Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
VARFÖR JAG BERÄTTAR<br />
Min yngsta syster, Nita i Östersund, sa en dag för några år sen att jag<br />
borde teckna ner lite om min barndom. ”Du som ställde till med så<br />
mycket. Lite om dina <strong>på</strong>hitt.” Det skulle nog Malin, Emma och Lisa och<br />
deras barn tycka vara roligt att läsa om, menade Nita. Om inte nu, så i<br />
framtiden. Nita tjatade några gånger <strong>på</strong> mig.<br />
Lite om mina <strong>på</strong>hitt? Jag började så smått att teckna ner sådana minnen<br />
som kunde tänkas ha en poäng. Men jag tyckte inte att de små bitarna<br />
blev vare sig roliga eller fängslande. En stump här och en stump där. Det<br />
blev en orytmisk och oavslutad anrättning. Utan sammanhang. Jag fick<br />
för mig att de små styckena skulle säga mera, om jag <strong>på</strong> något sätt sydde<br />
ihop dom och omgav dom med beskrivningar av den miljö de hörde<br />
hemma i. Och av en del skeenden omkring.<br />
Sagt och gjort. Men det har å andra sidan fört med sig att det gjorda har<br />
tagit mycket längre tid än jag kunde ana. Att det dragit ut <strong>på</strong> tiden har<br />
också berott <strong>på</strong> att jag inte skyndat <strong>på</strong>. Jag upptäckte att vägen mot det<br />
något obestämda målet <strong>på</strong> flera delsträckor blev rolig att stanna till <strong>på</strong>.<br />
Tiden har också blivit förlängd av att jag i en del avsnitt hemfallit åt<br />
knappologi, till exempel de utförliga redogörelserna för föremål och<br />
inredning <strong>på</strong> de olika ställen där jag bott eller vistats samt<br />
gatubeskrivningar. Det har jag medvetet gjort som ett bekvämt men<br />
samtidigt konstruktivt sätt att få beröra minnesvärda händelser som varit<br />
kopplade till föremålen och gatumiljön.<br />
Under arbetets gång insåg jag, att jag under min uppväxttid borde ha<br />
frågat Mamma och Pappa mera om deras förflutna, om hur deras<br />
barndom var, särskilt Pappas. Han dök upp i Mammas tillvaro, när han<br />
var omkring 40 år. Vad som varit dessförinnan är <strong>på</strong> det hela taget<br />
oskrivna blad. Om vi barn varit mera frågvisa, skulle det säkert ha<br />
bidragit till att bättre förstå varför föräldrarna handlade och förhöll sig<br />
som de gjorde, i synnerhet som deras ageranden och uttalanden många<br />
gånger framstod som oförståeliga för oss barn.
Mamma skrev ner ett och annat om mig i en gul anteckningsbok, som jag<br />
i fortsättningen kallar Gula boken. Hon skrev den under senare år. Utan<br />
stöd av den anteckningsboken skulle mitt berättande av egna minnen ha<br />
blivit magert. Mamma gjorde motsvarande anteckningar om mina<br />
systrar, Wasti och Nita ävensom om storebror Billy som avled när han<br />
var 14 år. Även i dom anteckningarna finns ett och annat om mig.<br />
Mamma erinrade mig då och då även muntligen om de putslustigheter<br />
och bravader jag gjorde i barnaåren.<br />
Jag har varit mån om att inte fabulera fram anekdoter eller andra<br />
historier. Det skulle vara en oförlåtlig överträdelse av mina döttrars<br />
förväntningar. Däremot kan jag inte garantera att mina känslor och<br />
personvärderingar alltid blivit så objektivt återgivna. Dom är många<br />
gånger mycket självutlämnande. I mer än ett fall avser värderingarna nu<br />
levande personer. Men dessa och andra omdömen får ursäktas med min<br />
strävan att vara osminkat uppriktig. För övrigt så är ju mitt berättande<br />
inte avsett att spridas utanför min egen familjekrets eller mina övriga<br />
släktingar.<br />
Det som jag berättat om Mamma och Pappa har tillkommit under en<br />
mycket nära samarbete med mina systrar. Jag har dessutom stämt av med<br />
dom om andra förhållanden och händelser i vår gemensamma uppväxt.<br />
Wasti och Nita har varit mycket tålmodiga. Det gläder mig att de säger<br />
sig själva ha haft ett gott utbyte av mina många och enerverande frågor.<br />
Ett varmt tack till dom båda.<br />
Mitt arbete har tekniskt sett möjliggjorts tack vare dator. Utan datorn<br />
hade jag inte orkat. Nitas söner Mattias och Tobias med sina goda<br />
datainsikter har väglett mig vid problemlösningar och får därför ta till sig<br />
en del av äran. För inhämtande av foton och faktauppgifter har jag haft<br />
ovärderlig hjälp av många privatpersoner, såväl barndomsvänner som<br />
bekanta från senare tid. Jag har också fått hjälp av många medarbetare<br />
vid olika institutioner, inte minst offentliga arkiv. Det skulle föra för<br />
långt att här räkna upp alla uppgiftslämnare. Jag är skyldig dom ett stort<br />
tack. Ett särskilt erkännande vill jag ge arkivarie Iréne Wretemo <strong>på</strong><br />
Stadsarkivet i Gävle, som under hela förloppet kunnigt och oförtröttligt<br />
letat fram svårtillgänglig och viktig dokumentation och vid behov lotsat<br />
mig till alternativa sökvägar.<br />
Min historiska resa stiger jag av, när jag når de övre tonåren. Mitt liv<br />
började bli mera varligt och städat då, om än hormonrörigt. Den<br />
förändringen skapade nya livsinriktningar, bland annat i förhållandet till<br />
det motsatta könet. På ett känsligt sätt. Den författarstil som jag anser bör
komma till för att kunna berätta om detta uppvaknande, den känner jag<br />
mig inte ha. Det är alltså dags att sätta punkt.<br />
Slutligen, boktiteln Kedickedu. Den valde jag för att min två år äldre<br />
bror, Billy, kallade mig så när han var tre år. Det var för svårt för honom<br />
att säga det enklare Dick. Jag fick heta Kedickedu i flera år. Mamma<br />
kunde ibland till och med återkomma till namnet när jag nått upp i<br />
vuxenåldern.<br />
Norrköping i april 2007.<br />
.
TÄRNABY<br />
”en skogsbacke” och den plats där jag såg dagens ljus.<br />
Fastigheten Tärnaby 1:9 (4042 kvm)<br />
(1926-03-12 - 1927-02-23)<br />
Det ska handla om Tärnaby, där jag föddes. Men först några rader om hur<br />
Mamma och Pappa salonger sina gemensamma bo<strong>på</strong>lar.<br />
Örbyhus Syfabrik.<br />
Mina föräldrar, Axel Johan Svensson och Olga Augusta Wahlgren förlovade sig<br />
<strong>på</strong> Midsommarafton 1923 i Örbyhus. Mamma och Pappa hade lärt känna<br />
varandra under arbete i Örbyhus Syfabrik i Tierp 1922. Pappa som var<br />
"mästare" blev satt att lära Mamma sy byxor och västar.<br />
.<br />
Förlovning <strong>på</strong> Midsommarafton 1923
De gifte sig i Ramhälls Missionshus söndagen den 23 september 1923 <strong>på</strong><br />
eftermiddagen. Vigselförrättare var komministern J Nilén från Morkarla.<br />
Pappa var född i Växjö i Kronobergs län den 26 april 1882. Mamma var föadd i<br />
gruvsamhället Ramhäll i Alunda socken i Uppsala län den 9 april 1896. Hennes<br />
pappa hade varit med om att bygga Missionshuset (se kapitlet Ramhäll). Vid<br />
bröllopet i Missionshuset var Mammas bröder Ivar och Georg med men inte<br />
Ruben, Eskil och Gunnar. Den förre var i Amerika. Från Pappas sida kom hans<br />
syster Hulda. Hon torde vid den här tiden ha bott i Hälsingborg med familj, så<br />
det var en lång färdväg för henne. Många gäster hade kommit resande från<br />
Gävle, däribland äldste brodern Ivar med en del av sin familj. Gävlereseärerna<br />
kom i två stora värstingbilar. Suffletterna var nedsläppta. Av ett foto från<br />
bilfärden att döma var resenärerna mycket glada och uppsläppta.<br />
Bröllop i Missionshuset. Mindre krets.<br />
Vid bröllopet uppvaktades brudparet av tärnor. Mamma har berättat att en av<br />
dom svimmade, när gruvarbetarna brände av en dynamitladdning. Hon var från<br />
en fridfull ort och trodde det var jordbävning.<br />
Efter bröllopet den 23 september bodde Mamma och Pappa under den första<br />
tiden i ett nybyggt hus i Skyttorp i Tensta församling i Uppsala län. Det fanns<br />
ingen trappa in till farstun, utan de fick gå <strong>på</strong> en stege.<br />
I efterlämnade anteckningar från Mamma heter det så här:<br />
"Vi hade ett trevligt bröllop i Ramhälls missionshus. Sen började flytten. Från<br />
Skyttorp till Ytterharnäs, Skutskär, 2 ställen. 1926 till Tärnaby (Västmanland),<br />
1927 till Österfärnebo 2 ställen, verkstad 3 ställen. Hemlingby 1932 3 ställen,<br />
verkstad 2 ställen. Till staden 3 ställen, verkstad <strong>på</strong> 8 ställen. Dessemellan<br />
gesäll, 3 st ."<br />
Anm. (Dick): Skyttorp låg i Tensta församling, Uppsala län (inte detsamma som<br />
nuvarande Tensta i S<strong>på</strong>nga församling).
Från Skyttorp flyttade de den 30 november 1923 till Ytterharnäs i Valbo<br />
församling och den 13 november 1924 vidare till Skutskär. Närmaste stad var<br />
Gävle, där min bror Billy enligt dopattest föddes den 17 juli 1924. Från Skutskär<br />
flyttade föräldrarna med Billy den 12 mars 1926 till Tärnaby i Tärna församling<br />
i Västmanland.<br />
Jag knackar <strong>på</strong><br />
Tisdagen den 19 juni 1926 såg jag dagens ljus i Tärnaby. I tidiga år i<br />
Österfärnebo, en senare bosättning, svarade jag <strong>på</strong> alla snälla tanters fråga om<br />
hur gammal jag var; " Jag är född tisdagen den…". Jag var väl en fyra fem år.<br />
Bostad och leverne<br />
Familjen hade flyttat in i ett frikyrkokapell, tillhörande Tärna Östra<br />
Baptistförsamling. Lägenheten om två rum och kök låg i övervåningen i en<br />
bostadsbyggnad, som var direkt ansluten till själva kapellet. Före inflyttningen<br />
hade lägenheten fått ”en nödig målning o. tapetsering”.<br />
Lägenheten i övervåningen 1926, 71 kvm.<br />
Tillkomsten av kapellbyggnaden hade skett i två etapper. Först uppfördes<br />
bostadsdelen, som då var ett fristående hus. Det skedde sen timmermannen Carl<br />
Fredrik Andersson enligt ett lagfartsprotokoll från 1894 fått köpa den behövliga<br />
tomten, ”en skogsbacke” <strong>på</strong> 42 ar (4.200 kvm) för 150 kronor. Det skulle sen<br />
dröja till omkring 1910, innan själva kapelldelen byggdes till.
Baptistkapellet i Tärna.<br />
Bland räkenskaperna från tiden för tillbyggnaden av kapellet redovisades<br />
märkligt höga utgifter för inköp av plommon och russin. Det berodde <strong>på</strong> att<br />
församlingen gjorde sitt eget nattvardsvin av frukterna.<br />
Baptistförsamlingen hade <strong>på</strong> senhösten 1925 utannonserat lägenheten i<br />
baptiströrelsens tidning Weckoposten. Annonsen såg ut så här:<br />
Församlingsstyrelsen hade vid en diskussion om utannonseringen uttalat ”en<br />
önskan att möjligen få någon som deltager med predikan.” Men i annonsen är<br />
det en önskan om en skräddare som trumfat över. Två svar inkom, ”det ena från<br />
skräddarmästare Axel Svensson i Skutskär”. Församlingen gjorde sig<br />
underrättad om familjen Svenssons vandel. En rekommendation lämnades från<br />
baptistförsamlingen i Skutskär. Varför baptistförsamlingen i Tärna kom att<br />
skippa predikanten för att i stället vilja ha en skräddare är oklart. Outgrundliga<br />
äro Herrens vägar.<br />
Pappa hade skrädderiet i ett av rummen i lägenheten. I bottenvåningen bodde<br />
gamla tant Tilda (Sara Matilda Andersson, f. 1855) som var kapellets<br />
"vaktmästarinna". Hon hade varit "mejerinna". I januari 1927 beslöt<br />
församlingens ungdomsförening Betania att ”lämna vaktmästarinnan 10 kr. för<br />
året.” Hur mycket själva församlingen avlönade vaktmästarinnan med framgick<br />
inte i sammanhanget.<br />
Rumsfördelningen har <strong>på</strong> ritning rekonstruerats av kapellbyggnadens nuvarande<br />
ägare, Tim Lindquist i Stockholm. Till byggnaden hörde ett långt uthus med<br />
stallplatser för ett antal hästar och ett dass med tre sitthål.
