Page 1 '"..','.X..'-. *"'. -fl - ".'"'. '.; ..r' -.'' *-;."'. -,^'i-' . .".,' v;'">- '''"*£:

walibra.vaasa.fi

Page 1 '"..','.X..'-. *"'. -fl - ".'"'. '.; ..r' -.'' *-;."'. -,^'i-' . .".,' v;'">- '''"*£:

- ': l-'"*^-V'\^ v '■'.'v-''.':--'. ;'':.-."-.■':.' .■■:":■■''**'. '"::'■'■■^■'" : -v.- :*^ ■"'.."^'"^

■'"..','.■X..'-. *"'. -fl - ".'"'. '.; ..r' -.'■' *■-;."'.-,^'i-' ■. .".,' v;'">- ■'''"■:7'"' "■'■■■"''"■'',.■'" ":.■ *'-'?s

v -* "

"

'".'■■*: V.'

i:-".^:-V- V ,*i-';--V..''■-"■■'*.." -,:f "■"'■^. : v> -t~r..: :' :T- VK**■^"..-"

*--." .''% '" "'\i- ■ - ■■ "*. -v -"'"."';:"-:, V '■-";■,t* X'■: >:.- '"■.*.■- ■T' ;/--.'

„.■.■".■-i»..": ■■/*

■i ■"■ „%. :

* *,■."

-T

.1;

v--- '■*-""".■■"".'■«,■.' ■■-.'■..."■..»:■»-.: ■"■'".-.■:"-.*■"■■;.■<

"

a

ts

ö

i

«


ra

-

i

...>■"■ ■?'

I

"■'""'.


f Läfe Bibliotheket %

: f ■

'

/ IVafa.

»

t

:«"


-r-Wj.-

v,\.


PALMIRA,

zt

Madame Armande R * **.

öfvevsdttning

af

Albin Grundelstierna.

111. DELEN.

Cest un malheur, c'est peut-étre un grand tort

Cavpir une arne au-dessus de son sort.

VOLTAIRB.

/

STOCKHOLM,

Tryckti Kongl. Finska Bok tryck er ie\,

hos Direfteuren Johan A. Carlbohm»

1808.


som aldrig kunde uttömmas;hona'mnade

då använda sina förträffligakunskaper till

konsternas odling, en ädel tillflykt, som

erbjuder det mesta oberoende.

Redanitolf dagar hade hon varit

hos detta beskedliga och ärliga folk,

väntande blott på, för att resa derifrån;

och hennes små arbeten satte henneistånd

att anständigt visa sigien stad, för att

der vidtaga demått och steg,hvarigenom

hon kunde bestämma sitt öde; hon arbetade

derföre oupphörligen. En morgon,

då hon härmed var sysselsatt, får hon

höra dånet af en häst, som snart stannar

utanför dörren: inom sig känner hon en

viss oro, hon stiger upp för att begifva

sig inisin lilla kammare; men ehuru

hastigt hon ock fattade dettabeslut, feck

hon ej tid att verkställa det. Dörrenöpnas,

och hon ser Carl, ja Carl Mircour

i egen person inträda. Upphäfva ett

glädjeskri, kasta sig för hennes fötter,

hundra gånger kyssa hennes händer, öfverlemna

sig åt en slags yra, sådane voro

den förtjuste Carls första rörelser.

Miss Harville, min sköna cousine, nii

Frankrike! hvilken oförmodad, hvilken

lycklig händelse!

Paimira, orolig och ledsen öfver en

dylik händelse, svarar honom med en

allvatsam uppsyn: ja, Herr Mircour, det

s

4

/


är jag; men ej mera omgifven, som för

några månader sedan, af en öm mor

och vördnadsvärda vänner. Ensammen,

ensammen i verlden är jag; och denna

belägenhet ålägger mig en strängheti

mitt uppförande, som ej skall tillåta mig

att se er. — O, Miss Paimira! älskade

och grymma flicka! störej så den utomordentliga

glädje min själ känner,då jag genom

en besynnerlig lycka åter fått träffa er.

Louise hörde, såg, begrep ingenting.

— Under det namnet har jag aldrig hört

Hvad, Mamsell,säger hon sluteligen,känner

ni vår välgörare Herr Carl Lomian?

honom nämnas. — Det är sant, min sköna

cousine, att min mor för några år sedan

ville änteligen låta kalla sig Mircour

efter en egendom hon köpt fem och tjugu

mil härifrån, menihandeln uti Havre

kallas vi alltid Lomian. Låtom oss

gå förbi så onyttiga förklaringar, och

värdigas förtro en slägtinge, jag vågar

säga er vän, den händelse som fört er

hit. — En förskräcklig storm har kastat

mig på kusten. Detta beskedliga folk

hafva der funnit mig döende. Dem har

jag att tacka förlifvet, för den tillfiygt,

de isin koja med välvilja lemnat mig,

för den örnaste omvårdnad.

Ack! sadeHerr Mircour rörd,Louise,

Roger, tala nu aldrig mer om den tack-

5


samhet ni äro skyldige mig, hädanefter

är det jag, som har att tacka er för allt.

Dess liflighet, dess naturliga munterhet

dröjdeej att å nyo visa sig. Louiseväckte

derpå sin mans uppmärksamhet och

sade: Den gode Herr Carl skola vi ej

mera se så sorgsen och tankfull. Jag är

nu öfvertygad, att han återfunnit all sitt

hjertas glädje.

Carl började att göra Miss Harville

en mängd frågor, och gjorde henne ofta

brydd öfver hvad hon skulle svara. Han

märkte det sluteligen, och hade den gran-

Jagenheten att dermed upphöra, Det är

min lyckliga stjerna, sade han, som ledsagat

mig till dessa ställen, hvarest jag

på lång tid ej varit, och som ingifvit mig

det infallet att säga min mor, att jaghär

ämnade tillbringa några dagar. Jag lemnariögnablicket

denna ort, svarade Miss

Harville med en befallande stolthet, om

ni denna afton ej vänder om till Havre,

Jag darrar lör att mkt hemvist skall blifva

bekant för er mor. O himmel! den

som på ett $å skymfande sätt på Sunderland

behandlade mig, skall här trampa

mig under sina fötter. — Vi äro er

förhatlige, sade Carl bedröfvad. — Nej,

min cousin,eder vänskap hedrar ochrör

mig; men lät endast denna känsla rådai

ert hjerta, tusende hinder åtskilja oss.

6


Jag skall kunna trotsa dem alla, svarade

Carl med ifver : har jag ej erfarit,

att jag ej kan lefva utan er? Jag sväri

närvaro af detta enfaldiga och dygdiga

par, att blott lefva förPaimira, följahenne,

om det ock vore till verldens ända,

om hon skänker mig det minsta hopp,att

en dag blifva hennes maka. — Upphörom

att afhandla iett ämne,hvaruti vi

aldrig skulle kunna komma öfverens. Och

görom ej de få ögnablick ledsamma vi

böra tillbringa tillsammans.

Carl lydde för några ögnablick, och

skyndade sig nu att fråga efter Sir Abel.

Han äriSpanien, svarade Paimira rodnande.

ISpanien, upprepar Carl förvånad,

och med sitt eget samtycke? ~~ Utan

tvifvel. — Således lemna sin älskvärda,

sin täcka Lady Simplicia! Jag måste tillstå

för er min cousine: Alvimar är en

yngling med många stora egenskaper,

men för en beständig och trogen kärlek

tror jag honom vara allt för litet fallen.

Jag tror så äfven, sade Paimira och kunde

knapt tillbaka hålla en suck. Dess

vackra figur, fortfor Carl, dess snille,

dess vett, dess goda caracter, dess behagliga

väsende skola utan tvifvel tjusa

mer än ett fruntimmer. Men jag beklagar

den olyckliga, som åt en för häftig

kärlek öfverlemnar sig, emedan flygtig-

7

#"


9

heten en dag kunde få insteg iett sådant

hjerta som Sir Abels. Paimira upprörd

visste ej hvad hon skulle svara, och

kunde för sig sjelf ej dölja, att Carl i

sjelfva verket ej hade så orätt, att sålunda

dömma Abel.

Louise, som försvunnit, återkom for

att tillsäga, att middags-måltiden var färdig.

Den bestod af nyss langad fisk, ostron,

förträffliga frukter, och den renaste

mjölkmat. Louise och Roger ville af

aktning för sina gäster ej sätta sig. Paimira

nödgade dem dertill. Hvad hon under

denna landthka måltid emot dem var

god och vänlig! Det är denna flicka,

tänkte Herr Mircour, min mor beskyller

för en stötande högdragenhet, en öfverdrifven

ärelystnad. Nj,nej, hennes

själ, äfvensom hennes anletsdrag, äro en

ängels. Han betraktade henne med en

afgudande förtjusning. Då denna middags

måltid, den läckraste ihans lefnad

var slutad, förde han sin cousine uti trägården,

för att lemna Louise frihet att

sköta sitt hushåll; och han började nu

åter att tala med henne om sin kärlek.

Är jag då genom min ensamhet i

verlden bestämd att vara beroende af andra

mennisko s passioner och nycker, utbrast

Paimira ledsen och förtörnad! —

Hur kan ni sålunda yttra er Miss Harvil-

8


9

le? Jag försäkrar er vid min heder, ni

ingjuter i min själ mera vördnad i denna

låga koja, än om jag säg er pä den första

throniverlden. Befall, jag är färdig

att uppoffra allt för er; men betänk att

jag pä er fars sida är er närmaste slägtinge.

Unna mig derföre ert förtroende.

Pälmira trodde sig kunna försäkra honom,

att han skulle äga den största rättighet

till hennes erkänsla, om han snart

och på ett henne anständigt sätt befordrade

hennes afresa, och ville åtaga sig att

åt henne sälja några diamanter. Sälja

edra diamanter!inföll han sorgsen. Ack

Gud! hvarföre kan jag ej disponera en

del af den ofantliga förmögenhet, som

tillfaller mig. \ den händelsen, svarade

Paimira, skulle jag med mera varsamhet

vända mig till er. Hon löstemedaiHonen

af sin hals, och sedan hon derur tagit

portraitet, lemnade hon honom densamma,

tillika med den till utseendet simpla,

men för dess sällsynta sammansättning

skull dyrbara dosan.

Sluteligen frågade Carl henne, omhon

hade något tillflygts-ställe i förslag. Hon

tillstod att hon ifrigt längtade, om hon

dertill ägde någon utväg, få taga sin tillfiygtinågot

kloster omkring Paris, der

det vore svårt att förmoda att hon vistades

5 hemligheten deraf vore af vigt för

r


10

henne, dess lefnadslugn berodde derpå,

emedan hon af ganska stora skäl ej mera

kunde återse dem, hvars minne hon

likväl högt älskade och vördade.

Carl blef förvånad, men ej missnöjd.

Han hade önskat att det ejiverlden för

Paimira skulle finnas någon mer än Carl

Mircour. Likväl bad han henne besinna,

ätt dess ungdom, dess skönhet, brist på

recommendation, skulle stundom ådraga

henne ledsamma förtretligheter på ställen,

som endast borde bebos af höga och tysta

dygder, men hvilka äro afvundens,

förtalets,enväldets och tusende nedrigheters

boning.

Ni afmålar dessa ställen vida obehagligare

än de verkeligen äro, svarade Paimira,och

förblef ståndaktigt vid sitt beslut.

'Herr Mircour besinnade sig ett ögnablick,

och sade sluteligen:skulle ni väl

hafva den godheten att af mig taga ett

rad? — Visserligen om detta råd är klokt.

Carl underrättade henne då om, att hon

ägde en faster, enka efter en ej så särdeles

förmögenadelsman. Hon bodde på

en egendom fyra mil ifrån hafvet. Hon

är oense med min mor, tillade han, och

det är mig ej tillåtit att säga hvilken dera

af dem har orätt. Det kan vara nog

dä jag försäkrar er, att Madame Samt

Pollin är ett fruntimmer med en ganska


11

god caracter. Ofta gör jag henne besök.

Mången gång har jagsedan min återkomst

från England talat med henne om er, hon

längtar obeskrifligt att få lära känna er.

Det namnet Saint-Anges dotter harihennes

själ åter väckt de ömma känslor hon

hyste för denna så intagande man. Jag

är öfvertygad hon med nöje skall visa sin

vördnad förhans minne, genom den omvårdnad

hon skall hafva om er. Tillåt

mig föra henne till er, hon har bekantskaperiParis,

och skall kunna göra er

betydande tjenster.

Paimira fann deruti mycket skäl; men

om Madame Saint-Pollin, om det ock vore

aldrig så litet, till sin caracter liknade

Madame Mircour, vore det icj


12

till Angecours Slott, och att han vågade

försäkra, att han dagen derpå om morgonen

skulle med Madame Samt Pollin

återkomma. Han kyste sin cousines hand;

och då han tog afsked af Louise och Roger,

tackade han dem ännu en gång för

den välvilja, hvarmed de bemött Paimira,

ochideras koja lemnat henne en tillfiygt,

lofvande att himmelen och Mircour

skulle derföre belöna dem. Han steg till

häst och red derifråni fullt galopp.

Paimira var ej utan oro det öfriga af

aftonstunden, och nödgades afhöra allt

hvadLouise nödvändigt omstandeligen ville

berätta,rörande den melancholi,hvaruti

hon ofta sett Herr Mircour nedsänkas.

Då hon nu dertill kände orsaken, trodde

hon sig genom sådane berättelser ihögsta

grad roa och behaga Miss Harville;

men gaf blott derigenom anledning till

smärtande jemförelser. Ack! tänkte hon,

så skall aldrig Abel älska mig. Han kallar

mig föremålet för sin första kärlek,

men ensam beherrskar jag ej hans hjerta.

En dag skall han för Simplicia och dess

glans förgäta den olyckliga Paimira

Oförnuftiga! jag glömmer att oöfvervinnerliga

hinder för evigt åtskilja oss.

*


13

Tjugondefemte Qapitlet.

Hon geck sent till sängs, steg tidigt upp,

och sysselsatte sig endastmed att gå fram

och tillbaka på den väg, på hvilken Madame

Samt Pollin skulle ankomma. Mot

klockan nio blef hon också varse en resvagn,

uti hvilken Carl satt bredvid ett

omkring fem och fyrtio år gammalt fruntimmer,

ur hvars ansigte lyste en rörande

godhet.

Paimira geck emot vagnen. Madame

Saint-Pollin räckte henne handen med en

hjertelig ömhet,och steg genast ur, omfamnade

väl tio gånger sin brorsdotter,

under det hon upprepade: hvad hon är

skön och intagande! Jag tackar dig Carl,

söm skaffat mighennes bekantskap. Ack!

det är helt och hållet en afbild af min

stackars bror! se det är just hans sköna

svarta ögon och ädla utseende.

Ack! min Fru! inföll Paimira, hvad

det för mig är smickrande att blifva så

vänligt emottagen! — Äger ni ej dertill

rättighet,mitt älskade barn ? Är ni icke

slägt med oss? Är ni icke vår ömt älskade

Samt Anges dotter? ty jag gör ingen

åtskillnad emellan naturens och lagens

barn.

Carl, som visste att den der skillnaden,

på hvad sätt som hälst den framställ-


14

tes, alltid sårade Paimira, tog dessa bagge

fruntimmer under armen. De gingo

alla inikojan. Madame Samt Pollin satte

sig bredvid sin brorsdotter, tog med

ömhet hennes hand, och sade: Carl har

berättat mig att ni ärnar gå iniKloster;

men innan dess vill jag hafva er hos mig.

— Ack! min Fru! jag skulle då anse mig

ganska lycklig! likväl vet jag ej om det

är möjeligt. Ni känner huru långt Madame

Mircour gårisitt hat till mig; utan

tvifvel skall det ännu mera fördubblas,

då honfår veta att jag vistas henne så nära.

Derom skall hon förblifvaiokunnighet,

inföll Madame Samt Pollin. Min

syster vårdar sig ej hafva den minsta gemenskap

med den lilla vrå af verlden

der vi vistas; njutande en ofantlig rikedoms

alla förmoner, glömmer hon att jag

sex mil ifrån henne lefver på våra förfäders

urgamla Slott, en beständig boning

för ära och redlighet, men dit ännu aldrig

rikedomen närmat sig.

Madame Samt Pollin berättade detta

med glättighet och enisanning behaglig

enfald. Dess brorsdotter, som för henne

fattade mycken tillgifvenhet, sade att

hon var färdig att följa henne,sedanhon

ej mer behöfde frukta den enda olägenhet,

som kunde hindra henne derifrån.

Dess goda tante omfamnade henne ännu


15

en gång och tillade småleende: när vi

blifva mera bekanta, hoppas jag ni skall

förtro mig de orsaker, som föranlåtit er

att begifva er till Frankrike. Jag föreställer

mig det är några giftermåls-förslag,

några grymma lidelser, för hvilka nii

anledning deraf varit ett mål. Det är

vanligen något sådant, som föranlåterunga

personer att begifva sig på flygten. —

Allt hvad som kan komma under namn

af förföljelse, min Fru, var främmande

för deras hjertan hos hvilka jag vistades;

men min olyckliga belägenhet befallte mig

att för flera orsakers skull aflägsna mig

från dem. Paimira stegnu upp, och geck

att göra några små anstalter till sin resa.

Louise följdehenne. Madame Samt Pollin

stannade ensam inne med sin systerson,

till hvilken hon sade: det var ganska

orimligt af din mor att föraktadenna

förtjusande varelse; det är det skönaste

fruntimmer jag någonsinimin lefnad sett.

Isanning väckte icke dess majestätliga

uppsyn just vördnad hos mig, och sen,

när jag betraktar hur lik hon är min älskade

Saint-Ange, blir jag så rörd,att jag

är färdig att fälla tårar.

Carl försäkrade att hon ägde äfven så

många dygder och stora egenskaper som

behag. De fortforo att tala om henne,

under det Louise betygade henne sin sorg,

*


— ■-

16

öfver att se henne skiljas från dem. Hört

och Roger hade för henne fattat en uppriktig

tillgifvenhet. Fullkomligen kände

de den rörande tjusning, som förenar

känslofulla hjertan med de varelser de

gjort sig förbundna. Palmiras själ lifvades

ätvenledes af tacksamhetens och vänskapens

känslor. När hon slutat att lägga

sina sakeriordning, tryckte hon en

kyss på Louises panna, öfver hvilkensorgens

moln vid åtankan af den annalkande

skillsmässan utbredde sig. Min söta

vän, sade hon till henne, genom skatter

kan jag väl aldrig fullkomligen mot er

visa min erkänsla; men unna mig det

ljufvå nöjet att förära ett lappri åt det

barn, som snart ser dagen och hvars föräldrar

äro de* ömmaste makar iverlden.

Louise* bad henne ödmjukt, att ej genom

någon slags gåfva förgifta den förnöjelse

de njutit att kunna inågonting vara henne

till tjenst Paimira yrkade ej mer derpå,

men smög oförmärkt en rulle af fem

och tjugu louisdoreriden lådan der barnets

lindesaker voro förvarade,och satte

på Louises finger en vacker emaillerad

guldring, som hon gemenligen sjelf. bar;

öfver hvilken skänk den unga hustrun blef

utom sig af glädje.

Miss Harville geck åter in till sina

slägtingar,och man lagade sig till att resa.

s

! \\

'■


trä. Ack! Mamsell, upprepade åen ärlige

fiskaren och dess hustru, med ögo»

nert badande i tårar, var god och glöm

ej Louises och Rogers koja, och var öfvertygad

att om vi ännu ert gång äro så

lycklige, att här få återse er, ni alltid

skall finna densamma tillgifvenhet,en djup

vördnad och, om vi våga säga det, den

Sirligaste ömhet. Paimira rörd, lofvade

atti ett evigt minne behålla dem, och

göra dem ett besök innan hon lemnade

Hormandie,

Under resan Visade Madame Samt*

Pollin sinbrorsdotter den störstauppmärksamhet,

och underrättade henne om, att

män för henne skulle presentera en cousine.

MinHörtertse är ej så vacker som

ni, sade hon till henne^, men det är verkeligen

en förträfflig flicka. Hvilken,

svarade Paimira, bör vara så god, så

älskvärd, om hon liknar er. Carl gaf

henne en"blick, bvarat hon tydeligen kunde

förstå, att de alldeles icke liknade

hväran.

Man Visade snärt Miss Harville de

små höga tornen af Slottet Angscour*

Dess urgamla, dess massiva byggnad gaf

det på afstånd ett tämmeligen vördnadsvärdt

utseende*, men på nära håll blef

Paimira något förvånad, att der blott blifva

varse förfallna byggnader och ej det

j Del. a

17

*


18

minsta tekn till park eller trägård. All

ting var helgadt åt nyttan. För lång tid

tillbaka hade man nedhuggit de alléer af

castanie-träd, som ledde till Slottet, och

istället planterat tvenne rader af äppelträn.

Det var der man steg ur, och

träffade Mamsell Hortense, hvilken, hållande

ett litet parasol af grönt taft öfver

hufvudet, väntade de resande. De begge

cousinerna omfamnade hvarandra. Alla

Palmiras behag visade sig idess sätt att

hälsa på Hortense, hvilken åter betraktade

henne utan att säga ett enda ord;

hon tycktes vara förstenad af förundran.

Likväl gjorde hon sluteligen förMiss Harville

några små nigningar, utan behag till

svar på hennes förbindande artigheter.

De gingo nu in. Nå väl, frågade

Carl Mamsell Saint-Pollin, hvad tycker ni

om Miss Harville? — Ack! det är en

Miss det, hvad hon är fin och hvit; jag

tycker hon har ett helt och hållet ovanligt

utseende. Jag begriper, svarade Carl

litet förargad, att ni ej sett någon som

liknar henne.. Mamsell F^ortense hade verkeligen

ej mycken likhet med sin cousine;

hennes växt var på intet vis vacker,

dess aderton års friska färg kunde ej dölja

dess oordentliga anletsdrag, en ovanligt

brun hy och en obehaglig ställning;

dess väsende var ej heller behagligare,


Idetsamma röjdes dess sträfva Sinnelag.

Högmodig öfver sitt adelskap, liknade

hon ej det minsta sin älskvärda mor uti

belefvenhet. Mamsell Hortense var således

et mindre behagligt sällskap för den

som tillbragt sin lefnad med den förtjusande

Lady Sunderiand.

Då'Paimira inkom ien stor sallon,

ganska simpelt möblerad, igenkände hon

sin fars porträtt; och under all den tid

hon vid Angecour tillbragte, försummade

hon aldrig att taga sig en plats midt

emot detsamma.

Den första dagen förflötistillhet,

till och med tämligen angenämt för Miss

Harville, fastän hon var något bekymrad

öfver att se Herr Mircour till sig hafva

ett fritt tillträde, och att ej våga beklaga

sig deröfvér, emedan hon ganska väl

märkte, att Madame Saint-Pollin hade

mer än ett skäl att älska sin brorson.

Man gaf Miss Harville den förnämsta

kammaren, men der furmos inga fönsterluckor;

jalousierne voro till hälften

sönderbrutne, cch det starka dagsljuset

förorsakade att hon tämligen tidigt steg

upp. Hon öppnade sina fönster, och betraktade

med ncje den landsträcka som

omgaf henne. Leende ängar, klara strömar,

en ansenlig mängd fruktträd förskönade

densamma. Hon tänkte på att det sä-

19


20

fcert var till detta ställe, dess far ämnat

föra sin förnäma och unga maka, om odet

tillåtit Elisas förslag att gåifullbordan.

