IAF:s regelsamling, Internationella bestämmelser

Regelsamling ● Försäkringsbestämmelser 

Internationella bestämmelser Utgivningsdatum 2010-05-01 

Innehållsförteckning 

1. INLEDNING.........................................................................................3 

Förordningar och konventioner ........................................................................................... 3 

Information ................................................................................................................................3 

2. FASTSTÄLLANDE AV TILLÄMPLIG LAGSTIFTNING......................9 

Förordning 883/2004................................................................................................................ 9 

Information .............................................................................................................................. 10 

3. ÖVERENSKOMMELSER MED ANDRA STATER............................12 

Nordiska konventionen om social trygghet .................................................................... 12 

Bilaterala konventioner om social trygghet .................................................................... 14 

EU-ländernas avtal med Schweiz....................................................................................... 16 

Övrigt......................................................................................................................................... 19 

4. SAMARBETE OCH INFORMATIONSUTBYTE MELLAN 

INSTITUTIONERNA..............................................................................21 

Förordning 883/2004.............................................................................................................. 21 

Förordning 987/2009.............................................................................................................. 23 

Information .............................................................................................................................. 24 

5. ARTIKEL 61 – SAMMANLÄGGNING AV 

KVALIFIKATIONSPERIODER FÖR RÄTT TILL ERSÄTTNING ..........27 

Förordning 883/2004.............................................................................................................. 27 

Förordning 987/2009.............................................................................................................. 28 

Rättspraxis............................................................................................................................... 28 

Information .............................................................................................................................. 32 

6. ARTIKEL 62 – BERÄKNING AV FÖRMÅNER.................................38 

Förordning 883/2004.............................................................................................................. 38 

Förordning 987/2009.............................................................................................................. 38 

Föreskrifter .............................................................................................................................. 39 

Rättspraxis............................................................................................................................... 39 

Information .............................................................................................................................. 41 

7. ARTIKEL 63 – UNDANTAG FRÅN REGELN OM BOSÄTTNING ...45 

Förordning 883/2004.............................................................................................................. 45 

Information .............................................................................................................................. 45 

8. ARTIKEL 64 – ARBETSLÖSA SOM RESER TILL EN ANNAN 

MEDLEMSSTAT MED BIBEHÅLLEN RÄTT TILL ERSÄTTNING .......46 

Förordning 883/2004.............................................................................................................. 46 

Förordning 987/2009.............................................................................................................. 47 

Föreskrifter .............................................................................................................................. 49 

Rättspraxis............................................................................................................................... 50 

Information .............................................................................................................................. 53 

1



9. ARTIKEL 65 – ARBETSLÖSA SOM VAR BOSATTA I EN ANNAN 

MEDLEMSSTAT ÄN I DEN BEHÖRIGA STATEN ...............................59 

Förordning 883/2004.............................................................................................................. 59 

Förordning 987/2009.............................................................................................................. 61 

Föreskrifter .............................................................................................................................. 62 

Rättspraxis............................................................................................................................... 63 

Information .............................................................................................................................. 66 

10. ARTIKEL 70 – ÅTERBETALNING AV 

ARBETSLÖSHETSFÖRMÅNER MELLAN MEDLEMSSTATER .........71 

Förordning 987/2009.............................................................................................................. 71 

Information .............................................................................................................................. 73 

11. ÅTERKRAV AV FÖRMÅNER SOM HAR BETALATS UT 

FELAKTIGT: AVRÄKNING OCH INDRIVNING....................................76 

Förordning 883/2004.............................................................................................................. 76 

Förordning 987/2009.............................................................................................................. 77 

Information .............................................................................................................................. 86 

2



1. Inledning 

Förordningar och konventioner 

Information 

Detta avsnitt innehåller föreskrifter, redogörelse för rättspraxis 

och information om nedanstående förordningar, avtal, bilaterala 

konventioner och nordiska konventionen om social trygghet 

• Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 

883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala 

trygghetssystemen (förkortad Fo). 

• Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 

987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser 

till förordning (EG) nr 883/2004 om 

samordning av de sociala trygghetssystemen (förkortad 

TFo). 

• Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av 

systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare 

eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. 

• Rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av 

förordning (EEG) nr 1408/71. 

• Rådets förordning (EEG) nr 859/2003 om utvidgning av 

bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 och 

förordning (EEG) nr 574/72 till att gälla de medborgare i 

tredje land som enbart på grund av sitt medborgarskap inte 

omfattas av dessa bestämmelser. 

• Avtal om fri rörlighet mellan Europeiska gemenskapen och 

dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra 

sidan, SFS 2002:114 och EGT nr L 114, 30.4.2002, s. 16- 

44. 

• Nordisk konvention den 18 augusti 2003 om social trygghet, 

SFS 2004:114. 

• Sveriges bilaterala konventioner om social trygghet. 

Denna del av regelsamlingen innehåller regler om 

arbetslöshetsersättning för personer som flyttar, tillfälligt arbetar 

i ett annat land eller söker arbete i ett annat EU/EES-land eller i 

3



Schweiz. De olika kapitlen innehåller även en förteckning över 

Sveriges bilaterala konventioner om social trygghet, samt regler 

om arbetslöshetsersättning i den nordiska konventionen om 

social trygghet och inom ramen för ett särskilt avtal om fri 

rörlighet med Schweiz. 

Genom EU-förordningarnas bestämmelser får personer som 

flyttar mellan länderna eller som bor och arbetar i skilda länder 

ett skydd om de blir arbetslösa som de inte skulle ha haft om 

enbart nationella regler hade tillämpats. Förordningarna har 

endast till syfte att samordna, inte harmonisera, de nationella 

lagstiftningarna för social trygghet, inklusive 

arbetslöshetsförsäkringen. Till exempel ger förordningarna svar 

på frågan vilket lands lagstiftning som ska tillämpas för 

arbetstagare som rör sig över gränserna, men de ger också en 

möjlighet att söka arbete i ett annat land med 

arbetslöshetsersättning från hemlandet. Kvalifikationsperioder 

från andra länder kan åberopas för rätt till ersättning och 

särskilda regler för gränsarbetares rätt till ersättning finns 

angivna i förordningarna. För rätt till ersättning från den svenska 

arbetslöshetsförsäkringen krävs att en sökande uppfyller 

villkoren prövade enligt svensk lag. EU-förordningarna omfattar 

både inkomstbortfallsförsäkringen och grundförsäkringen. 

