Ost17264.pdf

rarapdf.ub.umu.se

Ost17264.pdf

UMEÅ

östergren

17264

EXLIBRIS

OLOP ÖSTERGREN

2*


m m $

Hess inrätt**ing, byggnad. »körset, reparation,

stämning, i*röf**i**g oeh afsi/*ti*tg;

Jetnte bgggnatls- och

rej*ar«tions-förslag »it. m.

EN HANDBOK

fur alla orgelvunner, isynnerhet fur Byggnadsuppsyuingsmäm,

Kyrkoherdar, Seminarii-Lärare, Organister,

Cantorer, Skollärare, musikstuderande

och Orgbyggare.

Af

Professor i Musik vid storhertigliga

Seminariet i Weimar.

Med 3:ne Plancher.

O feer sättning af f. A.. JO.

• • .

> '«


'•••V

'5,1 'V- "f n^»-' -v •

»W A«® ÇitWt\8tu (\)itlMMHI» .

t. »Wftv (\J l' Vi •

.1. .-it A.toiîW'WVn», i

aOHCKAH E3

-\ it\i\u".ö^ \MVM«ss\IWÎ : " o

I

-i ••"» .•.•wtål-Vm»'. w.'à .•u>l)T)i\v)A-».,"%ötV>V. '.VA ^ . -itv

•^w^ViH^O ibo

' .c

»\ùlyiVi •>•'< A'ntfML i tous\oVl

.-ivmu'jNï t iîhuB'nw i

.1 Ajnui'l ajr. o bsVi'v

•I .1. .-t > t-.' iiV»Vt-tii\0

•VÄ* t


F«ro röt

Dtf t)»" pd vårt sprdk helt och hdllet sakna ett th•»-(•tiskt

verk Öfver orgbyggerikonsten och, då i följd dtrutaf,

kunskapen derom är inskränkt till de få orgbyggare

vi inom vårt fädernesland ega, så har man trott

det vara af obestridlig nytta, att från tyska språket

pd vårt modersmål öfverföra ett uti Tyskland allmänt

värderadt och berömdt arbete: Die Orgel voi»

Töpfer.

Detta, ett sammandrag af samma författares större

verk "Die Orgelbaukunst, nuch einer neuen

Theorie dar g e st e 111," innehåller icke allenast betkrifning

på orgelns beskaffenhet och särskilda delar,

utan äfven lagarna för dessas construktion och användbarhet,

hvarjemte det, genom de fullständiga och

noggrannna formulairer för orgbyggnadscontracter,

reparationsförslager, afsyningar etc. etc. bereder de

byggande församlingarne tillfälle att, bättre än hittills

skett, undersöka och bedöma beskaffenheten af det

ofta tå kostsamma arbetet.

Att pä vårt språk öfverftytta detta verk har varit

förenadt med mycken svårighet och möda. Jtland

orsaker må nämnas den fullkomliga bristen pd teckniska

lexica, samt det vanligen uti Tyska tecknisket

Cr beten rika förrådet pd termer, omöjliga att på vårt

'prdh återgifva. Öfversättaren har sökt, sd väl hot

»«o*» kufitudrtaden varande orgbyggare och organ*-


ster, som hos andra i yrket sakkunniga, män, att förskaffa

sig de upplysningar och råd hvilka varit nödvändiga

för arbetets tydlighet, hvarjemte detsamma af

Herr professor m:. Braka godhets fullt blifvit genomsedt.

Öfversättaren hoppas sålunda att den möda

han anviindt skall göra det möjligt åtminstone för i

yrket mera försigkomne, att läsa och förstå detsajnma.

Uti de första G halfarken, hvilka äro öfversatta

af annan person, äro måtten förvandlade i Svenska

mått. Den nya öfversättaren har ansett detta obeliöfligt,

så väl med mätt som vigt, dä hvar och en med

någon kännedom i räknekonsten lätt kan verkställa

denna förvandling efter uppgifne förhållanden.

Stockholm 1850. •

Öfversättaren.


Inledning.

Namn och begrep p..

§. i. Namnet Orgel kommer af Grekiska ordet

Örganoti, hvarmed i allmänhet betecknades ett biåsinstrument.

I var tid betyder orgel ett ton-instrument,

hvars ljud frambringas genom luftströmmarr

som ledas från bälgor genom en mängd kanaler, hvilka

medelst tangenter eller någon dylik inrättning kunna

efter behag öppnas och äter tillslutas, till pipor

eller andra klingande kroppar.

Enligt denna förklaring äro alla stöt-, slag- och

friklions-instrumeuter frän orgeln uteslutna såsom :

fortepianos, klaver, klocke- och stâlspel, therpodion,

clavicylinder och andra sådana.

Men till orgeln höra, utom de vanliga kyrkoorgverken,

alla slags kammarpositiv och ilöjtverk,

de må nu förekomma ensamme eller i förbindelse med

andra instrumenter, och bestå af en eller flera stämmor;

vidare phys-harmonica, ./Eolodikon och andra

dylika, oeh i allmänhet hvarje instrument, hvars tonverktyg

förekomma, eller möjligtvis kunna förekomma,

sisom orgelstämmor.

Orgelns beståndsdelar.

§. 2. Hvarje orgel, den ma vara än så stor ellar

än sa liten, har fem hufvuddelar. Dessa äro:

1) Dlåsbälgor, af hvilka den yttre luften insuges

och till cn viss grad sammanpressas.

2) Väderkanaler, hvaruti den frän bälgorna utatrömande

sammanpressade luften ledes till väderladorna.

3) Vädcrkisior och Väder lådor, hvaruti den ge-


T- 2

nom väderkanalerna tillförda luftmassan i smärre avdelningar

tilldelas så väl alla till en tangent hörande

pipor, som ock de särskilda piporna sjelfva, allt

efter deras storlek och klangstyrka.

4) Pipor, i hvilka de utur väderladan strömmande

luftmassorna uppväcka olika toner, allteitc»

pipornas storlek och beskaffenhet.

5) Mekanik, genom hvilken hela rader af likartade

pipor (alla till en stämma hörande pipor) efter

behag kunna alsöndras, och genom hvilken å

andra sidan luftens tillgäng till hvarje ton (eller alla

tillin tangent hörande pipor) gifves eller förhindras.

Det förra slaget af mekanik kallar man Regislratur

och det sednare Traktur.

Alla dessa delar kunna efter omständigheterna

lika sa väl intaga ett rum af 50—60 fots höjd och

motsvarande bred Och djup, som de låta bringa sig

till det trånga rum, som en kommod eller ett fortepiano

intager.

Jetnföyclse af orgeln med andra toninstrument

er.

3. Af denna jcmfÖrelse följer redan en gan*

sk» betydlig skillnad mellan orgeln och alla andra

toiiinstrumenter; ty då do sednare för hvarje ton

hafva blott en enda klang, som eker omständigheterna

kan motiveras till styrka eller svaghet, så kan

orgeln deveniot, redan med ett måttligt antal stämmor,

för hvarje lon gifva en stor mängd ai olika

klanger, som skilja sig från hvarandra så väl genom

olika styrka i ton, som genom olika klangfärg. Åtminstone

kan orgeln i detta hänseende halvs en ganska

stor, nästan oändlig mångfald, om eckså icke


alla orgverk åstadkomma denna mångiildigbst i d«

olikartade klangerna.

Orgel n s olika b ru k.

§. 4. Ilärpå beror nu vidare det mångfaldig*

bruk, nian kan göra af orgeln, och de olika verkningar

man genom densamma eller olika ändamål

kan frambringa,

Såsom kyrko-instrument är del isynnerhet genom

tonens kraft, fullhct och djup, som den framför

alla andra ton-instrumcnter är passande att understödja

en stor folksamling och alt brukas till

Gudstjenstens upphöjande. Har är orgeln på sitt

egentliga ställe. Hela dess uiclianism motsvarar det

kyrkliga föredraget mer än alla andra, och orgeltonen

utbildar sig i välbygda kyrkor fördelaktigare,

man kunde säga, mera elherisk än på andra ställen.

Sjelfva tonens likformiga uthållighet synes mig böra

i kyrkan anses för en fördel, emedan föredragen

derigctiom befrias fran den qvinliga känslosamhet,

soni så ofla ligger uti den verldsliga musikens

uttryck, och som isynnerhet åstadkommes genom

klangstyrkans ögonblickliga förökning eller förmiuskniug.

Betraktar man orgeln såsom konsert-instrument

»å erbjuder den äfvenledes en mängd hjelpemedel

till de mest olikartade föredrag. I hänseende

till kraft, fullhet, klangfärgens omvexling och

till tonomlåuget, har ,orgeln till och med ett utmärkt

företräde framfor alla andra konserl-instrumenter.

Dock kan detta påslående endast då hafva sin (alla

«'iktighet, när man vid verket» anläggning och ken-

»iruktiou gjort afseeude på dylika föredrag; ty ¡ättha

i spelet och precisiou i tonens början Lör» råk-


— 4 —

nas bland be första fordringar bo» cn konsert-orgel,

och just dessa egenskaper fumas sällan hos en

kyrko-orgel.

Såsom kammar-instrtwent kan orgeln äfven

sä väl befordra och upphöja den husliga andakten,

som den genom sina n.ilda harmonier egnar

sig till siuuels lugnande och uppmuntran. Den är

i denna form i synnerhet välkommen för dem, som

ega färdigheten att genast lata sina känslor ljuda i

toner, och på detta sätt i de stilla aftonstunderna

hälla tit musikaliskt samtal med sig sjelfva.

Såsom ackompaynerings-instrumenl är orgeln i

synnerhet tjenlig, antingen frågan är om att understödja

och leda cn stor folksamling, eller att

förstärka en orkester — i förra fallet genom sin

kraft och dominerande ton, hvarigenom hvarje oordning

kan förebyggas, och i sednare fallet för tonens

fullhet skull, hvarmedelst en hel kör af blåsinstrumenter

kan ersättas, och verkan ef en orkester

ganska mycket segras. Fullheten och djupet al en

god pedal gör dervid en synnerligt god verkan,

som af intet orkester-instrument kan ersättas. Orger

kunde derföre också uti konsert-salar aied fördel

brukas vid uppförande af mången musik, särde-

]es oratorier och symfonier.

De härtills uppräknade fördelar, som orgeln

för flera ändamål medlörer, leda till den slutsats,

att Het icke är sannolikt, alt den någonsin skall af

andra slags instrumenter utträngas; ty intet annat

liärtillö bekant slag af instrumenter kan erhålla en

sådan iullkomlighet, som orgeln till en del redan

har uppuåll och härefter vidare lärer uppnå. Fastmer

upptager den uti sig alla instrumenter, soui ge-


porn luii-slröcn sältas i ton, ocli iörökar derigenora

allt mer si» rikedom al konstmedel, hvarigenom tillika

dess bestånd allt fastare grundas, och dess vidare

iullkomning fortfarande uppmuntras.

Denna fullkomning ligger nu visserligen endast

i orglnjggarnes händer, bland hvilka många drifva

delta yrke såsom näringsfång, och knappt förtjena

detta namn. Det lärer derföre icke vara öfverflödigt,

om jag vidare uppställer i

§.5. Fordringarne a f en duglig orgbyggarc

qch det

1. i hänseende till dess moraliska värde. Orgbyggnad

erbjuder många tillfällen , der orgbyggaren

kan mera söka sin egen fördel än verkets

bästa och församlingens lörmån, t. ex. genom dåligt

och opålitligt trä, som icke gifver någon varaktighet

i de delar, som deraf förfärdigas, ringa metall,

läila pipor, förhasladt och dåligt arbete, olik*

jntoncring, för trång meusur, i synnerhet uli bastonerna,

olika svår spelart o. s. v. Det fallet inträffar

sällan, att dylika försumligheter kunna lillräkims

orgbyggaren såsom sådana fel, hvilkas ändring

kan fordras enligt kontraktet; ty dels uro kontrakterua

för obestämda, för att något tilltal öfver arbetets

antagande eller förkastande skulle enligt deui

kunna göras; men ännu mera sällau är arbetet så

dåligt, att hela orgeln skulle kunna anses för obrukbar;

ocb slutligen finna oredliga orgbyggare alllid

en mängd undllygler och svepskäl alt rättfärdiga sina

arbeten och anföra så många bevis (hvilka för

sådana fall alltid slå dem till buds) på ännu sämre

arbeten af andra orgbyggare, all deras egna ännu sy-

"as såsom förträffliga.


— 6 —

En orgel är ett konstverk. tom lycka« allt after

orgbyggarens goda eller ond;i vilja, och beror pä

baus riktiga eller förvända sinnesart, och som således

kan efter den gifna planen på ganska olika sätt

ii il öras, hvilket i vanliga i ¿« 11 mest olliid sker sä, att

accordel eller orden uppfyllas.

Eu duglig orgbyggare i moraliskt hänseende kan

derföre endasi den kallas, som rätt känner sig sjelf,

icke förelager sig något arbete, som han ej är fullkomligt

vuxen och icke gör några öiverdrifna fordringar,

men också icke ingår något ackord, som

uödgar honom alt på smygvägar söka den lill uppehållande

af hans existens och till lortsätlning af

hans konst nödiga vinning; vidare den som icke gör

några tomma eller öiverdrifna löften, men deremot

använder den största sorgtäilighel på material och

arbete, till utt förskaffa sill verk varaktighet, brukbarhet

och skönkel.

2. Vetenskaplig bildning. Först kan man väl

ni hvarie orgbyggare fordra grundlig skolbildning,

men isynnerhet färdighet att göra skriftliga uppsatser.

En orgbyggare. som saknar denna färdighet, är

icke i stånd alt kl.irt och bestämdt uttrycka sig

öfver siti yrke, eller alt uppsätta en tydlig och öfvertygande

plau lill ett nytt verk eller ett som bör

förändras, eller ock alt gifva ett utlåtande öfver en

orgels beskailenhet. Vidare måste en duglig orgbyggare

kunna elementernn af mathematikeu och de

delar af fysiken, som handla om mekanik, akustik«

jr rostalik och pnevmatik. Af den borgerliga byggnadskonsten

måste orgbyggareu förstå så n ycke:

»tt han kan gifva verke t den sammanbindning och lasthel,

som eller väderlådornas och pipornas lyngd cr-


fordra*. Åfvenså måste han eller arkitekturens regior

göra utkast och ritning till orgelns prospekt,

samt i allmänhet tunna genom grund- och genomskärnings-

ritningar försumliga hela den projekterade

anordniugen af eu orgel, som är i fråga att byggas»

3. Teknisk utbildning. En mästare i detta fach

måste vara i stånd alt i möjligaste fullkomlighet framställa

hvarje enskilt dels som väsendlligen hörer till

en orgel, ty dess förutan är han icke i stånd

att draga till sig goda biträden, utan skall fastmer

förlora deras aktning, som i praktisk färdighet på

något säit öfverträfla honom. Men isynnerhet är det

nödigt, att mästaren efter orgläktarens beskaffenhet

vet finna väderlådornas, kanalernas och bälgornas äudamålsenligaste

läge, så att pipverkets ton-giining

och tonens utbredande, så mycket möjligt är, befordras,

och att han efter dessa delars belägenhet gör

utkast till och utförer den enklaste och iörspelningen

förmånligaste mekanik, hvarvid han tillika måste

på möjligaste sätt motarbeta inflytandet af väderlekens

förändringar. Eu orgbyggare, som i detta

hänseende saknar uppfinningsgålva och öfvad blick,

bör åtminstone icke något stort och vidlöfiigt verk

anförtros, emedan vid sådana understundom förekomma

ganska invecklade tall.

4. Musikalisk bildning. En mästare i orgbyggn

»d måste halva ett fint och ölvadt öra, på det han

snå vara i stånd att skarpt bedöma klangfärgen och

st yrkan hos enskilde toner och hela stämmor. Han

måste vidare kunna stämma rent, och genom små

foredrag öfvertyga sig om ändamålsenligheten och

krukbarheten af särskilda stämmor och större sam-

»ansältninjar, ty ju inträ det miste medgilva», att


klangfärg Ocli Styrka bero af orgbyggarcns smak eller

konstsinne, desto mer är han ock förbunden alt

genom sådana löredrag, bvarvid i öfrigt inga stränga

konstfordringar göras, framställa ändamålsenligheten

af sin intonation.

5. Orgbyggarcns förmögenhetstillstånd. En behållen

förmögenhet kan för orgbyggaren vara af

verkligt värde, emedan han derigenom sättes i tillfälle

alt genoai fördelaktigt inköp af materialier och

långsam torkning, i synnerhet af härda trädslag, göra

ett orgverk billigare och varaktigare, än en annan,

som da först kan tänka på inköp af materialier,

när ackordet är afslutadl och lörsta betalningen

erlagd. Också kan en förmögen orgbyggare h a (ra

verkstäder, der de största delarne, såsom bälgor, stora

väderlådor och pipor, kunna äfven under den kalla

årstideen varaktigt hoplimmas; och man kan för

öfrigt antaga, att hos en sådan finnas för hvarje

arbete de tjeuligaste och bästa verktyg och inrättningar.


Första 15 eleu.

De d«Iarfl äiidninå] o c Ii It e 8 Ii » f renhet,

Ii v nr a fen Orgel bestiir.

FÖRSTA AFDELNINGEN.

B älg or, vädrets täthet, väder pr of vare.

§. 6. Bälgornas ändamål är att gifva en inom

dem innesluten luftmängd en tälbetsgrnd, som

öfvergår den atmosferiska luftens, och att genom

väderkanalerna drifva denna lörtjockade luft till piporna.

Rummet, hvarinom en luftmassa af betydlig utsträckning

upptages och aisöudras från den yttre

omgilvande luften, bildas af bälgens öfverbord, uuderbord

och faller. Den sto>-re tätheten åstadkommes

af det rörliga öfverbordets tyngd.

B ä Igor n a s s t or lek och k o n st r u k tion i

allmänhet.

§• 7. Uti kyrko-orgor träflar man bälgor af 8

till f2 fots längd och 4 till 6 fots bredd. Den sednare

går nemligen vanligtvis till blott hälften af den

förra. Bälgborden och ialterna (vetken) göras merendels

af furu, sällan af ek, och sammanbindas med

hästsenor, ja väl ock med starka messingsgångjern.

Öl ver denna förbindelse limmas skinn, och faltbräderua

förenas i hörnen genom skinnkitar.

INär hela öfverbordel går upp så måste dess

>' la ständigt halva ett med harizontal-plauet parallell

läge. Man kallar derlöre sådana bäl-

horizvnteU uppgående' bälgor. Jag skull här

2


klangfärg Ocli Styrka bero af orgbyggarcns smak eller

konstsinne, desto mer är han ock förbunden att

genom sådana löredrag, hvarvid i öfrigt inga stränga

konstfordringar göras, framställa ändamålsenligheten

af sin intonation.

5. Orgbyggarcns förmögcnhctstiUstund. En behållen

förmögenhet kan för orgbyggaren vara af

verkligt värde, emedan han derigenom sättes i tillfälle

att genom fördelaktigt inköp af materinlier och

långsam torkning, i synnerhet af hårda trädslag, göra

ett orgverk billigare och varaktigare, än en annan,

som då först kan tänka på inköp af materialier,

när ackordet är afslutadt och lörsta betalningen

erlagd. Också kan en förmögen orgbyggare halva

verkstäder, der de största delarne, såsom bälgor, stora

väderlådor och pipor, kunna äfven under den kalla

årstideen varaktigt hoplimmas; och man kan för

öfrigt antaga, att hos en sådan finnas för hvarje

arbete de tjeuligaste och bästa verktyg och inrättningar.


Första Delen

De ilelnr« ñiidamá! or!i Itesliiiffinhet,

It v ar a fen Orgel It est ii r.

FÖRSTA AFDELNINGEN.

Bälgor, vädrets täthet, väder pr of vare.

§. 6. Bälgornas ändamål är att gifva en inom

dem innesluten luftmängd en tälhetsgrad, som

Öfvergår den atmosferiska luftens, ocb att genom

vaderkanalerna drifva denna lörljockade luft till piporna.

Rummet, livarinom en luftmassa af betydlig utsträckning

upptages ocb afsöudras fra.ii den yttre

omgifvande lulten, bildas af bälgens öfverbord, uuderbord

och faller. Den större tätheten åstadkommes

af det rörliga öfverbordets tyngd.

Bälgornas storlek och konstruktion i

all mänhet.

§• 7. Uti kyrko-orgor Iräflar man bälgor af 8

till f2 fots längd och 4 till 6 fots bredd. Den sednare

går neuiligen vanligtvis till blott hälften af den

förra. Bälgborden och fallerna (vetsken) göras merendels

af furu, sällan af ek, och sammanbindas med

hästsenor, ja väl ock med starka messingsgångjein.

Öl ver denna förbindelse limmas skinn, och faltbräderna

förenas i hörnen genom skinnkilar.

INär hela öiverbordet går upp så måste dess

yta ständigt halva ett med horizonlal-plauet parallell

läge. Rlau kallar derlörc sådana bälgor

horizvntelt uppgående' bälgor. Jag skull här


I , - , T . • .

— 70 —

ktilla dem /.arallelbälgor, emedan begge bordens ytor

¿ro ständigt parallela med livarandra. Men är en

-nda af öfverbordet orörlig, sä är bälgen kil for mig,

emedan cn sådan bälg, nar hau är uppdragen, har

skapnad af en kil.

Båda slagen af bälgor hafva antingen blott en

falt och kallas då spännbälgor. eller- flere faller, och

kallas då faltbä/gor. Spännbälgorna äro vanligast.

Om luftens tillstånd och förh ältande medan

bälgen fylles.

8. När bälgen skall fyllas med luft, så upplyftes

öfverbordet, hvarigenom bälgens inre rutu förstoras,

Härigenom får den inom honom befintliga

luften tilliälle alt utvidga sig uti det större rummeu

hvarigenom en sådan hennes förttinning uppstår, att

den yttre luften, som förut var i jemnvigt med dea

inre, iru mera får en öfvervigt öfver henne, och pä

alla sidor trycker den uppgående bälgens yttre väggar,

lör alt återställa jemnvigten. Så snart tryckningen

på det å underbordet befintliga vindfanget (ventilen)

utgör mer än dess tyngd, så öppnar det sig,

emedan det upplyftes af den yitre luften, ocli låter

henne så länge inströmma uti bälgen, tills öfverbordet

är lulh upplyftadt, den inre luftens förtunning

således upphör, och den yttre luften åter kommit i

jemnvigt uied den inre. Det finnes således uti den

uppdragna bälgen först luft af samma täthet, som den

i/ttn luften har.

Frambringande af en större räthet un den

atm os fe riska l ufte ni.

9, Skall nu den ttii bälgen inncslntna luften

bringas till c« större täthet, så måile den utom alsnoslercMs

tryckning älven utsättas för tryckningen »i


— 11 —

Andra tung* kroppar. Härtill tjenar det meräudels

med vigter ytterligare betungade öivcrbordet tillika

ined ialterna. Den derigenom Irambragta tryckning

lördelar sig, så snart öfverbordet lemnas åt sig sjelll

likformigt åt alla sidor af luftmassan. Underbordel

och falterna måste således verka på den inneslutna

luften lika så kraltigt, som öfverbordet; eller underhordet

och falterna måste göra ett motstånd eller en

mottryckning, som är lika med öfverbordets tryckning.

Medel att muta storleken af den i i i' Igen

inneslutna luftens tiithet.

§. 10. Ehuru ganska olika utvägar att mäta luftens

täthet kunna väljas, så användas härtill dock

nästau endast vätskor, inneslutna i rör; nemligen

qvicksilfver för större latheter och vatten för ringare.

Då nu vädret i orgor endast litet öfvergår den

almosferiska luftens täthet, så är vattnet vid orgbvg;;nad

allmännt infördt såsom medel att mäta vädrets

täthet. Det instrument, hvarmed man bildar en vattenpelare,

hvarmedelst den inneslutna luftens täthet

kan mätas, kallas viid-cr prof vare, och kan vara af gan-

»ka olika skapnad och konsti-ukliou.

Den enklaste är följande:

Man tanke sig ett böjdt glasrör med upprättstående

ben såsom lig. i (Tab. i). Om vatten ingjutes

i detta rör, så står det lika högt i begge benen,

I-«åt c och d beteckna vattnets höjd, så hafva dess.v

båda punkter, enligt tyngdkraftens lagar och till följe

af vattenpartiklarnes lättrörlighet, ett korizontelt

^ge. Vatlnel fortfar i denna ställning så länge som

'uUtryckningen på vattenytorna c och il aniingen är

lika, eller ock likformigt iöriiudra». Men om t. o.*


— Yl —

endast vattenpelaren b utsattes lör atmosferens tryckning,

men pelaren a ställes 1 förbindelse med en

autian tryckning, som är större eller mindre än den

atmosferiska, så skall vattnet uti röret a falla eller

stiga medan motsatsen deraf inträflar uti röret b.

Antag, alt tryckningen på pelaren a vore så

mycket större, att vattnet derigenom nedträngdes ända

till e, så skall det, om rören äro lika vida, uti b

stiga lika mycket, nemligen till f.

Då nu enligt bydrostatikens lagar horizontelt

liggande ytor utöfva lika tryckning åt alla sidor, men

äro i jemvigl med bvarandra, så löljer deraf, alt vattenytan

t är i jemnvigt med vattenytan g, eller att

båda utöfva en lika-tryckning uppåt och nedåt (samt

åt sidorna).

Men vattenytan g är utsatt för atmosferens

tryckning tillika med tryckningen af vattenpelaren

gf. Derföre måste för jemnvigtens skull vattenytan

e älven vara underkastad samma tryckning. Häraf

följer, att öfverskottet al tryckning, utöfver den

atmosferiska, på vattenytan e bestämmes af vattenpelaren

gf. Ju större gf är, desto mera måste lufttryckningen

på c öfverstiga det atmosferiska trycket.

Då nu, enligt Mariotte, böjden af vattenpelaren

gf vexer likformigt med luftens täthet, så kan den

sednare uttryckas genom den förra. Derföre kan

inan till ex. säga: orgvädret har en täthet—4 tum, d.

ä. tätheten ai den i bälgorna inneslutna luften håller

jemnviglen med eu vallenpelare, som är 4 tum högre

än den vattenpelaren som slår i jemnvigt med atmosferiska

lulten, och kan finnas geuoni barometerns

höjd.


— 13 —

Väderprofvare konstrueras pa olika sätt. Deras

mräilning må dock vara livilkeu som helst, så är vädrets

täthet alltid lika med vattenpelaren som står

uppöfver den vattenyta, på hvilken luften i bälgen trycker.

OrgbyggarneJ vanliga väderprofvare beslår at

ett kärl af jerubleck, såsom fig. 2 (Tab. l) i naturlig

storlek utvisar. AB är kärlet, som kan vara

ovuli eller rundt; a är ett knäformigt böjdt r r, som

vid /' är fasllödt vid locket; b' är ett kort- rör till att

derigenom inbälla vallen; vid f är elt rör fasllödt

Under locket, hvaruti elt glasrör insättes. Om nu

kärlet fylles med vatten ända upp till locket, och

Jnedelsl röret a sättes i föreniug med den sammantryckta

luften, så trycker hon på vattnet och åstadkommer

derigenom dess uppstigande uti glasröret.

Ar ytan af glasrörets genomskärning obetydlig i jemnförelse

med den stora vattenmassans eller lockets yta,

så ändras vattenhöjden uti kärlet gansk'a litet vid

Vattnets uppstigande i glasröret, och man kan deriöre

under detta vilkor så mycket mera taga vattenpelarens

höjd i glasröret, mäleu från locket, för deu

samma, som håller jemnvigl uied den inneslutna luften,

då dessutom en noggrann uppgift pä lulleus täthet

i vanliga fall icke är så nödvändig.

Denna väderprofvare har, utom bristen på noggranhet

yid mätningen af luftens täthet, äfven andra fel.

Den kan nemligen endast anbringas vid en sidovägg»

det likväl understundom är nödigt alt anbringa

v äderprofvaren inunder t. ev. under en känsel]. Också

är glasröret mycket utsatt för atl sönderbrytas, emedan

de ställen uti orgeln, der observationer böra gö-


— u —

ra*, icke alltid ligga bekvämt förhand och «kilan halva

nödigt ljus. i

För att aflägsna dessa ölägenheter, och derjem-j

te ernå en större noggranhet vid vattenpelarens mät-•

ning, har jag gifvit min väderproivare löljaude in- 1

rättning.

Den hestår a( en liten dosa af messingsblecki

hvars bottenyta (Tah. 2 lig. i) är oval. Omkring

5 linier iråu bottnen är en afsats Ii (fig. 2 och 3),

På denna afsats står en vägg nopq, försedd med 2

fördjupningar, liknande rännor, hvaruti 2 glasrör

a och b äro inlastade. Väggen nufiq går inuti do-

»an nästan äuda till bottnen. Dess ända utmärkes

uti lig. 3 med u. Båda glasrören stå nedtill uti små

liylsor 7, g, hvaruti de äro fastkiuade. Röret a går

upptill iuuti en cylinder I (fig. 3), som genom en

öppning står i förening med det inre af kärlet. Denna

cylinders ölre öppning tillslutes med en kork, och

tjetiar i allmänhet endast till att understundom kuuna

rengöra glasröret an invändigt.

Glasrörel bli går upptill vid i genom en ring,

»om skyddqr det för att afbrytas. En skala eller

måttstock c är så inrättad, alt den kau skjutas u|>p

och ned. Dess längd stiger till ungefär 4? tum.

Derpå äro (fig. 31 tum Svenskt verkmått *) uppritade,

och hvarje tum indelad i 10 delar, såsom det

på väderproivare brukas. Då nu i orgbyggare-språ-

*). Det Sachsen Veimarska måttet, som originalet

har, jir i detta arbete öfverallt iörvandladt till

Svenskt mätt. En Sachsen Veim. fot är 0,9497394

Sv. fot och delas i jo tum och 144 linier. — På

detta «tälle behöfves ingen reduktion ulan vädetprofvaren

kan gerna iurällas efter Sv. verktum.

Öfversätiarcu.


«t jV tam kallas eu gratl, så får man p5 4 tums

ingd 4(> grader, med hvilka valtenpelarens höjd i

lasröret b angifves. Kär man således säger: orgeln

ar 35 grader starkt väder, eller luftens täthet «tiger

11 35 grader, eller också bälgorna drifva 35 grader,

t betyder det, att deu uti bälgorna, kanalerna och

idra instängda rum i orgverkét befintliga luft sant-

'antryckes genom bälgornas öfverbord så} att den

åller jemnvigt med en vattenpelare af 3} tuta.

ig. 1 och 3 visa grund- och prospektritningen i

erklig storlek, t och d, lig. 1 och 2, äro ansatsrör,

varmedclst väderprofvaren kari anbringas på sidan

Uer inunder. Båda bafva lika diameter, på det

imma borr må passa åt båda. Det förstås lätt, alt

id begagnandet måste ett af dem vara tillslutet. Så

aart vädret utur kanalen genom röret a trycker

å vattnet, så sättes skalans nollpunkt lika med va tnytan

uti röret a• Den andra vattenytan uti glasöret

b angifver då storleken af luftens täthet.

•Storleken af orgvädrets täthet i jemförelse

med atmosferiska luftens täthet.

11. Storleken af den tryckning, hvarmed

rgvädret öfverstiger atmosferiska luften, varierar

lellan 25 och 40 grader, eller mellan och 4

f>ft.«. Reduktion af matten äro ej verkställda

längre än till och med 47 sidan. (Se förordet.)


k«t tam kallas eu grad, sä får man på 4 tum*

längd 41» grader, med hvilka valtenpelarens höjd i

glasröret b angifves. Nar man således säger: orgeln

^ar 35 grader starkt väder, eller luftens täthet stiger

l 'll 35 grader, eller också bälgorna drifva 35 grader,

betyder det, att den uti bälgorna, kanalerna och

andra instängda rum i orgverket befintliga luft samttiantryckes

genom bälgornas öfverbord så} att den

håller jemnvigt med en vattenpelare af 3| tam.

Fig. 1 och 3 visa grund- och prospektritningen i

Verklig storlek, t och d, fig. 1 och 2, äro ansatsrör,

hva rmedelst väderprofvaren kar» anbringas på sidan

eller inunder. Båda hafva lika diameter, på det

tumma borr må passa åt båda. Det förstås lätt, att

vid begagnandet måste ett af dem vara tillslutet. Så

»nart vädret utur kanalen genom röret a trycker

på vattnet, så sättes skalans nollpunkt lika med vattenytan

uti röret «• Den andra vattenytan nti glasröret

b angilver då storleken af luften» täthet.

Storleken af or ¡¡vädrets täthet i jämförelse

med atmosferiska luftens täthet.

§•11. Storleken af den tryckning, hvarmed

Orgvädret öfverstigcr atmosferiska luften, varierar

mellan 25 och 40 grader, eller mellan 'Ji och 4

l »m. Sättes barometerns medelstånd till 30 tum och

vattnets förhållande till qvicksiliver 1: 13,6; så håller

den atmosferiska luften vid den nämnda barome-

'trhöjden jernvigt med en vattenpelare af 30 X 13,6

-- 408 tum, och således vädret i orgeln jemnvigt

^ed en vattenpelare af 410 .! -till 412 tum. Orgvädret

fordrar således en förökning i tätheten från 408 till

högst 412 eller från l till nära 1,01. Då nu volymerna

'erhålla tvärtom såsom tathetetna, så minskas


— 16 —

volymen af deu i bälgen inneslutna luften från 1 till

0,9 9; d. v s. den genom öfverbordet sammantryckta

luften intager omkring hundradedelen mindre rum

än förr. Så mycket måste också det uppdragna öfverbordet

genast åter sjunka tillbaka, för alt genom

sin tyngd kunna åstadkomma den inneslutna luftens

förtjockning.

Inflytandet af öfverbordets och faltcrnas

olika lägen pä den inneslutna

luft e n s t ii t lict.

(2- Det är alla orgbyggare tillräckligen bekant,

ati den inneslutna luftens täthet ökas under

det bälgen går ned. Denna omständighet halva

alla skriftställare öfver orgeln tillskrifvit den båge,

som öfverbordet uti en killormig bälg gör vid

nedgåendet. Men fastän det är lätt att inse, att, när

underbordet har ett horizontelt läge, skall det nedgående

ölverbordet uti en sådau bälg bidraga till

täthetens förökning, såsom det uti allmänna encyklopedien

för konster och veltenskaper af Ersch och

Gruber under artikeln ''bälg" vidlöiligt ådagalägges,

så är det dock visst, att det i en båge nedgående

öfverbordet icke är enda orsaken till denna olikhet,

emedan den älven visar sig uti parallel-bä Igor, hvilkas

öfverbord dock ständigt kar ett horizontelt läge.

Ja, de kilforuiiga driiva till och med luftens täthet

högre, då del uppdragna öfverbordet har en bori-

Zonlel ställning, i stället att motsatsen, nemligeu en

föi mi-nskning i delta lallet skulle uppslå, emedan verkan

at öfverbordets tyngd på luftmassan förminskas,

Orsaken till olikheten ligger således mindre uti

ölverbordet; än i falterna, och det är icke så myc-


— 17 -

Ut deras tyngd, som deras olika Ställning emot lufttnassan,

h varigenom luftens olika täthet åstad komines.

Således äro alla faltbälgor underkastade denna

blikhet, och det gifves för kiliormiga bälgor intet

läge, b v ar uti den helt och hållet undVikes *). Dock

minskat den så mycket som möjligt, om underbordet

har en sä Lutande ställning emot horizontcn, att öfverbordet

vid uppdragningen får ett horizontelt läge.

Riktigbeten af det nyss gjorda påståendet katt

på löljandc sätt göras åskådlig:

l) Låt AB uti Hg. 3 (Tab. l) föreställa detborizontela

underbordet af en bälg, och AC öfverbordet

uti flera ställningar. Det är lätt att in-

Se, att ju högre öfverbordets ställning är, desto mefra

.iftager dess tryckning på luftmassan och tilltager

pä stödjepunkten A, och att ändtligen uti liget AC3

hela öfverbordets tryckning ligger på A» Uti detta

underbordets läge måste således luftens täthet växa,

när Öfverbordet nedsjunker.

d Låt vidare AC uti fig. 4 (Tab. i) vara det uppdragna

öfverbordet, för hvilket en liorizontel ställning

anlages, och låt AB föreställa underbordet (uti

åtskilliga lägen. Det är klart, att ju mera underbordet

nalkas den lodruta ställningen AB3I desto starkare

skall öfverbordet i sista ögonblicket ai dess

»edgång d raga [Kl A, och desto mindre skall dess

tyagd verka på den inueslutna luften. Har under-*

bordet läget AB3, så hänger hela öfverbordets tyngd

1

sista ögonblicket på A, och blifver derigenom ov

erksam på luften i bälgen. Således tnåste luftens

) Kund« dock förtjenå undersökas, om icke ett

jj^cket stupadt läge ikulle aihjelpa denna ola^enct

* Ölversättaren.

3


— 18 —

täthet i lälgen vid dess nedgång förminskat, när det

•uppdragna öfixrbordet har cn horizontel ställning.

2). Fig 5 (Tab. i) må föreställa genomskär*

ningen af cn kilformig eller en parallelbiilg. AB och

CD äro de bada borden, Ae och Bf underfaherna,

Ce och Df öfverfalterna. Man föreställe sig iörst

fallerna såsom rektanglar, livilkas tyngdpunkt således

ligger uti diagoualernas genomskärningspunkt.

Lyftes underfalten Ae i lodrät riktning hg vid e, så

utgör den derlill nödiga kraften hälften al fallens

tyngd, hvilken ställning underfalten än må hafvs^

1 ikaledes om öfverfalten Ce understödjes i lodrät

riktning vid c så (ordras äfven härtill hälften af dea

kraft, hvarmed hela fälten trycker. Om na öfverfalten

drager öiverbordet vid C, men vid c hvilar på

underfalten, men underfalten deremot vid c drager

öfverfalten, men vid A hvilar på underbordet, så

drager den ena hälften af falternas tyngd på öiverbordet,

men underbordet bär den andra hälften,

Iläraf följer, att falternas dragning under bälgens nedgång

ingenting kan Indraga hvarken till förökning eL

ler förminskning af luftens täthet i bälgen.

3). 1 livad ställning af ialterna och öfverbordet

som helst, trycker luften lika åt alla sidor på de omgifvande

väggarne, och man måste väl alltid föreställa

si j denna tryckning såsom vinkelrät emot väggarne.

Om nu ialterna halva den i fig. G (Tab. i)

angifua ställning, så är lufttryckningens riktning på

ialterna gh och ik. Man lörestiille sig nu, att båda

linierna äro käppar som stödja mot Ialterna, så kan

man lätt ¡begripa, nit det fordras endast en ganska

ringa trykning på ialterna, lör att hålla öiverbordet

i denna ställning, d. ä. återställa jemnvigten, huru


i— IP —

Mycket öfverbordet än må vara lasladt. Men ea

tinga tryckning på falterna vill säga det samma som

en liten täthet uti bälgvädret. Derförc kan i denna

falternas ställning ingen stor lufttäthet genom öfverbordets

h ickning åstadkommas, ulan den är i alla händelser

ganska ringa.

Betraktar man deremot luitens vinkelräta tryckning

i de sista ögonblicken af bälgens nedgång, så

är gh och ik fig. 7. (Tab. 1) riktningen af den kraft,

hvarmed luften verkar på falterna, så alt hon sträf-

Var att påskynda bälgens nedgång*). Man kan således

icke tänka sig någon så stor lufttäthet, som icke

i detta ögonblick kunde ega rum. Då nu luftens

täthet i falternas förra ställning börjar med nära noll,

*å skall den under bälgens nedgåug efterhand växa

°ch i sista ögonblicket uppnå den största möjliga"

storhet som genom öfverbordets och falternas tryckning

kan åstadkommas.

Genom dessa 3:ae satser är de kilformiga bälgoruas

förr angifna läge tillräckligen bevist. För

dem, som förstå matematik vill jag ytterligare anmärka,

att den inneslutna luftens täthet kan under

falternas olika lägen sättas proportiouel mot kosinus

för vinkeln eCD eller eAB. Kär nu tätheten i sisla

ögonblicket är bekant, så låter luftens tätiiet lör

hvarje gifven ställning af falterna härigenom finna

®ig, om det är en parallelbälg. Beträffande kilformiga

kvigor uti oftanämnde läge, så bör den förminskn

>ng 1 tätheten, som det nedgående öfverbordet för-

*) Innan 'Ae och Ce hinna i vinkelrät ställning

| hvaraudra, motverkar vädret således öfverbordets

^ c h dess vigters tryckning, men efter detta ögonblick

Merbjelper det densamma. Öfvers.


orsakar, afdragas. Denna bör sättas proporlionel mot

kosiuus af den vinkel, sota öfverbordet gör med bo-«

rizontal-planet *).

Medel att afhjelpa olikheten i luftens

täthet.

§. 13. Enligt det iöregående växer icke luften?

tätbet likformigt med öfverbordets nedgång, utan den

Vä^er allt mindre, ju närmare öfverbordet kommer

intill underbordet. Skall nu en tryckning använda»,

som skall hafva en lika luftens täthet till följd, så

måste den under bälgens nedgång i släudigt ringare

mått förminskas, Till ernående ai delta ändamål

liafva orgbyggare användt ganska olika medel. Det

brukligaste beslår uti så kallade motfjädrar, som göras

af smala bräder eller breda spjelor, och antingen

sättas på sjelfva öfverbordet eller på bäfstången

(trampen). Det är lätt att med väderprofvaren undersöka.

om motfjedrarne hafva för stor eller liten

kraft. År dess tryckning för stark, så hyllas fjcderi^

*) Göres en kilformig bälgs största uppgång, som

vanligt, ^ at bälgens hela längd, så blir den i båge

llj grad och största vinkeln eCD 37} grad. Lägges

nu denna', bälg så att uuderbordet lutar a4,' grad mot

horizonten, och öfverbordet, när det står högst, 4i u

mot densamma, så synes som den plikhet i tryckning

hvilken fallerna åstadkomma, borde motverkas

af deu motsatta olikhet, som härllyter af öfverbordets

olika lägen. Ty kos. 0°: kos. o/ u ,5 ;: kos. 43°:

kos. 54",5 eller 1000: 793 = 731: 580. — Det slår

åtminstone all försöka, och vore af icke ringa vigt,

om genom en så stupad siällniug af bälgen fullkomlige»

jemnt väder kunde åstadkommas. Bälgens unclerbord

skulle då på 10 fots längd lula 8,14 fot,

och den nödiga förökningen i öfverbordets iyng


tunnare, och är den för svag, så ökas deD med ett

pålimmadt stycke eller ,utbytes mot en atuian stav«!

kare.

Äjånga orgbyggare byila icke de långa sidofalter-?

53 spetsiga,utan lemna åt deras ändar så mycken

bredd, att de vid bälgeus uppgång bända emot borden,

ocli derigenom dragas i en vind eller något

krökt riktniug. Detta sätt gör väl i de flesta fall

fciotijedraruc onödiga; men det kan också medföra

den vida större olägenheten, ött antingen faltbräderi

torr årstid spricka, eller också att den kraft,

hvarmed de bända mot balgbordeu, slutligen dril-

Ver dem från hvaratidra. Jag kan deriöre icke råda

någon till att låta använda detta medel, lör al^

alhjelpa vädrets olikhet.

Ett törhända löga bekant medel alt undvika delta

onda är cjet, som i lig. 8 föreUälles, AB är en bjeK

ke, hvarvid häfstången aP lästas medelst ett gångjeru

U U a. P är en vid hälstången fästad vigt, hvars storlek

Vllorskas genom vädorprolvaren. C är en qvadrant

e ller Ijerdedel af en rund skifva, försedd med en

^¡up inskärniug i kanten, hvaruti ett snöre b ligger,

som är fästadt i d och vid öfre bälgbordet. JNajp 1

detta öfre bord är upplyftadt, har inrättningen det

MUeende, som den uedre figuren visar,

Spänn bälgors jemnförelse med f altbälgor.

§, 14. Om det redan är svårt alt häfva den olikhet

i väder, som förorsakas af en falt, så blir det

a ndå svårare, om bälgen har flera faller; ty pär hvardera

fälten går tillsammans, så ändras vädrets täthet,

^erlöre halva fallbälgor också längesedan af alla erorna

orgbyggare med rätta blifvit lörkaBtade. Debruk

iusLrauker sig nu iör tiden endast till så^


22 —

¿ann fall, dur det icke lr fråga om någon »tor uöggrauliet

i luftens täthet, såsom t. ex. uti ajolodikon.

B ä l gom « s k onstr u k t i o n.

§. 15. Borden antingen sammanfogas och limmas

af 2—3 tums furubräder, eller ock göres en ram

af 3—4 tums furustycken, hvaruti innefattas fyllningar

af | tums bräder, Meningarne om varaktighetou

af dessa båda sia" äro delade. Efter min erfaren-

¡3

liet föredrager jag rambälgorna, och det i synnerhet

derfore, att de bord, som sammanfogas af bräder,

svälla mycket under långvarig fuktig väderlek,

således förökas i bredden och derigenom åstadkomma

de bakre tvärfalternas lösslitande, ty, såsom fig.

9 utvisar, år i delta fall träd på längden och tvären

med hvaranuan förbundet, hvilket ögonskenligen

Ciåste skada bälgens varaktighet. Träd fibrernas riktning

uti borden iir nemligen efter AG, men uti tvärfalterna

efter CD.

Delta fel förebygges genom rambälgor, fig. 10 ty

uti sådana löpa sido- och tvärfalternas Irädfibrer i

samma riktning som ramstyckenas. Visserligen äro

nu deremot fylluingaine utsatta för att svälla och

torka, hvarigenom understundom en betydlig väderspillan

kunde uppkomma. Men för att förhindra

detta, måste fyllningarue på sidorna öfverlimmas med

dubbla skinnremsor, och det så, att den audra räcker

öfver den forsla. Dessa skinnremsor gifva så

mycket eller, som fyllningen hoptorkar, och hålla

»åledes alltid bälgen väderlät.

Underbard, hals och vindfång.

Underbordet måste fästas på 2 eller 3 starka underlag

så alt det icke genom någon kraft kan från

' -m lösslit»«. För dcila ändamål infalla» på undir»


sillan 2 eller 3 »tarka listor, genom kvilka stora,

»tarka spikar eller skrufvar indrivas i underlagen. Så-

«om redan är anmärkt, lägges bakäudan af underbordet

så mycket lägre än framändau, som hela höjden

af bälgens uppgång. .

Midtpå underbordet finnes vindfånget. Det består

af en dubbel ram hvarpå 2 ventiler (luckor)

«a anläggas, att de öppna sig inåt bälgen till. Ventilerna

bestå älven at ramar, öfver livilka papper och

skinn limmas, och livilka medelst en skinnremsa, som

öar utom ramen, lastlimmas vid ramens mellanstycke.

Ju lättare ventilerna kunna göras, desto mera

befrämja de bälgens fyllande, om de halva behörig

storlek. De halva den bäst passande storlek, om de

Vid bälgens långsamma uppdragande endast litet öpp-

D a sig. Ty i detta fall blir ventilöppningen större allt efter

den öfvervigt, som orgtramparen har öfver öfverbordets

mottryckning. Men gårventileu redan då hög

öppnar den trampande har endast liten öfvervigt öfv

er öfverbordet, d. v. s. när han knappt är i stånd at

trampa upp bälgen, så är det ett tecken alt lufter

*edan i detta fall med stor häftighet inströmmar i

iälgen, och all således lultens lathet uli balgen är

betydligt mindre än den yttre luftens. Men emedan,

enligt livad förut härom är Sagdt, den yttre luften

ded denna häftighet trycker icke endast emot ventilen

utan ock emot hela bälgens yttre yta, således

0c kså emot det uppgående öfverbordet, sä försvårar

^en naturligtvis derigenom upptrampandet desto mer

sturre iörtunningen blir uti bälgens inre genom

trampnreus större kraft, och öfverbordet skall således

Sa långsammare upp, än det efter tramparens ölverskulle

göra, om vindfånget vore «torrs.


t)et är godt, om rameD, hvarpå ventilerna liggdj

är så stor, alt, nar den uttages, en arbetare kän krypa

in genom Öppningen med öfre delen af kroppen,

emedan tvärfalterna ofta bliiva skadade, medan

allt det öiriga ännu ät bra, och i sådant fall en liten

reparation getlom denna öppning kan verkställas.

Det förstås af sig sjelftj att ventilerna måste

sluta lufttätt till* Vanligen på framändan, men understundom

också på en af dc andra tre sidorna finnes

halsen eller kräfvan med slut-, kontra- eller kanal-ventiler.

Den utmärkes uti figur. 10 med F.

Dess vidd samt ventilernas storlek och antal rättar

sig efter mängden at den luft, som for fulla verket

är nödig; bvarvid vanligen antages, att den nödiga

luftqvantiteten böir kunna strömma genom tit

sådan hals* och det älven i det fall, att verket har

mer än 2 bälgot, och således alllid 2 eller flere halsar

finnas för luften alt genomströmma* Men orsaken

är den* att om luftens tillflöde fördelas på flera halsar

så skulle verket låta ratt klent, Om under spelandet

händelsevis blott en bälg vore i gång, eller

Också 2 orgtrampare rakade på en gång trampa ned

bälgorna — ett fall, som väl lält kan förekomma.

Vid stora verk, «om fordra mer än en orgtrampare,

är d*i derföre brukligt att gifva pedalen särskilda

bälgor, och för dem anställa en särskild trampare.

Halsarna göras således icke större än det lufttillflöde

går till, som en orgtrampare möjligtvis kan åstadkomma.

Men da luften måste gå ganska långsamt genont

halsen, om pipverkets anspråk (tonens början) skall

vara rent och friskt, så kan han dock växa till en

ganska betydlig vidd. Om det t. ex. befinnes, ait en


örgtrampare bör förskaffa verket 5 kubilfo? luft i

^kunden och alt luftströmmens hastighet skall stiga

till 104 tum i livar sekund, sä. blir halsens vidd

fj VJ 4 '"»('JQ

' — ' — 82 qvadrattum, och denna qvanlitet

är dock tillräcklig endast för ett verk nf ganska

måttlig storlek.

Kanalventilerna äro på ändan af halsen på en

frani, såsom fig. H utvisar, hvilken ur inskjuten uti

halsen och lufttätt fastsatt. Dessa ventiler böra blott

Wstå af helt lätta träramar, som öfverlimmas med

papper och skinn, emedan deras tyngd annars till

tonens skada verkar på den genomströmmande luften.

Jug har i de flesta gamla orgverk funnit halsar-

11

e och kanalventilerna otjenliga, ocb vill derföre egdetta

ämne en närmare uppmärksamhet.

Luften rörer sig endast då, när jemnvigten mell°n

dess delar är upphäfven. Jemnvigten åter npp-

1'äfves, när en del af henne uppvärmes emedan luften

derigenon» vinner i spännkraft, eller också när

dess täthet på något ställe förökas eller förminskas.

man nu kali förutsätta, att luften uti alla orgelr

Ummeu har lika temperatur, så är det endast den

olika tätheten» som sätter luften i rörelse. Men emedan

iiii orgeln endast är fråga om cn lufteus röre

'«e, från bälgorna lill piporna, så medgifves också

dernjcd tillika, alt blott en luftens fö ¡'limning uti or-

8 e '-rummen kan vara den orsak, som har till följd

luftens utströmmande ur bälgen.

Låt nu den första bälgen upptrampas, så blir

vid öfverbordets nedgång icke bloit luften i bälgeu

tätare, utan_denna tätare luft stöter också geuast, lör

4


— 26

«¡ti stötre tryckkrafts »kull upp kanalventilen, för

ati sammantrycka luften i alla de rum, som sta med

kanalen i förening. Sedan detta skedt, livartill endast

fordras ett ögonblick, faller kanalventilen åter

igen. De öftiga bälgornas kanalventiler tilltryckas

ännu fastare genom den öivervigt, som 1 ullen i kanalerna

bar öfver luften i de ännu icke uppdragna

bii Igorna, livarigenom den sammantryckta luften sjelf

lillspärrar vägen till de ännu icke uppdragna blilgorna.

Ku upptrampas en annan bälg. Sedan den blifvil

fylld och öfverbordet sammantryckt den insugna

luften, är jemnvigten återställd mellan luften i

denna andra bälg och den sammantryckta luften i

kanalen, hvilkeu komn.it ur första bälgen. Luften

uti andra bälgen trycker nemligen lika så starkt inifrån

på kanalventilen, som luften i kanalen utifrån

och deriore 1 ii?ga kanalventilerna orörliga. Det samma

sker, om än flera bälgor upptrampas Men skall

luften nu utströmma ur en bälg eller ur alla tillsammans,

så måste jemnvigten åter opphäfvas, d. ä. en

löriunning måste inträfla framför kanalventilerna. Att

och huru denna inträffar skall sedan utredas. För

nsrvarandi följer i afseendc på kanalventilerna detta:

Om ventilerna alls icke hade någon tyngd, så

skulle de, vid den ringaste förtunning af luften uti

knoa'crna, genast låta luft utströmma ur bälgorna.

Men ju tyngre ventilerna äro, desto större måste

luftens öivervigt i bälgorna vara öfver luften i kanalerna,

lör att uppstöta dem, eller desto större måste

fÖrtunningen vara i kanalerna, innan luften böljat

utströmma ur bälgorna.

Men emedan pipverket nu har desto sämre tongif-

uin», ju mera luften iöiloiar i täthet från bälgorna


— 27 —

till piporna, sa verka också kanalventilerna desto

skadligare på pipornas ton. ju tyngre de äro.

Lika skadligt inflytande skulle ventilerna äfven

haiva, om de vore trosa att röra.

1 •

Men då de van-

''gen blott hänga på skinnremsor, så torde väl den-

° a händelse IiÖgst sällan förekomma.

livad inflytande halsens vidd och ventilernas

Storlek och antal har på pipverkets lon, skall vid

kanalerna, så mycket nödigt är, framställas. For

n

ärvarande är nog alt anmärka, att halsens ge no inlärning

måste åtminstone så mycket ölversliga kalalens

genomskärning uti yta, som ramen utgör.

Vidare måste jag anmärka, att d'el är orgbyggares

vana, alt låta ventilerna öppna sig i kanalen,

derbordet. På öfrc sidan deraf skrufvas ett kors af

*'adigt trä, för att hindra, att det icke böjes. Med-

^ u


i iynnerhet i den händelse, att bälgoma icke kunna

genom skrank skyddas lör främmande händer.

Fa/1 er,

§. 16. Sidofalterna halva samma längd som

bälgen, och göras af J tums furubräder. Deras

skapnad är uti en ¿kilfarmig bälg såsom fig. 13, och

uti en parallelbälg såsom fig. l4.

Tvurfalterna hafva bälgens bredd till sin längd,

och deras skapnad är uti båda slagen af bälgor såsom

fig. 15.

Falternas bredd sättes vanligen (och ganska ändamålsenligt)

lika med j al bälgens bredd. Uti eti

kilfor ni ig bälg kunna dock endast tvärlalterna hafva

denna bredd, såsom af följande § synes.

Att uti en k il f or mig bälg bestämma sidooch

tvär-fal t erna s figur.

§. 17. Del bör till noggrannheten uti en bälg,

att sido- och tvärf al terna uti alla ställningar hafva

lika vinkel. Man ernår detta ändamål, om falternas

skapnad på följande sätt bestämmes. Låt uti fig, 16

ub — cd — ' ar — ilf z=. tredjedelen af bälgbordens

bredd. Drag linien ef samt linierna bA ocli eli och

linierna an och dm till genomskärningspunkterna ;»

och m; så är anmd tvärfalternas figur, och amA eller

dmli sidofalternas.

Falternas och bordens satnman bindning.

§. 18. FaJterna och borden sammanfogas med

hvarandra i synnerhet genom häst- eller hjort-senor.

Dessa senor inborras till en smal fjederpenrjas

tjocklek, och fästas med limmade träpinnar. I

sidofalterna kan det vara nog, att de äro på ett afitänd

af 5 till G tum från hvarandra, men uti iväriuherna

måste de sitta tätare tillsammans. Det ställa,

JöHime*t år utiatt för att^gå sönder, är den korl*


— 29 —

sidan af tvfirfallerna, Hon bör deriöre särskilt iöc«

Varas, bvilket mänga orgbyggare göra med starka

gångjeru. Jag anser delta medel för gauska godt,

ölen ville för rostens skull rada till messings-gångjern

och icke låta limma något hvilt skinn deröf-

Ver, emedan del ganska myckel befordrar röstningen.

Bättre är det all först limma obltkt Knneväf öfver

hela fogningen och sedan lägga skinn deröfver.

All öfver samtliga fogningarne limma oblekt

linneväf skall, enligt erfarna orgbyggares intyg, h vil—

lia undersiundoui anträffat delta förvaringssätt i gamla

orgveik, redan ensamt ganska mycket befordra

bälgornas varaktighet. Det är också lätt förklarligt,

ly när senorna med tiden något töjas, så börja

'alterna alt riiva mot hvnrandra, hvarigenom naturligtvis

skinnets och senomas förstöring mytkel påskyndas.

Men är linne limmadt öfver fogarne, sa

®r ingen sådan töjning tänkbar, och då nu sjelfva

linneväfven tillika bidrager dertill, all falterna och

borden hålla sig intill hvaraudra, så är bälgens varaktighet

på delta sätt dubbelt försäkrad. Jag råder

dcrlöre hö"elisen att använda detta medel.

o o

Faltbräderna få icke omedelbart vidröra hvaraudra

eller borden, emedan derigenom lälteligen kan

uppslå elt knarrande och gnällande, som störer, om

halgorna ligga nära till.

Man limmar derfore mellan de rörliga fogarne

en rein (den så'kallade knarremmen), lör att få en

*tilla och tyst gång på bälgorna. Öl ver denna rem

1'nimas således, enligt livad förut sagdt är, linneväf

Ocli derpå starkt skinn *). Hörnen lörvaras dessutom

«urskilt genom skinnstyckeu.

*) De limmade skinnremsorna tilltryckas rntd

ä0r » doppade i hett vatl«n, Divers,


Der sido- och tvärfalterna stöta tillsamman»,

Lan naturligtvis ingen fast förening anbringas, emedan

faltbräderna vid biilgens uppgång skilja sig frän

hvarandra. Denna öppning betäckes deriöre med

dubbla skinnstyekeu, mellan ljvi]ka fint papper kan

limmas, ty derigenom lörbindras, alt vädret icke

tränger genom skinnet *). Dessa skinnstycken, som

när bälgen är uppdragen, baiva utseende af en lång

hörnvis uttöjd fyrkant kallas skinnkilar.

Om biilgens uppgång.

§. 19. Ju högre bälgen gar upp, desto större

blir vädrets olikhet, enligt hvad förut är sagdt. Deriöre

vore till önskandes, alt orgbyggarena icke loge

uppgången högre, un tvärfalternas bredd utgör. Men

man finner vanligen bälguppgången 24 tum uti en

bälg af 10 fots längd, 26 till 27 tum på 11 fots

längd och 28 till 30 tum på 12 fots längd, alltefter

som orgverket gör ett större kubikinnehåll af bälgorna

önskvärdt, och bälgkammartns höjd kan tillåla.

Bälgornas kubikinnehåll och uträkning af

den qvantitet luft, som ett orgverk inom

tn viss tid förbrukar.

§. 20. För bedömmandet af Jen mängd luft,

inberäkuad väderlörlusten, som ett orgverk inom viss

lid förbrukar, angifver jag här biilgors kubikinnehåll

af 10 till 12 fots längd, hvarvid forutsättes, att tvärfalterna

hafva } af bälgornas bredd, och alt bredden

utgör hälften af deras längd.

*) Vädrets läkning genom enkelt hvitgarfvadt

skinn är vida större, än mången kun tro, men eu

öfverstrykning på narfsidan af tunnl lim är tillräcklig

alt täppa porerna ock göra det Ull,


1) En bälg ai 10 fots längd innehåller vid 24"

®ppgång 36 kubikfot.

