. 

A. Var finns varmvattenbassäng? 

1. Stödet 

x. Österåsens hälsohem 

2. Lydiagården 

B. Vilka begravningsbyråer kan certifieras 

av Cancerfonden? 

1. Alla i Svealand 

x. De som uppfyller tre riktlinjer 

2. Medlemmar i Fonus 

C. Vem har skrivit ”Mellan köksfönstret och 

evigheten”? 

1. Karin Thunberg 

x. Viveca Lärn 

2. Åsa Personne 

E-posta ditt svar senast den 30 mars 2007 till 

marita.onneby@cancerfonden.se eller posta till 

Marita Önneby, Cancerfonden, 101 55 Stockholm. 

Rätt svar i Kryssa & Vinn i Rädda Livet 4/06 är: 

2, x, 1. Tre vinnare fick varsin konstalmanacka: 

Viola Magnell, Sölvesborg, Sonja Mässgård, Malmö 

och Astrid Dahlgren, Eskilstuna. 

De fyra vinnarna av boken Prostatacancer är: 

Gun Gustavsson, Linköping, Kenneth Andersson, 

Trelleborg, Jan Söderlund, Vissefjärda och Göran 

Winberg, Stjärnhov. 

Vi har ett långsiktigt samarbete med vår 

officiella huvudpartner. Till partnerföretag 

räknas företag som sponsrar svensk cancerforskning 

med minst 50 000 kronor på ett år. 

Vill du engagera ditt företag, kontakta 

Morgan Roos, Cancerfonden, 

tel 08-677 10 54. 

Officiell huvudpartner 

APOTEKET 

Cancerfondens partnerföretag 

ELEKTA 

GSK 

HIQ 

LINDAB 

NOVARTIS 

OSRAM 

PON 

SAKI 

SANTA MARIA 

SBAB 

SIEMENS 

SMV KONECRANES AB 

FRII avråder: Ge inga pengar! 

! 

Många organisationer bedriver idag rikstäckande insamling bland allmänheten. 

De samlar in pengar och/eller sänder ut brevmärken, kort etc, 

utan att ha ett post-/bankgirokonto som börjar på 90-. I vissa fall sker 

insamlingen på ett oansvarigt eller oetiskt sätt. 

Vi har i Sverige sedan många år ett system med kontrollerad insamling under 

överinseende av Stiftelsen för Insamlingskontroll – SFI. Nedanstående organisationers 

insamlingar står inte under denna kontroll. Därför rekommenderar FRII 

– branschorgan för landets insamlingsorganisationer – allmänheten att inte skänka 

pengar till följande organisationer: 

• Al-Aqsa Spannmål Stiftelse 

• Baltic 2000 

• Barn & Katastrofhjälpen 

• Barn- & Ungdomsfonden – BUF 

• Cancer- och Barnhjälpen 

• Cancer- och Miljöfonden – CMF 

• CURO – Riksföreningen 

för cancersjuka 

• FRF-Stiftelsen – Fonden för Rehab 

och medicinsk forskning 

• Hjälpfonden 

• Hjärtehjälpen 

• Humana Sverige/UFF – U-landshjälp 

från Folk till Folk 

• Innocent Child/Krigets Oskyldiga 

Förbund går samman 

• Insamlingsstiftelsen för Handikappades 

Rekreation 

• Mojahedin Sympatisör Förening – MSF 

• Naturskyddsfonden 

• Pilgrimsfolket 

• SADF – Alzheimer och Demensforskning 

• Samhällsfonden/Svenska 

Samhällsfonden 

• Svensk Cancerrehabilitering – SSC 

• Svenska Hjälpfonden 

• Svenska Läkaresällskapet 

– 200-årsfonden 

• Svenska Smärtafonden 

• Telehjälpen 

Laryngförbundet och Lungcancerföreningen Stödet kommer att gå samman till 

en förening i vår. Styrelsen kommer att bestå av fem ledamöter från tidigare 

Laryngförbundet och fem från Stödet plus en ordförande. 

Kansliet kommer att ligga i Bergshamra (tidigare Laryngförbundets lokal). 

Det nya förbundets namn är Cancerförbundet STÖDET Mun Hals Lunga. 


Att springa åt motsatt håll 

Jordens storlek och avståndet till solen avgör 

människans rörlighet på jorden. Hade jorden varit 

mindre hade vi förmodligen också varit mindre 

för att överhuvudtaget orka röra oss. 

Hade vi däremot bebott en mindre planet hade 

kanske världsrekordet i höjdhopp varit 3 meter? 

Dessa idéer formulerade Newton i slutet av 

1600-talet – äpplet och gravitationen. Få vet däremot 

att han även skrev 4 000 sidor om jordens 

undergång som han beräknade borde ske 2060! 

Kort sagt, kunskapen är ung och Darwins sköldpadda 

dog förra året. 

