Klimatpolitik och Millenniemålen

Klimatpolitik och Millenniemålen
FN-förbundets förslag till ett svenskt klimatmål med utvecklingsländerna i fokus
Ett underlag från FN-förbundet till Klimatberedningen

Innehåll
Inledning 3
1 Sammanfattning 4
2 Klimatförändringens konsekvenser för utvecklingsländer 6
2.1 Den andra delrapporten från FN:s klimatpanel 6
2.1.1 Afrika – brist på livsmedel och vatten 7
2.1.2 Asien – översvämningar och vattenbrist 7
2.1.3 Latinamerika – torka och ökenspridning 8
2.1.4 Mindre önationer – översvämningar och stormfloder 8
2.2 FN-förbundets förslag till Klimatberedningen 9
3 Nödvändiga utsläppsreduktioner till 2050 10
3.1 Den tredje delrapporten från FN:s klimatpanel 10
3.2 FN-förbundets förslag till Klimatberedningen 10
4 Ett svenskt klimatmål för år 2020 med utvecklingsländer i fokus 12
4.1 Utsläppsreduktioner hemma eller borta? 12
4.2 Klimatberedningens uppdrag 12
4.3 Naturvårdsverkets och Energimyndighetens förslag 13
4.4 FN-förbundets förslag till Klimatberedningen 14
4.4.1 Inledning 14
4.4.2 Ett mål för svenska utsläpp – icke handlande sektorn 16
4.4.3 Utsläpp i ”handlande sektorn” 17
4.4.4 Ett mål för utsläppsreduktioner i utvecklingsländer 18
4.4.5 Sammanfattande tabell 20
Tabeller
Tabell 1 14
Svenska utsläpp 1990-2020, historiska utsläpp samt prognostiserade utsläpp med befintliga styrmedel (tusen ton
koldioxidekvivalenter)
Tabell 2 20
Svenska utsläpp 1990-2020, myndigheternas förslag för 2020 samt FN-förbundets förslag för 2020 (tusen ton
koldioxidekvivalenter)

Inledning
FN:s klimatpanel, IPCC, varnar för att millenniemålen – det globala arbetet för att bekämpa världsfattigdomen
– hotas av klimatförändringarna. De länder och regioner som kommer att drabbas
hårdast är paradoxalt nog de som släpper ut minst växthusgaser: Afrika, deltaområden i Asien samt
små önationer.
Genom FN:s millenniemål 7 och 8 har de rika länderna lovat att säkra en hållbar global utveckling
och att stärka ett globalt partnerskap. Sveriges politik för global utveckling (PGU) betonar behovet
av en samstämmig politik, där ett stort antal svenska politikområden ska bidra till att bekämpa fattigdom
och främja utveckling.
En svensk klimatpolitik som har PGU och fattigdomsbekämpning som ledstjärna måste inkludera
utsläppsreduktioner i Sverige men även i utvecklingsländerna. Följande underlag innehåller Svenska
FN-förbundets förslag på hur ett svenskt klimatmål för år 2020 respektive år 2050 bör utformas så
att Sverige efterlever PGU till fullo och bidrar till att millenniemålen nås.
Underlaget har i huvudsak utarbetats av energikonsult Jessica Henryson på konsultföretaget Westander,
under projektledning av Louise Croneborg på FN-förbundet.
Det är vår förhoppning att Klimatberedningen tar ett helhetsperspektiv som beaktar utsläpp i Sverige,
i den ”handlande sektorn” och i utvecklingsländer för att därigenom kunna lägga fram förslag
till en svensk klimatpolitik för en hållbar global utveckling.
Bonian Golmohammadi
Generalsekreterare
Svenska FN-förbundet

1 Sammanfattning
• FN-förbundet föreslår Klimatberedningen att ta ett helhetsgrepp och presentera en svensk
klimatpolitik som gynnar utvecklingsländernas intressen, som kan bidra till att
fattigdomsbekämpningen förstärks och till att millenniemålen uppnås.
• FN-förbundet anser att industriländerna har ett ansvar att kraftigt minska sina egna utsläpp, men
också att bidra till att utvecklingsländerna kan fortsätta att utvecklas med hjälp av energiteknik
som inte medför skadliga utsläppsnivåer av växthusgaser.
• FN-förbundet anser att de industrialiserade länderna, vars utsläpp och konsumtion orsakat
klimatförändringen, har ett väsentligt större ansvar än utvecklingsländerna när det gäller att
åstadkomma utsläppsreduktioner.
• FN-förbundet anser att det är viktigt att beredningen, i enlighet med sitt direktiv, lägger fram ett
förslag om ett svenskt klimatmål avseende år 2050 som omfattar både Sveriges nationella
utsläppsreduktioner och ett per capita-mål.
• FN-förbundet anser att målet för 2050 bör vara att reducera Sveriges egna utsläpp av
växthusgaser 1 med minst 90 procent jämfört med 1990, och att resterande utsläpp bör täckas
genom inköp av utsläppsreduktionsenheter från projekt i utvecklingsländer, i likhet med den
norska regeringens inriktning.
• FN-förbundet anser att det ur pedagogisk och kommunikativ synvinkel vore lämpligt att det
svenska per capita-målet år 2050 sätts till 1 ton växthusgaser, även om en 90-procentig
reduktion av utsläppen motsvarar omkring 0,7 ton per person.
• FN-förbundet anser att en svensk klimatstrategi dels bör baseras på att Sverige går i spetsen och
kraftigt reducerar utsläppen inom landet, dels bidrar till utsläppsreduktioner i utlandet dock
främst i utvecklingsländer.
• FN-förbundet anser – i likhet med direktivet till Klimatberedningen – att det bör formuleras
separata klimatmål som kompletterar varandra, dels för utsläppsreduktioner i Sverige, dels för
reduktioner som uppnås genom de flexibla mekanismer som definieras i Kyotoprotokollet.
• FN-förbundet anser att Naturvårdsverkets och Energimyndighetens förslag på
utsläppsreduktioner om 25-30 procent år 2020, jämfört med 1990, är för lågt:
o Jämfört med dagens nivå (2005) är den föreslagna reduktionen bara 20-24 procent.
o Om man även inkluderar utsläppen från den kraftigt ökande användningen av bunkerolja i
Sverige för internationell sjö- och flygfart blir reduktionen bara 13-16 procent.
o Om man ser till myndigheternas prognos, inklusive myndigheternas föreslagna åtgärder, för
Sveriges faktiska utsläpp inom de tre områdena – svenska utsläpp utanför handlande
sektorn, utsläppen från de svenska anläggningarna i handlande sektorn och från den
1 När inget annat anges i detta underlag avser ”växthusgaser” och ”miljoner ton” alltid koldioxidekvivalenter
4

