vår idrott fototävli

VÅR IDROTT

ARSBOI(
1953
för
FINLANDS SVENSKA CENTRALIDROTTSFÖRBUND
och dess medlemsförbund
SVE SKA FI LA DS IDROTTSFÖRB D
FI LA DS SVENSKA SKIDFÖRB D
DS SVE SKA ORIE TERI GSFÖRBU D
KA KVI OGYM ASTIKFÖRB ' D
SVE SKA FI ' LA DS SKOLIDROTTSFÖRBU D
FI L DS SVE SKA GYMNASTIKFÖRB D
CE TR LIDROTTSFÖRB DET FRIL FTSRÅD

Redigerad av
STIG HÄGGBLOM
Omslaget planerat av .Mether-Borgström
IIELSI GFOR 1954. OY T ILGMANN AB
Dd vi idkar Irilultsliv. glömmer vi
inte väl olta att beundra naturens
lorm och lärg .. . ?
Personliga åsikter om två frågor
Av Magnus Cedercreutz
J ag vili oförbehållsamt lovsjunga den sauna amatöridrotten därför
att jag anser att just den frammanar det bästa och värdefullaste inom
idrottsrörelsen. J ag vill ge rnitt varma erkäunande åt varje försök att
värna amatörandan inom idrotten. Många anser att det är en föråldrad.
löjlig ide att nuförtiden tala om amatöridrott . Det fiuns emellertid många
som - trots allt - tror. att det enda rätta då det gäller idrott är att till
varje pris hålla på verklig amatörism. De gör det av övertygelse!
Den som sett professioneU idrott i n ågon form måste erkänna att den
skapande. kamratliga idrottsandan saknas. Så sn art de stora slantarna
står på spel. tummar man gärna på begreppet ,)fair play'). Professionella
idrottsmän erkäuner villigt att det är frågan om ett hårt och krävande
yrke - den enes död. den andres brödl
Smygprofessionalism är om möjligt äunu längre från det idrottsliga
idealet. Det är att bedraga. att svära falskt. J ag kan därför ej förstå att
så många av de idrottsmän som i början av sin idrottsmannabana känt
hänföre] sen. den upplyftande känslan. det goda kamratskapet t .ex. vid en
anspråkslös klubbtävling senare faUer för frestelsen att svika sin övertygelse
om den rätta idrottsandan. att sälja sin själ. Det gäller både ledare
och aktiva.
Är det rätt att våra tränare nu förklarar att endast ,)året -runb-träning
(vilket knappast kan ske endast p å fritid) ger chans till resultat. Vad
händer när man börjar märka att resultaten inte mera kan förbättras ens
5

8
Vasa tog guld ...
Detta är Vasa IFK:s fotbollslag som vann
finländska mästerskapet 1953. Kurre Sand
- mannen bakom framgångarna - står
Jängst t.h. och tredje från höger är Stig-Göran
Myntti, Svensk-Finlands bragdman 1953
Sport-Pressens guldmedaljör.
En målsättning
Av Gertrud Wichmann
N är n ågra unga flickor år 1876 startade den första kvinnliga gymnastiksammanslutningen
i vårt land, var det inte bara en förening som i
största allmänhet blev till för att fylla ut tiden för n ågra familjeflickor,
icke enbart det nyas tjusning som lockade dem, då de begav sig till sina
kvällsövningar eller på söndagförmiddagarna på utfärder till kälkbackar
eller i skog och marko Vi måste se det mot en bakgrund)v de fördomar
och den instängdhet, som då härskade inom kvinnovärlden. Det var
Om också i anspråkslös form, ett utbrytningsförsök ur den trånga och

omgärdade tillvaro de unga flickorna förde, ett led i den »emancipationssträvan»,
som just då fyllde tiden med nya fläktar och heta diskussioner.
De unga flickorna kanske kände att i gymna tiken låg en möjlighet
att spränga de bojor, som hittills bundit dem, och att de i den fick ge
fritt utlopp åt ett rörelsebehov som länge varit dem förmenat. Gymnastiken
var ett fönster mot friheten, friskheten och glädjen.
Tiden kring slutet av 1800-talet präglades av en tark fo terländskhet.
Det var Runebergs och Topelius' tid, då ,)sägnerna,) ldade vårt folk
och väckte den starkaste entusiasm och begreppet fosterland blev mera
medvetet, då ,)Sylvias vison sjöngs av ung och ga=al, då de högstämda
orden så väl passade in i hela livsföringen. Det låg därför ingenting oäkta
i de stora ord, som blev den nya gymnastikföreningens lösen: ,)Fosterlandets
väl, medmänniskors bästa, gymnastikens jramgång.,) Den tiden
hade man råd med idealism, och det var också en stark idealism som
lade grunden till det förbulld, som småningom blev en följd av de unga
flickorllas modiga start ut mot stöne frihet i fonn av en sundare fysisk
fostran.
Småningom uppmjukades åsikter och fördomar, och man fann ingenting
onaturligt i att unga flickor samlades till gymnastikövllingar,
var med om kälkpartier och åkte skridskor. Det var ej längre så modernt
att gå omkring bleksiktig eller ,)d åna» för det minsta, man v gade öppet
vidgå att de röda kinderna var hälsans och naturens färg. Gymllastikföreningar
vä:rle upp i alla våra städer, och år 1896 'ammanslöts de till
,)Finlands kvinnors gymnastikförbwld,). Men' man kan ej säga att idel
medgång mötte i arbetet. Oaktat elltusiasmen var stor fordrades dock
både mod och okuvlig tro att kämpa mot tidens prydhet och för tockade
konventionalism.
Att gymnastiken genast från början lades i kvinnornas egna händer
har haft sin stora betydel e. Det blev deras egen sak att utforma den
och föra den framåt. Det tvang fraUl krafter, som kan ke aldrig annars
v gat sig fram och vad som kanske betytt mest - det räddade åt gymnastiken
det specifikt kvinnliga, och det fördes från början in den starka
idealitet, som alltsedan dess präglat arbetet inom Kvinnogymnastikförbundet.
Visst var det ovant för kvinnorna att sitta i styrelser och framträda
offentligt. Men det har också givit oss en hei del förgrundsgestalter,
som tryckt sin personliga prägel p å gymnastiken och givit den dess målsättning.
Vi skriver i dag år 1953. Och vi gör oss frågan: hur mycket finns kvar
av den idealitet, som bars fram av de första pioniärerna? Rar den hållit
Stålld inför vår tids nyktra realism och framför allt illför den mäktiga
utveckling arbetet fått inom vårt gymnastikförbwld, en utveckling som
till stor del också är beroende av den sociala utvecklillgen i vårt land?
'10
Förnöjsamma ungdomar pd kurs pd Solvalla.
Ja, det är mycket som förändrats under de sjuttiofem r som gått,
Från att ha varit några gymnastikföreningar i städerna som samlat unga
kvinnor tili övning kvällar av mycket familjär natur en eller två gånger
i veckan, räknar förbundet nu med föreningar i s gott som varje svensk
landskommun. Inom dess ram samlas barn, unga, medelålders och äldre
kvinnor, och man strävar till att skänka varje intressegrupp det den
främst behöver. Idrott, lek, friluftssysselsättningar av olika slag har
ko=it till. Uppgiften har vidgats och fördjupats och kraven på ledarna
tälls allt högre. Föga kunde de första pioniärerna drömma om hur snabbt
utvecklingen skulle gå, hur vitt problemet ,)fysisk fostran» i själva verket
är. Och säkert är ännu långt ifrån sista ordet sagt vad som gäller denlla
utveckling. Vi har i dag till vår hjälp vetenskapell som analyserar och
väger alla för och mot, och vi den fysiska fostrans målsmän måste vara
tacksa=a över att också vårt arbetsområde äntligen blivit belyst av
vetenskapen ljus. Det kan ännu bli omvärderingar, starka positioner
kanske ramlar, men andra nya byggs säkert upp. Som en viktig' faktor
i allt ullgdomsarbete ko=er dock den fysiska fostran allt framgent
att räknas.
Vi känner kanske i dag en viss fruktan för att våra ideal ej skall h ålla
stånd i den nya tidens starka ljus. Och det är främst på tre punkter en
viss oro ansätter oss. Man har velat göra gällande att mycket av det
personliga och intima, som fön fanns att räkna med i arbetet på många
h åll börjar försvinna, att en viss ytlighet och maskinmässighet ofta nu-
11