Genom Sveriges medlemskap i EU är EU/EG:s förordningar om 

samordning av de sociala trygghetssystemen direkt tillämpliga i 

Sverige. 

Förordningens principer 

Förordningens olika artiklar bygger på ett antal principer som 

kommer till uttryck i Fo 883/2004 artiklarna 4 – 7: 

- principen om likabehandling av de personer som förordningen 

omfattar, så att alla har samma rättigheter och skyldigheter 

enligt en medlemsstats lagstiftning som medlemsstatens egna 

medborgare, 

- sammanläggning av kvalifikationsperioder för rätt till ersättning 

mellan olika länder, 

- rätt att få en kontantförmån i ett annat land, samt 

- en ny princip om att behandla vissa omständigheter eller 

händelser som har inträffat i en annan medlemsstats som om de 

skulle ha inträffat i den medlemsstat vars lagstiftning är 

tillämplig. 

Den sist nämnda principen ska inte blandas samman med 

principen om sammanläggning av kvalifikationsperioder för rätt 

till ersättning. Att omständigheter eller händelser som inträffar i 

en annan medlemsstat ska likställas innebär inte heller att en 

4



annan medlemsstat blir behörig, eller att dess lagstiftning ska 

tillämpas. 

EU:s medlemsländer 

I EU ingår Belgien, Danmark (förutom Färöarna och Grönland), 

Finland, Frankrike (inklusive Guadeloupe, Martinique, Réunion 

och Franska Guyana), Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, 

Nederländerna, Portugal (inklusive Azorerna och Madeira), 

Spanien (inklusive Kanarieöarna), Storbritannien (inklusive 

Gibraltar men inte Kanalöarna och Isle of Man), Sverige, 

Tyskland, Österrike, Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, 

Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien, Slovakien, Bulgarien 

och Rumänien. 

Varje medlemsstat beslutar själv, med vissa begränsningar, om 

vilka landområden som ska omfattas av EU-förordningarna, 

varför ovanstående förteckning inte kan anses vara fullständig. 

EES-länderna och Schweiz 

Genom avtalet om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, 

EES-avtalet, gäller EG-förordningarna 1408/71 och 574/72 om 

social trygghet också när personer flyttar mellan EU-länderna 

och Island, Liechtenstein och Norge. 

Genom ett särskilt avtal om fri rörlighet mellan EU och dess 

medlemsstater å ena sidan och Schweiz å den andra sidan 

tillämpas EG-förordningarna 1408/71 och 574/72 även gentemot 

Schweiz. 

Personkrets för förordning 883/2004 och 987/2009 

Dessa förordningar ska tillämpas på alla som är medborgare i 

en EU-medlemsstat, statslösa och flyktingar som är bosatta i en 

medlemsstat och som omfattas eller har omfattats av 

lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, samt deras 

familjmedlemmar och efterlevande. Förordningarna ska 

dessutom tillämpas på efterlevande till personer som har 

omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, oavsett 

dessa personers medborgarskap, om deras efterlevande är 

medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar 

som är bosatta i en medlemsstat (artikel 2 Fo 883/04). 

Med flykting avses den som betraktas som flykting enligt 

Genève-konventionen av den 28 juli 1951. Med statslös avses 

den som betraktas som statslös enligt New Yorkkonventionen av 

den 28 september 1954 (artikel 1 Fo 883/04). 

5



Observera informationen nedan om situationen för medborgare i 

tredje land. 

Personkrets för förordning 1408/71 och 574/72 

EG-förordningarna gäller anställda, egenföretagare och 

studerande som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i 

en eller flera medlemsstater och som är medborgare i EU/EESstaterna 

eller flyktingar och statslösa som är bosatta inom dessa 

staters territorium samt deras familjmedlemmar och efterlevande 

(artikel 2 Fo 1408/71 och EES-avtalet). 

Med flykting avses den som betraktas som flykting enligt 

Genève-konventionen av den 28 juli 1951. Med statslös avses 

den som betraktas som statslös enligt New Yorkkonventionen av 

den 28 september 1954 (artikel 1 Fo 1408/71). 

Enligt ett särskilt avtal mellan EU och dess medlemsstater och 

Schweiz tillämpas EG-förordningarna även gentemot Schweiz. 

Observera att EES-länderna Norge, Island och Liechtenstein 

och dess medborgare inte omfattas av detta avtal. 

Förordningarna omfattar även medborgare i tredje land, d.v.s. 

icke EU-medborgare, som lagligen vistas inom en medlemsstats 

territorium (artikel 1 Fo 859/2003). Förordningarna gäller dock 

inte tredjelandsmedborgare när de tillämpas gentemot Danmark 

och Schweiz eller EES-länderna Norge, Island och 

Liechtenstein. Observera dock att den nordiska konventionen 

om social trygghet med vissa begränsningar gäller medborgare i 

tredje land. 

Internationella organisationer med säte i Sverige 

Sverige har ingått avtal med olika internationella organisationer 

som bl.a. berör internationell verksamhet här i riket. De 

internationella organisationerna och de personer som har 

anknytning till sådana organ har i allmänhet immunitet och 

privilegier. Vilka avtal eller stadgar som gäller för respektive 

internationell organisation finns reglerat i lagen (1976:661) om 

immunitet och privilegier i vissa fall. I vissa av avtalen finns 

särskilda bestämmelser om socialförsäkringen för den personal 

som är anställd vid organisationen. Anställda vid dessa 

organisationer har normalt inte ansetts vara omfattade av den 

svenska socialförsäkringen och har därmed inte ansetts ha rätt 

att tillhöra en svensk arbetslöshetskassa. 