internationella sjö- och flygfarten – ökar utsläppen i Sverige år 2020 med 2 procent jämfört
med 1990.
• FN-förbundet ställer sig bakom myndigheternas tanke om att utsläppsreduktioner ska ske dels i
Sverige (i icke-handlande sektorn), dels genom en minskad tilldelning av utsläppsrätter till den
handlande sektorn och dels i utvecklingsländer – men FN-förbundet vill ha en högre
ambitionsnivå på samtliga tre områden.
• FN-förbundet anser att utsläppen i Sverige, exklusive den handlande sektorn, bör minska med
40 procent till 2020, jämfört med 1990. (Om de förväntade ökade utsläppen från internationell
sjö- och flygfart skulle inkluderas, motsvarar reduktionen 21 procent.)
o Utan ytterligare styrmedel förväntas utsläpp i Sverige, exklusive den handlande sektorn,
minska från 50,8 miljoner ton 1990 till 43,2 miljoner ton och med myndigheternas
föreslagna åtgärder till 37,2 miljoner ton (hög reduktionsnivå). Därutöver föreslår FNförbundet
att utsläppen minskar med ytterligare 6,7 miljoner ton, ned till 30,5 miljoner ton,
år 2020.
• FN-förbundet anser att tilldelningen till den handlande sektorn år 2020 bör motsvara 30 procent
lägre utsläpp än sektorns utsläpp 1990.
o Utsläppen från sektorn förväntas att öka från 21,3 miljoner ton år 1990 till 27,6 miljoner ton
2020 och myndigheternas föreslår en tilldelning som motsvarar 17,6 miljoner ton (hög
reduktionsnivå). FN-förbundet föreslår att tilldelningen minskas med ytterligare 2,7 miljoner
ton, till 14,9 miljoner ton.
• FN-förbundet anser att Sveriges köp av utsläppsreduktioner i utvecklingsländer år 2020 bör
motsvara 40 procent av utsläppen i Sverige, exklusive den handlande sektorn, år 1990.
o Naturvårdsverket och Energimyndigheten föreslår att Sverige köper
utsläppsreduktionsenheter från CDM-projekt (Clean Development Mechanism)
motsvarande 2-4 miljoner ton växthusgaser. FN-förbundet anser att den föreslagna
ambitionsnivån är för låt och föreslår istället att det svenska stödet till CDM-projekt – som
en del av Sveriges arbete med fattigdomsbekämpning men utanför biståndsbudgeten –
uppgår till 20,3 miljoner ton reduktionsenheter. Detta motsvarar 40 procent av utsläppen i
Sverige jämfört med 1990.
o Sverige bör också fortsätta ge omfattande bidrag till FN:s Special Fund for Climate Change
(SFCC).
5

2 Klimatförändringens konsekvenser för
utvecklingsländer
FN:s klimatpanel, IPCC, har under våren 2007 presenterat tre delrapporter om klimatförändringen.
Av rapporterna står det klart att utvecklingsländerna kommer att drabbas hårt av
klimatförändringens effekter.
IPCC konstaterar också att de globala utsläppen av växthusgaser bör nå sitt maximum inom 10-15
år, och därefter minska kraftigt. Även detta innebär en stor utmaning för utvecklingsländerna.
Utsläppen i utvecklingsländerna är idag mycket låga per invånare, men de ökar i takt med den
ekonomiska utvecklingen. Industriländerna har i stor utsträckning byggt upp sin välfärd genom
användning av fossila bränslen och utsläppen per invånare är flera gånger större än i
utvecklingsländerna. En av de svåraste frågorna i klimatförhandlingarna är hur
utvecklingsländernas rätt till ekonomisk utveckling ska kunna vara förenlig med stora globala
utsläppsreduktioner.
I juni 2007 rapporterade den nederländska miljöutvärderingsbyrån MNP att Kina nu gått om USA
som det land som släpper ut mest växthusgaser 2 . Även om utsläppen per invånare fortfarande är
låga, är utvecklingen i Kina oroande. ”Kina har helt enkelt tagit över samma misstag som man har
gjort i resten av världen där det tog 200 år av industrialisering innan insikten kom om den pågående
miljöförstöringen”, sade den kinesiske klimatforskaren CS Kiang från Pekings universitet, vid ett
Sverigebesök i juni 2007 3 .
• FN-förbundet anser att industriländerna har ett ansvar att kraftigt minska sina egna utsläpp,
men också att bidra till att utvecklingsländerna kan fortsätta att utvecklas med hjälp av
teknik som inte medför samma skada för klimatet.
2.1 Den andra delrapporten från FN:s klimatpanel
I den andra delrapporten från FN:s klimatpanel, som presenterades i april och som behandlar
klimateffekter, anpassning och sårbarhet, anges bland annat 4 :
”FN:s millenniemål är ett mått på framstegen mot en hållbar utveckling. Under de närmaste
femtio åren kan klimatförändringarna komma att hindra genomförandet av dessa mål.”
I rapporten redovisas klimatförändringens förväntade effekter för olika världsdelar. Nedan återges
några avsnitt (utan tillhörande källhänvisningar) från Naturvårdsverkets svenska översättning av
rapporten:
2 Nederländska miljöutvärderingsbyrån MNP,
http://www.mnp.nl/en/service/pressreleases/2007/20070619Chinanowno1inCO2emissionsUSAinsecondposition.html
3 Sveriges Radio, http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?artikel=1456416
4 FN:s klimatpanel 2007: Klimateffekter, anpassning, och sårbarhet, Sammanfattning för beslutsfattare, april 2007
(svensk översättning av Naturvårdsverket) http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/620-5677-8.pdf
6