2) En bälg af il fots längd innehåller vid 26"

uppgång 48 kubikfot.

3) En bälg af 12 fots längd innehåller vid 28"

uppgång Gl kubikfot.

För alt få veta väderåtgången, låter man upptrampa

alla bälgorna, och sedan ined fullt verk utfälla

att ackord, tills alla bälgorna åter nedsjunkit.

På ett godt sekund-ur observeras, huru lång tid det

f äckt. För alt nu få veta åtgången på en sekund,

dividerar man alla bälgornas kubikinnehåll med den

observerade liden. Anlag, att man hade 3 bälgoraf

10 fots längd, hvilka gåfve verket väder i 20 sekunder;

så är bälgornas kubik-innehåll 3X36= 103 kubikfot,

och åtgången på en sekund = 51, kubik- >

Vill man finna väderåtgången för piporna en-

Sa

mi, så sókes väderforlustrn på en sekund på lika

Sa

't och dragés ifrån hela väderåtgången. Härvid måile

samma grepp, men med inskjutna register, så länge

U'hallas son» bälgorna gå.

Antag nu. alt tiden ginge till 2l6 sekunder, så

'örloras på en sekund ^J = i kubikfot, och när

denna dragés från 5?, så gör det för pipornas belj

ol ungefär 4,9 kubikfot. Om utrSkningarne skola

f°ga inträffa med verkligheten, så måste naturligtvis

*fven' rymderna och tiderna mätas med största möjli-

S a noggannhet.

Mekanik till biilgens upptrampande eller

uppdragande.

21. Endast uti ganska små orgverk upptryceller

uppdragas bälgorna med händerna. Det vanaste

sättet är att trampa dem upp, För detta än-


- 52 —

damål finnes, såsom redan är anmärkt, ut! det lr3 J

«tycket, som räcker några tum utom öfverbordet,

en inskärning till att der insätta staben, oui trampningen

sker under biilgen, eller en stark abstrak', om.

den sker ofvanföre. Staken eller abstrakten sättes i

omedelbar förbindelse med trampen (bälg-klaven).

Denna tramp beslår af ett starkt trä, som bvilar

på ett stadigt underlag. 1 detta underlag är en ledstift,

stor som en tumme, inslagen, hvnrpå trampen

rörer sig likasom en klavertangent, eller ock sättas

2 tappar på trampen, och jernpannor inslås i underlaget

på båda sidor om lionom, Begge sätten

äro goda, om de slickligen utlöras.

Ofvcrbordets tryckning pä staken och trampen,

den sednares läge och indelning.

§. 22. Ölverbordets tryckning måste enligt det

föregående vara så mycket större, ju högre dess stäl-

Jiing är, om en lika lufttäthet skall ega rum i bälgen.

Derföre blir ock öiverbordet allt svårare att lyfta, jex

längre det aflägsnar sig från undirbordel. Mot denna

omständighet svarar ett sådant läge af trampen, att den

när öfverbordet är upplyfiadt, kommer i vågrät ställning,

emedan i detta fall verkan af tramparens lyngd på

trampen vexer. Det skulle emellertid vara möjligt att endast

under det vilkor anviindadenna sats, att trampningeu

icke sänkte sg under underlagets höjd, Ii vilket icke

allestädes kan åstadkommas. Också får personen vid

nedtrampningett en viss fallhastighet, som lijelper till

att öfvervinna det sista momentet, då inflytelsen af

hans tyngd något förminskas.

Om man vill angifva öfverbordets tyngd på staken,

sa kan det endast ske för en viss lultens lathet. Om

den ar oojf grader eller 3j tum, så stiger tryckningen

\


- 33 —

ill en 9,\ fot lång bälg till 352- skålp. Sv. vikt. vigt

- - 10» - - - - 429 -

- - 1U - - - - 506 -

För att efter dessa storleker finna bälgens indelhll

'g, måste tramparen antagas till någon viss tyngd

°ch tänkas i jemnvigt med öfverbordets tryckning,

nvarvid trampens längd antages för 1. Låt trampare

us tyngd vara 150 skalp., så är för eu bälg af 9J

'ots längd

352+150: löO :: 1 : A»

v. s., alt trampen delas i 10 lika deljr, och att

Vilopunkten blir vid den 3:dje, från staken räkn

adt.

På samma sätt kan trampens indelning för slörr

c bälgor finnas, enligt ofvan angiina tryckning af

överbordet.

Storleken af trampens rörelse.

§. 23. Trampändans rörelse förhåller sig till stabens

eller öfverbordets rörelse som öfverbordets tryckning

förhåller sig till tramparens antagna tyngd. I

°'vannämnde händelse är således för en bälg af 9i-

' ot > livars uppgång är 23 tum, trnuipändans nedgång

150: 352 :: 23: 54 tum.

^'•gtramparens fot nedgår således 54 tum eller Gt.

Om b iilgornas läge i fö r hållande till v lider

lador n a.

§- 24. Man skulle tro, att hvar och eu.sotn

n ågot «ätt gjort sig bekant med orgbyggnad, bore

snart komma till den öfvertygelsen, ått ju när-

Ölarc bälgorua äro till väderlådan, ju fördelaktigare

j" l 'eras verkan på tonen. Men det iir undransvirdt,

Ul 'u orgbyggare och så kallade orgkännare ännu

SlUla sig emot denna sauuiug, och betrakta bälgor-

5


— 34 —

nas aflägsenhet antingen såsom något for tonen likgiltigt,

eller ock tro, alt ilen ringa olägenhet, som

man deraf har att beiara, låter sig lätt lorliimlras,

eller, 0111 den finnes, kan lätt uudanrödjas. Men

jag har ännu aldrig hört eller spelt någon orgel med

aflägsua bälgor, som icke gifvit stötande väder. Endast

uti helt små verk, eller i sådana, som halva

ganska ringa tillflöde af väder, är detta fel icke särdeles

märkbart. Det är derförc första villkoret för

en säker och snabb tongifning i piporna, att bälgorna

läggas så nära som möjligt intill väderlådorna•

Grunden för detta påstående skall uppgifvas vid afliandlingen

om kanalerna, emedan orsaken till en

dålig tongifning icke egentligen bör sökas i bälgorna,

ulau i kanalerna.

Förslag, om vid cäderlådorna väl finnes

rum för bälyor* men icke för trampor

och t ramp are.

§, 25- I detta fall skulle jag först utan betänkande

välja parullelbiilgor, emedan de med ett gif—

vet kubikinnehåll kunna vara mindre äu kilformiga,

och säkerligen äro lika så varaktige.

Man kan midl på öfverbordet af en sådan bälg

fästa ett starkt låg, och föra det öfver 2 trissor till

del rum, der trampor kunna anläggas. Är afståndet

långt, så är bättre att lita breda remmar gå öfver

2 rullar och mellan rullarne förena dem med

en gtaik trädlist, på det töjningen i delta masnhineri

icke ma blifva för stor. På detta sätt kunna bälgorna

rätt väl anbringas bredvid »äderlidan inuti orgeln,

fastän orglramparen förrättar sitt göromål utom

densamma. Den fördel, som kommer af häl-


3b —

S°i'nas nära läge, är alltför be.tydandc. att jag icke

skulle råda till hvarjc försök alt erhålla den.

Genom detta medel skall inan ock inåugeti gäng

kunna förebygga den ledsamma omständigheten, alt

hälgorna, såsom det är ganska vanligt, måste förläggas

uti tornet. Man behöfver endast om våren gå

Uti ett sådant torn, så skall man snart komma till

den öfvcrtygelsen, att både bälgor och orgverk äro

gifna förstörelsen till pris, emedan skinnet på bälgorna

möglar och lossnar ifrån, väderlådorna bulna,

stämdragen gå trögt och träpipornas förslag falla af.

Ett torrt ställe för bälgorna och verket, hvilket der-

Jeuite om sommaren icke är utsatt för en allt for

•stor hetta, är ett hufvudvilkor för orgelns bestånd.

ANDRA AFDELNINGEN.

Om väderkanal orna.

§ 26 Väderkanalerna åstadkomma luftens förcning

med väderlådorna, eller genom dem föres vädrct

från bälgorna till väderlådorna. De bestå af

fyrkantiga träkanaler, af livilkas vidd tonens rena

)ör jan och friskhet i fullt verk beror. För trånga

kattaler göra del fulla verkets tou tvinsot-lik, oinått-

'o l vida åter göra den stötande.

Den närmaste kanalen intill bälgorna, bvaruti

halsarue ingå, kallas liufvudkanal. Den måste,

0ai piporna skola rent angiiva tonen i dess början,


— 3t> —

halva en sådan vidd, an luftens genomgång, äfvet»

vid de starkaste grepp, således under den största

luftåtgång, dock sker endast långsamt.

Iluivudkanalcn delar sig i flera andra, som fora

vädret lill de särskilda väderlådorna. Dessa kallas

bi kanal er. De beböfva tillsammanstagna icke större

vidd, än hufvudkanalen. Man bör icke göra liera

sådana bikanaler, än oundgängligen nödigt ;ir, föl*

alt leda vädret till väderlådorna; också måste vädret

alllid föras på den kortaste vägtm till väderlådorna.

Alla knän måste åtminstone utvidgas till

dubbel vidd, så att det hinder, som den strömmande

luften i sådana vinklar lider, så mycket möjligt

Hr, undaurödjes,

§. 27- Bland orgbyggare råda ganska olika meningar

och grundsatser öfver verkan af väderkanalernas

längd och bredd. Många anse trånga kanaler

fördelaktiga, och mena, att vädret uti vida kanaler

blir "mjukt." Andra anse det för bra, att göra

flere kanaler än som till vädrets ledande oundgängligen

nödigt är, för a


— 37 —

''ka kraft utvidga sig åt alla sidor, och är dcrföre

et 'dasl så länge i hvila, som en fullkomlig jemnvigt

Mellan alla dess delar eger ruin, det är, så länge

n 'la dess delar ulöfva en lika tryckning på hvaran-


— 3S

hör Ty om mån ville antaga, att det framströmmau*

de vattnet kunde eller skulle, oaktadt utflödet, åt?r^

ställa ytans horizontela läge, så skulle vattetiniassan

genast, elter jemnvigten vore återställd, komma i

stillhet och intet tillflöde mera ega rum, hvilket vore

uppenbarligen vansinnigt att påslå. Såsom nu

vattnets höjd här nödvändigt måsie småningom aftaga,

om det skall kunna flyta efter, så är det ock

nödvändigt, att luften måste mot piporna till aflaga

i täthet, om en luftström skall kunna uppstå. Hastigheten

af denna luftström beror af huru stor skillnaden

är mellan de båda latheterna i början och

slutet af röret. Således måste nödvändigt fört un ningen

vid kanalens ända vara desto större, ju flera pipor

bringas att ljuda-

Låt nu luftmängden för ett antal pipor vara

^unnen, och aulagom, att en ganska vid kanal liörer

till dessa pipor, samt att tillflödet för en pipa

efter hand ökas ända till det tillflöde, som samtliga

piporua behöfva; så skall luftens hastighet uti en

mycket vid kanal endast ganska litet lörökas, och

således luftens täthet älven helt litet förminskas, samt

hvarje enskildt pipa föga förlora, när de alla ljuda

tillsammans. Men mau tanke sig nu åter till samma

antal pipor en mycket trång kanal, så skall strömmen

väl blifva långsam, när en pipa ljuder, men

dess rörelse måste hlilva betydligt hastigare, när alla

piporna ljuda tillsammans, när Samma mängd luft

skall på hvarje sekund stryka igenom den trånga

kanalen, som i förra fallet strömmade genom den vida.

Förtunuingen skall således nu blifva vida betydligare

än i IOITJ händelsen, lläraf kan man med

säkerhet draga dcu slulsalseu, att vida kaualcr äro


— 39 —

^r pipornas ton fördelaktigare än trånga, emedan

livar enskild pipa uti fullt verk genom den vida kanalen

endast förlorar litet al det lillllode, som hon

} lar > när hon ljuder ensam, och hvarmed hon är

in tonerad och stämd. Men här kunde man väl

lrågn :

"Kau då kanalernas vidd också icke öfverdrilv

as? 0c|j skulle icke en omåttlig vidd älven hafva

a ödra ölägenheter?" Härpå svaras: I afseende på

|°nens renhet och skönhet visst icke, ty hvaruti skul-

0 Jc fruktade olägenheterna bestå? "Lösare", såsom

s °liliga mena, blir lufteu icke uti deni. Motsatsen

ar ju nyss tillräckligeu bevist; och uär åter andra

Pistå, att vädret uti mycket vida kanaler blir "trögt,"

vill säga, rörer sig mycket långsamt, så är just

u 'lens ringa hastighet i kanalerna del mål, som man

J^aste uppnå, om tonen skall uti fullt verk blifva

kra ltig och frisk.

besinne blott, att om de hade rätt, som

la ^a för Je trånga kanalerna, så von alla oryors kan

ulcr för vidta, om icke fulla verket speltes med fullt

S'epp (4 toner med hvardera handen), emedan kajernas

vidd uti hvarje orgverk är inrättad elter

c Qna största möjliga utst rom ning Om således mycct

vida kanaler verkligen inverkade skadligt på tolH;n

> så skulle enskilda stämmor stå efter emot fulla

men motsatsen visar sig på alla orgverk.

,ln bör derlöre bestämma de rum hvarigenom luf—

..y" f^H 'öras till piporna, så slora, som det nå-

^ sin kan ske ulan skada lör andra storleker, som

stå i sammanhang. Men såsom sådana hinia

nde delar kunna endast kancell-venlilerua och re-


— 40 —

gister-skifvorna anses, om hvilka på behörigt ställe

skall vidare talas.

Om tonens s t u t n i n g och ti ti r r n i n g, i s g nncrhet

uti stuva or g c c r k.

§< 2S. Orgeltonens darrning, d. ä. ett ögonblicligt

al- och till-tagande i klangslyrka, kan endast da

uppstå, när den i kanalerna inneslutna, Iran bälgorna

till piporna strömmande luften icke stäudigt har samma

täthet: Likaså kan man omvändt påstå att en

stadig orgelton förutsätter en oafbrulen hastighet af

luftens utflöde ur mynningarne och denna en alltid

lika täthet i pipfötterna, och denna åter en lika

hastighet i alla kanaler, livilken ändtligen kräfver en

stilla och lika gäng hos öfverbordet i bälgen. Om

icke alla dessa vilkor uppfyllas, så kan pipornas toil

naturligtvis icke stadigt fortfara, utan blir plötsligen

starkare och svagare allt efter som luftens täthet i

pipornas fötter till- eller aftager.

Endast en flygtig blick på orgelns behandlingssätt

förer genast till den öfvertygelsen, alt de nysS

onlörda vilkoren för en stadig orgelton icke alltid

kunna uppfyllas, ja vid konstruktionen rent af icke

kunna alses. Man tänke sig t. ex. en ton så länge

iortiarande, tills luften i alla rummen antagit en likformig

rörelse, så äro ofvanstående vilkor nppfylda,

men blilva åter genast ttppliäfiia, så snart en annan

ton eller ock flere toner tagas derjemle. Likaså stores

luftströmmens likformighet om af flere ulhällande toner

cn eller flere släppas upp. I båda dessa fall

är hos de ljudande tonerna en olikhet i tonens slvrka,

ett svajande eller darrande mer eller mindre

märkbart, tills luftens ordentliga rörelse uti kana-


41 —

le nia är återställd. Men tonens svajning eller darr-

^ing blir så mycket märkbarare, ju större skillnaderna

äro mellan dc liästigheter, till hvilka den strövande

luften skall ölvergå, allt efter antalet af de

pipor, som bringas att ljuda eller tystna. Den kan

derlöre vid andrag at många och stora stämmor

fienom dertill passande grepp, i synnerhet i de dju-

P a octavcrna, tydligare frambringas, än om klavcre

t är besatt med endast små stämmor, som hafva

liten åtgång af luft. Detta fenomen skall ock räcka

desto längre, ju större luftmassau är i kanalerna, e-

^edan hon då behöfver mera tid att Öfvergå i en

a önan likformig rörelse, än om den i rörelse Stadda

luftmassan är liten. Denna sanning förer till

den slutsats, att långa kanaler befordra stötandet och

d*rrningen, och göra dem märkbarare, än det med

korta kan inträffa; och vidare, att stora orgverk äro

härtill mera benägua än små.

Om då en darrniug i tonen kan frambringas, så

^ör den således endast i det fall tillräknas orgbyg-

Saren såsom fel, om han utan behof lagt bälgorna

ia "gt bort eller icke fört vädret den kortaste vägen

l, H väderlådorna. Ett sådant förfarande strider dessutom

emot orgbyggarens pecuniara fördel, och del

häuder väl sällan, alt sk ulden till detta fenomen kan

tillräknas honom.

Ehuru tonens darrning för sig sjelf betraktad,

således enligt ofvanslående åtminslone icke ovilkorhgen

bör anses såsom fel, så framträder den dock

u öderstundo!n i förbindelse med ett verkligt fel.

Man har nemligen, vid den härtills antagna t rtunningen,

som genom hastigt öppnande af flera venl

'ler, då stora stämmor äro andragna, kan fram-


— 4 2

bring.ts, förutsatt, att bälgorna vid ventilcrnns. fortfarande

öppning genom sitt hopfallande åter sammantrycka

luften till den grad, vid hvilken piporna liafva

en ren och kraftig ton. Men blir tätheten också vid

bälgornas efterfall betydligt mindre, än förr, så äro

kanalerna för trånga, luftsrömmen för hastig, och

pipornas ton i sådant fall 'tvinsotslik. I detta fall

visar sig af ofvan angifna grunder tonens darrning

naturligtvis märkbarare, emedan skillnaderna i tätheter

och ström-hastigheter äro större, än om kamierna

hafva en sådan vidd, att hastigheten endast

litet kan ändra sig, antingen många eller få pipor

ljuda.

Om det inflytande, som väderkana lerna hafva

pä precitioncn i pipornas ton.

2!). Om ett antal pipor skall försättas i ljud)

ooh kaneellerna för detta ändamål öppnas, så fodras

dertill blott ett sådant tillflöde, att den i kaneellerna

och pipföttcrna varande atmosferiska luften bringas

till den högre täthetsgrad, hvnrmed piporna äro

intonerade. Då nu luftens täthet i kaneellerna och

pipfötterna är föga olika mot den, som luften har i

väderlådan, så tarfvas,äfven vid ganska stora pipor

endast ett ringa tillskott (omkring ,J0 af rummen, i

hvilka luften bör sammantryckas), för att åstadkomma

den Sstundade tätheten och nödga piporna alt

ljuda.

Men så liten den qvantitet ock må vara, som i

första ögonblicket strömmar ur väderkistau i kaneellerna,

så åstadkommer den dock en förtuuning, efter

livilken de närmaste luftdelarne sträfva alt röra sig.

Härigenom fortplantar denna lörlunning sig vidare,

tills hon kommit till slutventilcn, 1 dctla ögonblick


;ir jcmnviglcu mellan bada luftmassorna, framför och

bakom ventilen, upphäfven, emedan luftens inre trycü

'ng frin bälgen verkar starkare på ventile , än den

1 kanalen befintliga luften, Derföre Öppnar ventilen

5, S åt den sednare sidan, och gifver lulten utgång

h'ån bälgea till kanalen, hvarigenom öfverbordel tillika

tvingas alt röra sig nedåt, för alt hålla luften

vid lika spänning. Den ur bälgen strömmande lulten

sträivar nu alt återställa jemnvigten i kanalerna,

1 det bon srömmar till alla de luftlager som icke

hafva samma täthet, som luften i bälgen. På

«l«tta sätt återställes den förra tätheten i kanalerna

'gen, under del kancellcrna åter blifvit tillslutna, eller

tätheten blir nära lik den förra, om kaueellerna

^örblifva Öppnade. Men i intet fall kunna piporna

förr börja ljuda, om forsla ögonblickets förtunniug

1 kanalen är betydlig, än bälgorna genom sitt hopfallande

åter lillräckligen sammantryckt luften.

Då det nu måste vara tydligt, alt, oaktadt den

hastighet, hvarmed en sådan förlunning fortplantar

s 'g från kancellerna ända till bälgorm, ett märkbart

ögonblick dock fordras dertill, innan bälgorna kunna

falla eftsr, så är det högst vigtigt att, i synnerhet

vid stora orgclverks byggnad, lägga bälgorna så

nära som möjligt intill väderlådorna, på del donna

skadliga tidskilluad, som finnes mellan kancellcrnas

oppnaude och pipornas ton, må så mycket som möjligt

förminskas.

All den i första ögonblicket, när bälgorna äro

Q flägsna, uppkommande betydliga förtunniug verkligen

är orsaken till pipornas senlärdiga ljud, derom

kan man öfvertyga sig, om en liten stämma ensam

indrages. Piporna ljuda då genast, till och med'om

k%


— 44 —

utsträckning al luftmassan i kanalpp är i stånd att i

första ögonblicket gifva den} tillräcklig tillgång af

luft, så att luftens täthet i sådant fall icke betydligen

förminskas. En helt liten pipa skulle till ocl»

ined ljuda en liten stund, utan nit balgorna fölle

efter, dock under täthetens al;agande allt mattare.

Genom hälgornas nära läge förhindras således icke

blott orgeltonens darrning och stötning, utan pipor*

nas precisa börjau i iullt verk befordras ulven dermed.

TREDJE AFDELNINGEN.

Om väderlädor oah väder kistor.

Väderkistan befinner sig under Väderlådan, ocli

tjenar till att fora vädret till de många kanaler och

rum, hvaraf väderlådan består.

De stycken, hvarmed vädcrkistan tillslutes, kallas

sprund eller lock. Mau plägar alt antingen inlälla

dem, eller ock skrufva dem utanpå vädcrkistan

s öppning. Detta sednare sätt är i alla händelser

bättre emedan det medför den fördel, att sprunden,

som naturligtvis måste vara skinnklädda, alltid

sluta lika starkt till och i livarje väderlek kunna aftagas,

hvaremot de infällda (och med kilar tilltryckta)

sprunden i fuktig väderlek vanligen icke

kunna uttagas.

De paukruivade sprundca niåsic halva 2 infäll-


— 45 —

breda tvärlistor. Dessa icke blott hindra sprunatt

slå sig, utan bidraga äfven dertill, alt väderkistans

botten står på oföränderligt afståud från

vi iclerlådan.

För att ännu bättre ernå detta sednare andasättas,

på 20 till 24 lums afståud från hvaranlånga

jernskrufvar genom bottnen, och skrufvas

ln Uti kaucellyäggarne»

Uti väderkistan finnas fjädrar, fjäderlistor, kancellvcatiler

och deras ledstift.

Fjädrarno skola tilltrycka ventilerna, söm af tan«

pQterna öppnas. De måste således liafva en märkar

öfvervigt uti tryckkraft öfver mekanikens drag-

ÖUl 5, hvilken ventilen och tangenten, inberäknade

deras föreningsband, utcfva emot fjäderspäuningeu.

enna spänning får icke med tiden aftaga; det är

tr före nödigt, att de bestå af hårddragen messingslt

^d och hafva 3 hvarfs spiral. De få vidare icke

instuckna, emedan de^igenom orsakas ett trögt

5 P e l, utan deras begge ben måste på ändarne rundas

och sältas uti koniska svedda hål. På det de

^der sin rörelse icke måtte vika åt sidan, så går

et nedre benet uti en med skinn fodrad *) inskär-

öln g uti en trädlist.

Ventilerna hafva nästan skapnad af ett 3-kantigt

I^isrna. De tjeua till att öppna och tillsluta kancel-

Jer

Qa, allt efter som de öfver dem stående piporna

ljuda eller tiga.

Ventilerna måste alltid göras af lätt och rätvuxet

t "j

ru

d. Det är säkrast att klyfva trädet till dem

vid förfärdigandet sätta safringarne rätt upp och

M n

•uenua skiunfodriug torde väl kunna umbäras.

Öivtrs.


~ 4r, —

ned. Att ventilerna vrida eller kasta sig, Har för

verkets brukbarhet så förderfliga följder, alt det är

högst vigtigt att använda den största sorgfälliglict pu

alt i livarje hänseende göra dem felfria,

Ventilerna beklädas med 2- eller 3-dubbelt

skinn, 2-dubbelt, oin skinnet är starkt, men tredubbelt,

om det är klent. Denna skinnklädnad tjenaC

icke blott till att vid ventilens anslutuing fullkomligen

bål la vädret från kaneellerna, då ventilens öfverskjutande

kant efterhand formar sig efter ränderna

af kancellöppningen, utan den hindrar ock det störanda

slamret, som ventilerna förorsaka, när skinnklädnaden

är tunn. Slutligen bidrager den också

genom skinnets elasticiiet något dertill, att ventilens

lörsla härda motstäud vid öppnandet mildras.

Venlilfjädern skall väl tilltrycka vcnlilert, men

dess tryckning bör icke vara större, än att den öppnade

ventilen hastigt och säkert äter höjer sig upp

till kancellen, då mottryckningen upphörer. Den cgentllga

kraften, som trycker den vädertatt intill kan*

cellÖppnvngen, är den i väderkislan befintliga sam*

inauprässade luften.

Storleken af lnftens tryckning på ventileu kaO.

på följande sält lätteli gen finnas.

Enligt hvad vid väderprofvaren sagdt är, af

lulttryckningen lika med höjden af den vattenpelare,

som uti glasröret höjer sig öfver vattenytan. Denna

höjd kan antagas till 3j tum ( 3 3 grader). O

nu en yla utsättrs för lufttryckningen, så är tryckningens

storlek lika med en vattenmassa, som bar

den gifna ytan till grundyt* och 3J tums höjd. År

ventilen då 9A tum låug och li tum bred, så utgör

dess yta !)] X = «ivaclrattum, och hela detf


— 47 —

tr yckandc vattenmassan 14; x 3.; = 47' kubiktum.

^ nu en kubiktum vatten väger 1,141 lod, så sti-

Sw tryckningen på den gifna ytan till 54,2 lod.

Men härvid äro ännu följande omständigheter

au iakttaga:

1) Man förutsätter, att luftens täthet i den tillåtna

kancellen är lika med atmosferiska luftens tät—

och att luften i vädcrkistati har samma täthet

i bälgeti. Det sednare kan väl vara fallet, då

öla n ej spelar; men det förra endart, då många Re-

Sister äro utdragua; ty ventilerna sluta icke alldeles

^'htätt till, de hindra blott luftens inträngande i

Encellen så, alt ingen pipa ljuder. Är nu tilläf-

Vcntyrs alldeles intet eller blott ett stämdrag öpp-

^adt, så kan det lätt hända, alt luften i kancel-

^ e n antager något större täthet, äu atmosferiska luf-

' c «s. I detta fall vore således resultatet något för

stort.

2) Vid bestämmandet ef vattenprismans grundel

antager man egentligen, att ventilens yta (läder-

Man) icke är större än kancellöppningen. Men då

ll1 * ventilen på tre sidor skjuter öfver öppningen

(hvilket öfverskjutande kallas ventilens öfverlag),

5;t frågas det: skall detta öfverskott aatincren all-


— 4S

ventilen på hvar ocli cn utai de tre sidorna öfverskjuter

3 linier, så är vattenmassans grundyta 93

12 linier. Nedanför förekommer ett, fullständigt

uträknadt exempel.

Vidare är att märka, att resultatet icke kan löränilras

genom ventilens form; den må föreställa eii

rektangel, en qvadrat, en trubbig fcller spetsig triangel

eller eljest bvilken figur som helst, så är alltid

lufttryckningen på ventilens alla fria sidor lika med

den tryckning; som luften, under olvannämnda för'

behåll, omedelbart utöfvar på läderytan,

Vid utlorskandet at den verkliga lufttryckningen

på ventilen, måste bau fattas uti sin tyngdpunkt (i

midten), liv ar vid fjädertryckningen skall afrnknas.

Om ventilen fattas uti framsidan, så är blott hälften

af kraften nödvändig, för att uppdraga honoms

lläraf följer, huru mycket en orgels spelart beror

of luftens täthet i bälgorna, och att den största

orgel kan göras lättspelt, om pipverket iutoneras

efter en ringa grad af lufttäthet. Skada dock, alt i

detta fall blott en svag ton kan erhållas. Pipor af

allmänt brukliga mensurer kunna icke förr bringas

till en kraftig ton, än bälgorna drifva öfver 3u°.

Ett annat medel alt åstadkomma att orgeln blefve

lättspel i, vore små ventiler. Men ventilernas storlek

kan ej godtyckligt bestämmas, utan beror af

storleken af luftilloppet, som på en viss tid åtgår

till alla till en tangent hörande pipor, Behöfs

Stort lufttillopp, att det icke lämpligen kan genoni

cn vtntilöppuing skaffas i kancellen, så erhåller kancellcn

2 eller 3 ventiler. Eller f>ck göras för hvarje

taDgent ivå eller tre särskildta kanceller och veu-


l| ler. Sådana fall förekomma likväl endast vid mvc-

kcl «lora verk.

äcsiännnande rf ventilöppningens och ventilas

storlek.

§ 31. Dä det beror derpâ, att genom ventil-

°PP'iingen och kanccllen skaffa sä mycket luft. som

P'porna för en viss tid förbruka, sa måste naturl.

'gtvis de särskilda qvantiteter vara bestämda, bvilka

P'porno pâ samma tid behofva. Dessa kunna finnas

8|>

Ungen genom försök eller genom beräkning efter

kärnmynuingens storlek.

Dessa särskilda luftmassor blifva nu t. ex,

Co adderade tillsammans, och summan divider

a


— 10 —

elt öfverskott i täthet eller tryckkraft ai 5 grader.

Luften ckall alltså .vid en genomstromningshastigliet

af 2.50 tum vara 5 grader tunnare i kancellen,

än i vädet kistan.

Siittet, Uura luftströminens Ii a stighet genom

ventil öp]i ii i n g e n m a le n n n a fi n n a s s a m t h u r u

dess storlek, i af seende pä de derigtnom

till anljlidande förmådda

viporna, skall fördelas.

§. 32. Först sökes på lörut bekant sätt väderförlusten

for en secund, hvarvid den förtätade

luften får tillgång i väderlådorna genom öppnande

af Sperrventile rna, om sådana finnas. Sedan tangenten

till den ventil som undersökes blifvit noggrant

iordningställd, nedtryckes denna genom en tyngd, hvarolter

alla registren blifva utdragna, hvarefter samma

Lälg, som brukades till finnande af väderförlusten, blir

åter upptrampad och tiden för dess nedgående iakttagen.

Om nu den observerade tiden divideras i bälgens

kubikinnehåll, så erhålles .storleken af den luftmassa,

so:n i hvarjc sretuid förbrukas. Afdrages förlusten

därifrån, så erhålles storleken af den luftmängd

som för bva; je sekund går igenom ventilöppningen,

och denna dividerad med ytan af ventilöppningen

gifver hastigheten al luftens genomsiömmande

för en sekuud.

r' ;•/. Bälgen går då Sperrventilen är öpp-

nad 300 sekunder, och bälgens innehåll är 40 ku-

bikfot = 40 X 1728 = 69120 kubiktum. För-

lusten utgrr således för en sekund^^ - 030 4

300 '

kubiktum.

Då registren äro utdragna och c°-vcntilen öpp-


«ad, gär bajgen 90 sekunder; således åtgår på en

sekund = 7G8 kubiktum.

DS derifrän afdrages 230, återstå 538 kubiktum,

«oni för hvarje sekund strömmar i c°-kancellen.

Efter dessa försök blir väderlådan öppnad, kancellöppningens

längd och bredd jemle Ventiluppgången

mätcn, och efter dessa dimensioner ventiJöpp-

Dingens vta sökt, på nedanföre beskrifvet sätt. Om

denna vore i förevarande fall 4 cjvadratlum, så är

luftströmmens hastighet genom ventilöppningen

538 , « i ,

— 134J- tum pa en sekund.

Skall ett sådant resultat vara af nytta, så måste

tillika vid profvet visa sig, om luftens hastighet för

den bestämda tonen är för stor, för liten eller just

lagom.

Bland flera vägar, som leda till ett rätt bedömande

af luftströmmens hastighet, är den enklaste

och säkraste, om en ton i de liigre oclaverna af hufvudverket

utväljes och under det den ljuder koppelventilen

öppnas. Vinna härigenom piporna märkligt

i friskhet och styrka, så är hastigheten för stor.

förändras ej tonen gtuom koppelventilcns öppnande,

så är luftströmmens hastighet antingen rigtig eller

ock för liten. En myckel liten hastighet är naturligtvis

icke skadlig för piporna, men väl för anslaget

(touche).

§• 33. För alt lära käuna den luftens hastighet,

vid hvilken piporna ljuda kraftigast och renast, förtar

man på följande sätt:

Är hastigheten för stor, sä inskjuter man så

länge register, till och med £af de större, altg\id


— 52 —

fcoppelventilcns öppnande ingrn betydlig stegring i

tonens skärpa ocli styrka lörmärkcs. Nu söker inan

å Iiyo likströmmens hastighet. Det fundna resultatet

kan i afseende på den probera de tonen

och |)å arten al pipverkels itiionaiion anses susotu

det rigtiga.

Fiuuer man, att luftströmmens hastighet, utan

skada for tonen, kan vara större, så blir tangenten

så länge skrulvad djupare och derigenom ventiluppj;ången

förminskad, tills koppelventilen angilver en

liten ändring i tonen. \ id denna ventilens ställning

bfilva de redan beskrifua försöken förnyade,

hvarigenow mau slutligen erhåller luftströmmens

hastighet.

Härvid måste likväl anmärkas, att en större förändring

af tonen och således älven en störregenomströnipingshastighet

måste medgiivas för bastonerna till fördel

för spelsättet, än det är nödvändigt och ändamålsenligt

för de högre tonerna; ty små pipor äro

kiinsligare for förändringen nf lufttätheten, än större.

Då nu dessutom de högre tonerna blott förbruka

ringa luftmassor i secunden , så kunna dessa

tillföras dem, ulan skida för anslaget genom stora

•entilöppningar, d. ä. med en ringa genomstromningshastighet.

Bestämmande af kancellö ppnin g ens längd

qc/i bredd, samt ventilens och veattluppgängens

längd och bredd.

§• 34. Då innehållet af venliloppningens yta

på olvanbeskrilua säll är funnet, sä finner nian på

'oljande sätt den mest passande längd och bredd

far ventilen eller egentligen lör kauccllöppuiugcu,

bvilkeu ventilen betäcker.

Ytwwlen öppnar sig vanligen så, att en af ds


53 —

•Hala sidorna förblifver fast. Det ar sidan vid i

lUl fig. 17. De uppgående tre sidorna bilda tvenne

rätvinkliga trianglar A li C, och cn rektangel på

damsidan a b c d. Denna får ej komma med i räkningen,

om veniiluppgången DC skall utgöra hallien

a f kancellöppningens bredd ub. 1 detla 1 all bliiva

således endast de bada trianglarna ABC öfriga, livarefter

ventilens liingd och bredd bestämmes.

Då nu de bada trianglarna äro hvartindra lika

°ch kunna anses för rätvinkliga, så kunna de samman-

Sa tla länkas såsom en aflång rektangel. För denna rekta,

'gel kan uu antingen för sidan liC (för veutiluppgangen)

eller iör sidan AB (för kancellöppningens

längd) en viss slorlek antagas, som likväl måste blifv

a inom erfarenhetens gränsor. Veniiluppgången

^r manualen kan antagas från 3 till 7 linier, för

pedalen från 6 till 10 linier. \ id kauceHöppniogar-

"as längd bör man isynnerhet hafva afseende på

Ventilens vridande eller kastande. Erfarenheten mtdgifver

i detta afseende en längd ända lill 13 tum.

Olvanföre blef för Co ventilöppningens yta funnen

5 qvadrattum. Antager man kancellöppningar-

"as längd (som vanligen i en v åderlåda är lika för

"Ha toner) lill 10 tum, så är veniiluppgången =

i tum. Skall åler uppgången endast vara 5 linier

, s , tum, så är kancellöppningens längd

5 : T 5 , ~ 5 X i' s 12 tum.

Kauccllöppningens bredd måste alllid uppgå till

au "instone 'dubbla veniiluppgången; i första fallet

^ledes 12 linier, i sednare 10-

Är det fundna innehållet af ventilöppningens

J 1 » så stort, att derlill skulle erfordras en ventil a'


- bi —

ovanlig storlek, $å delas den i 2 eller 3 delar od l

derpå förfar man på samma siilt.

Ventilerna måste öfverlralla kancellöppningarn3

i längd ocli bredd. Del ar likval elt fel, oui ventilens

öfverlag är bredare, än livad som iir ound'

gängligeu nödvändigt för en säker vädertätliet; tj

öivetlaget försvårar lultens inflöde i kaneellen ocl'

spelandet på det dithörande klaveret. Jag är derfure

al den meningen, alt öfverlaget bör göras p8

livar och en af ventilens sidor högst tre linier bred'-

J' ii der! ådans vidare inrättning.

§. 35. I en ram ,1 B N M (fig. fS) af godt

torrt ekträd tänker inan sig så mänga stycken iusat'

ta och iulimmade, som klaviaturen har tangenter;

eller, om till en manual, säsoin vanligt, höra tvenuc

väderlådor, hälften så många trädstycken som tan'

gentet-. De derigenom uppkomna facken C D K i

kallas kanceller, de insalta trädstyckena X V '/•, ge'

nom hvilka facken bildas, kallas kancellskidor el'

ler raellanstycken. De är» i basen stadigare än i dis - '

canten, emedan de slorn piporna halva plats på

derlådan. Men mycket tjocka kancellskidor är"

skadliga, emedau de i torrt väder lätt torka ihop ocl'

kunna förorsaka en skadlig väderförlust; lorden skull

göras i sådana («11 t. i i a än aauccUvr, d. ä. lådor, son*

icke erhålla någon ventil.

Dessa lack blifva inunder så mycket tillsprunda'

de (hvilket sker genom en smal trädremsa) att endast

kancellöppningarnas längd, hvarpå ventileru®

skola ligga, blir öfrig.

Den ölre .sidan al facken blir helt och liälle 1

tillsprundad. Många orgelbyggare föredraga, alt p®

Lela deu öfrc sillan limti.a och fastnagla en träski:'


Va - En sådan skifva kallas Fundamentalbräde. Den

allmänna meningen är emot Fundamentalbräden; dock

Wva de i härvarande *) orgel hållit sig ganska bra.

•^-•l beror väl således mycket derpå, alt man derlill

a övänder godt, torkadt ekträd, alt de blitva pålimt^ade

med utmärkt godt lim vid stor hetta, som masl

e ökas genom inunder Stående kolpannor. Naglarö;

> behöiva blott inslås der fördämningarna komn a

att ligga.

På detta sätt bildar man uti en eller tvenne vä-

''«-'r]ädor så många kanaler, som klaviaturen har tangenter.

Ilvarje kanal eller kancell liar en aflång

fyrkantig öppning, kallad kancellöppning, och en

v entil, hvarmed denna eiler behag kan öppnas eller

l 'llslutas, och ur hvarje kancell erhålla så många pipor

luft, som höra till en tangent. Deras antal kan

till 30 och deröfver. Ju större pipornas antal

år och ju större de sjelfva äro, desto vidare och störfe

måste ock kancellen och dess ventil vara.

INu är del klart, alt hastigheten af den genomströmmande

luften måste vara så mvcket större, ju

större afloppet i piporna är; luftens täthet i kancellen

måste således älven, efter livad redan vid kanalerna

är sagdt, blifva så myckel mindre, ju mera piporna

mottaga luft derur. öfverväger man nu, att

Vl d intonationen ai livar pipa enskildl luften i kaneellen

förlorar endast litet af den täthet som den

i bälgen, så är det begripligt, att vid samklangen

a ' många pipor livar och en förlorar något i tonens

kraft och renhet.

*) I Veimar,


— 5 6 —

År minskningen af styrka och renhet märkbar

for örat, säger uian att verket är tvinsjukl (schwindsiichtig\

En tvinsjak ton kan således lika väl hafva

sin orsak i förtränga kanceller och lör små ventiler,

som i för trånga kanaler och knän, äfvensom i

för små kanalventiler, likväl med den skilnad alt, om

kanalerna äro för trånga och kancellerna tillräcLli"t

vida, så blilver tonen först då tvinsjak, när flera toner,

synnerligen i den djupa oktaven, blifva på en

gång anslagna. Äro återigen kanalerna tillräckligt

vida, men vissa kanceller för tränga (detta fel bör

väl aldrig vidlåda diskant-kancellerna), sä äro dessa

toner vid fullt verk tvinsjuka, antingen ett större eller

mindre antal på en gång anslås. Äro kanalerna

ocli bas-kancellerna lör tränga, så äro endast

bas-tonerna ens;


— 57 —

* till } *( diametern tonen redan förändrad genom

minskning i tätliet ai 2 grader. En minskning af

4 till 5 grader kan likväl ega rum, utan att piporna

förlora sin rena stämning. s:i vida de icke intoncra

svagt frän början. Eu minskning af 4 till 5 grader

Och i stora verk af ända till 6 grader är således ï

de djupaste tonernas knnceller fördelaktig. I de högsia

tonerna tnaste likväl minskningens storlek aitaga

till ; grad

Orgbyggaren måste vid intonationen nfse denna

minskning i lufttäthet äfvensom småningom låta de

djups tonerna uti de stämmor, livilka blott bruk.is

v 'd fullt verk, företrädesvis mixturerna, något skarpare

intonera. Noggrannast träffas intonationen. om

Vädret i bälgorna genom borttagandet af några vigter

tvingas till den grad som mivturerna vid fullt

Verk b af va.

Bestämmandet of kunccllernas vidd, hredd ock höjd.

§ 37. Ytan af kancellernas genomskärning kan

sättas lika med ventilöppningens yta, men vid beräkningen

af ytan kunna de Öfver ventilerna stående

stämmornas luftmassor utelrmnas. 1 allmänhet röner

lulicn i sin gäng genom kancellerna mindre inotstând<

;, n genom ventilöppningarne, derlore kunna knnrellerna

alltid vara mindre än ventilöppningarne. Vid

smärre och medelmåttiga verk kunna bada ytorna,

utan någon olägenhet, sättas lika med hvarandra. Vid

tycket stora verk deren ol är nödigt att sa noga

*°in möjligt afpassa kancellernas vidd, emedan allt-

° r stora rum medföra följande ölägenheter:

') Emedan piporna icke ljuda förr, än genom

'«(tens inträngande i kancellerna don f¿ir intonationen

e rfnrd«rlig» tàthotcn blifvii återställd, hvartill tncren-


— :oiu 100 : n u n Vi-olilöpputugeti C be-


— 59 —

«imt luftströmmens hastighet till 250 mm i «Aun.

den, så erhåller man luftströmmens hastighet genom

proportionen

44 : 70 ~ 250'' : 39S'.

Vid cn miuskniug af lufttätheten af 3 1 * är alltså hif.

tens hastighet genom kancellöppningen 250 tum, och

genom kaucellen 393 i sekunden.

Då nu älven luftbeliofvet för alla till C„ hörande

pipor hlifvit antaget till 1250 kubiktum, så är

kancellens vidd

1

~~ 3,14 qradratlum.

kanc liens bredd är i vanliga fall äfveu lancellöppfingens;

men del är redan anmärkt, att den sednarc

måste åtminstone vara lika stor med ventilupj>gäugen

fördubblad. O.n denna bestämmes till tu u, så

blir kancellbredden 1 tum och kancellens höjd (spruudet

oberäknad t) 3,14 tum eller 3 lun 1,7 finie.

Bestämmes ventiluppgången till , tum och således

kancellbredden till ¡:, så är kancellens höjd

.t7.r>s

= 3.14 : = 3.14- ii, ~ —¡q- - 3 ~6S ium.

Del är ytterst vigiigt att så förvara kaUcellerna, att

itllet väder kan intränga uti närliggande knnceller, utan

alt de dertill hörande ventilerna blifva öppnade.

Enudan det är nästan omöjligt a'.t fullkomligt lulten

insätta mellanstyckeua i ramarne, s~i bhlva, om

sprunden hlifvit limmade både olvan ocli nedan, alkt

knncelhrna genom kanctllöppnlugen fyllde med

•'ett starkt lim. Lim.net qvarstaduar uti hvarje kauc

ell så länge, till dess man är öfvertygad, alt det inträngt

uti alla fiua öppningar och börjat att stelna,

^euom »amma öppning blifver det derpå ulskskndt


-co —

ealjnda att man vänder upp och ned på väderlsdoo.

0;n hälen redan blifvit borrade genom cprundel

iör pn Stämma, kunna äiven dessa användas till limmets

genomsläppande. På detta sätt kunna älven

gaml.» oels skadade väderlådor återställas till bchöllig

täthet-

Jlegisterdrag paritcller), bring re gist er

och pipstockar.

Tvärs ölvcr kancellerna oeli mellaristyckoDa ligga

smala tr.idribbor i (orm af läckter, hvilka till en

d< 1 skjuta några tum utom väderlå ian. De längr«

nro rörliga ocli heta r e g i s t e r d r a g, de kortare äro

*a>ta och hela b r i n g regi s t e r. Öl ver registerdragen

ligga pipstocka r lie så alt de på bägge sidor

hvila på bringregistren, och blott litet trycka på recisterdragen.

I pipstockarue brfinna sig kigellormigl

brända eller borrade hål, uti hvilka piplotterua

slå. i^niå pipor slå uti piphrädel, de sioiaderemot

äro upphängda uti piphållare.

Med undanlag al blandade stämmor, om k v i I k a

«ederineru skall lalas, ur för livarjepipa ett hål borr;idi

genom pijistocken, registerdrageu och kancell-

»prundet, hvarigenoni densamma erhåller så mycken

luft, som hennes storlek tarfvar och som iir behöfli;

lör arten af henues intonation. Vid blandade stämmor

eller mixiurer halva 2, 3 och flera pipor ueruii

pipstocken, och således ulven uti paralellen och

kancellsprundet, blott ett hål. lör att genom delta

aila lill ett chor ^lill samma ton) hörande stämmor

må kuuna lörses med tillräckligt väder, så är etl annat

hål borradl tvärs igenom pipstocken, men på

bäg^e sidor åter tilltäppt och hoplimmadt, hvarige-

^m en liten väderkanal uppkommer.


— Si —

I .ifieendc på orgvädrets täthet, eger här en ny

'ör!usl ruin> som etter förut aulörda satser måste

Vai 'a sä mycket större, ju större hastigheten af den

' l| ft nr, som strömmar ur kancellerua i piploten. Älen

hastigheten och således äfven luftens täthet kan icke

v *>ra lika for alla pipor, ty under det att stora och

r ymligt meusurerade pipor i livarje sekund kunna

'°'hriikn 100 kub. tum. utan att ändock hafva öfverflod

ig tillgång, sä behöfva helt små pipor deremot

hloti några få kub. tum inom samma tid. Vore na

luftströmmens hastighet lika för alla pipor, så blefve

för stora pipor hålen alltför vida och för mindre pipor

så små, att de lätt kunde blifva igentäppta af

dam och andra lätta kroppar, hvilka luften kundo

ditföra. Det är dcriöre i orgbyggeri ett allmänt

kruk att låta hålen växa proportionell efter pipornas

4l orlfk. räknadl från de högre till de lägre tonerna.

Härigenom aflager lultsirönnwens hastighet ufv

ensoin lnfttiithclens minskning. Små pipor hafva

'•dedes vid ljudandet luft i fötterna af nästan samma

^thet, som den i kancellerna. Dä nu äfven täthetens

'»¡nskning i diskant-kancellerna är mindre än i bas-

Karicellerna, så nr klart, alt öfverhufvud piporna i de

hö gre oktaverna i anseende till luftens lathet äro

bättre lottade sin piporna uti basoktaverna. Derför

ljuda alla orgverk friskare, klarare och kraftigare i

de högre oktaverna, än i de djupa tonerna, och skil-

»adeii är så mycket mera märkbar, ju flera och stör"

r e stämmorna äro, hvilka stå på väderlådan.

§• 39. Storleken af ett hål finnes på samma sal 1

5 om förut hliivit visadl i afseendc på ventilöppnin-.

Sarne och kancellerua. Om t. ex. vädret vid genora^.

8 tröoim*ndet skulle förlora 5 grader i täthet, så ble^.


— SI —

Té hastigheten (hinder oberäknade) angefär 5?0 tu®

j sekunden.

De stora pipornas häl kunna nnsrs såsom kort»

rör, hvilkas diametrar äro ganska stora, jemförelsc

vis med längden; ty de uppgi nemligen till ',

högst ! af rörlängden. I dylika rör minskas efter

min erfarenhet luftens hastighet såsom I0'


^oppiaele registerdrag står. en orgstämma d. S. så

•"angå pipor al samma slag ocli vanlig tonföljd, som

kkiviaiuren liar tangenter. Men piporna stå vanligticke

uti den ordning på vädei lådan. som tangenlCr,)

a lölja, ulan slå de merendels i en följd al hela

,Ur »er såsom ('„. Eu, Fis0. Uis0 Ji,„


— 6-i —

jinier i samma riktning, «o« registerdragen Hvarj»

patrons mittei utvisar tlâ inittein af tillhörande kanceil.

Härvid är likväl alt märka, att de smärre pi'

porna derifrân riiknadt, hvarest deras alstând från

b va rand ra aftaga mera än registerdragets Iramskjutände,

måste liiggas i zigzag, äfvensotn alt ide högre

tonerna kancellernas och niellanstyckenas bredder

bestämnia patronernas afsiäud. Äro patronerna ord'

nade elter dessa vilkor, sä utgöres väderladans bredd

af längden frän den första patron till den sista, ram'

styckena och hälften af de yttre kancellerna oberäknade.

Vinkelrätt mot denna linie sältas nu patronerna

af alla till


'tdel ate bibringa sädana pipor väder,

hvilka hvarken stå pd sina kanceller

eller pä väderlådan.

§> 42. Fall kunna undersluudom inträda, livari-

Gctiom bas-kancellerna nödgas sluta sig närmare

''Varandra, än den för de största stämmorna gifna

• p geln tillåter. Da nu de högsta tonerna i anseende

till kancellernas och mellanstyckenas bredd kunna

komma att sta tillräckligt rymligt, sfi kan likväl

Väderlådans längd endast vara tillräcklig för dessa

«lämmor. I detta fall blifva dc djupare piporna af-

'agsnade frän sina kanceller, i följd hvaraf det lör

^em nödvändiga vädret måste blifva dem tillförde

genom en liten kanal, som införes från pipstocken.

Är deremot väderlådans längd icke tillräcklig

för alla stämmorna, så ställes de till cn del på en

Pipbänk bredvid väderlådan. Bänken består af cn

s tark planka med ett par underlagsstycken. På sidan

äro så många hål borrade, som pipor, hvilka

'kola stå på bänken. Från \ädeilådan och från du

hål, hvilka äro borrade för dessa pipor uti kancel-

Wna, gå förföringar (condukter), d. ä. bleckrör genom

hvilka vädret från kancellerne ledes till bänken.

I sjellva bänken äro till piporna kanaler in-

S''afna, genom hvilka vädret ledes inuti pipfölterna»

higen af prospektslämniornas pipor ställes på viiderladan;

de måste derföre alla på ofvaubeskrifiic sätt

hlifva försedda med luft.

Det är nödvändigt alt kanalerna eller föriorlngarne

alltid äro vidare än de dem tillhörande hål

pipstockarne, och ju längre de äro, desto vidare

höra de vara. Underlåtes delta, crhålles af så talade

förförda pipor blott en malt ton.


— CO —

V ä dcrlådans iätfft

43. Man finner understundom väderladorna

med pipverket dolde neruli orghusei hakom brudbcUäduingen.

Ou en sådan vädei ladas stämnior

företrädesvis skola användas såsom ecbosliimmor. sa

iir ett dylikt läge ändamålsenligt: men otn pipverkets

lon med kraft skall utbreda sig i kyrkan, sä bör

man ställa viiderlädorna och pipvei ket så Irill som

möjligt. Härtill liörer, all icke någon annan väderlåda

ligger nära ölver pipVerket, It vilket ii (ven bör

vara fallet med Inket eller kyrkhimmcleii. Prospeklpiporna

mås'.e ställas p.t del nistand. som iir lorenligl

med ell vackert utseende;. Orgliuset lär icke

nllt for liångl omsluta väderladorna, ocli till undanrödjinde

liäral må ingen liögre liggande väderlådas

Vellbräde befinna sig lramlör en lägre liggandes pip-

Verk. Delta allt bör iakttagas af den orsak, att detl

stora luftmassa, hvilken synnerligen vid fullt verk tillföres

piporna och i hvarje sekund okas samt stundom

uti stora verk stiger ull lö.OOO kub. f , måste

halva fritt allopp*, ty om denna tillförde luftmassa

ar i ståuU att förtäta den j'iporua omgilvande lulten,

sä kunna inga rena och krulliga, utan blott förstämda

toner uppkomma. Ku på alla sidor lii ställning

for orgverkel och ett tillräckligt alsiånd mellan väderladorua

är således gynnsamt för loucu.

FJERDE AFDELKINGEX.

§. 4-1. Förnicdelst regeringen kunna kancellefna

efter beliag öppnas och slutas. Del är säiedc»

denna mekanik, som orjspelaren sälier i rörelse, di


7 —

lian niuingen efter noter eller efter sin fantasies och

kiiilslas ingifvelser vill lata piporna ljuda. Den första

delen, som här kommer i betraktande är klaviaturen.

Klaverna (tangenterna) föreställa enarmiga

1'älsiänger, hvilka hafva sin anfallspunkt i främre

•""»dan, hvarest man spelar, sin tyngd der nbstrakteina

äro vidhängda eller der tangenterna ligga pa

sina stiller, och sina hvilopuiikter vid sina i orghuset

befintliga ändar. Derföre är uti anfallspunkten

rörelsen all'id större ¿in uti niotstånuspunkten; derctnot

är fingrarnes kraft vid tangenternas nedtryckande

mindre än trycket, hvilket abslrakterua eller

Atifterna sätter emot fingret.

Hufvudvilkorcn för en god klaviatur äro en noga

indelning af tangenterna, ett noggrant arbete och

framför allt eli säkert och lätt träd. För att hindra

tangenter, hvilka understundom kunna ega en ganska

betydlig längd, att baga och kasta sig, limmas

tunna trädspjelor pa deras undre sidor. Denna försigtighct

är i synnerhet nödvändig för Huftcud-maiiuatcii,

särdeles om till densamma cu eller tva bimanualer

skola kopplas. Om hela regeringen är väl

sammansatt och arbetad, maslc, vid den ringaste rörelse

af tangenten, dennes rätta ton lata hora sig.

Om regeringens fortsäiining gar uppåt, sä finnes

på tangenternas öfre sida messingsskrufvar nud

lädermutlrar. Medelst deSsa Jädermuttrar hänga tangenterna

i de små läderrör, hvilka befinna sig under

nbstrakterna. Läderiuuttraruc tjena till att ställa tangenterna

högre eller lägre, om de genom väderlekens

inflytande äro komne utur sitt behöriga läge.

Om regeringens fortsättning går nedåt, så Ügga

tangeuterna på en rad af stift, hvilka röra sig uti en


— cs —

rarr.. Abstrnkterna eller sliflerna stå antingen cmj>

delbart eller genom vinkelhakar och vippor i förbindelse

med i•cllat-urcn.

Vellaturen bestar af en stor trädtalla eller ännu

bättre of en stark ram, i livilken flera rader dockor,

vanligtvis al rödboksträd, äro inlimmade. Emellan

hvarje par dockor rör sig en oval trädstång,

kallad vell, medelst vellskrufvar, hvilka äro inslagne

i vellarnes ändar, och för hvilka i dockorna hål äro

borrade, hvilka koniskt vidga sig något utåt. Dessa

bål måste utbrännas och poleras, på det att vellstifterna

må kunna röra sig i desamma ulan märklig

friktion. Om vellarne låta skjuta sig något hit och

dit ulan särdeles motstånd, ur detta ett tecken att

arbetet är godt. Nyare skickliga orgbyggare bekläda

dessa hål utvändigt med messing och använda

fiu polerad ståltråd till Vellstifterna. Det är klart

att en på delta sätt inrättad regering är lika säker i

hvarje väderlek, då dcremot träddockor vid fuktigt

väder fastliålla stilterna, ocli sålunda hindra ventilens

tillslutande, hvarlörc naturligtvis ett störande

eflerljud måste uppslå hos piporna.

Hvarje vell har två så kallade vellarmar. Den

första befinner sig vinkelrätt öfver eller under tangenten;

den andra, vinkelrätt under ventilen, är förenad

med ett abstrakt, hvilkel medelst pumpettråden

verkar genom väderkistan ända till ventilen, och uppdrager

densamma så snart någon tangent nedliyckes.

Jilan kan genom att bese t tt orgverk göra sig cll bättre

begrepp om sammanhanget och rörelsen af alla

dess delar, än del är möjligt att åstadkomma genom

en beskrifning; man skall älven derigenoni lält finna,

*u det är likgiltigt, i livilken löljd tonerna slå pä


— CO —*

*it!crladan, emedan tangenternas förbindelse med

v

cntilerna genom vcllaturen är möjlig på livad afel

åud som lielst.

§• 45. I sednarc tider pläga skickliga orgbyggare

icke förbinda ventilerna med abstrakterna genom

pumpeter, utan de insätta i väderkistans botten

(det sa kallade pumpelbrädel) genomborrade mesi,n

gsplålar och förbinda abstrakterna med ventilerna

genom en blott tråd, som nästan luittätt går genom

messingistycket. Denna melhod bidrager till

lättande af spelet på samma gång den uppliäiver den

friktion och det motstånd, som af pumpeterna förorsakas.

Den är dessutom af långt varaktigare beskaffenhet

äu lädersäckarne, hvilka lätt kunna sönderslitas.

— Kan man derföre räkna på ett säkert

a

i'bete af orgbyggaren, så bör man låta använda mes- ?

«ingsplåtar i stället för pumpeter. Väderlörlusten,

^vilken till och med vid godt arbete egcr rum, kan

a

ldeles icke »ndragas såsom skäl för plåtarnes förhastande;

ty elter min erfarenhet är i slika fall mellanrummet

icke så stort att en remsa af det finaste

Papper skulle tillika ined tråden gå genotn hålet.

^ ..derförlusten för ett helt klaver är derföre knappast

så stor som lultåtgången lör en principalpipa

"f omkring 6 tums längd.

Härvid måste jag dock nämna en omständighet,

£ om är alt uppmärksamma vid niessingsplåtarnes an-

Vi 'ndande. Luftens spänstighet förorsakar i första

^Scnblicket af vcntilrörelsen regeringens största mot-

® Ia 'id, Är delta ölvervunnet, så går ventilen upp

nögre än tangentens rörelse förorsakar. Delärtyd-

'S l att lädersäckar förhindra en så ytterlig rörelse

ventilen, men de brista älven anart, om det spe-


70 —

las h.'rdt. Mcssingsplätar utgöra dcirmot icke TI5»

got hinder för veniilrörelsen; derförc ka» blott det

tilltagande fjedertryrket uppehålla rörelsen och åter

tillsluta ventilen. Men härigenom blifva fjedrarneonylli«t

«inträngde och snart slappa, älvcnsnm ventilerna

lätt fastna p;"i stilterna och derig


— 71 —

'ara hvilka som helst, sä förhåller sig alltid tryeklingen

af fingret till ventilens motstånd i främre ändan

såsom vcnti'uppgången till tangentens rörelse.

