Maj 2005 - Sällskapet för studier av Ryssland, Central

Ukraina
mellan öst och väst
av Gudrun Persson
Redaktör
E-post: gudrun.persson@mbox301.swipnet.se
I årets första nummer av Bulletinen
uppmärksammas Ukraina av forskaren
Margarethe Sövik. Hon har besökt Charkiv
och upptäckt att ukrainskan har en stark
ställning, särskilt bland de yngre. Bilden av ett
delat Ukraina i en östlig och en västlig del
måste nyanseras, hävdar Sövik. ”Även om det
ibland kan synas rimligt att laborera med en
sådan förenklande delning blir resultatet att
man berövar en komplex situation dess
nyanser,” konstaterar hon med forskarens
omisskännliga nyfikenhet.
Om vådorna att resa till ”fel flygplats” skriver
Susanne Oxenstierna.
Redaktionen fick också ett brev från en rysk
fredsdomare, förmedlat av Staffan Sohlman.
Vladimir Karlovitj Winberg skrev från S:t
Petersburg år 1890.
Susanne Concha Emmrich har läst två
utmärkta böcker om och av Ivan Bunin.
Utkasten till en monografi över Anton
Tjechov marknadsförs som en ”vinterbok”
avsedd för långa, mörka vinterkvällar.
Bulletinens härdade läsekrets kanske dock
finner nöje i den läsning som varar långt in i
de ljusa sommarnätterna.
I bokanmälningsdelen finns för övrigt flera
goda lästips inför sommaren.
Bulletin Nr 1-2/05
Maj 2005
1
Under ytan i Charkiv –
ukrainska är inne
av Margarethe Sövik
Doktorand vid Baltic and East European
Graduate School, Södertörns högskola
E-post: margrethe.sovik@sh.se
Förhållandet mellan de ukrainska och ryska
språken ses ofta som en av de faktorer som
skiljer västra Ukraina från östra Ukraina.
Att man använder ryska behöver dock inte
betyda att man hyser motvilja mot ukrainska,
även om det också förekommer. I det material
jag samlat i staden Charkiv i nordöstra
Ukraina visar det sig att bland de yngre är
föreställningen om det ukrainska språkets roll
som en enande faktor för det ukrainska folket
mycket levande. Detta är intressant eftersom
många av dessa unga i huvudsak är
ryskspråkiga. Under den senare tiden är det
främst två saker som bidragit till att stärka
ukrainska språkets ställning ytterligare, dels
Ruslanas seger i
Eurovisionsschlagerfestivalen, dels den
orangea revolutionen.
I intervjuer som jag gjorde i Charkiv nu i
mars, nämns den orangea revolutionen i andra
sammanhang än enbart politiska. En person
hävdade att demonstrationerna för de orangea
i Charkiv även fungerade som en ingång till
samtida ukrainskspråkig kultur, både musik
och litteratur. En annan möjlig följd av
”revolutionen” är att man nu i mars mer än
tidigare presenterar Charkiv som en liberal
och tolerant stad och understryker att man
inte är som ”de där i öst [Donbas-området]”.

Att man befinner sig i gränslandet mellan
Ukraina och Ryssland innebär inte
nödvändigtvis att man är politiskt orienterad
mot Ryssland, och för ett fördjupat samarbete
eller integration. Istället beskrivs det som att
man är öppen och inkluderande gentemot
både det ukrainska och det ryska kulturellt och
språkligt sett, men också att detta område utan
tvivel är en del av Ukraina. En första blick ger
vid handen att Charkiv är en av de stora så
kallade fullständigt russifierade städerna i östra
Ukraina. Går man lite djupare så finns det
emellertid mycket intressant att ta fasta på när
det gäller utvecklingen i dagens Ukraina.
Språksituationen i Ukraina diskuteras med
jämna mellanrum, och senast frågan dök upp
var i samband med presidentvalet hösten
2004. Bland annat lovade presidentkandidaten
Viktor Janukovytj att han skulle se till att
ryska skulle bli ett andra statsspråk om han
blev president. Från det att språklagen antogs
1989 har det ukrainska språket varit det enda
statsspråket i Ukraina. Det ryska språket blev
med samma språklag omnämnt som ett språk
för ”internationell kommunikation”. Med det
ukrainska oberoendet blev ryskan i princip ett
minoritetsspråk, även om det i realiteten
fortfarande har en stark ställning.
Ω
Konstitutionen från 1996 fastställde återigen
att ukrainska är det enda statsspråket, medan
ryska och andra minoritetsspråk skall skyddas
och deras fortsatta utveckling inom ukrainskt
territorium skall säkras. Förslag till ny språklag
har debatterat flera gånger, men utan att
någon ny lag har antagits. En av de stora
frågorna har rört det ryska språkets status och
huruvida det formellt skall erkännas som ett
andra statsspråk (eller ”officiellt” språk som
det ibland kallas).
Ett annat fokus i språkdebatten har gällt
huruvida man hellre borde stärka det
ukrainska språkets ställning i samhället
generellt. Den nya lagstiftning som antagits
har riktats mot restriktioner av ryska i vissa
samanhang, t ex i reklam. Frågan återstår om
på vilket sätt dessa lagar efterlevs, men det har
2
i alla fall gett dem som oroas över en
”ukrainifiering” av Ukraina något att tala om.
Ω
Folkräkningen från 2001 ger vid handen att
den ukrainska befolkningen består av 77.8%
etniska ukrainare, och 17.8 % etniska ryssar.
67% av befolkningen uppger att de har
ukrainska som modersmål och 29.6% att de
har ryska som modersmål. Andra
undersökningar har visat att de ukrainsk- och
rysktalande i Ukraina är ungefär lika många
men också att det är en majoritet som är
rysktalande. Det finns olika anledningar till
dessa avvikande siffror. Dels beror det på
huruvida man räknar tvåspråkiga, dels beror
det på hur man definierar modersmål eller om
man frågar efter ”det språk som talas
hemma”, ”det språk man helst kommunicerar
på” och så vidare.
