Innehåll - Riksantikvarieämbetet

Dokumentation från seminariet ”Arkeologi – splittring eller mångfald?” 

den 7 och 8 december 2004. 

Dokumentationen är producerad vid Riksantikvarieäbetets 

Kulturmiljöavdelning, Stockholm, december 2005. 

Omslagsfoto: Arbete i schaktet vid en arkeologisk utgrävning av 

kvarteret Professorn 1 i Sigtuna. Foto Bengt A. Lundberg, RAÄ, 2000. 

Layout: Jennifer Martin Schuch, everywhere media AB

Innehåll 

Förord 4 

Anders Gustafsson och Björn Magnusson Staaf 

ARKEOLOGI – ”DEAD OR LAJV”?: 

Vart är arkeologiska museer på väg? 6 

Bozena Werbart 

Talking people – from community to 

popular archaeologies 20 

Anders Högberg and Cornelius Holtorf 

Mannaminnet räcker inte till - Om 

arkeologin som politiskt medel för 

nutid och framtid 35 

Mats Roslund 

Törnrosas identitetsproblem - 

En reflektion runt arkeologins och 

kulturarvsförvaltningens framtida 

utseende 44 

Håkan Karlsson 

Konservering – inte bara bevara 53 

Sara Wranne 

”Länsstyrelsen har det yttersta 

ansvaret…” 61 

Lars Wilson 

Uppdragsarkeologin - en 

samhällsangelägenhet 68 

Birgitta Elfström och Agneta Lagerlöf 

Arkeologi – splittring eller mångfald? 3

Förord 

Den 7 och 8 december 2004 arrangerade Riksantikvarieämbetet 

ett seminarium i Nynäshamn med temat Arkeologi – splittring 

eller mångfald?. I seminariet deltog arkeologer som arbetar inom 

många olika samhällsfält, från universitet och högskolor, från 

den uppdragsarkeologiska verksamheten, från museer och från 

länsstyrelse. 

Syftet med seminariet var att diskutera och analysera de olika 

inriktningar och ambitioner som arkeologer arbetar med idag. 

Man kan uppfatta dagens svenska arkeologi såsom att den 

rymmer ett spektrum av mångfald eller att den är splittrad. 

Skälen till detta är flera. Mål och syften med arkeologiska 

verksamheter varierar beroende på uppdrag. Riktlinjer och mål 

förändras i takt med att samhället omkring oss 

omdanas. Olika krav ställs därför på kompetens 

och kunnighet beroende på uppdrag. Skiftande 

perspektiv på arkeologin och dess roll i samhället 

och olika normer för vad som anses vara god 

arkeologi – och, på ett mer överordnat plan, vad 

som är god vetenskap – sätts därför upp. En 

mångfald visioner och mål formuleras utifrån 

dessa ramverk som på olika nivåer kan stå i 

konflikt med varandra. Detta är i sig inget negativt. En levande 

diskussion där skilda åsikter och perspektiv stöts mot varandra 

är en nödvändighet för att ett ämne skall kunna utvecklas. Om 

alla arkeologer skulle arbeta efter samma spår skulle vår 

verksamhet bli lika ointressant som obehövlig. Dessa frågor har 

fått hög aktualitet genom den pågående utredningen av 

uppdragsarkeologin. 

Intressemotsättningar och skilda världsbildsteckningar kan 

emellertid också skapa så stark positionering och splittring att en 

konstruktiv debatt och diskussion uteblir. Detta kan på sikt vara 

förödande. En kreativ argumentation bygger på att man talar 

med varandra och inte förbi varandra. Vilka intressemotsättningar 

är faktiska, vilka beror på missförstånd och på 

vilka punkter kolliderar visioner verkligen? Hur stämmer 

arkeologernas idé om sin samhällsroll överens med det övriga 

samhällets? Genom våra olika professionella infallsvinklar kan vi 

också stödja varandra. För att kunna göra det krävs det dock att 

vi har förståelse för våra olika roller och mål. Hur återför vi 

erfarenheter och kunskap inom och mellan dagens arkeologier? 

Vilka kanske helt nya kompetenser behöver vi inom våra olika 

professioner för att realisera de visioner som finns? 


Seminariet Arkeologi - Splittring eller mångfald? resulterade 

bland annat i ett antal debatt- och diskussionsinlägg som vi här 

presenterar. Inläggen varierar innehållsmässigt, något som tydligt 

illustrerar vilken spännvidd den svenska arkeologin av idag har. 

Anders Gustafsson 

FoU-ansvarig 

Riksantikvarieämbetet 

Björn Magnusson Staaf 

FoU-ansvarig 

Riksantikvarieämbetet 

2003-2004 


ARKEOLOGI – ”DEAD OR LAJV”?: 

Vart är arkeologiska museer på väg? 

Bozena Werbart, professor i arkeologi 

______________________________________________________________________________ 

Arkeologin har de senaste decennierna genomgått stora förändringar 

och sett i ett större sammanhang är orsakerna många 

och komplexa, men vilken arkeologi möter besökarna på dagens 

museum? Ett ökat intresse för hur den arkeologiska kunskapen 

formas och hur arkeologin skapar bilder av det förflutna gör 

frågorna om vart arkeologin är på väg, men också hur den 

förmedlas ständigt aktuella. Vad krävs av arkeologin och museiväsendet 

för att möta morgondagen? 

Sommarens utställning på Historiska museet hette ”Medeltid – 

dead or lajv”. Utställningen, i form av en symbolisk borg, var 

tematiskt uppbyggd i tre olika delar: riddarrummen, själva 

utställningen och medeltidens egna bilder. Sagor och myter mötte 

riktiga föremål och levande människor från medeltiden: kungar, 

drottningar, riddare och prinsessor samt fresker från medeltida 

kyrkor, vapen, nycklar och vardagsredskap. Förutom 

utställningen bestod också medeltidssatsningen under tre helger i 

sommar av ett rollspel – även kallat lajv. Under dessa lajv 

utspelade sig en berättelse som gick under samlingsnamnet 

”Sommarfejden”. Efter varje lajv kunde publiken rösta på vilken 

av de två tvistade huvudrollsfamiljerna som spelar i Sommarfejden 

förtjänade att vinna. På så sätt bestämde man aktivt 

kungadömets framtid. Lajv och Sommarfejden riktade sig mot 

barn och ungdomar. 

I introduktionsmaterialet kunde barnen läsa följande: ”Under 

lajven får du träffa kungafamiljen och de två släkterna som tävlar 

om kungens gunst. Det är du som bestämmer vad som ska hända 

och det gör du genom att antingen delta i lajven eller genom att 

bara gå omkring och uppleva berättelsen”. I utställningen fanns 

ett antal uppgifter, gåtor och lekar på olika ”stationer” som för 

besökaren vidare in i medeltiden: med formulär, lösenord, rätt 

kod och nyckel. När man har löst alla uppgifter i borgen når man 

det innersta rummet, ”Hemligheternas kammare”, där de 

heligaste föremålen finns gömda. I utställningens innersta rum 

finns den s k ”Linköpingsskatten” som skapar ro och eftertanke 

kring människans förhållande till de ”heliga” föremålen i ett 

långt tidsperspektiv. Barnen fick också möjligheter att prova 

olika slags medeltidskläder i utställningen: från rustningar till 

sagans prinsessklänningar. Det berättas att när det till slut var 

brist på riddarrustningar klädde även tonårspojkarna sig till 

prinsessor. 

Bozena Werbart 


Hela sommarsatsningen var möjlig tack vare dussintals sommararbetande 

ungdomar. Det som barn och ungdomar kanske fick 

lära sig genom detta rollspel är vad av medeltiden som lever kvar 

hos oss idag. Livslångt lärande är ett lärande genom en blandning 

av det visuella (föremål), skrivna (fakta, citat) och upplevda 

(lajv). 

Historiska rollspel tycktes engagera ungdomar mest, rollspel som 

slutade lyckligt, med bröllop. Som sista arrangemang i utställningen 

hölls en bröllopsfest på museets gård. Där korades 

vinnaren i museets lajvtävling som arrangerats under sommaren 

tillsammans med föreningen Enhörningen och Sveriges roll- och 

konfliktspelsförbund. En fest som även markerade slutet på 

sommarens lajvtävling om konungens gunst och prinsessans 

hand, där ädlingen Rutger Gyllenklinga avgick med knapp seger 

med 1000 röster mot 994. 

Under helgen skedde även en rad framträdanden för 

sagokungafamiljen med musik och dans. En särskilt framträdande 

insats gjorde lajvföreningen Genesis som spelade upp en 

blandning av sagoteater, lajv och modevisning. Den lilla 

medeltidsflickan Ellens äventyr hos troll och älvor stod i centrum 

i föreställningen. ”Vi kan nog konstatera efter sommarens 

projekt att medeltiden faktiskt är mer levande än död, stoltserade 

utställningsproducenten Karl-Olof Cederberg, i varje fall med 

sådan publik och sådana lajvare närvarande”. 

Museets sommarutställning ”Medeltid – dead or lajv?” 

avslutades sista helgen i augusti. På museets webbplats fanns 

samtidigt mycket att läsa om medeltiden, med länkar till annat 

material, som medeltida kyrkokonst, medeltidens bildvärld, 

textilkammaren, Historiska världar och ”Pyssel och knåp”. 

Utställningen blev en publiksuccé och gladde många unga 

besökare som kunde klä ut sig i medeltidsinspirerade kläder och 

leka i den interaktiva trailen som fungerade som utställningens 

bas. Museet har fått in många positiva reaktioner på utställningen, 

via e-post och gästbok. 

I slutet av sommaren 2004 kunde en ny utställning öppnas: 

”Olga & Ingegerd. Vikingafurstinnor i öst”. Utställningen är 

resultat av ett tätt och flerårigt samarbete mellan Staraja Ladoga 

Museum, Ukrainas Vetenskapsakademi i Kiev, Sigtuna Museer, 

Svenska Institutet och Historiska museet. Ambitionen med denna 

utställning har varit att å ena sidan visa bilden av ett mångfaldigt 

och flerspråkigt kulturområde i Nordeuropa för 1000 år sedan 

och att å andra sidan visa att spåren efter de gemensamma 

kulturarven är mer hotade än tidigare på flera platser i 

östersjöområdet, med plundring av forntida gravfält och illegal 

handel med fornminnen. De båda skandinaviska furstinnorna 

och sedermera ortodoxa helgonen: Olga från Pskov och Ingegerd 

av Novgorod spelade en intressant roll i dessa ömsesidiga 

Deltagare i riddarlajv 

Foto: Jennifer Martin Schuch 


kontakter mellan Skandinavien och Rus-/Kievriket. Bilden de 

förmedlar om relationerna med de östslaviska länderna i 

brytningstid ger en annan dimension än den som brukar 

framställas av krigståg och handel. Båda kvinnorna lever idag 

vidare som ortodoxa helgon i öst. Deras livsöden är spännande 

berättelser om äventyrslust, hopp, makt och religion. I 

utställningen visas bland annat en välbevarad kammargrav från 

Ukraina. Graven som kommer från 900-talets andra hälft 

upptäcktes av arkeologer i Kiev 1998. Den innehöll lämningar av 

en välbärgad ung skandinavisk kvinna. De viktigaste resultaten 

av de senaste årens arkeologiska forskning i de östslaviska 

länderna är att de kulturella kontakterna över Östersjön varit 

mycket mer omfattande - med bl a skandinaver bosatta på fler än 

de platser vi tidigare känt till längs vattenvägarna i öst. 

Om Historiska museet forstätter med en sådan febril och 

intressant verksamhet – behöver vi då behållare med blod och 

terrorismglorifiering överhuvudtaget? 

I professor Kerstin Smeds installationsföreläsning i Umeå 2003 

liknade hon museernas identitetssökande vid en ”dance 

macabre”. Det slitna ”samla, vårda, visa”-konceptet fjättrar 

museerna i tanke och handling, menade hon, och hämmar även 

den interna debatten (Smeds 2003). Det är inte de ekonomiska 

bristerna som är museernas största problem utan snarare 

avsaknaden av den rätta kompetensen för att möta framtidens 

behov och önskemål. 

Dean W. Anderson, huvudlärare på kursen Museum 

Management på Internationella museistudier vid Museion, 

Göteborgs universitet och tidigare chef för Ledning och 

administration på Smithsonian Institute i USA, ser däremot hårt 

arbete, bra utbildning och gemensam vilja att lyckas som 

lösningen för framgångsrika museer. Han anser samtidigt att 

större konkurrensinriktning kräver att museernas anställda och 

ledning skaffar sig många nya yrkeskunskaper. Alternativen, som 

permanenta personalnedskärningar, begränsat öppethållande 

eller andra drastiska åtgärder, är inga angenäma utvägar. De 

flesta museer kommer att hitta nya och kreativa metoder att hålla 

kostnaderna nere för att överleva i denna nya miljö. En del 

museer kommer säkert att bemöta dess utmaningar genom att 

blomstra som aldrig tidigare, däremot kommer andra att 

misslyckas. Mycket beror på museipersonalens professionalism 

och ledningskompetens. Att fördjupa kunskaper inom svensk 

museiverksamhet kan idag vara möjligt genom t ex det nya 

Master’s Program in International Museum Studies vid Museion i 

Göteborg (Anderson 2004:8 f.). 

Det är kanske snarare en fråga om att kunna erkänna museer 

som socialt viktiga institutioner som på ett relevant och 

meningsfullt sätt kan förbättra livskvaliteten för en växande 

publik. Bildmuseets senaste projekt Transit, som är ett samarbete 


mellan Bildmuseet, Svenska för Invandrare (SFI) i Umeå, Lycksele 

och Skellefteå kommuner, Institutionen för litteraturvetenskap 

och nordiska språk vid Umeå universitet samt Nationellt centrum 

för SFI, syftar bland annat till att ge deltagarna i projektet en 

naturlig mötesplats samt till att vara en inkörsport till svensk 

kultur och till kulturinstitutionerna. Genom att besöka utställningar 

på Bildmuseet i Umeå och sedan förklara vad man har 

upplevt i olika övningar, lär sig eleverna att uttrycka sig på 

svenska under friare former än i skolsalen. Man hoppas att 

eleverna fortsätter att använda sig både av detta museum och 

andra och att det känns naturligt för dem att besöka museer även 

efter kursens slut. Det politiskt korrekta projektet överensstämmer 

med Historiska museets strävan att nå de så kallade 

”andra grupperna”. 

I ekonomiskt svåra tider drabbas utbildnings- och kultursektorn i 

alla länder (se t ex Trotzig 2003). Men att skära ner verksamheten 

för stramt och för hårt samt att skära ner kompetent 

personal på museer eller på universitet kan leda till museernas 

och universitetens undergång. 

Man kan uppfatta museernas sociala och psykologiska roll på 

olika sätt: som en turistattraktion där konsumtion och snabba 

kulturupplevelser är huvudtema eller som ett offentligt 

vardagsrum, där teven alltid står på och inredningen är till 

försäljning. I vardagsrummet, mer än någon annanstans där vi 

bor och tillbringar vår fritid, finns möjlighet till samtal, dialog 

och eftertanke. Eftertanke som behövs inte minst på museerna 

(Jönsson 2004:5). 

Museerna har revolutionerat sin pedagogik på ett sätt man 

knappast kunde drömma om. På åttiotalet genom en medial 

scenografi som eftersträvade en överväldigande, men samtidigt 

omedelbar upplevelse. På nittiotalet genom en statuskonsumtion 

av designvaror på museibutiker, god mat i museirestauranger och 

snabba kulturupplevelser. Varuestetik, konsumtion, publiksiffror, 

begriplighet, lättillgänglighet och digitala kulturupplevelser är 

rena motsatsen till den goda långsamheten: att begrunda, se, 

tänka efter. Receptet är förstås inte att stänga restaurangerna, 

inte heller att vrida multimediala hjälpmedel och pedagogiska 

innovationer tillbaka, utan snarare att ställa frågor kring vad 

dessa hjälpmedel och nyvunna kunskaper skall användas till? 

Produktionen av färdiglagade och korrekt tuggade upplevelser 

tar inte publikens kunskaper, museernas egenart eller fantasi på 

allvar. 

Med minskade offentliga anslag tvingas många museer ompröva 

sina strategiska mål och sin grundläggande funktion, och istället 

skapa upplevelsernas marknad för att finansiera sitt ökade 

ansvar. Det är en ekonomisk nödvändighet att omvandla museer 

från samlingsbaserade till publikstyrda, från vårdande till lärande 

Besökare på väg till Gamla 

Uppsala – historiskt centrum 

2002. 

Foto: Bengt A. Lundberg, RAÄ 


(se bl a Berg 2003). Globaliseringen i världen stimulerar 

samtidigt som den framtvingar ytterligare professionalisering av 

museerna. Kultur pendlar alltid mellan det universella och det 

unika, mellan tradition och förnyelse. 

Antalet museer har ökat explosionsartat efter 1945 men den 

största förändringen är utvidgningen av våra referensramar – 

museiportaler, webblistor och hemsidor överträffar tidigare 

möjligheter till informationsspridning. Den digitala revolutionen 

förändrade och inspirerade museerna till 

nya sätt att presentera både on-line och »Måste man samla allt?« 

off-line. Virtuell kontakt mellan museerna 

och besökare frambringar oanade möjligheter till en ny typ av 

kommunikation och lärande. Samla – men till vilken nytta? 

Vårda – men även presentera. Visa – men även lära. Måste man 

samla allt? Får man visa allt? 

Ett nytt motto växer fram: museer blir inkörsportar till livslångt 

lärande. Men vad är livslångt lärande? Om vi inte aktar oss blir 

det ett lika banalt/slitet uttryck som samla, vårda, bevara. 

Museerna har emellertid mer än några andra institutioner eller 

organisationer en stark potential att skapa verklig förståelse 

mellan olika kulturer. De har, när de är som bäst, en speciell 

förmåga att få oss alla att känna oss kulturellt hemma oavsett, 

om vi är i Stockholm, Warszawa eller Buenos Aires. 

År 2002 undertecknade 18 av världens ledande museer, på 

initiativ från British Museum, en deklaration i vilken de 

betecknade sig som universella museer som tjänar inte endast 

medborgarna i en enskild nation utan folk i alla nationer. Men 

samtidigt med detta internationellt gångbara förhållningssätt 

proklamerades också att de inte hade för avsikt att återlämna de 

arkeologiska fynden och konsthistoriska föremål som beslagtagits 

under kolonialismens styre eller under tidigare historiska 

perioder. 

Kritiker menade att museerna utnyttjade det globala museets idé 

för att rättfärdiga sina samlingar och motverka anspråk på den 

ursprungliga äganderätten. Vad som än händer i framtiden så 

kommer ändå dessa museer att tvingas förhandla med olika 

samhällsgrupper och etniska grupper samt nationalstater som 

kommer att hävda sin rätt till objekt som speglar deras kulturarv. 

I framtiden kommer kanske även sätten att ställa ut föremål på 

att förändras – t ex till roterande samlingar eller till mer flexibla 

museer som platser för kulturutbyte. 

Nästan all museal verksamhet på arkeologiska museer baserar sig 

på museernas stora samlingar. Medan konstutställningar, från 

renässans till modern tid, utgör den största delen av de 


internationella utställningarna, så visar utställningar tillägnade 

arkeologin (historiska perioder, grupper av materiell kultur, 

mytologiska teman, arkeologiska biografier, etc.) endast en 

stegvis ökning begränsad till det senaste kvartsseklet. 

Konstutställningar har sina egna biografier, som t ex av Francis 

Haskel, som beskrev fenomenet offentliga konst-utställningar i 

ett kulturhistoriskt perspektiv (Haskell 2000). De arkeologiska 

utställningarnas historia saknar fortfarande sin Bruce Trigger 

(författare till ”Arkeologins idéhistoria”) eller sin Evert Baudou. 

I början av 1800-talet var de statliga och offentliga utställningarna 

med arkeologiskt material sällsynta och, när det förekom, 

ofta knutna till samtida kulturella debatter eller, som under 

1900-talet, till politisk verklighet. Frågan är förstås hur dessa 

händelser kan ses som en spegling av dåtida kulturella tendenser 

eller härskande ideologier? Omvänt, har dessa utställningar 

påverkat den samtida kulturen, samhället och politiken i en 

bredare mening? (Barbanera 2004:19). 

Marcello Barbanera nämner en av de första framgångsrika 

arkeologiska expositionerna, en etruskisk utställning i Pall Mall i 

London 1837, av två toskanska bröder Campanari. Det var en 

pionjärsatsning, den mest kompletta up-to-date-utställningen 

från dessa tider - ur en museografisk synvinkel, där inte bara 

allmänheten utan även specialister kunde lära sig mycket nytt. 

Dessa utställda fynd ändrade totalt den arkeologiska förståelsen 

av södra Etrurien. Denna utställning påverkade förstås den 

arkeologiska museologin, som i detta fall resulterade i en stor 

etruskisk exposition 1955, som konsoliderade och bekräftade 

etruskologi som ett vetenskapligt ämne (Barbanera op.cit.). 

Av kanske samma betydelse måste man med dagens ögon 

betrakta en arkeologisk utställning från 1943, ”10 000 år i 

Sverige”, med vilken Historiska museet med riksantikvarien 

Sigurd Curman öppnade sina portar. Tidsandan eller tankekollektivet 

inbjöd till en glorifiering och idealisering av nationens 

förflutna på samma sätt som man 1837 glorifierade den 

etruskiska delen av Italiens förflutna. 

I sin begynnelse representerade arkeologiska utställningar en 

möjlighet till experimentella och innovativa museografiska val, 

vilka inte har blivit utnyttjade i de flesta europeiska museerna 

(Barbanera op.cit.). Det är värt att undersöka dessa möjligheter. 

Kunskap som inte kan förmedlas är död, står det i det senaste 

numret av tidningen ”Forska” från Vetenskapsrådet. Ty mycket 

av den kunskap som produceras av forskare är i praktiken död 

för många människor. Men museiföremålen är inte döda. Det 

finns en tingens magi som väcker nyfikenhet och fantasi, 

replikerar chefen för Naturhistoriska riksmuseet, Christina 


Hallman (Hallman 2004:24). Samlingarna är själva orsaken till 

museernas existens, dess kärna, och sannerligen ingen död massa. 

En förändring och förnyelse av Historiska museets verksamhet 

och av andra arkeologiska museer i landet är nödvändig för att 

museerna skall kunna forstätta att utföra sina uppdrag. 

Historiska museet var från sin begynnelse ett hierarkiskt tempel 

och har utgjort ett speciellt arkeologiskt rum, där ordning och 

reda var huvudtema, en stel och konservativ värld. Museet var en 

speciell miljö, ett segregerat samhälle, där 1800talets 

fördomar och klasstänkande åter-speglades. 

