Ciceros uppfattning om människan och naturen

CICEROS
UPPFATTNING
OM
M€NNISKAN
OCH
NATUREN
- Ekologi och natursyn under senrepubliken -
C-uppsats 1995
Fredrik Fahlander
Handledare: Ingela Wiman
Institutionen fšr Antikens Kultur och SamhŠllsliv
Gšteborgs Universitet
* * *

- Fredrik Fahlander -
ABSTRACT
The Roman society was transformed in the second century b.c. - from a small-scale
agricultural community, to a sophisticated civilisation and a large-scale user of
resources. As a method of understanding and explaining the Roman attitude
towards nature, the writings of the politician M. Tullius Cicero (106 - 43 bc) has
been analysed. In this paper it is concluded that Cicero based his legal, ethical
and some of his political philosophy upon ius naturae, a theory of nature as an
ordered supreme force. Cicero was inconsistent in some of his philosophical
thinking, especially regarding man's relation to the environment. In his
philosophy he both praised the good and structured side of nature, to which he
thought man should submit, as well as being proud over mankind's engineering
and successful conquest of the world. It is concluded that Cicero was aware of some
ecological interferences, however, it seems plausible that he didn't recognise its
long-term, sometimes serious effects on the environment. It is suggested that the
lack of ecological awareness is to be explained by his incomplete concept of
ecological system's theory, the balance of nature, the mechanism of which
neither Cicero, nor his contemporaries, ever fully understood.
2

- Ciceros uppfattning om mŠnniskan och naturen -
SYNKRONISK
…VERSIKT 1
AllmŠn historia (f Kr): Ciceros liv (f Kr):
509 Republikens infšrande (trad).
396 Eršvringen av Veiji.
387 Gallerna brandskattar Rom.
340-38 Kriget mot latinarna.
264-61 1:a puniska kriget.
219 2:a puniska kriget (slut 202).
146 3:e puniska kriget.
131 T. Grachus folktribun.
100 G. Julius Caesar fšds. 106 Cicero fšds i Arpinium (d 3/1).
91-89 Bundsfšrvantskriget. 91 TjŠnstgšring i bundsfšrvantskriget.
88-82 Marius och Sullas inbšrdeskrig, 90-82 Utbildning i Rom: Lag,
1:a & 2:a krigen mot Mithridates. retorik och filosofi.
82-79 Sulla diktator. 81-79 1:a framtrŠdandet som talare,
skrev De inventione.
78 Sulla dšd. 79-77 Resor i Grekland och Asien,
studier i retorik och filosofi.
74 3:e kriget mot Mithriades. 77 GiftermŒl med Terentia.
73 Spartacus slavuppror, vilket 75 Bšrjar sin politiska karriŠr
slŒs ned av Pompiejus Œr 71. i senaten: Kvaestor.
70 Pompiejus och Crassus 1:a konsulat. 70 Processen mot Verres.
68 Caesar kvaestor. 69 Aedil.
66 Krigen mot Mithriades avslutade. 66 Praetor.
63 Catalinas sammansvŠrjning. 63 Konsul (med C. Antonius Hybrida).
60 1:a triumviratet. (Caesar, Crassus 58-57 Landsflykt i Thessalonicien och
och Pompiejus). Dyrrhacium.
58-51 Caesar prokonsul i Gallien. 56-52 1:a fasen i sitt filosofiska fšr-
55 Pompiejus och Crassus 2:a konsulat. fattande: De legibus, De oratore
53 Crassus stupar i Carrhae. & De re publica.
49-45 Inbšrdeskrig mellan Pompiejus 51-50 Prokonsul i Cilicien.
och Caesar. 47 Cicero "benŒdas" av Caesar.
48 Pompiejus dšd. Skrev Brutus.
45 Caesar besegrar Pompiejus sšner i 46-44 2:a fasen i sitt filosofiska fšri
Hispanien. Diktator pΠlivstid. fattande: Orator, De finibus,
44 Mordet pΠCaesar, Antonius och De natura deorum, Academici
P. Dolabella konsuler. Octavianus & Tusculaeane disputationes.
anlŠnder till Rom. 45 Ciceros dotter Tullia dšr.
Brutus mobiliserar i Grekland, 44 Leder senaten mot Antonius,
Crassius i Egypten och Orienten. (Filipinska talen) skrev:
43 2:a triumviratet: Leipidus, Antonius Laelius de amicitia, De fato,
och Octavianus. Brutus dšd. De officiis, De divinatione,
Omfattande proskriptioner som Cato M de senectute m fl.
Šven drabbade Cicero. 43 Cicero avrŠttas (d 7/12).
31 Slaget vid Actium.
27 Augustus fŒr prokonsulŠrt
kommando.
1 SammanstŠlld av Sjšgren (vol IV) s 312ff och Fuhrmann s 312f .
3

- Fredrik Fahlander -
INNEH LLSF…RTECKNING
Abstract 2
Synkronisk šversikt 3
1. INLEDNING ...................................................................................................... 5
1.1 Den ekologiska bakgrunden - frŒn smŒskalighet till storskalighet 6
1.1.1 MiljšpŒverkande faktorer under senrepubliken 6
1.1.2 Effekterna av storskaligheten 6
2. CICERO SOM HISTORISK K€LLA ................................................................... 8
2.1 BerŠttarteknik och metod 8
2.1.1 Ciceros fšrhŒllande till sina kŠllor 8
2.2 Begreppet natura 9
3. CICEROS NATURVETENSKAPLIGA V€RLDSBILD ......................................... 11
3.1 Universum och skapelsen 11
3.2 Jorden och dess resurser 13
3.2.1 VŠxterna 14
3.2.2 MŠnniskan och djuren 14
4. M€NNISKAN OCH NATUREN ........................................................................ 16
4.1 Naturen som etisk fšrebild 16
4.1.1 Den "politiska" naturen 17
4.1.2 Mystiken i naturfilosofin 18
4.2 MŠnniskan i naturen 18
4.2.1 Den eviga vŠrldsordningen 18
4.2.2 Naturens hjŠlpreda 19
4.2.3 Naturens tvΠsidor 20
5. CICEROS FILOSOFI OCH NATURSYN ............................................................ 21
5.1 Motiven till fšrfattandet 21
5.1.1 Filosofi fšr vem ? - tŠnkta och tŠnkbara mŒlgrupper 22
5.2 Innebšrd och betydelse av Ciceros naturfilosofi 22
5.2.1 Filosofi och praktik 23
5.2.2 Cicero i historien och idag 24
6. SAMMANFATTNING OCH SLUTSATS ............................................................. 25
7. LITTERATUR ..................................................................................................... 26
7.1 KŠllfšrteckning 26
7.2 Litteraturfšrteckning 27
7.2.1 Uppslagsverk 29
7.3 Bildfšrteckning 29
4

- Ciceros uppfattning om mŠnniskan och naturen -
5
1
INLEDNING
"Det har ju varit en grekisk sjukdom att forska efter, huru mŒnga roddare Odysseus hade, huruvida
Iliaden eller Odyssen var fšrst fšrfattad, fšr att icke tala om, huruvida de voro av samma fšrfattare,
och hela raden vidare av samma notiser, vilka Šro av den art, att om man behŒller dem fšr sig sjŠlv, de
gšra varken gagn eller glŠdje, och om man meddelar dem Œt andra, man icke synes lŠrdare utan blott
trŒkigare." 2
PΠdetta vis uttryckte sig Seneca (4 f Kr - 65 e Kr) om den historiska forskningen cirka en
generation efter statsmannens M. Tullius Ciceros (106-43 f Kr) dšd. Den sarkastiska domen šver
en alltfšr detaljinriktad historieforskning kan mycket vŠl vara giltig Šven fšr vŒr tid. Med
detta i Œtanke kan det kanske synas svŒrt att motivera varfšr en redogšrelse šver Ciceros
naturuppfattning Šr relevant. Det har redan skrivits mycket om Cicero. FšretrŠdesvis har man
emellertid mest intresserat sig fšr hans sprŒkliga och politiska gŠrningar. 3 Hans digra
filosofiska produktion Šr i jŠmfšrelse inte alls lika uppskattad och analyserad. En fšrklaring
Šr, som vi skall se, att Cicero ofta bedšms av mŒnga som en andra klassens filosof. Kritikerna
menar att han pŒ den punkten Šr fšga orginell eller nyskapande. 4
Varje tid stŠller dock nya frŒgor till det gamla kŠllmaterialet. I vŒr tid Šr bl a ekologiska
frŒgor "i ropet" och fšljaktligen har Šven intresset škat fšr samspelet mellan mŠnniska och
natur i vŒr historia. Frank Egertons artikel, Changing concepts of the balance of nature, Šr ett
exempel. Han diskuterar dŠr ursprunget till begreppet om naturens jŠmnvikt. Mary Beagons
Roman nature, the thought of Pliny the elder, Šr ett annat exempel med ett liknande
perspektiv. 5 I ett sŒdant sammanhang Šr Ciceros filosofi klart intressant. Hans vŠrldsbild
innehšll en stor portion naturfilosofi, dŠr naturen spelade en viktig roll som kreativ kraft och
fšrebild. Det faktum att Cicero varken var naturvetare eller filosof till yrket kan hŠr vara en
fšrdel. I sin position som lekman behšvde han inte vara pragmatisk eller trosbunden mot nŒgon.
Kanske kan han dŠrfšr tŠnkas vara mer frisprŒkig och mindre dogmatisk Šn samtidens
professionella filosofer?
Den ekologiska utvecklingen under antiken har ocksŒ varit fšremŒl fšr diskussion. Till
skillnad mot det tidigare smŒskaliga, agrara samhŠllet bšrjade man under senrepubliken att
manipulera och exploatera sin natur i allt stšrre skala. Det Šr framfšr allt mot den bakgrunden
som Ciceros "naturfilosofi" Šr extra intressant. Vilka lagar ansŒg en belŠst Šmbetsman som
Cicero att jordens ekosystem styrdes av och vad hade han fšr uppfattning om mŠnniskans
relation till sin omgivning?
2 Brev I.13. (Citatet šversatt av Johan Bergman, Bergman s 38).
3 Latinet ansŒgs av intelligentian vid den hŠr tiden som underlŠgsen grekiskan som sprŒk fšr filosofiska spšrsmŒl. Cicero utvecklade
emellertid sitt modersmŒl, lade till nya ord, gjorde det accepterat och skapade pŒ samma gŒng ett stilistiskt ideal fšr efterkommande
latinska fšrfattare. Plut. Cic. XL.1-3. Wistrand s 43. Lšfstedt s 73. (Jfr Šven Nat. D. I.8).
4 Kritiken mot Cicero som enbart plagiatšr, har sitt ursprung i 1800-talets forskning, men anses numera vara orŠttvis. T Mommsen
avfŠrdade t ex Cicero som enbart šversŠttare utan egen insikt. Momsen (Vol III) s 619ff. Moderna forskare t ex Rawson, Wilkinson,
Harris m fl vill hellre se honom som en slags journalist med ett visst mŒtt av sjŠlvstŠndighet. (Rawson 1975 s 232f, 239; Wilkinson s 99;
Harris s 3)
5 Egerton. Beagon.

- Fredrik Fahlander -
1.1 Den ekologiska bakgrunden - frŒn smŒskalighet till storskalighet.
Cicero var verksam under en hŠndelserik tidsperiod. De nŠrmast bakomliggande
Œrhundradenas politiska omvŠlvningar kulminerade under det sista Œrhundradet f Kr och
fšrŠndrade det romerska rikets karaktŠr bŒde socialt, politiskt och kulturellt. 6 Som vi skall se
omfattade dessa omdaningar Šven den allmŠnna vŠrldsbilden och synen pŒ naturen.
Under de fšrsta Œrhundraden av republiken var man mycket influerad av etruskisk religion.
Man levde direkt av naturen. kerbruket var den frŠmsta nŠringskŠllan och jorden var dŠrfšr
dyrkad och helig. Respekten fšr naturen var šverlag stor, bl a avgjordes religišsa och politiska
frŒgor genom att fšrst rŒdfrŒga gudarna genom naturen. 7 Under det andra Œrhundradet fšre vŒr
tiderŠkning fšrŠndrades dock fšrutsŠttningarna nŒgot. Den grekiska filosofin och
naturvetenskapen bšrjade trŠnga in i det romerska medvetandet. Hos mŒnga, frŠmst de
utbildade, fšrbyttes tron pŒ den gamla religionen mot skepsis. 8 Parallellt med den fšrŠndrade
vŠrldsbilden expanderade riket och interferensen med naturen škade. Den romerska staten
bšrjade att storskaligt utnyttja sina naturresurser. De senaste decenniernas forskning har fšrsškt
att beskriva pŒ vilket sŠtt och i vilken omfattning detta pŒverkade naturen.
1.1.1 MiljšpŒverkande faktorer under senrepubliken
Ett av de mest debatterade ingreppen i naturen var skogsavverkningen. Den romerska staten
krŠvde stora mŠngder timmer. Det var frŠmst de militŠra verksamheterna, flottan och armŽn
som stod fšr den stšrsta skogsfšrbrukningen. 9 Metall- och gruvindustrin, vars verksamhet vŠxte
i takt med krigen, fšrbrukade ocksŒ stora mŠngder trŠkol. 10
Andra aktiviteter, som t ex jordbruk, byggnadsindustri och urbanisering pŒverkade Šven de i
allt hšgre grad omgivningen. I stŠderna leddes avfallet orenat ut i de intilliggande
vattendragen och badhusens stora vattenbehov pŒverkade naturen framfšrallt vid
akvedukternas kŠllor. 11 Djurlivet stšrdes ocksŒ i hšgre grad Šn tidigare. Efter
Hannibalkrigens slut bšrjade t ex šverklassen i Italien att Šgna sig Œt ren nšjesjakt. 12 Under
100- talet f Kr uppfšrde man ocksŒ i allt hšgre grad offentliga skŒdespel. Ett stort antal djur
frŒn Europa och Afrika fraktades till cirkusarna fšr att visas upp och dšdas. 13
1.1.2 Effekterna av storskaligheten
Att det storskaliga utnyttjandet av naturresurserna fick konsekvenser rŒder det inget tvivel om.
Den stora avverkningen av timmer ledde bl a till att delar av den italiska halvšn avskogades;
vissa omrŒden fšr alltid, andra har ŒterhŠmtat sig. 14 Det bšr pŒpekas att huvudproblemet
6
Se bl a Wood s 15f.
7
Man tolkade bl a viktiga element i kretsloppet religišst. Regn ansŒgs t ex liksom Œska vara Jupiters verk och viktiga sŠdesslag
fšrknippades med gudomligheter. Hughes s 88f. Man studerade ocksŒ t ex fŒglarnas flykt och djurs inŠlvor (haruspicier) fšr att fŒ del av
gudarnas vilja. Farrington s 219. €ven ovanliga naturfšreteelser i form av jordbŠvningar och himlafenomen ansŒgs vara tecken (omen)
frŒn gudarna. Rawson 1985 s 27; Plut. Cic. IVX.4. Haruspicierna fanns kvar Šven under Ciceros tid, men enligt honom sjŠlv var de bara
av formell karaktŠr utan stšrre praktisk betydelse. (Se t ex Nat. D. II.7-9).
8
Wilkinson s 68.
9
Den romerska flottan var en av de stšrsta konsumenterna av skog fšr sina skeppsbyggen. Enbart det fšrsta puniska kriget (264 - 241 f
Kr) tvingade romarna enligt kŠllorna att bygga ca tusen skepp, varav ca 700 gick fšrlorade. Meiggs s 141. Plin. NH. XVI.192. Den
romerska armŽn fšrbrukade mycket timmer, bl a till fortifikation och vŠgbyggen men ocksŒ till vissa strategiska manšvrer;
skogsomrŒden kunde t ex brŠnnas ned fšr att fienden inte skulle kunna gšmma sig eller anfalla i skydd av vŠxtligheten. Enligt Meiggs
krŠvde armŽn mer skog Šn flottan. Meiggs s 154, 159.
10
BerŠkningar av timmerbehovet fastslŒr att det enligt antika utvinningsmetoder behšvs ca 350 kg trŠkol eller 15-1700 kg ved fšr att
utvinna 100 kg jŠrn. Fries s 116. Fšr att framstŠlla koppar och brons torde ŒtgŒngen varit Šnnu stšrre, eftersom reningsproces sen krŠver
upprepade nedsmŠltningar. Tengstršm (s 45) anser att huvud- parten av skogen fšrbrukades av gruv- och metallindustrin. En mŠrkbar
del av Italiens skog fšrsvann ocksŒ pŒ lŒglandet nŠr behovet av odlingsbar mark škade som ett resultat av befolkningstillvŠxten.(Se t ex
Lucr. V.1370)
11
Hughes s 120ff. Tengstršm s 18f, 47. VattenŒtgŒngen fšr en storstad som Rom var ofantlig, minst 600 000 m
3
/dygn. White s 167, 264
(not 262).
12
Cavallin 1969 s 145, Anderson s 83, Man jagade mest vildsvin och hjort. (Anderson s 93)
13
Storleken pŒ tillstŠllningar vŠxte snabbt till absurda proportioner. Under en festlighet Œr 46 f Kr tog Caesar livet av 400 lejon, nŒgra Œr
senare škade Pompieus antalet till 500 samt 18 elefanter. Augustus lŠt i sin tur dšda 3500 djur. Antalen djur škade ytterligare under
kejsartiden, t ex Titus. ca 9000 st och Trajanus ca 11000 djur. Hughes s 104 f. (Se bl a: Fam. VII.1 och Mon. Anc. 22).
14
FrŠmst skedde avskogningen runt bosŠttningarna och vattendragen. Senare kŠllor frŒn tidig kejsartid beskriver emellertid fortfarande
Italien som vŠlskogat. Se Meiggs s 382, han hŠnvisar bl a till Strabon och Dionysis av Halikarnassos. Meiggs anser att det var frŠmst
under industrialismen som skogen fšrsvann. (s 391)
6