2.1.1 Afrika – brist på livsmedel och vatten
”Fram till 2020 projiceras mellan 75 och 250 miljoner människor bli exponerade för ökad
vattenstress till följd av klimatförändringarna. Om efterfrågan samtidigt ökar, kommer människors
försörjningsförmåga påverkas negativt och vattenrelaterade problem förvärras.
Jordbruksproduktionen, inklusive tillgången till livsmedel, projiceras i många afrikanska länder och
regioner drabbas svårt av klimatvariabilitet och klimatförändringar. De för jordbruk lämpliga
arealerna, längden på vegetationsperioderna och de potentiella skördarna förväntas minska, framför
allt i utkanterna av halvtorra och torra områden. Detta kommer att ytterligare påverka
livsmedelstillgången negativt och förvärra undernäringen på kontinenten. I vissa länder kan
skördarna från regnvattnat jordbruk minska med upp till 50 procent till 2020.
Lokalt projiceras livsmedelstillgången påverkas negativt av minskad tillgång på fisk i stora sjöar till
följd av stigande vattentemperaturer, vilket kan förvärras av fortsatt överfiskning.
Mot slutet av 2000-talet kommer den projicerade höjningen av havsytans nivå att påverka lågt
liggande kustområden med stora befolkningar. Kostnaden för anpassning kan komma att uppgå till
minst 5–10 procent av BNP. Tillståndet i mangroveträsk och korallrev projiceras att försämras
ytterligare, med ytterligare konsekvenser för fiske och turism.
Nya studier bekräftar att Afrika är en av de mest sårbara kontinenterna inför klimatvariabilitet och
klimatförändringarna till följd av flera samtidiga påfrestningar och låg anpassningskapacitet. En del
anpassningar pågår till dagens klimatvariabilitet, men detta kan visa sig vara otillräckligt för
framtida klimatförändringar.”
2.1.2 Asien – översvämningar och vattenbrist
”Glaciäravsmältningen i Himalaya projiceras öka översvämningar och stenras från destabiliserade
sluttningar och påverka vattenresurser inom de närmaste två till tre decennierna. Detta kommer att
följas av lägre avrinning i takt med att glaciärerna krymper.
Tillgången på färskvatten i centrala, södra, östra och sydöstra Asien, framförallt längs de stora
floderna, förväntas minska till följd av klimatförändringarna, vilket tillsammans med
befolkningstillväxt och ökad efterfrågan till följd av högre levnadsstandard kan påverka över en
miljard människor negativt vid 2050-talet.
Kustområden, framför allt i de tätbefolkade stora deltaregionerna i södra, östra och sydöstra Asien,
löper störst risk till följd av ökad översvämning från havet och på vissa håll till följd av
översvämning från floderna.
Klimatförändringarna projiceras försämra möjligheterna till hållbar utveckling i de flesta av Asiens
utvecklingsländer i och med att de ökar det trycket på naturresurserna och miljön som orsakas av
den snabba urbaniseringen, industrialiseringen och ekonomiska utvecklingen.
Spannmålsskördarna kan öka med upp till 20 procent i östra och sydöstra Asien, samtidigt som de
kan minska med upp till 30 procent i centrala och södra Asien fram till mitten av 2000-talet.
7

Sammantaget och med beaktande av effekterna av snabb befolkningstillväxt och urbanisering
förväntas risken för svält ligga kvar på en mycket hög nivå i flera utvecklingsländer.
Hälsotillståndet och dödligheten till följd av diarrésjukdomar, huvudsakligen relaterade till
översvämningar och torka, förväntas öka i östra, södra och sydöstra Asien till följd av projicerade
förändringar i vattnets kretslopp i samband med den globala uppvärmningen. Höjningar av
kustvattentemperaturer skulle öka förekomsten av och/eller toxiciteten hos kolera i södra Asien.”
2.1.3 Latinamerika – torka och ökenspridning
”Fram till mitten av århundradet projiceras temperaturökningar och därmed relaterade minskningar
av markvatten att leda till att de tropiska skogarna i östra Amazonas gradvis ersätts av savann.
Vegetation i halvtorra områden kommer att tendera att ersättas av vegetation typisk för torra
marker. Det finns en risk för en signifikant förlust av biologisk mångfald genom artutrotning i
många tropiska delar av Latinamerika.
I torrare områden projiceras klimatförändringarna leda till att jordbruksmark försaltas och till
ökenspridning. Produktiviteten för vissa viktiga grödor och boskapsskötseln projiceras minska, med
negativa konsekvenser för livsmedelstillgången. I tempererade zoner projiceras skördarna av
sojabönor att öka.
Höjningen av havsytans nivå projiceras medföra ökad risk för översvämning i lågt liggande
områden. Höjningen av havsytans temperatur till följd av klimatförändringarna projiceras få
negativa effekter för korallrev i trakterna från Mexico till Nicaraqua (Mesoamerika) och medföra
förändringar av fiskbeståndens utbredning i sydöstra Stilla Havet.
Förändrade nederbördsmönster och glaciärernas bortsmältning projiceras få signifikanta effekter för
tillgången på vatten för samhällen, jordbruk och energiproduktion.
Vissa länder har gjort insatser för anpassning, framför allt i form av skydd för viktiga ekosystem,
varningssystem, riskhantering inom jordbruket, strategier för översvämningar, torka och kustvård
samt system för sjukdomsövervakning. Effektiviteten i dessa insatser motverkas dock bland annat
av avsaknad av grundläggande informations-, observations- och övervakningssystem; bristande
kapacitetsuppbyggnad; avsaknad av lämpliga politiska, institutionella och tekniska ramverk; låga
inkomster samt bebyggelse i sårbara områden.”
2.1.4 Mindre önationer – översvämningar och stormfloder
”Mindre önationer, vare sig de ligger i tropikerna eller på högre breddgrader, har egenskaper som
gör dem särskilt sårbara för effekterna av klimatförändringarna, höjningen av havsytans nivå samt
extrema händelser.
Försämrade kustförhållanden, bland annat genom erosion av stränder och korallblekning, förväntas
påverka lokala resurser, till exempel fiske, och minska värdet på dessa destinationer för turism.
8

Höjningen av havsytans nivå förväntas förvärra översvämningar, stormfloder, erosion och andra
risker för kusterna, vilket hotar viktig infrastruktur, samhällen och anläggningar som utgör grunden
för ösamhällenas försörjning.
Fram till mitten av seklet projiceras klimatförändringarna leda till minskade vattenresurser på
många mindre öar, bland annat i Karibien och Stilla Havet, till en nivå där de inte räcker till för att
möta efterfrågan under perioder med låg nederbörd.
Med temperaturhöjningar förväntas ökad invandring av främmande arter, framför allt på öar på
mellan och höga breddgrader.”
2.2 FN-förbundets förslag till Klimatberedningen
I regeringens direktiv till Klimatberedningen anges att beredningen ska ”belysa de minst utvecklade
ländernas behov av anpassning och finansiering liksom de mer utvecklade utvecklingsländernas
förutsättningar att bidra till en framtida klimatregim” (sid 13).
• FN-förbundet föreslår Klimatberedningen att ta ett helhetsgrepp och presentera en svensk
klimatpolitik som gynnar utvecklingsländernas intressen och som kan bidra till att
fattigdomsbekämpningen förstärks och till att millenniemålen uppnås.
9