Jag är, som ni märker, intresserad av vetenskapen 

och kunskapens utveckling. 

Jag anser sålunda att människan är mer värd än 

ett marsvin. Till dom som är mot medicinsk forskning 

och djurförsök och bryr sej mer om djurens 

lidande brukar jag fråga om dom har några egna 

djur. Oftast har dom katt eller katter. ”Är dom ute 

eller inne?” undrar jag. Är svaret utekatter brukar 

jag bryskt påpeka: ”Om det är djurens lidande som 

bekymrar dej, gör dej av med dina katter. Det finns 

cirka 1,5 miljoner katter i vårt land som tillsammans 

dödar cirka 15 miljoner småfåglar.” Hur många 

smågnagare dom tar törs jag knappt tänka på ...! 

I mitt betraktelsesätt, som krönikör eller textförfattare, 

försöker jag att anamma principen ”man 

ska aldrig leta där man tror att man ska hitta nått”. 

Om alla springer åt ett håll springer jag åt det motsatta 

för att få ett annat perspektiv. 

Ta klimatfrågan. På trettondagen stod helt plötsligt 

två meteorologer på trappan och predikade 

om undergången tills jag förstod att det var Jehovas 

vittnen. Idag förlitar sej alla på scenarier, inte 

ens prognoser, tillverkade i datamodeller där ljusstrålningen, 

jordaxelns lutning eller ändringar 

i omloppsbanan inte finns med i ekvationerna. 

Det är endast koldioxidutsläppen man räknar 

med .... som passar som handsken för den politiska 

regleringsvärldsbilden där vi tror att politiken kan 

sköta allt. Jag säger bara ”Man kan inte rösta om 

sanningen”. Och tänk om det är jordaxeln och inte 

koldioxidutsläppen som är orsaken till den eventuella 

klimatförändring som nu sker? 

Då kan inte politikerna skatta bort problemet. 

Nej, det verkliga problemet i hela klimatfrågan 

är provtagningen. Utan en riktig provtagning kan 

man inte göra en riktig analys. 


Jämför 1980-talets undergångsteori – försurningen! 

Sälarna dog i Bohuslän och man sänkte 

hastigheten till 90 på motorvägarna. En professor 

emeritus från Skogshögskolan som forskat på försurningen 

säger så här: 

”Gissa hur många träd i Sverige som dött av försurning? 

Inte ett enda.” 

Den sanningen fanns redan då men ingen var 

intresserad. 

Det intressanta är att det är just klimatförändringarna 

som gjort oss till människor. När vi lämnade 

aporna i djungeln för att söka oss till haven 

där vi fann de proteiner i fisk och skaldjur som 

gjorde att hjärnorna kunde växa. Vi behövde tack 

vare födan inte äta hela tiden och kunde i stället 

utveckla språket som utvecklade hjärnan. En gorilla 

har 1/3 av vår hjärna. 

När vi för cirka 100 000 år sedan lämnade Afrika 

var det tack vare en klimatförändring, etc, etc. 

Vi som lever idag är alla släkt med den första 

självdelande molekylen och det tog människan cirka 

4 miljarder år för att upptäcka evolutionen och 

den som gjorde det var en man som hette Charles 

Darwin. 

Tillbaka till rymden. Om det skulle komma 

intelligent besök hit från någon granngalax skulle 

deras första fråga vara: ”Har dom funnit sanningen 

om sej själva? Har dom funnit evolutionen?” 

Om dom skulle landa i USA, där bara 12 procent 

av befolkningen tror på Darwin, och säga: ”För oss 

till er ledare!” så gör inte det! För USAs nuvarande 

ledare tillhör inte de 12 procent upplysta. 

Till sist vill jag bara berätta varför jag spelar golf; 

det hänger nämligen ihop med vad jag tidigare har 

berättat. 

Tänk att människan med sitt gyllene snitt uppfunnit 

spel och lekar där man i förhållande till 

gravitationen känner att man kan göra något optimalt. 

Jag talar om bollträffen... Alla som någon 

gång träffat en boll perfekt vet vad jag talar om. 

Dessutom försöker jag i golfen komma ”så nära 

som det går”, samma som man söker inom musiken 

men golfen kan dessutom tillfredsställa mitt 

livs valspråk: Man ska aldrig leta där man tror att 

man ska hitta något. 

Läs gärna Richard Dawkins eller ”Gryning över 

Kalahari” av Lars Berg. 

Gästkrönikör 

TOTTE WALLIN, 

ARTIST 

Krönikan 

39. 

FOTO STEFAN LINDBLOM/HBG-BILD

DENNA ANNONS KOMMER FRÅN CANCERFONDENS OFFICIELLA HUVUDPARTNER

Rädda Livet nr 1, 2007 (PDF, 3 MB) - Cancerfonden

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?