Eremv l. Lät kancellöppningens längd vara lika

med 10 In ". dess bredd lör någon ton 0,8 tum

Orli låt ventilen halva pi livarje al sina påliggande

sidor ."' _ { tums pålägg, sa ar ytan af den vattenprisma,

som skall inlöras i räkningen:

10,25 X — 10.7Í» eller M-ij qvadrattum,

°


— 72 —

flgen hulvudverkets, den andra manualeni tangenter

liktidigl röra sig; eller ock kunna

2). hufvudverkets stämmor i dylika fall nyltjasför

pedalen, om den sistnämnde icke är sjellsländigt

disponerad, ulan, såsom merändels är fallet, blott liar

stora stämmor, livilka fattas tydlighet och hastig intonntion,

om de sakna biträdet af mindre stämmor*

iled afseende härpå indelas kopplena uti manuai'

och ptdal-koppet.

Af manualkoppel gifvas flera arter!

1). Sådana, hvilkas koppling sker genom klolsar,

som äro limmade under den öire och pä den undre

klaviaturen, och livilka genom uppskjutning af det

öfre eller undre klaveret efter behag kunna ställas

under eller Iredvid hvarandra. Detta slags koppling

begagnas mindre ofta i nyare tider emedan klotsarne

vid ett oförsigtigt uppskjutande af klaviaturen lätt

kunna afbrytas.

2). Gaffelkopplet. I den undre manualens tangenter

äro messingsskrufvar inskrufvade, livilka gå igenom

öfvermanualetis tangenter och ofvantill äro försedda

med små lädermuttrar. På öfvermanualen befinna sig

gafllarne. Oin öfvermanualen skall kopplas, så verkställes

detta genom andragning, så att det undre klaverets

skrufvar inpassas i gafllarne. Ett dylikt koppel kan

blott då inrättas, när undermanualen, på del ställe^

livarest skrufvarne gå igenom, gör mera rörelse; ty vid

kopplingen måste ändock ett litet spelrum finnas mellan

lädermuttern och gaffeln. Denna koppling är

den vanligaste om en orgel har två klaver, af livilka

iiufvudmanualen är det undre.

3) Vippkopplet hetsår af en rad häflar, anbringade

mellan eller vndtr del klaver, för brilket kopplc'


ar bestämdt. Delta kopplingssält har två företräden

framför förut beskrifne, nemligen:

a) kan kopplingen ske under spelningen på hvilkendera

manualen som helst, och

b) är det icke nödigt alt vid bestämmandet af tangentens

sänkning hafva afseende på kopplet, emedan

det blott beror på vippornas indelning

i afseende på deras anfalls- och laslpuukter,

alt livarje klavers taugenlsänkning blifver oförändrad

efter kopplingen.

4). Vinkelhukkopplel skiljer sig blott från föregående

derigenom att, i Stället (ör vippor eller räta

hällar, vinkelhäflar läggas mellan klaviaturerna. Detta

kan älven kopplas under spelet.

5). Yiidcrlådkupplcl. Genom detta koppel kunna

två manualens pipor bringas att på en gång ljuda,

Utan alt man behöfver spela på den andra klaviaturen.

Det är ett slags register, hvars andrag derlill

l jenar alt låta vädret utur det ena klaverets kancel-

'er inströmma uli det andras. Delta koppel användes

endast när blott c/i väderlåda är gjord lör två

klaver.

G). Pcdalkupplit. Genom detta koppel kunna liul-

Vudverkets stämmor tillika nyujas såsom pedalstämmor.

Förr var inrättningen så beskaffad, alt pedaltangenterna

drogo manualtangenterna med sig; men

detta olämpliga sätt är längesedan utbytt mot ett bättr

e, hvarigenom pedalkopplet fått egna ventiler med

Nertill hörande mekanik. Äfven detta koppel kau

"uder spelning användas.

Om andrag (reg i sterdrag).

§ 48. Genom andragcns inrättande kau orgaoisteu

få hvilken {stämma som helst att ljuda eller


tystna i det han ställer (skjuter) de dithorande päralellerna

antingen sä, att de hål, som äro borrad«

lör samma stämmas pipor, komma öfver hvarandra,

eller ock så, alt hålens komunicatiou med tapparne,

paralellerna och pipstockarne uppliäfves.

Andragcn iramskjuta utur orghuset på båda sidor

om klaviaturen. Man laltar dem vid handtagen

i register knapparne, hvilka svarfvas af något vackert

hårdt träd och betsas svarta; man kan likväl gifva

dem hvilken annan färg som helst, blott den är i öfverenstämmelse

med klaviaturens framsida, så att man

hastigt kan finna Och åtskilja de till hvarje manual

börande register. På eller bredvid hvarje knapp befinner

sig densainmas namn och fot-ton. I nyare tider

har del blilvil allmänt att skrifva och inbränna

stämmornas namn på porslinsplålar och iulimma dessa

uti en enkom svarfvad fördjupning. Så vacker och

ändamålsenlig äfven denna inrättning är, så händer

dock att dessa plåtar eller sköldar vid fuktig väderlek

falla bort. Denna olägenhet är en naturlig följd

af sättet att lästa dem, ty på porslinsplåtar håller intet

lim, och om nu dertill sköldens diameter altager

inåt såaoui vanligt, så laller naturligtvis skölden ut,

så snart densauimas kanl aldrig så litet skiljer sig

från trädet. Jag föreslår derföre följande medel alt

göra föreningen emellan registerkuapparne och porSlinsplåtarne

varaktig.

Man låter svariva en fördjupning i kanten på

skölden, så att denna från sidan har det utseende'

som fig- 19 utvisar.

Sedan tager man fint lärft, öfverdrager undersidan

dermed, och läster detsammma medelst en tråd,

som lindas så inånga hvarf_omkring skölden tills den


75 —

"ppfyller fördjupningen. Efter denna förberedelse

kan skölden fastlimmas vid knappen, utan alt man

beböfver frukta dess utfallande.

Registerknapparne Stå närmast i förbindelse med

•»drags-stängerna, dessa med vellarne eller vinklarö

e, hvarigenom rörelsen fortplantas ända till vippor-

Dessa äro ganska långa, breda och starka. De

gripa antingen omedelbart in i paralellerua i fall de

befinna sig vid väderlådans sidor, eller ock i koppelstängorna

om de äro anbringade emellan väderkådorna.

På andragen måste allt va?a starkt och

Varaktigt arbetadt, emedan paralellerna äro gansk a

s

vara att röra, och således den dilhöraude mekaniken,

som regerar dem, hårt anstränges. Genom påbiumade

läderstycken hindras de att falla ur. Det

bör till ordningen att samtelige registerknapparne i

en orgel göra lika mycken rörelse om äfven paralellerna

i de åtskilliga väderlådorna är olika. Registerknapparne

göra dessutom mera rörelse än paralel.

lerna, och det är derföre lätt möjligt, alt genom velleller

vinkelskenklarnes olika längd eller äfven genom

vippornas livilopunkt göra alla registerknapparnes rörelse

lika stor. Elt exempel skall tydliggöra detta"

Ett orgverk har 2 klaver och pedal.

Paralellerna till hufvudverkets väderlådor göra

'i tums rörelse, till ölververkets 1 tums och till pedalens

2 tums. Andragen skola göra 3 tums rörel"

Se>

Frågan blifver då, efter hvilka förhållanden regeringens

delar skola insättas.

Hälvelarmarnes rörelser förhålla sig såsom deras

längder, derföre är desammas förhållande för

bulvudverket såsom 1^:3 eller såsom 1 : 2. Användes

detta förhållaude på vipporna, »å måsle den


— 87 —

al desammas delar, hvilkcn griper in i pararellerna

bloti vara hälften så lång som den andra, räknad'

från Ii vilopunkten. Man kan älven sätta sålunda:

Begge delarnes rörelser tillsammanlagda utgöra

1J T 3 tum, lika med 5 tum. Men nu är

'< . 3 — 1 • I

•i • -i — ' • n

d v. s. vippan delas i tre delar; genom den forsla

delingspuuktcu går axeln, hvarvid naturligtvis deu

kortare delen griper in i paralellen.

För ölververket är

1 + 3 : 1 - i il

d. v. s. vippan delas i lyra delar. 1 den första delliingspunkten,

räknadt från paralellen, går axeln.

För pedalen är

2 + 3 : 1 -

d. v. s. vippan delas i fem delar Genom den andra

delningspunkten gar axelu.

På detta sätt indelade, göra alla registerknapparne

3 tums rörelse vid utdragandet eller inskjutandet.

Alla de medel, hvilka användas lör att få piporna

all ljuda eller lystna äro nu beskrifna, derlöre skola

bärelter sjelfva piporna omtalas.

FEMTE AFDELNINGEN.

Om /»Jiirer&ef.

In de l ni ti y.

§ 49 Pipverket sönderfaller efter sättet, livarpå

tonen uppkon mer, i tvenne klasser, nemligen la-

¿ialpipoi och riirjiijior (tungpipor).

I labialpijiornu är luften dan ensamt sväugaude


svängningar uppväckande kroppen. Piporna tje-

°a bion till att bilda de dertill erforderliga rummen.

I rör/nporna svänger en elastisk plåt tillsa urnan

öl ed luftpelaren.

jjeskrifning pä labialpiporna.

§. 50- En labialpipa, af livilken. beskaffenhet

5o, n heldst, beslår af fot, kärna ocli kropp (uppsats,

'jclfva pipan).

Foten tjenar att emottaga den luft, som strömmar

ur väderlådan. 1 trädpipor består foten af tvenlle

delar, nemligen den'egentliga foten ocb väderkistan,

hn tennfot bojes ofvantill i form al en balicirkel,

^enna iuböjning heter undcrlabtum. Väderkistans

damsida på en trädfot heter föralag (back). Såväl

^derlabium som förslå« bilda tillsammans med kär-

O

"an en ganska lång och smal öppning, livilken jag

kallat- mynning eller luftmynning, emedan det utur

^älgornu strömmande vädret här har sitt slutliga ut-

A.f orgbyggare kallas deuna: ljusspringa eller

kärnöppning. Öfver fölen eller kärnan befinner sig

P'pans öfcerdel eller kropp hvars ändamål är bildandet

af den svängande luftpelaren. Öfver uuderlabiu

tt> är kroppen afvenledes något inböjd. Denna

inböjuing kallas pipans Öfverlabium. Af denna

är en liten del bortskuren, så att den yttre luften

n 'å kunna träda i förbindelse med den i pipan svängande

luftpelaren. Denna del kallas pipans uppskärning

eller mun.

Öppna o ch täckt a p i par.

1 öppna labialpipor stå de svängande luftpclarne

förbindelse med den yttre luften, icke blott vid lahtuin

genom munnen, ulan älven ofvantilll. Men

Vid täckta pipor är öire andan af röret luhtätl till-


— 7S —

»lutet, i metallpipor medelst en hatt och i trädpipor

genom en tapp. lin täckt pipas luftpelare kan således

blott ega gemenskap med den yttre luften ge'

pom uppskärningen.

Beskrtfving på rörpiporna.

§. 51. Eu rörpipas hufvudsakliga delar äro:

1) Tungan, soiu består af en tunn elastisk plåt,

vanligtvis af messing eller nysilfver, hvilken på det

sättet fästes på

2) Barnen eller munstycket, att den vid hvarje

dubbelsvängniug antingen slår upp på denna eller

inträder i densamma och derigenom afbryter luftströmmen.

Munstycket inpassas uti ett ruudt eller

fyrkantigt stycke träd, som man kallar för

3) Hufvud (kopf) och fasthålles der med en kil

eller med skrufvar. På hufvudet är en afsats, hvilken

dertill tjenar att lufttätt kunna inpassa munstyc"

ket Samt tungan i en

4) Fot eller stöfvel (af svenska orgbyggare kallad

dill.) hvaruti luften utströmmar ur väderlådan,

när lungan skall sältas i svängning. På tungan är

en stark böjd och rörlig tråd, kallad

5) Krycka, hvarigenom tungans vibrerande del

kan förlängas eller förkortas. På hufvudet tillkommer

ännu en

6) Uppsatts (kropp" 1 , som mertndels har form af

eu omvänd kägla eller en på spets stående pyramid.

Andra brukliga tormer äro: två tillsammans lörenadu

käglor eller pyramider, cylindriska eller prismatiska

uppsatser, äfvensom ihåliga kulor o. s. v. Med rör'

stämmornas kroppar har man i allmänhet driivi'

myckel gyckel.


— 79 —

Om ljudets uppkomst i allmänhet.

§• 52- Ljudet uppkommer genom fasta eller flytande

elastiska kroppar, hvilka genom någon kraft

försattas i en dallraude eller vibrerande rörelse. Är

o svängningarne i afseende på tidslängden olika,

s a hör man blott ett oredigt buller; men fö i ja inom

lika tider lika många dylika vibrationer eller svängningar

på hvaraudra, så uppstår ett ljud (klang).

Jen,för man ett ljud med andra, och bestämmer

dess höjd efter vissa vårt tonsystem motsvarande förhållanden,

så kallar mau detsamma ton. I detta afs

eende kan man säga om ett musikaliskt instrument,

a U det har en god, dålig, full, tuun, skarp, vek eller

hård klang, men man säger icke: klangen c är

for hög eller låg; men väl: tonen c haren skarpar

e och starkare klang än tonen d.

I orgeln bestå de ljudande kropparne af luftpelare,

såsom i alla labialpipor, och af inessingsplåtar

ut an eller i förbindelse med luftpelarue, såsom vid

förpipor.

§. 53. Elastiska kroppars vibrationer måste framtränga

till vårt öra genom ett medel, som kan fortplanta

ljudet, så vida vi skola förnimma detsamma.

Härtill äro visserligen fasta och flytande kroppar af

ganska olika beskaffenhet egnade, men vanligtvis är

del blott den luft, hvilkcn omgitver de vibrererande

kropparne, soui försättes uti en lika svängning. Luftens

svängningar, uppkomne genomen ljudande kroppi

hestå uti förtunningar och förtätningar, hvilka, såsom

Vattnet, vågformigt utbreda sig och sålunda småningom

nå vårt öra, uti b vilket de frambringa ett lika

»Mal svängningar, som den vibrerande kroppen gör.


— so —

Halva vi känslan ai hastiga svängningar, så kalle Vi

ljudet högt; i motsatt (all djupt eller lågt.

I anseende till höjden och djupet, kunna vi icke

noggraut bestämma den gräns, ölver hvilken vi antingen

icke äro i stånd alt uppialta och urskilja luftens

svängningar, eller luften sjelf icke mera formar

alstra och fortplanta ljudet. Vid för slor höjd öfvergå

tonerna till en hväsning och vid för stort djup

till etl ofattligt sorl.

5b Anmärkningsvärd! är att ju djupare tonen

är eller ju längre tid, som åtgår för en svängning,

desto bredare äro äfven de från den klingande

kroppen utgående luftvågorna och tiderna äro prö-

poriioDclle med de olika lönernas svängningsbredder

d. v. s om det är bekant alt tiden för en svängning

t. ex. för £ — -IDIT sekund ocb bredden af de

luftvågor, som detta Z åstadkommer är 1 fot, sam'

vidare att tidsåtgången för en svängning af c är, 5 ,!

sekund, så har man bredden för den till c höraude

luflvågen

läif : v'n = 1 = 2 således 2 fot.

Öfverhufvud är bredden af en viss tons luft eller

ljudvåg, nästan lika med längden af en trångt mensurerad

orgpipa, hvilken angifver samma ton.

§. 55. Såväl tidsmåttet för en svängning som

äfven den derigenom frambringande vågbredden låter

lätt finna sig. Ljudet tillryggalägger på en sekund,

om luftens beskaffenhet är lika, alltid lika våglängd

oberoende al ljudets orsaker. Häråt är lält

förklarligt att om en hög och en djup ton, t. exgrundton

och oktaven, ljuda på samma gång och

deras ljud på en sekund tillryggalägga samma väg,

så måste grundtonens vå^bredder vara dubbelt s-'


— SI —

stora, som oktavens, såvida en af grundtonens svängningar

motsvarar två af oktavens samt emedan livar-

}e svängning åstadkommer en vågbredd ocli således

på den väg, som ljudet tillryggalugt, lika många

vågbredder ligga, som tonen gjort svängningar.

lläraf följer således att ljudvågornas bredder jmuslc

vara lika med den gvot, hvilken man erhåller om man

di cider ar antalet af svängningar pä en sekund med

den väg ljudet tillryggalägger på en sekund.

Sålunda kunna antalet af svängningar sökas för

o n

en sekund om vågbredden för samma ton är bekant.

Då nu denna, såsom förut blifvit anmärkt, nästan

utgör bredden al en trångt mensurerad orgpipa, så

beliöfver man blott, för att erhålla antalet svängningar,

som en sådan pipa gör på en sekund, dividera

samma pipas längd med vägens l,ängd, som ljudet

tillryggalägger på en sekund, så gilver qvoten det

sökta svängningstalet. Vägens längd, som ljudet

tillryggalägger på en sekund, antages eller theoreiiska

bestämmelser och måuga försök för 0 U i — 1181

fot (veimarskt mått).

§. 56. På ljudets hastighet bar värmen framförallt

ett så betydligt inflytande, att den väg ljudet

en varm sommardag tillryggalägger på en sekund är

mycket störro än om vintern. Då nu piporna sommartiden'

icke utvidga sig i samma förhållande sotn

ljudets hastighet tilllager, så följer af hvad of van

blilvit sagdt, att qvoten, som man erhåller genom

att dividera piplängden uti ljudels tillryggalagda väg,

måste vara större om sommaren än om vintern, och

att således labialpiporna måste gifva högre ton deu

lörra årstiden än den sednare.

För att någorlunda kunna bedöma förändrin-

11


— 82 —

gens möjliga storlek, måste en pipas olika tonhöjder

bestämmas iör två fullkomligt från hvarandra skiljda

värmegrader efter deras längdemått. Man antager

t. ex!, om vintern 10° C. kallt ocb om sommaren

20" C. varmt, sä är temperaturskiluaden ¿0° C.

Lät vidare ljudets hastighet vid U u C. = 1180,ut

fot = 14l7l tum så är hastigheten vid 10° C. köld

14171 V (1 — 0,00375 X 10) - 13903",

och vid 20° C. värme

14171 \' (1 + 0,00375 X 20) - 1-1693".

Om längden af en tennpipa, som blott har 3"' diameter

och angifver tonen c vid — 10° C, uppgår

till 13", 824, sä är svängningarnes antal på en sekund

vid - 10» C. - 1005)7.

Denna pipa skall således vid en tempcratnrförhöjning

af 30 grader förlänga sig frän 13",S'^4 till

13".£>34. Dividerar man denna längd i ljudets hastighet

vid 20 C värme, sä erhåller man denna pip.is

svängningsantal lör denna grad

= "S! = ««.«•

Om skilnaden mellan 1062,1 — 1005,7 uppgår

till mer eller mindre än en half ton, låter lätt utröna

sig om man uträknar svängningarne lör i

lörhållaude till del omnämnda £ .

Uppgår svängningstalet under vintern för £ till

10U5.7, sä gör ¿fs 1005,7 1065 svängningar;

således nästan lika mycket som £ gör vid 20'

värme- Skilnaden mellan de båda för — 10" och

j. 20 funna tonhöjderna för pipan J uppgår derlöre

till nästan \ ton,


— 83

På en sådan möjligtvis inträffande olika touhöjd

måste man vid stämningen af ett orgverk så till vida

halva afseende, att om stämningen sker sommartiden

och under varma dagar, måste orgelns tonhöjd

sväfva något ötver stämgalleleus ton och tvertom i

händelse det sällsynta fall skulle inträffa att orgeln

skulle stämmas i ansenlig köld. Man måste dessutom

i detta afseende mera betrakta orgeln såsom ett

accompagncrande och medverkande orchester-iuslrunient;

derlörc måste merendels lokal-omständigheter

afgöra hvilken tonhöjd vid stämningen vore den

ändamålsenligaste, eller lör hvilken årstid man önskade

att orgeln skulle antaga den gilua tonhöjden.

Om de förhållanden, hvilka i musiken brukliga

toner hafva till hvarandra.

§. 57. Uti föregående paragrafer är visadt att

tonhöjden är beroende af det antal svängningar, hvilka

den i dallriug lörsalta kroppen gör på cn sekund

och meddelar åt den omgilvande luften. Känner

man nu lör någon ton svängningarnes antal på en

sekund, så har man för denna tonhöjd ett siffervärde,

cltcr hvilket alla öfriga tonernas svangningstal låta

iinna sig om deras förhållande till normalton är

bekant. Först sökes således ett dylikt absolut svängningstal

för någon ton. Ilärtill betjcnar utan sig af

åtskilliga medel och instrumenter, bland hvilka den

så kallade Sirenen kanske är det säkraste. Delta instrument

består af en skifva, uti hvilken antingen ett

visst antal hål, merändels 216, äro borrade, eller ock

ett lika antal tänder äro inskurna, hvilka i en cirkelring,

hvars medelpunkt sammanträffar med skif- -

vans vridningspunkt, äro på ett fullkomligt lika alstånd

iråu hvarandra. Myuningen af ett litet tör


— 84 —

ristas helt nära skiivan på hålen eller länderna, såmedelst

atl då densamma kringsvänges, den i röret

befintliga lörtälade luften stötvis måste strömma genom

bålen eller emellan tänderna, under det atl hålens

mellanrum eller tänderna efter livarje luilslöt

så mycket som möjligt åter fullkomligt tillsluta rörel.

Ouikringvrides en sådau skifva två gånger på

en sekund, så följa inom samma lid 432 luitstölar,

och emedan dessa frambringa endast förtätande ljudvågor,

emellau hvilka ett lika antal förtunnande befinna

sig, så äro dessa 432 luftstötar alt anse såsom

864 tonsvängningar. Den derigenom alstrade tonhöjden

är ¿T, hvilket vanligtvis angifves af stämgaffeln.

Det inträilar sällan, att detta ä på en orgel

bar fullkomligt samma tonhöjd; del är derföre

nödvändigt atl halvfe till hands en noggrann mctronora

af Mälzel's uppfinning, eller ock en vanlig

pendel, bestående af eti tråd med vidhängande blykula,

såsom jag närmare har vidrört uti mina bidrag

tills Scheiblerska stämmethoden. Denna regleras så

länge till två omvridningar emellan hvarje pendelsväuging

frambringa tonhöjden i». Måste pendelu t.

ex. ställas på N:o 62 och man vill Veta svängningarnes

antal lör en sekund, så finner man efter proportionen

60 : 62 = 564 : 892,S

lör u 892,8 svängningar.

Omvrides skiivan blott ett hvarf inom samma tid

så uppkommer tonen a, vid 4 omvridningar tonen

=och vid 3 omvridningar g; Beräknar man efter

omvridningarnes antal det antal svängningar, som

den derigenom åsladkomnc tonen gör på en sekund,

och stämmer en trång öppen orgpipa i unison


— 85 —

öicd densamma, sa skall man alllid finna ofvannämde

sals beskräftad, au det funna svängningstalet är

Gästan lika den qvot, man erhåller genom att dividera

piplängden uti det vägstycke, ljudet på en sekund

tillryggalägger.

§. 58. Kallar man bekanta toners svängningstal

för n och N, det vägstycke, som ljudet tillryggalägger

på en sekund S och dé dessa begge toner

Ullhörande piplängder 1 och L, så kan man i följd

al livad olvan bliivit sagdt, sätta

n : N = y— : —hvarai

. N _ 1 .

~T~ ' L

^ och således n : N ~ L : 1.

Tvcnne toners svängningstal förhålla sig således

°niväudt som orgpipornas motsvaraude längder. Af

den sista proportionen finner mau tillika alt om icke

allt lör stor uoggranbet lordras, kan man erhålla de

ö hsoluta svängningslalen genom piplängderna eller

®ck tvertom,

§. 59. Söker nian svängningstalen efter en viss

0r duing, t. ex. i halfva, hela toner, i små eller stora

terzer, i q var ter, cjviuter, oktaver o. s. v. så skall

u 'an finna atl de i alla händelser bilda geometriska

serier.

Insätter nian i en sådan progression i stället lör

svängningstalen de dem motsvarande piplängder, så erhåller

man likaledes en geometrisk serie och just

^ed samma expouentcr, om tonernas ordning är omv

and. Om t. ex. för g svängningarnes antal är 1024

göra f 341] 0ch B 113; svängningar rå en sekund«


— SG —

Härigenom erhåller man den aftågande geometriska

serien : c : * : ä

1024 : 3411 : 113'

hvars exponent är ',. Insätter mau i stället lör svänguingstalen

de pipors längder, hvilka gifva samma toner,

sä erhåller uian om £ är 1 iol lång den tilltagande

geometriska serien c : 1 : B

1': 3' : 9"

hvars exponent ur 3, men i omvänd ordning äfven- i

ledes j. N

Alla tonförhållanden låta således uttrycka sig

såväl genom svängningstalen som älven genom piplängderna.

Men vid öfverhlicken al dessa särskilda

tonförhållanden, visar sig snart alt de äro mer

eller mindre enkla och fattliga för örat och ögat'

Ögat irrar sig icke mycket, om det utaf en längd

skall uppfatta hälften (oktaven) eller tredjedelen

(qvinteu), åtminstone skall det icke taga del ena för

det andra; men om t. ex. ,'u skall angifvas sä kan

man läll anse densamma för eller Vr. utan att

misstaget är märkligt. Örat kan vid tvenne toners

samklang säkert skilja 3 svängningar från 2, d. v. sden

liiigre tonen från den lägre, eller om den högre

svänger fyra gånger under det alt den lägre inom

samma tid blott gör 3 svängningar; ty hvarje musikaliskt

öra kan skilja en qvart frän en qvint. Men

om den lägre tonen gör 23 oel» den högre 24 svängningar

inom samma tid, så är det långt svårare att

fatta och urskilja detta från 22 : 23 eller 24 : 25-

1 allmänhet äro således tonförhållanden alllid

svårare att fatta och bedöutma ju längre talen allägsna

sig från den enhet, genom hvilken desamma uttryckas


87 —

§. CO. Man öfvcrgår derföre frän de lättialtli-

Saste iörhållanden till de mindre fnttliga och indeen

antagen piplängd efter den naturliga siflerord-

"logen uti alltid mindre delar. På detta sätt skoh

^u de märkvärdigaste tonförhållanden blifva utvecklade.

Låt lör detta ändamål den antagne grundtonen

C och dess piplängd vara — i. Af en hälften

^ låug pipa erhåller man oktaven c. Grundtonen

förhåller sig således till oktaven

efter piplängderna såsom l : \ — 2 : i

efter svängningarne såsom 1 : 2.

En pipa, som blolt är J af C gifver tonen g;

S r Undtonen förhåller sig således till duodeciman

efter piplängderna såsom 1 : ^ — 3-1

och eller svängningarne såsom i : 3

Men emedan c gör 2 öch g 3 svängningar, under

det alt G blott gör 1, så kan man älven säga

att grundtonen förhåller sig till qvinten

efter piplängderna såsom .V : J — 3:2,

Samt efter svängningarne såsom 2 : 3.

En pipa, som blolt är "4 så lång som C, gifver

touen c. Grundtonen förhåller sig således till sin

dubbeloklav

efter piplängderna såsom l : J — 4:1

samt efier svängningarne såsom 1 : 4.

På samma tid som c gör 4 svängningar, svänger

g 3 gånger och c 2 gånger; derföre förhåller sig äfv

en tonen g till qvarten c

efter piplängderna såsom l : } — 4:3

samt efter svängniugarne såsom 3 : 4•

5-ie delen af C-längden gifver e,

¡J ;le » » i, S.

•?:do „ „ „ t, något lag


— SS —

8:de delen af C-läagden gifver ^

9:de „ „ ,, d>

10:de „ „ »» e" __

ll:te ,> gifver en ton emellan f och {¡si

i2:te „ „ „ g o. s. v.

Alla tonförhållanden med undantag af halfva to'

nen eller stora septiman, äro genom dessa delningar

af C-längden utvecklade, och efter dessa är det lätt

att bedömma, livilka tonförhållanden äro mer eller

mindre fattliga. Man kallar äfven denna större eller

mindre grad af fatllighet slägtskap, och säger t«

ex. qvinten är närmare bcslägtad med grundtonen at»

qvarten, och denna åter närmare beslägtad än terzen

o. s. v. Följande tabell lättar ännu mer tonfÖt"

hållandernas uppsättande och bedömmaude:

Piplängder, svängningar, toner.

1 i G

1 O


— 89 —

lUrlig ton-skala, kan en ljudande kropp under gynnande

omständighet frambringa, antingen på en gång

såsom fallet t. ex. är med forte-pianots strängar,eller

ännu bättre med acolsharpan, eller ock kunna de

c; i i stader framkallas genom blåsande uti särskildta

uerför inrättade rör, såsom t. ex. i trumpeter och

horn samt uti trångt mensurerade och litet uppskurna

orgpipor. Uti denna följd har naturen äfven stadgat

den lag, efter livilken orgstämmorna i hänseende

till deras olika fot-toner måste blandas och sammanställas,

om hvilket längre fram vid dispositionernas

uppgörande ytterligare skall ordas.

Om nödvändigheten att ändra de funna

ton för 1) iill and erna.

§. 6f. Vårt införda tonsystem gor det möjligt, att

1 sin naturliga renhet använda de väsendligt skiljda

tonernas nyss funna förhållanden eller snarare, det

herorpå desammas ändring. Endast oktaven, såsom en

från sin grundton icke väsendtligt skiljd ton, användes

noga efter förhållandet i : 2, men de andra måste

tåla en liten förändring. Grunden härför är snart

funnen. Det har redan förut blifvit anmärkt, att om

tonerna följa efter hvarandra i en viss ordning, sa

bilda alltid de tillhörande svängningstalen eller piplangderna

en geometrisk serie. Emedan nu alla väsendtligt

skiljda toner finnas inom omfånget af en

oktav, men denna kan delas i 12 halfva eller 6 hela

tonsteg, i 4 små eller 3 stora terzer, äfvensom i

2 ; ne öfverstigande qvarter, så måste hvarje dylik följd

gifva en äfven så sträng geometrisk serie, som den

man erhåller vid en oktav-följd, hvarvid seriens termer

noga förhålla sig till hvarandra såsom oktaverna

sjelfva, nemligen såsom 1 : 2. Men man skall


— 90

snart blifva öfvertygad, att en överensstämmelse så'

dan som den, hvilken eger rum med oktaV-serierna,

icke är möjlig hos de iörut (unna enkla förhållanderna.

Man sammansätter (yra små lerzer t. ex. (rån

e, (ör hvilka förhållandet 5 :6 skulle finnas, så uppstår

serien: e : g : b : :

och dä är efter piplängden, om längden för e är bekant,

g = $ e, b — J g, des = 5 b och fes — i

des.

Man ser härutaf lörst alt oktaven e aldeles icke

kommer in i serien, utan i dess ställe hvilken efter

värt tonsystem måste antagas lika hög såsom e,

emedan annars serien skulle fortlöpa oändligt, uta» j

att någonsin åter träfla samma ton. Men i löljande

serie, der längden af e — 1, skall snart visas, huruvida

e, noga baräknadt, är af samma tonhöjd son»

ies •

e : g : b : des : f7s

1 : i :.(*)' : (O 5 t (O 4

d. v. s. : f ; H : H* : Hl*

N ore nu fes lika med c, så måste bråket

vartt — Men emedan det nu är T i i mindre, så

följer deraf alt Tes och e icke hafva samma tonhöjd,

fes är högre än e, emedan del har en kortare pipläng

än e. Men om nu


e antages motsvara

i—

ies, sa

*

kunna icke de små lerzerna användas i deras naturliga

förha lande 5 : 6, utan måste stämmas

lägre.

något

Emedan ömvändningen af en liten terz gifver

cn stor sext så följer af föregående, att de stora sexterna

måste slammas högre, äu dess lörhällaude 3 '

5 ulvisar,

L'estår serien af stora lerzer, så har man:


l

— 91 —

e : gis : liis : disis

«tar piplängden 1 : (?) ; ({)> : ({)>

d. v. s. 1 : i : VI : i«*

I denna serie finner man alt T?j ar större än

Varfö re således disis är lägre än e. Skola nu beg-

S e tonerna liafva samma tonhöjd, så måste de stora

^rzerna stämmas iiågot högre. Häraf löljer att de

s Qiå sexterha måste stämmas något lägre.

En följd af stigande qvinter gifver följande serie:

C 2: G, : D, : A, : E0 : H0 : fis» : cis* : gis' : dis'

1 : s : G) 2 : (5)» = CD*: U) s : (i) 0 = (1/ > G) 3 - (i)'

ais 1 : ds 1 bis'

I 0)'°: «)" :(»)«».

För att kunna bedöma denna serie, måste man förl

u antaga :

- 1, C, — a, c0 - i, C - C 1 - Va, O' -

Vi. c' — c' - t|H,

Vore nu liis' — c', så måste (*)" = stfSii =

ti? Vara lika storheter. Men delta är icke fallet; ty

4096 multipliceras med 128, så erhåller man

524288. Bråket iffffi ar således mindre än och

5 aledes äfven bis 3 högre ur C, hvaraf följer, att alla

r ena qvinter måste stämmas lägre och alla rena qvarter

högre än deras naturliga förhållande utvisar.

Fortgår serien i stigande qvinter och fallande

farter, så erhåller man, utgående från c, g = i c,

d

= 3 g, a = } d. e = i a, h = § e, fis = i b,

cis

= i fi», gis = l cis, dis = i gis, ais — f dis,

= J ais och liis = ? eis. Eller om förhållaa-

•^eraa sättas under hvarandra och adderas

c : g = 3 : 2

g : d = 3 : 4

d : « = 3 : 2


ii —

a : « = 3 : 4

« : h = 3 : 2

li : fis = 3 : 4

fi» : cis = 3 : 4

cis : gis = 3:2

gis : dis _ 3:4

dis : ais = 3:2

ais : cis = 3:4

cis : his = 3:2

li varat c : his - 3' 1 : 2° X 4" = 3' J : 2"

eller c : his = 531429 : 2621J4.

Om således längden at c iir delad i 531429 delar

och inan delar hvarje stigande cjvint efter proportionen

3 : 2 och hvarje fallande qvart efter för-

hållandet 3 : 4 så erhåller den l2te ton his 262144

sådana delar; men c har efter denna delning 265714!,

livaraf är klart, att his är omkring 3750' sådana de-

Jar kortare. Man ser således liärutaf, alt ingen sammanställning

af intervaller gilves, hvarigenom, använd

i sin renhet efter deras naturliga förhållanden,

inan kan återkomma till begynnelselönen, man

att aulaga såsom nödvändigt en liten ändring inom

hvarje serie. En lycka är det alt vårt öra tål denna

så nögvändiga afvikelse; ty utan denna,skulle hvarje

utbildning i musikens harmoniska delar vara otänkbar.

Om uppkomsten och underhållandet af tonen

i orgpxporna.

A. Labialpiporna.

§. 62. Så snart luften börjar sammanpressas i

pipfoten utströmmar densamma ofvantill emellan kärnan

och nnderlabium, såsom en ganska smal lufltuu-

ts i en lådan riktnioy, att dca är i itänd all verka


o?

den i öfre delen af pipan liittils bvilande luftpelareu

medelst undanträngande af densamnias uudre

lultlager från siua ställen uppåt, livarigenom i

Uiidten al öppna pipor en förtätning af luft uppstår,

S ODI småningom sä tillrexer, att den tillbakaträngande

luftströmmen verkar på den inrusande. Hade

deuua luftstöm icke annat utlopp än genom

pan, så skulle den utdrifva den i pipan befintliga

luftpelaren genom ölre mynningen, och pä detta sätt

sjelf genomströmma pipans ölre del. Men den ulur

foten kommande luftströmmen är så riktad emot luftpelaren

uti pipans öfre del, att han vid det ringaste

tuotstånd af luftpelaren kan förändra sin riktning och

Vika undan utåt. Så snart således förtätningen uti

pipan så mycket lillvext, att den derigenom åstadkoaiua

lufttryckuingen är starkare än luftströmmens

kraft, sä utträiiges densamma af luftpelaren under

det att denna i niidten af pipan söker uttänja sig åt

kåda sidor. Härigenom utströmmar luften ur pipan

Ofvautill och vid labium, ökas till sin volym och åsiadkommer

derigenom en fortunning i pipan, som

störst i niidten. Genom denna fortunning är luftdelarnes

jemnvigt upphäfd; derföre framrusar lufteu

Uppifrån och från labium i förening med luftströmölen

på densamma, livarigenom en ny förtätning uppstår

på delta ställe. Pä detta vis omvexla luftens

förtunningar och förtätningar i pipan, så länge den från

pipfoteu ko mmande luftströmmen varar. Genom

loftpelarens utströmmande och derefler förnyade utträngande

erhåller den yttre luften stötar, hvilka llkll

^igt följa livarandra, utbreda sig vidare frän pipan,

Jiiuna slutligen vårt öra och frambringa der intryckt

al den i pipan alstrade touen. Konsten alt ta


— 34 —

rikta luftströmmen, att densamma vexelvfs uti pipan

verkar en sådan förtätning och förtunning, som i

cnidten liar sill maximum och i sådant fall är i stånd,

att förminska luftströmmens riktning, heter alt intonera

piporna, liärtill lordras en lång ofning och

erfarenhet.

Det nyss beskrifna sättet rörande uppkomsten af

en ton har afseende på uppnå pipor. 1 dylika pipor

rorer sig således luften omvexlande från midten uiiil

mot dess båda öppna ändar, och från dessa åter

tillbaka mot midten; derföre finnes i midten (rätteligen

något under) ett luftlager, livilket städse blifver

• h v ila, men från hvilket rörelserna följa. Detta hvilande

luftlager kallas svängningsknut, och är af nästan

samma natur som om man t. ex. på en fiol helt

löst sätter fingret på midten af en sträng och nödpar

densamma genom antryckning att svänga i två

lika delar.

Men emedan det luftlager, som bildar svängningsknuten,

blifver orörligt, så kan man i dess Ställe använda

ett fast lock, livarigenom öfre delen af pipan

lilir afskuren. Sker detta verkligen, så har man en

täckt pipa. En dylik har således blott ungefär hälften

af den längd, som en öppen pipa af samma tonhöjd

behöfver.

ti. Om tonens u ppk om st i tungpipor

{rvrpipor).

63. Den i foten inströmmande luften förtätar

den der förut varande och rycker derigenom

«ungan pä munstycket, om denna är upslåtnde el-

3er Uti munstycket, om tungan åter är kring- eller

fritt svängande. I båda fallen är utgången spärrad

iör luftströmmen, Men luften lider nu af tunganea


— 95 —

"Utryckning, som är så mycket «torre, ju längre

Stigan aflägsnat sig frän sitt ursprungliga läge. Luften

gifver småningom efter iör denna motlryekning,

livarigenom tungan med tilltagande hastighet åter utträder

ur munstycket. Då hennes delar halva kommit

uti jemnvigts-läge, så har hon uppnått den störda

hastigheten; hon kan derföre icke qvarblifva i

detta läge, utan hon afviker nu i motsatt riktning,

d- v. s. hon allägsnar sig från munstycket. Men

eoiedan vid denna andra rörelse tungans spänstighet

tilltager liksom första gången, så förminskas ånyo

fastigheten och upphör slutligen. I detta ögonblick

®r tungan mest ailägsnad från munstycket, och intet

hinder finnes således för luften alt strömma in i

pipan. Men denna luftström verkar åter på tungan»

^varigenom, såsom första gången, röret (pipan) ånyo

tdlslutes, i följd hvaraf ett uppehåll måste inträffa

för luftens vidare inströmmande. Tiden, inom

hvilken tungan öppnar och tillsluter röret, är tidshattet

på en hel svängning, hvilken kan jemföras med

eu pendelsväugniug.

Om lalxialpipomas öfverblåsande (öfverslående

64. Erfarenheten lärer, att en pipa, hvilken

genom en för stark, häftig eller för långt inåt riktad

luftström, försättes i svängning, antingen slår öfver i

°ktaven, qvinten, lerzen, o. s, v,, eller också angifv

er dessa intervaller tillsamman med grundtonen.

lörändringar, livilka i dylika fall löregå i pipan,

bestå deruti att luftpelaren afdelar sig uti mindre^de-

'ar, livilka svänga emot livarandra. Dylika aldelniugar

¡¡10 skiljda från livarandra geuoui svängniogsknueller

livilande luftlager, livilka städse hafva ett


— os —

sådant läge, att niståndet frän pipans öppna Snda till

närmaste svängningsknut utgör hälften al en afdelning,

livarvid man älven kan antaga locket eller hatten

uti en täckt pipa för en svängningsknut. Det är

de re I ler lätt all bestämma svängningsknutarnes läge

uti öppna och täckta stämmor.

Lät AR (Fig. 20) vara öfre delen al en öppen

pipa, som angifver hennes grundlön, sä ligger vid a

en svängningsknut, till hvilken luftdelarne vexelvis

röra sig fram och tillbaka från begge sidor, och hvilken

rörelse här atilydes genom pilarne. AublåseJ

pipan starkare, eller om luftströmmen är riktad något

mera mot pipans inre, så följer förtätningen tidigare,

och svängningsknutar bilda sig uti pipans första

och sista ljerdedelar vid a och b (Fig. 21). Den

lon, som sålunda uppkommer är grundtonens högre

oktav. Genom ännu starkare anblåsning följer den

första förtätningen ännu närmare pipans undre öppna

ända ocli svängriingsknutar finnas nu uti pipans

l:sta, 3:dje och 5:te sjetledelar. Den ton, som vid

ett dylikt svängningssätt uppkommer är ungefär eu

duodcciuia högre än grundtonen.

Man kan redan al tonernas iöljd se, atl om sväng-

1 ingsknutarne tilltaga såsom hela tal, så motsvara

dessas tillhöriga toner den naturliga skalan; derniaf

kan man vidare slutn, att vid 4 svängningsknutar

klingar dubbeloktaven, och vid 5 svängningsknutar

den stora terzen o. s. v.

Förtäckta pipor är tonföljdens ordning något

annorlunda. En sådan pipa angifver grundtonen utan

någon svänguingsknut, emedan locket vanligtvis

icke anses såsom någon sådan. Emedan nu svängningsknutens

läge måste vara sä beskafladt, att läng-


— 97 —

den irán kärnan till första svängningsknuteu är lika

^ed lialfva längden emellan två svängningsknutar,

är klart, att ingen svängiiiugsknul uti en läckt pi-

Pas midt, och således icke pipans lon, slår öiver i

oktaven. Deremot uppstår vid starkare anblåsniug,

erdigt livad förut är sagdt, en sådan knut i pipans

lörsta tredjedel såsoro vid « (Fig. 22) utvisar. Den

l °u som af ett dylikt svängniugssätt alstras är en

duodécima högre än grundtonen.

Vidare kan icke svängningsknuten ligga i första

'ierd edelen, emedan uti slikt fall den återstående delen

skulle vara för stor för rri afdelning och för li-

I «en (ör tvä'. Pipan kan således icke heller slå öiver

1 duhbeloktåven. Men svängningsknutar kunna bilda

sig uti första och tredje feroledelarne, såsom vid

0

och h (Fig. 23).

8

'ora terzen.

Delta svängniugssätt motsvarar

En läckt pipa kan således i allmänhet slå öfver

1

alla de toner, hvilka angilvas af en öppen pipa vid

de svängningar, som uppkomma, då svängningsknu-

,fc

u finnes i pipans tnidt, emedan, såsom förut blifanmärkt,

den täckta pipan i stället för denna

"ängniogsknui bar ett fast lock. Förhållandet mellau

de på hvarandra följaude tonerna i en läckt pi-

P a skulle derföre vara följaude:

grundton 1 : i med ingen svängningsknut,

qvinten 1 : 3 » 1 ,,

lerzen 1 : 5 „ 2 „

septiman 1 : 7 „ 3 „

uouau 1 : 9 ,, 4 „ o. s. v.

OJ« förstärkningen eller alstrandet af lägr*

toner genom högre.

§• 65. Det är bekant af föregående, att pipor-

13


— OS —

nas svängningar beslå ai regelmessigt efler hvarsn'

dra följande luftslöiar, livilka utbreda sig âl alla sidor

i d^n yttre luften med samma regelbundenhet-

Ai förhållanderna mellan de särskilda tonernas sväng'

uingslal erfar man, alt om flera toner klinga tillsatnman,

sä sammanträfla deras svängningar eller stötar

tid efter annan älvenson» all dessa sammaulräflning»"

tider likaledes regelmessigl återvända. Delta åter-

Lommande af sammanträffande svängningar eger sa

myckel oftare rum i ju närmare släglskap lonern»

stå till bvarandra, eller ju närmare de bela tal»

livilka uttrycka deras svängniugsförhållanden, äro

enheten. Enligt delta måste således grundtonen*

svängningar oftast sammanträfla med oktavens, ty

grundtonens förhållande till oktaven är såsom 1 : 2-

¡\laii kan föreställa sig det tidsmått, inom livilket

stötarne följa pä livarandra, såsom längdmått pä föl"

jande sätt:

Oktavens stötar { • « • « • { • « • { . t

Grundtonens slöt. ; * . 4 * ; > I

Af denna method att framställa svänsuinaarD*

o o

ser man tydligt, att grundtonens stötar måste hlifv»

jörstärkla genom de med dem sammanträdande stö'

tame af oktaven, och alt således grundtonen måst«

i förbindelse uied oktaven framträda tydligare lin U'

tan densamma; älven måste oktavens iiiellcinstölu''»

hvilka visserligen verka med mindre kraft på örati

likvid ulsira känslan af en högre lon och tillika bi'

draga till grundtonens skärpande.

Sväiigiiingsförhållandet 3 : i eller qviiilens ii''

grundtonen är redan något större. För ögul kai»

sammanträff indel al de begge touernu svängning"'

på iöljande «äu framställas:


— 9» —

OvlnJeus stötar t •• 4

Grundtonens stötar • • i * i * t * *

De under punkterna utsatta accenterna beteckna

förtätande ocli de öfver punkterna do förtunnando

Slötarne. Man skall i detta afseende bemärka cu ski 1-

°ad emellan oktaven oeli qvinten. Mos den första

°tnvexla de begge arterna, hvilket icke inträflar hos

^en stdnare. Denna omständighet kan måhända lill-

'^rifvas det, att qvinten gifver ät grundtonens ljud

ett belt och bället egendomligt behag, hvarigenom

dylik sammanställning kau åtskiljas lråu hvarje

a «nan.

Om man i stället för grundtonen sammanställer

•Jviuten med oktaven, så förhålla sig deras ömsesidig

1 » svängningar såsom 2 : 3. Doras aibildning blir

Oljande:

* * " i ' i +

Emedan qvinten svänger tre och oktaven tvä

Sånger, under det att grundloneu gör en svängning(

följa de båda tonernas förenade stötar med sam-

^a hastighet på hvarandra, som grundtonens svängningar;

deraf kommer det att vi i dylika fall verkl;

gvn höra grundtonen, ehuru densamma icke ome-

delbart frambringas af någon pipa.

Det blifver nu lätt att genom två gifna toners

förhållande bestämma denna tredje ton, hvilken de

genom sammanträffandet af deras svängningar frambringa

eller förstärka. Det är nemligen alllid den-

" a ton, b vars rätta förhållande till eu gifven ton kaa

^tryckas geuom enheten. T. ex. de begge tonerna

S och 7 förhålla sig såsom 3 : 5, d. v. s. g .«vän-


— 100 —

ger tre gånger under det att e svänger fem gånger;

begge lrambringa derfore genom samverkan tonen ej

ty för hvarje svängning af c svänger g tre gånger

och c fem gånger. Således förhåller sig c : g ^

1 : 3 och c : e = 1 : 5> Vidare förhålla sig tonet"

na e och g - 5 : 6, hvaraf följer att begge frambringa

eller förstärka grundtonen C: ty hastigheten af

deras svängningars sammanträdande är lik den, med

hvilken C svänger, eller äfven att C : e — < : § och

C : g — i : 6.

Betänker man nu efter dessa få uppgifter och

sammanställningar, huru mångfaldigt de särskilda tonerna

i orgeln understödja och förstärka hvarandra

så blifver det begripligt, huru orgeln så småningom

kan erhålla den kraft och fullhet, som i våra dagar

sä mycket beundras hos densamma.

Åtskilliga ganska aktningsvärda theoretici hafva

visserligen sökt förklara och bevisa, att genom dylika

blandningar endast obehagliga missljud måste

uppkomma, äfvensom de till stöd för kin mening anfört

sammanställningen af med något accord samljudande

främmande toner; men i slika fall har theorien

löga att säga och sammanställningen af dylika

till utseendet oförenliga toner har endast för ögat något

aiskräckande, ty för örat är verkan helt annorlunda,

än den man väntar sig af motsvarande noter

eller bokstälver.

Derlöre äro äfven de af dylika theoretici föreslagne

reformer al orgstämmorna lemnade utan alseeude,

emedan genom dessas antagande orgton blott

skulle blilva försämrad, ty den skulle förlora badö

i fyllighel och kralt samt ingenting vinna i behag.


— ioi —

Om ljudets särskilda arter eller om orgstammornas

tonchar akter, klangfärg

och Ij udst yrka.

§ 66. Med klangfärg förstU6 den ljudets egendomlighet,

hvarigenotn en stämma låter skilja sig Iråa

en annan.

Det är icke svårt att med örat bedömma och

åtskilja dylika egendomligheter, men ofta är det svagare

att angifva orsaken till desamma. Härvid måste

tnan veta att noga skilja mellan klangfärg och ljudstyrka,

ty om älven den första till en del beror pa

Jen sednare, så måste man dock vid lika klangfär q

^unna antaga en stämmas ljudstyrka såsom variabel»

lönen af en Gamba bör man mycket väl kunna skilja

från en principalstämmas, men hvardera stämmau

kan utan skada för klangfärgen intonera svagare eller

starkare. En qvintadena kan likaledes ljuda starkt

eller svagt utan att förlora sin tons egendomlighet-

Men hvar och en af dessa stämmor verkar dock i

alla händelser starkare än t. ex. en mild flojtstäinma.

Egendomligheten af den ton, som labialslämtilorna

ego, tillskrifver jag denna lons skärpa och

'yllighet eller en blanduiug af begge dessa egenskaper.

Skarp, skärande, klar, glänsande, tunn, mager

Och härd är tonen om, jemförelsevis med den bottom

tillhörande svängningsbreddeu (piplängden)»

blott en liten luftmassa försättes uti svängning. Ju

i .. . o a

«ulligare stötarne (luftens förtätningar och förtunningar)

äro i pipan, desto starkare är tonen.

Full, tjock, rund, oklar, matt och vek är tonen

°tn motsatsen inträffar, eller om således en för ton-


— 102 —

höjden proportionerligt stor lultmassa blifver satt i

rörelse.

Dessa tonens begge hufvudsakliga olikbeter låta

älven lorklara sig på iöljande sätt:

Skarp eller klar o. s. v. är tonen, om tillsamman

med grundtonen en eller flera aliquottoner läte

höra tig. Matt, dunkel, o. s. v. är tonen, on>

endast grundtonen höres.

Touens styrka beror af svängningarnes våldsamhet

eller af rörelsernas storhet, livilka de syängandd

luftdclarne göra.

Märaf kan nu lätt bestämmas, livilka hjelpmedel

företrädesvis kunna användas för bestämmandet

af labialpipornas klangfärg och ljudstyrka.

Det är nemligen de, genom livilka antalet af de

svängande luftdelar, livilka slå i förbindelse med den

yttre luften, betingas, och genom hvilka sjelfva luft—

pelarne nödgas till mer eller mindre kraftiga svängningar,

således: genomskärning, uppskärning (mun)

cch luftmassa.

Genom hvarje af desse tre storheter kan ljudet

rrhålla alla grader af styrka, så vida de återstående

två blifva oförändrade; tonens styrka slår likväl i

direkt förhållande till luftmassan, men i omvändt

förhållande till uppskärning och genomskärning. Ty

om luftmassa och uppskärning äro oförändrade och

genomskärningen ökas, så aftager tonens styrka; äro

juftinassan och genomskärningen oförändrade, men

uppskärningen ökas, så följer samma resultat; men

om uppskärning och genomskärning äro oförändrade

och man låter luftmassan tilltaga, så ökas äfven tonen»

skärpa Ycxcr luftmassan ensamt, sä vexa tillika

skärpa och styrka; vexcr lultmaisan i lagom


— 103 —

proportion med uppskäraingen, så ökas endast styrkan;

men om luftmassa, nppskärning och genomskärning

v ex a i lika förhållande till hvarandra, så vexer

på sannna gång tonens styrka och fjilighet.

Om de särskilda niatcrialcriias inflytande

pä k langfä r gen.

§. 67. Ehuru piporna egentligen icke äro (Jo

klingande eller tongifvandc kropparne, utan de ut 1

dem inueslutne lultpelarne, så verkar likväl särdeles

i de högre tonerna ämnet, hvaral pipan är gjord,

märkbart på klangfärgen. Detta härflyter sannolik:

nerifrån, alt ingen pipa så fullkomligt motstår luft—

Svängningarne nithon helt och hållet förblrfver orörlig.

Snarare märkes synnerligen vid Öfverlabium eu meddallriug

genom hvilken små oregelbundenheler, eller

Oni man så vill egendomligheter, insmyga sig i lullsvangningarne

och gemensamt med dem utbreda sig#

åtminstone närmast den ljudande kroppen; tv pä

längre afstånd försvinner småningom denna främmande

tillblandning, och tonen blilver både renare

och skönare, man skulle nästan kunna säga xlherisk.

Man bör derföre icke uli stora kyrkor på längre

afstånd bedöma pipornas ton ulau detta måste ske

på nära håll.

De vanligaste materialier, livilka man uli org-

hyggcri använder till pipor äro träd oeh tenn. Af

trädslag användes mest ek, päron, tall och gran.

Rent tenn användes blott lill prospektpiporna, men till

d„- inre försattes detta vanligtvis med bly. Orgbyggare

hafva älven börjat använda zink lill sina pipor,

"len delta oblandadt tyckes icke vara gynsaml lör

labialpipornas lon. Deicmut vore kanske en blandning

al zink och bly fordclakligi emedan bly, bian-


104 —

dadt med zink, i anseende lill sin större specifik»

vigt, bättre motstår svängningarne än en blandning

af tenn och bly- Men begge blanduingarne kunna

i anseende till zinkens hårdhet och lasthet ställas lika

i varaktighet, äfvensom zinkblandningens fulare

utseende icke utgör något hinder för dess användande

uti det inre pipverket.

I afseende på klangfärgens beroende af pipornas

material kan i allmänhet sägas: ju härdare och spänstigare

pipväggarne äro, desto skarpare är tonen.

Derföre göras de af orgelns inre stämmor, livilka

skola halva en stark och skarp intonation, såsom t.

ex. Viola di gamla, af bättre och hårdare metall än

de öfriga. Likaledes förändra de olika trädslagen

stämmornas klanglärg. Pipor af päronträd klinga

renare och skönare än de af lösare trädslag. Efter

denna erlarcnhet göras åtminstone framsidorna och

locken pä många stämmor af hård t träd. Löst träd

egnar sig deremot bättre för sådana stämmor, livilka

skola gifva en uiild ton.

Men ehuru materialen har ett afgjordt inflytande

pä tonernas klangfärg, så kan den dock icke

i alla händelser anses såsom ett medel alt charaklerisera

stämmornas ton, emedan stämmor af mycket

stort tonouifång sällan göras helt och hållet af iräd

eller tenn samt emedan lill stora pipor träd för det

mesta användes i anseende till dess längre varaktighet

och dess mindre kostnad; men små trädpipor äro

niera utsatta lör förstämning än de al tenn och dessutom

sakna både skärpa och styrka, som hos många

stämmor uiåsie fordras så vida de skola motsvara

sin behöriga toncharakter. Det blilver derföre i slika

fall iutct annat ölrigt lör orgbvggaren, än all ge-


05 —

"•m skicklig intonation göra öfvergängen irán träd»

tenn- eller metallpiporna så omärklig som möjbgt.

^c olika form ernås in fly! ande pcilalialpipornn

s klanqfärg.

fiS. Att luflpelarnes olika former måste ut-

^Va ett ,-i'göran^e inflytande på klangfärgen är lätt

begripligt, om man blott jemför en öppen cylindrisk

P'pa med en konisk af samma mensur, ocli denna

ai

erigen med en läckt. Den första verkar upptill

^'d en vida större genomskärningsyta på den yttra

Stiften,

Uti

än den andra, ocli den tredje står upptill

ingen förbindelse med lufteu. Haraf följer, att

e

n konisk pipa måste ljuda svagare än en cylindrisk,

°eli en täckt pipa svagare än dessa begge.

driskaCylin-

ocli koniska pipor bibeliålla likväl vid livarljudstyrka

en ganska märklig likhet i ton med hvara

'idra, i anseemle till deras svängningsknutars nä-

5

tan lika läge. äfvemom man hos begge vid en nå-

8


— 117 —

afseende; ele former, som användas måste likväl vara

al den natur all de gy»n» bildandet af blott eti

svängtrngsknut, emedan i annat lall pipan icke kan

intoiici'n gri iid'onen. Med alstcde på dessa vilkof

finnas lör en pipa följ,i> de olika former.

1.) {'¡¡¡i drj


— 107 —

del att modifiera ljudits styrka, men vid förökandet

styrka, inträder bland ö frige omständigheter

äiven on ny klangfärg. Orsaken dertill li ger

"ti den redan flera gång-r förut omnämnde omständigheten.

att. om vi I ring» lufttillgang e" p : p ; » an-

8'fver sin grundlön IHHII vidare uppblandning. den-

•*iinna småningom vid ett ökndt fufndinödc låter

höra oktaven «-lier qviotcn lirarigenom pipui utbryter

sin ursprnngligaie »nilda «c b dunkla ton mot

c 'i stark och skarp,

Upp kamin ens ivflytande pä klangfärgen.

§. 70 En liten «¡»[»skärning (mun), d. v. s. cn

n, hvars yta blott utgör en ringa del af gtiiO'll-

•kämingsyian» har till lolj-l en skarp, om än i.cke stark

ton, som län öfvergår ljll nästa aliijuot-ton. Ju högfe

iippskärniugeii. under lorölrigt lika oni.stuiidigheter,

bldver. desto dunklare oe.1» mattare blifver toh

en. Härigenom blifver alllid nppskäriiiiigen c!t

v ernsanit medel till erhållande af en viss klangfärg,

t"en detta medel kan blott användas inom ganska

tränga gränser, emedan pipan vid lör liten uppskärning

inionerar osäkert, och vid allt lör stor, angif-

Ver en dof, skrällande ton.

Inflytandet af pipornas vidd pä klangfärgen.

7f. Pipornas vidd, genomskärniugarneS storlek

eller mensur är att anse såsom det hufvudsaUi-

S"ste lijelpmtdlet till ¿-mående af in viss klangfärg,

ty alla andra äro otillräcklig!, ilal! inctisiireu

märkligt förfelad. I allmänhet alstrar en träng

P'P» en mager och skarp ton, som först d:i ullta-

8er i fyllighet och kraft, när meusureti proportionell

«»ed de öiriga storheterna vexec. Vid användandet


- ÍOS ~

a( lör stor mensnr, bliíver tonen straf ocb hård.

Mensuren måsie således åtminstone lör öppna stämmor

förblilva inom vissa gränsor bestämda af erfarenheten,

såvida icke tonen sk.dl förlora allt för myckel

i skönhet. För täckta pipor deremot kan gränsen

något utvidgas emedan riter .SVfinr/V försök till

och med täckta pi¡>or af kiibiklorm skola gifya en

gaiiik i god ton, h v a rf öre höjden myckel väl kan vara

ni'ndre än uti andra pipor af samma slag och

tonhöjd.

Vid bedömandet af mensuren, måste alltid en

motsvarande form hos piporna förutsättas. Pipor så låta de älven finna s>'g eller lagar, livilka

här neddtiföre skola gilvas lor al!a andra pipor,

livilka, ehuru af olika tonhöjd, likväl skola halva

«ÍOJUIU klangfärg.