Följande organisationer kan nämnas: 

• Världssjöfartsuniversitetet i Malmö (WMU) 

• Sekretariatet för Östersjöstaternas Råd i Stockholm (CBSS) 

6



• Internationella institutet för demokrati och fria val (IDEA) 

• Organisationen för det globala nätverket för vattenfrågor 

(GWP) 

Temporärt och permanent anställda vid EU-organ 

Temporärt anställd personal kan vara berättigad till 

arbetslöshetsersättning från Europeiska Kommissionen. 

Arbetslöshetsersättningen beräknas och administreras av det 

berörda generaldirektoratet (direktoratet som arbetar med 

personalfrågor) för samtliga EU-organs före detta anställda. En 

person som har varit temporärt anställd ska kontakta 

generaldirektoratet om han eller hon blir arbetslös. Kassan och 

Arbetsförmedlingen ska fylla i det intyg (blankett EG - TTA) som 

den sökande lämnar in. 

Permanent anställd personal vid EU-organ är inte berättigad till 

arbetslöshetsersättning från ett EU-organ i händelse av 

arbetslöshet. 

Särskilda omständigheter att beakta från den 1 maj 2010 

Den 1 maj 2010 upphör EG-förordningarna 1408/71 och 574/72 

att gälla för dem som omfattas av EU-förordningarna 883/2004 

(grundförordning) och 987/2009 (tillämpningsförordning). 

EG-förordningarna 1408/71 och 574/72 ska dock alltjämt 

tillämpas för Norge, Island och Liechtenstein samt för 

medborgare i tredje land, alltså för icke EU-medborgare. För 

dessa grupper ska de nya EU-förordningarna inte tillämpas. 

Detta förhållande gäller för EES-länderna fram till dess att ett 

nytt EES-avtal har förhandlats fram som omfattar de nya 

förordningarna. 

Den nordiska konventionen om social trygghet, SFS 2004:114, 

är under revidering och en ny konvention som beaktar 

förändringarna i de nya EU-förordningarna är klar under år 2011. 

De som fram till och med den 30 april 2010 beviljas rätten att 

söka arbete i ett annat land i tre månader med ersättning från 

hemlandet (intyg E 303) omfattas av förordning 1408/71 under 

hela sökperioden, alltså även under den tidsperiod som sträcker 

sig efter den 1 maj 2010 då de nya förordningarna träder i kraft. 

Detta förhållande kan fortgå som längst till och med den 30 juli 

2010. 

Det elektroniska utbytet av sociala trygghetsuppgifter, EESSIsystemet, 

kommer tidigast att börja användas under hösten 

2011. Därför gäller särskilda rutiner under övergångsperioden, 

7



från och med maj 2010 och till dess att den svenska 

arbetslöshetsförsäkringen är ansluten till EESSI (se avsnittet om 

samarbete och informationsutbyte). 

8



2. Fastställande av tillämplig 

lagstiftning 

Förordning 883/2004 

Artikel 11 – Allmänna bestämmelser 

1. De personer som denna förordning tillämpas på skall omfattas 

av endast en medlemsstats lagstiftning. Denna lagstiftning skall 

fastställas i enlighet med denna avdelning. 

2. Vid tillämpningen av denna avdelning skall de personer som 

med anledning av sitt arbete som anställd eller sin verksamhet 

som egenföretagare erhåller en kontantförmån anses utöva 

denna 

verksamhet. Detta skall inte gälla ersättning i form av pensioner 

vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande eller ersättning i 

form av pension vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar och 

inte heller kontanta sjukvårdsförmåner som är obegränsade i tid. 

3. Om inget annat följer av artiklarna 12−16, skall 

a) en person som har anställning eller bedriver verksamhet som 

egenföretagare i en medlemsstat omfattas av lagstiftningen i 

den medlemsstaten, 

b) en offentligt anställd omfattas av lagstiftningen i den 

medlemsstat till vilken den förvaltning som sysselsätter denne 

hör, 

c) en person som erhåller arbetslöshetsersättning i enlighet med 

artikel 65 enligt lagstiftningen i den medlemsstat där denne är 

bosatt omfattas av den medlemsstatens lagstiftning, 

d) en person som är inkallad eller återinkallad till 

militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring i en medlemsstat 

omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten, 

e) en person på vilken a−d inte är tillämpliga omfattas av 

lagstiftningen i den medlemsstat där denne är bosatt, utan att 

det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i denna 

förordning enligt vilka personen har rätt till förmåner enligt 

lagstiftningen i en eller flera andra medlemsstater. 

(…) 

Artikel 16 – Undantag från bestämmelserna i artiklarna 

11−15 

1. Två eller flera medlemsstater, dessa medlemsstaters 

behöriga myndigheter eller de organ som utses av dessa 

9



Information 

myndigheter får komma överens om att föreskriva undantag från 

bestämmelserna i artiklarna 11−15 till förmån för vissa personer 

eller persongrupper. 

(…) 

Tillämplig lagstiftning – lagvalsregler 

Lagvalsreglerna avgör vilken medlemsstats lagstiftning som ska 

tillämpas för en person som omfattas av förordningarna. Syftet 

med lagvalsreglerna är att se till att de personer som omfattas 

av förordningarna har skydd i försäkringssystemet i ett 

medlemsland (se t.ex. EG-domstolens dom i målet Kuijpers C- 

276/81). Lagvalsreglerna fråntar således medlemsstaternas 

möjlighet att själva bestämma i vilken utsträckning deras egen 

lagstiftning eller andra medlemsstaters lagstiftning ska tillämpas 

(se t.ex. EG-domstolens dom i målet Ten Holder C-302/84). En 

person som enligt förordningens lagvalsregler ska omfattas av 

svensk lagstiftning är därmed även hänvisad till den svenska 

arbetslöshetsförsäkringen. Att den svenska lagstiftningen ska 

tillämpas innebär inte att personen därmed automatiskt omfattas 

av den svenska försäkringen. För att omfattas av den svenska 

arbetslöshetsförsäkringen krävs att personen i fråga uppfyller 

villkoren för detta. 

