Bilden av Katitzi: om Björn Hedlund och hans ... - Tensta konsthall

tenstakonsthall.se

Bilden av Katitzi: om Björn Hedlund och hans ... - Tensta konsthall

BILDEN AV KATITZI: OM BJÖRN HEDLUND OCH HANS ILLUSTRATIONER

Av Jan Ekman

Utan Björn Hedlunds illustrationer i de fjorton Katitziböckerna (1969-1982) hade bilden av

Katarina Taikons självbiografiska alter ego varit mindre karaktäristisk. De svartvita bilderna

skildrar serien igenom detaljer och miljöer i de olika delar av Sverige där Katitzi befinner sig.

Tillsammans med texten berättar de om orättvisor och fördomar som i mångt och mycket

dikterade romernas livsvillkor i en nyligen förfluten tid och som fortsätter att påverka deras

situation än idag. Katitziböckerna kan beskrivas som ett slags litterära, sociala reportage som

under seriens gång utvecklas från barnbok till ungdomsroman där de sista delarna berör allt

mer komplexa frågor. Redan i seriens andra del, Katitzi och Swing, möts läsaren av en

verklighet där romer förnekas rättigheter som är och var självklara för andra medborgare.

Begreppet illustration antyder att bilden är mindre viktig än texten. I fallet Katarina Taikon

och Björn Hedlund stämmer det inte riktigt. Den mångåriga och nära vänskapen avspeglade

sig i deras förtrolighet i arbetet med böckerna. Den förberedande arbetsprocessen byggde på

att Katarina Taikon berättade om sin uppväxt och sitt liv och Björn Hedlund skildrade

historierna med skisser och teckningar. 1 Den självbiografiska men litterära, karaktären

Katitzis tillkomst kan därför beskrivas som en parallell språklig och grafisk process – även

om den egentliga historien föregår teckningen. I någon mening är det, utan att förringa

Katarina Taikons oomstridda betydelse, ett på många sätt gemensamt projekt. Det syns också

i det gemensamma förlaget Tai-Lang som gav ut flera av böckerna, och där också Katarina

Taikons man Björn Langhammer var involverad. 2

I Katitziböckerna möts text och bild på ett sätt som gör att teckningarna rör sig bortom det

rent illustrativa och blir en vital del av berättelsen. Björn Hedlunds teckningar lägger till nya

lager till historierna där huvudpersonen Katitzi ges ytterligare dimensioner, och där hennes

drag och personlighet tycks bli skarpare. Hans skildringar av Katitzi signalerar

huvudpersonens inneboende kraft och den obändiga styrka som syns i hennes anletsdrag utgör

en kontrast till textens ofta grymma historier. Teckningarna präglas av en realism som rör sig

bortom barnboksillustrationens förenklande schabloner. Återkommande i bilderna är även ett

djärvt grepp med dekorativa inslag i miljöer och bakgrunder. Det är ett grepp som bär spår av

det sena 1960-talets och det tidiga 1970-talets psykedeliska affischkonst. De accentuerade

kontrasterna mellan ljusa och mörka partier tillåter intressant nog en myllrande gråskala,

schatteringar som ger bilderna en viss mjukhet samtidigt som de framhäver kontrasterna.

Med de teman som Katitziböckerna kretsar kring blir serien ett utmärkt exempel för den typ

av barnbok som växer fram under 1960-talet, där tidigare tabubelagda ämnen nu får utrymme

i barnlitteraturen. I vardagsberättelsen ifrågasätts, eller kritiseras, den idyllisering som tidigare

varit förhärskande i barnboken. En större realism i fråga om skildringen av samhället ger plats

för nya sociala relationer och problematiseringar av tillvaron. 3 Här understryker Björn

Hedlunds realism Katitziböckernas delaktighet i den traditionen i svensk barnbokshistoria.

