Klimatpolitik och Millenniemålen

gammal.skr.org

Klimatpolitik och Millenniemålen

Klimatpolitik och Millenniemålen

FN-förbundets förslag till ett svenskt klimatmål med utvecklingsländerna i fokus

Ett underlag från FN-förbundet till Klimatberedningen


Innehåll

Inledning 3

1 Sammanfattning 4

2 Klimatförändringens konsekvenser för utvecklingsländer 6

2.1 Den andra delrapporten från FN:s klimatpanel 6

2.1.1 Afrika – brist på livsmedel och vatten 7

2.1.2 Asien – översvämningar och vattenbrist 7

2.1.3 Latinamerika – torka och ökenspridning 8

2.1.4 Mindre önationer – översvämningar och stormfloder 8

2.2 FN-förbundets förslag till Klimatberedningen 9

3 Nödvändiga utsläppsreduktioner till 2050 10

3.1 Den tredje delrapporten från FN:s klimatpanel 10

3.2 FN-förbundets förslag till Klimatberedningen 10

4 Ett svenskt klimatmål för år 2020 med utvecklingsländer i fokus 12

4.1 Utsläppsreduktioner hemma eller borta? 12

4.2 Klimatberedningens uppdrag 12

4.3 Naturvårdsverkets och Energimyndighetens förslag 13

4.4 FN-förbundets förslag till Klimatberedningen 14

4.4.1 Inledning 14

4.4.2 Ett mål för svenska utsläpp – icke handlande sektorn 16

4.4.3 Utsläpp i ”handlande sektorn” 17

4.4.4 Ett mål för utsläppsreduktioner i utvecklingsländer 18

4.4.5 Sammanfattande tabell 20

Tabeller

Tabell 1 14

Svenska utsläpp 1990-2020, historiska utsläpp samt prognostiserade utsläpp med befintliga styrmedel (tusen ton

koldioxidekvivalenter)

Tabell 2 20

Svenska utsläpp 1990-2020, myndigheternas förslag för 2020 samt FN-förbundets förslag för 2020 (tusen ton

koldioxidekvivalenter)


Inledning

FN:s klimatpanel, IPCC, varnar för att millenniemålen – det globala arbetet för att bekämpa världsfattigdomen

– hotas av klimatförändringarna. De länder och regioner som kommer att drabbas

hårdast är paradoxalt nog de som släpper ut minst växthusgaser: Afrika, deltaområden i Asien samt

små önationer.

Genom FN:s millenniemål 7 och 8 har de rika länderna lovat att säkra en hållbar global utveckling

och att stärka ett globalt partnerskap. Sveriges politik för global utveckling (PGU) betonar behovet

av en samstämmig politik, där ett stort antal svenska politikområden ska bidra till att bekämpa fattigdom

och främja utveckling.

En svensk klimatpolitik som har PGU och fattigdomsbekämpning som ledstjärna måste inkludera

utsläppsreduktioner i Sverige men även i utvecklingsländerna. Följande underlag innehåller Svenska

FN-förbundets förslag på hur ett svenskt klimatmål för år 2020 respektive år 2050 bör utformas så

att Sverige efterlever PGU till fullo och bidrar till att millenniemålen nås.

Underlaget har i huvudsak utarbetats av energikonsult Jessica Henryson på konsultföretaget Westander,

under projektledning av Louise Croneborg på FN-förbundet.

Det är vår förhoppning att Klimatberedningen tar ett helhetsperspektiv som beaktar utsläpp i Sverige,

i den ”handlande sektorn” och i utvecklingsländer för att därigenom kunna lägga fram förslag

till en svensk klimatpolitik för en hållbar global utveckling.

Bonian Golmohammadi

Generalsekreterare

Svenska FN-förbundet


1 Sammanfattning

• FN-förbundet föreslår Klimatberedningen att ta ett helhetsgrepp och presentera en svensk

klimatpolitik som gynnar utvecklingsländernas intressen, som kan bidra till att

fattigdomsbekämpningen förstärks och till att millenniemålen uppnås.

• FN-förbundet anser att industriländerna har ett ansvar att kraftigt minska sina egna utsläpp, men

också att bidra till att utvecklingsländerna kan fortsätta att utvecklas med hjälp av energiteknik

som inte medför skadliga utsläppsnivåer av växthusgaser.

• FN-förbundet anser att de industrialiserade länderna, vars utsläpp och konsumtion orsakat

klimatförändringen, har ett väsentligt större ansvar än utvecklingsländerna när det gäller att

åstadkomma utsläppsreduktioner.

• FN-förbundet anser att det är viktigt att beredningen, i enlighet med sitt direktiv, lägger fram ett

förslag om ett svenskt klimatmål avseende år 2050 som omfattar både Sveriges nationella

utsläppsreduktioner och ett per capita-mål.

• FN-förbundet anser att målet för 2050 bör vara att reducera Sveriges egna utsläpp av

växthusgaser 1 med minst 90 procent jämfört med 1990, och att resterande utsläpp bör täckas

genom inköp av utsläppsreduktionsenheter från projekt i utvecklingsländer, i likhet med den

norska regeringens inriktning.

• FN-förbundet anser att det ur pedagogisk och kommunikativ synvinkel vore lämpligt att det

svenska per capita-målet år 2050 sätts till 1 ton växthusgaser, även om en 90-procentig

reduktion av utsläppen motsvarar omkring 0,7 ton per person.

• FN-förbundet anser att en svensk klimatstrategi dels bör baseras på att Sverige går i spetsen och

kraftigt reducerar utsläppen inom landet, dels bidrar till utsläppsreduktioner i utlandet dock

främst i utvecklingsländer.

• FN-förbundet anser – i likhet med direktivet till Klimatberedningen – att det bör formuleras

separata klimatmål som kompletterar varandra, dels för utsläppsreduktioner i Sverige, dels för

reduktioner som uppnås genom de flexibla mekanismer som definieras i Kyotoprotokollet.

• FN-förbundet anser att Naturvårdsverkets och Energimyndighetens förslag på

utsläppsreduktioner om 25-30 procent år 2020, jämfört med 1990, är för lågt:

o Jämfört med dagens nivå (2005) är den föreslagna reduktionen bara 20-24 procent.

o Om man även inkluderar utsläppen från den kraftigt ökande användningen av bunkerolja i

Sverige för internationell sjö- och flygfart blir reduktionen bara 13-16 procent.

o Om man ser till myndigheternas prognos, inklusive myndigheternas föreslagna åtgärder, för

Sveriges faktiska utsläpp inom de tre områdena – svenska utsläpp utanför handlande

sektorn, utsläppen från de svenska anläggningarna i handlande sektorn och från den

1 När inget annat anges i detta underlag avser ”växthusgaser” och ”miljoner ton” alltid koldioxidekvivalenter

4


internationella sjö- och flygfarten – ökar utsläppen i Sverige år 2020 med 2 procent jämfört

med 1990.