Utöver huvudregeln om arbetslandets lagstiftning, se nedan, 

finns särskilda lagvalsregler för personer som är utsända för att 

utföra arbete i ett annat medlemsland och för personer som 

arbetar i två eller flera medlemsstater (artiklarna 12 och 13 Fo 

883/04). 

Försäkringskassan är behörig institution för bestämmelserna om 

tillämplig lagstiftning. 

Arbetslandets lagstiftning 

I förordningens artikel 11.3 a) anges den allmänna regeln om att 

en person som har anställning eller bedriver verksamhet som 

företagare i en medlemsstat omfattas av lagstiftningen i den 

medlemsstaten. I artikel 11.3 c) finns en särskild regel om lagval 

som följer av rätten till arbetslöshetsersättning, se nedan. 

Särskild regel om fastställande av tillämplig lagstiftning 

Av artikel 11.3 c) framgår att en person som får 

arbetslöshetsersättning i enlighet med artikel 65 (gränsarbetare 

och oäkta gränsarbetare) enligt lagstiftningen i den medlemsstat 

där han eller hon är bosatt omfattas av den medlemsstatens 

lagstiftning. Detta är en särskild bestämmelse på 

10



arbetslöshetsförsäkringsområdet som får effekt på vilket lands 

lagstiftning som ska tillämpas för en arbetslös person. Som 

anges ovan är Försäkringskassan behörig institution för 

bestämmelserna om tillämplig lagstiftning. 

Arbetslösa personer som får deltidsarbete i ett annat land 

Medlemsstaternas behöriga myndigheter har enligt artikel 16.1 

Fo 883/04 möjlighet att komma överens om undantag från 

förordningens bestämmelser om vilken lagstiftning som ska 

tillämpas. I Administrativa kommissionens rekommendation U1 

(se bilaga 1) anges att behöriga myndigheter bör komma 

överens om att personer som har rätt till arbetslöshetsersättning 

i det land där de bor, men som får ett deltidsarbete i ett annat 

medlemsland, ska fortsätta att omfattas av bosättningslandets 

lagstiftning. Vidare framgår av rekommendationen att den 

institution som betalar ut arbetslöshetsersättning i 

bosättningslandet ska underrätta den behöriga institutionen om 

personen påbörjar ett deltidsarbete i en annan medlemsstat. För 

svenskt vidkommande innebär detta att arbetslöshetskassan ska 

underrätta Försäkringskassan när en person som har 

arbetslöshetsersättning i Sverige får ett deltidsarbete i ett annat 

medlemsland. Försäkringskassan bör då enligt 

rekommendationen kontakta den andra medlemsstaten och 

begära att en överenskommelse ska träffas om att den svenska 

lagstiftningen ska tillämpas för personen ifråga. 

När överenskommelsen har träffats, ska detta bekräftas genom 

att Försäkringskassan utfärdar ett särskilt intyg. Detta intyg 

styrker att personen även fortsättningsvis omfattas av 

bosättningslandets försäkring, och gäller så länge 

deltidsanställningen pågår och personen har rätt till ersättning. 

Den delvis arbetslösa personen som omfattas av 

överenskommelsen ska fortsätta att stå till arbetsmarknadens 

förfogande i Sverige, aktivt söka arbete och uppfylla övriga 

villkor i ALF för rätt till ersättning. Arbetslöshetskassan bör i 

vanlig ordning bevaka att personen arbetar i den omfattning som 

anställningen avser och att han eller hon uppfyller övriga villkor 

för rätt till ersättning. Om rätten till ersättning upphör ska 

arbetslöshetskassan informera Försäkringskassan om detta. 

Observera att denna möjlighet att få ersättning i 

bosättningslandet samtidigt som en person arbetar deltid i ett 

annat land inte ska blandas samman med de särskilda reglerna 

för gränsarbetare och oäkta gränsarbetare i artikel 65 Fo 

883/04. 

11



3. Överenskommelser med andra stater 

Nordiska konventionen om social trygghet 

Artikel 3 – Personkrets 

1. Denna konvention gäller personer som omfattas av 

förordningens personkrets. 

2. Denna konvention gäller vidare följande personer som inte 

omfattas av förordningens personkrets 

a) personer, som är eller har varit omfattade av lagstiftningen i 

ett nordiskt land 

b) familjemedlemmar eller efterlevande, som härleder rättigheter 

från personer, som avses i a). 

Artikel 4 – Utsträckt tillämpning av förordningen 

Om inte annat sägs i denna konvention utsträcks tillämpningen 

av förordningen och tillämpningsförordningen till alla personer 

som omfattas av denna konvention och som är bosatta i ett 

nordiskt land. 

Artikel 12 – Undantag från visst krav på fullgjorda perioder 

Kravet på försäkrings- eller sysselsättningsperioder enligt 

förordningens artikel 67.3 gäller inte den som antingen har utfört 

arbete i sådan utsträckning att han eller hon har omfattats av 

lagstiftningen om dagpenningförmåner vid arbetslöshet eller har 

uppburit sådana förmåner i det nordiska land där ansökan om 

förmåner görs. Dock ska arbetet ha utförts eller 

dagpenningförmåner vid arbetslöshet ha uppburits inom en 

femårsperiod från dagen för ansökan om arbete hos den 

offentliga arbetsförmedlingen och i förekommande fall, om 

medlemskap i vederbörande arbetslöshetskassa. 

Bilaga – särskilda bestämmelser för Danmark som avses i 

artikel 4 

I fråga om (…) artiklarna 69 och 70 i förordningen (…) skall 

tillämpningen av förordningen och tillämpningsförordningen 

utsträckas enbart till att gälla medborgare i ett nordiskt land. 

Administrativa avtalet 

Artikel 8 – Konventionens artikel 12 

För att artikel 12 i konventionen skall kunna tillämpas skall 

ansökan om medlemskap i en arbetslöshetskassa ske inom 8 

veckor räknat från det att försäkringstillhörigheten upphört att 

gälla i frånflyttningslandet. 