Ack! sade hon, om det händt,

skulle ej min härkomst vara stämplad med

en högst bedröflig vanheder; här skulle

jag hafva lefvat, utan att känna rikedom

och höghet, och lyckligt skulle mitt öde

varit. Hvilken åtskillnad! O Mortymer!

din grymma hand sårade mer än en slägtled.

Isina betraktelser blef hon nu störd

af Madame Saint-Pollin, som nu inkom

och försäkrade henne, att dess sömn varit

ljufvare än vanligt, emedan hon hvilat

så nära sin älskade Saint -Anges dotter.

Paimira Omfamnade henne, och sedan

gingo de ner. Mamsell Hortense bör*

jade knota öfver att de något låtit vänta

på sig, och tillade att det redan ringt

anngångén,och att tiden var inne att resaimässan.

Men, min Gud, min cousine,

sade hon till Miss Harville, tänker

ni resa ut så der, med edra af naturen

lockade hår? Paimira kunde ej hålla sig

från att småle, och svarade henne, att

hon ej brukade annorlunda; men att hon

ej vid detta tillfälle kunde göradessa fruntimmer

sällskap. För all Gudstjent bär

jag vördnad,tillade hon; likväl skulle jag

vika från mina grundsatser, om jag del-


21

fogieder. Jag ber er således tillåta mig

att blifva hemma.

Madame Saint -Pollin medgaf att det

var rätt; och bad Carl följa med sig och

sin dotter. Carl var på vägen att svara

dem: min gudomlighet är här; men han

hyste för mycken aktning och tiligifvenhet

för sin tante, för att kunna vägra att

uppfylla dess begäran. Knapt voro de

komne utur sallonen, för än Hortense med

en slags häftighet gjorde den anmärkning,

att det var ganska ledsamt att med en

kätterska vara islägtskap.

Vore hon ock Mahometan, svarade

Carl, så är hon det fullkomligaste verk

af en Gud, hvilken jag är öfvertygad, ej

känner den der skillnaden, den renläriga

Hortense gör. O skönaänglalika Paimira!

tillade han, lyckan skall blifva dens lott,

som älskar och beskyddar dig; men krosse

olyckan den varelse, som nekar din

ungdom, dina dygder sin ömhet och sitt

stöd! Hortense kände sig frestad att gifva

sin cousine ett obehagligt svar.

Paimira hade ej på henne gjort det

samma intryck, som på hennes mor; hon

såg sig fördunklad af dess gudomliga skönhet,

dess förträffliga egenskaper,dess ädla

väsende, och, ännu mera skenhelig än

afvundsjuk, fägnade hon sig högeligen öfver,

atti skillnaden af deras religion fin-


22

na en förevändning att neka henne sin

högaktning: ännu värre hade det varit,

om hon känt den bristande lagligheten af

dess födsel; men Madame Samt - Pollin

hade haft den försigtigheten att förtiga

det för henne. Denna senare gaf ej någon

akt på sin dotters och Carls ordvexling,

emedan hon var van såväl vid den

enas elaka, som vid den andras häftiga

lynne.

Men lemnorn någon tid Miss Harville

idenna, lugna boning, der beständigt afgudad

af Herr Mircour; lemnorn denalltid

goda och ömmaMadame Samt Pollin,

samt Mamsell Hortense för litet interessant,

för att Paimira skulle af någon betydenhet

anse det mindre vänliga bemötande,

som härflöt af dess hemliga afyundsjuka

och dess sträfva caracter ;och

vändom oss till Hertigen af Sunderland

och dess dotter, som ihögsta grad blefvo

bestörta och bekymrade, då de om

Miss Harvilles flygt blefvo af den bedröfvade

Akinson underrättade.

Tjugondesjette Capitlet,

JVian hade ej märkt att de begge fiskarena

försvunnit. Till alla hamnar skickades

beskrifning på och lysning efter den


23

flygtade. Ihela England och Skottland

gjordes de strängaste efterspaningar; men

efter denna obegripliga flygt fanns ej det

minsta spår.

Palmiras vänner voro verkeligen förtvivlade,

återfordrade henne i de mast

hedrande ordalag uti åtskilliga in- och utländska

tidningar, hvilka aldrig kommo

förPalmiras ögon, hvars besynnerliga förhållande

likväl ej hos Simplicia och dess

far väckte några misstankar om en brottslig

öfverenskommelse med Abel. Simplicia

kände isynnerhet så väl dess höga

själ, dess besynnerliga sinnelag, att

hon ej på henne det minsta misstog sig,

och försäkrade Milord Sunderland, att

Paimira hade trott sig straffa sig sjelf

för den ledsamhet, hvartill hon emot sin

vilja varit orsaken, då hon dömde sig

sjelf attitysthet gömmasiett mörker,

det ingen skulle kunna genomtränga. De

suckade begge öfver en så illa afpassad

granlagenhet, och hoppades alltid att hon

en dag till dem skulle återkomma, samt

föresatte sig att då med äfven så mycken

glädje som ömhet emottaga henne.

Milord Sunderland afvaktade blott något

gynnande tillfälle, för att enligt sin

dotters enträgna begäran, underrätta Milord

Alvimar om omöjlighetenaf att verkställa

deras förslag, att genom giftermål

*


■i


25

„de har förvånat mig; skulle väl emel»

„lan er och Sunderland någon tvist upp-

3,kommit, som kan vara orsaken till

„Abels hemliga sorg? ty jag säger det

„ännu en gång, en hemlig sorg är det

som

tär honom'*.

"I går, en af mina Secreterare' lä-

„ste högt enEngelsk tidning,der man

SjiHertigen af Sunderlands namn in-

fört

en artikel angående dess pupill,

„dess så kallade fosterdotter. Abel

„skiftade flera gånger färg;hanhviska-

„de vid Arthur. Den oro som röjdes

„i dess ansigte kan ej beskrifvas. Han

,,fördes ur rummet af min son, hos

„hvilken hanhela aftonenstannade qvar,

«,beklagande sig öfver att han mådde

„illa. Jag skickade honommin doctor,

„hvilken fann hans nerver i ett beklagligt

tillstånd. 1 dag mår han bättre,

„endast dess ansigte, dess åtbörder för-

„råda en ovanlig oro och nedslagenhet".

"Berätta mig omständeligen huru

„dermed kan hänga tillsammans, framför

allt glöm ej att säga mig om ni

„dertill känner orsaken, hvarföre han

„nekar att han skall blifva den värdige

„och älskvärda Sunderlands måg c \

"Farväl, min vördnadsvärda vän,

svara,svara på mina anmärkningar rörande

3ler son. Jag vill känna orsaken till


26

„hans sorg, och om det är möjligt för-

„skir,gra det moln,som förmörkarglansen

af dess ungdom".

c'Min vördnad för Lady Mathilda.

„Den stackars Arthur, med allt sitt

„stränga förnuft, kan ej gärna beqvä-

,,'ma sig till att så länge från henne

vara skild. Inom några månader skall

han skynda till hennes fötter. Då

„skal! jag för honom hos er fälla mina

3)förböner,då skall jag bedja er lemna

,,Mathildai sin makas vård, och förunna

mig den lyckan attiSpanien få

„emottaga henne, till dess den lyckli-

„ga tid infaller, då ni och jag, min

„bästa Alvimar, sedan vi uppfyllt vårt

„åliggandei fäderneslandets tjenst, få

tilibringa våra sista lefnads - stunder

„i naturens, vänskapens och lugnets

3,sköte".

Detta bref gaf Milord Alvimar någon

upplysning. Han föll nu på den tankan

att dess sons längtan att få lemna England

ej varit så alldeles'utan orsak. Han

frågade Mathilda. Hennes brors interesse

ingaf henne ett klokt svar. Dess far

nöjde sig ej dermed, han skyndade till

Milord Sunderland, föratt erhålla en fullkomlig

förklaring. Denna senare sökte

att ursäkta Abel, men yppade allt. Al-


"

vimar,ihögsta grad förbittrad, var färdig

att förbanna sin son. Mot Miss Harville

yttrade han den största förtrytsamhet;

han kunde till och med ej afhålla

sig ifrån att misstänka henne att genom

ett brottsligt förledande hafva beröfvatsin

vän Abels hjerta. Anklaga henne ej,svarade

den ömsinteMilord Sunderland, dess

skönhet, dess stora egenskaper, se här

dess oskyldiga medbrottslingar, och det

olyckliga barnet har kanhända, nedtyngd

af blygsel och sorg, slutat sina dagar eller

blifvit olyckans och eländets offer.

Abels far var en ganska aktningsvärd,

man, men mildhet kunde man ej räkna

bland antalet af dess dygder. Han fortfor

således att obilligt misstänka Paimira,

och skref till sin son ett hotande bref,

hyaruti han likväl tillät honom att med

Milord Arthur D... återkomma till England.

Hys ej det hopp, skref han, att

återvinna min ynnest, förrän Hertigen af

Sunderland och dess dotter gifvit dig sin

förlåtelse. Om det ej händer, skall jag

alltid se dig med den smärtande känsla,

åsynenaf den förorsakar oss, som genom

sitt förvållande förstört våra mast smickrande*

förhoppningar.

Lady Simplicia blef med hvar dag mera

älskvärd, mera täck. Dess stora förmögenhet,

dess höga börd, voro de min-

27


sta af de förmoner ödet tilldelat henne,

dess förstånd hade tidigt mognat genom

den slags erfarenhet, som af kärlekensoch

sorgens första känsla födesiett ungt hjerta.

Hon var iallmänhet lika mycket älskad

som beundrad. För dess intagande

blygsamhet skull förläto fruntimren henne

att hon var vacker.

Hela verlden kände nu ganska väl,

att dess giftermål med unga Alvimar ej

mera var så säkert som fprr, och en

mängd anmälte sig, som sökte erhålla

hennes hand. Bland deras antal märkt©

man enda sonen af Prinsen af H. C....

en af Tysklands rikaste Länsherrar. Han

anmälte sig ordenteligen. Milord Sunderland

.trodde sig böra väcka sin dotters

uppmärksamhet på de lysande fördelame

af en sådan förening. Han upprepade att

Alvimars lempat henne fullkomlig frihet

att disponera sin hand.

Rodnande bad Simplicia sin far, tillåta

henne åt honom helga sina dagar, och

bedyrade att han helt och hållit skulle

göra henne olycklig, då han tvingade henne

att gifva sitt samtycke till Prinsens

anhållan. Denna goda far yrkade ej mer

derpå, men andraifamiljen gjorde mänga

föreställningar, hvilka likväl ej hade

äen minsta framgång.

Mathilda underrättade omständeligen

28


29

sin bror om sin väns förhållande. Af ett

besynnerligt infall man ej kan förklara,

var Abel ej missnöjd med att se Simplicia

förkasta de vördnadsfulla anbud henne

gjordes. " Stundom önskade han att Pal*

mira, Simplicia och han bundna af samma

ed, ej någondera skulle äga frihet att

ingå någon förbindelse. Åt tusende dylika

romantiska idéer öfverlemnade han

sig. För att vederlägga dem, anfördeArthur

stundom det stränga förnuftets föreskrifter,

stundom nyttjade han ett stickande

skämt.

Abel fäste mycken vigt vid allt hvad

dess visa vän yttrade. Sedan styrd af de

grundsatser,han genom en förträfflig uppfostran

inhämtat, besinnade han hvad stora

rättigheter en far ägde, och dessa blefvo

honom ett mägtigt värn mot dess kärlek

för Paimira. Likväl då han tänkte på

att hon var en flygting, var olycklig,

förmodeligen förhans skull, utropade han:

O Paimira! för mig skall ej mera lyc*

kans dag uppklarna.

Under sådane ängsliga betraktelser förflöt

vintern; men med nöje såg han våren

nalkas, då han och Milord D... skulle

återresa till England. Min älskade Arthur,

sade han, man misstar sig, då man

tror sig genom resor skingra känslan af

sina lidelser. Ifäderneslandet, liksomi


skötet af sin familj lider mart mindre an

på något annat ställeiverlden.

Tjugondesjunde Capitlet.

Atervändom till Miss Harville, hvilken

"vi vid Angecour hafva lemnat; Honhade

der tillbragt omkring trenne veckor.

Carl, nödsakad att lyda dess strängt- yt-

trade vilja, reste 1 då

30

och då tilPHavré;

men knapt var en dag förfluten,förr än

han återkom till Paimira, och- blottställde

sig häidre för dess vrede, än* han tillbringade

seder utan att se henne; sä kallade

han några timmar han från henne varit

skild; hon tog derföre det beslut, att

-påskynda utförandet af sina förslag.

Hon bad derföre sin tante skaffa sig

>inidetkloster; hvarom de redan tält med

hvarandra. Under det de talte ! om deri

saken, frågade Madame Saint-Pollin henne,

om hon ej ömmade för Carls häftiga

kärlek; det är, sade hon, en älskvärd,

god, förträfflig yngling, kan hända något

litet häftig, men ofelbart skall han, rycktig

isin kärlek, blifva mera stilla. Paimira

försäkrade, att hon för sin cousin hyste

en ren och uppriktig tillgifvenhet, likväl

vägrade hon att uppfylla dess önskningar.

Dess faster var deröfvér verkeligen led-


31

sen. Hon hade önskat se tvenne for

dess hjerta så kära varelser vid sidan af

hvarandra njuta eri ostörd sälihet. Äfven

ansåg hon ej ett recommendations - bref

vara nog för sin brorsdotter; hon lofvade

således att hon skulle göra henne sällskap,

och begagna sig af detta tillfälle,

för att sköta sina egna angelägenheteri

Paris.

Paimira tackade för" denna hennes ut*

omordenteliga godhet och Vänskap, samt

bad henne använda sin myndighet, för

att hindra Herr Mircour från att följadem.

Hvad ni, mitt barn, är försigtig och varsam!

Måtte den stackars Carl, ni derigenom

gör så olycklig, en dag ej blifva

hämnad genom en otacksam dödlig,men

som likväl är nog älskvärd, för att göra

ett ljuft intryck på den stolta och känslolösa

Palmiras hjerta!

Jag är ej känslolös, svarade denna senare;,

som vittnen derpå åberopar jag mig

min ömma erkänsla för er, min tante,

den hågkomst, som så häftigt upprörmin

själ vid minnet af mina ömmastekänslors

föremål,, nu mera bland dödliga försvundna,

eller långt skillda från mig. Dess

ögonlockfugtades af tårar. Madame Samt

Pollin omfamnade henne, och tillstod att

dess svaghet för Carl gjorde att'hon någpn

gång tadlade ett uppförande, hon vid


32

nogare eftersinnande fann att hon botåé

gilla. Jag tillstår, min älskade vän, tillä*de

hon, våra hjertan kunna vara lika goda,

men ni,skönaflicka, är klokare än jag*

De utsatte en dagislutet af Veckan

till res-an. Samma afton det afgjordes,

kom Carl, somitvenne dagar varit bor*

ta till Angecour; han träffade Hortense

ensammen vid sin sybåge, sysselsatt med

att brodera. Hvar är min vackra cousi*

— - ne? frågade han straxt. Er vackra cou*

sine är sysselsatt med anstalterne till sin

resa. — Skämtar ni ej Hortense? *-* Jag

skämtar aldrig, jag. -— O Gud! Gud!

hon reser ifrån oss. -— Det hade ni borde

vänta er. Min mor har ej tänkt behålla

henne alltid. — Åtminstone har hon önskat

det. — Det kan väl vara, min mor

är hela verlden tillgifven. -— Hela verlden.

Hvilket uttryck! då man talar om

en enda varelse. Isanning Hortense,

jaghar trott er vara en god flicka, men *. «


— Ja, men sedan Miss Harville kom

hit, har jag ej haft annat än ledsamheter.

Hon finner er ej så artig och vän*

lig ni borde vara.—

"* Är jag ejimitt fä*

dernesland, på mitt slott? Jag förmodar

det är en främlings stora skyldighet att

söka rätta sig efter mig*

Carl,som ej brydde sig om att svara

på Hortenses dårskaper, geek fram och

till*


33

tillbakaikammaren, och framstammade

endast då och då, resa, resa så snart!

Hur skall jag kunna bära tyngden af en

sådan skillsmässa! Föremåletför dess djupa

tankar, för dess bekymmer, med ett

ord Miss Harville inkom korrt derefter.

För ett par dagar sedan hade han sett

henne; på denna bedröfliga nyhet hade

hon ej beredt honom. Sårad af så liten

granlagenhet, hälsade han på henne med

en tiligjord kallsinnighet, hvilken snart

försvann, då Paimira sade, att hon dagen

derpå ämnade hälsa på sina goda

vänner vid hafsstranden, och frågade honom,

om han ville göra henne sällskap.

Jag har aldrig försummat ett enda tillfälle,

då jag kunnat få se er, svarade

Carl; men skingra helt och hållet den

bedröfliga känsla, somidetta ögnablick

nedtynger min själ, derigenom att ni på

en ännu längre resa tillåter mig följa er>

Tyst! tyst! sade Madame Samt - Pollin.

Det är uttryckeligen förbjudit att tala om

den saken. Lätom oss blott tänka på

vårt parti för morgondagen. Det skall

obeskrifligt roa mig att tillbringa en dag

hos detta beskedliga folk.

Det är visst roligt, inföll Hortense,

att vara i en sådan der fiskarkoja, omgifven

af hiskliga klippor. Ack! dessa

-

klippor, utropade Carl, föredrar jag fram*

3 Del.

3


34

for den gladaste boningiverlden, sedari

man der funnit en så dyrbar skatt; och

han var nu äter på vägen att lemna sin

kärlek ett fritt utbrott, då Miss Harville

hindrade honom derifrån. Tjugu gånger

samma afton ville han å nyo begynna ert

förklaring, som likväl alltid hvarje gång

afböjdes.

Följande dagen om morgonen, förklarade

Hortense^ att hon var nyfiken att

lära känna den der Louise man påstod

Vara ganska vacker, föratt vara en bondhustru.

Föratt vara en bondhustru, upp*

repade Carl; hvad ett Hof - fruntimmer

skulle vara högmodig, om hon hade desS

sköna ögört, dess behagliga småleende!

Mamsell Hortense, söm utgjorde fjerde

personen* på hvilken mån ej hade räknat,

gjordeianstaltetne ert ändring. Hon

åkteischas med sin mor, Paimira och

dess Cousirt voro till häst. Det var det

största nöje* att se huru säker Och med

hvad behag den förstared sin stolta sprirtgare.

Man kart väl föreställa sig b att denna

anmärkning ej undföll den förtjuste

tiarl, som härvid påftiinte sig en luSt-ridt

man på Sunderland gjort till Hertigen af

Dervind. Ni red då, sade han, Abels

vackra hvita häst, hvilken gjorde ett så

häftigt språng, att det fordrades all et

skicklighet att akta er för ett fasligt falk


Jag blef så förskräckt att jag skrek. Åbel

blef blek som döden. Hvad! blef han

det, frågade hastigt Paimira; och då hört

märkte dert tort med hvilken hon uttryckte

sig, gaf hon sin häst sporrarne utari

att vänta på svaf.

Carl skyndade efter henne, utan att

gissa till det minsta;att Paimira och A*

bel skulle för hvarandra hysa någon ömhet,

var han långtifrån att föreställa sig,

och han bad henne betrakta dert förtjusande

belägenheten af den trakt de redo

igenom. Hon medgaf att detta fruktbara

och omskiftande länd obeskrifligt behagade

henne. —- Och ni vill likväl lemna

det så snart? För kalla främlingar vill

ni öfvergifva en öm slägtinge, ett hjerta

som blott klappar för er, som skulle vilja

se er anbefalla de störstauppoffringar,

för att öfvertyga er huru långt det kan

gåisin tillgifverthet! Ack! Carl, detta

hjerta klappar ej mera för mig, svarade

sorgligt Paimira, hvars tankar irrade i

Spanien. — " ,Orättvisa flicka! om ni föraktar

min kärlek, borde ni åtminstone ej

misskänna dert.

Detta slags samtal kunde ej länge

med Miss Harville fortfara; hon lemnade

det och taltei artdra ämnen, hvilka sysielsatte

dem ända tills de Stego af Vid

Louises och Rogers koja, der de raed

35


uppriktiga glädje-utrop blefvo emottagne.

Hortense kunde ej glömma den snygghet

och beqvämlighet som prydde denna låga

boning, äfvensom det der skönai

JLouises bildning, och Rogers intagande

ansigte.

Sedan de litet hvilat sig, ville Paimira

gå ner till stranden, dess vänner följde

henne dit. Under det hon klättrade

uppföre en henne obekant klippa, blef

hon nedan för sig varse en dal, midti

hvilken ett gammalt slott af ett ängsligt

dtseende var beiägit. Ifrån den högd, der

hon befann sig, kunde hon tydeligen se

stora vanskötta trägårdar och gårdar, der

gräset vaxte till en ovanlig högd. En

fasansfull tystnad var rådande omkring

detta ensliga ställe. Sedan Paimira med

uppmärksamhet betraktat det, utropade

hon: sorgfulla boning, du tyckes vara vald

till fristad för en olycklig själ!

Åh! en ganska olycklig! upprepade

Madame Saint-Pollin; och Louise suckade,

idet hon mot himmelen höjde sina

ögon. Miss Harville geck närmare och

betygade en utomordentlig längtan att få

veta mer. Skulle väl ni, frågade Carl

henne, taga delidens öden, som är ett

offer för kärleken och dess svagheter?

Man skulle vara ganska känslolös, svarade

Hortense, om man ej rördes af Gref-

36


*

vinnans olyckor; då Hortense sade dessa

ord, var dess ton mindre sträf än vanligt.

Miss Harvilles nyfikenhet fördubblades

ännu mer af det som nyss sades.

Hon bad dem att nu genast underrätta

sig öm de händelser, som så nära syntes

angå den dystra sätesgårdens innebyggare.

Madame Saint-Pollin åtog sig

att berätta dem. Och sedan hvar och en

bredvid henne satt sig på ur bergsklipporne

nedramlade stenar, från hvilka man

iperspectiv såg slottet, begynte hon sålunda:

Tjugondeåttonde Capitlet.

Armandine är född ien af de lägsta

classer isamhället; men som hon från

sina barna-år lofvade en ovanlig skönhet,

ett intagande behag isitt väsende, behagade

hon deo unga arftagerskan af det

mägtiga huset Linanges, hvilken af en

händelse lärt känna henne, och önskade

att hafva henne till sitt sällskap. Armandmes

föräldrar fattige, ända tills denna

dag olycklige, nöjde med den lycka man

lofvade dem, samtyckte att skilja sig

ifrån sin dotter. Uppfödd med MademoiselleLinange,

drog hon en sådan fördel

af den förträffliga uppfostran man gaf

37


henne, att det ej fanns något stånd s|

förnämt., der hon ej vid femton års ålder

skulle hafva varit värdig att intaga

ett rum.

Dess förnäma leksyster var förlåfvad

med sonen till Hertigen af E.. hvilken

i några år varit på utrikes resor.

Tiden till dess återkomst inföll, dess far

presenterade honom för Mademoiselle Linanges;

men Armandine var närvarande,

och han såg blott henne. Dess första

blick tände den häftigaste kärlek, hvilken

olyckligtvis besvarades; Armandine glömde

att hon var af en härkomst, som säkert

skulje blifva ett hinder ideras förening,

glömde sina hejiga förbindelser mot

sin välgörarinna, och lofvade kärlek mot

kärlek,

~

Redan talte man om Grefvens och

Mademoiselle Linanges nära förestående

bröllop; men den första, sedan han med

Armandine haft ett hemligt samtal,öfvertalte

han henne att med honom begifva

sig på flygten, och få dagar för den präktiga

bröllopsfest, hvartill anstalter redan

gjordes, reste de till främmande land

och låto viga sig i den första Stad de

stannade.

