pdf-fil - Riksdagen

I de inledande paragraferna i vår
viktigaste grundlag, regeringsformen,
stadgas att ”all offentlig
makt i Sverige utgår från folket”
och att ”riksdagen är folkets främsta
företrädare”.
Sverige är sålunda en demokrati
och den bygger på ett representativt
parlamentariskt statsskick.
Demokratins främsta uttryck är den
allmänna och lika rösträtten. Folket
väljer de ledamöter som ska vara
dess representanter i riksdagen och
där fatta beslut som är viktiga för
hela landet.
Regeringen är ansvarig inför
riksdagen. Parlamentarismen innebär
att regeringen ska ha majoriteten
i riksdagen bakom sig eller i
varje fall tolereras av denna.
Detta kommer till uttryck i den
svenska författningen genom att
grundlagen föreskriver att riksdagen
ska ta ställning till förslag om
ny statsminister.
Dessutom kan riksdagen fälla en
regering som inte längre har riksdagens
förtroende genom en så
kallad misstroendeförklaring riktad
mot statsministern
EN REGERING AVGÅR
En regering har inte någon i förväg
bestämd mandatperiod. Den kan
sitta så länge den har stöd i riksdagen,
och den kan avgå av olika
skäl. Här beskrivs några situationer
som kan utlösa regeringskriser.
Regeringsunderlaget ändrat
Regeringspartiet – eller en koalition
av flera partier – kan vid ett
val förlora majoriteten i riksdagen.
Då uppkommer en regeringskris.
Exempel på en sådan situation är
regeringen Palmes avgång efter
1976 års val, de borgerliga partiernas
förlust av majoriteten i 1982 års
val, Socialdemokraternas nederlag i
valet 1991, den borgerliga fyrparti­
regeringens avgång efter valet 1994
och valförlusten för Socialdemokraterna
2006.
Statsministeromröstning
Senast två veckor efter det att en
nyvald riksdag har samlats ska den
i en omröstning pröva frågan om
statsministern har tillräckligt stöd
i riksdagen. Detta gäller från och
med 1 januari 2011 genom en ändring
i regeringsformen. Om mer
än hälften av riksdagens ledamöter
röstar nej ska statsministern entledigas,
alltså skiljas från sitt uppdrag.
Förtroendeomröstning
En förtroendeomröstning kan vara
av formell natur genom att riks dagen
har att ta ställning till ett yrkande,
framställt av minst 35 ledamöter,
om att riksdagen ska uttala sitt
misstroende mot statsministern och
därmed regeringen. Regeringen
faller om minst hälften av ledamöterna,
det vill säga 175, röstar för en
sådan förklaring. En regering har
ännu inte fällts på detta sätt, men
möjligheterna att framställa ett yrkande
om misstroendeförklaring
har en stor indirekt betydelse.
Förtroendeomröstningar kan
också vara informella i den meningen
att en regering kan känna
sig tvingad att avgå om den förlorar
en viktigare omröstning i riksdagen.
Ibland väljer en regering uttryckligen
att sätta sin existens på spel
genom att förklara att den avgår vid
ett voteringsnederlag i en speciell
fråga. Efter att ha förlorat en sådan
omröstning avgick regeringen
Carlsson den 15 februari 1990.
Regeringen sprängs inifrån
Risken för att en regering måste
avgå på grund av interna spänningar
gäller främst koalitionsregeringar.
Regeringarna Fälldins fall i oktober
1978 och maj 1981 är exempel
på regeringskriser som uppstått till
Riksdagens faktablad
Regeringsbildning 3
följd av oenighet, i dessa fall i kärnkrafts­
respektive skattefrågan.
BILDANDET AV EN NY REGERING
Talmannens roll
Talmannen i riksdagen har en
central roll när en ny regering
bildas. Sverige skiljer sig på detta
sätt från andra demokratier där
statschefen brukar ha denna uppgift.
Talmannens uppgift är att så snart
som möjligt få fram en ny statsminister
som kan bilda regering.
Slutpunkten i denna process är att
kammaren röstar om det förslag talmannen
lägger fram. Det är endast
talmannen som har rätt att lägga
fram förslag till ny statsminister för
kammaren.
Då en regering ska avgå vänder
sig statsministern till talmannen
som entledigar regeringen. Samtidigt
uppmanar talmannen regeringen
att kvarstå som en expeditionsministär.
En sådan anses endast
kunna handlägga löpande frågor
och inte ta några politiska initiativ.
En expeditionsministär är uttryckligen
förbjuden att utlysa nyval.
Talmannen ska sedan överlägga
med ledarna för samtliga riksdagspartier
och de vice talmännen.
Samtalens antal och omfattning
beror på hur komplicerad den politiska
situationen är.
Det vanliga är att talmannen ger
en eller flera partiledare tillsammans
i uppdrag att undersöka möjligheterna
att få till stånd en regering
med utsikt att få stöd i riksdagen.
Genom dessa samtal får talmannen
underlag för att bedöma vem riksdagen
kan tänkas godkänna som ny
statsminister.
Efter varje val väljer riksdagen
talman. Om det sker skifte på posten
är det den nyvalde talmannen
som ska lägga fram förslag till ny
Mars 2011

statsminister för riksdagen. För att
inte förlora någon tid förutsätts att
den avgående talmannen förbereder
regeringsskiftet genom att starta
diskussioner med partiledarna direkt
efter att en regering har avgått.
Den avgående talmannen är alltså
behörig att entlediga en regering
och anmoda den att kvarstå som
expeditionsministär.
