Tröst en gåva E-bok Marianna Agetorp

agetorpmarianna.files.wordpress.com

Tröst en gåva E-bok Marianna Agetorp

Tröst - en gåva

som inte kan ges, bara tas emot

Marianna Agetorp


Omslagsfoto: Stig Sandelin

© Marianna Agetorp

© Förlag: Viridita 2013


"Allt är mycket osäkert,

och det är just det som lugnar mig”

Too-ticki i Trollvinter

av Tove Jansson


Det finns i vår värld en obeskrivbar, åtråvärd

vacker pärla. Alla har någon gång sett, anat eller

upplevt den i ett blixtrande kort eller längre ögonblick.

Ofta allt för kort, men det har ändå öppnat

upp för en lockande längtan och lidelse, för att

ännu en gång få se denna pärla.

Nästan som om pärlan hade varit ett ansikte som

man innerst känt igen och som om det ansiktet

också känt igen vårt eget.

Allt det skönaste som människan skapat har kommit

ur denna svårfångade längtan.

Många har tiderna igenom sagt sig ha funnit denna

pärla. Andra har sagt sig fått se den i dess djupaste

hemlighet och nu vet allt om dess storhet, dess

glans och kärna. Otaliga böcker har skrivits om

den och vägen till den har utforskats, förklarats

och beskrivits med skiftande ord.

Ett ord av tröst kan vara en pärla, likaså ett möte.

Den vackraste pärlan bär var och en av oss inom

oss. Vi behöver inte leta utanför oss själva, men se

den gudomliga pärlan i oss själva och i varandra.

Kanske är tröst, sorg - som blivit till pärlor


Skimmer

Det som skimrar mest i livet

det är inte rikedom

Det som skimrar finns i ögon

hjärtan och i leenden

Det som skimrar mest i världen

det är minnen

som det lyser om

varma händer

vackra ord

Det är guld det skimrar kring

Det som skimrar mest i livet

är som solen i april

gratis äkta fritt och öppet

som en famn att krama om

Sätt i guldram allt som andas

kärlek skönhet och en gnutta tröst

Skogen barn och vackra drömmar

allt som lockar oss till lyst


Guldägget

Ställ Dig på trappan

av ditt livs hus

Nyss gick du ur rummet

där du föddes

I alla rum där du tänt

livets lampa för att finna dig själv

vindlar din röda tråd

In igenom rummen

genom ditt liv

Dina sista rum

Beroende av andra

Nystar du förgäves

Livstråden är på väg att ta slut

Men guldägget i dess mitt

är ditt

Som solen i april

Och det kan ingen ta ifrån dig.

Vinden

Vinden som så sällan får ro, letar sig in i öppna

hjärtan där sorgen legat ihoprullad alltför länge.

Vinden väcker och jagar ut, hänger upp tomma

trådar av ljus där tröstens pärlor fäster stjärnstoft

och tårar som blivit överflöd.

sången om sorgen är så lekande vacker att fåglarna

tystnar och floderna stillnar och drömmarna föds.


Uppehållande punkt

Min mjukaste ömmaste punkt bär jag under mina

fotsulor. I valvet som bär upp mig som skyddar

den punktens centrum

och jag går och går över världens golv

och bär under mig en punkt där min sårbarhet vilar.

Jag bär den med mig och den bär mig.

Sorgen

Sorgen måste du ensam bära

tung och ständigt närvarande

Du kan lägga den i gräset

vila den i blåklockan

svalka den i bäcken

Hänga av den en stund i linden

låta den klättra i vinrankan

vagga den till ro i kvällsvinden

Den åldras något

försvagas något

och du själv växer i dess skugga

Ur Mariannas boksamling ”Som en röd tråd”


För den som redan har allt

Tröst finns att få, för den som redan har allt och

insett att det inte är nog.

Trösten är tomhetens längtan, den kupade hand

som själen håller upp emot vardagens flackande

ögon.

Tröst är det sår där pärlor slipas och där smärtans

sten omvandlas till ljus.