12



För Norges vidkommande krävs anmälan till arbetsförmedlingen 

inom 8 veckor. 

För Sveriges vidkommande kan artikel 12 också tillämpas, även 

om arbete har utförts eller dagpenningförmåner vid arbetslöshet 

har uppburits inom en femårsperiod från ansökan om 

grundbeloppet hos arbetslöshetskassan Alfa. 

Ansökan skall inlämnas inom 8 veckor. 

Allmänt om Nordiska konventionen 

Den nordiska konventionen om social trygghet gäller mellan de 

nordiska länderna, d.v.s. Sverige, Finland (inklusive Åland), 

Norge, Island och Danmark (inklusive Färöarna och Grönland). 

Utdraget ovan är hämtat ur Nordisk konvention av den 18 

augusti 2003, som är införlivad i svensk rätt genom lagen 

(2004:114) om nordisk konvention om social trygghet. Enligt 

konventionen utsträcks tillämpningen av förordning 1408/71 till 

att gälla för alla som omfattas av konventionens personkrets och 

som är bosatta i ett nordiskt land. Till konventionen finns ett 

administrativt avtal med bestämmelser om hur den ska 

tillämpas. 

Med anledning av att de nya EU-förordningarna 883/04 och 

987/09 träder i kraft den 1 maj 2010 har en översyn av nordiska 

konventionen gjorts och ett förslag till ny nordisk konvention har 

presenterats. Den nya nordiska konventionen med administrativt 

avtal väntas träda i kraft under 2011. 

Tillämpningsområde och personkrets 

Konventionen gäller för all lagstiftning som omfattas av 

förordningens sakområden. 

Enligt konventionen ska de nordiska länderna tillämpa EGförordning 

1408/71 för alla som är bosatta i ett nordiskt land och 

som omfattas av konventionens personkrets. Konventionens 

personkrets sammanfaller i princip med förordningens 

personkrets, som genom förordning 859/2003 har utvidgats till 

att gälla för medborgare i tredjeland som lagligen vistas i en 

medlemsstat. 

Förordningens utvidgade personkrets tillämpas dock inte av 

Danmark och Färöarna. 

För Danmark och Färöarna gäller enligt konventionen att 

artiklarna 69 och 70 Fo 1408/71 (export av 

arbetslöshetsersättning) endast ska tillämpas för personer som 

13



är medborgare i ett nordiskt land. Tillämpningen av 

förordningens övriga bestämmelser på 

arbetslöshetsförsäkringens område enligt konventionen är inte 

begränsad för Danmark och Färöarna. 

Femårsregeln 

Enligt artikel 12 i den nordiska konventionen, den så kallade 

femårsregeln, kan en person som ansöker om medlemskap i en 

svensk arbetslöshetskassa eller ansöker om grundbeloppet hos 

Arbetslöshetskassan Alfa få undantag från artikel 67.3 Fo 

1408/71 inom fem år från det datum då han eller hon lämnade 

den svenska arbetslöshetsförsäkringen för att arbeta i ett annat 

nordiskt land. 

För att femårsregeln ska kunna tillämpas krävs det enligt artikel 

8 i det administrativa avtalet om tillämpningen av konventionen 

att ansökan om medlemskap i arbetslöshetskassa eller ansökan 

om grundbeloppet hos Arbetslöshetskassan Alfa lämnas till 

kassan inom åtta veckor från den tidpunkt då den sökande 

upphörde att vara försäkrad i det land som han eller hon har 

flyttat från. 

Den som har arbetat i Danmark utan att vara medlem i en dansk 

arbetslöshetskassa har rätt att återinträda i grundförsäkringen 

med stöd av femårsregeln om han eller hon ansöker om 

arbetslöshetsersättning i Sverige inom åtta veckor från den 

tidpunkt då arbetet i Danmark upphörde. 

Observera att femårsregeln endast gäller personer som flyttar 

mellan två eller flera nordiska länder. 

Bilaterala konventioner om social trygghet 

Bilaterala konventioner i kraft 

Sverige har ingått särskilda avtal, så kallade bilaterala 

konventioner, med andra länder på 

arbetslöshetsförsäkringsområdet. Nedan följer en lista över de 

bilaterala konventioner som Sverige har ingått. 

Konventionen av den 28 juni 1976 med Förbundsrepubliken 

Tyskland om ersättning vid arbetslöshet, SFS 1977:818 

Konventionen av den 5 maj 1978 med Grekland om social 

trygghet, SFS 1979:56 

Konventionen av den 25 oktober 1978 med Portugal om social 


14



Konventionen av den 12 december 1979 med Frankrike om 

social trygghet, SFS 1981:584 

Konventionen den 4 januari 1980 med Marocko om social 


Konventionen av den 25 september 1979 med Italien om social 


Konventionen av den 2 juli 1982 med Nederländerna om social 


Konventionen av den 30 juni 1982 med Israel om social 


Konventionen av den 4 februari 1983 med Spanien om social 


Konventionen av den 29 juni 1987 med Förenade Konungariket 

Storbritannien och Nordirland om social trygghet, SFS 

1988:106 

Konventionen av den 9 februari 1988 med Kap Verde om social 


Konventionen av den 21 mars 1996 med Österrike om social 


Konventionen av den 1 december 2003 med Storhertigdömet 

Luxemburg om social trygghet, SFS 2004:491 

Konventionen av den 30 juni 1978 med Turkiet om social 

trygghet (med tilläggsöverenskommelse den 3 juni 1997 och 

tilläggskonvention den 26 augusti 2004), SFS 2005:234 

Konventionen av den 13 mars 1995 med Chile om social 


Allmänt 

Anställnings- och försäkringsperioder som har utförts i 

konventionsstater kan tillgodoräknas i Sverige vid ansökan om 

arbetslöshetsersättning, om det framgår av den berörda 

konventionen. 

Fråga om konventionernas tillämplighet i förhållande till EUförordningarnas 

bestämmelser, ska avgöras genom en särskild 

bedömning i varje fall då en sådan fråga uppstår. 