• FN-förbundet ställer sig bakom myndigheternas tanke om att utsläppsreduktioner ska ske dels i

Sverige (i icke-handlande sektorn), dels genom en minskad tilldelning av utsläppsrätter till den

handlande sektorn och dels i utvecklingsländer – men FN-förbundet vill ha en högre

ambitionsnivå på samtliga tre områden.

• FN-förbundet anser att utsläppen i Sverige, exklusive den handlande sektorn, bör minska med

40 procent till 2020, jämfört med 1990. (Om de förväntade ökade utsläppen från internationell

sjö- och flygfart skulle inkluderas, motsvarar reduktionen 21 procent.)

o Utan ytterligare styrmedel förväntas utsläpp i Sverige, exklusive den handlande sektorn,

minska från 50,8 miljoner ton 1990 till 43,2 miljoner ton och med myndigheternas

föreslagna åtgärder till 37,2 miljoner ton (hög reduktionsnivå). Därutöver föreslår FNförbundet

att utsläppen minskar med ytterligare 6,7 miljoner ton, ned till 30,5 miljoner ton,

år 2020.

• FN-förbundet anser att tilldelningen till den handlande sektorn år 2020 bör motsvara 30 procent

lägre utsläpp än sektorns utsläpp 1990.

o Utsläppen från sektorn förväntas att öka från 21,3 miljoner ton år 1990 till 27,6 miljoner ton

2020 och myndigheternas föreslår en tilldelning som motsvarar 17,6 miljoner ton (hög

reduktionsnivå). FN-förbundet föreslår att tilldelningen minskas med ytterligare 2,7 miljoner

ton, till 14,9 miljoner ton.

• FN-förbundet anser att Sveriges köp av utsläppsreduktioner i utvecklingsländer år 2020 bör

motsvara 40 procent av utsläppen i Sverige, exklusive den handlande sektorn, år 1990.

o Naturvårdsverket och Energimyndigheten föreslår att Sverige köper

utsläppsreduktionsenheter från CDM-projekt (Clean Development Mechanism)

motsvarande 2-4 miljoner ton växthusgaser. FN-förbundet anser att den föreslagna

ambitionsnivån är för låt och föreslår istället att det svenska stödet till CDM-projekt – som

en del av Sveriges arbete med fattigdomsbekämpning men utanför biståndsbudgeten –

uppgår till 20,3 miljoner ton reduktionsenheter. Detta motsvarar 40 procent av utsläppen i

Sverige jämfört med 1990.

o Sverige bör också fortsätta ge omfattande bidrag till FN:s Special Fund for Climate Change

(SFCC).

5


2 Klimatförändringens konsekvenser för

utvecklingsländer

FN:s klimatpanel, IPCC, har under våren 2007 presenterat tre delrapporter om klimatförändringen.

Av rapporterna står det klart att utvecklingsländerna kommer att drabbas hårt av

klimatförändringens effekter.

IPCC konstaterar också att de globala utsläppen av växthusgaser bör nå sitt maximum inom 10-15

år, och därefter minska kraftigt. Även detta innebär en stor utmaning för utvecklingsländerna.

Utsläppen i utvecklingsländerna är idag mycket låga per invånare, men de ökar i takt med den

ekonomiska utvecklingen. Industriländerna har i stor utsträckning byggt upp sin välfärd genom

användning av fossila bränslen och utsläppen per invånare är flera gånger större än i

utvecklingsländerna. En av de svåraste frågorna i klimatförhandlingarna är hur

utvecklingsländernas rätt till ekonomisk utveckling ska kunna vara förenlig med stora globala

utsläppsreduktioner.

I juni 2007 rapporterade den nederländska miljöutvärderingsbyrån MNP att Kina nu gått om USA

som det land som släpper ut mest växthusgaser 2 . Även om utsläppen per invånare fortfarande är

låga, är utvecklingen i Kina oroande. ”Kina har helt enkelt tagit över samma misstag som man har

gjort i resten av världen där det tog 200 år av industrialisering innan insikten kom om den pågående

miljöförstöringen”, sade den kinesiske klimatforskaren CS Kiang från Pekings universitet, vid ett

Sverigebesök i juni 2007 3 .

• FN-förbundet anser att industriländerna har ett ansvar att kraftigt minska sina egna utsläpp,

men också att bidra till att utvecklingsländerna kan fortsätta att utvecklas med hjälp av

teknik som inte medför samma skada för klimatet.

2.1 Den andra delrapporten från FN:s klimatpanel

I den andra delrapporten från FN:s klimatpanel, som presenterades i april och som behandlar

klimateffekter, anpassning och sårbarhet, anges bland annat 4 :

”FN:s millenniemål är ett mått på framstegen mot en hållbar utveckling. Under de närmaste

femtio åren kan klimatförändringarna komma att hindra genomförandet av dessa mål.”

I rapporten redovisas klimatförändringens förväntade effekter för olika världsdelar. Nedan återges

några avsnitt (utan tillhörande källhänvisningar) från Naturvårdsverkets svenska översättning av

rapporten:

2 Nederländska miljöutvärderingsbyrån MNP,

http://www.mnp.nl/en/service/pressreleases/2007/20070619Chinanowno1inCO2emissionsUSAinsecondposition.html

3 Sveriges Radio, http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?artikel=1456416

4 FN:s klimatpanel 2007: Klimateffekter, anpassning, och sårbarhet, Sammanfattning för beslutsfattare, april 2007

(svensk översättning av Naturvårdsverket) http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/620-5677-8.pdf

6


2.1.1 Afrika – brist på livsmedel och vatten

”Fram till 2020 projiceras mellan 75 och 250 miljoner människor bli exponerade för ökad

vattenstress till följd av klimatförändringarna. Om efterfrågan samtidigt ökar, kommer människors

försörjningsförmåga påverkas negativt och vattenrelaterade problem förvärras.

Jordbruksproduktionen, inklusive tillgången till livsmedel, projiceras i många afrikanska länder och

regioner drabbas svårt av klimatvariabilitet och klimatförändringar. De för jordbruk lämpliga

arealerna, längden på vegetationsperioderna och de potentiella skördarna förväntas minska, framför

allt i utkanterna av halvtorra och torra områden. Detta kommer att ytterligare påverka

livsmedelstillgången negativt och förvärra undernäringen på kontinenten. I vissa länder kan

skördarna från regnvattnat jordbruk minska med upp till 50 procent till 2020.

Lokalt projiceras livsmedelstillgången påverkas negativt av minskad tillgång på fisk i stora sjöar till

följd av stigande vattentemperaturer, vilket kan förvärras av fortsatt överfiskning.