Riksdagens prövning
Talmannen presenterar sitt förslag
till statsminister för riksdagen och
uppger samtidigt vilka partier som
ska ingå i regeringen. För slaget
bordläggs utan debatt. Det ska därefter
prövas av kammaren i en omröstning.
Omröstningen föregås
inte av någon egentlig debatt utan
endast av en så kallad röstförklaring
av de olika partigrupperna.
Omröstningen är öppen, som andra
omröstningar, och rösträkning
sker med hjälp av en dator. Det
innebär att man kan läsa av hur var
och en har röstat. Vid omröstningen
fordras inte någon uttrycklig majoritet
för talmannens förslag. I stället
gäller regeln att om mer än hälften
av riksdagens ledamöter röstat mot
förslaget, det vill säga minst 175, är
det förkastat. I annat fall är det godkänt.
En illustration till hur regeln
fungerar är tillkomsten av regeringen
Ullsten i oktober 1978. Då
röstade 39 ledamöter (FP) för ett
godkännande av talmannens förslag
medan 66 (M + VPK) röstade
emot. 215 ledamöter (S + C) avstod
från att rösta. Talmannens förslag
godkändes alltså.
Om riksdagen inte godkänner
talmannens förslag görs ett nytt försök.
Talmannen kan föra fram sammanlagt
fyra förslag. Godkänns inte
något av dem ska extra val anordnas
inom tre månader, om inte ordinarie
val ska hållas inom samma tid.
Talmannen har inte vid någon
regeringsbildning behövt föra fram
mer än ett förslag. Riksdagen har
alltså alltid godtagit talmannens
första förslag. Möjligheten att föra
fram ända upp till fyra förslag får
betraktas som en utväg som inte är
avsedd att komma till användning.
Sedan riksdagen godkänt förslaget
utfärdar talmannen förordnandet
för den nye statsministern.
Utnämning av övriga statsråd
Det är statsministerns sak att bestämma
om regeringens sammansättning.
Statsministern utnämner
alltså övriga statsråd och anmäler
dessa för riksdagen.
Regeringsskiftet
Regeringsskiftet äger rum vid en
konselj på Slottet med statschefen,
kungen, som ordförande. Vid konseljen
är talmannen närvarande och
redogör för sitt förslag och riksdagens
beslut. Kungen konstaterar
därefter att regeringsskiftet ägt
rum. Konseljen är offentlig i denna
del och dörrarna till konseljsalen är
därför öppna för allmänheten.
Regeringsförklaring
En nytillträdd regering avger en
regeringsförklaring till riksdagen.
Normalt avges en regeringsförklaring
varje år vid riksmötets öppnande.
I förklaringen anger regeringen
huvuddragen i sin politik. I
allmänhet äger regeringsförklaringen
rum samtidigt som statsministern
anmäler regeringens sammansättning.
Riksdagen anordnar en
debatt med partiledarna någon dag
efter det att regeringsförklaringen
har lämnats.
OMBILDNING AV EN REGERING
En regering kan förändras avsevärt
utan att det för den skull blir fråga
om någon ny regeringsbildning.
Statsministern kan byta ut statsråd,
placera om dem och utöka eller
minska antalet utan inblandning av
riksdagen. Statsministern har endast
skyldighet att anmäla de förändringar
som gjorts till riksdagen.
Saken är mer komplicerad om
en ombildning gäller en koalitionsregering
och innebär att regeringsunderlaget
förändras genom att alla
statsråd från ett parti lämnar regeringen.
Då riksdagen tar ställning
till ett förslag om ny statsminister
grundas beslutet på att talmannen
samtidigt meddelar vilka partier
som ska ingå i regeringen. Riksdagens
godkännande av en ny statsminister
görs alltså mot denna bakgrund.
Detta har ansetts innebära
att en regering måste avgå om den
får sitt underlag försvagat genom att
ett parti lämnar regeringen.
Ett exempel på detta är regeringsbildningen
1981, då regeringen
Fälldin II avgick. Den bestod av
företrädare för tre borgerliga partier.
Orsaken till regeringsupplösningen
var att statsråden från Moderata
samlingspartiet inte ansåg sig kunna
medverka i regeringen.
Thorbjörn Fälldin återfick uppdraget
som statsminister, nu i spetsen
för en regering bestående av
företrädare för Centerpartiet och
Folkpartiet.
EXTRA VAL
En regering som inte kan driva igenom
sin politik har möjlighet att
vädja till folket genom att förordna
om extra val. Denna möjligheten
har dock inte använts sedan 1958.
Om extra val utlyses inom en
vecka efter det att en misstroendeförklaring
godkänts kan regeringen
sitta kvar över valet. Regeringen är
det enda organ som kan bestämma
om extra val. Ett sådant beslut får
dock inte fattas av en expeditionsministär.
Extra val bryter inte ordningen
för de ordinarie valen. Dessa äger
alltid rum vart fjärde år i september.
Extra val får inte utlysas förrän
tre månader har gått efter ett ordinarie
val. Ett specialfall för extra
val inträffar om talmannen misslyckas
fyra gånger i rad med att få
sina förslag till ny statsminister godkända.
Ett extra val kan hållas tidigast 35
dagar och senast tre månader efter
regeringsbeslutet. Då extra val utlysts
kan regeringen besluta att avbryta
riksdagsarbetet till dess den
nyvalda riksdagen samlas.
Text: Kammarkansliet
Detta faktablad ingår i en serie som ges ut av riksdagens informationsenhet. Faktabladen kan beställas på riksdagens webbplats
www.riksdagen.se där de också finns i pdf-format, se rubriken Beställ. Senaste uppdatering framgår av tryckdatum på faktabladet. Mer
aktuella uppgifter kan finnas på webbplatsen.