Historiska museet har fått sitt namn på grund av att 

dess grundare Bror Emil Hildebrandt ville utveckla 

museet till ett historiskt museum. Men det blev inte 

så – enligt ett beslut från 1919 delades uppgiften att 

vara det som i många nordiska länder kallas 

Nationalmuseum mellan två museer: Historiska 

museet för tiden före 1520 och Nordiska museet för 

tiden därefter. Samlingarna renodlades genom 

överföring av föremål mellan museerna och 

Historiska museets kunskapsbyggande har under 

resten av 1900-talet skett inom det utpekade 

området. 

I Historiska museet arbetade mellan åren 1930-1950, men även 

senare, överklasskvinnor: biblioteket var uppbyggt av kvinnor, 

den första fotograftjänsten på museet och den första 

konservatorstjänsten – innehades av kvinnor. Kvinnors ställning 

på Historiska museet har en lång tradition – kvinnor under 

Montelius/Hildebrands tid fick amanuens-titel, men hade inga 

akademiska examina, de var officersänkor eller – döttrar 

(Werbart 2002:50 ff.). Men förändringar skedde successivt. 

Sedan början av 1960-talet har omfattningen av Historiska 

museets verksamhet, med fyndhanteringen i fokus, stått i direkt 

relation till samhällstillväxten. Ökningen av fyndvolymen saknar 

tidigare motsvarighet. Samhälleliga krav på museet att visa sitt 

material har samtidigt ställts (se bl. a Lundström & Theliander 

2004:24 f.). Museets besökssiffror var 1970 de högsta sedan dess 

öppnande. All bearbetning av fyndmaterialet, konservering och 

rapportskrivning skulle ske på museet och inom museets budget. 

Enligt den dåvarande forskartraditionen förväntades även från 

den ansvarige för en arkeologisk undersökning att utöver 

rapporter även presentera en vetenskaplig publikation. År 1967 

då museet hade fått en ny museichef, Olov Isaksson, gjordes en 

stor satsning för framtiden: ”museet – en institution i tiden”. 

Isakssons mycket medvetna satsning på samverkan med 

samhället (som då kallades för utåtriktad verksamhet) kom att 

prägla museet, och de första missnöjesförespråkarna för att detta 

Entrén till Historiska museet 



starkt begränsade möjlig-heterna på forskningssidan kom till tals 

(Lundström et al op. cit). 

I februari 2003 öppnade Historiska museet sin utställning 

”Forntid nu”. Efter debatten i Svenska Dagbladet om museer i 

allmänhet och Historiska museet i synnerhet var nyfikenheten 

stor. Många besökare och fullbokade skolvisningar tydde på att 

den utomdisciplinära och inomvetenskapliga diskursen var 

lockande. 

Men förnyelse har även inneburit uppsägningar på Historiska 

museet och stormen i det arkeologiska etablissemanget startade. 

Den intensiva, långa och mångskiftande debatten fördes i 

Svenska Dagbladet. Samtliga kritiserade hårt museichefen 

Kristian Berg: Gustaf Trotzig, Janken Myrdal, Stefan Bohman, 

Sten Rentzhog. Personer sådana som professor emeritus i 

litteraturvetenskap Lars Lönnroth deklarerade att Historiska 

museet hade misslyckats med sitt uppdrag och museichefen 

Kristian Berg anklagades för att vara företrädare för ”någon 

slags diffus postmodernism”. 

I en av de brutalaste angreppen mot Historiska museet i 

Regionalarkeologis ”Månadsblad” från december 2003 anklagades 

ledningen för forskarovana, bristande ämnesförtrogenhet 

och okompetens med uttalandet: ”Ska fan vara 

museichef!” (Ramqvist 2003). 

Debatten handlade å ena sidan om museernas kulturpolitiska 

uppdrag, men även om sättet att tolka detta uppdrag av olika 

museer; å andra sidan diskuterades hur modern utställningsverksamhet 

kan eller skall förenas med en vetenskapligt försvarlig 

hantering av museernas samlingar. 

De kulturpolitiska instruktionerna som fastställts av regeringen 

tar upp framför allt de områden som är viktiga för alla museer 

som att verka för jämställdhet, för etnisk, religiös, språklig och 

kulturell mångfald, för yttrandefrihet och att motverka 

kommersialismen. Det är självklart och viktigt att ha med dessa 

aspekter, tyckte många. Men vi får inte ”falla för modenycker 

och vulgär postmodernism,”, argumenterade somliga, ”det vi gör 

måste stå på vetenskaplig grund och vara sakligt korrekt” 

(Trotzig 2002). 

”Det finns idag på museerna duktiga arkeologer, historiker, 

konstvetare och etnologer”, skrev Lönnroth i Svenska Dagbladet, 

”av vilka åtminstone några har fantasi och kunskaper nog att 

göra spännande utställningar med anknytning till moderna 

frågeställningar. Låt oss se vad de kan åstadkomma! Men tvinga 

dem för Guds skull inte att marschera i takt efter politiskt 

korrekta kulturbyråkraters beskäftiga direktiv!” (Lönnroth 

2003). 


Vi lever i en epok då den gamla nationalstatens roll och 

legitimitetsbehov genom sin historia snabbt förändras. Skall 

museernas verksamhet och inriktning gälla främst samlandet, 

vårdandet och visandet av det nutida svenska kulturarvet eller 

skall fokus riktas mot den historia som har betydelse här och nu? 

Skall de stora nationalmuseerna forstätta ”i sina gamla nationella 

ullstrumpor”, frågar Kerstin Smeds, en av de få som hade en 

positiv inställning till Historiska museets innovationer. Mats 

Burström, professor i arkeologi vid Södertörns högskola, var en 

annan. Han uppmanade bland annat Janken Myrdal, professor i 

agrarhistoria och grundare av organisationen Folkets Historia, 

att kasta skygglapparna för det självklara förhållandet att 

nutiden påverkar vårt seende, och att diskutera konsekvenserna 

av detta. Skall museerna verkligen godta att deras enda uppgift 

skulle vara att utgöra centralmagasin och forskningsarkiv för 

föremålen? (Smeds 2003). 

Att tolkningar influeras av samtiden innebär inte att forntiden 

öppnar sig för godtyckliga interpretationer. Det arkeologiska 

materialet bjuder motstånd i sig och låter sig inte tillskrivas vilka 

tolkningar som helst. Men det förflutna ger oss möjlighet att få 

perspektiv och insikt om nutiden och vår egen tillvaro, med 

andra ord en fördjupad samtidsförståelse. 

Den största delen av det arkeologiska och historiska 

etablissemanget drabbas dock av en rädsla på gränsen till panik 

så fort samtiden förs in som en faktor att förhålla sig till i 

tolkningen av det förflutna. De postmodernistiska spökena och 

politisk korrekthet frammanas. Det arkeologiska och historiska 

etablissemanget proklamerade att (som Janken Myrdal i SvD från 

8 januari 2003): ”Historiska museet i huvudsak bör (!) förbli ett 

nationellt museum för förhistoria och medeltid”. 

Många försökte även avmytologisera och bekämpa uppfattningen 

om det dammiga museet, de upprepade som ett 

mantra att ”museiföremål är inte döda” och att museerna är ”ett 

arv som vi är skyldiga att förvalta och förädla”, enligt cheferna 

på Naturhistoriska riksmuseet. 

Somliga fruktade i den allmänna kaotiska debatten om 

museernas roll, den bakomliggande tendensen att nedvärdera 

kompetensen och ge fritt utlopp för hugskott utan vetenskaplig 

förankring. Men man kanske i stället borde frukta tendenser att 

nedvärdera, avskaffa och kastrera den akademiska kompetensen 

på svenska universitet, inte minst på vårt eget i Umeå, kompetens 

som i en kortsiktigt, fyrkantigt och fantasilöst planerad 

utbildningspolitik blir svår att ersätta. 

Svenska Arkeologiska Samfundet, som samlar yrkesverksamma 


arkeologer och bevakar arkeologins frågor, arrangerade den 12 

maj 2003 en debatt i Historiska museet om dess och andra 

museers roll och framtid. Bakgrunden till debatten var 

uppsägningen av nio anställda vid Historiska museet, varav fem 

antikvarier specialiserade på järnålder och medeltid. Sedan dess 

har ytterligare uppsägningar ägt rum, främst av arkeologiutbildade 

museiguider. Nya tjänster tillsattes i stället för 

producenter med pedagogisk inriktning för livslångt lärande. 

Idéen om denna debatt väcktes inom Svenska Arkeologiska 

Samfundet efter den pressdebatt som hade ägt rum under slutet 

av 2002 och början av 2003. Man ville ”lyfta” diskussionen från 

endast Historiska museet och på ett mera övergripande sätt 

diskutera även andra arkeologiska och övriga museers roll 

(Werbart 2003). 

De anförda skälen till uppsägningarna av antikvarierna var bl a 

att Historiska museet skulle spela en annan roll i framtiden, 

speciellt när det gällde att hantera alla nya arkeologiska fynd som 

görs i landet. Museet skall komma in tidigare i processen och ha 

en aktiv roll på fältet samt bli ett forum för historiska 

utställningar och samhällsdebatter. Vidare behöver museet inte 

forska men vara bara beställare av forskning. Idéerna har väckt 

starka känslor till liv att döma av de olika inlägg som gjorts i 

pressen. 

Några av de argument som förts fram var exempelvis att museet 

sviker sitt uppdrag, får resurser användas till vilket ändamål som 

helst och borde inte den arkeologiska kompetensen istället 

stärkas om museet skall spegla sin egen tid i det arkeologiska 

materialet? Är inte museets ledning medveten om den fantastiska 

information som finns i samlingarna och hur bli bra beställare av 

forskning om sakkunskap försvinner var andra argument i 

pressen. Det är viktigt med kunnig personal och det gäller att 

göra informationen tillgänglig. För övrigt – alla fynd från fasta 

fornlämningar är statens egendom och museet skall förvara och 

hålla materialet tillgängligt för forskning och för allmänhet. 

I andra inlägg avvisas myten om de dammiga museerna och 

någon har sagt att det är viktigt att bjuda in allmänheten till 

kritisk reflektion om det förflutna och samtiden. Det är faktiskt 

många museer som idag deltar i samhällsdebatten. Visst skall det 

forskas på museerna – men behöver det nödvändigtvis vara 

anställda på museerna som gör det? Samlingarna är, anförs i ett 

pressinlägg, arv från tidigare generationer och det är museernas 

uppdrag att ta hand om dem så att de finns kvar om några 

hundra år i förädlat skick. Vissa inlägg i pressen rörde konkreta 

förslag om att dels skapa ett arkeologiskt ansvarsmuseum, dels 

ett museum för kyrklig konsthistoria. Pressdebatten kan 

sammanfattas så att frågan gäller om utställningarna eller 

samlingarna skall stå i centrum. I slutdebatten har även 


kulturministern uttalat en vilja att stödja forskningen på 

museerna och förbättra kontakten mellan universiteten och 

museerna. 

Uppenbart borde skillnader mellan den publika verksamheten 

och forskningen kunna utjämnas. Även universitetsstuderande i 

berörda ämnen (museologi, arkeologi, historia) borde få 

kompetens och kunskap om utställningsproduktion och 

förmedling; forskarna själva kan på så sätt vara producenter, 

som t ex på Kungliga Myntkabinettet idag. 

Historiska museet hade under år 2003 förmånen att då som 

enda museum i Stockholm kunna erbjuda sina besökare fritt 

inträde. Besökssiffrorna steg markant, och även de efterlängtade 

”andra grupperna” besökte museet. Under juli månad i år har 

besökssiffran stigit till ca 11 000, betydligt mer än väntat. Men 

vilka är dessa ”andra grupper”? Kommer ungdomar från 

Stockholms förorter spontant till museerna?Kommer asylsökande 

hemmafruar från Huddinge eller Botkyrka av egen vilja för att 

beundra Guldrummet? Eller är kanske dessa ”andra grupper” 

representerade av pedagoger och lärare från SFI (svenska för 

invandrare) som tar med sig sin klass på ett obligatoriskt besök 

på Historiska museet, ett besök som är korrekt inskrivet i 

läroplanen? 

Även Östasiatiska museet öppnade sina portar fria från 

september i år. Besöksiffrorna stiger, och i en nyhetssändning i 

TV intervjuades en pensionär som meddelade att han annars 

aldrig hade förmått sig att komma och se dessa fantastiska 

samlingar. 

Kan man i all denna diskussion om museerna skönja hur svensk 

museivärld i morgon kommer att handha och utveckla det som 

anförtrotts den? Sverige är ett litet land där många beslutsfattare 

inte känner till de arkeologiska och historiska museernas rykte 

samt de internationella förväntningarna; inte heller vilken kaliber 

och vilken potential dessa otroliga samlingar besitter. 

Var står jag? Kritiserar jag Historiska museet, illojal mot den 

styrelse jag själv sitter i? Eller köper jag okritiskt det politiskt 

korrekta programmet? Sanningen är aldrig svart eller vit. Men 

jag tror inte på en framtid för historiska och arkeologiska 

museer utan förnyelse, utan förankring i den nutid vi lever 

i. Det är ju en självklarhet, hur man ens kan sträva efter 

att förstå det förflutna om man inte har nutiden som 

utgångspunkt? Museer som inte förnyar sina strategiska mål och 

inte reflekterar kritiskt över sin egen roll i samhället gräver sin 

egen grav. Kritisk reflektion är dock fortfarande inte så självklar i 

det arkeologiska samhället. 

En hittills olöst fråga förblir: skall museets lokaler användas för 

»Var står jag?« 


olika typer av ”konst”? Men det man bör fråga sig, oavsett 

installationer med nakna pojkbilder, blodsbadande terrorister 

eller sönderhackade djur är: 

• Varför finns konsten just här? 

• Vilken roll spelar museet som konstutställare? 

Det har påpekats att arkeologin skapar bilder av det förflutna 

och hur dessa bilder förmedlas engagerar inte endast yrkesverksamma 

arkeologer och forskare, men även allmänheten. 

Arkeologin är en del av kulturmiljövården. Utan god förmedling 

brister också samhällsrelevansen. 

Inom museitraditionen har utrymmet varit begränsat för 

utvecklandet av pedagogik och förmedling – kanske berör 

förändringsarbete inom museal verksamhet inte bara arkeologin, 

utan i sin förlängning också historia. Det är lätt att man som 

museitjänsteman/kvinna kan bli uppfattad som ”bevarandefundamentalist”. 

Men öppenheten, dialogen, debatten – är, i min 

syn, de enda demokratiska vägarna för att se arkeologiska 

utställningar och museer som kreativa ömsesidiga möten 

integrerade i samhället. 

Nutidsarkeologi är problematiserandet av arkeologiska begrepp 

och som sådant bör den rymmas i arkeologiska utställningar. 

Bredden och mångfalden i förmedlingen av denna vetenskap med 

sitt långa tidsperspektiv och den globala synen på människans 

kultur bör också speglas på arkeologiska utställningar. Kritisk 

reflektion kring det förflutna och insikt och perspektiv om vår 

egen tillvaro och samtiden är arkeologins viktigaste uppgift. 

Disciplingränser är i upplösning och arkeologin handlar inte bara 

om tingen utan om vad vi gör med dem samt om en fördjupad 

samtidsförståelse. 

Det finns en diskrepans mellan forskning på universitet och 

forskning på museer. Arkeologins forskningshistoria visar många 

exempel på detta fenomen. Den danska arkeologins historia visar 

spektrum av berättelser från antagonism till samarbete mellan 

museum och universitet. Den antagonistiska traditionen har 

längre rötter än till 1847; den sträcker sig tillbaka till självlärde 

C. J. Thomsen (1788-1865), grundare av dansk arkeologi och 

kurator på Nationalmuseet i Köpenhamn. Thomsen tyckte illa 

om universitetet eftersom han blev illa betraktad av det under 

1830-talet. Först hundra år senare uppkom ett ”riktigt” lektorat i 

arkeologi för Johannes Brøndsted (1890-1965), som sedan också 

blev professor. Brøndsted är ihågkommen som en brobyggare 

mellan museet och universitetet (Wiel 2004.31). 

Det gäller att skapa utställningar som engagerar allmänheten. Det 

behövs olika typer av forskning, bl a sådan som gäller 

samlingarna. Det är ingen skillnad att gräva i marken, i 

Utställning i Birkamuseet 

Foto: Bengt A: Lundberg, RAÄ 


öckerna, eller i magasinen. Synen på den materiella kulturen 

kan antingen nedvärdera kunskapen hos besökarna eller förhöja 

den med full respekt, beroende på hur man ställer ut föremålen. 

Fortfarande har man en tydligt värdeneutral inställning till 

kulturarvet och dess ideologiska sida. Att bevara kultur och 

kulturarv är viktigt, men på vilka grunder och i vilka syften? I 

tider av identitetsförändringar kan museerna spela en viktig roll 

för att vidga perspektiven och skapa nödvändig reflektion, för att 

överbrygga nationella gränser, för att påvisa globala och 

historiska perspektiv och för att föra en dialog mellan forntid och 

nutid, tvärs över nationella och regionala gränser (Lundström et 

al 1998). Museerna bör därför inta sin roll i samhällsdebatten 

och bli ett mer aktivt forum för samhällskritik och reflektion. 

Skall museerna i fortsättningen röra sig obehindrat mellan 

folkbildning och nöje, historia och samtid, smalt och brett? Utan 

tvekan bör museer bidra till att fördjupa kunskapen om 

människan och hennes identitet, utmana sina besökares rädslor, 

fördomar och invanda tankemönster, i en verksamhet utan 

pekpinnar och som inte väjer för det obekväma. Men det 

obekväma får inte missbrukas. 

Referenser 

Anderson, Dean 2004. Recept för blomstrande museer. 

Svenska museer 1/04. 

Barbanera, Marcello 2004. The Impossible Museum: 

Exhibitions of Archaeology as Reflection of Contemporary 

Ideologies. Histories of Archaeology: archives, 

ancestors, practices. A international conference. Göteborg 

2004. 

Berg, Kristian 2003. Med begränsade resurser måste man 

prioritera. DIK forum 3/03. 

Hallman, Christina 2004. Kunskap som inte kan 

förmedlas är död. Forska. En tidning från 

Vetenskapsrådet 2/2004. 

Haskell, Francis 2000. The Ephemeral Museum: Old 

Master Paintings and the Rise of the Art Exhibition. Yale 

University Press. 

Jönsson, Dan 2004. Långsamhetens lov. Svenska museer 

1/04. 

Lundström, Inga & Pilvesmaa Marja-Leena 1998. 

Reflections on an Unreflected Sphere. Archaeological 


Exhibitions and Nationalism. Current Swedish 

Archaeology vol. 6. Stockholm. 

Lundström, Inga & Theliander, Claes 2004. Såntorp. Ett 

gravfält i Västergötland från förromersk järnålder till tidig 

medeltid. GOTARC. Serie C. Arkeologiska Skrifter No 

49. Göteborg. 

Lönnroth, Lars 2003. Historiska museet har misslyckats 

med sitt uppdrag. Svenska Dagbladet 12/2 2003. 

Ramqvist, Per H. 2003. Historiska museet (SHM). 

Regional arkeologi, Månadsbladet december 2002. 

Smeds, Kerstin 2003. Danse makabre i musernas hus – om 

museernas roll och villkor i dag. 

Internet: www.umu.se/kultmed/personal/Kerstin Smeds. 

Svenska Dagbladet 2003. 17 inlägg – debatt. Stockholm. 

Trotzig, Gustaf 2002. Regeringen bör granska museets 

uppsägningar. Svenska Dagbladet 12/20. 

Trotzig, Gustaf 2003. Svårbegripliga uppsägningar på 

Historiska museet. DIK forum 3/03. 

Werbart, Bozena 2002. Sociala kontakter och genusrelationer. 

Svenska arkeologer 1920-1968. Tidsperspektiv. 

Arkeologi och mångfald 1-2. 2001. Umeå. 

Werbart, Bozena 2003. Behöver arkeologin dagens 

museum? Nils Ringstedt & Bozena Werbart 2003. 

Gjallarhornet 23, Nr 4. Svenska Arkeologiska Samfundet. 

Stockholm. 

Wiel, Stine 2004. On the history of Danish archaeology in 

the last 150 years. Histories of Archaeology: archives, 

ancestors, practices. A international conference, Göteborg 

2004. 


Talking people – from community to 

popular archaeologies 

Anders Högberg, antikvarie vid Malmö Kulturmiljö 

Cornelius Holtorf, forskarassistent vid institutionen för arkeologi 

och antikens historia i Lund 

______________________________________________________________________________ 

Introduction 

Archaeologists, whether they work in contract archaeology, 

heritage management, museums or in universities, are part of the 

common archaeological project that is the translation of the past 

into the present. This task requires many different skills and it 

leads to many different results. The resulting diversity of 

archaeology is a strength rather than a problem. The fact that 

archaeology is both academic and political, both commercial and 

educational, both practical and theoretical makes the discipline 

strong and ultimately not only more interesting but also more 

relevant than was the case if any of these aspects were lacking. 

One issue that in recent years has become more important to all 

archaeologists, whatever they do, are the relations between 

professional archaeology and ‘the public’ at large. A new 

archaeological sub-discipline has emerged that deals with all such 

issues using the shorthand phrase “public archaeology” (see e.g. 

the journal with that name). Whether the specific relationship 

between archaeologist and non-archaeologist is one of supplier – 

customer, teacher – student, or expert – amateur, among others, 

it is becoming increasingly relevant to understand better whom 

archaeologists are actually dealing with. What do customers 

expect of the archaeology they pay for? How appealing or 

relevant are university curricula to archaeology students? How 

are the professionals perceived by hobby archaeologists? In each 

case, an important question is how the relations between the two 

sides could be improved for mutual benefit. 

This paper addresses some aspects of public archaeology, by 

focussing on community and popular archaeologies respectively. 

Community archaeology 

To meet the public during a contract archaeology excavation 

project brings up many questions: Is it necessary to arrange 

activities to meet the public at all? What kind of stories are being 

told, and why? How are they presented? Are we to speak of 

communication, dialogue or participation in this context? Do the 

stories told concern the past, the present or the future, and whose 

past, present and future would that be? 

Anders Högberg 

Cornelius Holtorf 


The increasingly important concept of “community archaeology” 

is concerned with some of these questions (Marshall 2002; Derry 

and Malloy 2003; Smith 2004). But it does not only touch upon 

the public part of the archaeological excavation. It permeates all 

activities of archaeology. In a project carried out as community 

archaeology, everything is done from that perspective. 

Community archaeology must thus be “understood as a 

distinctive set of practices within the wider discipline” (Marshall 

2002: 211). 

Community archaeology includes an intimate involvement in 

project design and interpretation by community members. 