De bägge familjemes raseri kan man

nog föreställa sig. Som de genom sitt

höga stånd och anseende, äfven utom

38


39

frankrike ägde mycken makt, dröjdedet

ej länge, förr än de visade den. Snart

feck man veta hvar Grefven och dess

hustru vistades;,man åtskilde och inspar

rade dem, honom i ett torn, dit ingen

kunde intränga; henne, jag vågar knapt

Säga det,iett tukthus. Likväl funno d«

utväg att tvärs emot deras förföljares vilja

återförenas, ty deras mod, deras kärlek

gaf dem styrka att våga allt. Men

de darrade midt under tjusningen af deras

glädje, öfver att åter vara förenade,

och deras ungdom förflöt under fruktan

och bittra sorger, öfver att se sig i sin

kärlek ett mål för så många grymma

motgångar.

Grefven dignade under sorgen öfver

sin Armandmes olyckliga lott, föllien

farlig sjukdom. Han skref till sin slägt,

bönföll om deras förjåteise, innan han

skilldes från verlden, och bad dem ej i

uselhet lemna ett fruntimmer som bar

hans namp, och hvars enda brott var att

hafva för ömt älskat honom.

Några få timmar efter sedanhan skrifvit

detta bref, afspmnade han i en liten

stad i Tyskland. Hertigen och Hertiginnan

ännu mera uppretade än blidkade genom

deras sons död, skickade, för att afhämta

den unga Grefvinnan, en säker

man med ett hemligt bref, att på Kongl.


40

befallning arrestera henne. Han fann henne

döende och dess förståndhelt och hållet

rubbadt Detta hennes tillstånd rörde

honom ömt, ty det var en htderlig och

god man. Med möda återbragte han henne

till lifvet, men sitt förnuft återfeck

hon ej. Likväl var hon ganska stilla och

Jugn; men ville hvarken tala eller gå.

Detta hennes äfvenså fredliga som smärtande

tillstånd, föranlat E... s ombud

att skrifva dem till ett ganska rörande

bref, hvaruti han föreställte dem, att det

skulle vara grurlige» grymt att arrestera

Armandine iden belägenhet hon nu befann

sig; han anhöll om deras tillstånd

att få föra henne på en af de landtgårdar,

der de ej mera på ganska lång tid

varit, der skulle hon vara glömd, till

och med okänd om man så befallte; men

att han skulle åtaga sig att så bemöta

henne, som menskligheten af honom fordrade.

Armandmes fienders hjerta rördessluteligen

af hennes grufliga olyckor till

medlidande; man tillslog henne en ansenlig

pension, och anförtrodde henne åt sin

enda beskyddare. Sedan hon hit anlänt,

varade hennes orörliga tillstånd ungefär

ännu i fyra månader; efter denna tid,

förändrade sig beskaffenheten af hennes

galenskap, utan att hon derföre talte me*


41

ra. Men oupphörligen irrade hon af och

aniträgårdarne,idälderne,klättrade uppföre

bergsklipporne, sprang längs utåt

hafsstranden, med en uppsyn som tycktes

utmärka att hon sökte ett föremål,

som beständigt sysselsatte hennes tankar.

De som passade upp på henne, de

som voro hennes väktare, deltogo ömt

ihennes öden, i ingenting motsade de

derföre henne, öfverallt följde de henne.

En afton upptäckte Armandine en gammal

graf på ett aflägset stälie af parken,

dit man ej ännu inträngt. Idetsamma

hon kände igen hvad detta var för ett

sorgligt ställe, utropar hop: Jag har funnit

honom! jag har funnit honom! och

med sina tårar, sina kyssar höljer hon

nu hvarje sten af denna grafvård, den

hon förklarar sig ej mera vilja lemna. Man

ville med våld slita henne derifrån, för

första gången faller honiraseri. Ingenting

kunde man uträtta, hvarken med

våld eller saktmod. Känslan af hennes

förtviflan tyckes hafva återgifvit henne

sitt förnuft: hon talar om sin maka, sin

olyckliga kärlek. Natten äfvensom följande

dagen förflöt, och Armandine förblef

vid sin fattade föresatts, att ej öfvergifva

denna graf, öfver hvilken hon låg

utsträckt. Sluteligen utmattad af sin sorg,

sina klagorop, faller honien känslolös

i


42

dåning. Man bär henne derifrån. Återkommen

till sansning, bönfaller denna olyckliga,

att man efter vanligheten skulle

låta henne få gå ut. Dess väktare befarade

ett nytt uppträde. Likväl kunde

de ej motstå hennes böner och löften

att lyda dem. Med skyndsamhet hastar

hön att plocka blomster, föratt sira denna

älskade och olycksfulla graf, som på

hennes hjerta gjort ett så våldsamt intryck,

och hvarje dag förnyar hon detsamma

betygande af sin vördnad. Den

starkaste hetta,den strängaste köld kun>

na ej hindra henne derifrån.

Oaktad t dess ankomst hit skedde |

tysthet, har den likväl blifvit bekant: i

början var den ett ämne, hvarmed man

mycket var sysselsatt; nu talar man ej

mer derom. Man talar ej mer derom,

inföllPaimira obeskrifligt rörd. Ack] jag,

jag skall ejihela min lifstid glömmadet.

Ån! jag skulle vilja se henne, och kasta

en blomma på denna inbillade graf! Jag

går ofta till slottet, inföll nuLouise, och

är der alltid med godhet emottagen; om

Miss Harville med mig vill stiga ner åt

dalen,ar jag ganska säker, jag kan skaffa

henne den olyckliga Grefvinnans be.

kantskap. Miss Harville antog med otålighet

Louises anbud, hvilket man genast

skyndade att verkställa. Men Madame


Saint-Pollin, för hvilken denna syn var

för mycket smärtande, stannade qvar med

Sin dotter.

Carl beledsagade Miss Harville och

Louise. Morgonstunden, redan långt framliden,

var mulen, likväl ljuflig och angenäm.

Med skyndsamma steg följde de

en gångstig, och anlände snart till slottsportarne.

Utan att träffa någon menniska,

gingo de igenom gårdarne, och likaledes

genom en stor förstuga, hvars

djupa tystnad blott stördes genom det

dåfva återskallet af deras steg. Sluteligen

kommo de ut på en parterr, hvarest

ännu några blommor af naturen., snarare

än genom konsten upprunnit.

Paimira blef varse tvänne qvinnor något

till åren, bredvid en annan, som låg

på knä och plockade rosor. Se der är

Grefvinnan, sade Louise och pekade på

den sista. En af de äldre qvinnorne närmade

sig till henne med ett leende ansigte,

och förebrådde henne för å&t hon

ej på lång tid varit vid slottet. Louise

presenterade nu de bägge irämmande.

Vi bruka ej emottaga okända personer,

sade Slottsvaktarens hustru; men då de

följa med er, goda och täcka Louise, skola

vi med glädje öfverträdadenna sedvana.

Man var nu nära intill Grefvinnan.

Hon hade ej ännu vändt sig om, men

43

t


44

hon var nu uppstigen; och Paimira kunde

ganska väl se dess växt af den skönaste

bildning, dess långa ljusa silfverfärgade

hår, och dess klädsel som var af

den finaste kammarduk. Som hon hörde

något buller, vände hon sig om, och visade

det mast intagande ansigte Miss

Harville någonsin sett. Ders hvita hy,

dess matta stora blå ögon, dess bleka

läppar, dess klädsel, äfvensom dess ställ*

ning gjorde henne i detta ögnablick lik

den vackraste stod, huggen af hvit marmor.

Hvad hon är rörande, utropade Carl;

Paimira åter kunde ej tillbaka hålla sina

tårar. C-efvinnan , fäste på henne sina

blickar,idet hon räckte henne en skärsmin

qvist, den Miss Harville tryckte mot

sitt hjerta. Den första sträcker ät henne

härvid en alabaster-arm,och drar henne

med sig åt den sidan der dess älskade

lund var belägen. Man följde dem,hqn

frågade småleende Paimira, om hon var

rädd. — Åh! Gud, ej det minsta, det

ömmaste deltagande intar endast min

själ. — Nå väl, bed att man med er

lemnar mig ensammen. Carl börjadeblifva

orolig; men Grefvinnans Kammarpigor

försäkrade honom, att hon var ganska

stilla, och man höll sig på något afstånd.

Paimira hade ännu skärsmin qvisteni

handen. Akta er väl, för att med den


45

samma bepryda er, sade Armandine; öf-«

verallt hvarest jag funnit blomster, hafva

de döljt fasansfulla afgrunder. Se här

min afsigt, sade Paimira, och nedlade den

på grafven.

Hvad ni är god, sade Grefvjnnan förtjust

af denna handling.... Åsynen af

mig har rört er, det har jag nog märkt:

jag är så olycklig! Tror ni att jag en

dag skal» upphöra att vara det? — Himmelen

kan ej evigt låta ett af sina skönaste

verk vara ett mål för lidelser. De

grymma! svarade Grefvinnan utan sammanhang,

de visste väl att Adolf alltid

skulle åter råka sin Armandine, oaktadt

deras bemödande att hindra det. Grafven

kan endast åtskilja dem, tänkte de,

nå väl, det är här de hafva gömthonom.

Här invid håller jag mig så nära,så nära,

emedan han en dag skall ropa mig

till sig. Hon satte sig och föll ien melancholisk

tystnad.

Paimira tog sig en plats bredvid henne

och fattade dess ena hand, den hon

sagta tryckte. Efter några ögnablick frågade

Grefvinnan henne, om honidetta

land var en främling? — Jag är Engelska.

— Och likaså rik, så förnäm, som

skön? — AU min lycka, mitt anseende,

ägde jag genom min mor, och henne

har jag förlorat, — Har ni några slägtin-

/


v

46

gar, några vänner? -- Ack! jag är éfisammen,

ensammeni verlden!

Ack! om ni ej vore rädd, svarade

Grefvinnan med en vänlig stämma, skulle

jag öfvertala er att alltid förblifva hos

Armandine. Det skulle vara ganska äng*

sligt, ty ni ser huru dyster hela naturen

omkring mig är; men då, skulle ni åt*

minstone ej vara ensammeny ensammeni

verlden. Ni lär ej vilja det, emedan jag

är rubbad till mitt förnuft, mina sinnen;

man nalkas mig ej utan fasa. En dags

hörde jag man sade: hittills har hon varit

stilla, men hon kan blifva elak. Adolfs

goda och saktmodiga Armandine, så kallade

han mig, blifva elak! göra ondt!

Ack! jag lemnar det åt dem, som tro sig

ensamt vara kloka och förnuftiga, emedan

de för ingenting hafva känsla, ingenting

erfara. Hvad har jag gjort? älskat och

gråtit! Och de störtat iförtviflan, förföljt...

inneslutit honom inom fängelsets

murar! och till och med här (hon pekade

pågrafven). Ack!hvilken barbarisk grymhet!

— På denna mängd afidéer, yttrade

den ena efter den andra med en slags

ordning och redighet, följde ert ganska

våldsam anstöt. Hon blef grufligen oro*

lig, talade alldeles utan förnuft, skrek

till och med då och då. Man hastade

dit. Carl ville derifrån föraPaimira,hvil*


*

ken han såg vara obeskrifligen rörd. Då

Grefvinnan märkte att man förde henne

bort, »sade hön till henne med en stark

rpst: hvart går du unga flicka? Ack!

öfvergif mig ej så!

Paimira geck tillbaka och slöt henne

i sin famn. Farväl, förtjusande Arman-

dine, ur mitt hjerta skall aldrig

47

ert min-

ne utplånas! måtte edert återvinna sin

fullkomliga redighet. Grefvinnan tryckte

henne ömt mot sitt hjerta. Hvarförelemna

mig? sade hon; denna enslighet är

förskräcklig, men verlden är ännu värre,

isynnerhet för dig, som blott är skon

och dygdig! Utan rikedomar, utan höghet

är man så olycklig! Svaga rör, det

dröjer ej länge, förr än stormen nedslår

dig! följ åtminstone ett råd. Hon lutade

sig till dess öra och tillade 'ganska

sagta:' Om en förtjusande varelse, prydd

med^de mast lysande natursgåfvor, tillbjuder

dig sitt hjerta, tag ej emot det,

eller är du evigt olycklig! Paimira bedyrade

suckande, att troget följa ett sådant

råd, som på intet vis tycktes härflyta af

någon galenskap. Grefvinnan, söm nu

mera ej gaf akt på någon, satte sigåter,

och fölliett orörlighets-tillstånd, som alltid

varade några timmar, då honderaf

blef angripen.

\

/


48

Tjugondenionde Capitlet.

Med skyndsamma steg hastade sluteligen

Paimira från detta sorgens hemvist, och

återkom till hafsstranden, der Madame

Saint-Pollin väntade henne, hvilken blef

ännu mera upprörd, då hon såg sin brorsdotters

starka sinnesrörelse, och hörde

hennes lifliga och rörande uttryck, härrörande

af de medlidsamma känslor, som

ihvarje ömsint själ ej annat kunde än

vakna vid åsynen af Grefvinnan.

Man vände nu om till Louises boning.

För att visa sig tacksam mot detta be«*

skedliga folk,som med en sorgfällig tjenstaktighet

emottog henne, bemödade sig

Paimira att öfvervinna sin melancholie,

och middags-måltiden förflöt tämmeligen

angenämt. Det var ej ännu sent Man

talade om att å nyo göra en promenad

innan man reste derifrån. Carl proponerade,

ätt man skulle gå till näst intill belägna

slott. Miss Harville förklarade,

att hon ej kunde beqväma sig till att gö-

Ta något besök på en Madame Mircour

tillhörig egendom; men Madame Samt

Pollin försäkrade henne, att detta fruntimmer

knapt hade någon idée om denna

här, och att hon till och med ej var känd

af detta godsets förvaltare; att Paimira

således der utan den minsta olägenhet

kun-


49

kunde visa sig. Efter många invändnin*

gar samtyckte hon att göradem till viljes.

Man kom snart inide alléer, som

ledde till denna stora sätesgård, ihvars

boningsrum ingenting sällsamt visa


50

då få gå till henne, för att erhålla några

underrättelser rörandeMiss Harville, hvilket

med nöje honom beviljades. Våren

öfvertygade, sade Paimira till dem, att

uti hvart och ett af mina bref skall det

alltid finnas något angående mina goda

vänner på hafsstranden; och kastande för

sista gången en blick på den låga hyddan,

utropade hon: Ack! uti en präktigare

boning skall jag kanhända sakna

den välvilja, med hvilken jag under detta

tysta tak blifvit emottagen. Utmattad af

de åtskilliga rörelser denna dagens uppträden

väcktihennes själ, var honihögsta

grad nedslagen. Honomfamnade Louise:

farväl, ärliga Roger, farväl,sade hon

ännu en gång och svingade sig upp på

sin häst.

Efter sin vana dröjde hon ej länge

att bedja Herr Mircour återvända till Havre,

men han satte sig envist deremot.

En sjuk, den läkaren öfvergifvit,en brottsling,

dömd till döden, beviljar man allt,

svarade han henne: jag är äfven olycklig,

jag bör ej mer blifva med hårdhet behandlad.

Han lemnade henne verkeligen

ej heller ett enda ögnablick de få dagar

hon ännu ämnade tillbringa på Ange-cöur.

Dagen,för en af Carl så fruktad afresa,

öfverlemnade han till Miss Harville

fyra och femtio tusen livrés iutvalt


göda handelsvaror, och fyra hundrade

louisdörer i guldmynt. Herr Mircour 5

Sade Paimira, Och lade portfeuillen och påsen

på bordet, det är omöjligt att värdet

af de saker jaganförtrott er att sälja kart

stiga till en så ansenlig summa. Jag

bedyrar,att ni ej om deras värde kan gö*

ra er nägot begrepp, att dosan,ibland

annat, Var ganska dyrbar, hvilken ni en-

\

dast ansåg som en hipp af värde, för dert

ihvars smak den kunde falla. Min farbror,

en vidtberömd kännare af antiquiteter,

är jag öfvertygad hade för densamma

gifvit mig dubbelt, om jagbegärt det*

Madame Saint -Pollin bejakade hvad han

hade sagt, och Paimira nödgades tro dem.

Följande dagen om morgonen klockan

sex var hört redan färdigj och väntade i

sailonert på sitt ressällskap. Carl var den

första som kom in; harts bleka nedslagna

utseende rörde dess Cousine mer ärt dess

Vanliga öfverspända kärleks-idéer. Ni är

mig förbunden* sade han, för min undergifverthet,

för eder vilja > som, ehuru

smärtände dert är, dock förbjuder mig att

följa er; men tänk ej, Paimira, att på sådant

sätt förvisa mig länge från er åsyn*

*-*- En dag skall jag återkalladennadom >

då jag ser er förenad med ett er värdfgt

fruntimer; då skall jag förtro mig åt er

Srena vänskap, och ert beskydd skallblif4

51


va för mig af det högsta värde. — Hvilket

kallsinnigt förhållande oss emellan,

då det kunde finnas ett så ljuft", så förtroligt.

— Och om förnuftet ej förbjöd

detsamma, glömmer ni huru mycket eder

släkt skulle lägga sig deremot? — Nej,

nej, eder liknöjdhet, eder afsky till och

med är det stora hindret Lycklig

åtminstone, om en böjelseför enannan!...

Paimira rodnade, och förklarade med

någon häftighet, att hon ej tyckte om att

man tager sig anledning till gissningar,

Idetsamma kom Madame Samt - Pollin

ner, och vagnen kördes fram. Det är så

vi skiljas från hvarandra, sade Carl sorgsen.

Hvad! min sköna Cousine, ej ett

enda bevis att ni för mig hyser något

medlidande! Dess blickar, dess ansikte

uttryckte så mycken sorg, att den stolt»

Paimira blef rörd och svarade: Ja, den

aktning, den utmärkta tillgifvenhet ni visat

mig", förtjena mer än ett prof af medlidande.

Mycket är jag äfven skylldig en

systerson af Saint -Anges, som ej satti

fråga att fullkomligt erkänna och hedra

mig som en slägtinge. Det är för dessa

edra rättigheter, Herr Mircour, jag ber

er mottaga och förvara denna pant af en

systers ömhet.

Idet hon sade dessa ord, afklippte

hon en lock af sitt hår, den hon öfver»

52


lemnade honom. Carl, utom sig af glädje,

kysste denna älskade gåfva otaliga

gånger, tryckte den mot sitt hjerta. Sä

länge det klappar,utropade han, skall den

förblifva här, denna dyrbara del af det

«å förtjusande, så dyrkade hela!

Tvenne timmar ännu hade han väl

fortfarit, men Madame Saint-Pollin och

Miss Harville stego nu, åtföljdaaf en kammarjungfru,

uppivagnen. Carl följde med

dem till häst inemot sex mil. Paimira

bedyrade, att hon ej skulle resa längre,

om han ej vände om till Havre, ochhan

såg sig sluteligen tvungen att lyda en så

oföränderlig, så oemotståndelig vilja.

Trettionde Capitlet.

bedan våra resande anlänt till Paris, hyrde

de sig med flit rum uti ett mindre

freqventeradt qvarter af staden. På något

allmänt ställe ville ej Paimira visa sig.

För att vara mycket försigtig,trodde hon

sig äfven böraiställe för Harville kalla

sig Delvine, och det var under detta senare

namn hon följde Madame Saint-Pollin

till dess vän Herr Morsannes, en Banquier,

hoshvifken den egendom hon nyss

ipenningar förvandladt, nedsattes, och

af hvilken hon ganska väl blef emotta-

53


54

gen. Det var ett ganska förmöget och

nöjsamthus, hvars värdinna,Madame Mar*

sannes, ett vackert fruntimer omkring sju

eller åtta och tjugu år, visade sitt främmande

mycken artighet, Hon öfverhopade

den vackra Engelskan med den mast

utmärkta höflighet, och då hon blef rådfrågad

hvarest man skulle finna ett utom

Paris beläget kloster, gaf hon anvisning

på ett Abbedisse-kioster, hvars äbyggnad

var rymlig, trädgårdar ganska vackra,

och hvilket blott låg en knapp mil från

Herr Morsannes landtegendom, en omständighet,

af hvilken hon försäkrade,

hon. ej skulle försumma, att begagna sig.

Det dröjde ej länge, förräa Paimira,

påsinTantes goda recommendationer, och,

presenterad af henne, blef intageniKlostret

N.,.. Inom några dagar blef för

henne ett rum uppstädadt, som just ej

var stort, men snyggt och vackert. Man

hade ej ännu slutat dermed,då ett förträfflligt

forte piano, en harpa, några kistor

med böcker, författade af de bästa

Engelska och Franska Auctorer,blefvoMiss

Delvine tillskickade. Unga Mircour hade

väl haft den artigheten att sända allt

detta; men som han tillika var så försigtig,

att han blott som ett lån erbjöddet,

samtyckte Pa|mira att tills vidare betje=.

na sig deraf,

i


Sedan Madame Samt - Pollin hos sin

brorsdotter tillbragt några dagar, tog hon

af henne det ömmaste farväl, och återreste

till Normandie. Vintermånaderne tillbragte

Miss Delvine i en stillhet, hvilken

dess smak för studier, för en oberoende

och fri lefnad, gjorde att hon fann

sig tämmeligen lycklig. Hon ägde likväl

ej någon förströelse,årstiden tillät ej någon

promenad, och Fru Abbedissan, en

verklig Nunna, det vill säga sjelfkär, okunnig,

högdragen och grälig, kunde ej

mer än åtskillige pensionärer, till större

delen unga personer, illa uppfödda, som

manidessa slags hus vanligen blir, vara

för henne ett sällskap, hvaraf hon kunde

begagna sig.

Likväl hade ej Paimira, vi säga det

ännu en gång, någonting hufvudsakeligt

att beklaga sig öfver sitt öde nnder förloppet

af vintern,och det var utan tvifvel

mycket för ett lynne så fallet för

missnöje och leda vid menniskor.

Ganska ofta fick hon bref ifrån Carl,

som väl hundrade gånger hade skyndat

till henne, om ej den sonliga vördnaden,

lika mäktig öfver hans hjerta, som den

ömma kärleken nekat honom att lemna

sin far, hvilken varit besvarad af en långvarig

och svår sjukdom. Han var ännu

knapt på bättrings-vägen, dess sons när*

55


56

varo var honom derföre så nödvändig,

att han ej kunde tänka på att skillja sig

ifrån honom. Paimira besvarade ej sin

Cousins bref; men då hon skref till Madame

Saint- Pollin, var alltid ihennes

bref något vänskapsfullt yttrande, som

rörde honom.

Mot början af våren kom Madame

Morsannes till Miss Delvine, och anhöll

med mycken enträgenhet om uppfyllandet

af det löfte hon gifvit att på landet

göra henne besök. Denna här kunde ej

vägra att dertill gifva sitt samtycke, försäkrad

dessutom, att ej hos detta fruntimmer

träffa någon Engelsman, emedan

dess Man blott var bekant med Sveitzare,

dess landsmän.

Icke dess mindre lemnade Miss Delvine,

med saknad, för någon tid sin lugna

fristad. Herr Morsannes landtgård var

vacker,men parken,parterrerne helt och

hållet iden franska smaken, voro alldeles

ickeiPalmiras tycke; också begagnade

hon ,sig af den frihet hvar och en njöt,

och tillbragte en stor del af sin dag uti

Hermenonvilles trägårdar, som nästan lågo

tätt invid denna landtgård, der hon

för det närvarande vistades.

