Överklagande av förvaltningsrättens dom, mål nr 10123-11 - IAF

Rättsenheten
KLAGANDE
ÖVERKLAGANDE
2012-12-19
Kammarrätten i
Göteborg
Box 1531
401 50 Göteborg
Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen (IAF), Box 210, 641 22 Katrineholm
MOTPART
NN
ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE
Förvaltningsrättens i Malmö dom den 5 november 2012 i mål nr 10123-11.
SAKEN
Avstängning från rätt till ersättning enligt lagen (1997:238) om
arbetslöshetsförsäkring (ALF)
________________________________________________________________
YRKANDEN
IAF anhåller om prövningstillstånd, då det är av vikt för rättstillämpningen att
överklagandet prövas samt anledning förekommer till ändring i det slut vartill
förvaltningsrätten kommit.
Postadress Besöksadress Växel Fax Webbplats/E-post
Box 210, 641 22 Katrineholm Hantverkaregatan 3 0150-48 70 00 0150-48 70 02 www.iaf.se / iaf@iaf.se
1 (3)
IAF yrkar att kammarrätten med undanröjande av förvaltningsrättens dom och
Unionens arbetslöshetskassas beslut förklarar att NN inte ska stängas av från sin
rätt till ersättning under 45 dagar från och med den 2 juni 2011 och visar målet
åter till Unionens arbetslöshetskassa för erforderlig handläggning.
PRÖVNINGSTILLSTÅND
I förarbetena (prop. 1995/96:25 s 126) framgår att den som lämnat sin anställning
på grund av att hon utsatts för kränkande särbehandling, till exempel trakasserier
eller mobbing, ska anses ha haft giltig anledning att lämna arbetet. När den som
ansöker om arbetslöshetsersättning har lämnat sin anställning av dessa skäl har
det vare sig skett frivilligt eller utan giltig anledning. Avstängning ska därför inte
ske från arbetslöshetsersättning. En förutsättning är dock att förhållandena styrks
genom läkarintyg eller liknande samt att konstruktiva försök har gjorts för att
komma till rätta med problemen.
Arbetsmarknadsutskottet (bet. 1995/96:AU2y s 25) har vidare anfört att hänsyn
måste tas till omständigheterna i det enskilda fallet vid bedömningen av när en

2012-12-19 2 (3)
arbetstagare har haft giltig anledning att lämna sin anställning. Det bör, enligt
utskottet, inte vara någon absolut förutsättning att förhållandena kan styrkas med
läkarintyg eller liknande och att försök har gjorts att komma till rätta med
problemen. Förhållandena skiftar alltför mycket för att det i förväg ska vara möjligt
att slå fast vad som kan utgöra giltig anledning och vad som krävs för att visa
detta. Som exempel nämner utskottet att det kan vara frågan om mycket små
arbetsplatser där den enda utredning som står till buds består av motstridiga
uppgifter från de berörda – arbetstagare och arbetsgivare.
IAF anser det vara angeläget att klargöra rättsläget beträffande krav på
utredningen när det rör små arbetsplatser där det är arbetsgivaren som utsätter
sina anställda för den kränkande särbehandlingen.
I förvaltningsrättens dom anförs att tillräckligt konstruktiva försök inte har
genomförts för att komma till rätta med problemen då det inte har hållits några
möten med facket eller andra försök vidtagits. Av utredningen framgår emellertid
att arbetsgivaren inte har tecknat kollektivavtal och att NN inte är medlem i ett
fackförbund. Några möten med medverkan av facket har således inte kunnat
komma till stånd. Av handlingarna framgår vidare att NN vid flera tillfällen själv
försökt att tala med sin arbetsgivare om den kränkande särbehandlingen under
de 4,5 år som hon varit anställd. Det kan därför finnas anledning att ändra det
slut till vilket förvaltningsrätten kommit.
GRUNDER
Enligt 1§ Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling (AFS 1993:17) avses med
uttrycket kränkande särbehandling återkommande klandervärda eller negativt
präglade handlingar som riktas mot enskilda arbetstagare på ett kränkande sätt
och kan leda till att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap. I
kommentaren till 1§ definieras detta som vuxen-mobbning, psykiskt våld, social
utstötning och trakasserier.
NN har varit anställd av xx träningscenter från och med 1 januari 2007. Hennes
sista arbetsdag var den 1 juni 2011.
I likhet med förvaltningsrätten finner IAF ingen anledning att ifrågasätta att
problem förekommit på arbetsplatsen och att NN upplever att hon blivit utsatt för
trakasserier och mobbing från arbetsgivarens sida. Bedömningen vinner stöd av
utredningen i målet i form av nedteckande berättelser av olika personer och
läkarutlåtande daterat den 2 maj 2011. Frågan är då om konstruktiva försök har
gjorts för att komma till rätta med problemen.
Är varken arbetsgivaren och arbetstagaren medlemmar i någon partsorganisation
kan möjligheterna att utifrån påkalla stöd och åtgärder vara begränsade. När det
dessutom, som i det här fallet, rör sig om en liten arbetsplats och det är
arbetsgivaren själv som utsatt sin medarbetare för den kränkande
särbehandlingen kan inte kravet på åtgärder ställas lika högt som på större
företag. Att försöka tala sin arbetsgivare tillrätta och göra denne uppmärksam på
problemet kan i sådana fall vara den enda reella möjlighet som står en enskild
arbetstagare till buds. Det finns ingen anledning att betvivla uppgifterna i
utredningen om att NN försökt tala med sin arbetsgivare utan att förbättring skett.

2012-12-19 3 (3)
IAF anser därför att NN under de rådande förhållandena har vidtagit de åtgärder
som varit möjliga för att åtgärda den kränkande särbehandling som hon med fog
anser sig ha blivit utsatt för. NN har därför haft giltig anledning att lämna sin
anställning och ska inte stängas av från sin rätt till ersättning under 45
ersättningsdagar.
Lars Seger
Chefsjurist
Anna Kers
Verksjurist