Mot slutet av 2000-talet kommer den projicerade höjningen av havsytans nivå att påverka lågt

liggande kustområden med stora befolkningar. Kostnaden för anpassning kan komma att uppgå till

minst 5–10 procent av BNP. Tillståndet i mangroveträsk och korallrev projiceras att försämras

ytterligare, med ytterligare konsekvenser för fiske och turism.

Nya studier bekräftar att Afrika är en av de mest sårbara kontinenterna inför klimatvariabilitet och

klimatförändringarna till följd av flera samtidiga påfrestningar och låg anpassningskapacitet. En del

anpassningar pågår till dagens klimatvariabilitet, men detta kan visa sig vara otillräckligt för

framtida klimatförändringar.”

2.1.2 Asien – översvämningar och vattenbrist

”Glaciäravsmältningen i Himalaya projiceras öka översvämningar och stenras från destabiliserade

sluttningar och påverka vattenresurser inom de närmaste två till tre decennierna. Detta kommer att

följas av lägre avrinning i takt med att glaciärerna krymper.

Tillgången på färskvatten i centrala, södra, östra och sydöstra Asien, framförallt längs de stora

floderna, förväntas minska till följd av klimatförändringarna, vilket tillsammans med

befolkningstillväxt och ökad efterfrågan till följd av högre levnadsstandard kan påverka över en

miljard människor negativt vid 2050-talet.

Kustområden, framför allt i de tätbefolkade stora deltaregionerna i södra, östra och sydöstra Asien,

löper störst risk till följd av ökad översvämning från havet och på vissa håll till följd av

översvämning från floderna.

Klimatförändringarna projiceras försämra möjligheterna till hållbar utveckling i de flesta av Asiens

utvecklingsländer i och med att de ökar det trycket på naturresurserna och miljön som orsakas av

den snabba urbaniseringen, industrialiseringen och ekonomiska utvecklingen.

Spannmålsskördarna kan öka med upp till 20 procent i östra och sydöstra Asien, samtidigt som de

kan minska med upp till 30 procent i centrala och södra Asien fram till mitten av 2000-talet.

7


Sammantaget och med beaktande av effekterna av snabb befolkningstillväxt och urbanisering

förväntas risken för svält ligga kvar på en mycket hög nivå i flera utvecklingsländer.

Hälsotillståndet och dödligheten till följd av diarrésjukdomar, huvudsakligen relaterade till

översvämningar och torka, förväntas öka i östra, södra och sydöstra Asien till följd av projicerade

förändringar i vattnets kretslopp i samband med den globala uppvärmningen. Höjningar av

kustvattentemperaturer skulle öka förekomsten av och/eller toxiciteten hos kolera i södra Asien.”

2.1.3 Latinamerika – torka och ökenspridning

”Fram till mitten av århundradet projiceras temperaturökningar och därmed relaterade minskningar

av markvatten att leda till att de tropiska skogarna i östra Amazonas gradvis ersätts av savann.

Vegetation i halvtorra områden kommer att tendera att ersättas av vegetation typisk för torra

marker. Det finns en risk för en signifikant förlust av biologisk mångfald genom artutrotning i

många tropiska delar av Latinamerika.

I torrare områden projiceras klimatförändringarna leda till att jordbruksmark försaltas och till

ökenspridning. Produktiviteten för vissa viktiga grödor och boskapsskötseln projiceras minska, med

negativa konsekvenser för livsmedelstillgången. I tempererade zoner projiceras skördarna av

sojabönor att öka.

Höjningen av havsytans nivå projiceras medföra ökad risk för översvämning i lågt liggande

områden. Höjningen av havsytans temperatur till följd av klimatförändringarna projiceras få

negativa effekter för korallrev i trakterna från Mexico till Nicaraqua (Mesoamerika) och medföra

förändringar av fiskbeståndens utbredning i sydöstra Stilla Havet.

Förändrade nederbördsmönster och glaciärernas bortsmältning projiceras få signifikanta effekter för

tillgången på vatten för samhällen, jordbruk och energiproduktion.

Vissa länder har gjort insatser för anpassning, framför allt i form av skydd för viktiga ekosystem,

varningssystem, riskhantering inom jordbruket, strategier för översvämningar, torka och kustvård

samt system för sjukdomsövervakning. Effektiviteten i dessa insatser motverkas dock bland annat

av avsaknad av grundläggande informations-, observations- och övervakningssystem; bristande

kapacitetsuppbyggnad; avsaknad av lämpliga politiska, institutionella och tekniska ramverk; låga

inkomster samt bebyggelse i sårbara områden.”

2.1.4 Mindre önationer – översvämningar och stormfloder

”Mindre önationer, vare sig de ligger i tropikerna eller på högre breddgrader, har egenskaper som

gör dem särskilt sårbara för effekterna av klimatförändringarna, höjningen av havsytans nivå samt

extrema händelser.

Försämrade kustförhållanden, bland annat genom erosion av stränder och korallblekning, förväntas

påverka lokala resurser, till exempel fiske, och minska värdet på dessa destinationer för turism.

8


Höjningen av havsytans nivå förväntas förvärra översvämningar, stormfloder, erosion och andra

risker för kusterna, vilket hotar viktig infrastruktur, samhällen och anläggningar som utgör grunden

för ösamhällenas försörjning.

Fram till mitten av seklet projiceras klimatförändringarna leda till minskade vattenresurser på

många mindre öar, bland annat i Karibien och Stilla Havet, till en nivå där de inte räcker till för att

möta efterfrågan under perioder med låg nederbörd.

Med temperaturhöjningar förväntas ökad invandring av främmande arter, framför allt på öar på

mellan och höga breddgrader.”

2.2 FN-förbundets förslag till Klimatberedningen

I regeringens direktiv till Klimatberedningen anges att beredningen ska ”belysa de minst utvecklade

ländernas behov av anpassning och finansiering liksom de mer utvecklade utvecklingsländernas

förutsättningar att bidra till en framtida klimatregim” (sid 13).

• FN-förbundet föreslår Klimatberedningen att ta ett helhetsgrepp och presentera en svensk

klimatpolitik som gynnar utvecklingsländernas intressen och som kan bidra till att

fattigdomsbekämpningen förstärks och till att millenniemålen uppnås.

9


3 Nödvändiga utsläppsreduktioner till 2050

3.1 Den tredje delrapporten från FN:s klimatpanel

Den tredje delrapporten från FN:s klimatpanel presenterades i maj 2007 och handlar om åtgärder för

att minska växthusgasutsläppen och människans påverkan på klimatet 5 .

