Andreas Bergh, docent i nationalekonomi, Ekonomih ögskolan vid ...

Sammanfattning
Det svenska pensionssystemet består av tre delar: Det allmänna skattefinansierade pensionssystemet,
tjänstepensionerna och frivilligt privat pensionssparande. Sedan det allmänna systemet reformerades är
tjänstepensionerna i många avseenden den svagaste länken i det svenska systemet.
Allmänhetens kunskap om tjänstepensionen är anmärkningsvärt låg. Nästan var femte
kommunanställd vet inte om att de har en, och ännu fler saknar kunskap om vem som förvaltar
sparandet. Bristande kunskaper skapar onödig oro och gör det svårare för människor att planera sina
liv och sin privatekonomi. Utformningen av tjänstepensionen har också ifrågasatts ur
samhällsekonomiskt perspektiv. När ekonomerna Michael Møller och Niels Christian Nielsen vid
Copenhagen Business School nyligen granskade de svenska tjänstepensionerna för SNS räkning, var
deras slutsatser bland annat att det svenska systemet är ungdomsfientligt, komplext, inkonsekvent och
onödigt dyrt för den enskilde.
Mycket talar för att bristande konkurrens är huvudproblemet med de svenska tjänstepensionerna. De
skillnader mellan olika avtalsområden som arbetsmarknadens parter enats om ter sig godtyckliga. Den
som byter anställning kan få sin pension sammansatt av olika mindre delar, och det finns ingen
generell rätt att flytta det intjänade kapitalet och samla det hos en förvaltare.
Den bristande konkurrensen gör att konkurrerande förvaltare har svaga drivkrafter för att informera
om sina produkter och väcka intresse hos potentiella sparare. Som en följd blir allmänhetens intresse
och kunskaper lägre, och få gör aktiva val av förvaltare. Dessutom dämpas innovationstakt och
produktutveckling på marknaden av den bristande konkurrensen. Aktörerna har idag incitament att
vända sig till de valcentraler som administrerar tjänstepensionerna snarare än att fråga sig vilka
innovationer och erbjudanden som skulle locka kunder.
Ett ändamålsenligt pensionssystem förutsätter att den offentliga pensionen fungerar som den bas den
är avsedd att vara för merparten av befolkningen. För att åstadkomma detta bör det övre
intjänandetaket höjas, förslagsvis från nuvarande 7,5 till 10 basbelopp. För tjänstepensionen bör en
statlig valcentral inrättas, där standardalternativet är konservativa placeringar och livslång utbetalning.
På så sätt ökar tryggheten och överskådligheten i systemet.
För att konkurrensen ska fungera krävs en fullständig rätt för spararna att flytta sitt kapital mellan
olika förvaltare, även mellan olika kollektivavtalsområden. Nackdelen med konkurrens enbart på
nytecknade avtal är att det skapar incitament för företagen att subventionera nya avtal på bekostnad av
existerande kunder som är inlåsta och inte får lov att byta förvaltare. I utformningen av flytträtten bör
Sverige kunna lära av de i huvudsak positiva erfarenheterna från Norge.
3