Mamma kom att medverka med lite av varje i kapellet. I ett protokoll från den<br />
14 mars 1926, kort efter inflyttningen, står att läsa att hon ingick i en<br />
serveringskommitté, som skulle ordna kaffe när Broder Anton Johansson från<br />
Enköping skulle komma till offerdagen i april. ”Kaffebiljetter 50 – 35 öre”.<br />
I ett protokoll från ungdomsföreningen Betania den 23 januari 1927 får man<br />
veta, att Mamma valdes in i en nyinrättad sångkommitté, bestående av fyra<br />
personer. I ett annat protokoll står att läsa, att Mamma valdes som organist. Nog<br />
för att Mamma visade sig kunna trampa friskt <strong>på</strong> orgeltramporna när vi bodde i<br />
Gävle, men ……. jaa, kanske får jag omvärdera hennes musikaliska begåvning.<br />
Eller min egen kritikerkompetens.<br />
Några egna minnen har jag naturligtvis inte från denna tid. Mamma har dock i<br />
efterlämnade anteckningar sagt att jag som nyfödd var "en riktigt kraftig byting,<br />
bredaxlad och trygg med kraftig stämma." Bilden av mig som bredaxlad har jag<br />
svårt att föreställa mig, när jag ser tillbaka <strong>på</strong> mig själv. Jag har alltid varit<br />
axelsmal som en ölbutelj. Billy, två år gammal, tycks ha hört min ”kraftiga<br />
stämma”, för redan första timmen dök han upp och höll fram en sångbok för mig<br />
och ville att jag skulle sjunga. Billy kunde inte säga Dick. Han sa det mycket<br />
svårare Kedickedu i stället. Och så fick jag i fortsättningen ha detta smeknamn<br />
(Gula boken).<br />
Mamma skriver:<br />
”En gång kom det en pastor Wiberg <strong>på</strong> besök o. då han fick se en sån stor pojk<br />
så kom han att föra <strong>på</strong> tal om han ej kunde liksom få övertaga Dick som sin<br />
pojk. Men - det var ju vår o. vi ville ej skiljas från honom.”<br />
Vad ska man tro?<br />
Vi stannade inte länge i Tärnaby. Vi bodde kvar i kapellet till den 23 februari<br />
1927, då vi flyttade till Österfärnebo i Gästrikland.<br />
Mamma skriver i Gula boken::<br />
"Gamla Tilda vaktmästarinnan o. en<br />
Fröken Greta Tärngren stod vid grinden o. vifta farväl."<br />
Vem Greta Tärngren var har jag först i nutid fått veta. Greta var granne och<br />
bodde i ett hus till höger om kapellet, sett från vägen. Hon lär ha livnärt sig <strong>på</strong><br />
sömnad.
Vad som kom familjen att flytta från Tärnaby vet jag inte. Det första man tänker<br />
är att det var brist <strong>på</strong> skrädderijobb. Men det står i motsats till att<br />
baptistförsamlingen vid utannonseringen av lägenheten 1925 hade sökt just en<br />
skräddare saellivet <strong>på</strong> samma sätt som Mamma. Eller något annat skäl, till<br />
exempel att tvårummaren med skrädderi helt enkelt började kännas trång. Se<br />
även mina funderingar i inledningen av kapitlet om Österfärnebo.<br />
Återbesök<br />
Jag har ett fragmentariskt minne av ett kort besök i Tärnaby senare. Under vår<br />
tid i Österfärnebo, dit vi flyttade i februari 1927, gjorde Mamma, jag och Wasti<br />
ett återbesök i Tärnaby. Det var <strong>på</strong> försommaren 1930, då jag var fyra år. Jag har<br />
i mitt förvar ett foto från detta tillfälle, för övrigt det enda personliga jag har från<br />
Tärnaby. Där står jag framför ett litet hus med lummig dörringång, i vit<br />
sjömansmössa, tröja med tvära ränder samt kortbyxor. Wasti håller sin hatt i<br />
handen och trycker sig mot Mammas ben. Bredvid står en liten mörk och knotig<br />
kvinna, tant Tilda, vaktmästarinna i kapellet, samt en kvinna med glasögon och<br />
mittbena, Maria Johansson, och ytterst hennes yngsta dotter i elvaårsåldern med<br />
raka ben och slejfskor.<br />
Dottern hette Inga Maja (född 1920, död 2005). Maria Johansson med två<br />
döttrar och en son bodde i Tivastbo, en kilometer från kapellet. Inga Maja<br />
återkontaktade jag per brev <strong>på</strong> gamla dar liksom hennes äldre syster Margit<br />
(född 1914, död 2004). Inga Maja träffade jag därefter personligen sommaren<br />
2004, sen hennes syster avlidit. Att jag kunde återuppta kontakten efter alla<br />
långa år kan jag tacka Sala Allehanda för. På min önskan efterlyste tidningen ett<br />
foto av kapellet i äldre tid. Margit hörde då av sig per brev.<br />
Återbesök i Tärnaby 1930<br />
(Antagligen var det Margit som tog fotot, eftersom hon själv inte<br />
står med.)<br />
Margit var under flera år i Stockholm och arbetade som kallskänka <strong>på</strong><br />
Margaretaskolan. Inga Maja berättade, att hon särskilt minns Billy, som var pigg<br />
och hade börjat prata. I ett brev 2003 säger hon, ”att Billy sa Maja Maja, då han<br />
presentera åhörarna i kapellet.”
Jag minns att jag vid återbesöket i Tärnaby 1930 fick komma in till en gammal<br />
skomakare, som hette Erik. Hans verkstad låg i en före detta skolbyggnad intill<br />
Johanssons hus. Verkstan bestod av ett litet rum, som luktade läder, beck och<br />
smörja. Skomakarn såg ut som skomakare ofta såg ut <strong>på</strong> den tiden. Han var<br />
gammal och plirade bakom sina glasögon med tunna bågar. "Han haltade, ett<br />
ben var kort och ett ben var långt, o han kunde knappast gå. Han gick med två<br />
käppar, hade nog haft röta" (i brev från Margit Johansson). Skomakare Erik var<br />
snäll, för han lät mig pröva pligg, syl och hammare. Själv pliggade han också,<br />
försedd med ett beckigt blåförkläde, medan han emellanåt sträckte sig efter<br />
fummeln och gned och gned <strong>på</strong> sulkanterna. När Mamma kom för att hämta<br />
mig för hemresan gjorde jag högljudda protester under ilsken gråt och ville inte<br />
lämna skomakeriet. Jag fick en stunds förlängning, men sen var det slut med det<br />
roliga. Vi skulle börja hemfärden. Hur vi reste från Färnbo till Tärnaby och<br />
tillbaka vet jag inte, men antagligen var det med buss till Gysinge och tåg<br />
därifrån.
ÖSTERFÄRNEBO<br />
Klappsta 3:29<br />
(1927-02-23 - 1932-04-05)<br />
Vi flyttade från Tärnaby i Västmanland till Österfärnebo i Gästrikland.<br />
Det var den 23 februari 1927. Vi hade kommit till en gammal<br />
jordbruksbygd, större och mera livaktig än Tärnaby. Det nya huset, i två<br />
våningar, låg vid Mejeriplan i Klappsta <strong>på</strong> fastigheten Klappsta 3:29. I<br />
folkmun kallades huset för Fjärsmans, men denna benämning blev känd<br />
för mig långt senare. Mejeriplan var en central plats i socknen med<br />
mejeri (1912 - 1960) och lanthandel, kallad Handelsbolaget. Officiellt<br />
hette företaget AB Österfernebo Lantmän. Detta stod <strong>på</strong> en stor skylt <strong>på</strong><br />
framsidan av byggnaden. Intill Mejeriplan fanns också andra näringar,<br />
t.ex. telefonväxel (Kristin Östnäs), ytterligare en lanthandel (Wistrands),<br />
ett kafé (andra sidan stora landsvägen; Sehlbergs hus), slakteri (Carl<br />
Larsson), Lüchous pensionat samt en samlingslokal, Gåvan, som<br />
verkade inom nykterhetsrörelsen NTO. På Mejeriplan, framför mejeriet<br />
och 50 meter från vårt hus, stannade bussen från Gävle. Den hade sin<br />
slutstation i Gysinge.<br />
Vårt första ställe i Österfärnebo var dock inte huset vid Mejeriplan<br />
utan Lüchous Pensionat. Detta kan man utläsa av den berättelse som<br />
Mamma skrivit i Gula boken om mig. I pensionatet hade Pappa också<br />
till en början sitt skrädderi. Man kan ju undra varför vi flyttade från<br />
Tärnaby i smällkalla februari 1927, då Billy var två och ett halvt år<br />
och jag själv knappt 1 år, för att ta in <strong>på</strong> ett pensionat. Det dröjde<br />
dock inte länge förrän vi fick den mera fasta bostaden vid Mejeriplan,<br />
nära pensionatet.<br />
Anledningen till att vi efter så kort tid flyttade från Tärnaby kan vara<br />
en sak för sig. Lite gåtfullt kan man tycka. Men själva valet av ny ort?<br />
Varför just Österfärnebo?<br />
I Österfärnebo fanns en familj, Viktor och Signe Ekbom, som<br />
Mamma redan kände. Ekboms hade en diversehandel i Sanda vid<br />
”Gysingestigen”. Makarna hade flyttat dit i början av 1920-talet<br />
från Ramhäll, Mammas hemort i Uppland. I Ramhäll hade Viktor<br />
varit föreståndare för den första kooperativa affären där. Den hade<br />
varit trångt inhyst <strong>på</strong> övervåningen i ett enkelt bostadshus. Den var<br />
öppen endast <strong>på</strong> kvällarna. Affären flyttade sen in i
Stavbybyggnaden, i ”Mormors hus”. Viktor följde inte med som<br />
föreståndare dit.<br />
Viktor Ekbom var med i Missionsförsamlingen (Svenska<br />
missionsförbundet) i Ramhäll. Mormor och Morfar, och därmed även<br />
Mamma, var med i Baptistförsamlingen. Dessa båda församlingar<br />
hade tillsammans byggt ett kapell, som de sen nyttjade tillsammans.<br />
Mammas bekantskap med Ekboms var alltså grundad <strong>på</strong> en<br />
gemenskap från frikyrkoverksamheten i Ramhäll. Dessutom ingick<br />
Mamma, hennes bror Eskil och Viktors tre systrar, Hulda, Hanna och<br />
Berta, i en gemensam musikgrupp som turnerade i Ramhälls<br />
omgivningar. l Ramhäll bodde Viktor och Signe i ett hus efter<br />
byvägen, mellan Kilsbyggningen och Gammelbyggningen.<br />
Att familjen Ekbom i Ramhäll stod Mormor och Morfar nära torde<br />
också kunna styrkas av en viss omständighet. När Morfar oväntat och<br />
tragiskt dog 1909 efter en vagnolycka vid gruvdriften, så meddelades<br />
olyckshändelsen till Mamma och Ivar i Gävle i ett brev från Berta<br />
Ekbom.<br />
Det är ganska troligt att Viktor och Signe Ekbom, som bodde i<br />
Österfärnebo, <strong>på</strong> något sätt låg bakom Mammas och Pappas val av<br />
Österfärnebo.<br />
Febe blev bara 1 månad gammal<br />
En lillasyster föddes den 20 februari 1931 i Österfärnebo. Hon skulle<br />
heta Febe Frideborg. Hon dog den 31 mars 1931, alltså <strong>på</strong> dagen en<br />
månad efter födelsen. Febe begravdes vid kyrkan i Österfärnebo, nära<br />
ingången vid landsvägen. I Död- och begravningsboken står<br />
antecknat, att Febe avled till följd av kikhosta och influensa. Mamma<br />
hade själv varit förkyld vid tiden före Febes födelse, berättade hon en<br />
gång, och kanske kände hon skuld till att ha smittat Febe. Enligt en<br />
version från min syster Wasti skulle mamma ha uppgett, att det<br />
troligtvis var Wasti som smittat den lilla. Febes andranamn,<br />
Frideborg, fick Nita ärva, då hon föddes 1932.<br />
Febes grav skulle, sen familjen 1932 flyttat från Österfärnebo till<br />
Hemlingby i Valbo utanför Gävle, skötas av Alice Ekbom. Alice var<br />
yngsta dotter till Viktor och Signe Ekbom, som jag inledningsvis<br />
berättat om. Ett tämligen litet och ganska nött foto av Febe i kistan i<br />
vårt hem vid Mejeriplan finns i ett av mina album (finns även i Boken<br />
om Mamma, skriven av Wasti).