Tillförlitligheten vad gäller resultatet när man
frågar efter ”samtalsspråk”, alltså det språk på
vilket man föredrar samtala med någon annan,
kan också kritiseras eftersom ryskans tidigare
ställning som ”officiellt” språk har gett det en
”högre position” i samhället. Det gör att man
i vissa fall väljer ryska som samtalsspråk med
okända eller i formella situationer, medan det
ukrainska språket används mer i informella
situationer, eller med ”nära och kära”. Detta
är ett arv från språksituationen under
sovjetperioden där det ryska språket hade en
obestridd position i toppen av språkhierarkin
och ukrainska i värsta fall sågs som någonting
potentiellt oppositionellt.
En annan dimension av språkfrågan handlar
om vad ett språk symboliserar för någon
personligen. Detta är en annan anledning till
den diskrepans mellan andelen som i
folkräkningen uppger ukrainska som
modersmål och som i andra undersökningar
uppger att de talar ryska. Som (etnisk)
ukrainare anser många att ukrainska är deras
modersmål även om det inte är ett språk man
använder i högre grad eller ens kan så bra. Här
kommer man in på frågor som rör
identifikation som ukrainare; en idé om

espekt för och lojalitet till den ukrainska
nationen och den ukrainska staten, samt
samhörighet med andra ukrainare.
I mycket av det som skrivs om Ukraina,
särskilt i perioden under presidentvalet, har
det fokuserats på en inbördes splittring mellan
ett ”västvänligt ukrainsktalande västra
Ukraina” och ett ”ryskvänligt rysktalande
östra Ukraina”. I denna tudelning finns en
inneboende föreställning om att språk och
vissa politiska eller ideologiska värderingar
hänger ihop och samspelar. Ukraina delas så
upp i två antagonistiska delar som dels
definieras utifrån det språk man talar, dels
utifrån ens etniska bakgrund, och vidare
utifrån ens geografiska hemvist. Även om det
ibland kan synas rimligt att laborera med en
sådan förenklande delning blir resultatet att
man berövar en komplex situation dess
nyanser.
Ω
Med utgångspunkt i exempel från mitt
fältarbete i Ukrainas andra stad, Charkiv,
tänkte jag diskutera några olika aspekter av
språksituationen. Charkiv är en storstad med
cirka 1,5 miljoner invånare. Staden är
intressant som plats för fältarbete på grund av
dess historia samt närheten till Ryssland och
den relativt blandade befolkningen. 1 Arbetet
har pågått från oktober 2003 och framåt.
Materialet består av intervjuer och en större
enkätstudie om språkanvändning och attityder
till språk, huvudsakligen ukrainska och ryska.
Charkiv har sedan lång tid tillbaka varit
dominerat av det ryska språket, först som en
viktig stad i det ryska imperiet, sedan som ett
av Sovjetunionens centra för utbildning och
industri. Tillsammans utgjorde de
intellektuella och proletariatet en anledning till
att Charkiv utvecklades som en ryskspråkig
stad, också eftersom Charkiv drog till sig
människor från andra delar av ryska imperiet
och Sovjetunionen.
1 I Charkiv oblast som helhet finns det 70.7% etniska
ukrainare, 25.6% etniska ryssar, 53.8% som säger att de
har ukrainska som modersmål, och 44.3% som uppger
ryska som modersmål.
3
Å andra sidan var Charkiv den första
huvudstaden i den ukrainska sovjetrepubliken
(fram till 1934) och därmed fäste för
ukrainiseringspolitiken under 1920-talet. Av
den anledningen har Charkiv också varit ett
centrum för en ukrainskspråkig intelligentsia
och ett blomstrande ukrainsktalande kulturliv.
Efter att huvudstaden flyttades till Kyiv och
efter utrensningarna av stora delar av den
ukrainska intelligentsian under 1930-talet var
dock detta i hög grad ett minne blott.
En potentiell fortsättning på Charkivs roll
som en ukrainskspråkig kulturstad finns i dag
med en rad olika kulturyttringar på ukrainska.
Serhii Zjadan, en av de yngre och mest
omtalade poeterna och prosaförfattarna som
skriver på ukrainska, är bosatt i Charkiv.
TNMK, ett av de större hip-hopbanden i
dagens Ukraina som framför sina låtar på
ukrainska kommer från Charkiv. Andrii
Zjoldaks teatergrupp på Sjevtjenko-teatern
(tidigare Berezil där Les Kurbas var
teaterdirektör) som är både nyskapande och
känd utanför Ukraina spelar på ukrainska. Det
gör också den oberoende teatergruppen
Teater-Studio Arabesque som bland annat har
samarbetat med svensken Jan Jönson.
Ω
En av konsekvenserna av den orangea
revolutionen – att döma av några av dem som
jag talat med – är också att samtida
ukrainskspråkig kultur har fått en mer central
plats bland Charkiv-borna. Till exempel
nämnde en person att han tidigare aldrig varit
intresserad av eller läst ukrainsk litteratur, men
att han nu hade upptäckt Serhii Zjadan genom
att han var aktiv i händelserna kring
presidentvalet.
Emellertid är Charkivs identitet i större
utsträckning byggd på stadens geografiska
läge, i gränslandet mellan det ryska och det
ukrainska. Tatiana Zhurzhenko pekar på att
staden under sovjettiden var en symbol på den
”eviga rysk-ukrainska vänskapen”, medan
detta nu delvis har förändrats till en mer

”ambivalent” position. 2 Man är medveten
både om stadens plats i det rysk-ukrainska
gränslandet och som en stad innanför den
ukrainska statsgränsen. Detta bidrar till att
forma Charkiv-bornas uppfattningar om sig
själva, sin stad och det som finns på andra
sidan gränsen. Denna ”ambivalens” rör också
synen på det förflutna, såväl som framtiden. I
det sammanhanget spelar även uppfattningar
om ukrainska och ryska språken en roll.
Ω
När man vandrar runt i Charkiv är det långt
mellan varje ord som hörs på ukrainska,
skyltarna är på både ryska och ukrainska, de
lokala TV-stationerna och tidningarna
använder huvudsakligen ryska, i boklådorna
utgör böcker på ukrainska endast en liten del
av utbudet, och på universitet är ryska det
dominerande språket. Till och med på
institutionen för ”ukrainistik” hälsades jag
någon gång välkommen på ryska. Inte att
undra på att jag de första dagarna av
fältarbetet i oktober 2003 frågade mig själv
om detta verkligen kunde vara det rätta stället
för att undersöka olika sidor av språkfrågan i
dagens Ukraina.