- Ciceros uppfattning om mŠnniskan och naturen -
med avskogning inte Šr bristen pŒ virke utan risken fšr erosion. Utan vŠxtlighet kan nŠmligen
inte de italiska bergen behŒlla ytjorden under de Œrliga vinterregnen. Vattnet fšr dŒ med sig
jorden, slammar igen vattendrag och lŠmnar bergen kala och ofruktsamma. Ett sŒdant fšrlopp
kan leda till att vind, temperatur och fuktighetsfšrhŒllanden pŒverkas, vilket i sin tur kan
innebŠra bestŒende klimatfšrŠndringar. 15
Icke desto mindre var jordbruket den verksamhet som pŒverkade miljšn mest. PŒ grund av dess
stora expansion blev švergšdningen som fšljde ett stort problem. Fšrutom att jorden utarmades,
kunde vattendragen i vŠrsta fall vŠxa igen och švergŒ i trŠskmark. 16 Gruvdriften och
metallindustrin pŒverkade Šven naturen pŒ fler sŠtt Šn bara genom sitt stora brŠnslebehov.
Med tidens bristfŠlliga teknik lyckades man bara utvinna en del av metallerna frŒn gruvorna.
Resterande tungmetaller och andra gifter lakades ur slagghšgarna och fšrgiftade sjšar och
fŠlt. 17 Effekterna pŒ djurlivet Šr svŒrare att pŒvisa, men att vissa arters bestŒnd decimerades
kraftigt Šr uppenbart. 18
Cicero verkade en kort tid efter att det romerska samhŠllet alltmer offensivt bšrjat att
utnyttja sina naturtillgŒngar. Var han šverhuvudtaget medveten om det škade resursuttaget?
KŠnde han till att storskaligheten kunde fŒ allvarliga ekologiska konsekvenser? GŒr det t ex
att spŒra nŒgon form av miljšmedvetenhet eller ekologiskt ansvar i hans skrifter? PŒverkade i
sŒ fall nŒgot av hans filosofiska grundsyn politikern Ciceros beslutsfattning? Alla frŒgor gŒr
sannolikt inte att besvara utifrŒn det skriftliga materialet, men Ciceros filosofi kan kanske ge
en antydan om hur man sŒg pŒ naturen under senrepubliken. PŒ vilka grunder fšrankrade man t
ex sin naturvetenskapliga uppfattning och hur motiverade man sin allt starkare stŠllning i
naturen?
15 Hughes s101f. Romarna var emellertid mycket medvetna om skogens vŠrde - inte minst militŠrt, och det finns flera tecken pŒ insatser
frŒn staten fšr att sŠkra ŒtervŠxten. Bl a odlade man skog (Nat. D. II.151) och anvŠnde s k skottskog till brŠnsle. Wiman 1989 s 29f. Man
fšrsškte ocksŒ hindra getternas inverkan genom lagar och regler. (Getterna Šter nŠmligen gŠrna smŒ trŠdplantor). Rust. I.2.18. Behovet
av odlingsbar jord ledde ocksŒ till att man tidigt lŠrde av grekerna att terrassera sluttningarna fšr att pŒ sŒ vis motverka erosionen.
Tengstršm s 44.
16 Bšnderna konstbevattnade sina Œkrar och anvŠnde sig av bl a exkrementer och slaktavfall som gšdning. Hughes s 116. Carter och
Dale menar att fŠlt som runt 500 f Kr kunde fšrsšrja ca 500-1000 personer, var runt 200 f Kr sumpiga och obrukbara som fšljd av detta.
Carter & Dale s 131.
17 Hughes s 109. Romarna fšrbŠttrade ŠndŒ tekniken och lyckades Œtervinna en viss del silver och bly frŒn Šldre grekiska slagghšgar (s
107). Metallindustrin kunde Šven fšrstšra landskapet. En metod att komma Œt metaller och ŒtrŒvŠrd sten var nŠmligen att rensa berg
frŒn vŠxtlighet och spola dem rena frŒn jord. Delano Smith s 302.
18 Hughes s 103, 106. Vargen t ex utrotades nŠstan helt frŒn delar av Italien.
7

- Fredrik Fahlander -
2
CICERO SOM HISTORISK K€LLA
Cicero lŠmnade efter sig ett rikt skriftligt material av politiska tal, brev och filosofi, men inte
nŒgot naturvetenskapligt verk. Det vi vet om hans kunskaper och insikt i Šmnet kommer
istŠllet frŒn spridda utvikningar ur hans filosofiska skrifter. I De natura deorum fŒr vi t ex
veta, fšrutom om gudarnas natur, en hel del om astronomi, djur och vŠxter. I De officiis och De
legibus tar Cicero Šven upp fšrhŒllandet mellan etik och natur. Fšr att rekonstruera en bild av
Ciceros natursyn mŒste man emellertid Šven gŒ till utsagor som skrivits i fšrbigŒende, eller
kanske i retoriskt syfte. Ibland motsŠger de varandra, ibland inte. Detta skapar problem som
Šr vŠrda att uppmŠrksamma. Fšrutom allmŠnna kŠllkritiska aspekter, som t ex redigering,
censur och avskrivningsfel, 19 finns det nŒgra specifika punkter att ta stŠllning till.
Framfšrallt Šr de relaterade till Ciceros speciella litterŠra metoder.
2.1 Ciceros berŠttarteknik och metod
Ett tolkningsproblem uppkommer genom att Cicero vanligtvis tillŠmpade dialogformen fšr
sina filosofiska verk. Till skillnad frŒn t ex Platon anvŠnde han emellertid inte nŒgot
genomgŒende alter ego fšr att fšra fram sina Œsikter. Huvudpersonerna skiftar istŠllet frŒn bok
till bok och kan vara ryktbara romare ur historien eller vŠnner till Cicero. 20 SvŒrigheten
ligger i att han, i sann akademisk anda, ofta lŠt dessa talesmŠn fritt framfšra sina skilda
stŒndpunkter utan att avslšja var hans egna sympatier lŒg. 21 I mŒnga fall framgŒr Ciceros
Œsikter av sammanhanget, men i vissa bšcker Šr frŒgan pŒ mŒnga punkter šppen. Ett belysande
exempel Šr dialogen De natura deorum, vilken verkar ha funnits i en tidigare version dŠr
Cicero sjŠlv fšrde den akademiska skolans talan. Trots detta avslutar Cicero sin slutgiltiga
version med att pŒstŒ att han ansŒg den stoiska uppfattningen vara den mest
tillfredsstŠllande... 22
2.1.1 Ciceros fšrhŒllande till sina kŠllor
Det kanske allvarligaste problemet Šr att Cicero troligtvis mest bara šversatte och kopierade
bl a numera fšrlorade grekiska verk. Det Šr m a o inte alltid Ciceros egna ord vi lŠser. Han
berŠttar sjŠlv i ett brev att vissa av hans bšcker Šr i det nŠrmaste rena šversŠttningar. 23 Det Šr
ocksŒ vŠrt att pŒpeka att Cicero satte fšrvŒnansvŠrt hšg tillit till vad vi skulle kalla andra
klassens filosofer. Givetvis refererar Cicero ofta till Aristoteles och Platon men lika ofta till
19 Se t ex: Gabba och Turen.
20 En anledning till att lŒta historiska personer tala var att ge pondus Œt framstŠllningen. Att lŠgga orden i munnen pŒ sina samtida
vŠnner var en hedersbetygelse. I De re publica var det dessutom ett medvetet drag av Cicero fšr att undvika att stšta sig med sin samtid.
QFr. III.5; Sen. I.3.
21 Cicero erkŠnde sig till den nya akademien, vars huvudtes (enligt Cicero) var att frŠmst ifrŒgasŠtta och kritisera, inte att komma med
egna slutsatser. (Tusc. IV.47) Cicero skrev emellertid ofta fšrord i eget namn till sina bšcker och ibland sammanfattade han dem
kortfattat. Ex Nat. D. I.1, III.95; Tusc. I.1.
22 Nat. D. III.95. Levine s 20.
23 Att. XII.52. OCD s 237. Topika var enligt Cicero sjŠlv en ren šversŠttning frŒn Aristoteles,(Fam. VII.19) liksom Timaeum var šversatt
frŒn Platon. Ross s 24; Rawson 1975 s 235.
8

- Ciceros uppfattning om mŠnniskan och naturen -
Polemo, Posidonius, Carneades, Chrysippos m fl. 24 Det vŠsentliga ifrŒga om Ciceros natursyn
behšver emellertid inte vara hans sjŠlvstŠndighet som filosof, utan varfšr och pŒ vilket sŠtt
han behandlade sina kŠllor. I inledningen till De finibus bonorum et malorum skriver Cicero,
som om han skulle ha kŠnt pŒ sig eftervŠrldens kritik: "TŠnk om vi inte bara fšljer
šversŠttarnas plikt, utan istŠllet betraktar vad som har sagts av dem, vilka vi granskat, och
tillfogar vŒrt eget omdšme samt utarbetar vŒrt eget arrangemang?" 25
Med dessa kŠllkritiska aspekter i Œtanke faller det sig naturligt att behandla materialet ur
ett hermeneutiskt perspektiv. Genom att ta hŠnsyn till det skriftliga materialet i sin helhet,
kan man, trots svŒrigheterna, nŒ en tillfšrlitlig slutsats. Med kŠnnedom om bl a Cicero som
person, hans filosofiska tillhšrighet samt genom att undvika enstaka sentenser som inte
bekrŠftas pŒ annan plats i hans skrifter, kan man dessutom bŠttre underbygga en tolkning.
2.2 Begreppet natura
Natura Šr ett frekvent substantiv i Ciceros filosofi. Liksom i svenskan finns det olika
betydelser av ordet, vilket kan tŠnkas ge upphov till tolkningsproblem. Fšrutom att betyda
natur, miljš, kan natura bl a Šven anvŠndas fšr att beteckna mŠnniskans eller tingens natur,
alltsŒ beskaffenhet. Till skillnad frŒn svenskan bestŠms emellertid oftast den betydelsen i
latinet av en specificerande artikel, vilket inte alltid framgŒr i en šversŠttning. 26 MŠnniskans
och tingens natur skrivs t ex som: hominis; humana; montis; loci; terrae; rerum natura. Natur i
betydelsen miljš/vŠrldsalltet, skrivs vanligtvis enbart som natura. 27 Natura Šr emellertid
inte bara ett substantiv, det Šr Šven ett begrepp som under antiken rymde flera skilda
filosofiska betydelser. Enklast i detta sammanhanget Šr att lŒta Cicero med egna ord utreda
begreppets filosofiska innebšrd. I bok tvŒ av De natura deorum lŒter han sitt stoiska sprŒkršr,
Balbus, definiera termen pŒ fšljande vis: 28
"Fšrst vill vi kortfattat redogšra fšr vad natura sjŠlv mŒ vara, fšr att det skall kunna
begripas. Ty vissa anser att natura Šr en kraft utan nŒgot fšrnuft (ratio), alstrande
nšdvŠndiga ršrelser i kropparna. Andra menar en kraft begŒvad med fšrnuft och
ordning, framŒtskridande och tydligt utpekande pŒ vilken vŠg och hur den Œstakommer
fšreliggande sak, samt vad den efterstrŠvar. Ingen konst, inget hantverk eller mŠstare
kan efterlikna eller motsvara dess konstfŠrdighet. Men det finns Šven dem som med
termen natura menar hela vŠrldsalltet, sŒsom Epikuros, vilken uppdelar det pŒ sŒ sŠtt:
Allt som Šr i naturen Šr kroppar och tomrum samt det som hŠnder dessa. NŠr vi
(stoiker) dŠremot talar om natura som den bevarande och rŒdande kraften i vŠrlden,
menar vi pŒ intet sŠtt att vŠrlden antingen Šr ett stenblock eller nŒgot liknande utan
inre sammanhang, utan sŒsom ett trŠd eller ett djur, i vilka ingen slump men en ordning
Šr tydlig och som tyder pŒ konstnŠrlig beskaffenhet. " 29
24
Ross s 34. Polemo, athensk filosof omkr 360 f Kr, lŠrjunge till Xenokrates och efter denne akademiens ledare. Ex: Tusc. V.39.
Posidonius frŒn Apameia (135 - 51 f Kr), en av Ciceros lŠrare, stoiker, ex: Nat. D. I.123; Carneades frŒn Kyrene (214-129 f Kr),
akademiker, ex: Nat. D. III.29; Chrysippos frŒn Sol (281-208 f Kr), stoiker, ex: Fin. II.67. Fšr en systematisk genomgŒng av Ciceros
kŠllor, bok fšr bok, se MacKendrick.
25
"Quid, si nos non interpretum fungimur munere, sed tuemur ea, quae dicta sunt ab iis, quos probamus, eisque nostrum iudicium et
nostrum scribendi ordinem adiungimus ?" Fin. I.6-7. Cicero skrev t ex fšrhŒllandevis sjŠlvstŠndigt om politik i De re publica, och han
anpassade šverhuvudtaget filosofin till romersk miljš och fšrhŒllanden, (kulturhistoria i De orator, religion i De divinatione, och moral i
De officiis).Beard s 22.
26
Om inget annat nŠmns Šr alla citat šversatta av fšrfattaren (som har haft god hjŠlp av Ann-Katrin Hansson och Fil. Dr. Magnus
Wistrand till vilka ett stort tack riktas).
27
Enligt Bonniers Latinsk svensk ordbok har Natura (kortfattat) fšljande betydelser. 1. fšdelse, bšrd. 2. natur. a. beskaffenhet, b. natur,
vŠrldsalltet (Šven grundŠmne)
28
€ven om Cicero inte kallade sig sjŠlv stoiker, bšr det pŒpekas att han inte nšdvŠndigtvis stod i nŒgon motsatsstŠllning till dem.
TvŠrtom var han mycket influerad av deras teser och baserade en stor del av sin filosofi pŒ stoiska kŠllor. OCD s 237. Om Q. Lucilius
Balbus vet vi inte mycket, men han verkar ha varit en vŠn till Cicero, se RE Vol VII, s 1640.
29
" Sed quid sit ipsa natura, explicandum est ante breviter, quo facilius id, quod docere volumus, intellegi possit. Namque alii naturam
esse censent vim quandam sine ratione cientem motus in corporibus necessarios, alii autem vim participem rationis atque ordinis
tamquam via progredientem declarantemque, quid cuiusque rei causa efficiat, quid sequatur, cuius sollertiam nulla ars, nulla manus,
nemo opifex consequi possit imitando; /.../ Sunt autem, qui omnia naturae nomine appellent, ut Epicurus, qui ita dividit. omnium, quae
sint, naturam esse corpora et inane, quaeque his accidant. Sed nos cum dicimus, natura constare administrarique mundum, non ita
dicimus ut glaebam aut fragmentum lapidis aut aliquid eius modi nulla cohaerendi natura, sed ut arborem, ut animal, in quibus nulla
temeritas, sed ordo apparet et artis quaedam similitudo." Nat. D. II.82. Epikuros (341-270 f Kr) grundare av den epikurŽiska skolan.
Hans lŠror spreds till romarna frŠmst genom Lucretius (ca 95-55 f Kr), vilken skrev lŠrodikten De rerum natura.
9