3 Nödvändiga utsläppsreduktioner till 2050
3.1 Den tredje delrapporten från FN:s klimatpanel
Den tredje delrapporten från FN:s klimatpanel presenterades i maj 2007 och handlar om åtgärder för
att minska växthusgasutsläppen och människans påverkan på klimatet 5 .
I sitt underlag om den svenska klimatstrategins utveckling i juni 2007 6 , sammanfattar och drar
Naturvårdsverket och Energimyndigheten slutsatser från (främst) denna FN-rapport. Myndigheterna
skriver:
”Flera bedömningar indikerar att en temperaturökning över 2° C jämfört med förindustriell nivå kan
leda till allvarliga konsekvenser. Att undvika en global temperaturökning över 2° C är sedan länge
EUs övergripande mål. För att med god sannolikhet undvika temperaturökningar över 2° C visar
beräkningar att det skulle krävas en stabilisering av växthusgashalten på ca. 400-450 ppm CO2ekvivalenter.
För att möjliggöra en stabilisering på dessa nivåer måste de globala utsläppen nå sin
kulmen inom 10-15 år för att därefter minska kraftigt. Scenarier över vilka utsläppsminskningar
som kan krävas indikerar att de globala utsläppen av växthusgaser behöver minska mycket kraftigt
till år 2050 och därefter. Det kommer att krävas omvälvande förändringar av de globala
energisystemen.”
Naturvårdsverket och Energimyndigheten konstaterar vidare, med referens till rapporten:
”För att nå till exempel en stabilisering på 445-490 ppm koldioxidekvivalenter vid århundradets slut
krävs enligt IPCC att de globala utsläppen av koldioxid måste börja minska senast 2015 för att
sedan minska med mellan 50 och 85 % jämfört med dagens nivå (2000) till 2050.”
Myndigheterna påminner också om att Europeiska rådet gjort bedömningen att utsläppen från
industrialiserade länder måste minska med 30 % till år 2020 och med 60-80 % till år
2050 för att 2-gradersmålet ska kunna nås.
3.2 FN-förbundets förslag till Klimatberedningen
I direktiven till Klimatberedningen anges:
”Beredningen skall, främst utifrån det vetenskapliga rådets arbete men även utifrån myndigheternas
kontrollstationsunderlag, föreslå eventuella förändringar av miljökvalitetsmålet Begränsad
klimatpåverkan och dess innebörd 2050. Det innebär förslag på lämplig målformulering, bl.a.
reduktionsmål av växthusgaser, temperaturmål, per capita-mål och mål för halten av växthusgaser i
atmosfären.” (sid 12)
5
FN:s klimatpanel 2007: Klimateffekter, anpassning, och sårbarhet, Sammanfattning för beslutsfattare, maj 2007
(svensk översättning av Naturvårdsverket) http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/620-5713-8.pdf
6
Den svenska klimatstrategins utveckling, En sammanfattning av Energimyndighetens och Naturvårdsverkets underlag
till kontrollstation 2008, juni 2008
10

Naturvårdsverket och Energimyndighetens förslag till nytt klimatmål 2050 omfattar endast ett
temperaturmål – den globala genomsnittstemperaturen bör inte öka med mer än 2° C jämfört med
förindustriell nivå. Det ges dock inga förslag om nivåer för de svenska utsläppen av växthusgaser,
varken i form av procentuell reduktion eller räknat som ton utsläpp per capita.
Myndigheterna gör ändå ett försök att beräkna vilka globala utsläppsreduktioner som krävs till
2050, jämfört med 1990:
”Eftersom det finns många osäkerheter vad gäller hur mycket och hur snabbt utsläppen behöver
minska är det svårt att ange ett per capita-utsläpp med någon större noggrannhet. Som ett exempel
ger en utsläppsreduktion på 50-60 % koldioxidekvivalenter mellan 1990 och 2050 ett globalt per
capita-utsläpp år 2050 på ca.1,5-2 ton koldioxidekvivalenter per person och år (detta förutsätter en
världsbefolkning på ca.10 miljarder år 2050).”
• FN-förbundet anser att de industrialiserade länderna, vars utsläpp och konsumtion orsakat
klimatförändringen, har ett väsentligt större ansvar än utvecklingsländerna när det gäller att
åstadkomma utsläppsreduktioner.
• FN-förbundet anser att det är viktigt att beredningen, i enlighet med sitt direktiv, lägger fram
ett förslag om ett klimatmål avseende år 2050 som omfattar både Sveriges nationella
utsläppsreduktioner och ett per capita-mål. Det nationella målet blir ett riktmärke som
beskriver den omfattande omställning som kommer att krävas medan per capita-målet blir
ett pedagogiskt redskap för att tydliggöra denna omställning på individnivå.
• FN-förbundet anser att målet för 2050 bör vara att reducera Sveriges egna utsläpp av
växthusgaser med minst 90 procent jämfört med 1990, och att resterande 10 procent bör
täckas genom inköp av utsläppsreduktionsenheter från projekt i utvecklingsländer, i likhet
med den norska regeringens inriktning 7 .
• FN-förbundet anser att det ur pedagogisk/kommunikativ synvinkel vore lämpligt att det
svenska per capita-målet år 2050 sätts till 1 ton koldioxidekvivalenter, även om en 90procentig
reduktion medför att utsläppen av växthusgaser per capita blir omkring 0,7 ton per
person 8 . (Utsläppen år 1990 och 2005 uppgick till 8,4 respektive 7,4 ton per person.)
7
Norge har angett att man till år 2050 ska ta ansvar för att ha minskat världens utsläpp med en mängd motsvarande 100
procent av alla norska utsläpp
8
Baserat på SCB:s befolkningsprognos för 2050 på 10 502 000 personer, meddelande BE18SM0701
11

4 Ett svenskt klimatmål för år 2020 med
utvecklingsländer i fokus
4.1 Utsläppsreduktioner hemma eller borta?
Det har uppstått en olycklig låsning i den svenska klimatdebatten mellan dem som vill uppnå
svenska klimatmål genom att åstadkomma utsläppsminskningar i Sverige respektive utomlands.
Argumenten att minska utsläppen i Sverige utgår från att de rika länderna, som hittills orsakat
klimatförändringen, måste ta sitt ansvar för att reducera sina utsläpp innan utvecklingsländerna kan
förväntas följa efter. Andra argument är att Sverige, liksom andra industriländer, förr eller senare
ändå radikalt måste minska utsläppen och att det blir dyrare att vänta med omställningen.
Argumenten för att genomföra utsläppsminskningar utomlands utgår ofta från att det är mer
kostnadseffektivt att genomföra åtgärder i utvecklingsländer, och från att det krävs överföring av ny
teknik till dessa länder för att undvika stora framtida utsläppsökningar.
• FN-förbundet anser att en svensk klimatstrategi bör tillvarata potentialen i båda synsätt.
Detta innebär att den svenska klimatstrategin dels bör baseras på att Sverige går i spetsen
och kraftigt reducerar utsläppen inom landet, dels på att Sverige bidrar till
utsläppsreduktioner i utlandet, främst i utvecklingsländer.
4.2 Klimatberedningens uppdrag
I regeringens direktiv till Klimatberedningen anges när det gäller mål för 2020:
”Beredningen skall lämna förslag på mål till 2020 och ange vad som krävs för att målet skall kunna
nås. I uppdraget ingår att lämna förslag på en handlingsplan med åtgärder för att nå målen. /…/
Beredningen skall dessutom, efter analyser av de miljömässiga och ekonomiska effekterna av olika
alternativ, lämna förslag till utformning och nivåer av ett klimatmål som inkluderar flexibla
mekanismer.” (sid 11, vår kursivering)
Detta betyder i klartext att regeringen öppnar för ett mål om inhemska utsläppsreduktioner och ett
annat mål som avser utsläppsreduktioner som åstadkoms i utlandet.
Detta ligger också i linje med vad som sägs i samma direktiv om det Vetenskapliga rådets underlag
till Klimatberedningen:
”Rådets bedömningar och rekommendationer bör i första hand avse vilka mål som bör gälla för den
svenska klimatpolitiken, både nationellt, för Sveriges del i relation till EU, och internationellt.” (sid
5, vår kursivering)
• FN-förbundet anser – i likhet med direktivet till Klimatberedningen – att det bör formuleras
separata klimatmål som kompletterar varandra, dels för utsläppsreduktioner i Sverige, dels
12