— w

totdtl, hvarigen om rörpipor kunna erhåll*

olika klangfärg och styrka.

§. 72. Dessa bestå uti:

fj Styrkan af killens täthet uti pipfoten;

v tungans delvisa uppslående eller kringsvängande;

särskilda slorlieier, bvilka cn tunga kan lial-

Va viil samma tonhöjd;

Kroppens form och storlek.

Sanningen af dessa uppställda satser visar sig af

Oljande undersökningar.

Vid en hög grad af hiftfÖrtätuing är tungan uöd-

5, kat| att göra allt för stora svängningar, hvarigenom

fi^nska hältiga rörelser uppstå uti den s\ångande

'"Itpelaren, liVilka halva till loljd en stark, geuoin-

^'äugaude ton. En ringa grad al lortätning verkar

deremot blott små rörelser al tungan, älvensom i

íóljd d

erutaf ganska obetydliga förtätningar och lor-

'"iiningar af luften, livilka alstra en svag ton.

Alt uppslående äfvensom kring-'eller frittsvän-

8 e nde tungo,- inärkeligt skilji sig Irån hvarandra uti

klangfärgen är ganska naturligt; ty den lorstiiäinndes

måste nödvändigt eller munstyckets beskaffenhet

hård eller smattrande, under del den andras

rent från alla bi ljud. Men emellan en helt och

'•ållet uppslående och en frilt svängande lunga nöd-

S a s nian älven uppmärksamma den, hvilken bietl

en del slår upp och hos hvilken sloi leken af

delta

uppslående likaledes angilver ett hjelpmedtl

tonens karakteriserande.

Kl

anglärgen förändrar sig vidare eller tungans

om tonhojden blilvcr lika. En större yla g»-

Ver eu fullare ton och, om lultens täthet vexer på

»»oitöa gång som ytau, äivco cu suikorej «o miatlr»


— 110 —

yta dercmot gifvcr en fin, skarp ton, ÖverhufvtiÄ

visar sig här samma fenomen ! afseende på klangiai"

gen som redan blifvit angifvet vid labialpipornas ge*

uomskärningar.

(i -nom kroppens storlek och


— m —

återkomma i alla oktaverna, men antingen efter

^'minska«) eller förstorad mållslock. Kör att na

K,| nna skilja oktav erna älvensoin de f'2 liallva toner

»'Vilka livar oel) en al de särskilila oktaverna innefrän

hv.irandra, sä liafva oktaverna, liiknadc

f b -

'' a, i c lill c o. s. v., erhållit följtnde namn, Ii vi 1 ka

,A 'V.i ufseende pä längderna af «!K öppna pipor. In¡1tonhöjd

är lika ined den, so:n utinärkes ge-

"ons c.

Da djupaste C, som mennistorösfen lönnar att

* n gifvu, frambringas af en orgpipa af 8 !o:s längd,

^'•tia kallas derlöre ett 8 fols G och hela oktaven

C uppåt S fots filer stora okuven, «medan den

^tecknas genom stora latinska hokatälrer nen ligen:

C, Cis, D, Dis, E, F, Fi.e, G, Gis. A. B. fl.

Det följande c frambringas af en öppen pipa

»f 4 lois längd. Del kallas fördenskull ett 4 fols c

hela oktaven 4 fols eller lilla oktaven, emedan

! °r dess beteckning små bokstäfver nyttjas, neml.

c, c.is, d, dis, e, f, Ii», g, gis. a, b, h.

Kastföljande C erfordrar en öppen p'pa af 2

föls längd. Det kalla» derlöre ett Q fols c och ok-

1,v . Ii

Dcrpå lölj-mile «: «rlordrar en öppen pipa af en

' uls längd. Hela oklaven hel« r en enlots eller iväfriikvn

ukiav. emedan den betecknas tued suiå bok-

'tifver orh två deröfver satta streck, såsom

c, cis, TT, «Ils, e, I, lis, g, g>», a, b, h.

På detta säit betecknas och benämnes hvarj»


derpå följande högre oktav nemligen genom små bok'

siälver oeli öfver livarje al dem alltid ett sirek me'

ra än uti näst (öregående oktav. Såsom gräl)» iÖ<

tonhöjden blifver c = antaget

Oktiven »lider stora C åsladkommes genom ef

Öppen p ; pi al 16 lots längd. Detta C kallas sålede*

elt ifi lots och oktaven Ifi lots eller contra-oktaven«

Drn betecknas med stora hokstäfver och ilerun'

der satta streek, såsom:

c. Cj*. n>. nk k. f. fk. o, c,:*. a. k. h.

Oktaven under stora C åstadkommes genom en

öppen pipa ni 3i fots längd; derlöre k»11*5 delta C

ett 32 lots C äfvensom oktaven en 32 lots. Den be'

tecknas gmom stora hokstäfver och två derunder sal'

ta streck såsom:

C. Cis D. Dic. E F F ; s O. Gis. A. R IT.

§ 74 Ehuru tonhöjden tner-i säkert kan be'

stämmas gtnoiii detta bekanta och brukliga beteck'

tiingsätt, så måste doek crkiiniint att detsamma, då

flera pipors tonhöjd måste angilvas såsom t ex vid

meiisnitulieller, är i d


— m —

I stället för C 32 fot sätter jag derföre C

5» C 16 II II II II C,

11 c 8 5» II II II C,

II c 4 » 11 II II c 1

»1 c 2 II »1 >1 II c'

II c 1 >» II II II c-

II c 6 tum II 1» II C

II c 3 J> >1 It II c'

il c ii ii II II »1 c 1

11 c 9 linier il II II c'

Vid niathematiska storheter utsätter man vanligtaldrig

exponenterna ocli coefficienterna 1 ocli 0;

bär dereuiot, livarest beteckningssättet liar en lielt

a, Hian betydelse, äro de nödvändiga, för att skilja en

l °ns allmänna namn från dess egentliga tonhöjd, ty

ex. c och d beteckna visserligen ett c och d, likaf

hvilken oktav som helst; c n deremot Utmärker

fyra fots c eller lilla c, och d 1 är detsamma som

611 tvålots d eller ettsirukna oktaven o s V.

Jag önskar dock att man icke måtte misstyda

detta beteckuingssätt, af hvilket jag här genast skall

fiöra bruk. Skulle händelsen inträfla att toner eller

pipor, elter detta beteckuingsätt, ställde i jeiufötcl

se, kunde föranleda ovisshet, så skall del liilin-

''Hs brukade användas.

Begrepp om en orgstämma.

§. 75. SamniaailulluiogcD al tu regelmäjsigt «"en-


— 114 —

k

inrerad ocli efter vart tonsystem ordnad rad af pipor

kallar man en orgstämma. En sådan stämma kan

antingen vara af samma omfång, som klaviaturen eller

ock blott gå genom några oktaver. I förra fallet

består den åtminstone af lika många pipor, som

klaviaturen bar tangenter; i det sednare deremot får

den icke bafva färre än all tangenterna ligga inom

gränsorna af deras antagne omfång.

Orgstämmorna kunna vara så beskaffade att de

gifva till hvarje tangent antingen en eller ock flera

i afsende på sin liöjd olika toner. Ea stämma af

sistnämnde slag bar för hvarje tangent 2» 3 eller flera

pipor, livilka ljuda liktidigt, cch bvilka man kallar

ett chor. Med uttrycket blandade stämmor eller

mixturer tnenar man dessa.

1 afseendc på ton, fordrar man af alla till en

stämma hörande pipor en fullkomlig likhet i klangfärg

och klangstyrka, åtminstone må en afvikelse härifrån

icke tillåtas annat än vid särdeles bevekande

omständigheter.

Om stämmornas namn och betydelse.

§. 76. Genom åtskilliga former, trängre elle?

•Vidare mensur eller i allmänhet genom de redan förut

angifne hjelpmedlen, kan man erhålla en oändlig

mängd olika slag al ljud, men hvarigenom en

temligen stor massa of namn uppkommer, hvilk»

till största delen egentligen icke äro egendomliga

för orgverket, ulan blotl skola uttrycka en likhet med

andra dem likklingande instrumenter, såsom t. eX,

violonbass, violoncello, viola, viala di gamba, trumpet,

basun, nackthorn, flaulo traverso, gemshorn os.

v., och hvartill understundom lägges bi-ord i or

att utmärka pipaus klangfärg eller form, låsora /7a»'


— 115 —

amaUle. flauto dolcc, hålflojt, spetsflöjt, rörflöjt o.

*• V. Fordom gaf man vissa orgsiämmor temligen

^"jliga namn, livilka jag icke anser nödigt att här

ln föra. Stampen och flera äldre orgbvggares egen-

5 ''itiighet hafva säkerligen haft den största andel uti

^unga stämmors construktion. Erhöllo de på något

Vis genom en förändrad form eller mensur o. s.

klangfärg, som hade likhet med något bekant ton-

'"strument så uppkallade de stämman efter detsamma.

Andra orgbyggare hafva sedermera sökt en

'yntierlig grad af fullkoinlighet uti att drifva likheten

ännu längre och föllo icke sällan derigeuom

Pä löjliga, utdömda ideer, livarom gamla tungstäm-

'tior nogsamt bära vittne. Likaledes har begäret att

Uti orgein efterhärma andra instrumenters ljud, ge-

"om för detsamma ovanliga medel, fört till manga

fel

uti stämmornas mensuralion och konstruktion,

blunda skall t. ex. hornets klang frambringas

Senonv en blandning af flöjtpipor såsom cor-

''etteu, eller genom en täckt stämma såsom

'^chlhornet, eller genom en konisk stämma såsota

Sernshomet, icke dervid förgätande de genom andra

öa mu uppkommande förändringar. Målet ernås ic-

^e af någon af dessa tre stämmor, oaktadt de såsom

0r o s Ummor äro ganska andvändbara, så vida de

konstnärligt insättas. Men kronan för alla dylika

"-'herhärmningar är dock rox angelica genom eu upps

^eudc tungstämma.

Annorlunda beskaffade äro flöjtstämmorna. Des-

® a halva

redan i afseeude pi sin struktur, ufven orn

e äro fyrsidiga, en stor likhet med de utom orgorbrukliga

flöjterna; dzt är derföre möjligt att £

efterhärma flöjttonen förvillande likt, oci;


— llt1 —

nian kan hur med fog säga, all ju större likheten är,

desto skönare är orgton.

Måuga skriltställare pasta, att orgeln är och

blif ver ett olullkomligt instrument, emedan efterhärniuingen

aldrig kan upphinna orginalet. men jag tror

mig halva sagt nog lör att omintetgöra ett sådan'

domslut. Min mening är ingen annan än att, sä

mycket soin möjligt, kunna, enligt sin ursprungliga

konstruktion, gilva hvarje stämma en så »kön och

ren ten som möjligt, och aldeles icke att genom oändamålsenliga

medel eiterjaga en förebild, hviike»

sannolikt från början blott har tjenat att till en del

beiria den lörsta förfärdigaren af en dylik stämma

Iran mödan att lör en ny stämma uppfinna ett nyt'

namn, och måhända äfven derlill att af del läuadt"

namnet kunna sluta lill den derigeuom beteckuade

stämmans klangfärg.

Stämmornas skiljaktighet i anseende till

deras fot toner.

§. ?7. Såväl de enkla som de blandade stämmorna

kunna halva lika fotton. Man betecknar genom

detta uttryck den relativa tonhöjden, jenifprel'

sevis med menuiskorösten eller våra brukliga klaverinstrumenter

och företrädesvis i afseende pä det stora

C„. limedan nu C uti en orgstäuima bar, tcmligen

noga räkuadl 8 tot efter gammalt frausyskt måu>

i händelse det i tonhöjd skall vara lika med det läg-

Ma C som menniskorosten kan frambringa, så betecknas

denna tonhöjd med 8 fots lon. Efter denna

jiormal-lonhojd kan inan finna alla andra stämmor 1

fottoner genom jemförelse med de öppna piplängdeF

livilka höra till tangenten C„. Eu stamma t. ex., soifl

på tangenten c angifver tonhöjden c och såjefjt*


— 117 —

klingar en oktav högre än ett vanligt tangentinstrutaent,

behöfver för tangenten C) en öppen pipa af

^ fots längd; derföre säger ni an alt hon har 4 fots

l °U. En stämma, som på tangenten har tonhöjden

K' måste för tangenten Cå hafva en pipa af 8 X J

^ fots längd. Den gifver således '2 1 fots ton,

l 'ller, för att vid dessa benämningar kunna undvika

tråkdelarne, 3 fots lon. Erhåller man för tangenten

c ' tonen c°, så har stämman 16 fots ton.

Det är likgiltigt oui en pipa af ifrågavarande

Äl äuima, fivilken har den genom fottonen betecknade

^ngden hörer till tangenten C eller om öfrer.ivfv

"d stämman för C,, liar en pipa. Om t. cx. den

största pipan uti någon stämma liar 4 fots längd och

är täckt samt börjar vid tangenten c° och således

'eke har någon pipa uti stora oktaven så har den

likväl 8 fots ton ty den gifver på tangenten c u tonen

O.

Angående en blandad stämma (mixtur) måste

fotton bestämmas eller sammanträffandet al hela chofets

svängningar. Om t. ex. till tangenten c höra

'te pipor, 1)vilka angifva tonerna g-, c', e 3 , sa är

deras förhållande 3 : 4 : 5. ivlen under del all

Svänger tre, c fyra och e 3 lem gånger, svänger c 1

klon en gang; ty c 1 : g J = i i 3, c 6 : c 1 = 1:4

afvensom c 1 : e 3 = 1 : 5, Häral är klart alt dessa

tre pipor förstärka eller frambringa tonen c , och

således halva 8 lots ton, ehuru ingen rad al pipor

v exer till 8 fots längd, om stämman lortsäites till Cj"

Hj verxifft «/' oä-fftfrtMiittoi'««*

.1. Lubialstämmor.

I. 0 r it n d s t ä ni w o r,

78. a) Stämmor «/' cylindrisk eller prismattsk


— 118 —

förin, hvilka hafva hr ni mensur rcii myvkm ¡ufttilli/ånj.

Dessi måste oslridigt ibland brukliga stämmo'

halva den största tonstyrka; derföre kallas de älve»

•j.rinvipalstiimmor och förliirdigas med större kostnad

.•ii alla andra. De Största al dessa stämmor*

hvilka manualerna inuehälla och hvilka äro af rent

blankt peleradl tenn, stfi vanligen i prospektet. I£f-

«•e-r dennas storlek bedömer man hela orffverkets*

Man kallar derföre en orgel "ett sextonfots verk"

om den största manualprincipalstämman har 16 fot j

ton, ett 8 lots verk om principalen har 8 fots ton

o s v. De mindre till samma manual hörande principalstänunorna

kallar naait med afseende pä den

flors t a principalens lotton oktaver, hvilka återigen

skiljas fran hvarandra genom deras fotlon, så att om

den i prospekt stående prineipalslämman har 16 lots

ton, inäsle den första oktaven hafva 8 lots, den an*

dra i fots och den tredje 2 lots lon.

Principolstiimmorna utföras i ett tonomfång af

i) oktaver; det ur derföre företrädesvis dessa stämmor,

om hvilka jag förut sagt att de al åtskilliga

orsaker livarken kunna helt och hållet alla göras af

trä eller al tenn, utan att man i de flesta fall förde

lägre oktaverna måste använda trä och alltid tenn

eller någon annan metall lör de högre. Dylika prin-

«•ipal-träpipors genomskärning måste antingen halva

1orm af en «jvadrat eller af någon annan figur, soiu

liknar denna, men vid lika tonhöjd måste alltid ytan

al trädpipaus genomskärning vara lika med ytan a*

aennpipans.

Alla p< dal-principalstämmorna vid storleken af

32-, Vö aeti ö lois ton göras vanligtvis al trä, me»


— 119 —

Manual-principalens merendels af tenn. Endast dä

de skulle komma alt sta inuti orgverket användes understundom

trä till alla. De erhålla då älvenledes

^et allmänna namnet öppna flöjter; men hvilket e-

Sentli^en tillkommer alla öppna labialpipor. Jag

'kall derlöre här kalla dem principalflöjler.

Ett klavers priucipalstämmor böra egentligen

l ' r hålla samma mensur: men om orgeln skall halva

f) .

''era manualer, så blilva bi-manualens principalsläm-

'"or trängre mensurerade än de, hvilka höra till huf-

v udmanualen, emedan man hos de sednare allticJ

'°rdrar en större styrka och lyllighet i lon äu af du

föregående.

§. 79. b) Stämmor af cylindrisk eller prisma-

'is/; form hofva träng mensur och mycken lufttillgång

* l »nt gifva derföre en skarp, tunn och hvass ton.

Alla hit hörande stämmor äro i sjellva verket

' c ke vidare än trångt mensurerade principal-stämmor,

hvilka jag här lör korthetens skull kallar ga -ntämmor

emedan riola di gamJta bland dessa äc

den mest bakania. Till denna klass höra följande:

1. Violin-principal. En stämma al trängre men-

! "r än de vanliga principalerna. Dess ton är skerp

°eh stark men har ringa fyllighel. N auligen står

den pä en af bi-manualerna och kan med lördel

ü )'tl-jas lill utlörande al choralmelodier.

2, Viola di gamla. E11 manualstämma, som fiitöes

uti nästan hvarje orgel Hon gifver vanligtvis

ttl skärande, skarp lon, men kan understundom ät-

^eu intoneras svagt och erhåller då en lägre upps

' i 'irning. Emedan alla trångt mensurerade stämmor

pionera svårare och lält slå öfver i oktaven, så er-

^llergambaslämmofua uuderstundoiu sä kalladtskag


— 120 -

Hon bibehåller likväl ej i detta fall den rena och

sköna ton som när hon intoueras ulan skägg. Den'

na stämma är väl passande för långsamma med ligalurcr

geuomväida satset' äfvensom till exequerandet

af en melodie, när accompagnementet spela*

svagt pä en bi-n anual. 1 anseende till hennes klangfärg

borde hela denna stämma göras af metall. 3\le»

dryga omkostnader nödga orgbyggaren att göra hela

stora oktaven äfvensom understundom den lilla af

trä. Man finner henne vanligtvis uti 8 fots lon, meP

sällan uti 16 eller 4 fots. Såsom 4 fots stämma gör

den efter min tanke en oangenäm effekt. Såsom i6

lots ton användes den blott lör pedalen och heter

då violonhass såsom li fots och af trä Violoncello-

Begge dessa stämmor såsom pedalstämmor blifva rikhgen

försedde med väder, hvarigenom deras lon blil'

ver skarp och genomträngande.

3. Sclnuitzcr/löjt, schveitttrpipa och såsom pedal'

stämma: schreitzcrflöjtbass. Denna stämmas ton skal'

likna skarpt anblasen flöjt, hvarföre dess mensur

måste vara trång, vanligtvis trängre 'än gatnbans

och dess ton fin och skarp Den användes blott

tili 8 fots ton och göres alltid af metall. Dess toi>

passar väl till choraler, förspel och irios.

4. Vagara. Denna stämmas mensur är trängre

än den föregående och dess lon är skarp och hvasi.

Dess mest passande lillverkuiugsämne är lenu.

5. Harmonika. Denna stämma iann jag först •

i Frankfurts Pauls-orgel. Den är af tia, ganska trång»

mensur; rad, med myckel litet luftlillflöde och ei>

ganska skarp ton.

ö. t\ajeolet, vanligtvis 2 foiston af metall. To-


- 121 -

l e

' 'i är spetsig ocli skarp hvariöre man ej kan göra

tycket bruk af denna stämma.

§. 60. c). Stämmor af cylindrisk eller prismatill,:

form, hvilka hafva ringa lufttillgång samt gifca

tn

mild fHijtU»u

1. Flatito trarerso, en efterliärmning af vår van-

's* ilöjt, hvariöre äfven dess mensur är trång och

t"porna uti de högre oktaverna blåsa öiver, d. v. s.

1 stället för grundton låta höra oktaven. Den till-

V(; rkas af päronträd och göres fyrsidig, men ännu

bittre rund samt erhåller i stället för förslaget (bac-

^n) en så kallad groda, genoni hvilken luften fö-

1


— 122' —

•j. 8j. d) Stämmor, halkas former uro coniska

eller pyramidiska.

1. Spetsflöjt, spindclflöjt, flach flöjt, liar vid labium

samma vidd som principalpiporna, men upptill

icke mer än \ af denna vidd. Tonen liknar en svag

betäckt principalton, som ganska väl passar till BCcompagntment.

Såsom solostämma bar den föga be"

bag. Dess tonstorlek är S och 4 lots ton. Flachflöjten

göres af åtskilliga orgbyggare något vidare

upptill än spetsflöjten, hvarigenom tonen vinner både

i styrka och klarhet.

2. Viola bör angilva en mild jemu ton; derföre

måste den vid labium mensureras ungelär son»

t \olu di gamla samt Iiafva ett måttligt lufttillllöde,

3. Gemshorn. En ganska bekant stämma, som

är trängre mensurerad än spetsflöjten. Dess tonstorlek

är 8 och 4 fots ton och dess tillverkningsänuic

måste vara metall. Tillsammans med en gedakt eller

med hålflöjten frambringar den en ganska angenäm

verkan. Den skall älven lörekomma uudef

namn al koppelflöjt.

4. Suliciunal, videpipa. En slämma af fin uthål >

lande ton med trång nieiisur och ringa lufttillflöde'

Hon kan tjeoa till echo för trångt mensurerade och

starkt intonerade stämmor, emedan den ungefärligen

har dessas Klanglärg, ehuru icke deras styrka. Dess

tonstorlek är 8 fots ton, men sällan 4 fots. De«*

mest passande tillverkningsämne är tenn.

§ 82- e) Täckta stämmor med hög uppskär

n ing.

Dessa hafva alla cylindrisk eller prismatisk forrtf

och äro of van lufttätt till slutne medelst en hatt eller

spänt,


— i;>3 —

fJedakt är det allmänna namnet för sådana stämmor,

hvilka blott låta böra grundtODen. De erhålla

allt efter deras iotton, mensur ocb klaDgsiyrka

Mjaude namn.

1. Starkgedakt är en temligen mensurerad stämda

med ymnig lufttillgång samt hög uppskärning ooh

s °m gifver en fyllig, oklar ton. Denna stämma är

a U anse såsom en bland de bästa hjelp- och fy 11 —

^adsstämmor. Dess storlek är 8 fots lon ocil dess

Manliga tillverkniugsämne trä.

2. l.ieblichgedacht. En trångt mensurerad stämda

med hög uppskärning och riDga luftlillflöde. Hon

8'ivcr eti svag angenäm lon, men af obetydlig fyllig—

bet. Tillverkningsämnet är trä och dess tonstorlek

"f 8 fots ton.

3. Kleingedacht, skiljer sig från d« begge före-

Säende stämmorna endast genom tonslorleken, hvil-

^en här är 4 fots ton. Dess mest passande tillverk-

''ingsämnc är metall, emedan i de öfre oktaverna piporna

blifva ganska ¿må samt iå beskaflade träpipor

kättare blifva ostämde än lennpipor.

4. Untersatz är en vid t mensurerad pedalstäm-

^a i 32 fots ton.

5. Subbas en dylik pedalstämma i 16 fots ton.

6. Bourdon (borduua). En manualstämma a£

'emligen vid mensur, som gifver en full, oklar och

^»ande ton. Dess storlek är 16 fots ton.

§« 83. Täckta stämmor, hvilka låta höra

grundtoner, tillsammans med duodc~

c i m a n.

1. Qrintadena. Denna stämma bar ganska trång

Censur och lägre uppskärning än andra gedachter

mycket lufttiflöele. De« ten är ik


— m —

och sträf. Hon kan likväl intoneras med ringa l»' 1 '

tillflöde, hvarigenom tonen vinner något i behag,

liurn den naturligtvis förlorar i styrka. Man li"'

ner henne till ölverflöd i 16 och 8 fots ton. Såson'

16 fots manualstämma är hon en god hjelpstämnia!

såsom 8 lots ton har hon föga värde. Dess klang'

färg erfordrar metall åtminstone frän C„

2. Nachthorn. En vidt mensucerad stämma al

4 fots lon med måttligt lufttillflöde och låg upp'

skärning, hvarigenom valdhornet må kunna efterhärmas.

Rörflöjterna kunna anses såsom ett särskildt slag'

De förfärdigas vanligtvis af metall uti 16. 8 och ^

fots ton med vid meusur, samt hafva i spanten et'

hål, hvarigenom den svängande luftpelaren står •

förbindelse med den yttre luften, och närma sig

derigenom de öppna piporna i hänseende til'

klangfärgen; ty tonen är något klarare än hos helt

och hållet täckta pipor. I de lägre oktaverna unge'

färligen från c" och nedåt borras icke några håh

hvarigenom rörflöjten öfvergår till en vanlig gedackt'

Den är en ganska god fyllnadsstämm*.

II. Q vint- ock t er z stäm mor.

§. 84. Det är dessa hjelpstämmor, livilka fÖrskafla

orgtonen icke blott lyllighïi och styrka, uta»

äfven, om stora giundstämmor äro förhanden, tydlighet.

Enligt deras bestämmelse fördraga de inge»

skarp intonation utan tveriom alltid vid mensur och

måttligt lufttillflöde. Deras lonslorlek beror på grundstämmornas,

livilka de skola understödja, Till en

principal af 16 fots tou kan en cjvint af 5 i fots to»

(efter förhållandet 3:1= 16 : 5}) och en ter» af

¿I fots ton (efter förhållandet 5:1= 16 : 3',) siif


men till en 8 fots principal böra de begge hjelp-

S| ämmorna disponeras uti 2; och lj fottons storlek,

lill öppna grundstämmor kunna öppna, haift eller

''elt och hållet täckta hjelpstämmor auvändas, men

'«ckta grundstämmor kunna blott förenas med läckta

''¡elpstämmör. Hjelpstämmorna erhålla eller sin struktur

särskilda namn såsom yedac/itqviut, geda •htlerz,

f l>vis(jviiil, rörqvint, nasard, gemshornsqv-int, grossnas-

Sal , o. s. v. De stora göras samtlige af trä, de små

deremot al metall.

111. Blundade stämmor (mixturer).

§. cb5. En blandad stämma har liera pipor lör

''Varje tangent. Desammas antal betecknas genom

^i-orden "facil" eller "chor". Mixtur 3 fach betyder

således, alt till hvarje tangent hörer 3 mixturpi-

Por. Vanligtvis angifves äfven längden at den siörpipan

uti «let til! C0 hörande choret; om derfö-

1,(2 cymbel angifves till 1 (ot 3 iacb, så betyder det

at t cymbelns största pipa har 1 lots längd och 3

P'por anljuda till hvarje tangent. Här betecknar

s aledes bi-ordet 1 lot icke den blandade stämmans

'°Uon; ty låt t. ex. cymbeln vara sammansatt al oktaver

och rrvinter, så äro de 3 till Cu hörande pipornas

tonhöjder c- g- c 3 och deras proporiiona]ld

' 2, 3 och 4. Al dessa tal är lätt att finna, att de

^ nämnde cymbtlpiporuas grundton är c 1 , emedan c 1

Sör en svängning uuder det att c J gör 2, g s tre och

c ' fyra svängningar, och att således cymbeln for G,

'' ar 2 fots ton. Vore cymbelns största pipa lj fot

' ;in g, så skulle man genom ett dylikt förfarande finatt

det till CQ hörande choret hade 4 lots ton.

Hvarje blandad stämma är att anse såsom en

Mening af flera hjelpstämmor, hvilka blott skola


— 126 —

Indraga till or»tonens f_>llighet, stvrka och tydlig'

!iet. Ett dylikt sammanfattande at flera hjelpstäm'

mor uti en, förenklar orgelns construktion, företrä'


- J2T -

De blandade stämmmorna igenfinnas under fö?-

¡"'idc namn:

§. 8G. 1. Cornetl är en al de förnämligaste slumklorna

af delta slag, emedan bon repeterar och der-

We kau hafva en regelmässigare sammansättning ät»

de flesta andra mixturer. Mensuren är alltid vidare

"1 priucipalmensur och dess tonstorlek vanligtvis

® lots ton, men sällan 4 eller 16 lots. Man finner

denna stämma oftare i manualen än i pedalen. I

'"Seende till dess i basoktaverna nödvändigt storal^por

och dess vida mensur, hvartill mycket utrymde

och mvcken lufttilliiån erfordras, har den van-

. w J O '

'gtvis icke hela klaviaturens omfång, ulan börjar

' ;: >rst på tangenten c' eller g 0 . I detta fall inträffar

Ctl liten ojemnhet i tonen, desto märkligare ju mindre

cornetten användes till accompagnement för små

5li »mmor eller mixturer. Derföre kan det vara nn—

d a målsenligt att låta densammas minsta rader börja

smäningo-m insätta större, så att den först ungefärligen

vid tangenten c 1 blifver fullständig. Cor-

''eitens sammansättning är efter de i §. 60 uppställde

7

l:sta 2'dra 3dje 4:de 5te

C" c° g" c 1

e'

» c» . . . . c° c 1

g 1 c- e 2

'» c' . . . . c' c 1

S' c' e 1

»> c> . . . . c' c 1

g' c 4

" c

e'

1 . . . . c' c« g 4 c 1

e 5

Den fullständiga cornetten är således 5 fach.

*ove den blott 4 fach, så blefve den första och vid

^ fach både den första och andra raden borta. Dess

klang(arg är^köuast, när de ensamme piporna intone-

1-85

måttligt starkt, fullt och sjungande. Denna stata-


— 128 —

nia är helt och hållet passande till utförande af c»

framför de andra stämmorna framträdande melodi}

men gifver äfven styrka och fyllighet åt ett fullt verk-

2 Stsqui allt ra är en blandad stämma, som

består af två pipor, hvarutaf den lägre ensamt gifver

2J lots ton och den höj,re fots lon. De begge

tonernas förhållande är i hela tal 3 5, nemligen

en stor sext, hvaraf följer att begge piporna vid samljudandet

frambringa eller förstärka tonen C0 och

att de således hafva 8 fots lon Mensuren måste vara

vid, samt tonen full och utan skärpa, Den repeterar

ej

3. Ra-.schqvint, videpipa, består af två pipor,

hvilka livar för sig hafva 2 och 2?r fots ton. De

bilda en qvartintervall och deras förhållande är derföre

i hela tal 3 : 4. Genom deras svängningars

samverkan förstärkes äfven 8 fots tonen. Denna

blandade stämmas namn passar icke väl. Man skulle

kunna kalla den i afseende på de begge pipornas

förhållande helt kort för qvart.

4. Tcrtian. En sällan brukad stämma, som beslår

af en terz al i® fots ton samt af en qvint af

•j. 1 , fots ton. Den tjenar liksom föregående till förstärkande

af 8 fots tonen.

Anmärkning Den, som icke efter den i §. f>0

gifna lilla tabellen säkert kan finua den fots ton, till

livars förstärkning någon blandad stämma skall t juna,

kan uträkna densamma genom Regula de Tri,

men livarvid, såsom bekant är, svängningsforhållanderna

måste blifva omvända. T. ex terlian består af

en terz och en närmast' högre qvint och gifver således

ensamt intervallen lilla terz* n för C, nemligen

c och g'. Begge tonerna förhålla sig såsom 5 : ö-


— 129 —

Emedan nu terzen till tangenten Cö liar iï

längd, sâ erhåller maa

i : 5 = lj : 8."

Sa

at&tna

resultat visar sig med qvintlängdcn uti

1:6= 1J : 8.

^ledord uttryckt heter den sista proportionen: Så-

5

0ta grundtonens svängningar förhålla mig till qvinlei)

s, sa förhåller sig qviutens längd till grundtons

längd.

5. Scharfjf. En mixtur, som erhåller principalcensur

och skarp intonation. Dessa stämmor iinman

af olika sammansättning. Men i alla händer

skola de innehålla en terz.

li5

sammansättning vara:

Derefter kau dc-

lör C, g' c ! e J g 2 c s

„ c® .... c 2 g' c s e' g*

„ c' . • . . g 3 c 3 g' c 4 e*

„ c 5 .... c» g' c 4 e 4 g*

„ c» .... g" c 4 e 4 g 4 c"

6. Cymhel erhåller vid mensur och blott små

tfpor. När denna stämma, såsom vanligtvis plägar

s

ke, ställes tillsammans med ScharfF eller någon mixlup

, så kan hon till undvikande af för många qvinler

och terzer blott bestå af oktaver. I detta fall är

^ûûes sammansättning pä tangenten C0

c', c' och c 4 eller 1', \ och £ fot.

s «nt repeterar i denna storlek alla högre c.

Om cymbeln skall innehålla eu qviut, då är

ta Qimaasälluiugen:

för C0 .... c 1 g' c'

„ c° . . . . c 2 s : c'

„ c 1 • « « • c 5 g 1 c 4

i, e 1 . . . , c» g s c 4 .


— 130 —

Den sista blandningen går ända till i 7 .

7. Mixtur är den brukligaste af blandade stiiffl'

mor. Man finner benne nästan uti alla orgvcfk

Hon består vanligtvis af qvinter och oktaver, bar 3

till 6 rader och börjar efter hvarjc oktav med eö

EJ större rad, hvarcmol en mindre upphör. Bland'

»ingen måste vara sa inrättad, att de högsta tonei"

nas pipor icke blifva allt för små; tvä fots ton ka"

härtill tjena såsom matt; ty mindre pipor, dä okt»'

ven bar 2 fot uti de högsta tonerna, äro icke lätt'

att intonera och stämma. Enligt dessa vilkor kuuna

mixturerna halva följande sammansättning:

till tangenten C0 tonerna g° c* g' c 1 g' c J

» „ c° „ c' g« c 5 g 1 c' g*

„ „ C „ g' c 1 g' c» g' c*

„ „ c» „ c 1 g' c» g' c 4 fr*

„ „ c» „ . . g- c' g" c« g 4 c s

Skall mixturen vara 5 fach, uteslutes den stof'

sta raden och vid 4 fach de tvä största raderna

Ä v.

Mixturens repetéri.ng, eller ännu bättffe, de lag"

re vadernas insättande, har man, såsom i föregående

blandade stämmor, antagit ske från c-tangenten. M c °

i falÎ orgeln skall erhålla mer än en blandad, stämma,

eller om jemte mixturen en cyrabel skall ställas,

då är det bättre att låta mixturens, lägre radef

inträda på /¡¿-tangenten, 1 detta .fall är samma»*

sättningen:

För C0 . . . . g° c* g 1 V g' e*

» Eis„ . . . . fis» ois' fis' eis 1 fis» eis 1

,, fis" . i . .eis 1 fis 1 - eis 1 fis' eis 3 fis*

„ fis' ... . fis' eis' fis» eis» fis 5 eis 1

„ fis» • , , , eis 2 fis* eis' fis' eis« fis»


— 142 -

B. Tung 11 ammor.

Tungstämpior äro alltid grundstämmor; derföre

¡'"»na de blott skiljas i afseeude på klangstyrka ocli

^Dgiärg.

§'87. a) Tungstämmor med coniska kroppar,

*törgrundyta upptill och mycket lufttill

flöde.

1. Basun. En bekant pedalstämma af 32 och

fots •tou; den förses efter storleken af orgvädrets

Het med en så stark tunga, att densammas excur-

!l °ler (svängningsvidder) äro tillräckligt stora för ålandet

af -en kraftig ton. Ljudstyckena eller ljud-

^ren (kropparne) äro omvända käglor eller pyramiör

och hafva upptill sin största mensur. Deras

a °gd uppgår vanligtvis till J af öppna pipors längd,

'öivelcn göres vanligtvis icke större än som är nöd-

VilQ digt för muustycket. Fordom gjordes de blott

Vlåendei men det är sannolikt alt fritt svängande

lll "§or småninsom erhålla företrädet framiör de fö-

SHende i anseende till deras sköna ton. En basun

j^ed svängande tunga kan hafva något kortare

' u drör än ofvan angifne. Det är tillräckligt, om de

a h'a halfva längden af öppna pipor med *amm*

2. Trumpeten är fullkomligt lika med basun.

3. Oboe erhåller blott mindre tungor cck gifver

Sö ...

bagare ton an trumpeten.

^ 88. b) Tung stämmor, hvilkas ljudrör aro

formade på annat sätt•

Ejlika tuDgstämmor« tou är alltid na^ot oklar


— 132 -

emedan den ivängSnde luftens gång genom IjudrÖrc 0

är försvårad.

t. Fagotto, utiöres vanligtvis i 16 och 8

ton. Ljudrören bestå af tvenne i de större ändafP'

hoplödda käglor, ai livilka den undre är längre

den öfre.

2. Vox humana iitförer blott i 8 fots ton. D c5 '

ljudrör består af en cylindrisk kropp, vid hvars ne^'

re del en kort kägla är fastlödd. Orgbyggaren S''"

Ver för öfrigt åt ljudrören äfven andra former.

§. 89. c) Tungstämmor utan eller med b^'

korta ljudrör. På detta sätt kunna blott tungstaö 1 '

mor med fritt svängande tungor blifva utförde,

uppslående skulle blott gifva en olidlig, knarrad

ton. En dylik stämmas ton är svag och späd. ^

lörekomma under namnen physharmonika och iroli" 1 '

Många orgbyggare anbringa äfven sådana Sti ,ul '

mor såsom särskilda instrumenter och försedda C'

en liten resonans på något ställe i orgeln, livar';' 1

en förbindelse med desamma och trakturen ärm^l

lig, men hvarvid för det mesta det felet begås alt J 1,

icke blifva inrättade till stämning. Då nu labi^'

pipverket förändrar tonhöjden efter värmegraden,

tungorna föga äro underkastade denna temperatu 1 '

vexling, sä stämma äfven sådana aeoliner med ¿f

öfriga pipverket blott vid samma värmegrad, Y 1

livilken de blefvo stämda,

Ç rund er, af hvilkaalla vid orgpipoma fö fi>

kommande storheter äro beroende.

De storheter, till hvilkaa bestämmande följa" 1 '"

grunder uppställas äro; luftniassau, myuningen, opp


— 133 —

'tärningen (mun), labialpipornas längder och tvärskärningar,

lungorna, kropparn« och tungpipornas

fötter.

§. 90- Alla dessa storheter hafva hitintills mer

®ller mindre berott af tillfälligheter och hvarje orgbjggare

har försökt att bestämma desamma efter eget

godtycke; men ehuru i detta fall öfvade praktici kunna

närma sig sanningen, blifva de likväl vid valet

af medel städse ovissa om det rätta eller orätta. Ehuru

det icke här är ändamålet att visa huru en

orgel i alla dess delar skall ooostrueras för att undvika

märkbara fel, emedan del är orgbyggarens ensak

alt med aiseende å alla förhanden varande omständigheter

välja en ändamålsenlig väg för att vinna

ett lyckligt resultat, så tror jag det dock vara

nödvändigt att för mina läsare angijva de hjelptnedel,

hvilkas användande icke blott skyddar orgbyggaren

från misstag, utan äfveit så tillvida försäkrar

honom om orgverkets lyckande som det i allmänhet

kan ske genom användandet af naturlagar på praktiska

frågor.

Om den luftmassa, hvilktn inom viss tid

måste tillföras piporna.

§. 91. Kännedomen om storleken af den luftmassa,

som piporna behöiva inom en gifven tid för

alt ernå en viss klangstyrka, liörcr till det viktigaste

> hela orgbjggarkonsten; ty blott med densammas

tillhjelp kan man bestämma storheterna af alla orgelens

vidder, genom hvilka denna luftmassa tillföres

piporna. Att denna kännedom så länge fattade»

1 orgbyggeriet är egentliga orsaken till de mång«


— 134 -

©rinsjuka och, i hänseende till stämmornasIrka intoiiation

genom alla oktaverna, felaktigt construerads

orgverk.

Allmänna hänvisnin gar öfver luftmassans

storhet.

§ 92- 'Principal- och gambstämmor samt i allmän

hel de, hvi-Ika genom tonens styrka och skärpa

skola utmärka sig framför andra stämmor, erhålla

iifven det i Äfseende på deras mensur starkaste lufttillflöuet.

Men lufttillflödets storlek kan för sådana

stämmor äfveu vid lika mtnsur vara olika. Dessa ciiklieter

äro beroeude al>

1:mo b-yrfittns siorlek.

Vid allt för stort lufttillflöde kuuna b.varkeo

principal- eller andra dylika slämmor halva den angenäma

lon, soin vid måttligt lulllillflöde och lämplig

.^ntouation är dem egen. Deras auljudande blifver

mycket mer eller förhållandet af lulimassans

«torlek hårdt och skarpt, samt är ofta ledsagadl af

ett -oangenämt kväsande. Dylika olullkomligheter hos

&onen äro isynnerhet märkbara i små, men försvinna

i stora, ljudet gyusamma kyrkor, emedau uli massan

al fram- och återströmmaude luftvågor det materiella

eller störande bi-ljud, som ledsagar tonen vid

dess början småningom tå försvinner, att blott sådana

regelmässiga svängningar blifva öfriga, som ega

cle från piporna utgående ljudvågornas hastighet och

intensilet. Häraf är klart, att man vid bestämmandet

af luftmassans storlek mäste haf-Va afseende på

kartans byggnadssätt och storlek,


— i3r, —

2:do af orgelns storlek % förhållande till

kyrka n.

Om uti en stor kyrka, uti livilken en mot dess

s 'Orlek svarande menniskomassa infinner sig.enpro-

Portionerligt liten orgel bygges, så måste intonatio-

^en ocli således älven lufttillflödet vara mycket starkare

än vid motsatt fall, eller om uti en liten kyrka

ett med många stämmor försedt orgverk blifver

Vggdt. Det är således förbållandet mellan men-

Mskomassan och kyrkan å ena, samt orgelns störst

å andra sidan, hvarpå man måste hafva afseen-'

vid lultmassans bestämmande.

3:lto af orgelns storlek i af seende pd det

anslag (touche), densamma skall hafva.

Hittills är icke någon traktur uppfunnen, med

^'ars tillhjelp tryckningen af den förtätade luften pä

^stilen skulle kunna göras oskadlig för fingrar oal*

'otter. Denna tryckning eller snarare motståndet pf

^titilen vid tangentens nedtryckning blifver alltid

Märkbarare ju flera stämmor orgverket har, ocli ja

s lörre lustmassan är, som piporna inom en viss tid

^brukar. Om nu ett orgverk skall erhålla ovanligt

Mänga och framför allt stora siämmor, så får icke

^'tillflödet vara för starkt, om anslaget icke skali

Mrfva för tungt. Redan vid orgverk af måttlig stormåste

af samma orsaker vädret sparsamt använåtminstone

lör mannualstämtuorua. Man måste

hiedes vid orgverk af betydligare storlek hafva alende

på anslaget vid luftmassans bestämmande.

4:to af pipverkets beskaffenhet.

Dat finnes änuu Imånga orgbyggare, hvilka är©


— J 36 —

vana att alhyfla piporna, särdeles de utaf tenn, allt

lör inyckeu Dylika pipverk lida icke starkare lufttillflöde;

ty ju starkare detta är, ju häftigare är lultskakningeu

och desto större måste äfven pipans mot"

stånd vara. Arbetar således orgbyggaren alltför er

gennyttigt eller hindrar honom till och med för stof

sparsamhet å egarens sida att göra ett pålitligt pipverk,

så kan icke någon stark och kraftig ton erhållas.

Luhtillflödets storlek är således älven beroende

of pipvaggarnes styrka.

5:to af deras önskan, hvilka ¡åta bygga

orgverk.

Många församlingar eltersträfva ntt erhålla cö

orgel med stark ton, passande för högtidsdagar; andra

åter föredraga en mild, angenäm ton. Dylika

önskningar måste man billigtvis söka att gå till mötes,

så vida de icke leda till felaktig konstruktion

och ligga utom gränsorna af det möjliga.

Af dessa allmänna uppgifter kan man lätt se alt

luftmassorna för vissa pipor icke äro underkastade

någon absolut bestämning, utan variera efter omständigheterna.

Men om för någon pipa luftmassan är gifvettt

sä äro äfven luftmassorna för alla öfriga pipor inom

samn%a stämma bestämde; ty den likhet som är nöd"

vändig emellan hvarje stämmas tonkarakter lordrar

ett sådant af- och tilltagande i luftmassan, som rnotavarar

de olika pipors storheter, hvilka bilda en stämma.

Hvarje ensam pipa måste således erhålla ett

sådant tillflöde, hvilket till dess storlek har sam® 8

förhållande, som eger rum emellan den gifna pipan


— 137 -

hennes luftlillflöde. RIan måste derföre framför

söka att göra tvenne omständigheter klara lör

nemligen;

1) måste det vara bekant, hvilken storlek af luft- %

tillflöde, som måste gifvas en pipa (pr att hennes

klang skall erhållq den grad af styrka

och skärpa, som åstundas.

2) Derpå måste de lagar vara bekanta, efter hvilka

lulttillflödets storlek måste föriindra sig

för de öfriga piporne inom samma siän ma,

om alla skola nnljuda med lika styrka och

skärpa.

livad den första fordran angår, så är redan af

'öpegående bekant, på hvad sätt pipverkets lultåt-

Säog i allmänhet kan finnas. Uti närvarande lall

ap förfarandet följande.

§ 93« Uti en väl intonerad orgel utväljer man

^ur en stämma, hvars lufttillflude skall bestämmas,

tn pipa, som företrädesvis anljuder väl. Denna pi-

P a uttages försigtigt och hålet i pipstocken tijlstopi

l >a s med en kork; om det är en stor pipa, så inskjuts

blott ett stycke papper uuder foten, så att lugen

ll 't kau inträuga. Uerefter nedtrvckes den tillhö-

»

I , a "de tangenten, bälgen nedtrampas och väderlörlu-

5lc 'i sökes på redan yngilvet sätt, hvarpå hålet åter

jPpnas, pipan insattes och bälgen ånyo trpmpas.

r an den funna väderåtgången på en sekund dragés

en förut funna förlusten, och resten angifver pipans

">'of för samma lid Försöket måste likväl uppreds

liera gånger. Om resultatet skall blitva correct'

«»åste icke blott bälgens innehåll vara noga be-

J"" 11 » utan man måste med noggranbet iakttaga de 1

" 0r sta och sista momentet al heunes rörelse, förme-


— 13$ —

delst tv a liaílar, h vilka antyda dessa ögonblick geno^

anslag på ell stift.

§. 94 För att lära känna de lagar, efter hv''"

kn luftmassornas storheter måste förändras för

till en stämma höraude piporna, är det iörst aO¿'

väudi:;t att vela förhållandet emellan en gifven lab''

alpipas storheter och henues luftmassa.

Men \id närmare betraktande inser man lätt» 1 '

längd, vidd och uppskärningsyla måste hafva inflf

lande på en gil ven pipas lultmassa; ty ändrar n)'"

blott en pipas längd under det att alla andra siof

heter blilva lika, så måste älven luftmassan för;i"'

dras; nemligen: förökas, i fall pipans längd aftag cf '

och förmjnkas, om pipans längd i;,.:


— 139 —

C Va

' nnämndc storheter hliivcr umbärlig vid luftmasbestämmande,

nemligen antingen genomskärnineller

uppskärningsn.

j. §• 95. Första regeln. Om uti pipor af lika

, lln gd, men olika vidd luftpelarne skola svänga med

intensitet, så måste de särskilda luftmassorna föra

Ua sig såsom ytorna af deras genomskärningar el-

Ct

såsom qvadraterna på deras diametrar.

§. 96- -indra regeln. Sådana pipors luftmassor,

hvilka innehållet af genomskärningsytorna är lia

> toen hvilkas längder äro olika, måste vid lika in-

* e °sitet af svängningarne förhålla sig omvändt såsom

^adratrötterna ntur längderna.

Af båda dessa reglor följer:

Om luftpelarne uti ivenne pipor af olika vidd

längd skola svänga med lika kraft, så måste deias

luftmassor förhålla sig såsom deras genömskär-

^gar, dividerade genom qvadratrötterna ntur deras

4

°gder. Efter delta förhållande finnes luftmassan

hvarje pipa uti en stämma, om den genom för-

S|

^k blifvit funnen lör cn pipa.

Reglar för ttp pskärnin g en.

§. 97. Uppskärningen är såsom förut blifvit om-

^mndt, oberoende af genomskärningen. Om detta

påslående i afseende på den vanliga icke synes

gt giltigt, så kommer delta derutaf att med

Ppkärningeiis tilltagande höjd den tilhagande luft—

lll assan icke måste åstadkommas genom utvidgande

utloppsöppningen, utan genom förökande af luft-

^tlieten i pipfoten. Men emedan nu orgviulrets tiit—

' e t blott varierar emellan ganska tränga gränsor, s;i

Vitste iiiveu uppskärnia^ctiÄ Ikijd fax:»;


— 140 -

ra, sä vida icke klangfärgen lielt ocli liället skall lo'"

ändra sig, såsom det t. ex. är fallet ända från e °

principalstämma till hålflöjtfen.

Gränsorna lör uppskärningeu må emellertid vi 1 '

antagen lika klangfärg vara ännu trängre, sä fjal

likväl örgbyggarne alltid betjeuat sig ai detta med«''

när mehsuren icke var eller kunde vara riktig. Dei"

för träffar man ganska sällan en stämma, bos bvilke"

uppskärningeu ända igenom utgör en likadel af g


— 141 -

^ tilltager. Förminskas deremot nedåt uppskäVnin-

S e n och luftmassan, så vexer skärpan och styrkan

a

Uager, hvarigenom äfveuledes en tillräcklig likhet i

klangfärg vinnes.

Örat är i allmänhet icke känsligt för en ringa

a

fvikning i tonens klangfärg och styrka; derföre kunll

a dessa i dylika fall något förbises, om derigenom

ö

&gon annan vigtig fördel kan erhållas. Emellertid

ur

det nödvändigt att vid luftmassans bestämmande i

dylika fall icke insätta genomskärningen utan uppskäi

'ningen. Sattet, huru delta skall tillgå, finnes ur

föregående.

Första regeln. Uppskärningarnes ytor måste vid

lika piplängder förhålla sig såsom luftmassorna.

Vexer härvid, proportionell med uppskärningen,

genomskärningens yta, så tilltager liktidigt tonens

fyllighet och styrka — den seduare likväl genom

den större massans slörre kraft. Storleken af förtätningar

och förtunningar blifver dock densamma.

Men om uppskärningen ensamt vexer, utan att

fienoinskärhingen förändras, så vinner tonen i fylhghet

vid samma lufttäthet ganska litet, men styrkan

Vexer i förhållande till uppskärningen. Denna sedhares

tilltagande sker dock genom en större intensivt

uti svängningarne d. V. s. genom slörre förlättiingar

och förtunningar»

Andra nyein Öm luftmassorna och genomskärn

"igarne äro lika, men längderna olika, så förhålla

Sl

g uppskärningarne såsom qvadratrötterna utur

längderna.

Af de begge för uppskärningen härledda reg-

'orna finner man: att hos pipor, hvilkas uppskärnin-

S'«*r och längder äro olika, måsie luiiniassoiua lör-


- ttí

liälla sig såsom unpskäruinjivne,' tlividerade genom

qvadratröltema ut nr längderna.

Kllcr dessa förhållanden sökas Itiftniassorria för de

till en slamma hörande pipor, när lüftniaásan för cW

pipa genom rön blifvil fWnriftiy «áttt upfitikctrilingarre

icke proportionell med ^.'•.orntkrrringarnu'af- eltef

tilltann.

Någon kunde vä) nu fraga* hvarpå stöder sig

riktigheten af dessa reglor? På en sådan fråga kunde,

då det här vort utan ändamål alt genom vidlöftiga

slutsatser samt genom uppräknande och beskrifvande

af talrika rön och försök bevisa våra reglor,

intet annat svar gifvas än:

Satsernas riktighet visar sig deraf att piporna

från de högsta till de lägsta tonerna iutonera lika

väl, om de erhålla samma lnfttillilöde.

Kärnans och underlabiams inflytande på

u pp s k ä min ge n s s t or l c !;.

§ 98 Uppskämingen är väl egentligen hvarken

beroende uf uudt-rlabiuui eller af kärnan; emellertid

måste likväl hos båda alltid en viss regelmässig överensstämmelse

cga rum, så vida de för unpskärningens

storlek uppställde reglor skola blifva användbara.

Till en sådan öiverensstämmelae räknar jag, att

1) i alla pipor, de må vara ai träd eller metall

och af hvilkeu användbar form som helst, den ntur

foten trängande luftströmmen föres i lika riktning

Irán nnderlabium och kärnan till öfverlabium. Jag

har för detta fall, i anseende lili kärnans högre läge.

funnit del vara fördelaktigt om luftströmmen, »

stället att riktas paralellt med pipans axel, riktas nio«


2eSS 'Iriré, -hvarvii.' det 9r'ärwlarr å sen ligt, att metallpipornas

undeHabrer icke lte!i och häilet utgöra en

kalfcirkel uridet det att de si.i uti en «ned riktning

ftiot kärnorna. • Txätl piporna mustctör delta-ändamål

'Otonera på förslaget d. v. s ¿iti så mycket af detsamma

måsttf bortskäras, att iultströmmen äfvenledes

drifves.tui rund riktning aioi- pipans iiire.

3) Kärnans figur ocli tjocklek måste äfvenledes

1 afseemle å »lppskäriiingcn tagas i betraktande. Kärnan

göres vanligtvis -m-vcket stark och alhvässas något

framtill. Denna•• afhvässntiig måste likväl räcka

ng eller icke. Alt luflutflödels slorlek icke beror

luftpelaren bevisas genom den omständigheten, alt

0r gbyggareu vid stämningen af blandade stämmor

beijenar sig af dämmare, för att småningom kunna

5l ätunia alla till eti chor hörande pipor. Om nu


— 144 —

.cjenom tonens dämmande lufttillflödets storlek blefvc

förändrad, t. ex. förminskad, så skulle luftens t alltet

förstoras i pipfötterna, och de förslå piporna skulle

således hlifva stämda efter en högre grad al 'tiitUö*

j.in de skulle hafva vid hela phorets sammanklingande.

Följden derutaf vore att de först stämde piporna

alltid skulle befinnas för låga i förhållande till

de sista. Men en sådan erfarenhet har, så vidt mig

är bekant, ingen orgbyggare haft; derföre kan icke

pipans klingande eller icke klingande hafva något inflytande

på den ulur mynningen strömmande luftmassans

storlek.

Fördenskull kan mynningen anses såsom hvarje

annan utloppsoppning, ocli dess storlek beräknas efter

storleken af den luftmassa, som vid en gilven

täthet skall genomströmma på en sekund.

Men luftens täthet tillvexer i anseende till dt'

uti pipstockarne borrade liålen, från de låga och till

de höga tonerna, samt kan i vanliga fall anses vexa

från 25 till 30 grader. Dessa grader motsvara en

genomströmningshastighet, hvilken, med afseende på

de hinder, Som dervid förefinnas, kan sättas från

1U50 til) fJ50 tum på sekunden, Genom att dividera

den lultmassa, som et? P'P a skall hafva, med

uiloppshastighelen, får nian uti cjvoten mynningens

yta. Denna, dividerad genom uppskäruingens bredd

gifver underlabiums afstånd från kärnan. På delta

sätt kunna lätt alla pipors mynningar hlifva funna*

när deras luftmassor äro bekanta.


- 145 —

SJUNDE AFDELNINGEIV.

O tn l a bi al stämmor nas men sur.

J §. loo. Uttrycket mensur betecknar liiir förhållet

emellan pipornas vidd och längd. T. ex af

pipor, hvilka bafva samma vidd, men olika längd

ar den kortare vidare och den längre trängre men-

s Ur,

Är återigen frågan om vid och trång mensur

en hel stämma, så förslås dermed tillika elL så-

Qa nt regelmässigt till- eller aftaganae i afsecnde på

apornas vidd, all en lika klangfärg och klaogstyrkan

i alla oktaverna derigenom åstadko nmas; ty

stämma, hvilken t. ex. i basen har en tunn oeli

^äger lon, men i diskauten en kraftig och full, kan

^ a n icke säga hafva trång eller vid mensur, utan

kloit alt hon från en trång mensur öfvergår Lill

«»» vid.

Allmänna hänvisningar angående de förhållanden,

efter hvilka en stämmas

pipor kunna tilltaga i vidd.

§. i01. Emedan vid en lika följd af toner pilarnas

längder, såsom bekant är. måste till- eller

en geometrisk serie, så måste förut antagas

a ' 1 äfveu pipornas geuomskärningsytor äfvensom deias

qvadratsidor, diametrar och periferier åfveuledes

^>åste till- och aftaga i geometriska serier, ty blott

1 detta fall bibehålla qvadratsidorna, diametrarne o.

v. ett antingen fullkomligt lika förhållande till

I^pornas längder, eller, om detta icke kan ega rum,

"ntingen vexer eller af tager detta förhållande sjelf

en geometrisk progression,

15


Förhållandet, citer hvilket undcroktnvernas K' 1 "'

der tilltaga, är antingen såsom 1 : 2 eller åtminsto'

ne helt nära delta förhållande. Låter man uu q V"'

dratsidor, diametrar och periferier tilltaga efter sam'

ma förhållande, sä blifva desamma med tillliöranJi

längder alltid uti ett lika förhållande. Om t. c*'

qvadratsidan uu c ' := i tum, så uppgår qvadratf

dan till A al pipaus längd. Mén efter olvan antag'

re förhållande är qvadratsidan uti c 1 r:2 tum od 1

uti c» — i tum, således alltid af längden. Til''

ta^a derefter qvadratsidor, diametrar och periferi


— 147 —

> *

"'ätnctern eller qvadratsidorna eller ock al ytorna

pipornas genomskärningar; det är dessutom lik-

Silligt bvilken tonintervall sättes uti analogien. Jag

bar iöredragit utt låta del bero ai genomskärningen

alt sätta oktavens intervall såsom tredje t!!er

fjcrde tonen. Enligt denna förutsättning yppar sig

Erhållandet 1 : V 8 såsom det vid bvilket en lika

klangfärg och slyrka i alla oktaverna kan ega rum.

Ar vidare en stämma mensurerad efler detta förbiilande

och piporna eller ofvan uppställda regior

Cl 'bålla lufltillftöde, sä förhålla sig de ensamma, pigornas

luftmassor såsom dera* längder eller såsom

( l?ras åstadkomna srängnxngs!>reddcr.

§• 103- Det tör kanhända icke vara utan intresse

för mina läsare att erfara, på livilken väg en

dämmas mensurförhällande lättast kan finnas och

Omföras med föregående. Methoden är följande:

Man maler med lillhjelp af en pappersremsa

c 2

*öfånget af någon pipa; låt det vara c af 1 fots

!

°n och 52 liniers omfång. Härefter ir.äter man på

bka sätt den andra underoktavens i (dubbehinderokl,

ivens) omfång, här således c° af 4 fots lon ocli 138

boiers omfång.

Såsom dessa båda talen förhålla sig till hvaran

dra, så förhålla sig alla genomskärningar till

"

nä-

a under oktavers genomskärningar.

Om nu uii närvarande exempel förhållandet 52

; 138 är större eller mindre än förhållandet 1 : \ y.

lätt alt utröna. Qvadratroten ur S — 2,W83 f

bvilken tillika är exponent för det lörhållande, el-*

lcr hvilket genomskärningen oktavvis skall tillvtsa.

Men exponenten för det genom pipornas mäu

uilJ S iuuuu föl hällan dl" l är '¿I 2,05, säkdv* be


— 148 —

tydligt mindre, hvaraf är klart alt piporna nedåt ^

djupa tonerna icke tillräckligt tilltaga i vidd, och » ll

således denna mensur icke helt och hållet motsva'

rar en lika klangfärg, utan snarare gynnar en tillta'

gande tonens tunnhet och skärpa nedåt. Det är re'

dan erinradt, att en riuga olikhet kan göras omärk'

lig för örat genom uppskärningen.