- Fredrik Fahlander -
Ciceros definition Šr kortfattad och givetvis summarisk. Det komplexa naturbegrepp som ryms
i ordet natura, Šr lŒng ifrŒn sŒ enkelt att beskriva. Dess ursprung Šr okŠnt, men tankegŒngarna
finns redan hos de fšrsokratiska filosoferna. FrŠmst utvecklas grundbegreppet av Aristoteles
och senare framfšr allt av de stoiska filosoferna. 30
30 Edelstein 1966 s 20. Aage s 231, 236. De populŠraste filosofiska skolorna under Ciceros tid, nŠmnda stoiker och epikurŽer, samt
akademiker, omfattade alla mer eller mindre naturfilosofiska teser. Med termen EpikurŽ menas hŠr Lucretius filosofi i De rerum natura
och grundaren Epikuros teser som de beskrivs av Cicero, t ex i De natura deorum. Stoikerna delas, liksom Akademikerna, vanligtvis upp i
Šldre-, mellersta- och sena/nya skolan. GrŠnserna mellan dessa Šr flytande, men med termen Stoiker menas hŠr framfšrallt den
mellersta, vilken var aktuell under Ciceros tid. Fšr ytterligare information om de olika filosofiska skolorna , se t ex Russel.
10

- Ciceros uppfattning om mŠnniskan och naturen -
11
3
CICEROS NATURVETENSKAPLIGA
V€RLDSBILD
Naturvetenskapen var under antiken en viktig integrerad del av filosofin; bŒde de
epikurŽiska och stoiska filosoferna baserade t ex sina teser pŒ naturvetenskapliga grunder.
Man bedrev ingen nŠmnvŠrd empirisk forskning utan observerade endast naturen och fšrsškte
fšrklara den med teoretiska resonemang. Ciceros naturvetenskapliga vŠrldsbild Šr dŠrfšr
viktig att klarlŠgga eftersom grunden till hans natursyn vilar pŒ hans uppfattning om bl a
universum och tingens sammansŠttning. Det Šr ocksŒ intressant att notera pŒ vilken
naturvetenskaplig grund Cicero baserade sin natursyn, samt hur han avviker frŒn de fšr tiden
allmŠnt rŒdande uppfattningarna.
3.1 Universum och skapelsen
Den romerska filosofin var stora drag en blandning av religion och naturvetenskap. Den
allmŠnna uppfattningen byggde pŒ ett geocentriskt system dŠr mŒnen, solen och de ÓfemÓ
planeterna 31 ršrde sig runt jorden i regelbundna cirklar (se bild 1). Det grekiska ordet,
kosmos, betyder som bekant ordning. Fšljaktligen var ocksŒ tanken om vŠrldsalltets symmetri
och perfektion en fundamental grekisk tanke, vilken framfšrallt stoikerna anammade. €ven
Cicero delade fascinationen šver vŠrldens fullŠndning. Exempel pŒ detta finns bŒde i De
divinatione och Tusculaeane disputationes. 32 Mest utfšrligt beskriver Cicero dock sin syn pŒ
himlakropparnas funktioner och inbšrdes fšrhŒllande i De natura deorum:
"Av dessa (planeterna) Šr solen, vars omkrets mŒnga gŒnger švertrŠffar jorden, runt
vilken den roterar och dŠrtill fullbordar dag och natt genom upp- och nedgŒngar; nyss
nŠrmandes sig men snart dragandes sig tillbaka. TvŒ gŒnger varje Œr ŒtervŠnder den frŒn
de ytterst motsatta ŠndlŠgena; under mellanrummen sammandrar den šmsom jorden i viss
modlšshet fšr att šmsom skifta och gšra jorden fruktbar sŒ att den fšrnšjd skŒdas av
himlen. Och mŒnen, vilken Šr sŒsom matematikerna visat, stšrre Šn halva jorden ršr sig i
samma bana som solen. /.../ I de samma banor som dessa finns stjŠrnorna, vilka vi kallar
vandrare, de bŠrs fram runt jorden och gŒr ocksŒ upp och ned pŒ samma sŠtt, dess ršrelser
Šn pŒskyndar sitt lopp, Šn hejdar sig, och allt som oftast avstannar de helt./.../
Planeterna som med de mest skilda ršrelser verkar i stšrsta harmoni; den hšgsta,
Saturnus, svalkar, Mars, den mellersta, avger hetta, mellanliggande dessa Šr Jovis
(Jupiter), vilken sprider ljus och ŒterhŒllen vŠrme. De tvŒ under Mars lyder solen, vilken
sjŠlv fyller hela sin vŠrld med ljus och upplyser mŒnen, som medfšr att frambringa
befruktning, fšdelse och mognad. Den som inte beršrs av tingens sammankoppling och
naturens harmoniska sammansŠttning till vŠrldens vŠlbefinnande, denne, vet jag sŠkert,
har aldrig nŒgonsin besinnat detta. 33
31 Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. De tre yttersta planeterna Uranus, Neptunus och Pluto var Šnnu inte kŠnda.
32 Ex. Div. II.29;Tusc. I.68.
33 "E quibus sol, cuius magnitudine multis partibus terra superatur, circum eam ipsam volvitur, isque oriens et occidens diem noctemque
conficit et modo accedens, tum autem recedens binas in singulis annis reversiones ab extremo contrarias facit, quarum in intervallo tum
quasi tristitia quadam contrahit terram, tum vicissim laetificat, ut cum caelo hilarata videatur. Luna autem, quae est, ut ostendunt
mathematici, maior quam dimidia pars terrae, isdem spatiis vagatur, quibus sol, .... Isdemque spatiis eae stellae, quas vagas dicimus,
circum terram feruntur eodemque modo oriuntur et occidunt, quarum motus tum incitantur, tum retardantur, saepe etiam
insistunt./.../quarum tantus est concentus ex dissimillimis motibus, ut, cum summa Saturni refrigeret, media Martis incendat, his

Ve
Me
So
- Fredrik Fahlander -
Bild 1. VŠrldsalltet som det beskrivs av Cicero. Systemet Šr identiskt med Herakleides frŒn Pontus
(ca 388- 315 f Kr) epicykliska teori om universum; han fšrklarade Venus och Merkurius
oregelbundendna ršrelser med att de kretsade runt solen. 34 (Baserat pŒ Aages Ideernes historia s
122).
FramstŠllningen fšljer i stora drag stoiska doktriner och Šr tidstypisk. Det fšrekommer ett
flertal andra utfšrligare astronomiska liknelser i De natura deorum, vilket dels visar pŒ
Ciceros kunskap om Šmnet, men det framgŒr ocksŒ att han i stort delar sin samtids
vetenskapsuppfattning. 35
Det utmŠrkande i Ciceros kosmologi Šr istŠllet hans syn pŒ skapelsen. Han skiljer sig dŠr
frŒn sin tids rŒdande uppfattningar. De stoiska filosoferna t ex ansŒg att vŠrldsalltet var det
mest signifikanta beviset fšr gudarnas existens, de t o m menade att universum var gud. Allt i
universum verkade fšr dem ha sin givna plats och funktion. En sŒdan perfektion, menade
stoikerna, kunde inte upptrŠtt slumpvis utan mŒste ha skapats av en intelligent och
gudomlig kraft. 36 EpikurŽerna i sin tur ansŒg istŠllet att universum skapats av "fria atomer".
Med hjŠlp av gravitationskrafter skulle atomer ha samlats och format himlakropparna. 37
Ciceros uppfattning om skapelsen hamnar nŒgonstans mitt emellan dessa skilda teser.
interiecta Iovis inlustret et temperet infraque Martem duae soli oboediant, ipse sol mundum omnem sua luce compleat ab eoque Luna
inluminata graviditates et partus adferat maturitatesque gignendi. Quae copulatio rerum et quasi consentiens ad mundi incolumitatem
coagmentatio naturae quem non movet, hunc horum nihil umquam reputavisse certo scio. Nat. D. II.102-104, 119. StjŠrnorna befann
sig enligt Cicero i aetern, vŠrldsalltets yttersta grŠnsomrŒde, dŠr de kretsade i lika perfekta cirklar.
34
Man brukar traditionellt tillskriva Herakleides denna "upptŠckt", men Lloyd pŒpekar att det egentligen Šr mycket ovisst om det
fšrhŒller sig sŒ. Lloyd s 54.
35
Cicero kŠnde troligtvis till Aristarchos frŒn Samos (3:e Œrhundradet f Kr) heliocentriska teori, Œtminstone via Archimedes (se Tusc.
I:63), men ansŒg det allmŠnt vedertagna geocentriskta systemet som mer trovŠrdigt. Singer s 66ff. Aare s 122.
36
Nat. D. II.87.
37
Ross s 37. (Se Šven Lucr. V.1ff).
12
Sa
Ju
Ma
MŒ
Jo

- Ciceros uppfattning om mŠnniskan och naturen -
EpikurŽernas atomlŠra avfŠrdar han som rent nonsens. Stoikernas kosmologi accepterade han
i stort, men han vŠnde sig kraftigt mot tanken pŒ en gudomlig skapelse. 38 €ven Cicero tyckte
vŠrlden var fantastisk. "SŠkert Šr, att inget av alla ting Šr bŠttre Šn universum, inget Šr mer
framstŒende, inget Šr skšnare; inte heller kan nŒgot tŠnkas vara bŠttre.", sŠger han, men slŒr
fast att universum varken Šr gud eller skapad av densamme. 39 Enligt Cicero agerar naturen
efter egna impulser. Det Šr varken "fria atomer" eller gudar, utan naturkrafterna gravitation
och ršrelse som skapat och styr vŠrlden. 40
3.2 Jorden och dess resurser
Jorden var mittpunkten i Ciceros kosmologi och var fšljaktligen Šven den mest betydelsefulla
planeten. Uppfattningen om den perfektion som han ansŒg rŒda i universum Œterspeglades
ocksŒ i synsŠttet pŒ jorden och dess ekologiska system. I De natura deorum illustrerar Cicero
vŒr planet pŒ fšljande vis:
"Fšrst och frŠmst mŒ hela jorden betraktas, placerad i mitten av vŠrlden; en fast
och klotformad kropp som i alla avseenden samlat sig sjŠlv med hjŠlp av sin
gravitation. KlŠdd med blommor, šrter, trŠd och markens gršdor, vilka alla Šr av
otrolig mŒngfald och fŠrgas av stŠndigt ny brokighet. LŠgg dŠr till outsinliga svala
kŠllor, klara genomskinliga floder, bankar beklŠdda med stšrsta gršnska, grottors
ihŒliga djup, ojŠmna stenblock, hšga berg som reser sig och oŠndliga slŠtter. LŠgg
alltjŠmt till dolda Œdror av guld och silver samt marmor i obegrŠnsad mŠngd." 41
Citatet speglar vŠl den vŠrldsbild som vi mšter pŒ andra platser i hans skrifter. Jorden synes
honom som ett i det nŠrmaste komplett konstverk; skapat av naturen, fšr mŠnsklighetens
fromma. Det framgŒr tydligt av Ciceros filosofi, att han delade den stoiska synen dŠr jorden
uppfattas som en outtšmlig tillgŒng fšr mŠnniskoslŠktet. Ytterligare exempel pŒ en sŒdan
uppfattning finner vi t ex i De officiis och i De legibus. I den sistnŠmnda skriver han bl a:
"DŠrfšr har naturen frikostigt givit i šverflšd mŒnga ting till mŠnniskornas bekvŠmlighet
och bruk; detta som frambringats har givits oss avsiktligt och mŒ inte ses hŠrstamma endast
av en slump." 42
Liksom Aristoteles ansŒg Cicero att alla jordiska ting var uppbyggda av elementen jord,
luft, vatten, eld samt aeter. 43 Vissa av grundelementen, ansŒg han, fšrhšll sig till varandra i
ett cyklist system: Jord, som var det lŠgsta, gav vatten, vilket i sin tur gav luft som slutligen
švergick i aeter. Processen omvŠndes sedan och bšrjade om pŒ nytt. 44
Systemet motsvarar inte direkt vŒr naturvetenskapliga uppfattning, men teorin om
elementens inbšrdes fšrhŒllande, ledde ŠndŒ Cicero till en i huvudsak riktig bild av vattnets
kretslopp i naturen; han fortsŠtter nŠmligen:
"Den vid havet nŠrgrŠnsande luften undergŒr dŠrefter vŠxlingarna mellan dag och natt. Den bŠrs
dŠrpŒ uppŒt, vitt utbredd och fšrtunnad, den samlas sedan ihop och fšrtŠtas till regnmoln och
sammandragande fuktighet befordrar den sedan vŠxtligheten pŒ jorden med regn; den frambringar
dessutom vindar genom att flyta hit och dit." 45
38 Nat. D. II.93. Harris s 30. Goar s 115.
39 Nat. D. III.23-26. "Atqui certe nihil omnium rerum melius est mundo nihil praestabilius, nihil pulcrius, nec solum nihil est, sed ne
cogitari quidem quiequam melius potest." Nat. D. II.18.
40 Acad. II.121. Nat. D. III.27-30.
41 "Ac principio terra universa cernatur, locata in media sede mundi, solida et globosa et undique ipsa in sese nutibus suis conglobata,
vestita floribus, herbis, arborius, frugibus, quorum omnium incredibilis multitudo insatiabili varietate distinguitur. Adde huc fontium
gelidas perennitates, liquores perlucidos amnium, riparum vestitus viridissimos, speluncarum concavas altitudines, saxorum
asperitates, inpendentium montium altitudines inmensitatesque camporum; adde etiam reconditas auri argentique venas infinitamque
vim marmoris." Nat. D. II.98.
42 "Itaque ad hominium commoditates et usus tantam rerum ubertatem natura largita est, ut ea, quae gignuntur, donata consulto nobis,
non fortuito nata videantur, nec solum ea, "Leg. 1.25. Se Šven Off. I.51; Tusc. I.69f. Nat. D. II.154. (Jfr Nat. D. II.133).
43 Tusc. I.22, 65. Se Šven Linde s 102.
44 Nat. D. III.31. (Jfr Nat. D. II.84). Kretsloppet borde, enligt Cicero, pŒgŒ i oŠndlighet, eller i vilket fall under en vŠldigt lŒng tid.
45 "Exin mari finitumus aer die et nocte distingitur, isque tum fusus et extenuatus sublime fertur, tum autem concretus in nubes cogitur
umoremque colligens terram auget imbribus, tum effluens huc et illuc ventos efficit." Nat. D. II.101. Lucretius fšrklarar kretsloppet bŠttre
i Lucr. V.r 265-274, vilken Cicero med stor sannolikhet hade lŠst (Se QFr. II.9) och kanske t o m publicerat. Det femte elementet, aeter,
fanns i vŠrldsalltets grŠnsomrŒde, den plats dŠr planeter och stjŠrnor vistades.
13

