I kräftans kniptång - Rädda Flodkräftan

med att de kan få stöd och råd om kontaktar till exempel Länsstyrelsen. Det enda som några
kräftvattenägare saknade var att myndigheterna gjorde fler besök ute i fält.
Hur tycker tjänstemännen att deras kontakt med kräftvattenägarna är?
”I många fall är den god. Det finns ju 1000-tals fiskevattenbärande ägare. Många tusen i vårat län och
det finns ju ingen möjlighet att ha kontakt med dem. Väldigt många tar ju kontakt själv oavsett vad de
ska göra med sitt vatten och då är det ju en bra kontakt där. Det är ju så himmelens många vatten så det
är ju inte lätt. Du ringer ju inte upp alla människor du vet har kräftor. /…/ Ibland är jag ute i fält och
träffar kräftvattenägare. Inte ofta naturligtvis men träffar dem gör man ju på olika sammankomster
men du träffar definitivt inte alla. /…/ Den stora bristen och hotet är ju att folk inte frågar till råds när
de ska göra någonting. Det är ju det som är dilemmat.” (Anders Kjellberg, Länsstyrelsen i Kalmar
Län).
”Den är ofta bra och de är ofta intresserade när vi är ute i fält eftersom vi inte gör någon åverkan.”
(Urban Nyqvist, Länsstyrelsen i Värmlands Län).
Inte heller tjänstemännen verkar tycka att det finns någon brist i kontakten med
kräftvattenägarna. Kräftvattenägarna tar kontakt när de behöver och tjänstemännen gör besök
i fält i den omfattning det finns tid och pengar till. Det enda som framkommer som en brist i
kontakten med kräftvattenägarna är att det ibland händer att de inte frågar om råd när de ska
göra någonting i sina kräftvatten. Detta är ett intressant påpekande som även kom fram i mina
intervjuer med kräftvattenägare med flodkräfta.
”Jag vet inte om jag får säga men vi har satt ut lite flodkräftor men förmodligen har vi satt ut lite för
lite varje gång. /…/ Jag har inte pratat med myndigheterna men jag tror inte de skulle ha någonting
emot att vi provar lite.”
”De känner inte till att vi har satt in flodkräfta. /…/ Det är från eget initiativ. Det är ju vi som ska sköta
sjön och behöver vi hjälp så går vi till dem. /…/ Ifall de lyckas bra så kan man ju tala om att det
lyckats.”
Att kräftvattenägare inte ens talar om för myndigheterna om att de planterar in flodkräfta är
ytterligare bevis för hur rädda de är för att det ska komma till allmänhetens kännedom att de
har kräftor. Detta skapar problem, både för myndigheterna och kräftvattenägarna. Om inte
myndigheterna vet om var det finns flodkräfta är det svårt att bedriva bevarandearbete.
Samtidigt kan kräftvattenägare som på egen hand försöker plantera in flodkräfta drabbas av
bakslag eftersom deras vatten kanske inte har de förutsättningar som krävs för att flodkräftan
ska kunna leva där. Något som noggrant skulle ha kontrollerats om myndigheterna var
inkopplade.
3.2 Slutsats
Att Sveriges kräftvatten ser ut som de gör har stor grund i att många flodkräftvatten försvann
när de drabbades av kräftpest. Eftersom man trodde att all flodkräfta skulle försvinna ur den
svenska faunan beslöt man sig för att försöka finna en ersättare. Ersättare blev, den från
Nordamerika introducerade, signalkräftan vilken ansågs besitta i stort sett samma egenskaper
som den inhemska flodkräftan. Den klarade sig bra i den svenska miljön och var dessutom
immun mot kräftpest. Med dessa fakta i ryggen övertalades många kräftvattenägare att ersätta
den förlorade flodkräftan med signalkräfta.
Eftersom kräftfiske och kräftskiva är en sån stark tradition i Sverige ville många
kräftvattenägare så fort som möjligt ha in kräftor i sina vatten. Även om det fanns vissa
forskare som tidigt varnade för signalkräftan så blev dessa tankar bortviftade av signalkräftans
jublande förespråkare. Tillstånd till att plantera in signalkräfta gavs på löpande band, även om
tillståndsfrekvensen skiljde sig över landet.
20