Det visade sig dock att språkfrågan är ständigt
aktuell och att man med stort intresse
diskuterar den. Än mer intressant är att jag
inte hittat det ensidiga stöd för det ryska
språket som man skulle kunna förvänta sig i
en i huvudsak ryskspråkig stad, endast fyrafem
mil från ryska gränsen.
Det visade sig att språkfrågan inte
nödvändigtvis är en fråga om motsättningar
mellan öst och väst i Ukraina, utan att en rad
andra faktorer också spelar in. Bland
respondenterna framkom det att många har
ett likvärdigt gott förhållande till både det
ryska och det ukrainska språket, men att de
2 Zhurzhenko, Tatiana (2004) “Cross-Border
Cooperation and Transformation of Regional Identities
in the Ukrainian-Russian Borderlands: Towards a
Euroregion “Slobozhanshchyna?” Part 2”, i Nationalities
Papers, Vol. 32, No.2: 497-514.
4
två språken fyller olika funktioner för många
människor. Ryska är det språk man talar
dagligen, som man har växt upp med och
ständigt hör runt sig, medan ukrainska blir ett
språk som ”sticker ut” och som får en mer
symbolisk betydelse. Särskilt bland
studenterna som jag intervjuat framkommer
att ukrainska spelar en viktig roll på flera plan.
Ålder är en av faktorerna som påverkar hur
man förhåller sig till de två språken och det är
inte så konstigt. Det finns redan en ny
generation ukrainare som har gått i skolan och
socialiserats i det oberoende Ukraina, och som
har växt upp med det ukrainska språket som
enda statsspråk. Detta har lett till olika
resultat.
Ω
För det första växer många upp med idén om
att ukrainska är viktigt för dem i en konkret
mening, inte minst om man vill göra karriär
inom vissa områden, eller om man vill studera
vidare i andra delar av landet. Visserligen
råder fortfarande den motsatta situationen om
man skall tro dem som är missnöjda med
implementeringen av ukrainsk språkpolitik,
man klarar sig ännu bra med enbart ryska.
Detta förhindrade emellertid inte de studenter
jag intervjuade i Charkiv i oktober 2003 att
uttrycka en stark tro på att man måste kunna
ukrainska för att klara sig i dagens Ukraina,
och att denna tendens kommer att bli ännu
tydligare i framtiden.
Det visade sig också i den enkät jag gjort, där
man förväntar sig att användningen av
ukrainska kommer att öka starkt under de
närmaste 20 åren, och att användningen av
ryska skall stanna på samma nivå som nu eller
minska. Detta tyder på att man har en
uppfattning av att det ukrainska språket
kommer att breda ut sig, vilket gör att
människor i högre grad anser att ukrainska är
(eller kommer att bli) ett viktigt språk. Det är
alltså inte egendomligt att detta är något yngre
människor tar till sig. Skillnaden ligger snarare
i huruvida man accepterar en sådan utveckling
och tycker att den är önskvärd eller inte. Det
finns helt klart de som motsätter sig

utbredningen av det ukrainska språket, men
det är framför allt personer tillhörande högre
åldersgrupper, från 30 år och uppåt. Detta har
återigen att göra med vilket samhälle man har
växt upp i. De som inte gått i skolan efter
1991 har inte i samma utsträckning varit
exponerade för det ukrainska språket och
föreställningar om ukrainska språkets roll för
Ukraina som de som gått i skolan sedan
oberoendet.
Ω
Även om det fortfarande är relativt många
skolor som har ryska som undervisningsspråk
i de östra delarna av Ukraina så har ukrainskan
spridits och används mer frekvent i samhället
generellt. Det något paradoxala med den
nuvarande språksituationen är att ukrainska
fortfarande till viss del förknippas med gamla
stereotypa föreställningar som att det är ett
bondespråk, att det inte kan fylla alla
funktioner som ”ett modernt språk” skall
göra, att det på något sätt är ”efterblivet”.
Samtidigt associeras det med den politiska
makten, med myndigheter, och med de största
inom ukrainsk musik; Okean Elzy, Ruslana,
VV och de tidigare nämnda TNMK, för att
nämna några. I vissa fall är ukrainska alltså
också ett prestigefyllt och häftigt, modernt
språk. Denna bild av det ukrainska språket är
något man kan förvänta sig komma att bli allt
starkare i och med den nya regimen och
efterdyningarna av den orangea revolutionen,
vilket också några respondenter påpekade nu i
mars 2005.
Detta omvittnas också av de studenter jag
intervjuat. Statusmässigt befinner sig det
ukrainska språket både högt och lågt, och det
representerar en rad olika företeelser, men
mycket sällan gav någon uteslutande negativa
karakteristika av det ukrainska språket eller
dess roll. En av de roller som studenterna i
hög grad tillskrev det ukrainska språket var att
det separerar dem själva och Ukraina från ”det
ryska” och att det på så sätt skapar ett
oberoende Ukraina. Flera nämnde detta som
något mycket viktigt, inte minst eftersom
Charkiv befinner sig i ett gränsområde, där
5
”gränserna inte kan ses”. En student jag
intervjuade uttryckte sin syn på språkets roll
på följande sätt:
”Det är vår kultur, historia, i allmänhet finns vår
mentalitet i vårt språk. Det är verkligen en form för
oberoende. Så även om Ukraina är definierat av
gränser, är det ingen som kan se gränsen, den är
ingenting, men språket avskiljer Ukraina.”
Något annorlunda är det med en del av den
åldersgrupp som är ett tio-tjugotal år äldre.
Här presenteras övergången till ukrainska i
samhället ibland som något i värsta fall
skadligt, annars som onödigt eller
ogenomtänkt. Med en övergång till ukrainska
berövar man ukrainarna en genväg till en
högre rysk kultur, den historiska ryskukrainska
gemenskapen, och den automatiska
prestige som ligger i att vara inkluderat i en
rysktalande (kultur)sfär.