Jean Jaques Rousseau hade nyss blifvit

död. Paimira lät visa sig vägen till

den af poplar beväxta ö, der han var be-


57

grafven, der njöt hon ett melancholiskt

nöje; ofta infann hon sigi de grottor,

på de klippor, der denne store Man hälst

hvilat sig. Der läste hon hans roman

med så mycket mera deltagande, som

hon på många ställeniden samma fann

en likhet i Julie Etanges och Elisa Sunderlands

lefnads-öden.

En afton, hon ej förr än tämmeligen

sent kunde smyga sig bort, för at göra

sin favorit promenad, emedan Herr Morsannes

haft mycket, folk till middagen.

Himmelen var skön, den nedgående solen

återkastade från vattenytan sina sista

strålar, en ljuf och angenäm lukt dunstade

från blomstren. Miss Delvine betraktade

detta tjusande skådespel, stödjande

sig mot en grotta vid kanten af en bäck,

öfver hvilken de sorgliga pilträden nedböjde

sina slokande toppar, och påminte

sig, att uti Sunderlands park fanns

ett ställe, som fullkomligen liknade detta;

det var äfven Sir Abels favorit-ställe,

dit han oftaitysthet begaf sig.

Då detta namn framstäilte sig fördess

inbillning, återväckte det alltid minnen,

vid hvilka dess tankar länge fastade sig.

Denna gång öfverlemnade hon sig åt dem

med mera ljufvå än oroliga känslor, ert

för henne ovanlig sinnesställning, då hon

i grottan får höra talas Engelska. Hon


darrar och ämnade skynda derifrån; men

en oemotståndelig magt håller henne sluteligen

qvar. Hvad behöfde hon vara

rädd? rösten var ju henne alldeles obekant;

likväl hör hon tydligen dessa ord,

som tyckes vara fortsättning af ett samtal,hvars

början hon ej under sin djupa

tankfullhet hade hört: "Jag begriper er

„oro öfver dess vistande; likväl kunna

„vi nästan taga för afgjordt, att om hon

„vore olycklig, skulle hon nog återkom-

„raa till sina ädla värmer 4 *.

Palmiras hjerta klappar; dess steg

vacklade, knappt kunde hor. röra sig ur

Stället. Hon hade således ej ännu kun-»

nat aflägsna sig, då hon, i de begge

främlingarne, som visade sig för dess åsyn,

igenkände — Sir Abel och dess

vän Milord D.... Hon bleknar, kanner

sig på vägen att svimna. Abel, ej

mindre rörd, vill tala; han kan blott

framstamma: föremålet för så många bekymmer,

för den sörjande vänskapens

saknad är då här! O Arthur! det är

Miss Harville, nu lär du nog begripa

allt mitt förtroende.

MilordD.,.., en yngling af ett utmärkt

intagande utseende, inom sig bedröfvad

öfverdetta möte,närmar sig emedlertid

tillPaimira, och utber sig den äran att få

hälsa på henne. Miss Delvine, som nu

58


sansat sig, besvarade höfligt hans hals*

ning, vänder sig till Abel och säger till

honom: Ni återfinner mig, Sir Alvimar,

om ej lycklig, åtminstone njutande stillheten,

och den minsta oförsigtighet af er

kan beröfva mig detta lugn, min enda

rikedom.

Kan Paimira befara, svarar Abel, att

jag beröfvar henne dess enda rikedomr då hennes lycka endast kan göramig fullkomligt

säll. Detta så rena och dygdiga

hjerta ska'l då alltid vara litet orättvist,

jag vågar saga grymt, Miss Harville, emedan

ni ej fruktat, för att genom er obegripliga

flykt bedröfva så ömma vänner?

Ack! hvilken djup tystnad! hviU

ken glömska emot dem ni så grymt öfvergifvit!

— Man glömmer ej alltid dem

pian är nödsakad att öfvergifva; men

Sir Abel, innan vi skiljas at, hvilketbör

ske om få ögnablick, ber jag att ni ur

ert minne utplånar detta möte, fordrar

jag af er ett heligt löfte, att ni ej för

någon menniska omnämner ået. —

59

Ut-

plåna det ur mitt minne! aldrig! ej för

någon menniska omnämna det! bevisa

mig att det är nödvändigt för er lycka.

Paimira fann väl att ett längre fortsatt

samtal alldeles icke skulle passa sig, och

tog det beslut, att gå derifrån, utan att

Vidare förklara sig, då hon blef vajss


Madame Morsannes och dess sällskap som

sökte henrfe. Jag hade orätt, min bästa

Miss Delvine, då jag fruktade for att ni

iensligheten skulle hafva ledsamt, sade

den första till henne och smålog. Paimira

skyndade sig att svara, att denna

ensamhet blifvit störd derigenom, att hon

oförmodadt träffat tvänne landsmän, af

hvilka den ena var Milord D...., son

till Engelska AmbassadeureniSpanien -—

man kan väl tänka att han borde nämnas

först — och den andra Sir Abel Alvimar.

Herr Morsannes närmade sig till

dem, och underrättade dem med mycken

flighet, att värdshusen kring Hermenonville

voro ganska usla, och att det oändeligen

skulle smickra honom, om de

villeihans hus hålla till godo.

Glädjen lyste ur Abels ögon. Paimira

nedslog sina. Den kloka Milord D....

sade straxt att han ej kunde begagna sig

deraf, men Herr Morsannes fortfor att

anhålla derom; och Sir Abel, något ledsen

öfver sin väns forbehållsamhet, antog

för begge det anbud som gjordes. Samtalet

blef nu allmänt. Sir Alvimar stannade

bredvid Miss Delvine och förde

henne oförmärkt på något afstånd från

sällskapet.

Dessa förtjusande ställen, och mina

känslor alltid de samma, sade han! ån,

60


huru ljuft påminner mig ej allt detta vå*

ra promenader på Sunderland! Paimira

föll honom nuitalet, för att görasig underrättad

om, huru Simplicia och dess far

mådde. — Af Mathilda har jag fått veta,

att förlusten af Miss Harville är deras

enda sorg; — och Abel lät henne na

förstå, huru högt han längtade efter att

få veta, hurudanhennes belägenhet för det

närvarande var.

Dessa förtroenden tjena tillingenting,

svarade Paimira med köld; och dettamöte

bör ej annorlunda anses, än som en

blott händelse, hvarigenom tvenne landsmän

råkat hvarandta. — Hvad! ej den

minsta åtskillnad af medlidande för det

grymma qval ni förorsakat mig, för min

bittra sorg öfver att hafva kanhända genom

min oförsigtighet varit en af anledningarne

till eder flykt, för den bevågenhet

i synnerhet som Lady Elisa visade

mig Tillbedjansvärda qvinna! hvarföre

har jag öfverlefvat henne!honlem*

nade er ide säkraste, de ömmaste vänners

vård, och ni har uppoffrat dem och

er sjelf, då det likväl ej borde finnas

mer än ett offer.

Begge rodnade, begge tystnade ett

ögonblick. Sir Alvimar, sade Paimira,

jagber er ännu en gång, beredmig ej å nyo

ett sorgfullt öde,derigenom att ni yppar

61


62

ihvilken enslig vrå jag undangömt mig&

Jag förklarar,att jagimorgon lemnar detta

ställe, om ni ej heligt lofvar mig att

hålla det hemligt: mitt lugn beror ensamt

derpå. «— Åh ! jag är färdig att

uppoffra allt för er, till och med lifvet 5

men neka mig ej att se er, att höra er,

med ett ord att njuta den obeskrifligt

ijufva förnöjelsen att vara er så näras sedan

jag varit förtviflans rof, af fruktan

att denna sällhet ej mera skulle unnas

mig. Ni talar så mycket om ert lugn,

må det aldrig störas! men ni är om mitt

ganska liknöjd, då ni ej värdigas lemnå

mig det minsta förtroende.

Paimira, glömmande för ett ögonblick

Sig sjelf, yppade sluteligen för honom>

att hon i en vördnadsvärd fristad blifvit

presenterad af ett Fransyskt fruntimmer

af en god och förträffelig caraftetj

till hvars beskydd hon ägde rättighet^

och hvilken ingenting Uraktlåtit för att

bevisa henne det. *■— Är hon här detta

fruntimmer jag af uppriktigaste hjerta välsignar?

— Nej hon är 1 Normandiet —*

INormandie upprepade han med Oro; ni

har således vistats där? — Ja. — Och

nihar sett ungaMircour? — Omftändigheternahafva

dertill tvungit mig. Tvungit!

det är en förtjusande gosse! altid lika

dödligt kär i Miss Harville? — - Miss


Harville vet nog ställa sig så, som hon ej

låtsade märka den kärlek hon ej bör besvara.

— - Ja, jag tror, att om en rörelse,

som ej beror af hennes vilja, för ett ögnablick

skakar dess själ, vet hon nog att

kufva den.

Paimira, som såg att han fortfor

att erinra sig händelser, hvars minnen

ej kunde vara annat än smärtande så väl

för den ena som för den andra, skyndade

genast ifrån lionom till Madame Morsannes,hos

hvilken man straxt dereftef

geck in.

Trettiondefor sta Capitlet.

iLtt ungt fruntimmer gjorde, likväl eji

elak mening, frun i huset uppmärksam

på Miss Delvines ovanligt glada ansigte

denna afton. — Den stackars Palmiras

vanliga melancholi hade också verkeligea

försvunnit,ihennes uppsyn röjdes en liflig

förnöjsamhet. En hemlig rörelse fifvade

dess hy liksom dess ögon, och förskönade

henne ännu mer. Milord D....

kunde ej annat än medgifva, att han aldrig

sett ett skönare fruntimmer. Man

nödgade henne att spela på fortepiano»

med nöje uppfyllte hon deras begäran*

Som Milord D.. .. talte om sin vän*

talanger, bad man den senare hafva den

63


64

godheten och sjunga. Han kunde ganska

säkert ej neka; han feck ju vara bredvid

Paimira, han skulle ju af henne accompagneras.

Han påminner henne ett sångstycke

från Skottska bergsbyggden, hon ganska

ofta roade sig med att spela. Jag har

öfvertalt en af mina vänner, fortfor han,

att sätta ord till denna tjusande aria.

Författaren äger just ej några ovanliga

kunskaper, men han har med lifliga färger

afmålat en verklig kärlek, och känslanidess

sång skall kan hända på mångens

hjerta göra ett ljuft intryck. Paimira

påminte sig i ögnablicket en af

dessa f-avorit-arier, och Abel börjademed

en tjusande röst att sjunga en romance,

där dess händelser med Simplicia och

Paimira voro liknelsevis skilldrade under

de digtade namnen Edgar, Isult och Edwil.

Itredje coupletten talar Edgar, liggande

för denna senares fötter, ungefär

till henne dessa ord: ?, 0 Edvil! om en

ödemark, otillgänglig för menniskor och

fördomar, kan, då du äger din Edgar,uppfylla

alla dina önskningar, öfverger jag

fädernesland, egendom, höghet, och din

trohet skall skänka mig en vida större

rikedom än jag för densamma uppoffrat."

— IdeU


«.Idetta ögnablick möttes Abels och

Palmiras blickar. -— Hvad han var intagande!

hvad hon var skön! glömmande

att tjugu personer omgåfvo henne, förde

Miss Delvine sin näsduk till sina ögon,

och lämnade sina tårar ett fritt lopp. —

Madame Morsannes trodde helt simpelt

att det var romaneens rörandeenfald, som

väckte dessa hänryckande känslor. — Vid

aderton år, sade hon, gret jag äfven öfver

en diktad kärlek, då jag hörde en öm

aria, dessutom sjungen med äfven sä

mycken känsla som af min Herre.

Paimira tycktes väl återhämta sina

upprörda sinnen, men en utomordentlig

oro stannade dock qvaridet innersta af

hennes hjerta. Milord D. ... som önskade

att hon och sin Abel så litet som

möjligt skulle tala vid hvarandra, sysselsatte

henne nästan hela aftonen med sin

conversation.

Det var redan sent. Innan man

skilldes åt, ville Herr Morsannes utbedja

sig de bägge Engelsmännernas löfte, att

äfven hos honom tillbringa följandedagen.

Milord D .... ville ej dertill längre låta

öfvertala sig, än tills något in på mor-*

gonen, försäkrande att vigtiga angelägenheter

föranläto honom attigod tid begifva

sig till Paris, och att han följande

dagen vore nödsakadatt återresa till Eng-

3 Del. ?

65


66

land. Abel kastade en sorgsen blick på

Paimira, som suckadeisitt hjerta. Så

snart hon kom in i sin kammare, kastade

hon sigien länstol, öfverlämnande

sig åt tusende betraktelser. — " Jag har öfvergifvit

mina vänner, England, nästart

njutningen af lifvet, föratt undfly honom,

tänkte hon, och han ar här, hos mig,

och jag är så obetänksam att jag deröfver

innom mig känner glädje! du drömmer,

Paimira frukta det ögnablick du

vaknar!. ... Han älskar mig ännu, åtminstone

har han söktöfvertyga mig det»

Men Abel du är ej författaren till din romance,

du har ej tillbjudit mig denna ötillgängliga

ödemark.

Hon förutsåg ganska välj att det ej

för henne skulle blifva möjligt att få njuta

någon sömn; hon tillsade derföreHenriette

sin kammarpiga att gå och lägga

sig: Det var ett ovanligt varmt väder;

hon öpnade sina glasdörrar, tog sin harpa,

och tviflande ej på att icke alla som omgåfvo

henne öfveriämnat sig åt sömnen,

försökte hon flera stycken. Edgars och

Edvils romance var i hennes inbillning

djupt inpräglad, ganska sakta börjadehon

att sjunga den, och glömde ej ett enda

ord, ehuru hon blott en enda gång hört

"den samma. Hon börjar den å nyo, och

varvid tredje ceupletten» då hon får hö*

w


67

få én röst ganska sakta uttala dessa ordf

O! jag ber, värdigas förunna Edgar ett

bgnablicks samtal.

Paimira stiger emedlertid förskräckt

tipp ifrån det ställe där hon satt, och

närmar sigtill fönstret.Mörgonrådnansförsta

stråle började synas,och hon kunde

tydeligen Se Abel på parterren, ät hvilken

dess rum låg. Hvilken öförsiktighet! ut-

ropar hon, hvad skall jag tänka^

då jag

ser er glömma den aktning ni som gäst

ar skyldig det hus, hvari ni er befinner*

*— Eder så rena dygd undänrödjer alla

misstankar, hVartill ett möte om nattetid

kunde gifva anledning, och jag måfie nödvändigt

fala vid er innan min vän vak-

nar. — — Ni har ingenting att saga

jag

mios

ingenting att afhöra. än oni

jaghar mycket att saga er.* * Haf den

godheten, Miss Paimiraioch stig ett ögnablick

ner iträgården, solenj går snart

tippj klockan har längesedan slagit tre*

*~ Gör ni mig i ställe till viljes * Sir Abel,

och gå härifrån. ~ Lady Elisa, älskade

skugga! irigif dert du så högtälska*

de vilja att uppfylla min bön,styr detta

möte hvarom jag boftfaller, och hvilket

£å Palmiras lycka kan häfva inflytande!

Öfvervunnen af denna åkallan$ låfvade

denna har sluteligen ert fjerdedels timmat

endast en fjerdedels timma* Hon gecfc

Åh!


nu utföre tre trappsteg, som lågo nedan

om dess glasdörrar, der Sir Abel haft

den grannlagenheten att stanna.

Han förde henne under en hvälfd

gång af sirener, uti hvilken var en grönskande

grässoifa, i det han utom sig af

glädje tackade henne. Ni har emedlertid,

sade han, blott beviljat mig några minuter,

och det är ganska litet för den som

med er önskade få tillbringa hela sin lifstid.

O Paimira, fortfor han, och kastade

sig för hennes fötter, jag besvär eri

naturens namn vid minnet af Elisa, som

likaledes omger oss, säg mig, bibehåller

ännu ert hjerta någon känsla af det ömma

medlidande ni hos Herr Horton, den

sista gången vi där sågo hvarandra, för

ett Ögnablick visade?

Paimira missnöjd ville gå derifrån.

Abel hindrade henne och sade: besinna

att det är, om ni värdigas göra mig en

sådan bekännelse, er maka som mottager

den. Miss Delvine darrade. Heliga och

förtjusande namn! svarade hon, aldrig,

nej aldrig skall du förena Abel och Paimira!

den känsla, med hvilken hon yttrade

sig, var ej tvätydig, och man märkte

väl att hindret ej härledde sig ifrån dess

hjerta; Abel utropade derföre utom sig

af glädje, vårt öde är bestämdt. Jag måste

tillstå, det ett ljuft deltagande för

68


69

Simplicia, någon liten äregirighet kan hända,

ännu mer min ömhet för min far,

och fruktan att ej kunna beveka honom,

hafva varit orsaken att jag länge trott ett

oöfvervinnerligt hinder åtskilja oss; men

om Milord Alvimar ingenting vill uppoffra

för min lycka, återfiår det mig då

blott att lyda honom och dö? skulle väl

mina plikter gå ännu längre? En nyhet

jag feck innan jag reste ur Spanien; min

glädje då jag återfann er här,isynnerhet

den jag kände, då jag, vandrande af och

an under nattens skugga, öfverlämnad

åt min ängslan, feck höra eder fjunga

Edgars romance, sluteligen eder sinnesrörelfe

då ni fick höra mig, se här de säkraste

bevis, att en falsk fördom, en fåfäng

grannlagenhet ej mera böra fängsla

oss.

Paimira ville tala. Hör migtill slut,

tillade han, idet hanur sinplånbok fram*

tog ett bref, och lät mig för er få läsa

detta papper, jag, som jag nyss nämnt,

erhöll några få dagar innan jag reste från

Madrid. Det har ganska väl förseglat

blifvit mig från London tiilskickat tillika

med andra handlingar, hvilka dermed hafva

gemenskap.

Jamaika d. K Nov. 1780.

"Jag får nu berätta Sir Abel Alvi-

"mar den bedröfliga nyheten att Chevalier


70

dess mormors bror,nyligen aflidit;

"ännu har ni kanhända ej glömt,oaktadt

"ni vid denna tiden var ett barn, den utmärkta

ömhet denna aktningsvärda man

? 'under sin resa i England visade er;

'"han har nu derpå lemnat det sista prof,

?, derigenom att han testamenterat er all

''sin egendom, utan tvifvel mindre betyd-

"ligi jemförelse med den förmögenhet

"som tillfaller arfvingen af Alvimarska

?, huset; men om ni, om nybygget Berris

*'Tonn hade någon idée, skulle ni ej förakta

det. ?J

'^Beläget i den skönaste nejd af ön,

? 'äro dess byggnader, fastän af ett enkelt

"utseende, beqvämligen och med mycken

"smak fördelta; dess plantager, föremål

''förallmän beundran, äro likväl blott odelade

af fria händer, emedan den värdige

? 'Chevalieren frigifvit alla sina svarta,ock-

?,få är hvar och en af dessa tacksamma

"tjenare " vida bättrei arbetet än två slaf-

-3?

Var?

"'Här bifogade handlingar försäkraSir

"Abel Alvimar om egander-ätten. Dess

afvaktar jag med vördnad,

s 'och skall med den fullkomligaste noggrannhet

verkställa dem." Arnold,

Förvaltare af Berris Tooru


71

Älskade Paimira, mottag, dela med

eder maka denna menniskjo-kärlekens fristad,

den är värdig att blifva er boning;

altid har den varit dygdens hemvist.

Hvilka mått och steg min far ock må

råga, äro vi säkra om en hederlig utkomst.

Idetta aflägsna land skall Miss Harville

oinskränkt åtnjuta all den aktning man är

henne skyldig. Det är himmelen ochkärleken

som skicka oss denna oförmodade

utväg att lefva lycklige och oberoende.

Svara mig nu, min förtjusande vän, och

framför alt samtyck till mitt förslag.

Paimira hade ganska uppmärksamt

afhört honom, dess hufvud lutade mot

hans klappande hjerta. Hon upplyfte det

med mindre stolthet, än hon vanligen visade

isina rörelser. Jag tackar er, Sir

Abel, sade hon med en ton hon sökte

gifva en frimodighet, somlikväl snart försvann.

Jag tackar er för det ni höjt mig

ända till er: minnet deraf skall trösta och

smickra mig; men påminn er hvad jag

så ofta på Sunderland fagt angående unga

Mircour, att förgäfves skulle han bos?

mig hafva väckt någon särdeles tiljgifvenhet

för sin person, emedan jag ej af någonting

kunde förmås att ingå i en famiij

utan allas samtycke; och när jag

fruktat för att misshaga den löjliga och

högdragna Madame Mircour, tror ni jag


nånsin skulle kunna trotsa den vördnadsvärda

Alvimars förbannelse, Lady Mathildas

missnöje, ännu kan hända bedröfva

Simplicia, förtjena Hertigen af Sunderlands

förebråelser att hafva . förfört er?

Nej, nej, jag är ej något vidunder af otacksamhet.

Ehuru tillfredsställd med det oföränderliga

beslut hon nu med så mycket

mod yttrat, kostade det henne icke dess

mi.ndre.de ömnigaste tårar, hviika hon ej

sökte att tillbakahälla. Abel, ett ögnablick

förut så utom sig af glädje, blef nu

nedslagen och tankfull. Min fars högsta

önskan, dess äregirighets förslager skola

fullkomligen uppfyllas igenom den sällhet,

den lycka han skall se sin dotter

njuta. Lady Simplicia skall för sina fötter

se hela England, och jag säger det

ännu en gång: Abel och Paimira kunna

ej vara lyckliga den ena utan den andra.

Ni misstar er, Abel älskar för mycket

sitt fädernesland, sin slägt för a


— 73 '— ■

till London, jag skall bemöda mig att

återtaga min leinads lugna enformighet.

Abel talte ännu för sin sak med äfven

så mycken vältalighet som kärlek;

det var förgäfves; Paimira förblef obeveklig,

hon börjadei stället att tala om.

sin älskade och goda Simplicia, och försäkrade

Abel, att hon blott den dag fullkomligen

med sig sjelf skulle försonasig,

då han med denna hennes barndoms älskvärda

vän uppfyllte sina fordna förbindelser.

Min sorgfällighet om eder sälihet,

tillägger hon,idet hon stiger upp, skall

ej vara förgäfves, derom är jag öfvertygad;

det är någonting som är mera ömma

än häftiga själar forbehållit. Hvad

mig angår, höjom ej det täckelse som

betäcker min framtids öden. Då hon uttalade

dessa sista ord, blef dess ton ovanligt

dyster.

Abel höll henne ännu qvar, och lofvade

heligt att ej yppa den hemligher,

hvilken tycktes ligga henne så mycket om

hjertat; men han sökteiställe att af henne

erhålla det löfte, att honskulle vända

sig till honom, om hon nånsin befann sig

isådane omständigheter,ihvilka en väns

tillgifvenhet var henne nödvändig. Miss

Harville nickade utan att svara någonting.

Han bad henne ödmjukt att då och då

låta honom veta huru hon befann sig,


74

samt samtycka till att från honom emottaga


underrättelser. Hvarföre föreviga

minnen3 man mycket snarare borde qväfva!

Men jag har bort längesedan gått in.

—-Farväl. O! farväl, kan hända föralltid,

Hvad säger ni? om tre timmar skola vi

ju återse hvarann. Har ni glömtdenna morgonstund,

på hvilken jag sätter så mycket

värde? Farväl, förtjusande och ädla vän.