I sitt underlag om den svenska klimatstrategins utveckling i juni 2007 6 , sammanfattar och drar

Naturvårdsverket och Energimyndigheten slutsatser från (främst) denna FN-rapport. Myndigheterna

skriver:

”Flera bedömningar indikerar att en temperaturökning över 2° C jämfört med förindustriell nivå kan

leda till allvarliga konsekvenser. Att undvika en global temperaturökning över 2° C är sedan länge

EUs övergripande mål. För att med god sannolikhet undvika temperaturökningar över 2° C visar

beräkningar att det skulle krävas en stabilisering av växthusgashalten på ca. 400-450 ppm CO2ekvivalenter.

För att möjliggöra en stabilisering på dessa nivåer måste de globala utsläppen nå sin

kulmen inom 10-15 år för att därefter minska kraftigt. Scenarier över vilka utsläppsminskningar

som kan krävas indikerar att de globala utsläppen av växthusgaser behöver minska mycket kraftigt

till år 2050 och därefter. Det kommer att krävas omvälvande förändringar av de globala

energisystemen.”

Naturvårdsverket och Energimyndigheten konstaterar vidare, med referens till rapporten:

”För att nå till exempel en stabilisering på 445-490 ppm koldioxidekvivalenter vid århundradets slut

krävs enligt IPCC att de globala utsläppen av koldioxid måste börja minska senast 2015 för att

sedan minska med mellan 50 och 85 % jämfört med dagens nivå (2000) till 2050.”

Myndigheterna påminner också om att Europeiska rådet gjort bedömningen att utsläppen från

industrialiserade länder måste minska med 30 % till år 2020 och med 60-80 % till år

2050 för att 2-gradersmålet ska kunna nås.

3.2 FN-förbundets förslag till Klimatberedningen

I direktiven till Klimatberedningen anges:

”Beredningen skall, främst utifrån det vetenskapliga rådets arbete men även utifrån myndigheternas

kontrollstationsunderlag, föreslå eventuella förändringar av miljökvalitetsmålet Begränsad

klimatpåverkan och dess innebörd 2050. Det innebär förslag på lämplig målformulering, bl.a.

reduktionsmål av växthusgaser, temperaturmål, per capita-mål och mål för halten av växthusgaser i

atmosfären.” (sid 12)

5

FN:s klimatpanel 2007: Klimateffekter, anpassning, och sårbarhet, Sammanfattning för beslutsfattare, maj 2007

(svensk översättning av Naturvårdsverket) http://www.naturvardsverket.se/Documents/publikationer/620-5713-8.pdf

6

Den svenska klimatstrategins utveckling, En sammanfattning av Energimyndighetens och Naturvårdsverkets underlag

till kontrollstation 2008, juni 2008

10


Naturvårdsverket och Energimyndighetens förslag till nytt klimatmål 2050 omfattar endast ett

temperaturmål – den globala genomsnittstemperaturen bör inte öka med mer än 2° C jämfört med

förindustriell nivå. Det ges dock inga förslag om nivåer för de svenska utsläppen av växthusgaser,

varken i form av procentuell reduktion eller räknat som ton utsläpp per capita.

Myndigheterna gör ändå ett försök att beräkna vilka globala utsläppsreduktioner som krävs till

2050, jämfört med 1990:

”Eftersom det finns många osäkerheter vad gäller hur mycket och hur snabbt utsläppen behöver

minska är det svårt att ange ett per capita-utsläpp med någon större noggrannhet. Som ett exempel

ger en utsläppsreduktion på 50-60 % koldioxidekvivalenter mellan 1990 och 2050 ett globalt per

capita-utsläpp år 2050 på ca.1,5-2 ton koldioxidekvivalenter per person och år (detta förutsätter en

världsbefolkning på ca.10 miljarder år 2050).”

• FN-förbundet anser att de industrialiserade länderna, vars utsläpp och konsumtion orsakat

klimatförändringen, har ett väsentligt större ansvar än utvecklingsländerna när det gäller att

åstadkomma utsläppsreduktioner.

• FN-förbundet anser att det är viktigt att beredningen, i enlighet med sitt direktiv, lägger fram

ett förslag om ett klimatmål avseende år 2050 som omfattar både Sveriges nationella

utsläppsreduktioner och ett per capita-mål. Det nationella målet blir ett riktmärke som

beskriver den omfattande omställning som kommer att krävas medan per capita-målet blir

ett pedagogiskt redskap för att tydliggöra denna omställning på individnivå.

• FN-förbundet anser att målet för 2050 bör vara att reducera Sveriges egna utsläpp av

växthusgaser med minst 90 procent jämfört med 1990, och att resterande 10 procent bör

täckas genom inköp av utsläppsreduktionsenheter från projekt i utvecklingsländer, i likhet

med den norska regeringens inriktning 7 .

• FN-förbundet anser att det ur pedagogisk/kommunikativ synvinkel vore lämpligt att det

svenska per capita-målet år 2050 sätts till 1 ton koldioxidekvivalenter, även om en 90procentig

reduktion medför att utsläppen av växthusgaser per capita blir omkring 0,7 ton per

person 8 . (Utsläppen år 1990 och 2005 uppgick till 8,4 respektive 7,4 ton per person.)

7

Norge har angett att man till år 2050 ska ta ansvar för att ha minskat världens utsläpp med en mängd motsvarande 100

procent av alla norska utsläpp

8

Baserat på SCB:s befolkningsprognos för 2050 på 10 502 000 personer, meddelande BE18SM0701

11


4 Ett svenskt klimatmål för år 2020 med

utvecklingsländer i fokus

4.1 Utsläppsreduktioner hemma eller borta?

Det har uppstått en olycklig låsning i den svenska klimatdebatten mellan dem som vill uppnå

svenska klimatmål genom att åstadkomma utsläppsminskningar i Sverige respektive utomlands.

Argumenten att minska utsläppen i Sverige utgår från att de rika länderna, som hittills orsakat

klimatförändringen, måste ta sitt ansvar för att reducera sina utsläpp innan utvecklingsländerna kan

förväntas följa efter. Andra argument är att Sverige, liksom andra industriländer, förr eller senare

ändå radikalt måste minska utsläppen och att det blir dyrare att vänta med omställningen.

Argumenten för att genomföra utsläppsminskningar utomlands utgår ofta från att det är mer

kostnadseffektivt att genomföra åtgärder i utvecklingsländer, och från att det krävs överföring av ny

teknik till dessa länder för att undvika stora framtida utsläppsökningar.

• FN-förbundet anser att en svensk klimatstrategi bör tillvarata potentialen i båda synsätt.

Detta innebär att den svenska klimatstrategin dels bör baseras på att Sverige går i spetsen

och kraftigt reducerar utsläppen inom landet, dels på att Sverige bidrar till

utsläppsreduktioner i utlandet, främst i utvecklingsländer.