Här betyder Ruslanas vinst i schlagerfestivalen
ingenting. ”Förutom ABBA, Céline Dion och
någon till, vilka världsstjärnor har man väl sett
där?”, som en respondent frågade, samt vidare
hävdade att VV:s vokalist Oleg Skripka
”egentligen är ryss”. Han förklarade att om
man inte står sig i konkurrensen med
ryskspråkiga utövare på det kulturella planet
blir det en utväg att gå över till det ukrainska
språket. Möjligen inspirerat av OS som pågick
just då, utvecklade han det med en
sportanalogi: är man inte bra nog att tävla
med de bästa, kan man ju hitta på sin egen
idrottsgren och så vinner man.
Detta synsätt placerar det ukrainska språket
och den ukrainska kulturen i en ständig
underlägsen position jämfört med det ryska
språket och den ryska kulturen.
Det är förklaringen till att några ser det som så
allvarligt att överge det ryska språket. Då
överger man även allt annat av värde som
knyts till detta och förpassas till en evig andra
plats eller en lägre division. Den tankegången
representeras också av en annan respondent i
40-årsåldern som hävdar att man på
sovjettiden kunde vara stolt över sina
ukrainska författare eftersom man även fick ta

en del av de ryska klassikerna, ”då var de våra
också”. Nu däremot, när man sitter kvar med
enbart de ukrainska författarna, inte en enda
Tolstoj, Dostojevskij eller Tjechov, är det
svårt att glädja sig över eller vara stolt över
sina andra klassens ukrainska författare.
Ω
Några respondenter framställer alltså
språkfrågan som en fråga om kultur i vid
mening vilket gör att den kan ses som en
konflikt mellan ”intelligentsian” och de
obildade massorna. Vissa av de
universitetslärare jag intervjuat är tydliga med
att påpeka att språkfrågan är ”intelligentsians
problem”. Då utgår man från att
intelligentsian per definition är ryskspråkig
och det är de som ”pressas av staten” för att
ändra sitt språkbeteende, medan ”arbetarna”
lämnas i fred med vilket språk de än väljer att
använda. Detta är något som en av
respondenterna menade att de utövar ”passivt
motstånd mot”. Motiveringen löd att
”ukrainska är ett främmande språk för oss och
det är ett främmande språk för våra
auditorier”.
Klyftan mellan lärarna i 40-årsåldern och
deras faktiska ”auditorier” som är ungefär 20
år yngre blev emellertid mycket tydlig i de
gruppintervjuer jag gjorde med studenterna.
Alla var inte enbart positiva till att ryska
språkets ställning eventuellt försvagas, men
acceptansen av det ukrainska språket och dess
status som enda statsspråk var stor. Flera var
dessutom positiva till en relativt hård statlig
språkpolitik till förmån för ukrainska, och
påfallande många uttryckte en uppfattning om
nödvändigheten av att stärka ukrainska
språkets ställning för att säkra den ukrainska
statens oberoende och därmed den ukrainska
nationens fortlevnad. Det fanns många
uttalanden av denna typ under intervjuerna.
Här sammanfattar jag med ett uttalande som
är intressant då denna person självmedvetet
påpekar att hon talar ryska men att hon ändå
ser det ryska språket som ett potentiellt hot
mot en ukrainsk sammanhållning.
6
”…jag anser att jag är ukrainare, även om jag pratar
ryska. Men att ryska skulle bli ett andra officiellt
språk, det skulle jag ha röstat emot, därför att om ett
andra språk kommer att införas, så kommer en
splittring att påbörjas: ryska skolor, ukrainska
skolor, och i en sådan situation kommer det
ukrainska språket aldrig att återupplivas. Och jag
skulle verkligen vilja att det återupplivas fullständigt
så att hela Ukraina kommer att prata ukrainska.”
Vad denna student, och många med henne,
anser som viktigt är det ukrainska språket som
en naturlig symbol för Ukraina och det
ukrainska, och utan språket kommer den
ukrainska nationen att upphöra som en
självständig enhet. Just att Ukraina skall bestå
som en enhet har också varit en viktig punkt
hos många som jag intervjuat. Det visade sig
också i det faktum att Charkiv-guvernörens
förslag om ”autonomi” i samband med valet
inte hade något vidare folkligt stöd. Denna
inställning gör också att någon form av
djupare integration med Ryssland inte är
något som lockar, tvärtom uttryckte flera av
dem jag intervjuat stor skepsis mot allt som de
menar kan hota Ukrainas ”enhet och
oberoende”. Detta rör främst ett fördjupat
samarbete med Ryssland. Det handlar också
om att införa ryska som andra statsspråk.
Ω
Även om dessa respondenter till vardags inte
själva använder ukrainska i någon utsträckning
så får det en funktion som något som
definierar dem som ukrainare, som säger
något om vem de är, inte minst i mötet med
omvärlden. Äldre generationer som växte upp
under sovjettiden omfamnar i högre grad idén
om det ryska språket som ett gemensamt
”värde” för ryssar och ukrainare, som ett mått
på modernitet, framgång eller en högre och
mer utvecklad kultur.
Detta innebär också att man har tagit till sig
den språksituation man har i dag genom ett
slags evolutionsprocess där ryskan har visat
sig vara störst, bäst och starkast. Detta har till
viss del förändrats genom de ungas stöd för
det ukrainska språket. Detta stöd grundar sig

dels i en nationalromantisk idé om varje folks
unika drag som yttrar sig genom språket. Det
innebär att ukrainska språket i så fall blir
viktigt som en symbol och som en konkret
manifestation av den ukrainska nationens
särdrag, att ett nationellt språk fungerar som
enande inåt och särskiljande utåt.
Detta är självfallet inte heller några nya idéer i
den ukrainska språkdebatten, utan det
intressanta är just att det uttrycks så starkt av
rysktalande ungdomar i det som ofta omtalas
som ”det ryskvänliga östra Ukraina”. 3
Reseintryck
Nästa station - ”TGD”
av Susanne Oxenstierna
Fil. dr
E-post: Susanne.Oxenstierna@telia.com
Jag reser till Montenegro ett litet furstendöme
med 700,000 personer - som Stockholm. När
man reser hit måste man alltid göra en
omstigning. Förra gången var det i Frankfurt,
och ska man vidare från rätt pir kan man där
sätta sig på Goethecafé mitt i smeten och
fördriva tiden med diverse frankfurter Würste
med Kartoffelsalat eller Kuchen med eller utan
Schlagsahne. Bier är naturligtvis ett klart val för
dem som dricker det. Kaffet är acceptabelt.