Max Lundgrens Omin Hambbe i Slättköping (1966), eller Runa Olofssons Jag heter Gojko

(1972) är andra exempel på barnbokslitteratur där nya förutsättningar och nya typer av

relationer ligger till grund för berättelserna. Även Mahmut Baksis Zozan – en kurdisk ficka

(1978), utgör ett exempel på vardagsberättelsen som skildras ur barnets perspektiv och där

1 Samtal med Mona Andersson, Björn Hedlunds syster, 2012-07-10.

2 Intervju med Björn Hedlunds barn, Maria Hedlund, Peter Hedlund och Magnus Hedlund, 2012-06-26.

3 Lars Furuland och Mary Ørvig, Ord och bilder för barn och ungdom I: Barnlitteraturen, Rabén och Sjögren, Stockholm

1990, s. 16.


familjens möte med nya förutsättningar återges. Det senare exemplet framhäver, i likhet med

Björn Hedlunds teckningar, realismen genom att boken illustreras med fotografier av Elin

Clason. 4

Det allra första tillfället då Björn Hedlund och Katarina Taikon träffades var i mitten av 1950talet.

Björn Hedlund var tillsammans med vännen och kollegan Lasse Hallberg ute på en av

deras talrika strapatser och på Väddö i norra Roslagen fick de syn på ett tivoli. Stora vagnar

stod uppställda på en höjd och de två unga männen frågade dem som drev tivolit om de fick

dekorera vagnarna. Det fick de och tillsammans målade de stora blomsterdekorationer på

vagnarnas sidor. Tivolit drevs av bland andra familjen Taikon. 5

Björn Hedlund föddes i Stockholm år 1932 och var årsbarn med Katarina Taikon. Under

1950-talets första år studerade Björn Hedlund på Otte Skölds målarskola i Stockholm och

Académie Lhote i Paris. Men han var huvudsakligen självlärd och menade att: ”…lära sig

själv är det enda riktiga”. Tiden på Otte Skölds målarskola inskränkte sig därför till att bara

omfatta ett par månader. Dessförinnan, under det sena 1940-talet, hade han även studerat vid

Berghs reklamskola. 6 1952 äger Björn Hedlunds debututställning rum i Eskilstuna. Ett par år

senare ställer han ut på Studio Pegasus i Stockholm tillsammans med Lasse Hallberg. Samma

år som debuten deltog han även i ”Expressens Parisersalong” och Sörmländska konstnärers

vandringsutställning. 7 Under den här tiden bestod hans konst i ett tidstypiskt måleri upptaget

med former och volymer. Under 1950-talet gjorde Björn Hedlund även en del experiment

med textilkonst. Han ställde bland annat ut några ryor på Galerie Modern år 1955 i en

hantverkstradition som i mycket påminner om till exempel Märta Måås-Fjetterström. 8

Det är oklart när Björn Hedlund och Katarina Taikon återupptog kontakten efter det första

mötet på Väddö. Under 1950-talet bodde Björn i konstnärskollektivet Lilla Kuckelbo i

Djursholm. Även om Katarina Taikon aldrig besökte konstnärskollektivet så umgicks de i

liknande, och ibland överlappande, kretsar. De gick på samma ställen och umgicks med

konstnärer, poeter och andra kulturarbetare. 9 Som ett förspel till Katitziserien kom år 1963

Katarina Taikon ut med boken Zigenerska. Den blev ett startskott för 1960-talets

”zigenardebatt” som engagerade både deras kretsar och en rad kulturpersonligheter. År 1967

utkom Zigenare är vi med bilder av Katarinas make, fotografen Björn Langhammer. Även

denna titel kom att bli viktig för arbetet med Katitziböckerna.

I en intervju i Försäkringsanställd beskrev Björn Hedlund sitt arbete och metod: ”Vad jag vill

är att betraktaren snabbt ska kunna få en uppfattning om vad det handlar om… Det ska vara

4 Furuland och Ørvig, s. 279.

5 Samtal med Rosa Taikon, 2012-08-09

6 Björn Hedlunds ingång och bakgrund till yrkeslivet som illustratör fanns i en mer renodlat konstnärlig bildproduktion och

kanske även längre tillbaka i tiden genom släkt och familj. Både i den närmaste familjen och från delar av släkten fanns

impulser till att välja en konstnärlig bana. Björns Hedlunds far, Folke Hedlund, arbetade som fotograf och hans mor, Britt

Seth, målade själv och under en period i Norrtälje undervisade hon i teckning och måleri. Hon var även en mycket skicklig

dekorationsmålare och försåg många möbler med kurbitsmönster. I släkten fanns också konstnären Inga-Britt Nordwall som

var Björn Hedlunds mormors systerdotter. Andersson 2012-07-10.