mera präglar detsamllla. Det är att beklaga om sa är fallet, men jag anser
inte att det behöver vara n ägon naturlig följd av den starka expansionen
och den hets som räder i nutiden . Det är just här vi gymnaster har vär
stora missi on , att sätta en motvikt mot all h ärd anspänning genom att
arbeta för att få fram glädje, frigjordhet och avspänning. Det personliga
bör alltid vara det bärande i vårt arbete. Där maskinmässighet och ytlighet
vinner insteg dör Snart intresset och utvecklingen avstannar. Vi kan
hellre nöja oss med ett milldre perfekt tekniskt kunnande, ett mindre utarbetat
organisationsmaskilleri blott något personligt levande mgjutes i arbetet.
En andra faktor inför vilken vi st äller oss avvaktande är tävlingshetsen,
konkurrensen, som vmner allt större terräng mom olika livsomräden.
Det skall vara tävling i det ena och det andra. Vi m äste ha en
m attstock på allt. Vi måste veta vem som är den främsta. Vi m äste
sträva att få st å på segerpallen och offentligt ta emot hyllning och pris.
Ja, just nu kan ingen makt m ed ens stryka ett streck över tävlingama,
hur pressad man än känner sig inom deras ram. Det positiva hos dem
yäger också tungt: sporrandet till en ansträllgning, en prestation som
annars aldrig blivit gjord, exemplets makt, tjusningen i själva tävlingsögonblicket
. Men säkert känner sig m ången mera som tävlmgamas slav
än som deras herre, och med m ånga delar man längtan efter att se dem
i ett riktigare perspektiv och få dem reducerade till en plats i ungdomsfostran,
där de icke dominerar utan fyller sm uppgift vid sidan av andra
likvärda arbetsformer .
Som en naturlig följd av utvecklingen har öppnandet av kontakter
med andra organisationer varit. Detta gäUer såväl fack- som kulturella
organisationer bäde i eget och andra land. Isolering i vår tid dömer en
organisation tili undergäng. Det måste fimla ett fönster öppet ut t.
Man m äste slå in p å samarbet ets väg. För ca 10-15 år sedan fick ordet
celltralisermg en bestickande klang, och man skyndade sig att sammanföra
enskilda organisationer till större sammanslutllingar , och det är
inte fråga om att det mte gay större stadga och b ärkraft. Men det ligger
också i tiden en strävan tilllikriktning som innebär en viss fara, särskilt
när det gäller ungdomsarbetet . J ag tror ej att man tar miste p å den
st ämma , som ännu mycket försynt gör sig hörd, men som dock låter
o förstå att man längtar bort från en alltför stark centralisermg och
likformighet till en decentralisermg och större personlig frihet. Blir ett
'amarbete för fast organiserat förtar det m åhända n ågot av den entusiasm
och initiativkraft, som alltid bör finnas vid skapande arbete. Man
skjuter lätt ifrån sig ansvaret och arbetsbördan p å den centraliserade
organisationen medan mtresset slappnar mom de enskilda fackorganisationema.
Men detta är en fråga av stor b ärvidd, som jag ej närmare
vill ingå p å i detta sammanhung.
12
"
Posterlandets väl, medmä1"miskors bästa, gymnastikens-framgång -
kan denna gamla devis älll1U samIa oss eller har den mistat sm aktualitet?
Säkert kan vi ej föra fram den med samma öppna sinnelag som förut,
något i den förefaller oss patetiskt, de stora orden passar ej längre in i
tiden. Men den djupare innebörden i den tonar dock som en grundmelodi
i allt förbundets arbete. Trots de sjuttiofem åren har mga starka omkastnmgar
i själva m ålsättningen för detsamma ägt rum, främst tack var
det etiska krav våra största ledare ställde fram för oss: gymnastiken som
ett medel vid fostrandet av starka, harmoniska människor. Kroppsövningama
fick aldrig bli ett mäl i sig själv. Denna etik g r igen i den nya
form av gymnastik vi i dag följer. Visst har det skett en fömyelse ay
stora m ått, vi kan ej förbigå kravet på en mera dynamisk rörelseform
och betonandet av växlingen mellan anspänning och avspänning - sa
betydelsefuJ.l för vår tids människor. Allt växlar. Det skulle betyda förtvinande
och död, om vi ej kan ge n}' n äring < t v rt arbete. 'i m åst e
glädjas över nya initiativ, nya arbet sformer, men också med fast h and
och klar tanke försöka rätt värdesätta det nya och utan slitningar se tilI att
inpassa det i det gamla. E ndast så löper utvecklingen jämn och harmonisk.
En vacker och smidig
de/ali frdn R otterdamtruppens
uppvisning.
13

VÅR IDROTT FOTOTÄVLI
1/,
1 PRIS: »VM-banam. (Vim van der Voort i svängen). Foto: C-G . Lang.
G
n PRl : »F jällrävar •.
Foto : Margareta Arppe.
--------- ---- - -
III PRIS: .Morgonbris» .
Foto: C-G. Lang.
15