En andra syster<br />
Min syster Wasti föddes den 21 augusti 1928. Hon fick<br />
tilläggsnamnet Sylvia. Detta andranamn gav henne i början av 90talet<br />
en glad anledning att benämna sitt och Runes då förvärvade<br />
sommarhus i Norrskedika i Östhammars kommun för Sylviero.<br />
(Huset såldes 2002.)<br />
Bostaden och Helen<br />
Huset vid Mejeriplan var rött, träpanelat och i två våningar. Det var<br />
byggt <strong>på</strong> 1850-talet. I en tillbakablickande tidningsartikel 1977 nämns<br />
huset i dess ursprungliga skick som "Fjärsmans", och senare efter vår<br />
avflyttning 1932 som "Gamla posthuset". Vid gavlarna var taket<br />
valmat. Bakom huset, en bit in <strong>på</strong> tomten, låg en rödmålad mindre<br />
byggnad med barackutseende, och där hade Pappa sitt skrädderi.<br />
Innan Pappa flyttade in i det mindre huset, hade han först skrädderiet<br />
i Lyckhous Pensionat, ett stenkast från Fjärsmans. Därefter flyttade<br />
han skrädderiet till ett hus bakom mejeriet, känt som Telefonväxeln,<br />
där Kristin Östnäs var sladdkopplare och även hade sin bostad.<br />
Slutligen flyttade Pappa skrädderiet till det lilla uthuset <strong>på</strong> vår gård.<br />
På uthuset satt en stor skylt, ”A.J. Svensson Skrädderi”. Retsamma<br />
ungdomar sa Aj Svensson.<br />
Uthuset med skrädderi (senare tid).<br />
Österut bakom vårt hus bodde Slaktars, Kalle (Carl) Larsson. Hos<br />
slaktarn kunde man köpa kött, fläsk och hackkorv. Därifrån måste<br />
det ha luktat ganska ordentligt. Slaktar-Kalle spelade låtar <strong>på</strong> fiol och<br />
gärna tillsammans med Bryggarn, Axel Larsson. Det blir mera om<br />
Bryggarn i ett särskilt avsnitt.<br />
Med ledning av vissa foton och egna minnesbilder kan jag tänka mig,<br />
att vår bostad hade tre rum och kök i bottenplanet. I husets<br />
övervåning, av vindskaraktär, fanns ett rum åt Mejeriplan. Där gjorde<br />
Pappa ett försök att sälja herrkonfektion efter måttagning. Jag tror<br />
inte han kan ha haft någon stor kommers med den verksamheten. Hur
fraktades kläderna dit? Pappa kan inte ha mått bra av att ägna sig åt<br />
konfektion. Verksamheten varade heller inte länge. Ständigt återkom<br />
han senare i livet till att fördöma detta gissel, detta tidens tecken <strong>på</strong><br />
”fason- och kvalitetsförsämring”. Hans åsikt var att inga riktiga karlar<br />
av klass bar konfektion. Pappa delade grovt in mänskligheten i<br />
skräddarsytt och konfektion. (Även Mamma hade sina<br />
människoindelningar, men det var <strong>på</strong> ett annat område; det fanns<br />
baptister och icke baptister samt nykterister och de andra).<br />
Vad övervåningen i övrigt innehöll är jag inte helt säker <strong>på</strong>. Där fanns<br />
ett bostadsrum åt "jungfrun" samt ett sovrum, från vilket jag har en<br />
minnesfrekvens. Vi hade alltså hembiträde. Vi var tre småbarn med<br />
en mamma som även skulle arbeta i skrädderiet. Det krävde<br />
förstärkning. Jag kommer ihåg ett av hembiträdena särskilt. Hon hette<br />
Helen. Hon var snäll, ljushyllt och flegmatisk. Vi sa Hellen. Ett av<br />
hennes flitiga rop <strong>på</strong> mig var: "Kom ska já tvätte Dick!" Helen<br />
hälsade <strong>på</strong> några gånger hos oss, när vi hade flyttat till Gävle. Det var<br />
roligt när hon kom. En gång under min studietid i Stockholm <strong>på</strong> 50talet,<br />
när jag var <strong>på</strong> väg hem efter ett evenemang, stötte jag<br />
överraskande <strong>på</strong> Helen vid en s<strong>på</strong>rvagnshållplats. Det var en höstkväll<br />
<strong>på</strong> det upplysta Norrmalmstorg i Stockholm. Sent <strong>på</strong> kvällen. Vi<br />
pratade en stund. Jag frågade Helen försiktigt vart hon var <strong>på</strong> väg,<br />
men hon undvek att svara. För egen del ställde jag kosan mot<br />
Regeringsgatan 54, där jag hade mitt hyresrum tre trappor upp. Helen<br />
gick makligt vidare mot okänt färdmål. Utan att stiga <strong>på</strong> någon<br />
s<strong>på</strong>rvagn.<br />
Mormor åtminstone två gånger i Färnbo<br />
Mormor i Ramhäll (Augusta Wahlgren, född Jansson Lyman, 1864 -<br />
1942) var ingen reslysten kvinna. Det enda jag vet om hennes första<br />
utflykter till sina utflyttade barn är att hon hade rest från Ramhäll till<br />
Gävle med pojkarna Gunnar och Georg. De äldre sönerna Ivar och<br />
Eskil bodde där. Det var 1911 och resan var för att vara med när Ivar<br />
skulle gifta sig med sin kusin Ester. Denna tilldragelse var Mormor<br />
inte förtjust i. Hon hade först avböjt inbjudan men slutligen ändrat<br />
sig. Det finns ett foto från vigseln, där Mormor är med. Man undrar<br />
hur Mormor och pojkarna tog sig till Gävle.<br />
Nästa mormorsresa, nämnd i anteckningar av Mamma, var till<br />
Tärnaby i februari 1927 i samband med att vår familj skulle flytta<br />
vidare. Mormor följde då med flytten därifrån till Österfärnebo. Hon<br />
behövdes för att se efter mig och Billy. Sen giftermålet 1923 hade<br />
familjen nu flyttat tre gånger.
Mormor i Österfärnebo, februari 1927.<br />
Mormor var i Färnbo en gång till, troligtvis något av åren 1929 eller<br />
1930, då jag var en tre fyra år. Då hade Wasti kommit till världen, så<br />
hjälpbehovet var stort. Mamma delade ju sin tid mellan hushållet och<br />
skrädderiet, där hon var byx- och västsömmerska. Mamma skriver i<br />
Gula boken om mig:<br />
"Vid omkring 4 år hade han en panisk förskräckelse för<br />
stoppar <strong>på</strong> strumpor. Fick han ett par sådana <strong>på</strong> sig levde<br />
han som en toking o. skrek allt vad han orka: "dé känns, dé<br />
känns, jämmöre vá dé känns!"<br />
Mormor i Österfärnebo 1929 eller 1930.<br />
Mormor hade det nog inte helt fridsamt i barntillsynen. Hon skulle<br />
särskilt se efter mig en gång, när Mamma for in till Gävle för att<br />
besöka tandläkaren. Jag skrek och ville följa med:
"Mormor hade då fullt sjå att klara sig, så att han inte<br />
sparka av henne benen, då hon släpa in honom i farstun,<br />
men där fick han ligga o. skrika färdigt, tills han lugna<br />
sig."<br />
Nästa gång Mamma skulle till tandläkaren i stan, fann hon säkrast att<br />
ta mig med till Ivars, som bodde <strong>på</strong> Brynäs:<br />
"Men där höll han <strong>på</strong> o. göra dem konfysa. Han höll oljud i<br />
ett kör medan jag var borta o. tills jag kom i dörren."<br />
Mammas besök hos tandläkaren tror jag inte var någon enkel lagning.<br />
Mamma hade dåliga tänder, och besöken i Gävle var nog en<br />
behandling för insättning av lösgomständer. Det var först när vi<br />
flyttade från Färnbo och kom till Hemlingby utanför Gävle, som<br />
löständerna levererades. Vi barn minns inte Mamma i annat utseende<br />
än med dessa löständer. Vi blev inväxta med dom och reagerade inte<br />
<strong>på</strong> Mammas tandutseende annat än när vi såg henne ta ut tänderna till<br />
natten och lägga gommen i ett glas vatten. Då såg hon ut därefter.<br />
Vid sin andra vistelse hos oss, den omkring 1930, hade Mormor med<br />
sig en fin plånbok åt Pappa. Den var av ljust, naturellt läder, och<br />
utan<strong>på</strong> var namnet Axel inpräglat med stor text. Jag ärvde plånboken<br />
efter pappas bortgång 1958 och använde den i många år. På 60-talet<br />
hade den tjänat ut. Sömmar i lädret hade brustit, och skinnet var hårt<br />
slitet. Jag har lämnat den till Malin i hopp om att hon ska bevara den<br />
väl.<br />
Vid sina besök i Färnbo hade Mormor naturligtvis tillfälle att träffa<br />
sina bekanta från Ramhäll, Viktor och Signe Ekbom.<br />
Farmor åtminstone en gång i Österfärnebo<br />
Även min farmor från Växjö (Emma Matilda Svensson, född<br />
Andersson, 1851 - 1927) hälsade <strong>på</strong> oss i Klappsta en gång. Eftersom<br />
vi flyttade dit den 23 februari 1927 och Farmor dog den 15 juli<br />
samma år, så är den möjliga tiden för hennes besök inringad. Mest<br />
troligt är att hennes besök inföll under den senare delen av våren.<br />
Farmor Emma
Jag har aldrig hört att Farmor var till särskild hjälp i hemmet under<br />
vistelsen hos oss. Hon hade med sin då för tiden höga ålder säkert nog<br />
med sig själv. Mammas omdömen om sin svärmor var få och<br />
klassiskt negativa. "Gumman var elak men gubben var snäll han. Det<br />
var bara dé att han söp." Av Mammas uttalande kan man fråga sig om<br />
även svärfadern, Karl Gustaf Svensson (1847 – 1928), var med vid<br />
besöket. I annat fall måste de ha träffats <strong>på</strong> annat sätt. Mamma<br />
berättade, att ”gumman” hade för sig, att hon höll <strong>på</strong> bringas om livet<br />
av sin svärdotter. Gumman sa sig ha hittat synålar i maten. Farmor<br />
kanske var misstänksam till sin natur. Pappa visade nämligen även<br />
han ett sådant drag.<br />
Farfar Karl Gustaf.<br />
För att i någon mån försöka mig <strong>på</strong> en<br />
förklaring till Farmors anklagelse kan jag<br />
göra en spekulation. När Pappa arbetade i<br />
sitt skrädderi så levde han bland knappnålar<br />
och synålar. Jag såg honom ofta sätta ett<br />
knippe nålar i sin egen väst, allteftersom de<br />
blev överflödiga när han sydde eller provade. När det så blev matdags<br />
kunde han fortfarande bära <strong>på</strong> nålarna, i glömska. Det kunde alltså ha<br />
varit så, att en nål fallit ur och hamnat i Farmors mat, t.ex. när han<br />
skulle hjälpa henne att sätta sig vid bordet. Hon kan ha varit tafflig<br />
under de här sista månaderna av sitt liv och behövde en viss<br />
uppmärksamhet och hjälp. Farmor kan alltså ha hittat en förflugen nål<br />
<strong>på</strong> sin mattallrik eller rentav i maten. Och med Farmors överdrivna<br />
misstänksamhet och kanske avoga inställning till sin svärdotter blev<br />
en nål beviset <strong>på</strong> att hon uppsåtligen höll <strong>på</strong> att tagas av daga.<br />
Tatuerade Johansson<br />
Pappa hade under en del perioder en medhjälpare, vanligtvis en<br />
skrädderiarbetare av yngre årgång. I familjen sa vi alltid gesäll. Men<br />
Pappa hade också ibland äldre skräddare, särskilt under Gävletiden.
Hur uppgörelsen med medarbetarna var utformad vet jag inte. Men<br />
några feta ersättningar kan det inte ha varit fråga om. Särskilt inte<br />
under 30-talet med dess allmänt bistra förhållanden. Det går inte att<br />
komma ihåg alla gesällerna, i varje fall inte dom som var med när jag<br />
var litenliten. Men det har berättats om en och annan. I Österfärnebo<br />
hade Pappa en gesäll, Mauritsson, ”som hade gummiben”. Man sa att<br />
han blivit överkörd av tåget. "Det knarrade när han gick". En annan<br />
gesäll hette Isak Hjelm och var ”Färnbokär”. Han började redan som<br />
trettonåring. Det måste ha varit omkring 1930. Hur länge han härdade<br />
ut som elev eller gesäll vet jag inte, men det kan inte ha varit längre<br />
än till 1932, för då flyttade vi ju till Gävle. Isak blev senare<br />
sjukskötare <strong>på</strong> Ulleråkers sjukhus.<br />
En av gesällerna blev vittomtalad och sedermera ökänd. Han hette<br />
Axel Folke Johansson (född den 8 december 1906). Han skulle några<br />
år efter sin korta tid hos Pappa få heta Tatuerade Johansson. Denne<br />
Folke hade varit intagen <strong>på</strong> uppfostringsanstalten Bona i<br />
Östergötland. Efter sin tid som gesäll hos Pappa, april - augusti<br />
1927, synes Folke ha varit arbetslös. Så småningom gick han till<br />
sjöss. Var 20-årige Folke bodde under sin tid hos Pappa är oklart.<br />
Rimligen borde han ha huserat i skräddarverkstan. Det har de flesta<br />
gesäller gjort som jobbat hos Pappa. Vid den här tiden hade Pappa<br />
skrädderiet i samma hus som telefonväxeln i Klappsta. Växeln låg<br />
bakom mejeriet. Där borde Folke normalt ha haft sin nattvila. Men ett<br />
kärt och envist rykte i bygden gör gällande, att Folke bodde i Grindbo<br />
hos Saltos-Selma, en dryg kilometer norr om Klappsta. I närheten<br />
bodde också Johan Larsson och hans hustru Anna. De hade flera barn.<br />
En dotter hette Ester (Lassas Ester), född 1907. Hon arbetade <strong>på</strong><br />
mejeriet i Klappsta. Ester och Folke blev kvickt bekanta med<br />
varandra, och det är nog inte så konstigt med tanke <strong>på</strong> att deras<br />
arbetsplatser låg så gott som jämsides. Folke kanske rentav gick och<br />
handlade mjölk inne <strong>på</strong> mejeriet, vilket ortsborna i gemen gjorde, så<br />
också vår familj.<br />
Ester födde den 3 april 1928 en son, som fick namnet Erland Folke.<br />
Enligt ett polisprotokoll från 1928 erkände sig Folke, som då inte<br />
längre vistades i Färnbo utan hos sina föräldrar i Nyköping, vara far<br />
till Erland.<br />
Efter skräddertiden i Färnbo och sen Folke gått till sjöss lät han<br />
tatuera sig. Han hade många sköna senoritor <strong>på</strong> sitt skinn både fram<br />
och bak (B. Engster, 1934). Folke var liten och ganska klent byggd.<br />
Mamma berättade några år efter Färnbotiden lite lösryckt om denne<br />
gesäll, men sa aldrig något särskilt om hur han skötte sig i skrädderiet<br />
eller över huvud taget i Färnbo. "Han var som folk är mest." Däremot
fick jag veta, att han blev en mycket känd och omskriven förbrytare,<br />
som kunde agera med våld. Kändisskapet härledde sig från början av<br />
1930-talet, då Folke slog sig ihop med en rent häpnadsväckande<br />
brottsling, nämligen Bildsköne Bengtsson. De båda hade blivit<br />
bekanta med varandra 1932, när de var intagna <strong>på</strong> fångvårdsanstalten<br />
<strong>på</strong> Långholmen. Det var under deras gemensamma stöldturnéer som<br />
benämningen Tatuerade Johansson uppstod.<br />
Bildsköne Bengtsson, vars riktiga namn var Harald Bengtsson, var<br />
utbildad skräddare. Det finns många anekdoter om det legendariska<br />
paret. En berättar att en cykelhandlare, som blivit bestulen <strong>på</strong> cyklar,<br />
annonserade: "När bildsköne Bengtsson och tatuerade Johansson<br />
behövde bra cyklar, stal dom hos mig". Mamma Olga berättade, att<br />
en gång när poliserna var hack i häl <strong>på</strong> brottslingarna, som hade<br />
kommit fram till en mindre sjö, så kastade de sig i vattnet och började<br />
simma mot andra sidan. Poliserna som förföljde i bil tvärvände och<br />
for snabbt iväg mot sjöns andra sida för att ta emot simmarna. Men<br />
den Bildsköne och den Tatuerade var inte dumma, i varje fall inte den<br />
Bildsköne. En bit ut i sjön vände de och simmade tillbaka till stranden<br />
och kom <strong>på</strong> detta sätt undan lagens väktare. Poliserna stod <strong>på</strong> andra<br />
stranden med lång näsa. Om Bildsköne Bengtsson och Tatuerade<br />
Johansson finns flera böcker, t.ex. "En dynamitards historia" av B.<br />
Engster 1934, och "Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson"<br />
av Alve Brandin 1991. Även en CD med berättelser om de båda<br />
dynamitarderna finns inspelad av Bertil Sandström i samarbete med<br />
Sveriges Radio. Bertil Sandström medverkade <strong>på</strong> hösten 2005 i<br />
Sveriges TV i ett program om de båda rikskändisarna (Utgrävarna). I<br />
tidskriften Kupé, utgiven av SJ för dess resenärer, finns i<br />
novembernumret 2005 en artikel om den Bildsköne och den<br />
Tatuerade . Från 30-talet finns av Kar de Mumma en monolog om<br />
paret, framförd av Thor Modén.<br />
Sedan Tatuerade Johansson avtjänat sina straff och återfått friheten,<br />
ändrade han sitt namn till Jydarp. Han blev 78 år.<br />
Vaccinering och saft och kakor i Kommunalhuset<br />
På stora landsvägen vid kyrkan låg det träröda Kommunalhuset.<br />
Tidigare hade det varit skola där, socknens första. I denna byggnad<br />
sammanträdde kommunalfullmäktige. I Kommunalhuset blev jag<br />
vaccinerad. Det var väl mot smittkoppor. Mamma har berättat att jag<br />
hade kikhosta när jag var 4 år, men hon säger inte om det var före<br />
eller efter vaccineringen.