Han ledsagade henne till dörren af

hennes rum. Idet ögnablick han lemnade

henne tryckte han henne mot sjtt hjerta*

Farväl, upprepade hon, måtte ni

blifva lycklig och glömma mig. Redan hade

Abel aflägsnat sig, han skyndar tillbaka?

för att ännu en gång hölja hennes

hand med sina kyssar. Paimira för mycket

upprörd, för att kunna svara ett enda

ord, använder sina yttersta krafter

och hastar med skyndsamma steg inn }

det cabinett der hon klädde sig, hvarifrån

hon ej kunde se Abel» ej heller af

honom vara sedd.

Allt är då slut, utropade hon, huru

snart har han ej för mitt afslag gifvit Vi«

ka. Om han stannade qvar i Frankrike,

om han enständigt påstod utförandet af

de förslag han nämnde, skulle då icke

kärleken, ömma Elisas dotter, äfven bereda

dig ett olyckligt lif? Men snart

fann hon, huru mycken svaghet röjde sig


|denna reflexion; och som hon äfven

trodde, att hon derföre borde straffa sig ?

hade hon nog mod att till Milord D..,

skrifva följande biljet;

''Det är Sir Alvimars visa förtrogne,

"uppriktiga vän jag tillåter mig gifva ett

''råd: att han, så snart han vaknar, reser

"med honom härifrån. —Hos värden och

"värdinnanihuset åtager jag mig att fö»

''rebära några skaf, som kunna ursäkta

"denna hastiga afresa/ 5

"Om Milord Arthur någon gång på-

"minner sig sin resa till Ermenonville,

"måtte han då äfven erinra sig Miss Del-

"vine; Ijuft är det för mig att tänka, att

"hans högaktning skall kunna " åtfölja det-

"ta sista minne af mig.

75

Inemot klockan sju afskickade hon denna

biljet, Treqvart derefter erhöll hon

följande svar:

"Vi lyda er befallning, sköna intagandeMiss._

Man har gjort många invänringar

$ men vänskapen, förnuftet hafva

"omsider segrat'.

"Jag gillar eder med sa många andra

"fullkomligheter förenade ovanliga försig-

''tighet. Den väcker hos mig den högsta

"beundran, och om jag vågar säga det,

?, det största deltagande.

"Sålänge jag lefver,skall jagisanning

*'ej glömma, hvilken jag vid Ernaenorjvil*


76

"le träffat; ofta skall denna händelse va-

"ra mina tankars föremål;aldrig skall jag

"yppa den utan Miss Harvilles uttryckliga

tillåtelse, emedan hon fordrat att den

"skall förtigas. — Jag ber henne vara för-

"säkrad om min djupa vördnad".

En biljet från Abel medföljde denna

här. ___ Den innehöll ett ömt och fmärtefullt

aliked. — Mot klockani 9 får Paimira

höra bullret af den vagn,ihvilken de

nu reste derifrån. Hon fällde nu ej mera

någon tår;öfver dess hjerta fäste sig

en qväfvande tryckning. — Hon trodde,

hon hoppades, att hennes dödsstundnalkades;

imer än två timmar var hon i

detta förskräckliga tillstånd. — En ny och

oförmodad händelse ryckte henne derur,

och skingrade till en del hennes smärta.

Trettiondeandra Capitlet.

Utan att låta anmäla sig, såg Paimira Carl

Mircour blek, nedslagen uti ett ömkansvärdt

tillstånd inträdaidess rum. — I

detta ögnablick var hon förmycket olycklig

för att kunna banna honom. Hvad

är det ni, min Cousin! sade hon med en

sorgsen och vänlig ton; han svarade henne,

att han var den olyckligaste menniska,

nödsakadatt skiljas (rån henne, kan


hända på ett år, emedan en angelägenhet

af den yttersta vigt fordrade, antingen

hans fars eller hans närvaro på Samt Domingo.

Den första,försvagad af den svåra

sjukdom han haft, kunde ej företaga

sig en resa öfver hafvet. Det blef således

en nödvändighet att Carl skulle öfverlemna

sig till hans tjenst; men han

afbrötsnart sin berättelse, föratt beskrifva

sin förundran, då han träffade Sir Alvimar

på vägen till Paris. Jag vet ej hvarföre,

tillade han något bestört, en sådan

rörelse röjdesidess ansigte, då jag sade

honom, att jag ämnade resa hit ...

och jag finner hos Paimira den nedslagenhet,

som följer förtviflan; ty jag känner

derpå igen mig sjelf .. . Allt detta, då

jag erinrar mig andra omständigheter, synes

mig ganska besynnerligt.

Edra anmärkningar, sade Paimira med

stollthet, äro så förmätna, att jag skulle

straffa dem med min vrede och mitt förakt,

om jag ej kände er för att vara en

oförnuftig. — Åh! Sir Abels fogliga och

behagliga faconer har jag visst icke, svarade

Carl, och jag börjar tro, att det är

omöjligt att behaga er, då jag så litet

liknar honom.— -Paimira, ledsen, ville gå

ur kammaren; han kastade sig för hennes

fötter, sägande: finner ni mig ej i

högsta grad olycklig, då mitt hjerta, re-

77


78

dan sönderslititaf andra qval, äfven skall

blifva den grufliga svartsjukans rof.

Hon frågade na honom, om han kom

för att plåga henne.-*-O Gud! då jag ej

längre får vara qvar hos er, å'n tills dagens

Hut, dä jagiöfvermorgon fliger om

bord,då kommer jagförat«t plåga er! Ack t

jag är blott kommen hit för att önska er

al! sällhet, för att försäkra er, att ett åf,

ja ett sekel, en evighet skall ej se min

kärlek för eder försvagas... * Äfven hat

jag med mig ett bref från vår goda Tantes

Madame Saint-Pollin. — Han lämnade också

verkeligen ett från henne till Paimira.

Under det hon läste detsamma, besvor

Carl henne, idet han något litet saktade

Sig, att ej bibehålla någon förtrytsarrthet

Öfver de misstankar han för henne vågat

yttra, och hviika han nu kallade orimliga.

— r Han erhöll derföre slutligen förlåtelse,

men kan hända ej så lätt, som

om dessa misstankar aideles hade varit

ogrundade.

Carl frågade sedermera sin dousine^

om hon var nöjdmed Morsannes hus; hon

försäkrade honom, att hon hade allt skäl

att vara det.-— Nog tror jag deras credit

säker, svarade Herr Mircour;men de gö«

ra en mängd företag, hvaraf deigrund

skola förstöras, om de ej derigenom vinna

en ofantlig förmögenhet;och det af


79

oroande att veta sin egendom vara \ så

osäkra händer. — jaghar derom talat med

Madame Saint-Pollin, öfvertygad om deras

redlighet, vill hon ej tro mig.— Jag

skulle högeligen önska, att ni satte mera

tro till mina anmärkningar.

Paimira svarade, att hon borde vara

af sin tantes tanka, så mycket mer som

hon ofta hört framgången af Herr Morsannes

företag upphöjas, och att hon, i

anseende till de höfligheter han visar henne,

ej ärnar taga ifrån honom förvaltningen

af dess lilla förmögenhet^ hvilken

hon för öfrigt trodde varaide säkraste

händeri verldert.

Carl önskade det och tillade,- att det

i sjelfva verket ej var något verkligt skäl

att öfver den saken oroa sig, att det

blott var anledning till gissningar 5 af hvilka

han trott sig böra lemna henne deK

Men om en så olycklig händelse skulle inträffa,

befvor han henne att begifvä sigtill

sin tante; och då han kom tillbaka, skulle

han åtaga sig utredningen af dess affärer.

— Paimira smålog. Han fortfor

med ifver:och är ej slägten Saint-Ange

eder gäldenär? Äger ni ej rätt til! åtskilliga

arf, som den sedan ni blef född emottagit?

— 'Goda Carl! jag har ej rättighet

till någonting; fråga derom snarjå

reMadame Mircour Min mors tanke 1?


ej piuralitetens af de vördnadsvärda varelser,

som skulle vara stolta öfver atti

er äga en slägtinge.

Paimira tackade honom, men fäste ej

den ringaste uppmärksamhet på de förslag

han gjorde henne, i fall den händelse

han befarade skulle inträffa. Madame

Morsannes kom i detsamma in, hållande

ihanden en biljet frånMiiordD.. som

bad henne ej illa upptaga tvänne vänners

ursägter, hvilkamed saknad sett sig tvung.

na att resa före den tiden de hos henne

kunde aflägga sin tacksägelse för den godhet,

hvarmed honisitt hus emottagit

dem; men tillade detta fruntimmer,idet

hon blef varseHerr Mircour, hvilken hon

redan kände, se här en Fransman, som

skall hos oss ersätta förlusten af våra Engelsmän,

oansedt deisanning voro ganska

älskvärda, isynnerhet den yngsta.

Hvad hette han?_ Sir Abel Alvimar._

Hvilken förtjusande man! Hvilken skön

figur! Hvilken ljuf och utmärkt intagande

ton! Hvad han sjöng väl den der romancen

ni accompagnerade! Rörande melodie!

Ack det förvånar migej, att nidervid

fällde tårar.

Ni gret, MissDelvine, vid Sir Abels

romancer, inföll.Carl; jag trodde ej er

äga en så öm själ Paimira kastadepå

honom en vredgad blick. — MadameMorsannes,

80


81

sannes, ihvars natur det låg att aldrig

kunna tiga med hvad hon tänkte*, märk*

te den äfven så väl som den anttiärkning

Carl hade gjort. Milord D... vat

väl äfven ganska älskvärd, fortfor hon*

men hans uppsyn var så älfvarsam och

så kall! Åh ! jag tycker mycket mer om

dess vän; än ni, Miss? — Miss, också

försäkrar jag er, svarade Carl. Paimira

ihögsta grad missnöjd,tog Madame Mor*

sannes under armen. Carl följde dem*

ganska bedröfvad öfver den förtrytsamhet

hans cousine visade honom; men det

låg honom så få hjertat, att hon gråtit

vid den romancen Abel hade sjungit*

Han sökte likväl att åter försona sig med

hermej men kunde dock ej förrän mot

aftonen vinna sin Önskan*

Då han för den tusendeförstä gången^

sedan han lärde känna henne, återfått

hennes nåd, bad han henne ej vägra ho*

nom den enda utväg, hvarigenom han

kunde uthärda det qval han skulle 'lida

under den långa tid han från henne vo*

re skild. Det vore ett för honom ganska

kärt löfte, som skulle miPdra dess

lidelser. - -Åh! se ej på mig, tillade han,

med denna föraktande uppsyn, och försäkra

mig, att er hand ännu vid min återkomst

skall Vara fri. — Var öfvertygad*

Carl, att,om ni ocksåitio år vore börrta,

3 Del. 6


82

skall ingen sådan förändring ni befarar

tilldraga sigimitt öde. Genom denna

förklaring jag skulle kunna göra hela naturen,

förbinder jag mig tvifvelsutan ej

till någon ting. — Ack! nej; men se nuär

jag mycket mera lugn.

Och så sent som möjligt lämnade

hannu,henne; man kan nog föreställa sig

med hvilken sorg, han som suckat öfver

att natten varit så lång, då, sedan han

om aftonen hade sett henne, ej kunnat

hoppas att åter få träffa henne förr än

morgonen derpå.

Detta oförmodade besök hade till

en del skingrat Palmiras sorgsna tankar;

men då hon ej merai sina betraktelser

stördes af Carls oroliga sällskap, sänktes

hon å nyoisin häftiga sinnesoro, hvilken

blott öfvergaf henne för att lemna

rum åt en djup nedslagenhet, tvänne lika

odrägliga ytterligheter. Hon märkte

väl att det lugn, hon några ögonblick

njutit, nu för alltid var försvunnit. Likväl

i den förhoppning, att dess upprörda

själ skulle finna någon ro, då hon öfvergaf

de ställen der hon återsett Sir

Abel, viile hon nödvändigt lemna Morsannes

landtgård och återvända till Klostret

N....

Der återfann hon sittien så behagelig

ordning uppstädade rum, de sköna


»

83

ängarne, åt hvilket det Rade sin utsigt*

Sina bäckar, sina musikaliska instrumenter,

men ej det lugn som ej längesedan

öfver alla dessa föremål spridt ett så tju*

sande behag*

Tretiiondetredje Capitlet.

Lämnom nu Paimira uti denna enslighet,

der hon tillbringar en sommar mindre

glad för henne, än den föregående

Stränga vintern, — " och skyndom åter

till Sir Abel, bedröfvad, oaktadt al! den

styrka hvarmed hans själ möjligen kunde

beväpna sig, öfver att hafva för lifstidert

förlorat Miss Harville.

Då han träffade Carl, blef han verkeligen

bestört, och han återvann ej sitt

sinneslugn, förrän denne här underrättat

honom* att han efter få dagar ämnade resa

till America. Abel var ej mer så adelmodig,

att han önskade en annan måtte

göra Paimira lycklig, och den melancholiska

tanken, att hon fattat den föresats

attierislighet framsläpa ett sorgfullt

lif, då ödet nekade henne att vid hanS

Sida få tillbringa sina dagar, var ej

titan behag för hans hjerta.

De anlände till London. Kfilotd

Alvimar emottog sin son med en ganska


84

butter uppsyn. Lady Mathilda söktegenom

sina intagande och ömma fsconer

mildra den sorg det förorsakade hennes

bror. Dessutom återförde han till henne

Milord D....,hvilket äfven väl förtjente

några ömhetsbetygelser.

1 sin täcka fästmös sällskap var alltid

Arthur något mindre allvarsam. Likväl

blef han litet förargad, då han såg

henne samma afton han ankom, omgifven

af en lysande ungdom, hvars vördnadsfulla

artigheter hon ej undvek. Det fanns

sköna fruntimmer i Spanien, sade han

till henne, och jag såg ej en gång på en

enda af dem. Hon var litet behagsjuk

den der förtjusande Mathilda, och, oändeligen

nöjd med att kunna förorsaka sin

visa gubbe, så kallade hon honom ofta,

någon oro, skonade hon honom ej. Aldrig

hade hon derföre varit så munter.

Milord D.... började sluteligen att allvarsamt

knota. Han bad Abel itysthet

tillsäga sin syster att vara mera varsam.

Hon bad den senare fråga sin vän, om

han hade fört till henne en gammal vakaöfver-oss,

och om haniett Inquisitionsland

hade glömt,att fruntimreniEngland

äro fullkomligen fria ända till den stund de

taga sig en herre, hvilken dag hon, vid

minsta tecken till envälde, så länge sona

möjligt skall uppskjuta.


■«- 07 -""*

Abel förteg det oblida ihennes svar.

Mathilda fortfor att vara munter, flyga

från det ena föremålet till det andra,

och Milord att vara orolig och tankfull

ända tills sällskapet reste. Då fann man

nöje uti att tala med honom. Han tycktes

dervid vara känslolös, och svarade

korrt på allt hvad Mathilda sade. Hon

såg väl att hon gått för långt, och fatta?

de inom sig den föresats att hädanefter

vara mera varsam, ty hon hyste för honom

en verklig tillgifvenhet, Det tyckes

som vi skulle hafva ledsamt, Abel, sade

hon till sin bror, gå efter mip zittra,

den är imitt bibliothek.

Hvad! sade Milord förvånad. Lady

Mathilda, som med en sådan fullkomlighet

spelar på forte-piano, på harpa, har

ej föraktat detta enkla instrument? Hon

svarade ej; men sedan Sjr Abel gifvit

sin syster zittran, sjöng hon med etttjusande

behag en aria,hvars musik var

Spansk, äfven så väl som orden. Milord

kände hela värdet af detta hennes

förhållande och utropade utomsigaf glädje:

Hvad det förSpanienär för en heder, att

ni stundom antar dess språk och dess sedvanor!

— Jag har tänkt,svarade honoch

nedslog sina stora svartaögon, att jagen

dag skulle få komma dit.

Hennes Arthur satte sig nu bredvid


86

henne:allt glömdes;ochMilord Alvimar,

S^om åter inkom, såg med nöje en så

fullkomlig förtrolighet; ofta smålog han

åt dem, nästan beständigt talte han till

dem; men så snart dess son blandade

sig ideras samtal, tystnade han med en

tvungen uppsyn.

Ihögsta gr3d bedröfvad öfver sinfars

förhållande, följde Abel Mathilda, då

hon gick in isina rum, och yttrade deröfver

för henne sin sorg. Mathilda försäkrade

honom, att den dag han fattade

det beslut att taga några steg till befordrandet

af sin lycka, skulle han återvinna

den bästa faders ynnest. Umgås

ni likafullt förtroligt med Hertigen af Sunderland

och dess dotter? — Utan tvifvel;

det är jag som sluteligen fullkomnat Simplicias

så mästerliga uppfostran,derigenom,

att jag meddelt detta unga hjerta

den klokhet, som i verlden bör styra

hennes steg. Abel svarade, att han ganska

väl kände sin systers förträffliga

grundsattser; han ville än vidare tala vid

henne, men hongjorde ej annat än skämtade.

För sådant tal var han ej särdeles

fallen; han önskade derföre Mathilda en

mera stilla glädje, och begaf sig åter in

j sina rum.

följande dagen uppvaktade han sin

far, hvilken endast och mycket kallsinnigt


87

sade till honom: Fyratio personer hafva

igår sett dig hos mig, man vet att du

är återkommen; jag tror således du ej

kan undvika attiafton visa digi Saint-James.

Derefter frågade han honom om

dess hästar voro förspända, och gick ut,

utan att vidare tala vid honom.

Vänskapens ömma känsla kallade Abel

till Hertigen af Sunderland, men han

vågade ej infinna sig hos honom utan

hans samtycke. Dessutom sade Mathilda,

att den goda Edvard var rest ur London

på några d3gar.

Abel åtföljde, enligt sin fars befallning,

Milord» D.... till Hofvet. Under

resan dit, påminte de sig att det andra

dagen derefter var Konungens födelsedag,

och de voro ganska glada öfveratt hafva

återkommit innan denna lysande dag inföll.

De blefvo ganska nådigt emottagne.

Då födelsedagen inföll, reste Mathilda,

sedan hon vid de vanliga ceremonierne

varit närvarande, på balen med Hertiginnan

af Devonshire,isällskap med Milord

D..,. och Abel. Då de kommo ini

galleriet, der balen redan var öppnad,

var Lady Simplicia, präktigt klädd och

lysande ännu mer af ungdom och skönhet,

det första föremål som ådrog sig

Sir Alvimars uppmärksamhet. Hon sät£

bredvid den Kongl. Prinsessan.


#■ 88 *"

Abel kände inom sig en viss rorelss,

Lady Simplicia, då hon äfven åt den sidan

han flod kastar sina ögon, igenkänner

honom, och den starkasterodnadmålar härvidhennes

kinder. Han hälsar på hennes

knappt kan hon besvara hans hälsning,

ehuru det var hennes fullkomliga affikt.

Hon kastar tillbaka en lock af de sköna

ljusa hår som fladdradepå dess hvita barm 5

hon afbryter en blomma af sin bouquet,

under det hon vill sätta den än på det

ena sättet än på ett annat, utan att just

veta hvarföre. Milady Arabel Cramforfc

går idetsamma förbi, och frågar om nå*

gotidess klädsel voreioordning. Simplicia

svarar, att man ej underrättat henne

om hans ankomst. Ni förstår visserligen

ej mera Engelska? sade Abel till

henneochskrattade. Den stackarsLady,alldeles

förvirrad,inbillade sig att man fråga*

de henne något angående dennaåterkomst,

som så mycket sysselsätter dess tankar.

Straxt derefter kom ceremonie-mästaren

och tillsade Abel, attDrottningen önskade,

han till nästa dans skulle uppbjuda

Lady Sunderland. Åstundan att se

den bästa dansören vid Hofvet figurera

med den första dansösen, hvilken Simplicia

med mycken rättvisa ansågs vara,

gaf endast anledning till denna befallning,

Sir Abel skyndar att uppfylla den, går


89

fram till henne, gör en vördnadsfullbug*

ning, och utber sig den äran att få blifva

hennes cavaljer. Hon samtyckte till

hans önskan, likväl utan att ett ögnablick

upplyfta sina sköna blå ögon.

Mathilda märkte detta och blef ganska

glad; vid ett mera gynnande tillfälle

kunde väl ej dess bror återse Simplicia.

Denna senare stiger nu upp, och Abel

fick härvid tillfälle att med beundran betrakta

dess sköna vällustiga växt, hvilken

på ett år stigitifullkomlighet., äfven

som det öfriga af hennes person.

Dansen börjas; alla omringa dem,

Man tror sig se vestan-vädret och blom?

ster-gudinnan. Abels lifliga inbillning höjer

sig småningom allt mer och mer; och

iett ögnablick, då den täcka flicka, med

hvilken han dansade, öfverlemnar honom

handen, vågar han sakta trycka den.

Simplicia rodnar flera gånger, felar i

takten, och drar undan den hand hon

kände så ömt tryckas. Han talar med

henne om hennes far, och frågar med otålighet

om han snart skulle komma tillbaka.

Hon svarar att hon om få dagar

hoppades få återse honom; och att hon

under hans frånvaro var hos Enke-Grefvinnan

af Cramfort. Deras brydsamhet

var nästan .alldeles försvunnen, och de

började nu att tala vid hvarandra med eni


90

ömse sidor så ljuf förtrolighet, att de ej

märkte att musiken tystnat, och att de

det oaktadt stodo qvar på sin platt*

Abel märkte det först, han förde nu sin

dame till sin syster, och gick tillMilord

D...., hyilken genast sade till honom:

Du har beskrifvit mig Lady Sunderland,

som en litenisanning förtjusande flicka,

men blott som ett barn nästan, och det

är ju ett ungt tiilbedjandsvärdt fruntimmer!

— Du kan ej föreställa dig, min

vän, hvad hon på ett år har formerat

sig och tilltagit iskönhet. Jag har sjelf

deröfver blifvit förvånad; men medgif,

tillade han och suckade, att Paimirai

sin simpla grå klädning, med sin lilla

halmhatt, iskuggan af Ermenonvilles pilar,

bör synas äfven så skön som Lady

Sunderland, omgifven af all den bedrägliga

glans som ökar hennes naturliga behag.

— Miss Harville är ett ganska skönt

fruntimmer; men jag får lof att tillstå,

att dess ordentliga anletsdrag, dess majestätliga

växt, behaga mig ej så mycket

som Simplicias himmelska skapnad, tjusande

och okonstlade behag.

Abels hjerta bibehöll väl ett outplånligt

minne af Paimira; men dess på de

vid balen varande fruntimren irrande blickar

återföllo alltid på den täckaste, hvilken

Simplicia utan allt tvifvel var. Han

*


närmade sig ännu en gång till henne medan

hon satt bredvid hans syster; men

utan att låta märka sig, steghonupp och

satte sig bredvid den Kongl. Prinsessan,

hvilken plats hon ej, så länge balen ännu

varade, lemnade, om icke för att dansa.

Fåfängt sökte Abel tillfällen att få

tala vid henne. Ej ett enda visade sig,

och mot klockan fyra om morgonen begaf

han sig med Lady Mathilda från

balen.

AllaiPortland Place hvilade nu; men

då man vid frukost-timmen åter samlade

sig, blef Abel förundrad öfver att vid

densamma finna sin far, som dervid ej

varit närvarande allt sedan han kom hem,

och hvilken, då han såg honom inkomma,

med en förtrolig vänlighet sade till

honom: Nå väl, Abel, har du haft roligt

på balen? Din syster har för mig

omtalt den lyckan du haft att allmänt behaga

med samma förtjusning, man berömmer

en patriotisk fråga somiParlamentet

med vältalighet blifyit väckt,

Abel blef obeskrifligt glad då han

fann sin far ien hast så munter och vänlig;

han hade derföre att tacka Mathildas

öfverdrifnabeskrifning af dess sorgfäilighet

att visa sig artig mot Lady Sunderland,

Frukost-stunden förflöttämmeligen nöjsamt,och

man glömde fordna ledsamhe-

91

;■■■■-;■■


ter, då Milord D„... steg inirummet

och öfverlemnade ett bref från sin far,

uti hvilket denne senare anhöll att dess

sons bröllop med det första skulje firas.