ned tilf Budapest genom hela BalticJll1l, Polen, Tjeckoslovakiet, en del
av Österrike och Ungern? Och detta i 30 graders da=ättad hetta med
smörgåsmat som enda kost och till råga på allt en träning på bangårdarna
uuder korta uppehåll, utan möjlighet till efterföljande bad. Och vem
ville följa med som ledare på en sådan färd? Månntro någon av ledarna i
Stockholm hade reda på huru de ,känns att passera sju gränser, då samtliga
kappsäckar och kollin visiteras på båda sidorna om gränsen i ti=ar?
- Den gången knäcktes det finländska laget redan före själva kampen
på idrottsplanen. J oppe Lindroth, Jana Jansson, Lauri Lehtinen fick
magen i olag redan uuder resan, Dala Dahlman och några andra hade
näsblod vara1111an ti=e i den olidliga hettan. Men det oaktat ställde
alla upp, ingell var rädd om sitt anseende, ingen svek sina ledare.
Med ngern-resan i minnet började jag mina förberedelser redall
hemma i Borgå. Det gällde att bekallta sig med pojkarna. Deras resultat
m åste ju en ledare kä1111a till, likaså deras ålder och yrke. Också motståndarnas
ma1111ar borde man känna också. Träning, teknik och taktik
repeterade jag i mitt stilla sinne, likaså massage och första hjälpen. Tänkte
mig tilI och med.in i ett kort andragande, ifall det sktille bli av nödell. -
Ali min möda var förgäves och befanns onödig. En läkare skötte pojkarnas
hälsa och en massör knådade de tröttkörda musklerna. Tvenlle
tränare meddelade idrottsligt kunnande och för varje grupp idrottsmän
(löpare, hoppare, kastare) fanns en speciell .)huoltaja.). Vi tre ledare behövde
minsann inte rådbråka oss i onödan.
R esan var i alla avseenden behaglig, det enda beklagliga var att den
tog slut så fort. Exakt lika lång tid, som »snabbussen,) från Borgå till
H elsingfors behöver för de sextio kilometrarna tog det att ko=a till
Bro=a fråll Sjöskog. Och förrän vi visste ordet av satt vi hos Pontus
Lindberg ute på Bosön. En mera lyckad inkvartering kan man knappast
finna, här fanns allt inom räckhåll. Att vä1111en Pontus gett stränga
order t kökspersonalen att villfara också v ra vildaste önskemål visar
följande lilla episod.
nder en frukost uudrade n ågra pojkar om det kanske vore bättre
med kokt mat än med stekt och om kokt fisk skulle vara bättre för formen
än kött. Till middagen bars den kokta makrillen in. Då hördes från ett
av borden: Nu ska de göra oss knäsvaga med fiskmat.
Följande servererska bar in rostbiffen stekt på äkta amerikanskt
sätt så att blodet sipprade ur den, då man skar i den. Pojkarnas förvåning
var stor, och »matbeställaren» såg en smula förlägen ut, men servererskan
fr gade skrattande på god finska: ,)Saanko nyt vapaalipuu Stadionille? )
Armas Valste hade rätt då han redan he=a i Helsingfors sade att
vi inte med framgång kan kämpa i enlandskamp förrän. i slutet av augusti.
»Vi är inte färdiga tidigare, i september skulle allt vara a1111orlunda»
18
de var Valstes ord. Valste hade rätt. Att vi inte var färdiga det såg man
i tresteg, i slägga och kanske också i kula och diskus. V ra pojkar hade
kanske tillräckligt god fysisk kondition, men viljan att överträffa sin
motståndare, viljan att vinna fanns ej . 1 detta sammanhang kan jag
inte låta bli att att ta till tals en sak, som länge lekt mig i håg n. Träningen
hos oss är, tror jag , vad teknik, träningsmetoder och taktik beträffar
högklassig, den kan knappast mera utvecklas alltför mycket. Däremot
är den »psykiska träningem nästan helt försummad.
En del av våra tränare kan säkert konsten att inspirera idrottsmännen,
att få dEm att tro på sig själva, att få dem att överträffa sig själva. Men
målmedvetet har, tror jag, tillsvidare inte denna sida av träning tagits
upp p å progra=et t .ex. vid tränarutbildningen.
Trots vårf nederlag blev landskampen en stor sådan. Aldrig tidigare
har en landskamp mot Sverige utkämpats i en bättre idrottsanda än nu,
detta gäller särskilt åskådarna, sällan har så många positiva överraskningar
på vardera sidan noterats tidigare.
1 mitt tycke var Voitto Hellstens dubbelseger över de på pappret
starkare och också i förhandsreklamen segertippade svenskarna ett
exempel på huru en stark vilja och ett kallt huvud behärskar situationen.
Den starke och till sitt temperament ettrige Voitto, som av allt att döma
ännu blivit begåvad med ett kallt huvud, i vilka inga divafasoner ryms,
kommer nog snart att axla Bebbes mantel.
Landskampens andra store nall1ll var Carolus Lindroos, en grann
och sann idrottsman. Efter sin seger var han anspråkslöst glad på ett
naturligt och trevligt sätt, det var fritt från alla hämningar och divafasoner.
Mera sådana idrottsmän, de pryder upp ett landslag.
Ja, Denis Johanssons seger över Hållsta Karlsson och de andra svenskarna
var ju en stark sak. Trots allt buande på Stadion och alla kannstöperier,
så vann nog den som kunde taktik och den som gått in för
att vinna. Men gjorde Denis Johansson rätt, då han ej ställde upp p å
800 m följande dag, utan svek sina ledare och sina kamrater? Nog hade
han säkert i den sanna idrottsentusiastens ögon vunnit mera på att
ställa upp, fastän han skulle g tt sist i m ål efter en ärlig kamp. Endast
i idrottfanatikerns och sina egna ögon vann han på sitt uteblivande.
Att suveränt behärska sina nerver och med sin vilja överttäffa sig
själv, det kunde Ojamo, trots att han för första gången var med. Att i
sitt sista kast gå upp till tredje och säkra en trefaldig seger i vår gamla
paradgren spjutet, gay Ojamo väldiga ovationer från den finländska
läktaren.
Under 10.000 m :s loppet höll mitt hjärta p å att sprängas av glädje.
1 många år har jag gått med en önskedröm: att få återuppleva Berlinolympiadens
10.000 m -lopp, att än en gång få se tre finska flaggor gå
19

Vid Fredspalatset Haag.
ROTTER D A M.
Elter en lyckad ttpPI isning i Schouburg.
FSKG.-truppen inlör paraden . De Irevliga smd italienskorna.
.Hiirta Lindholm och Lasse Andersson elter ett dopp
i Nordsiön.
Den högtidliga avslutningen i R otterdams speedway·stadion.

nationer gör framsteg. Det är kolossalt viktigt att man så ofta som möjligt
får chansen att vara med på liknade internationeIla begivenheter. Vi
försökte vara fhed på så många håIl som möjligt. såg det vi trodde var
bra eIler hört att skuIle vara det. En gymnastikpedagog och en av gymnastik
intresserad har något att lära i nästan allt han får se. Och jag vill
framhålla att det var mycket b de ny tt och högkIassigt vi fick uppleva.
- Ja. ifyller Märta Lindholm. Men inte gick ju detta upp mot
Lingiaden i Stockholm. Varken ifråga om arrangemang eIler i gynmastisk
storslagenhet. Men det var pittoreskt och trivsamt. Ibland förvånades
jag över hur allt sist och lutligen klaffade utmärkt. fastän klara blottor
i arrangemangen kunde iakttas. Det var nog den uppoffrande viljan att
göra ett gott arbete. en insats för gynmastiken. som fick det att löpa
undan. aturligtvis kommer även här ett visst tävlingsmoment till
synes. men i varje fall får ju så många inom gynmastikens breda lager
tillfälle att vara med. Jag tänker bara på de stora masstrupperna. gossoch
flicktrupperna, de makalösa norska veteranerna, som fick drottning
JuHana att klappa händerna av förtjusning invigningskvällen. Jag hoppas
verkligen det blir flera Gynmaestrador, varför kan inte vi själva arrangera
en? Men kanske i såfaIl Olympiaden hela tiden skulle stå som ett
slags modelI för arrangemangen? Men så behöver det verkligen inte aIls
vara - det lärde vi oss i Rotterdam.
Ja, detta var alltså Gynmaestrada. En den europeiska ungdomens
generalmönstring i gynmastik, ett evenemang där tävlingsinslaget inte
gjorde sig starkt påmint. ett evenemang som Iät oss förstå att Finland
och brödraländerna Sverige och Norge intar en rangpIats inom gynmastikvärlden,
dessa nationstruppers framträdanden hörde verkligen tilI
de starkaste, smakfullaste, inlevelserikaste och mest välgymnastiserade.
Därmed inte sagt att den nordiska gynmastiken går i spetsen för utveck­
Iingen. Den är kanske bara starkast organiserad, ekonomiskt lyckligt
gynnad, musikaliskt begåvad och lycklig nog att kUl1l1a faIla tillbaka p å
ett stort utbrett intresse, som är förutsättningen för en fruktbringande
verksamhet. De ståtliga ungerska manliga gynmasterna, de vackra och
gracila italienskorna. otroligt smidiga och starka waIesiskorna gay alla
var och en på sitt sätt mycket starka impulser. För att inte tala om den
holländska gymnastiken, som i pedagogisk planering hade mycket gott
att ge.
Gymnastikfester modell Gymnaestrada 1953 är ägnade att öka förståelsen
för olika gynmastikriktningar, att höja standarden, att stimulera
och utbreda gymnastiken i Europa.
26
,.
Pd ,)Sagornas Ö') /1'. V. J. W. Rangell. Birger Lönnberg. Kallio Kotkas.
Aaro Tynell.
. Bland is och heta källor ...
Av Birger Lönnberg
De nordiska riksidrottsförbundens samarbetskommitte,
F aelleskommitten, sammanträdde senaste sommar den 23-24
juli i Reykjavik. Finlands Svenska Centralidrottsförbund
representerades vid detta tillfälle av Birger Lönnberg som
även passade på att se sig omkring på 1 sland. N edan ger
han några glimtar av sina intryck från detta storslagna land
och dess folk.
Det lär vara skadligt att jäkta ... När man är ute och reser skaIl
man ta tid p å sig. Man kan ju t .ex. dricka sitt förmiddagskaffe i lugn
och ro he=a i H elsingfors, intaga sin lunch i Stockholm och en väl
komponerad middag i KöpenhaIllil. en kopp kaffe vid 11-draget följande
dag i Oslo sl11akar utl11ärkt som omyäxling och som känt så ,)suger sjöm
2'1

