State of the Art_ Öppenvinkelglaukom - Sveriges ögonläkarförening

Lasertrabekuloplastik utförs poliklinisk. Enbart droppanestesi behövs.
Den av Wise och Witter (1989) anvisade tekniken har ändrats obetydligt sedan den ursprungligen
beskrevs. Via en gonioskopilins, eller eventuellt Ritchs lins, appliceras argonlasereffekter med 50 µm
diameter och 100 msek duration mot den pigmenterade delen av trabekelverket. Det saknar sannolikt
betydelse om effekterna träffar i främre eller bakre delen av det pigmenterade trabekelverket
(Rouhainen och medarbetare 1988). Man använder en effekt som nätt och jämt ger avblekning eller lätt
bubbelbildning (Figur 20) vilket vanligen motsvarar 500-1200 mW. I allmänhet eftersträvar man att
sätta effekterna på ett sådant avstånd att 100 täcker hela cirkumferensen. Man kan behandla hela
cirkumferensen i en session, men detta ger mer biverkningar i form av postoperativa trycktoppar (se
nedan under komplikationer), än om behandlingen fraktioneras så att halva cirkumferensen behandlas i
en session och den andra halvan i en annan.
Ofta nöjer man sig primärt med att behandla halva kammarvinkelhalvan, då detta ger nästan samma
tryckreduktion som om hela cirkumferensen behandlas (Weinreb och medarbetare 1983, Heijl 1984,
Lustgarden och medarbetare 1984). Om otillräcklig effekt uppnås kan man senare komplettera med
laserbehandling av den obehandlade kammarvinkelhalvan.
Postoperativt ges ofta steroider i form av ögondroppar, men sådana är inte obligata.
Resultat
I allmänhet används LTP när tillfredsställande tryckreglering inte längre erhålles med medikamentell
terapi, som patienten tolerar väl. Det är då oftast inte möjligt att avsluta patientens medikamentella
terapi efter laserbehandlingen, men det är ibland möjligt att minska droppterapin (Pollack, Robin och
Sax 1983; Horns och medarbetare 1983). Det är mer sannolikt att den medicinska terapin kan minskas
i ögon med exfoliationsglaukom (Spaeth och medarbetare 1983).
Frekvensen "lyckat behandlingsresultat" efter LTP beror på många faktorer, som typen av glaukom,
patientens ålder, sjukdomsstadiet, det intraokulära trycket före behandling, graden av pigmentering i
kammarvinkeln, men framförallt på definitionen av framgångsrik behandling. En detaljerad genomgång
av resultaten kan inte göras här, men generellt kan sägas att dessa åtminstone på kort sikt ofta är
bättre vid exfoliationsglaukom och vid mer välpigmenterat trabekelverk, vid mindre avancerad sjukdom
och vid måttligt i motsats till kraftigt förhöjda ögontryck. Behandlingsresultaten är sämre hos yngre
patienter (Safran och medarbetare 1984).
Viktig information ger flera randomiserade studier där LTP jämförs med farmakologisk terapi. Dessa
visar att resultaten av LTP väl kan mäta sig med dem som erhålls med ögondroppar (se nedan - primär
lasertrabekuloplastik).
Långtidseffekterna av LTP har ofta ifrågasatts. Få studier har dock haft så lång uppföljning som de
tioårsresultat som Wise publicerade 1987. Där hade en stor del av de behandlade ögonen ögontryck
under 21 mmHg ännu efter 7-10 år. Det är sannolikt att durationen av behandlingseffekterna är kortare
vid exfoliationsglaukom än vid simplexglaukom (Pohjanpelto 1983; Higginbotham och Richardson
1986), men goda långtidseffekter har rapporterats av t.ex. Sherwood och Svedbergh (1985).
Primär lasertrabekuloplastik
När LTP ges som förstahandsterapi kallas den för primär lasertrabekuloplastik. Kontrollerade studier har
visat att den trycksänkande effekten är jämförbar eller bättre än den som erhålls med timolol (The
Glaucoma Laser Trial Research Group 1989, 1990, Tuulonen och medarbetare 1989) eller pilokarpin
(Bergeå och medarbetare 1994).
Förnyad behandling
Förnyad LTP ger inte samma goda resultat som den första behandlingen, och flera författare har
rapporterat direkt dåliga resultat, med sämre tryckreduktion och mer frekventa postoperativa
trycktoppar (Richter och medarbetare 1987, Messner och medarbetare 1987). Andra har erhållit bättre
resultat. (Grayson och medarbetare 1988, Weber och medarbetare 1989). Dessa studier har ofta utförts