4.2 Klimatberedningens uppdrag

I regeringens direktiv till Klimatberedningen anges när det gäller mål för 2020:

”Beredningen skall lämna förslag på mål till 2020 och ange vad som krävs för att målet skall kunna

nås. I uppdraget ingår att lämna förslag på en handlingsplan med åtgärder för att nå målen. /…/

Beredningen skall dessutom, efter analyser av de miljömässiga och ekonomiska effekterna av olika

alternativ, lämna förslag till utformning och nivåer av ett klimatmål som inkluderar flexibla

mekanismer.” (sid 11, vår kursivering)

Detta betyder i klartext att regeringen öppnar för ett mål om inhemska utsläppsreduktioner och ett

annat mål som avser utsläppsreduktioner som åstadkoms i utlandet.

Detta ligger också i linje med vad som sägs i samma direktiv om det Vetenskapliga rådets underlag

till Klimatberedningen:

”Rådets bedömningar och rekommendationer bör i första hand avse vilka mål som bör gälla för den

svenska klimatpolitiken, både nationellt, för Sveriges del i relation till EU, och internationellt.” (sid

5, vår kursivering)

• FN-förbundet anser – i likhet med direktivet till Klimatberedningen – att det bör formuleras

separata klimatmål som kompletterar varandra, dels för utsläppsreduktioner i Sverige, dels

12


för reduktioner som uppnås genom de flexibla mekanismer som definieras i

Kyotoprotokollet.

4.3 Naturvårdsverkets och Energimyndighetens förslag

Naturvårdsverket och Energimyndigheten förespråkar att klimatstrategin i fortsättningen består av

tre delar som tillsammans leder till att utsläppen fram till 2020 kan minska med 25-30 procent,

jämfört med 1990. Myndigheternas strategi baseras på tre olika delar:

”Klimatmålet kan nås genom minskade utsläpp i Sverige, en lägre tilldelning av utsläppsrätter

till företag som ingår i EU:s handelssystem och genom statligt stöd till projekt som reducerar

utsläpp i främst utvecklingsländer.”

En minskning med 25-30 procent innebär att utsläppen måste minska årligen med cirka 17-20

miljoner ton växthusgaser (räknat som koldioxidekvivalenter), jämfört med de prognostiserade

utsläppen år 2020. Utsläppsminskningen kan enligt myndigheterna nås på följande sätt:

• En del av klimatstrategin är att minska de förväntade utsläppen i Sverige. Myndigheterna

föreslår en rad åtgärder som kan reducera utsläppen med 4-6 miljoner ton, bland annat att

skatten på bensin och diesel ökar med 75 öre per liter och därefter i takt med BNP, att

koldioxiddifferentieringen av fordonsskatten ökar och att förmånsvärdet för fri bil

koldioxidbaseras.

• En annan del av strategin är att minska tilldelningen av utsläppsrätter till svenska företag i EU:s

handelssystem. Det kan reducera utsläppen med 6-10 miljoner ton jämfört med de svenska

anläggningarnas förväntade utsläpp år 2020.

• Den tredje delen av klimatstrategin är att Sverige bidrar till andra länders, främst

utvecklingsländers, arbete med energieffektivisering och omställning till förnybar energi. Detta

regleras i Kyotoprotokollet och kan minska utsläppen i främst utvecklingsländer med 2-4

miljoner ton om året.

År 2005 hade utsläppen minskat med cirka sju procent, jämfört med 1990, men om inga åtgärder

vidtas förväntas utsläppen öka fram till 2020 och bara hamna två procent under 1990 års nivå. Med

ovan nämnda utsläppsreduktioner kan utsläppen i stället minska med 25-30 procent, enligt

myndigheterna.

Grundtanken i myndigheternas förslag är bra. Strategin baseras på tre delar som innebär

utsläppsreduktioner i Sverige, inom EU:s handlande sektor och i utvecklingsländer. Det är bra att

myndigheterna vill att ett klimatmål ska baseras på tilldelningen av utsläppsrätter till de svenska

anläggningar som omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter (och inte deras faktiska

utsläpp som hanteras inom ramen för handeln), och det är bra att myndigheterna vill utöka Sveriges

engagemang när det gäller CDM- (och JI-) projekt (clean development mechanism- och joint

implementation-projekt).

Men om man granskar myndigheternas förslag mera i detalj så framstår ambitionsnivån som mycket

låg, särskilt om man tar i beaktande att FN:s klimatpanel i sin rapport konstaterar att de globala

utsläppen av växthusgaser bör nå sitt maximum inom 10-15 år, och därefter minska kraftigt:

13


• En reduktion med 25-30 procent kan låta kraftfullt, men reduktionen gäller inte från dagens

nivå, utan från den betydligt högre nivån 1990. Jämfört med dagens nivå (2005) är reduktionen

bara 20-24 procent.

• Strategin omfattar bara de utsläpp och sektorer som ingår i Kyotoprotokollet. Detta betyder:

o Om man även inkluderar utsläppen från den kraftigt ökande användningen av bunkerolja i

Sverige för internationell sjö- och flygfart blir reduktionen bara 13-16 procent.

o Om man begränsar sig till utsläppen i Sverige (utanför handlande sektorn) och utsläppen

från oljan för den internationella sjö- och flygfarten, blir reduktion bara 11 procent.

o Om man, slutligen, ser till prognosen (inklusive föreslagna åtgärder) för Sveriges faktiska

utsläpp inom de tre områdena – svenska utsläpp utanför handlande sektorn, utsläppen från

de svenska anläggningarna i handlande sektorn och från den internationella sjö- och

flygfarten – ökar Sveriges utsläpp år 2020 med 2 procent jämfört med 1990.

I tabellen nedan sammanfattas historiska utsläpp och prognostiserade utsläpp till 2020, utan

ytterligare styrmedel än de redan beslutade.

Tabell 1

Svenska utsläpp 1990-2020, historiska utsläpp samt prognostiserade utsläpp med befintliga styrmedel

(tusen ton koldioxidekvivalenter) 9

1990 2005 10

2010 2015 2020 1990-2010 1990-2020

Icke-handlande sektorn 50 800 46 000 43 500 43 600 43 200 -14% -15%

Handlande sektorn 21 300 23 700 25 800 26 900 27 600 21% 30%

Summa 72 100 69 700 69 300 70 500 70 800 -4% -2%

Internationell sjö- och flygfart 3 617 8 705 9 740 10 990 12 360 169% 242%

Summa, inkl Internationell

sjö- och flygfart 75 717 78 405 79 040 81 490 83 160 4% 10%

4.4 FN-förbundets förslag till Klimatberedningen

4.4.1 Inledning

Ett svenskt klimatmål bör formuleras så att det leder till kraftigt minskade utsläpp både i Sverige

och i utlandet. FN-förbundet ställer sig därför bakom myndigheternas tanke om att

utsläppsreduktioner ska ske dels i Sverige (i icke-handlande sektorn), dels genom en minskad

tilldelning av utsläppsrätter till den handlande sektorn och dels i utvecklingsländer.