för reduktioner som uppnås genom de flexibla mekanismer som definieras i
Kyotoprotokollet.
4.3 Naturvårdsverkets och Energimyndighetens förslag
Naturvårdsverket och Energimyndigheten förespråkar att klimatstrategin i fortsättningen består av
tre delar som tillsammans leder till att utsläppen fram till 2020 kan minska med 25-30 procent,
jämfört med 1990. Myndigheternas strategi baseras på tre olika delar:
”Klimatmålet kan nås genom minskade utsläpp i Sverige, en lägre tilldelning av utsläppsrätter
till företag som ingår i EU:s handelssystem och genom statligt stöd till projekt som reducerar
utsläpp i främst utvecklingsländer.”
En minskning med 25-30 procent innebär att utsläppen måste minska årligen med cirka 17-20
miljoner ton växthusgaser (räknat som koldioxidekvivalenter), jämfört med de prognostiserade
utsläppen år 2020. Utsläppsminskningen kan enligt myndigheterna nås på följande sätt:
• En del av klimatstrategin är att minska de förväntade utsläppen i Sverige. Myndigheterna
föreslår en rad åtgärder som kan reducera utsläppen med 4-6 miljoner ton, bland annat att
skatten på bensin och diesel ökar med 75 öre per liter och därefter i takt med BNP, att
koldioxiddifferentieringen av fordonsskatten ökar och att förmånsvärdet för fri bil
koldioxidbaseras.
• En annan del av strategin är att minska tilldelningen av utsläppsrätter till svenska företag i EU:s
handelssystem. Det kan reducera utsläppen med 6-10 miljoner ton jämfört med de svenska
anläggningarnas förväntade utsläpp år 2020.
• Den tredje delen av klimatstrategin är att Sverige bidrar till andra länders, främst
utvecklingsländers, arbete med energieffektivisering och omställning till förnybar energi. Detta
regleras i Kyotoprotokollet och kan minska utsläppen i främst utvecklingsländer med 2-4
miljoner ton om året.
År 2005 hade utsläppen minskat med cirka sju procent, jämfört med 1990, men om inga åtgärder
vidtas förväntas utsläppen öka fram till 2020 och bara hamna två procent under 1990 års nivå. Med
ovan nämnda utsläppsreduktioner kan utsläppen i stället minska med 25-30 procent, enligt
myndigheterna.
Grundtanken i myndigheternas förslag är bra. Strategin baseras på tre delar som innebär
utsläppsreduktioner i Sverige, inom EU:s handlande sektor och i utvecklingsländer. Det är bra att
myndigheterna vill att ett klimatmål ska baseras på tilldelningen av utsläppsrätter till de svenska
anläggningar som omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter (och inte deras faktiska
utsläpp som hanteras inom ramen för handeln), och det är bra att myndigheterna vill utöka Sveriges
engagemang när det gäller CDM- (och JI-) projekt (clean development mechanism- och joint
implementation-projekt).
Men om man granskar myndigheternas förslag mera i detalj så framstår ambitionsnivån som mycket
låg, särskilt om man tar i beaktande att FN:s klimatpanel i sin rapport konstaterar att de globala
utsläppen av växthusgaser bör nå sitt maximum inom 10-15 år, och därefter minska kraftigt:
13

• En reduktion med 25-30 procent kan låta kraftfullt, men reduktionen gäller inte från dagens
nivå, utan från den betydligt högre nivån 1990. Jämfört med dagens nivå (2005) är reduktionen
bara 20-24 procent.
• Strategin omfattar bara de utsläpp och sektorer som ingår i Kyotoprotokollet. Detta betyder:
o Om man även inkluderar utsläppen från den kraftigt ökande användningen av bunkerolja i
Sverige för internationell sjö- och flygfart blir reduktionen bara 13-16 procent.
o Om man begränsar sig till utsläppen i Sverige (utanför handlande sektorn) och utsläppen
från oljan för den internationella sjö- och flygfarten, blir reduktion bara 11 procent.
o Om man, slutligen, ser till prognosen (inklusive föreslagna åtgärder) för Sveriges faktiska
utsläpp inom de tre områdena – svenska utsläpp utanför handlande sektorn, utsläppen från
de svenska anläggningarna i handlande sektorn och från den internationella sjö- och
flygfarten – ökar Sveriges utsläpp år 2020 med 2 procent jämfört med 1990.
I tabellen nedan sammanfattas historiska utsläpp och prognostiserade utsläpp till 2020, utan
ytterligare styrmedel än de redan beslutade.
Tabell 1
Svenska utsläpp 1990-2020, historiska utsläpp samt prognostiserade utsläpp med befintliga styrmedel
(tusen ton koldioxidekvivalenter) 9
1990 2005 10
2010 2015 2020 1990-2010 1990-2020
Icke-handlande sektorn 50 800 46 000 43 500 43 600 43 200 -14% -15%
Handlande sektorn 21 300 23 700 25 800 26 900 27 600 21% 30%
Summa 72 100 69 700 69 300 70 500 70 800 -4% -2%
Internationell sjö- och flygfart 3 617 8 705 9 740 10 990 12 360 169% 242%
Summa, inkl Internationell
sjö- och flygfart 75 717 78 405 79 040 81 490 83 160 4% 10%
4.4 FN-förbundets förslag till Klimatberedningen
4.4.1 Inledning
Ett svenskt klimatmål bör formuleras så att det leder till kraftigt minskade utsläpp både i Sverige
och i utlandet. FN-förbundet ställer sig därför bakom myndigheternas tanke om att
utsläppsreduktioner ska ske dels i Sverige (i icke-handlande sektorn), dels genom en minskad
tilldelning av utsläppsrätter till den handlande sektorn och dels i utvecklingsländer.
Det finns dock flera skäl att formulera separata mål för utsläppsreduktioner fram till 2020 för var
och en av dessa tre delar.
Det krävs ett tydligt mål för hur stora utsläppsreduktioner som bör ske inom landets gränser, både
för att skapa tydlighet för det svenska samhällets olika aktörer, och för att skapa en tydlighet utåt
9
Den svenska klimatstrategins utveckling, En sammanfattning av Energimyndighetens och Naturvårdsverkets underlag
till kontrollstation 2008, juni 2007
10
I underlaget (ref 8) anges olika summor för utsläppen 2005, i andra tabeller anges summan 66 955 tusen ton
14