Archaeology is no longer goal in itself and 

instead becomes a means to achieve other 

objectives. In accepting pluralism and 

embracing multivocality in telling stories about 

the past, community archaeology accepts that 

the archaeologists will not control every aspect 

of a project, but need to create space (and 

power) for additional stakeholders too. This, 

however, does not mean to accept an 

“anything-goes” perspective (for a discussion 

of this, see Magnusson Staaf 2004). It rather 

means to accept the many contemporary 

claims about the past as an important element 

of modern society, and it also means to accept 

that the archaeological viewpoint is only one 

among many. 

In the practice of community archaeology, goals and objectives of 

projects are developed jointly by the archaeologist and members 

of local communities (Malloy 2003). Community archaeology 

therefore requires two kinds of knowledge: knowledge of the 

resources used, i.e. the archaeology and the archaeological 

record, and knowledge of the contemporary society and the 

project’s audience, i.e. how the world surrounding the project 

uses the past and what it desires for the future (Derry 2003: 27). 

This approach emphasises the importance of considering and 

reflecting on what we as archaeologists bring into a project, how 

that influences what we find, and the story we later tell about the 

project – not only in terms of how we interpret the past, but also 

in terms of meaning we choose to give the past in the present. 

Likewise, community archaeology is about considering and 

reflecting on what community members and groups bring into a 

project, how they give meaning to the past in the present and 

what they desire for the future. If community archaeology was to 

be adopted as the paradigm for all contract archaeology, 

fundamental changes in its entire discursive practice would be 

required with regard to all these aspects (Moser et al. 2002: 

220ff.). 

Meeting the public during a contract archaeology 

excavation, Malmö in summer 2004. 

Photo: Malmö Museer 


At the Alexandria Archaeology Museum in Virginia, for example, 

US community archaeology has been an integrated part of 

activities for several years. Cressey et al. (2003: 3) described the 

work they have been carrying out like this: 

“Rather than move through a linear procedure ending in a public 

interpretive product, Alexandrians have created a spiralling 

process that starts with public dialogue, includes public 

interaction along the way, and produces many different public 

products that meet community needs as defined by its members. 

Archaeologists are not always the key or central actors in the 

community archaeology process … we are striving toward a 

cooperative forum of discovery and expression of the material 

past in Alexandria.” 

In this text some key issues of community archaeology are 

emphasised – public dialogue and interaction, a focus not on the 

archaeological interpretive results but on the process of 

interpreting as such, and a recognition of the importance of 

others than the archaeologists. 

How this perspective works in practice is illustrated by an 

example where an area with an abandoned black cemetery was 

the object of plans for development. By including a community 

archaeological perspective into the project, the local museum, 

together with a group of local collaborators, was able to draw 

attention to the site and its historical significance. As a result, a 

plan to create a commemorative park around the cemetery was 

established. The developer conducted archaeology to locate and 

mark out the graves. These were left unexcavated and became an 

integrated part of the park. A modern sculpture was raised to 

commemorate the people buried in the cemetery. The benefits of 

carrying out the project on a community archaeological basis 

were enormous: 

“The pairing of the historic cemetery and contemporary sculpture 

in a park setting has done far more for people’s inner sense of 

history – our presence of the past – than excavated human 

remains. Archaeology was applied to contemporary needs, and in 

so doing, people seized history and made it meaningful today” 

(Cressey et al. 2003: 8). 

Community archaeology and Swedish contract archaeology 

So what about Swedish contract archaeology and the concept of 

community archaeology as it has been briefly presented here? Is 

community archaeology a valuable model for Swedish contract 

archaeology? Was Maureen Malloy correct when she states in 

her introduction to a book entitled Archaeologists and Local 

Communities: Partners in Exploring the Past (2003: ix) that in 

archaeology “partnership with the public must go beyond 


participation by the public”? Swedish examples of public 

education efforts within contract archaeology focus in general on 

participation. But, is it possible to develop a partnership with the 

public? 

Even though a wide range of theories, methods and practices can 

be found in different community archaeological projects, there 

are several important convictions and premises about 

archaeological practice and interaction with communities that are 

shared by all and deserve to be emphasised. Following Maureen 

Malloy (2003) three issues are most important: 

• Archaeologists are accountable to the public in the broadest 

sense of the term and meeting this responsibility involves 

developing and maintaining a long-term relationship with 

the community. 

• Archaeology is only one way of knowing the past. Other 

voices and perspectives must be incorporated in the work. 

• Community partnership makes for better archaeology. 

Collaborating with local communities improves the quality 

of the archaeology. 

It is obvious from the published views and thoughts about 

community archaeology that the question of whether or not it is 

a model for Swedish contract archaeology, cannot be easily 

answered. Considering the three issues pointed out above, 

community archaeology is a lot about values and attitude. The 

people involved need to make decisions about how they think or 

want the past to be an integrated part of the present and how 

archaeology should be a part of this. All this needs to be done 

both on an individual and an institutional level, both within 

contract archaeology and within society on a broad scale. 

From this it is clear that this discussion is important. Both the 

benefits and the disadvantages of community archaeologies need 

to be subject to debate. It is also obvious that the discussion 

needs good examples to illustrate the arguments of both sides: 

those who claim a need for stronger public participation as well 

as those who claim the lack of such a need. 

Letting the public participate, letting others then archaeologists 

ask questions from the initial phase of the investigation onwards, 

and letting this participation and these questions have an 

influence on the entire excavation procedure of a project is only 

worthwhile if a number of assumptions are in fact justified. 

Among them are the assumptions that: 

• the questions raised by members of the community will be 

different from those raised by archaeologists; 

• the questions raised by others will generate other kinds of 

answers and that this is something positive; 


• archaeology has something to offer in practice, beyond the 

narratives of the archaeological interpretation of past 

events; 

• participation by non-archaeologists in this practice brings 

about benefits for the project; 

• investigating the past has a value different from the 

educational value of the results. 

Within the established framework of Swedish contract 

archaeology the customary practice is to excavate, to do research, 

to report and to educate the public about all these different 

archaeological practices (cf. Burström 1997, 2001). However, the 

extent to which ordinary archaeological work can include 

activities involving meeting the public is largely dependent on cooperation 

by the developer who pays the bill. 

In the light of the opinions, perspectives and visions expressed in 

governmental propositions and writings (Kulturpolitikens 

inriktning SOU 1995:84; En hållbar framtid i sikte SOU 

2003:31), and recent statements about the aims and objectives 

from the Swedish National Heritage Board (Johansen 1998; Det 

dynamiska kulturarvet 2002), it is possible that the customary 

practice of archaeology, as outlined in the “Act concerning 

Ancient Monuments and Finds”, might change in the future. In a 

vision and strategy document for the years 2004–2006, the 

Swedish National Heritage Board highlights values such as 

accessibility, co-operation, communication and participation as 

important aspects for institutional work with cultural heritage 

(Kulturarv i tiden 2004). It is obvious that many of the basic 

values promoted by community archaeology are close to these 

intentions, and might therefore very well inform the legal 

framework for Swedish contract archaeology. For example, the 

participation in initial planning of excavation research 

programmes could easily be done together with local community 

representatives. This could be a possible way to make it easier for 

subsequent community participation and ongoing dialogue 

(Högberg 2002). 

However, the community archaeology concept cannot be 

uncritically applied to Swedish contract archaeology excavation 

projects. The conditions in which the community archaeology 

concept has been developed differ radically from conditions for 

Swedish contract archaeology. For example, most of the 

community archaeology projects focus on local communities. 

Swedish contract archaeology must be concerned with more than 

just the local level though. Community archaeology is also 

problematic in other aspects. A specific community and the 

public at large are not always the same, and they may have 

different interests and views. For instance, concerning the costs 

involved in contract archaeology, a given community may have a 

special interest in archaeology and be willing to spend much 


money on it, whereas most of the population may have another 

view. Also, the shared convictions and premises about 

community archaeology presented earlier (Malloy 2003) raise 

questions. For example, if other voices and perspectives ought to 

be incorporated in the work, whose voices and perspectives 

should that be? Is it every voice we meet, or just the most 

interesting, or the most uninteresting, or maybe the loudest ones? 

Moreover, is it possible to combine a project aiming for 

developing a long-term relationship with a community with the 

demands on competition and flexibility in line with how 

archaeological business is to be carried out, as addressed in a 

recently published governmental report (Arkeologi på uppdrag 

2002/03: 3)? These are polarized questions which nevertheless 

must be asked. Any answers given to them will need to be 

carefully scrutinized. If Swedish contract archaeology wants to 

further develop integrated working methods, community 

archaeology has a lot to offer concerning how this might work 

and which issues need to be considered. 

Archaeology’s popular appeal 

Playmobil as archaeology. Archaeology as a brand. Image courtesy of 

Playmobil, a registered trademark of geobra Brandstätter GmbH & Co. KG, 

reproduced by permission. The company also holds all rights to the displayed 

toy figures. 


A very different strategy of giving people a stronger voice in 

archaeology involves a realignment of the discipline in terms of 

its existing image in contemporary popular culture. The German 

journalist and archaeological author Dieter Kapff (2004: 130, 

our translation) argued in a recent commentary: 

“Archaeology appeals to a large number of people. But members 

of the contemporary fun-society are not actually interested in 

increasing their knowledge, in education, information or 

intellectual stimuli. The educated classes [Bildungsbürgertum] of 

the 19 th 

and early 20 th 

centuries no longer exist. Today, people 

want entertainment.” 

Does that mean that we are now living in a new type of society 

which requires a new profile for archaeology? Have the links 

between archaeology and traditional values of education been 

severed? Is archaeology’s popular portrayal showing the field its 

perspective for the future? 

Few disciplines are lucky enough to be similarly widely and 

similarly positively represented in popular culture as archaeology 

is. The brand of archaeology is associated with so many positive 

appeals, stories, and dreams that other brands, despite their 

sometimes vast advertising budgets, could only be envious. If 

brands are like persons, then archaeology comes across as a 

person you would intuitively like to have as a good friend and 

maybe spend your holidays with. In other words, archaeology 

can make people enjoy themselves and satisfy some of their 

innermost wishes and desires. Archaeology’s positive appeal 

provides also an enormous opportunity for the entire discipline 

because it helps build a huge support network on which it can 

rely when needed. There is one crucial condition for all this 

though. Archaeologists will only be able to use the enormous 

appeal of their own brand if they themselves stand behind it and 

embrace its various connotations in their work. The most 

important question that archaeologists in public contexts need to 

ask their audiences is not “How can I best persuade you about 

the merits of my project or discipline?” but “What does what I 

am doing mean to you?” (Ascherson 2004: 157). 

Yet up until now the meaning of archaeology to its own public 

audiences has not very often been investigated by archaeologists 

(significant exceptions include Kirchner 1964; Pallotino 1968; 

Welinder 1987; Jensen and Wieczorek 2002). An explanation for 

this may be that academics prefer studying eternal cultural 

achievements to investigating the pleasurable frivolity and 

ephemeral superficiality of popular culture (Maase 2003). But if 

we want to understand how people now are appreciating 

archaeology within the worlds in which they live, it is inevitable 

to study archaeology within that very context. 


Maybe as a result of this lack of research, archaeologists have not 

properly come to terms with the popularity of their own subject 

in the mainstream. It is revealing that a fairly large proportion of 

archaeologists still seem to find nothing more urgent than to 

distance themselves from popular heroes like Indiana Jones or 

Lara Croft. Typical for the awkwardness with which 

archaeologists meet their own popularity is the following 

account: 

“People everywhere are fascinated by archaeology. 

Archaeologists know it. We are all familiar with exclamations 

like “Oh, how interesting,” or “How lucky you are,” when a 

new acquaintance learns of our profession. We are accustomed to 

fielding questions like “What’s the oldest (weirdest, most 

interesting, or most valuable) thing you’ve found?” Each of us 

has developed a set of polite responses to these questions – 

responses we hope are not patronizing, misleading, or didactic.” 

(Jones and Longstreth 2002: 187) 

Ironically, nothing seems to be harder for archaeologists to get to 

grips with in their relations with non-archaeologists than their 

seemingly limitless public popularity which is unrivalled among 

academic disciplines. Ascherson’s question ultimately leads to a 

new paradigm for public archaeology (see also Holtorf 2004a, 

2004b, 2005). Put simply, professional archaeologists will need 

to try and work with rather than against the pre-understandings 

and expectations of their non-archaeological audiences. It has 

become pertinent and even urgent to try and relate archaeology 

to ”what’s hot and what’s cool in the world beyond the 

professional and academic boundaries of the discipline” (Darvill 

2004: 57). 

Any possible benefits of a purely academic understanding of 

archaeology – different from its popular appeal – are not obvious 

to the rest of the population. As a group of Swedish students 

(André et al 2001) demonstrated in a thought experiment, it is all 

too easy to argue that archaeology is a pretty useless and 

unsuccessful academic discipline that tells us very little of a 

highly hypothetical nature about issues of little relevance to us 

today. Arguably, archaeology produces little else than artefacts 

that end up in dark storage vaults and literature, such as 

excavation reports, that not very many people will ever read. At 

the same time, money is lacking for health care, social security, 

education, alternative energy research, or international solidarity, 

so that one can only wonder how anybody could possibly want 

to go ahead with archaeology at all. To counter such arguments, 

professional archaeologists must be proactive and make sure that 

they fulfil, and are seen to fulfil, a social role that is widely 

appreciated in society. This ambition to define archaeology in 

terms of usefulness and legitimacy should not be considered as 


the “prostitution” of an academic discipline. It is rather a 

reminder of its social duty (see also Rieche 1996). 

The role of archaeology in society 

It does not take more than a single look at the characterization of 

archaeology in popular culture to find out what might be 

archaeology’s most important aim and function in contemporary 

Western society: archaeology tells us stories that are both 

exciting and full of important metaphorical meanings (Holtorf 

2004b). Archaeological stories are about heroes who overcome 

adversities and solve mysteries. Archaeologists can give 

meticulous attention to detail. Their research is often about 

contemplating, and perhaps answering, large existential questions 

or addressing other issues of great significance to many people. 

Archaeologists are taking responsibility of scarce resources to 

everybody’s benefit. These issues matter to very many people, for 

they reflect some of their own dreams and aspirations but also 

issues of concern and immediate relevance to their own lives 

(Jensen 2002). 

We all live through adventures during which we need to 

overcome adversity, hoping to emerge as heroes. We all need to 

attend to detail, occasionally, hoping to solve complex “cases”. 

We all wonder about what it all means and where it will all end, 

hoping to gain some certainties and peace of mind in an 

uncertain world. We all need to household with resources, both 

personally and on levels of larger communities of, for instance, 

employees or citizens, hoping that we will “manage”. In other 

words, archaeology tells us stories that are directly concerned 

with ourselves. It is these stories that give archaeology currency 

in the contemporary world. By the same token, John Fritz (1973: 

81) summarized what archaeology contributes society in the 

following way: 

“archeology is of interest to, rooted in the experience of, and is 

beneficial to the common [hu]man in several respects. It provides 

puzzles to be solved, vicarious experience of the exotic and the 

adventurous, the hope of ’striking it rich,’ and a form of contact 

with the ’other world’.” 

In a sense it can be said that the archaeologist is not digging for 

artefacts but for dreams (Petersson 1994: 71; Holtorf 2004b). 

This entire popular dimension of archaeology should not be 

buried by traditional academic habits and the social values of the 

educated middle classes with which probably most professional 

archaeologists have grown up themselves. At the end of the day, 

most of professional archaeology is not in the education but in 

the story-telling business. Archaeological stories can be told by 

many people and everybody can be given the opportunity to 

express their own perspectives about archaeology. In each case, 


archaeologists, like others who have tales to tell about the past, 

are “sophisticated storytellers” and as such they are “performers 

on a public stage” (Fagan 2002: 254). 

All that is not to say that archaeology was any less important 

than previously presumed, quite the opposite. Well-chosen stories 

educate people in many ways, and they can also create political 

good will – or sometimes rather bad will. Moreover, story-telling 

and the foregrounding of “experiences” have become central to 

the society in which we live. Besides their other functions, they 

contribute to peoples’ social identities and can give inspiration, 

meaning, and happiness to their lives (Schulze 1993; Jensen 

1999). These are no small achievements – not only because of the 

immediate satisfaction gained by the individuals directly affected 

(Fowler 1977: 28-29). Arguably, society too benefits from 

citizens who occasionally fulfil their dreams, can overcome 

adversities, develop inquiring minds, ask – and learn to deal with 

– large existential questions, or gain a sense of purpose from 

being able to contribute to important missions. If all that can be 

fun too, then so much for the better. 

At the same time, professional archaeologists and others must 

problematize and critique the stories and themes that are 

associated with the subject of archaeology. A critical assessment 

of the audiences’ interpretations and possible implications and 

consequences of particular portrayals of archaeology are another 

social duty of archaeologists. This is the one reservation without 

which archaeological stories, however popular, should not be 

told. An assessment could lead to an acceptance, a required 

modification or a complete rejection of a particular way of 

depicting archaeology. But critical assessments are never easy, 

and there are no general rules that could suggest perfect 

responses in all eventualities. Each situation needs to be looked at 

carefully in its entire context and must be assessed on its own 

merits. What makes general recommendations harder still is that 

everybody may have a different set of values or criteria to be 

applied in any such assessment. 

The widespread fascination with archaeology, then, lies on a 

different level than professional archaeologists – pleased by the 

interest in their work – often assume. Archaeology provides 

memorable experiences that appeal to many people. It tells stories 

that relate to wider trends and themes of our society. It is 

engaging people in various ways. Many of these experiences, 

stories, and engagements draw on the practices of doing 

archaeology in the present: excavating ancient remains, 

discovering “treasures”, rescuing archaeological sites, and 

investigating our origins with the help of modern technology 

loom large (see also Holtorf 2004a, 2004b). It is in these realms 

where archaeology can meet large parts of its 21 st century 

audience. 


Conclusion 

In this paper we have touched upon two different aspects of a 

single issue, that is the future role of (public) archaeology. We 

addressed it first from the professional view point, discussing 

community archaeology and claiming that contract archaeology 

should be opened for public involvement. We then discussed it in 

terms of popular archaeology, claiming that archaeology and 

archaeologists should to some extent ‘ride on the wave’ of their 

own popularity and conform to some of the public expectations 

in order to be meaningful and appreciated. 

We believe that, in the future, archaeology will largely have to be 

concerned with the present rather than the past. This is a shift in 

focus, from stories about the past told in the present to stories 

about the present referring to the past. One of the present 

challenges for the archaeological discipline is to find ways to 

come to terms with this change. In this, two questions emerge as 

particular important for further discussion: 

• What does what archaeology is doing, mean to others in 

society? 

• What does what others in society are doing, mean to 

archaeology? 

In our opinion, future archaeology must work most closely with 

the pre-understandings and expectations of the public from 

archaeology. Both community archaeology and the popular 

appeal of archaeology can serve as inspirations for discussing 

Swedish archaeology in this perspective. 

Acknowledgements 

The research of Cornelius Holtorf has been supported by a Marie 

Curie Fellowship of the European Commission who should 

however not be held responsible for any part of the argument. 

The full results of his project are due to be published as a book in 

2006. We would both like to thank Björn Magnusson Staaf, then 

of Riksantikvarieämbetet Stockholm, for organizing the 

workshop on Arkeologi - splittring eller mångfald? in Nynäsham 

in November 2004, and Anders Gustafsson for encouraging us to 

submit our thoughts in writing. 

References 

André, Anna Maria, Karolin Dahlén, Mikael Grexing, 

Josefina Lif, Pia Linde, Anneli Lövgren, Gundborg 

Mellergård, Åsa Nathanaelsson, Kristin Söderlund, Stig 

Welinder and Helena Åberg (2001) Arkeologi och 


kulturmiljövård. Vad och varför? Fornvännen 96, pp. 

177–180. 

Arkeologi på uppdrag. Rapport 2002/03: 3. Riksdagens 

revisorer. 

Ascherson, Neal (2004) Archaeology and the British 

Media. In: N. Merriman (ed.) Public Archaeology, pp. 

145–158. London and New York: Routledge. 

Burström, Mats (1997) Disciplinating the Past. The 

Antiquarian Striving for Interpretative Supremacy. 

Current Swedish archaeology, 5 1997. pp. 41–47. 

Burström, Mats (2001) Risk eller resurs – en kulturell 

jämförelse. In: Sjöberg, F. (ed.) Vad ska vi med naturen 

till? Nora, Nya Doxa. pp. 97–103. 

Cressey, Pamela J., Reeder, Ruth and Bryson, Jared (2003) 

Held in Trust: Community Archaeology in Alexandria, 

Virginia. In: Derry, L. and Malloy, M. (eds) 

Archaeologists and Local Communities: Partner in 

Exploring the Past. Society for American Archaeology. 

pp. 1–18. 

Darvill, Tim (2004) Archaeology in rock. In: N. Brodie 

and C. Hills (eds) Material engagements: studies in honour 

of Colin Renfrew, pp. 55–77. Cambridge: McDonald 

Institute for Archaeological Research. 

Derry, Linda (2003) Consequences of involving 

Archaeology in Contemporary Community Issues. In: 

Derry, L. and Malloy, M. (eds) Archaeologists and Local 

Communities: Partner in Exploring the Past. Society for 

American Archaeology. pp. 19–30. 

Derry, Linda and Malloy, Maureen Eds (2003) 

Archaeologists and Local Communities: Partner in 

Exploring the Past. Society for American Archaeology. 

Det dynamiska kulturarvet. Omvärldsanalys för kulturmiljöområdet 

2002. Riksantikvarieämbetet. 

En hållbar framtid i sikte. Slutbetänkande från Nationalkommitén 

för Agenda 21 och Habitat. SOU 2003:31. 

Fagan, Brian (2002) Epilogue. In: B. Little (ed.) Public 

Benefits of Archaeology, pp. 253–260. Gainesville etc.: 

University Press of Florida. 

Fowler, Peter (1977) Approaches to Archaeology. London: 

Adam and Charles Black. 


Fritz, John M. (1973) Relevance, Archaeology and 

Subsistence Theory. In: C. Redman (ed) Research and 

Theory in Current Archaeology, pp. 59–82. New York: 

Wiley & Sons. 

Holtorf, Cornelius (2004a) Doing archaeology in popular 

culture. In: H. Bolin (ed.) The Interplay of Past and 

Present, pp. 40–48. Huddinge: Södertörns högskola. 

Holtorf, Cornelius (2004b) Arkeologi som äventyr. 

META 2004/3, 19-25. 

Holtorf, Cornelius (2005) From Stonehenge to Las Vegas. 

Archaeology as Popular Culture. Walnut Creek: Altamira 

Press. 

Högberg, Anders (2002) Några tankar kring att ställa 

frågor. In: Berggren, Å. and Burström, M. (eds) Reflexiv 

fältarkeologi? Återsken av ett seminarium. Riksantikvarieämbetet 

and Malmö Kulturmiljö. pp. 183–188. 