3.2.1 VŠxterna
- Fredrik Fahlander -
VŠxtligheten pŒ jorden var allmŠnt sedd som den lŠgsta formen av liv. Den var naturligtvis
ŠndŒ den viktigaste delen av nŠringsfŒnget under antiken och var pŒ sŒ vis fšremŒl fšr stort
intresse. Under Ciceros tid var jordbruket vŠlutvecklat; de romerska bšnderna anvŠnde sig av
bŒde plog och vŠxlingsbruk samt gšdde och bevattnade jorden. 46 VŠxtligheten och jordbruket
Šr inga Šmnen som Cicero vanligtvis uppehŒller sig vid, men ett exempel hittar vi i Cato
maior de senectute:
"NŠr den (jorden) tagit emot det sŒdda fršet i sitt mjuka och uppluckrade skšte hŒller den det fšrst dolt,
dŠrefter mjukar den upp kornet sedan det vŠrmts av dess Œngor och tryck, och lockar fram ur det ett
spirande gršnt anlag som stšder sig pŒ rottrŒdar, sŒ smŒningom vŠxer det till sig, skjuter upp pŒ ett
ledat skaft, och omsluts av skidor nŠr det bšrjar bli fullvuxet; nŠr det kommer fram ur dem visar sig
sŠden, ordnad i ax och skyddad mot smŒfŒglarnas angrepp med en mur av agnar". 47
Avslutningen Šr typisk fšr Cicero. Han pŒpekar gŠrna vad han sŒg som naturens
uppfinningsrikedom och sinne fšr praktiska detaljer. Att alla vŠxter krŠver vatten och nŠring
fšr att gro och vŠxa var Cicero helt pŒ det klara med. Det finner vi exempel pŒ i bŒde De
natura deorum och Cato maior de senectute m fl. Under antik tid var man emellertid inte
medveten om alla av vŠxternas primŠra behov. I Ciceros skrifter framgŒr det att inte heller
han kŠnde till solljuset livsviktiga betydelse fšr vŠxternas fotosyntes. Han Šr dŠrfšr
omedveten om vŠxtlighetens viktiga funktion som "jordens lungor", d v s att omvandla
koldioxiden i luften till syre. 48
3.2.2 MŠnniskan och djuren
€ven i djurens vŠrld finner Cicero samma genomtŠnkta ordning som i universum; de flesta djur
har sin funktion att fylla och sin speciella miljš att leva i. Naturen, menar han, har sett till
att djuren har hamnat dŠr de passar bŠst, somliga i vatten, andra i luften eller pŒ land. De
har dŠr utformats att passa sin miljš utan onšdiga organ. Cicero hŠvdar dessutom att de Šr
lŒsta till sitt ursprung och inte kan švergŒ frŒn ett element till ett annat. 49
Djur anvŠnds flitigt av Cicero fšr att exemplifiera utsagor i hans filosofi. De Šr enligt
honom en del av naturen och Šr exempel pŒ dennas mŒngsidighet och stora
uppfinningsrikedom. Cicero skiljer inte mŠnniskan frŒn djuren 50 men han gšr ŠndŒ en viktig
distinktion dem emellan. Den fundamentala skillnaden Šr, enligt Cicero, att vi har begŒvats
med ratio et oratio (fšrnuft och talfšrmŒga). 51 Ratio Šr, enligt Cicero, anledningen till ett
flertal egenskaper unika fšr mŠnniskan. Vi har exempelvis en šnskan att leva med och
uppskatta andra. Vi hyser kŠrlek till vŒr avkomma, slŠkt och vŠnner, vilket djuren endast
gšr fšr att skydda sitt fortbestŒnd. 52 De mŠnskliga sinnena Šr ocksŒ bŠttre utvecklade Šn
djurens; Cicero tror inte att djur kan se skšnhet eller kŠnna kŠrlek och harmoni. 53 Att vissa
djur ŠndŒ ibland tillsynes kan bete sig mŠnniskolikt, fšrklarar Cicero med att de av naturen
fŒtt en sjŠlvbevarelseinstinkt:
46 Hughes s 116. Sallares s 34. Cicero kŠnde Šven till t ex ympningstekniken. Sen. I.53-55.
47 "Quae cum gremio mollito ac subacto sparsum semen excepit, primum id occaecatum cohibet, ex quo occatio, quae hoc efficit
nominata est, deinde tepefactum vapore et compressu suo diffundit et elicit herbescentem ex eo viriditatem, quae nixa fibris stirpium
sensim adulescit culmoque erecta geniculato vaginis iam quasi pubescens includitur; ex quibus cum emersit, fundit frugem spici ordine
structam et contra avium minorum morsus munitur vallo aristarum." Sen. I.51. (…vers T Jansson, Jansson s 55f). Cicero vet ocksŒ att
berŠtta att vŠxtens nŠring sugs upp av rštterna och vidarebefodras genom dess stjŠlk (Nat. D. II.120).
48 Nat. D. II.135f. Luft ansŒgs som ett enhetligt grundŠmne. FšrhŒllandet mellan t ex koldioxiden i djurens utandningsluft och vŠxternas
behov av denna var m a o okŠnt begrepp under antiken. Fotosyntesen som begrepp upptŠcktes fšrst under 1800-talet.
49 Tusc. V.38.
50 Leg. I.22
51 Tusc. IV.31; Leg. I.22. Wood s 74.
52 Off. I.12-14
53 En fšljd av detta resonemang leder Cicero till att, i den mŒn han trodde pŒ sjŠlens odšdlighet, anse det i sŒ fall endast vara ett
mŠnskligt privilegium. Tusc. V.38; Leg. I.24.
14

- Ciceros uppfattning om mŠnniskan och naturen -
"Fšrst har alla slŠkten av levande varelser begŒvats av naturen fšr att de mŒ sšrja fšr sig till liv och
lem; att undvika det vilket synes dem vara skadligt och sška samt anfšrskaffa det nšdvŠndiga fšr att
vara vid liv; sŒvŠl bete som skydd, liksom švrigt av samma slag." 54
Det intressanta i Ciceros syn pŒ relationerna mellan mŠnniskan och djuren Šr att han skiljer
mellan "nyttiga" djur och "onyttiga" vilddjur. 55 Med nyttiga djur menar han endast de som Šr
till gagn fšr mŠnniskan. Cicero prisar det sŠtt, pŒ vilket man tidigare utforskat hur djuren
bŠst kunde anvŠndas; vissa farliga dšdades och andra domesticerades eller nyttjades pŒ
andra sŠtt. Ciceros zoologiska uppfattning visar m a o Šven den pŒ tydliga influenser av
stoisk filosofi. 56 Han ansŒg liksom de att djuren var skapade fšr mŠnniskans bŠsta, vissa att
anvŠndas fšr transporter (hŠst), vissa till Œkerbruk (oxe), andra har egenskaper som passar
till jakt och vakt (hund). 57 I De officiis citerar han Chrysippos och fastslŒr att mŠnniskan
har rŠtt att utan fšrbehŒll anvŠnda djur pŒ det sŠtt hon anser bŠst. 58 I praktiken kan
emellertid Cicero ha haft en mer human instŠllning Šn vad som framkommer i hans
filosofi. 59 Under tiden fšr sitt stŒthŒllarskap i Cilicien fick Cicero upprepade fšrfrŒgningar
av Caelius 60 om att sŠnda pantrar till cirkusarna i Rom. Han hade ingen rimlig anledning att
neka honom, men han svarade ŠndŒ efter att lŠnge undvikit frŒgan:
"Vad dina pantrar betrŠffar bedrivs den saken pŒ min befallning med all iver av jŠgarna, men det Šr
mŠrkvŠrdigt ont om dem och de som finns kvar pŒstŒs beklaga sig hŠftigt šver att det i min provins
sŠtts fšrsŒt enbart fšr dem. Det sŠgs att de har beslutat att utvandra till Carien frŒn min provins.
Emellertid bedrivs jakten nitiskt framfšrallt av Patiscus. Du skall erhŒlla sŒ mŒnga som vi fŒr tag pŒ,
men hur mŒnga det blir Šr jag totalt okunnig om." 61
Ciceros speciella ironi Šr omisskŠnnlig. NŒgra pantrar kom sŒ vitt man vet aldrig till Rom
under Ciceros tid i Cilicien. 62
54 " Principo generi animantium omni est a natura tributum, ut se, vitam corpusque tueatur, declinet ea, quae nocitura videantur,
omniaque, quae sint ad vivendum necessaria, anquriat et paret, ut pastum, ut latibula, ut alia generis eiusdem." Off. I.11. Se Šven Nat.
D. II.124f.
55 Cicero vŠrderar vissa djur "hšgre" Šn andra. Bland vissa fŒglar sŠger han sig t ex se tecken pŒ tillgivenhet och andra djur synes
honom kapabla att sšrja och sakna en vŠn. Det djur som allmŠnt ansŒgs stŒ nŠrmast mŠnniskan var elefanten, i vilkens sinnelag man,
enligt Cicero, skšnjde ett slags slŠktskap med mŠnskligheten. Fin. II.109-110, Fam. VII.1.
56 Edelstein 1966 s 32. Hughes s 95.
57 Tusc. I.69. Leg. I.25.
58 Fin. III.67, Off. II.14. Cicero tillfšr šverhuvudtaget ingenting nytt inom zoologin, utan stšder sig enbart pŒ sina kŠllor. Enligt Cicero
sjŠlv, baserar han sig frŠmst pŒ Aristoteles (Nat. D. II.125), men Šven pŒ Speusippos (Platons svŠrson som tog šver akademien efter
honom), Xenokrates (vilken eftertrŠdde Speusippos) och dennes eftertrŠdare Polemo. Tusc. V.39.
59 Fam. VII.1. I praktiken verkade Cicero inte haft mycket kontakt med djur. Ingenting tyder t ex pŒ att han Šgde nŒgot husdjur och han
kommenterar šverhuvudtaget inte den typen av relation.
60 Caelius Rufus (82-48 f Kr) romersk Šmbetsman. Han var folktribun Œr 52 f Kr.
61 " De pantheris, per eos, qui venari solent, agitur mandatu meo diligenter; sed mira paucitas est, et eas, quae sunt, valde aiunt queri,
quod nihil cuiquam insidiarum in mea provinca, nisi sibi, fiat; itaque constituisse dicuntur in Cariam ex nostra provincia decedere. Sed
tamen sedulo fit, et in primis a Patisco. Quidquid erit, tibi erit; sed, quid esset, plane nesciebamus." Fam. II.11. (švers Sjšgren G, Sjšgren
s 211). Se Šven Fam. VIII.6, VIII.9, Att. V.21 och VI.1. Patiscus var en romersk eques (riddare) och affŠrsman i Cilicien under tiden fšr
Ciceros stŒthŒllarskap (52 f Kr)
62 Det sannolikt tyngst vŠgande skŠlet fšr att vŠgra Caelius begŠran redovisar Cicero i Att VI.1. Han fšrklarar dŠr att det var emot
hans principer att lŒta staten bekosta ett sŒdant evenemang. Bristen pŒ tillmštesgŒende kan ocksŒ bero pŒ att Cicero ogillade ŠndamŒlet
med panterjakten. Han kritiserade nŠmligen cirkusspelen fšr bl a dess brutalitet. Fam. VII.1; Off. II.57.
15

- Fredrik Fahlander -
4
M€NNISKAN OCH NATUREN
Enligt Ciceros naturvetenskapliga uppfattning var natura en drivande kraft som skapat och
styr vŠrlden. Det Šr en central tes i Ciceros filosofi som fšrutom i De natura deorum Šven
Œterfinns i bl a De legibus, De re publica och De inventione. 63 Perfektionen i naturens vŠrld
ansŒg dessutom de stoiska filosoferna vara ett fšredšme fšr mŠnniskornas handlingar. 64 Man
ville pŒ sŒ vis integrera mŠnniskan i det gudomliga kosmos. Cicero visar i fšljande citat frŒn
De finibus bonorum et malorum att han delade den uppfattningen:
"Samma Šra har inte utan orsak tilldelats naturlŠrorna. DŠrfšr bšr var och en som skall leva i
enlighet med naturen mŒ gšra detta utifrŒn hela vŠrlden och det sŠtt som den Šr styrd. Inte kan nŒgon
rŠtt dšma gott frŒn ont utan att ha lŠrt kŠnna hela naturens plan och gudarnas liv; inte heller om
mŠnniskans natur Šr i harmoni med universum." 65
Tanken om naturen som en fšrebild fšr mŠnskligt leverne hade tidigare uttalats av t ex Polemo
och tanken kom med tiden att ingΠi stoisk filosofi. 66 Det var m a o ingen ny tanke Cicero
framlade, men det Šr i vilket fall intressant att se pŒ vilka sŠtt han menade att naturlagarna
kunde tillŠmpas i det sociala livet.
4.1 Naturen som etisk fšrebild
Redan i sin fšrsta bok, De inventione (ca 80 f Kr), framhŒller Cicero sambandet mellan natur
och moral, vilket Šr ett genomgŒende tema i hela hans filosofiska produktion. 67 Ett belysande
exempel pŒ detta Šr De legibus, dŠr Cicero beskriver de lagar han ansŒg att den romerska
republiken borde styras efter. En stor del av boken upptas av naturfilosofi. 68 Cicero menar att
det i diskussionen om lagarna som naturens gŒvor till mŠnniskorna framtrŠder tydligast, men
ocksŒ det faktum att naturen Šr kŠllan till rŠttvisa. 69 I fšrsta och andra boken av De legibus
fšrtydligar han argumentet: Fšr det fšrsta, menar han, har naturen begŒvat mŠnniskan med
ratio et oratio, vilket Šr en fšrutsŠttning fšr social samvaro. Fšr det andra har naturen ocksŒ
skapat en materiell grogrund fšr ett samhŠlle med ett šverflšd av material, djur och
vŠxtlighet. 70
Det Cicero fšresprŒkar i sin etik och statslŠra Šr vad som senare skulle komma att kallas
naturrŠtt. 71 Han ger sken av att vara fullt švertygad om dess giltlighet. Liksom en švertygat
kristen mŠnniska ibland vill pŒstŒ, att de tio budorden Šr alla lagar vi behšver, menar Cicero i
63 Se t ex. Inv. Rhet. II.160, Rep. III.33, Leg. I.28.
64 I bok II av Natura deorum beskriver Cicero hur naturen av stoikerna Šven ansŒgs vara ett estetiskt fšredšme. Han citerar bl a Zenons
(frŒn Kition) teser om naturen som en kreativ eld och lŠrare av alla konster. Allt naturen skapat pŒ jorden vŠrderades sŒ konstnŠrligt
šverlŠgset att ingen konstnŠr eller hantverkares arbeten kunde efterlikna dess konstfŠrdighet. Nat. D. II.57, 81. Huruvida Cicero delade
denna uppfattning Šr plausibelt, men inte sjŠlvklart (se t ex Nat. D. III.27).
65 "Physicae quoque non sine causa tributus idem est honos, propterea quod, qui convenienter naturae victurus sit, ei proficiscendum est
ab omni mundo atque ab eius procuratione. Nec vero potest quisquam de bonis et malis vere iudicare nisi omni cognita ratione naturae et
vitae etiam deorum, et utrum conveniat necne natura hominis cum universa." Fin. III.73. (Jfr Off. I.100).
66 Fin. II.34.
67 Inv. Rhet. II.160; Se Šven Ciceros sista verk Off. I.22. (Officiis publicerades antagligen 44 f Kr.)
68 Kjeldsen s 12. (Leg. bok I, inledningen av bok II).
69 Leg. I.16, 28.
70 Leg. I.25-26.
71 Se t ex Forums Filosofilexikonet Kšpenhamn 1993 (1983) s 387.
16