Genom följande sätt kommer man ännu lättara

och enklare till målet: om man beräknar och u|>p'

tecknar en mensur efter förhållandet 1 : V'8, skall I

man finna att hälften af pipornas periferier, dianie'

trar och cjvadratsidor inträfla pä stora deciman. On>

nu t. ex omfånget al C„ = 18". »å skulle c° halvi

9" omlâng. Om d< har 16"< till diameter, sa ha f

fis' b"' till diameter o. s. v. När man således ut'

en pipa mätt någon al dessa storheter, sa har ma"

blott att elterse, hvilkeu pipa, som har hälften ai

denna Storhet. Är denna den lilla deçiman, sa hlii'

ver mensuren trängre mot de högre tonerna; är ho"

den stora deciman, sa är mensuren rigtig; är hofl

nndociman, sâ bJifya de högre tonerna smâningou 5

vidare. Utöfver här angifne gränsor far ej näg 0 '

mensurförhållande gä, emedan olikheterna uti styr'

ka och klanglärg blilva allt för märkbar^. På del'

ta sätt är det lätt att utfinna och bedömma mensui'<

förhållanden äfven$om inse, att en stämmas mensur

är tillräckligt bestämd när en pipas dimensioner od>

mensurförhål landet äro gifne. Pä delta vis skall se'

dermera stämmornas mensur för praktiska full blil'

va angifne.

O m t un y ? tamino ma s men sur.

Tutigstämmonias beståndsdelar äro redan uti


— 149 —

Sl angifna, äfvcnsom det uti §. 72 i allmäuhet Sr

a ntydt, hvarutaf klangfärg och styrka hos delta slags

pipor är beroende. Här skoja nu de förhållanden

Uppställas, efter hvilka dimensionerna uti en rad

ll >ogpipor måste förändras för att bilda en regel-r

Massig orgstämma.

Lagar, efter hvilka tungornas tonhöjd

föränd ras.

§• 104. Tonhöjden är i allmänhet blott af lungans

längd och tjocklek beroende. Tjockleken för-

^Uättes alltid vara proporlionel. Tungans bredd

har intet inflytande på tonhöjden.

De ändringar uti tonhöjden, hvilka tungornas olika

längder vid lika tjocklek åstadkomma, låta lätt

finna sig genom en dertill inrättad elastisk slaf eller

list af träd eller metall. Är svängniugstalet för en

Viss tid eller också tonhöjden af en uti vibrering

'örsatt staf bekant, och man förkortar den till balt—

t e o, så gör densamma inom samma tid fyra gånger

8 a många svängningar och hans ton är omkring

tYå oktaver högre. Häraf följer:

1) att hos stafvar af lika tjocklek, men olika

'ängj förhålla sig deras svängningstal till hvarandra

Pmväudt såsom ijvadralerna på deras längder; eller

Pek

2) att särskilda tungors längder förhålla sig om-

Väudi såsom tjvadratröllerna ut ur deras svänguiugs-

K

Exempel. Om en tunga, hvars svängande del

' la r 2 tums längd angifver tonen c 1 , så skall samma

tU^ga um den svängande delen lörläuges till 4 tum


— 150 -i

angifva tonen C,; Öm svängningstalel for c 1 är 512»

gå. ar detsamma lör C, 128.

Häraf följer således af den uppställda regelfl att:

1) 512 : 128 = 4 1 :

eller ock

2) 2 : 4 = V128 : V5i2.

Om längden bibehållen, men tungans tjocklek

förundras, så finner man att svängningstalen till- eller

aitaga uti direkt förhållande med tjockleken. Om

«ål (des en tunga, som angifver tonen c 1 är i linie

tjock, så angifver en tunga af samma längd och fasthet

men af 1 liuies tjocklek c-; ty

512 : 1024 -- { : i.

Man kan således vid tungor af lika längd alltid

sätta tjockleken proportionel med tonhöjden eller

svänguingstalen.

Om tungornas längd och tjocklek förändras, kan

man genom en dubbel proporiioasräkning finna livarje

dertill hörande storhet.

105- Af hillils uppstälde reglor kan man likväl

icke härleda en rigtig rueusur lör någon slammas

lungor. Men om rnau besinnar att uti en tungstämma

tungornas ylor hafva samma betydelse, som

genomskärningsytorna uti en labinlstämma, så visar

sig strävt en väg till finnande af dimensionernas rigtiga

till- och aftagande. Detta förhållande, som hos

labialstjimmor motsvarar en lika klangfärg och styrka,

har förut hlifvit angifvet — 1 : V8- Efter detsamma

måste således älven tungornas ytor till- eller

aftaga.

Först förfärdigas och proberas en tunga för någon

ton. Äro ljud och intonation uti fullgodt skick

så uträkiias dctefler dess yta. Deaua är, såsom be-


tw M —

'iant, liki med prodHkten af längd och bredd, Den

Wna ytan multipliceras med qvadratroten ur 8 el-

W med 2,828» hvarigenom underoktavens yta finnes.

Hos en gifven yta kan likväl längd och bredd

v ara ganska olika; emellertid är del alltid naturligast

att antingen helt och hållet sätta begge slörlieteruti

ett lika förhållande till hvarandra, eller ock

5 a laga att de icke allt för myckel alvika derifrån.

£fter detta antagande erhåller man underoktavens

dimensioner på följande sätt:

Låt t. ex. tungans yta vara funnen — 225 qvadratlinier

samt bredden till J af längden, sä är, om

den obekanta längden kallas för L, X L = 225

6

L = V6 x 225,

''Varutaf längden finnes vara nära 36,7 liuier samt

Wdden 6 ".

Om dimensiouernå för två tungor äro funna, så

oro derigenom alla andra gifne, emedan längder, bredder

och tjocklekar måste vexa eller aftaga uti geometriska

proportioner och blott två termer äro uödr

händiga för en sådan series uträkning.

Om ljudrörens mensur i t ungstämmorna.

§> 106. Många orgbyggarc betrakta en tungpipa

s asotn en öppen labialpipa och äro al den meningen,

att båda måste liafva lika längd för envisston-

1 •• *

l0 jd. Andra deremot äro vana alt göra tuugpiporlla

kortare samt gifva dem en sådan längd, att de

il,0 m öppna labialpipor skola angifva en ton med


tnngpipornns närs belägtad, såsom t. er. tcrz; q V ar'

eller qvint, Alla dessa meningar äro utan grund.

Tungan ersätter genom sin tyngd ocli spänstig'

het en del al den svängande luftpelaren i en öppen

labialpipa. Ljudröret äfvensom foten tjenar blott

dertill att sä vida fullständiga den svängande luftpelaren,

att tungan i förbindelse med densamma, efter

den påträngande luftmassans storlek, måtte göra de'

möjligaste största svängningar. Ju större tungan 5

yta är, desto nödvändigare är uppfyllandet af detta

vilkor. En stor tunga, som icke står i förbindel«®

med någon luftpelare, eller hvars luftpelare icke hsi'

rigtigt mått, gilver antingen aldeles ingen eller ock

en svag och dof ton, hvarjemte den intonerar tungt.

Iläraf finner man lätt kännetecknen, huruvida

fotens och ljudrörets storlek uti en tungpipa är gynnsam

för tonen, nemligen : tungan måste vid vädrets

påträngande genast komma uti vibration, äfvenson»

den måste på ögonblicket iutonera. För uppfyllandet

af dessa vilkor äro coniska kroppar bäst, hvadaO

äfven denna form är brukligast.

Om in(lytandettaf coniska ljudrörs längd

på tungp'ipornas ton.

§ 107. Tungor, hvilka jemförelsevis med sin»

tonhöjder hafva små ytor, intonera utan ljudrör. In"

tonation är likväl dröjande och tonen svag. Brio'

gas en sådan tunga i förbindelse med ljudrör, hvil'

kas längder småningom vexa till längden af en öpp'

pen pipa af samma tonhöjd, och bvilken vidgning

upptill är stor nog för att icke allt för mycket sänka

ton, så vexer tonens styrka och fyllighet med ljud"

rörens längder tills dessa uppnått hälfteu af en öp"


— 153 —

fet» pipa af lika tonhöjd. Vidare tilltager alllid to-

''etis lyllighet; men styrkan aftager till dess ljudröhalva

uppnått ungefärligen J af en öppen pipas

l«ngd. Vid denna längd liar jag funnit tonen vara

tillräckligt sturk, fyllig och skön. Vid längre ljuders

användande blifver touen småningom matt och

tydlig samt lorsvinner aldelcS om Ijudröreu uppnå

Ma längden af en öppen pipa.

Förlänges ljudrören ännu mera återkommer to-

"cn, visserligen med genomträngande styrka men tro-

8 a re intonation.. Vid ytterligare förlänguing blifver

'"tonationen precisare cch tonen fullare. 1 allmänhet

upprepas iuom andra längden af eu öppen labi—

"lpipa samma fenomen i afseeude pä tonens auljudande

och fytlighet, men tonens styrka är större än

'lom den första längden.

Utur dessa naturlagar låta lält ljudrörens längder

härleda sig om lönens styrka och fyllighet är

hestämd för en tungstämma. Äfven finner man

härulaf atl ingen stark pedaltungstämma såsom t. exhasun

32' och 6'. lår halva ljudrör, hvilka med J

°'verstiga längderna af öppna labialpipor med samma

l °uhöjd.

Den öfrc viddens förhållande till Ijudrör

e n s l ä n


— 154 —

naturligtvis icke i detta afseende gifvas. Efter min

erfarenhet erhålla ljudrören en för tonen gynnsatn

kägelform om öire omfånget antages till 2i eller

af längden. Om således ett ljudrör upptill skulle ef

hålla 12" omfång, så kan dess längd uppgå från 2?

till 33 tum. Af livad förut är sagdt, finner man att

om omfånget antages til] J af längden, röret passar

iör en svagt iutonerande stämma; för trumpeter och

basuner kan deremot det öfre omfånget antagas till

2} af längden.

Skulle deremot utvidgningens förhållande blifva

samma för cn stämma, så måste det öfre omiångel

veva proportionelt med öppna labial pipors längder-

Genom detta antagande blifva emellertid ljudröreu

för vida för de lägre tonerna. Det återstår således

blott tvännc utvägar nemligen: ljudrören måste ned'

åt de lägre tonerna antingen blifva proportioned

kortare eller trängre. 1 första fallet kunna alla ljud'

rör halva en och samma kägelform, i del andra deremot

måste käglorna småningom blifva spetsigare.

För svagt ljudande manualstämmor t. ex, för teulin 1

föredrager jag det första sättet; för trumpeter och basuner

är dercujot det andra gynnsammare.

Om fotens eller Stöfvelns mensur uti fritt

svängande tungpipor.

§• 109. Orgbyggare göra vanligtvis foten (stöf'

vein) långt större än livad som behöfves för mun»'

stycket. Vid uppslående tungpipor må denna methoil

användas, ehuru man icke kan ueka, att alltlör stor 3

tungor bringa luften bakåt i vibrering ända in i kan'

cellerna och derigenom verka på de öfriga pipornas

ton, hvilka erhålla sitt tiilllöde utur samma kanceH'


— 155 —

Men långt känsligare äro fritt svängande tungor på

en rigtigt afpassad fotstorlek. En med allt för liten

fot in tonerar antingen aldeles icke, eller gilver ock

endast en svag, otydlig ton. Efter mina iakttagelser

erhåller en frisvängande tungpipas fot en gynnsam storlek

för tungans anljudande, om dess genomskärning

uppgår till åtminstone fyra gånger tungans yta och

dess höjd till i af den längd, livilken en öppeu labialpjpa

af samma tonhöjd, som tungans ton, har.

ÅTTONDE AFDELNINGETff.

Om de materialier, hvilka vanligtvis

användas till orgpipor.

§. 110. Man har under loppet af olika ticjer

gjort försök att tillverka pipor af ler, glas, papp,

s, v. Jag har sjelf för några år sedan påeltdertill

inrättadt fortepiano anbringat en orgel med en

enda stämma, hvilkcns pipor beslående af flera hvarf

ofver hvartannat limmadt starkt notpapper, gåfvo en

ganska angenäm ton, och hvilkas klangfärg höll medelvägen

emellan tenn och trä. Men en långvarig

erfarenhet har låtit mig i afseende å kyrko-orgverk

endast föredraga trä, tenn och tennbly, af orgbyggare

kalladt orgmetall; i följd liäraf kommer endast

dessa trenne materinlier att afhandlas.

Fordom saite man stort värde på, att orgeln endast

erhölle tenn- och metallpipor. Omkostnaderna

u *i en dylik orgel blifva naturligtvis alltid vida högre

vid det delvisa användandet al träpipor; men om

^etallpiporna innehålla mycket bly och kanske äro

är beud« allt lör tuuna, så halva de på låogt när


— 15ß —

icke den varaktighet, som goda träpipor, såsom ef

farenbiten visar i de ilesta orgverk

Sluteligen utöfvar materialen ett ganska märk'

ligt inflytande på klangfärgen. Derföre sakna sådan 3

dyra orgverk ännu dertill ett hjelpmedel alt charak'

terisera stämmorna.

Om nu visserligen i afseende å pipornas tota et»

märkbar skillnad eger rum emellan lullkomligt ren'

tenn ocli ringhaltig metall, så är denna skillnad a'

ganska ringa betydelse, emedan metallens blandning

i många fall mera beror af penning-tillgångar än a'

fordringarne för klangfärgen. Men metallpipornas

ton är alllid vekare och mildare än tennpipornas, 1

anseende till materialens hårdhet och elaslicitet. T/

om man älven i theorien för luftsvängningar anta'

ger, att piporna blott äro hjelpmedel alt bilda de

svängande luftkropparne, livarvid pipväggarne skn Iii

blifva ansedde såsom orörliga, så är dock i verklig'

heten icke möjligt att bygga pipor, hvilka motsvara

dessa förutsättningar. Erfarenheten visar tvertom af

alla pipor genom de svängande luftpelarne blifV' 1

försatta uti en mer eller miudre häftig vibration*

Dessa medsvängniugar af pipyäggar och labium, livil'

ka naturligtvis äro olika vid olika material, blanda

sig med lufipelarens svängningar och fortplanta si£

med dem, så att vi på långt håll höra om det a f

trä- eller leiinpipor, som ljuda.

Det, efter föregående, oundvikliga inflytande a'

materialen på klangfärgeu, är vigtigt nog att taga »

Öfvervägande vid hvarje stämmas conslrukiion. Härvid

framställer sig pä gruud af det förut sagda lol"

jaude gruudsats:


— 157 —

Stämmor, hoilkas ton skall vara skarp, genomträngande

och stark, måste göras af tenn eller god

metall och stammor, hvilkas lon skall vara mild,

vek, full och dunkel, måste göras af trä.

Af tenn göras följande:

1) alla principaler och oktaver,

2) alla mixturer, scharff och cymbel,

3) viola di gamba, fugara och harmonika.

Af metall göras följande:

1") cornetten,

2) alla små qvint- och terzstämmor,

3) 'alla coniskt formade stämmor,

4) qvintadena, rörflöjl och klein gedackt.

Af trä göras följande:

1) alla flöjtstämmor,

2) alla större gedackter,

3) alla stora pedalstämmor, emedan tenn- eller metallplåtar

icke kunna blifva sä starkt arbetade, som

är nödigt för de stora lultpclarnes häftiga svängningar.

§. ill. Ofta göras äfven manualstämmor, hvilka

eljest skulle tillverkas al tenn eller metall af trä uti

de lägre tonerna. Om nu uuderstundom af brist pä

hjelpmedel ett sådaut förfarande måste ursäktas, sä «

bör man åtminstone alltid undvika denna väg så

Vida det är möjligt att helt och hållet insätta tennoch

metallsiämmor; ty en skiljaktighet märkes alltid

Vid öfvergången från tenn- till träpipor och det är

derföre störande om venstra handen föredrager en

Musikalisk tanke med ömsom teuu- och ömsoiu träpipor.

Mau må derföre icke låta förleda sig af uå-

Son ovana alt använda sådana meudl- och iräslätn-


— 158 —

mor, sä vida omständigheterna icke 5ro allt föf

trängande.

§. 112. Al bekanta träslag användes för de'

mesta furu, men sällan ekvirke. Valet af träslag be'

ror till en del på beskaffenheten af den nejd, hvaf

est orghyggaren arbetar, äfvensom af de priser, til'

b vilka de ärd att tillgå; ty icke i alla trakter kunn*

furn orh ek lika lät» erhållas.

Till de finare flöjtstämmorna tages päron ell« r

lönn, emedan detta kan arbetas fullkomligt slätt.

Sidoväggarnes tjocklek kan för en trång 16 fots

stämma uppgå till 1 tum, för en vid till J tum, och

frän denna storlek nedåt de minsta piporna aftaga

ända till { tum. En 32 fots måste hafva sidoväggar

af minst li tum. De öppna måste dessutom pä

midten omgifvas med starka ramar, i anseende till

den häftighet, med hvilken luften uti svängningsknutarne

vid sin sammanpackning eller förtunning

sträfvar att spänna eller indraga sidoväggarne. Täckta

stämmor af denna storlek måste upptill infatta«

på sam na sätt, äfvensom spantet efter afstämningef

för säkerhets skull måste förvaras med en öfver fogniugarna

limmad läderrimsa.

Sammanbindningsmedlet för alla de till en träpipa

hörande delar är hufvudsakligen lim, hvarS

godhet och beredningssätt har ett ganska betydligt

inflytande på varaktigheten af trä-pipverket.

Saiom lörvaringsmedel indrifvas dessutom genom locken

och bottnarne, äfvensom genom förslagen,limstrukna

häftnaglar ai trä. Pipornas inre sidor blifva öfverstrukua

med starkt lim för att förhindra luftens inträngande

i tradväggarue och tillika göra de inre

ytorna glattare.


— 159 —

113. Till fötterna pläga flera mig bekanta

byggare använda af trä utborrade cyliudrar hvilka

^lifva inlimmade i pipornas väderkistor. Höjden uf

dylika fötter uppgår vanligtvis från 6 til' 7 tum.

Q ni mycket stora stämmor komma att stå eller hvara

'idra, som fallei är uti åtskilliga orgverk, så är det

^rdelaktigt för tonen att låta de bakre stämmorna

1 'iuda emellan de främres fötter, emedan man deri-

Senom vinner en mindre bredd af väderlådan, i

detta fall måste fötterna bestå af fyrkantiga kanaler,

''llräckligt vida för att kunna leda luften, utan alt

dess täthet märkbart altager, Iråu väderlådan i pipätterna.

Om gjutningen af metallplåtarne och om

metallpipornas formning och lödning.

§. U4. För alt förfärdiga metall- eller tenn-

Pipor måste först plåtar gjutas. Härtill hur orgbyg-

§aren en gjutlåda, på hvilken tennkistan är rörlig,

^cdan tennet eller metallen smälts uti kittelu utslås

det i tennkistan. Denna räcker icke med bakre sidan

helt och hållet öfver gjutbänken, utan hon slår

långt från densamma, som metallplåten skall

"lifva tjock. Blifver nu den, vid hörjan med öppningen

mot en list slående kistan bortdragen, så ringer

tennet ut och stelnar i samma ögonblick, emedan

det icke gjutcs mycket hett. Härigenom bildas

c n metallplåt, så lång och bred som gjutlådrrn

Men en sådan plåt är på undre sidan ojernn,

er nedau gjutbänken Hr öfverdragen med lärft på hvilplåten

gjutes På öfre sidan är den äiveoledes

°jemn. Den måste derföre hyflas slät på begge sidor,

Sedan detta skett, skares piporna d»i»iur*


— 160 —

Ilrarje pipa består såsom bekant af tre stycken: fot,

kärna och kropp.

Ilar stämman cylindrisk form så är kroppens tillskärning

helt lätt. Omfånget ocli längden tages pä

mensurtaflan och öfverföres på plåten. Utskärningen

gifver då en rectangel såsom af Fig. 24 synes.

Men om kroppen skall hafva kägelform så utmärkes

först längden från A till C, Fig. 25, derefter

det från mensurtaflan tagne omfånget vid labiui»

från A till B, äfveusom det mindre omfånget för pipans

öfre del, vanligtvis 4 af det större, från C till

D. Genom de båda punkterna B och D drages en rät

linie, som afskur linien AC uti x. Tag x till medelpunkt

och upprita bågarne An och Cm så är AC tno

den sökta plåten för kroppen. På detta sätt blifva

visserligen de koniska kropparne något trängre än

livad mensurtaflan utvisar; men denna förminskning

skadar aldeles icke stämman, emedan den nr lika för

alla stämmor och dessutom redau afseende derå gjorts

vid upprättandet af mensurtaflan.

På ofvan beskrifna sätt tecknas och utskäres äfven

fötterna. Till lättnad vid arbetet betjena sig

orgbyggarue af en vinkelhake, hvars skänglar godtyckligt

kunna ställas, och emellan hvilka foten, såsom

af figuren 20 synes, kan inskjutas, hvarvid C

är medelpunkten för bågarne ab och cd.

På den sidan, som skall vändas inåt tecknas tu»

labiuui. Från niidleu c, Fig. 27, af kroppen afslickes

at båda sidor uppskäruingen ob ] af periferien).

Från punkterna a och b dragas lodlinierua ad

och be, sa långt som uppskäruingen skall blifva hög-

Frun puukterun cl och e dragas nu tviinne sntda


— 1C1 —

''iier mot i, lä att d f e blir en likbent triangel.

TN

"essä linier måste till hälften genomskära plåten,

I* det alt när labinm intryckes, dess figur må syö

as skarpt begränsad. Storleken af triangelen d f e

•baste proportionell vexa och aftaga med p : pornas

s 'orlek. För alt verkställa detta, betjena sig org-

Wggare nf en med labium lika triangel af messing

eller koppar såsom Fig. 28 »mo ulvisar, och hvilken

Pa basen rim har elt litet utsprång på det att den

^å kunna läggas på pipplåten.

De upphöjd i eller drifna labierna medföra flere

besvärligheter. För att göra ett sådant verk, måste

*'ter detsammas aftecknande på plåten, labium utbäras.

Pipan rundas och hoplödes hvarefter kanten

på det utskurna labium uppdrifves med etl po-

Wstål och ett nytt labium, passande till denna utv

'dgade öppning, utskäres och inlödes. För bildandet

af underlabium, drakes en halfe.irkel på (otillåten

såsom a utvisar på Fig. 29 År hela stämman

På delta sätt inrättad, så ölverstrykes kropparnes

°ch fötternas sidor med ljmfärg samt rundas deröfver

dertill passande trädformar. Medenknif

b°rtskrapas derefter så mycket af limfärgen, som

*°gningen skall vara bred. hvarefter sidorna sani-

•»aolödas. Elter lödningen måste kroppar och fötter

a 'iyo på del uogasle rundas. Är delta sketl, så skäfes

kärnan, i förhållande lill fötternas storlek, ulur

l 'tt särskildl dertill gjutet metallstycke, bestruket på

°'van beskrifne sätt, och fastlödes derefter vid loten.

Nu först kan foten uied kärnan fastlödas vid

^''oppen, hvarefter piporna på forhand blifva wpp-

®kurna och förvarade, lill dess de skola användas


— m

Om ttn 11- oeh metallplåtarna ttyrha, sm

me t a II bl andning m samt om tenn- och

metallpipornas vigt.

§. 1 i5- Icke blott piporna» varaktighet utan älven

deras goda, säkra ton, reua stämning och loreträdesvis

deras oföränderliga intonation bero nf ti®

till piporna använde metallplåtarnes styrka och godhet.

Det är derföre icke rätt, om i förslagen till

nya orgbyggnader metallstämmornas styrka och vig'

icke angifves, emedan det i motsatt fall blott är beroende

af orgbyggarens goda vilja, huru mycket lian

i detta hänseende vill göra till förmån för varaktighet

och ton. Men att just i detta afseende ganska

ringa göres, bevisas af de många dåliga och svaga

pipor, hvilka så ofta lörelinnas i våra orgverkt

Att så dåligt inrättade pipor, då de stämmas, brists

och blifva bubbliga vid kanten, snart hopsjunka nedåt

och genom vidrörande förlora sin tillbörliga rundning,

men i synnerhet förfalla långt förr än de öfriga

delarne i orgvcrkct, ligger i sakens natur od J

synes af otaliga gamla orgverK bekräftadt.

Det ligger derföre icke utom detta arbetes syftemål

att i afseende på pipväggarnes tjocklek, metallens

blandning, pipors och stämmors vigt bifog*

några upplysningar, hvilka kunna tjena till stödjepunkter

lör omdömet i dylika fall.

Om det vilkor, att piporna blott skulle bild*

de för ljudandet nödväudiga luftpelarne, utan a lt

jjeliva vibrera, strängt borde uppfyllas, så skulle derutur

tillika framgå måttet på pipväggarnes tjocklek.

Men uppfyllandet af detta vilkor är omöjligt

och

strängt taget icke nödvändigt; derföre göras pipvägfsrne

blott »å tjocka, som är nödigt" lör bildandet 1 '


— 1C3 —

god oc4i säker ton. Härigenom Kr- 110 visserligen

^pväggarnes tjocklek lemuad till pris ;it godtycket,

5a mycket mera som dess bestämmande sätte» i ber

°ende af tonens styrka eller svngbet, d. v. s. oni

^n inneslutna luftpelaren kraftigt eller blott svagt

försättas i dallring.

§ 116. Emellertid är del efter min erfarenhet

^'Oga svårighet att bestämma melallplåtarnes ijocklör

de minsta piporna, emedan man lätt kan finen

medelstyrka utur de många dylika pipor, hvilka

förefinnas. Jag bar funnit den bäst passanda

tjocklek för sådana pipor vara =: O'", 25.

För alltför stora pipor är det icke möjligt att

8r >vända plåtar af sådan tjocklek, som skulle erfordras

för hållbarheten, fastheten och styrkan samt

Wtsvä ngningarnes skakning, ty piporna skulle blifva

"'It lör tunga och kostsamma. Det är icke ens möj-

]'gl att göra desamma så starka, att de ständigt skulle

*unna bära sin egen tyngd; de måste deremot vid

uppställningen blifva sä fast upphängde i orgliuset

blott en liten del af deras tyngd hvilar på foten,

^en enda, men oeftergifiiga, fordran är att de kunna

a lstra en kraftig ton och icke, såsom ofta är fallet,

hlott pråla med en imponerande utsida, och öfver-

^ta den af dem förmodade goda verkan åt verkets

iQre pipor.

Jag har med afseende på alla mig bekanta och

(l erpä syltande uppgifter antagit metalltjockleken för

vida principal-C, (16 fots) något under en lihle

> och for C, (32 fots) något öfver en liuic, nem-

^o^n till i'",057, hvarvid jag svårligen kan ans a

{,J «om någon slosare med tenn; ty C_ kan med den-

1,8 tjocklek icke ulan biträde bära sig Likväl ur

v, Sien af C 16 fot och C 32 fot så betydande, att jag


— 104 —'

icke vågar antaga en större tjocklek och eller ilen"»

bestämma pipornas vigt Det är likväl högst nÖ'

«ligt all härvid förfärdiga labierna al en siarkai ,É

plåt, emedan öfverlubium, af lätt insedda skäl. lång 1

lättare kan råka uti en dallrande rörelse, än de"

öfriga rundt böjda pipdelen. Äfvenledes vore d el

ganska ändamålsenligt att förvara de begge smal*

kanterna af uppekärningen medelst särskilda vidlod«'"

starka metallstycken, och låta metallens tjocklek till'

taga nedåt, för att hindra sammansjunkning. Ä'"

venledes måste foteu göras antingen af en slarkar"

metallplåt eller ock genom en iuväudigt lasilöd''

plåt förstärkas, för alt hindra fotens sammantryck'

ning. Om nu vid användandet al dessa försigtigheis'

mått de stora piporna upphängas på tvänne sa'"

skilda ställen med fyra öglor, sålunda alt bvar od>

en af dem bär en del af pipan, och pipbrädena re'

dan förut blifvit tillbörligt förvarade och fästad

medelst undersatta pipposler, så kan nu följande ri"'

ga tjocklek lör så stora pipor vara fullkomligt till'

räcklig.

Met all tjocklek för pipor från C, till c>, när die

metern af ('• — 1H", omkretsen — 5(i'-6'",58, od'

diametern af c — 3"', 375 samt omkretsen ~ 10"',6'O?

Toner. Metalltjocklek

§• 117.

O' Pipornas 'I _ 1 |

omkrets, j on< ' I Metall-

• tjocklek

Piporna 5

omkrets

C" tO'",OU3 9* • i'",2 >97 13"',it»'

h• 1 ,'2538 11 ,072 fist 0 ,2738 13 ,7:'»°

b« 0 ,2377 11 ,562 r 0 ,2781. 14 ,339

n« 0 ,26 K 12 ,074 c* .) ,28 14 ,9 '5

gis' t) ,2656 12 ,609 dis 1

,28l>( 15 ,6 r '9


Metalltjocklek.

— 176 —

Pipornas I! r,,

omkrets. Toner '

Metall- .Pipornas

(k. omkrets

d> |0'",2910 16"', 532 C 1

0"',5184 84'",823

cis< 0 ,295-5 17 ,076 h° 0 ,5273 i 88 ,378

c< 0 ,5000 17 ,852 b» 0 ,3544 92 ,500

h> 0 ,3043 18 ,621 a» 0 ,5425 ¡96 ,596

b 5 0 ,5092 19 ,446 giso 0 ,5514 ' 100 ,87

a 3 0

gis' 0

S

>3139 20

,31»« 21

,507

,206


flS"

0

0,

,5595 105

5678 110

,54

,00

3 0

ils» 0

P 0

e

,3236 22

,5278 25

,5556 34

,145

,123

,149


eo

diso

0,

0,

o,

3765 114

3834 119

3949 123

,87

,96

,27

3 0 ,5587 25 ,218 do 0, 6054 150 ,81

dis' 0

d' 0

eis

,5-159 26

,5-592 27

,355 cis°

,500 CO

0,

o,

6127 156

6220 142

,61

,63

3 0

c' 0

b

,5545 28

,5600 29

,718 i H0

,989 : k

0,

o,

6316 148

6412 153

,97

,37

3 0

b; 0

,56i>5 51

,5711 52

,517 ' A0

,704 Gis0

o,

0,

6510 162

6610 169

,42

,63

a" 0 ,5774 54"-',132 G„ o, 6711 177 ,16

gis 3 0 ,5823 55 ,664 Fis0 0, 6814 185 ,00

g' 0 ,5884 57 ,243 F0

Iis

0, 6918 193 ,19

2 0

r 0

,39-45 58

,4004 40

,891

,615

E0

Dis,,

o,

o,

7024 201

7152 210

,74

,68

e* 0

dis

,4072 42 ,411 »o 0, 7241 220 ,00

2 0

d

,4127 44 ,289 Cis„ 0, 7552 229 ,74

2 0

eis 0

2

C. 0

K

,4190 46

,4254 48

,4520 30

,230

,298

,436

Co

H,

0, 7464 239

0, 7379 230

0, 7693 261

,92

,54

,65

0 ,4593 32 ,669 A, 0, 7815 275 b, 0

a, 0

gis, 0

,4455 33

,4321 37

,4390 39

,001

,456

,979

Gis,

G,

Fis,

0"',7952 235

0 ,8051 297

0 ,8177 511

,21

,31

,94

,13

8, 0 ,4661 63

fis 0 ,4759 65

f

i

0 ,4804 68

c

,634

,407

,503

Fi

E,

Dis,

0

0

0

,8502 524

,8429 559

,8558 554

,91

,29

,31

1 Ü ,4878 71

dis' 0 ,4955 74

d< 0 ,5028 77

«is

,327

,483

,785

1>

Cis.

c,

0

0

0

,8689 370

,8822 386

,8957 403

,00

,38

,49

1 0 ,5112 81 ,227 II, 0 ,90931 421 ,35!


Toner. Metalltjocklek.

— 166 —

Pipornas

omkrets.

Toner. Metalltjocklek.

Pipornas

omkrets-

0"',9254 440"', 01) E, l'",0115 570"',62

A 2 0 ,9575 459 ,49 Dis 2 1 ,0280 595 ,88

GiSj 0 ,9519 479 ,85 D* 1 ,0427 622 ,26

G, 0 ,9665 501 ,08 Cisi 1 ,05557 649 ,81

Fis, 0 ,9812 525 ,26 1 ,0749 678 ,58

F, 0 ,9963 [546 ,43

Anmärkning. Ma» bör observera att hälften af

en pipas omkrets alltid inträffar på samma pipaS stora

decima, t. ex. lis° bar HO'" omkrets och b* har 55"'

omkrets; vidare att 1)0 liar 220'" omkrets och fis,

410'" o. s. v. Mensuren gynnar således i alla oktaver

en lika klangfärg.

Förestående tabell har närmaste afseende på en

vid principalmensur. Men den är äfven brukbar för

hvarje annan incosur, och skall i detta afseende heta

normalmenstir. Om t. ex. en principalstämma skall

göras en hel ton trängre, så erhåller C, samma vidd

som f)a. och man tänker sig nu alla bokstäfverna en

hel ton uppflyttade. Således är tjockleken af C,=: 1"',

0427 och omkretsen = 622'",26; tjockleken af C,=

ö"'.8689 och omkretsen = 370"'; tjockleken af C„ ss

O'",7241 och omkretsen = 220"' o. s. v. Vidare om

viola di gamba 8' skulle mensureras fyra hela toner

trängre, s5 sättes Cn i stället för gis0, h vad an tjockleken

af Cn = O'",(¡610 och omkretsen = 169"',65;

tjockleken af'c° = O'", 5514, omfånget =: 100'", 37;

tjockleken af c 1 = 0"',4590, omkretsen =5 59"',

979 O. S. T.

Beräkning af ensamma pipors vigt.

118. Vid följande beräkningar antages alltid

rent engelskt tenn, hvars specilika tyngd är = 7,291,

Vigten af 32 fots C 2 efter vid principalmentur.

1. Fotens storlek och vigt. Foten» form likair


— 167 —

stympad kon. På det att vinkeln, efter hvilkcn den-

Sa iima vidgar sig, icke må blifva för stor, antager jag

| J'iohöjden = 318'". Den öfre diametern är = 216"'

fa» pipans omfång uppgår till 678'",38) och den unj

r e bör vara = 52".

Betecknas nu i allmänhet (Fig. 30.)

fotens yta med y,

längden af fotens afmätta sida med L,

fotens större diameter med D,

dess mindre med d

samt det Ludolphiska lalet 3,14 med p, si blir ytan

O = L i p (D | d).

% förestående värden insättas uti denna equation, så

t5r man

y = 318'". 3,li (216 f 32) = 201,7 91"' Q

Vid en metalltjocklek = 1'", 0749 uppgår kub.

'behållet till 216,916'"

Är förhållandet emellan vattnets specifika tyngd

rent engelskt tenn = 4 : 7 , 291 och om en kub.

'J'e vatten vid största täthet väger 0,00036449 Svenpa

lod, så är vigten af en kub. linie tenn = 0,0041136

Deraf finner man vigten af foten

216,916 . 0,0041156 „_ ~0


— 168 —

o. Viglen af kroppen eller pipans cylinder. Cylinderns

längd = 3149"': omkretsen =s 678"',38-omkretsytan

= s-töiOOO'" kub.-innehållet =s 3733900

é?•• 3735900 . 0,0041136 ... „„ c. ..

vigten •=• — c 483, 03 Skalp.

O««

Vigten af hela pipan C7:

foten väger 27, 88 SkSlp.

kärnan « 17, 18 «

cylindern 485, 03 «

Summa 328, ii SkåJp.

Detta etempel upplyser tillräckligt, huru en pipas vigt

finnes, när dess omkrets äfvensom fotens höjd är bekant;

jag angifver derföre i dot följande endast räkningens

resultatcr.

Vigten af pipan C, fann jag =s 131, SIV Skålp.

« « « C0 « « sa 32, 88

« « « C a « « =3 8, 33

ss 264, 2 lod.

a. « « c 1 « « —


i

»

w

53

fa.

53

SO

Ä

sr er O TN

v>'

3

— 169 —

iis

•kh CD a.

w' a.

cis

hk to to to to Cd -wl

53 C.I a> es SK M

_53 to k. S>1 5K th

09 "hk "b V "SK "is

fa.

•s.

SK pr

hk

c IO •p"

to

hk

C.I fa. b

53 ic

c:

Toner.

O

"l

V—<

u

£K 33

SK w ee

IO CS

hk hk hk

C Ol

wl is. M hk pr

n

i

O SK to 53 M M CS c i» to SK

"F h-

hk hk

to

11 CO

O C>1


33

hk

kl ^ hk to

53 o 10

w to

53 to

CO wl pr o

IO

c

11

|

>2

CO

O


33 S»,

to 53

Si o

»9 53

•JO fa. -t to

CO § M hk Ol

O se

es ~ 1

M

Ct

£SK

t... M

-O CK

,

_

CO

® 03 t®

MI k* hk

O

SK 53

te SK

M

"*»

e ji»

V. "»a

hk hk to to to

09 CRT 5"

os CC CI Jkl

SK "SK O hk "to

M fa. fa.

CA M.

E.«

y 10

a» to

to to

k. to

M B!

O W SM

CK SK

C SK

CK 53

hk —

CA M.

E.«

y 10 sa er. to ^

CO wl CC fa.

•o. C

53 O

M SK

to fa* eo CS

s» fch 03

bl

T.

V W

V W

-

CK

U.

i. 5

C/3

R .

C» SK

•C" - 1 s c.

SK

VI sc EC O

hk

to hk

M SK 33 hk

03

rs

••o 53

5} SK

t* W SK SK

03 M

a hk

te U so

CO 'I* » "53

(A to CO O

k.

y

O

fa.

s 2


VT «K _SK 53 _53

"CA O "SK

CK C.I CK

0 Ct

1 =1

0

H

1

H

to O

h

to

Cd C

hk — 1

cr

n

— — o

t» 33

•o «

to

o

"hk

M

hk hk

O »k

::

hk

to

53

|

o"

tak hk

V

33

hk t* hk »k to te to

SK 05 88 *cs h« "to ib.

M SS to SK I* 53

o"

120. För att efter föregående tabell finna viglen

' 1f en hel stämma, behöfver man blott hopaddera de en-

^'"Una stämmornas vigt Sälunda erhålles följande vigr''

r för de, enligt den i §. 117 bifogade mensur, för-


— 170 —

1. Fa pripcipaibas 32 f., hvars C. har 678"',58 omfMj

väger i kammarton (från C,—1)°) 4618 skålp.

I ch^'-'a (således från D — EJ 5665 skålp-

2. En 16 fots principalbas hvars C, har 403''',49 omf^?

väger i kauunarton (från C,—d°) 1152 skålp.

1 chorton (således frun I),— e r ) 914 skålp.

5. F.n 8 fots principalbas hvars C0 liar 239"',92 omfåPi

vågor i kammarton (från C,—d 1 ) 289 skålp.

I «-horton (från Dc—e>) 25« skålp.

i. En pedaloktav af 4', hvars c?; liar 142"',65 omfaof

väger i knmmarton (från c 1 '—d=) 74 skålp.

I chorton (från d —o 5 ) 60 skålp.

». En pedalmixtur på C„ beslående af c 1 g' c 3 g : '

och fortgående utan repetition till d\ väger om *

har 8 {'.".8 omfång i kammarton 44 skålp.

I chorton 36 skålp.

C. En manualprincipal af 16', hvars C, har 403"',i9 »W

fång väger i kammarton (från C,—P) 1206 skålp.

1 chorton (från 1),—g 3 ) 958 skålp.

7. En manualprinTipal af 8', hvars Cc har 239'",9 of

fång väser i kammarton (C,—P) 304 skålp.

I chorton (från 1>„—g 3 ) 243 skälp.

S. En 4 fots principal, hvars c° har 142"'


— 171 —

En mixtur 4 fart på C„, bestående af g' c» g s

c» och repeterande på alla c, väger om g 1 kar

t>2'",6 omfång i kammarton 37 skälp.

1 chorton 51 skalp.

En scharff S fack

på C0, bestående af g' c' e* p s c J

« Fis0 « « fis 1 cis 1 fis 2 ais' cis 3

« fis 0 « « eis 2 fis 2 ois® fis 3 ais 5

« fis' « « fis 1 cis 3 fis 5 ais* cis 4 oeb

« fis 1 « « cis 3 fis 3 ais 3 cis 4 fis 4

väser, om t; 1 har 62'",6 omfång, i kammarton 51

skålp.

I chorton 44 skålp.

En cynibol 3 fack

på C0- bestående af c' g 5 c 1

« c u « « c,- g 2 c 3

« c' « « c- 3 g 3 c*

« c= « « c 3 t; 3 e 4

väger, om Cj har 5Ü'",4 omfång, i kammarlon 24

skålp.

En sesquiatter på C°, bestående af g° c, och nuni

redan bekant mensur, väger i kajiimarton 53 skålp.

I chorton 43 skålp.

En qvart på C0, bestående af c" g', väger i kau»uiarton

öl skålp.

I chorton 50 skålp.

En tertian på C0, bestående af c 1 g 1 väger i kammarton

27 skålp.

I chorton 24 skålp.

En mixtur 6 fack på C0, bestående af g» c' g' c 1

g» c* sámt repeterande på «lia fis, väger i kammarton

87 skålp.

Coniska stämmors vigt finnos, om man beräknar

f'Mns öfre dol på samma sätt som foten.

Vig ten af spetsfiöjt 8 och 4 fot uppgår

från C0 tiil II3 = 156,31 skålp.

« c° u h 3 s 41,05 «

« c' M h' S 11,39 «

« C J «t h» 3,70 m

• c' « h> 1,36 «

« « h' 0,32 c

Ik-refUr ar vigíen af »potiflojt 8', ota C, tid it»-


— 172 —'

hium har 259/",i) och vid don öfre nivnniiiKon 76"V|

omfång. från Cn till P i kainmartou 213 skålp.

1 chortoti 170 skajp.

22. Vigten af spetsflöjt -1 löt iir i kammarton 58 skålp

1 chorton 46 skål]).

De stämmors vigt, hrilka mensureras en hel ton

trängre än normal mensuren angifver.

Öm stämmorna skola mensureras cn hel ton Irängr« 1 -

•¡i erhåller t. ex. C den metalltjocklek och vidd,- son'

uti 117 iir angifven för D, således 0"',8689 tjocklek

och 570"' omfång.

I tabellen 119 finnes vigtén för D, = 104.1

skålp. Om nu'»ill-denna vigt adderas \k-fen af det

stycke, livarmed C,' öfverskjuter 1),, så har man vigtén

a! Cv Ktt exempel skall bättre tydliggöra detta.

Vigten för l)T är efter normalmenstiren (noga facet)

=: 10«,41 skalp. I närvarande full skall Cr hafv*

simma vidd och mctalltjocklek som D1; CT blifver så'

ledfs s.i mycket tyngre, som det är längre än I)T. Men

sk ilnaden emellan begge längderna uppgår till nära 284"'<

omfånget till 370'" och mefalltjockleken till 0"\8689;

innehållet af detta stycke yta är således 284 . 370

- 105080"'(—. Kub.-innehållet är 105080 . 0,808P

- 91301"' r p och «¡åledes vigton i skålpund

91501 . 0,0041156

32 = 1174 skålp.

Om detta resultat adderas till vigten af DT, fä r

man vigten af C, = 116,14 skålp.

Kn blick på ovanstående tabell visar, att det en

hel ton trängre Cr väger ungefär lika mycket som (>i

efter normalmensureu; derföre är det ringa svårighet

uudcrkastadt att efter ofvanstående tabell finna vigten

af ensamma pipor, som skola erhålla en hel tons trängre

mensur — cu fördel, hvaraf man isynnerhet kan begagna

sia, nar de stora piporna uti cn tennstamma äro

gjorda af trä och vigten af de besparade tennpiporna

är a fi I ra ge n från efterföljande vigtuppgifler.

l. Kn principalbas 16', hvars C^ har 0"',868ö me-


talltjocklek, ocli 370"' omfång, väger i kammarton

(från Ct till d D „

) «028 skålp.

I cliorton (från DT—e D ) 814 skalp.

En, principalbas 8', hv;rs G ff liar 0'",7241 metalltjocklok

och 220'" MU fång, väger i kamniarton

(från c„—il 1 ) 237 skålp.

I chorton (från 1>„—c') 203 skålp.

1

En manual-principal J6', hvars C, liar 0"',8G89

metalltjocklek och 370"' omfång, väger i kammarton

(från CT—I' 1 ,

) 1073 skålp. '

1 cliorton (från 1),—g*) 834 skålp.

' En principal 8', hvars C„ har 0'",72 í I metal ¡tjocklek

ocli 220"' omfång, väger i kammarton (från

Cr— f J ) 271 Skålp..

1 chorton (från F>„—a; 3 '

) 216 skålp.

Eu principal 4', hvars c" har 0"',G034 motaUtjocklok

och 130'",8 omfång, \äsnr i kammarton (från

r—p) 70 skålp.

r

?

I cliorton (från ) 21 skålp.

I chorton (från d 1 —g 5 ) 17 skålp.

' Eti mixtur 4 fack på Q, bestående af g" c 1 g 5 c 5

och repeterande på alia fis, väger i kammarton

41 skålp.

jl I chorton 33 skålp. )

En scliarf 3 fack af samma blandning, som i N:o

13 blifvit angifven, väger i kamniarton 46 skålp.

. I chorton 39 skålp.

" En rörflöjt 8' från c a mod ungefär 1? ton trängre

mensur än den vida priacipalmensnren och hvars

c" har 0 '",3949 metall tjocklek och 123"',3 omfång,

väger ungefär i kammarton (från c r '—f 1 ) 46 skålp.

I chorton (från d"—g 1 ) 37 skålp.

stämmors vigt, hvilka mensureras 2 hela toner

trängre än den normalmetisur, som i § il"

uppgifves.

,t. Om t. ex. C„ skall mensureras på detta sätt,

'äller den samma omfång som E„ i normalnient011

- C„ skall således blifva så mycket tyngre in

24


— 174 —

som C„ öfverskjuter E„ i längd. Begge längder^'

skilnad är 263'", pipans omfång 201'",74 och inela' 1 '

tjockleken 0'",7024. Således väger det stycke, som9

är längre än E, 4,79 skålp. och hela pipans vigt à'

20,73 f 4,79 = 25,32 skälp. Jemför man detta ,J

med det uti ofvanstående tabell, finner man att vigl^,

för pipan Cn efter en 2 hela toners trängre me«"' 1 "

är ungefärligen lika med vigíen för pipan D 1 eft (<

nor malmensuren.

1. En principal 8', hvars C0 har 0" / ,7024 metalltjoct'

lek och 201"',7 omfång, väger i kammarton (fri»

C0—f 3 ) 245 skålp.

I chorion (fråu D0—g J ) 193 skålp.

2. En oktav 4', hvars c° har 0"',5854 meta 11 tjock I''"

och 120'" omfång, väger i kammarton (fr* 11

C—f) 63 skålp.

I chorion (från g«) SI skålp.

3. En oktav 2', hvars c' har 0"',4878 metalltjockl fk

och 71"',3 oinfång, väger i kammarton (från c'^

f») 18 skålp.

I chorton (från d 1 —g«) 13 skålp.

4. En mixtur 4 fack, af redan förut uppcifven bla^'

ning, väger i kammarton 37 skålp.

I chorton 30 skålp.

5. En scharrt' 5 fack, af den uti N:o 13 angifne blai» 1 '

ning väger i kammarton 41 skålp.

I chorton 35 skålp.

6. Ett peinshorn 8', hvars C0 har 0"',7024 meta'''

tjocklek, vid labium 201'",7 och upptill 64'"®

omfång,,väger i kaminarten från (C„—f") 172 skî'l 1 '

I chorton (från D0—g s ) 137 skålp.

7. Ett gomshorn 4', hvars c° har 0"',5854 metalltjoC*'

lek, vid labium 120"' och upptill 38"',2 onifâ«?'

väger i kammarton (från c°—f«) 43 skålp.

1 chorton (från d"— g 4 ) 36 skålp.

En gedacht 8-, hvars C0 har 0"',7024 metalltjo^'

lek oeh 201'",7 omfång väger i kammarton (f'*"

C0—f») 155 skålp.

I xhorton (från D0—g') 123 skålp.

9. En gedacht 4', hvars c° liar 0'",5854 motalltj (lC J''

lek och 120"' omfång, \äger i kammarton 0 ri ' n

c»—f 4 ) 40 skalp.


— 175 —

I ehorton (frän d°—g 4 ) 32 skålp.

0- En täckt qviut 6', hvars största pipa G0 har

O'",631« mc ta II tjock lek och 149"' omfång, väger

i kammarton ifrån G0—c 4 ) 70 skålp.

1 ehorton (frän A0—d 4 ) 36 skålp.

Kn täckt q\int 3', hvars största pipa g® har

O"',5273 metalltjocklek och 88"',6 omfång, väger

i kaminarton (från g u —c s ) 19 skålp.

1 ehorton (från a°—d 5 ) 15 skalp.

-De stämmors vigt, h vilka hafva 4 toners trängre

mensur än normalmensuren.

Enskilda cylindriska pipors vigt öfverensstämiria

"j e


— 176 —

I chorton (från D0—g 5 ) 121 skålp.

2. Fuyant 4', hvars c° liar 0"',3184 metalltjocklc»

ocli JU"',!» omfång, väger i kammarton (från c"-'

f 4 ) 5!) skålp.

I chorton (från d n —c 4 ) 33 skålp.

3. Salicronal 8', hvars C0 "har 0"',622 metalltjocklek.

samt vid labium 142"',6 och u|)ptill 71"',3 omfång,

\iiger i kanimarton (från C0—P) 1C7 skål[>'

1 chorton (från 1)0—g 1 ") 83 skålp.

4. Salicional 4', hvars c° har 0"',8184 metalltjocklek>

samt vid labium 84'",8 och upptill 42'",4 omfångi

väger i kanimarton (från c°—f 4 ) 28 skålp.

Ï chorton (från d°—g 4 ) 22 skålp.

5. Qvintadena 16', hvars C, har 0"',7464 metalltjorklek

och 259'",9 omfång, väger i kammarton (frå»

C,—f 3 ) 550 skålp.

1 chorton (från g 5 ) 288 skålp.

C. Qvintadena 8', hvars Co har 0'.",622 nietalltjocklek

och 142,6 omfång, väger i kammarton (fråO

Co—P) 91 skålp.

' I chorton (från 1>„—g a ) 72 skålp.

De stämmors vigt, hvilka hafva en stor décimas

trängre mensur än normalmensuren.

Enskilda cylindriska pipors vigt i den, till följd a»

livad förut är sagdt, en liten sext högre i vi^ t tabellen!

t. ex. ett, en stor decima trängre mensureradt, C0 väger

lika mycket som Gis„ efter normalmensuren.

1. JJarmonika 8', hvars C„ har 0"',5854 metalltjocklek

och 120'" omfång, väger i kainniarton (frå"

1>„—g 3 ) 123 skålp.

I chorton (från I)0—g 3 ) 99 skålp.

2. Harmonika 4' hvars c° liar 0'",4878 mctalltjock'

lek och 71'",3 omfång, väger i kamniarion (frå"

c"—f 4 ) 34 skålp.

1 chorton (från d"—g 4 ) 27 skålp.

3. Qvintadena 16', hvars C, har 0"',7024 metalltjocklek

och 201"',7 omfång, väger i kanimarton

(från C,—P) 270 skålp.

I chorton (från D, —g ; ) 213 skålp.

4. Qvintadena 8' hvars C„ har 0"',4878 metalltjocklek

och 71'",5 omfång, väger i kammarton (fr3 n

C.—f 1 ) 70 skålp.

I chorton (från P.—g 1 ) 36 skålp.


— 177 —

Vigten af de stämmor, hvtlka äro 2 hela toner

vidare än normalmen sur en.

*• Q vint 21 fot, livars största pipa g° liar 0"',5i)49

metalltjocklek och 123'",5 omfång, väger i karnmarton

(från g°—c 4 ) 47 skålp.

1 chorton (från a°—d 4 ) 58 skålp.

' Terz fot, hvars största pipa e 1 har 0"',3184

metalltjocklek och 84"',8 omfång, väger i kammarton

(från e'— a») 26 skålp.

1 chorton (från fis 1 — h») 24 skålp.

Flauto ptecolo 2 fot, hvars c 1 har 0"',5314 metalltjocklok

och 100"',9 omfång, väger i kammarton

(från c 1 — f») 28 skålp.

I chorton (från d 1 — g») 25 skålp.

* Cornett 4 fack från c 1 ; sammansättning c 2 g 3 c 3 e 3 ,

väger i kammarton 18 skålp.

1 chorton 15 skålp.

Cornett 4 fack frän g"; sammansättning g 1 d- g 3

h-, väger i kammarton 27 skålp.

I chorton 23 skålp.

Cornett 3 fack från g°; sammansättning d 3 g* h J ,

väger i kaminarton 16 skålp.

I chorton 14 skålp.

§. 121. Stämmornas här angifne vigtcr skola inträffa

om:

a) rent engelskt tenn användes,

1>) den största pipan har den för hvarje enkel stämma

angifne metalltjocklek,

c) alla de öfrigas metalltjocklek noga aftager, såsom i

tabellen 117,

d) hälfterna af pipornas diametrar och periferier inträffa

på stora decinian,

e) 0111 fötterna hafva den vid enskilda pipors beräkning

antagne storlek.

Dessa \i!kor behöfva visserligen med undantag af

^sla och fjerdo icke så strängt uppfyllas. Emedlertid

~'ifva likväl uppgifterna äfven för alla andra fall temsäkra

stödjepunkter. Man iakttage likväl ännu

'oljande:

I) Om det icke är alldeles nödvändigt att strängt

jakttaga det andra och tredje vilkoret, så kan likväl

llol a stämmans vigt, så vida öfrige vilkor inträffa och


— 178 —

afseende fästats pä don uti tabellen 117 angifne nictallstyrka,

aproximatift sammanträda; ty livad tnåliända

den ena pipan har för mycket af metall kan den

andra hafva för litet, hvadan således hos alla pipor c"

jemkning i vigt eger rum, genom hvilken den beräknade

vigten nära nog kan öfverenstämma med den funna.

Det hufvudsak!igaste der\id är att de stora piporna

hafva den för hvarje stämma utmärkta niensur

och metalltjocklek, emedan stämmans vigt isynnerhet är

beroende af de stora pipornas.

2) I afseeede på det fjerde vilkoret må erinras att

ganska sällan så mensureras, att hälften af dimensionerna

infall^ på lilla deciinan; snarare kan det hända

att de falla på undeciman och i detta fall vidgar sig

stämman något i de högre tonej-na. Alen emedan nu

de små piporna äro gynnade i afseende på inetallstyrkan

vid föregående vigt-uppgifter, så kunna dessa IIJ>I>gifter

så mycket mera hlifva antagne för en något vidare

diskant som de små piporna dessutom väga ganska

ringa. Det är således äfven här beroende derpå,

så vida nemligen hälften af dimensionerna infalla på undeciman,

huruvida de stora pipornas niensur och metalltjocklek

öfvorenstämmer föregående uppgifter.

3) i afseende på fötterna kan blott en ändring förekomma

då en principalstämma skall ställas i prospektet.

Men här äro de. vid dylika tillfällen, alltid längre,

Jivarföre afseende måste fastas på denna omständighet

•\id bedömandet af en principalstämmas vigt. Den noggranna

vigten för en i prospekt slående stämma kan

naturligtvis icke angifvas.

122. Vid alla hitintills anförde vigtuppgifter

har rent Kngelskt tenn blifvit anlaget. De uträknade

vigterna kunna likväl användas icke allenast för hvarje

annan tennart, utan äfven för hvarje blandning af tenn

och bly, så vida desainmas specifika vigt är bekant.

I afseende på dylika legeringar, hvilka i sjelfva

verket förekomma uti orgbyggeriet finner man i (jerstners

mechanik. en ganska brukhar tabell, hvilken här

pkall meddelas, inrättad för detta ändamål. De forsök,

hvilkas resultater tabellen innehåller, blcfvo anstälde

af Herr professor Meijsner i Wien med Böhmiskt

tenn och Villacks bly. Tennets specifika tyngd befan" 5


=5 7,312 och blyets = 11,332. Skilnaden emellan de

"pgge tennarternas specifika tyngder har obetydligt inflytande

på de ofvan funna vigterna. Om man sätter

de begge specifika tyngderna proportionela med de särskilda

tennarternas vigter, så erhåller man t. ex. för

Principal 51', hvars vigt i chorton befunnits vara 243

Skålp.

7,2912 : 7,312 = 243 : 243,69.

Vigtskilnaden uppgår således' ungefär $ skålp.

hvarmed en principal 8' af Böhmiskt tenn skulle blifv

a tyngre än en af Engelskt tenn.

l'å samma sätt som visats för de begge särskilda

tennarterna, kan vigten af en stämma för hvarje legering

af tenn och bly finnas om specifika tyngden af

denna legering är bekant.

Exempel. Om massan uti principal 8' skall bestå

af 19 delar tenn och 1 del bly, eller, som är detsamma,

af 0,93 delar tenn och 0,03 delar bly och denna

blandnings specifika tyngd är funnen cr 7,443, så

ar 7,2912 : 7,443 = 243 : 248.11 skålp. Principal 8'

ar således vid denna blandning Sj skålp. tvngre än vid

rent engelskt tenn.

Om i allmänhet S utmärker den specifika tyngden

för denna blandning, P den f»mna vigten för renb

tenn och P 1 den sökta vigten för .ifrågavarande blandning,

så är

7,2912 : S = P : P 1

således P> = • P-

7,2912.

Man kan nu förstå och använda efterföljande tabell.

l)e begge första kolumnerna hafva samma betydelse;

jag har blott bifogat den första för att lätta öfv

ersigten. Talen i sista kolumnen äro funna genom

att dividera talen i tredje kolumnen med 7,291. T. ex.


— mo —

exponent lör det

Om blandningen består af förhållande med

så är spe- hvilket den föf

1. 2. 3. 4. cifika tyng- rent Engelskt

Delar Delar Delar Delar den tenn funna vigten

tenn bly tenn bly * s . skall multipliceras

20 "0 1,00 0,00 7,312 1,00285

19 1 0,95 0,05 7,445 1,0211

18 2 0,90 0,10 7,385 1,0403

17 3 0,85 0.15 7,731 1,06032

16 4 0,80 0,20 7,883 1,08117

15 5 0,75 0,25 8,038 1,1024

14 6 0,70 0,30 8.201 1,1248

13 7 0,65 0,35 8,365 1,1473

12 8 0,60 0,40 8,535 1,1706

11 9 0,55 0,45 8,708 1.1943

10 10 0,50 0,50 8,888 1,2190

9 11 0,45 0,55 9,071 1,2441

8 12 0,40 0,60 9,264 1,2706

7 13 0,35 0,65 9,464 1,2980

6 14 0,30 0,70 9,676 1,3271

b 15 0,23 0,75 9,900 1,3578

4 16 0,20 0,C0 10,141 1,3909

3 17 0,15 0,85 10,401 1,4263

o 18 0,10 0,90 10,686 1,4656

1 19 0,05 0,95 11,000 1,3087

0 20 1,00 0,00 11,352 1,5534

Efter denna tabell är det lätt att tillämpa den för-

»t för rent Engelskt tenn beräknade vigten för legeringen

af tenn och bly. Om t. ex. vigten af en mixtur

4 fack af rent tenn är = 46 S., så finner nian, om metallen

består af IS delar tenn och 5 delar bly, eller ock

af 3 delar tenn och 4 del bly, samma mixturs vigt =

46 . 1,1024 = 50,7 S. Men består metallen af tveiine

lika vigtdelar tenn och bly, så linner man vigten

=: 46 . 1,219 = 56 skålp.

§. 123. Efter förestående tabell kan inan äfven

finna metallblandningen af en redan förfärdigad stämma

utan att behöfva pil vanlig väg nedsmälta en pip 3

eller ett stycke derutaf. För detta ändamål söker ma»

don specifika tyngden af en stämma på följande sätt-


FA en fin och mycket känslig väg fSater mnn uii

?*Q ena vågskålen ett tagel eller eu sträng, hvareftcr

letftnvigten återställcs.