Men du måste komma tomhänt och gå sakta.

Så är trösten en gåva som inte kan ges. Bara tas

emot.

Skilda vägar

Vi går skilda vägar nu

vet inget om vägen framåt

Jag höll din hand

nu håller sorgen min

du går inte

du stannar kvar någonstans

fast jag lämnat dig

Vi går skilda vägar nu

fast jag mest stapplar fram

vad har jag kvar mer än min ensamhet

goda minnen blir till tårar

svåra minnen svider än

vägen är en snårig skog

Vi går skilda vägar nu

jag söker rastplatser bland mina tankar

och en öde ö dit jag kan hämta

styrka för mitt eget liv

Jag går min egen väg


Så naken

Vid varje sår i min själ

planterar en ängel en taggig ros

Den blommar inte året om

bara de dagar och nätter

då jag vågar gå in i mitt vankelmod

så naken att huden ännu förmår

bära den smärta som rispade dess språk

Osynlig hand

Vem vill bli ledd om man kan gå själv

Visa mig en osynlig hand

som jag kan hålla i så jag kommer rätt

eller åtminstone framåt

Jag orkar inte längre vandra vill


Det är då livet kan börja

När du skrivit ditt sista brev

när du tappat ditt sista hopp

när du prövat alla vägar

när du tömt ditt sista glas

- Det är då livet kan börja. För det är då du vet du

är ensam – bara du kan leva ditt liv.

Ingen annan, ingen annan planet har plats nog

som räcker för dig.

När du skrivit ditt sista brev

när du tappat din röda tråd

när du nynnat din sista sång

när du stängt din sista dörr

- Det är då livet kan börja.

För det då du vet du är ensam –

bara du kan skriva ditt liv. B

ara du har pass till din styrka,

bara du vet ditt rätta namn.

När du ätit din sita måltid

när du rott över livets hav

när du tappat de sista orden

när du släkt alla levande ljus

- Det är då livet kan börja.

För det är då livet kan börja.

Bara du kan skriva ett nytt.

Det sista brevet är aldrig skrivet.

Din första dag den är nu.


Tiden

Mjuka yllebroderier av snö

samlar stjärnfallen

från natten som gått

och på vingliga ben börjar

en ny dag

vandra mot kväll

Jag håller den i handen

Jag tror att det är jag som bär tiden

Men tiden är som sockervadd

och dagen som en dröm

Det är jag som uppehåller dagen

men bara min

Tiden är en lampa med svagt ljus

Jag är vi

Ingen mer än jag själv

måste alltid stå upp för mig

vara mig själv

älska mig själv och stå ut med mig

Om jag än välts omkull

splittras

Sargas

går sönder

skall jag alltid säga

Du och jag – är allt jag har

och det är stort och vackert.


Så är min sorg

Som när en far förgäts av sin dotter

som när en mor tar avstånd från sina barn

som när fågelns ägg aldrig kläcks

som när blomman aldrig får slå ut

så är min sorg

Min enda tröst är

Jag har mig själv.

Jag lever.

Lämnat Gud

Den som lämnat Gud

har inget att frukta

bara den som lämnat sig själv

valt allt annat före

gått andras vägar

sökt andras ensamrätt

Därför tar jag själens spruckna krus

och ser att allt inte är sprucket

allt kan användas på nytt

till nytt

till något annat


Den stora tröttheten

Vägen till den stora tröttheten

är kantad av så många ord

så många möten

så många till er tjänst

Vägen till den stora tröttheten

går via detta vill nog andra ha

så här måste man nog göra

detta måste till

ingen annan kan göra det

Vägen till

den stora tröttheten går

genom tankeskogen av att

jag duger inte

det duger inte

bara detta också

sen

måste bara först

göra slut på mig.

Men nu får det vara nog!