mot parter i de internationella klimatförhandlingarna. Detta mål bör dock vara skiljt från mål och
utsläpp för den handlande sektorn, där EU:s handelssystem sätter ramarna. Det krävs också ett lika
tydligt mål för utsläppsreduktioner som ska åstadkommas genom CDM/JI för att klargöra Sveriges
intentioner när det gäller delaktighet i det internationella klimatsamarbetet.
Ett kraftfullt mål för utsläppsreduktioner i Sverige (icke handlande sektorn) motiveras bland annat
av att:
• De rika länderna har orsakat klimatförändringen och industriländerna har väsentligt högre
utsläpp per capita än utvecklingsländerna.
• Tillväxten i utvecklingsländerna kommer på kort sikt att fortsätta leda till ökade utsläpp av
växthusgaser.
• De rika länderna måste visa att det går att kombinera minskade utsläpp med ekonomisk
tillväxt.
• På sikt måste utsläppen minska radikalt även i Sverige och ju tidigare omställningen
påbörjas desto bättre för svensk ekonomi.
Ett kraftfullt mål för utsläppsreduktioner i den handlande sektorn motiveras av samma skäl som för
utsläppsreduktioner i Sverige. Sverige kan dock bara påverka tilldelningen av utsläppsrätter, medan
de faktiska utsläppen styrs av marknadens pris på koldioxid. För att tydliggöra vilka
utsläppsreduktioner som kan åstadkommas via en minskad tilldelning bör därför den handlande
sektorn behandlas separat.
Ett kraftfullt mål för utsläppsreduktioner i utvecklingsländer motiveras bland annat av att:
• Utsläppen i utvecklingsländerna kommer att fortsätta att öka om länderna inte ges tillgång
till energieffektiv teknik och förnybar energiteknik.
• Väl genomförda CDM-projekt bidrar till hållbar utveckling i värdlandet, minskar
miljöproblem och kan bidra till ökad sysselsättning och minskad fattigdom.
• Kostnader för fossila bränslen kan antas fortsätta att öka och på sikt måste även
utvecklingsländer begränsa sina utsläpp av växthusgaser – ju förr omställningen sker i
utvecklingsländerna desto bättre för ländernas fortsatta möjligheter till utveckling.
• Sveriges konsumtion och import ökar utsläppen i utvecklingsländer 11 .
• Det är ofta kostnadseffektivt att genomföra utsläppsreduktioner i utvecklingsländer, vilket
innebär att Sverige kan bidra till globalt sett lägre utsläpp till en lägre kostnad.
11 Enbart svensk import från Kina har beräknats leda till ökade utsläpp i Kina med upp till 3 miljoner ton, se
Koldioxidutsläpp till följd av Sveriges import och konsumtion, Annika Carlsson Kanyama, KTH, maj 2007
http://www.ima.kth.se/eng/respublic/CO2_utslaepp_import_konsumtion.pdf
15

4.4.2 Ett mål för svenska utsläpp – icke handlande sektorn
När man exkluderar utsläppen från de svenska anläggningar som ingår i EU:s handelssystem (och
bunkeroljan för internationell sjö- och flygfart) blir bilden över Sveriges utsläpp av växthusgaser
följande:
• År 1990 uppgick utsläppen till 50,8 miljoner ton koldioxidekvivalenter.
• År 2005 uppgick dessa utsläpp till 46 miljoner ton, en minskning med 4,8 miljoner ton eller 10
procent, jämfört med 1990.
• År 2020 förväntar sig myndigheterna att utsläppen, med befintliga styrmedel, uppgår till 43,2
miljoner ton, en minskning med 7,6 miljoner ton eller 15 procent jämfört med 1990.
• År 2020 kan utsläppen, med de av myndigheterna föreslagna åtgärderna, minska med
ytterligare upp till 6 miljoner ton (”4-6 miljoner ton”, enligt myndigheterna), vilket skulle
betyda att utsläppen uppgår till 37,2 miljoner ton, en minskning med 27 procent jämfört med
1990.
• FN-förbundet anser att utsläppen år 2020, med mer långgående men fullt realistiska
åtgärdsförslag, bör reduceras till 30,5 miljoner ton, det vill säga en minskning med ytterligare
6,7 miljoner ton jämfört med myndigheternas förslag och 40 procents minskning av utsläppen
jämfört med 1990.
Som jämförelse kan noteras att om den svenska bilparken på sikt skulle reducera utsläppen till i
genomsnitt 120 gram per kilometer, vilket är EU:s mål för nybilsförsäljningen, skulle
koldioxidutsläppen minska med cirka 5,5 miljoner ton.
Som en annan jämförelse kan noteras att förslaget om 30 procent biodrivmedel år 2020 skulle
reducera utsläppen med omkring fyra miljoner ton mer än myndigheternas förslag om 10 procent
biodrivmedel år 2020.
Som en tredje jämförelse kan nämnas att Banverket har beräknat att potentialen för
utsläppsminskningar genom överflyttning av cirka 20 procent av lastbilstrafiken till järnväg
motsvarar en koldioxidminskning med cirka en miljon ton 12 .
Att reducera utsläppen i Sverige, exklusive den handlande sektorn, med 40 procent kan verka
radikalt, men det bör noteras att förslaget enbart baseras på de utsläpp som rapporteras inom ramen
för Kyotoprotokollet. Det betyder att de kraftigt ökade utsläppen från internationell sjö- och flygfart
har exkluderats. Om även dessa utsläpp skulle inkluderas, motsvarar reduktionen bara 21 procent.
Dessutom omfattar utsläppsreduktionerna enbart de utsläpp som sker i landet, och inte de utsläpp
som vår import ger upphov till. Om dessa utsläpp, efter avdrag för utsläpp från vår egen export,
12 Järnvägens bidrag till samhällsutvecklingen – inriktningsunderlag 2010–2019, Banverket, juni 2007,
http://banportalen.banverket.se/Banportalen/upload/2149/Huvudrapport-webb-x.pdf
16