Vid denna sträng upphänges pipan orh afv'ages

^ej cn ytterst noggran vigt. Lut den funna vigten

v *>ra — Q. Härefter nedsänker man pipan uti en unstående

vattenreservoir, återställer vågen i jemnoch

anmärker pipans vigt. Låt den vara =3 W.

'''pans specifika t\ugd = G är nu

G

o — w»

j- v. man drager den mindre af de funna vigterns

den stiirre och dividerar den större vigten med

6 kilnaden. Qnoten uttrycker pipans specifika vigt i

åseende på vatten.

Exempel. Om en pipa i Infton väger 10 och i

v ättnet 9 lod, så är densanimas specifika tyngd

10

G S3 t= 40

10 — 9.

Söker man i tabellen, hvilken blandning, som motp'arar

denna specifika tyngd, så finner man att pipan

" e slår af fyra delar bly och en del tonn.

., Om legeringen ännu noggrannare skulle utrönas,

orfar

man på följande sätt, hvarvid y skall uttrycka

te lndelarne och x blvdelarne.

Pipans nyss' funna specifika tyngd = 10 faller

Mellan 9,900" och 10,141.

. För v = 0,25 och x =3 0,75 är specifika tyngda

efter "tabellen =3 9,9;

. för y sa ? och x sa ? är den funna specifika

l )' n gden =3 10

för y s= 0,20 och x = 0,80 ar specifika tyngden

,rt «r tabellen s 10,141.


t

— 182 —

/

Nu är 0,80 — 0,75 : 0,80—10,141—9.9: 10,111—

0,05 : 0,80—x =: 0,241 : 0,141;

• . , „ 0,05 . 0,141

således 0,80 — x s 0


— 183 —

delar tenn och 0,13 delar bly; om man vill utrycka

denna blandning på orgbvggar-sätt, så är

1,00 : 0,83 =5 16 : 15,6.

^landningen är således nära 15J- lödig.

Om deremot orgbyggaren har lofvat il lödig nie-

'all, och man vill veta, huru mycket tenn finnes , uti

100 skålp. sådan metall, så är

16 : 11 = 1,00 : 0,69.

100 skålp. 11 lödig metall innehåller alltså 69

skålp. 'tenn och 31 skålp. bly.

Efter dessa förberedelser hlifva nu följande proteiner

begripliga.

J:sta problemet. 120 skålp. 10 lödig metall skall

gjutas af fullkomligt rent tenn och bly. Huru mycket

skall tagas af hvardera slaget?

j Beteckna de till blandningen nödige skålp. tenn

med x så behöfves 120—x skålp. bly.

Uppgiften fordrar alt det uti massan varande tennet

skall förhålla sig till blyet såsom 10 : 6. Hiiraf

får man proportionen

10 : 6 = x : 120 —x

således 10 (120 — x) = 6x

1200 — 10\ =s Ox

1200 = lbx

1200

6

— X

73 s= x.

Blyandelen är således 120—73 = 43 skalp. Till

''landningen

skålp. bly.

erfordras således 73 skålp. tenn och 43

Om nu ett gemshorn 8' skulle gjutas och en center

Engelskt tenn kostade 30 Thaler men en centner

% 6 Thaler, så skulle orgbyggaren i och för matcria-

' e n för denna stämmas tillverkande bekosta 23,2 Thaler.

Tillägg. Ur föregående upplösning kan man här-

' e da en allmän formel för alla dvlika fall på följande

sätt.

Låt N beteckna det antal skålp., som hela blandningen

skall väga; och låt z : b uttrycka förhållandet

"nollan hela massans tenn- och bly delar;


— 484 —

N-^suSnSjbiy)»omblandningen sleali innthåll»

Dessa storheter ins.itta uti föregående taleu gif ,ä

x : b = x : N — x

'b-varuf z>;(N—i) = bt

z N — = bx

zN = bx f zx

zN

-I—, = *

Exempel på formelns begagnande.

1. Det rena tennet sättes = 100.

Blandningen skall innehålla tenn och ^ bly!

Blandningens hela vigt skall uppgå till 160 skålp. Huru

mycket tenn och bly är nödigt?

Här är således N = 160,

z : b = 66 : 34, således z f b = U>0

x och N—x sökes således.

x * 105,6 skålp.

Således N—x s 160—105,6 = 54,4 skålp.

Till blandningen aro således 105,6 skålp. tenn och

84,4 skålp. bly nödvändige.

2. En 4 fots principal af rent tenn väger »'>"

skålp. Den skall användas till en lt lödig metallstäm'

ma. Huru mycket rent bly erfordras och huru mytkel

kominer blandningen att väga?

Här är x gifvet = 50

z : b 11 : 5; emedan z •}• b

Frågas nu huru stora N och N—x äro.

För att tinna N efter ofvanstående formel måste

densamma först ändras, så att N kommer att stå ensamt

å ena sidan. Man erhåller på detta sätt

xi bx ,

N = f *

z '

fned ofvanstående värden insatta är då

N ~ 72 ^y

således N—x = T 2 — 50 = 22,


— «SS —

Till blandningen äro således 22 6kålp. bly nöd-

^Qdiga och hela massan måste väija 72W skålp.

P r o f. IL, 72« - 4 i. SO.

•f


— 186 —

blandningen skall vara \i X = 14 (\ f 160) sk. ten»'

16

Iläraf får man således: xf 100 = 1 ' ' x v " ;o )

X t 100 = I M ^ I ,

8\ 7 800 = 7\ 7 1120

8x — 7x = 1120—800

x = .">00 skålp. tenn som skola tillägga*

Således är den nja blandningens vigt = 480 skålp.

Första prof vet. Uti närvarande massa voro l ö "

skålp. tenn, hvartill 520 skålp. tillades; derföre är »'"

hela massan 420 skålp. tenn. J)en nya blandning^ 0

skall vara 14 lödig; således måste uti hela massan var"

ÍÍ . 480 skålp. = I 480 = 7. 60 = 420 skålp. leu»'

llegge resurtatéirna stämma således ofverens.

Andra prof vet. I den förhanden varande bland'

ningen befunnes 160—1(^0 = 60 skålp. bly. 1 de"

nya blandningen lår icke vara mera bly. Emedan n"

den nya blandningen innehåller . 180 = ss t> 1 '

skålp. bly, »å är det ofvan funna resultatet rutt.

Efter föreslående upplösning kan en allmän foi"

mel för dylika fall uppställas.

Låt tennets förhållande till hela massan uti för*

handen varande blandning uttryckas med c : a;

z : a tennets förhållande till hela massan uli

den nya blandningen,

P metallens vigt,

x det sökta skiiipundantalet på tenn eller bl}' :

så är x j P = X den nya blandningens vigt.

Q

Uti närvarande massa äro — P skåh». tenn,

a

z z C\ x P)

Uti den nya blandningen är — X s= -- — -—-sk. tenri'

il il

Häraf får man följande allmanna reqvationer:

X v -P = iSíXÍD

a a


— 187 —

ax f C P 53 zx f zP

ax — zx = zP — cP

x = P

a — z.

1:sta problemet. Af 50 skälp. 6 lödig metall skall

® lödig göras, medelst tillsats af rent tenn. Huru mån-

& skålpund tenn äro derliil erforderliga och huru myc-

*®t väger den nya blandningen?

Här'är c : a = 6 : IG

P = 30

7. : a = 9 : IG

x x det sökta skålpundantalet tenn.

Silode, x _ 30 C^— 6 ) _ J0_5 90 _ G

0 x = IG—» - 7 1 ~ 7

. Bet fordras således 12$ skålp. tenn och den nya <

landningen väger 30 f 12$ = 42$ skalp.

Prof. I första blandningen voro T hvilka skola tilläggas.


— 199 —

Prof. Uti närvarande metall voro ii . 70 =


— m —

, ÍTh'raf ffJr nian líela massans fiirhålhmda liil tenn-

"«larne =: 16 ; 16—6,37 = 16 : i\43.

,, Den nya blandningen är således något bittre än 9

'(¡di*.

' 5:tc problemet. Man bar tvä metallmasscr. Den

["a är 7 lödig den andra 11 lödig. Af båda skall

"'andas 10 lötiig metall. Uti hvilket förhållande skola

1,6 begge tillsatserna stå till hvarandra?

Upplösning. Om den 7 lödiga andelens vigt sättes

^ P, och den 11 lödiges vigt = Q,

tP

så är den förstnämndes tenndelar

16

och den sistnämndes tenndelar — . *

10

Efter problemet ärll

r T t

16 16

*«,


P betecknar den sämre massans delar,

Q den bättre massans delar;

då är efter ofvanstående aoqvation

(11—10) Q = (10—7)P

med de här gifna allmänna värdena

(n-p) Q = (p-m)P

hvaraf analogien P : Q = n—p : p—m finnes,

Anm. Det är klart att den sökta blandningen rn»'

ste befinna sig emellan de begge förbanden varande

Exempel. Af 13 och 8 lödig metall skall 11 l"*

dig göras.

Här är tn = 8

n =: 15

p = 11

»Sledes (n—p)Q = (p—m)P

(13—11)Q = (11—8)P

2Q = 3p,

d. v. s. den sämre cch bättre sortens båda delar sk""

i den nya blandningen förhålla sig såsom 2:3; ell ef

af ven, ii!l hvart 2 skålp. 8 lödig metall, kommer al)'

tid 3 skålp. 13 lödig. Oui således 50 skålp. 8 lodi?

tages, så miste 7r> skålp. 13 löriip tilläggas, for att de"

nya Mandn ingen sknll blifva 11 lödig.

Riktigheten liäraf visar sig nenom följande prof:

I 50 skålp. 8 lödig metall äro . !>o"= 25 skålp. tenPi

i 73.sl.il!;>. i: ödig metalläro if. 73 = 61 skålp. ten«»

i 50 f 73 sk%. il Iodig metall måste . 123=; ¡> fi

skålp. tenn vara.

Emedan nu 61 f 25 = 86 så är äfven rakninge"

ritt.

Cr.te problemet. 50 skålp. 1« lödig och 00 skålp'

9 Kidig metall skola sammansmältas; hvilket lödigt J '

erhåller den nya blandningen?

Upplösning. 1 50 skålp. 12 lödig metall äro

12 .50 3 . 30 „_ , ,,

—77— —, = o7,6 skalp. tenn.

10 <

I 80 skålp. 9 lödig metall äro 9 . 3 ^

43 skålp. tenn.

Emedan nu den nya blandningen väger 80 f 50 ^

150 skålp., och innehåller ¿5 f 37,3 = 82,3 skilj*


— tet —

tfar) . sä är, oro tenndelarne for hela massan tätt»«

2 : a

Q 82,S : 130 = z t Q>

U nu a sättes = 16, så är

82,5 : 150 = z : 16,

Vaf således z = • 16 - 10,15.

130

Den nya blandningen ar således något cåtire '¿a

® lijdig.

, Föregående problemer, rörande tenn- och bly-

, Andningar med sina upplösningar, äro tillräckliga tiii

Svarande af alj.a vid gamla ocli nya orgverk förekom-

^ J nde frå?or. Ännu måste likväl anmärkas, att när

ggaren erhållit tenn och bly til! förfärdigande af

pipor, så måste dervid äfven tagas i beräkning den

."•last, hvjlken förorsakas genom smältning och de nya

fornas hyllande och tillskärning. Ingen orgbygsjare

^ ®ll kunna beskyllas för oredlighet om han i stället

!»r 100 skålpund gatnmal metall (gauunalt pipverk)

61o U återgifver 90 skålpund.

NIQKDE AFDELNIiíGEiV,

Om stämmornas disposition [fördelning),

125. Hvarje disposition skall innehålla:

1) De enskilda stämmornas namn;

2) deras ntensur och toncharakteristik i allmänhet;

5) deras ton-fot och tonomfång; samt sluteiigen

4) deras indching för 1, 2 eller 3 klaver och pedal.

Genom dispositionen blifver således orgverkets

" to Hek och tillämnade styrka bestämde.

^ , 126. Emedan dylika dispositioner understundom

ponías och uppgöras efter ganska olika meningar, så

r ä

det nödigt att föru göra sig bekant med de grund-

Jtser efter hvilka ett orgverks storhet och styrka måie

bestämmas.

v¡ Frågar man för hvilket ändamål kyrkoorgeln blifu

eller bygges, så kan icke aågot acnat finuas,


— 192 —

än den religiösa folksångens ordning och lyftning. D ft

religiösa sångens ordning vinnes, om den sjtmgan^

menigheten håller' ton och takt. l T pjibycplig hlifver dt'"

när den religiösa känslan väckes ocii höjcs genom ftl

uttrycksfullt och vid olika tillfällen och omständighet^

passande orgspel.

Ville man vid förslaget till en disposition enda*'

afse den första fordran, så skulle det vara nog om of

goln erhölle en i förhållande ii 11 församlingens storl^

tillräckligt stark och genomträngande ton, och fullfo''

jande denna åsigt, skulle man lätt kunna återkomm"

tiil den första orgelns enkelhet, efter hvilken hela oi''

geln blott var on oföränderlig niixtur och icke ha


— 204 —

livad först styrkan vid fullt verk angår, så är den-

"niiua beroende

1) af stämniornas antal, företrädesvis principaloch

tungstämmor;

2) af mixtureriiäs antal, blandning och storlek;

5J af principälsiämmornaS ocii mix turernas mer.surer;

4> al' lulttillfiödet och stämmornas lyckade intonation;

0) af en lyckad inrättning och storlek af väderlådor,

väderkanaler, ventiler och hela trakturep;

6)' af en för ljudvågornas utbredande gynsam ställning

af hela pipvdrket.

Mångfald i släniblandningen är beroende

1) af stämmornas fördelaktiga sammanställning i

afseende å deras toncharaklerer, hvartill äfven

principal-mensurernås förändringar höra, och

2) af en passande fördelning och förstärkning at

de särskilda fottonerna, särdeles 8 och 4 fots

tonerna.

128. Några reglor följa nu, på hvilka man vid

toppgörandet af en disposition måste hafva afseende, om

^ensamma skall motsvara ofvan anförde allmänna grund-

»atser.

1) Principalstämmorna, d. v. s. så kallas här alla

stämmor af principal- och cornett-mensur, såsom egentliga

principaler, oktaver, qvinter, terzer, cornetter, mixt>ircr

o. s. v., måste i anseende till sina fottoner mot-

6 vara den naturliga skalan eller en sådan följd af toner,

som naturen sjelf frambringar uti ett dertill passande rör.

Anmärkning. Den naturliga skalan är, om C antaces

ti!l grundton, C c g c e g o. s. v. Eller i talförhållanden

1 : 2, 2 : 3, 3 : 4, 4 : 3, S : 6. Antager

man således grundton, d. v. 6. den största principalstämman

= 1,'så uppgår den första oktavens

längd till i, den första qvintens längd till l, den andra"

oktaven till den första terzen £ o. s. v. af

grundtons längd.

Om derföre den största principalen på C har 8'

l«ngd, så uppgår den första oktavens längd på samma

t till « ss 4', den första qvinten § = 2J', den andra

oktaven J = 2, den första terzen £ = lij o. s. v.

Men om den största principalen på C har 16', så

u PPgår den första oktavens längd till V = 8 '


— iOi —

första qvinten till V — 5 i', den andra oktaven V 3

4', den första terzen V — 3^, den andra qvinten V ^

2}', o. s. v.

2) Grundtonen miste naturligtvis förstärkas genoin

flera stämmor af samma fots ton, ehuru af olika mensurer.

En dylik förstärkning kan äfven den nästa eller

första, äfvensom den andra oktaven erhålla.

3) Qvinter och terz-stämmor, hvilka blott användas

till förstärkning eller skärpande ai grundtonen måste,

så vidt möjligt är, vara af vidare mensur än principalen

och blifva så intonerad, att dess egen ton så

litet som möjligt framträder. De behöfva således hvarken

slå öfver i oktaven eller qvinten eller låta höra

densamma.

Anmärkning: Häraf finner man att qvinter och

terzer af ge;nshorn, qvintadena eller trång principalmensur,

äfvensom trånga cornetter, sesqvialter, o. s,

v. sjelfva i ensamma chor frambringa sådana naturliga

bi-toner, hvarigenom orgeln blifver skrikande

pch ganska oangenäm. ,

4) Det för all god stämföring så skadliga repeterandet

af mixturerna måste så mycket som möjligt inskränkas

och undvikas.

Anmärkning. Mången p5r 1 afseende på denna punkt

så långt att uen helt och hållet bannlyser mixturerna

ur orgeln, eller åtminstone utesluter qvinter

och terzer; men så Utet jag ämnar förorda qvintoch

terz-stämmor äfvensom de vanliga mixturerna, så

kan jag likväl för ingen del biträda dem, hvilka

hafva velat anse sådana stämmor såsom blott larmande

och högst vidriga. Jag är tvertom af den

mening, att många, g.ispla aktningsvärda personer

just i detta fallet irrat Mg, derigenom att uti de flesta

orgverk mixturernas antal är för stort, desammas

blandning är ändamåisvidrig, hvarjemte lufttillflödet

och de ensamma pipornas intonatien jemförelsevis

med grundstommarna, hvilka de egentligen blott

skola understödja, är märkbart för stark och framstående,

andra klandervärda omständigheter i afseende

på mensur och anspråk att förliga. Att vid en

så felaktig inrättning och beskaffenhet af mixturerna

de små piporna skrika om företrädet, emedan d®


m —

«tors grundstämmorna blott mod medelmåttig styrka

anljuda eller till och med låta urtderkufva »ig af denna

talrika, vilda här, ¿ir liitt begripligt och kan möjligtvis

hos den, som icke ur fullkomligt bekant med orgelns

struktur, lätt uppväcka den tron, att stämmorna

äro skulden till detta onda, ehuru det endast i första

rummet härröror från desammas felaktiga inrättning

och uppställning, som förtjenar tadel. Erfarenheten

talar för mixturerna; ty utan qvinter

klinga mixturerna, ja — hela verket tomt, och coriiettens

charakteristiska ton kan icke erhållas pä annat

sätt, utan beror endast på desammas regelmässiga

blandning och konstmässiga inrättning.

5) Sådana stämmor, hvilka efter sin natur gifva

skarp och mager ton och icke hafva mycken grundan,

utan i stället IS ta oktaven eller qvinten starkt höf

as samt dessutom ansprâka högt, såsom t. ex. gamba,

Sa Hcional, fugara, violon, violoncello, traverso, sclnveit-

* e rllöjt o. s. v. och nästan alla tungstämmor deri ingripna,

måste hafva jemte sig stämmor af motsatt

j-Wakter d. v. s. tillhörande samma klavér, t. ex. håltöjt,

borduna o. s. v., emedan endast genom en sådan

'^rening en skön ton kan frambringas*

C) Man bör icke disponera flera stämmor for en

Manual, än som är nödigt för bildandet af en god, till—

äckligt stark ton och lör en ändamålsenlig förändring

stämbländningarna. Skulle en orgel deriore erhålla

®'t betydligt antal stämmor, så blifva de indelade för

' p ra klavér. I slika fall betraktas först hvarje klavér

i^samt för sig och disponeras efter hittills anförda regmen

i jemforelse med öfrige manualer erhålla hvarje

j n anuals principalstämmor olika mensur och en annan

"¡andning af flöjtstämmor. Hufvudvei ket bekommer den

v 'daste mensuren, de största principalstämmorna och ett

®torrc antal hjelpstämmor. De öfriga klavéren erhålla

'«iigre principalmensur, mindre principaler och färre

Wpstämmor.

7) Emedan många och särdeles stora stämmor förfära

spelningen af orgeln, så blir på visst sätt mantalens

styrka inskränkt genom fingerkraften och må-

!',' "''passas derefter. Om man derföre i stora kyrkor

111 hafva en stark, djup och majestätisk ton, iå måst»


— ISC —

isynnerhet pedalen erhålla många stora och starka siänv

mor, emedan härigenom hela verket kan erhålla denn J

imponerande styrka, hvilken är egendomlig för stora

orh väl lyckade orgverk och emedan fötterna natur

ligtvis förmå långt.mera än som är råd!igt att anfiif

tro åt iingrarne. Afven uti små orgverk är ändamåls'

enligt ait besätta pedalen med starka IG 1'ots stämmor*

emedan en kraftig L'rundslamnia är långt nyttigare fi> r

meuighetens sång, än många skrikstUminpr i manualen'

§. 129. Efter dessa grundsatser har jag uppställ'

följande dispositioner, livilka jag likväl låter föregås a'

de särskilda stämmornas toncharacteristik, sådan jag

tänkt mig densamma, jenite några andra anmärkningar-

1) Ett klavérs principalstämmor och oktaver Jörutsiit'

tas alltid hafva lika intonation. Qvint, torz och blandade

stämmor kunna antingen intoneras så starka, sqi' 1

principalstämmorna eller äfven något svagare. Me®

ehuru nu principalerna kunna aftaga från den starkastetill

den svagaste ton, så liar jag likväl, i enlighet med

regeln, hos dessa stämmor alltid antagit en kraftigmanlig

och fyllig, äfvensom en skarpt framträngande

ton (utan oangenäm skarpa). Upplösningen är lieroendi

af denna toncharakteristik äfvensom af det gifna lufttillflödet.

Vid starkt lufttillilöde uppgår den "till i och

vid svagare till ^ af labiums bredd.

2) Violonbass, violoncello och viola di gamba finner

man p" liera sätt intonerade med mycket eller litet

lufttillilöde, med skarp och fyllig eller ock med något

otydlig (voilerad) lon, äfvensom med eller utan skägg-

Jag anser dessa stämmors egendomlighet vara en mått'

ligt stark och fyllig ton, hvilket jag derföre har ho*

desamma förutsatt.

5) Spetsflöjten bör blott hafva en mild principalto"

utan skärpa, emedan den vanligen har vid principal'

niensur och är tillspetsad upptill.

-2) Gemshorn, af trång principalmensur, skall hafv*

en något fyllig ton, uti hvilken likväl icke grundton få* 1

fattas.

3) Salicional måste efter sin form och mensur erhålla

en mild och svag gamba-ton. .

C) Ifohlflöjten bör hafva en vek, något dunke»

eller ihålig tou.


7) Fiauto dol«?, flrtte douce, fiauto aiuabile. o. i. r.

'kola alla hafva en mycket svag angenäm flöjt-ton.

3) Fiauto traverso skall hafva en skarp flöjtton.

9) Gedackt. borduna, untersatz, rörflöjt skola alla

hafva en full, måttligt stark ton utan skärpa. JUirflöj-

'ens ton är likväl något klarare än gedacktens ton.

10) Qvintadena skall hafva en skarp framträdande

'on, i hvilken duodeciman är hörbar.

Då materialen, af hvilken stämmorna blifvit förfärdigade

har ett vasendtligt inflytande på toneharakteren,

göras sådana stämmor, hvifka skola hafva en skarp

'itonation såsom principaler, oktaver, cornctier, mixtu-

*er, gamba, violoncello, salicional, qvintadena, spetsflöjt,

Petnshorn äfvensom rörflöjter, af tenn och metall; men

öfriga såsom hohlflöjten, flauto dolce, flauto traverso,

gedackt af trä.

För besparings skull göras likväl af ven sådana stämmor,

hvilka skola hafva en skarp intonation af trä. i de

djupaste oktaverna. Så finner man vanligtvis prineipalst

ammorna och 16 fots violon i pedalen af trä. Afven

bortsättas ofta de stora stämmorna på manualen med

trä. pipor i den stora oktaven. Härvid måste likväl följande

anmärkas: Stämmor af vid mensur skola hafva

^n stark, fyllig ton, utan någon skärpa och kunna derb'

j re, om de h^fva il fots ton, fortsättas i de iägsta

^anual-öktaverna med trä-pipor, utan någon märkbar

förändring i ton-charakteren, hvaraf följer att vidtmen-

?'ii'erade pedalstämmor från 52 ända till 8 fots ton

Mt och hållet skulle kunna göras af trä. Härigenom

s kulle på visst sätt i fols ton blifva såsom en obe-

E $tnd gräns emellan trä- och tenn-pipor. Ju trängra

tc "npiporna blifva, desto mera vidgar sig gränsen for

^nnpipor nedåt; ty utaf trä kan man icke erhålla den

5 karpa genomträngande ton. som trångt mensurerade

s 'iiiiimor böra hafva. Derföre måste don trånga 8 fots

Principalen, så vidt möjligt är, men viola di gamba och

ylika stämnior, oeftergifligt, ailtid hafva tennpipor gehela

manualen, så vida ingen charaktersskilnad

T^ellan de undre orh öfre tonerna skall blifva märk-

' ar - Man kan således här anse 8 fots ton såsom gräns

Mellan trä- och tennpipor af violon- och gambamensur.

Här följa nu flera dispositioner för kyrkoorgverk


— 209 —

från (le minsta lin JA till de af betydlig storlek, i hvilk»

man skall linna hittills anförda grundsatser använde.

I". Visposition för ett klaver utan pedal.

130. i alla orter finnas landsförsamlingar, hvilka

äro s;"; ubemedlade att de icke på ett orgverk kunna

bekosta mera än livad som ar nödvändigt för att understödja

kantorn och förhjelpa hans plågade lungor

till en något längre verksamhet, än livad som voro

inijiigt aldeles nian org-accompagnement. För dylik;'«

som jag hoppas mera sällsynta verk, föreslår jag (till

undvikande af 2 fots principal, och i fots mixtur o. S.

v.) två grundstänunor och en skarp stamma, således

två 8 fots och en 4 fots stämma.

Bland bekanta stämmor kunna följande härtill välja»-

1. Gedarkt 8 fots, från C, till c 1 af trä;

2. IJohl/löjt 8 fots, från c"—c 3 af trä. Donna

stämma sammanföres i stora oktaven med gedackteu.

3. Principal i. fots; stora oktaven af trä, de öfriga

af metall.

II Disposition för ett klaver och pedal.

g. 131. 1. Principal 8 fots med medelmått!?

mcnstir kan göras af trä från C„—t n samt derifrån af

metall. T onen måttligt stark och skarp.

2. Gedackt 8 fots med en så \ iJ mensur sot»

möjligt, af trä.

3. Flauto dolce 8 fots, af trä från f°—c>. I


— if»9 —

altmlnliét den klangfärg. hvilken jag bland alla andra,

'tun möjligtvis kunna erhållas uti ett så litet orgverk,

erkänner såsom den enda, akta kyrkliga. Emedan dessutom

hela orgeln kan inrättas mycket enkelt och således

utan allt for mycket kostnad, så kan jag rekommendera

denna disposition åt mindre landtlbrsamliugar.

III. Disposition för tvä klavdr och pedal.

i3!i. En orgel med två manualer har ett gan- •

*ka väsendtligt företräde framför en orgel med cn 111:1-

"iial. De flesta nuvarande värderika orgkompositioner

kunna blott på en dylik orgel så föredragas, att den

a f komponisten beräknade eflecten alllid i högre eller

ringare grad kan uppnäs. Detta gäller företrädesvis det

F -lag af präkludier, uti hvilkot cantus firmus genomförs,

accompagnerad af flera contrapuuktiska stämmor,

hen goda eflecten af ett dylikt lörspel'pår på ett orgv

erk med ett klaver nästan aldeles förlorad, då melodien

beiinner sig i en mellanstäminä, emedan den vid

fiiika fall ickc af ett oofvadt öra forriimmes såsom htifv

udstäniina. Vid choralsång är det afven underslund :n

nödvändigt att genom ett kraftigare .understödjande af

Bantus firmus leda församlingen, for att förekomma

fal ska toner eller dåliga tillägg och figilrer. Jag anser

¡jorförc ganska ändamålsenligt, äfven med ett så ringa

•"•»tal stämmor, att de alla kunde behörigt disponeras

fur ett klavér, att heldre välja två kla.vér, så vida de

derigenoni ökade kostnaderna icke utgöra något hinder.

Jag disponerar först $å få stämmor som möjligt.

llufv.iidvtfk.

1. Principal 3 fots, medehnensur, stora oktaven

a f trä med måttligt skarp och stark men sjungande

passande lill genomförande af melodien.

ü. Lieblich gedacht i (i fots af trä; trång mensur

°ch mild och svag ton.

5. Gedackt ii fots af trä; Aid mensur och vek

°°h full ton.

4. Oktav i fots af metall. Ton och mensur såsom

principal fl'.

5. Gedackt i fots af trä; med ton »cl» mensur

»Asom gedackt !!'.


— 200 —

It. Mixtur 3 fack, 2 foli, af metalf. Monsur så-

»om principal 8'.

Öfververk.

1. Gedackt 8' af trä, trång mcnsur, tonen mild

och alldeles utan skärpa.

2. Salicional 8 fots; den större oktaven af trii,

de öfriga af metall. Mycket trång mensur, tonen vek

men fyllig.

3. Flauto dvlce 4' af trä, trång mcnsur; ton

mild och vek.

Pedal.

1. Subbas 16 fots. Trä, vid mensur, ganska fyllig

och stark ton.

2. Principalboss 8 fots. Trä, vid mensur, kraftig

och genomträngande ton.

3. Gedackt 8 fot. Trä; ton och mensur såsom

subbas.

Dessa tolf stämmor äro tillräckliga att uppfylla

hvad man billigtvis kan fordra af ett orgverk i en mindre

landtforsamling.

IV. Disposition för tvd klaver och pedal.

§. 135. 1. Principal 0 fots, vid mensur. Ton

stark och fyllig med täinlig styrka. «

2. Dorduna 16 fots, af trä. Ton fyllig och dunkel.

5. Jlohl/löjt 8 fots, af trä; i stora oktaven täckt.

4. Viola di gamba. Stora oktaven af trä de öfriga

af metall.

5. Oktav 4 fots: såsom principal 8'.

6. Ilohlflöjt 4 fots, trä, såsom hohldöjt 8'.

7. Oktuv 2', metall. Ton visserligen stark men

icko skarp. Små skarpt intonerade stämmor äro alltid

odrägliga för örat.

8. Mixtur 4 fack, metall, prineipalmensur, på C.

bestående af tonerna g 1 c' g ! c 1 samt börjar på hvarja

C med en lägre rad.

Öfvervtrk.

1. Gedackt 8 fots, trä, tillräckligt vid mensUP

fyllig och vek ten.

2. Flo.uto amabile 8 fots; af päronträ; trångt

mensmcrad, klar och mild ton.


201 —

5. Flauto traverso 8 fots; från c 1 , borrad. 1 d«

'äga oktaverna sammanförd med gedackt.

4. Gedackt 4 fots, trä. Den högsta oktaven metall.

ö. Oboe med frisvängande tunga.

Pedal.

*. Subbass 16 fots, trä, vid mensur, tjock och

fyllig ton.

2. Violonbass 16 fots, trä.

3. Principal bass 8 fots, mycket vid t mensurerad,

fyllig och stark ton.

4. Gcdacktbass 8 fots, såsom subbas 16'.

I denna disposition ligger nu redan den kraftiga,

djupa och vördnadsväckande ton. somvcnsamt upphöjer

°rgeln till kyrkoinstrument. Styrkan är vid lyckad intonation

tillräcklig för att leda en talrik församlings

s Sng, sådan den egsr rum på landet eller i småstäder.

Till för- och efterspel äfvensom till choralens föredrag

' psalmens anda fela icke medel för att vinna den nödiga

klangfärgen, såväl uti enskilda stämmor som äfv

en genom deras blandning.

Om orgchorets bredd och höjd tillåta och penningar

icke tryta, så fogar man till denna disposition prinfipalbass

16 fots af trä. med vid mensur. Hela verket

vinner obcskrilligt mycket i allvar genom denna

djupa, fulla och kraftiga grundstämma.

V. Disposition för två klaver och pedal.

Húfvudverk.

§. 154. Principal 8 f., ganska vid mensur, af

t f -nn i prospektet, fyllig och stark ton.

2. Jiorduna 16 f., trä; tämligen fyllig ton.

3. Hohlflöjt 8 f., trä; täckt i den stora oktaven.

4. Gemshorn 8 f., metall; mild uthållande ton.

Viola di gamba 8 f., tunn och uthållande to«.

6. Trumpet 8 f., med frisvängande tunga; fötter

kroppar af 7¡nk, tungor och kryckor af messing,

klockstycken af Hudträ.

7. Oktav 4 f., metall, allt annat såsom principal s'.

8. Uohlflöjt 4 f., såsom hohlilöjt 8'.

9. Oktav 2 {., af metall.

40. Conictt 5 fack, metall frän g" eamt på denna


— 202 —

tinpfnt af d 3 g' b». Från c' kan ännn en fjerdo rad

inkomma.

11. Mirtur 4 fack, metall, prinripalmensnr,

('., bestående af g 1 c 1 g 2 c 5 , samt repeterande på all J

fis med en lägre rad.

12. Ct/tnhcJ 3 fack, metall, på C0 bestående a'

c J g 2 c J samt repeterande på alla c-

Öfvcrverk.

1. I.icblic/t gedackt 8 (., trä, trång mensur, mild to»-

2. Fluuto • amabil$> 8 f., päronträ, tämligen tråi>S

mensur, fin, späd ton.

3. lYincipal 8 f., stora oktaven trä, de öfrig J

metall. Trång mensur. Angenäm sjungande ton.

4. Salicional 8 f., metall, späd uthållande ton.

5. Oktav 4 f., metall. Tonen såsom principal 8''

6. Flauto dolcc 4 f., trä, mild ton.

7. Uahiqbint 2$ f., trä.

3. Waldfiöjt 2 f., metall, ganska vid mensur,

Pedal.

1. Principalbass 16 fots, trä, vid mensur. Fyllig

och stark ton.

2. 'Hasun l fots, med frisvängande tunga. Fot*

ter af trä, kroppar af zink, tungor af messing.

3. Subbass 16 fots, af trä, vid mensur, f\ 11ig oel)

tjock lon.

4. Violon 16 f„ af trä, stark uthållande ton.

5. Oktav 8 f., såsom principal 16'.

6. Trumpet V, f., såsom basun 16'.

7. Geducktbass 8 f., såsom subbass.

En orgel, byggd efter denna disposition, kan var»

tillfyllest i temligé« stora stadskyrkor. Den erbjuder,

jemte sin betydliga styrka, tillräckliga medel till föredrag'

VI. Disposition för tre klaver och pedal.

Jlufvudvérk.

13. 1 ;. 1. Principal 16 f., tenn. Fyllig och kraf'

lig ton,

Qvintadrna eller trumpet 16 f.

3. Ok t a v js f.^ tenn, såsom principal IG'.

4. Trumpet 8 f., med frisvängande tuncor, Ivrop 4

par af zink.

8. Rörflöjt 8 f., metall, fyllij mild ton.


-i 203 —

C. Viola di Gamba 8 f., tenn. Tämligen stark

Och uthållande ton.

7. Gedacktqvint 5J- f., trä.

8. Oktav 4 f., såsom oktav 8'.

9. Börflöjt 4 f., såsom rör Hoj t 8'.

10. Qvart af 3 och 2 f., metall.

11. Cornett från c» trefack, från c 1 fyrfack.

12. Mixtur 4 fack, på C„ bestående af g 1 c J g 2 c s .

Andra manualen.

1. Principal 8 f., tenn, måttligt stark, sjungande ton.

2. Ilorduna 16 f., trä, dunkel fyllig ton.

5. Hohlflöjt 8 f„ trä, vek och mild ton.

4. Gedackt 8 f., trä, såsom bordhna.

5. Fugara 8 f., tenn. stark skarp ton.

6. Oboe 8 f., med frisvängatide tunga.

7. Oktav 4 t'., såsom principal 8'.

8. Hohl flöjt 4 f., såsom hohiflöjt 8'.

i). Oktav 2 fots, från c° med qvint 3 f.

10. Schar/fS fack, på C0 bestående af g 1 c 2 e : g 1 c'.

Tredje manualen.

1. Gedackt 8 fots, trä.

2. Flauto amubile 8 f., päronträ.

3. Salicional 8 i'., tenn.

4. Gemshorn 8 f., metall.

3. Gemshorn 4 f., metall.

6. Flauto amabile 4 f., såsom fiauto 8'.

7. Nassat 3 f., stora oktaven täckt, de öfrfga coniska.

8. Valdflöjt 2 f., metall, fyllig ton.


— 204 —

10. Oktav 4 {., metall, stark ton.

11. Clarine 4 [., såsom trumpet 8'.

Denna disposition torde vara den mest rekommenderande

för stora och talrikt besökta kyrkor. Ilufvudmanualen

tillstäder en kraftig, full ton, utan att genom

allt för stort djup eller för mycken fyllighet förorsaka

otydlighet. Det andra klaveret träder i anseende till

den mildare bordunan och den trängre mensuren mera

betydande tillbaka, men frambringar på annat sätt genom

sin behagliga, finare och sångbarare ton en skön

verkan. Afvenlcdes saknas icke styrka vid fullt verk,

i anseende till scharflen. Det tredje klaveret innehåller

stämmor, passande för mycket milda föredrag.

Pedalen verkar så mycket mera imponerande vid fullt

verk som den ensamt har mycket stora och kraftiga

stämmor, hvilka älven vid det mest' fullstämmiga spel

på manualen bibehålla sin öf ver vigt.

Om orgbyggnads-contractcf.

§. 136. Om en ny orgel skall byggas, så ar det

nödvändigt för don byggande församlingens säkerhet,

att en fullständig byggnadsplan uppgores, efter hvilken

contractet å båda sidor må kunna afslutas.

Orgbvggarnes vanliga förslager innehålla blott allmänna

antydningar, efter hvilka •verkets blifvande värde

blott ofullkomligt kan bedömas. Deraf kommer att efter

lika lydande kostnadsforslager ganska olika orgverk

kunna byggas, utan att, till och med vid mycket ringa

värde af det nya orgverket, något beslämdt skulle kunna

invändas emot contractets innehåll.

Huru oduglig mefall använda icke många orgbyggare

och huru tunna afhyfla de icke piporna 1

Följden deraf ar, att uti nästan alla orgverk metallpipverket

icke eger bestånd hälften så lång tid som vaderlådor,

baljor, träpipor och öfriga delar af orgeln, naturligtvis

med behörig eftersyn, allt annat ondt, dorifrån

härrörande, att förtiga. Hvilka oregelmässiga och

ändamålsvidriga mensurcr träffar man icke! Det är Ifelt

naturligt; ty trånga pipor äro mindre kostsamma och

behöfva ej stora väderlådor; det är äfvenledes fördelaktigt

att göra så många pipor som möjligt efter samma

mensur, hvarför man äfven träffar Ua närmast« lo-


— sos

Oertias pipor af lik« vidd och särskilda klarers principal-oktaver

och mixturer af lika mensur. Huru oänd.v

målsenlig och allt välljud förstörande äro icke mixtúrenla

sammansatta och mensurerade! IIvilken massa af

oförlåtliga fel finnas icke uti förföringarne och uti niechaniken;

och likväl öfverlåter man alltid ånyo ät orgbyggaren

att efter godtycke behandla dessa omständigheter,

utan att vid contractets afslutande mycket bekj

mra sig om storlek och beskaffenhet.

När orgeln sluteligen är färdig och brukbar till

alla inro delar, hvem vill då uppträda emot den dåliga

metallen, emot de tunna pipväggarne, emot förfelad

mensur, emot för små väderlådor, ventiler, förföringar,

miss-skur ne och illa intonerade pipor?! Orgeln måste

antagas och orgbyggaren betalas, ty hvad contractet

föreskrifver ¡ir uppfylldt Jag känner flera mindre

och större orgverk hviika, byggde på här antydde sätt,

måst bli I va gillade och hviika efter några få år förföllo

i ett så bedröfligt tillstånd, att de numera icke

aro värda det rum de inlaga. Jag håller derföre för

oundgängligen nödvändigt, att contractet utsträcker sig

till orgverkets alla delar, namngifver dem och innehål-

I ler nödiga bestämmelser på dimensioner och sammansättning.

Genom en sådan utförlig plan inskränkes orghyggarens

godtycke ganska betydligt och den byggande

församlingen är säkrare att den öfverenskomna summan

användes väl.

Det är icke möjligt att här gifva föreskrifter för

ölla omtalta fall; derföre skola blott i allmänhet de

punkter nämnas på hviika man vid afslutandet af ott

contract måste halva afseende.

Allmänt förslag till orgbyggeri-contractcr.

§. 137. Församlingen * * * och orgbyggaren * * *

förena sig i följande punkter till uppbyggande af ett

lytt orgverk uti kyrkan i * * *

1) Efter uppmätning af orgverket har detsamma

fots' bredd .... fots höjd .... fots djup.

Vid hvälfda tak angifves medel och sidohöjderna.

Af dessa dimensioner öfrerlémnas åt orgbyggaren UU


— 20G —

verkets uppställande fots bredd och fot»

djup.

Eller, i händelse choret icke är stort nog:

Orgbyggaren behöfver till verkets uppställande. • •

fots bredd.... fots djup.... fots höjd. Till erhållande

af dessa dimensioner drager församlingen försorg om

ett erforderligt utvidgande af orgchoret. /

2) Bälgorna skola ligga , hvarvid församlingen

öfvertager de särskilda afplankningarne, dörrar, fönster

och ställningar, äfvensom sörjer för skydd emot väderlekens

skadliga inflytande.

Om bälgorna skola ligga uti tornet så måste, till

förekommande af fugtighet, dragas försorg om anbringande

af luckor och fönster. Kunna bälgorna

ligga bakom eller omedelbart under basarne, så

måste man draga försorg om golfvets möjligaste

stadighet och fasthet. Om kyrkhinnneln är utsedd

till bälgkainmare så samverka ofta sommarvärme

och fugtighet efter hvartannat på bälgorna, så vida

icke kammarens väggar blifva förvarade genom

kalkrappning.

För bdlgkammaren är, efter redan uppgifne antal

bälgor, nödigt .... fots bredd, .... fots djup och

fots höjd.

3) Hvarje orgstämma skall, enligt sin charaktcr,

hafva behörig klangfärg, och styrka i alla oktaver. På

det att afseetule må fästas på dessa vigtiga fordringar

genast vid stämmornas mensuration så skola pipornas

genomskärningar oktav-vis förhålla sig, antingen såsofi

i : V»7 eller ock på sin högsta höjd afvika en hall' tc">

från detta mensurförbåIlande.

Bestämmandet af mensurförhållandet 1 : Vit kan anses

såsom en generell regel vid orgverksbyggna*

der. Fall kunna likväl inträffa i bvilka det til)

ernående af andra fördelar är ändamålsenligt att 1

stället för det nämnda förhållandet välja det af

1 : 2,666 (efter hvilket hälften af uppskärninpens

omkretsar, diametrar, bredder och höjder inträffa p*'

undeciman.) Äfvenledes är det icke nödvändigt att

hela pipverket uti en orgel arbetas efter ett och

samma mcnsutiöriuUkuuic. Medan principal-, okta v *


— 207 —

och mixturstämmorna ntensureras efter förhållandet

1 : V ST, kan förhållandet 1 : 2,6CU ganska väl

användas för gedackter och flöjter. Likväl måste

en dylik afvikelse tvdligt anmärkas i contraetet på

det att, vid orgelns afsyning, intet missförstånd må

derigenom uppkomma.

Det är mig ganska väl bekant, att ett stort antal

orgbyggare äfvon använder flere, från förut uppgifne,

skiljda förhållanden. Men hvarje fördomsfri

och skirklig konstnär skall snart öfvertygas om, att

återbringandet af alla möjliga afvikelser till öfvereösstämmelse

med de begge nämnde förhållandena

iir af stor vinst för saken.

i) Bredden af uppskärningen bör öfverallt uppgå

till | af omkretsen. För trä-pipor antages uppskärningens

bredd alltid öfverensstämmande med pipans bredd.

Orgbyggare äro vana att kalla de dimensioner, hvilka

hafva afseende på träpipornas utsträckning bottensidor

och propp. Jag föreställer mig snarare träpipan

upprättstående på väderlådan och kallar densammaS

utsträckning från ena ändan till den andra

bredd och dess utsträckning längs efter sidobräderna

djup. Det låter åtminstone bättre då jag

säger att genomskärnings) tan linnes genom att

multiplicera bredd och djup, än om jag sade den

vara lika med produkten af sidor och propp. Dessa

uttryck äro dessutom användbara vid materialens

bestämmande.

5) Uppskärningen« litijd skall för principal- oktav- och

niixturstummorna uppgå till l eller } af diametern, och

for träpipor till J eller } af djupet. Gedackt, Borduna,

S


— 208 —

sVärnint. Det 3ro dessa hvilka jas; ansett såsom

gränsen for de föränderliga höjderna; ty »na principalstätn

niorna äro uppskurna j af diametern, så

kan tonen, eftor måttet på luftmassans storlek,

(mynningens storlek) eller efter den i foten befindteliga

lufttätheten, vid en måttlig stvrka ernå

ca betydande skärpa. Blifva principalpiporna uppskurna

till | af diametern, så kan tonen vid förökad

fyllighet erhålla en betydande styrka. Men

vid ljudstyrkan förökar sig älven tonens sträfhet;

der fö re är del icke fördeJagtigt att uppskära ännu

högre, Begge dessa förhållanden anföras likväl

blott förslagsvis eller såsom medel, att på praktiska

fall kunna tillämpa ofvan anförde läror. Om

orgbyggaren är i stånd att, efter den uti min lärobok

i orgbyggerikonsten gifna anvisning sjelf anställa

do till en utförlig plan nödvändiga beräkningtirne,

så är det icke nödigt för honom att binda

sig vid dessi bestämningar då lilläfventyrs tillfälliga

omständigheter skulle göra andra förhållanden

emellan uppskärning och genomskärning önskvärda.

8) Uppskärningen skall i alla pipor bilda en rektangel.

Alan kan icke alltid gilla det sätt hvarpå många orghyggare

uppskära labium. Särdeles stötande är

det för mig om öfverlabium förnyas tätt från kärnan,

ty i detta fall är uppskärningen alltid trängre

upptill än nedtill. Oin man nu icke bestämt kan

påstå att en annan form än den rektangulära inverkar

ofördelaktigt för pipans ton, så är det dock

lätt begripligt att oregelbundna figurer skulle göra

uppskärningens proportioiiela till- och aflagande

omöjligt. Alla labierna måste noga tecknas och

nätt utskäras. Do inre uietallpiporna erhålla, så'

soin bekant, intryckta labier, hvarvid öfverlabium

kan sluta i en spits eller ock med en halfcirkcl- '

Prospektpiporna erhålla dels intryckta, dels utstående

labier. De förra böra stå i fälten, de seduare

uti tornen.

7)^Kärnan måste afhvässas så mycket alt hon ick»

genom sin tjocklok måtte förminska uppskärningen. E»

utiWi från 50 till 40 grader är tillräcklig.


— 20$ —

Hanitinnnn instämma icke alla orgbvggare med mig;

ty många göra sig till och med mödan att inrätta

aflivässningsvinkeln efter pipsorterna. Men i allmänhet

kan man dock såsom ovedersägligt antaga,

att kärnan är för tjock och aflivässningsvinkeln

för stor. Den som vill öfvertyga sig 0111 en dylik,

kärnas inverkan på tonen, behöfver blott afskära

kärnan i sned rigtning och pipans ton skall genast

blifva bättre.

8) Materialen uti prospektpiporna skall vara fullkomligt

rent tenn. Till det infe pipverket skall blandningen

bestå af $ tenn och £ bly. A id orgprobering måste

orgbyggare tillåta, att antingen en liten pipa borttages

eller ock. att utur en stor pipa ett stycke utskäres

och nedsmältes eller undersökes på redan förut

anvisade sätt. Den felande pipan eller det utskurna

stycket skall orgbyggaren kostnadsfritt ersätta eller inlöda.

Utvisar profvet sämre metall än livad contractet

föreskrifter, så måste oigbyggaren underkasta sig ett

betydligt penningeafdrag, hvilket allt efter omständigheterna

kan uppgå ända till hälften af den accorderad©

summan, eller ock leverera ett annat pipverk.

Lika så nödvändigt tennprofvet är, så obehagligt är

aTven att, i och för detsamma, förderfva en eller

flera pipor. Jag föreslår derlöre följande sätt: När

orgeln afstämmes så bör mau göra små afskärningar

af nästan alla piporna. Om nu en pålitlig

person är närvarande så emottager han dessa afskurna

stycken och antecknar för hvarje, af hvilken

stämma och hvilken ton de äro tagne. Med

dessa afskärningar kunna profven verkställas, utan

att något misstag är att befara. I afseende på

träpiporna efterses i synnerhet hvarje stämmas trädslag,

hvarvid man dock förutsätter att fullkomligt

torrt och maskfritt trä blifvit användt.

9) Hela pipverket måste så in- som utvändigt arbetas

mycket slätt. Träpiporna måste medelst inlimmade

tränaglar förvaras mot sprickning. På samma sätt skyddas

älven förslagen (backen), hvilka allestädes göras af

hård t trä. Tenn- och metallpipornas ordentliga lödning

måste äfv«n nog.i efterses.


— 210 —

Orgbyggare öfverslryka vanligtvis träpiporna invändigt

mod lim och bolus, eller ock ensamt med lim.

Denna melhod är så till vida god, som träväggarncs

porer blifva fyllde ocli piporna anljuda säkrare

än om denna anstrykning saknades. Men Mandad

ined bolus kan densamma äfVen tjena till att fördölja

det invändigt dåliga arbetet. I dylika fall kan

anstrykning snarare blifva skadlig än nyttig; ty

jemte det, att ojemna väggar blifva derigenom dolde,

så verkar dessutom den fugtiga luften ganska

mycket på en tjock anstrykning, emedan limmet

småningom börjar att s\älla. Men i fugtiga väggar

finner den svängande luftpelaren ett betydande

motstånd, lnilkpt har till följd en försämring och

sänkning af tonen. Nästan detsamma gäller om

den röda anstrykningen på metallpipor. Jag har

funnit pipor på detta sätt öfverstrukna, hvarvid

färgen blifvit struken pä sjelfva plåten sådan den

kom från gjuthänken. Huru kunna sådana pipor

angifva en god ton? lin anstrykning för att tillsluta

porerna är visserligen ändamålsenlig; likväl

får den ej vara för tjock, icke dölja väggarnes

beskaffenhet och icke gynna den fuktiga luftens inflytande.

Dessa förbehåll uppfyllas 0111 man efter

mitt förslag öfverstrvker så väl tenn- som träpipor

endast med färmssa eller lack.

Pipverkets ton, rena stämning och varaktighet

fordra att piporna öfverallt hafva en fullkomligt lodrätt

och fast ställning. De små piporna, ända till do

af 4 fots längd stödja* af pipbräden, uti hvilka de ytterst

noggrant inpassas; de större upphängas vid piphållare.

Prospektpiporna måste naturligtvis alla upphängas; äro

de längre än It fot så upphängas de vid två ställen och

hvarje pipa måste försos med fyra grepar, hvilka framskjuta

från begge pipbräderna och på detta vis förhindra

att pipans hela vigt hvilar på foten, som derigejjom

lätt kunde löpa fara att böja sig. Om de stora

piporna stå uti torn, så iir det ändamålsenligt att

ställa stör bakom den niedlersta och största pipan, h\liket

hindrar pipbrädernas sänkning.

10) På det att metallpipvcrkct må kunna erhålla en

•.jJau stuka att man kan påräkna m saker intonatiow


— 211 —

och långvarig renhet i stämmorna, äfvensom den möjligast

längsta varaktighet för piporna, så kunna följande

tre utvägar föreslås:

a) vid hvarje stämma bifogas den vigt som den samma

till det minsta måste hafva för att kunna antagas.

Befinnes icke stämman innehafva den öfverenskomna

vigten så må orgbvggaren finna sig uti att * * * R:dr

afdrages för hvarje felande skålpund.

Om priset på ett skålpund icke sattes högre än

livad orgbyggaren ger derföre, så kunde det vara

honom likgiltigt om den levererade stämman hade,

eller icke hade, den öfrerenskoinna vigten och församlingen

skulle likväl löpa fara, att erhålla ett

svagt och klent pipverk emedan ett sådant med

större lätthet arbetas. Priset på ett skålpund måste

derföre ställas så högt att, om stämmans vigt

blott uppgår till hälften af de accorderade skålpunden,

afdraget är lika med det accorderade priset

lör densamma, emedan en så arbetad stämma

i sjelfva verket icke har något värde uti orgeln.

Stämmorna måste vägas innan de uppställas, hvarvid

någon måste vara närvarande som känner hvarje

stämmas behöriga pipor.

b) För erhållande af ett varaktigt pipverk accorderas

och betalas metallens värde och arbete livar för sigi

Arbetslönen bifogas för hvarje stämma. För hvarje

skålpund metall af förut uppgifne blandning, erhåller

orgbyggaren "** R:dr, och för hvarje skålpund rent

tenn betalas*** K:dr. Pipverket väges före uppställningen

och pröfvas efter tenninnehållet.

Vid detta sätt att accordera om tennpipverket, måste

man akta sig, att icke sätta priset på skålpund

för lågt, ty i sådant fall skulle ett lätt pipverk vara

fördelaktigare för orgbyggaren än för församlingen.

Den omständigheten att arbetet något försvåras om

pipverket måste levereras starkt och af god massa,

gör det rådligt att bevilja orgbyggaren något mer

för skålpundet, än livad det efter "inköpspriset kostar,

c) Orgbyggaren bör vid crmtractcts afslutande lev

crera pr of pipor efter livilka så väl metallens qvalilet


— ;ts —

M>m de fur arbetet bestämda plåtarnej »trrka må ktiana

bedömas. Till stora pipor kunna äfven bleckstyckeu

der och livar användas.

11) I afscende på sådana stämmor hviika bestå

till en del af träpipor och till en del af metall-.eller

tennpipor, anmärkes att de hegge pipslagens genomskärningar

vid lika tonhöjder förutsättas vara lika stora,

så att således uppskäruingsytan för en viss tonhöjd

blifver lika stor antingen pipan är af tenn eller trä.

Trä- och tennpipor kunna aldrig fullkomligt överensstämma

med hvarandra i klangfärg, ty de genom

luftsvängningarne åstadkomna dallringar af

en träpipas öfverlabium och sidoväggar meddela

naturligtvis åt tonen cn helt annan charakter än

dylika dallringar af en tennpipa. Men om man

besinnar att stora oktaven af en tenn- eller metallstänima

väser ungefär 3 gånger så mycket som

de öfriga 5j oktaverna, så skall det icke synas

sällsamt otn stora metallstämmor för besparing i

de djupare tonerna fortsattes med träpipor. Deraf

kommer det äfven att tenn- och triipipor vanligtvis

anses vara lika vidt mensurerade om, vid lika

tonhöjd, deras genomskärningar äro lika.

12) I afscende på figuren af cn träpipas genomskärning

förutsattes att densamma är en rektangel, hvars

mindre sida är lika med fjerdedelen af omkretsen och

hvars största sida är lika med diy.iietern af en tennpipa

af lika mensur; så att således uppskärningen för

cn viss tonhöjd erhåller lika bredd och höjd, antingen

pipan göres af trä eller tenn.

Orgbyggarne hafva hittills varit vana att gifva träpipor

mera djup än bredd; derföre misshaga dem

i allmänhet dessa gifna föreskrifter. Men derigenom

att träpipans djup sättes lika med tennpipans

diameter, och dess bredd lika med fjerdedelen

af tennpipans omkrets, så äro särskilda mensurtaflor

för träpiporna icke nödvändiga, emedan i

af omkretsen tillika är uppskärningens bredd, hvadan

ock en linie dragés på hvarje mensurtafla och

teanpipani diameter dessutom måste antydas.


— 224 —

1.")) Orgeln skall stämmas efter nu allmänt brukliga

liksväfvande temperatur i kammarton efter de uti

"" brukliga chorinstrumenter.

Vid detta vilkor måste göras afseende på den befindtliga

penningetillgången äfvensom p& platsen,

hvilken orgeln skall intaga. Göres invändningar i

ena eller andra fallet måste chorton användas.

14) Vid stämningen måste pipkanterna vtterst noga

nfskäras i horisontalplan. Alla upptill inknipna pipor,

äfvensom sådaha h vilkas kanter hafva annan form än

cirkeln, iiro förkastliga. Öppna träpipor ända till 3

fots ton måste hafva stämbleck; dessa få icke vara inböjda

under 45 grader, emedan piporna då kunna betraktas

såsom miss-skurna och måste ersättas med nya.

En orgel, hvars pipor vid stämningen blifvit illa riktade

är redan påtryckt förderfvets insegel, derföre

är uppfyllandet' af ofvan angifne \iikor oeftergifligt.

>Ied behörig skicklighet och försiglighet å orgbyggarens

sida, ar detta icke svårt: ty om orgeln

i början håller ungelär J ton lägre och alla piporna

iiro ordentligt intonerade och tomligcn jemt

afskurna ofvantill, så kunna piporna vid den sista

renstämningen genom ett fornvadt obetydligt förkortande

fullkomligt jemnas.

15) Stämmornas disposition måste utsättas med angifvande

af h varje stämmas namn, fotton, material, mensurforhållande

(så vida detta icke öfverallt är lika),

ttiensur d. v. s. omfång eller diameter, i allmänhet dimensionerna

för någon viss ton, helst för den största

Pipan i hvarje stämma, förhållandet af uppskärningens

nöjd, antingen till diametern eller till pipans djup, måhända

äfven storleken af mynningar och borrhål på

sätt som sådant alltid bör finnas upptaget uti hvarje

väl genomtänkt byggnadsplan. Vid hvarje stamma måste

anmärkas: orgbyggaréns anspråk på «) material

Och b) arbete (inclusive uppställning, intonation och

stämning), jemte en allmän uppgift på klangfärg och

klangstyrka. Dessutom anmärkes hvilka stammor som

skola ställas i prospektet, äfvensom om någon af de

'"re stämmornas pipor måste krökas.

1«) Väderlddoma. Väderlådorna »kola alla förfar-

29


— 214 —

dig:i.* af fullkomligt torrt, felfritt, rakvuxet och qvistfritt

ekträd.

Väderlådorna måste till bredd och djup vara så

tillräckligt slora, att alla piporna rymligt kunna ställas

på desamma ooh obehindradt intonera, d. v. s.

hvarken förändra sig i klangstyrka eller märkligt i afsecnde

på tonhöjd, om do 'näst framförstående piporna

blifva bortlagne, eller, såsom ofta är fallet, att en stämma

förlorar sin rena stämning när den bred v bistående

älven anJragos. Pipfötterna måste lufffätt inpassas i

ki ttilii.rmkl borrade eller, inbrända fördjupningar. Ilela

pipverket miste slå fullkomligt lodrätt och stadigt på

väderlådorna. Pipstockarne blifva påskrufvade med Iräskrufvar,

hviika, medelst et» jernnyckel som orgbyggaren

bör aflemna, kunna till- eller uppskrufvas utan att

man ilerföre må behöfva uttaga någon pipa.

.Detta vilkor måste, åtminstone hvad de små piporna

beträffar, noga uppfyllas emedan dessa pipor genom

sin tyngd icke så starkt tilltrycka pipstockarne,

att icke bland dessa, en öfverllödig väderlorlust

skulle äga rum.