Jensen, Inken and Alfried Wieczorek Eds (2002) Dino, 

Zeus und Asterix. Zeitzeuge Archäologie in Werbung, 

Kunst und Alltag heute. Mannheim: Reiss-Engelhorn- 

Museen and Langenweißbach: Beier & Beran. 

Jensen, Rolf (1999) The Dream Society. How the coming 

shift from information to imagination will transform your 

business. New York: McGraw-Hill. 

Jensen, Rolf (2002) Storytelling in management, 

marketing and advertising. Paper available at: 

http://www.dreamcompany.dk/en/contribution/articles.ph 

p?id=4 (accessed 2 September 2004). 

Johansen, Birgitta (1998) Att utveckla och synliggöra 

uppdragsarkeologins resultat – Förslag till arkeologiskt 

stöd från Riksantikvarieämbetet. 

Jones, Kevin and Julie M. Longstreth (2002) Pursuing the 

ZiNj Strategy Like There’s No Tomorrow. In: B. Little 

(ed.) Public Benefits of Archaeology, pp. 187–192. 

Gainesville etc: University Press of Florida. 

Kapff, Dieter (2004) Journalisten und Archäologie. 

Gedanken zum Stellenwert der Archäologie und der 

Zusammenarbeit von Wissenschaft und Presse. 

Archäologisches Nachrichtenblatt 9, pp. 127–30. 

Kirchner, Horst (1964) Die Archäologie im Geschichtsbild 


der Gegenwart. Gedanken zu repräsentativen Stimmen der 

Zeit. Jahrbuch des Römisch-Germanischen Zentralmuseums 

Mainz 11, pp. 1–14. 

Kulturpolitikens inriktning – i korthet. Sammanfattning av 

Kulturutredningens slutbetänkande. Kulturdepartementet. 

SOU 1995:84. 

Kulturarv i tiden – angeläget, tillgängligt, användbart! 

Vision och strategi 2004–2006. Riksantikvarieämbetet. 

2004. 

Maase, Kaspar (2003) Selbstfeier und Kompensation. 

Zum Studium der Unterhaltung. In: K. Maase and B. J. 

Warneken (eds) Unterwelten der Kultur. Themen und 

Theorien der volkskundlichen Kulturwissenschaft, pp. 

219–242. Köln etc.: Böhlau. 

Magnusson Staaf, Björn (2000) The Rise and Decline(?) of 

the Modern in Sweden. Current Swedish Archaeology 8, 

pp. 179–194. 

Magnusson Staaf, Björn (2004) To Remodel Society – 

Democracy and Archaeology. In: Bolin, H. (ed) The 

Interplay of Past and Present. Södertörn Archaeological 

Studies 1. pp. 51–58. 

Malloy, Maureen (2003) Introduction. In: Derry, L. and 

Malloy, M. (eds) Archaeologists and Local Communities: 

Partner in Exploring the Past. Society for American 

Archaeology. pp. ix–xiii. 

Marshall, Yvonne (2002) What is community 

archaeology? World Archaeology. vol 34(2). Community 

Archaeology. pp. 211–219. 

Moser, Stephanie, Glaizier, Darren, Phillips, James. el 

Nemr, L. Nasser, Mousa, Mohammed Saleh. Aiesh, 

Rascha Nasr, Richardson, Susan, Conner, Andrew and 

Seymour, Michael (2002) Transforming archaeology 

through practice: strategies for collaborative archaeology 

and the Community Archaeology Project at Quseir, Egypt. 

World Archaeology. vol 34(2). Community Archaeology. 

pp. 220–248. 

Pallottino, Massimo (1968) The Meaning of Archaeology. 

London: Thames and Hudson. 

Petersson, Bodil (1994) Indiana Jones på Birka. Om 

arkeologisk popularisering och forskning. Unpublished 

thesis (D-uppsats). Institute of Archaeology and Ancient 


History, University of Lund. 

Rieche, Anita (1996) Archäologie für jedermann – 

populärwissenschaftliche Schriften zu Archäologie/ 

Bodendenkmalpflege. 

Archäologisches Nachrichtenblatt 1, pp. 152–159. 

Schulze, Gerhard (1993) Die Erlebnisgesellschaft. 

Kultursoziologie der Gegenwart [1992]. 3 rd edition. 

Frankfurt and New York: Campus. 

Smith, Laurajane (2004) Archaeological Theory and the 

Politics of Cultural Heritage. London and New York: 

Routledge. 

Welinder, Stig (1987) Arkeologiska bilder. Varia, 

Universitets Oldsaksamling, 14. Oslo. 

Contact addresses of the authors 

Cornelius Holtorf 

Institutionen för arkeologi och antikens historia 

Sandgatan 1 

223 50 Lund 

cornelius.holtorf@ark.lu.se 

Anders Högberg 

Malmö Kulturmiljö 

Box 406 

201 24 Malmö 

anders.hogberg@malmo.se 


Mannaminnet räcker inte till - Om 

arkeologin som politiskt medel för 

nutid och framtid 

Mats Roslund, universitetslektor vid Institutionen för arkeologi 

och antikens historia i Lund 

______________________________________________________________________________ 

Debatten om kulturarvet som medel i samhällsbygget har fått 

stort utrymme i dagspressen under 2004 och 2005. Det är en 

spännande tid, eftersom vår lilla del av den yrkesmässiga 

verkligheten oftast lever sitt liv i skuggan av ekonomiskt och 

politiskt sett tyngre verksamheter. Sorgligt nog har diskussionen 

blivit starkt polariserad. En äkta multivokalitet har inte kunnat 

höras eftersom nyanser försvinner i media. I dagspressen har 

motsättningarna dragits upp mellan ”konservativa” och 

”förnyare”, ”empiriker” och ”teoretiker”, ”elfenbenstornssittare” 

och ”folkliga”. Debatten har även gällt vitt skilda 

områden, vilket har gjort det svårt att finna en ingång som gör 

arkeologin relevant i samtalet. De ämnen som varit tydligast har 

gällt kulturmiljövårdens behov av att förbättra dialogen med 

medborgarna uttryckt i Agenda kulturarv och prioriteringar som 

drabbat ämnesinriktade delar av Riksantikvarieämbetets 

verksamhet. Statens Historiska Museers arbete med att 

samtidsförankra sin del av kulturarvet och förslaget att upprätta 

ett Kulturarvsinstitut har varit två andra intressanta områden. 

Arkeologin har funnits med som en 

del av det som sagts, mer eller mindre 

explicit. Svårigheten har dock varit 

att positionera just arkeologin i 

debatten. Direkta uttalanden om 

ämnets roll i dagens Sverige lyser med 

sin frånvaro. Synpunkter från den uppdragsarkeologiska 

verksamheten inom RAÄ och regionala museer har inte 

synliggjorts i den offentliga debatten, vilket är beklagligt. Det är 

mot denna mediala bakgrund och upplevelsen av mötet 

”Mångfald eller splittring” i Nynäshamn 2004 mitt inlägg skall 

ses. Jag menar att man ändå kan lyfta fram åsikter i det som 

sagts. I en textkritisk analys ingår att hitta dolda strukturer och 

åsikter som uttrycker en agenda. Jag kommer alltså här att 

anknyta till diskussionen om arkeologin som medel, vilket var 

ämnet för en av de intressanta sessionerna vid mötet. 

Jag ämnar med detta inlägg formulera en alternativ ståndpunkt 

utifrån den av RAÄ drivna kulturarvspolitiken. Arkeologins 

aktiva roll på samhällsscenen är inget som kan ifrågasättas. 

Däremot är innehållet i den förda kulturpolitiken värt att 

skärskåda, så som det kommer till uttryck i programförklaringar, 

debattinlägg och praktik. 

Mats Roslund 

»Arkeologi är vetenskap, 

kulturbyråkrati och attityder« 

(Welinder 2003, s. 177) 


De hållpunkter jag vill beröra utifrån denna grundinställning är 

flera. RAÄ’s uppdrag från regeringen uttrycks i relativt 

kortfattade direktiv. Att den strategiska planen för verksamheten 

under åren 2004 – 2006, ” ”Kulturarv i tiden- angeläget, 

tillgängligt, användbart!”, tar utgångspunkt i övergripande mål 

och direktiv är naturligt för ett statligt verk. I visionen 

konkretiseras arbetet på fyra ”Fokusområden”. De är ”Strategisk 

omvärldsorientering och utvärdering”, ”Angelägen kunskap och 

tryggad kompetens”, ”Former för ökad delaktighet och breddat 

ansvar” samt ”Effektiva verktyg och system”. Med utgångspunkt 

i strategidokumentet går det att formulera en annan ståndpunkt 

än den som utkristalliserats. Sättet att förhålla sig till direktiven 

är enligt mitt sätt att se inte reglerat till innehåll så som det 

framställs i debatten. En av hållpunkterna blir att visa på en 

alternativ tolkning av ”Fokusområde 2”, som direkt påverkar 

arkeologin. Den andra hållpunkten hänger ihop med den 

föregående. Kunskapssynen bland dem som pläderar för en 

samtidsförankrad arkeologi är vag och arkeologi som vetenskap 

blir otydlig. Detta får effekter som i nuläget inte behöver vara 

problematiska men som med annorlunda samhällsklimat kan 

stjälpa goda intentioner över ända. Jag hävdar att det idag kan 

skönjas en motsättning som bör uppmärksammas, den mellan att 

vara kritisk arkeolog och att verka som tjänsteman inom 

kulturmiljövården. 

Det demokratiska utgångsläget 

I en artikel från 1995 diskuterade Stig Welinder om och hur 

svensk arkeologi deltar i den svenska samhällsdebatten (Welinder 

1995). Han menade att svensk arkeologi är så formellt integrerad 

i samhället att delaktigheten inte kan ifrågasättas. Påverkan från 

RAÄ’s sida är mycket tydlig och genomsyrar verksamheten. Ett 

sådant tillstånd visar hur viktig den formella styrningen av 

arkeologin är och, som en följd av detta, även det politiska 

innehållet. 

Varifrån kommer intresset för arkeologi som politisk arena? För 

att förstå det måste man se till den förändring som generellt skett 

inom sektorn under de tre senaste decennierna. Tobias Harding 

vid Tema Q, Linköpings universitet, har i en intressant artikel 

klarlagt de beslut som fört fram till dagens kulturarvspolitik 

(Harding 2004). Han har fördjupat sig i de styrmedel som den 

socialdemokratiska regeringen använt i syfte att använda 

kulturarvet i demokratiprocessen. Kulturrådets betänkande ”Ny 

kulturpolitik” från 1972 anslöt till en framstegsorienterad syn på 

kulturen menar Harding. Kulturarv som begrepp fanns inte, utan 

kultur stod för traditionella värden som konst och medier. Synen 

var framstegsvänlig och man ville skapa möjlighet för ”eftersatta 

grupper” att integreras i ett socialt sett idealt Sverige. Det kunde 

man uppnå genom engagemang i bildningsförbund och offentliga 


institutioner. Kontinuiteten med forna tiders ”svenskar” skulle 

stärkas. Vid formuleringen av kulturpropositionen 1996 var 

förutsättningarna ändrade. Insikten om att Sverige blivit ett 

mångkulturellt samhälle ställde nya krav på vad som skall 

känneteckna ett nationellt kulturarv. Det räckte inte längre att ge 

möjlighet för socialt sett ”eftersatta grupper” att ta del av det. Ett 

mångfaldsperspektiv fördes in som gjorde att man talade om 

”kulturarv” i pluralis. En ensidig bild av det förflutna inom rikets 

gränser var inte möjlig att bibehålla och inte heller önskvärd. En 

etniskt sett homogen population, även den med socialt sett 

”eftersatta grupper”, lämnade scenen och ett mångkulturellt 

samhälle där varje grupp har sitt kulturarv trädde fram som 

grund för kulturpolitiken. 

Det som avviker i dag jämfört med kulturpolitiken under 1970- 

och 1980-talet är enligt Harding sättet att utöva den. Idag är 

implementeringen mer instrumentell och visar på en direkt 

involvering från politiskt håll i hanteringen av kulturarvet. När 

Kulturutredningen 1996 var på remiss värjde sig flera instanser 

för åsikten att kulturpolitiken skulle främja ett ”positivt bruk” av 

kulturarvet. I slutdokumentet togs denna inriktning bort eftersom 

termen ”positivt bruk” får en politisk innebörd då någon måste 

avgöra vad som är föredömligt (Harding 2004, s. 6). Harding 

menar att formuleringen ger uttryck för hur regeringen tänker 

kring kulturarvet. Det är med den bakgrunden projekt som 

Levande historia, Forum för världskultur och Världskulturmuseet 

skall ses. Det senare ingick inte i Kulturutredningens förslag, utan 

genomdrevs med tydlig vilja av regeringen (Harding 2004, s 8). 

Det är emellertid viktigt att påpeka att regeringen genom 

departementet inte detaljstyr praktiken och dess innehåll. Därför 

är det rimligt att se RAÄ’s utformning av kulturarvspolitiken som 

en praxis utarbetad inom verket. I denna politikens omsättning i 

konkreta förslag och handling ingår även arkeologin. 

Ståndpunkten att arkeologin är förankrad i samhället och 

arkeologen inte är en objektiv betraktare har funnits sedan 1970talet 

(Welinder 2003, s 101 ff). Insikten om att vetenskap är 

bunden till världsbilder förankrade i samtiden har frigjort och 

vidgat ämnet. Ett viktigt resultat har blivit att tanken på en 

allenarådande homogen historia har lämnat plats för den 

mångfald som existerat i det förflutna. Andra än de som satt ett 

tydligt märke i historieskrivningen har fått en rättmätig plats. 

Förändringen i synsätt har resulterat i att även dagens ohörda 

röster ska komma till tals. Under senare år har arkeologers 

demokratiska ansvar kommit i fokus som ett konkret resultat av 

den teoretiska diskussion som förts ur ett postmodernt kritiskt 

perspektiv. En ståndpunkt är att skapandet av det förflutna länge 

har utgått från en elit som bestämt vad som bör bevaras och 

berättas. Urvalet har definierats som en statisk kanon med 

nationalistiskt anslag. Kulturarvet ingår istället i en dynamisk 

process eftersom urvalet hela tiden omförhandlas. Medborgarna 


kan yttra sig genom en deltagande demokrati, som ses som ett 

tillägg till den representativa demokratin (Burström et al. 2004, s. 

142 f). För den antikvariska verksamheten innebär detta att man 

skall föra en dialog med allmänheten och återkoppla 

reaktionerna till genomförandet under processens gång. Metoder 

att ta del av uppfattningarna kan vara intervjuer och 

opinionsundersökningar. Jag sympatiserar med synsättet, men 

genomförandet erbjuder komplikationer. Hur dialogen skall 

föras och vilka som kan sägas representera ”medborgarna” är 

otydligt. Hur en population skall avgränsas är ett av problemen, 

eftersom vi får räkna med att särintressen styr urvalet även från 

”medborgarnas” sida. Metoder för intervjuer och enkäter är 

också ett område som kräver särskild kompetens. Om vi inte är 

medvetna om detta hamnar vi lätt i en romantisk uppfattning om 

”folket” som homogen essentiell grupp. 

Om RAÄ skall göra skäl för sin roll som forskningsanknuten 

verksamhet borde just den kritiska granskningen av den egna 

verksamheten ingå i arbetet. Inom organisationen finns 

kompetent personal med stor forsknings- och fälterfarenhet. 

Tystnaden i den offentliga debatten och på mötet i Nynäshamn 

visar att ramarna för diskussionen är snäva. De grundläggande 

direktiven för all statligt styrd arkeologi tycks uppfattas som 

absoluta. I Nynäshamn hörde jag personligen att det var 

”odemokratiskt” och till och med ”obstruerande” att kritisera 

det sätt verket detaljformar och utför uppdraget. Det är olyckligt 

om avvikande eller kritiska åsikter uppfattas på detta sätt. Inom 

ramen för direktiven finns det utrymme att formulera en annan 

linje för konkretisering av visionen. 

Retorik och norm 

Drivkraften bakom en vision kan vara stark. Uppenbarligen har 

de som förespråkar att arkeologin skall brukas aktivt i 

samhällsbygget enligt RAÄ’s direktiv en sådan. Argumentationen 

för behovet av förändring tenderar emellertid att bli så starkt 

retorisk att nyanserna försvinner. För att motivera en 

kursändring är det vanligt att tidigare insatser förtigs, förringas 

eller förvrids. Det är därför inte förvånande att man får se 

verksamheten beskriven som inriktad på uppordning av föremål 

och typologi. ”Alltför många arkeologer sorterar yxor och 

smycken, och för få berättar om forntidens mångkultur och 

spännande utgrävningar” stod det att läsa i DN den 15 oktober 

2004. På andra ställen i pressen framställs kritiker av den nya 

inriktningen enbart som ”konservativa” (Höjer 2005). Ett tydligt 

svart-vitt tänkande röjs i påståendet att ”Vi har de som hävdar 

tron på den slutna institutionen som sätter sin egen agenda och vi 

har de som vill engagera sig i och bli påverkade av dagens 

samhälle” (Johansen i SvD 23/2 2005). Jag kan förstå att det är 

frestande att ta avstamp i ”konservativa” kollegor i formuleringen 

av nya innovativa perspektiv. Nu är det inte så enkelt. I 


etoriken förtigs en stor mängd individuella och institutionella 

insatser med inriktning på just de områden som sägs vara 

eftersatta. Vid Tema Q, Linköpings universitet, finns kvalitativ 

forskning om kulturarvsbruket. Resultatet av arbeten därifrån 

integreras redan i grundutbildningen vid Institutionen för 

arkeologi och antikens historia i Lund. Genom uttalanden som 

dessa negligerar man också de arkeologer som sedan länge 

arbetar medvetet med att visa på sambandet mellan nuet och 

synen på det förflutna. Det finns flera arbeten från 1990- och 

2000-talet som påvisar hur kulturmöten fungerat i det förflutna 

och där man studerar social förändring. Åsikten om vilken 

inriktning arkeologin har idag vittnar om en bristande 

omvärldsanalys. Behovet av att skapa en antites till andras 

insatser för att sätta sin prägel på agendan har fått till effekt att 

RAÄ’s språkrör fjärmat sig från de antikvariskt praktiserande 

arkeologerna. Det är tydligt att den dialog som man menar är 

viktig i samspelet med ”medborgarna” inte omfattar den egna 

verksamheten. Därför finns idag en klyfta som måste överbryggas 

mellan arkeologin som medel att förändra samtiden och som 

medel att förstå människans förflutna. I denna fråga är min 

ståndpunkt att kunskapen om agerande människor i det 

förgångna har en emanciperande kraft även i dagens samhälle. 

Debatten i dagspressen är till sin natur binär, där åsikterna målas 

i skarpa kontraster. Om man vill ha exempel på vilken bild RAÄ 

vill ge av arkeologin till allmänheten måste man lämna de 

generella ramar som uttrycks i ”Kulturarv i tiden” och söka 

informationen i texter som är riktade utåt. Tidningen ”Arkeologi 

idag” från 2004 är en källa till den rådande synen på vad 

arkeologi bör vara. Den ”vill visa på bredden och helheten, vad 

som händer idag inom forskning och utveckling, 

uppdragsarkeologi och inventering, kunskapsuppbyggnad och 

myndighetsarbete” (Riksantikvarie Inger Liliequist i förordet). En 

analys av innehållet lämnar emellertid mycket att önska om man 

vill veta något om det förflutna eller uppdragsarkeologi. 

Genomgående teman är samtidsarkeologi, existentiell reflektion 

hos enskilda arkeologer, arkeologi som arbetsmarknadspolitisk 

insats för långtidsarbetslösa, arkeologi som populärkultur och 

identitetsskapare i samtiden. Det förflutna existerar inte. På 

framsidan av tidningen kan man läsa ”Man kan använda historia 

till vad som helst”. Detta lösryckta citat från en intervju med Jan 

Guillou blir ytterst intressant om vi placerar in det i sitt 

sammanhang. Han säger ”Det är viktigt med historia för att 

vaccinera mot politikers vilja att förvränga historien för att 

styrka sina egna argument. Det jag har lärt mig är att man kan 

använda historien till vad som helst. Det är ett problem, men det 

är ett kul problem också. Det gör historien levande och att den 

alltid kan omprövas” (Arkeologi idag 2004, s 4). I sitt lösryckta 

tillstånd ger citatet sken av att det förflutna är arbiträrt, att det är 

ett redskap för samtidens behov. Guillous åsikt får en helt annan 

innebörd i sin helhet. Vaccinet som går att använda mot en 


”dagspolitisering” av arkeologin är reflektion och kunskap. 

”Utan fiskbensräknare skulle jag inte kunna skriva mina 

böcker”, menar han. 

Begränsningen i perspektivet som det framstår i program, 

skrifter, debatt och i signalerna utåt till medborgarna är tydlig. 

Eftersom RAÄ är normativt inriktat som verkställande organ för 

kulturpolitiska beslut är det synnerligen viktigt att man kan 

upprätthålla en bredd i sina direktiv. Så är inte fallet i de inslag 

som gått att tillägna sig i debatten. Låt oss återvända till 

strategin ”Kulturarv i tiden” och se hur dokumentet kan 

användas om man inte delar den syn som framhållits som norm. 

I visionen för verksamhetsåren 2004 till 2006 möter vi fyra 

”Fokusområden” som konkretiserar det uppdrag man tilldelats. 

Tyngdpunkten ligger tydligt på ”Fokusområde 3, ”Former för 

ökad delaktighet och breddat ansvar”. Jag vill framhålla behovet 

av att förtydliga ”Fokusområde 2”, där RAÄ vill satsa på 

”Angelägen kunskap och tryggad kompetens”. Vad detta innebär 

för arkeologin är nämligen svårt att se. Kunskapsuppbyggnaden 

gäller reflektion över bruket av kulturarvet. En vidare tolkning 

av uppdraget kan öppna för prioritering av sakkunskap baserad 

på konkreta resultat ur uppdragsarkeologin. Som det idag tolkas 

läggs ämnesspecifik kunskap åt sidan. Orsaken till att 

inriktningen blivit ämneskritisk, men svag om man vill värna om 

innehåll, ser jag som ett uttryck för en vetenskaplig grundsyn. 

Den postmoderna diskursen öppnar upp för att kunskap är 

relativ, att det finns ”flera historier”. Arkeologi ses som en av 

arenorna där man kämpar om makten över samtiden. Men en 

blottläggning av dolda tolkningsperspektiv leder inte automatiskt 

till att kunskap enbart kan användas för dekonstruktion. Ur 

demokratisk synpunkt är det viktigt att arkeologin har en 

utgångspunkt i ämneskunskap. Björn Magnusson Staaf har 

uttryckt det tydligt, ”The seemingly liberal attitude that anything 

goes can actually be a most powerful tool of oppression. Debates 

become pointless if all arguments are considered to have exactly 

the same interest and value. If everything is left arbitrary, then 

criticism of existing power structures, for example, can be easily 

dismissed as mere opinions. Those benefiting from existing social 

configurations can therefore remain indifferent to political 

debate” (Magnusson Staaf 2004, s. 52). Ämneskunskap om det 

förflutna borde därför vara bättre accentuerad inom det 

definierade uppdraget. Det stärker arkeologins roll i samhället 

samt ger en god grund för forskning om mångfald och 

demokratin. 