Mathilda lemnade rummet mindre fri och

otvungen än hon vanligtvis var, och man

utsatte tolfte dagen derefter till ett förenings-bands

sluteliga sammanknytande,

så högt efterlängtadt af Arthur, och pä

intet sätt fruktansvärdt för dess älskvärda

fästmö, som med ett fullkomligt för?

troende öfverlemnade honom omsorgen

om sin framtids lycka.

Milord Alvimar gick sjelf, åtföljd af

sin son, att gifva Mathilda sitt beslut

tillkänna; hvilken genast hos honom anhöll

om en bröilopsgåfva. — Hvad begär

du? du kan vara öfvertygad, mitt hjerta,

att jag ej skall neka dig det. "«— O, Milord!

några verkligen faderliga ömhetsber

tygelser för min bror. Knappt hade hon

utsagt dessa ord,förrän Abel kastade sig

i sin faders famn, hvilken sakta sköthonom

ifrån sig; likväl, sedan han en gång

tryckt honom emot sitt hjerta,idet han

sade, att han grufligt måtte hafva sårat

honom, emedan han ej af honom med

densamma ömhet blifvit emottagen, man

efter en lång skillsmässa med så mycken

vällust slösar uppä sina barn; men, tilllade

han,, hvilken resa! hvilket infall^

92


93

att skiljas från ditt fädernesland! då en

så tjusande lycka borde inom dess gränsor

fängsla dig.

O, min far! svarade Abel, få exempel

har man på en utan stormar förfluten

ungdom* min är åtminstone ej befläckad

af nedriga gerningar. Är du ej nogbrottslig,

svarade Milord Ålvimar med en ganska

allvarsam uppsyn, då du till intet

gjort de förslag, på hvars fullbordan min

ålderdoms sällhet berodde? Skilld från

min älskade Mathiida, som genom sitt

fina vett, sin oskyldiga munterhet, så

väl förstått att skingra min oro och skänka

mig förströelse, då jag trött af mina

politiska arbeten sökte hvilan; skilld från

henne, säger jag, är ju glädjen ur mitt

hus försvunnen.

Abel, utbrast Mathilda rörd, skall

skänka er äfven så ljufva stunder......

Man anmälte härvid någon som önskade

få tala vid Milord, och ett uppträde afbföts,

som sannolikt sluteligen försonat

honom med sin son; hvilken åtminstone,

iden förhoppning att han skulle återvinna

sin faders ynnest, två timmar derefter

lemnade London med Sin vän Arthur,

endast för att göra denne senare till viljes,

hvilken reste att uppvakta sin farmor,

som bodde trettio mil från London*,

4


94

och var för gammal och svag * tåt

att resa och bevista sin sonsons bröllop*

Trettiondefjerde Capitlet

Dagen efter deras ankomst till" Enkefrrj

D.. .*,, spasserade Abel allenaiparken,

och tänkte på sin far, pä den lifliga och

ljufva rörelse han erfarit då han kände

sig tryckas idess famn; hart tänkte på

att han varit nödsakad Öfvergifvä denna

vördnadsvärda man, sin Syster och

sitt älskade England, om Miss Harville

delat den kärleksyrsla Som varit upphofvet

till hans förslag att fly med henne*

Stackars Paimira! upprepade han,du hade

rätt, äfveni din famn skulle saknaden

trängt sig fram till mitt hjerta»

Hans tankar irrade emedlertid omkring

Ermenonville, då harti sina djupa

betraktelser stördes af ett jagt-equipage

som kom utåt den väg, hvilken sträckte

sig längs utmed alléen uti den park,der

han denna stund spasserade* Det dröjde

ej länge förränhan blef varse den lättsinnige

Grefve Cramfort uti sin garrick^

hvilken genast stiger ur, då han igenkände

Abel, hoppar öfver den graf Som låg

emellan dem, omfamnar honom, och

frågar huru länge det var sedan han kom


hem. — För få dagar sedan. — Ji! hvad

d -. - - n gör ni hos denna gamla karingen?

— Jag har rest hit med min vän,

Milord Arthur D.... — Ha! ganska bra;

blir han ej innan kort er svåger? — Jo. —

Jag gratulerar honom; Lady Mathilda ar

förtjusande! stickandeisina infall, utan

att vara elak, munter, utan att vara föränderlig

till sitt lynne! Åh ! det är en

fullkomlig contrast af min af vapörerplågade

Arabel.... Om denna senare vill

jag nu ej tala mer, ty ni vet att det mitt

lifs plåga Men säg för mig, Sir

Alvimar, hvar har dender Skottlandskan

tagit vägen, den der Paimira, ännu tusende

gånger skönare, än hon som muntrade

den namnkunnige Gubben Ossian

under dess sorgliga stunder*).

Nog vet ni, Milord, att hon har

lemnat England, svarade Abel kallt. — "

Jo, precist någon tid efter sedan ni rest,

det vet man ganska väl; och min svärmor,

min hustru svuro till och med vid

deras heder, att det emellan erbegge var

öfverenskommit... Tag ej en så stolt

mine, min bäste Abel; vore Paimira närvarande,

se då skulle hoppet att bestrida

er henne kunna göra att jag företog mig

*) Man lärer erindra sig baleniGros-venor-

Square, der Paimira var klädd som Ofisians

dotter.

95

>

"


96

dårskaper värdiga de tappraste af det

Runda Bordets Riddare; men endast dess

sköna ögon kunna upphettsa mig mot den

mart jagide tre Riken mesthögaktar....

Uppriktigt, säg mig som en vän, hVar

har ni lemnat henne? — Hvad, Cramfort!

ianledning af tvänne fruntimmers obetänksamma

utlåtelser, företager ni er att

lika orimligt och falskt förtala denna unga

olyckliga! — En ting är jag likväl

verkeligen ledsen öfver; man har försäkrat

mig, att denna händelsenihögstagrad

förargat föräldrarne,till och med den goda

Hertigen af Sunderland* och att ni

ej skall blifva min cousin.... Ni måste

förnya denrta förbindelse. Simplicia är

en god, täck och älskvärd varelse; gan.»

ska ofta är Milady Arabelihennes sällskap,

det gör ingenting till saken, dess

lyckliga naturel skall hon ej bortskämma j

och jag svarar för att den lilla Sunderlands

man skall blifva en af lyckan högst gynnad

dödlig. Men jag måste lemna er Sir

Alvimar, Moerton väntar mig här när

intill. Farväl, jag hoppas snart åter få

råka er iLondon. Der skola vi tillsammans

fälla våra tårar öfver unga olyckli*

ga. Jag deltager oändligt mycket i deras

öden,i synnerhet när de likna Miss

Harvick, Harville j hette hon icke så eller

så ungefär. Jag hör ett jagt-horn^

Möer*

»


97

Moerton blir ledsen, är jag viss på.

Farväl. Han hoppade öfver grafven och

steg åter uppisin garrick.

Abel satte ej stort värde på denna

mer än obetänksamma man; men då hart

genom honom fick veta, hvilken orättvis

tanke man om Miss Harville fattat, blef

han förvånad öfver den upplysning han

erhållit, och fann nödvändigheten af att

för ingen menniska yppa att haniFrankrike

träffat henne.

SedanMiiord Arthur slutat sitt besök,

reste de begge vännerna natten igenom,

för att ej på resan förspilla någon dag.

Då Abel inträdde isin fars cabinett, var

Hertigen af Sunderland den första han

blef varse. Som de ingendera voro beredda

på att träffa hvarandra, funno de

sig vid detta oförmodade möte tämmeligen

brydda; men Hertigen sansade sig

snart och frågade honom med sin vanliga

godhet huru han mådde.

Abel förtjust af att återfinna honom

så vänlig, öfverlemnade sig åt nöjet af

att varaihans sällskap och tala med honom.

De talade en god stund om Spanien

och deras beskickning. Milord Alvimar,

som med sin van hade vigtiga

saker att afgöra, bad småleende sin son

gå in till sin syster. Abel gick derefter

3 Del, 7


98

ut, betagen af den sista godhetsfulla blick

Sunderland på honom kastat.

Lady Simplicia frukosterade denna

stund hos Mathilda. Abel såg väl att

hon vid dageniden enklaste negligé var

äfven så skön som han om aftonen på

balen i den präktigaste prydnad hade

funnit henne. Sjelf rörd af den oro, som

vid åsynen af honom röjdesidess förtjusande

ansikte, bemödade han sig på

allt sätt att behaga. Simplicias förvirring

försvann sluteligen, och hon syntes honom

obeskrifligt älskvärd. Dess uttryck

voro sköna utan att vara konstlade. En

tjusande godhet och vänlighet, en viss

öppenhjertighet framlyste idess umgänge

liksomidess anletsdrag. Mathilda,

som önskade att hon skulle visa sig sä

älskvärd hon verkeligen var, lifvade och

uppmuntrade henne. Mer än en timme

tillbragte de tillsammans; och Abel och

Simplicia utropade: hvad! redan! när

Milord Sunderland lät tillsäga sin dotter

att han på henne väntade för att resa.

Abel gaf henne sin arm och ledsagade

henne till vagnen. Då hon med sin

far blef ensammen, sade denne senare

till henne: Du har ej berättat mig, Simplicia,

att du härom dagen i Saint-James

dansat med unga Alvimar; är det då en

sä likgilltig händelse att båfva träffat en


gammal van? — Nej, min far; ty jag

påminte migiögnablicket min stackars

Paimira, lifligare än nånsin, lifligare säger

jag, ty ur mitt minne försvinner hon

aldrig, och midt under sjelfva balen kunde

jag knappt återhålla mina tårar. I

denna stund, mindre tvungen,öfversvämmade

de nu hennes kinder. Var endast

minnet af Paimira orsaken att hon utgjöt

dessa tårar?... Hertigen trodde

det ej så aldeles.

Då Simplicia < kom hem, upprepade

hon för sig sjelf: han älskar Paimira,

han skall evigt älska henne; men han

hatar ej mig, han bemötte mig med

större aktning, med en mera vördnadsfull

artighet, till och med än innan han

reste ur England.

Grefvinnan Arabel kom nu och störde

hennei sina djupa betraktelser; hon föreslog

henne att om aftonen gå på operan,

för att se den oförlikneliga Westris

dansa; derefter frågade hon henne,idet

hon vårdslöst sträckte sig på encanapé,

om hon ej ämnade bevista Lady Mathildas

bröllopp. — Jo, min Fru. — Den

tiden, då emellan denna och eder familj

giftermålsförslager voro å bane, var det

ju afgjordt, att begges edra bröllopp skulle

hållaspå samma dag? Simplicia vände

*ig bort och svarade stammande, att

99


hon ej trodde deras planer någonsin sträckt

sig så långt. Hon försökte derefter att

afböja en vidare fortsättning af ettisig

sjelf högst obehagligt samtal, och hvilketGrefvinnans

caracter gjorde aldeles odrägligt.

Det förvånar mig isynnerhet,

sade Milady Arabel, att Hertigen af Sunderland

afslagit alla de tillbud som gjordes

dess dotter. Nilär nog ångra er, min

söta, att hafva så envist vägrat att gifva

den unga Prinsen afH.. C...er hand. —

Dess anbud hedrade mig, men har ej på

mitt hjerta kunnat göra något intryck. —

Göra intryck på ert hjerta, mitt barn! ja,

det är i sanning mycket nödvändigt; tro

mig, det klär oss illa att vara ömmaoch

romaneska; jag är kanhända den enda fru

i England som med passion älskar sin

man; nå väl, det blottställer oss begge

för åtlöje, för uppträden som förmodeligen

skola slutas med ett förskräckligt

larm. Dess kärleks -äfventyr med hela

verlden tära mig. Genom ett otacksamt

uppförande är jag förtviflans offer, och

blir utan tvifvel i förtid dödens rof.

(Hennes ögon stannade härvid på en

spegel). Men jag lemnar er, Simplicia,

min klagan upprör erfor mycket ser jag;

sedan får jag lof att resa till Madame

Miller och bereda hennepå, att om hon

denna afton skickar en dylik hatt som

100


min till Hertiginnan af Devonshire, så

éfverger jag henne alldeles.

Slutet af detta tal ställde Simplicia

tillfreds, hvilken verkeligen var oroad öfver

den belägenhet, hvaruti Grefvinnan

påstod sig vara. Som hon nog föreställde

sig att hela London skulle vara på operan,

var hon ganska sorgfällig om sin

klädsel, likasom det för henne hade varit

nödvändigt. Hennes så kära, så utvalda

talanger skänkte henne derefter ett

gladt tidsfördrif, och med tacksamhet

tänkte hon nu på, att hon för dem hade

att tacka sin ömt älskade faster Elisa.

Sluteligen spisade hon middag allena med

sin far, någonting tämmeligen sällsynt,

och hvilket för begge var en glädjefest.

Hon hade med ett ord ej på länge tillbragt

en så angenäm dag: på samma sätt

borde den äfven slutas, emedan dess loge

på operan var bredvid Alvimarska familjens,

hos hvilken det var stor soupé

sedan man kom ifrån spectaclet.

På den samma voro Sunderlandernej

Abel lemnade ej ett ögnablick Simplicia,

hvilken, sedan hon kom hem, med möda

kunde somna. Hvad jag är lycklig,

sade hon för sig sjelf, som ej ingått någon

förbindelse! då skulle det ej mer vara

mig tillåtit att tänka på honom, atti

inbillningen se de dagar då vi, n#r jag

fe

101


9

■■*'

102

ej mera vore ung, utan svårighet skulle

beständigt kunna se hvarandra, tala med

hvarandra, läsa, spassera tillsammans

Åh! det är ganska visst, aldrig skall jag

gifta migf.... Än han? Åh! dess

kärlek förPaimira skall nog göra, att han

fattar det samma beslut; och, mot slutet

af vårt lefnadslopp, skola vi säga: Kärleken

värdigades ej göra vår ungdom säll;

men vänskapen skänker ossilifvets vinter

njutningen af alla sina behag...

Älskvärda Simplicia! öfverlemna dig

nui sömnens famn: må ljufva och behagliga

drömmar säga dig, att ett lyckligare

öde väntar dig, än det du nyss sjelf åt

dig ämnat bereda!

Hon och Abel träffades nästan alla

dagar, ända tills det ögnablicket inföll då

de skulle resa tills Richemont, hvarest

Milord Alvimar ägde en vacker landtgård,

der dess dotters bröllopp skulle hållas,

och den fest, som derpå skulle följa, anställas.

Fyrahundra personer voro bjudna,

men endast ett litet antal vänner

hade dagen för brölloppet begifvit sig


Trettiondefemte Capitlet.

Det var klockan nie om morgonen, Lady

Mathilda, mindre munter än vanligt,

men lika förtjusande, öfverlemnade för

altid, i det hon bortgaf sin hand, sitt

hjerta åt Milord D..., ganska värdig a?tt

äga denna skatt.

Dylika högtidligheter göra altid ett

starkt intryck på vissa själar. Också bad

Simplicia med en brinnande andakt för

sin väns lycka. Sir Abel tänkte på,

att den samma dag äfven skulle hafva

blifvit hans bröllopsdag, och då prästen

utsade de heliga ord, som mellan dessa

bägge makar sammanknöro ett oupplösligt

band, möttes Abels och Sitrplicias

blickar; men han höjdederefter sina mot

himmelen och hon nedslog sina till jorden.

O, stackarsPaimira! se här den enda

blick, som idin själ kunnat väcka

afundsfulla känslor.

Då man geck ur capellet, utropade

Simplicia, beundrande den sköna och nu

klarnade himmelen: Hvilken vacker dag!

Den skulle kunnat vara ännu vackrare,

svarade Abel. Man vet ej om Simplicia

förstod hans mening; men hon lemnade

honom och geck till sin lar.

Vid

t frukosten aflade MilorH Alvimar

en Parlaments -ledamots allvarsamma vä*

103


104

sende, och var så munter, artig och vänlig,

som han kunde vara; det vill säga

ganska mycket. Hertigen af Sunderland

var äfven vid ett lika gladt lynne; men

deras barn voro alla något tankfulla,undantagandes

Milord D... % som var utom

sig af glädje öfver sin lycka.

Fruntimren tillbragte sin mesta tid vid

toiletten ända tills festen börjades. På en

vidsträckt gräsplan hade man uppslagit ett

Stort tält, der en präktig måltid servera*

des. Från åtskilliga ställen af trägårdarne

hördes oupphörligen en tjusande musik.

Ömnigt iskänktes de utvaldaste viner,

och Simplicia satt bredvid Abel; allt

detta tillsammans hade förbryllat ett starkare

hufvud,än denna ynglings. Balen

fullkomnade också slutligen hans förvirring;

han dansade blott med henne, ej

ett enda ögnablick kunde han lemna henne,

och redan viskade man vid hvarandra:

är det visst, att deras tillämnade

giftermål blifvit Upphäfvit?

Simplicia, något trött,togMiladyD...

med sig och geck iniett nära intill varande

cabinett. Knapt hade de satt sig,

föran Sir Abel inkom; han föll på knä

för sin syster, hvilken satt ganska nära

intill sin vän. Min bästa Mathilda, sade

han till henne, jag tror, att jag ännu mera

skall älska MiladyD...änLady Alvi-


105

mar, om hon för mig kan utverka den

dyrbaraste ynnest, den förtjusande Simplicias

förlåtelse. Genom en nästan omärklig

vändning flyttade han sig till denna

fenares fötter. Han var ganska brottslig

den, tillade han, som, då han ägde den

lyckliga förhoppning att med er blifva

förenad, föredrog framför er ett annat

fruntimmer; men lik er, var hon skönoch

dygdig. Det hjerta, som brann för henne,

är således ännu värdigt att tillbjudas er.

Var sjelf min domare, Lady Sunderland.

Åh! min älskade vän,inföllMathilda, jag

är öfvertygadom, att du ej hatar honom.

Sir Abel, svarade Simplicia, med en

ädel uppriktighet, aldrig skall jag kalla

er ömhet för Paimira ett brott. Hvilken

skall mer än hon förtjena att äga företräde?

Jag har ingenting att förlåta er: jag

önskar endast, att er första kärlek en dag

måtte blifva fullkomligt lycklig. — Aldrig

skall den kunna blifva det; förnuftet hade

bort lära mig undergifvenhet för denna

ödets skickelse, och jag vågar inbilla

mig, att Jefva för'Simplicia är ej att vara

obeständig mot Paimira. Dessa bägge

himmelska varelser införlifva sig således

med hvarandra uti mitt hjerta... Åh,

Lady Sunderland! Om jag återvinner er

faders nåd, skulle ni väl ejimildhet likna

honom?


106 I

Simplicia gömde sitt ansikteiMathildas

sköte, sägande: min bästa Milady!

upprepa för er bror detsamma ni nyss

sade åt mig, att jag ej hatar honom.

Abels önskan var nu uppfyld, och öfverlämnande

sig åt hoppet, åt glädjen,

hyste han väl tie gånger denna sköna

Jiand, på hvilken han ej alltid ägt nog

förstånd att sätta värde. Men, Sir Abel!

fortfor åter Lady Sunderland, med den

mest förtjusande enfald, tillåt en fråga

©ch svara mig på densamma isanningens

namn: kan ni försäkra mig, att vår

älskadePaimira kan, utan att beklaga sig,

äfven utan att deröfver sucka, en dag

emottaga den nyhet, att ett band på er

egen begäran slutligen blifvit sammanknutit,

hvilket ni utan tvifvel, utan att

hon detsamma fordrar, svurit att för henne

uppoffra.

Ädla, älskvärda Simplicia! svarade Abel,

värdigas ej hädanefter göra mig

några frågor i detta ämne; men tillät,

att jag inför er heligt bedyrar, Miss Harville

skall aldrig hvarken kunna beklaga

sig, ej eller sucka öfvér min lycka.

Dess imponerande ton, då han sade

dessa ord, gjorde intryck på Simplicia.

Hon trodde honom. Med en bedjande

stämma sade hon likväl till honom: ännu

ett ord, Sir Aivimar! har ni träffat den-

.«*


107

na älskade flykting, sedan hon så grymt

öfvergaf oss.

Abel påminte sig det löfte han gifvit

Miss Harville; han fann dessutom förval,

att han denna stund ej borde bryta detsamma,

och svarade Simplicia, att det ej

stodihans magt att lemna henne någon

underrättelse om en vän, hvars öde så

mycket oroade henne. Idetta ögnablick

kom någon och frågade efter honom; han

geck ut, sedan han ännu en gång med

vänskapsfulla och ömma uttryck yttrat sig

till Simplicia.

Knapt var han utom rummet, förrän

Mathilda försäkrade sin vän, att han na

verkligen för henne hyste en uppriktig

och häftig kärlek. Ack! svarade denna

förnuftiga unga flicka, nog snart låter

dess hjerta tjusa sig af nya föremål, om

han så glömmerPaimira! Hvad bör jag då

ej frukta? — Förnuftet, hans plikt hafva

befallt honom att förgäta Miss Harville,

svaradeMathilda, och de förena sig med

hans Simplicias behag, för att för henne

ihans hjerta upptända en evig kärlek.

Denna här önskade detsamma i för

hög grad, för attej hysa denna förhoppning,

och de rörandeoch otvungna ömhetsbetygelser

hon slösade på Abels syster,

tolkade fullkomligen dess hemliga

böjelse för honom.


Då de återkommo in isaloner, fun*

no de allas uppmärksamhet fästad på en

Fransyska, som presenterad af Miiady

Ransvill, dess släktinge, nyss anländ till

balen. Grefvinnan Belmont, så hette den

förvånande, omkring fyra och tjugu år

gammal, hade ett ännu mycket yngre utseende;

en mer än medelmåttig växt,

en ställning, som sjelfva skönhetsgudinnorne

tycktes hafva bildat, var dertill

orsaken. Då man såg dess utmärkt sköna

ögon, dess vackra tänder, glömde

man det ordentliga, som kunde fattasi

det öfrjga af dess skapnad. Något ovanligt

granntidess väsende, en fullkomlig

öfningi konsten att söka behaga, en

hög börd; sådana voro de åtskilliga förmåner,

som gjort Grefvinnan Belmont

beryktad för att vara ett af de skönaste

fruntimmer inomFranska Hofvet; samma

rykte hade äfven följt henne till England,

dit hon rest, för att tillbringa någon tid

hos sin cousine Miiady Ransvill.

För få dagar sedan kommen till London,

visade hon sig för första gångeni

sällskaper på Milord Alvimars fest; hon

ådrog sig också en allmän uppmärksamhet.

Enhälligt funno karlame henne förtjusande;

men fruntimren märkte någonting

mera tillgjordt än värdigt i hennes väsende,

och en ansiktsfärg, gom var en

108


109

förvånande contrast af den hvita hy, som

ännu meraiallmänhet upphöjer de Engelska

fruntimrens skönhet. Simplicia endast

fann henne verkligen täck.

Man ställde till en kadrill af utvalda

dansöser: Madame Belmont figurerade

med Lord Cramfort midtemot Lady

Sunderland och Sir Abel. Om nyhetens

lockande behag ej lånat Grefvinnan sin

bevågenhet, huru skulle hon väl kunnat

mäta sig med Simplicias blygsamma och

likväl så otvungna behag?... Den lysande

Grefvinnan blef icke dess mindre af

en hop unga hjeltar utropad som den

fönta dansös på balen, hvilken, som de

sade,påminte dem den förtjusande mamsel

Guimord.