Under paralellerna blifva väderlådorna belagde ined

sämskgarfvadt läder, hvilket afslijias fint och jemt med

glashyfveln. Paralellerna rifvas glatta på båda sidor

med blyertz.

jbör att kunna insatta väderlådorna så lufttätt som

möjligt, måste äfven de pipstockar på hviika,

antingen små eller älven större pipor, äro ställde

och hviika behöfva ringa lufttillflöde för att ljuda,

nedantill beläggas med sämskgarfvat läder. Många

orgbvggarc äro vana att icke belädra pedallådorna

under paralellerna. Om noggrant arbete kan påräknas

så må delta bruk passera*

Don yta hvarpå ventilerna befinna sig måste öfverlimmas

med fint och starkt ritpapper, emedan härigenom

ventilens lufttäta tillslutande mycket befordras-

Om dubbelkanscller äro nödvändiga uti en väderlåda

så är det ändamålsenligt, att emellan hegge

kanselierna anbringa en communication medelst

en eller liera inskärningar eller hål i kansellväggen,

hvarigenom något större lufttillllöde vinnes

an det som vcntilöppuingen medgifver. Eller, emc-


dan dylika väderlådor vanligtvis äro besatta med

stora stämmor, för hvilka i basen eller nedåt stora

hål måste borras, hvilkas diametrar öfverstiga bredden

af en känsel!, så Lan det måhända i praktiskt

hänseende vara lämpligare att, i stället för att gifva

mellanväggen kansellernas höjd, snarare låta

^ till 1 tum fattas, hvarigenoui man erhåller fur

borrhålen två kansellers bredd f tjockleken af kunsellviiggens

tjocklek.

Vid hela pipverkets anordning och ställning måste

man afse lättheten att vid behof kunna stämma

detsamma; att gångarne icke blifva för smala eller trånga,

att företrädesvis mixturpiporna lätt kunna åtkom-

•nas, äfvensom att man icke, så vid t möjligt är, må behöfva

uttaga någon pipa.

Då vid ett inskränkt rum det icke är möjligt att

uppfylla alla dessa fordringar, så kan det vara tillräckligt

om man genom borttagandet af de stora

träpiporna kan nå det öfriga pipverket. Helt nyligen

har jag likväl träffat ett fall der man, for

att beqväint kunna stämma hufvudverket, måste

borttaga hela öfververkets • pipverk. Emot dylika

ändamålslösa anordningar måste den byggande församlingen

vid contraotets uppgörande söka förvara

sig; ty om äfven sådana hinder mera träffa den

stämmande orgbyggaren än menigheten, så är dock

klart att pipverket genom dylika upprepade söndertagningar

är i fara att skadas.

För att man så lätt som möjligt må kunna afhjelpa

fel i ventilerna, så måste väder!ists'pontet hafva

ett sådant läge att organisten utan svårighet och på

ögonblicket må kunna åtkomma detsamma. Det är vidare

bekant alt inträngda spont vid fugtig väderlek

Sv alla ut så att de icke kunna löstagas, och att de

dessutom spränga vädcrkistan från väderlådan. Alla dessa

ölägenheter kunna -förekommas medelst fastskruf-

^ade, eller äfven med kilar fastade' spont. Till skrufv

®rne måste orgbjggaren likaledes lemna nyckel.

Vid förfärdigandet af väderlådan öfverstrykes såväderkistor

som kanseller ined lim; men för säkerhets

skull ingjutes lim före borrningen genom ven-

! '°ppningcn i kansellerna.


— SJö —

Denna ¡ngjutoing bidrager ganska mycket till kansellernas

behöriga lufttäthet, emedan det heta limmet

intränger i alla de öppningar genom hvilka

luften skulle kunna hafva communication med nästgränsande

kanseller och hvilket är s8 lätt möjligt

der. hvarest kansellväggarne äro infattade i ramityckena.

Penna method Jr således att reconimendera

i högsta grad. Afvenså ändamålsenligt

är det att öfverlimma väderlådans undre sida ända

till väderkislan, med starkt papper.

Allt för långa förföringar måste undvikas, emedan

pipornas anljudande derigenom blifver osäkert.

Förföringarnes vidd måste alltid vara större än hålen

i pipstockarne och detta så mycket mera som piporna

äro aflägsnade från sina tillhörande hål i väderlådan.

Det förstås här af sig sjelf, att förföringarne måste fästas

fullkomligt lufttätt och säkert i eller vid pipstocken,

så att ingen väderförlust hvarken nu eller framdeles

är att befara.

Räddningen for väderlådorna måste hafva tillräcklig

fasthet, samt om »löjligt vara så construerad, att

dessa alltid bibehålla samma höjd i händelse den fugtiga

väderleken skulle inverka på trävirket. Härtill

är, såsom bekant, blott långträ säkert, men starka tvärstycken

måste undvikas tiil bäddning åt väderlådurna.

Sjelfva bäddningen måste livila på orubblig grund.

Tangenterna blifva visserligen så inrättade alt de medelst

skrufvar kunna rigtas och ställas; emelertid

är det Jikväl förtretligt för orgelspelaren om

tangenternas ställning ofta och betydligt förändras;

dorföre uiåste det vara orgbvggarens omsorg, att

inrätta klaviaturens förbindelse ined ventilerna så,

alt väderleken så litet som möjligt inverkar på

klavernas ställning.

Orgbyggaren skall, efter måttet på stämmornas disposition

och orgchorets storlek, angifva väderlådornas

bredd orh djup. I fall icke alla piporna kunna stå

på väderlådan, så måste orgbyggaren namngifva deni

hvilka skola ställas på bänkar. Dessutom måste han

uppgifva kansellernas höjd och bredd, kansellöppningens

bredd, äfvensom ventiluppgången.


— 217 —

Orgbyggarens fordringar för, o) väderlådornas material

oeb b) arbete till: nufvudverk, öfververk &c, äfvensom

pedal, inclusive anbringandet af pipbräder, piphållare,

pipbiink och förföringar.

Trakt uren (regeringen).

Trakturen miste anläggas sä enkelt som möjligt,

d. v. s. till tangenternas förbindande med ventilerna må

blott så många mellanlänkar användas som oundgängligen

äro nödiga. Likväl måste man jemte denna grundsats

tillika halva afseende på att icke mellanlänkarne

uttränga sig och derigenom göra en del af tangentens

rörelse overksam, iifvensom att de icke slå eller kasta

sig; trä är i detta afseende ganska sällan tillförlitligt.

Till vellramar och veliar måste företrädesvis användas

rakväxt furu; till dockor och armar paradisträd. Men

ventilerna kunna göras af lätt, vackert och klufvet tall—

eller granträd, fivarvfd safningarne bringas i lodrät ställning.

Ventilens pålägg får icke öfverstiga J tum. 13eklädningen

måste vara dubbel. I stället för de vanliga

vädersäekame inlägges i pumpetbrädet messingsplåtar,

1)varigenom koppeltrådarne så lufttätt som möjligt gå.

A ellbräder få icke användas utan vellramar. Vellarnc

måste efter sin längd hafva så mycket spelrum att man

ej behöfver frukta desammas inklämmande emellan dockorna.

Såväl anhängstrådarne eller snarorna, som äf-

Ven vcllstiften, måste vara inpassade på det noggrannaste

och hafva jemt och rätt så mycket spelrum, att de

Utan russel eller skrummel kunna röra sig med lätthet.

Ställskrufvarne måste vara beqvämt anbringade. Om mer

¿in en ventil hör till en tangent, så får blott en vidhängas

på vanligt vis, de öfriga inåste medelst skrufvar

kunna ställas. För att minska väderlekens inflytande

på mechaniken, öfverstrykas vellramar och veliar med

fernissa. Detsamma måste äfven ske med vinklar och

vippor i fall dylika blilva använda. Abstrakterna måste

göras af lätt trä och på ändarna vid utsprånget

ofverlimmas ined lärft. Mycket långa abstrakter måste

1 midten gä genom ett galler eller ock kunua do delas

' två delar och fästas vid en vipprad.

Klaviaturerna måste göras af utsökt och klufvet

furu- eller 'ännu bättre, lindträd samt rigtigt indela*.


— SIS

Deras läge måste vara bcqv'aint für en spelare af medelmåttig

storlek. De särskilda tangenterna behöfva blott

bafva så mycket spelrum på sina stift som är nödigt

für att hindra svallning. Allt skrammel förhindras medelst

god foderbeklädnad. De undre klaverna kufflia beläggas

med blekt ben och de öfic med ebenholz. llufvudmanualen

kiui nedanför erhålla en fördubbling, för

att skydda densamma för krökning när bimanualcn ankopplas.

Jfanuaiklaviaturens omfång bör räknas från

C„ till f 3 , stora Cis0 inbegripet. Pedalklaviaturen förfärdigas

af jcrnek och skall gå från C, Cis0 till


— 319 —

ar alltid halfva bredden af kansellöppnincen. Emedan

nu den sistnämnde förändrar sig efter lufttillllödets storlek,

sa måste naturligtvis vcntiluppgången förändras i

samma förhållande som kansellöppningens bredd; ty

om densamma voro oförändrad och i diskanten hade

Erforderlig storlek, så blcfve basen tvinsjuk; om den

aeremot vore alpassad efter de stora piporna så blefve diskanten

hård och tung att spela pi. Detta o aktad t

motsätter sig orgbyg-rarne vanligtvis utförandet, kanske

emedan de icke fullkomligt kunna förlika sig med något

sätt dertill; ty efter vanligt sätt, synes allt vara

ganska regelmässigt, då likväl i grunden en stor oregelmässighet

äger rum i afseende på de för lufttilifiödet

nödiga ventilöppningarne. Efter min method deremot

fägges mindre vigt på regeringens regelmässiga

Utseende än på möt ändamålet svarande verkan. Jag

föreslår derföre i afseende på utförandet följande: Den

ofv.in angifne olika ventiluppgången kan, åtminstone till

rördel lör touchen, småningom åstadkommas genom tangenten

och den första vellarmen.

Det må vara drag- eller tryckverk, så kunna de

första vellarmarne göras af så olika längd, eller endast

borras på så olika afstånd från axeln, som är nödigt

för den önskade ventiluppgången, hvarvid ventiluppgången

i de öfversta oktaverna alltid rundeligen kan tilltagas.

Om vellbrädet är lånet aflägsnadt från klaviaturen, i

hvilken händelse regeringen merendels är ett dragverk,

så skadar det icke om ej alla abstrakterna

äro i lodrät riktning. Skrufvarne kunna ^derföre

på klaviaturen anbringas såsom vanligt. Ar återigen

vellbrädet nära, så måste skrufvarne eller hålen

för stiftena anbringas fullkomligt lodrätt under

eller Öfver hålen i armarne; derföre kunna de icke

i detta fall bilda någon rak, med tangenUängdcn

lodrätt, liuie öfver eller under klaviaturen.

Storleken af fjeder- och lufttryckningen på venti-

Touchens beskaffenhet för hvarje klaver och pedaj''n,

samt för a) de undre tonerna, och b) de med-

' er sta tonerna.


ftegtringtn.

Verket skall öfverhufvud erhålla *' * register, neml.

* * * (ill registernas regering

*** till koppel

1 till ealeautklocka och

* " * till sperventilerna.

Registerdragen eller manubrierna måste så ordnas

på bcgge sidor om manualen att en rad på hvardera

sidan befinner sig för hvarje klaver. Basarna och andragen

intaga det nedtill befindtliga rum. Rcgisterknapparues

och andragens riktning måste vara vertikal

mot orgliusets främre sida och icke något sned, som

åtskilliga orgbyggare tycka om. Registerknapparne svarfvas

af fint och hårdt träd samt betsas svarta. 1 hufv

udet insvarfvas eu fördjupning uti hvilken porcclainskiildcn

inpassas, hvarpå stämmans namn är inbrändt.

Uti sköldens kant måste en fördjupning vara insvarfvad.

Före påhmningen dragés ett fint stycke lärft öfver

baksidan och fästes med en stark tråd uti kantens

fördjupning. På detta sätt utrustad inlinimas skölden i

registerknappen.

En ansenlig tid har förflutit sedan porcellainsköldarne

började att användas och likväl fästas ,de ännu med

så liten omsorg att de efter kort tid utfälla och

derigenom förorsaka orgspelaren mycken förtret.

Jag tillstyrker derföre det noggrannaste uppfyllandet

af bfvan anförde medel.

Registors tänger, vippor, vällar och koppelstänger måste

göras af ek; vinkel- och vellarmar göras bäst af

jern. Alla stiftcr måste genom förlimmade läderstycken

bevaras från utfallande. Alla andrag måste vid utdraget

gå lika långt från huset och låta regera sig med

måttlig kraftansträngning.

Orgbyggarens fordringar for * * * registerandrag....

Biilgor.

''* Rälgor niåste aflemnas af * * * fots längd och

* * * fots bredd. Bredden måste bestå af 3 till i tums

ramstycken med J tums fyllning. Materialen skall vara

furu. Fyllningarne belädras dubbelt der, hvarest

do äro inpassade i ramstyckena, sålunda att den öfra

lädorrerusan täcker den undre. Sidvfalteriu samman*


221 —

fogas starkt med' hvarandra och ined borden på ett afstånd

af 6 tum, medelst häst- eller hjortsenor. Uti

tvärfalterna äro senorna inborrade på ett afstånd af 3

tum. Härvid lägges tillika en läderrem emellan falterna

för att förhindra knarrning om de skafva mot

hvarandra. På sammanfogade falter limmas remsor af

oblekt lärft emedan dylika tärftsromsor förekomma lädrets

och senornas uttänjande. På dessa remsor kommer

en dubbel belädring, hvarvid, om bälgorna skola

sättas uti särdeles godt stånd, till den första beklädlingen

får- och till den andra kalfskinn användas. Hörnen

erhålla, utom den vanliga beklädningcn, älven särskilda

läderkappor för varaktighetens skull. Läderkikirne

skola göras af dubbla läderstycken med deremellimmadt

fint papper, emedan endast på detta sätt

T äderförlusten som vanligtvis äger rum vid dessa ställen

på bälgen, kan förebyggas. Ofverbordet är genom

»tarkt timmerträ skyddadt mot kastning. Invändigt är

hela bälgen öfverstruken med lim och bolus; utanpå är

°n ferniss-anstrykning fördelaktig för att förekomma

fyllningarnes hoptorkning. l)e för luftens saminantryckning

nödiga vigterna måste för borttagning eller rubbning

vara skyddade. Vid hufvudkanalen måste den

Rrad anmärkas efter hvilken verket blifvit intoneradt

°ch stänidt. Fångventilerna måste ligga på ramar och

dpssa måste vara så inrättade att de kunna uttagas,

"ontilerna måste sjelfva vara så lätta som är förenligt

ttied deras hållbarhot, och så stora, att de icke allt för

tö}i>ket försvåra öfverbordets uppgående.

Ventilerna försvåra bälgens uppgång om, vid en långsammare

rörelse af ofverbordet, den yttre luften

inströmmar med sådan häftighet att ventilerna deraf

blifva helt och hållet uppvända. Ventilerna ärt»

för stora om de, vid en medelmåttig rörelse af

tangenterna, med möda gå upp. Ramen på hvilken

fångventilerna ligga, anbringas bäst nära tvärfalterna,

på det att vid dess borttagande, man må

kunna afhjelpa de smärre bristfålligheter hvilka

vanligtvis snart inträtTa på tvärfalterna.

Bälgtrainporna måste fullkomligt kunna motstå böj-

Emellertid bidraga allt för stora trampor till

dukning i tonen; derföre är det förmånligt att gör«,

30


— 222 —

desamma mera höga än breda, eller ock pålimma och

fastnagla en, ur on två tums planka, skuren fördubbling.

Hvilopuukten måste vara så anbringad att en man

af medelmåttig tyngd kan trampa bälgen. Underlaget

måste vara stadigt i sig sjelf, äfvensom hvila på fast

och säker grund. Uti underlagen indrifves antingen eii

stirk bnit för h va rie bälg eller ock tvenne jornpannor,

uti hviika en svarfvad och polerad axel är rörlig. Om

öfverbordet trycker • på bindstången så måste denna göras

2 tum tjock och K till C töm bred. Jernstifterna

måste-vara { tum tjocka och slätt afsvarfvade. Från

att utfalla hindras de medelst sprintar. Orgtramparens

arbete underlättas så mycket som möjligt genom hålllistor.

bänkar och trappor. Hvarjc trampa måste röra

sig mellan tvenne ledstänger.

Bälggrundon måste göras tillräckligt fast och stark.

Underbordet måste hafva ett mot horisonten så lutaude

läge, att planet af det uppdragna öfverbordet är

paralellt med horizontaf-planct. Emedan vädrets ojenuihet

icke genom ett sådant läge ar fullkomligt upphäfdt,

så måste motfjedrar anbringas, medelst hviika den

återstående ojemnhefen må k.¡tina afhjelpas,

Orgbvggarens fordringar för *•* * biilgor

för bälggrund och densammas utläggande,

för don erforderliga mechaniken, inbcräknadt

bänken, trappor och slåar.

Väderföringar.

Första början till väderföringarne äro halsarne. Pc

måste anbringas på något passande ställe på underbordet

hvarvid man måste hafva afseende på att öppningen

går tillräckligt långt in i balgen på det att bälgd'

icke sjelf i sista ögonblicket må försvåra luftens utgång.

llalsarne måste alltid vara så mycket större ii"

hufvudkanalen som ytinnehållet af ventilramarne. Dess- 1

ramar måste läggas så långt in i halsarne, att icke d c

uppgående ventilerna råka hufvudkanalen. På hvari 1 '

ram måste 4 sådana ventiler anbringas, samt för öfrig*

inrättas så iätta, att blott en obetvdiig tryckning är nödig'

för alt öppna desamma. I)e skola fördenskull best»

af tunna ramar ai löst träd öfver hviika papper ocP

läder blifvit Hmmadt.


— 223 —

Såväl halsarne som hufvudkanalen och bi-kanalerna

skola tillverkas af tumstjocka furubrädor, saint invändigt

bestrykas med lim och utvändigt öfverlimmas med starkt

papper. 1 alla vinkelböjningar skola stycken insättas.

Alla kanalerna skola föra vädret utur bälgorna den

kortaste vägen till väderkistorna.

Här jnåste eniedlertid anmärkas, att vädret antingen

införes emellan två sammanhörande vaderlådor,

eller vid de begge motsatta ändarne af väderkistan

och om möjligt, vid de små piporna; ty någon god

verkan lör tonen kan man icke påräkna, om bälgorna

låge på sidan af orgeln och vädret infördes

vid ändan af väderkistan, samt derifrun hade att

tillryggalägga hela vägen tillbaka, till den motsatta

ändan af väderlådan, genom väderkistan. I detta

fall är det bättre att låta hufvudkanalen gå under

väderlådan och föra vädret vid tlera passande ställen,

till väderkistan.

Orghusct och slutarbetet.

Bestämmande af orghusets bredd, djup och höjd,

om ingen ritning finnes efter hvilken dessa dimensioner

kunna bedömmas. Förfärdigandet af ett klavérskåp

ined gångjern och lås, af en nots tal lare, orh af en fordrad

och med kalfskinn öfverdragen pedalbänk.

Förfärdigandet af pelare, kapitaler, listverk och

prydnader öfver prospektpiporna. Anstrykning och god,

äkta förgyllning, hvilken sistnämnde på ritningen måste

betecknas med gul färg. Förfärdigandet af afplankningar,

dörrar, gångjeru och lås till orgverkets orh

bälgkannnarens förvar; vidare, gångar och trappor för

att göra alla orgverkets delar tillgängliga; körslor till

a (hämtande af det färdiga arbetet orh verktygen samt

för de scdnares tillbakatransporterande.

Reskoetnad för orgbyggaren och hans biträden.

Kost, boning och säng, jemte inrymmandet af en

arbetslokal för orgbyggareii, hvarvid tidåtgfingen för

Uppställningen måste bestämmas i Uändelso församlingen

åtager sig detta arbete. Arbetarnes antal blifver icke

lika under uppställningen, dock kan detsamma åtminstone

ungefärligen angifvas.

Alau måste antaga att hvarjo orgbyggare, som är man


— 224 -w

om ett godt arbete, ristas hos sitt folk under uppställningen,

samt har noga uppsigt öfver deras arbete

och uppförande; men fall inträffa ofta då detta

icke sker; derföre råder jag hvarje församling att

affordra orgbyggaren löftet att icke, utan tillstånd

Rf Orgbyggnadsdirektion, leinna byggnaden, åtminstone

icke så länge som biträdena äro okunniga

om hvad som skall göras.

Do materialier hvilka församlingen skall leverera. Anskaffandet

af en orgtrampare eller dagsverkskarl. Ben

inrymda lokalens eldning; kol till lödning och limkoknios.

Bestämmande af tiden så väl för uppställningens

början som äfven för verkets allevererandc.

Orgbyggarens fordran i rund summa med betalningsterminernas

bestämmande. I afseendc på detta

sednare är vanligt att till orgbyggaren utbetala en mindre

del vid accordets afslutande, en del under arbetets

fortgång och en del eller äfven resten vid atlevererandet.

För säkerhets skull skadar det icke om orgbyggaren

ikläder sig ansvaret för sitt arbete und. 4 till 6år.

438. Sluteligen följa ännu några allmänna anmärkningar

hvilka måste afses vid nybyggnaden af ett

orgverk.

Våra äldre orgbyggare älskad», hvilket synes af

nästan alla gamla orgverk, en stark genomträngande

ton. För att erhålla en sådan erfordrades blott små

stämmor. Bessa behöfde litet rum och kostade obetydligt.

f närvarande tider har smaken bestämt sig för en

ädlare och för kyrkan mera passande ton. Man söker

att åt orgeltonen vinna mera fyllighet, djup och skönhot

än en genomträngande styrka, såvida den sistnämnde

blott kan vinnas på bekostnad af tonens bättre egenskaper.

Efter denna åsigt gifver man åt orgeln liera

stora, isynnerhet 8 fots stämmor, än små, såsom 4 till

I fots stämmor. Men stoia stämmor behöfva större

ntrymme åt alla sidor, derföre äro de flesta orgchor,

för små för nyare byggnadssätt; och om likväl på en

giften plats ett visst stämantal skall uppställas så är

ergbyggarvn tvungen att ställa piporna ti trångt öfl"


— 225 —

samman smn är möjfigt, hvarvid naturligtvis man vågar

det yttersta i afseende på en ren intonation.

Orgchorets dimensioner för de särskilda dispositionerna

kunna icke angifvas, likväl gälla i allmänhet följaude

grundsatser:

1) Om orgchoret är gifvet så måste stämmornas

antal och storlek rätta sig derefter och får derföre icke

godtyckligt bestämmas.

2) Om nian icke i närheten kan finna ett beständigt

sundt och torrt ställe för bälgorna, så måste de

läggas omedelbart bredvid eller ännu bättre bakomorgeln.

3) Om choret har oansenlig bredd och höjd men

betydligt djup och man önskar två klavér. så uppställes

dithörande pipverk bäst på 2:ne väderlådor bakom

hvarandra,

4) Om mycken bredd men föga djup och höjd rörefinnes,

så ställes pipverket till hufvud- och öfververk,

bredvid hvarandra; d. v. s. bredvid Hufvudverkets G0kansell

kommer öfververkets C0-kansefl o. s. v. Men

emedan, i detta fall, vuderlådoma blifva ganska breda,

så kunna äfven de öfversta oktaverna, hvilka blott innehålla

små pipor, afsöndras och läggas något högre.

5) Om höjden är så ringa att ingen iö fots stämma

med fördel kan uppställas och iö fots tonen likväl

tnwl styrka skall framtränga så må man använda tungstämmor,

hvarvid likväl måste afses att någon stämma

finnes i grannskapet och håller dessa stämmor i samma

stämning som labialpipverket

6) Om hvarken bredd eller höjd fattas men djupet

är otillräckligt för väderlådans bredd, så söker man

att lägga den så högt, att bälgorna kunna läggas under

densamma. Om pedalen dessutom skall ställas i fronten

så komma i detta fall alla väderlådorna att ligga öf-

Ver bälgorna; men skall pedalen ligga bakom och om

don innehåller så många stämmor, att bas-vädcrlådorna

erhålla bälgens bredd, så blifver manual-lådans läge

oberoende af bälgens läge.

Vid nybyggandet af ett orgelehor är det nödvändigt,

att på förhand uppgöra stämmornas disposition,

läget af alla orgelns hufvuddelar, anordningen och prydandet

af prospektpiporna samt rådfråga en skicklig

Wgbyggare om det dertjll erforderliga rummet.


— 826 —

Om väderlådans och klaviaturens anordning och läge

med afseende på organisten.

Väderlådans och klaviaturens Jägen iiro visserligen

i de flesta fall likgiltiga för församlingarne, men för

organisten äro de af desto större vigt.

I fordna tider byggdes större orgverk uti dem särskildt

egtiade chor, en inrättning soni måste anses högst

ändamålsenlig, när man betänker, att organisten blott

ganska sällan spelar efter noter, men vanligtvis beror

af sin ögonblickliga sinnesstämning och fantasiens ingifvelser.

Men musiken är ett känslans språk. Sinnesstämningen

blir således alltid den, nämligen,hos alla

för musik känslige åhörare, hviiken organisten med biträde

af sin konst, uttrycker. Om således organisten

är hindrad och störd uti sitt spel, så måste detta naturligtvis

inverka ofördelaktigt på choralsången och på

den derigenom åsyftade "uppbyggeisen för allmänheten.

Man må derföre så vidt möjligt är, egna ett särskildt

chor åt organisten.

Det fördelaktigaste läget af klaviaturen är. äfvcn

vid stora orgverk, på framsidan uti orghuset; emedan

registraturen och regeringen såmedelst lätt kan anläggas

och organisten dessutom är i stånd att tillräckligt

kunna bcdömtna, såväl de ensamma stämmorna som

gtämblandningarne; föröfrigt faller här tillräckligt ljus

på klaviaturen och notstäilaren.

På stora orgverk finner man äfven klaviaturen anbringad

på sidan, merendels i sådana fall hvarest lokalen

tillåter eller bjuder att anbringa en gång midt igenom

orgeln. Vid ett dylikt läge af klaviaturen kan det

lätt hända, att organisten, icke så fullkomligt som är

nödigt, kan bedömma stämmornas verkan, om något

misstag i registerblandningen skulle ske; derföre anser

jag icke denna inrättning fördelaktig för organisterne.

Jiinedlertid kan derigenom regeringen och registraturen

så mycket förenklas att stora fördelar kunna vinnas,

både i afseende på lättheten att spela och nogjranheteii

uti intonation, hvarigenom ofvan anmärkte olägenheter

upphälvas. Att en sådan gång, i midten af orgeln,

och bredvid klaviaturen, blott är för organistens

räkning, förstås af sig sjelf.


227

Afvenlcdes brukar nian inrätta klaviaturen uti ett

»ärskildt skåp, kalladt spelbord. Om genom ett dylikt

spelbord regeringens delar icke förökas, så är donna en

ganska ändamålsenlig inrättning. Men vanligtvis göres

spelbordet mera för utseendets skull utan afseende på

den derigenom invecklade regeringen. Uti dylika fall

är det skadligt emedan det medför ojemnbet i touchen

och dessutom tarfvar oftare tillsyn än om orgeln bygges

utan spelbord.

Manubrierna måste icke allenast hafva ett for dert

spelande passande läge utan äfven en ändamålsenlig

anordning så att de lätt må kunna öfverses och den

spelande ögonblickligen kan finna hvarje andrag som han

behöfver för erhållandet af sitt mål. Den understundom

använda niethoden att låta registersträngarna gå paralellt

med orphusets framsida kan icke gillas, emedan

Organisten, \id uppsökandet af ett register, alltid måste

vända hulvudet från den ena sidan till den andra, hvarjemte

registrens utdragande blir vida obeqyämare än

på vanligt sätt. Ännu skadligare är det om registerna

insättas uti spelbordet, emedan de uti detsamma komma

att ligga så djupt, att organisten måste bocka sig för

att kunna läsa på skrifterna.

Näst anordningen af klaviaturen och andragen måste

man afse hufvudverkcts och pedalens lägen i afseende

på organisten.

Hufvudverket och pedalen måste icke blott hafva

ett för ljudets utbredande gynsamt läge, utan man må-

| ste, så vidt möjligt är, lägga de begge klaviaturerna

närmare än öl ver- och bröst verkets "\ädcrlådor, på dét

att organisten må vara i stånd att erfara verkan af

hela orgverket i samma proportion som densamma förmärkes

af de längre bort varande åhörarne.

På mycket gamla orgverk finner man ännu ryggpositiver.

Huru fördelaktigt detta än må vara för tonens

utbredande, emedan icke blott det till ryggpositivet

hörande pipverket kan helt och hållet afsöndradt

och fritt verka i kyrkan, utan äfven större utrymme

för det öfriga pipverket kan erhållas i det stora orghusct,

så har likväl denna inrättning i nyare tider helt

9


— m —

och hållet kommit nr bruk, hvilket sJ till vids kan rara

nyttigt for organisten, som denne derigenom bättre

kan bedömma positivets verkan om det är anbringadt

uti det stora orghuset, efter ofvan uppgifne grundsatser.

Plan och förslag till uppbyggande af för kyrkliga

ändamål passande landtorgverk.

§. 139. Om man vid de i städerna förekommande

orgelbyggnader i allmänhet mera ser på en konstmässig

construktion, pä tonens skönhet och mångfald och

på ett imposant yttre, så måste orgbvgearen deremot

på landet ofta lösa uppgiften att med ringa tillgångar

fylla behofvet af en orgel.

Dessa fordringar hafva orgbyggare hittills sökt att

uppfylla, men på olika vägar. Den vanligaste är att

besätta orgeln med små stämmor. Ett sådant litet orgverk

behöfver för sina små väderlådor och sitt lilla

pipverk ringa plats, således äfven blott ett litet orghus

och små bälgor, men kan ega en ganska genomträngande

ton. lifter dessa grunder hafva hittills de

flesta landtorgverk blif\it byggda. I nyare tider har

man börjat inse att dylika orgverk eller positiver snarare

passa i danssalen än i kyrkan. De förderfva kyrkosången

genom sin skärande ton och orgelspelaren genom

mixturernas och de små stämmornas öfverröstande

toner, så väl i afseende på det kyrkliga uttrycket, som

äfvenledes på en regelrätt stämfiiring vid preludierandet

och vid choralsångens accompagnement.

Dessa olägenheter försvinna, om man vid hvarje

orgel, äfven de minsta, afser ett ändamålsenligt, för

kyrkliga uttrycket passande val af grundstämmor, särdeles

de af 8 fots ton, samt icke disponerar flera små

stämmor än som är nödigt för skärpandet och tydliggörandet

af de 8 fots stämmorna.

Häraf följer:

Om i allmänhet principalstämmor skola disponeras

för manualen, så måste först en principal 8' insättas.

I'tan denna stämma må ingen oktav eller principal 4',

ej heller någon principal 2 fot insättas; ty stämmor af

4 och 2 fots ton äro blott brukbara till skärpando af

principal 8 fot.

Mon principal 8' fordrar mycket rum så väl p&


fcüjd soru Lredd, samt kostar dessutom mycket om den

skall göras af tenn. Dessa Linder undanrödjas likväl

lätt pä följande sält-:

Kostnaden kan minskas derigenom, att de stora piporna

göras af trä. Träpipornas omfång kan utsträckas

från C (ill fis :> . Träpipor äro dessutom varaktigare,

än svaga tennpipor, samt kunna, i anseende till sina

sidoväggars ansenliga tjocklek, gifva en starkare ton än

tennpipoma. Trä- och tennpipornas olikhet i klangfärg

kan, särdeles i hastonorna, göras omärklig genom

skicklig in tona tion vid öfvergången fråu ett pipslag till

ett annat.

Hvad höjden angår, sa finnes i de flesta fall, blott

tillräcklig höjd för en fyra fots stämma vid ett vanligt

kige af väderlådan. Man lägger således väderlådan så

djupt som möjligt och kröker de öfriga piporrra. Finnes

rum på sidan eller baknm orgeln så kunna de stora

piporna iifven läggas horizonte!t. Med ett ord, man

måste på hvad siitt som helst laga att orgvcrket erhåller

till grundstämma en C fots principal: ty utan

en sådan kunna inga små principalstämmor disponeras,

utan endast flöjt- och gedackt-stämmor.

Till en principal It' kan en oktav 4' sättas, och

°m församlingens storlek gör det nödigt, en mixtur 3

t' 1 "k af två fot, bestående på C„ af c', g', c 1 och blott

Pä c 3 repeterande med c 3 g 3 c*.

Till dessa principalstämmor måste åtminstone 2

gedacktstiinunor af i! och 4 fots ton insättas.

Emellan de stora stämmorna finnes i de högre oktovorna

så mycket rum att ännu pipor kunna ställas

deremellan. Detta rum kan nyttjas för en i! fots hål-

Höjt från f° eller g", och denna stämma ansluter sig,

' anseende till sin veka och fulla ton, ganska väl till

Redackten och kan derförc öfverföras till densamma.

Mod en stämmas öfverförandc äger följande omständigheter

rum: Om cn stämma icke börjar vid C„, utan

först vid en högre ton t. ex. f°, så borras likväl i väderlådan

för alla tonerna nedåt, ända till C„ såsom om

st äniman vore fullständig. Der, hvarest stämmorna nu

Upphöra således här vid f n lodos vädret utur pipstocken

genom en förföring (condukt) in i den stämmas pips

'uck hvars pipor skoU utgöra frrt#iittflwgcn af don


— 250 —

ofullständiga, fti närvarande fall ledcs alltså vädret,'från

f" till C0. ur hålllöjtens pipstock in uti gedaektens. Användes

nu gedackten ensam, utan hålllöjten, så erhålla baspiporna

väder genom gedacktens hål. Användes endast

hålllöjten så erhålla gedacktpiporna väder genom hålflöjtens

borrhål. A ro begge stämmorna utdragna så ¡¡år

vädret genoin begge pipstockarne till pipan. I sistnämnde

fall skulle man måhända tro att piporna måste erhålla

för mycket väder; men samma händelse som äger

rum i hufvudkanalen inträder älven här. Denna bekommer

nemligen icke mera väder, antingen en eller

flera bälgor trampas. Aro nemligen hålen och pipfötterna

så vida, att vädret uti pipans väderkista har en

nästan så hög grad af täthet soni bälgorna förmå drifva,

så kan icke denna grad stegras genom ökadt tillflöde;

piporna förändra således icke sin toi( om vindon

strömmar in i desamma, ijtur beggq pipstockarne. Vid

liten~borrning skulle vädret i väderkistan visserligen halva

långt mindre täthet än i kansollen och derföre älven

tilltaga i spänstighet, om lufttillllödet ökades. Men skickliga

orgbyggare förstå att förekomma dessa fel på förut

antydt sätt.

Hittills hafva 6 stämmor blifvit disponerade för

en manual, hvilka i en liten Iaudtforsamling äro tillräckliga

för kyrkosångens upprätthållande, äfvensom för

utförandet af åtskilliga preludier i den karakter son»

sången fordrar.

Emedan de disponerade stämmorna tillika kunna

nyttjas for pedalen, så felas för den sistnämnde blott

ännu en 16 fots grundstämma hvilken tilliigges ined en

subbass 16 fot.

Det felas ännu: Hus, väderlådor, bälgor, väderkanaler,

grund eller ställning, regering, registratur, prydnader,

målning, förgyllning, intonation och stämning,

samt ännu några bisaker såsom: orgelns och verktygens

transporterande, äfvensom kost och bostad för orgby

ggaren under verkets uppförande. På det att nian i

alla dessa punkter må kunna undvika hvarje onyttig

kostnad; föreslår jag följande, högst enkla, byggnadssätt

för dylika små orgverk:

Om subbassen blott erhåller en någorlunda vid mensur,

så kun den äfven ställas på nianuallådan såsom den


— 231 —

sista stämman. Linder subbasspiporna komma koppelventilerna.

Midt finot på andra sidan om kansellerna

anbringas manualventilerna. Uti hvarje kansell göres

en skiljevägg (Schid) som afskiljer subbasspiporna från

cifriga till manualen börande pipor. Denna skiljevägg

räcker från öfre spontet eller fundamentalbrädet, ända

till koppel ventilens läderyta. Om nu manualventilen

medelst tangenterna öppnas, så strömmar vädret i kansellerna

ända till skiljoväggen. Alla pipor kunna således

anljudas med undantag af subbasspipan. Men om

•m koppelventilen, h vilken, med manual ventilens längd

inåste sträcka sig utom skiljoväggen, öppnas, så strömmar

vädret till subbasspipan och på samma gång till

'nanualka nsellen.

På detta sätt blifver subbassen f(>rtfarande grundstäniman

hvilket är ganska ändamålsenligt. Den behöfver

livarken register eller pipstoek ej heller något andrag.

Den tillhörande regeringen förbin des naturligtvis

nied pedalen.

Genom en dylik inrättning inbespares pedallådan

nied grund och tillhörande regering samt registratur,

«varigenom hela orgelns construktion nivcket förenklas.

Emedan de flesta orgchor blott hafva tillräcklig

höjd för små stämmor, så måste med den nyss beskrifna

inrättningen, väderlådan läggas så djupt som vanligtvis

sker med baslådan. Men i detta fall är det nödvändigt

att undvika vellbrädet och välja en annan regering.

Den enklaste, billigaste, och nied godt arbete

Varaktigaste regering, som kan användas i stället för

den vanliga vellaturen är: att anbringa klaviaturen på

sidan om orgeln, att under väderlådan lägga två hori-

*ontelt liggande ramar med tvärveliar och under hvarje

klaviatur en rad vinklar, hvarigenom allt likväl förbindes

med Jivartannet, såsom vanligt, medelst abstrakter

°ch trådar. En sådan regering medför dessutom den

fordelen att klaviaturerna, sällan eller aldrig förändra

s 'tt läge. Att till en d v lik regering ringa höjd behöfv

ps, skall hvarje orgbyggare inse. Det förstås af sig

fjelf att orgelspelaren icke får placeras bakom pelarne

1 choret ulan att han måste hafva sin utsigt åt predik-

»tuleu. Ont orgchoret har mera djup än bredd så kan


ader ¡á dan lifvrn H-up.is sa, att registerdragen gå i samnia

riktning som djupet. 1 detta fall behåller orgspelareti

sin vanliga plats.

liegistrattfren kan likaledes vara ganska enkel. Pet

kan till ock med vara möjligt att skjutstången omedelbart

kan förbindas med registord rågen livarvid naturligtvis

alla vinklar och veliar bortfalla.

Or.huset utrustas efter kyrkans tillgångar och beskaffenhet.

Två bälgor äro nödvändiga af 9 eller 10

fots längd och 41 till ö fots bredd.

lifter dessa förberedelser utfaller byggnadsförslaget

på sätt som följer:

I. Disposition,

Stämmorna skola alla så mensureras att hälfter af

dimensionerna falla på undécima».')

1. Principal 8 . från C„ till H„ af trä, fortsättning

till f J , 12 lödig metall i prospektet. Mensur. C0 skall

hafva 5" djup och 4" bredd. För den första tennpipan

är omfånget 9"10'" R:dr ' * *

Om principal 8' erhåller träpipor från C0 till fis",

så är omfånget af första tennpipan g" 7''4'". K:dr

2. Oktav 4'. Från c* till g° träpipor; fortsättning

från gis" till f 3 10 lödig metall. Mensur såsom principal

8' lt:dr * - *

5. Mixtur 5 fack, största pipan 2 fot, bestående

på C„ af c' g 1 c J och repeterar på c' mod c 5 g 1 c 4 .

Af 10 lödig niotall. Mensur såsom principal 8'. R:dr " ' *

4. C c däck t 3' af tall. C0 skall hafva 4"4'" djup

och 3"5"' bredd R.dr '" *

5. lioklftöjt 8', frän P. I de djupare tonerna

*) I)ett;i mensurförhållande viiljes derför att principal

8' för ett så litet orgverk ej kan erhålla en

vid mensur, inen de små stämmorna efter detta förhällande

tilltaga i anseende till tonens fyllighet.

Samma fördel skulle visserligen äfven uppnås, om

vid användandet af förhållandet 1 : F8 för oktavens

genomskärning, oktaven 4' mensurerades något

vidare och mixturea ännu något vidare än principal

8'; men pä delta sätt skulle arbetet blifva

fijfsvåra


— 233 —

nyttjas gedackt 8' genom öfverltiring. Pipan f* skall

halva 2"9"' djnp odi 2"2"' bredd . . . K;dr " *'

6. Gedacht i', frän c" till c 3 af ii ii, frän eis 3 till

f' af metall, c» skall hafva 2"3"' djup odi 2"1'"

bredd ll:dr * * *

7. Bördunbass 16' ai tall. C, skall hafva 7" djup

och 5"C" bredd R:dr "" \

Träpiporna miste vara snyggt arbetade och aflemnas

qvistfria. Gedacktens och häillöjfens ton skall vara

vek, utan skärpa. Principalstäniinor och mixturer skola

gifva en måttligt stark och angenämt sjungande ton.

Stämningen är chorton och temperaturen liksväfvande.

II. Vädcrlådor.

Orgverket erhåller blott en väderlåda. antingen hel

eller i tväuoe delar, på hvilka hela pipverket kan rymligt

stå, ulan att vid auljudaudet hindras. For bordunhaspiporna

göras skilnader i kansellcrna på det att do

blott vid öppnandet af pedalkoppelventilen må anljuda.

Kansellens höjd kan i dagen uppgå till 3j tum. Kansqllens

bredd kan för C0 uppgå till 1*'", för c till 11"',

fur c' till 8,'" och för c 2 till 6J"', Kansellöppningens

längd är således 8" för manualventiierna, hvilka kunna

Vara ungefär S" 4"' långa.

Ventfltippgången bör utgöra 5'". Koppelventilerna

måste vara så mycket längre att de betäcka den afskilda

delen af kanseilen hvarest bordunbasen står. 11

till 12 tum äro tillräckliga. Registerdragen beklädas

'indcr med sämskgarfvadt läder. Ventilerna göras af

klufvet furu. Ventilens bcklädning skall vara dubbel.

1 stället för de annars vanliga lädersäckarne infogas

Messingsplåtar i pumpclbrädot genom hvilka koppeltrådon

går. Spelrummet får icke vara större än som är

nödigt för att tråden lätt kan röra sig genom hålet.

Fjädrar och anhängningstrådar göras af messingstråd.

Kn sådan xäderlåda kostar färdig af rent vackert

ekträd * * R:dr

likaledes af vacker rätvävt tall * * R:dr

Anmärl;. Kansellernas och ventilernas storlek är så tilltagen

att ännu en stämma, förslagsvis A iola di

jatnba 8' ellor Gemshorn S' kan förses med väder.


— 245 —

III. Regeringen.

Regeringen skall anläggas så enkelt som möjligt blott

med vinklar och ett horizontaivellbräde under väderlådan.

Skrufvar och tillsatser af messingstrfid . . " *

Manualklaviaturen erhåller svarta undertangentcr och

hvita öfvertangenter samt går från C„ Gis ... lill f s . . *'

Pedelklaviaturen göres af ek och går från C0 Gis till

d> , . . ,

IV. Reg ist rat uren.

Registraturen anlägges likaledes helt enkelt. Registerknapparne

svarfvas och svartbetsas, samt erhåller

sköldar af porcelain, hvarpå stämmornas namn äro skriflia

och inbrända.

V. Bulgor.

Verket erhåller 2 bälgor, 9 fot långa och 41 fot

breda. Borden skola bestå af 2J tums ramar och. J

tums starka fyllningar. Invändigt öfverstrykas de ined

lim och alla fogningar belätiras. Bordens och falternas

sammanbindning sker medelst senor, sedan förut en så

kallad knarr-rcm blifvit pålimtnad. Ofver alla rörliga

fogningar limmas först en rimsa af starkt oblekt liirlt

och derofvanpå 2:ne gånger läder. Läderkilarne måste

invändigt öfverlitnmas med papper på det att de måtte I

blifva vädertäta. Axlar och orgtrampor måste till alla |

delar blifva varaktigt förfärdigade. Bälgornas underlag j

måste vara fast och orubbligt, 1'nderborden måste ät- |

ven på samma sätt blifva förvarade.

Bälgorna böra luggas sa nära väderlådan som möjligt

VI. Yäderkanaler.

Om bälgorna ligga nära vädorlådan så är det tillräckligt

om kanalens qvadratsida är 7". Vid större af-

.ståiid måste ännu 1 tum tilläggas. Alla vinkelböjningar

måste undvikas.

VII. Orghus, prydnader, målning och förgyllning.

Ofver orghusets storlek måste lokalen, och öfve r

detsamnias beskaffenhet måste den byggande församlingen

afgöra.

VIII. Särskildta vilkor.

a) Nödiga foror.

l>) Kust och logis för .... man på .... veckor-


— 246 —

f Tidåtgång för uppställningen.

d) Längsta terminen för aflevererandet.

c) Betalningsterminer.

§. 140. En orgel med cn manual blifver alltid ett

ganska tarfligt verk, emedan det beröfvar orgspelaren

meilel till åtskilliga slags föredrag. Ett andra klaver är

redan en ganska stor vinst om det ock endast bar en

enda mild stämma; derföre uppställer jag i detta afseende

följande lätt utförbara förslag.

Uti en tjock planka, icke längre än klaviaturen är

bred, blifva kansellerna medelst såg inskurna. Detta

blifver den lilla lådans undre sida. Då kansellerna äro

färdiga, omfattas plankan med en ram. I den öfre sidan

anbringas små kansellöppningar på hvilka ventilerna

komma att ligga. I ramen blifva bål borrade

bvarigenom stifterna gå, för att upptrycka ventilerna.

Ventilerna göras naturligtvis så långa att de räcka öfver

stifterna. Till stämma väljes en Liebliehgedackt

livars pipor ställas bakom och bredvid hvarandra på

plankstycket. Der hvarest en pipa finner plats, borras

hålet uti hennes tillhörande kansell. Tangenterna erhålla

sina hvilopunkter på mitteln af längden, på det att

tangentens bakre del må gå uppåt när den främre nedtrvckes.

På tangenternas ändpunkter sitta stifterna.

På detta sätt kan ett litet orgverk, med ringa kostnad

erhålla ett andra klaver.

I il. Jag har redan anmärkt att en 8 fots stämma

som icke behöfver mycket väder, utan förfång för

kansellernas och ventilernas storlek, kan ställas på väderlådan.

Sker detta, så får hufvudmanualen 7 stämmor

hvilka stå i ett godt förhållande till hvarandra.

Vid en större tillökning, skulle en 16 fots grundstaninia

vara ganska lämplig för manualen. 1 den förutsättning

att väderlådan icke kan erhålla rum för en

v »dt mensurerad stämma, passar ingen bättre än en trång

qvintadena, emedan denna icke behöfver mera rum äu

Principal 8', och dessutom har en helt annan klangfärg

än !6 fots bordunhass. Pedalen bibehåller således

alltid ett företräde i anseende till tonens fyllighet

°ch djup. Qvintadena kan göras från C, till c' af trä.

Ueitnes meusur är för C, 3 ' i " djup och 4" bredd;


— 236 —

f?ir C. 3" t'" djup och 2" bredd. För c» såsom

första metallpipan, iir omfånget 6 tum. Ippskärningeu

är T af pipans diameter eller djup.

lifter tillägg af dessa begge stämmor är dispositionen;

1. Manualprincipal 5!', Qvintadena 16', Geilaekt 8',

liålllöjt 8', Viola di Gamla (eller Gemshom) 8', oktav

4', gedackt 4', mixtur 3 fack af 2 fot. Pedalen

erhåller: Bordunbass 16 fot. Det andra klaveret erhåller:

Lieblichgedackt 8'i Summa Ht stämmor.

Orgverk efter denna beskrifna inrättning kunna

icke erhålla liera stämmor, emedan hvarken «let andra

klaveret eller pedalen kan förstoras och hufvudmaiiualen

redan erhåller någon öfvervigt genom tillägget af 16

fots qvintadenan.

142. Innan jag öfvergår till det vanliga construktionssättet

vill jag ännu ouinämna en anriao nietliod,

efter hvilken mauualslämmorna tillika kunna nyttjas

såsom pedalstämmor och således pedalväderlådan,

jemte tillhörande pipverk och traktur inbesparas,

Väderlådan erhåller efter denna method från C.„ till

cl', s,"t långt pedalen går, dubbla kanseller. Om nu, bland

andra, pedal 8', äfven skall nyttjas såsom pedalstännna

(såsom principalbass 8',) så lägges två registerdrag bredvid

hvarandra, ett för manualen och det andra lör pedalen.

För manualen borras genom manualstocken registerdraget

och spontet i manualkansellen, för pedalen

i den andra kanselléti genom pedalstockens registerutdrag

och spont. För hvarje pipa från C0 till d" borras

således t\a gånger. Båda hålen blifva på stockarne

beläckta med små ventiler af läder. Ofver begge stockarne

lägges nu en tredje, på hvilken piporna komma

att stå. Hålet (ill hvarje pipa öfvergår nedåt i en så

stor öppning att de begge små ventilerna hafva tillräckligt

rum att öppna sig, när vädret skall Strömma igenom.

Öppnas nu manualkansellen så strömmar vädret

genom manualregistret, pipstocken och den upplvftade

ventilen till pipan. Pedalventilen blifver tillsluten. Om

pedalventilen upplyftes så blifver förhållandet motsatt i

det att manualventilen blifver tillsluten. Men i båda

fallen strömmar vädret till pipan.

Det är lätt begripligt atl, efter denna method, hvarje

manualstiinuaa kan nyiijas t^uw pcdulsUimjua; dock


— 237

'Qswr man yfveti lätt att förfärdigandet af en sådan väderlåda

är svårt och erfordrar stor noggranhet, om piporna

vid livarje fall skola ljuda rent och stämma öfverons.

I)eu tillstiidjer likväl en fördel som icke bör

förgätas. En choral-melodi kan nemligen, på liera sätt

framträdande, blifva föredragen i pedalen, hvarvid manualen

kan öfvertaga accompagnementet eller de Gontrapunktiska

satserna i 8 och ld fots ton. Förutsatt

att dispositionen bestod af principal 8', borduna 16',

gedackt 8', oktav 4', och mixtur 3 fack af 2 fot, så

kan pedalen till utförande af melodien hafva oktav 4',

Ii var v,id pedalen naturligtvis utförer melodien såsc*m

«ttellanstämma eller oktav A' och mixtur, emedan mixturen

icko repeterar i de lägre oktaverna. På detta

v H vinnes en fördel, som annars blott erbjudes af 2

klaver orh pedal. Pedalkopplet är naturligtvis öfveröödigt

vid en sådan inrättning. Afven detta byggnadssätt

är att rekommendera för smärre landtorgverk, om

nian till utförandet väljer en skicklig mästare.

Andra planen.

1-13. Efter denna erhåller pedalen särskildta

^aderlådor och det andra klaveret mer än en stämma.

Hufvudverket kan icke disponeras fördelaktigare

8,1 hvad som redan i löregåeude plan är skodf. Samma

"ammor, likväl ickc helt och hållet med samma mens

"r, och uied undantag af flöjt 4', böra väljas, nemligen:

1. Principal 8', stora oktaven trä, fortsättning

{°nn, mensur lör C„ 3"6'" djup, VA'" bredd. Borr-

"ålets diameter måste vara en tum. För c" är omkretsen

10"7,3'". Tonen full och stark.

2. Horduna 8 fot, af trä. Mensur för Co: 4"4'"

(, j


— 258 —

Alla stämmornas menaurförhål lande valjei »å att

hälften af dimensionerna falla på undeciman.

Qfververket.

i. Gedacht 8 fot, af trä. Trång mensur. C„ erhåller

3"8'" djup och 2i'iOJ"' bredd. Tonen mild och

måttligt stark. •..••••

i. y !•;. di gamba 8 fot. Stora oktaven trä,-fortsättningen

me;.! '. Mensuren för C.: ¿"4"' djup och

3"i>.'" br.-Jd. Tonen miid.

Z. Fiauto dulce i fot, af liardl trä. Mensur for

c° : a"8'" djup, 2"l'"„bredd. Tonen älsklig och måttligt

stark.

Pedal.

1. Subbas* 16 fot," af trä. Mensur för C': 8"3"'

djup, 6"6'" bredd. Tonen full och stark. •

2. Principalbass 8 fot, af trä. Mensuren för

C„: 6" djup. 4'V" bredd.

3. Gedacklbass 8' foty af trä. Mensuren såsom

subbass. > ~ .. •

Tillsammans 12 stäinitior,- erbjudande medel till

mångfaldigat slag äf föredrag.

Väuniådurna till Ilufuudvcrket.

Om kansehöppningens längd uppgår till 8", så är

ventiluppgången 3-".

Kansellens höjd skall uppgå till Si tum.

Kansellens bredd är för C0 f l"', för c° 11'", för

c'

Väderlådans bredd måste i stora oktaven sökas efter

bördunan och vidare efter hålflöjten. Principalens lägro

toner kunna till eu del 'förföras. Om af de förstnämnde

begge stämmorna, bloit i de högre oktaverna, piporna

ställes i zig/.ag, så uppgår en väderlådas bredd till ungefär

3 fot, hvaraf man får hela pr geh© bredd, uta»

afseende på pedalen, till ungefär 15 fot.

Väderlådor till Öfcervcrket.

Ivansellernas bredd kan för C0 uppgå till 10"', för

c' till 8"' samt för c 1 till 6'", hvarefter de öfriga kan*

sellernas bredder äro lätta att bestämma. .

Ventiloppningens längd kan uppgå till 3" och vcOtiluppgångeu

till i'". Kanselleraas höjd är 3} tuuu


— 233 —

Anmärkning., Kausellens höjd har här hlifvit satt lika

fiir sä val iiufvud- 'som öfververk, på det att, ifall

det fätfas något i höjd, för att kunna anbringa det

andra klaverets viiderlådor öfver kufvudverket, de

beggc . klaverens pipverk må kunna ställas på en

väderlåda (i tvänne delar). Man måste likväl vid

en, sådan inrättning så laga, att samtliga piporna

vid stämuingeu lätt må kunna åtkommas. Väderlådans

djup måste i detta fall uppgå till ungefär

A ioL

Pedal viiderlådorna.

Kanscjlöppningarne skola uppgå till 9";

ventiluppgången till ; tum;

Kanselleruas bredd är: för C„ 15'" före 0 12'" och

för c 1 9"'.

Hdraf får man kanselleus höjd 3.J tum.

Baslådornas bredd och djup.

flela lådans bredd beräknas el'ier subbassen till

fot, om de största pipväggarnes tjocklek uppgår till 1

tum. Lådans djup kan uppgå till omkring 2 fot, hvarvid

likväl hvarje stamma som står framför en annan,

'nåste hafva så mycket längre fötter, att de näst bakom

stående 1 stämmornas labier. äro fria. Denna methsd kan

öästan öfvcrallt användas för pedalen, åtminstone om

Ofgelchoret icke har tillräcklist djup, eller, äfven i det

fall att lådan måste besättas med många och stora

stämmor och efter vanligt sätt, mycket långa kanslier

vore af nöden. Jag är af den mening att en sådan

ställning för de störa stämmorna är fördelaktigare

för ljudvågornas utbredande, än om alla piporna hade

Wta fötter och blott ett knappt rum vore lämnadt

Mellan hvarje rad eller stämma.

Väderkanalernas vidd.

Om kanalen göres liksidig, och lufttäthetens minskning

vid de starkaste greppen blott skall uppgå till j

Sfad, så är storleken af bufvudkanalens qvadratsida

tum.

Vidden af hufvudVerketi kanal är 6" för qvadrats

'dan. Pedalkånalens sida kan uppgå till 3".

Hälgornas storlek,

Om längden är iü fot, bredden 3 fot, tvärfalternas


— 5 JO —

bredd 20" och uppgången beräknas till 3 fot, så gifver

cu bälg, väderförlusteu oberäknad, vid dg starkaste greppen,

ungefär 7£ swkiinds tillflöde.

Bygynadsplan till ett or g verk för en talrik landsförsamling.

ill. Hufnidverket. Stämmorna mensureras

så att pipdimensfonernas hälfter falla på undeciman.

1. Principal 8 fot, af rent tenn i prospektet, i

tornen med upphöjda labier. Tonen full och stark. Mensur:

C. skall hafva 17"4'" omfång.

2. Borduna 10 fot, af trä. Mensur: C, skall

hafva 7"V" djup och 5"6'" bredd. Tonen temligen full.

5. iLll/löjt 8 fot, af trä, stora oktaven täckt. Tonen

vek och' fyllig. Mensur för C0: i"A'" djup, 3"5'"

bredd; för c" (första hålflöjtspipan): 3"S'" djup och

2"8" bredd.

A. Viola di gamba 8 fot, stora oktaven af trä,

de öfrica af 10 lödig metall. Mensuren för C„: A"A"'

djup, 3"S" 4 bredd; före": 8"4'" omfång. Tonen mild.

3. Oktav A fot, af 10 lödig metall. Allt öfrigt såsom

vid principal 8'.

6. llålflöjt A fot, af trä. Mensur och intonation

såsom hålflöjt 8'.

7. Q vint 2* fot, af metall. Mensur för g": 9"5"'

omfång. Tonen fyllig och stark.

8. Oktav 2 fot, af 10 lödig metall. Mensur och

intonation såsom principal 8'.

9. Mixtur A fack, af 10 lödig metall. Mensur och

intonation såsom principal 8'. Repeterar på allti fis.

Sammansättningen består

på C0 af g 1 c 5 g' c'

« Fis, « fis' cis' fs 1 cs s

« lis» « cs' fs' cs' fs 1

u (is 1 « fs' cs® fs 5 cs 4

« lis J «I cs 3 fs 3 cs 4 fs 4 .

Öfververket.

4. C,tdac\t 8', af trä. Mensur för C: A" A'" djup,

bredd. Tonen full.

2. Flauto amabile 8', af päronträ. Mensur fot

c6: 3"8"' djup, 9"11"' bredd. Tonen vek och mild*


— 241 —

3. Flauto traverse 8', af päronträ, går från c 1

och borras. I do djupare oktaverna sammanföres den

med Flauto amahile.

i. Flauto amahile i'. Material, mensur och intonation

såsom Flauto amabile 8'.

8. Oboe 3' med fritt svängande tunga. Eller

Salicional 8' af metall i conisk form. Onifäng

vid labium för C0 li"6'". Tonen mild och vek.

6. Gemshom 4', af metall. Omfång vid labium

för c° 9"10"'. Tonen någorlunda stark.

Pedal.

1. Principal 16', af trä. Mensur för C,: 8"4'"

djup, 6"6'" bredd. Tonen stark.

2. Subbass 16', af trä. Mensur 6å«om föregåenda

stämma. Tonen fyllig och Stark.

3. Basun 16', med fritt svängande tunga. Stöf-

Vel och ljudrör af zink, kopp af lindträ, stämskrufvar

af stark jerntråd, tungor af messing. Tonen fyllig och

stark.

A. Principalbass 8', af trä. Mensur för C0 : 6"6"'

djup, 5"1"' bredd. Tonen mycket stark.

3. Gedacktbass 8', såsom subbass 16'.

I dessa 20 stämmor ligger vid en behörig intonation,

en för kyrkan värdig kraft och fyllighet i tonen,

hvilken vid rätt bruk ganska mycket kan bidraga till

kyrkosångens upphöjande och lifvande. Väl den församling,

hvilken i sin kyrka eger en sådan orgel med

en skicklig orgspelarel

Väder! ii dan till hufvud verket.

Om kansellïppningens längd uppgår till 10", så är

ventiluppgången

för C0 7"'2 och kansellens bredd 13'";

« c" 6"'5 och kansellens bred 15"';

« c' 3"' och kansellens bredd 10"'.

Om koppolventilerne på samma kanseller ligga midt

emot manualventilerna, så är det ändamålsenligt att sätta

kanscllernas vidd lika med ventilöppningarnes storlek.

1 detta fall måste kansellcrnes höjd uppgå till ¿J tum -

Men ligga manual- och koppelventilerna bredvid hvarandra,

och står mixturen öfver ventilerna, så kunna 3J

tum vara tillfyllest.


— 253 —

Väderlådornas bredd och djup.

Om borduiia IG' helt och hållet skall slå på väderlådan

och dessutom de största piporna skola stå bredvid

hvarandra, men de mindre i zigjtag, »5 erfordras en

bredd afC( till 7 fot för hvnrje väderlåda. Ställas begge

klaveren på en väderlåda, så blir djupet ungolär i>J fot.