Det finns dock flera skäl att formulera separata mål för utsläppsreduktioner fram till 2020 för var

och en av dessa tre delar.

Det krävs ett tydligt mål för hur stora utsläppsreduktioner som bör ske inom landets gränser, både

för att skapa tydlighet för det svenska samhällets olika aktörer, och för att skapa en tydlighet utåt

9

Den svenska klimatstrategins utveckling, En sammanfattning av Energimyndighetens och Naturvårdsverkets underlag

till kontrollstation 2008, juni 2007

10

I underlaget (ref 8) anges olika summor för utsläppen 2005, i andra tabeller anges summan 66 955 tusen ton

14


mot parter i de internationella klimatförhandlingarna. Detta mål bör dock vara skiljt från mål och

utsläpp för den handlande sektorn, där EU:s handelssystem sätter ramarna. Det krävs också ett lika

tydligt mål för utsläppsreduktioner som ska åstadkommas genom CDM/JI för att klargöra Sveriges

intentioner när det gäller delaktighet i det internationella klimatsamarbetet.

Ett kraftfullt mål för utsläppsreduktioner i Sverige (icke handlande sektorn) motiveras bland annat

av att:

• De rika länderna har orsakat klimatförändringen och industriländerna har väsentligt högre

utsläpp per capita än utvecklingsländerna.

• Tillväxten i utvecklingsländerna kommer på kort sikt att fortsätta leda till ökade utsläpp av

växthusgaser.

• De rika länderna måste visa att det går att kombinera minskade utsläpp med ekonomisk

tillväxt.

• På sikt måste utsläppen minska radikalt även i Sverige och ju tidigare omställningen

påbörjas desto bättre för svensk ekonomi.

Ett kraftfullt mål för utsläppsreduktioner i den handlande sektorn motiveras av samma skäl som för

utsläppsreduktioner i Sverige. Sverige kan dock bara påverka tilldelningen av utsläppsrätter, medan

de faktiska utsläppen styrs av marknadens pris på koldioxid. För att tydliggöra vilka

utsläppsreduktioner som kan åstadkommas via en minskad tilldelning bör därför den handlande

sektorn behandlas separat.

Ett kraftfullt mål för utsläppsreduktioner i utvecklingsländer motiveras bland annat av att:

• Utsläppen i utvecklingsländerna kommer att fortsätta att öka om länderna inte ges tillgång

till energieffektiv teknik och förnybar energiteknik.

• Väl genomförda CDM-projekt bidrar till hållbar utveckling i värdlandet, minskar

miljöproblem och kan bidra till ökad sysselsättning och minskad fattigdom.

• Kostnader för fossila bränslen kan antas fortsätta att öka och på sikt måste även

utvecklingsländer begränsa sina utsläpp av växthusgaser – ju förr omställningen sker i

utvecklingsländerna desto bättre för ländernas fortsatta möjligheter till utveckling.

• Sveriges konsumtion och import ökar utsläppen i utvecklingsländer 11 .

• Det är ofta kostnadseffektivt att genomföra utsläppsreduktioner i utvecklingsländer, vilket

innebär att Sverige kan bidra till globalt sett lägre utsläpp till en lägre kostnad.

11 Enbart svensk import från Kina har beräknats leda till ökade utsläpp i Kina med upp till 3 miljoner ton, se

Koldioxidutsläpp till följd av Sveriges import och konsumtion, Annika Carlsson Kanyama, KTH, maj 2007

http://www.ima.kth.se/eng/respublic/CO2_utslaepp_import_konsumtion.pdf

15


4.4.2 Ett mål för svenska utsläpp – icke handlande sektorn

När man exkluderar utsläppen från de svenska anläggningar som ingår i EU:s handelssystem (och

bunkeroljan för internationell sjö- och flygfart) blir bilden över Sveriges utsläpp av växthusgaser

följande:

• År 1990 uppgick utsläppen till 50,8 miljoner ton koldioxidekvivalenter.

• År 2005 uppgick dessa utsläpp till 46 miljoner ton, en minskning med 4,8 miljoner ton eller 10

procent, jämfört med 1990.

• År 2020 förväntar sig myndigheterna att utsläppen, med befintliga styrmedel, uppgår till 43,2

miljoner ton, en minskning med 7,6 miljoner ton eller 15 procent jämfört med 1990.

• År 2020 kan utsläppen, med de av myndigheterna föreslagna åtgärderna, minska med

ytterligare upp till 6 miljoner ton (”4-6 miljoner ton”, enligt myndigheterna), vilket skulle

betyda att utsläppen uppgår till 37,2 miljoner ton, en minskning med 27 procent jämfört med

1990.

• FN-förbundet anser att utsläppen år 2020, med mer långgående men fullt realistiska

åtgärdsförslag, bör reduceras till 30,5 miljoner ton, det vill säga en minskning med ytterligare

6,7 miljoner ton jämfört med myndigheternas förslag och 40 procents minskning av utsläppen

jämfört med 1990.

Som jämförelse kan noteras att om den svenska bilparken på sikt skulle reducera utsläppen till i

genomsnitt 120 gram per kilometer, vilket är EU:s mål för nybilsförsäljningen, skulle

koldioxidutsläppen minska med cirka 5,5 miljoner ton.

Som en annan jämförelse kan noteras att förslaget om 30 procent biodrivmedel år 2020 skulle

reducera utsläppen med omkring fyra miljoner ton mer än myndigheternas förslag om 10 procent

biodrivmedel år 2020.

Som en tredje jämförelse kan nämnas att Banverket har beräknat att potentialen för

utsläppsminskningar genom överflyttning av cirka 20 procent av lastbilstrafiken till järnväg

motsvarar en koldioxidminskning med cirka en miljon ton 12 .

Att reducera utsläppen i Sverige, exklusive den handlande sektorn, med 40 procent kan verka

radikalt, men det bör noteras att förslaget enbart baseras på de utsläpp som rapporteras inom ramen

för Kyotoprotokollet. Det betyder att de kraftigt ökade utsläppen från internationell sjö- och flygfart

har exkluderats. Om även dessa utsläpp skulle inkluderas, motsvarar reduktionen bara 21 procent.

Dessutom omfattar utsläppsreduktionerna enbart de utsläpp som sker i landet, och inte de utsläpp

som vår import ger upphov till. Om dessa utsläpp, efter avdrag för utsläpp från vår egen export,

12 Järnvägens bidrag till samhällsutvecklingen – inriktningsunderlag 2010–2019, Banverket, juni 2007,

http://banportalen.banverket.se/Banportalen/upload/2149/Huvudrapport-webb-x.pdf

16


inkluderas kan de utsläpp som vi i Sverige ger upphov till vara upp emot dubbelt så stora som

angivna 13 . (De faktiska utsläppen från importen behöver dock studeras vidare.)