*
Serveringen är snabb och hjälper alla som på
knackig tyska och engelska försöker tyda
menyn och insupa lite tysk kultur mellan
planen. Rökning tillåten vilket känns extra
mänskligt på denna i övrigt kliniskt
diskbänksinklädda, i stort sett rökfria,
flygplats. München är klart att föredra som
omstigningsplats om man är Lufthansaresenär
och inte vill känna att man är på väg till
månen eller befinna sig i något som med vissa
3 Jag vill tacka Svenska Institutet för generöst stöd
genom Visby-programmet till fältarbetet.
7
avbrott för Goethe och en och annan
bokhandel ger en känslan att gå i
sjukhuskulvertar.
Ω
Denna gång var det dock tre timmar i Belgrad
som hägrade och då jag inte känner stan var
inget annat att tänka på än att fantasilöst hitta
en plats där dessa kunde slås ihjäl på själva
flygplatsen. Avstigen från planet kunde jag
konstatera att Serbien är så pass europeiskt att
stora skyltar avrådde från rökning utom i
speciellt avskilda smoking areas. Dessa utmärks
med runda ej europeiskt standardiserade
skyltar med blå rand och ej överstruken
cigarett till skillnad från skyltar med rökning
förbjuden som har en röd rand och cigaretten
överstruken.
Jag hänvisas åt höger av en flygvärdinna med
kolsvart hår och på mycket höga klackar som
ler lite blygt då jag uppger att jag är i transit,
och efter att ha tagit höger och passerat en
smoking area, och utnyttjat den, hittar jag så
småningom transitdisken. Så långt allt väl,
detta är ju nästan som i EU. Men det är nu
resan till Montenegro börjar och jag får klart
för mig var jag befinner mig.
Flygplatsvärdinnan i orangefärgat hår med
”SSSR”- stuk, tittar argt på mig och säger -
”your ticket” och sedan kommer det: -
”Podgoritsa – another airport”. Podgoritsa är för
den oinvigde Montenegros huvudstad, vilket
inte är lätt att veta om man flyger. På
flygspråk heter nämligen Podgoritsa ”TGD”
dvs Titograd. Liksom i Moskvas tunnelbana
på sin tid, har man inte varit så noga med att
byta namnskyltar på redan omdöpta stationer.
Allt för att resenären ska känna sig som en del
av ett spännande spel: Kan man sin historia
och vet alla tidigare möjliga förhistoriska
namn samt de socialistiska finns en chans att
man kommer dit man ska. Vad stället
egentligen heter är en kuggfråga, för det kallas
olika beroende på vilket läger man tillhör och i
vilken historisk epok den man frågar
händelsevis anser sig leva i.

”Another airport”? försöker jag försynt varvid
den orangefärgade fnyser och gör en
slingrande rörelse med armen. Jag är inte
längre hennes bord eftersom detta tydligen
inte var en internationell transit. Det skulle det
ha varit om jag t ex skulle ha haft Skopje,
Makedoniens huvudstad, som mål, men nu
ack nej, jag har stört henne i onödan och ska
bara till Podgoritsa. Hon bevärdigar mig trots
detta med ett kort - ”to the right, around the
corner”.
Ω
Jag lämnar den organgefärgade åt sin viktigare
sysselsättning (okänt vad) än att serva
transitpassagerare och går för att leta reda på
”another airport”- ”around the corner”. Ett ljus går
sakta upp för mig. Detta är alltså den
praktiska implikationen av unionen mellan
Serbien och Montenegro. Montenegro må
vara ett eget land med egen valuta, egna
ekonomiska reformer och
fattigdomsbekämpningsstrategi, men kommer
man till Belgrad betraktas Montenegro som
”domestic” så det så. Kom inte och tro att du
befinner dig i internationell transit om du ska
till Podgoritsa! Nej, nej och åter nej. Du ska
till inrikes, därmed basta.
Väl ute i inrikeshallen konstaterar jag att det
ser ut som i vilken inrikeshall som helst i f d
Sovjetunionen, fast detta är f d Jugoslavien
och Serbien med ambition att så småningom
komma med i EU. Tungt beväpnad
säkerhetsvakt med kamouflageoveraller går
sömnigt omkring. Lite spridda tidningskiosker
och souvenirbutiker. Exchange office – Serbien
har fortfarande dinaren som valuta, medan
Montenegro tagit euron. Ska jag växla? Nej jag
testar att använda euro, det ska väl gå, det
måste ju vara en massa trafik inom ”unionen”.
En rulltrappa leder upp till ett café. Ser inte så
trevligt ut som café Goethe, men folk ser ut
att röka, så jag tar trappan upp. Mycket riktigt,
här hänger de hemmagjorda befriande
skyltarna med blå rand. Hittar ett ostädat bord
med utsikt över den öde inrikeshallen och slår
mig ned. En av de 3-4 kypare som här
8
betjänar ett 15-tal passagerare kommer fram.
Han suckar djupt när jag frågar om jag kan
betala med euro: - ”only coins”. Lite förvånande
då de kunde göra business genom att ge växel
i dinarer. Men, men, jag ska ju inte tro att jag
befinner mig i internationell transit när jag
bara åker till Podgoritsa, så jag får skylla mig
själv. Här är det dinaren som härskar! Skulle
ha växlat. Beställer en vatten och betalar två
euro, eftersom detta är den enda ”coin” som
jag har. Han ser mycket missnöjd ut men
accepterar, det hela skulle egentligen kostat
runt en euro. Jag får se det som sittavgift för
mina kvarvarande 2,5 timmar. Ingen skrällig
musik i alla fall, fast jag har för en gång skull
kommit ihåg att ta med hörlurar och några
CDs så att jag kan jobba lite under resan.