Solgli/tel' pd valtnet i fiällbäcken.
Expeditionen medförde fem pulkor av Rimfors-modell och Raappanen
en smal och Iång pulka för personlig utrustning, vidare två specialsydda
täIt, Iämpliga för övernattning vid nying, yxor, sågar, spadar av IättmetaU,
vindsäckar, två filmkameror, proviant för tio dagar och personlig
utrustning. Truppen indeIades i grupper om två man för varje pulka. 1
Iätt före drog en man pulkan som vägde 40- 45 kg i tyngre före och
stigningar två man med tillhjälp av livlina. Ryggsäckarnas vikt ca 15
kg.
Här föIjer några dagboksanteckningar:
26/3. ReveIj kl 06.00 -23°. Start kl10, Iätt snöfaU -14 0. Vi skidade
först i s.o. riktning Iängs Luttojoki upp mot K.iiIospää fjällområde, som
passerades i dålig sikt, och sedan ned mot Suomujoki. Utför gick det
Iätt, och då deItagarna var i god kondition fortsattes färden tili »Suomunruotu»
ödemarksstuga tili vilken vi anlände kl. 20 efter en 25 km Iång
dagsetapp. Stugan var i dåligt skick, bIåsten ven in genom stora sprickor
i väggama, men bIev snart ganska varm då vi eIdade i en stor pIåtkamin.
1 närheten av stugan fanllS rester kvar av guIdgrävares gamla stuga.
Middagen tillreddes snabbt med vår praktiska vacumtorkade mat, och
snart sov vi gott i varma sovsäckar efter dagens ansträngningar.
27/3. -15° haIvmulet. Start mot Suomujoki och upp Iängs Vintilänojas
vackra bäckravin tili Ampupääts stora fjällplatå. Här uppe bIåste
det h årt och med vinden i ryggen gick det undan med fart i många timmar.
Under en matrast uppe på fjället fick vi god användning för våra vindsäckar
med pIats för 2-3 man. 1 månsken och praktfullt norrsken anlände
vi p å kvälIen till ödemarksstugan vid Luirojärvi. Dagsmarsch 30
34
R u.ltell.
km. Sjön, även kallad »Saariselkäs pärla,), ligger omgiven av höga fjäll
som i den granna belysningen tedde sig imponerande.
28/3. - 15°, stråIande soI. Lappar i pulka med hundar och en stor
renhjord anlände tili Luiro. De var på väg till nya betesmarker. Lappama
i sina m åIeriska dräkter, hundarna och renama ute på isen, biIdade med
de solbelysta fjällen i bakgrunden en vacker tavIa. Färgfilmkameroma
surrade flitigt. På dagen bestegs Sokosti 720 m höga fjäll varifrån man
kan se Iångt in på ryskt område då avståndet tili gränsen endast är 20
km. Säreget för traktell är höga fjäll omvmande med skog bevuxna
djupa dalgållgar. På ca 50 km 2 finnes ingen bosättning. Efter en lång
utförsåkning tillbaks tili stugan smakade middagen bra.
29/3. -17° svag s.o. vind. Efter besök i Raappanens lilla s·tuga vid
Luiro sjö startade vi färden över fjällen till Muoravaarakkajoki. Förrän
vi nått helt upp tilI fjällplatån utbröt en sllöstorm. Sikten bIev i det
närmaste obefintlig och då vi inte ville ta onödiga risker åkte vi ned
igen och ändrade färdmåIet till i>Sudenpesä» ödemarksstuga vid Sorvnsjoki
dalgång. 1 medvind skidade vi norrut Iängs en dalgång ca 10 km.
Vi måste nu passera över ett mindre fjäll för att komma lled till stugan.
35

och anlände först klo 9 på morgonen till Rovaniemi. 1 Pohjanhovis mjuka
sängar smakade sömnen bra och eft er bastu samlades vi på kvällen till
avskedsmiddag. Deltagama uttryckte sin glädje över det goda kamratskap
och för de många värdefulla rön som hade gjorts under långfärden.
Svenskama hoppades att efter tre år kunna anordna n ästa nordiska
långtur i Sverige.
38
Nyinge1J brann hela nalten.
Simkurs pd Solvalla.
Skolsimningarna
Av P. E. Widen
Skolsimningarna i Helsingfors har redan förekommit
under över fyra årtionden och blivit något av en tradition i
Helsingfors Simsällskaps verksamhet. N är de första skolsimningarna
arrangerades, är inte alldeles klart utrett, men åtminstone
förekom skolsimningar år 1913 den 14 september
på Ursins siminrättning. Möiligt är att skolsimningar förekom
något eller några år tidigare, men det spelar en mindre
roll i detta sammanhang.
1 varje fall var det i sitt arbete för spridning av simkunnighet, som
Helsingfors Simsällskap kom på iden att arrangera skolsimningar. Under
åren omkring 1910 tog sällskapet verkliga krafttag för den elementära
simundervisningen. Utom simskoloma so=artid i Helsingfors och på
andra orter, häll sällskapets lärarkrafter torrsimningskurser i Helsingfors
i maj och senare gavs simundervisning på klass under skoltetminema,
man höll föredrag om simning och livräddning och gay ut skrifter om
simning. Skolsimningama kom som ett naturligt uttryck för denna iver
för simundervisningen, och lika naturligt var det, att de första skolsimningama
var rena uppvisningar med enbart HSS-förmågor som uppträdande
och till vilka gratisbiljetter delades ut främst i folkskoloma.
Samtidigt som man på detta sätt verkade för ökad simkunnighet
framför allt bland elevema i Helsingfors stads skolor och lade grunden
39