4.4.3 Utsläpp i ”handlande sektorn”

När man enbart beskriver utsläppen från de svenska anläggningar som ingår i EU:s handelssystem

får man denna bild över utsläpp av växthusgaser:

• År 1990 uppgick utsläppen till 21,3 miljoner ton koldioxidekvivalenter.

• År 2005 uppgick dessa utsläpp till 23,7 miljoner ton, en ökning med 2,4 miljoner ton eller 11,3

procent jämfört med 1990.

• År 2020 förväntar myndigheterna att de faktiska utsläppen från denna sektor ska uppgå till 27,6

miljoner ton, en ökning med 6,3 miljoner ton eller 30 procent jämfört med 1990.

• År 2020 beräknar myndigheterna att tilldelningen av utsläppsrätter till svenska anläggningar

inom den handlande sektorn blir 6-10 miljoner ton lägre än deras förväntade utsläpp detta år.

Detta skulle innebära en tilldelning på 17,6-21,6 miljoner ton, vilket skulle motsvara mellan

+0,3 miljoner ton och -3,7 ton, jämfört med anläggningarnas faktiska utsläpp år 1990.

Även om man utgår från det högre intervallet i myndigheternas klimatstrategi – det vill säga att

tilldelningen blir 3,7 miljoner ton lägre än utsläppen 1990 – så kan man konstatera att

anläggningarna inom den handlande sektorn skulle spela en alltför begränsad roll i arbetet med att

reducera utsläppen av växthusgaser.

Myndigheterna gör bedömningen att en tilldelning motsvarande 17,6-21,6 år 2020 innebär en direkt

kostnad för företagen motsvarande 0,6-2,5 miljarder kronor per år, baserat på ett pris på

utsläppsrätter motsvarande 100-250 kronor/ton. Trots att det alltså är relativt billigt att reducera

utsläppen genom en sänkt tilldelning till den handlande sektorn så föreslår myndigheterna bara en

högsta reduktion motsvarande 3,7 miljoner ton, eller 17 procent, under 30-årsperioden 1990-2020.

• FN-förbundet anser att det är möjligt att reducera utsläppen i EU:s handelssystem ytterligare

genom en väsentligt lägre tilldelning till de svenska anläggningarna i systemet. Om

tilldelningen minskar med ytterligare 2,7 miljoner ton, till 14,9 miljoner ton, skulle de

svenska anläggningarna i handelssystemet bidra till utsläppsreduktioner motsvarande 30

procent av deras utsläpp år 1990. Kostnaden för företagen skulle motsvara 1,3-3,2 miljarder

kronor.

I ”utbyte” åt företagen kan Sverige verka för att dessa anläggningar ska få öka andelen

utsläppsreduktioner från CDM- och JI-projekt som får tillgodoräknas för att fullgöra sina åtagande,

vilket också skulle kunna minska företagens kostnader 14 .

13 Koldioxidutsläpp till följd av Sveriges import och konsumtion, Annika Carlsson Kanyama, KTH, maj 2007,

http://www.ima.kth.se/eng/respublic/CO2_utslaepp_import_konsumtion.pdf

14 Naturvårdsverket och Energimyndigheten utgår i sitt underlag från ett pris på utsläppsrätter på 100-250 kronor per ton

och ett pris på utsläppsreduktionsenheter från CDM- och JI-projekt på 150 kronor per ton

17


I den svenska fördelningsplanen för 2008-2012 föreslås att antalet utsläppsreduktionsenheter från

CDM- och JI-projekt ska motsvara max 20 procent av den totala mängden tilldelade utsläppsrätter

under perioden. EU-kommissionen har i samband med sin granskning av fördelningsplanen krävt

att den siffran minskas till 10 procent 15 . Med en väsentligt lägre tilldelning för kommande perioder

är det dock möjligt att denna andel kan tillåtas öka markant.

En väsentligt lägre tilldelning till de svenska anläggningarna än myndigheterna föreslår – i

kombination med en viss ökad möjlighet att köpa utsläppsreduktionsenheter från CDM-projekt –

skulle därmed öka det svenska stödet till utvecklingsländernas strävan efter förnybar energi och

energieffektivisering.

4.4.4 Ett mål för utsläppsreduktioner i utvecklingsländer

Investeringar i utsläppsreducerande åtgärder i utvecklingsländer genom CDM-projekt (eller i länder

med övergångsekonomier genom JI-projekt) leder till överföring av ny teknik till utvecklingsländer

samtidigt som de globala utsläppen av växthusgaser kan minska på ett mer kostnadseffektivt sätt.

Naturvårdsverket och Energimyndigheten anger i sitt underlag till klimatberedningen att antalet

utsläppsreduktionsenheter från CDM bedöms öka betydligt under Kyotoperioden och antalet projekt

som anmäls för registrering enligt CDM växer stadigt. I maj 2007 hade över 650 projekt registrerats

i 41 olika värdländer, främst i Indien, Brasilien, Mexiko och Kina. JI-projekten bedöms inte

utvecklas på samma sätt, delvis på grund av att flera av länderna med övergångsekonomier har

blivit medlemmar i EU och därmed kommer att omfattas av EU:s handelssystem för utsläppsrätter,

vilket begränsar möjligheterna att utnyttja JI-mekanismen.

• FN-förbundet menar att CDM har stor potential att bidra till en nödvändig omställning av

energisystemen i utvecklingsländer samtidigt som lokala miljöproblem kan minska, nya

arbetstillfällen kan skapas och fattigdomen kan minska.

• FN-förbundet är samtidigt medvetet om den kritik som riktats mot flera av de CDM-projekt

som hittills genomförts, bland annat när det gäller så kallade industrigasprojekt där stora

utsläppsreduktioner åstadkoms till en mycket låg kostnad utan nämnvärd tekniköverföring

eller annat bidrag till hållbar utveckling i värdlandet. Svenskt engagemang i CDM-projekt

bör därför ställa stora krav på projektens inriktning och dess bidrag till hållbar utveckling.