- Ciceros uppfattning om mŠnniskan och naturen -
princip att naturens lagar fyller samma funktion. I De re publica formulerar han"ius naturae"
pŒ fšljande vis:
"Det Šr fšrvisso sant att den rŠtta lagen Šr fšrnuft (ratio) i šverensstŠmmelse med naturen; utbredd i
allt, ofšrŠndelig och evig, kallar den till plikt genom befallningar och avskrŠcker frŒn ont genom
fšrbud. Lika lite som den befaller eller fšrbjuder de goda fšrgŠves, lika lite beršr den de onda genom
befallningar eller fšrbud. Det Šr inte tillbšrligt att Šndra denna lag, inte heller Šr det mšjligt att
avskaffa nŒgot ur den, inte heller kan den upphŠvas helt." 72
I enlighet med den Šldre stoiska skolan teser, menar Cicero av allt att dšma att naturen talar
genom mŠnniskans fšrnuft. 73 Han fšrklarar dock aldrig nŠrmare hur dess befallningar och
fšrbud tar sig uttryck. Det Šr dŠrfšr svŒrt att skapa en helhetsbild av vad ett samhŠlle, styrt
av denna lag, i realiteten skulle ta sig i uttryck. 74 Kampen mot moraliskt degeneration Šr dock
ett omrŒde dŠr han menar att naturrŠtten Šr tillŠmpbar. NŠr Cicero skriver i De officiis att
naturens lag fšrbjuder mŠnniskan att ška sin rikedom och vŠlstŒnd pŒ andras bekostnad, kan
det tolkas som ett angrepp pΠden girighet och det ekonomiska vinstintresse som, enligt Cicero,
blev ett alltmer framtrŠdande romersk sŠrdrag under det sista Œrhundradet f Kr. 75
4.1.1 Den "politiska" naturen
Det Šr inte fšrvŒnande att Cicero, som huvudsakligen var Šmbetsman till yrket, Šven anvŠnde
naturfilosofin i ett politiskt perspektiv. I De re publica formulerar han en kort, men viktig
sentens, som i teorin ger naturfilosofin en realpolitisk innebšrd: "Ser vi inte att herravŠldet
givits av naturen sjŠlv Œt det som Šr bŠst, till de svagas stora fšrdel?". 76 PŒ sŒ vis anvŠnder
Cicero naturfilosofin till att rŠttfŠrdiga dels Roms šverhšghet, dels det republikanska
statsskicket och det aristokratiska styrelsesystem han fšresprŒkade. Om detta var en
medveten tanke hos Cicero mŒ vara osagt, men det Šr onekligen en konsekvens av hans
resonemang. I švrigt innebŠr dock inte Ciceros naturfilosofi nŒgra direkta politiska
stŠllningstaganden. I hans filosofi som helhet finns dŠremot ibland anspelningar pŒ de
samtida fšrhŒllandena. I De officiis kritiserar han exempelvis Crassus (112-53 f Kr) och
Caesar (100-44 f Kr). 77
Ciceros tillŠmpning av naturen som fšredšme fšr lag och politik kan tyckas bŒde mŠrklig och
fšrvirrande. Han utvecklade och preciserade aldrig en total syntes varken av sitt etiska eller
politiska resonemang. 78 Bristerna kan vara resultatet av att han okritiskt fšljde sina kŠllor,
men det behšver inte nšdvŠndigtvis fšrhŒlla sig pŒ det viset. En intressant fšrklaring Šr att
Cicero tog fšr givet att hans lŠsare fšrstod vad som menades, samt att de i stort delade hans
naturfilosofiska uppfattning. 79 Vissa utsagor om naturens fšrmŒgor kan dŒ lŠtt tolkas som i
huvudsak retoriska till sin karaktŠr, i syfte att stšdja ett argument.
4.1.2 Mystiken i naturfilosofin
72 "Est quidem vera lex recta ratio naturae congruens, diffusa in omnes, constans, sempiterna, quae vocet ad officium iubendo, vetando a
fraude deterreat; quae tamen neque probos frustra iubet aut vetat nec improbos iubendo aut vetando movet. Huic legi nec obrogari fas est
neque derogari ex hac aliquid licet neque tota abrogari potest, "Rep. III.33. (jfr Leg. II.8.)
73 Senare stoiker (t ex Seneca) ansŒg att naturen Šven talade genom samvetet. Edelstein s 83f. Mera allmŠnt om fšrhŒllandet mellan
romersk lag och natur, se Schulz s 35ff.
74 Wood anser sig dock urskilja fyra moraliska huvuddrag ur Officiis:
"(1) Not to injure others physically without cause; (2) to respect private and common property; (3) to fullfill obligations for which our
word has been pledged; and (4) to be kind and generous to others, according to their worth and our means." Wood s 76. (Baserat pΠt ex:
Off. I.15, 20, 23, 42-45).
75 Off. III.22. Amic. I.64, Sallustius (ca 86-35 f Kr) instŠmmer ocksŒ angŒende detta. Cat. I.3,5.
76 "An non, inquit, cernimus optimo cuique dominatum ab ipsa natura cum summa utilitate infirmorum datum ?" Rep. III.37 (jfr Šven
Amic. I.19). Cicero tillŠgger dock att de fattiga inte skall vara rŠttslšsa men att de Œ andra sidan inte heller bšr avundas bŠttre
bemedlades rikedom. Off. II.85.
77 Rawson 1975 s 247. €ven Gabba betonar Officiis politiska innehŒll. Gabba s 62f. Ett belysande exempel pŒ indirekt polemik Šr Laelius,
De amicitia, vilken enligt Cicero sjŠlv Šr en bok om vŠnskap frŒn en vŠn till en annan. Boken kan dock ses, med kŠnnedom om tidens
politiska fšrhŒllande, som kritik mot girighet, maktbegŠr och brist pŒ heder i politiken. Cicero antyder detta i t ex: Amic. I.43, 51-52, 63,
77. Generellt kan ocksŒ Ciceros ihŠrdiga kritik av epikurisk filosofi tolkas som riktad mot Caesar och populares, (jfr Fam. XV.16), vilka
till stšrre delen erkŠnde sig till Epikuros lŠra. Rawson 1985 s 95.(Jfr Fuhrmann s 212). Se Šven kap 5.
78 Wood s 74. Rawson 1975 s 240.
79 Se kap 5.1.2.
17

- Fredrik Fahlander -
En annan fšrklaring till bristen pŒ koherens i Ciceros filosofi stŒr att finna i den teologiska
aspekten av naturfilosofin. Cicero tenderar att se naturen som en slags medveten organism. Ett
vŠsen med en inneboende vishet och ett logiskt mšnster, vilket han bl a anser vara ett utmŠrkt
fšredšme fšr mŠnniskan. Det Šr inte svŒrt med ovanstŒende i Œtanke att lŠsa in religišsa
aspekter i Ciceros naturfilosofi. Han antyder sjŠlv ibland en tveksamhet om fšrhŒllandet
mellan gud och naturen. 80 Det Šr dŠrfšr lŠtt, om Šn felaktigt, att sammanblanda Ciceros
fascination fšr naturen med religišs dyrkan.
Den stoiska filosofin som tankegŒngarna ursprungligen kom ifrŒn, kunde bŠttre fšrklara
sammanhangen. Stoikerna menade att naturen Šr gud, eller Œtminstone Šr styrd av gudarna. 81
Cicero ville emellertid inte tillskriva naturen nŒgon ratio och fšljdaktligen ingen gudomlig
status. 82 Han var heller inte nŒgon djupt troende mŠnniska. I den mŒn han trodde pŒ
gudomligheter var det i sŒ fall med statens intressen i fšrgrunden. 83 Cicero accepterade aldrig
stoicismens metafysiska teser, utan var mycket kritisk till astrologi, fšrutsŠgelser och konsten
att tolka gudarnas vilja. 84 Han avfŠrdade hŠrigenom en av stšttepelarna i den stoiska
naturfilosofin, pΠvilken han baserade sina naturvetenskapliga och filosofiska teser, utan att
ersŠtta den med ett profant alternativ.
4.2 MŠnniskan i naturen
Cicero uppskattade att vistas i den oršrda naturen, det framgŒr framfšrallt av brevsamlingen.
Han beskriver dŠr hur skog och mark ger honom ro och avkoppling frŒn problem och arbete. 85
Den allmŠnna romerska natursynen kan šverlag karakteriseras av sŒdan nyfikenhet och
uppskattning. Det fanns praktiska anledningar till intresset; jorden och dess resurser var ju i
fšrsta hand den primŠra nŠringskŠllan. 86
Med sina teser om en universell naturrŠtt ger Cicero i sin filosofi intrycket av att bŒde beundra
och respektera naturen. Framfšrallt betonar han dess perfektion och fšrmŒga att ordna jorden
till en logisk enhet. Det Šr dŠrfšr intressant att se nŠrmare pŒ vilka krafter och lagar han
trodde upprŠthšll vŠrldsordningen, samt framfšrallt: Vilken praktisk roll menade han att
mŠnniskan spelade i detta system?
4.2.1 Den eviga vŠrldsordningen
Under antik tid uppfattade man universum som ofšrstšrbart och evigt. Dessa tankar delades av
de flesta filosofiska skolorna och har sina rštter i arkaisk grekisk tid. 87 Det var egentligen
bara stoikerna som kunde tŠnka sig att vŠrlden en gŒng kanske skulle gŒ under, men bara i ett
fšrlopp oberoende av mŠnniskans pŒverkan. 88 Som vi sett av Ciceros naturvetenskapliga
80 Se t ex Sen. I.5,40; Tusc. I.118.
81 Russel s 295.
82 Nat. D. II.133.
83 Wilkinson s 93f. Goar s 111; Harris s 32. Se Šven Beard s 31, 39; Walbank s 136 och Nat. D. I.70. FrŒgan om Ciceros religiositet Šr
svŒrbesvarad. I breven finns t ex endast en religišs anmŠrkning ršrande offer till husgudarna (Fam. XIV.7). Cicero tillhšrde visserligen de
16 augurerna (teckenskŒdare) men frŠmst p g a den Šrorika titeln (Fam. XV.4). Offentligt fšrsvarade han statsreligionen, t ex i sina tal. I
De Legibus ger han en fšrklaring till detta. Han ansŒg att medborgarna mŒste švertalas att det finns gudar som skšter allt och Šr till fšr
mŠnniskan, att de observerar varje persons och karaktŠr, dess goda och onda gŠrningar. (Leg. II.15). Cicero ansŒg att det enda som
kunde behŒlla folkets moral och laglydighet, var fruktan fšr allseende gudar som bestraffade varje missgŠrning (Nat. D. I.2-4).
84 Fuhrmann s 229.
85 Att. II.6; XII.9; IVX.13. (Se Šven Amic. I.68 och Leg. I.21, II.1-2).
86 Hughes s 87f samt s 92. Cicero antyder emellertid att synen pŒ naturen i grunden ŠndŒ var krass. I De natura deorum menar hans
epikurŽiska sprŒkršr, Gaius Velleius, att den allmŠnna uppfattningen om glŠntor, fŠlt och boskap byggde pŒ sjŠlviska intressen. De var
endast uppskattade fšr vad de producerade Œt mŠnniskan. Nat. D. I.122. I bok II beskriver Cicero ocksŒ en stoisk uppfattning om bl a fŒr
som enbart ullproducenter och svin som lŠttskštta matfšrrŒd fšr mŠnniskans bruk. (Nat. D. II.158-160). Vad Cicero sjŠlv ansŒg om dessa
synpunkter Šr inte sjŠlvklart; han lŒter t ex inte akademikern Cotta bemšta dem i bok III.
87 Varken t ex Platon (429 - 347 f Kr) eller Aristoteles (284 - 322 f Kr) trodde att vŠrlden kunde fšrstšras. Skillnaden dem emellan var
framfšrallt att Aristoteles ansŒg vŠrlden vara skapad och odšdlig medan Platon menade att den visserligen var evig men ej skapad.
Beagon s 16.
88 Stoikernas teori byggde pŒ ett slags kretslopp av "Œngor". De menade att stjŠrnorna gšds av Œngor frŒn jorden, vilka med hjŠlp av
solen stiger frŒn fŠlten och haven till aetern. NŠr stjŠrnorna berikats vŠnder Œngorna tillbaka igen och ett nytt kretslopp pŒbšrjas, med
ingen eller mycket liten massfšrlust. Om Œngorna till slut skulle fšrbrukas, och stjŠrnorna inte fick nŠring, trodde de att vŠrlden skulle
fšrintas i ett eldhav. Ur denna eld kunde sedan en ny vŠrld ŒteruppstŒ. Nat. D. II.118.
18