tili de moderna simskolorna i vårt land, fanns det också intresse till övers
för ungdomens tävlingssimning. De nya simsätten - först trudgen och
senare crawl - gay säkert god fart åt tävlingsintresset, och i årsberättelsen
för år 1912 finner vi en första anteckning om tävlingar i sirnhopp
och simning för ungdom. Detta var det logiska förspelet till en ny form
av skolsimningar, där skoleleverna inte bara var åskådare utan också
agerade med i tävlingar. Redan i Helsingfors Simsällskaps berättelse över
verksarnheten år 1916 kan man läsa om simning för folkskolelever, om
direktör Uno Staudingers vandringssköldar, och det märkliga är, att
flickorna redan då var med.
De Sta1).dingerska sköldarna blev med tiden mycket populära och
varje simintresserad folkskolknatting visste vad de gällde och vilken
flickklass som erövrat flickornas sköld och vilken pojkklass pojkarnas.
Folkskolsköldarna följdes på 1920-talet av vandringspris för pojkskolor,
men det var alltjämt enbart fråga om stafettsimningar på 4 X 50 m, och
tävlingarna hölls utornhus på Ursins siminrättning. Någon omedelbar
förbättring innebar inte tillkomsten av sirnhallen i Helsingfors, men det
var dock här skolsimningarna skulle nå sin högsta popularitet.
Början av sirnhallsperioden såg dock inte direkt lovande ut. Antagligen
var det det nya med simning året runt som gjorde, att HSS-ledningen
inte genast såg chansen. Det var i stället tävlingar för både finska
och svenska skolor som till en början tog loven av Helsingfors Simsällskaps
tävlingar för de svenska skolorna. Det fa11l1s dock envisa och framsynta
män, som i skolsimningarna såg vad är, d.Y.s. mäkta populära tävlingar
och ett ypperligt tillfälle för nyrekrytering av simmare. Dessa entusiaster
med Åke Dahlman i spetsen gay inte tappt utan började småningom
arbeta upp skolsimllet. Från mitten av 1930-talet var skolsimningarna
i Sirnhallen redan inkörda och populariteten steg stadigt. Skolstafetterna
var nu fyra - 4 X 50 m flickor och pojkar skilt både för lärdomsskolor
och folkskolor - och dessutom hade man en liknande stafett
för scouter, pojkar och flickor. Av onödig »försiktighet» hade man dock
länge någon eller några nationella tävlingar med för att kunna locka
publiken med »11amn».
Under 1930-talets senare hälft togs steget fullt ut med enbart skoltävlingar
på programmet, samtidigt som individnella skoltävlingar i simning
infördes, och Helsingfors Simsällskap behövde inte ångra sig - skoltävlingarna
blev de roligaste, de talrikast besökta och de ekonomiskt mest
lönande tävlingarna i Sirnhallen. Programmet utökades med sirnhopp
och poängtävlingar mellan skolorna, och så blev man tvungen att dela
upp skoltävlingarna i två avdelningar och dessutom avskildes småningom
scouttävlingarna till skilda scoutsimningar. Kriget gjorde avbräck på
olika sätt, men det kunde inte dämpa intresset för skolsimningarna, som
40
Simrådsbasen Axel Mikkola i
kretsen av sina sköna adepter.
fortsatte i lika begeistrad grad efter kriget som före. På senare tider har
man dock kunnat konstatera en viss avmattning.
Den verkliga simmarskolan tycks Svenska normallyceum ha varit.
Skolan var på toppen redan på 1920-talet och är det alltjämt, men så
har den också haft så fina simmare som Harry Tiitinen, Charles Terenius,
Nils Kittilä, Herbert Hjorth, Kalle Fallenius och nu Erik Schönberg oel!
Harry Holman. Nya svenska läroverket har haft glansperioder med J alle
Forssell, bröderna Munck, E rik Paetau, Torsten Segercrantz m.f!. och
bröderna Grahn förde upp Nya svenska samskolall tili toppen. Segerrikt
var också Svenska lyceum med Carl Dsinnejs (Dufvenius) och Mattias
Henriksson i spetsen. Bland flickskolorna har Läroverket för gossar och
flickor klarat sig bäst sedan Lisa Hagelberg satte sprätt på skolans simning.
Skolsimningarna, när de var som bäst, kunde tjäna som mönster för
vilken a=an idrottsgren som helst, och det är faktiskt egendomligt att
inte andra än simmarna kunnat komma någonting sådant åstad. Och
vad är då orsaken till framgången med skolsimningarna? Ja, självfallet
till en del den, att simningen är den friskaste och fräschaste idrott man
kan tänka sig för ungdom, pojkar såväl som flickor. Men det är inte aUt.
De som till äventyrs ämnar arrangera skoltävlingar i n ågon annan idrott
än simning gör klokt i att ta kontakt med tidningspressen. Har man vunnit
pressen på sin sida, så är redan mycket vunnet, för det är av oerhörd

Solvallakul'sens ledal'e vid Ilagghissningen pd mOl'gonen.
Fl'ukosll'asl.
Trtlngl pd pian en vid SFI:s slo'ra ommal'k'urs.
Vacker inl'amning l öI' ÖVlli1lgarna.
4.8 49

Sorsakoski rostfria matbestick
med sidenmjuk, bestående glan s.
Design: Kaj Franck
•
Priser SOlU prISaS
Sorsakoski tryckkokare, lättskött,
tidsbesparande. Storlekar: 3 och
4 liter.
HACKltlAN & CO
SORSAKOSKI BRU K
Känner du me' Stenman, frdgade
M unsala-Sundqvist i Palo Alla.
Amerikansk
idrottsmentalitet
Av A nders Stenman
D et är väl riktigt att det amerikanska folket i första hand är ett
folk av sportsmän. Många generationer bakåt kan vi inte rota i de, med
amerikansk m åttstock mätt, gamla släkttavlorna, förrän vi kommer
över tili t.ex. Europa vid sökandet efter den amerikanska statsmannens,
industrimannens eller idrottsmannens urvagga. Och vad var de annat
än idrottsPlän dessa guldgrävare, redwoodfällare, farmare etc. som sökt
sig fram från skärm till skärm i det främmande landets milsvida orienteringsstråk.
Det var h årdföra pojkar vars ättlingar i dag som är älskar
rugby mera än engelsk fotboll, fribrottning mera än grekisk-romersk,
knockout och pistolskott mera än poängsegrar och bIöta handsksmällar.
Det är h ård och Iåt oss säga en aning kantig idrott amerikanarn dras till.
Till stor lycka för honom har han sina rätIinjigt formade skolor i vilka
han infört sport, eller rättare, dit sporten följt med i pojkens skolväska.
1 skolan slipas kanter av kamrater och av lärare och tränare med sportigt
rediga hjärnor och med stor energi.
Hur ofta har man inte här i . orden tvingats höra jolmiga utläggningar
om den »stackars,) idrottsmannens uppoffringar, hans träning för
sin idrott, de tröttande resorna, försakelserna, slavarbetet. Den am erikanske
studenten har det mycket enklare. Han kan låt a bli att t ävla och
i stället ta idrotten som rekreationsmedel. Men vilken absurd tanke,
om det en gång finnes möjlighet er att skära lagrar på t ävlingsbanorna.
Vi ser för oss simhopperskan Pat Mac CorIDick t.ex. Två timmars daglig
träning under dödsäsong, fyra timmar dagligen under ett par månaders
53