15



Israel 

För att sammanläggning ska kunna ske krävs enligt 

konventionen med Israel (artikel 20) 100 dagars arbete i Sverige 

under de senaste tolv månaderna före ansökan. Arbete under 

kortare tid kan beaktas om anställningen var avsedd att pågå 

minst 100 dagar, men upphörde tidigare utan arbetstagarens 

förvållande. 

Engelska kanalöarna 

Enligt konventionen med Storbritannien och Nordirland kan 

arbete som har utförts på Isle of Man eller på de engelska 

kanalöarna Guernsey, Alderney, Herm och Jethou 

tillgodoräknas för rätt till svensk arbetslöshetsersättning. En 

förutsättning för att kunna lägga samman perioder är att den 

arbetssökande har varit anställd i Sverige under sammanlagt 

minst fyra veckor under de sista tolv månaderna innan ansökan 

gjordes. Observera dock att försäkrings- eller 

sysselsättningsperioder enligt lagstiftningen i Jersey inte ska 

beaktas när perioder läggs samman (artikel 13 a). 

Intyg 

Arbetslöshetskassorna ansvarar för att hämta in och utfärda 

intyg för sammanläggning av försäkrad och arbetad tid enligt de 

bilaterala konventionerna. IAF har funktionen som 

förbindelseorgan för arbetslöshetsförsäkringen, vilket innebär att 

arbetslöshetskassorna kan vända sig till IAF om det uppstår 

svårigheter med att komma i kontakt med det andra landets 

försäkringsorgan. 

EU-ländernas avtal med Schweiz 

Allmänt om avtalet 

Enligt ett särskilt avtal om personers fria rörlighet mellan EU:s 

medlemsländer å den ena sidan och Schweiz å den andra sidan 

ska EG-förordning 1408/71 tillämpas för att samordna ländernas 

arbetslöshetsförsäkringssystem. Enligt ett tilläggsprotokoll till 

detta avtal (se utdrag nedan) gäller dock särskilda regler för 

medborgare i de EU-länder som har slutit avtalet, om dessa 

personer arbetar i Schweiz med uppehållstillstånd som gäller 

under kortare tid än ett år. Avtalet i sin helhet är utgivet i 

Europeiska Gemenskapernas tidning (EGT nr L 114, 30.4.2002, 

s. 16-44). Nedan följer utdrag ur avtalet. 

16



Avtalets artikel 8 – Samordning av systemen för social 

trygghet 

De avtalsslutande parterna skall, i enlighet med bilaga II, 

fastställa bestämmelser för samordning av systemen för social 

trygghet, för att säkerställa särskilt 

a) likabehandling, 

b) fastställande av tillämplig lagstiftning 

c) sammanläggning av samtliga perioder som i de olika 

nationella lagstiftningarna beaktas för förvärv och bibehållande 

för rätten till förmåner samt för beräkning av dessa förmåners 

storlek, 

d) utbetalning av förmåner till personer som är bosatta på de 

avtalsslutande parternas territorium, och 

e) ömsesidigt administrativt bistånd och samarbete mellan 

myndigheter och institutioner. 

Avtalets bilaga II – Samordningen av 

socialförsäkringssystemen 

Artikel 1 – EG-förordningarnas tillämplighet 

1. De avtalsslutande parterna är överens om att på området 

samordning av socialförsäkringssystemen sinsemellan 

tillämpa de gemenskapsrättssakter som det hänvisas till, i den 

lydelse dessa har den dag då avtalet undertecknas och så som 

dessa har ändrats i avsnitt A i denna bilaga eller därmed 

likvärdiga regler. 

2. När begreppet ”medlemsstat(er)” förekommer i de rättsakter 

som det hänvisas till i avsnitt A i denna bilaga avses utöver de 

stater som omfattas av gemenskapsrättsakterna i fråga även 

Schweiz. 

Tilläggsprotokoll till avtalets bilaga II 

Arbetslöshetsförsäkring 

1. Följande bestämmelser skall tillämpas vad gäller 

arbetslöshetsförsäkring för arbetstagare med uppehållstillstånd 

med en giltighetstid på mindre än ett år: 

1.1 Endast arbetstagare som har betalat avgift i Schweiz under 

den minimiperiod som krävs enligt den federala lagen om 

arbetslöshetsförsäkring och ersättning vid insolvens (loi fédérale 

sur l’assurance-chômage obligatoire et l’indemnité en cas 

d’insolvabilité – LACI (1), och som uppfyller övriga villkor för att 

få arbetslöshetsersättning, skall vara berättigade till sådan 

ersättning enligt de villkor som fastställs i lagen 

17



1.2 En del av de avgifter som har betalats in för arbetstagare 

som inte har varit försäkrade tillräckligt länge för att vara 

berättigade till arbetslöshetsersättning i Schweiz enligt 1.1 skall 

överföras till arbetstagarnas ursprungsstater enligt 

bestämmelserna i 1.3 som bidrag till kostnaderna för ersättning 

som utbetalas till dessa arbetstagare vid hel arbetslöshet. De är 

därför inte berättigade till någon ersättning vid hel arbetslöshet i 

Schweiz. De är dock berättigade till ersättning vid svåra 

väderförhållanden och om arbetsgivaren blir insolvent. 

Ersättning vid hel arbetslöshet skall utbetalas av 

ursprungsstaten, under förutsättning att de berörda 

arbetstagarna står till arbetsmarknadens förfogande. De 

försäkringsperioder som har fullgjorts i Schweiz skall beaktas på 

samma sätt som om de hade fullgjorts i ursprungsstaten. 

Tillämpningen av tilläggsprotokollet 

Rätt till arbetslöshetsersättning i Schweiz 

En arbetstagare som omfattas av tilläggsprotokollet kan endast 

beviljas arbetslöshetsersättning i Schweiz om han eller hon 

uppfyller villkoren för ersättning. Detta följer av punkten 1.1 i 

tilläggsprotokollet till avtalets bilaga II. 