Kommunalhuset.<br />
Jag har en svag minnesglimt från vaccineringen. Det var att en massa<br />
mammor som satt in<strong>på</strong> varandra i en stor sal. De höll sina småttingar i<br />
famnen. Många av barnen skrek hjärtskärande. Jag tror inte jag<br />
instämde i skriken. Kommunalhuset var mer än kommunalhus. Det<br />
fanns en bostad där också, och i den bodde Anna Ferdén (f. 1888).<br />
Mamma umgicks flitigt med henne. Vi syskon fick hänga med. På ett<br />
foto från tant Annas hem syns Wasti tillsammans med baptistpastor<br />
Christenssons två pojkar, där de låter sig bjudas <strong>på</strong> saft och kakor.<br />
Bekantskapen med Anna skulle komma att fortsätta även under<br />
Gävletiden.<br />
Wasti, Olle och Gunnar hos tant Anna.<br />
Ung globetrotter <strong>på</strong> Gysingestigen<br />
Tidigt visade jag prov <strong>på</strong> att vilja söka egna vägar. Jag var väl<br />
omkring tre år. En sommardag traskade jag <strong>på</strong> vägen till Gysinge, av<br />
ortsborna kallad Gysingstigen. En tant som cyklade <strong>på</strong> den tomma<br />
vägen bedömde att en så ung mans ensamma vandring så långt bort<br />
från bebyggelsen inte hörde till ordningen. För övrigt tyckte hon sig<br />
känna igen mig. Hon satte mig <strong>på</strong> pakethållaren, ledde cykeln och tog<br />
sig så småningom till Mejeriplan och Skräddars. Hon returnerade mig<br />
till en ovetande Mamma. Föräldrarna hade inte saknat mig, förrän<br />
kvinnan anmälde sig med hittegodset. Hon tillerkändes ett skamset<br />
men varmt tack. Händelsen får väl vara ett uttryck för hur fri min<br />
tillvaro var i ett då beskedligt samhälle. Eller hur oreflekterat mina<br />
föräldrar, liksom många andra föräldrar, såg <strong>på</strong> behovet av<br />
barntillsyn. Men nog var det en vådlig utflykt.<br />
Pappa tog mig ofta med ut <strong>på</strong> cykelturer. Mamma säger att jag såg<br />
fram mot de här tillfällena med stor förväntan. En dag inställdes en<br />
utlovad cykeltur tur, därför att någonting hade kommit emellan. Det<br />
var ett syarbete som blivit försenat. Min besvikelse var stor. Jag sa
tårögt till Pappa: ”Du lovar runt och håller tunt.” Jag hade väl inte<br />
komponerat denna beska anklagelse av egen kraft utan hört den av<br />
någon vuxen.<br />
Att Pappa blev försenad i skräddarjobbet, det skulle bli en visa livet<br />
ut. Han upptäckte millimeterfel, att något satt ”förkrängt” eller så.<br />
Och så rev han upp alltihop. Oförmågan att beräkna leveranstid<br />
<strong>på</strong>verkade hans humör. Kunderna blev nöjda över den fina kavajen<br />
eller överrocken. Byxor orsakade sällan problem. Men Pappa blev<br />
irriterad, ibland rent ilsken. Vi skulle alla i familjen genom åren få<br />
utstå hans humörsvängningar, inte minst Mamma.<br />
Annat smått<br />
En tung motorcykel stod ny intill huset. Den väckte min nyfikenhet.<br />
Den måste jag ju pillra <strong>på</strong>. Så skedde också, och då drog jag omkull<br />
motorcykeln. Enligt Mamma "dock utan att skada sig det minsta."<br />
Mamma fortsätter och ger andra exempel <strong>på</strong> putslustigheter::<br />
"En gång var han in till slaktarn efter ett kilo<br />
hackkorv o. sa att Mamma skulle ha. Det hade jag<br />
inte skickat honom in efter.”<br />
”En gång skicka mejerifrun honom efter såpa; det<br />
skrev han upp <strong>på</strong> mig, det skulle också mamma ha."<br />
Den här sortens företagsamhet var jag dock inte ensam om i familjen.<br />
Mamma skriver i Gula boken om Wasti, då i 3 - 4-årsåldern:<br />
"Men en gång flög det i henne, hon skulle handla utan<br />
min vetskap. Hon handlade ett kilo bitsocker som mamma<br />
skulle ha förstås. När hon kom ut, så tog hon och dela ut<br />
socker<strong>på</strong>sen åt alla småungar som var närvarande så en<br />
del fick fickorna fulla. Ett halvt hg jäst gjorde hon likadant<br />
med en annan gång."<br />
Åter till Gula boken om mig.
"Pappa saknade sin klocka när han skulle ut o. prova en<br />
gång. VI leta o. leta, o. till slut hade den hamnat i<br />
vedboden där pojkarna höll till o. lekte."<br />
"Som jag var bra bekant med hans dragmani, så undersökte<br />
jag honom noga, särskilt en gång då vi var till Gåvan <strong>på</strong><br />
granfest. Ingenting fanns i fickorna. Men så fort vi kom hem<br />
så drog han upp en lergök ur fickan ändå: som han<br />
smusslat undan <strong>på</strong> något vis."<br />
Den Onde och Riset<br />
Ett par otäcka morgonbilder har etsat sig fast från hemmet vid<br />
Mejeriplan. Det var i ett rum i bottenvåningen, invid köket. Jag var i<br />
tre- fyra- årsåldern och vaknade tidigt en morgon av att ett ruskigt<br />
svart ansikte dyker fram vid sängen, lutar sig över mig och åbäkar sig.<br />
Jag blir besinningslös av skräck, reser mig i sängen gråtande och<br />
skriker: "den onde, den onde, den onde". Då ändrar "den onde" raskt<br />
skepnad och blir till en ångerfull Mamma. Hon försöker lugna ner<br />
mig.<br />
Mamma hade varit <strong>på</strong> morgonuppvaktning klockan sex hos en 40-årig<br />
firare i grannskapet och just kommit hem i sin utspökade klädsel med<br />
"glasögon, slokhatt, svart helskägg o. överrock." På mina illtjut säger<br />
sig Mamma ha utropat: "Men Dick, känner du inte igen mig? Det är<br />
ju mamma." Skulle jag i den groteska morgonväkten rimligen ha känt<br />
igen en sån mamma?<br />
Det var väl inte precis förtänksamt av Mamma att <strong>på</strong> det här sättet tro<br />
sig kunna roa sin känsliga gosse. Bakgrunden till min ångest fanns<br />
till stor del i att vi barn tidigt och med starkt eftertryck itutades, att<br />
Den onde alltid stod <strong>på</strong> lur för att straffa oss eller rentav ta oss, om vi<br />
var trotsiga mot föräldrarna eller inte ville följa Herrens anvisade<br />
vägar. Den Onde fanns verkligen i vår tidigaste värld.<br />
Att klä ut sig vid uppvaktningar eller andra framträdanden var ett<br />
stort nöje för Mamma. Det finns flera albumfoton som visar att<br />
Mamma var uppfylld av en barnslig lust att klä ut sig, att vilja vara<br />
någon annan än sig själv. Hon trodde att omgivningen skulle<br />
uppskatta hennes lustigheter och att det skulle bli riktigt roligt för<br />
alla. Ett foto visar till exempel Mamma i senig ålder utklädd till en<br />
föga njutbar Stålfarfar i shorts. Om hon i stället för groteska eller<br />
parodiska figurer åtminstone hade visat lust att kopiera sig till något<br />
mera smakfullt! (Stålfarfar var en mager och långskäggig rikskändis
<strong>på</strong> cykel som blev mer än 100 år och som väckte uppståndelse<br />
varhelst han trampade fram.)<br />
En annat trauma inträffade när Mamma en tidig <strong>på</strong>skmorgon plötsligt<br />
står vid min säng i ett rum <strong>på</strong> övervåningen. Hon har ett knippe<br />
björkris i handen och drar av mig täcket. Hon tänker slå mig med riset<br />
i rumpan och börjar dra av mig täcket. Jag tjuter, försöker hålla<br />
tillbaka täcket, skyla mig och slingra mig undan. Mamma avslutar<br />
kampen. Hon säger att det bara är ett skämt. Skämt? Vá då skämt?<br />
En förklaring enligt folktraditionen sägs vara att man trodde att trädet<br />
hade en inneboende kraft som fördes över till den som fick smaka<br />
riset. För Mamma var det här mest bara en skojig tradition, hämtad<br />
från hennes barndoms Ramhäll. Ett skämt. Men hur skulle en plutt<br />
som jag kunna förstå ett så komplicerat skämt?<br />
De här anekdoterna om Onden och om riset pekar kanske <strong>på</strong> att jag<br />
inte precis var någon robust figur trots mina annars livliga bedrifter.<br />
Men det kanske också avslöjar, att Mamma inte riktigt förstod hur<br />
barn kunde väntas reagera <strong>på</strong> vuxnas skämt.<br />
Zigenarna<br />
En vårdag slog ett stor grupp zigenare läger i Tallparken bland dess<br />
höga tallar. Tallparken, i kyrkans ägo, låg nära Gåvan, som var en<br />
samlingslokal inom NTO-rörelsen. Tallparken och Gåvan låg ett<br />
stenkast från Mejeriplan vid vägen mot Sanda. När kvällsmörkret<br />
lägrat sig över zigenarnas tillhåll, kunde man från vårt hus se deras<br />
eldar flamma. Det var mystik och spänning i luften. Det här var något<br />
nytt för Billy och mig. Hur trakterade de vuxna i grannskapet var, vet<br />
jag inte.<br />
På morgonen nästa dag satt vår familj som vanligt vid matbordet i<br />
köket och slevade i sig grötfrukost. Pappa skulle till gröten ha en<br />
tomat med lite salt <strong>på</strong>. En modern innovation. Även en gesäll och<br />
jungfrun var med. Plötsligt stod en mörk, stadig och kjolbred<br />
zigenarkvinna med iögonenfallande och klassisk klädsel innanför<br />
dörren. Ringar i öronen hade hon också. Vad hon exakt hade för<br />
ärende vet jag inte, men hon ville väl sälja något eller rentav tigga.<br />
Det utspann sig en ordväxling mellan husets herre och henne, där hon<br />
stod intill vedlåren och vattenhinken. Pappa försökte avspisa den<br />
färgstarka zigenerskan och tappade så småningom tålamodet, vilket<br />
för övrigt var typiskt för honom när han inte blev åtlydd. Så han sa<br />
bryskt till den <strong>på</strong>flugna gästen att ge sig i väg. Hennes avskedsord var
mitt i prick: "Doo därr borrrta ve fönstre, doo ska int va så ont i<br />
toonen". (Situationen, som jag själv delvis minns, berättades av<br />
Mamma många gånger under Gävletiden.)<br />
Min syster börjar irritera mig<br />
I uthusets skrädderi kunde Wasti och jag leka <strong>på</strong> golvet, medan Pappa<br />
och Mamma sydde. Vid ett tillfälle sträckte jag mig upp till<br />
skräddarbordet och tog en sockerbit från kaffebrickan: "Mammaaa,<br />
Dick tog en sockerbit!". Om Wasti kunde uttrycka sig så, borde hon<br />
väl ha varit åtminstone tre år, och jag alltså fem. Denna vaksamhet<br />
från min syster skulle i vårt gemensamma uppväxtliv följas av många<br />
"Mammaaa! Dick tog ….." Det gjorde henne inte populär. Hos mig.<br />
Föräldrarna däremot uppskattade säkert den pigga övervakaren.<br />
Mejeriet<br />
Utsläppt <strong>på</strong> morgonen för att ta hand om mig själv brukade jag kuta<br />
raka s<strong>på</strong>ret ut <strong>på</strong> Mejeriplan. Jag stannade till ett tag för att ta till mig<br />
livet utanför mejeriet. Efter att ha spejat in läget kunde jag ta mig<br />
vidare till den stora byggnaden, där den syrliga doften av mjölk<br />
strömmade ut från dörröppningarna vid lastbryggan. Den vitklädda<br />
personalens arbete ackompanjerades av högljutt slammer från<br />
mejeriapparater och plåtflaskor, som mannarna med de vita<br />
skärmmössorna och svarta träskorna slängde och hasade <strong>på</strong> det våta<br />
cementgolvet. Till lastbryggan kunde hästskjutsar och lastbilar köra<br />
fram mjölkleveranserna för att lasta av och lasta <strong>på</strong>, t.ex. skummjölk<br />
hem till kalvarna. Det fanns en stång att tjudra hästen vid. Ett halvslag<br />
med tömmen räckte, när bonden eller kördrängen skulle in i<br />
"Bondbon" för att handla snus, Izaal mockablandning eller andra<br />
specerier till hushållet. Det förekom att bönderna fungerade som<br />
skickbud åt grannarna efter vägen.<br />
Bortom stegen skym<br />
tar ingången till vårt<br />
hus.