WaUer L. Scott.
tid före en stordrabbning, är hennes normalpensum. - - 1 våra öron
ljuder det bedjande och bevekande ropet ur femtontusen studentstrupar
vid sexdraget en morgon till Jack, som bytt college och sportklubb:
»Vi önskar Jack tillbaka tili UCLA, vi önskar ... !»
Vi bad i tankama vaktmästaren om förlåtelse för vårt nordiskt hädiska
löje sedan han hörsammat vår ivriga bön och låtit oss gå in genom
den minst sex meter höga dörren och porten till Trojans träningsplan
för rugby, där 60 studenter tränade i full skyddsutrustning. Löftet att
inte använda kameran (underförstått också att inte låta någon träningshemlighet
sippra ut till UCLA, Compton eller något a11l1at farligt konkurrentnäste)
höll vi utan större självövervinnelse. B1.a. såg vi två spelare
i gången stödande med sina uppstoppade axlar mot stagvirket i en
fem meter bred släde, där tio stöddiga kamrater tagit plats, skjuta släden
framför sig över gräsplanen och arbetande som våra bästa arbetshingstar,
då de utföra sina h årda dragprov vid intagning i stamboken. Spelarna
i en a11l1an grupp sprang med skuldran omkull hundrakilos läderbeklädda
sanddockor utan att tappa den boll de höll med båda händema eIler
växelvis med den högra och vänstra 'handen.
Den friskhet och omedelbarhet, man iakttar i Amerika, kan inte
lämna en oberörd. Det är rekreation alla dagar för alla ungdomar och
54
Brita, Stina Stenmans lilla
tennisyngel i Los Angeles.
det är också samtidigt hårda tävlingar man älskar. Idrotten som mest
betydande avreageringsfaktor vid lösande av den inneboende spänningen
i ett Ullgt sinne är både känd och erkänd i Amerika. Den stora betydelse
idrotten har som psykologisk faktor förringas ingalUllda därav att allt
går spontant och intuitivt, utan fastmer är det en stor vinning att den
kommer självmant som redskap i de sociala myndighetemas händer.
,)Jag är övertygad om - sade Frank Wykoll (01. sprinter) - att utan
vår idrott skulle landet ha mängdubbelt större problem att brottas med
då det gäller Ullgdomsbrottslighet än vi nu har ... ,)
Gott kändes det att i detta lagidrottemas förlovade land sitta och
höra Brutus Hamilton, högsta chefen för idrotten inom Amerikas största
Ulliversitet i Berkeley, lägga ut terlen: ,)Det bästa i Helsingfors var den
stora förbrödringen . . . Måtte olympiatävlingama aldrig bli alltför nationellt
betonade, utan må vi samlas som en farnilj idrottsfolk frän hela
väriden och hedra den bäste oberoende av hemort ... Poängberäkningen
ländema emellan är av ondo ... Ja, just det ... mera folkidrott, som
ni kallar det i Finland ... vi talar om industriidrott i Amerika.')
Mr Walter L. Scott, chefen för uekreation och sport i LOhg Beach,):
,lVi fäster stor vikt vid att människoma i Ullgdomen utövar sådan form
av idrott, som de ä11l1u med tillfredsställelse kan utöva på ålderdomen.')
Vår första förmiddag i New York möter vi en tioårig emigrantpojke,
som komrnit frän Finland med föräldrama för fem år sedan. Han
höll sk«;>lböcker i den högra handen, på den vänstra hade han en baseballhandske.
,)Använder du dendär alla dagar ?,) - ,)Yes, alla dagar. ,)
55

Idrottsföreningor!
Har Ni, då Ni planerar Edra resor, tänkt på
vi/ka förde lar bussen erbjuder?
Ni kan själv fastställa tidtabellen.
II Ni undviker ofta en dyrbar inkvartering.
111 Reseffekterna följa med utan extra besvär.
IV För att minska resekostnaderna kan Ni ta med en hejarklick.
O.Y.
En större fjäflskidargrupp avhämtas med bussar
från hotefl Pohjanhovi i Rovaniemi.
MATKAHUOLTO A.B.
47 busstationer - 334 bussexpeditioner
Vägturisten innehåller tidtabellerna
för den privata busstrafiken.
Georg Bl1tsi elter Vordloppssegern 1953.
Y g l V i Vörå
Av Gunnar H aga.
D å Ragnar Fröbergs minnespris förblev stäende kvar pä prisbordet i
Koskeby ungdomshem den 7 februari 1953, som teeken pä att min egen
förening vid FSS-mästerskapen vunnit lagtävlingen - dä kändes det
konstigt tjockt i halsen pä prisutde1aren. Nägra minuter tidigare hade
Henrik Jäis, trött och lycklig, tagit emot förbundets pris tili tävlingarnas
jämnaste äkare. Vörä hade aldrig haft en sä stor dag i idrott pä de
sexton år idrottsf0reningen arbetat. Vi upplevde ett genombrott, vi hade
nätt ett mäl: att bli en stark och hällbar länk i Svensk-Finlånds kedja
av skidarklubbar.
Vörå har inga Iraditioner att tala om i skidlöpning. Förallde1, vi hade
ju en skidbacke tiliåtande 40-metershopp redan i början på 30-talet, vi
hade rätt skaplig terräng för att vara i Österbotten, men i skyddskåremas
stortävlingar som på den tiden många gånger gick i Vörå fick bygdens
egna pojkar för det mesta söka sina namn i fel ända av prislistoma.
57