Slipas

Javisst slipa mig gärna

nöt bort mina kanter skavanker

och falska föreställningar

men låt mig få andas mellan

svallvågorna

Bronsålderssol

Den röda bronsålderssolen

färgar morgonen röd

tiden föder bronsåldersdrömmar

medan den faluröda väggen

talar samma språk

sjunger i samma ton

som himlen talar

med pigment i jorden

Den röda vallmon sjunger samma sång

när tåget tar mig mot civilisationen

Bronsålderns röda drömmar

talar samma språk

Då överlevnad

nu kallar jag det kärlek

Öppen flod

I dag var skogen som en öppen flod

som rann upp genom min svaga kropp

gav mig modet att gå några steg till

och möta nattens grå smekning

likaväl som avskedet

jag alltid fruktat


Brev

Jag sparar alla brev livet sänt mig

hörde jag mig själv säga

Det är inte sant

de med guldkant gav jag åt nån annan

trodde inte de var till mig

de med smärttrådar la jag i elden

de med vassa kanter

skär jag mig ännu mot

de med sorgkant la jag i fickan

Jag måste sända mig nya

På fotografska

Jag bevarar dig

jag beskyddar dig

för din sårbarhetsskull

för att du låter sorgen

vara närvarande mellan gångstenarna

för att du vandrar med undfallenhet i väskan

men inte nyttjar den

jag bevarar dig

för att dina gamla byggställningar får vittra sönder

utan din huskropp

som var dömd att byggas

Jag bevarar dig för att du låter hatet blekna

i ditt mörkrum


Tårar

Regndroppar tårar och havets enorma kraft

talar samma språk

Det MÅSTE fram ut igenom

ytor stränder

hårda jordskorpor och berghällar

och oupphörligt

smeka smeka

slipa slipa

det hårda till glänsande liv

Doft och salt

Ställer fram den vackraste soppskålen

och i dess mitt

samlar jag flyende doft av schersminen

saltet jag tappade vid spisen

några bokstäver jag inte lyckades sammanfoga till

ord

och tårarna som föll i fjol

Ett underligt träd växte upp

ur dess mitt

medan jag sen låg och sov


Ord av tröst

Ja det är verkligen för långt mellan orden

Det finns inget längre som binder dem samman

Jag lyfter och konkar och bär

Staplar i högar

hänger upp samlar

och sopar upp dem

från golvet

Var är du

här är jag

Bakom dina vingar hör jag sus

av nya ord som strömmar mot mig

Ord av tröst

Bara den som hör mig

När allt rasar samman. När olyckan väller in finns

inget du kan hålla dig till, ingenting.

Tingen kan vi inte hålla oss till, inte byggnader,

inte strukturer, inte ens naturen är barmhärtig.

Även Moder Jord vacklar i sina grundvalar. Det

människohänder byggt upp kan vi inte hålla fast

vid,

inte oron, inte rädslan eller sorgen.

Bara den kärlek vi vårdat, längtat och drömt kan

hjärtat hålla sig till. Bara den som hör mig till är

mig anhörig, bara den som är jag, kan jag hålla

om, bara kärleken håller om, kan vi hålla om, bli

omhållna av.