- Ciceros uppfattning om mŠnniskan och naturen -
vŠrldsbild delade han den allmŠnna uppfattningen om vŠrldsalltet. Planeternas tillsynes
regelbundna ršrelser och de Œterkommande Œrliga sŠsongsvŠxlingarna ansŒg han hade fšrsigŒtt
under en ošverskŒdlig tid utan fšrŠndring. Hur denna eviga ordning kunde upprŠtthŒllas i
naturen beskriver Cicero i bl a De natura deorum:
"Fšr att vŠrldens ordning mŒ vara evig har den gudomliga fšrsynen (natura) anvŠnt stor omsorg fšr att
djurens och trŠdens slŠkten alltid mŒ finnas till, samt alla ting, som vŠxer av jorden kan
vidmakthŒllas. Var och en av dessa (vŠxter) hyser i sig ett frš med en kraft, sŒ att ur en kan flera
skapas; detta frš, vilket framalstras ur varje vŠxt, Šr inneslutet i dess frukters inre del. Samma fršn
lever mŠnniskorna rikligt av och dessa fyller Šven jorden med nya plantor av samma slag." 89
Cicero fšrestŠller sig natura som en mystisk kraft, vilken stŠndigt upprŠtthŒller en balans i
naturen. Att naturen inte alltid kunde kompensera effekterna av t ex naturkatastrofer - eller
mŠnniskans ingrepp - verkar Cicero aldrig ha uppmŠrksammat. 90 Det finns flera tŠnkbara
orsaker till detta. Fšr att šverhuvudtaget kunna upptŠcka ett samband mellan orsak och
verkan i naturen, bšr exempelvis ett antal grundlŠggande teoretiska kriterier uppfyllas.
SamhŠllet i frŒga bšr ha en tillrŠckligt stor geografisk utbredning och en viss grad av teknisk
och naturvetenskaplig utveckling. En annan viktig aspekt Šr tiden. I vissa fall kan det ta lŒng
tid innan ingrepp fŒr mŠrkbara konsekvenser. 91 Under slutet av den romerska republiken
uppfylldes de flesta av dessa kriterier, utom mšjligen tidsaspekten. Cicero var i vilket fall
medveten om att ingrepp gjordes i naturen, 92 men verkade inte mŠrkbart oroad šver det. En
anledning till detta kan, som vi skall se, komma av hans idŽer om mŠnniskans praktiska
funktion pΠjorden.
4.2.2 Naturens hjŠlpreda
En stor del av de antika filosofiska skolornas tankemšda anvŠndes fšr att fšrsška fšrklara
mŠnniskans existens. De frŒgade sig bl a vilken praktisk funktion hon hade att
fylla pŒ jorden. Stoikerna tŠnkte sig mŠnniskan som en slags vaktmŠstare pŒ jorden,
underordnad gudarna men i viss mŒn šverordnad naturen. 93 EpikureŽrna betonade i hšgre grad
strŠvan efter vŠlbefinnande och koncentrerade sin filosofi pŒ mŠnniskans inre. Av Ciceros
naturvetenskapliga vŠrldsbild framgŒr det att han var kraftigt pŒverkad av de stoiska
tankegŒngarna. Han betonade emellertid i detta fall en mindre nyansskillnad. Cicero menade
att mŠnniskan i stšrre utstrŠckning borde samverka med naturen och fungera som dess
hjŠlpreda. "... likaledes Šr det fšr alla slŠkten mer i enlighet med naturen att, om mšjligt, sška
efterlikna Hercules och Œta sig stšrsta arbete och omak fšr att bevara eller hjŠlpa vŠrlden",
skriver han i De officiis. 94 TankegŒngen gŒr igen i t ex De natura deorum dŠr Cicero svŠrmande
beskriver tiden fšr mŠnniskans "guldŒlder". Under denna svunna tid, menade han, levde man
efter dessa ideal och t o m underkastade sig naturens lagar. Att t ex dšda en oxe var dŒ enligt
Cicero ett svŒrt brott som straffades hŒrt. 95 Den hŠr romantiska synen pŒ naturen var nŒgot som
Cicero gŠrna framhŠrdade i sina skrifter. Det ger sken av att han respekterade och ibland t o m
dyrkade naturen. Bilden Šr kanske inte helt missvisande, men en annan aspekt av hans filosofi
tyder emellertid pΠen betydligt mer krass natursyn. Som vi skall se, menade han tydligen att
mŠnniskan i egenskap av hjŠlpreda hade rŠtt att gšra relativt kraftiga ingrepp i naturen.
89 "Ut vero perpetuus mundi esset ornatus, magna adhibita cura est a providentia deorum, ut semper essent et bestiarum genera et
arborum omniumque rerum, quae a terra stirpibus continerentur. Quae quidem omnia eam vim seminis habent in se, ut ex uno plura
generentur; idque semen inclusum est in intuma parte earum bacarum, quae ex quaque stirpe funduntur, isdemque seminibus et homines
adfatim vescuntur et terrae eiusdem generis stirpium renovatione conplentur." Nat. D. II:127. (Min parentes. Den "gudomliga fšrsynen"
Cicero nŠmner hŠr motsvaras av natura i t ex Tusc. V.37-38).
90 Bristen pŒ empirisk forskning Šr uppenbar. Bland republikanska latinska kŠllor finns inga tecken pŒ detta. Inte heller senare under
antiken verkar det ha tillkommit nŒgra ytterligare framsteg angŒende t ex jŠmvikten i naturen. Plotinus (205 -70 e Kr) idŽer var
tankevŠckande men innehšll varken nŒgra teoretiska framsteg eller en definitiv syntes. Egerton s 330.
91 En utfšrligare analys šver kriterier fšr ekologisk medvetenhet diskuteras t ex av Moore s 138ff.
92 Se kap 4.2.3.
93 Edelstein 1967 s 168. Hughes s 95. Tanken formulerades enligt Cicero av Aristoteles och Xenokrates frŒn Calcedon (400-t f Kr). Fin.
IV.15f. MŠnniskan rŠknades som det hšgsta livet, d v s šverordnad vŠxter och djur.
94 " Itemque magis est secundum naturam pro omnibus gentibus, si fieri possit, conservandis aut iuvandis maximos labores molestiasque
suscipere imitantem Herculem illum, ". Off. III.25. Cicero pŒstŒr t ex, dock utan att specificera sig, att mŠnniskan hjŠlpt naturen genom att
t ex ha hindrat djur och vŠxter frŒn att utrotas (Nat. D. II.130).
95 Ekerwald s 233, Nat. D. II.158-160. GuldŒldern var namnet pŒ en mytologisk forntid som beskrevs av Hesiodos (Op.. r 109f).
19

4.2.3 Naturens tvΠsidor
- Fredrik Fahlander -
Cicero ger i exempelvis Cato maior de senectute uttryck fšr sin fšrestŠllning om det
meningslšsa i att strŠva mot naturens lagar. 96 Han Šr dock en smula inkonsekvent i sin
uppfattning om mŠnniskans relation till naturen. Han fšresprŒkar Œ ena sidan att man bšr
underkasta sig naturen, Œ andra sidan prisar han mŠnniskans tekniska framsteg och kamp mot
naturkrafterna. En fšrklaring till detta Šr att Cicero mellan raderna tillskriver naturen en
"god" och en "ond" sida. Den goda, vŠlordnade Šr ett fšredšme fšr exempelvis lag och etik
medan den andra Šr vild, oorganiserad och ofullstŠndig. Konsten att bruka jorden; gruv-, skogsoch
byggnadsindustrin, navigeringskonsten och domesticeringen av nyttodjur var samtliga,
enligt Cicero, viktiga segrar i kampen mot den "vilda naturen". Att Cicero var mycket stolt
šver dessa landvinningar visar sig av fšljande citat ur De natura deorum:
"Naturen har framkallat de mest vŒldsamma ting vilka vi ensamma har bemŠstrat; havet och vindarna
med hjŠlp av sjšmŠnnens sakkŠnnedom, vi njuter av havets frukter men vi anvŠnder Šven de pŒ land
befintliga. Allt av det lŠmpliga Šr i mŠnniskans makt; vi njuter av fŠlten och bergen, floderna och
sjšarna Šr vŒra, vi planterar gršdor och trŠd, vi ger och fšrdelar vattnets šverflšd till jorden, vi
avleder, dŠmmer upp och fšrmŒr vŠnda floder. Med andra ord: Vi fšrsšker med vŒra hŠnder att
handla som om det vore en annan natur i naturens vŠrld." 97
Det Šr tydligt att Cicero var medveten om att mŠnniskan i allt hšgre grad manipulerade sin
omgivning. Han sŒg uppenbarligen heller inte den framvŠxande vetenskapen och de škade
ingreppen som ett hot. Snarare ger han sken av att se dem som del i en godartad utveckling. Det
hŠr rimmar naturligtvis illa med den romantiska natursyn han i švrigt ger uttryck fšr i sin
filosofi. Han verkar inte ha reflekterat šver motsŠgelsen mellan mŠnniskans ingrepp och
tanken om den perfekt ordnade naturen.
En fšrklaring till Ciceros brist pŒ stringens kommer sannolikt av hans bristande kunskap om
hur jordens ekologiska system verkligen fungerar. Utan insikt om nŠringskedjan och
balansfšrhŒllandet i naturen Šr det de facto svŒrt, om inte omšjligt, att upprŠtta grŠnser fšr
mŠnniskans utnyttjande av naturtillgŒngarna. Det finns heller inga uttryck fšr detta vare sig
hos Cicero eller i samtida latinsk litteratur. 98 Under republikansk tid fanns troligtvis ingen
medvetenhet om att naturens bŠrkraft Šr begrŠnsad. Det Šr fšrst under tidigt kristen
tiderŠkning som de fšrsta antydningarna till varnande ršster bšrjade hšjas. Columella (ca 10-75
e Kr) uppmŠrksammade t ex jordfšrstšringen, Plinius d Š (23-79 e Kr) beskrev och varnade fšr
erosionsfaran och Vitruvius (ca 55 f Kr-10 e Kr) pŒpekade t ex det olŠmpliga att anvŠnda
blyršr i vattenledningarna. 99
96 Sen. I.5.
97 " ... quasque res violentissimas natura genuit, earum moderationem nos soli habemus, maris atque ventorum, propter nauticarum
rerum scientiam plurimisque martimis rebus fruimur atque utimur. Terrenorum item commodorum omnis est in homine dominatus. Nos
campis, nos montibus fruimur, nostri sunt amnes, nostri lacus, nos fruges serimus nos arbores, nos aquarum inductionibus terris
fecunditatem damus, nos flumina arcemus, derigimus, avertimus, nostris denique manibus in rerum natura quasi alteram naturam efficere
conamur." Nat. D. II.152.
98 Det finns dŠremot ett citat av Platon (Kritias 111,a-c) som antyder kunskap om erosionsfšrloppet. Se Wiman 1988 s 61f. Enligt Carter
och Dale sŒg Lucretius erosionens effekter runt Œr 60 f Kr. Carter & Dale s 140. De refererar dock sannolikt till Lucr.V.310 (alt Lucr. I.
280) vilka bŠgge Šr hšgst tveksamma jŠmfšrelser.
99 Columella Rust. I.1-3, Plinius NH II.206; Vitruvius De arch. VIII.8. 10-11.
20

- Ciceros uppfattning om mŠnniskan och naturen -
21
5
CICEROS FILOSOFI OCH NATURSYN
Eftersom de uppgifter vi har om Ciceros natursyn till stšrsta delen Šr hŠmtade frŒn hans
filosofi, Šr det av betydelse att analysera hans motiv och vŠrdera hans filosofi utifrŒn sin
historiska kontext. Det Šr ocksŒ av intresse att frŒga sig vems vŠrldsbild vi egentligen mšter i
Ciceros filosofi. €r det Ciceros hšgst personliga uppfattning som kommer till uttryck, eller
kan hans natursyn rŠknas som representativ fšr en stšrre grupp av samtida?
Redan under Ciceros livstid var man fšrvŒnad šver hans intresse fšr filosofi och
fšrfattarskap. Det var uppenbarligen berŠttigat att redan dŒ frŒga sig, varfšr en politiker
och Šmbetsman bšrjar skriva filosofi. Oavsett vilka skŠl Cicero Šn hade, kŠnde han sig i
vilket fall tvungen att fšrsvara sitt agerande. I brev och framfšrallt i inledningen av
bšckerna redogjorde han nŠmligen utfšrligt varfšr. 100
5.1 Motiven till fšrfattandet
Ciceros filosofi tillkom under tvŒ intensiva perioder nŒgra Œr efter att Caesar och
triumvirernas maktmonopol inletts. 101 Cicero kŠnde sig med all rŠtt politiskt vingklippt och
šverflšdig pŒ Forum. Enligt honom sjŠlv var detta en av huvudorsakerna till att han pŒ
allvar bšrjade skriva; de nya fšrhŒllandena gav honom tid šver fšr sitt filosofiska
intresse. 102 Fšr att Šven i fortsŠttningen kunna gšra sin plikt mot fosterlandet, sade han sig
vilja ge nationen en sammanfattning av grekisk filosofi pŒ latin. Han poŠngterar hur viktigt
han ansŒg det var, att ett Šmne av sŒdan betydelse hade en plats i den latinska
litteraturen. 103 I inledningen av De natura deorum sŠger han sig ocksŒ vilja inspirera, utbilda
det romerska folket samt sprida den akademiska skolans idŽer. 104
Det finns emellertid all anledning att undra varfšr Ciceros var sŒ noga med att fšrklara sitt
litterŠra uppsŒt. Fšrutom de skŠl han sjŠlv redovisar Šr det lŠtt att tŠnka sig fler outtalade
motiv. Kanske fšrhŒller det sig som Lacey menar, 105 att det inte var fšrenligt av en senator
och fšre detta konsul att Šgna sig Œt filosofi, att Cicero dŠrfšr kŠnde sig tvingad att ursŠkta
sitt intresse? Det kan emellertid ocksŒ fšrhŒlla sig sŒ att Cicero ville skyla šver det faktum
att han inte alls lŠmnat politiken, utan valt filosofin som ett nytt forum fšr att pŒverka. Av
de mšjliga alternativen gŒr i vilket fall det senare att verifiera. Cicero uppmanar exempelvis
100
Ex: Fin I.1ff, Nat. D. I.1ff. Wright s 15.
101
1:a fasen 56-52 f Kr (politisk filosofi och retorik), 2:a fasen 46-43 f Kr (etik, moral, religion mm). I švrigt se synkroniska šversikten
s 3.
102
Se t ex: Tusc. I.1, Fam. IV.3; I.9; XV.4, Att. IV.10, QFr. III.9.
103
Se t ex: Nat. D. I.7; Fam. IV.3, IX.2; Div. II.7. Den latinska prosan var en relativt ny innovation. Tidigare dominerade versen och
den latinska prosa som fanns under 200-talet f Kr var egentligen bara i form av historia, tal och lagtext. Rawson 1985 s 321; Ross s
18 (Se Šven Tusc. I.5).
104
Nat. D. I.5-8. Rawson pŒpekar ocksŒ att Cicero kan ha velat konkurrera med M. Junius Brutus (85-42 f Kr) som enligt Rawson var
ute i samma syfte. Rawson 1975 s 230. (jfr Tusc. I.1 och V.121), Se Šven Fin. I.8 samt Linde 1970 s 100. Cicero nŠmner sjŠlv en del
latinsk filosofi som tydligen bšrjat florera i riket. Han ansŒg den undermŒlig jŠmfšrt med sin egen. Tusc. I.6; II.7; IV.6-7. Under den
senare fasen av sitt fšrfattarskap tillŠgger Cicero ocksŒ att hans dotter Tullias dšd (45 f Kr), fick honom att arbeta Šnnu hŒrdare fšr att
kunna glšmma sorgen. Att. XII.14, Nat. D. I.9. (Tullia dog i barnsŠng). NŒgon ekonomisk drivkraft kan dock inte Cicero haft eftersom
ingen ersŠttning utgick till fšrfattaren. Carpoccio s 197; Kleberg s 64f.
105
Lacey s 123.