Arkeologi som politik eller en kritisk arkeologi? 

Som Stig Welinder framhållit är dagens intresse för 

kulturarvsbruk i miljöer där människor lever och verkar sprunget 

ur ett antropologiskt kulturbegrepp (Welinder 2003, s. 170). 

Värdet ligger i brukandet av en levande kulturmiljö, inte 

Arkeologisk utgrävning i Triberga 

fornborg på Öland 2001. 



evarandet av en utvald uppsättning fornminnen. Förbindelsen 

med den postmoderna diskursen är tydlig, eftersom den förordar 

en sprängning av en elitistisk kultursyn och etablering av nya 

former för dialog med medborgarna. Intresset för arkeologi i 

förorten, hypoteser baserade på ortsbefolkningens frågor och 

integrationssträvanden är konkreta uttryck för detta. Målet är en 

ny form av identitet bortom nationell historieskrivning. En sådan 

vision är givetvis lovvärd och upptar en rättmätig plats inom den 

arkeologiska sfären. Eftersom denna strävan framhålls som norm 

från RAÄ’s sida har det skett en förskjutning mot senare tiders 

miljöer och samtidens historieuppfattning. Arkeologi som syftar 

till att studera människan i det förflutna kommer i kläm. Detta är 

ett resultat av en alltför instrumentell syn på hur ämnet kan 

påverka människors identitet. Det finns en riktighet i påståendet 

att det är svårt att skapa en känsla av närhet mellan nu levande 

människor och fornlämningar (Welinder 2003, s. 170). Ett 

kulturarv som ligger ett par generationer bort är mer begripligt. 

Stenålderns jaktstationer är inte lika lätta att bruka som det 

industriella arvet i bygget av en platsidentitet. Även om 

arkeologin är en del av politiken i sin samtid har emellertid 

ämnet en livslängd bortom alla kulturpropositioner. Som 

inriktningen definieras idag resulterar den i mannaminnets 

tyranni över ett förflutet som inte direkt kan kopplas till det egna 

livet. 

Vad händer om vi inte utövar en kritisk arkeologi gentemot en 

instrumentell politisk arkeologi? Ett belysande exempel är när 

antikvariers etiska uppfattning krockar med dagspolitiken. I 

danska Kolding har Venstre och Dansk folkeparti krävt att få 

påverka innehållet i en utställning om de skilda etniska 

grupperna i staden, initierad av kommunens integrationsråd 

(Politiken 14/2 2005). För att medel skulle tillfalla projektet 

krävde politikerna att problemen vid kulturmötet mellan 

muslimsk och kristen kultur, invandrares bristande medverkan i 

arbetslivet och deras överrepresentation i brottsstatistiken skulle 

lyftas fram. Givetvis är ansvarsfördelningen formellt sett korrekt. 

Kommunala tjänstemän, som i det aktuella fallet, har till uppdrag 

att verkställa politiskt fattade beslut. Ändå kan det uppstå 

samvetsbetänkligheter. Hur förhåller vi oss till en sådan 

detaljstyrning om vi inte delar uppfattningen? Vad ska man göra 

om man inte anser frågorna relevanta eller om kraven avviker 

från den egna synen på människors lika värde? Antingen får man 

begära avsked som antikvarie eller förhålla sig kritisk till en 

kraftigt politiserad profilering av integrationsfrågorna. Jag vill 

framhålla det sistnämnda som en framkomlig väg. 

Arkeologin som medel 

Mötet Arkeologi – splittring eller mångfald? hade som vision att 

spegla dagens arkeologiska scener och försöka peka ut vägar 

framåt. Jag har avsiktligt varit mycket kritisk i detta inlägg om 


debatten om arkeologi som medel för att tydliggöra de 

motsättningar som kommit i dagen. Det finns också positiva 

förändringar som gäller både ämnets inomvetenskapliga 

utveckling och dialogen med medborgarna. Att kulturarvet så 

tydligt lyfts fram som en del av samhället är viktigt för hela 

sektorns existensberättigande, däri även arkeologin. Det är givet 

att verksamheten ska vara ”nyttig” i den mening att vi ska nå 

kunskap om kulturmönster i det förflutna. Mångfalden av 

mänskligt liv är i sig emanciperande och hjälper oss att reflektera 

över just vår stund på jorden. Erfarenheterna från fält och 

forskning måste återkopplas till dagens medborgare. 

Öppenheten mellan uppdragsarkeologin och allmänheten har 

förbättrats genom medvetna satsningar. I vardagen har mötet 

mellan fältarkeologer och ortsbor alltid varit ett spännande 

inslag. Vid schaktkanten får man nya kontakter och inblick i hur 

folk funderar kring förflutenheten. Idag använder vi aktivt 

utgrävningen som kontaktyta mellan besökare och det 

arkeologiska fältarbetet för att återkoppla resultaten till 

samhället. Här finns en fantastisk resurs. Genom djupintervjuer 

med besökare och guider som arbetar inom arkeologiska projekt 

skulle RAÄ kunna få en god inblick i vilka frågor medborgarna 

har. Ett aktuellt exempel är dokumentationen av kyrkan i Södra 

Råda. Där har en bred satsning gjorts på både kvalitativ 

arkeologi och dialog med befolkningen. 

Positiva satsningar som präglat RAÄ under de senaste åren är 

användningen av Internet som verkligen öppnar upp för egna 

undersökningar för den intresserade allmänheten. Databaser som 

FMIS är ett stort steg mot ett demokratiskt kulturarv och 

kommer att vara en omistlig hjälp för alla som söker fakta om sin 

hembygd. För mig som lärare i historisk arkeologi har tjänsten 

”Kulturmiljöbild” varit en utmärkt källa inför föreläsningar om 

både sakobjekt och kulturmiljö. 

Digitalt baserad är även RAÄ’s hemsida och den som redigeras 

av UV. Jag har följt utvecklingen under några år och uppskattar 

de informativa och kunniga texter som man möter. Medborgarna 

har en stor möjlighet att detaljrikt följa de utgrävningar som UV 

gör. Även andra arkeologiska aktörer håller sina hemsidor 

aktuella. Denna kontaktyta med allmänheten kommer att växa 

och det skulle vara mycket intressant med en studie om hur 

informationen fungerar ur ett användarperspektiv. En hemsida 

kan lätt göras interaktiv med en ”anslagstavla” där det finns 

möjlighet att ställa frågor och lägga fram egna hypoteser till 

diskussion. 

Även ”äldre” former av media har utvecklats. De flesta grävande 

institutioner har idag en rik flora av böcker inriktade på en 

intresserad allmänhet. I ett tioårigt perspektiv har inte minst UV’s 

skrifter blivit en tross mellan fältarkeologin och allmänheten. 

UV:s hemsida i oktober 2005. 


Både till form och till innehåll håller böckerna hög klass, inte 

minst på grund av den tydliga forskningsinriktning som idag 

präglar uppdragsarkeologin. 

Det som enligt min uppfattning onekligen kommer att påverka 

vårt område mest under de nästa 10 åren är om 

uppdragsarkeologin inom UV separeras från RAÄ. Oavsett för- 

och nackdelar kommer ett skiljande att organisatoriskt fjärma 

RAÄ från den arkeologiska vardagen. Kompetens och mångårig 

erfarenhet kommer att försvinna och relationen blir likställd med 

den till andra grävande institutioner. UV’s separation från RAÄ 

kan leda till att verket lägger än mer tyngdpunkt 

på förmedling och dialog, forskning på 

kulturarvsbruk och samtidsreflektion. Formen 

riskerar att ta över innehållet. 

Kulturmiljöavdelningen på RAÄ kommer 

fortsatt att få en diger uppgift att stödja 

forskning och utveckling för den arkeologiskt 

inriktade delen av kulturarvet. Mångfalden inom 

svensk arkeologi måste komma i fokus, vilket 

jag anser inte har varit fallet inom ramen för den 

rådande strategin. Det konkreta innehållet i 

RAÄ’s vision ”Kulturarv i tiden” ger utrymme 

för en syn på arkeologin där även historisk 

kunskapsuppbyggnad och ämneskompetens får 

plats. Detta har tonats ner till förmån för 

reflektion och kommunikation. Den ena inriktningen utesluter 

emellertid inte den andra. Arkeologin behöver inomvetenskaplig 

kritik och förnyelse som tar utgångspunkt i samtidens behov. 

Men i ivern att förankra kulturarvet i samhället har 

kunskapsbasen fått stå tillbaka för samhällsdialogen. Det håller 

inte i längden. Vare sig vi arbetar med frågor som kommer från 

”medborgarna” eller oss själva måste hypoteserna möta en 

väldokumenterad empiri. Då behövs teoretiskt och metodiskt 

kunniga arkeologer. En suddig kunskapssyn utarmar arkeologins 

starka sida som är att skapa fundament för god historia där det 

okända förflutna lockar till nyfikenhet och självreflektion. 

Det finns en annan roll vi har som arkeologer, vilket exemplet 

från Danmark belyser. De som utbildats inom universitetsvärlden 

och verkar inom sektorn har också ett intellektuellt ansvar att 

framföra kritik mot grundsynen som präglar kulturarvspolitiken. 

Jag har försökt ta det ansvaret med denna text i syfte att visa hur 

det går att förstärka arkeologins position i samhället. Vi måste 

ställa oss frågan hur vi ser på det förflutna. Har det något att 

säga oss, något som inte kommer ur oss själva? Enligt min åsikt 

kan vi inte acceptera att det förflutna enbart ses som en spegling 

av vår samtid. Ur ett verkligt kritiskt perspektiv kan man då säga 

att vi överger de människor som inte kan försvara sina 

särintressen i dagens samhälle. Deras stämmor ur det förgångna 

är det vår plikt som arkeologer att lyssna av. Det är forskning 

Bennål hittad vid utgrävningen av Triberga borg 

på Öland 2001. 



och tolkning som ska bära empirin bort från spekulationens 

magra jord. Då sår man nya tankar hos besökarna på museer och 

i RAÄ’s nya Informationstorg i Östra stallet. För en ny historia 

behövs konkret kunskap om förhållandena bortom mannaminnet. 

Risken är annars att man gör sig urarva, att arkeologi 

och historia tunnas ut till ”berättelser” och inte ger något 

tuggmotstånd mot förenkling, tidsbunden politisering och 

harmonisering. 

Referenser 

Arkeologi idag. 2004. Riksantikvarieämbetet. 

Burström, M, Elfström, B & Johansen, B. 2004. Serving 

the public. Ethics in heritage management. I Karlsson, H 

(red.) Swedish archaeologists on ethics. 

Harding, T. 2004. Det breddade kulturarvet och den 

oromantiska nationalismen. Synen på ’nation’ och 

’kulturarv’ i svensk nationell kulturarvspolitik, Ett paper 

för konferensen Demokratiskt kulturarv. Internet: 

http://www.historiebruk.net/Seminarer/Demokratiskt_ 

kulturarv/ett_demokratiskt_kulturarv.htm. 

Höjer, H. 2005. Bråket om kulturarvet. Forskning & 

Framsteg, nr 1/05. 

Kulturarv i tiden- angeläget, tillgängligt, användbart! 

Vision och strategi 2004-2006. Riksantikvarieämbetet. 

Magnusson Staaf, B. 2004. To remodel society- 

democracy and archaeology. I Bolin, H (red.) The interplay 

of past and present. 

Welinder, S. 1995. Swedish society, Swedish archaeology, 

and the public debate. Current Swedish Archaeology, vol. 

3. 

Welinder, S. 2003. Min svenska arkeologihistoria. Ett 

ekonomiskt och socialt perspektiv på 1900-talet. Lund. 


Törnrosas identitetsproblem - 

En reflektion runt arkeologins och 

kulturarvsförvaltningens framtida utseende 

Håkan Karlsson, docent och studierektor vid institutionen för 

arkeologi i Göteborg 

______________________________________________________________________________ 

Inledning 

För länge sedan levde en konung och en drottning, som inte hade 

något barn. De önskade sig ivrigt ett, och en dag när drottningen 

badade i sjön, stack en groda upp huvudet och sade: -Din önskan 

skall uppfyllas, innan ett år förrunnit har du givit livet åt en 

dotter. Grodan fick rätt – drottningen födde en liten underskön 

dotter. Det blev fest i hela riket, och de mest framstående 

invånarna inbjöds till ett stort kalas på kungliga slottet. Bland 

dem var också landets kloka gummor, av vilka det fanns 13 

stycken. Kungen hade emellertid bara 12 guldtallrikar med 

påföljd att en av den måste stanna hemma /…/ när den elfte kloka 

gumman gjort sin utfästelse, trädde plötsligt den oinbjudna 

trettonde in. –Prinsessan ska i sitt femtonde år sticka sig på en 

slända och falla ner död /…/ Den tolfte kloka gumman kunde inte 

häva förbannelsen men åtminstone mildra den. –Prinsessan skall 

inte dö, bara falla i en hundraårig sömn /…/ just den dag då 

prinsessan fyllde 15 år, var hon ensam hemma på slottet /…/ 

Prinsessan låste upp dörren och trädde in i en liten tornkammare, 

där en gammal kvinna satt vid en slända och kardade lin /…/ 

Prinsessan tyckte det såg lustigt ut och tog tag i en av nålarna och 

stack sig, och i samma ögonblick hon gjorde det gick trolldomen i 

uppfyllelse. Hon sjönk ner på en bädd och föll i djup slummer. 

Och plötsligt var det som om hela slottet angripits av en 

oemotståndlig sömnighet /…/ snart sov hela slottet /…/ Runt om 

slottet började en rosenhäck att växa upp. Den växte och växte 

för varje år /…/ efter ytterligare några år hade den täckt hela 

slottet. Det kunde inte längre upptäckas /…/ Man berättade 

emellertid en saga i landet om den slumrande prinsessan Törnrosa 

/…/ Många riddare försökte tränga genom den täta rosenhäcken, 

men ingen lyckades /…/ Efter många, många år kom en vacker 

prins till landet och fick av en gammal man höra sagan om 

prinsessan Törnrosa och om hur hela hovet sov i slottet under 

rosenhäcken. Den unge prinsen beslöt att försöka tränga in i 

slottet, trots att alla varnade honom för försöket /…/ Äntligen 

hittade han Törnrosa i den lilla tornkammaren /…/ Han böjde sig 

sakta ner och kysste henne varligt på munnen. Och denna kyss 

väckte Törnrosa ur hennes hundraåriga sömn. I samma ögonblick 

blev det liv i hela slottet /…/ naturligtvis gifte sig prinsen med 

prinsessan Törnrosa, och bröllopet firades med galamiddag och 

stor ståt. 

Håkan Karlsson 


Vad har då denna välkända barnsaga med den samtida 

arkeologin och kulturarvsförvaltningen att skaffa? Som jag ser 

det kan sagan – och dess förgreningar – fungera som en utmärkt 

metafor för den svenska arkeologins, och då primärt för 

kulturarvsförvaltningens, samtida situation. Det krävs ingen 

större fantasi för att betrakta arkeologin och dess verksamheter 

som kulturella företeelser vilka länge – åtminstone på ett antal 

plan – befunnit sig i en behaglig törnrosasömn. En sömn som 

under 1900-talet första hälft framkallallades av förtrollade 

sländstick av blågula (mjuk)nationalistiska hjärnspöken och 

under århundradets senare del av den absoluta vetenskapens 

rationalitets och förnuftsanspråk. Riddaren skulle i denna 

metaforiska form kunna betraktas som de signaler och impulser – 

som från olika håll – under det sena 1900-talet och tidiga 2000talet 

trängt sig igenom törnsnåren och brutit både den 

(mjuk)nationalistiska och den vetenskapliga sländans förtrollningar 

genom att kyssa liv i en arkeologisk Törnrosa. En riddare 

som nu – inom ramarna för nya uppgifter och orienteringar – 

erbjuder vägar ut ur den tornkammare där verksamheterna sedan 

länge legat försänkta i djupaste förtrollningssömn. 

Demokratisk identitetsförändring (ämnesmässig såväl som 

yrkesmässig) 

Nåväl, som läsaren förstår av ovanstående resonemang så är jag 

mycket positiv till de impulser och signaler – både av intern 

vetenskaplig och teoretisk karaktär och av politisk demokratisk 

natur – som under de senaste decennierna, och i kulturarvsförvaltningens 

fall de senaste åren, frigjort arkeologin ur sin 

sömn, fått ämnet och dess verksamheter att vakna till liv ur 

förtrollningen och att yrvaket titta sig omkring för att finna att 

vare sig det (mjuk)nationalistiska eller det strikt vetenskapliga 

uppdraget och dess funktioner längre är aktuella. Dessa 

förtrollningars makt är på olika plan brutna och på dess ruiner 

skall nu nya strukturer och orienteringar konstrueras, och nya 

uppgifter och inriktningar träda i bruk. Om nationalismen 

utgjorde arkeologins existensberättigande fram till 1940-talet och 

om tron på den absoluta vetenskapen/kunskapen tog dess plats 

under perioden 1950-1990, så är det nu dags att hitta en ny 

plattform. Att denna plattform har en utseende där arkeologin 

och kulturarvsförvaltningen inlemmas i ett samhälle orienterat i 

riktning mot demokrati, öppenhet och mångkulturellitet – och att 

arkeologin blir ett demokratiskt och kritiskt samhällsprojekt – 

ser jag personligen bara som positivt. Visst, nyorienteringen är 

inte oproblematisk och den nya agendan stiger inte självklart som 

en fågel Fenix ur askan av de äldre föregångarna. 

I sagan om Törnrosa slutar – som så ofta är fallet i sagans värld – 

berättelsen lyckligt och oproblematiskt då prinsen och Törnrosa 

gifter sig – och får man förmoda lever lyckliga i alla sina dagar. 

Här omtalas naturligtvis inte de identitets och orienterings- 


problem som Törnrosa – och resten av hovet – troligtvis 

drabbades av då de plötsligt och från en dag till en annan 

kastades in i en värld som på många sätt gestaltade sig helt 

annorlunda än den dag 100 år tidigare då Törnrosa stack sig på 

sländan, eller att de – som en konsekvens av sin långa sömn – var 

oförberedda på, och inte hade något förhållningssätt till den nya 

tidens ideal, förväntningar och krav. För arkeologins och 

kulturarvsförvaltningens vidkommande erbjuds dock inte den 

smidiga lösningen att kunna avsluta historien då den verklighet 

som finns utanför slottets murar gör sig påmind och ställer krav 

på olika typer av agerande, förhållningssätt och inte minst 

nyorientering. 

Det är fullt förståeligt att arkeologin och kulturarvsförvaltningen 

– och ett antal av de personer som är verksamma inom fältet – 

för närvarande har omfattande identitetsproblem som en 

konsekvens av de nya krav rörande nyorientering som nu ställs 

på verksamheterna. Krav som bland annat innebär att tidigare 

förankringar i (mjuk)nationalism och (under andra halvan av 

1900-talet) total vetenskaplighet nu skall förändras i en riktning 

som är bättre anpassad till det öppna, demokratisk och 

mångkulturella samhälle vari verksamheterna idag bedrivs. Ett 

samhälle där människorna utanför murarna inte längre skall 

betraktas som passiva mottagare av de dekret och monologer 

som skapas av lärda hovmän och kvinnor i slottets salar utan 

istället som aktiva deltagare i en öppen och demokratisk dialog 

om sitt kulturarvs utseende, beskaffenhet och brukande. Dessa 

förändringar – såsom de bland annat presenterats i Agenda 

kulturarvs olika dokument – innebär inte bara en strategisk och 

strukturell förändring av verksamheternas identitet, innehåll och 

socio-politiska samtidsroll, utan handlar kanske lika mycket om 

en förändrad yrkesidentitet och en ny attityd till de uppgifter 

arkeologin och kulturarvsförvaltningen har att fylla i samtiden. 

Identitets och orienteringsproblemen – och den ibland smått 

paniska rädslan för de ovan nämnda förändringarna – tar sig 

tveklöst många märkliga uttryck, inte minst i form av olika typer 

av konspirationsteorier. Teorier där vissa personer – med ett 

vetenskapligt teoretiskt intresse i arkeologins samtidspolitiska 

funktioner – anses ha sålt ut arkeologin, kulturarvsförvaltningen 

och dess vetenskapliga landvinningar till en socialdemokratisk 

kulturpolitik och således förvandlat verksamheterna till passiva 

megafoner för en specifik politik. Det har bland annat viskats om 

en socialdemokratiskt styrd postmodern komplott. Jo, man 

tackar! Denna typ av resonemang är så uppskruvade och 

verklighetsfrånvända att de faller på eget grepp. Inte minst då de 

uppvisar en skrämmande brist på insikt om att arkeologin alltid 

är en form av politisk aktivitet som har att förhålla sig till den 

socio-politiska kontext som omger verksamheten. Det handlar 

således inte om att arkeologin plötsligt – som genom ett trollslag 

eller varför inte en ond förbannelse – blivit politisk, utan snarast 

Törnrosa 

Illustration Rebecca 3 år 


om att verksamheterna under de senaste decennierna på ett mer 

utpräglat sätt vaknat till insikt om att de utgör en del av en 

samtida kulturell och politisk värld och att de nu medvetet – 

såsom bland annat skisserats inom ramarna för Agenda kulturarv 

– orienteras på ett sådant sätt att dess politiska dimensioner och 

funktioner nu tillåts agera inom ramarna för – och utgöra en 

vital och reflexiv del av – en öppen, demokratiskt och 

mångkulturellt orienterad politik. 

Detta öppna erkännande av, och förhållningssätt till, arkeologins 

politiska dimension och funktion kan säkert framstå som 

stötande – för att inte säga direkt förkastligt – för många, inte 

minst för dem som är uppfödda på positivistisk dimjölk där 

vetenskapen kan särskiljas både från politiken, det omgivande 

samhället och från dess invånare, samtidigt som det går att dra 

strikta gränser mellan dåtid och nutid. Men om det nu förhåller 

sig så att arkeologin alltid är politik, vad är alternativet? Skall vi 

istället föröka ta ytterligare ett av den absoluta vetenskapens vita 

piller och försöka somna om och låtsas som om de arkeologiska 

verksamheterna och dess aktiviteter är politiskt neutrala? En 

annan intressant fråga i sammanhanget – som jag kanske inte är 

helt säker på att jag vill ha svaret på – är också vilken politisk 

riktning som eftersträvas av de personer som ifrågasätter den 

samtida öppna och demokratiska nyorienteringen av verksamheterna? 