Ω
Det är väldigt lite folk på flygplatsen. Men det
går också bara två flyg vid den här tiden. Ett
till Skopje 21.15, och de passagerarna kan ju
gå till den internationella transithallen, och vi
som ska till TGD – Titograd – Podgoritsa,
21.20. Vid incheckiningsdisken säger en
platinablond utan att titta upp, fullt upptagen
med att utreda något mer intressant med en
kollega, -”your ticket” och sedan -”luggage?”
men lägger inga fingrar emellan då jag
meddelar att jag vill ta allt som handbagage.
Hon slipper checka in bagage och är nöjd med
det och fortsätter istället sin intensiva
konversation med kollegan i båset bredvid
medan hon trycker ut mitt boardingpass. Att
fråga mig var jag vill sitta faller henne inte in.
Flyger man JAT så flyger man JAT. De tar lika
mycket betalt som Lufthansa, men har
socialistisk servicenivå. Klienter är ett
störande släkte.
I gammal stil väntar man till sista stund och
släpper sedan in passagerarna till gaten.
Därefter väntar man tills alla är inräknade, så
släpps vi på planet av den platinablonda på 10
centimeters stilettklackar (hur klarar de det?,
eller det kanske därför de är så sura?
Nageltrång och ont i ryggen?) Man spar även
på planen verkar det som: Stolarna är gamla
och håller sig inte i upprätt läge.

Bagagehyllorna är öppna och vi ombeds bära
våra väskor längst bak.
Flygplanet släcks ned och taxar ut på
startbanan. Vi lyfter och ser ljusen från
Belgrad. Med sorg tänker jag på Montenegro
som enligt sitt ekonomiskpolitiska program
vill satsa på turism och att detta ska bli deras
framtidssektor. Knappast om passagerarna
måste passera Belgrad. Jag är glad att jag ska
flyga OS över Wien hem. (Så blev det dock
inte! Fick ta tåget till Belgrad i 12 timmar och
sedan blev den en till resa med JAT. Men
detta är en annan historia!)
Hotell Crna Gora 23 januari 2005
Dokument
Brev från en fredsdomare
*
För någon tid sedan diskuterades företeelsen
fredsdomare i gamla Ryssland. Det slog mig
att jag har ett brev från en fredsdomare om de
vedermödor en sådan kunde möta i Piter år
1890.
Något kort om författaren. Det rör sig om
Vladimir Karlovitj Winberg som ägnade sitt
liv åt samhälleliga värv bl. a. i den tauridiska
förvaltningen. Han invaldes i duman som 75årig
och blev 80-årig ansvarig för dumans
räkenskaper efter februarirevolutionen. Ett
vackert porträtt har tecknats av hans svärson
V. A. Obolenskij i Moja zjizn, moi
sovremmeniki, (YMCA Press, Paris 1988).
Staffan Sohlman
E-post: sasohlman@privat.utfors.se
Sedan jag tagit tjänsten som fredsdomare har
det strömmat över mig en sådan mängd
personer, en sådan oöverskådlig massa av
småttiga mänskliga gräl, krafs, futtigheter och
nedrigheter så att jag länge inte kunde samla
mig.
*
9
På senare tid, det vill säga de senaste 20 åren
har jag sysslat med det allmännas frågor och
inte privata. De uppgifter som jag förelagts i
guvernementets styrelse har jag berett och
föredragit i syfte att tillgodose något slags
allmänt intresse, så syntes det åtminstone mig;
om de var goda eller dåliga åtgärder, det är en
annan sak, men i vart fall var det min avsikt
att tillgodose det allmänna och inte det privata
intresset.
Men här kan jag inte spåra något av allmänt
intresse, framför mig har jag ett berg av
obetydliga privata intressen. Denna skarpa
övergång gjorde att jag tyckte mig befinna mig
i ett sinnessjukhus, eller att jag själv tappat
förståndet. Av 800 000 invånare i
huvudstaden lämnas årligen 80 000 ärenden
till fredsdomarna och i varje ärende finns det
två parter. Detta betyder att en femtedel av
befolkningen inte kunnat ordna sina
vardagliga förhållanden så att de kunnat
undvara att vända sig till de rättsvårdande
myndigheterna.
Det är något onormalt, hela samhället är sjukt.
Först, innan jag helt tappat hoppet, trodde jag
att det hela saknade betydelse, att det inte var
värt pengarna och ansträngningen att reda ut
om Peter hade slagit Ivan på örat eller om
Ivan gjort det själv, men när du tittar närmare
på fallet så finner Du att hela denna
meningslöshet var mycket mer allvarlig än det
syntes i förstone.
De fattiga lever mycket trångt och denna
trängsel leder till dagliga sammanstötningar
där varje mer blygsamt, tyst och ärligt element
körs iväg av de fräcka, våldsamma och
skurkaktiga. Trakasserierna är visserligen
obetydliga, men eftersom de upprepas
dagligen gör det livet outhärdligt för de mer
ordningsamma.
Föreställ er en ung arbetande kvinna som
underhåller sin mamma som saknar fötter, bor
med modern i ett hörn av ett rum som de
delar med en alkoholiserad tjuv, vad får inte
den stackars flickan stå ut med från sin granne

eller snarare samboende och hans kamrater.
Ett sådant liv blir bara godtagbart om
busarna tvingas erkänna att varje trakasseri är
deras skuld. Därför gäller det att med stor
uppmärksamhet hantera sakfrågor som utåt
(förolämpningar, åtbörder) förefaller helt
bagatellartade.
Ju mer jag tittar på ett fall, ju allvarligare tycks
det mig och desto mer intresserar det mig.
Det är ett stort fält för iakttagande av
mänsklig karaktär och särskilt dess
frånstötande egenskaper. Det är sant att
människan inte drivs av sunda tankar eller
förnuft, ja inte ens uträkning, ja fan vet
egentligen av vad, det kan man inte lura ut,
men jag tror att en av de starkaste
drivkrafterna är: Du skall inte stå i vägen för
mig.
Men nu pratade jag alldeles för mycket, som
ni ser har stressen inte gått av mig.
De våra är i Finland. Kleiber och Olga är åter
från sin resa, de var mycket nöjda med den; de
kommer att vara på datjan till slutet av augusti.