Till vänster om mejeriet fanns en stor stack med fyrkantformade<br />
isblock som låg travade ordentligt som ett högt hus utan tak. Högen<br />
var beströdd med isolerande torvströ eller sågs<strong>på</strong>n för att bevara<br />
isblocken så länge som möjligt. Isstacken var omgiven av ett högt<br />
plank. Hela bygget var som en stor låda. Man såg inte utifrån att det<br />
fanns is <strong>på</strong> annat sätt än att det droppade vatten mellan plankorna.<br />
Det var inte meningen att några utomstående, t.ex. småglytttar,<br />
skulle få intressera sig för ishögen. Jag hade i alla fall gjort intrång<br />
vid ett tillfälle, och tagit mig upp till toppen av isberget. Påföljande<br />
morgon skulle min mormor, som var <strong>på</strong> långväga besök från<br />
Ramhäll, hjälpa mig med <strong>på</strong>klädningen. Jag stod i sängen och var<br />
helt oregerlig. När Mormor skulle dra <strong>på</strong> mig strumporna, skrek jag<br />
högt och ursinnigt: "dé känns, dé känns, jämmöre hú ré känns ! Det<br />
var stoppar <strong>på</strong> strumporna, något jag inte såg med blida ögon. Och<br />
just nu var det även sågs<strong>på</strong>n från isstacken.<br />
Isen hämtades från Dalälven, där den sågades upp för hand i stora<br />
block. Ett antal gubbar släpade upp isbitarna med långa kedjor <strong>på</strong><br />
fordonsflaken. Det kunde vara såväl häst som lastbil. Is levererades<br />
både till mejeriet och till bryggeriet i Klappsta. "Bryggarn" Axel<br />
Larsson kom med lastbil och var själv med om att ta upp isen. Någon<br />
gång fick yngsta dottern Kajsa åka med. Isen till Bryggars användes i<br />
samband med bryggningen och till en mindre del i det stora<br />
bryggarhushållet.<br />
På lastbryggan vid mejeriet ställde personalen ut personliga<br />
mjölkkrukor av plåt och gräddflaskor av koppar, som de närboende<br />
strax skulle komma och hämta. Jag tyckte att alla kannor var lämpliga<br />
för min sysselsättning, och jag hanterade de mindre av dem ibland<br />
med ett sånt intresse, att de föll ner från bryggan och rann ut. Om jag<br />
såg en liten gräddflaska hänga <strong>på</strong> en cykel vid mejeriet, "så bara haka<br />
han av den o. bar den hem” (Gula boken).” Kunderna blev irriterade.<br />
Särskilt störd var Kristin Östnäs, oumbärlig trotjänare i telefonväxeln<br />
och välinformerad om alla dag- och natthändelser inom sitt<br />
telefonrevir. Hon bodde och växlade i bottenvåningen i ett litet<br />
tvåvåningshus, som låg mellan mejeriet och stora landsvägen. På<br />
övervåningen hade en gång även BryggarEllen bott, tidigt vid sin<br />
ankomst till Österfärnebo då hon arbetade som jungfru hos<br />
handlanden Wistrand. I telefonväxelhuset hade Pappa efter vår<br />
ankomst till Färnbo haft sitt skrädderi under en kort tid, så jag var van<br />
att hålla mig däromkring. På fröken Östnäs trappa stod en tillbringare<br />
med grädde. Den bar jag hem till Mamma. Då var det bara några<br />
droppar kvar i bottnen. Mamma lokaliserade platsen för brottet<br />
genom att följa dropps<strong>på</strong>ren till fröken Östnäs hus. Jag var ett orosfrö,<br />
ständigt <strong>på</strong> gång.
Vid mejeriet fanns det två grisar, hörde jag berättas i vuxen ålder. Jag<br />
såg dom aldrig och vet heller inte var stian låg, men det var nog <strong>på</strong><br />
baksidan av mejeriet. Grisarna sköttes av en mejerielev. Så här i<br />
efterhand kan man undra, om inhysningen var så välbetänkt. Men de<br />
hygieniska kraven var väl inte så stränga i slutet av 20-talet. Hur det<br />
var med mejeriets personalomsorg är obekant, men det finns en<br />
uppgift om att det i mejeristens hushåll <strong>på</strong> 20-talet ingick 16 personer.<br />
Handelsbolaget<br />
Vid Mejeriplan intill vårt hus fanns Handelsbolaget eller som det stod<br />
<strong>på</strong> en skylt <strong>på</strong> väggen: AB Österfernebo Lantmän. Där inhandlade vi<br />
mycket av vårt dagliga bröd. Det fanns ytterligare en speceriaffär i<br />
närheten, Wistrands, ett par hundra meter norrut, där Stora<br />
landsvägen tog vid. Den affären finns kvar alltjämt, fast i ny skepnad.<br />
Handelsbolagets affär betydde mest för oss och mig, eftersom den låg<br />
precis vid vårt hus. Dit knallade jag så där utan vidare. Bara för att<br />
titta och snappa upp.<br />
När jag var en fyra fem år hade jag börjat få ett visst sinne för<br />
detaljer. Jag minns ett och annat från affären. Utanför, <strong>på</strong> vänster sida<br />
om ingången stod en bensinpump och ett oljeskåp. På toppen av<br />
bensinpumpen fanns en stor glasbehållare. Bilisten fick pumpa upp<br />
bensinen i glasbehållaren och till den nivå han ville ha, och sen fick<br />
bensinen strömma ut i en slang till bilen, i princip <strong>på</strong> samma sätt som<br />
än i dag. Jag tittade ofta och nyfiket <strong>på</strong>, följde bubbelspelet innanför<br />
glaset och insöp den omisskännliga doften. Den var inte alls<br />
motbjudande. (Det skulle vara i dag det!)<br />
På affärens röda vägg <strong>på</strong> vardera sidan om ingången hängde<br />
plåtskyltar med reklam. En skylt med svart botten visade en snuvig<br />
gubbe med röd näsa, ljusgrön tofsluva och med en yvig lång schal i<br />
samma gröna färg virad kring halsen ända upp till öronen. Han hade<br />
röda handskar och visade upp en tablettask i högra handen. I den<br />
vänstra höll han en svart tablett mellan tummen och pekfingret.<br />
Nederst <strong>på</strong> skylten kunde man se texten "LÄKEROL - den gör gott<br />
den!"
En annan skylt visade en pojke i helfigur<br />
mot ljusröd bakgrund, även han med en<br />
tablettask i handen. Det var Pix-pojken.<br />
Han hade sjömansblus och sjömansmössa,<br />
och under den käcka mössan tittade en<br />
liten svart tjusarlugg fram. Byxorna var<br />
mörkblå och långa och var utställda där<br />
nere som sig bör <strong>på</strong> en glad sjöman.<br />
Skorna med långa snören var vita.<br />
Pixpojken höjde den vänstra handen mot<br />
munnen och hojtade: "PIX är bäst för hals<br />
och bröst". Den skylten lockade mig mer<br />
än Lälerolskylten. Kanske för att jag ville vara sjömanspojken. Han<br />
var <strong>på</strong> gång, och så var han liten som jag. Den snuviga<br />
Läkerolgubben däremot såg seg ut. Så där ville man ju inte se ut. Och<br />
så var han gammal. Sen fanns det också en skylt med Vita Björn, som<br />
med glad uppsyn stod framför en träbalja och tvättade: "Tvättar allt -<br />
skadar aldrig". Skylten med Pixpojken var troligen emaljerad.<br />
Hur kan jag se allt så detaljerat<br />
framför mig? Det gör jag inte<br />
heller. Jag minns visserligen<br />
gestalterna och deras framtoning<br />
i stort, men i övrigt så är detta<br />
konstruktioner i efterhand.<br />
Skyltar av det här slaget hängde<br />
kvar <strong>på</strong> butiksväggar ända in <strong>på</strong><br />
40-talet. På min egen familjs<br />
semestrar i Skåne och Blekinge <strong>på</strong> 60-talet gjorde jag långa bilturer<br />
till nedlagda affärer, som ortsbefolkningen gav mig tips om, för att<br />
försöka få tag <strong>på</strong> gamla plåtskyltar. Men jag lyckades inte. Dom var<br />
redan uppköpta. Av så´na som jag.<br />
Pappas väska spatserar över Mejeriplan<br />
Inifrån affären hade man utsikt över Mejeriplan. Mamma berättar, att<br />
en bonde efter att ha kommit med bussen från Gävle hade stigit av<br />
och under uppehållet passat <strong>på</strong> att gå upp till handelsboden för att<br />
uträtta något. Vid avstigningen hade han ställt ut sin väska <strong>på</strong> marken<br />
utanför bussen, kanske för att ha den under uppsikt från<br />
handelsboden. Måhända var det begärligt klirrande gods i väskan. Det
var en brun läderväska med bygel, som till formen såg ut som en<br />
uppfällbar verktygslåda. En annan kund i affären vaknade till, efter att<br />
ha kastat ut en blick genom fönstret, och ropade till bonden: "Du Jöns<br />
Per, já tror väskan din há fått fötter!" Jöns Per ut genom dörren som<br />
ett jehu och med ett språng nedför bodtrappan för att genskjuta en<br />
parvel, som energiskt släpade <strong>på</strong> hans väska i riktning mot Skräddars.<br />
Bonden försökte slita till sig väskan. Skräddars pojke skrek, medan<br />
han krampaktigt höll fast sin dyrgrip: "Pappas väska, pappas väska,<br />
pappas väska…!" Bonden fick till slut grepp om vad honom<br />
tillhörde. I affärens fönster hade man det muntert.<br />
Handelsbodens hade olika föreståndare. En hette Eriksson, och han<br />
hade några döttrar som höll sig <strong>på</strong> sin kant. En annan hette Bertil<br />
Skogh, och han hade ett ont öga till Billy och mig. En gång jagade<br />
han oss i sitt trädgårdsland. Vi sprang antagligen som<br />
röjningsmaskiner över hans spirande grönsaker. Det kom till en hetsig<br />
dispyt mellan honom och Pappa. En annan föreståndare hette Frans<br />
Fransson. Han hade en ockragul bodrock <strong>på</strong> sig, såsom en<br />
handelsman skulle ha. De kanske även företrädarna hade, utan att jag<br />
kommer ihåg det.<br />
John springer<br />
Vid staketet inne <strong>på</strong> tomten mot Mejeriplan kunde jag stå och titta <strong>på</strong><br />
livet in<strong>på</strong> knuten. Jag såg hur bodbiträdet John kom sprinterlöpande<br />
nerifrån Mejeriet mot handelsboden i sin långa gulbruna affärsrock.<br />
Det fladdrade yvigt om rockskörten. Jag skubbade kvickt in till<br />
Mamma och flåsade; "Mamma, Mamma, John kan springa ända upp i<br />
ändan."<br />
Jäst hos John<br />
Jäst såldes i lösvikt. På disken i handelsboden fanns ett fat med en<br />
stor klump jäst om 2 kilogram "renkultiverad pressjäst" från<br />
Stockholms Norra Jästfabrik. De husmödrar som skulle baka sa bara "<br />
fem öre jäst". En gång stod jag som vanligt vid disken och lyssnade<br />
<strong>på</strong> när unge John slöpratade med en kompis om ditt och datt. Plötsligt<br />
tog kompisen en kniv från jästfatet <strong>på</strong> disken och skar av en bit och<br />
stoppade i munnen. Var det så man skulle göra? Vid mitt nästa besök<br />
i affären ställde jag mig vid disken, höjde näsan upp till jästfatet, tog<br />
kniven och krafsade av ett stycke, större än kompisens. Och stoppade
in. John kreverade.: "Vá gör dö pojk !" Jag fann lämpligt att snabbt<br />
ränna ut.<br />
Inget sinne för takt och ton<br />
I Gula boken berättar Mamma följande.<br />
"En gång hade vi främmande från Dalarna. Vi hade en<br />
skräddare som hette Sven som de kom och hälsade <strong>på</strong>. Det<br />
var en stor släkt, mor o. syskon o. chaufför med sig. Vi satt<br />
inne <strong>på</strong> verkstan o. pratade, så inföll Dick plötsligt: nu är de<br />
då alldeles tjockt me dalmasar här." -- Chauffören satt och<br />
såg lite frånvarande ut o. sa ingenting. Då tyckte Dick synd<br />
om honom: "den där chauffören börjar nog <strong>på</strong> o. grina<br />
snart." ---<br />
Fru Ehn lyssnar om Agust och Lotta<br />
En äldre kamrat hette Bengt Ehn, kallad En-Bengt. Han bodde bland<br />
några röda hus bakom mejeriet och <strong>på</strong> andra sidan stora landsvägen.<br />
Föräldrarna hette Ida och John. Bengt drog en dag Billy och mig med<br />
sig till sin mörka farstu och fram till en skänk. Han öppnade den och<br />
tog fram en burk messmör, Stintans eller Gullans. Vi hade aldrig<br />
tidigare mött detta livnärande njutningsmedel. Bengt smetade tjockt<br />
med messmör <strong>på</strong> en knäckebrödsbit och åt glupskt, medan Billy och<br />
jag tysta och avundsjuka såg <strong>på</strong>. Vårt första möte med messmör<br />
alltså.<br />
Mamma begav sig en gång ut tillsammans med Bengts mamma, fru<br />
Ehn, för att plocka lingon uppe <strong>på</strong> Åsen (den 30 mil långa<br />