Ytterligare en intressant fråga är hur de som förkastar 

nyorienteringen förhåller sig till det faktum att den samtida 

kultur och utbildningspolitiken – som skapar ramarna för våra 

verksamheter – faktiskt är en konsekvens av öppna och 

demokratiska val och av en representativ demokrati. Anser vi att 

vi som arkeologer – och våra verksamheter – står ovanför denna 

demokratiska process så är vi riktigt illa ute och driver i sådana 

fall i en politisk riktning som på en rad olika plan kan få 

förödande konsekvenser. Med detta inte sagt att vi som 

arkeologer passivt har att anpassa oss till olika typer av politiska 

dekret och att vi skall kasta den akademiska friheten (i den mån 

den nu finns) överbord, men vi måste inse att vi måste förhålla 

oss till det omgivande samhällets politik. Om denna politik – som 

i det samtida fallet, och i mina ögon är förnuftig och rättvis – så 

ser jag inga som helst problem med att de arkeologiska 

verksamheterna kan, och också bör, bidra till en öppen, 

demokratisk och mångkulturell samhällsutveckling. 

Det är dock troligtvis inte primärt arkeologins så kallade 

politisering som styr kritikerna av den samtida förändringen, 

utan det handlar med all sannolikhet i första hand om innehållet 

i förändringarna, och då kanske primärt det förhållande att de 

tenderar att leda till en förändrad yrkesidentitet där vi inte längre 

kan agera som allsmäktiga och allenarådande experter. Vi måste i 

linje med den nya orienteringen – ack hemsk tanke – samtala med 


de människor som betalar vårt arbete, och vi måste lyssna på 

deras synpunkter om kulturarvet. Det håller alltså inte längre 

med enkelriktade monologer utan här krävs dialog inom ramarna 

för en ny attityd till verksamheternas 

samtida samhälleliga roll och till 

medborgarnas medverkan i vårt arbete. 

Självklart leder detta till en 

identitetsproblematik för personer som 

sett sitt utbildningskapital som en kungsväg till 

tolkningsföreträde och makt. Nyorienteringen slår ju mot själva 

basen för dessa personers existentiella varande. Experter kommer 

de förvisso alltid att förbli, men kanske inte längre allenarådande 

experter utan kanske istället mer av öppna och entusiasmerande 

handledare. Visst, demokrati är kanske jobbigt, men vad är 

alternativet? 

Framtida utveckling 

Personligen är jag oerhört positiv till de nuvarande 

förändringarna och den aktuella orienteringen. Jag ser således 

gärna att de uttalade öppnande och demokratiserande målsättningarna 

i Agenda Kulturarv i framtiden kan omsättas i 

praktisk handling och att arkeologin kan utvecklas till en vital 

och reflexiv komponent i stärkandet av ett demokratiskt och 

mångkulturellt samhälle. För att detta skall kunna realiseras är 

det dock utan tvekan omfattande förändringar som står för 

dörren när de resonemang som framförs – bland annat i Agenda 

Kulturarv – skall realiseras i praktiken. Det finns svårigheter men 

också oerhörda möjligheter inbäddade i de aktuella förändringarna. 

Svårigheter 

Naturligtvis vore det önskvärt att flertalet verksamma arkeologer 

betraktade förändringarna som en nödvändig demokratisk 

utveckling och aktivt arbetade för att förändringarna kan 

genomföras och realiseras så smidigt som möjligt, men vilket 

antytts ovan, så tycks det finnas ett ganska utbrett motstånd mot 

den aktuella nyorienteringen. Inte minst då den innebär en 

ämnesmässig och en yrkesmässig identitetsförändring som ställer 

sedan länge grundmurade identiteter på sin spets. En svårighet 

för förändringsprocessen består således i att få flertalet verksamma 

inom arkeologin/kulturarvsförvaltningen att acceptera att 

nya tider med nya krav, förväntningar och arbetsuppgifter nu 

trätt in. Det handlar här om att förändra djupt förankrade 

attityder. En annan svårighet återfinns på det strukturella 

ämnesmässiga planet då de arkeologiska och kulturarvsförvaltande 

verksamheterna i linje med förändringarna också 

måste omorganiseras på det organisatoriska och strukturella 

planet. Vare sig attitydmässiga eller strukturella förändringar 

låter sig genomföras över en natt. 

»Visst, demokrati är kanske 

jobbigt, men vad är alternativet?« 


Från min egen universitetshorisont kan till exempel konstateras 

att de arkeologiska grund och mastersutbildningar som ger 

färdigheter för att kunna hantera en kulturarvsverksamhet i linje 

med målsättningarna i Agenda Kulturarv bara föreligger vid ett 

fåtal lärosäten (Göteborgs universitet och Södertörns högskola). 

Vid Göteborgs universitet genomför vi förvisso vart annat år en 

masterskurs i Arkeologisk kulturmiljövård (40p) som ger goda 

kunskapsförutsättningar och färdigheter för att kunna verka 

inom ramarna för en förnyad kulturarvsverksamhet, men detta 

fyller inte på långa vägar det behov som kommer att finnas. 

Parallellt med detta pågår för närvarande också utvecklingen av 

en masterskurs i Historisk arkeologi (40p) tillsammans med de 

Historiska och Etnologiska institutionerna vid Göteborg 

universitet. Även denna kurs kommer att vara högst användbar 

inom den förändrade kulturarvsverksamheten då den bland 

annat ger den studerande en bred kunskap om olika moderna 

(post-1500) källmaterial och metoder, likväl som rörande olika 

förhållningssätt till materiell kultur och människors relation till 

densamma i samtiden. På sikt finns även planer på utvecklingen 

av en ny grundutbildning i Historisk arkeologi som liksom MAkursen 

har ett brett ämnesmässigt och metodologiskt anslag. 

Är arkeologiska grund och mastersutbildningar orienterade i linje 

med Agenda Kulturarvs intentioner, i mångt och mycket 

eftersatta, så förhåller det sig inte stort bättre med 

forskningsmiljöer där dessa frågor beforskas. På flertalet 

universitetsinstitutioner – men dock inte alla – så är det uppenbart 

att kulturarvsfrågor av olika karaktär inte betraktas som 

vetenskapligt beforskningsbara utan denna typ av forskning har 

istället med varm hand överlåtits till Tema-Q i Linköping. Detta 

är synd, men ytterst bara en spegling av attityder rörande den 

arkeologiska disciplinens begränsningar till beforskandet av de 

förhistoriska perioderna och dess materiella kultur, med följande 

negligering av hur det förflutna och dess materiella kultur på 

olika sätt agerar i samtiden. Riksantikvarieämbetets och 

Historiska museets satsning på ett forskningsinstitut för (postdoc) 

beforskandet av dessa negligerade frågor är ett strålande 

initiativ, men samtidigt kommer det att behövas en underbyggnad 

i form av grund och mastersutbildningar, likväl som av 

forskarskolor vilka kan skapa underlaget i form av de personer 

som skall forska vid institutet. I vissa fall stavas avsaknaden av 

grund och mastersutbildningar med denna orientering således 

ointresse eller ovilja och i de fall där både intresse och vilja finns 

stavas den (som vanligt) ekonomiska resurser. Helt klart är dock 

att på det utbildningsmässiga planet kommer förändringar att 

behöva genomföras i kursutbudet för att täcka personalbehovet 

för en förändrad kulturarvsförvaltning. Med detta inte sagt att 

universitetsarkeologin skall totalförvandlas till en yrkesutbildning, 

men det går inte heller att bortse från att vi de facto 

utbildar arkeologer för de avnämare som finns utanför 


universitetet. Med en fast universitetstjänst är det kanske lätt att 

vara kritisk till denna yrkesorientering av delar av 

utbildningsutbudet, men jag är helt övertygad om att våra 

studenter är av en helt annan åsikt. 

Möjligheter 

Att det finns enorma och positiva potentialer inbyggda i en 

förändring av arkeologin och kulturarvsförvaltningen i den 

aktuella riktningen behöver knappast understrykas. I grund och 

botten handlar det om en nödvändig demokratisering av 

arkeologin och formerandet av en ny plattform på 

(mjuk)nationalismens och den absoluta vetenskapens genomtrampade 

tornkammargolv. En demokratisering som får 

verksamheterna att befinna sig bättre i fas med det samhälle de är 

satta att tjäna och där de således påverkas av, och påverkar, det 

omgivande öppna, demokratiska och mångkulturella samhällets 

utveckling. På detta sätt blir arkeologin – istället för att vara 

(mjuk)nationalismens bålverk eller den absoluta vetenskapens 

passiva tjänare – ett demokratiskt samhällsprojekt och en vital 

och reflexiv komponent i stärkandet av det demokratiska och 

mångkulturella samhället. För att dessa möjligheter skall kunna 

realiseras, och för att slutligen föra ut arkeologin och 

kulturarvsförvaltningen från sömnens tornkammare krävs dock 

en fortsatt levande diskussion. Kanske inte så mycket om 

nyorienteringens generella inriktning utan snarast om hur den 

skall omsättas i praktisk handling. 

Avslutning 

Under de närmaste åren efter det att förbannelsen släppt, och 

prinsessan Törnrosa vaknat, så började hon förstå att folket inte 

längre ville att det bara var kungen, drottningen och hovet som 

skulle bestämma över riket. Folket menade att de genom sina 

kunskaper om landet kunde hjälpa till att bestämma. Detta 

ovanliga förslag diskuterades mycket i hovet och många var 

villrådiga och kritiska, men efter att ha diskuterat länge beslutade 

man att allt skulle förbli vid det gamla. Törnrosa talade dock ofta 

med kungens rådgivare och hon förstod av dessa att man på sikt 

måste låta folket vara med och bestämma, annars kanske de helt 

enkelt skulle kasta ut kungen och hovet ur landet. Åren gick och 

då Törnrosa och prinsen efter många år tillträdde som drottning 

och kung så genomförde de en rad förändringar i riket. En av de 

viktigaste förändringarna var att folket nu valde sina 

representanter och att dessa fick möjligheter att vara med och 

styra och bestämma. Då folket hade stora kunskaper om stort 

som smått, och då de många gånger hade bra idéer och förslag på 

förbättringar och förändringar – samtidigt som de i vissa fall 

visste mer än Törnrosa och hennes kung – så ledde denna 

förändring och samtalen mellan dem och folket till att landet 

kom att blomstra som aldrig förr. Äntligen kände Törnrosa att 

Törnrosa 

Illustration Rebecca 3 år 


den sista förbannelsen – i form av den absoluta maktens identitet 

– slutligen hade släppt sitt grepp kring henne och hennes kung 

och nu kunde de, med vetskap om att de gett fler möjligheten att 

bestämma över sina liv, leva lyckliga i alla sina dar. 


Konservering – inte bara bevara 

Sara Wranne, samordnare inom verksamhetsområde Arkeologi 

på Studio Västsvensk Konservering inom Natur- och 

Kulturarvsförvaltningen i Västra Götalandsregionen 

______________________________________________________________________________ 

Konservering syftar till att bevara, analysera och tolka 

kulturhistoriska föremål, samlingar och miljöer. Men konservering 

är inte ett självändamål. Bevarande och analys av det 

arkeologiska källmaterialet, fynden, förutsätter förutom kunskap 

om bevarande och analysmetoder också insikt i den arkeologiska 

problemställningen. Arkeologisk konservering är därför en del av 

arkeologin och kan inte organiseras fristående från denna. 

Konserveringsarbetet måste för att vara relevant ha ett 

sammanhang; en frågeställning och ett syfte. Den arkeologiska 

konserveringens sammanhang är den arkeologiska forskningen, 

de arkeologiska undersökningarna, den för varje undersökning 

vetenskapliga inriktningen och de frågeställningar som ställts i 

samband med denna. 

Inom den arkeologiska processen är idag de olika aktörerna ofta 

skilda från varandra utan möjlighet till ett fördjupat samarbete. 

Arbetet består av lösa moment med otydlig sammanhållning och 

samordning. Ett förändrat arbetssätt inom ramen för de 

arkeologiska undersökningarna med ett ökat resursutnyttjande 

av de olika aktörernas gemensamma kompetens medför synergieffekter 

och ökade möjligheter till kunskapsutvinning och 

kunskapsutveckling. 

Konservering är en del av arkeologin 

Bevarandet är en stor del av konservatorns arbete – men det är 

inte hela bilden. Idag överlämnas fynden till konservatorn i stort 

sett uteslutande med uppdraget att se till att fynden skall bevaras. 

Genom grundläggande naturvetenskaplig och kulturhistorisk 

kompetens för att kunna analysera, tolka och beskriva det 

arkeologiska fyndmaterialet kan konservatorn i högre utsträckning 

med fördel användas för fördjupad kunskapsutvinning ur 

fynden. 

Vid en arkeologisk undersökning arbetar konservatorn för två 

olika uppdragsgivare. Den ena är arkeologen som har till uppgift 

dokumentera och analysera information om en plats, en tid och 

ett skeende. Den andra är det fyndmottagande museet vars 

uppgift är att bruka och bevara fynden i framtiden. Uppdraget 

från museet är att fynden skall vara rengjorda, stabiliserade och 

säkert förpackade samt dokumenterade i form av en 

konserveringsrapport som beskriver utförda åtgärder och rekommendationer 

för framtida förvaring. Uppdraget från arkeologen 

borde (förutom att tillse ett säkert omhändertagande av fynden i 

Sara Wranne 


fält) vara att ta fram så mycket information om fynden som 

möjligt med utgångspunkt i undersökningens problemställning 

och på så vis bidra till utökad kunskapsutvinning. 

Dokumentationen skall här svara mot undersökningens övergripande 

målsättning och även kunna användas som en del i den 

arkeologiska rapporten. 

Konservatorns arbete syftar till 

• att bidra till att ny kunskap utvinns genom att 

- göra det möjligt att tolka och hantera fynden 

- ta fram kulturhistorisk information om ett föremål eller 

en miljö med hjälp av naturvetenskapliga metoder 

- vara en länk till övriga naturvetenskapliga specialister 

• att åstadkomma ett långsiktigt perspektiv på bevarandeproblematiken 

- öka livslängden för fynden för kommande generationer 

- utföra aktiva eller preventiva åtgärder 

Nedan en schematisk uppställning av konservatorns uppgifter. 

Idag utesluts mer eller mindre omedvetet stegen 2-5; arkeologen 

överlämnar ett fyndmaterial till konservatorn som utför åtgärder 

för att föremålen skall bevaras. En teknisk rapport upprättas och 

lämnas tillsammans med fynden tillbaka till arkeologen. 

Uppdragsgivare 

(1.) 

Arkeologisk 

grävande 

institution 

Arkeologisk 

Undersökning 

(5.) 

Fyndmottagande 

museum 

Bevarande 

Åtgärd av 

konservator 

(2.) 

Naturvetenskaplig 

och kulturhistorisk 

analys 

(6.) 

Aktiv och 

preventiv 

konservering 

Syfte 

(3.) 

Ta fram 

fördjupad 

information 

om fynden enl. 

ark. Problemställning 

(7.) 

Bevara fynden 

för evärderlig tid 

Dokumentation 

(4.) 

Analytisk, 

beskrivande 

t.o.m. populär 

(8.) 

Teknisk 

beskrivning av 

utförda åtgärder 

Nedbrytning av olika slags material sker naturligt genom t.ex. 

kemiska eller biologiska processer som korrosion och 

mögelangrepp, men även på grund av okunskap som leder till 

bristfällig hantering och förvaring av fynden. De skador som då 

uppstår leder ofta till att information förstörs och att 

konserveringsarbetet försvåras och fördyras. 


Bevarandeproblematiken börjar redan vid planeringen av en 

arkeologisk undersökning; fynden har legat stabilt i hundratals år 

och blir med den arkeologiska undersökningen utsatta för chock 

och flera nedbrytningsfaktorer samtidigt; syre, fukt/torka, 

växlande temperatur, och hantering. Det är av största vikt att 

den arkeologiska undersökningen i sig inte påskyndar 

nedbrytningen. Arkeologerna är ansvariga för att fynden förblir 

tillgängliga för framtida forskning och inte förstörs ett år, eller en 

dag, efter uppgrävning. Tillgången till konservatorskompetens 

under undersökningen underlättar väsentligt detta arbete. 

Kunskapen om bevarande av arkeologiskt material kan 

sammanfattas enligt nedan: 

• Hur olika material och materialkategorier är uppbyggda – 

ex. metaller, trä, läder, ben eller textila fibrer; cellstruktur, 

kemiska egenskaper m.m. 

• Den omgivande miljöns påverkan på materialen – hur olika 

material har brutits ner i jord eller vatten och hur man med 

hjälp av skyddande miljöer kan bromsa nedbrytning 

• Hur man genom samlad kunskap om ovanstående kan 

förhindra, fördröja och förebygga nedbrytning och 

därigenom säkra information 

Naturvetenskaplig och kulturhistorisk analys 

Naturvetenskapligt inriktad kunskap används även för att ta 

fram kulturhistorisk information. De analyser som görs inom 

ramen för konserveringsarbetet och som kan vara den 

arkeologiska undersökningen till godo kan t.ex. vara 

vedartsanalys, kvalitativ materialanalys (metall och keramik) eller 

fiberanalys. De arbetsmetoder som konservatorn rutinmässigt 

använder kan ofta möjliggöra upptäckt av spår av tillverkning 

eller användning. Dessa metoder är t.ex. mikroskopi och röntgen. 

Inom ramen för konservatorns kompetens finns ofta 

kompletterande utbildningar i humanistiska, kulturhistoriska 

eller konstnärliga ämnen liksom hantverkskunskap, t.ex. om 

gamla tillverknings- och bearbetningstekniker. Kunskap som i 

mångt och mycket kan komplettera arkeologens och dessutom är 

nödvändig för förståelse av materialet och för den kulturhistoriska 

analysen. 

Arbetet effektiviseras genom nära kontakt med övriga 

naturvetenskapliga specialister. Konservatorn har i de flesta fall 

bred kunskap om avancerade analysmöjligheter och kan på så vis 

fungera som en förmedlande länk eller rentav samordnare för 

naturvetenskapliga analyser inom ramen för den arkeologiska 

undersökningen. 


Dokumentation – för vem? 

Konservatorns åtgärder sammanfattas i en konserveringsrapport. 

Den består av en teknisk beskrivning av föremålet, utförda 

aktiva eller preventiva konserveringsåtgärder, redogörelse av 

metodval, uppkomna problem, konserveringstekniska 

iakttagelser samt rekommendationer för framtida förvaring. 

Denna del av rapporteringen fyller inte något egentligt syfte i den 

arkeologiska rapporten utan fungerar i första hand för museet 

och för andra konservatorer som i en framtid skall kunna följa 

föremålets ”åtgärdshistoria” vid t.ex. en omkonservering. 

Till denna bör även upprättas en mer uttömlig dokumentation av 

iakttagelser och sammanställningar/tolkningar av utförda 

naturvetenskapliga och kulturhistoriska analyser i relation till 

undersökningens vetenskapliga inriktning och övergripande 

frågeställningar. Det krävs dock än en gång att konservatorn är 

insatt i dessa för att kunna leverera säker information. 

Denna del av rapporten skall spegla konservatorns åtgärdsförslag 

som arbetats fram inför upprättande av undersökningsplan och 

bör omfatta syfte och vetenskaplig inriktning inkl. metodval etc. 

samt redovisning och tolkning av resultat (i relation till 

vetenskaplig inriktning). Denna del av rapporten skall med fördel 

kunna användas som del i den arkeologiska rapporten, och även i 

de mer publika varianter som förekommer. 

Ett ökat helhetstänkande 

Uppdragsarkeologins primära mål är kunskapsutvinning – de 

uppdragsarkeologiska undersökningarna skall vara ett led i hela 

den arkeologiska forskningen. Länsstyrelsen svarar för att 

undersökningarna är av vetenskapligt god kvalitet 1 

. I dag 

kommer fynden oftast in till konservering först efter avslutat 

fältarbete, och i vissa fall långt senare. Ofta utan att konservatorn 

tidigare blivit informerad om pågående undersökning och 

sällan har tagit del av undersökningsplan. Detta trots att RAÄ 

utformat föreskrifter och rekommendationer för hur och när 

konserveringsinsatserna skall ske inom ramen för den 

arkeologiska undersökningen 2 . I sådana fall finns en påtaglig risk 

att vetenskapligt god kvalitet inte kan garanteras. 

För att konservatorn och arkeologen skall kunna nyttja 

varandras kompetens på bästa sätt krävs att ett samarbete 

etableras redan i planeringen av den arkeologiska undersökningen. 

Först när konservatorn känner till den arkeologiska 

problemställningen kan han svara på eventuella frågor; mycket 

1 

Beslut om ingrepp m.m. (1999) s.13 

2 

Uppdragsarkeologi, rekommendationer (1998); Uppdragsarkeologi, allmänna råd till 

verkställighetsföreskrifter (1998); Beslut om ingrepp m.m. (1999) 

Konservator jobbar med ett 

föremål till en utställning. 



information riskerar i annat fall gå förlorad i och med bristande 

kommunikation. 

Ju mer information konservatorn har om platsen, om den 

omgivande miljön, och om förutsättningarna för att kunna utföra 

analyser och undersökningar av materialet, desto större möjlighet 

har han att kunna leverera relevant information om fynden till 

arkeologen och säkerställa bevarandeåtgärder innan undersökningen 

är avslutad. Kontakt med konservatorn skall därför 

etableras i samband med upprättande av undersökningsplan. 

Denne har då möjlighet att i samråd med arkeologen och utifrån 

undersökningens problemställningar upprätta en åtgärdsplan 

inklusive kostnader för sina insatser både vad gäller bevarandeproblematiken 

och utförande av analyser enligt arkeologens 

önskemål. 

Ett ökat helhetstänkande i den arkeologiska processen är 

nödvändigt för ökad kunskapsutvinning Arbetet består idag av 

lösa moment med otydlig sammanhållning och samordning; 

utgrävning, konservering, analysverksamhet och slutligen 

fyndfördelning till museum för utställning eller magasinering. 

Under- 

sökning 

Naturveten- 

skaplig analys 

Konser- 

vering 

Arkeologisk 

rapport 

Fyndför- 

delning 

Museum 

Det upplevs på sina håll att man inte tar vara på den kompetens 

som finns och att man på så vis går miste om möjligheter till att 

vinna mer kunskap. Möjligheterna till synergieffekter och 

kunskapsutveckling är små. 

Nya effektiva arbetssätt 

Sammankoppling mellan konservatorer, andra analysinstitutioner 

samt fyndmottagande museum skall kunna ske redan i 

planeringsskedet. Alla aktörer måste ha kunskap om de 

övergripande frågeställningarna, syftet och målsättningen med 

undersökningen för att kunna leverera så mycket rätt 

information som möjligt, och resultatet av konservering och 

analys skall spegla undersökningens övergripande frågeställningar. 