7 Svenskt konstnärslexikon III, Alhems förlag, Malmö 1957.

8 Parallellt med att Björn Hedlund börjar ställa ut sin konst och lever i konstnärskollektivet i Djursholm så uppmärksammas

hans arbeten för pressen av Linköpings kommun. Omkring 1953-54 får han en beställning på ett fyrtiotal teckningar till en

bok om staden. Hans senare uttalande: ”Jag är tecknare och har alltid varit det”, visar sig redan då, under 50-talet, under den

mest intensiva förankringen i den tidstypiska konstnärsmiljön, att Björn Hedlund huvudsakligen var illustratör och att

måleriet var en bisyssla.

9 Intervju med Maria Hedlund et al, 2012-06-26.


en gest och man ska fatta direkt”. 10 Denna enkelhet som var Björn Hedlunds ledstjärna tillåter

ändå ett stort utrymme för detaljerade karaktärsskildringar, miljöbilder och stämningar. Den

grafiska enkelheten där stora, kontrasterande fält i svart och vitt ramar in bildens

händelsecentrum ställs emot mer måleriska illustrationer. Här finns fler dagrar och skiftningar

i gestaltningen av de olika karaktärerna och miljöerna. Möjligen är det avsiktligt, en

anpassning till den unga läsekretsen, eller en effekt av bokillustrationens uppgift. I

Katitziillustrationerna lyckas Björn Hedlund förena den enkla gesten med en stor

detaljrikedom.

Risken att Björn Hedlund aldrig skulle komma att teckna Katitziböckerna var under en period

överhängande trots det gemensamma förberedande arbetet som redan gjorts. Förlaget som

först skulle ge ut böckerna hade en annan illustratör i åtanke. Katarina Taikon vägrade - ingen

annan än Björn Hedlund kom på fråga. För henne var det självklart att just han skulle göra

illustrationerna. Viktiga förlagor för Björn Hedlund i arbetet med illustrationerna var Björn

Langhammers fotografier från olika boplatser och tältläger med miljöer och människor,

fotografier som bland annat synts i Zigenare är vi. Kläddetaljer - en skärmmössa eller kanske

en sjal - anletsdrag eller specifika miljöer som syns i fotografierna kan senare identifieras i

teckningarna. 11

Under den fjorton böcker långa serien växte en ömsesidig arbetsprocess fram som var lika

spontan och öppen som den var fokuserad och präglad av organisation. Många somrar under

den tid som Katitziböckerna utkommer spenderade trion på Katarina Taikons och Björn

Langhammers sommarställe på Gotland där de tre arbetade koncentrerat med böckerna. 12

Björn Langhammers bilder fanns alltid tillgängliga och Björn Hedlund följer Katarina

Taikons arbete med texterna, kapitel för kapitel, och skissar samtidigt på utkast, med

inspiration och detaljer hämtade från Langhammers fotografier. 13 Arbetet kan beskrivas som

tredelat och insatserna består av lika delar självständigt och gemensamt arbete. Resultatet blir

till ett myller av människor och miljöer som uttrycks med en, åtminstone skenbar, enkelhet.

Den som hör Björn Hedlunds namn tänker kanske i första hand på honom som illustratör, som

illustratören till just Katitziböckerna. Men Björn Hedlunds repertoar var stor. 14 Han var en

10

Beyron Karlsson: ”Det ska bara vara en gest och betraktaren ska veta vad det handlar om”, Försäkringsanställd, Nr 12,

red. Beyron Karlson, Stockholm 1985.

11

Samtal med Angelica Ström, Katarina Taikons dotter, 2012-08-10.

12

Katarina Taikon hade ett arbetsrum i huset och Björn Hedlund hade inrett en ateljé på övervåningen i en intilliggande lada.

13

Ström, 2012-08-10.