inkluderas kan de utsläpp som vi i Sverige ger upphov till vara upp emot dubbelt så stora som
angivna 13 . (De faktiska utsläppen från importen behöver dock studeras vidare.)
4.4.3 Utsläpp i ”handlande sektorn”
När man enbart beskriver utsläppen från de svenska anläggningar som ingår i EU:s handelssystem
får man denna bild över utsläpp av växthusgaser:
• År 1990 uppgick utsläppen till 21,3 miljoner ton koldioxidekvivalenter.
• År 2005 uppgick dessa utsläpp till 23,7 miljoner ton, en ökning med 2,4 miljoner ton eller 11,3
procent jämfört med 1990.
• År 2020 förväntar myndigheterna att de faktiska utsläppen från denna sektor ska uppgå till 27,6
miljoner ton, en ökning med 6,3 miljoner ton eller 30 procent jämfört med 1990.
• År 2020 beräknar myndigheterna att tilldelningen av utsläppsrätter till svenska anläggningar
inom den handlande sektorn blir 6-10 miljoner ton lägre än deras förväntade utsläpp detta år.
Detta skulle innebära en tilldelning på 17,6-21,6 miljoner ton, vilket skulle motsvara mellan
+0,3 miljoner ton och -3,7 ton, jämfört med anläggningarnas faktiska utsläpp år 1990.
Även om man utgår från det högre intervallet i myndigheternas klimatstrategi – det vill säga att
tilldelningen blir 3,7 miljoner ton lägre än utsläppen 1990 – så kan man konstatera att
anläggningarna inom den handlande sektorn skulle spela en alltför begränsad roll i arbetet med att
reducera utsläppen av växthusgaser.
Myndigheterna gör bedömningen att en tilldelning motsvarande 17,6-21,6 år 2020 innebär en direkt
kostnad för företagen motsvarande 0,6-2,5 miljarder kronor per år, baserat på ett pris på
utsläppsrätter motsvarande 100-250 kronor/ton. Trots att det alltså är relativt billigt att reducera
utsläppen genom en sänkt tilldelning till den handlande sektorn så föreslår myndigheterna bara en
högsta reduktion motsvarande 3,7 miljoner ton, eller 17 procent, under 30-årsperioden 1990-2020.
• FN-förbundet anser att det är möjligt att reducera utsläppen i EU:s handelssystem ytterligare
genom en väsentligt lägre tilldelning till de svenska anläggningarna i systemet. Om
tilldelningen minskar med ytterligare 2,7 miljoner ton, till 14,9 miljoner ton, skulle de
svenska anläggningarna i handelssystemet bidra till utsläppsreduktioner motsvarande 30
procent av deras utsläpp år 1990. Kostnaden för företagen skulle motsvara 1,3-3,2 miljarder
kronor.
I ”utbyte” åt företagen kan Sverige verka för att dessa anläggningar ska få öka andelen
utsläppsreduktioner från CDM- och JI-projekt som får tillgodoräknas för att fullgöra sina åtagande,
vilket också skulle kunna minska företagens kostnader 14 .
13 Koldioxidutsläpp till följd av Sveriges import och konsumtion, Annika Carlsson Kanyama, KTH, maj 2007,
http://www.ima.kth.se/eng/respublic/CO2_utslaepp_import_konsumtion.pdf
14 Naturvårdsverket och Energimyndigheten utgår i sitt underlag från ett pris på utsläppsrätter på 100-250 kronor per ton
och ett pris på utsläppsreduktionsenheter från CDM- och JI-projekt på 150 kronor per ton
17

I den svenska fördelningsplanen för 2008-2012 föreslås att antalet utsläppsreduktionsenheter från
CDM- och JI-projekt ska motsvara max 20 procent av den totala mängden tilldelade utsläppsrätter
under perioden. EU-kommissionen har i samband med sin granskning av fördelningsplanen krävt
att den siffran minskas till 10 procent 15 . Med en väsentligt lägre tilldelning för kommande perioder
är det dock möjligt att denna andel kan tillåtas öka markant.
En väsentligt lägre tilldelning till de svenska anläggningarna än myndigheterna föreslår – i
kombination med en viss ökad möjlighet att köpa utsläppsreduktionsenheter från CDM-projekt –
skulle därmed öka det svenska stödet till utvecklingsländernas strävan efter förnybar energi och
energieffektivisering.
4.4.4 Ett mål för utsläppsreduktioner i utvecklingsländer
Investeringar i utsläppsreducerande åtgärder i utvecklingsländer genom CDM-projekt (eller i länder
med övergångsekonomier genom JI-projekt) leder till överföring av ny teknik till utvecklingsländer
samtidigt som de globala utsläppen av växthusgaser kan minska på ett mer kostnadseffektivt sätt.
Naturvårdsverket och Energimyndigheten anger i sitt underlag till klimatberedningen att antalet
utsläppsreduktionsenheter från CDM bedöms öka betydligt under Kyotoperioden och antalet projekt
som anmäls för registrering enligt CDM växer stadigt. I maj 2007 hade över 650 projekt registrerats
i 41 olika värdländer, främst i Indien, Brasilien, Mexiko och Kina. JI-projekten bedöms inte
utvecklas på samma sätt, delvis på grund av att flera av länderna med övergångsekonomier har
blivit medlemmar i EU och därmed kommer att omfattas av EU:s handelssystem för utsläppsrätter,
vilket begränsar möjligheterna att utnyttja JI-mekanismen.
• FN-förbundet menar att CDM har stor potential att bidra till en nödvändig omställning av
energisystemen i utvecklingsländer samtidigt som lokala miljöproblem kan minska, nya
arbetstillfällen kan skapas och fattigdomen kan minska.
• FN-förbundet är samtidigt medvetet om den kritik som riktats mot flera av de CDM-projekt
som hittills genomförts, bland annat när det gäller så kallade industrigasprojekt där stora
utsläppsreduktioner åstadkoms till en mycket låg kostnad utan nämnvärd tekniköverföring
eller annat bidrag till hållbar utveckling i värdlandet. Svenskt engagemang i CDM-projekt
bör därför ställa stora krav på projektens inriktning och dess bidrag till hållbar utveckling.
Sverige bedriver sedan 2002 ett program för internationella klimatinvesteringar (SICLIP) som
omfattar små och medelstora projekt med fokus på förnybar energi och energieffektivisering. Enligt
Energimyndigheten har kriterier för projektval varit att projekten leder till lokala miljöfördelar
såsom till exempel minskad vattenåtgång, förbättrad vattenkvalitet och minskade utsläpp av
svaveldioxid och kväveoxider. Följande projekt finns i SICLIP:s portfölj idag (projekten i Brasilien,
Indien och Kina är CDM-projekt medan övriga är JI-projekt):
• Tre bagasseprojekt i Brasilien
• Biomassaprojekt i Indien
• Vindkraftsprojekt i Kina
• Energieffektiviseringsprojekt i Kina
• Kraftvärme i Rumänien
15 Se Naturvårdsverkets webbplats, http://www.naturvardsverket.se/sv/Nedre-meny/Fragor-och-svar/Utslappsratter/
18