Sverige bedriver sedan 2002 ett program för internationella klimatinvesteringar (SICLIP) som

omfattar små och medelstora projekt med fokus på förnybar energi och energieffektivisering. Enligt

Energimyndigheten har kriterier för projektval varit att projekten leder till lokala miljöfördelar

såsom till exempel minskad vattenåtgång, förbättrad vattenkvalitet och minskade utsläpp av

svaveldioxid och kväveoxider. Följande projekt finns i SICLIP:s portfölj idag (projekten i Brasilien,

Indien och Kina är CDM-projekt medan övriga är JI-projekt):

• Tre bagasseprojekt i Brasilien

• Biomassaprojekt i Indien

• Vindkraftsprojekt i Kina

• Energieffektiviseringsprojekt i Kina

• Kraftvärme i Rumänien

15 Se Naturvårdsverkets webbplats, http://www.naturvardsverket.se/sv/Nedre-meny/Fragor-och-svar/Utslappsratter/

18


• Vindkraftspark i Estland

• Uppgradering av fjärrvärmenät i Murmansk, Ryssland

• Vindkraftspark i Ukraina

Enligt myndigheternas uppräkning deltar Sverige i Världsbankens Prototype Carbon Fund (PCF),

BASREC:s (Baltic Sea Region Energy Co-operation) klimatinvesteringsfond Testing Ground

Facility (TGF), Asiatiska utvecklingsbankens CDM-fond (Asia Pacific Carbon Fund) och

Europeiska utvecklingsbankens fond för JI- och CDM-projekt. Sammantaget leder de svenska

investeringarna till totalt cirka 6,2 miljoner utsläppsminskningsenheter under perioden fram till och

med år 2012, motsvarande 1,2 miljoner ton årligen under perioden 2008-2012.

Naturvårdsverket och Energimyndigheten föreslår att Sverige ska (fortsätta att) bidra till andra

länders, främst utvecklingsländers, arbete med energieffektivisering och omställning till förnybar

energi genom CDM och JI. Genom detta kan utsläppen minska i främst utvecklingsländer med 2-4

miljoner ton om året, skriver myndigheterna.

• FN-förbundet anser att den föreslagna ambitionsnivån är alldeles för låg. Vi föreslår att det

svenska stödet till CDM-projekt – som en del av Sveriges arbete med

fattigdomsbekämpning men utanför biståndsbudgeten – uppgår till 20,3 miljoner ton

reduktionsenheter.

En sådan nivå motsvarar 40 procent av de svenska utsläppen 1990, exklusive utsläppen från den

handlande sektorn. Eftersom FN-förbundet samtidigt föreslår att de svenska utsläppen, exklusive

utsläppen från den handlande sektorn, ska minskas med 40 procent innebär det att 80 procent av de

svenska utsläpp som inte omfattas av EU:s handelssystem antingen reduceras inom landet, eller

kompenseras för genom köp av utsläppsreduktionsenheter.

• FN-förbundet anser att inom den inriktning som myndigheterna föreslår för det fortsatta

arbetet, är följande bra:

o Projekt inom förnybar energi och energieffektivisering som leder till lokala miljöfördelar

och som kan vara en kanal för överföring av teknik på klimatområdet.

o Svenskt deltagande i det internationella samarbetet för att utveckla de flexibla

mekanismerna.

o Metodutveckling för projekt i programform eller sektorsbaserade angreppssätt samt

investeringar i klimatprojekt i de minst utvecklade länderna.

Inriktningen bör dock kompletteras genom att Sverige, exempelvis genom biståndet, även bidrar till

kapacitetsuppbyggnad i länder som ännu har begränsad erfarenhet av CDM-projekt.

Det kan låta radikalt att föreslå att staten ska köpa in utsläppsreduktionsenheter motsvarande 50

procent av utsläppen 1990, exklusive utsläppen från den handlande sektorn. Kostnaden är dock

begränsad. Naturvårdsverket och Energimyndigheten gör i sitt underlag bedömningen att kostnaden

för inköp av 2-4 miljoner ton utsläppsreduktionsenheter kan komma att uppgå till 300-600 miljoner

kronor per år, vid priset 150 kronor per ton. Kostnaden för FN-förbundets förslag om inköp av 20,3

miljoner ton reduktionsenheter kan med samma bedömning beräknas uppgå till 3 miljarder kronor

per år, vilket motsvarar cirka 0,1 procent av Sveriges BNI.

19


De flexibla mekanismerna CDM och JI inkluderas i Kyotoprotokollet för att öka flexibiliteten i

ländernas möjligheter att klara sina åtaganden enligt protokollet. Samtidigt infördes krav på

”supplementaritet”, vilket innebär att bara en begränsad del av åtagandet får nås genom CDM och

JI. FN-förbundets förslag innebär dock inte att utsläppsreduktionsenheterna ska användas för att

uppfylla svenska internationella åtaganden, utan användas för reduktioner utöver detta. Sveriges

internationella åtaganden, som en part i EU, bör kunna vara väsentligt lägre än det nationella målet,

och uppfyllas genom de förslag som ges avseende reduktioner i Sverige och lägre tilldelning till den

handlande sektorn. Efter 2020 bör mängden inköpta utsläppsreduktionsenheter successivt minska

till förmån för ytterligare reduktioner i Sverige.

4.4.5 Sammanfattande tabell

I tabellen nedan sammanfattas historiska utsläpp för 1990 och 2005, prognostiserade utsläpp för

2020 (med befintliga styrmedel), Naturvårdsverkets och Energimyndighetens förslag för 2020 samt

FN-förbundets förslag för 2020.

Tabell 2

Svenska utsläpp 1990-2020, myndigheternas förslag för 2020 samt FN-förbundets förslag för 2020 (tusen

ton koldioxidekvivalenter)

Historiska och

prognostiserade utsläpp 1

1990 2005

Prognos

2020

(befintliga

styrmedel)

Myndigheternas förslag för 2020

2 FN-förbundets förslag för 2020

(hög reduktion)

Reduktion

jämfört

med

prognos

2020

20

Utsläpp

2020 efter

reduktion

Reduktion

jämfört

med 1990

(%)

Reduktion

jämfört

med

prognos

2020

Utsläpp

2020 efter

reduktion

Reduktion

jämfört

med 1990

(%)

Utsläpp i Sverige,

icke-handlande sektorn 50 800 46 000 43 200 6 000 37 200 27 12 720 30 480 40

Utsläpp i Sverige, handlande

sektorn 21 300 23 700 27 600 10 000 17 600 17 12 700 14 900 30

Reduktioner i utvecklingsländer - - - 4 000 -4 000 8 20 320 -20 320 40

Summa 72 100 69 700 70 800 20 000 50 800 30 (24) 3

Summa, inklusive internationell

sjö- och flygfart

75 717 78 405 83 160 - 63 160 17 (11) 3

45 740 25 060 65 (37) 3

- 37 420 50 (24) 3

1

Enligt Naturvårdsverkets och Energimyndighetens underlag till Klimatberedningen

2

Naturvårdsverket och Energimyndigheten föreslår i sitt underlag till Klimatberedningen reduktionsintervaller för de tre delarna (icke

handlande sektorn, handlande sektorn och utvecklingsländer). Siffrorna i tabellen baseras på den högre nivån i respektive intervall (se

sidan 13)

3

Utsläppsreduktionen inom parentes är beräknad exklusive reduktioner i utvecklingsländer, och baseras på tilldelad mängd

utsläppsrätter till handlande sektorn

More magazines by this user
Similar magazines