När Vörä IF efter kriget övertog skidbacken var den redan ett fallfärdigt
ruckel. Ingen hade vårdat den under krigsåren, den blåste helt
försmädligt ner en stormnatt 1945 och vi höll auktion pä spillroma.
Samma är noterades en första framgång i skidspåren, då Vörä vann
JR 61:s Hemförlovningspris, men fortfarande var det endast några
juniorer, främst Helmer Jansson, som kunde kliva fram och hämta segerpris.
M en iuniorerna blev män småningom. Oförtrut t tränade de vidare,
de blev allt flere i gänget när vi körde tilI DM och Öjbergsspel. Vi var
fortfarande alltför osäkra och blyga iör att våga oss tilI FSSM och verkliga
stortävlingar. Vad som idag kallas Vöråspel var för sju år sedan
knappt mer än en bättre klubbtävling. Vi försökte dock för varje år få
ner fler norrbaggar, vi förstod att om vi skulle komma någon vart, sä
mäste vi lära våra egna pojkar samma gåpåaranda som Ragnar Sundqvist
i Purmo, Bertel Vestman i GIF och Helge Brännkärr i Myran lade
i dagen. Vöråspelen vru,..'1:e, de blev tvådagarstävlingar, de blev nordiska
och vi såg de första svenskarna i helvit dräkt köra ut i spåret över Grannasberget;
vöriiättlingen Kalle Fahlin, svenska 1l1ästaren Herman Pettersson
från Hammerdal och några tilI. Publiksiffroma närmade sig 3000
och kassören myste.
Vad som var viktigast: vi övervann mer och mer den trygga och
ganska konservativa vöråbons skepsis mot idrotten, snart stod gråhårsmän
sida vid sida med ungdomen vid målplatsens repinhägnad.
Frivillig hjälp behövdes i massor, folk tilI spärläggning, folk tilI serveringsjobb,
folk till de hundrade uppdrag som en stortävling bjuder pä.
V åra skidspel blev startskott till de aktivas frammarsch. Spelen gay
dem hårda och emellanåt bittra lärdomar, spelen gay dem ekonomisk
chans att resa ut och lära mer. När 50-talet gick in började fruktema
mogna. Vörå vann de första storsegrarna i DM, började samtidigt skymta
i förbundets prislistor och oavbrutet fylkade sig nya juniorer till det
ungdomsgarde, som är vår största tilIgång. Starka bondpojkar, vana vid
hårt arbete från bamsben, lärde sig skidningens rytm och teknik. Läromästaren
framom andra var och är alltjämt Bertel Vestman. För honom
har vära åkare ett obegränsat förtroende, han sporrar dem tilI dåd, som
de själva inte ens vågat drömma om. Han har lärt dem att ständigt
sikta högre.
Mitt i polarkylans gastkramning hall1l1ade vi, när FSS-mästerskapen
i februari 1953 avgjordes vid samskolan i Vörä. Vi hade glatt oss som
barn åt att få hälsa förbundseliten välkommen till Vörå och så gay vår
Herre oss mer än 30 minusgrader att dras med, när gästema kom. Dock
vill jag tro att det vilade en god portion feststämning över de tre djupfrysta
dagarna och att den väldiga applådåska, som slog fram emot
58
Jansson t. v. oel! LOllkila startkZara i Gamlakarleby.
Leo Backman, när Kim Sevon gay honom Sportpressens guldmedalj på
huvudfesten, gay bevis för att Vörå lärt sig uppskatta en god och rejäl
idrottsman.
För oss funktionärer behövdes det minsann inga extra pälsar och filtsockor
för att vi skulle rädda oss undan förfrysning. Vi kunde gott ha
stått därute i simbyxor, för nu lossnade det ju på allvar för våra marinblå
pojkar och flickor. Efter den omöjliga Leo och den överraskande Nils
Hellund fick vi in Jåfs och Härtull som tredje och fjärde på 15 km och
av de fem bästa A-juniorerna var tre vöråbor. 1 stafetten bärgades silvret,
på tremilen tog Jåfs samma plats efter Leo B. 1 damklassen tog Rita
Akers bronset efter de två »Qmöjliga.): Hög och Lejonqvist .. Och när vi
summerade poäng blev det Vörä-seger i lagtävlingen.
Detta vaI' bara börian tilI en lyckosam säsong. Här skaIl inte föras
bok över segrar, mitt skriptum verkar väl redan nu alltför mycket färgat
av självgodhet. Sä är dock inte meningen. Vad jag velat berätta om är:
Det finns ingen genväg tilI framgång i idrott. Det fordras härt arbete
av aktiva och ledare, det tarvas försakelse och uppoffring, därtill en laganda,
som bortser från egoism och snöd vinning. Denna väg har Vörås
59

Inför en ny säsong:
- Vad har du för planer tili sommaren?
- jag siktar p(j att bli med i EM-Iaget i Bern. Och du d(j?
- Vet du, jag tror, att om jag kan hämta n(jgra poäng för
F r i h e t s p 0 kai e n s(j är jag mer än nöjd.
Ömsesid iga Försäkringsbolaget
SVENSK-FINLAND
Huvudkontor i Helsingfors Mannerheimvägen 12
Tel. växel 10075 Styr. dir. 54566
Kontor i Borgå telefon 936. Ekenäs 1401. Vasa 2656.
Ombud överallt i svenskbygderna.
Bil-, brando, skogsbrand-, inbrotts-, rån-,
obl. & friv. olycksfal !s- mJI. försäkri ngar.
S-F = SÄKERHET och FÖRTROENDE.
Nils Bergman, D-klassens mästare
oe" Henry Se II, :de i klass A.
SvåralrfFiskarsbanor 1
--lb
FSO-mästerskapen
Av Lars-Olof Liljeström
Årets FSO-mästerskap, det 18:de i ordningen, visade tydligt att intresset
för orienteringssporten är stort i våra svenska bygder. De soliga
och bra genomförda t ävlingarna i Fiskars Idrottsfören.ings regi hade samlat
över 400 deltagare, som trivdes utmärkt med de perfekta arrangemangen.
Det var glada och hurtiga orienterarflickor och -pojkar som mötte
upp den tidiga, vackra söndagsmorgonen den 27 september i Fiskars och
genast från första stunden vid den korta andaktsstunden rådde den förtroliga
feststämning och känsla av gemenskap såsom det plägar vara när
FSO-folket samlas. Med säker hand ledde Anton Blomqvist ·tävlingen.
William Olsen bjöd på svåra banor i en krävande terräng och Fiskars
Idrottsjörening dukade ett prisbord, som var grannt att skåda.
Av de sju mästerskapen tog nylänningarna fyra och österbottningarna
tre. Två föreningar, Gamlakarleby IF och IK Örnen klarade två individuella
mästerskap vardera. För övrigt var det »gamla bekanta» i stort
se tt i toppen med några glädjande överraskningar här och varo
L eo Backman, IK Önlen vann en överlägsen seger i seniorklassen och
63

tog sitt tredje FSO-mästerskap, en prestation sorn endast Kervo-Pell
Backman tidigare mäktat med. Nu var Leo fatt Pelle vid andra kontrollen
och löpte sedan om flere av sina medtävlare. Leo var den som bo=ade
minst, en liten tidsförlust vid besvärliga tvåan och han stod även för
dagens grannaste slutspurt. Leo Backman hyllades varmt vid prisutdelningen
där han av F O-basen Birger Lönnberg även fick mottaga bragdpriset
för sin landskampsseger i fjoI.
A arno Sahramaa landslagsreserven från Esbo IF gjorde en fin löpning
och fick den fullträff man så gäma unnade honom. Andra plats i det förnäma
sällskapet var utmärkt. Dagens största positiva överraskning levererade
Ake Grönqvist från Snappertuna Idrottsvänner genom att ta bronset.
Han tävlar första äret som senior så en bättre debut i mästerskapen
bland »storgrabbarna» kan man knappast vänta sig. 1 toppen återfanns
sedan garvade orienterare såsom Ragnar Holst (4.:a), Ruben Ellfolk (5:a),
Pelle Backman (7:a), Henry Sell (8 :a), Sven-Erik Fagerholm (10:a) och
två lovande tmgdomar Nils Huttunen (6:a) och Eyolf Lundgren (9:a), vilka
redan tidigare visat goda prov p å orienteringsskicklighet.
Bland damerna var Gunnel Lillqvist, IF Brahe i en kla s för sig och
tog nu revansch för i fjol, då hon kom tvåa i Vasa. Hon sekunderades väl
av sina klubbkamrater Helena Akerholm (4.:a) och Gunvor Kronholm (6:a),
vilka svarade för att lagpriset »Pargaspokalem stannade hos IF Brahe
ett år till. Kervo-paret Ethel Moilanen och Ebba Frilund tog silverresp.
bronsmedaljen.
Antero Jumppanen, Akilles, blev täv1ingens överlägsnaste mästare
trots att han bommade nära tio minuter vid den svåra trean. Han klarade
även stormästarmärket. Börje Granström, Tenala IF tväa och Thure
Knichter, IK Örnen trea.
Gamlakarleby IF:s blivande storskidare Aimo Tepsell visade igen att
han ej är bortkommen i skogen med karta och kompass. Han har redan
hunnit med flere topplaceringar i de tävlingar han deltagit, vid FM-söndagen
före blev han sjua. Österbottens lovande juniorer dominerade för
övrigt F-klassen och det var endast Erik Grönqvi t (2:a) , Snappertuna
Idrottsväl1l1er som förm dde bjuda på motstånd och spränga den annar.
6-faldiga ö terbottniska raden. Aterväxten ser ut att vara tryggad på
det hållet.
FM-tvåan i D-klassen Nils Bergman, IK Örnen lyckades bäst av äldre
oldboys och hans seger kunde ingen hota. 1 fjol tävlade han sista året i C
(yngre oldboys) och blev mästare i Vasa, nu började han sin sejour i D
med att ta guldet. IFK:s energiska Henrik Pelin korn tvåa och trea bley
Runar Ekblad från Pargas IF.
A rne From, Gamlakarleby IF tog sin vana troget rnästerskapet i veteranklassen.
Det "ar nu tredje gången i följd. En strålande prestation, sorn
Gunnel Lillqvist, suvel'än
i damklassel1.
lig-Göran B ergman,
1Ilästaren i klass G,
intervjuas av SP:s
Gale.
knappast nägon kan slå. Osvald Björklöv frän Akilles och längst i öster
blev tvåa, medan Otto Berg frän IF Aland, längst i väster tog bronset.
Stig-Göran B ergman, Esbo IF var snabbast bland 19-åringarna (Gklass)
och klarade segern trots en liten rniss på trean och sista kontrollen .
P. Dahlström, Skogby IK hemförde silvermedaljen före H . Lindroos, IF
Aland.
Grankulla IFK:s vandringspris »De stupades minnespris» togs av
Örnen med trion Leo Backman, Henry Sell och Sven-Erik Fagerholm och
5
65