• Vindkraftspark i Estland
• Uppgradering av fjärrvärmenät i Murmansk, Ryssland
• Vindkraftspark i Ukraina
Enligt myndigheternas uppräkning deltar Sverige i Världsbankens Prototype Carbon Fund (PCF),
BASREC:s (Baltic Sea Region Energy Co-operation) klimatinvesteringsfond Testing Ground
Facility (TGF), Asiatiska utvecklingsbankens CDM-fond (Asia Pacific Carbon Fund) och
Europeiska utvecklingsbankens fond för JI- och CDM-projekt. Sammantaget leder de svenska
investeringarna till totalt cirka 6,2 miljoner utsläppsminskningsenheter under perioden fram till och
med år 2012, motsvarande 1,2 miljoner ton årligen under perioden 2008-2012.
Naturvårdsverket och Energimyndigheten föreslår att Sverige ska (fortsätta att) bidra till andra
länders, främst utvecklingsländers, arbete med energieffektivisering och omställning till förnybar
energi genom CDM och JI. Genom detta kan utsläppen minska i främst utvecklingsländer med 2-4
miljoner ton om året, skriver myndigheterna.
• FN-förbundet anser att den föreslagna ambitionsnivån är alldeles för låg. Vi föreslår att det
svenska stödet till CDM-projekt – som en del av Sveriges arbete med
fattigdomsbekämpning men utanför biståndsbudgeten – uppgår till 20,3 miljoner ton
reduktionsenheter.
En sådan nivå motsvarar 40 procent av de svenska utsläppen 1990, exklusive utsläppen från den
handlande sektorn. Eftersom FN-förbundet samtidigt föreslår att de svenska utsläppen, exklusive
utsläppen från den handlande sektorn, ska minskas med 40 procent innebär det att 80 procent av de
svenska utsläpp som inte omfattas av EU:s handelssystem antingen reduceras inom landet, eller
kompenseras för genom köp av utsläppsreduktionsenheter.
• FN-förbundet anser att inom den inriktning som myndigheterna föreslår för det fortsatta
arbetet, är följande bra:
o Projekt inom förnybar energi och energieffektivisering som leder till lokala miljöfördelar
och som kan vara en kanal för överföring av teknik på klimatområdet.
o Svenskt deltagande i det internationella samarbetet för att utveckla de flexibla
mekanismerna.
o Metodutveckling för projekt i programform eller sektorsbaserade angreppssätt samt
investeringar i klimatprojekt i de minst utvecklade länderna.
Inriktningen bör dock kompletteras genom att Sverige, exempelvis genom biståndet, även bidrar till
kapacitetsuppbyggnad i länder som ännu har begränsad erfarenhet av CDM-projekt.
Det kan låta radikalt att föreslå att staten ska köpa in utsläppsreduktionsenheter motsvarande 50
procent av utsläppen 1990, exklusive utsläppen från den handlande sektorn. Kostnaden är dock
begränsad. Naturvårdsverket och Energimyndigheten gör i sitt underlag bedömningen att kostnaden
för inköp av 2-4 miljoner ton utsläppsreduktionsenheter kan komma att uppgå till 300-600 miljoner
kronor per år, vid priset 150 kronor per ton. Kostnaden för FN-förbundets förslag om inköp av 20,3
miljoner ton reduktionsenheter kan med samma bedömning beräknas uppgå till 3 miljarder kronor
per år, vilket motsvarar cirka 0,1 procent av Sveriges BNI.
19

De flexibla mekanismerna CDM och JI inkluderas i Kyotoprotokollet för att öka flexibiliteten i
ländernas möjligheter att klara sina åtaganden enligt protokollet. Samtidigt infördes krav på
”supplementaritet”, vilket innebär att bara en begränsad del av åtagandet får nås genom CDM och
JI. FN-förbundets förslag innebär dock inte att utsläppsreduktionsenheterna ska användas för att
uppfylla svenska internationella åtaganden, utan användas för reduktioner utöver detta. Sveriges
internationella åtaganden, som en part i EU, bör kunna vara väsentligt lägre än det nationella målet,
och uppfyllas genom de förslag som ges avseende reduktioner i Sverige och lägre tilldelning till den
handlande sektorn. Efter 2020 bör mängden inköpta utsläppsreduktionsenheter successivt minska
till förmån för ytterligare reduktioner i Sverige.
4.4.5 Sammanfattande tabell
I tabellen nedan sammanfattas historiska utsläpp för 1990 och 2005, prognostiserade utsläpp för
2020 (med befintliga styrmedel), Naturvårdsverkets och Energimyndighetens förslag för 2020 samt
FN-förbundets förslag för 2020.
Tabell 2
Svenska utsläpp 1990-2020, myndigheternas förslag för 2020 samt FN-förbundets förslag för 2020 (tusen
ton koldioxidekvivalenter)
Historiska och
prognostiserade utsläpp 1
1990 2005
Prognos
2020
(befintliga
styrmedel)
Myndigheternas förslag för 2020
2 FN-förbundets förslag för 2020
(hög reduktion)
Reduktion
jämfört
med
prognos
2020
20
Utsläpp
2020 efter
reduktion
Reduktion
jämfört
med 1990
(%)
Reduktion
jämfört
med
prognos
2020
Utsläpp
2020 efter
reduktion
Reduktion
jämfört
med 1990
(%)
Utsläpp i Sverige,
icke-handlande sektorn 50 800 46 000 43 200 6 000 37 200 27 12 720 30 480 40
Utsläpp i Sverige, handlande
sektorn 21 300 23 700 27 600 10 000 17 600 17 12 700 14 900 30
Reduktioner i utvecklingsländer - - - 4 000 -4 000 8 20 320 -20 320 40
Summa 72 100 69 700 70 800 20 000 50 800 30 (24) 3
Summa, inklusive internationell
sjö- och flygfart
75 717 78 405 83 160 - 63 160 17 (11) 3
45 740 25 060 65 (37) 3
- 37 420 50 (24) 3
1
Enligt Naturvårdsverkets och Energimyndighetens underlag till Klimatberedningen
2
Naturvårdsverket och Energimyndigheten föreslår i sitt underlag till Klimatberedningen reduktionsintervaller för de tre delarna (icke
handlande sektorn, handlande sektorn och utvecklingsländer). Siffrorna i tabellen baseras på den högre nivån i respektive intervall (se
sidan 13)
3
Utsläppsreduktionen inom parentes är beräknad exklusive reduktioner i utvecklingsländer, och baseras på tilldelad mängd
utsläppsrätter till handlande sektorn