Till spillo

Jag ger mig själv till spillo nu

och ingår i den spillra som måste skapa nytt

till nya byggnader av värk och livsverk

som avtar när du tröstar mig

Jag ger mig själv till spillo

och låter novembersolen mana fram

min innersta bön som fåglarna

hämtar vid mitt utskänkningsställe

solrosfrön till nya soliga dagar

för härdad hud som tål allt

utan att låta tiden ha sin gång

Jag ger mig själv till spillo nu

Och låter tiden leka alla mina

sår och ser jag har ett språk

som jag inte lärde tala

utan den tystnad som gråtits under mina broar

jag ger mig själv till spillo nu

Bortom och nära

När det ofattbara når oss

kan vi bara stilla oss

Allt annat tar av det

som är kvar

Låt pupillen vidga sig

bakom slutna ögonlock

låt nya bilder träda fram

okända bortom nära


Presens

Innan gryningen

har ljuset inga spår i mörkret

bara skyfall av mörker som

inte vill skrämma dig

Sätt nuet på alltets piedestal

och låt presens vara nog

Som ökensand

Fraktgods långt bortifrån når oss

som ökensand i stormen

bilder själen måste orientera sig i

och tårarna väter dem

som om vi alltid

inget annat kan

än att spegla vår egen sorg

Vågen

Den stora vågen är inte ute efter oss

den bara rullar in som

solen över stranden

som stormen över vetefältet

som sorgen över själen

som ljuset över mörkret

som pennan över arket

som framtiden

över tidens åkersådd


På barken skriver tiden

Trädbeskyddad sover jag

i skuggan av det stora allvaret

lövregnet upphör och knopparna

tar all kraft för att växa till

på barken skriver tiden

nya noter som ljuder

endast vid beröring

Vart går du

Vart går du när stegen stannat

vart går du när vägen ebbat ut

vart går du när kraften lagt sig

vart går du när vägen

byter riktning och går mot dig

när dikena vid sidan av

kommer ifatt dig

vart går du när vinden inte följer dig

när stegen efter dig tystnar

när skyltarna gapar tomma

vart går du med dig själv

när murbruket i fasaden

faller från dina händer

Vem går dig steglöst

närmre inåt källans rum


Havet

Havet har inga årstider

bara den vilda brusande sången

som vi helst inte vill höra

i dess fulla kraft

Vattendropparna tänker inte med tid

Lågan som flämtar

Det finns ingen katastrof större

än att förlora sitt hopp

än att förlora drömmen

som flyter genom världssjälen

och att förlora den gnistan

du bär i tårvätta händer

Men gläd dig och våga tro

Den kan inte försvinna

bara modfällas

som träden om hösten

Andas och blås på den

med ditt innersta ja

andas andas andas

och friden får lågan som flämtar

att åter ta liv


Vad blev vi av

Salt vatten Moder Jords tårar

rullar in över vår värld

blandas med våra tårar

vår nöd vår ångest vår skuld

vad blev vi av

vi som trodde oss se så långt

vi som ville förändring nu

vi som aldrig mer skulle ge oss

vi som vet vad naturen tål

vi som vaktar helvetets portar

vi som sörjde vår delaktighet

vi som visste svarets fråga

vad blev vi av

vi som höll i fjärrkontrollen

var blev vi av

Dörren är reglad

Beskyddade av bron

mellan solen och månen

av vetenskapen som bygger

av luft det som vinden kan utplåna

Det mörka flödet som inte syns

är kanske verkligare än det vi vet

Golvbrädorna är byggda av

grafiska korthus

som vi går på med tankar av stål

och nödutgången blinkar

guldförgylld

men dörren är reglad av tid


Älska dig

Älska dig själv och alla dina åldrar inom dig

Älska Din smärta din sorg och din bländande

framgång

Älska solkatterna som speglats mot väggen

Prisman du slipat i ensamhet

Älska din hjälplöshet och barnet inom dig

som med tro och kraft vågar ta nya kliv

Älska det livshjul som rullar och rullar

Dess centrum som är du, dess vidd som är du

Älska din brist, allt ogjort

älska axet som mognar till skörd.

Älska

Skrin av sorg

Begrav inte stjärnstoftet

bakom dina läppar

låt varje nedfall fastna

på dina fjärilsvingar

som ett heligt skrin av sorg

med två kamrar

är ditt hjärta

Låt alltid glädjen

bo jämsides


Nu

Tyngdlagen borrar sig ned

genom jordskorpan

sömmar tidsavlagringarna

för att vi skall se skillnaden

mellan nu och nu

Höra ihop

Vilsna vilopauser

som letar leverfläckar på åldrad hud

samband mellan enhet och helhet

Vi kan bara finnas till

genom att höra ihop

Mellanrum

Jorden är ingen öde ö

det finns inga svarta hål

bara mellanrum mellan världar

och mellan mål

för att förstå det ofattbara

ta in det oändliga

omfatta det obeskrivliga

och lyssna till en ton

som ännu ingen har sett


Likt duvor

Andäktigt likt duvor

sänds orden över haven

längs de bebodda stränderna

människor skakar händer

skakar ord ur sina kläder

och bor i din gråt

innanför ditt hjärta

Så nära är alla

när sorgen slipat bort

tillvarons tröga trösklar

Guldram runt spegelbilden

glömmer människan i dess mitt

människan i sin mitt

glömmer guldramen i sitt VARA.