Den som inte kan beviljas arbetslöshetsersättning i Schweiz 

Punkt 1.2 i tilläggsprotokollet innebär att en arbetstagare som 

omfattas av tilläggsprotokollet, som är svensk medborgare och 

helt arbetslös men som inte uppfyller villkoren för att beviljas 

arbetslöshetsersättning i Schweiz, ska få sin rätt till 

arbetslöshetsersättning prövad i Sverige om han eller hon 

anmäler sig vid den svenska Arbetsförmedlingen. De arbetade 

och försäkrade perioder som har utförts i Schweiz ska då 

beaktas som om de hade utförts i Sverige. 

Arbetade och försäkrade perioder utförda i Schweiz ska styrkas 

med intyg E 301. Av punkt 10a i intyg E 301 utfärdat av den 

schweiziska institutionen framgår om arbetstagaren omfattas av 

protokollet, men inte uppfyller villkoren för att beviljas 

arbetslöshetsersättning i Schweiz. 

Personer som är deltidsarbetslösa från arbete i Schweiz kan inte 

få arbetslöshetsersättning i Sverige. 

Inträde i en svensk arbetslöshetskassa 

I andra stycket 2 § IAF:s föreskrifter (IAFFS 2005:6) om 

övergång mellan stater anges följande om inträde i en svensk 

arbetslöshetskassa: 

18



Övrigt 

”Rätt till inträde i den arbetslöshetskassa vars 

verksamhetsområde närmast motsvarar sysselsättningen i 

arbetslandet gäller även för 

- en svensk medborgare som är helt arbetslös efter att ha utfört 

arbete i Schweiz med uppehållstillstånd giltigt under kortare tid 

än ett år, 

- som inte har fullgjort försäkringsperioder i Schweiz i tillräcklig 

omfattning för att beviljas arbetslöshetsersättning där och 

- som i anslutning till arbetslöshetens inträde, i enlighet med 

tilläggsprotokollet till bilaga II till avtalet mellan EU-länderna och 

Schweiz, ansöker om arbetslöshetsersättning i Sverige.” 

Avgifter som har betalats under arbete i Schweiz 

De avgifter som nämns under punkt 1.2 i tilläggsprotokollet 

beräknas av den schweiziska myndigheten på schablonmässig 

grund och överförs sedan till myndigheten i arbetstagarens 

ursprungsstat. De överförda avgifterna påverkar inte 

arbetstagarens rätt att tillgodoräkna sig arbetade och försäkrade 

perioder som har fullgjorts i Schweiz för rätt till 

arbetslöshetsersättning i Sverige. 

Gränsarbetare 

Tilläggsprotokollet tillämpas inte för personer som är 

gränsarbetare och som enligt artikel 7 i avtalets bilaga I inte 

behöver uppehållstillstånd för att arbeta i Schweiz. 

Europarådets sociala stadga 

Europarådet är en mellanstatlig samarbetsorganisation som 

bildades 1949, och som har 47 medlemsländer. Huvuduppgiften 

är att bidra till fred, stabilitet och säkerhet i Europa genom att 

värna om individens rättigheter. 

Vid sidan av konventionen om mänskliga rättigheter, som gäller 

som svensk lag, utarbetade Europarådet 1961 en europeisk 

social stadga, reviderad 1996. 23 av Europarådets 

medlemsstater, däribland Sverige, har ratificerat stadgan, som i 

rättighetsform anger bestämmelser om arbetsmarknadspolitik, 

arbetsvillkor, arbetarskydd, förenings- och förhandlingsrätt, 

socialförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, familjepolitik m.m. Hur 

länderna lever upp till stadgan kontrolleras dels genom ett 

rapporteringssystem och dels genom en klagomålsmekanism, 

som vissa organisationer på det sociala området har rätt att 

använda för att ta tillvara sina medlemmars intressen. 

19



ILO:s konventioner 

Internationella arbetsorganisationen (International Labour 

Organization) är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och 

arbetslivsfrågor. Det grundläggande målet för ILO är att 

bekämpa fattigdom och främja social rättvisa. ILO är en 

konventionsbaserad organisation och över 180 konventioner har 

utarbetats. Två ILO-konventioner av vikt för 

arbetslöshetsförsäkringens område, som Sverige har ratificerat, 

är ILO:s konvention (nr 102) om minimistandard för social 

trygghet och ILO:s konvention (nr 168) om främjande av 

sysselsättning och skydd vid arbetslöshet. De stater som har 

anslutit sig till ILO:s konventioner ska rapportera om hur de 

arbetar för att genomföra rättigheterna. 

20



4. Samarbete och informationsutbyte 

mellan institutionerna 


Artikel 76 – Samarbete 

1. Medlemsstaternas behöriga myndigheter skall lämna alla 

uppgifter till varandra om 

a) åtgärder som vidtas för att tillämpa denna förordning, 

b) ändringar i lagstiftningen som kan påverka tillämpningen av 

denna förordning. 

2. Vid tillämpningen av denna förordning skall medlemsstaternas 

myndigheter och institutioner bistå varandra som om de 

tillämpade sin egen lagstiftning. Den administrativa hjälp som 

dessa myndigheter och institutioner tillhandahåller varandra 

skall i princip vara kostnadsfri. Administrativa kommissionen 

skall dock fastställa vilken sorts kostnader som skall ersättas 

och begränsningar för dessa, utöver vilka ersättning skall 

utbetalas. 

3. Vid tillämpningen av denna förordning får medlemsstaternas 

myndigheter och institutioner ta direkt kontakt med varandra och 

med de personer som berörs eller deras ställföreträdare. 

4. De institutioner och personer som omfattas av denna 

förordning skall vara skyldiga att informera varandra och 

samarbeta för att säkerställa en korrekt tillämpning av denna 

förordning. 

Institutionerna skall enligt principen om god förvaltning svara på 

alla förfrågningar inom rimlig tid och skall i detta sammanhang 

till berörda personer lämna all information som är nödvändig för 

att de skall kunna hävda de rättigheter de ges genom denna 

förordning. 