- Fredrik Fahlander -
i ett brev till Varro 106 , att de istŠllet fšr att arbeta pŒ forum, borde skriva om hur staten bšr
skštas. 107 NŠr Cicero i en av sina sista filosofiska bšcker, De divinatione, summerar sitt
filosofiska arbete, skriver han ocksŒ:
"Det var i bšckerna vi uttalade vŒr Œsikt och talade offentligen; vi trodde att vŒr omsorg fšr statens
affŠrer hade utbytts mot filosofin. Men eftersom vi nu bšrjat rŒdfrŒgas om statens affŠrer, bšr vŒr
tid och mšda Šgnas Œr staten." 108
Det Šr uppenbart att vissa bšcker Œtminstone delvis tjŠnade som politiska debattinlŠgg,
riktade till ŠmbetsmŠnnen pŒ Forum. 109 Det var emellertid inte den enda sannolika
mŒlgruppen, Ciceros ambitioner verkar ha strŠckt sig lŠngre Šn sŒ.
5.1.1 Filosofi fšr vem ? - tŠnkta och tŠnkbara mŒlgrupper
Cicero ger sjŠlv antydningar i bŒde fšrord och brev om vilka hans lŠsare kunde vara. Det
framgŒr tydligt av breven att han i fšrsta hand skrev fšr de unga att lŠsa i studiesyfte, och
Rawson pŒpekar att Cicero blev šverraskad dŒ han fšrstod att hans bšcker mest tilltalade
Šldre lŠsare. 110 I efterhand ter sig detta inte lika fšrvŒnande; Cicero var nŠmligen nŒgot
omodern i sin filosofiska inriktning. De stora och snabba omvŠlvningarna i samhŠllet vid den
hŠr tiden omfattade Šven en omvŠrdering av den Šldre religion och filosofi pŒ vilken Cicero
baserade sin vŠrldsbild. 111 Han uppršrdes šver detta faktum, vilket han ansŒg bero pŒ bŒde
vidskeplighet samt moraliskt och religišst fšrfall. 112 Hans arbete med att gšra den gamla
grekiska filosofin och moralen tillgŠnglig, Šven fšr icke grekiskkunniga, kan dŠrfšr tolkas
som ett fšrsšk att motverka utvecklingen. Det torde i vilket fall varit troligt att Cicero,
genom att skriva pŒ latin, vŠnde sig till en stšrre publik Šn om han skrivit pŒ grekiska. 113
Sin mŒlsŠttning beskriver han i De divinatione:
"Jag kan inte lita pŒ att detta kan Œstakommas, inte heller Šr det att fordra, att alla unga mŠn mŒ
omvŠnda sig till dessa studier; om ŠndŒ nŒgra fŒ! Deras ivriga verksamhet kommer att strŠcka sig
vitt och brett i republiken.". 114
Enligt Plutarchos (46 - 126 e Kr) var det ungdomar av framstŒende bšrd han hade i Œtanke.
Via dem skulle Cicero Œterigen kommit att fŒ inflytande i statens affŠrer. 115 Var kanske
106
M. Terentius Varro (116-28 f Kr) , praetor 76 f Kr. Varro tillhšrde liksom Cicero den nya akademien och skrev 74 verk i 620
bšcker.
107
Fam. IX.2.
108
"In libris enim sententiam dicebamus, contionabamur, philosophiam nobis pro rei publicae procuratione substitutam putabamus.
Nunc Quoniam de re publica consuli coepti sumus, tribuenda est opera rei publicae," Div. II.7. (44 f Kr)
109
Rawson 1975 s 231. Se ocksΠkap 4.1.2.
110
Rawson 1975 s 231. Se Šven Div. II.5 och t ex QFr. III.1. Att. IV.2.
111
Clarke s 65f. De klassiska grekiska livsŒskŒdningarna stoicism, skepticism, peripetism m fl uppskattades egentligen bara av en
liten, ofta vŠlsituerad, intellektuell krets - fšr att inte tala om nya akademins lŠrjungar, vars lilla minoritet Cicero tillhšrde. Tusc. IV.47.
Folket i gemen var mer imponerade av de nya mysteriereligionernas tršstande budskap om sjŠlens odšdlighet, samt den frisinnade
epikurŽiska skolans teser. Walbank s 137f. Goar s 22, 29. Wilkinson s 92. Furhmann s 212. Cicero och optimaterna fšrsškte lŠnge
stoppa de nya stršmningarna, men misslyckades.
112
Nat. D. III.10-18; Div. II.148ff; QFr. I.1; Leg. III.29-34.
113
Man fšredrog grekiska inom filosofin. Cicero beršmmer sig emellertid om att ha uttryckt vissa saker klarare pŒ latin Šn sina
grekiska kŠllor. Tusc. IV.10.
114
"Nec vero id effici posse confido, quod ne postulandum quidem est, ut omnes adulescentes se ad haec studia convertant. Pauci
utinam ! Quorum tamen in re publica late patere poterit industria." De Div II.5. Man stŠller sig gŠrna frŒgan huruvida
samhŠllsstrukturen under republiken šverhuvudtaget kunde mšjliggšra en sŒdan riksomfattande spridning som Cicero var intresserad
av. Man bšr dock ha i Œtanke att litteraturens villkor fšrŠndrades radikalt under mitten av det sista fšrkristnade Œrhundradet. Man
startade exempelvis fšrlag, vilket visade sig vara en mycket lšnande verksamhet. Carpoccio s 197; Sjšgren (vol I) s 45 . Caesar
planerade ocksŒ att starta Roms fšrsta statliga bibliotek vid den hŠr tiden, vilket Šven det kan tŠnkas ha sporrat Cicero, som var mŒn
om sitt posthuma rykte (Fam. V.12). Faktorer som kan ha begrŠnsat spridningen av Ciceros filosofi var de ŠndŒ fšrhŒllandevis dyra
priserna pŒ bšcker, samt givetvis bristen pŒ bildning och lŠskunnighet bland romarna. Rawson 1985 s 45. Det fanns dock
historieberŠttare som lŠste hšgt ur bšcker pŒ gatorna fšr en billig peng, och bruket av offentliga upplŠsningar škade i omfattning
under slutet av republiken. Rawson 1985 s 319.
115
Plut. Cic XL.1. Se Šven Att. IV.2. Enligt Goar var dock t ex Natura deorum och De divinatione inte menade fšr den breda massan.
Goar s 104. Se Šven Rawson 1975 s 231, Hon tror inte heller Cicero vŠnde sig till en riktigt bred publik. Ciceros tal tyder pŒ samma
sak; de innehŒller i princip inte nŒgon naturfilosofi vilket kan komma av att talen oftast vŠnde sig mot en offentlig mŒlgrupp. (Cicero
nŠmner dock naturlagen i fšrbegŒende iPro P. Sestio:91). I Tusculaeane disputationes skriver Cicero ocksŒ. "Filosofin nšjs med en liten
publik, den flyr med berŒtt mod massan, som ser snett och suršgt pŒ den". (Est enim philosophia paucis contenta iudicibus,
multitudinem consulto ipsa fugiens eique ipsi et suspecta et invisa...)Tusc. II.4 (švers E Linde, Linde s 53). Cicero berŠttar emellertid om
en fšr oss okŠnd fšrfattare, Cajus Amafinius, samt efterfšljare till denne (epikurŽer), vilka snabbt slog igenom i hela italiska halvšn.
Tusc. IV.6-7.
22

- Ciceros uppfattning om mŠnniskan och naturen -
Ciceros frŠmsta intention att pŒverka dessa unga till att uppskatta de gamla republikanska
idealen och pŒ sŒ vis Œterinfšra den gamla ordningen? KŠllmaterialet Šr pŒ den hŠr punkten
tankevŠckande men otillrŠckligt. En utveckling av diskussionen om Ciceros motiv och
mŒlgrupp ger emellertid intressanta antydningar om synen pŒ naturen under senrepubliken.
Det verkar bl a troligt att Ciceros natursyn i stora drag kan rŠknas som representativ -
Œtminstone fšr hans egen samhŠllsklass. Fšrutom de likheter med stoisk filosofi som tidigare
framkommit stšdjes detta antagande ocksŒ av Ciceros ambitioner att pŒverka med sin
filosofiska produktion. 116 Det ligger i sakens natur att dŒ fšretrŠdelsevis anvŠnda
etablerade och godkŠnda analogier i argumentationen.
5.2 Innebšrd och betydelse av Ciceros naturfilosofi
Med miljšutvecklingen under senrepubliken i Œtanke Šr det intressant att utreda vilken
betydelse Ciceros naturuppfattning hade i praktiken. Cicero har i sin filosofi framstŠllt en
motstridig bild om mŠnniskans fšrhŒllande till naturen. Det faller sig naturligt att reflektera
šver vilken del av hans ambivalenta natursyn som till syvende og sidst lŒg till grund fšr hans
faktiska beslutsfattning. Vilken praktisk roll spelade t ex hans teser om naturrŠtten och
mŠnniskans funktion som naturens hjŠlpreda? Menade han nŒgonsin att mŠnniskan i praktiken
borde underkasta sig naturens lagar?
5.2.1 Filosofi och praktik
Att leva i enlighet med sin filosofiska švertygelse har aldrig varit enkelt. NŠr Seneca
anklagades fšr sŒdan inkonsekvens fšrsvarade han sig med fšljande tŠnkvŠrda ord:
"Du lever icke som du lŠr, sŠger man mig. Detta o ni illvilliga och just mot de Šdlaste mŠn fientliga
tungor, har man pŒ sin tid fšrebrŒtt Platon, fšrebrŒtt Epikuros, fšrebrŒtt Zenon, ty alla dessa talade
icke om sitt eget liv, utan det ideala livet." 117
Seneca visar att en filosofisk grundsyn inte alltid bšr tolkas alltfšr bokstavligt. Cicero var,
liksom Seneca, en komplex person med mŒnga olika sidor i sin personlighet, varav alla
givetvis inte gŒr att utlŠsa enbart av det kvarvarande skriftliga materialet. En enkel konkret
syntes av hans handlingssŠtt och tankar i relation till hans filosofi Šr dŠrfšr svŒr att
sammanstŠlla. Det finns emellertid nŒgra exempel vŠrda att belysa, vilka kan ge en antydan
om naturfilosofins konkreta betydelse.
I inledningen till De natura deorum fšrklarar Cicero att han alltid privat och offentligt levt
i enlighet med sin filosofi. 118 PŒstŒendet Šr knappast nŒgot att fšrvŒnas šver, men talar
Œtminstone inte emot att Cicero fšrsškte fšlja sin filosofiska švertygelse i praktiken. NŠr han
i ett antal brev beskriver sitt stŒthŒllarskap i Cilicien, beršmmer han sig ocksŒ med att ha
fšljt sina egna rekommendationer som de fšreligger i De re publica. 119
Det verkar dock inte troligt att hans filosofiska natursyn innebar nŒgon stšrre praktisk
miljšhŠnsyn. Det finns inga tecken pŒ detta i Ciceros Šmbetsutšvning - tvŠrtemot talar
emellertid nŒgra exempel fšr det motsatta. I ett brev berŠttar Cicero t ex om hur M'. Curius
tappat av Velinersjšn genom att hugga en vŠg genom berget. 120 Cicero antyder inga moraliska
dubier mot detta fšrfarande; han verkar inte ha reflekterat šver att ett sŒdant ingrepp kunde
ge negativa effekter pŒ miljšn. I ett tal, De lege agraria, motsatte sig Cicero ocksŒ att statens
skog sŒldes ut, men det verkar endast ligga politiska skŠl bakom Ciceros engagemang. 121
116 Den stoiska filosofin var den mest spridda i samhŠllets švre skikt och skillnaderna mellan stoisk naturuppfattning och Ciceros
naturvetenskapliga teser var i grunden smŒ.
117 Vit. Beat. XVIII. (Min kursivering) švers: J Bergman, Bergman s 76.
118 Nat. D. I.7.
119 Att. VI.3, VII.3.
120 Cicero fšrde Reatinernas talan mot folket i Interamna. Velinersjšn, som M'. Curius tappat av i syfte att drŠnera RosiaslŠtten, flšt nu
ut i floden Nar. Dispyten som Cicero var inblandad i verkar ha gŠllt huruvida tilltagets uppsŒt lyckats eller inte. Att. IV.15. (Om M'.
Curius Dentatus, se RE s 1842.)
121 Leg. Agr. I.3, III.15.
23

- Fredrik Fahlander -
Dessa exempel, tillsammans med episoden om pantrarna (Kap 3.2.2), Šr de enda vi har att
tillgŒ; vi vet tyvŠrr inte tillrŠckligt om Ciceros švriga praktiska politiska arbete fšr en
tillfšrlitlig slutsats. 122 Sammantaget med vad som i švrigt framkommit av Ciceros filosofi,
antyder de emellertid att Cicero i sin praktiska Šmbetsutšvning sanktionerade ingreppen i
naturen - pŒ bekostnad av sin filosofiska švertygelse. 123
5.2.2 Cicero i historien och idag
Cicero kanske inte vann det inflytande han efterstrŠvade under sin livstid, men hans skrifter
kom med tiden att bli mycket populŠra. SpŒr av hans tankar och fšrestŠllningar Œterspeglas
ocksŒ i senare litteratur. Under kejsartiden mšter vi liknande attityd i naturfrŒgor hos t ex
Plinius d Š och Seneca. Cicero vann ocksŒ stort inflytande pŒ kyrkofŠderna under
senantiken. 124 Det senare Šr sannolikt ett av de stšrre skŠlen till att hans skrifters stora
betydelse under medeltiden och renŠssansen. Fšljande citat av MacKendrick kan tjŠna som
belysande exempel pŒ Ciceros framstŒende stŠllning i historien:
"Every age created its own Cicero. Christians admired his call to duty, his high morality, his respect
for the rule of law. The Renaissance responded to his humanity, his scepticism, his style, his
courtesy. In the seventeenth century he appealed to thinkers as diverse as Grotius and Hobbes,
Bossuet and Locke. In the Enlightment, he appealed to French and Scots sceptics, English (or Irish)
Whigs and German idealists. Since the mid-nineteenth century, he has left his mark on Communists,
Ultarians, Spanish grandees, and American socialists." 125
Vad som sŠllan eller aldrig nŠmns i litteraturen om Cicero Šr betydelsen av hans
naturuppfattning. Det Šr dock lŠtt att pŒvisa ett flertal exempel pŒ hur likartade
tankegŒngar levt kvar Šnda fram i modern tid. Tesen om en universiell naturlag (ius naturae)
influerade t ex tyska lagstiftare sŒ sent som pŒ 1800-talet. 126 I Sverige Šr Strindberg ett
annat belysande exempel pŒ hur synsŠttet levt kvar. Han anvŠnder snarlika jŠmfšrelser med
naturen i sin argumentation angŒende kvinnans stŠllning i romanen Giftas. 127 De senaste
seklets naturvetenskapliga framsteg i samklang med bl a miljšvŒrdens genombrott har dock
nŠstan helt utrotat alla metafysiska ideer om naturen
som mystisk kraft och fšredšme. 128 Utvecklingen Šr kanske inte helt och hŒllet godartad; vi
brottas trots allt med betydligt allvarligare ekologiska problem i dag Šn nŒgonsin tidigare i
historien. Det Šr dŠrfšr befogat att pŒpeka att Ciceros filosofi, oaktat kritiken, trots allt
innehšll en god portion respekt och lyhšrdhet fšr naturen. Att Ciceros teser Šven pŒ ett etiskt
plan pŒ sŒ vis Šger en viss relevans i vŒra dagar, framgŒr t ex i hans sista bok De officiis (43 f
Kr) DŠr betonar han t ex mŠnniskans unika maktstŠllning pŒ jorden och det ansvar som den
medfšr:
Naturen har tilldelat oss en extraordinŠr roll, vida šverlŠgsen alla švriga levande varelsers, i
enlighet med denna har vi att verka efter vad anstŠndigheten begŠr av oss." 129
122 Cicero skrev visserligen en hyllningsdikt šver sina egna insatser som konsul, men av den har inte mycket šverlevt. Han var
uppenbarligen mycket mŒn om att hans insatser som konsul inte skulle gŒ fšrlorade. Cicero skrev en prosaversion bŒde pŒ latin och
grekiska, samt en pŒ latinsk vers (De consulato och De temporibus suis). Av den fšrstnŠmnda finns nŒgra rader kvar av i De divinatione
(I.17) men resten Šr borta...
123 Jfr t ex Kap 4.2.3 (Nat. D. II.152).
124 Augustinus (354-430 e Kr) var en stor beundrare av Cicero och hade tillgŒng till de numera fšrlorade De colsolatio och De
Hortensius. Om det var av nŒgon betydelse fšr hans tolkning av Ciceros naturbegrepp som ekvivalent med gud Šr tankevŠckande men
ovisst. Hagerdahl s 495. Zielinski s 143f.
125 MacKendrick s 293. Se Šven Zielinski s 210ff.
126 Schulz s 37f.
127 Strindberg, t ex s 9-24.
128 Se Egerton s 344ff. Worster s x (preface).
129 "... nobis autem personam imposuit ipsa natura magna cum exellentia praestenia que animantum reliquarum." Off. I.97.
(Sammanhanget i den latinska texten Šr klart, men inte fullt uttryckt. Se t ex Holdens kommentar, Holden s 208).
24