En gemensam projektplanering minskar också risken 

för oklarheter vid kostnadsberäkningar och skapar möjligheter 

att upprätta klara och tydliga regler för ansvarsfördelning mellan 

de olika ingående aktörerna och för dem att i tid kunna planera 

för sin del av projektet. 

Ett utpräglat tvärprofessionellt teamarbete, där arbetet kan 

överblickas genom ett ökat helhetstänkande kan vara ett 

fungerande arbetssätt. Alla aktörer inom det arkeologiska fältet 

bildar tillsammans denna helhet. Man kan vinna mycket på ett 

ökat helhetstänkande genom att övergripande och inom varje 


projekt sätta upp tydliga och gemensamma mål och att det finns 

ett gemensamt ansvar för varandra och för uppgiften. Vinsten är 

ökad effektivitet samt delaktighet och engagemang i hela 

processen. Detta arbetssätt medför även en tydlig roll- och 

ansvarsfördelning där var och en vet vad den andre gör och till 

vilket syfte, och vad den biten gör för helheten. 

Förutsättningarna för att detta skall fungera är planering, bra 

kommunikation och gott samarbete. 

Framtidsdiskussion 

I morgon finns det med ett förändrat arbetssätt även ett 

gemensamt förhållningssätt till de arkeologiska undersökningarna. 

Ett helhetskoncept där hela processen är överblickbar 

medför bättre insikt i varandras arbetsfält, bättre 

utnyttjande av varandras kunskaper och därigenom ökad 

möjlighet till kunskapsutvinning. Det skulle schematiskt ex. 

kunna visas enl. nedan: 

Fältarbete 

Naturvetenskaplig 

analys 

Konservaring 

Fyndfördelning 

Museum 

Planering 

Undersökning 

Rapport 

Utställning 

/ 

Förvaring 

x x x x 

x x x 

x x x x 

x x 

x x 

Vinsterna med ett förändrat arbetssätt enligt ovan resonemang 

borde vara minst följande: 

• Möjlighet för de olika aktörerna att kunna planera 

verksamheten och på ett bättre sätt kunna stå till 

förfogande för arkeologin 

• Ett helhetskoncept där hela processen är överblickbar 

medför bättre insikt i varandras arbetsfält, bättre 

utnyttjande av varandras kunskaper och därigenom ökad 

möjlighet till kunskapsutvinning 

• Återkoppling av information, analysresultat och 

iakttagelser till den arkeologiska undersökningen inom 

ramen för dokumentationsarbetet 


• Registrering och rapportering samordnas; samma databas 

kan användas av både arkeolog, konservator och 

fyndmottagande museum 

• Kortare konserveringstider (konservering kan påbörja 

redan under fältarbetet) 

• Ett långsiktigt bevarandeperspektiv möjliggörs genom att 

planera för preventiva åtgärder och konserveringsstart 

redan i fält 

För att nå denna, som någon sagt mig, ”ouppnåeliga idealbild” 

av den (uppdrags)arkeologiska verkligheten, behövs en större 

förståelse för varandras arbetsfält. Denna förståelse kan 

frambringas först om och när de olika aktörerna får tillfälle att 

mötas. Både konservatorn, naturvetaren och arkeologen har allt 

att vinna på att samordna sig inför en undersökning. Här gäller 

det för alla att lyssna och svara till varandras förväntningar med 

ett prestigelöst förhållningssätt till det egna arbetsfältet. Detta 

kan också bidra till att överbrygga eventuella intressekonflikter. 

Arkeologisk undersökning syftar till att dokumentera 

fornlämningen och ta till vara fornfynd 3 . Rollfördelningen mellan 

arkeologen och konservatorn är här ganska tydlig, men visar 

också på ett statement om att båda dessa delar är lika viktiga, 

och att de i allra högsta grad hänger samman inom ramen för den 

arkeologiska undersökningen. En jämnare fördelning mellan 

dessa båda är eftersträvansvärd. 

Ett förändrat synsätt eller ett förändrat arbetssätt går inte att 

åstadkomma över en dag. Syftet med ändringen av 

kulturminneslagen beträffande ”viss vidgning av företagarnas 

kostnadsansvar när det gäller fyndhantering och konservering”, 

var bland annat att ”skapa en klarare rollfördelning mellan 

undersökningsverksamhetens olika aktörer, att ge incitament till 

att effektivisera och rationalisera undersökningarna samt inte 

minst att skapa balans mellan produktionen och 

omhändertagandet av fynd från undersökningarna” 4 

. Ur 

konservatorns synvinkel har det i detta hänseende inte hänt 

någonting. Riktlinjer och rekommendationer för hur arbetet skall 

gå till finns, frågan är om de är tydliga nog, och om det finns 

tillräcklig kompetens hos länsstyrelser och arkeologiska 

institutioner att tillämpa dem på rätt sätt. Utvecklingen är 

långsam och konservatorsbranschen mycket beroende av tydliga 

policys och styrd utbildning i dessa frågor till länsstyrelser, 

beslutsfattare och arkeologiska utbildnings- och undersökningsinstitutioner, 

på alla nivåer. 

Inom arkeologisk utbildning vore det önskvärt att i högre 

utsträckning reflektera över bevarande, konservering och 

3 

4 

Lag (1988:950) om kulturminnen m. m. 2 kap. 13§ 

Arkeologi och exploatering (1992) s.11 


föremålsetiskt tänkande som självklara delar av den arkeologiska 

processen. Arkeologiutbildningarna idag innehåller i mycket liten 

utsträckning dessa moment. Konservatorsutbildningen är också i 

behov av översyn och måste tydligare reflektera över 

tillämpningen av konserveringskunskap inom ramen för olika 

verksamheter inom kulturmiljövård och museer – för vem utförs 

konservering, vilken frågeställning ställs och vem är mottagaren 

av resultatet? 

Slutligen – även konservatorsbranschen behöver en uppryckning 

med att om inte annat själv se över sina rutiner, synsätt, 

värderingar och tillvägagångssätt samt formulera sitt 

sammanhang inom ramen för den arkeologiska verksamheten. 

Det är nu dags att konservatorn tar ett kliv framåt/uppåt, från 

den osynliga hantverkaren i källaren till att vara en aktiv del av 

den arkeologiska undersökningen och med sin kompetens bidrar 

till ökad kunskapsutvinning. 

Referenser 

Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (KML) 

Uppdragsarkeologi, Rekommendationer vid upprättande av 

undersökning-splaner m.m. (1998) Underrättelser från 

RAÄ 

Beslut om ingrepp m.m. i fornlämning och 

fornlämningsområde; Rekommendatiner för tillämpning av 

bestämmelserna i 2 kap. 10-14 §§ KML (1999) 

Underrättelser från RAÄ 1999:1. 

Arkeologi och exploatering – betänkande av HURutredningen 

(1992) SOU 1992:137 

KRFS 1998:1 Förfarandet vid vissa beslut m.m. enligt 2 kap. 

10-13 §§ lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (1998) 

Verkställighetsföreskrifter av Riksantikvarieämbetet 

Lundström Inga och Werner Gunnel, Konservering i fokus 

(1989) Stockholm Museiarkeologi 4, SHM. 

Wranne Sara, Arkeologisk konservering är en del av 

arkeologin, (2000) Examensarbete Konservatorprogrammet, 

Göteborgs universitet Kulturvård 2000/13 


”Länsstyrelsen har det yttersta ansvaret…” 

Lars Wilson, länsantikvarie i Uppsala Län 

______________________________________________________________________________ 

Uppdragsarkeologin som vi känner den idag har i huvudsak sina 

rötter i 1942 års fornminneslag, där bl. a. grunderna för 

arbetsföretagares betalningsansvar i samband med borttagande 

av fast fornlämning slogs fast. Uppdragsarkeologin har därefter 

ökat kraftigt både volymmässigt, och inte minst vad gäller 

ambitionsnivåer, i samband med utbyggnad av vattenkraft, 

bostadsområden och nu framförallt vid utbyggnad av landets 

infrastruktur, dvs. vägar och järnvägar. Under resans gång har 

ansvaret för uppdragsarkeologin flyttats från Riksantikvarieämbetet 

(RAÄ) till länsstyrelserna (1976). 

Det säger sig självt att uppdragsarkeologins volymer varierar 

kraftigt både över tid och över landet. I hög grad berörs nu i 

första hand de södra delarna av landet, i synnerhet storstadsområdena, 

av de storskaliga exploateringarna och därmed de 

mest omfattande uppdragsarkeologiska insatserna. Det kan alltså 

vara svårt och t.o.m. olämpligt att föra ett alltför generaliserande 

resonemang om uppdragsarkeologins villkor över landet. Jag tror 

emellertid att det i den diskussion som nu förs kring 

uppdragsarkeologin kan finnas principiella frågor som berör alla, 

oavsett vilket län vi arbetar i. 

Föreskrifterna och kritiken 

Det har nu gått sex år sedan RAÄ:s verkställighetsföreskrifter till 

2 kap.10-13 §§ lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (KML) 

trädde i kraft. Föreskrifterna innebar att beslutsprocessen i 

samband med uppdragsarkeologin formaliserades och tydliggjordes. 

En sådan formalisering saknades i stor utsträckning 

sedan tidigare. 

Begreppet ”Föreskrifterna” har dock bland arkeologer kommit 

att få symbolisera det faktum att genom regelverket formaliserades 

också möjligheten för länsstyrelserna att använda sig av 

ett konkurrensliknade anbudsförfarande i samband med att man 

fattar beslut om arkeologiska undersökningar. Men som sagt, det 

är viktigt att hålla i minnet att detta bara är en del av innehållet i 

föreskrifterna. 

Genom föreskrifterna tydliggjordes länsstyrelsernas ansvar för 

uppdragsarkeologin. Detta ansvar har länsstyrelserna förvisso 

haft sedan 1976 men har väl i praktiken p.g.a. gamla roll- och 

ansvarsfördelningar inte utövats till fullo. Jag tänker då t.ex. på 

UV:s starka ställning inom uppdragsarkeologin. De brister som 

påtalats när det gäller länsstyrelsernas hantering av krav- 


specifikationer är väl också ett uttryck för att man behöver 

utveckla sitt ansvar för att styra verksamheten. 

Verkställighetsföreskrifterna har i flera avseenden bidragit till att 

höja kvalitén på uppdragsarkeologin, både vad gäller formalia 

och innehåll. Ändå finns uppenbarligen ett utbrett politiskt 

missnöje med verksamheten och flera granskningar och uppföljningar 

har genomförts under senare tid, t. ex. den granskning 

som genomförts av Riksdagens revisorer och den nu aktuella 

utredningen om uppdragsarkeologin. Kritiken har bl. a. skjutit in 

sig på länsstyrelsernas britsfälliga hantering av kravspecifikationer 

och tillsyn och att möjligheten till konkurrens används 

för sällan. Skiljandet av UV från RAÄ har nu blivit en realitet 

eftersom uppdragsarkeologiutredningen fått det uttalade uppdraget 

att lämna ett förslag i den frågan. Andra faktorer som lyfts 

fram är att rapportering av arkeologiska uppdrag och fyndhantering 

fortfarande inte fungerar bra samt att undersökarna 

borde auktoriseras. 

Samhällsuppdraget 

Arkeologins samhällsuppdrag har tidigare haft en uttalad 

nationell grund. Idag finns inga, åtminstone explicita, ambitioner 

i den riktningen. Det finns istället många olika, kanske 

motstridiga, förväntningar på uppdragsarkeologin, t. ex. från 

allmänheten, det s.k. forskarsamhället och inte minst från 

kulturmiljövården och de politiska beställarna. 

Formellt kan uppdragsarkeologins samhällsuppdrag sammanfattas 

på följande sätt: 

”Syftet med en arkeologisk undersökning är […] att 

dokumentera den fornlämning som kommer att 

förstöras, dvs. att registrera fakta om dess innehåll 

och uppbyggnad samt att ge en meningsfull kunskap 

om det samhälle som fornlämningen representerar” 

(prop. 1996/97:99 s.14). 

Till detta ska naturligtvis läggas krav på att kostnaden för 

undersökningen inte är högre än vad som är motiverat och att en 

undersökning ska genomföras med god vetenskaplig kvalitet. 

Förmedling av kunskapen har inte ansetts inrymmas i det 

kostnadsansvar ett arbetsföretag har för en arkeologisk 

undersökning men på senare tid har t. ex. Vägverket frivilligt 

medfinansierat sådana insatser i samband med stora undersökningar. 

I det fall undersökaren är ett museum finns dessutom 

sannolikt möjligheter till förmedling inom ramen för den 

ordinarie museiverksamheten. 

Vad som är meningsfull kunskap kan man förstås ha skilda 

uppfattningar om. För ett par decennier sedan ansåg man att det 


var fullt tillräckligt att objektivt dokumentera en fornlämning 

och att rapporten därefter kunde tjäna som underlag för 

eventuell forskning. Under de senaste tio åren har det däremot 

funnits ett uttalat krav på att uppdragsarkeologin ska vara 

delaktig i en forskningsprocess, vilket ju ställer helt andra krav 

på verksamheten. Men kanske har på senare år pendeln slagit 

alltför långt mot sitt ytterläge när det gäller de vetenskapliga 

frågorna vilket ofta resulterat i alltför omfattande och 

svårgenomträngliga undersökningsplaner och frågeställningar. 

Frågan om meningsfull kunskap måste också relateras till frågan 

om vem som är mottagare av kunskapen. Frågeställningarna kan 

sannolikt se olika ut beroende på om målgruppen utgörs av 

forskarsamhälle eller medborgare/lokalsamhälle och kanske 

finns det nu ett behov av att ifrågasätta och diskutera innehållet i 

samhällsuppdraget utifrån bl. a. sådana utgångspunkter. Det 

genom århundraden starka lagskyddet har sannolikt också 

inneburit att vi tillskrivit fornlämningar ett alltför ”statiskt” 

värde där den ”meningsfulla kunskapen” inte ifrågasatts. 2 kap. 

KML föreskriver dock tydligt att betydelsen av att genomföra ett 

arbetsföretag ska vägas mot vikten av att bevara en berörd 

fornlämning och att länsstyrelsen får besluta om villkor för t. ex. 

undersökning och dokumentation i samband med borttagande. 

Detta innebär i praktiken att en fornlämnings värde endast består 

i samtidens intresse av att bevara den eller dokumentera dess 

borttagande. 

Som en direkt följd av ovan förda diskussion kan man fråga sig 

om den kunskap som produceras och de ambitionsnivåer som nu 

är rådande står i samklang med det politiska samhällsuppdraget 

(vilket det nu egentligen är). Ett sätt att belysa denna fråga är 

kanske att reflektera över det egendomliga faktum att 

uppdragsarkeologins undersökarled under senare år, låt vara 

regionalt betingat, omsatt mycket stora pengar när det gäller 

borttagande av fornlämningar men inga extra resurser tillförs när 

det gäller länsstyrelsernas tillsyn och uppföljning av 

verksamheten, inte heller är hantering för fynd m.m. 

dimensionerad för dessa volymer. Om statsmakterna inte avser 

att bringa balans i systemet genom resurstillskott i dessa 

avseenden kan jag bara dra slutsatsen att vi måste börja 

dimensionera undersökningarna efter de resurser som i övrigt 

finns på länsstyrelser och museer. Kanske har vi ”övertolkat” 

samhällsuppdraget? Jag menar alltså att det är angeläget att 

diskutera uppdragsarkeologins ambitionsnivåer inom ramen för 

samhällsuppdraget. Inom ramen för bestämmelserna i 2 kap. 

KML finns ett stort utrymme för en sådan diskussion och det är 

vi själva, och i sista hand länsstyrelserna som bestämmer var 

ribban ska ligga. 

I samhällsuppdraget ryms självfallet också att man följer 

bestämmelserna i regelverket och länsstyrelsernas direktiv. Mot 

Arkeologisk utgrävning av 

kvarteret Professorn1 i Sigtuna. 

Foto Bengt A. Lundberg, RAÄ 


akgrund av hur trögt det är att få genomslag för 

verkställighetsföreskrifterna finns det härvidlag anledning att 

känna oro. Under de senaste knappa 25 åren har uppdragsarkeologin 

vid flera tillfällen utretts, granskats och kritiserats 

utifrån skilda utgångspunkter. Till detta kan man förhålla sig på 

olika sätt, det sämsta sättet är att inte ta kritiken på allvar. 

Aktörerna 

Länsstyrelserna har som nämnts fått ta emot mycket kritik för de 

brister som finns inom uppdragsarkeologin, kritik som säkert i 

många stycken är befogad. Vi behöver arbeta mer med att 

utveckla och höja kvalitén på handläggningen av ärenden 

relaterade till uppdragsarkeologin och jag menar också att vi 

behöver bli tydligare när det gäller det myndighetsrelaterade 

ansvaret. Hur tar vi t.ex. ansvar för att undersökningarna 

omfattning och ambitionsnivåer harmonierar med vad som ryms 

inom samhällsuppdraget? Men om man ser till den uppdragsarkeologiska 

verksamheten i stort så kan man undra om det 

verkligen är enbart hos länsstyrelserna som ”skon klämmer” när 

det gäller verksamhetens brister. För även om länsstyrelserna har 

det yttersta ansvaret för verksamheten så finns det ju i ärlighetens 

namn även andra aktörer som bör bidra till att 

uppdragsarkeologins styrfunktioner utvecklas och att samhällsuppdraget 

utförs på ett sätt som står i överensstämmelse med vad 

riksdag och regering har bestämt. Jag tänker då i första hand på 

RAÄ och på undersökarna. 

RAÄ har enligt KML överinseende över kulturmiljövården, 

inklusive uppdragsarkeologin. Överinseendet kan utövas t. ex. 

genom beslut om föreskrifter, utgivning av allmänna råd och 

rekommendationer men också genom att överklaga 

länsstyrelsernas KML-beslut. RAÄ:s uppfattning om sin egen roll 

när det gäller frågor om 2 kap. KML har under de senaste åren 

varit vacklande. En starkt bidragande orsak till detta är 

naturligtvis UV:s roll inom myndigheten, där lojaliteten mot UV 

skapat en för RAÄ i längden ohållbar situation vad gäller 

opartisk tillsyn över uppdragsarkeologin. UV:s koppling till 

RAÄ, kravet att vara ”förebildlig” inte minst, har gjort att UV 

lever i ett gränsland mellan att vara en aktör bland andra och att 

vara RAÄ:s förlängda myndighetsarm. Förutom att detta skapat 

interna problem på RAÄ vad gäller gränsdragningar mellan 

tillsyn/myndighetsutövning och uppdragsverksamhet har 

förhållandet möjligen också bidragit till att länsstyrelserna haft 

svårt att utveckla sin egen tillsynsroll eftersom UV, som en del av 

RAÄ, i många år och i stora delar av landet i praktiken skött 

uppdragsarkeologin. När UV nu skiljs från RAÄ är det angeläget 

dels att RAÄ utvecklar sin egen myndighetsroll beträffande 

uppdragsarkeologin, dels att ingen enskild organisation får 

ansvar för att vara ”förebildlig”. Det borde naturligtvis, i 

enlighet med bestämmelserna i verkställighetsföreskrifterna, vara 


länsstyrelsernas ansvar att se till att de undersökare man anlitar 

uppfyller kraven på lämplighet och kompetens. Att därutöver 

”per definition” ge någon enskild undersökarorganisation 

särskilt ansvar kommer enbart att bidra till osäkerhet i systemet. 

Hur är det med undersökarna då? Delar undersökarna 

länsstyrelsernas uppfattning om hur regelsystemet ska tillämpas 

och vilka ambitionsnivåer m.m. som ska gälla? Utifrån flera års 

erfarenhet från länsstyrelse och RAÄ vad gäller myndighetsdelen 

inom uppdragsarkeologin kan jag vittna om att dialogen mellan 

undersökare och länsstyrelser inte alltid löper friktionsfritt i de fall 

man har olika uppfattningar i en fråga. Undersökarna har 

självklart ett stort ansvar för att det uppdragsarkeologiska 

systemet ska fungera bra. Jag tror därför att det vore angeläget att 

även undersökarna mer aktivt diskuterar hur man bäst uppfyller 

uppdragsarkeologins samhällsuppdrag. 

Konkurrensen 

Det är i sammanhanget inte möjligt att låta bli att något 

kommentera frågan om konkurrens inom uppdragsarkeologin. 

I den remissomgång som föregick RAÄ:s beslut om 

verkställighetsföreskrifter mötte frågan om att formellt införa en 

möjlighet till konkurrens inom uppdragsarkeologin starka 

reaktioner från framförallt de undersökande institutionerna. Sex 

år efter föreskrifternas ikraftträdande kan vi konstatera att 

konkurrensmöjligheten används i ganska liten omfattning, även i 

län där det finns flera undersökare att välja mellan. Av egen 

erfarenhet kan jag emellertid också konstatera att det enda till 

buds stående sättet för en länsstyrelse att få en rimlig uppfattning 

om förhållandet mellan kostnad och kvalitet beträffande en given 

undersökning är att jämföra undersökningsplaner och kostnadsberäkningar 

från flera undersökare. Det är också min erfarenhet 

att det vid en sådan jämförelse kan skilja avsevärt mellan 

undersökarna. Det är alltså min bestämda uppfattning, andras 

meningar till trots, att det inte finns någon ”given” kostnad för 

en viss arkeologisk insats och det är självfallet länsstyrelsens 

ansvar att på olika sätt söka sig fram till en rimlig balans mellan 

kostnad och kvalitet. 

Jag skulle också vilja fästa uppmärksamheten på att det, som en 

följd av det kraftiga motståndet mot konkurrens inom uppdragsarkeologin, 

stundom förs en ganska märklig diskussion i 

”branschen” som verkar gå ut på att regelsystemet kan förbigås 

genom att man tar ställning ”för eller emot” konkurrens. Ett 

argument för ett sådant ställningstagande är t. ex. att det rent 

generellt finns för få undersökare för att det ska vara 

meningsfullt med ett konkurrensförfarande men också (se ovan) 

att man inte kan påverka kostnaden för en arkeologisk undersökning. 

Många undersökande institutioner har dessutom, som 

Fyndpåse 

Foto Bengt A. Lundberg, RAÄ 


motvikt mot kravet på konkurrens, betonat betydelsen av 

samarbete. Detta har i vissa fall fått till följd att länsstyrelsernas 

avsikter med konkurrensen hindrats när institutionerna själva, 

innan anbud lämnats, inlett samverkan istället för att konkurrera 

Jag vill alltså understryka att det är viktigt att samtliga aktörer 

tar sitt ansvar för att regelverket kan fungera som det är tänkt, 

något annat är faktiskt oacceptabelt. Personligen är jag övertygad 

om att ett visst mått av konkurrens, när det som det uttrycks i 

föreskrifterna är ”lämpligt och ändamålsenligt”, bidrar till att 

uppdragsarkeologin utvecklas. 