14

Den person i släkten som kanske var allra mest betydelsefull för Björn Hedlunds livsbana, vid sidan av mamman, var hans

mormor Constance Seth. Detta får dock inte förminska hans pappas betydelse då Folke Hedlund utöver sitt konstnärliga yrke

även var starkt politiskt engagerad. Något som också mycket tydligt präglade Björn Hedlund som person och som var

betydande för honom i hans yrkesliv. Det var mormodern, Constance Seth, som såg hans begåvning och som även gjorde det

möjligt för honom att utveckla denna begåvning. Det var hon som såg till att Björn Hedlund fick åka på studieresor, först till

Frankrike år 1950 och därefter till Spanien år 1951. Frankrike var sedan tidigare en bekant miljö för Björn Hedlund. Han blev

rikskänd sedan han den tionde maj 1949 blev internationellt efterlyst av Utrikesdepartementet. Bakgrunden till detta var att

han år 1947 hade mönstrat på det svenska fartyget Naboland där han snart avancerade till stewardsbiträde. Fartyget gick

mellan Sverige och Finland. Men så småningom blev det längre seglatser och ingen inom vare sig familj eller släkt visste var

Björn Hedlund befann sig. Än mindre att han tjänstgjorde som besättningsman på ett fartyg med kurs mot USA varifrån det

första livstecknet kom i form av ett brev till hans syster. Fartyget blev senare akterseglat i Malta och Björn Hedlund hamnade

därefter i Frankrike. Väl i Frankrike tar sig Björn Hedlund till Paris. Det är oklart om det är då han träffar Lisa Larsson eller

om det är senare under hans studieperiod som han bekantar sig med den namnkunniga keramikern. Vad som dock är klarlagt

är att han i den franska huvudstadens nattliv träffar på en grupp Främlingslegionärer för vilka han uttrycker sin fascination

för legionen. Papper skrivs på och på den vägen hamnar han hos Främlingslegionen i Marseille. Genom

Utrikesdepartementets efterlysning uppstår ett intresse för den sjuttonårige Björn Hedlund och genom ett hugskott – någon

hade ett minne av att Björn Hedlund hade uttryckt ett intresse för Marseille – befann sig en svensk fotograf i hamnstaden på

den franska sydostkusten, på jakt efter den försvunne svensken. Fotografen lär planlöst ha vandrat runt där i hamnstaden då

han får syn på en legionär som sitter på trappan till en kasern och röker. Han frågar om soldaten råkar känna till en pojke i

trakten som heter Björn. ”Det är jag”, svarar legionären. Den efterlyste sjuttonåringen är återfunnen! Senare samma sommar


flitigt anlitad tecknare för olika fackliga och politiska publikationer. Hans ofta

samhällskritiska teckningar syntes i bland andra Metallarbetaren, Aktuellt i Politiken, Folket

och i Gatukontorets tidning Gatan där han tecknade satiriska illustrationer om

arbetsmiljöfrågor genom den återkommande figuren Redaktionsmusen. Men Björn Hedlund

gjorde även mer kommersiellt präglade arbeten som illustrationer till noveller i den mer

lättillgängliga veckopressen. Han var verksam som tecknare under rättegångar och gjorde

affischer för den oberoende, socialistiska tidningen Flamman. Under en period gjorde han

också illustrationerna till DNs söndagskryss. 15

Björn Hedlunds sociala och politiska engagemang blir särskilt tydligt i det arbete han utförde

för Polisario, Västsaharas befrielserörelse baserad i Algeriet. För dem utförde han ideellt

arbete genom att illustrera affischer och andra trycksaker. 16 Uttrycken varierade dock

beroende på uppdragsgivare: det kunde röra sig om en reportageteckning i

Stockholmstidningen, illustrationer till en romantisk novell i till exempel Damernas Värld,

eller ett diagram. Men det kunde också, i likhet med Katitziillustrationerna, vara arbeten

riktade till en yngre publik genom uppdrag för Lyckoslanten och Kamratposten. Arbetet med

Katitziillustrationerna var framförallt givande på ett personligt plan, men det var även

betydande i ett ekonomiskt och professionellt avseende. De generade andra uppdrag och

bidrog på så sätt fram till hans död 19?? till levebrödet.

Jan Ekman är konstvetare

återvänder Björn Hedlund till Sverige då Främlingslegionen var tvungen att släppa sin rekryt eftersom han ännu inte var

myndig. Hade inte denna märkliga episod ägt rum hade Katitziböckerna sannolikt illustrerats av någon annan. Eller kanske

rent utav saknat teckningar (Andersson 2012-07-10).

15 Andersson 2012-07-10.

16 Intervju med Maria Hedlund et al, 2012-06-26.

More magazines by this user
Similar magazines