GENOM BROTT - Manpower

HISTORISK SAMMANFATTNING
1884: Stadsmakterna pratar för första
gången om begreppet ”arbetsförmedling”.
Regeringen fastslår att den som vill förmedla
jobb måste ha ett särskilt tillstånd för sådan
verksamhet. En kontroll av nivåerna på förmedlingsavgifterna
införs.
1919: Den internationella arbetsgivarorganisationen
ILO bildas. Medlemsländerna
uppmanas att upprätta avgiftsfria offentliga
arbetsförmedlingar.
1930-talet: Sverige är ett land med många
fattiga. Allt fler människor flyttar till storstäderna
där privata enmansförmedlingar
– mot betalning – tipsar arbetssökande om
lediga jobb.
1933: ILO:s konvention nummer 34 ålägger
medlemsländerna att inom tre år avskaffa
förmedlingar som tar betalt av de arbetssökande.
Sverige är ett av de länder som
undertecknar detta avtal.
1935: Sverige. En lag om ”vissa bestämmelser
om arbetsförmedling” träder i kraft.
I lagens andra paragraf står det kort och
gott att ”arbetsförmedling må icke bedrivas
i förvärvssyfte”.
1938: Fackföreningar och arbetsgivare
tecknar det första kollektivavtalet (känt som
Saltsjöbadsavtalet) vars syfte är att reglera
lönesättningen på arbetskraft.
1942: Riksdagen skriver in i lagen att det
inte spelar någon roll om den arbetssökande
är anställd av förmedlingen och förblir så för
all framtid. Verksamhet som tillhandahåller
arbetskraft klassas som arbetsförmedling
och är förbjuden. (Ordet personaluthyrning
omnämns dock inte i lagen).
1948: AMS bildas med uppgift att tillhandahålla
och förmedla arbetskraft.
1953: Ulla Murman grundar Stockholms
Stenografservice, en skrivbyrå som tillhandahåller
sekreterartjänster. En slarvig professor
skriver otydliga protokoll och Ulla bestämmer
sig för att skicka en sekreterare till professorns
kontor för att utföra uppdraget på
plats. En ny bransch – personaluthyrningsbranschen
– föds.
1955: En jurist från AMS kontaktar Ulla Murman
och förklarar att hennes verksamhet är
olaglig. Det första åtalet mot Ulla väcks.
1957: Kriminalpolisen förhör Ulla om skrivbyråverksamheten
och konceptet med
”ambulerande sekreterare”.
1960: Ulla Murman och kompanjonen Märta
Riper ställs inför rådhusrättens domare.
Rådhusrätten (nuvarande tingsrätten) friar
damerna och lägger tonvikten på bandet
mellan Stockholms Stenografservice och de
uthyrda sekreterarna. Åklagare Wulf Zippis
överklagar domen.
Berit Hägglund, en av Ullas anställda,
bestämmer sig för att starta eget och grundar
SnabbStenografen, dagens Proffice.
1961: Fallet går vidare till nästa instans och
Ulla kallas till rättegång hos Svea hovrätt.
Svea hovrätt lägger till skillnad från rådhusrätten
tonvikt vid det faktum att Ullas sekreterare
kan få nya uppdrag på plats hos
kunden, samt att de intar samma ställning
på kontoret som den ordinarie personalen.
Hovrätten beslutar att ”förmedling har bedrivits
mot ersättning och utan tillstånd” och
dömer Ulla Murman till 15 dagsböter á
20 kronor. Domen överklagas.
1962: Högsta domstolen, eller Kunglig
Majestät som den hette på den här tiden,
slår fast att Ullas skrivbyrå strider mot lagen.
HD menar att portalparagrafen som lagts till
lagen 1942 just handlar om personaluthyr-
2
ning – och att det där framgår att Ullas verksamhet
inte är tillåten. Ulla döms härmed i
landets högsta rättsliga instans.
Samma år skriver folkpartiet och högern de
första motionerna i riksdagen om att gränsdragningar
måste göras – mellan arbetsförmedling
och servicefunktioner. En utredning
som ska förtydliga arbetsförmedlingslagen
tillsätts året därpå, 1963.
1964: Ulla fortsätter att driva sin skrivbyrå
trots att Högsta domstolen fastslagit att det
hon gör är olagligt. Hon ställs på nytt inför
Stockholms rådhusrätt. Fösta gången Ullas
fall togs upp i rådhusrätten friades hon – men
denna gång förklarar även rådhusrätten Ulla
skyldig och dömer henne till dagsböter.
Ulla överklagar.
1965: Fallet tas på nytt upp i Svea hovrätt.
Även här blir det fällande dom och nya böter.
1966: Efter tre års arbete publiceras ett delbetänkande
på utredningen beträffande
arbetsförmedlingslagen. I betänkandet konstateras
att problemet med skrivbyråerna är
deras ambulerande karaktär, det vill säga att
de anställda skickas ut på uppdrag hos kunder.
Detta faktum innebär att byråerna säljer
arbetskraft, inte en arbetsprodukt. Utredningen
belyser också att privat arbetsförmedling är
förbjuden i hela Europa, men att inget annat
land definierar personaluthyrning som arbetsförmedling.
Utredningen vill således tillåta
personaluthyrning. Granskningen leder dock
inte till någonting – regeringen tycks inte vara
mogen att ta ställning i frågan. Regeringen
tillsätter i stället ytterligare en utredning.
1967: Den svenska branschorganisationen
för personaluthyrningsföretag bildas (dagens
Bemanningsföretagens organisation).
1970: Regeringen känner sig redo att fatta
beslut i frågan om skrivbyråernas framtid.