Då contradansen var slut, omringade

en talrik svärm Madame Belmont. Hvad

tycker du om henne, frågade Miiady

D... sin bror. — Honbehagar mig på

intet vis!— -Akta dig, sadeMathilda och

skrattade, man skymfar ej ostraffad så

sköna ögon, som redan hafva utmärkt

dig; hon rodnade till och med, då edra

blickar möttes.

Hon rodnade! det är icke så lätt för

Madame Belmont, som mången tror, svarade

Abel, som iParis hört henne mycket

omtalas, och började åter tala med

Simplicia, hvilken ej kunde afhåiia sig


ifrån att blifva litet missnöjd med Mathilda,

för det hon underrättat.sin bror

om den uppmärksamhet, hvarmed Madame

Belmont på honom fästat sina blickar,

hvilket hon äfven sjelf ganska väl

märkt.

En liten stund derefter kom Lord

Cramfort till Abel och sade honom, att

han var den enda cavaljer på balen, som

ej bedt honom presentera sig för Madame

Belmont. Jag tilleggar mig denna

rättighet, tillade han, emedan jag vid

Spa varit mycket bekant med henne;

jag äger dess fullkomliga förtroende och

jag får låf att tillstå för er, att det förundrar

henne, att sonen till herrenihuset,

den vackra, den artiga Alvimar, ej

kommit och betygat henne sin vördnad.

Jag har begått en förseelse, den jag

nu skyndar att förbättra, svarade Abel.

Han geck härvid fram till Grefvinnan,

som emottog honom vänligt med deltagande

och en slags oskuld och enfald

i sin uppsyn, som förvånade honom.

Några ögnablick talade hon med honom

otvungit och ganska förnuftigt;men snart

återtar hon det lättsinniga, det tydligen

behagsjukaisitt väsende, för att besvara

Lord Cramfort och sina öfriga beundrare.

Abel lemnade henne så snart anständigheten

tillät honom det, och det

110


111

öfriga af aftonen skillce han sig ej ifrån

Simplicia, hvilket icke undföll den senares

fars och Milord Alvimars uppmärksamhet,

hos hvilken Abel den följande

dagen om morgonen infann sig, för att

säga honom, att han skulle vara den

lyckligaste menniska, om man tillät honom

att återfå de rättigheter, han fordom

ägt till Lady Sunderlands hand.

Den kalla, den redliga Alvimar kunde

ej afhålla sig ifrån, att utom sig af

glädje sluta honomisina armar, önskande,

att man med godhet och ädelmod

måtte glömma de förseelser han nu ångrade.

Denna vördnadsvärda man kände inom

sig någon rörelse, till och med en

slags fruktan, då han nu för andra gången

för sin son anhöll om Lady Simplicias

hand. V

Den glädjestråle, som framlyste ur

Hertigens ögon, ställde honom snart tillfreds.

Ack! sade Milord Sunderland med

en vänlighet, som geck från sjelfva hjertat:

ni känner för väl mitt hjerta, för att

der ej kunna läsa, att jag framför den

mäktigaste Monark föredrar min vän Alvimars,

min befriares son. Men, min

vän! månn min dotters lycka ej fordrar

åtminstone några månaders prof? — Jag

fordrar det sjelf; ja, lät ett helt år förvissa

oss om, att Abel ej mer kan kan-

■f


112

na något annat föremål försin kärlek, än

Lady Sunderland.

Ett år! det är för mycket, svarade

Hertigen med godhet; ett hälft är ganska

tillräckligt, och jag bekänner, att

det starkaste skäl, hvarföre jag gör detta

förbehåll, är kanhända, att min dotter

ännu är för ung. — Dessutom hafva vi ej

att förebrå vår Abel någon förnedrande

passion. Den sköna och intagande Paimira

kunde den tiden snarare tjusa honom än

Simplicia, som då ännu var barn.

Milord Alvimar tackade tusende gånger

sin vän för dess utomordentliga godhet.

Abel efterskickades, och utan att

göra den minsta erinran om det förflutna,

återgaf man honom, med de mest smickrande

utlåtelser, till och med den vissa

förhoppning, ätten dag få äga Lady Sunderlands

hand. Sedan han med glädje

och tacksamhet yttrat sina känslor, begaf

han sig med skyndsamhet till sin syster,

för att lemna henne del af denna

lyckliga nyhet; men hans uppsyn var

dock ganska bedröfvad, då han för henne

omnämnde den långa tid som skulle

förflyta,Innan han såg sig vid målet af

$in lycka.

Miiady D.... runkade på hufvudet:

nog tror jag min bror, sade hon, som

Simplicias maka skulle vara beständig;

men


113

men Abel ännu fri isex månader!.. *

Åh! goda Sunderland! kloka Alvimar! för

följderna,af ett sådant steg fruktar jag.

Abel blef förtretadpå Miiady D... Hvar

skall jag återfinna ert Paimira,' tillade han

missnöjd, föratt ännu en gång kunna blifva

brottslig? . Minnet af henne, som nu

hastigtihans hjerta återlifvactes", upprörd®

häftigt hela hans själ. Han slet sig frårt

sin syster, och skyndade att innesluta sig

isina rum.

Det är inu några veckor; tänkte han-,

isedan jag låg för Palmiras fötter\. iden

fasta föresats att för henne uppoffra allt;

och jag var lika så uppriktig, som jag ät

idag, då jag anhåller om Lady Simplicias

hand. Han dömde sig sjelf flyktig

och fann, huru nödvändigt det Var att

hädanefter vara på sin vakt. Hväd! kärleken

kan så hastigt försvinna! tänkte

han åter; men åtminstone skall éh gan=

ska öm känsla intaoa dess rum. O Pålmira!

hvarföre kommer du ej att emottaga

bevis på denna rena, denna ljufvå

känsla.

, Då han nämnde Palmiras riåmn, Jcunde

han ej hålla sig från att sucka. När

hart besinnade; att hän Vår henne otrogen,

visade han sigiall sin skönhet för

hans ögon. Lyckligtvis för honom koni

Simplicia med sin vän under armen, öéft

$ Det, g


114

il4 ■—'

geck förbi hans fönster; ur hennes ögofij

ihennes ansikte framlyste en stilla glädje.

Abel betraktade henne ocfi glömde allt

annati verlden*

Trettiondesjette Capitlet.

Några få dagar efter dessa särskilta häridelser,

återreste man till London. Miiady

Ransvill gaf för de nygifta en ganska

lysande fest. Uti Madame Belmonts sätt

att vid detta tillfälle undfägna de främmande,

röjdes ett ovanligt behag. För

första gången kart hända hade hon uti sirt

klädsel antagit en enfald, mycket behagligare

än en österländsk pragtj och hvilken

så väl klädde henne, att fruntimren

till och med nödgades säga:idag är hon

täck nog. Hon sökte isynnerhet Miiady

D.. *s, Lord Alvimars, äfvensom Simplicias

sällskap, men ganska litet Abels,

hvilken flera gånger taladetillhenne; hon

gaf honom endast korta svar, och sökte

genast tillfälle att få tala med någon

annan.

Säkert skämtade min syster, sade Abel

för sig sjelf, då hon påstod, att Grefvinnan

på ett. smickrande sätt utmärkte mig.

Knapt vårdar hon sig att visa en Vanlig


flighet. Han var nyfiken att se, oni

hon skulle vilja dansa med honom: hart

bjöd derföre upp henne; hon tycktes be*

Sinna sig, men lofvade honom likväl

slutligen. Icke dess mindre var det lätt

ätt märka det vårdslösaihennes åtbörder

j när hon figurerade med honom.

Knapt lyfte hon upp sina armar, hvars

rörelser vanligen voro så behagliga> så

Vällustiga. Hön gjorde ej sina steg, dem

mart sagt vara sä granna, så lätta, med

mera smak ärt en ung flicka vid sin för*

Sta ledion. Abel blef något förargad£

men medgifvom honom, att han blef

det högst obetydligt.

Snart tänkte han ej mera derpå. La*

dy Simplicia var endast hans tankars föremål;dag

från dag blef han henne mera

tillgifven: midtihvirfveln af stora verldens

nöjen visste hart njuta lugna och

förnöjsamma stunder. Den glada Miiady

Ekt » . lifvade sin isitt väsende behagliga

fastän något förmycket alfvarsamma

mart, och den blyga Simplicia blef

isin väns sällskap mera munter* Abel

ökade äfven det nöje hans syster sprida

de ideras slutna krets, och ofta saknade

han den följande dagen, på en lysande

assemblé iRanelagh, med ett ord

inöjenas sköte den föregående aftonen,

förfluteniMathildas cabinett*

115


Redan hade det lidit långt inpå sommaren;

London blef omärkligen öde:man

berömde det goda sällskap, som begaf

Sig till Bath: Grosvenor-Squares och Portland-Places

inbyggare fattade derföre det

beslut, att dit göra en liten resa.

Tre dagar efter deras ankomst träffade

deispelsalen Miiady RansvillochMadame

Belmont. Miiady D. ..och Simplicia

hade, nå"gon tid förrän de reste ±

sett denna senare, och hon hade ej för

dem omnämnt sitt förslag. De betygade

henne med mycken artighet sin angenäma

förundran öfver att så oförmödadt

åter få råka henne. Man vet,Franska

fruntimren äro något besynnerliga,

svarade Lady Ransvill; min cousine, så

förtjustiLondon, ledsnade hastigt deryid,

och utan det minsta dröjsmålhar jag

fört henne till Bath,hvarest jag försöker

att skingra dess ledsnad.

Edert försök skall lyckas, min bästa

Lady! svarade MadameBelmont, som en

lång stund spasserade med Alvimars och

Sunderlands sällskap, hos hvilka hon följande

dagtn gjorde besök. Med samma

skyndsamhet gjorde man hos henne sin

contravisit. Sir Abel kunde ej göia fruntimren

sällskap; med några unga karlar

hade han gjort en resa åt landet, och återkom

ej iörrän ganska sent tillBath. Mari

116


lät honom förstå, att han ej borde uppskjuta

en visit, anständigheten ålade honom

att göra.

Han infann sig också verkligen följande

dagen hos Madame Belmont, hvilKen

han fann ensammen, emedan dess cousine

hade rest ut. För första gånge» var

hon munter och skämtsam med Abel,

discurerade om ett och annat; det föll

henne till och med in att tala i hvarjehanda

ämnen med en så god urskillning;

en philosophie, som gjorde, att Sir Alvimar

förestäilte sig en förnuftigFransyska,

som ganska intagande, då en lättsinnig

kunde vara så älskvärd.

Miiady Ränsvili, som nu kom tillbaka,

gjorde slut på ett samtal,som hvarken

var ledsamt för den ena eller andra.

En curir, som nyss anländt från London,

sade hon, för med sig dessa angelägna

bref, skickade till er af Ambassadeuren.

De tyckas vara af mycken vigt. Läs dem

nu genast, min vackra cousine; Sir Alvimar

lär nog tillåta dét. Denna senare

ville gå derifrån; men man bad honom

ändteligen stanna qvär.

Ganska kallt läste Grefvinnan igenom

dessa bref, lemnade dem derefter tillMiiady,

hvilken, sedan hon genomögnat

dem, utropade ganska bestört:minGud!

ni löper fara att förlora er process, om

117


ni ej med det snaraste återreser till Frank*

rike. Jag reser emedlertid ej, svarade Grefvinnan

och utan att visa dswi minsta oro,

*— Men,min söta, det gäller ju er förmögenhet.

-— Ja, Himmelen vare tack!

det är blott den.—Ni ärisanning orimlig.-^

— Åh ! Miiady, svarade hon, i det

hon åt Himmelen^ kastade en blick, som

lifligen tycktes uttrycka det beslut hon

fattat, jag lemnar ej England. Är det det

anseende jagiVersailles kan äga, som

bor verka på mina domare? Nej, den

Strängaste rättvisa vill jag blott hafva att

tillräkna den dom, som skall afgöra mitt

öde. Om jag förlorar min sak, nå väl!

så äger jag ännu möjlighet.att lefvai

detta sköna England uti en by, på en

liten landtgård; der skall jag tillbringa

långt sällare dagar, äniParis med byn*

dratusen livetiinkomst,

Abel, förvånad öfver allt hvad han

hörde, sade för sig sjelf: Ack! utan tvifvel

älskar hon här. Den man, för hvilken

hon gör en sådan uppoffring, bör

varaihögsta grad tacksam. Miiady Ransvill

skämtade litet med sin cousine, förebrådde

henne, att hon blef nästan nog

mycket känslofull, och bad henne akta

Sig, för att innan korrt ej blifva aldeles

mjältsjuk. Grefvinnan talte nu om annat.

118


och bibehöll s*in vanliga munterhet. Rioekan

slog åtta: Abel hade lofvat,att klockan

sju vara hos sin syster; ett långt besök,

som liksal ej så förefallit honom, måste

nu slutas.

Andra d3gen derefter mot middagstiden

träffade han Grefvinnan, som, endast

följd af en betjent, var utgången

för att handla. Abel tillbjöd henne sin

arm, och sedan hon gjort sin handel, togo

de vägen åt promenaden.

Sedan de länge tak om saker, som ej

voro af någon särdeles betydenhet, sade

Madame Belmont till honom: just den

första dagen jag säg er på festen vid Richemont,

försäkrade man mig, att en

förening emellan eder familj och den Sunderlandska

varitifråga, men att den nu

var bruten. Jag har all anledning att tro

denna berättelse vara falsk, ehuru man

som sann densamma utgifvit, eller åtminstone

att ni sedermera förnyat dessa förbindelser—

Det är mig nu tillåtit att äga

något hopp. — Det är ganska väl! men

likväl förvånardet mig, emedan jag verkligen

trott er vara enßomanhjelte. — Mig?

: — Ja, just er; ty man har äfven för mig

iförtroende omtalt,att ni varit ganska kär

iett ovanligt skönt fruntimmer, för hvilken

niibörjanuppoffrat allt. Men jag ser

väl den unga Simplicias behag; dess öf*

119


jga förmåner hafva slutligen ur ert hjer,ta

utplånat en olycklig, som torde hända

dör af kärlek och sorg.

Ack! Himmelen bevare migderifrån,

utbrast Abel förskräckt. Grefvinnan badhonom

småleende ej oroa sig, försäkrande,

att hon aldeles icke var någon prophet;

dölja ett så flyktigt 'hjerta' under

en så känslofull yra! ... tillade hon, under

det. honpå honom fäste sina blickar."

— Och der är Ma^rne B.lmont, som

beskyller, mig för att vara flyktig, Svarar

Abel. _Hvarlöre ej? Ha! jag ser, ni delar

den allmänna tanken; ni tror mig vara

obeskrifligt behagsjuk.... Det roar

mig verkligen ganska mycket; hon sade'

dessa sista ord med en mera alfvarsam än

skämtande ton.

AbeJ sökte att utforska den verkliga

meningen dermed, då de blefvo varse

Miiady D .. och Simplicia iden förstas

vagn, hvilken började skratta, da hon

fick se sin bror och Grefvinnan. Simpli.

Cia rodnade och Abel blef brydd, utan

att just veta hvarföre. Madame Belmont

åter gjorde helt vänligt och otvungit miné

af att gå fram till deséa fruntimmer, hvilka

genast stego ur sin vagn. Simplicia,

som några steg bakom stannat med Abel,

kunde ej afhålla sig ifrån att säga honom

med en ledsen ton:jag trodde, att

#

120


121

ni ej tyckte om Madame Belmont. Jag

har på henne misstagit mig, svarar Abel

mera uppriktig än varsam; jag har anledning

att tro dess själ vara äfven sä

fullkomlig som dess person. Simplicia!

teg under hela den tiden promenaden varade,

den hon sökte att förkorta, beklagande

sig öfver den starka värmen. Hon

Steg .derföre åter upp i vagnen med Miiady

D... Madame Belmont återtog nu

Abels arm och sade till Simplicia: tillåter

ni det? Åh! hvilken rättighet skulle

jag äga? ... svarade stammande denna

senare. Ochidetsamma befallte hennes

vän kusken att köra.

Abel och Grefvinnan togo, utan att de

tänkte derpå, den längsta vägen. Det

var mycket folk på promenaden; alla beundrade

den täcka Fransyskan. ÖfveralJt

beskref manganska noga, upphöjde man

hennes behag, och dess cavaljers egenkärlek

borde deraf naturligtvis smickras.

Flere unga karlar, som redan sett

henneiLondon, gingo fram och helsadé

på henne, och bemödade sig att behaga

henne, pratade mycket,det ena orimligare

och löjligareän det andra. Madame Belmont

öfverträffade dem, och talade verk.

ligen så oförnuftigt, ätt Abel deröfvér

blef aldeles förvånad; slutligen lemnade

man dem allena. Låtom oss nu tala för-


i ' '■

122

ständigt, sade hon till honom; men om.

jag nyss imitt väsende varit okonstlad,

artig utan förställning, skulle dessa Herrar

funnit mig utan smak som en Engelska,

De borde visst funnit en ganska intagande,

min Grefvinna, svarade Abel.

Hon smålog åt detta något stickande infail,

och blef ej deröfvér förargad. Deras

samtal tog nu en förtrolig vändning. Abel

yppade för henne, att han många gånger

tänkt på hennes sorglöshet öfver följderne

af sin process, pa dess undergifvenhet

för ödets skickelseiden vägen, och dess

afsmak för att återvända till Frankrike.

]$\ torde 'vilja utgrunda min hemlig-

— het, frågade hon Abel, och fäste på honom

uppmärksamma blickar. Ack! ef-

ter det aren hemlighet, så värdigas förtro

mig den; en mera förtigen och trogen

vän torde man väl aldrig finna.__ Ni

kan ej få veta den. — Hvarföre ej ? — ■

Så länge den inom mitt hjerta är innesluten,

så länge jag döljer den för hela

naturen, skall jag kunna öfverlämna mig

åt en oskyldig svaghets- yra, jag vågar

kalla den oskyldig, emedan hela verlden

om densamma är iokunnighet; men sedan

den en gång blifvit allmänt bekant,

skola blygsel och samvetsagg utan tvif-

Vei sönderslita mitt hjerta. ,.. Jag bör


123

pu tiga, jag har till och med redan gått

för långt.... Att åter väcka detta ämne,

skall hädanefter vara att förtörnaoch

oroa mig, det får jag säga er Sir Abel.

Denne senare kände sig nyfiknare,

än han någonsin i sin lifstid varit; men

Grefvinnans ton. var för mycket afgörande,

och han upphörde att vidare be

henne för honom yppa denna hemlighet.

De talade nu mera med hvarandra imindre

interessanta ämnen, ända -tills han

fört henne hem.

"

Då Abel om middagen återkom ttill

sin syster, brydde hon honom straxt for

den promenad han nyss gjort. Ännu en

dylik morgonstund, och du skall bli utropad

för den tacka Fransyskans lyckliga

Riddare, sade hon till honom; men akta

dig, hvälfningar tilldraga sig ganska ofta

i behagsjukans rike.. \Mådame Belmont

är ej så behagsjuk som man tror, sade

Sir Abel helt uppriktigt. Mathilda, som

dertill ej satte någon tro, skrattade af

allt sitt hjerta. Nog- bör du ändteligen

bättre förstå dig derpå, tillade han, med

en förargad uppsyn. — Gode*Gud! min

bästa Abel, är du dödligt kär ihenne^

då finns väl ingenting, som idina ögon

är så vördnadsvärdt, så intagande. Abel

ledsen försäkrade att Madame Belmonts

Sätt att vara med ho»om, var oändligén

-"*


förbehållsamt och enkelt, och att har\

dessutom kände särskilta omständigheter

rörande henne, som borde väcka hvar

känslofull själs deltagande.

Milord Alvimars ankomst gjorde nu

slut på denna tvist. Hos ett fruntimmer

ißatVvar om aftonen assemblé, bestående

endast af några vissa personer. Lady

Simplicia var der, en hemlig ledsnad

röjdesidess förtjusande ansikte. Abel

markte den, äfven söm någon förändring

i dess uppförande mot honom. Han blef"

deröfvér orolig, och beklagade sig för

sin syster. Simplicia, svarade hon, har

redan erfarit, att heliga förbindelser hos

dig ej någonting kunna uträtta, och tror

sig se den grundval ännu en gång ramla,

på hvilken hon byggt sin lycka. —Hvad'

säger du, Mathilda? hvilken kan väl inbilla

henne sådant, som är så långt från

att falla mig in, hvars tankars enda föremål

den älskvärda Simplicia är! — . Det

tror jag.... Men stackars liten,sedan

hon denna morgon gjorde detta möte...

— Ah! bästa Miiady'D... försäkrahenne,

att eh ingalunda önskad händelse var

orsaken till denna promenad med Madame

Belmont; säg henne äfven, 1att allt som

kan göra mig lifvet ljuft förenar sig hös

Simplicii, att dess glada blickar, dess

ljufvå småleende endast utgöra min väl-

124


Just, och att denna tvungna allvarsamma

uppsyn i sanning skall göra mig olycklig.

Miiady D... gick nu och satte sig

bredvid sin unga van, och trodde sig ej

bättre kunna göra; än då hon berättade

henne sin brors egna uttrycks. Simplicia

bannade henne ganska mycket, för det

hon yppat en ting.... som hon med et

ord till och med sjelf ej sagt; men hon

kallade henne sin älskade Mathilda; och,

då Abel återkom och tog sig en plats

bredvid henne, voro de blickar, hon gaf

honom, åter så glada; dess småleende:

åter så ljuft.

. Denna Lady Sunderlandé svartsjuka

gjorde henneihennes älskares ögon mer

intagande. Han ville ej mer såra henne|

cCh upphörde med sina besök hos Madame

Belmont, hvilken, det är väl sannt,

han på alla ställen träffade; men han hade

ej med henne mera något särskillt

Samtal. Dessutom utgjorde Grefve Cramfort,

som nu ankom till Bath, och flere

andra cavaljerer på modet, beständigt

hennes sällskap; och, då Abel återsåg

henne, fann han hos henne, just som han

ibörjan tyckte, alldeles inga behag.

125


Tretliöndefjunde Capitlet.

Mycket folk reste nu in till London- till

en af de Kongl. Prinsames förmälningj

den Sunderländska, Alvimarska .> flera förhäma

familjer begåfvo sig äfven äter irt

till staden. Då Sir Abel, några få dagat

efter sin återkomst till middagen spisade)

hos Franska Ambassadören* blef han placerad

bredvid Madame Belmont. Hart

sade henne några smickrande artigheter*

Från et munri hatar jag all graniåt*. sade;

hon med någOn ifver ti!! honom. Jag inbillade

mig att ert hjerta för den rena

och ljufvå vänskapen ägde känsla; men

försvunnen är denna dröm, jag finner et

flygtig i alla edra böjelser.

Simplicia var ej närvarande. Abei fruktade

således ej att oroa henne; han inlät

sigiett allvarsamt samtal med Grefvinnan,

och sökte skingra de besynnerliga tankar

hon om honom syntes hafva fattat. Snart

försvann den mulna uppsyn honibörjad

tagit; alla snillets behag röjdesidess

umgänge*, och hon syntes honom lika älskvärd,

som han förr funnit henne.