Enköpingsåsen som sträckte sig genom Färnbo). De hade massäck<br />
med sig och satte sig ner <strong>på</strong> en fallen fura. Den <strong>på</strong>minde Mamma om<br />
tidningshistorien med Agust och Lotta. Den korta Agust var i<br />
Veckans Magasin alltid utsatt för Lottas fördömda brödkavel. En<br />
gång <strong>på</strong> promenad ansåg sig Lotta behöva ge Agust en omgång men<br />
hade givetvis ingen brödkavel inom räckhåll. Då tog hon tag i<br />
stackars Agusts båda ben vid fötterna, svingade honom i luften, lätt<br />
som en plätt, och dängde honom mot en trästock: <strong>på</strong> marken. "Har<br />
jag ingen kavel, så får väl du vara kavel". Med detta i dråpligt minne<br />
sa Mamma till fru Ehn: "Det var en sån här stock som Lotta tog till<br />
mot Agust, när hon inte hade nån brökavel". Fru Ehn satt tyst en<br />
stund och frågade sen försynt: "Va hä nå schläktingar te fru<br />
Schvensson hä då?" Till saken hör, att fruarna faktiskt fruade
varandra, även i lingonskogen. Det var tydligen brukligt, även i enkla<br />
umgängen, om man höll <strong>på</strong> formerna. Mamma berättade gladeligen<br />
den här historien under Gävletiden då och då, och gärna när hon hade<br />
en ny kaffebesökare.<br />
Bad i mejeriet<br />
I mejeriet kunde man få sig ett karbad. Om det var någon utbredd<br />
möjlighet vet jag inte. Jag fick i varje fall följa med Pappa en gång.<br />
Det var ångvarmt, och det ekade mot kakelväggarna. Över det<br />
fristående badkaret fanns det ett brett nackband, som pappa la sig<br />
mot. Om jag själv fick stiga i karet och lägga mig mot bandet minns<br />
jag inte. Jag var väl för liten.<br />
Fru Ekboms mjölktvättade matta<br />
Hos handlanden Viktor Ekbom och hans hustru Signe, som kom från<br />
Mammas Ramhäll, hälsade vi <strong>på</strong> ibland. Ekboms affär låg vid Sanda<br />
<strong>på</strong> vägen mot Gysinge, inte så långt från kyrkan. Familjen hade sin<br />
bostad ovan<strong>på</strong> affären. Mamma och jag och väninnan Anna Sehlberg,<br />
som med sin familj bodde bakom Mejeriet, hälsade en gång <strong>på</strong> hos<br />
Signe Ekbom. Mamma och Anna beundrade Signes glänsande och<br />
brunmönstrade korkmatta i hennes stora kök. Och Mamma frågade:<br />
"Hur beter du dej för att få golvet så där fint och glansigt? - Jag<br />
tvättar mattan med mjölk." Mammorna gapade och stod tysta. Vi var<br />
knäckta. Vilken hemskt rik husmor. Hälla mjölk <strong>på</strong> golvet. Tvätta<br />
med mjölk som man skulle ha till gröten och skulle dricka till maten!<br />
Bryggars<br />
Med Bryggars hade vi en djup relation under de sex sju år vi bodde i<br />
Färnbo. Och den fortsatte, sen vår familj flyttat till Gävle. När jag nu<br />
kallar fabrikör Axel Larsson i Klappsta för Bryggarn ligger det ingen<br />
nonchalans i detta. Tvärtom. Det var så, att alla i Färnbo sa Bryggarn.<br />
Mamma och Pappa sa Bryggarn. Och vi barn tog efter. Det känns<br />
därför riktigt att hålla fast vid benämningen, trots att den varma<br />
förbindelsen med Bryggarn (och hela bryggarfamiljen för övrigt)<br />
egentligen borde motivera en mera förtrolig benämning. Som mycket<br />
liten sa jag nog Farbror Bryggarn. Alla stora karlar var ju Farbror <strong>på</strong><br />
den tiden.
Bryggars bestod av familjeöverhuvudet, Axel Larsson (född 1896,<br />
död 1972), hans hustru Ellen (född 1894 i Illinois, USA, död 1983),<br />
döttrarna Greta (Margareta, född<br />
1920), Birgit (född 1922) och Kajsa<br />
(född 1928).<br />
Bryggeriet i Färnbo. Bakom, Enköpingsåsen.<br />
Axel och Ellen, som båda blev föräldralösa i tidiga barnaår, bosatte<br />
sig vid giftermålet 1919 i Fors i Österfärnebo. I Fors hade både Axel<br />
och Ellen haft släkt sen lång tid tillbaka. De förvärvade 1925 ett hus i<br />
Klappsta vid stora landsvägen mot Sandviken (Klappsta 5:12). Detta<br />
hus, "Bryggeriet", låg en kilometer från vårt hus vid Mejeriplan.<br />
I bryggeriet hade tidigare <strong>på</strong>gått svagdrickstillverkning, men denna<br />
blev nedlagd redan 1915. Axel och Ellen började efter förvärvet av<br />
huset att iordningställa detta för svagdrickstillverkning. Huset var en<br />
tvåvånings träbyggnad <strong>på</strong> sluttningen av en hög tallbevuxen sandås,<br />
en lokal sträckning av den 30 mil långa Enköpingsåsen. Efter hand<br />
ombyggdes fastigheten för att bättre svara mot behoven i den<br />
utvidgade bryggerirörelsen. Under den tid jag umgicks hos Bryggars<br />
hade de bostaden i bottenvåningen och övervåningen. I<br />
bottenvåningen fanns också ett kontorsrum. I källarvåningen i<br />
sluttningsplan låg en bryggeridel. Där tillverkades läskedrycker. Det<br />
egentliga bryggeriet, som framställde svagdricka, fanns i en<br />
sidobyggnad, också den i sluttningsplan. I sidobyggnaden<br />
iordningställdes sedermera i övervåningen en bostad. Det var för att<br />
Axel och Ellen skulle beredas ny bostad, när dottern Birgit och<br />
hennes familj skulle få flytta in i huvudbyggnaden<br />
Till Bryggarns fasta hjälp fanns den <strong>på</strong>litlige bryggmästaren Anders<br />
Nord samt den trofaste Axel Reinhold, som körde en av<br />
bryggarbilarna. Reinhold minns jag alltid bärande en läderväska med<br />
rem över axeln, kassan alltså. Även andra medhjälpare fanns under<br />
olika perioder.<br />
Anders Nord (till höger) och<br />
medhjälparen Ernst Andersson.
Hur Bryggars kom in i vår tillvaro, eller vi i deras, vet jag inte säkert.<br />
Dom har "alltid" funnits i vårt liv, även sen vi 1932 flyttade från<br />
Österfärnebo. Det första mötet med dom kan ha varit i baptistkapellet<br />
Salem.<br />
Ibland var vi tillsammans hela familjerna, ibland bara vissa av oss.<br />
Mina minnen från Bryggars är mestadels från tiden när vår familj<br />
bodde i Gävle eftersom jag då under skollov fick vara hos dom längre<br />
perioder.<br />
Ett sånt tillfälle var "kokslovet” 1940, som varade från 4 mars till<br />
<strong>på</strong>skferiernas början. Även Wasti och Nita vistades flitigt hos<br />
Bryggars. Pappa gjorde dock inga resor till Bryggars eller till Färnbo<br />
över huvud taget, sen vi 1932 flyttat därifrån. Däremot kunde han<br />
sluta upp, då Bryggarfamiljen eller någon av dom besökte oss i stan.<br />
Ris à la Malta, lek och sång<br />
Ett av mina minnen från Bryggars är en julfest i deras gästfria hem.<br />
Det var alltid många med vid deras kalas, unga som gamla. Nästan<br />
alla hade anknytning till baptisterna. Det var långa, omväxlande och<br />
glada träffar, där tonvikten låg <strong>på</strong> det musikaliska och lekfulla.<br />
Bryggars kunde inte vid varje tillfälle bjuda <strong>på</strong> stadig mat, men kaffe<br />
och kakor i mängder dukades alltid fram.<br />
Ellen, Mamma, Agnes Lund samt Kajsa och Nita. Vid<br />
tunnelnedgången vid centralstationen i Gävle.<br />
Vid den här julfesten - kanske var jag<br />
fyra år – sjöng man och dansade man
inglekar i den rymliga kammaren, där julgranen stod, eller möjligen<br />
var det i köket; ”Skära, skära havre, vem …” Efter ett bestämt ord i<br />
visan släpper alla varandras händer och rusar virrigt omkring för att<br />
hitta en partner. En blir utan i det udda antalet och står där övergiven.<br />
De lyckliga som blivit par står och pekar finger åt den ensamma<br />
under retsamt sjungande. Det var naturligtvis jag som blev övergiven<br />
vid det här tillfället. Jag fattade väl inte det fina i kråksången. Jag<br />
grät. Grym lek för en fyraåring. Peka finger så där.<br />
Skära, skära havre vem ska havren binda?<br />
Jo det ska allra kärasten min<br />
var ska jag honom finna?<br />
Jag såg àn i går afton<br />
uti den klara månens sken…<br />
(Här upplöses ringen plötsligt och<br />
alla rusar och letar efter en partner; en blir utan. )<br />
När var tar sin så tar jag min<br />
så blir den andra utan.<br />
Ja det var rätt, ja det var rätt<br />
ja det var rätt och lagom<br />
att ...... fick i ringen stå<br />
och ingen ville ha ´na (´nom)<br />
Fy skam, fy skam<br />
För ingen ville ha ´na (´nom)<br />
Mamma berättar i Gula boken om mig från en tidigare fest:<br />
När han kom till Bryggeri o. de ville han skulle sjunga,<br />
kröp han under bordet o. sjöng, "Liten tomte bitte, liten<br />
nappe no, statt <strong>på</strong> ekestubben, stynade sin ko".<br />
(Den fortsatta texten finns i ett e-postbrev från Nita 2005-02-04,<br />
Snappe sno).<br />
Bryggars bjudningar var inte knussliga. De höll med god mat och<br />
mycken mat. Och svag dryck. Tant Ellen var en duktig matmamma.<br />
Hon hade också fin hjälp av flickorna vartefter de växte. En<br />
återkommande barnrätt vid kalasen var ris à la Malta med vispad
grädde . Men inga apelsinklyftor. Oj vá gott det var. Men ta mer<br />
ve´tja! - Uumm.<br />
När julfesten med ”Skära skära havre” var över, promenerade vi<br />
hemåt i den sena julkvällen. Greta och Birgit följde oss en bit <strong>på</strong> en<br />
mindre gårdsväg, som strök efter åsen, förbi Bryggarns garage och<br />
nästan ända fram till fjärsman vid stora landsvägen (inte detsamma<br />
som vårt ”Fjärsmans” vid Mejeriplan). Flickorna ville väl ha frisk luft<br />
efter allt dansande, ätande och ståhej. "Stjärnorna gnistrade över fur<br />
och gran, månen gick långsamt sin tysta ban." Det knarrade under<br />
fötterna, där vi tjattrande vandrade <strong>på</strong> den sträva snön. Det var<br />
klassisk jul.<br />
Bryggeriliv och gladeligt baptisthålligång<br />
Bryggars var för mig ett lyft i tillvaron. Det var bilar, färder och läsk.<br />
Framför allt var det en öppen famn i en trivsam och trygg tillvaro i<br />
hög standard och frikostig bjudning hos snälla människor. Det<br />
bubblade av aktiviteter. Det hände alltid saker hos dom. Bryggars liv<br />
utöver den dagliga försörjningen var att spela och sjunga och utan att<br />
spara <strong>på</strong> sig själva framträda i baptistverksamheten såväl i Färnbo<br />
som dess omgivningar. Bryggars liv var buret av en varmt religiös<br />
tro. Jag smälte lätt in i deras tillvaro, eftersom jag själv var från ett<br />
baptisthem. (Baptismen avvisar barndopet. Jag är följaktligen inte<br />
döpt som barn. Jag är inte döpt som vuxen heller. Men det är en<br />
annan historia).<br />
Bryggarn hade spelat blåsinstrument i sin ungdom, bl.a. klarinett,<br />
men kom sen att spela fiol. Han var ledare för kören i baptistkapellet<br />
fram till sin död. Han hade en stark tenorröst. En julotta utan att<br />
Bryggarn sjöng "O, helga natt" blev ingen julotta. Han var en mycket<br />
uppskattad sångare och sjöng <strong>på</strong> nästan alla begravningar i<br />
Österfärnebo. Sista söndagen han levde sjöng han <strong>på</strong> en begravning.<br />
Han hade ett lättsamt sätt och var otroligt hjälpsam, stod alltid redo<br />
att bistå om någon bad honom. Bryggarn var inte begiven <strong>på</strong> att ta<br />
betalt. Han var alla barns vän, skojade och uppmuntrade dem.<br />
Ellen hade i många år varit körsångare men fick senare problem med<br />
rösten, så att hon inte kunde sjunga under de sista 20 - 30 åren.<br />
Mycket folk besökte Bryggars. Mat och kaffe skulle alla ha. Pastorer<br />
<strong>på</strong> besök i kapellet skulle alltid till Bryggars för utspisning och även<br />
logi. Ellen var kanske mera avvaktande till sitt sätt än Bryggarn, men<br />
hon var givmild och hade ett gott hjärta. En gång när jag avslutat en<br />
sommarbesök där och gjort ett och annat handtag, som att klistra<br />
etiketter <strong>på</strong> flaskorna, tog Bryggarn fram portmonnän i avskedets
stund i köket och gav mig en 50-öring. Det var en stor slant. Tant<br />