Vladimir Karlovitj Winberg
S:t Petersburg, 1890
Bokanmälningar
Bunins Nobelprisdagar och
”en vinterbok” om Tjechov
av Susanne Concha Emmrich
Filolog, redaktör och projektledare för
Östeuropa vid Svenska institutet
E-post: sce@si.se
I Berlin brukar jag handla böcker på
Büchergilde, en boklåda inte långt ifrån svenska
ambassaden.
Den här gången i höstas letade jag efter
Bunins minnen av Tjechov. Annonsen från
Die Zeit hade jag tagit med mig till Berlin,
10
dock glömt på hotellet. Boken fanns inte i
butiken skulle dock beställas fram till nästa
dag. Efter långt letande sa datorn något vilket
förvånade mig en aning: Ivan Bunin, Ein
unbekannter Freund. Tjechov kunde väl inte
vara Bunins okände vän? Tid för att
kontrollera allt en gång till fanns inte, så jag lät
beställningen flyga iväg. När jag skulle hämta
boken nästa dag, visar den sig vara ett
omsorgsfullt utgivet litet band med en
berättelse i brev från en okänd vän (man eller
kvinna) till författaren och därefter en
mästerlig beskrivning av Bunins Nobelprisupplevelse.
Allt översatt från ryska till tyska av
en av de bästa på området – Svetlana Geier.
Ω
”Nobelprisdagar” är värd att lyftas fram här.
Berättelsen gäller det egna Nobelpriset som
Ivan Bunin fick 1933. Den 9 november (när
Svenska akademien då tillkännagav
pristagaren) gömmer han sig mitt på dagen på
en biograf i Frankrike. Han lever i exil, som
statslös, i Grasse, nära Nice. En kort stund
efter pausen så en viskande röst: telefon från
Stockholm. Och plötsligt bryts hela hans
tidigare liv av. Det är underbar prosa. I
intervjuerna samma dag betonar han sitt status
som emigrant sedan början av år 1920,
berättar att han visste att han var bland
kandidaterna flera gånger och är nu den förste
ryske författaren som får Nobelpriset. Han
ska resa till Stockholm och vill komma iväg så
snabbt som möjligt för att pröva emigrantens
resvillkor. I hans beskrivning är resan i
”Nordexpress” från Paris till Stockholm en
resa till öst. Ryssland kommer allt närmare
honom: pälskappor och -mössor på
perrongen i Hannover, isen, täta svarta skogar
under tjocka lager av vit snö i Sverige och
värmen i tågkupén förvandlas alldeles lätt till
Nikolajlinjen Moskva-Petersburg. Och
slutligen Stockholm likt S:t Petersburg sagolikt
vackert. Nobelprisutdelningen blir
omtumlande; den statslöse har noterat att
svenskarna var verkliga diplomater: vilken
flagga bland de andra nationers skulle visas för
denne ryske emigrant i festsalen? Man avstod
från att visa någon annan flagga alls än den

svenska. Först i slutet av berättelsen känner
jag att hyllandet går något för långt, när Bunin
prisar kung Gustav V som en ”riddarkonung
över ett folk av riddare” och menar att själva
Sverige ska ha grundats av en ärorik krigare
och det svenska kungahuset ska vara ett av de
ärorikaste i hela världen... 4
Några veckor senare får jag så äntligen Bunins
Čechov. Erinnerungen eines Zeitgenossen tillsänd
från Berlin. Det är den tyska översättningen
av den ryska utgåvan från ett halvt sekel
tidigare (1955) i New York. 5 Bunin bestämde
sig 1953 för att författa en monografi om
Tjechov, hann dock, svårt sjuk, bara med
anteckningar, som gavs ut av hans hustru
posthumt 1955. Det är en ytterst
mångfacetterad text, också fortfarande
materialsamling – det rätta för långa dagar.
Särskilt har jag fastnat för en anmärkning av
Bunin när det gäller namnbyte från Tjechovs
Konstnärliga teater till Gorkijs Konstnärliga
teater. På knappt en halvsida kommenterar han
de otaliga namnbytena i Sovjet: hela Ryssland,
omdöpt till Sovjetunionen, ska ”underdånigt
ha tillåtit de mest fräcka och idiotiska
förolämpningarna av den ryska historien”.
Petersburg har skänkts till Lenin, Nizjnij
Novgorod till Gorkij och Tver till
Kalinin...Även den ryska emigrationen godtog
detta med absolut likgiltighet – beklagar han –
man såg ingen betydelse i det. Hade Bunin
glatt sig åt den officiella botgöringen om han
levt idag? frågar jag mig. Åtminstone ett
namnbyte återstår dock: Kaliningrad
(Königsberg före 1946). 1953 kallar Bunin
Kalinin för den ”usle sättaren Kalinin”, som
liksom fick Kants stad. Kanske är Kaliningrads
befolkning redan på väg att ta denna sak i
egna händer: Кёниг eller Корольград eller
Кёнигсград?
Boken kallades av förlaget för ”ein
Winterbuch” – att läsas under långa
4 En sevärd film om Bunin i exilen är ”Hans hustrus
dagbok” av Aleksej Utjitel’ (2000).
5 Eugene Rivelis meddelar att denna utgåva är
svåråtkomlig, inte ett enda exemplar tycks finnas på
svenska bibliotek. Däremot kan texten laddas ner
från www.ldn-knigi.lib.ru/Rasnoe.htm.
11
vinterdagar. Den var min följeslagare under de
senaste månaderna och rekommenderas
varmt.
Ivan Bunin
Ein unbekannter Freund
Dörlemann Verlag Zürich 2004.
ISBN 3-908777-01-1
Ivan Bunin
Čechov. Erinnerungen eines Zeitgenossen
Friedenauer Presse Berlin 2004.
ISBN 3-932109-38-4
Fran Levstik
Martin Krpan från Vrh
Illustrationer av Tone Kralj.
Översättning: Torsten Sjöfors.