Allt hvad nu hon och Sir Abel sade

hvarandra, föreföllsåsom kanhändaej Varande

af någon betydenhet; men 'derasl

ton,deras blickar tycktes gifva åt deras

yttrande ejn märkligare betydelse*

v

126


127

Samma dag var Grefvinnan klädd al*

deles som Engelska: man complimenterade

henne derföre. Det roar mig, svarade

hon Milord Sandorf, som satt till

Venster om henne, att antaga edra bruk*,

öm det är möjligt edra dygder. Ofta önskar

jag mig vara föddEngelska,åtminstone

Vill jag blott räkna min början att

lefva i verlden*, från den stund jag an*

lände till edert fädernesland.

Hon älskar, det är ganska visst, säds

Abel mer än en gång för sig sjelf, och

han bjöd nu till att utgrunda, hvilken

ibland dem, som omringade henne, kunde

vara föremålet för dess ömma låga.

En förtrolig vänskap tycktes väl med

Cramfort förena henne; men känd för sirt

högst oordentliga lefnad, kunde väl ej

han ihennes själ väcka en så romanesk,

en så öm känsla. Han eftersinnade, om

det kunde Vara den vackra Feehwik,

hvars ömma och kärliga blickar ej ett enda

ögnablick lemnade henne. Men nej,

det kan ej vara han; hon gör ju så o.

barmhertigt narr af honom. Linnersört,

den der högdragna Nababen, som gjort

ert så hastig lycka, är så stollt, då ett

förnämt fruntimmer värdigas småle åc

honom, sprider omkring henne alla Asiens

parfymer, nödgar henneatt emottaga den*


128

ha verldsdels dyrbara och rara alster;

men hon föraktar ju honom.

Slutligen, då han såg, att han eji

sin forskning kunde Jyckas, och härom

ändteligen ville hafva upplysning, sade

han sakta till Madame Belmont: är han

här? Madame Belmont förstod ganska väl

hans mening; nej, néj, Sir Abel^ svarar

hon med Jiflighet, akta er vä) för att trd

det. Hennes sätt att neka dertill, var ingalunda

öfvertygande. Ack! om Abel varit

Fransman .. . men han var verkeiigen

modest och förstod Sig ej på att uttyda

någonting.

fi Eftet den slags förlikning; som nri

skedt emellan honom och Grefvinnan; inbillade

han sig, ätt han ej, utan att brista

ien skyldig aktning, kunde undgå

att någon gång göra heqne besök; Och på

det han, skulle undvika , att* Simplicwi

Beröm blef underrättad, lagade hän så,

att hart gjorde sina visiter de stunder

hon hade minst främmande, Under sina

första besök blef han med godhet och

deltagande emottagen;under de följande

trodde han sig hos henne märka mycken

köld. Knapt talte hon vid honom, när

de voro, allena. . . .

Det händer väl, sade Abel för sig

åjelf, att man får tåla nycker af en älskarinna,

en vän, men af Madame Belmontj


129

mont, en mindre bekant, då är det ju

ett säkert bevis på, att jag aldeies icke

behagar henne? Jag skall således hädanefter

upphöra med mina besök; och lät

vara, att jag någon gång påminner mig

hafva sett henne för ett ögnablick artig

och vänlig, så skall jag derföre ej vika

från detta senare beslut.'

Likväl geck han någon gång förbidess

hus, stannade der till och med emot sin

vilja, men endast ett ögnablick,och fortsatte

vidare sin väg. En morgon, då

han red ut åt Chelsea till, och redan hade

hunnit ett godt stycke utom staden,

får han bakom sig höra någon komma

ridandeigalopp. Han vände sig om och

blef varse Grefvinnan, som äfven var till

häst, åtföljd af en betjent Idetsamma

hon red honom förbi, helsade hon och

tog af åt en liten gångstig, som geck

tvärs af ifrån den väg han följde. Det

var ju tämligen tydligt, att hon dermed

ville gifva tillkänna sin önskan att vara

allena; också red Abel helt stilla sin väg

fram, då man ropade till honom: Sir Ali

vimar, Sir Alvimar; och så får han se

MadameBelmontsbetjent andtrutenkomma

springandes och bedja honom för allt i

verlden hasta till Grefvinnans hjelp, som

nyss blifvit slagen af hästea och nu låg

3 Del. 9


'*"

afdånad, med ett ordi ett förskräckligt

tillstånd. Han bad honom om henne

draga försorg, medan han red tillbaka till

London, för att hämta en läkare och en

vagn, ifall man kunde föra henne derifrän.

Abel lät honom visa sig vägen till

stället der hon låg; han skyndar dit,

och ser henne verkeligen liggande utsträckt

på marken, pannan öfverhöljd med blod,

och bredvid henne en gumma, som fåfängt

bemödade sig att upplyfta henne.

Abel förskräckt, rörd, bär hennei

sina armar till ett litet ensligt hus, tillhörigtden

beskedliga enkan, hvilken lägger

henne på en säng, och tar fram linne,

för att förbinda dess sår. Abel,som

ej fann det nog fint, tar af sig sin fina

kammarduks- halsduk, och gör deraf en

förbindning. Bloden rann ej mer, men ännu

låg hon afdånad. Abel satt bredvid

henne, upphöll henne isina armar, under

det han för näsan på henne höll någon

ting spirituöst. Isådan belägenhet

var hon, då hon återfeck sin sansning.

Hon öppnarögonen,ochidetsamma hon

igenkänner Abel, utropar hon: det är

han! dess hufvud neddignar nu åter, och

hon synes å nyo lika mycket utan känsla

som förut. Dess utrop gaf nu Abel

någon upplysning; redan har man bort

130


\

131

märka,att medlidande var för honom en

ganska farlig känsla; också blef han obeskrifligt

rörd*

Enkan åter var förskräckt Öfver att

se det vackra fruntimret ännu vara liksom

död(man nyttjar dess egna uttryck), och

erbjöd sig att gå efter en förträfflig elixir

hos en vän, som välisanning bodde

något långt derifrån, men hon lofvade

att så hastigt, som möjligt var, komma

tillbaka.

Ni behöfver ej så mycket skynda,

min söta Fru, att ni derigenom uttröttar

er, svarade Abel; var försäkrad, att jag

om henne under er frånvaro skall hafva

all omvå/dnad.

Se så, nu ar han ensammen med en

af de mest förföriskaqvinnor i verlden.

Tjugu gånger hade han väl varit det;

men hvilken åtskillnad! dessutom kunde

han ej mera vara i okunnighet om, i

hvilken hög grad han beherrskade hennes

inbillning. Det dröjde ej länge förrän

Grefvinnan Sagta suckade, öppnade åter för

andra gången ögonen, och sade förvirrad

och med en obeskrifligt matt stämma:

Ack! om jag kunde få döhar, tryckt mot

Abels hjerta! outsägligen ljufvare skulle

det förmig vara, än att från det samma


132

iefva skilld! Nej, nej, icke skilld,upprepar

denna senare.

Madame Belmonts yratilltogemedlertid,

men denvar så öm,såkänslofull, att denunga

Abel svigtade för att se henne återfå

sitt förnuft. Hans sinnesredighet försvann

vid hvarje ögnablick allt mer och mer.

O Simplicias goda Skyddsängel! hvarföre

påskyndar du ej den hjelpsamma enkans

återkomst.

Emedlertid ankom hon; men med

skäl blef hon högeligen förundrad öfvers

att Madame Belmont utan hennes elixir

kunnat återhämta sig så mycket som hon

tycktes hafva gjort. Idet samma får

man höra bullret af den vagn som kom

för att afhämta henne, tiden tillät henne

blott att ganska sagta säga till Abel: Gejnom

en yra har mot min vilja min hemlighet

för er blifvit yppad, mitt ödei

edra händer öfverlämnat; en slump har

om intet gjort försigtighetens beslut: är

det en lycka eller en olycka?

Ack! nej, svarar Abel, endast en lycka!

min själ är deraf förtjust. Den ömmaste

blick försäkrade honom, att denna

lycka delades Fältskarn kom nu in, åtföljd

af Grefvinnans betjening. Den första,

tvär, gammal, ingalunda på modet,

således ej van att afmåla en liten åkomma

värre än den i sjelfva verket vara


133

såg genast på såret: det är ingenting,

sade han, blott en obetydlig stöt,som efter

en månad ej en gång skall synas. Abel

blef deröfvér ganska glad; han hade

varit så ledsen, om detta förtjusande ansigte

blifvit vanställt.

Läkaren känner på pulsen: nästan

intet tecken till feber, säger han, Abel

blef vid detta hans yttrande förundrad:

nog var han ganska nöjd med det han

genom denna händelse fått veta; men den

der yran, som dertill varit orsaken, var

således tillgjord, och det gaf honom anledning

att något mera tänka på saken.

Det var ganska säkert, att Grefvinnan låtsat

vara värre än hon verkeligen var,

för att begagna sig af ett tillfälle, då hon,

utan att för mycket blottställa sig, kunde

yppa en hemlighet, om hvilken Abel väl

hundrade gånger hade blifvit upplyst,

om han varit mindre modest, eller om

hans tankar ej så mycket varit fastade

vid Simplicia.

Läkaren försäkrade nu, att Grefvinnan

utan den minsta fara kunde resa hem;

hvad honom beträffade, ämnade han blifva

qvar vid Chelsea, der flera sjukaverkeligen

behöfde hans omvårdnad. Han

geck, sedan han bekommit sin betalning;

mycket för stor, sade han, för det obetydliga

besvär han haft.


134

Frikostigt betalte Abel den beskedliga

gumman, somisin boning emottagit

dem, och steg inivagnen med Madame

Belmont. Jag ser förskräcklig ut, sade

hon till honom, med detta insvepta hufvud

och mitt så bleka ansigte; jag vill

ej att någon skall se mig, lät oss hissa

ned vagnsgardinerne. Derefter fortfor hon

sålunda med den mest förföriskastämma:

Hvilken morgonstund, min älskade Alvimar!

Fåfängt har således mitt bemödande

varit, att öfvertyga er att ni var mig likgiltig.

Tänd af en häftig och brinnande

kärlek, hoppades jag stundom att jag i

mina plågor skulle njuta någon lindring,

om jagi en själ för mig kunde väcka

vänskapens oskuldsfulla känslor, och jag

bemötte er med mera vänlighet, med mera

ömhet. Men ack! ju mer jag såg er,

ju mera ökades dessa plågor, och mitt

slut skulle blifvit lik Werthers. Jag fann

således nödvändigheten af att fly er, ehuru

mycket det än smärtade mig....

Nu finner ni hvad det varit för ängsliga

idéer, som förorsakat det föränderliga

lynne ni hos mig kunnat märka;omsider,

min vän, hafva vi förstått hvarandra, och

mitt lif är frälsadt.

Hvilken själ! tänkte Abel, hvilken

obeskriflig känslofullhet, under ett så

flygtigt yttre väsende! Tjusande, förvåna*».


i

de contrast! Denna stund var hanihögsta

grad betagen: framtiden skall utvisa,

om det hjerta, som älskat tvenne änglar

ioskuld och skönhet, helt och hållit kunde

öfverlemna sig åt den lättsinniga Madame

Belmont.

Han lofvade att om aftonen göra

henne besök, för att fa veta huruhon mådde,

och begaf sig tillbaka till Portland

Place. Isallonen hemma hos sin far visade

han sig ej, förr än man om middagen

lät tillsäga honom, att man på honom

väntade, för att sätta sig till bords.

Redan talade man om den olycka, som

händt den vackra Fransyskan. Rycktet

hade till och med berättat, att Sir Alvimar

räddat henne från en öfverhängande

fara: man lyckönskade honom. Händelsen

omtalas som farligare än han verke-

Jigen var, svarade han: dessutom var jag

ej närvarande när Madame Belmont föll

af hästen. Jag har blott bjträdt en beskedlig

enka från Chelsea, hvilken först

kom henne trtl hjelp. Den skälmagtiga

Mathilda märkte att han var något brydd.

Huru mycken tack, sade hon till honom,

skola nu ej Lord Cramfort,Herr Teenvik,

Franska Ambassadeuren vara dig

skyldige och med ett ord alla

dem, som skulle hafva sett henne, svarade

Abel torrt, missnöjd med denna

135

/


136

smädfulla utlåtelse, ochbadMilord D...,

som närmade sig till dem, råda sin hustru

att vara mera varsam. Himmelen

bevare henne, tillade han, från att blifva

dömd med den samma stränghet, med

hvilken hon tillåter sig att döma andra!

Milord D... . bannade med vänlighet

sin hustru. Ser ni, Milord, sade

hon, hvad jag har för en afsky för behagsjuka.

Dess mine, när hon gaf detta svar,

var så narragtig, att både han och hennes

anklagare ej annat kunde 'ä^ Je. Den

senare återvände om aftonen til) Madame

Belmont. Lord Cramfort var hos henne,

och låtsade afstå sin plats åt Sir Alvimar,

hvilken af Grefvinnan blef lika förtroligt

emottagen, som om hon hade varit allena.

Abel, mindre van vid dylika intriguer,

visade blott en djup vördnad. Sällskapet

skingrades sluteligen, och den återstående

delen af aftonen var lika så behaglig,

lika så angenäm, som morgon-

Stunden varit.*

Han lemnade ej Madame Belmont

förrän mot midnatten. När han kom

hem, träffade haniförstugan Lord Sunderland

och Lady Simplicia, hvilka souperat

hos hans syster. Ach! Sir Abel,

sade Simplicia med en verklig uppriktighet,

vet ni hur Madame Belmont mår?

Han trodde detta vara en fin förebråelse^


137

och svarade att han förmodade hon af

sitt olyckliga fall ej hade någon särdeles

känning. Det fägnar mig oändligen, svarar

Lady Sunderland, och tog at honom

efter vanligheten lika vänligt afsked.

Vagnen var redan långt borta, och

Abel stod ännu qvar orörlig på samma

ställe. Förtjusande och goda Simplicia,

tänkte han, den ömma menskligheten tillåter

ej svartsjukan att vid detta tillfälle

närmas ditt hjerta, och jag skulle sluteligen

kunna störa ditt lugn, bedröfva

dig. Han fann nu till hvilken höjd han

gjort sig brottslig. Hela natten stärkte

han sig allt mer och mer i det beslut,

att för Grefvinnan bekänna att dess belägenhet

anbefallte honom den största varsamhet,

att det starkaste vänskapsband

väl för evigt emellan dem var knutit,

men att förnuftet ålade honom att ej öfverskrida

denna gräns. Ganska klokt var

det beslut han fattat; den vackra Fransyskan^med

alla sina förföriska behag var

också ej närvarande. Dagen derpå återsåg

han denna förledandeqvinna, och hade

ej mod att störa den häftiga glädje

hon ej kunde dölja, då hon återsåg honom;

så geck det äfven de påföljande

dagarne, hvilka han nästan helt och hållit

tillbragte uti Armides palats.

Denna kärlekshandel började att ver-


138

ka mycket uppseende; tjenstagtiga vänner

trodde sig derom böra underrätta Hertigen

af Sunderland, hvilken ej ansåg en

dylik händelse som något särdeles betydande,

men dess dotter hade ej samma

tanka; så mycken godhet hon haft för

Abel då han tillbad Paimira, så mycket

brottslig fann hon honom nu, då hon

märkte den förseelse han å nyo begått:

af sin sorg gaf hon Mathilda förtroende,

hvilken sökte att bemantla sin brors uppförande.

Bedrag mig ej, svarade Simplicia

och gret, det gagnar ej till någonting.

Du ser, jag är ej nödvändig för Abels

lycka. Denne undvek nu sin syster så

mycket han kunde; han fruktade de förebråelser

han så väl förtjente, ganska

tidigt geck han ut, mycket sent kom han

hem, suckade ofta öfver sin svaghet, ocb

lät äfven Grefvinnan sluteligen förstå att

heliga förbindelser....... Han feck ej

sluta. Hon fölli en djup dåning, och

då hon återkom till sansning, lät hon honom

förstå, att han till en förskräcklig

olycka kunde vänta sig att blifva vittne,

om han någonsin mera påminte henne

om dem.

Abel ryste då han såg sig sålunda

fängslad, han fruktade för den stränga

Milord D ..., hvars råd, hvars tilltagsenhet

han nu så väl behöfde. Som han


139

kände sig äga mera styrka att fördraga

Mathildas bitande infall, tog han det beslut,

att infinna sig hos henne, och lemna

henne förtroende af allt. Hon skonade

honom, ty hon hade verkeligen medlidande

med den strid hans af ängslan

bestormade själ utstod; men hvarföre är

du så orolig, så bekymrad, då du ännu

lika mycket älskar Simplicia, sade hon

till honom; hon är ledsen och bedröfvad,

likväl svarar jag ännu förhennes hjerta. —

Svarar du äfven för ett förtjusande frun»

timmers lif,som hotar mig med att sluta

sina dagar samma ögnablick jag öfverger

henne? Föraktliga varelse! — Skymfa

henne ej, min syster; hon är svag, oförsigtig;

men hvad jag finner henne interressant

då hon för mig uppoffrar alltl

Undantagandes Lord Cramfort, Franska

Ambassadeuren och ... —Mathilda! —

Vill du, Abel, hafva ett ojäfagtigt bevis

på hvad jag nu sagt? Han trotsade henne.

Med skyndsamhet öppnar hon sin

pulpet, tog fram ett bref och lemnade

det ät Abel, som genast igenkände Grefvinnans

stil. På hvad sätt har du fått

detta bref? frågade han hastigt, innan han

läste det.

Miiady D... . begrep honom och

svarade med köld, ehuru mycket jag än

längtar att kunna upplysa dig, förkastar


jag dock de utvägar grannlagenheten ej

skulle tillåta, om de ock voro de enda,

hvarigenom jag kunde vinna mitt ändamål.

Abel kyste hennes hand och läste

hvad som följer:

140

,,Vissa ögnablick är ni aldeles obe-

,,griplig. Uppföra er så besynnerligt

„mot mig, mot mig, som med ett så

„gladt ansigte mottar er! Jag vet icke

, 5hvad det var för en borgarhustru, än

„er Italienska som sjöng så väl, och

„till och med den tröga Arabel, en segare

otrohet, hviiken jagi förbigåen-

„de sagt minst förlåter er... . Ci

„Tillåt mig ännu imin inbillning få

njuta några dagars bedrägligt nöie

„med denna ovanliga yngling, som har

„den vanan att uppoffra det fruntimmer

„han mest älskar för det som älskar

„minst; emedan jag ej för mig sjelf

3,kan dölja, att icke hans Simplicia ä-

„ger första rummetihans hjerta, och

„likväl har han svurit att följa mig till

3,Frankrike, dit jag nödvändigt måste

„återresa.' c

„Hans Excellence förargar sig också

s,förgäfves;5,förgäfves; jag försäkrar att jag blott

„blir qvar för hans skull. Han sätter

„ej dertill någon tro, men ännu fjor-

„ton dagar dröjer jag, och sedan lem-


141

„nar jag ert England,hvilket jag med

„förtjusning påminner mig."

„Om ni vore ett mindre dåligt äm-

„ne, Carl, skulle jag ej hafva valt nå-

,,gon annan Roman-hjelte; men egen-

„kärleken borde hämna sig derigenom,

„att jag söker likna er. Var icke dess

„mindre öfvertygadom, att jag föredrar

„er framför alla. Min Abel är förtjusande;

ännu ett äfventyr, och han

„skall blifva lika god som ni. Men

„jag bryr mig ej mera derom, jag bör-

„jar tröttna vid den ömma rol, som

„endast kan besegra honom; och det

,,ögnablick, säger jag ännu en gång,

„då han heligt bedyrar att för mig öf-

,,vergifva sitt fädernesland, sin älska-

„rinna, allt med ett ord, det ögnablick

„skall jag för er göra af honom en

s,fullkomlig uppoffring. Är du nöjd

„Coucy?"

Abel var för ung, för hederlig för

att skratta åt denna epistel; han blef

deröfvér förargad och låtsande vara mera

lugn, än hanisjelfva verket var, frågade

han sluteligen Mathilda, på hvad sätt detta

bref fallit i hennes händer Grefvinnan

Cramfort, förledd af sin utomordentliga

svartsjuka att ofta genomleta sin

mans lönnlådor ochskrifpulpet, har kom-


mit öfver detta papper; och för första

gångenisin lefnad hade hon någon eftertänka,

ochi ställe för att mot sin man

utfara iförebråelser, beslöt hon att göra

Simplicia en tjenst derigenom, att hon gaf

mig utväg att öpna ögonen på Abel.

Hvilken förförerska,utropade denna

här!Hvilket skamlöst bedrägeri! och jag

harkunnat tro att denna qvinna, som jag.det

är väl sant, ansåg för flyktig, blott hyste

förmig en så rörande kärlek, endast älskade

mig! O min oskuldsfulla Simplicia!

skulle jag väl ännu vara värdig dig?

Ah jo, efter du ej känner någon sorg,

utan endast en liten blygsel öfver att hafva

sålunda blifvit bedragen. Ännu några

äfventyr, lik det du haft med Grefvinnan,

och man skall icke så lätt kunna

narra dig. — Skämta ej Mathilda; se här

det enda af det slaget man skall förebrå

min ungdom. — Hvad skall man nu göra

af det gemena brefvet? Lämna det

tillbaka till Miiady Arabe!; det tjenar aldeles

icke till någonting att man får veta

du läst det.

Det största förakt skingrade ganska

hastigt den slags tjusning, som gjort Abel

Madame Belmont så tillgifven. Han geck

ej mera till henne; från henne feck han

biljetter, men på dem svarade han ej.

Förgäfves, då hon en gång träffade ho-

142


143

nom på operan, feck hannerf-anfall, convulsioner.

Abel log deråt af medömkan....

Också kan man väl tänka att

Arabel ej länge kunde tiga. Ialla sällskaper

iLondon lästes hennes medtäflarinnas

bref. Sedan vissa obehagligheter

händt Grefvinnan, och hon ej mera tviflade

på, att icke dess uppförande allmänt

var bekant, upphörde hon attiEngland

vara så förtjust som förut,och återreste

till Frankrike,

Lord Cramfort förebar angelägenheter

som skäl till den resa han till Paris

några få dagar efter henne företog sig.

Miiady Arabel suckade, förtörnades,och

sökte sluteligen förströelser ibland verldens

nöjen,ihvarshvirfvel hon altid lefvat.

Simplicia, som med en liflig glädje

märkt, att Abel öfvergifvit Madame Belmont,

långt förr än dess afresa befallte

honom det, kände de fasliga beslut, hon

fattat, försvinna. Hon gaf honom ännu

en gång sin förlåtelse; och det var isanning

den sista gång Abel behöfde någon

tillgift.

Låtom nu detta älskvärda och lyckliga

Par nalkas en efterlängtad föreningsstund,

och återvändom till Klostret N..,

den sorgsna Palmiras fristad, till de händelser

hon under en tid af åtta eller nie

månader genomgått.

-'


Vihafva återfört henne till dess lugna

enslighet med en mer än någonsin

smärtande hågkomst af Sir Alvimar, ett

af en häftig kärlek sönderslitithjerta, en

genom ett enformigt lefnadssätt nedslagen

själ; svårligen kunde hon tro, att i

verlden gafs någon grufligare belägenhet.

Qlyckliga!snart lär dulikväl få erfara det.

Slut pä Tredje Delen.

RättelseriAndra


Delen af Paimira:

Sid. 25, rad.

— — 20, står: medtäflan —läs: med-

38» 5» står: stått läs: stolt

41, 16, står:närvara —läs: närvaro

62, — , 9, står: närvara läs: närvaro

74, 3, står: portraite--läs:portratt — 77, 16, står: dödlig;-»- läs: dödligs

RättelseriTredje Delen af Palmiras

Si,d. 143, rad. 1, står: han läs: hon

1. ■

' a

144

"

i—

More magazines by this user
Similar magazines