Diskussionen om och ifrågasättandet av konkurrens inom 

uppdragsarkeologin är dock intressant på flera sätt, kanske 

främst för att den speglar den mycket starka inomsektoriella 

normgivning som finns inom uppdragsarkeologin och som enligt 

min uppfattning bidrar till att den är svår att styra genom 

regelverket. Kanske skulle vi behöva fundera på vilka, låt oss 

kalla det attityder, som påverkar oss i dessa avseenden. 

Några avslutande reflexioner 

Diskussionen om uppdragsarkeologi förs i alltför hög grad med 

ett traditionellt akademiskt och inomsektoriellt perspektiv. Det är 

viktigt att det också ges utrymme att föra en diskussion om hur vi 

utvecklar den myndighetsrelaterade sidan av verksamheten, både 

vad gäller länsstyrelsernas styrning, RAÄ:s överinseende och hur 

vi lever upp till samhällsuppdraget. 

Länsstyrelsens ansvar för uppdragsarkeologin är förstås 

obestridligt, men alla kanske ändå inte har klart för sig omfattningen 

och därmed sammanhängande befogenheter som följer av 

detta ansvar och jag citerar därför avslutningsvis ett utdrag från 

prop. 1996/97:99 Uppdragsarkeologi, s. 12: ”Länsstyrelsens 

ansvar upphör inte i och med beslutet om undersökning. 

Länsstyrelsen har det yttersta ansvaret för att en undersökning 

genomförs i enlighet med vad som anges i beslutet och att 

uppställda kvalitetskrav upprätthålls. […]. En viktig uppgift för 

länsstyrelsen är vidare att se till att resultatet av undersökningen 

redovisas och gör tillgängligt samt att granska materialet och i 

förekommande fall agera om uppdraget inte genomförts på ett 

tillfredsställande sätt. […].” 


Uppdragsarkeologin - en 

samhällsangelägenhet 

Birgitta Elfström, sakkunnig kommunikationsfrågor vid 

Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöavdelning. 

Agneta Lagerlöf, antikvarie och fil dr i arkeologi med inriktning 

på tillämpningen av KML 2 Kap uppdragsarkeologifrågor, 

Kulturmiljöavdelningen, Riksantikvarieämbetet. 

______________________________________________________________________________ 

Vi har blivit ombedda att skriva om hur vi vill se arkeologins 

framtid. Eftersom vi i vår yrkesroll arbetar med uppdragsarkeologiska 

frågor (tillämpningen av Kulturminneslagens 11-13 

§) är det uppdragsarkeologins framtid vi skriver om. Vi skiljer 

mellan arkeologi rent allmänt och uppdragsarkeologi (UA) då det 

handlar om delvis skilda mål, krav och förväntningar på 

verksamheten. Uppdragsarkeologin är en del av den statliga 

kulturmiljövården som i sin tur ingår i den statliga kulturpolitiken. 

Vår vision 

UA är en del av samhällsbygget. 

I planeringsprocessen är kulturmiljöfrågorna en lika självklar del 

av samhällsplaneringen som t ex trafikplanering och folkhälsa. 

Vid länsstyrelserna har man strategier för vad man vill med 

arkeologin i länet. Vad har stor betydelse för länets historia och 

identitet? Vad vill man veta mer om? Vad måste bevaras? Vilka 

kunskapsbehov finns? Hur ska kunskapen användas och av 

vilka? Program för länets/regionens arkeologi tas fram i samverkan 

med professionella och lekmän: länsstyrelse, högskola, 

hembygdsförening, skola, de boende och övriga intressegrupper. 

Miljökonsekvensbeskrivnings-(MKB) processen präglas av engagerade 

parter alltifrån boende till byggföretag. 

UA uppfattas som angelägen och intressant och kostnaderna som 

rimliga. 

Alla ska kunna ta del av och kunna förstå arkeologins metoder 

och resultat och vad arkeologin tillför samhället. De ska förstå 

och acceptera att arkeologiska undersökningar kostar pengar, 

men också veta vad de får och vad de kan kräva för pengarna. 

Omvärlden 

Vi befinner oss i en verklighet där humaniora inte ses som en 

självklar del i samhällsbygget. På flera ställen minskas de 

offentliga resurserna till humaniora. Historieundervisning har 

Birgitta Elfström 

Agneta Lagerlöf 


krympt, konstråd och grundutbildningar läggs ner, kulturarvsinstitutioner 

flyttas hit och dit av sysselsättningsskäl. Den pågående 

utredningen om avskiljandet av UV från RAÄ är inte 

första gången UVs och uppdragsarkeologins verksamhet synas. 

Varje år dyker det upp motioner i riksdagen som protesterar mot 

kostnaderna utan att nämna resultaten av dessa insatser. Den 

senaste forskningspropositionen går förbi humaniora utan en 

blinkning och bland de viktiga forskningsmiljöerna finns inte de 

humanistiska ämnena representerade. De tidigare bildningsidealen 

har ersatts av ett nytt förhållningssätt till informationsinhämtning, 

snabbt genom Internet. Historiebruket lever ett eget 

liv utanför akademierna, med rollspel, underhållning och upplevelser 

som drivande intresseområden. Brist på intresse för 

historia hos allmänheten kan man inte hävda, däremot brist på 

intresse för den institutionaliserade historien. 

De yngre generationerna är vana vid medinflytande och tillgänglighet. 

De t o m förväntar sig det. Myndigheter försöker att möta 

förväntningarna genom satsningar som 24-timmarsmyndighet, 

mångfaldsår och målgruppsanpassning. Mötet har inte uppstått 

riktigt ännu. Tolkningsmakten är inte längre samlat på en eller 

två punkter i statsförvaltning och akademi. Många tolkningar 

gör sig gällande och i takt med nationalstatens svagare ställning 

uppstår projekt som Agenda kulturarv för att myndigheterna 

fortfarande ska få vara med på ett hörn. Lagstiftningen, eller 

snarare dess praxis upplevs som föråldrad, på olika sätt, av den 

uppdragsarkeologiska konstruktionens aktörer. Slutsatserna 

skiljer sig diametralt: förnya lagstiftning och praxis för att vinna 

större acceptans för det renoverade uppdragsarkeologiska 

systemet, mot att inte röra lagen för att på sås sätt inte öppna för 

en försämring av den och som följd betalningsmotvilja från 

exploatörerna. 

Samhällets syfte med uppdragsarkeologin 

Lagskyddet för fasta fornlämningar och arkeologins utveckling 

står i relation till samhällsförändringen. Samhällsinnevånarnas 

intresse för uppdragsarkeologin och dess syfte, funktion och 

resultatanvändning är stort och har varit så under lång tid. 

Under efterkrigstiden inrättades kulturmiljövårdens uppdragsarkeologiska 

undersökningsverksamhet som ett led i att ”bevara” 

de arkeologiska kulturminnena för eftervärden. De arkeologiska 

undersökningsresultaten skulle uppväga förlusten av fornlämningen. 

Kraven på lättillgänglig kunskap fanns inte på samma 

sätt som i dag. Den vetenskapliga rapporten var målet för undersökningen. 

I dag är synsättet ett annat. Den vetenskapliga 

dokumentationen är inte längre målet utan medlet för att fånga 

den kunskap som arkeologin specifikt kan bidra med. 


Fornlämningarnas betydelse i samhället tydliggörs av bl.a. den 

kunskapstillväxt som genereras av arkeologin och de upplevelser 

och reflektioner hos människor som lämningsmiljöerna och 

utgrävningar på olika sätt ger upphov till. Idag är uppdragsarkeologin 

en av de största källorna till ny arkeologisk kunskap 

och förmedling av denna kunskap. 

Vid RAÄ diskuteras alltmer hur de arkeologiska processerna 

(undersökningar och inventeringar) och resultaten kan bidra till 

ett vidgat samhällsuppdrag i Agenda kulturarvs anda. Vi ser att 

det finns ett behov av, men också goda förutsättningar för att 

göra dem mer angelägna, användbara och tillgängliga. Detta är 

av stor betydelse för bevarandet och bruket av såväl den fysiska 

miljön som kulturarvet, samt för värderingar och ställningstaganden 

på väg mot det uthålliga samhället. Arkeologin utgör 

en viktig del i arbetet med att uppnå flera samhälleliga mål. 

Att utveckla metoder, perspektiv och verksamheter som stöttar 

detta kommer att fortsätta vara ett prioriterat område i RAÄ: s 

FoU-verksamhet, liksom i överläggningar med andra berörda 

myndigheter. 

Uppdragsarkeologin och de kulturpolitiska målen 

Över åren har synen på uppdragsarkeologin förändrats radikalt. 

Till en början var syftet främst dokumentation som underlag för 

framtida forskning (se ovan). Nya KML: s ikraftträdande 1988 

tydliggjorde bl.a. fornlämningarnas miljövärde och uppdragsarkeologins 

roll i samhällsplaneringen. Under 1990-talet ställde 

regeringen och riksdagen krav på att uppdragsarkeologin skulle 

utgå från vetenskapliga frågeställningar och inbegripa analys och 

tolkning. I och med att målen för kulturmiljön förnyats 

(1998/99:114) finns anledning att resonera kring hur uppdragsarkeologin, 

utan att förlora i vetenskaplighet, i ännu högre grad 

kan bidra till att de övergripande målen uppnås. 

Kulturpolitiska mål: 

Riksdagen har beslutat om följande mål för en nationell kulturpolitik 

(prop.1996/97:3. bet.1996/97:KrU1, rskr 1996/97:129): 

• att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar 

för alla att använda den 

• att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i 

kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget 

skapande 

• att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och 

kvalitet och därigenom motverka kommersialismens 

negativa verkningar 

• att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, 

utmanande och obunden kraft i samhället 

• att bevara och bruka kulturarvet 


• att främja bildningssträvandena samt 

• att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan 

olika kulturer inom landet 

Riksdagen har beslutat om följande verksamhetsmål för 

kulturmiljöområdet (prop.1998/99:114): 

• ett försvarat och bevarat kulturarv 

• ett hållbart samhälle med goda och stimulerande miljöer 

och med kulturmiljöarbetet som en drivande kraft i 

omställningen 

• allas förståelse, delaktighet och ansvarstagande för den 

egna kulturmiljön 

• nationell och internationell solidaritet och respekt inför 

olika gruppers kulturarv 

I lagen (1988: 950) om kulturminnen m.m. står ingenting om 

syftet med eller användningen av resultaten från de av 

länsstyrelsen beslutade arkeologiska undersökningarna. I 

sammanfattningen av promemorians förslag (sid. 27) i propositionen 

”Uppdragsarkeologi m.m. 1996/97:99” läser vi: ”Det 

väsentliga är att undersökningarna genomförs på ett sakkunnigt 

sätt som tillgodoser kulturmiljövårdens krav samt att resultaten 

är av hög vetenskaplig kvalitet och görs tillgängligt för myndigheter, 

forskningen och allmänheten”. I de kulturpolitiska målen 

för kulturmiljöområdet betonas allas delaktighet och ansvar samt 

vikten av att nå olika grupper. 

Det nuvarande systemet är uppbyggt efter att resultatet i första 

hand ska vara en rapport eller publikation som redovisar de 

inomvetenskapliga arkeologiska resultaten. Tillämpningen har 

inneburit att förankring, kommunikation och förmedling vid 

sidan av den skrivna rapporten inte ansetts ligga inom uppdraget. 

Länsmuseerna har pekats ut som de som skulle sköta 

förmedlingen. Så har sällan skett. Ibland har länsstyrelserna ändå 

beslutat om olika utåtriktade åtgärder, eller så har frivilliga avtal 

upprättats med uppdragsgivaren, ofta Vägverket, som sett det 

som en viktig del i sin investering. Under de senaste tio åren har 

förmedling till och kommunikation med allmänheten förbättrats, 

särskilt vid stora vägprojekt. Men det är en lång väg kvar och 

goda exempel behöver lyftas fram och uppmuntras. De 

arkeologiska rapporterna är vanligtvis inomvetenskapligt skrivna 

och svåra att ta del av, t o m för en av ämnet specialintresserad 

allmänhet. 

De arkeologiska underlagen i planeringsskedena (t ex förstudie 

och vägutredning) behöver anpassas bättre till övriga 

beslutsunderlag. Idag levereras ofta underlag som inte är 

anpassade och dessutom skrivna med en terminologi som 

försvårar för beställare, allmänhet och beslutsfattare att förstå 

innebörden. 


Det finns, som vi ser det, en eftersläpning i hur systemet tillämpas 

i förhållande till vad som faktiskt uttrycks i lagen och i de 

kulturpolitiska målen. Detta behöver rättas till. 

En arkeologisk undersökning ger inte bara kunskap om det 

förflutna, förhistoriens människor och platser utan den ger också 

mycket påtagligt dagens människor inblick i kulturlandskapets 

utveckling, vår egen tids angelägenheter samt tillfälle att samtala 

kring olika tiders seder och bruk. På en arkeologisk utgrävningsplats 

blir det långa tidsperspektivet extra tydligt och samtal med 

besökare ger ofta upphov till intressanta reflektioner kring 

nuvarande och tidigare generationers livsvillkor och varför saker 

och ting ser ut som det gör i dag, vilket i förlängningen kan 

genera ett intresse för att själv delta i samhällsutvecklingen och 

dess demokratiska processer. 

Flera av de undersökare som bedriver arkeologisk verksamhet 

har börjat se dessa möjligheter. Från senare år finns projekt som 

tagit fasta på behovet av en mer ”publik arkeologi”. Ett 

intressant exempel är det program för utåtriktad verksamhet som 

Malmö Kulturmiljö tagit fram. Ett annat är den satsning på 

information som skett i samband med de omfattande 

arkeologiska undersökningarna för vägprojekt E4, norr om 

Uppsala. Dessa projekt svarar upp mot ett stort intresse hos 

allmänheten inklusive uppdragsgivare. Kulturmiljövården behöver 

ett direkt uttalat uppdrag att bedriva publik arkeologi på 

det sätt som skulle vara naturligt i dagens samhälle. De 

kulturpolitiska målen som gäller även för uppdragsarkeologin, 

måste tolkas på detta sätt. För att arbeta mer publikt behöver 

arkeologerna utveckla sitt tvärvetenskapliga samarbete att i 

större utsträckning omfatta även informatörer, pedagoger, 

etnologer och sociologer. 

Förändringsbehov 

För att syftet med uppdragsarkeologin ska bli tydligt och 

uppenbart ser vi behov av att: 

UA: s uppdrag görs tydligt när det gäller information, förmedling 

och kommunikation. 

En förändring i skisserad riktning handlar om att förändra 

innehåll och upplägg av en utgrävning så att de arkeologiska 

resultaten får största möjliga samhällsnytta. 

En utgrävning ska t ex kunna ha såväl ett kommunikativt som ett 

vetenskapligt syfte. 

Former för hur de arkeologiska resultaten kan integreras i 

planeringsprocessen för större infrastrukturföretag vidareutvecklas. 


Rutinerna för hur den uppdragsarkeologiska processen hanteras 

vid länsstyrelserna behöver förändras. Länsstyrelserna behöver 

kunskaps- och inriktningsprogram för vad man vill åstadkomma 

med arkeologin i det egna länet. De samråd som idag sker inom 

planeringsprocessen behöver ha en annan inriktning när det 

gäller frågeställningar och resultat så att de även inbegriper t ex 

allmänhetens behov och önskemål. Samarbete kring dessa frågor 

pågår men behöver utvecklas mellan RAÄ och företrädare för 

länsstyrelser, kommuner och större exploatörer såsom Vägverket 

och Banverket. 

Länsstyrelsernas beställarkompetens utvecklas för att samhällets 

krav på arkeologiska undersökningar av god vetenskaplig 

kvalitet till rimliga kostnader ska kunna uppfyllas, liksom 

samhällets behov av att olika målgrupper snabbt får tillgång till 

resultaten. 

Uppdraget från regering och riksdag till kulturmiljövården 

behöver förtydligas utifrån gällande övergripande mål. Även 

andra syften än rent vetenskapliga ska kunna sättas upp redan i 

kravspecifikationen beroende på projektets karaktär. Vad som 

ska ingå i varje arkeologisk undersökning ska diskuteras. En 

större flexibilitet behövs i synen på upplägg, genomförande och 

presentation av en arkeologisk undersökning. Kostnaderna för 

arkeologi uppfattas som rimliga först när det finns en acceptans 

utifrån och en förståelse för vad arkeologi rymmer och betyder. 

Den förståelsen får man bl. a genom att vara med och påverka 

och genom att få tillgång till resultaten. Resultaten av en 

arkeologisk undersökning ska kunna vara tillgänglig för fler utan 

att kosta mer. 

Problem eller möjligheter? 

Olika frågor och huvudinriktningar i samhället har påverkat 

uppdragsarkeologins utveckling: 

• 1960/70-talen, verksamheten formas - den noggranna 

vetenskapliga dokumentationen står i fokus. 

• 1980-talet, verksamheten anpassas till miljöbegreppet och 

samhällsplaneringens krav - utredningsinstrumentet skapas. 

• 1990-talet, relationen till forskningen betonas – undersökningen 

ses som del i en forskningsprocess (i enlighet med 

riksdagens beställning i prop. 1993/94). 

• 2000-2010 - talet? 

Hur vi lyckas med att låta 2000-talets inledning bli den tid då 

uppdragsarkeologin blir en del av samhällsbygget genom satsning 

på resultatspridning, information, dialog och förmedling beror på 

om vi väljer att se problem eller möjligheter. 


Problemet ligger i att det finns en motsättning mellan kulturmiljövårdens 

krav på anpassning till de kulturpolitiska målen och 

forskarsamhällets värnande om arkeologin som vetenskap. Det 

finns en rädsla bland många arkeologer för att arkeologin, 

genom att bli mer publik och hoppa på ”förmedlings- och dialogtrenden” 

ska förlora i kvalitet och bli förytligad. Det finns en 

oro för att de som har makten över de stora pengarna inom 

arkeologin, vilket är staten, nu vill använda dessa pengar för att 

göra de arkeologiska undersökningarna till spektakulära happenings, 

producera innehållslösa broschyrer, och prioritera form 

framför innehåll. De stora pengar som omsätts inom 

uppdragsarkeologin kanske inte kommer arkeologin till godo på 

samma sätt som tidigare. Kort sagt det är begripligt om det finns 

en stark misstro när staten/kulturmiljövården talar om behovet 

av förändring av inriktning och mål. 

Möjligheterna ligger i ett klokt utnyttjande och handhavande av 

samhällets förtroende. Uppdragsarkeologins resurser har i dag 

en mycket stor betydelse för utvecklingen av arkeologins metoder 

och arkeologin som vetenskap. Genom de arkeologiska 

undersökningarna får arkeologerna tillgång till ett källmaterial. 

Det finns således för alla seriösa arkeologer ett stort 

inomvetenskapligt intresse av att bedriva arkeologiska undersökningar. 

Fältarkeologisk verksamhet är en viktig del av ämnet 

arkeologi. Men fältundersökningarna som bedrivs inom den 

uppdragsarkeologiska verksamheten är inte enbart till för att 

utveckla arkeologiska metoder och teorier. Syftet med 

kulturminneslagen är att den arkeologiska dokumentationen ska 

ge ett värdefullt resultat som samhället kan ta del av och som kan 

ersätta förlusten av fornlämningen. I Sverige har uppdragsarkeologin 

under de senaste åren kostat samhället ca 200 mkr 

om året. Det är pengar som det inte är självklart att samhället är 

berett att betala. Det höjs också röster mot vad som många 

tycker är höga kostnaderna för arkeologiska utgrävningar. Med 

denna utgångspunkt är det än mer angeläget att kulturmiljövården 

tar sitt uppdrag på allvar och försöker utveckla former 

för att göra människor delaktiga av kulturarvet och föra en 

dialog om vad de arkeologiska undersökningarna kan tillföra 

människor. Detta borde ligga i alla arkeologers intresse, inte 

minst forskarsamhällets, eftersom uppdragsarkeologin erbjuder 

många arkeologer värdefulla forskningsmaterial likasom möjligheter 

att utvecklas i sin profession. Vi tror att de flesta arkeologer 

kan ställa upp på att uppdragsarkeologin är en utomordentligt 

viktig resurs för arkeologin som helhet, men det är en resurs vi 

inte kan ta för given om vi inte vårdar den och gör den till en 

oumbärlig resurs också för samhället som helhet. 

Möjligheterna ligger i en förändring av uppdragsarkeologins 

inriktning som innebär att flytta fokus. Målet för verksamheten 

skall inte längre enbart vara arkeologisk kunskapsuppbyggnad 

utan också att kunskapen når olika målgrupper på ett relevant 


och intresseväckande sätt. Det vetenskapliga resultatet blir inte 

längre målet utan medlet för att uppnå detta. Låt oss se det som 

en utmaning! 

Vi vill också verka för att utveckla dialogen med människor på 

utgrävningsplatsen och den potential som finns i detta. På en 

utgrävningsplats finns möjligheten att ta upp kulturarvsfrågor i 

ett bredare perspektiv genom den påtagliga anknytning till 

platsens/kulturlandskapets/samhällets omvandling som en sådan 

plats har och de existentiella frågor om lokal identitet, dåtid – 

nutid - framtid som ofta uppstår. För vissa undersökningar kan 

dessa faktorer vara av större eller lika stor betydelse som de 

inomvetenskapliga. Målet för undersökningen bör då vara att 

lyfta fram dessa. Här har uppdragsarkeologin ett unikt koncept 

som vi tycker behöver utvecklas. 

Vi har pekat på att den framtida arkeologin kräver att andra 

kompetenser deltar i den arkeologiska undersökningsverksamheten. 

För att kunna utveckla en arkeologi som ger en ökad 

delaktighet och också tar in samtidsperspektiv behövs en 

professionell insikt inom kulturmiljövården som vilar på flera 

vetenskaper där ett gränsöverskridande samarbete mellan t ex 

arkeologi, pedagogik, sociologi, historia och idéhistoria är 

viktigt. 

Den breda arkeologiska forskningen med inriktning såväl på 

ekonomisk historisk tolkning av tidig materiell kultur som på ett 

mer postmodernistiskt förhållningssätt där arkeologi och 

identitet och arkeologi och modernitet diskuteras ( jfr den senaste 

TAG-konferensen) och där arkeologins relevans för samtidsfrågor 

lyfts fram har mycket att ge många människor. Låt oss i 

konkret handling visa detta! För forskarsamhället handlar det om 

att ta den tredje uppgiften på allvar. För kulturmiljövården att ta 

sitt samhällsuppdrag på allvar.

Innehåll - Riksantikvarieämbetet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?