Ellen stod bredvid med handduken och torkade porslin: "Du gav Billy<br />
en krona. Då ska Dick också ha en krona."<br />
Återbesök hos Bryggars under Hemlingbytiden och<br />
Gävletiden<br />
Vår familj flyttade från Färnbo <strong>på</strong> våren 1932. Men kontakten med<br />
Bryggars upphörde inte för den skull. Den fortsatte, och den har, med<br />
de förändringar som följer av generationsväxlingar, varat in i nutid.<br />
Billy och jag liksom Wasti och Nita fick vara hos Bryggars vid olika<br />
tillfällen. Vi fick vistas där var och en för sig. Det var under<br />
sommarlov, jullov och andra lov. När vi bodde i Hemlingby vid<br />
Svängen (Källströms, 1934) fick Wasti vara hos Bryggars en hel<br />
vinter. Mamma hade råkat ut för ett benbrott, och hennes<br />
konvalescens blev lång.<br />
När jag under ett sommarlov kom till Bryggars och det blev bestämt<br />
att jag skulle få sova uppe i husets övervåning, där det inte fanns<br />
någon toa, så sa Greta under bäddningsbestyren med ett brett leende<br />
att Billy, som varit där strax före mig, hade kissat i en<br />
läskedrycksflaska. "Hi hi hiii!" Och tant Ellen kom upp för att<br />
kontrollera inkvarteringen och sa, att man inte fick ligga med<br />
händerna under täcket.<br />
De generösa bjudningarna hos Bryggars kom ofta till spontant, när<br />
söndagens gudstjänst i Salemkapellet var slut. Kyrkkaffe helt enkelt.<br />
Vänner i bygden följde med hem. Förutom kyrkkaffet ställde<br />
Bryggars till med mera omfattande fester, t.ex. vid långhelger.<br />
Oavsett bjudning, så satte sig den musikbegåvade Greta vid pianot<br />
och Bryggarn började sjunga något stämningsfullt stycke, i regel efter<br />
noter. Bryggarn var en mästerlig sångare med styrka, bredd och<br />
klang i rösten. Hans sångtjänster togs i anspråk i vida sammanhang,<br />
och Greta var oftast med. ”Och aldrig tog han betalt.”<br />
Vid de här söndagsbjudningarna övergick man efter den smått seriösa<br />
inledningen till vad som kunde kallas den lättare avdelningen. Vi<br />
barn och unga väntade mest <strong>på</strong> den delen.<br />
Ett återkommande inslag var ett hemmagjort enkelt spel, som kallades<br />
"bokstavsleken". Flickorna i familjen hade en gång för alla klippt ut<br />
kartongbitar och märkt dom med en bokstav. Bitarna las ut <strong>på</strong> bordet<br />
med bokstaven neråt. En av deltagarna fick börja med att välja ämne.<br />
"Vi tar en stad – eller - vi tar en fisk, som börjar <strong>på</strong>?" och så tog
ledaren upp en bit och sa vilken bokstav det var. Alla övriga fick nu<br />
chansen att nämna en fisk. Den som kom först fick behålla lappen.<br />
Och med detta överta ledarrollen. När man tyckte det var lagom<br />
spelat, skulle lapparna räknas. Det var högst vanligt att Lindbergs-<br />
Kalle hade samlat de flesta lapparna. Kalle var en oöverträffad<br />
fiskkännare. Han var talare, sångare och dragspelare och beskrevs<br />
som ett original. Kalle var bror till bryggmästare Anders Nords hustru<br />
Ida. Nords bodde i Grindbo, en kort bit från Bryggars. Kalle var<br />
stålverksarbetare i Söderfors men hade tidigare varit fiskhandlare,<br />
vilket förklarar hans många fisklappar. Hans fru hette Erika, och hons<br />
spelade gitarr. De bodde vid Torget i Färnbo. Kalle cyklade till<br />
Gysinge varje dag, en beundrandsvärd prestation, och tog sen bussen<br />
till Söderfors och jobbet. En annan flitig deltagare var Klas-Erik<br />
Larsson i Balsta. Han var ett par år yngre än jag. Han sägs ha förvaltat<br />
sitt pund med mycket gott förstånd. Agnes Lund tillhörde<br />
stamvännerna. Tant Agnes var barnvakt många gånger när Kajsa var<br />
liten. När den övriga familjen for <strong>på</strong> konferens, kunde Kajsa inte följa<br />
med. Då ryckte tant Agnes in. Kajsa berättar: "Jag kom ner i köket,<br />
där hon satt och läste tidningen, och sa vakna sälv " Det fick Kajsa<br />
höra efteråt många gånger.<br />
Att få vara hos bryggarfamiljen var toppen. Det betydde att få vara<br />
med i bryggeriet och att få följa med Bryggarn i hans personbil eller<br />
någon av lastbilarna. Om det gällde en biltur, så smällde<br />
personbilsturen med ”Schevan” högst. Det gick snabbare med den.<br />
Och vilken grabb vill inte ha fart. Bryggarn åtog sig<br />
lastbilstransporter vid sidan av de reguljära bryggutkörningarna. De<br />
senare sköttes av farbror Nord och framför allt av ”Reinhold med<br />
väskan”. Jag trodde i unga år att Reinhold var hans förnamn. Men så<br />
icke. Det var hans efternamn. Han hette Axel i förnamn. Att han inte<br />
nämndes vid förnamn kanske var tillkommet för att inte förväxlingar<br />
skulle uppstå med Bryggarn, som ju också han hette Axel. I sin<br />
läderväska med rem stoppade Reinhold sina inkasserade pengar. För<br />
en kagge svagdricka om 5 liter fick kunden betala 1 krona och för en<br />
tioliters 1 krona och 75 öre. Jag var aldrig med <strong>på</strong> Nords eller<br />
Reinholds läsk- och svagdricksturnéer.<br />
Två av Bryggarns specialtransporter är i särskilt minne. Den första<br />
gick till Horndal. Det var med Forden för att lämna en last kaggdricka<br />
i en lagerlokal. Vi hade kört upp och stannat <strong>på</strong> ett krön intill ett<br />
magasin med lastbrygga. Bryggarn jobbade med lasten, medan jag<br />
tittade <strong>på</strong>. Jag var väl för liten för att kunna hjälpa till som lastkarl.<br />
Nu är vi färdiga, sa Bryggarn. Denna klarsignal hade jag väntat <strong>på</strong><br />
länge. För att nu äntligen få göra min stora insats. Jag hade under våra<br />
färder lagt märkte till att Bryggarn vid start tryckte foten <strong>på</strong> en liten
pedal, och då gick motorn i gång. Jag sprang brådskande före till<br />
hytten, klättrade ivrigt upp, satte mig <strong>på</strong> Bryggarns plats och tryckte<br />
ner den lilla manicken med foten. Men det var inte bara motorn som<br />
gick i gång och gav ifrån sig det välbekanta rörrörrrörrrrr. Bilen satte<br />
sig i rörelse också. En växel låg tydligen i. Eftersom bilen stod <strong>på</strong><br />
toppen av ett krön fortsatte den av egen drift att sakta rulla utför. Jag<br />
blev skäckslagen. Men Bryggarn hade just stängt magasinsdörren och<br />
sett vad som höll <strong>på</strong> hända. Det blev snurr <strong>på</strong> hans långa ben. Med<br />
några långa kliv var han inne i hytten och satte stopp för vidare<br />
äventyr. Puuh! Jag väntade en skarp tillrättavisning. Men Bryggarn sa<br />
bara, något sammanbitet, " de´där kunde ha gått illa". Jag satt<br />
hoptryckt och tyst under den första delen av hemfärden. Bryggarn<br />
också, kanske med en hälsning till högre makter. Forden lättade dock<br />
så småningom stämningen med sitt sällskapliga brummande.<br />
I samband med Bryggarns 60-årsdag 1956 skrev jag ner denna<br />
upplevelse i ett brev till honom som en uppskattning av hans fina sätt.<br />
Men det var tyvärr efter själva högtidsdagen. Mitt samvete hade väl<br />
börjat gnaga. En tid efteråt var det någon av döttrarna, troligen Birgit,<br />
som tog upp detta vid ett besök hemma <strong>på</strong> Kopparslagargatan. Hon<br />
gillade brevet, men med en försiktig förebråelse sa hon, att brevet<br />
borde väl ha fått komma före födelsedagen, så att "vi hade kunnat läsa<br />
upp det för alla som var med". Jag blev skamsen, men jag kunde ju<br />
inte tro, att någon annan än Bryggarn och hans familj skulle vilja<br />
smälta innehållet.<br />
Den andra specialtransporten gick till Stockholm. Under andra<br />
världskriget (1939 - 1945), då Sverige var avspärrat från import av<br />
olja, utvecklades och tillverkades gengasaggregat för montering <strong>på</strong><br />
bilar. Bryggarn började <strong>på</strong>passligt att producera gengaskol i Färnbo.<br />
Hur denna produktion gick till har hans svärson Erold Sandqvist (gift<br />
med Kajsa) berättat om så här:<br />
"Beträffande gengas och kolning skall jag (Erold) försöka<br />
förklara hur det gick till. Axel köpte skog, som han lät<br />
avverka, och som höggs i ungefär 2 meter långa stockar.<br />
Istället för att kola dessa i en vanlig kolmila, hade han<br />
kolugnar. Dessa var ganska stora. murade av tegel med<br />
järndörrar. Dessa ugnar hade skorsten. I dessa restes<br />
stockarna tills hela ugnen var full, därefter tändes ugnen<br />
<strong>på</strong>, man hade gjort så att elden skulle börja från botten och<br />
sedan sprida sig. När elden tagit sig stängdes dörrarna och<br />
luftintaget reducerades så att förbränningen blev<br />
ofullständig. Kolugnen kunde brinna några dygn och<br />
måste vaktas hela tiden så att den inte började brinna
ohämmat, då kunde många dyrbara kronor brinna upp <strong>på</strong><br />
någon timma. Kolugnen ansågs säkrare än kolmilor och<br />
krävde mindre arbete. Axel sålde kolet för gengasdrift av<br />
bilar. Kolet östes i korgar som kallades "stigar", "stig" i<br />
ental. De innehöll ungefär 1 m3. Man lastade dessa <strong>på</strong><br />
lastbil ungefär tio stycken och sedan tio stycken ovan <strong>på</strong><br />
dessa = 20 stigar = 20 m3."<br />
Bryggarns kolframställning måste ha varit lönsam. Säkert bidrog den<br />
till att bostadshuset under den här tiden fick sig ett ordentligt lyft med<br />
målning, tapetsering och förbättrade installationer.<br />
Greta, Birgit, Dick, Kajsa och Klas-Erik vintern 1940.<br />
Nu var det var februari 1940, då jag var en<br />
bra bit över dom tretton. Det var smällkallt,<br />
och jag var hos Bryggars <strong>på</strong> kokslov.<br />
Skolorna uppvärmdes av ved och koks. För<br />
att spara <strong>på</strong> värmen bestämde regeringen, att skolorna skulle vara<br />
stängda i flera veckor. Skollovet kom att kallas kokslov.<br />
En dag skulle ett lass gengaskol i papperssäckar transporteras till<br />
Stockholm.. Jag skulle få följa med. I Forden. Resan till huvudstaden<br />
var en premiär. Jag hade aldrig tidigare varit i Stockholm. Resan ner<br />
har fallit i glömska. Däremot inte en del händelser inne i stan. Vi for<br />
till beställarens kontor. På självaste Kungsgatan. Kontoret låg högt<br />
upp i ett högt hus vid Kungsgatan. Möjligen var det i ett av<br />
Kungstornen. Fick åka hiss upp. Inne <strong>på</strong> kontoret mötte vi en<br />
jovialisk herre, som med ett brett leende hälsade igenkännande och<br />
angeläget <strong>på</strong> Bryggarn. Hans framtoning skvallrade gulaschbaron.<br />
Han vände sig också till mig med några välkomnande ord, och jag<br />
kände mig plötsligt äldre än en simpel skolelev från Gästrikland. Sen<br />
han undanstökat de första artighetsfraserna följde en ritual, som jag<br />
inte var beredd <strong>på</strong>. Den jovialiske herrn tog upp ett cigarrettetui ur<br />
innerfickan och bjöd Bryggarn. Jag tänkte att det där är ingen idé, här<br />
röks inte, Men ack vad jag bedrog mig. " Oj då, ska det bli rööka<br />
också", sa Bryggarn med lite upptänd röst och tog tveksamt en pinne<br />
ur asken. Han fick eld från bjudarens guldgnistrande tändare. Man<br />
kan se <strong>på</strong> människors sätt att röka, om de är vana syndare eller inte.<br />
Bryggarn höll cigarretten mellan pekfingret och tummen högt i luften
och långt ifrån sig <strong>på</strong> ett lite tvunget sätt. Han verkade inte njuta så<br />
särdeles av seansen. Något halsbloss drog han inte. Men det var ett<br />
viktigt affärstillfälle. Så vad gör man inte.<br />
Det som sen tilldrog sig minns jag inte ordningen <strong>på</strong>. Vi åt i alla fall<br />
mat <strong>på</strong> Norma, en då populär restaurangkedja, kanske sin tids Mac<br />
Donald. Det var i hörnet av Kungsgatan och Vasagatan. Jag kan<br />
heller inte erinra mig om jag var med vid avlastningen av<br />