- Ciceros uppfattning om mŠnniskan och naturen -
SAMMANFATTNING OCH SLUTSATS
Huvudsyftet med detta arbete har varit att redogšra fšr Ciceros naturuppfattning i
perspektivet av den ekologiska utvecklingen under republiken. Det Šr tydligt att den romerska
staten fšrŠndrade karaktŠr under de sista fšrkristna Œrhundradena; frŒn att tidigare ha levt
smŒskaligt och nŠra naturen, till att i allt stšrre omfattning bšrjat att utnyttja
naturtillgŒngarna. Det var statens stora timmerbehov jŠmte det vŠxande jordbruket som stod
fšr den stšrsta Œverkan pŒ naturen, men Šven t ex utvecklingen av gruv- och metallindustrin
pŒverkande miljšn negativt.
Cicero ger inte intryck av att ha varit medveten om det škade resursuttaget, men han var
uppenbarligen pŒ det klara med mŠnniskan allt starkare stŠllning i naturen. Hans filosofi Šr
delvis inkonsekvent och ger ingen heltŠckande fšrklaring till hur han motiverade och
rŠttfŠrdigade detta, men den vŠrldsbild som kan utlŠsas ur Ciceros skrifter Šr dock trots allt
entydig. Hans naturvetenskapliga grundsyn har bl a visat sig innehŒlla flera luckor och
missfšrstŒnd. Cicero fšrstod t ex aldrig sambandet mellan orsak och verkan i naturen; han sŒg
istŠllet vŠrlden som evig, styrd av naturkrafter, vars djur, vŠxter och mineralier enbart
skapats fšr mŠnniskans godtyckliga bruk. I Ciceros vŠrldsbild spelade natura rollen som
samordnande kraft, vars logiska agerande tillfšrsŠkrade en form av artificiell naturbalans.
Samma mystiska kraft ansŒg han hade tillmŠtt mŠnniskan en sŠrstŠllning pŒ jorden; pŒ
samma gŒng en del av naturen, men ŠndŒ skild frŒn den. Det paradoxala i detta resonemang tog
Cicero aldrig stŠllning till i sina skrifter. Han kritiserade vissa av naturfilosofins
grundbegrepp men han undvek att utreda motsŠgelserna han uppdagade. En av flera
fšrklaringar till bristen pŒ stringens i Ciceros filosofi kan ha kommit av att han alltfšr noga
fšljde sina filosofiska riktlinjer - d v s att skriva om de teser han ansŒg viktiga och kritisera
dem, utan att sjŠlv utreda och sammanfatta dem.
Trots Ciceros tillsynes obundna stŠllning som filosof var sannolikt ett av hans huvudmotiv att
pŒverka politiskt. Han verkar frŠmst ha vŠnt sig till samhŠllets švre skikt med sin filosofi
och det har visat sig sannolikt att hans natursyn i stora drag kan anses varit representativ fšr
dessa. Vilken betydelse den filosofiska naturuppfattningen hade fšr de allmŠnna attityden
till samspelet mellan mŠnniskan och naturen Šr ovisst, men fšr Cicero verkar det till stšrre
delen ha ršrt sig om en idealbild. Trots att teserna om naturrŠtten uppenbarligen spelade en
stor roll i hans etiska och politiska teori, har det visat sig troligt att hans praktiska
handlingar och beslutsfattning byggde pΠandra premisser.
En slutsats av Ciceros teoretiska resonemang Šr sŒlunda att mŠnniskan mycket vŠl kan
"skapa en annan natur inom naturens vŠrld" - utan att švervŠga eventuella ekologiska
konsekvenser. Det Šr emellertid befogat att anta att varken Cicero, eller nŒgon av hans
samtida, var medvetna om att ingrepp i naturen kunde fŒ allvarliga fšljder. Hade Cicero
varit konsekvent i sin filosofi och švertygad om naturens inneboende rŠtt och perfektion,
skulle han sannolikt aldrig stillatigande tillŒtit ingrepp i den. Han var emellertid medveten
om att sŒdana fšrekom, men han varken protesterade eller vidtog nŒgra ŒtgŠrder mot detta -
tvŠrtemot prisade han mŠnniskans ingenjšrskonst och sanktionerade kampen mot den "vilda"
naturen.
25
6

- Fredrik Fahlander -
7
LITTERATUR
7.1 KŠllfšrteckning Fšrkortas:
Augustus. Res gestae divi Augusti (Monumentum Ancyranum), Mon. Anc.
Ed: P A Brunt/J M Moore, Oxford 1978 (1967).
Cicero.Academici, Ed: C F W Mueller, Teubner IV. vol I, Acad.
Leipzig 1878.
- Ad Atticus, Ed: R Klotz, Teubner III. vol II, Leipzig 1870. Att.
- Ad familiares, Ed: R Klotz, Teubner III. vol I, Leipzig 1873. Fam.
- Ad Quintus , Ed: R Klotz, Teubner III. vol I, Leipzig 1873. QFr.
- Brutus, Ed: H Malcovati,Teubner Fasc IV. Leipzig 1970. Brut.
- Cato maior de senectute, Ed: C F W Mueller, Sen.
Teubner IV. vol III, Leipzig 1879.
- Ciceros samtliga brev (Vol I-V), …vers: G Sjšgren, Sjšgren
Malmš 1963.
- De divinatione, Ed: C F W Mueller, Teubner IV. vol II, Div.
Leipzig 1878.
- De fato, Ed: C F W Mueller, Teubner IV. vol II, Leipzig 1878. Fat.
- De finibus bonorum et malorum, Ed: C F W Mueller, Fin.
Teubner IV. vol I, Leipzig 1878.
- De inventione rhetorica, Ed: R Klotz, Teubner I. vol I-II, Inv. Rhet.
Leipzig 1874.
- De lege agraria, Ed: R Klotz, Teubner II. vol II, Leipzig 1872. Leg. Agr.
- De legibus, Ed: C F W Mueller, Teubner IV. vol II, Leg.
Leipzig 1878.
- De natura deorum, Ed: C F W Mueller, Teubner IV. vol II, Nat. D.
Leipzig 1878.
- De officiis, Ed: C F W Mueller, Teubner IV. vol III, Off.
Leipzig 1879.
- De officiis Libri tres, Ed: H A Holden, (kommenterad Holden
utgŒva, sjŠtte upplagan), Cambridge 1886.
- De oratore, Ed: R Klotz, Teubner I. vol I-II, Leipzig 1874. De. Or.
- De re publica, Ed: C F W Mueller, Teubner IV. vol II, Rep.
Leipzig 1878.
- Laelius de amicitia, Ed: C F W Mueller, Teubner IV. vol III, Amic.
Leipzig 1879.
- Om Œlderdom - om vŠnskap, …vers: T Jansson, Jansson
Stockholm 1968.
- Orator, ad M. Brutum Ed: R Klotz, Teubner I. vol I-II, Orat.
Leipzig 1874.
- Pro P. Sestio, Ed: R Klotz, Teubner II. vol III, Leipzig 1876. Sest.
- Timaeum, Ed: C F W Mueller, Teubner IV. vol III, Tim.
Leipzig 1879.
- Samtal i Tusculum I-II, …vers: E Linde, Uddevalla 1970. Linde
26

- Ciceros uppfattning om mŠnniskan och naturen -
- The nature of the gods, Ed: J M Ross, Harmondsworth 1972. Ross
- Topica, Ed: F Guilelimus, Teubner C O nr:VI, Leipzig 1914. Top.
- Tusculaeane disputationes, Ed: C F W Mueller, Tusc.
Teubner IV. vol I, Leipzig 1878.
Columella. Rei rusticae, Ed: V Lundstršm, Gšteborg 1917. Rust.
Hesiodos.Verk och dagar, Ed: E Hellquist, Lund 1923. Op.
Lucretius. De rerum natura, Ed: W H D Rouse, Lucr.
Loeb Classical Library, London 1975 (1924).
Platon. Critias, Ed: R G Bury, Loeb Classical Library, Criti.
London 1952 (1929).
Plinius d Š. Naturalis historia, Ed: H Rackham, NH
Loeb Classical Library, London 1949 (1938).
Plutarchos. Cicero, Ed: B Perrin, Loeb Classical Library, Cic.
London 1949 (1919).
Sallustius. Bellum Catilinae, Ed: Rolfe J C, Loeb Classical Library, Cat.
London 1971 (1921).
- Catalina; Jugurtha, …vers: B Cavallin, Uddevalla 1969 Cavallin
Seneca d y. De brevitate vitae (Moral essays II), Ed: J W Basore, Brev.
Loeb Classical Library, London 1951 (1932).
- De vita beata (Moral essays II), Ed: J W Basore, Vit. Beat.
Loeb Classical Library, London 1951 (1932).
- Om livets korthet, …vers: J Bergman, Stockholm 1991. Bergman
Varro.De re rustica, Ed: W D Hooper, Loeb Classical Library, Rust.
London 1979 (1934).
Vitruvius. De architectura, Ed: F Granger, Loeb Classical Library, De Arch.
London 1956 (1934).
7.2 Litteraturfšrteckning Fšrkortas:
Aage M. Ideernes historie (Verden omkring os, vol 10), Aage
Kšpenhamn 1965.
Anderson J K. Hunting in Ancient World, Berkeley 1985. Anderson
Beagon M. Roman nature - the thought of Pliny the Elder, Beagon
Oxford 1992.
Beard M. (With M Crawford), Rome in the late republic Beard
- Problems and interpretations, London 1985.
Carcopino J. Dagligt liv i antikens Rom, (švers N. Valmin), Carcopino
Stockholm 1961.
Carter V. och Dale T. Topsoil and Civilization, Norman 1974. Carter & Dale
Clarke M. The Roman mind; Studies in the history of though Clarke
from Cicero to Marcus Aurelius, London 1956.
Delano Smith C. Western Mediterranean Europe: A Historical Delano Smith
Geography of Italy, Spain and Southern France since the
Neolithic, London 1979.
Edelstein L. The Meaning of Stoicism, Martin Classical Lectures Edelstein 1966
Vol XXI, Cambridge 1966.
Edelstein L. The idea of progress in classical antiquity, Edelstein 1967
Baltimore 1967.
Egerton F N. "Changing concepts of the Balance of Nature" Egerton
The quarterly Review of Biology Vol 48, New York 1973.
Ekervald C-G. Ciceros barn - essŠer, Stockholm 1992. Ekerwald
Farrington B. Grekisk vetenskap (švers Edberg L), Farrington
Stockholm 1991 (1944).
Fries C/Fries J. Flyktig jord, Stockholm 1981. Fries
Fuhrmann M. Cicero und die ršmische republik, MŸnchen 1990. Fuhrmann
27

- Fredrik Fahlander -
Gabba E. "Literature",Sources for Ancient History, Studies in Gabba
the Uses of Historical Evidence (s 1-80), Ed: Elton G R,
Cambridge 1983.
Goar R J. Cicero and the state religion, Amsterdam 1972. Goar
Hagendahl H. Augustine and the latin classics, (Studia Graeca et Hagendahl
Latina Gotheburgensia XX), Gšteborg 1967.
Harris B F. Cicero as an Academic, (University of Auckland Harris
Bulletin No 58, Classics Series No 2), Auckland 1961.
Hughes J D. Ecology in Ancient Civilizations, New Mexico 1975. Hughes
Kjeldsen B. Ciceros politiske testamente, Kšpenhamn 1979. Kjeldsen
Kleberg T. Bokhandel och bokfšrlag i antiken, Stockholm 1962. Kleberg
Lacey W K. Cicero and the end of the Roman Republic, Lacey
London 1978.
Levine P. "Design and publication of the De natura deorum" Levine
Harvard Studies in Classical Philology (s 7-36),
Harvard 1957.
Lloyd G E R. Greek Science after Aristotle, New York 1973. Lloyd
Lšfstedt E. Romare, Stockholm 1967. Lšfstedt
MacKendrick P. The Philosophical Books of Cicero, MacKendrick
London 1989.
Meiggs R.Trees and timber in the Ancient Mediterranean World, Meiggs
Oxford 1982.
Mommsen T. Ršmische Geschichte I-III, Berlin 1888-89 (1845-56). Mommsen
Moore G. "Theory and research on the development of Moore
environmental knowing", Environmental knowing
(ed Moore/Golledge), Strodsburg 1976. (s 138-165).
Rawson E. Cicero: A portrait, London 1975. Rawson 1975
- Intellectual Life in the Late Roman Republic, London 1985. Rawson 1985
Russel B. History of Western Philosophy - And its Connection with Russel
Political and Social Circumstances from the Earliest Times
to the Present Day, London 1979 (1946).
Sallares R. The Ecology of the Ancient Greek World, London 1991. Sallares
Schulz F. Principles of roman law (ed by Wolff M ), Oxford 1936. Schulz
Singer C. Naturvetenskapens historia, (švers I Larsson), Singer
Lund 1981 (1959).
Strindberg A. Giftas I-II, Stockholm 1949 (1884,1886). Strindberg
Tengstršm E. "The early Roman Empire in the perspective of Tengstršm
human ecology", Humanekologiska skrifter 2
Gšteborg 1983.
Thuren T. Orientering i kŠllkritik: Šr det verkligen sant?, Thuren
Stockholm 1990 (1986).
Walbank F W. Det vŠstromerska rikets fall , (švers Bergstršm S), Walbank
Stockholm 1973 (1969).
White K D, Greek and Roman Technology, London 1986 (1984). White
Wilkinson L P. The Roman Experience, London 1975. Wilkinson
Wiman I. "Markfšrstšring och markvŒrd i medelhavsomrŒdet Wiman 1988
under antiken", Svensk geografisk Œrsbok Œrg 64. (Inbunden
samling), Lund 1988,
- "... och jag skall lŒta cedrar och akacietrŠd vŠxa upp i Wiman 1989
šknen"Folkets historia Œrg 17, nr 3. 1989.
Wistrand E. Politik och litteratur i antikens, Rom Gšteborg 1978. Wistrand
Wood N. Ciceros social and political thought, Berkeley 1988. Wood
Worster D. The wealth of nature -Environmental history and Worster
the ecological imagination, New York 1993.
Zielinski T. Cicero im Wandel der Jahrhunderte, Leipzig 1908. Zielinski
28

7.2.1 Uppslagsverk
- Ciceros uppfattning om mŠnniskan och naturen -
Bonniers Latinsk svensk ordbok (2:a uppl), Uppsala 1982.
Forums Filosofilexikonet (Red P LŸbcke), Kšpenhamn 1993 (1983).
Oxford Classical Dictionary (2:a uppl), London 1970. OCD
Real-EncyclopŠdie der Classisschen Altertumswissenschaft, RE
(F. MŸnzer), Stuttgart 1894-1953.
7.3 Bildfšrteckning
Bild 1, (sid 12) Baserad pŒ: Aage M Ideernes historie, Verlden omkring os
(vol 10) Kšpenhamn 1965, (s 123).
29