Nydeå Förlag, Lönsboda
Det är inte ofta en bok översätts från
slovenska till svenska. Men i december 2004
publicerades ovan nämnda bok. Nedan lite
mer information om verket på engelska som
jag har plockat ihop från olika källor:
*
Martin Krpan z Vrha (”Martin Krpan from
Vrh”) is the first important work of Slovene
narrative prose. The writer Fran Levstik (1831
- 1887) wrote the story in spring 1858 and
published it in July later that year in the
Slovenski glasnik (Slovene Herald). Fran Levstik
was a typical representative of the first phase
of national movements in East-Central
Europe, as proposed by the historian
Miroslav Hroch. By writing the story Levstik
proposed his literary program. He conceived
the story as a model of how the prose should
be written and set an example how simple
folk tales should be narrated. Therefore he
used the language appropriate to such tales,
including many ”juicy” native words, proverbs
and similes.
Besides being a salt smuggler Martin Krpan
was known as the strongest man in the whole
of Hapsburg empire. One day he was
summoned to Vienna by the Emperor himself

to fight a man called Brdavs (a Turk), who
was known as the cruellest man alive. Brdavs
decapitated all those he fought with, including
the Emperor’s own son. Nevertheless, Krpan
won the battle against Brdavs and the grateful
Emperor gave him a permanent license to
transport salt. Thus, Martin Krpan became a
saviour of Vienna from the Turks.
Ω
Even though historical circumstances of that
time (as for example the revolutionary year of
1848) are reflected in the tale, "Martin Krpan"
is nevertheless a universal work of art, which
has not only risen above its time but also its
author and is very popular among Slovenes.
Only in the twentieth century it also started to
be percieved as a piece of children’s literature.
"Martin Krpan" has often been staged, and
more than 80 years ago artists started to
interpret its scenes and characters, mostly in
the form of children’s picture books.
The artist Tone Kralj (1901 - 1972) first
published his colour illustrations of Martin
Krpan in 1954. His picture book, which has
already been reprinted thirteen times, brings
the most recognisable image of Martin Krpan.
With Slovenian independence of 1991, there
was an explosion of its popularity and Krpan
became a ubiquitous national icon and an
embodiment of the Slovenian character.
Branislav Kalcevic
E-post: kalcevic@IBTnet.org
Zinaida Lindén
I väntan på en jordbävning
Söderström, Helsingfors, 2004
Det regnar beröm över ryskfödda Zinaida
Lindéns roman I väntan på en jordbävning här i
Finland.
*
På Runebergsdagen den 5 februari fick hon
både Svenska litteratursällskapets pris och det
12
prestigefyllda Runebergspriset (ett pris för
vilket både finsk- och svenskspråkig litteratur
nomineras). Zinaida Lindén är född i
Petersburg, kom till Finland för fjorton år
sedan, bor i Åbo och har gett ut två
novellsamlingar på svenska.
Enligt min mening är hennes roman unik i sitt
sätt att greppa de senaste decenniernas
samhällsomvandling i Ryssland.
Hjälten/brandmannen Ivan Demidovs väg
från sovjetisk idrottsstjärna till japansk
sumobrottare är just så oförutsägbar som
många människoöden i dagens Ryssland.
Även bilden av Sovjet blir mångbottnad - här
möter man inte bara kollektivets tryck utan
också dess värme. Och dessutom en stor tillit
till människors förmåga att tänja sig och
förändras.
Det är mycket som imponerar och engagerar i
Lindéns roman, inte minst den roat initierade
skildringen av hur det går till när man gör sig
hemmastadd i ett annat lands kultur.
Kristina Rotkirch
E-post: kristina@rotkirch.com
*
Lena Jonson
Vladimir Putin and Central Asia: The Shaping of
Russian Foreign Policy
I.B. Tauris, London 2004
Lena Jonsons nya bok innehåller bl a en
detaljrik analys om hur Vladimir Putin
ändrade Rysslands policy mot Centralasien i
ett försök att utnyttja de internationella
förändringarna efter den 11 september 2001.
Boken ger också djupa insikter i ryskt
utrikespolitiskt beslutsfattande.
Ur innehållsförteckningen:
The Policy Change of 1999.
Post-September 2001: The Contours of a
New Russian Policy.
Russian Domestic Factors.
Factors within Central Asia: Dynamics of
Domestic Protests.
The Shaping of Foreign Policy.

Elena Dahl
Judicial Control of Political and
Dans på ros och törne
Administrative Powers.
Vudya Kitaban, 2005 An Assessment of Preconditions for a “Rights
ISBN 91 86620 31 2
Revolution” and Individual Legal Activism in
Russia.
Elena Dahl är född i St. Petersburg och bosatt
i Sverige sedan 1968. I sin roman skildrar hon
*
mänskliga relationer mellan två medelålders Jonas Linde
personer där de svävar i ett andligt gränsrum Doubting Democrats? A Comparative Analysis of
mellan Ryssland och Sverige. Skildringen
Support for Democracy in Central and Eastern
utspelas i centrala Stockholm och södra
Europe
förorter. Boken ger även glimtar från ryskt
emigrantliv från 1950-talet och nutiden. Ett
Doktorsavhandling, Örebro universitet, 2004.
utdrag ur romanen kom i tidskriften Serum Ur innehållsförteckningen:
13/14 2002.
Support for Regime Institutions.
Public Support for Regime Performance
*
Anna Jonsson
Public Support for Democratic Regime
Principles and Authoritarian Alternatives.
Judicial Review and Individual Legal Acitvism: The
Case of Russia in Theoretical Perspective
*
Doktorsavhandling, Uppsala universitet, 2005. Marshall T. Poe
Den ryska tiden i världshistorien
Ur innehållsförteckningen: (SNS, Stockholm, 2005)
Governance in Russia. Boken recenseras i nästa nummer av
Bulletinen.
Bulletin Nr 1-2/05
Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien
Tryckt i Stockholm 2005
Redaktör och ansvarig utgivare: Gudrun Persson
Bulletinen utkommer med ca 4 nummer per år och kan rekvireras från Gudrun Persson.
gudrun.persson@mbox301.swipnet.se
Tel. 08-29 04 18
Postadress: Gudrun Persson, Postadress: Kocksgatan 32, 116 24 STOCKHOLM
Bulletinen finns också tillgänglig på hemsidan för Sällskapet för studier av Ryssland,
Central- och Östeuropa samt Centralasien: http://www.sallskapet.org
Tidigare nummer finns på adressen: http://www.sallskapet.org/bull/bullreg.html
13