Men trots att argumenten i 1966 års utredning
talar för skrivbyråerna, skärps i stället
lagen. Nu hotar fängelsestraff för den som
sysslar med olaga arbetsförmedling. Skrivbyråerna
ska bort. Trots de skärpta reglerna
lämnas dock en liten springa på glänt sedan
man förklarat att personaluthyrning är förbjuden
– men entreprenad är ok. Om Ulla och
hennes kollegor exakt definierar vad sekreteraren
ska göra under uppdraget, kan således
verksamheten räknas som laglig. Skrivbyråerna
skriver specifikationer för glatta livet för
att slippa bli polisanmälda.
1978: SAF-lobbyisten Björn Tarras-Wahlberg
fascineras av skrivbyråernas verksamhet och
ger 1979 upphov till en motion som uppmanar
regeringen att hitta en lösning på skrivbyråernas
situation. Motionen får gehör och i
en omröstning uppmanar riksdagen regeringen
att lösa frågan. Ett justitieråd tillsätts
för att utreda saken.
1979: Stockholms Stenografservice tecknar
kollektivavtal för internpersonalen med HTF.
Avtalet väcker heta känslor. TCO:s styrelse
arbetar för fullt med att röka ut skrivbyråerna
samtidigt som ett av deras egna medlemsförbund
tecknar avtal med en skrivbyrå!
1980: Chefsjurist Anders Kruse på AMS ser
riktigt allvarligt på skrivbyråernas verksamhet.
Att kalla verksamheten för entreprenad
enligt 1970-talets modell ger han inte mycket
för, utan menar att skrivbyråerna enligt
gällande lag från 1935 är olagliga, vilket
också Högsta domstolen slagit fast 1962.
Punkt slut. Kruse får i uppgift av bland annat
TCO att ingripa mot skrivbyråerna.
1982: Efter två års utredning är regeringens
justitieråd klar med sitt delbetänkande.
Slutsatsen är förbluffande: Det behövs ingen
lagändring. Skrivbyråerna är redan lagliga.
Utredningen menar att man tidigare tittat för
mycket på förhållandet mellan skrivbyrån och
kunden. En mer relevant fråga är förhållandet
mellan skrivbyrån och sekreteraren. Om sekreteraren
är anställd av skrivbyrån är det ingen
arbetsförmedling. Anders Kruse, chefsjuristen
på AMS är dock av en helt annan uppfattning.
Han polisanmäler ett antal skrivbyråer för att
få till stånd en ny rättslig prövning. Åklagaren
vägrar dock att väcka åtal. Kruse är arg, han
vill ha ett slutgiltigt avgörande.
1986: Ulla Murman säljer verksamheten till
sin son Lars Murman och hans kompanjon
Michael Haglind. Stockholms Stenografservice
byter namn till Teamwork.
1987: Kruse överklagar och en annan åklagare
får i uppdrag att ta sig an skrivbyråmålet.
Ulla Murman kallas till Stockholms tingsrätt.
Tingsrätten bryr sig inte om 1982 års utredning
som säger att skrivbyråerna är lagliga, utan
dömer Ulla till böter. Hon överklagar domen.
1988: Svea hovrätt tar upp fallet till prövning
– och friar! Hovrätten lägger vikt vid att man
på skrivbyrån utför specificerade uppdrag
samt byråernas arbetsgivaransvar. Domslutet
är dock tveksamt och krånglas till genom att
hovrätten nyligen dömt en annan skrivbyrå i
ett liknande fall, vilket leder till det ovanliga
beslutet att hovrätten vill pröva lagen på nytt.
LO skriver i en inlaga till Högsta domstolen
att skrivbyråerna förmedlar jobb och därmed
är olagliga. Men när LO:s rättshjälpsenhet
några år tidigare behövde hjälp, vände de sig
anmärkningsvärt inte till arbetsförmedlingen,
utan till Stockholms Stenografservice...
Ambulerandeavtalet för uthyrd personal tecknas
mellan HTF och Stockholm Stenografservice.
Garantilöner införs, vilket betyder att
de anställda är garanterade viss lön även
om uppdrag uteblir.
3
1989: Den nya lagprövningen i Högsta domstolen
är klar och skrivbyråerna fälls!
Domarna skriver i ett utlåtande att frågan bör
lösas genom lagstiftning och uppmanar mer
eller mindre statsmakterna att ändra lagen.
Samma år presenteras ett förslag till en ny
lag där personaluthyrning är tillåtet i högst
fyra månader, men att denna tid kan förlängas
i kollektivavtal. I samma veva säger sig
AMS vara beredda att pröva privat arbetsförmedling.
Björn Örås, tidigare konsult på Teamwork,
grundar Poolia.
1991: Riksdagen utfärdar den nya författningen
som tillåter personaluthyrning från
1 januari 1992.
1993: Riksdagen beslutar att även privat
arbetsförmedling ska vara tillåten. Sverige
säger upp den gamla ILO-konventionen som
förbjuder privat arbetsförmedling i vinstsyfte.
1994: ILO håller kongress och fattar beslut
om en global hållning till personaluthyrning.
Privata arbetsförmedlingar blir tillåtna, men
ingen ska behöva betala för att få ett jobb.
1996: Teamwork säljs till Manpower.
2003: Manpower i Sverige består av flera
bolag inom vitt skilda verksamhetsgrenar
som tillsammans omsätter cirka 3 miljarder
kronor och har närmare 8 000 anställda.
Verksamheten omfattar allt från personaluthyrning
och rekrytering till drift och utveckling
av kunders avdelningar, funktioner eller
processer – så kallad outsourcing, samt
avancerad HRM-konsulting. Nya tjänster
lanseras i ett rasande tempo.