Läs hela artikeln (i PDF-format)

I fredagens Nerikes Allehanda får vi veta den svenska regeringens
officiella syn på folkmord, representerad i första hand av de aktuella
händelserna i Darfur. Laila Freivalds utmålar den svenska regeringen
som aktivt och oförtrutet kämpande mot folkmord – Rwanda, Sudan och
Balkan åberopas och anförs som goda exempel på svenskt engagemang.
Tyvärr måste jag konstatera att de vackra orden står i bjärt kontrast till
en passiv regering i avsaknad av civilkurage och fungerande
moralkompass.
Sedan mer än tre år tillbaka rasar nämligen ett brutalt krig i Kaukasus, i
Europas utkant. Å ena sidan står Tjetjenien, ett litet, fattigt land som
kräver självbestämmande, å andra sidan Ryssland, som med
urskiljningslös brutalitet försöker rädda det som räddas kan av sitt
söndervittrade imperium.
Besinningslöst våld, omfattande förstörelse av infrastrukturen och olaga
frihetsberövande är vardagsmat för tjetjenerna. Dagligen bryter de ryska
styrkorna mot Genevekonventionerna, Fördraget om civila och politiska
rättigheter (ICCPR), Konventionen om mänskliga rättigheter (ECHR)
samt Konventionen för att förebygga tortyr, omänsklig eller förnedrande
behandling eller straff (ECPT).
Det finns ovedersägligt bevis för att den ryska krigföringen präglas av
godtyckliga arresteringar, rutinmässig misshandel och tortyr av de
häktade, utomrättsliga avrättningar samt systematiska gruppvåldtäkter.
Internationella Helsingforsfederationen har också rapporterat hur de
ryska styrkorna medvetet avrättar tjetjenska män i produktiv ålder i en
strategi att "tunna ut" befolkningen.
Ett otal rapporter från bland andra Human Rights Watch, Physicians for
Human Rights, Läkare utan Gränser, Amnesty International,
Internationella Helsingforsfederationen, Memorial samt andra
organisationer har i skakande detalj kartlagt dessa övergrepp.
Vittnesmål har också lämnats av enstaka journalister som har vågat sig
in i landet.
Trots att dessa fakta är välkända väljer Väst att blunda och tiga. I någon
sorts ohelig överenskommelse har överstelöjtnanten i Kreml getts fria
händer att agera som han vill i Tjetjenien i utbyte mot fortsatta lukrativa
gas- och oljekontrakt.
Den ryska linjen har hela tiden varit solklar – Tjetjenien tillhör Ryssland
och man kämpar mot den internationella terrorismen i en intern
polisaktion. Därför gäller inte normala lagar för krigföring och alla
vittnesmål om övergrepp tillbakavisas med indignation. Likheten med
den amerikanska argumenteringen kring Guantanemo och de ”illegala
kombattanterna” är slående.
Enligt den moskvatrogna regimen i Groznij har 300 000 tjetjener dödats i
de två krigen hittills. Detta representerar nästan en tredjedjel av den
ursprungliga befolkningen och därmed vill jag hävda att det pågår ett
folkmord i Tjetjenien. Jag använder detta alltför ofta missbrukade ord

med urskiljning, men övergreppen ignoreras och politiker och
myndigheter tiger.
Vi minns också hur regeringen nyligen inbjöd ett antal ryska soldater att
samöva med den svenska militären i Operation Snöflinga. Bland de
inbjudna högre befälen fanns det åtminstone två stycken som kunde
bindas till övergreppen i Tjetjenien. Men likväl inbjöds de och när en
anmälan väl lämnades in förhalade regeringen ärendet tillräckligt länge
för att de misstänkta skulle hinna lämna landet. Förvisso med svansen
mellan benen, men dock
Sammantaget ser vi sålunda ett mönster där regeringen har lätt att ta till
stora och vackra ord om övergreppen i Rwanda, Sudan och Balkan. Det
gemensamma här är att dessa antingen ligger långt tillbaka i tiden eller
på ett betryggande geografiskt avstånd från Rosenbad. Men när skall
man ta itu med detta europeiska folkmord? När skall man uppbåda
tillräckligt mycket civilkurage för att fördöma de ryska övergreppen?
Den tjeckisktfödde Yehuda Bauer deltog i den av svenska regeringen
anordnade första Förintelsekonferens. Där formulerade han budorden
”Du skall aldrig vara förövare; Du skall aldrig vara offer; Och du skall
aldrig, men aldrig vara åskådare.” Vad väntar regeringen på?