Sorgen

Sorgen måste du ensam bära

tung och ständigt närvarande

Du kan lägga den i gräset

vila den i blåklockan

svalka den i bäcken

Hänga av den en stund i linden

låta den klättra i vinrankan

vagga den till ro i kvällsvinden

Den åldras något

försvagas något

och du själv växer i dess skugga


Osynlig hand

Vem vill bli ledd om man kan gå själv

Visa mig en osynlig hand

som jag kan hålla i så jag kommer rätt

eller åtminstone framåt

Jag orkar inte längre vandra vill

Slipas

Javisst slipa mig gärna

nöt bort mina kanter skavanker

och falska föreställningar

men låt mig få andas mellan

svallvågorna

Så är min sorg

Som när en far förgäts av sin dotter

som när en mor tar avstånd från sina barn

som när fågelns ägg aldrig kläcks

som när blomman aldrig får slå ut

så är min sorg

Min enda tröst är

Jag har mig själv.

Jag lever.


Den stora tröttheten

Vägen till den stora tröttheten

är kantad av så många ord

så många möten

så många till er tjänst

Vägen till den stora tröttheten

går via detta vill nog andra ha

så här måste man nog göra

detta måste till

ingen annan kan göra det

Bronsålderssol

Den röda bronsålderssolen

färgar morgonen röd

tiden föder bronsåldersdrömmar

medan den faluröda väggen

talar samma språk

sjunger i samma ton

som himlen talar

med pigment i jorden

Den röda vallmon sjunger samma sång

när tåget tar mig mot civilisationen

Bronsålderns röda drömmar

talar samma språk

Då överlevnad

Nu kallar jag det kärlek


Brev

Jag sparar alla brev livet sänt mig

hörde jag mig själv säga

Det är inte sant

de med guldkant av jag åt nån annan

trodde inte de var till mig

de med smärttrådar la jag i elden

de med vassa kanter

skär jag mig ännu mot

de med sorgkant la jag i fickan

Jag måste sända mig nya

Doft och salt

Ställer fram den vackraste soppskålen

och i dess mitt

samlar jag flyende doft av schersminen

saltet jag tappade vid spisen

några bokstäver jag inte lyckades sammanfoga till

ord

och tårarna som föll i fjol

Ett underligt träd växte upp

ur dess mitt

medan jag sen låg och sov


När allt rasar samman

När olyckan väller in

finns inget du kan hålla dig till, ingenting.

Tingen kan vi inte hålla oss till

inte byggnader inte strukturer

inte ens naturen är barmhärtig.

Också Moder Jord vacklar i sina grundvalar

Det människohänder byggt

kan vi inte hålla fast vid

inte oron inte rädslan

eller sorgen

Bara den kärlek vi vårdat

längtat och drömt

kan hjärtat hålla sig till

Bara den som hör mig till

är mig anhörig

bara den som är jag

kan jag hålla om

bara kärleken håller om

kan vi hålla om

bli omhållna av


Tröstesiluett

Hör omärkligt

hur solens allra första strålar

letar sig över skogskanten

längs fönsterspröjsarna

in förbi min axel

och kastar ljusbilder

på min vita kakelvägg

Talar förtroligt om ljus

mitt i mörkrets

novembergarderober

och om skuggor som är

skönare

än verklighetens hårdhet

Tecknar en sista tröstesiluett

åt mitt inre

Försvinner sedan på tå

ut ur rummet

och letar frostpärlor

på grönklädda stenar


Tack till alla som vandrat med mig

längs livsvägen.

Marianna Agetorp

Similar magazines