Väderlådor till lifter verket.

Kansellöppmingens längd kan uppgå till G^ tum,

ventiluppgången är 4"'. Bredden af Cö-kansellen är

10'". Ransejjens höjd är 3^ tum.

Väderlådor till pedalen.

Ont kanseilöppningen är lika med 13* tum, så är

ventiluppgången } tum och kansellcns bredd i«'".

För c° är ventiluppgången 7"' och kansellcns bredd

13!"'.

För c' är ventiluppgången 5"' och kansellcns bredd

10"',

Kansellcns böjd uppgår (ill 4J- tum.

Bredden af halfva vädetludan uppgår til) omkring

fot, djupet till 4'2". Men om piporna åt framsidan

erhålla högre fötter, så äro 3i fot tillräckliga.

Väderkanaler.

TTufvudknnalens vidd är 144" i qvadr., b vadan qvadratsidan

är 12".

Vidden på hufvudverkets kanal är G9" i qvad.; hvadan

qvadratsidan är 8",3.

Vidden på öfververkets kanalär 18" i qvad., hvadan

qvadratsidan är tum.

Vidden på pedalens kanal är 53" i qvad., hvadan

qvadratsidan är 7",3.

Bälgornas antal och storlek.

Om bälgor af 10' längd och 5 fots bredd användas,

så gifver en bälg, construerad efter redan förut angifne

förhållanden, vid mycket starka grepp, lufttillfiöde

.'it pipverket under en tid af 4 sekunder. 2 eller 3

bälgor äro således tillräckliga att förse verket mod väder.

t ti förestående byggnadsplan äro blott de storheter

angifne hvilka stå i noga förbindelse med antalet af de

disponerade stämmorna, samt med deras storlek och intonation.

I)e ofri ga öfverloninas åt orgbyggaren.

Denne liar således icke blott att undersöka huru


—- 243 —

regeringen niåsta inrättas sä att tangenterna ma kunna

öppna, ventilerna behörigen tillräckligt utan äfvén efter

h vilka förhållanden registraturens delar måste anordnas,

på det att andragen må löpa lätt och alla regiåteistän-

6er vid utdragandet må utgå lika långt från huset.

Vid uppgörandet af ett byggnadsaccord måste man

afven uppmärksamma de beStämmélser ölver de olika

orgdelarnes material och beskaffenhet, hvilka finnas uppgifne

uti tionde afdelningeo.

Om intonenngen.

143. Att intonera, eller med andra ord, ati

bringa piporna till anijudande är ett af de vigtigasîë

göromål som förekomma vid orgbvggnader, h vada n det

är vanligt att det af mästaren sjelf besörjes. Härtill

fordras ett godt öra samt ett säkert musikaliskt omdöme

.öfv.c-r klangfärg och klangstyrka; ty genom iritoneringen

skall icke blott, hvarje stämma i siu helhet erhålla

sin egentliga charaktcr utan alla enskildta tonen

skoia äfven hafva en lika klangstyrka, så att således ingen

ton må framsticka framför någon annan, diskanten

icke vara starkare än basen och hvarje stämma vid ett

flerstäinmigt spel lika tydligt framträda. Uppfyllandet

af dessa vilkor fordrar mycken öfning och erfarenhet;

således må hvarken tålamod eller ihärdighet fela mästaren,

så vida orgverkets ton skall blifva vacker.

A. Labialstcimmornas intonering/.

14C. Om intoneringen skall kunna lätt verkställas

så måste redan vid orgelns konstruktion afses att:

1) Hvarje stämma har en sin klangfärg motsvarande

mensur,- nemligen en vid, om tonen skall blifva fyllig,

och en trång om tonen skall blifva mager eller tunn.

2) Alla pipor uti en stämma måste till- eller afl

"ga efter ett alltid lika förhållande.

3) Mensurförhållandet måste vara så beskaffadt; att

"älftcn af pipdimensionerna faller på stora deciman,

eller åtminstone helt litet afviker från detta förhållande,

°tnedan eljest klangfärgens förändring redan vid vanligt

s täinomfåfig af 4 oktaver skall blifva märkbart.

i) Uppskärningarne måste antingen vara i ett lika

Erhållande med pipornas genomskärningar, eller ock

toiåste de förändra sig efter ett annat, för erhållandet

a f en lika klangfärg, gynsamt förhållande.


— 244 —

S) Borrhålen uli vädcrlådan måste icke blott motsvara

de "luftmassor som piporna inom en viss tid behöfva

for frambringandet af en önskad klangfärg, utan

dessa håi. måste äfven från de lägsta till do högsta tonerna

utvisa en den aftagande luftmassan motsvarande

minskning, ty utan denna omsorg blifver lufttätheten

uti pipfötterna ganska olika, hvarigenom intoneringen

åtminstone onödigtvis försvåras.

Man »kulle dessutom kunna tillägga, «att iifven luftmynniugarnes

storlek måste efter ett constant förhållande

förändra sig;» den fullkomligt noga mätningen

af desamma är likväl svår och dessutom ganska osäker

i anseende till kärnors och underlabiums olika släthet,

derföre måste i denna punkt, örat rådfrågas vid

pipans anklingande.

Vore det möjligt, att alla hittills anförda vilkor kunde

på det noggrannaste uppfyllas, så erfordrades ringa

möda och konst för att låta en stämmas pipor klinga i öfverensstämmclse

ined sina karaktärer; det vore nemligen

knappast behötligt att gifva underlahium den härtill

nödiga riktningen. Men de små fel h vilka blifva be.gångna,

så väl vid pipornas mensuroring och uppskärning,

som vid väderlådans borrande, måste vid intoneringen

göras för örat märkliga, hvilket isynnerhet åstadkommes

genom förändring af uppskärning och luftniynning.

l)e dervid förekommande manipulationer, skola

nu närmare visas.

Om en pipa aldeles icke anljudar, och luft likväl

strömmar ur foten, så har denna luftström icke den

rätta riktning som fordras för att bringa den, i den

öfre delen af pipan varande luftpelaren uti svängning.

Dess riktning går nämligen antingen för mycket inåt

eller utåt. 1 första fallet drifver den luften blott genom

pipan, i sednare fallet utöfvar den aldeles ingen

verkan på den inneslutne luftpelaren. Man måste således

rikta luftströmmen så, att den visserligen drifver

den inneslutna luftpelaren uppåt, men likväl af densamma

kan drilvas utåt då förtätningen inträffat och

luftpelaren börjar att utvidga sig åt uppskärningen.

Härtill gifves två och understundom 3:ne medel, nemligen:

a) det enklaste är: att böja öfvérlabium om pipan

är af tenn; huruvida öfvérlabium skall böjas utåt eller


— 245 —

>'iåt kan man med temmelig säkerhet utröna på följande

siilt: om pipan aldeles icke anljudar så häller man lingret

vid öfverlabium för att genom känseln erfara om

luftströmmen går utåt eller inåt pipan. Den som är

Öivad i intonering behöfver visserligen icke använda

detta hjelpmedel, utan ser redan förut, på kärnans läge,

livad riktning luftströmmen har. Ligger nämligen kär-

"an mycket djupt, så går luftströmmen inåt pipan; men

ligger kärnan högt, så går luftströmmen för myckel utåt.

Om pipan anljudar, men icke gifver den rätta tolen,

så måste man gifva akt på tonens beskalYenhet och

änspråket, huru öfverlabium bör riktas. Angifver nämligen

icke pipan sin grundton, utan slår öiver, såsom

orgbyggare säga, d. ä. i stället för grundton angifves

oktaven, duodeciman o. s. v., så går luftströmmen för

mycket inåt och öfverlabium måste således något intryckas.

Angifver pipan sin grundton tungt, långsamt

°ch sent, så går luftströmmen för mycket utåt, hvarfore

öfverlabium måste böjas något utåt. Detsamma är

iifven fallet om pipan blott låter höra ett fint b vässande

i hvilket fall öfverlabium äfven måste böjas utåt. Böjningen

bör ske försigtigt och alltid så, att labium nedtill

blifver rakt. Piporna anljuda väl äfven 0111 labierna

^o bugtiga, men det är likväl alltid ett tecken till slarf

* c h öfverilning, om labierna äro för mycket böjda. Med

^'t proportionerligt bredt huggjern eller knif eller en

¡^Oil uthamrad ståltråd eller ock med en glatt trädkil

'•'ta öfverlabierna ganska nogsamt rikta sig. Riktandet

s ker naturligtvis så länge till dess pipan lätt och säkert

a, igifvor sin grundton. Ofvan använda hjelpmedel må

'ikväl blott då användas, när öfverlabium synbarligen

för långt in- eller utåt. eller ock, om blott en helt

obet ydlig böjning är nödig för att gifva tonen önskad

¡"llUmlighet. Ett märkbart in- eller utböjande af lamm

skulle icke se väl ut, och skulle för öfrigt skada

emedan labiuins utbrytande kunde befaras; samt

I "teligen äfven försvåra tonernas egalisering. Om så-

^es öfverlabium har en god och för ögat vacker rikt-

' n ?> och pipan icke anljudar, så måste kärnan erhålla

'°at läge.

b) Kärnans läge beror äfven af underlabiums figur

form. Ar detsamma formadt efter en halfcirkol, så

33


— 246 —

måste kärnan ligga något djupare än r>m underlablum

blott billiar ett segment. Efter underlabiums form kan

man således lätt bodömma om kärnan ligger för biigt

eller för djupt i fall pipan icke anljudar. I allniänliet

måste efterses om kärnans undre sida ligger bögre eller

lägre än underlabiums kant; äfvenledes kan man bär

genom känsel undersöka om luftströmmci pår utåt

eller inåt. 1 första fallet ligger Wirnan för högt, i sednare

för djupt. Till kärnans riktning betjena sig orgbyggare

af starka trådar, livilka iiro alliiade på båda

ändar. För större pipor användas laddstockar. Ont

kärnan ligger för högt så kan man äfven lägga på ett

stämmjern och med en hammare bulta derpå till dess

den rigtiga tonen följer, hvarvid naturligtvis stämmjernet

efter hvarje slug åter borttages. Härvid måste man

efterse att kärnan förblilver rak och på båda sidor står

lika högt eller djupt. Om kärnan slötes med ett starkt

ståltrådstycke, så må detta icke ske i midten af kärnan,

»•medan hon derigenom skulle blifva förböjd, ulan sådant

måste ske helt sakta på båda sidor. Att man un- i

derstundom måste använda båda hjelpmedlen, nemligen

kärnans och öfverlabiums riktande, för alt vinna den

rätta tonen, förstås af sig sjelf.

Om väl pipan anljudar, men icke gifver den rätta

tonen, så måste man på arten af pipans ton märka om

kärnan ligger för högt eller för djupt. Slår nämligen

pipan öfver, så ligger kärnan för djupt. Anslår dercmol

pipan långsamt och med svårighet grundtonen,

eller om den blott låter höra ett hvässande, så ligger

kärnan för högt.

Man inser häraf alt kärnans läge utöfvar samma

inflytande på tonen som öfverlabiums riktning, äfven-

SOm att vid intoneringen valet af hjelpmedel blott ber<

r på den åsigten, ait alla kärnor och öfvcrlabier erhålla

en proportionell riktning, hvadan man således alltid

genom ögonmått måste afgöra hvilket som först skal'

afhjelpas. Hittills är förutsatt att ur pipfoten utströmmar

en, mensuren och uppskärningen motsvarande luft'

massa och att det således blott beror derpå att piff'" 1

denna iufiströo» behörig riktning åt öfverlabium.- Mc"

emedan möjligtvis mynningen och borrhålet i pipstoc

ken kunde helt obetydligt afvika från don rälta »torlc


— 247 —

kon, så kan äfvcn piparn erhålla antingen Tor myckot

eller litet väder. Får den för mycket väder, så blifver

tonen för stark och genomträngande emot de andra

tonerna; iir det en principal eller gambastämma, såangifver

pipan med svårighet grundtonen och slår ofta

öfver; äfvcn skönjes vid dylika fallen darrning i tonen,

ifall pipan är fur svag eller icke nog rundad.

Om pipan lur för litet tillflöde, så är tonen svagare

än de öfriga. Ar det en principal eller gambastämma

så felas äfvcn dess ton skärpa. Tillflödet kan

lätt förminskas, om underlabium tryckas något närmar»

kärnan, hvilket lätt kan verkställas medelst en knif eller

ett stäuimjern. Men härigenom ökas luftens täthet i

pipfoten. Skall icke detta ske, utan skall pipan intoueras

med svagare väder, så måste antingen bålet i

pipstocken förminskas, hvilket kan ske medelst ett iniiiumadt

stycke läder eller ock kan foten sammanträngas

ined tiilhjelp af ett stäinmhorn.

Skall tillflödet ökas, så kan mynningen något förstoras

medelst en glatt trädkil. Mästare, skicklige uti

intonering, föredraga användandet af trädkilar framför

andra härtill egnade verktyg, emedan mynningen genom

användandet af en dylik vinner i släthet, hvilket alKid

Ür en fördel för den genomströmmande luften, hvaremot

mynningen vid användandet af något annat instrument,

t. ex. en bredhamrad tråd, lätt kan blifva ojemn.

Utvisar icke tonen efter mynningens utvidgande den

T iitla styrkan och skärpan, så har tilläfventyrs lufttätheten

i foten för mycket förminskats genom mynningens

Utvidgande. 1 detta fall måste pipstocken mera uppborras.

Uti trädpipor kunna öfverlabierna icke böjas, derfiire

förfaller aldeles detta hjelpmodel vid intoneringen.

kärnan kan likaledes hvarken bringas högre eller lägre;

men genom backens (underlabium) upp- eller nidskju-

'ande, kan luftströmmen, såsom vid tennpipor, i första

fallet ledas mera inåt, och i sednare fallet mera utåt.

Ar pipan intonerad på backen, hvilket är fallet öm karen

är lika med sidoväggarne, så kan, vid för mycket

biflöde, »ågot af backen afhyflas på det att mynningen

mä blifva trängre. Tvärtom vid for litet tillflöde kan

! lJ got bortskäras af backen på det att mynningen må

"kiva större. Först sedan hvarje trädpipa angifver sin


— 248

ratta ton får backe« pålimmas. Till des» fasthållas de

genom naglar eller skrufvar.

Om tiå vn nybyggnad piporna anpifva betydligt djupare

toner än den rätta stämningen kräfver, sä måste

vid intonationen, alla ])iporna bringas till sin ungofarliga

tonhöjd; ty om piporna efter en omsorgsfull intonation

skulle komma att vid stämningen betydligt förkortas,

så skulle tonen dcrigenom ånyo förändra sig, nemligen

förlora i styrka och friskhet." Så länge således pipornas

ton är allt for djup (från i till 1 hel ton) så kan

en förut intonerad stämmas klangfärg icke säkert hedömmas.

Orsaken 'hvarföre piporna, före den egentliga

intonationen, måste bringas så nära sin rätta tonhöjd,

ligger deruti, att en pipa som afskäres erhåller vidare

mensur, emedan vidden blifver densamma. Men nu förhälla

sig efter !):> och 96 tvenne pipors luftmassor,

vid en likartad intonation, direkt såsom deras genomskärningar

men omvändt såsom qvadratrötterna utur

deras längder. Kller luftmassornas förhållanden

äro lika med genomskärningarnes dividerande genom

qvadratrötterna utur längderna, nämligen om m och m 1

äro två pipors luftmassor, samt Q och q beteckna deras

genomskärningar och L och l deras längder, så är

"Q . 1

Fl • IT = m : m •

Om nu 0 =

längden så är

q, samt L den störr« och l den mindre

0 1

T T : T T =

m :

hvaraf följer, att den till den kortare pipan hörande

luftmassan m> är större an den till den längre pipan

hörande luftmassan m; ty fölhållandet är sti-

gande. Emedan nu luftmassorna svårligen kunna ökas,

emedan sådant skulle göra en helt annan borrning ar

väderlådan nödvändig, så följer att piporna genom äfhkärning

måste förlora uti ljudets kraft. Att de genom

afskärning erhålla en fyllig ton är redan uti §.71 tydliggjort.

Det händer ganska sällan att en stämmas intonation

lyckas fullkomligt första gången; den måste der-


före flera eånger genomgås och småningom befrias från

alla ojemnheter, hvilka finnas uti enskiid-ta toner. Härvid

är det af synnerlig vigt att mästaren förstår att begagna

hvarjo stämma, enligt dess charnktär, på klaviaturen,

och genom passande föredrag, antingen efter egen

fantasi eller efter goda compositioner, öfvertyga sig att

den intonerade stämman ljuder så, som hennes charaktiir

erfordrar. Denna färdighet är en hufvudsaklig egenskap

hos en duglig mästare uti intoriering.

Tonkarakteristiken för hvarje särskildt stiimmslag

skall nu angifyas.

4) Principalstämmorna, såsom egentliga principaler

och deras oktaver, måste erhålla en stark, framträdande

manlig ton och ett snabbt anspråk. En sådan lon

kan blett erhållas om tillflödet, i förhållande till pipan,

är stort, om svängningawie äro mycket kraftiga och om

tonen är tämligen nära att slå öfver. Dessa stämmor

erfordra således en stor noggranhet vid bestämmandet

af tillflödet och vid kärnans och öfverlabiunis riktande.

Si^ Lika mensur med principalstänuriör hafva mixturerna,

Scharff och Cymbel. Dessa stämmors enskildta

pipor få likväl icke intoneras för skarpt och genomträngande,

emedan desammas möjliga öfverslående skulle

åstadkomma en långt gällare och skarpare verkan än

om en principalstämma slår öfver. Afvenledes erhåller

orgeltonen tillräcklig skärpa genom mixtur-chörernas

samverkan. Emedlertid måste anmärkas ntt de enskildta

•mxturpipoma måste, från diskanten till basen, tilltaga i

skärpa; emedan vid fullt verk, Vädrets täthet i baskansellerna

är ringare än i diskantkansellerna. Vore

,nu mixturen lika intonerad så skulle vid fullt verk

»astonerna stå tillbaka för diskantstämman.'

5) Alla q vint- och terz-slärrimor äfvensom cornettons

enskildta pipor måste angifva en full och måttligt

8 tark ton, som är långt aflägsnad från öfverslående och

^åledes iir fullkomligt utan skärpa. Blott på detta sätt

hifonerade, frambringa dessa stämmor en god verkan i

förbindelse med principalstämmorna. De erhålla, for ern

åendet af en sådan ton, vid mensur och måttligt tillflöde.

Att mensurern och intonera qvint- och tertstämn

ior såsom principalsfiunmor, hvilket många orgbyggare

pläga göra, är förkastligt, emedan de på detta, sätt er-


— 250 —

hålla en framstickande ton, då deras egentliga bestämmelse

likväl endast är att understödja och framhålla

grundtonen utan att sjelfve göra sig bemärkte.

4) All t gedackter, till hvilka äfven Borduna, Subbas

och Untersats höra, måste gifva en fyllig, dunkel

och vek ton. Deras mensur (förhållandet af pipans

dubbla längd till dess vidd) är vanligtvis mycket trängre

än principalpiporna; de skulle derföre vid samma

uppskarning blott angifva en skarp ton. Men för

att nu kunna erhålla en fyllig och vek ton så göres

uppskärningen betydligt större än hvad som är fallet

ined principalstäinmorna. Härigenom erhåller man en,

i afseende. på fylligheten, lika ton, som om mensuren

vore mycket vid.

3) Qvmtadona gör likväl härifrån ett undantag, ty

den skall intoneras med en skarp ton, d. ä. nära öfverslående.

Emedan nu hvarje täckt pipa närmast slår

öfver i duodecimal», så kan genom skicklig intonation,

pipan bringas derhän, att hon angifver såväl grundtonen

som duodecimal». Detta åstadkonimes medelst ett

starkt lurttillllöde och en måttligt hög uppskärning. Ju

lägre eller högre uppskärningcu antages vid samma lulttillflöde,

ju mer eller mindre märkbar är äfven doudeciman.

Qvintadenans anljudande är sent, särdeles oin

duodeciinan starkt medklingar. För att påskynda detsamma

anbringas på piporna ett tredubbelt skägg, så

alt uppskärningen på tre sidor är af skägg omgifven.

Detta skägg kan framstå till ock med mer än hälften

af labiums bredd. Genom denna inrättning förhindras

bildandet af sväugniugsknutar i pipan, d. v. s. grundtons

anljudande befordras, ty den vttre luften kan, vid

luftpelarens förtätning, icke genom skägget verka så" hastigt

och häftigt på densamma som om uppskärningen

vore fri på alla sidor. Men genom detta hinder åstadkoinmes

äfven att ingen svänguiugsknut kan bilda sig i

första tredjedelen af pipan, utan att hela luftpelaren

med något långsam rörelse drifves mot locket.


Yiil Viola di Gamlian finner man de största afvikelsernn

sä väl i afseende på mensur som intonatien.

Understundom intoneras den så svagt att tonen knappast

är hörbar och mera liknar verkan af en harmonika

'än af stråkinstrument. I detta fall liar hon äfven trång

mensur och ringa tillflöde. Vanligtvis inrättas Viola di

Samban så, att den visserligen angifver en skärande,

men dervid måttligt stark ton. 1 detta fall har hon

blott ringa tillflöde och låg uppskärning. Från öfver-

»lående skyddas lion medelst skägg. På detta sätt inrättad

är den passande för åtskilliga slags föredrag, så

väl ensam som i förbindelse med andra milda stämmor.

1 sednare tider intoneras T'io/a di Gamban af

skickliga mästare till en ganska stark och genomträngande

ton. I detta fall erhåller hon uppskärning såsom

en principalstämma, men proportionell mera tillflöde.

I anseende till sin starka och strykande ton är hon

icke mera brukbar till milda föredrag utan blott till

höjande af melodien, hvårföre hon äfven vid pradudier

Puiska väl kan användas i stallet för en tungstämma.

Dess verkan är ungefär som då en violspclare eller violoncellist

stryker starkt nära stallen.

Violonbass och violonecllo finner man äfven understundom

intonerade såsom mildt strykande, hvarvid de

Panska väl kunna tjena till bas åt gamban; men vanligtvis

intoneras begge stämmorna starka, synnerligen

violonbass, emedan den i många orgverk tillsammans

'ned subbas 16' utgör pedalens grundval och skall understödja

det fulla verket med kraftiga grundtoner. Det,

'Ha trångt mensurerade och starkt intonerade stämmor,

vidlådande felet, nemligen överslåendet, är vid bruket

af violonbass särdeles störande, emedan i stället för en

*G fots grundstämma, blott en 8 fots höres. Skickliga

mästare borde söka att helt och hållet aflägsna detta

kl, samt låta sig angeläget vara, att en så stor och dyr

s tämma må göra riktig verkan. Mig synes det som

°m orgbyggarne vid pipornas intonering fästat för litet

""seende' på kärnans läge, eller ännu mera i närvarande

H på backen. Om piporna blifva intonerade på bac-

^n, så är det nödigt, i anseende till luftströmmens

jjktning inåt, att kärnan ligger något högre än backen.

®^cken får således icke fastlimmas förrän man på vä-


— 232 —

derlådan undersökt vid hvilket läge af Lacken pipan

med säkerhet angifver sin grundton.

Fugaran ulföres sällan. Hennes allt för tränga

mensur åstadkommer en mager, fint skärande ton.

Vid alla trångt mensurercde och strykande intonerade

stämmor, måste man åtnöja sig med ett sent

anljudande. Genom anbringade skägg kommer visserligen

tonen något hastigare, ehuru icke så ren, som om

piporna blifva intonerade utan skägg. Tonen är beroende

af hvars och ens smak; det kommer således,

vid intoneringen af dylika stämmor, mycket au på den intonerade

orgbyggarens smak och urskiljning. Om han

föredrager en mild och fint skärande eller en stark och

genomträngande ton, samt om han är van vid utförandet

af sin praktik.

7) Salicionalen inloneras likaledes ganska olika. Jag

har likväl uti gaiula och goda orgverk funnit den intonerad

så, alt dess fina något dunkla ton, ganska väl

låter begagna sig såsom eoho åt en annan starkt strykande

stämma. Verkan af en på detta sätt intonerad

salicional tjekes mig angenämare och skönare, än om

den angifver en stark str\kände ton.

Härvid måste likväl följande anmärkas: Om denna,

eller äfven hvarje annan stämma, sk..11 intoncras mycket

svagt, så kan alltid lufttillflödets storlek reguleras

medelst mynningen. Men användandet af detta hjelpmedel

ur ganska svårt. A id starkt orgväder af 33 till

40 grader skall det svårligen lyckas att åt en trångt

mensurerad stämma gifva en mycket svag ton. I detta

fall är del säkare att borra hålen i pipstockarne Så

små, att blott en helt liten luftförtätning kan vid an-

Ijudandet äga rum i pipstocken. Borrhålens storlek måste

likväl från de djupa till de höga tonerna så småningom

aftaga, att ingenstädes någon märkbar skillnad

kan upptäckas mellan två bredvid hvarandra liggande

hål; ty om sa skulle hända, skulle de angränsande pipfötternas

lufttäthet blifva ganska olika, och demia omständighet

mycket försvåra stämmornas egaliserande.

fiäst är det att borra dylika hål med en conisk borr,

emedan på detta vis hålens progressiva af- och tilltagande,

med behörig uppmärksamhet möter ringa svårighet.


— 233 —

Övad hittills blifvit sagdt om de mest bekanta sfämtoornas

intonation, skall vara tillräckligt för att göra

begripligt huru man i allmänhet skall förfara med labiaistämmor.

För större tydlighets skull skola de dervid

förekommande manipulationer öfverskådligt blifva

sammanställde, hvarvid antages att en pipa visserligen

anljudar men icke angifver den rätta tonen.

1) Om tonen slår öfver så böjes antingen öfverlabium

något inåt eller ock drifves kärnan helt litet

uppåt.

2) Om tonen kommer tungt och sent* så böjes antingen

öfverlabium något utåt, eller ock slås kärnan

något djupare.

3) Om tonen är för skarp (men icke för stark)

så upphöjes uppskärningen något, d. v. s. helt litet af

öfverlabium borttages.

4) Om tonen är för stark, eller ock om tonen svafvar

och intet fel är att upptäcka på pipan, så tryckes

underlabium något närmare kärnan.

5) Om tonen är för svag och matt så utvidgas mynningen.

Hjelper icke detta medel så måste pipstockcn

uppborras.

B. Tungstämmornas intonation.

§. 447. livad jag i detta afseende ämnar saga har

endast afseende på fritt svängande tungstämmor, emedan

dessa, i anseende till sin sköna och jemna to», alltid

förtjena företrädet framför de uppslående.

1) Om en tungpipa icke anljudar, så kan skulden

dertill ligga i tungan. Penpa kan nämligen vara för

ttiycket eller för litet böjd från ramen. Tungan har

sin behöriga ställning, då hon, försatt i hvila, befinner

sig på ett litet afstånd från ramen. Vid tungans böjning

måste försigtighet iakttagas, på det att hon ¡eko

torgäfves må böjas" hit och dit, ty en, liera gånger åt

°lika riktningar, böjd tunga, har förlorat ansenligt uti

elasticitet,

2) Om tunean är behörigen riktad, och tonen antingen

aldelcs icke, eller ock blott doft framkommer, så

tnotsträfvar luftmassan, hvilken oingifver tungan, svängningarna,

d. ä.> den omgifvande luftmassan har icke af-

I^ssad storhet för att kunna följa med tungans svängllin

gar, utan den svänger med en annan hastighet än

34


— tis —

lungan. FÖT »tt ifhjelp* dylika fall, gifve» det åtskilda

utvägar.

o) Ljudröret kan antingen vara fdr kort eller för

långt; man försöker således att anbringa ljudrör af olika

storlek fur att erhålla tonen. Hjelper icke detta

medel så kan

A) foten vara för liten. Mar. förstorar således foten,

antingen genom förlängning eller genom utvidgning,

på det att luftmassan vid tungans tillbakasvängniugar

lätt må undankomma.

c) Uude/stundnvi verkar äfven en större borrning

i väderlådan, emedan luften lättare kan undkomma i

knr.io,'!erna fenom ett större borrhål. Detta medel är

isynnerhet o5 ändamålsenligt om ventilerna befinna sig

under t:jiigstäm;nan.

o) Gm tonen knarrar, så slår måhända tungan vid

svängningarna emot ramen. Sedan stället hvarest tungan

stöter emot blifvit funnit med tillhjelp af ett godt mikroskop,

aftages något af tungan, medelst en liten fin

til. Orsaken kan äfven vara att kryckan icke är nog

fasttryckt och derföre följer med tungans svängningar.

I detta fal! måsto kryckans tryck förstärkas.

4) Om en tungpipa ljuder för starkt och skarpt,

så 5r tungans svängningar för stora, hvilket härröreraf

for mycket lufttilillöde. Detta kan förminskas, antingen

genom hålets förminskning eller genom förminskning

af ljndrörets undre del.

5) Om tonen är för svag så förkortas de koniska

ljudrören något litet och hufvudet uppborras. Hjelper

icke detta medel så miste lufttillflödet utom väderlådan

ökas.

6) Om en tungpipa med vederbörlig styrka i tören

saknar skärpa, och om bon gifver en dof otyulig

ton, så har tungan för mycket spelrum i ramen. Detta

fall kan blott afhjelpas genom en ny, noga inpassad

tunga.

7) Orsaken till tonernas olikhet kan äfven ligga

deruti, att tungorna hafva allt för olika pålägg, lin

tungpipa hvars krycka står nära öppningen gifver en

mildare ton än cn annan, hvars krycka är mycket af*

lagsnad från öppningen. Den sistnämndes ton blifver

aiiuiligen, liksom den uppsiåeudea, mera smattrande-


— 235 —

1 första fallet ka» tungan filas något tunnase p s . det»

fria andan, hvarigenom kryckan vid stämningen trädar

tillbaka. I sednare fallet måste tungan filas eller skrapas

tunnare nära \id kryckan, hvarigenom tungan kommer

att stå längre fram.

I afseende på vanliga tungstämmors intonation Kr

isynnerhet att anmärkas

1) jEolinen är den svagaste stämman af detta slug.

Den erhåller derföre små tungor och korta ljudrör.

2) Oboe och Fagotto intoneras måttligt starkt oi/h

skarpt.

3) Trumpeter och basuner erhålla den möjligast«

starka ton. 'lungorna och ljudrören äro derföre, i förhållande

till orgvädrets täthet, de största af alla tungstämmor.

Om arten af den intonation, hvilken en orgel i afseende

pd kyrkans storlek och byggnadssätt

skall hafva.

Orsaken hvarföre många orgverk äro berömda i

inseende till sin utmärkt sköna ton, ligger icke endast,

och, understundom äfven mindre, uti pipverkets fördelaktigare

intonation, utan mycket mer uti den för tonens

utbildande gynsamma bvgguadsarten af kyrkan, uti hvilkeu

orgeln ljuder.

De i sådana kyrkor hit och dit böljande ljudvågor,

uti hvilka hvarje från pipornas materiella beskaffenhet

härrörande inblandning förlorar sig, förena sig innerligt

tned «ie från hvarje pipa ånyo utgående ljudvågor, så

att redan på ett ringa afstånd, pipornas ton är inyoket

renare och skönare Un den skulle vara i en annan

kyrka med ogynsam byggnadsart.

För att skedes med någon säkerhet kunna bedömda

pipornas ton, måste man höra donsamma helt nära

inuti orgeln.

Kyrkor af denna beskaffenhet äro för det mesta

stora, samt isynnerhet höga och långa. Man finner likväl

äfven kyrkor af oval och rund form hvilka hafva

^enna egenskap. Tonen försvinner icke straxt då pi-

Porua upphöra att ljuda, utan ett efterljud, ett eftersjungande

låter höra sig i kyrkan; vid hannoniomvexlir

igar klinga ofta de föregående in uti de efterföljande

AiU crosläddigbeUr fi^rsvira dot flJi«f(Jragiia Um-


— 2i>


— 237 —

Om renstämningen af en ny orgel.

§. 1415. Icke förr lär inan skrida till en stämmas

renstämning äo alla pipornas intonation lyckats sa fullkomligt

att sedermera ingen väsendtlig förändring är att

frukta. Ty om en pipa, hyilken intonerar osäkert, alstämnies,

så blifva sedermera förändringar vid labium,

Uppskärning och mynning nödiga, hvilka åter förstämma

pipan, kanske ock höja dess ton så att pipkanten

måste inknipas,

Men emedan en noga intonation icke är möjlig,

utan att pipan tillika kommer nära sin rjgtjga tonhöjd,

så måste vid intoneringen en föregående afstämning af

piporna äga rum. Detta åstadkommes på det sätt, att

hvarje pipa blifver ungefär J ton djupare än den rätta

tonhöjden erfordrar. En så ringa skilnad är icke hinderlig

för en vidare och noggrannare intonation.

Den första stämman, hvilken på detta sätt företages,

är den principalstämma uti hvilken temperaturen

skall läggas. På denna stämma måste den största sorgfällighet

användas. AJla toner uli densamma måste icke

blott hafva lika 'klangfärg och styrka, utan hvarje pipa

måste äfven vara fullkomligt tryggad mot öfverslående.

Det är dessutom vigtigt, att den stämma, som skall tempereras,

har ett så säkert läge, att ingen närgränsande

pipa kan inverka på dess stämning, 1 detta afseende

hafva prospektpiporna visserligen ett företräde, likväl

inâstc vid dessa icke förbises ati de, understundom nära

pipmynningen, befindtliga prydnaderna kunde medföra

något ofördelaktigt inflytande på stämningen; ty träd-

Virket gör, såsom bekant är, vid förändrad väderlek en

rörelse och kan således antingen aflägsna sig ifrån eller

närma sig till pipkanterna, hvadan naturligtvis i första

fallet en sänkning, och i sednare fallet en höjning af

tonen förorsakas. Jag har i detta afseende funnit det

Vara ganska ändamålsenligt att prospektpiporna \id alstämningen

icke afskäras nmdt eller horizontolt, utan

om på framsidan en liten del blifver ståondo, så inskäres

så mycket på baksidan som är nödvändigt lör tonens

Upphöjning. I'å detta sätt afstämda, äro prespektpipor-

Ha icke mera beroende af prydnadernas rörelse. Af=

Yenledes vill jag ännu en gång erinra om, alt piporna

Ulâstc ställas sä fast som möjligt i $ina hål.


— 258 —

Ar princlpalslîimaian pä detta sätt omsorgsfullt fcrberedd

tin afstämning, så bestämmes tonhöjden antingen

for a' eller för någon annan ton. Detta sker vanligtvis

efter i orten brukliga blåsinstrnmenter, hvarvid

"man likväl måste afse att orgelns tonhöjd vid värme

måste sväfva öfver och vid köld under den gifna tonhöjden.

Om a' skall göra ett visst antal svängningar

vid en gifven temperaturgrad, så måste den method

användas hvilken jag i en af mig utgifven skrift «om

Scheiblers stäm-method« 12 har angifvit, hvarvid jng

tillika vill anmärka att i den 10;de raden nedifrån, 10"

måste sättas i stället för 15°.

Efter dessa förberedelser kan man skrida till temperaturen.

För denna är blott en oktav erforderlig,

emedan i densamma alla väsendtligt olika toner in»ehållas.

Skall man temperera efter qvinter och qvarter

så väljes heldst tonerna lrån c 1 Ulf c 1 . Tempereringen

sker då på följande sätt:

Efter a' stämmes d' såsom grundton åt qvintuu

— d' — g' såsom qvarten

— g' — c' såsom grundton till qvinUn

— c' — f såsom qvarten

— V — b' såsom qvarlen

fo'rst aldeles rent, sedermera en långsam sväfning högre.

Efter a' stämmes e' såsom grundton åt qvarten,

— e' — h' såsom qvinten,

— h' — lis' såsom grundton till qvarten,

— fis' — eis' — d:o — d:o

— eis' — gis' — q vint

— gis' — dis — grundton till qvarten,

först aldeles rent, sedermera en långsam sväfning lägre.

Prof: es och b måste gilva en något under sväfvande

qvint.

Sväfningarne, hv ilka de höjda qvarterna och du

sänkta qvinterna göra, följa icke vid särskildta toner

j samma tidsmått, utan de lägre tonerna sväfva långsammare

och de högre hastigare. Det är i allmänhet

omöjligt att träffa sväfningarnes rätta hastighet ined

blotta örat, derfore råder jag hvar och en att förskaffa

sig ofvan åberopade lilla arbete «öfver «Scheiblcrska

titanimethoden« och därefter temperera. Vid en ny orar

användandet sf denna »akra method af stämtf


; ty om vid en sednara gcnnm3tärr.ning den absoluta

tonhöjden för a' för hvarje gäng åter %finnes, si

återbringas äfven livarje annan pipa till sin ursprungliga

tonhöjd, hvilket visserligen är af stor fördel, sä väl

för orgelns renhet som äfven för pipverkets vic!niagt-<

hällande. För att äter finna den ursprungliga tonhöjden

af a', råder jag att uti en låda förvara en framförallt

stark och väl intonerad pipa som anger denna

ton, samt i nödfall, vid orgelns genonistämning, för

hvarje gåi:g sätta densamma på väderkanaien och derefter

pröfva och corrigera tonhöjden af principal-a'.

-Må nian icke försumma detta föga kostsamma och lätt

använda hjelpmeuel.

Det är ändamålsenligt om man efter tempereringcn

gör ett uppehåll och derefter ånyo genomgår de

tempererade tonerna; ty det händer icke sällan att de

böjda pipkanterna åter förändra sig, hvarigenom den

gifna temperaturen naturligtvis biifver oriktig. Kan

detta temperaturens genomgående ske på olika dagar,

så är det så mycket bättre, emedan en intriiifande temperaturväxling

äfven då kan inverka på piporna. Uti

nya orgverk varar alltid intonationen och renslämningen

åtminstone några veckor; derföre tillstyrker jag

»nycket det nyss föreslagna oftare uennmgaendet af temperaturen,

men i synnerhet före mixturernas afstämning.

År man öfvertygad om, att temperaturen icke vidare

förändrar sig, så stämmes sedermera hela stäm-

Ölan etter oktaven, hvarvid tonföljden vanligtvis tages i

hela toner, emedan piporna stå uti denna ordning på

Väderlådan. Afven denna genonistämning måste profvas

och corrigeras så länge tills normalregistret är fullkomligt

rent.

14!). På samma sätt förfares med hvarje annan

stämnia, hvarvid, efter regeln, stämmorna genomgås i

den ordning som do innehafva på vädcrlådan. Inträffar

dervid det fall, att framför labierna på en stämma som

skall stämmas, en annan måste ställas, så är det nödvändigt

att vid stämningen tillika uppsätta denna sedl,

are, emedan den annars vid en derefter skeende uppställning

åjor skulle förstämma den bakom henne stämde

stämman.

Ar normalregitfret af fyra fot (principal eller ok-


— 260 —

tav i') så stämmes efter detsamma alla åtta-, fyra- och

två-fots register. Den grundsatsen måste i allmänhet

vara gällande att, så länge det är görligt, hvarje stämma

instämmes efter normaJregistret, emedan små olikheter

i anseende till de ganska långsamma svängningar

icke mera kunna bemärkas af örat. Men dessa ringa

afvikelser skulle blifva större om stämningen skulle öf-

Verflyttas från normalregistret till en annan, från denna

till en tredje o. s. v. Man kan deroin lätt öfvertyga

sig om man gifver akt på två sig närmande toners

sväfningar. De blifva alltid mindre märkliga ju långsammare

de följa på hvarandra och äro sluteligen omärkliga

för. örat, om., några sekunder fortgå innan en

svängning inträffar. Orat antager således två, enklangen

nära toner för rena, om deras olikhet icke uppgår

till mer än en svängning; emedan i detta fall först

inom 2 sekunder ett långsamt tilltagande i tonen följer.

Siiideles nödvändigt är det att mixturerna instämmas

efter normalregistret. Ty, i anseende till mixturernas

repetition, förekomma pipor af samma storlek

i särskilda oktaver, så att således vid sammansättningen

af oktaver, t. ex. g och g* eller c 1 och c J , llere enklangar

sammanträffa. Om icke nu enklangarne noga stämma

tillsammans, sä uppstår ett odrägligt missljud. För att

undvika denna olägenhet, måste hela mixturen stämmas

efter en af norrtialregistrets oktaver, och just efter

den. uti hvilken temperaturen blifvit iusatt. Detta

Vinnes pil följande sätt.

Sedan normalregistret och mixturen blifvit andragne,

utliållés t. ex. tonen c'. De till c' hörande pipor

blifva tilldämda så alt således principalpipan c 1 ensamt

klingar. Nu anslås tillika ett annat c, t. ex. det stora

Ch och mixturpiporha instämmas efter principal c 1 . På

samma sätt fÖrfares med de öfriga c. Sluteligen kominer

stämningen äfven till det mixturchor hvilket tillhör

principalpipan c 1 . Aro nu alla c instämde så förfar

inan på samma sätt med de öfriga tonerna.

Ont liera klaver finnas och ligga så nära väderlådofna

att nOrtnalstamman lätt kan höras vid instämmandet

af det andra verkets pipor, så är detta i anseende

till renheten en fördel som icke nia förbises. Kan

stämningeu icke i>A detta salt företagas, så stämmes cö


— 272 —

af det andra verkets principalstämmor efter normalstämman

och först efter denna, det öfriga pipverket.

Pedalen afstämmes likaledes efter norinalstämman,

sä vida denna är en 8 fots stämma. Men 0111 hon är

en fyra fots, så instämmes efter densamma principalbass

8 fot och först efter denna, de andra basarne.

Stämmor, hvilka efter sin natur ofta begagnas tillsammans,

måste efter deras instämning med normalstämman,

i förening med hvarandra noga genomgås.

Till dessa räknas:

1) Gamba 8' och gedackt 8'. Fall kunna nämligen

inträffa då begge stämmorna äro rena med nojr-

»nalslämman, men likväl sins emellan tremulera af redan

förut angifna orsaker. I detta fall måste felet afhjelpas

i gedackten; ty denna kan lättare tillfredsställa

de begge stämmorna i anseende till sin dunkla och veka

ton, än den tungt och skarpt anljsdande gamban.

£) Gedackt och tlöjtstäminor af summa klangfärg,

men af olika fottoner, såsom 8 och 4 fots Gedackt,

8 och 4 fots Flauto dolcc, 8 och 4 fots rörllöjt, måste

alla synnerligen pröfvas efter instämningen.

Instämning af fritt svängande tungstämmor.

450. Om tungorna hafva sin rätta mensur,

synnerligen i afseende på deras längd och tjocklek, så

Uppgår sällan afvikelsen från den rätta tonhöjden till

'ner än en half ton. Man måste då antaga att luftpo-

I tren genom för trång borrning, för trånga kroppar eller

for små fötter, förorsakar tungans sänkning. 1 alla

händelser är det nödigt att genom slämmkryckans uppdragande

eller nedslående utröna 0111 tungpiporna kunna

stämmas tillräckligt högt om sommaren, och tillräckligt

lågt om vintern, hvarvid skillnaden af cn half ton

kan vara tillräcklig. Äfvcnledes erfordrar klangfärgens

likhet, att stämmkryekorna i afseende på backen, hafva

p n likformig ställning; att nämligen hvarje krycka står

tillhaka omkring en half eller hel ton, eller äfven väl

0 'iikring en liten terz. En fullkomligt lika öfverenss,

ärnmelse i detta afseende kan likväl icke vinnas emedan

backen tillika är ett medel till tungtons charakteris

°fing. Om tungan medelst kryckan blifvit så mycket

möjligt förkortad, och tonen ännu är djup, så må-


— !63 —

ste så mycket bortfilas af den fria ändan, til! dess tonhöjden

är lätt. Om tonen är för hög eller om kryckan

vid ratt tonhöjd står för långt tillbaka, så måsto

tungan nära invid kryckan, filas tunnare. Om alla de

enskilda tungpiporna blifvit genomgångna på detta sätt,

så är det. lätt att mod tillhjelp af kryckorna stämma

hela stämman ren efter en principalstcmraa.

Försigtighetstnått rid stämmningen.

löi. l) Bälgorna måste alltid gifva väder af

lika täthet emedan ett till- eller aftagande af detsantnia

höjor eiler sänker pipans ton. I)ct är således nödvändigt

att före stämningen, med vindvågen pröfva vädrets

jenmhet, och med vigtcr och mottjedrar så länge corrigera,

till dess man erhållit den för siämningen nödvändiga

jemnheten af vädret.

2) Bälgorna måste hafva en fullkomligt lugn och

stadig gång. För ingen del må någon så skadlig friction

äga rum att bälgen råkar i en -darrande rörelse

eller stötvis faller tillsamman, emedan härigenom luftsvängningär

uppstå i kanalen, hvilka fortplanta sig ända

till pipfoten och meddela tonen en dallrande eller

svankande rörelse, liknande den som tvenne ostämda

pipors svnfningar frambringa. Det ligger uti sakens natur,

att icke alltid de af bälgorna alstrade sväfningarna

kunna skiljas från ostämda toners; åtminstone försvaras

des.munas stämning mycket derigenom. En lugn och

stadig gång af bälgorna är således ett hufvudvilkor för

att renstiimning skal! kunna lyckas.

5) Orgtramparen måste undervisas om, att sakt»

nedsätta foiet» på bälgtrampan, äfvensom att, efter densr.mmas

nedtrampande, oicirmärkt borttaga densamma-

Fotens sakta nedsättande på en ännu vädergifvaude bälgs

trampa är nödvändigt i anseende till kanalventilen. Ett

hastigt trampande på en sådan bälg gör att kanalventilerna

plötsligen iillslås af vädret, b varigenom en vädcrsiöt

uppkommer i kanaien och fortplantas till piporna.

EU husligt borttagande af foten förorsakar en svankniiig

af ölverbordet, hvarigenoiu likaledes luftens lug" s

och sladiga tii'strôramande stores.

Emedan blott ringa väder förbrukas vid stSnr

ningen, så händer understundom att kanalvcntilern"

kwama i en ouirjanele rörelse d. v. ». låta luilcn s^t"


2G3 —

vis utströmma ur bälgen. Härigenom kommer hela dea

inneslutna luftmassan i samma rörelse och frambringar

således äfven i piporna en sväfvande ton, Ijvarigenom

desammas renstämning försvåras. Dylika skadliga kanalventiler

måste således förbättras före stämningen.

5"! Vid den första afstämningen af mé'a!i¡iporna

kan icke undvikas alt fatta piporna med handen. Men

härigenmm följer tonens ögonblickliga höjning, hviiken

ar så mycket betydligare, ju kallare lulteu är.

T anseende till denna omständighet kunna pipórna

"utan fara, helt nära sin rikliga tonhöjd, afskäras, emedan

de snart derpå åter faíla. Men om' nu stämman

är fullkomligt intonerad och skall blifva reat instämd,

>>å måste densammas vidare förkortande ske med mycken

försigtighet, på det att piporna icke må blifva förskurna.

Hafva alla piporna blifvit bringade helt nära

sina rätta tonhöjder, så att ännu qvarvarande skiljaktigheter

kunna upphäfvas medelst släinhornet, sä må

ingen pipa mera fattas med handen; äfvenledes måste

den stämmande noga akta sig från att låta den varma

andedrägten komma pä piporna, emedan härigenom likaledes

en höjning af tonen åstadkommen. Detta.måste

isynnerhet iakttagas vid mix turens inslätunins, emedan

den skämmande här dröjer längre vid ett chor än

hvad son» är fallet vid eukla stämmor. Oin det af någon

orsak är nödvändigt att utlaga en pipa, så måste

den stämmande emedlertid gå vidare och efier en stund

taga igen den vidrörda pipan.

Verktyg och förfaringssätt för alt stämma piporna

högre eller lägre.

152. Stora, öppna träpipor förkortas så länge

rned sågen, tills de stämma rält. Ifall för mycket blifvit

borttaget, så pläga orgbyggare läcka en del af pipöiy

nningen. Men detta förfarande kan icke gillas, emedan

tonen lider deraf. Bättre skulle det i slikt fall

Vara, att göra det begångna felet oskadligt medelst ett

Pålimmad t och med läder beklädt stycke.

Suiå träpipor blifva skurna något kortare samt erhålla

ett stiimmbleck af tenn, hvilket upp- eller nedres

med handen eller mué tu liten tä;ig, efter tonhöjdens

bekof.


itämmblacken måste anbringas på aHa pipor ända

(ill ungefär tre fots längd. Vid större pipor är ingen

förändring i tonhöjden att befara.

Trä-gedacktens ton kan höjas am spåntet antingen

ned handen eller med en hammare indrifvos längre i

pipan, emedan den svängande luftpelaren derigenom förkortas.

Resultatet af motsatt förfarande kan iält inses.

Mciall-gedaektons höjning eller sänkning i ton åstadkommos

på samma »Ut förmedelst hatten.

Stora öppna tenn- eller metallpipor förkortas så

länge med skärknifveu tills man träffar deras rätta tonhöjd.

Uti väl arbetade pipor blifver tonhöjden oföränderlig.

Små öppna metallpipor stämmas med stämmhorn.

Fig. öl utvisar stämmhornets ligur. A är en kägla

beklädd med inessiug, emedan trädet annars skulle skadas

af pipkanterna. B är en ihålig kägla, inuti beklädd

ined messing och så stor att a fullkomligt passar i b.

C är handtaget: med käglan A utvidgas pipan upptill,

hvarigenom tonen höjes. Med den håiiga käglan B sammantränges

eller hopklämmes pipkanten hvarigenom en

sänkning af tonen åstadkommes. Vid begagnandet måste

trycket, för hvilket pipan genom stämmhornet är

utsatt, ailiid verka lodrätt, emedan pipan eijest skulle

blifva förböjd. Flera stämmhorn äro naturligtvis nödiga,

på det att alla pipor från omkring 2 fots längd ända

till do minsta, må kunna stämmas, utan att skada

de i grannskapet slående piporna. 4 dylika stämmhorn

kunna vara tillfyllest, hvaraf det störstas diameter vid

n m är 2J tum och det minstas omkring J tum.

Vid mycket ringa skiljaktighelor i tonhöjden är det

icke möjligt att med örat urskilja om den ostämmda

pipan iir för hög eller låg. För att icke 1111 onödigtvis

böja pipkanton, så måste först undersökas hvilkctdera

fallet som äger rum. För detta ändamål närmas stämmhornets

spets långsamt och försigtigt till pipmynningen-

Om stötarna derigenom småningom blifva hastigare, så

är detta ett tecken att tonen är för djup. PipkanteB

måste således något utvidgas. Men upphöra deremot

stötarne småningom vid stämmhornets närmande, så är

pipans ton för hög; pipkanten måste således något hoptränga»

eller inklämmas.


— 276

För ett »ixtiirchors instämning ar nödigt att piporna

förut naedelst inskjutna fjedrar dämmas, hvarvid

nian måste tillse att hvarje pipa tystas utan att luftens

strömmande utur mynningen hämmas. Ty oin delta

sista sker, så vexer lufttätheten i pipstocken och de

första piporna blifva instämda med starkare väder än

de kunna erhålla då alla piporna klinga. I)et är klart

att ingen renhet för mixtiirchoren kan erhållas på detta

sätt. Har man öfvertygat sig om att ingen inixturpipa

mer låter höra sig, utan att principalpipan, efter hvilken

skall stämmas, ljuder allena, så utdrages fjedern

ur den största pipan och renstiimningen åstadkommes.

Hafva sväfningarne alldeles upphört, så utdrages fjedern

utur nästföljande pipa o. s. v. till dess alla piporna

ljuda tillsamman, utan att åstadkomma sväfningar.

Mixturernas intonntion och instämning sker vanligtvis

sist i labialpipverket, men de erfordra äfven det

största tålamod och öfnirrg oin arbetet skall lyckas.

Mången orgbyggare använder icke på långt när den tlit

som erfordras på de blandade stämmornas intonation,

förmenande att det likväl endast blifvcr skrikverk. Men

denna cfterlåtenhet är visserligen skuld till att mixturen

i sednare lider funnit så inånga motståndare; ty

man kan lätt öfvertyga sig om, att en enda illa intonerad,

kanske öfverslåendo pipa, frambringar ett odrägligt

missljud i tonen, hvilket af okunniga blott anses såsom

en följd af blandningen, och på hvilken lösa grund de

stödja sin bannlysning af mixturen. Men någon djupare

käynedom i orgbyggarkenstcn är för ingen del nödig

till inseende af att mixturerna icke kunna umbäras,

utan att de tvärtom äro oundgängligen nödvändiga i och

för tonens skärpande. Men orgbyggare hafva låtit sig

vara angeläget att intonera de enskiklta mixturpiporna

nied största omsorg, på det att en ren instämning skulle

"vara möjlig, äfvensom tonens skärpande och förstärkande

skulle kunna vinnas genom de blandade stämmorna,

utan att örat plågades genom ett odrägligt missljud af

enskilda pipor. Det finnes utomdess hinder nog för en

fullkomlig renhet i en orgel, hvilka dels ligga i vädrets

°jemnhet. om månca eller få stämmor användas, och

dels i ifven i omöjligheten att fullkomligt rent stämma

5 ¿ många pipor tillsamman; o»h om nian äfven lyckats


uti delta sistnämnde, så skulle piporna, vid första leniperaturvexling,

förändra den erhållna stämningen, så att

således ölVerhufvud icke mera kan fordras i afseend«

på en hel orgels renhet, än att ingen för örat märkbar

förstämning yppar sig. .Men dessa fordringar kan hvarje

orgel motsvara, om orgbyggaren har gjort sig möda att

ordentligt intonera och, så vidt möjligt är, rent stämma

alla piporna.

Om undersökningen af gamla bristfälliga verk samt

om uppställningen af reparationsförsluger.

§. 153. De reparationsförslager hvilka orgbyggarne

vanligtvis uppgöra och insända till vederbörandes antagande,

äro vanligtvis så ofullständigt alfattade, att da

för livar och en som icke känner orgeln, äro nästan

obegripliga. Der heter till exempel:

1) liälgorna skola belädras (utan att angifva hvarken

storleken eller antalet).

2) Pipverket skall nedtagas, rensas och intoneras

ånyo..(utan att bifoga dispositionen) o. s. v.

Ar nu den utsedde orgbyggaren eu skicklig och

pålitlig karl, så kau det ändock Jjckas; ty man kan då

förutse att:

1) han noga undersöker orgverket i alla dess delar,

2) anmärker alla förefunna brister i förslaget, och

5) med otntauka har bestämt priset för reparationen

efter arbetets storlek.

Men om den tillkallade orgbyggaren icke är någon

tillförlitlig person, så står församlingen i fara att j.röjas,

samt dessutom att för mycket penningar få behålla

ett felaktigt orgverk.

Uti slika fall är »det af 6ärdeles vigt, alt organisten

känner sitt verk, så väl dess brister som dess goda

egenskaper, samt är i stånd att afgifva en trogen skildring

af hela verkets tillstånd, efter hvilken nödvändigheten

och tillförlitligheten af de förändringar, dem orgbygcaren

föreslagit, må kunna bedömas. Ilär skall

derföre till ledning meddelas: i) huru gamla bristfällig»

verk skola undersökas, på det att förhanden varande

fel må kunna upptäckas; 2) på hvilkot sätt de åtminstone

mest förekommande fel må kunna afhjelpas, ocl>

3) hvad ett ordentligt reparafieusförslag »kall innehålla-


— S67 —

1. Undersökning af pipverket.

15-1. Först blifva stämmorna på klaviaturen

undersökta. Härvid uppskrifves hvarje stämmas namn

orii ett omdöme öfver dess klangfärg och styrka äfvensom

öfver dess brukharhet gifves. Vidare anmärkes

hvilka brister den ifrågavarande stämman har — om

alla tonerna i afseende på klangfärg och styrka äro

hvarandra lika. eller om uti densamma befinnas svaga,

dofva, märkbart starka, skrikande, tremulerande, rent

anljudande, helt och hållet stumma eller öfverslående

toner. Om dylika olikheter förekomma uti enskildta

toner, så måste de i alla händelser ändras. Huru? måste

orgbyggaren acgifva; tv i valet af hjelpmedel kan

man icke gifva honom någon föreskrift — blott målet

på ett konstenligt sätt vianes. J)e llesta af dessa hjelpmedel

har orgs]»claren redan lärt känna af detta verk,

särdeles uti kapitlet om intonationen. '

Höjer sig en ojonmhet uti flera oktaver, så kan

blott förändringen häraf under vissa omständigheter tillstädjas.

Jag vill derföre något närmare genomgå dessa fall.

Första fallet. Om en inre stämma uti basokta-

Yerna är för svag (ett fall som ganska ofta förekommer

uti gamla verk), så är vanligtvis för litet borrat

Uti väderlådan. Betingas sedermera sådana fel på väderlådorna

att de måste utflyttas från sitt läge och ånyo

beladras, så kan man äfven i slika fall borra större för

den ifrågavarande stämman. Men blifver väderlådan

orubbad på sin plats, så måste blott undersökas om

Paralellerna och sponten äro borrade större än stockarne.

Ar detta fallet, så kunna stockarue borttagas

och uppborras. ilen äro hålen uti stockarne och pafalellorna

af lika vidd, så är icke upphorrning att tillstyrka,

utan måste fölens undanrödjaude uppskjutas till

e tt mera gynnsamt tillfälle.

Andrå fallet. Oin en prospektstämma i de lägre

tonerna anljuder för svagt, så kan orsaken, utom den

^dan angifne, äfven ligga uti för små förföringar. Äro

de.v.a af tenn, så kunna de allyftas och utvidgas vidare.

Om deremot piporna erhålla väder genom kanaler,

hvilka äro ingrafna i ett block, så kan man endast vid

Inseendet af det upptagna blocket, utröna om felet kan

4 ibjdpas genptn kanalernas utvidgning.


Tredje fallet. Äldre orgbyggaro hoptryckte pipfötterna

med stäminhornet. Om dessa derigenoin blefvo

trängre än borrhålen i pipstockarue, så nfhjelpes sådant

lätt medelst fötternas utvidgande. I trästämmor

med mycket svag ton skall man linna små kilar i fötterna.

Genom desammas uttagande och förminskande

kan klangstyrkan lätt ökas.

Att en stämma är svagare i de högre oktaverna än

i de lägre, skall svårligen förekomma hvarken i gamla

eller nya orgverk. Om en stämma är lör skarpt intonerad,

antingen helt och hållet eller blott i några oktaver,

sa kan detta fel genom en något högre uppskärning

afhjelpas. Man må likväl icke dervid lörgiila att

pipornas ton derigenoin blifver något högre. A ro nu

pipkanterna tilläfveutyrs redan hoptryckta, eller trädpipornas

stämmbleck nedböjda, så får uppskärningen åtminstone

icke for mycket förstoras, emedan piporna

annars måste förflyttas. £ ton. Men om på samma gång

en högre stämning är nödig, så förfaller helt och hållet

denna omständighet. Piporna uti en doft intonerad

stämma måste afskäras vid kärnan, och med en något

lägre uppskärning åter sammanlödas. Härigenom blifva

naturligtvis alla toner för höga; derföre måste alla piporna,

så vida icke hela orgeln tskall stämmas högre,

framflyttas i ton och den största pipan måste göras ny.

Om en orgel står för lågt i tonen och skall erhålla

en högre stämning, så måste alla piporna skäras

kortare. Pipornas afskärande går lätt för sig med de

små, men med de stora är det mera besvärligt, emedan

pipan hvarje gång måste lyftas från väderlådan. Genom

förkortandet erhålla piporna vidare mensur; men denna

fordrar mera lufttillflöde. Då det nu skulle blifva både

för långsamt och besvärligt att för samtliga piporna

borra väderlådorna vidare och utvidga luftmynningarno

för att vinna en större qvantitet luft för hvarje pipa»

så måste lufttrycket, och således äfven luftströmmen»

hastighet ur mynningen, ökas. De