kolsäckarna. Troligtvis inte. Vi kom någon gång under eftermiddan<br />
eller kvällen till Ynglingagatan 14 vid Vanadisplan <strong>på</strong> Norrtull. Där<br />
bodde min morbror Gunnar och moster Hedvig. De var portvakter i<br />
huset, ett ganska stort hyreshus . "Jag skulle lämna av en yngling här<br />
<strong>på</strong> Ynglingagatan", sa Bryggarn fyndigt och med sin klämmiga röst.<br />
Hedvig med sin späda gestalt tittade med stora ögon. Faktiskt såg hon<br />
en smula överraskad ut. Om hon var beredd eller inte, har jag ingen<br />
aning om. Normalt borde hon ha varit meddelad genom telefonsamtal<br />
från Bryggars eller direkt från Mamma i Gävle. Det som talar för en<br />
överenskommelse var att Bryggarn inte for omkring och letade i<br />
storstaden utan hittade mer eller mindre direkt till Gunnars. Det tyder<br />
väl <strong>på</strong> att han fått en adressbeskrivning i förväg. Men annars var det<br />
vanligt, åtminstone i Mammas kretsar, att man bara kom och<br />
knackade <strong>på</strong>, även när det var långt mellan avstånden och träffarna:<br />
"Nu kommer jag och hälsar <strong>på</strong>". Det var självklart, att folk skulle<br />
vara hemma. Och ta emot.<br />
Hos Gunnars skulle jag övernatta. På kvällen togs jag om hand av<br />
kusinerna Bengt, 11 år och Börje, 9 år. Vi gick <strong>på</strong> bio, Vad såg vi?<br />
Inte vet jag. Det var nog i alla fall något om kriget. Vi tog oss fram<br />
med s<strong>på</strong>rvagn från Vanadisplan. Vi stod <strong>på</strong> plattformen och jag höll i<br />
mig krampaktigt, när vagnen krängde i svängarna och tjöt i rälsen.<br />
Kusinerna pinnade <strong>på</strong> med sina vita knästrumpor och blå<br />
manchesterbyxor och pratade <strong>på</strong> utan uppehåll, briljerande med sin<br />
kunskap om gatorna och deras namn. Jag kände mig <strong>på</strong> efterkälken.<br />
Jag fick klart för mig hur man pratade i Stockholm. Grabbarna lät<br />
självsäkra. Det fanns dock inget överlägset mot mig personligen.<br />
Kusinerna var tvärtom lite beskyddande och angelägna att underhålla<br />
kusinen från landet, särskilt Börje. Det var bara så, att jag i<br />
storstadsmyllret kände mig utlämnad åt obekanta krafter;<br />
s<strong>på</strong>rvagnsrassel och annat missljud, höga hus och <strong>på</strong>trängande<br />
gatubelysning trots kristiden.<br />
Var Bryggarn övernattade var inget jag hade bekymmer om. Han<br />
hämtade mig <strong>på</strong> Ynglingagatan. Vid återfärden från Stockholm blev<br />
det så småningom mörkt. Bryggarn hade nog haft en jobbig dag med<br />
avlämningen av sin last, för han visade sig vara trött och frågade <strong>på</strong>
färden hemåt till Färnbo om jag ville hålla i ratten. Det var med starkt<br />
upprymd känsla jag tog över detta enormt viktiga uppdrag. Jag satt<br />
kvar vid sidan och lät Forden arbeta sig hemåt Färnbo. Under mitt<br />
befäl! Naturligtvis var Bryggarn medveten om att han inte kunde<br />
slappna av och lämna kontrollen. Möjligen fann han lite vila i att<br />
kunna få sänka armarna en stund från ratten. Kanske också för att<br />
hålla liv i mig, eller måhända blott för att "vara snäll". Han visste vad<br />
en grabb <strong>på</strong> tretton behövde.<br />
Vi var så gott som hemma i Färnbo. Kanske en mil kvar. Bryggarn<br />
hade återtagit kommandot för länge sen. Natten var svart och kall,<br />
men det var ändå rätt skönt i hytten. Snön yrde mot oss, och vi såg<br />
inte långt framför oss. Plötsligt dunkade det till i Fordens vänstra<br />
sida, och den krängde till med kraft. Bryggarn stannade och hoppade<br />
ut. Jag hörde ett ivrigt samtal utanför och jag sträckte mig ut genom<br />
den öppna dörren. Vid sidan om vägen låg en personbil med kylaren<br />
ner i en lutning vid sidan om. Personbilens strålkastare lyste i snöyran<br />
bort i den mörka gästrikeskogen. Bryggarn och en person stod och<br />
betraktade den spöklika scenen. "Jag såg ingenting förrän det smällde<br />
till i sidan" sa Bryggarn, och föraren av personbilen sköt in: "men du<br />
kom från höger” (Det var <strong>på</strong> vänstertrafikens tid.) De bytte livligt<br />
meningar några gånger. Jag förstod så småningom att de kände<br />
varandra. "Bara inte framaxeln har gått av. Det blir dyrt. Och jag har<br />
lånat bilen". Ordväxlingen tonade ner efter någon minut. Ingen av<br />
parterna hade visat någon direkt ilska. Denna egenskap var för övrigt<br />
främmande hos Bryggarn. Åtminstone i min närvaro. Den djupt<br />
beklaglige föraren fick sätta sig hos oss i hytten. Resan fortsatte<br />
hemåt, en tio minuter eller så. Vi angjorde först bryggerihemmet, och<br />
jag fick lämna den trogna men betryckta Forden. Bryggarn och hans<br />
följeslagare fortsatte till dennes hem, någon bit längre bort. Men<br />
vilken resa till Stockholm! Och från Stockholm!<br />
Ruska och halsa en läskis.<br />
Vid läskedryckstillverkningen i källaren fick jag etikettera flaskor.<br />
Det stod en tappningsapparat <strong>på</strong> golvet. Man satte dit en rendiskad<br />
flaska, en efter en, och så fylldes den <strong>på</strong> med essens och vatten, som<br />
kom från en stor behållare. Till behållaren var ansluten en kolsyretub.<br />
Efter <strong>på</strong>tappningen<br />
korkades flaskan till i en<br />
särskild<br />
kapsyltillslutare.
Bryggarn firar 60 år.<br />
Det gjorde en erfaren medhjälpare (inte jag) med ett fotstamp, och då<br />
sa det tjoff. Det kunde hända att flaskan under <strong>på</strong>tappningen<br />
exploderade. Men jag hörde aldrig att någon människa kom till skada.<br />
På den färdiga flaskan fick jag klistra fast en färggrann etikett. Jag<br />
tilldelades en bunt, och jag tog en och en och satte <strong>på</strong> flaskorna, som<br />
jag dessförinnan blött med vatten. Det var riksviktigt att etiketten<br />
kom 1 centimeter från nederkanten. Och framför allt inte snett. Sen la<br />
jag flaskan i en trälåda, <strong>på</strong> vars gavlar det stod Österfärnebo Bryggeri.<br />
Men före etiketteringen skulle jag kontrollera, att det inte fanns något<br />
skräp inuti flaskan. Jag högg tag i flaskhalsen, vände flaskan upp och<br />
ner, höll den mot ljuset och ruskade den med ett par vickningar så att<br />
innehållet kom i rörelse. Om jag såg en liten främmande sak, t.ex. en<br />
svart prick eller en liten sticka, så ställde jag flaskan i det djupa<br />
källarfönstret. Den skulle kasseras. Menade jag. Ibland kom Bryggarn<br />
förbi, och då kontrollerade han de avställda flaskorna. "Nja, den här<br />
är det inget fel <strong>på</strong> ". Och så åkte flaskan ner i lådan. Till saken hör, att<br />
kasserade läskisar fick drickas upp. I varje fall hördes inga protester,<br />
om man öppnade och tog sig en klunk. Eller två. Detta gjorde att jag<br />
var hyperextremt noggrann vid avsyningen. Jag såg skräp i mest varje<br />
flaska. Den kraftiga utsorteringen och drickandet gav så småningom<br />
ifrån sig ett starkt undertryck och tvingade mig att ofta springa upp<br />
till baksidan av garagen för att prestera en naturlig avtappning.<br />
Vad fanns det för läskedrycksmärken <strong>på</strong> den här tiden, alltså i slutet<br />
av 30-talet? Sockerdricka, så klart, och Vichyvatten, helt glasklart.<br />
Och sen var det alla dryckerna med frukt- och bärsmaker. Till<br />
fruktsorterna hörde t.ex. Pommac, Orancia, Champis, Cider, Citronil<br />
och Valencia. Den senare med en förförisk senorita <strong>på</strong>. Samt<br />
telefonnumret 57. Till bryggeriet alltså. En udda sort hette Bonni eller<br />
Bonnie, men den tycks ha torkat ut från marknaden rätt fort.<br />
Läskedryckerna med bär, t.ex. Skogsbär och Hallon, var även dom<br />
goda, men det var mera fest över de "gulfruktiga" dryckerna. Till<br />
jularna blev det fart <strong>på</strong> Julmust, som hade en glad etikett med tomtar.
Av alla läskedrycker var det nog roligast<br />
att få virvla om Pommac, "de 25<br />
frukternas sköna dryck". Det var något<br />
alldeles extra med Pommac. Gul som<br />
guld. Den var som Läkerol bland<br />
halstabletterna eller som Rolls Royce<br />
bland bilarna. Jag tror Pommac var lite<br />
dyrare ute i handeln och att det bidrog till<br />
att ge drycken en nimbus utöver de andra,<br />
mera vanliga. Det som är dyrast måste ju<br />
vara bäst. Pommac var sen gammalt en<br />
väl inarbetad dryck. Receptkonstruktören<br />
var norrlänning och hette Anders Lindahl. Men det var i sitt kök i<br />
Sundbyberg, i början av 1900-talet, som han skulle komma att koka<br />
ihop ingredienserna till Pommac. Där jockade han även med den<br />
flytande kosmetikan Lazarol (som till stor del tycks ha innehållt<br />
alkohol) och hudsalvan Lazarin, som båda blev tidstypiska<br />
universalmedel. (Se avsnittet om Ramhäll och farbror Strömberg<br />
under rubriken Kooperativa.) Anders Lindahl, kallad Lazarolkungen,<br />
bildade så småningom essensfabriken Fructus <strong>på</strong> Nybrogatan i<br />
Stockholm. Jag skulle tro att det var från Fructus, som Bryggarn<br />
rekvirerade essenserna till sin läskedrycksframställning.<br />
Vid Bryggarns 50-årsfest i baptistkapellet höll en yngre "Holminare"<br />
(bror till Per Olof Holmin, som gifte sig med Greta) från predikstolen<br />
en skämtsam exposé över Bryggarns framställning av drycker:<br />
"Bryggarn höll en dag <strong>på</strong> att experimentera, och då kom det till en<br />
kemisk reaktion med värsta sjudning och explosion. Å då skrek<br />
Bryggarn: "Si där". Och så fick drycken heta Cider."<br />
Birgit köper mig en slips<br />
Tant Ellen fick för sig att jag skulle utrustas med en slips. Jag vet inte<br />
varför. Jag hade redan en slips, en av Pappas försmådda. Den var<br />
möjligen sliten av all hårdknytning. Birgit och jag traskade iväg till<br />
Wistrands, en stor lanthandel i ett vitt hus bortåt Mejeriplan. Hon<br />
ställde sig vid disken för att beställa varor av handlanden och sa till<br />
mig att under tiden titta i slipssnurran, som stod <strong>på</strong> disken längre bort.<br />
Jag såg <strong>på</strong> en gång vad jag ville ha. En skinande röd och blank<br />
sidenslips. Den hade inga fåniga mönster. Bara ilröd. Birgit kom<br />
fram. Nääe, tyckte hon. Hon drog ner en annan, med fula blå ränder<br />
<strong>på</strong> tvären. Den här är mera passande… Fast det tyckte inte jag. Och sa<br />
det också. Efter en hel del mackel fram och tillbaka fick jag min slips<br />
i alla fall. När vi kom hem till bryggeriet, så visade vi slipsen för tant
Ellen. Hon granskade den dyra slipsen med den lysande festfärgen.<br />
Och sa att den var mycket fin.<br />
Greta jazzar Alexanders Ragtime Band<br />
Greta hade tillgång till orgeln i Österfärnebo kyrka för sina övningar.<br />
Hon höll <strong>på</strong> att utbilda sig till musikdirektör vid Musikaliska<br />
akademin i Stockholm, liksom sedermera även Kajsa skulle göra.<br />
Vid ett tillfälle fick jag följa med Greta till kyrkan och upp <strong>på</strong><br />
orgelläktaren. Hon övade bland medtagna noter, och jag fick lyssna<br />
till kyrkliga och andra städade musikverk. Men så fick hon för sig att<br />
hon skulle göra en styrkedemonstration. Hon tog sats och hoppade<br />
över skaklarna helt enkelt. Greta sparkade med sina långa ben <strong>på</strong><br />
pedalerna och brusade <strong>på</strong> med Alexanders Ragtime Band och drog<br />
upp piporna i höjden. Hon såg himlaglatt finurlig ut och drog upp<br />
även mungiporna. Det svängde med besked i Österfärnebo kyrka.<br />
Greta kände efter hand att kyrkorummets andlige bevakare började se<br />
hotfull ut. Hon gav efter för hotet. Både pipor och gipor åkte ner.<br />
Nää… Usch så jag gör. Abrupt slut. Så synd tyckte jag.