I d rotts-;
folkets
varuhus
JSKOHAJa
Brunnsgatan 6
Helsingfors - Telefon 61 261
AB AINO LINDEMAN OY
VASA
IMPORT- och EXPORTAFFÄR
*
MAL TFAB RI K
*
VASA FISKNÄTFABRIK
*
TE L. VÄX. 4444
Ralf VihCl'koski linländsk junior1'llästal'e.
Cykeldominans i ö ter
Av Gunnar B acklund
N är man blickar tillbaka på Östra distriktets verksamhet, konstaterar
man, att det i stora drag varit de föregående åren likt. Vid årsmötet
i februari blev det ombyte på ombudsmannaposten, då mångårige ombudsmannen
Claes Ström trädde tillbaka och den nyutnämnde ombudsmanne
Per-Olof Lassas tog vid. Om man undantar de diskussioner, som
på vårsidan fördes, då frågan om Akilles överflyttning till Me11ersta distriktet
var på tapeten, har verksamheten löpt som förr.
Kursverksamheten har inte heller försummats, och juli var förbundstränaren
Laurell p å instruktionsrond i distriktet. Här finns nya förmågor
på kommande, intresset har stigit p å en del h åll, men planfrågan hindrar
eiler h åller tillbaka utvecklingen. Att distriktet lider brist på klubbtränare
är också klart. Ombudsmannen har deltagit i rådplägningskurs
på Solvalla.
I det följande ska distriktets verksamhet fångas i all korthet. Går
vi så till skidningen, så kan vi konstatera, att Pyttis IK, Tor och Akilles
G
81

Gymnastiken i Vasa har djupa rötter, som började växa redan på
1860-talet och sm ningom ledde till den första offentliga gymnastikuppvisningen
i Vasa år 1884. 1 januari 1954 har vasagymnastiken sålunda
anledning att fira 70-årsjubileum. De manliga gymnastema fostrades
till en början i Vasa gymnastik- och fäktklubb, medan flickor och damer
fick sin specialförening Vasa kvinllliga gymllastikförening år 1900. Denna
kvinnliga förening har varit i särdeles livlig verksamhet nu efter krigsåren,
och 50-årsjubileet år 1950 satte ytterligare fart på damgymnastema
i alla åldrar i Vasa. Just i år inleddes f.ö. ett mycket lyckat samarbete
med VIS då det gäller uppvisningar.
VIS bildades 1908, och i dess led har alltsedan dess de manliga vasagymnastema
fostrats. De flesta av dessa har rekryterats från läroverken,
främst då frän Vasa svenska lyceum, som också haft förmånen att äga
den mest anlitade gymnastiksalen. 1 denna tränar och tävlar även gymnastema
av i dag, medan de stora uppvisningama brukar ges i stadshusets
ståtliga festsa1.
Det var först i slutet på 30-talet som Vasa distrikt fick ett särskilt
gymnastikråd. Dess nuvarande ordförande är Börje Sjöberg (han är
VIS-are). Och numera är VIS inte den enda föreningen inom distriktet
som har gymnastik på sitt program. Vörå IF har fått vind i seglen med
Lars Grew (f.d. VIS-are) vid rodret, och inom IF Femman i Korsholm­
Kvevlax arbetar en gymnastiksektion med Bernhard Fransholm som
ledare. Vörå IF debuterade med en fyramannagrupp i årets DM-tävlingar
i Vasa - de första i distriktets historia - och tillerkändes DM-titeln
(som enda deltagande lag) i gruppgymnastik. IF Femman däremot har
än så länge gymnastiserat enbart »på hemmaplam.
Gymnastikrådet har s lunda redan sett en viss framgäng i sin uppgift
att väcka och sprida det aktiva intresset ute p landsbygden. En bundsförvallt
härvidlag har de stora finlalldssvenska gymnastikfestema i
t.ex. Jakobstad och Borg varit - i dem deltog ju mer eller mindre tillfälliga
trupper från olika socknar i Vasa distrikt. Hur tillfälliga sådana
impulser än har varit, har de verksamt bidragit tilI att hålla landsbygdsungdomen
medveten om den stora llytta och glädje som gymnastikell
kan skäuka.
När det gäller spridandet av gymnastikintresset p landsbygden,
får vi allt lov att återkomma till VIS. Ty det har länge varit en tradition
att VIS-gymnaster ger uppvisningar på den svenskösterbottlliska lalldsbygden,
både i norr och i söder. Dessa uppvisningar har uppskattats i
hög grad, och nästall enbart tack vare dessa har landsbygdens ungdom
HLtt se vad modem redskaps- och frigymnastik verkligen är. VIS har
sålunda utfört en .>missionsverksamhet» av största betydelse.
VIS har haft lyckan att i snart tjugu års tid förfoga över en så skicklig
92
Pa Sandvikcns sportpian kan VIS-arna
Iräna sommartid, IIär ses Lassila på ringar.
och intresserad ledare som Viktor Kuusisto. Han har outtröttligt, med
stor aktivitet tränat och fostrat flera .>kullan unga VIS-gymnaster. 1
elitgymnasten Sulo Salmi har Kuusisto haft den bästa medhjälpare -
Salmi har såsom mångårig SFI-, numera FSG-mästare och som olympisk
guldmedaljör (i lagtävling 1948) varit inte blott en sporre för de yngre
gymnastema, han har också som erfaren, skicklig instruktör gett VISama
de bästa lärdomar. Tillledama av i dag hör ytterligare Börje Sjöberg,
vilken liksom Salmi fortfarande är aktiv.
Under VIS:s träningskvällar vintem 1952-53 och sen aste vår kunde
de aktiva gymnastema i olika åldrar räknas i ett 30-ta1. Träu'ingen bedrevs
intensivt och med största intresse - och för de mest utvecklade
väntade flera lockande men svåra uppgifter. De tävlingsmässigt mest
framgångsrika VIS-ama 1953 är följande:
Sulo Salmi, 34 år, FSG-mästare i sexkamp samt på ringar och i hopp,
vann DM på räck, häst och i hopp.
93