De berörda personerna skall vara skyldiga att så snart som 

möjligt informera den behöriga medlemsstatens institutioner och 

institutionerna i bosättningsmedlemsstaten om alla förändringar i 

sin personliga situation eller familjesituation som kan påverka 

deras rätt till förmåner enligt denna förordning. 

5. Om den informationsskyldighet som avses i punkt 4 tredje 

stycket inte respekteras, får proportionerliga åtgärder vidtas i 

enlighet med nationell lagstiftning. Dessa åtgärder skall dock 

vara likvärdiga med de åtgärder som tillämpas i liknande 

situationer enligt den inhemska rättsordningen och skall inte 

21



göra det praktiskt omöjligt eller alltför svårt att utöva de 

rättigheter som de berörda personerna ges genom denna 

förordning. 

6. Vid problem med tolkningen eller tillämpningen av denna 

förordning som kan få till följd att rättigheterna för en person 

som omfattas av förordningen ifrågasätts, skall institutionen i 

den behöriga medlemsstaten eller institutionen i 

bosättningsmedlemsstaten kontakta den eller de institutioner i 

den eller de medlemsstater som berörs. Om ingen lösning kan 

hittas inom rimlig tid får de berörda myndigheterna begära att 

administrativa kommissionen ingriper. 

7. En medlemsstats myndigheter, institutioner och domstolar 

får inte avvisa ansökningar eller andra handlingar som lämnas in 

på grund av att de är avfattade på någon annan medlemsstats 

officiella språk som är erkänt som officiellt språk inom 

gemenskapens institutioner i enlighet med artikel 290 i fördraget. 

Artikel 78 – Elektronisk informationsbehandling 

1. Medlemsstaterna skall successivt börja använda ny teknik för 

att utbyta, ge tillgång till och behandla de uppgifter som krävs för 

tillämpningen av denna förordning och tillämpningsförordningen. 

Europeiska gemenskapernas kommission skall stödja 

verksamhet av gemensamt intresse så snart som 

medlemsstaterna har infört dessa tjänster för elektronisk 

informationsbehandling. 

2. Varje medlemsstat skall ansvara för hanteringen av sin egen 

del av den elektroniska informationsbehandlingen i enlighet med 

gemenskapsbestämmelserna om skydd för enskilda personer 

med avseende på behandling av och fri rörlighet för 

personuppgifter. 

3. Ett elektroniskt dokument som sänts eller utfärdats av en 

institution enligt bestämmelserna i denna förordning och 

tillämpningsförordningen får inte avvisas av någon myndighet 

eller institution i en annan medlemsstat på grund av att det har 

mottagits på elektronisk väg, när den mottagande institutionen 

väl har meddelat att den kan ta emot elektroniska dokument. 

Återgivande och registrering av sådana dokument skall 

betraktas som ett korrekt och exakt återgivande av 

originalhandlingen eller av den information handlingen gäller, om 

inte motsatsen kan styrkas. 

4. Ett elektroniskt dokument skall betraktas som giltigt om det 

datoriserade system i vilket dokumentet är registrerat är utrustat 

22




med nödvändiga säkerhetsfunktioner för att förhindra att 

dokumentet ändras eller sprids eller otillåten tillgång till 

detsamma. Den registrerade informationen skall när som helst 

kunna återges i direkt läsbar form. När ett elektroniskt dokument 

överförs från en socialförsäkringsinstitution till en annan skall 

lämpliga säkerhetsåtgärder vidtas i enlighet med 

gemenskapsbestämmelserna om skydd för enskilda personer 

med avseende på behandling av och fri rörlighet för 

personuppgifter. 

Artikel 2 – Omfattningen av och formerna för 

informationsutbytet mellan institutionerna 

1. För att kunna genomföra tillämpningsförordningen ska utbyte 

mellan medlemsstaternas myndigheter och institutioner och 

personer som omfattas av grundförordningen grundas på 

principerna för offentliga tjänster, effektivitet, aktivt stöd, snabbt 

tillhandahållande och tillgänglighet, inklusive e-tillgänglighet, 

särskilt för äldre och funktionshindrade personer. 

2. Institutionerna ska utan dröjsmål tillhandahålla eller utbyta alla 

uppgifter som är nödvändiga för att kunna fastställa rättigheter 

och skyldigheter för de personer som omfattas av 

grundförordningen. Sådana uppgifter mellan medlemsstaterna 

ska överlämnas direkt mellan institutionerna eller indirekt via 

förbindelseorganen. 

3. Om en person av misstag lämnar in uppgifter, handlingar eller 

ansökningar till en institution på territoriet för en annan 

medlemsstat än den där den institution som har utsetts i enlighet 

med tillämpningsförordningen befinner sig, ska den förstnämnda 

institutionen utan dröjsmål vidarebefordra dessa uppgifter, 

handlingar eller ansökningar till den institution som utsetts enligt 

tilllämpningsförordningen samt ange vilken dag de ursprungligen 

lämnades in. Den dagen ska gälla för den sistnämnda 

institutionen. Institutionerna i en medlemsstat ska dock inte 

hållas ansvariga eller anses ha fattat ett beslut genom att 

förhålla sig passiva enbart på grund av en försening i 

överföringen av uppgifter, handlingar eller ansökningar från 

andra medlemsstaters institutioner. 

4. Om uppgifter överförs indirekt, via 

bestämmelsemedlemsstatens förbindelseorgan, ska tidsfristerna 

för svar på ansökningar börja löpa från och med den dag då 

23



Information 

förbindelseorganet mottog ansökningen, som om den hade 

mottagits av institutionen i den medlemsstaten. 

Artikel 4 – Format och metod för informationsutbytet 

1. Administrativa kommissionen ska fastställa struktur, innehåll, 

format och detaljerade arrangemang för utbyte av handlingar 

och strukturerade elektroniska handlingar. 

2. Överföringen av uppgifter mellan institutionerna eller 

förbindelseorganen ska göras på elektronisk väg, direkt eller 

indirekt via kontaktpunkterna, inom gemensamma 

säkerhetsramar som garanterar sekretessen och skyddar 

informationsutbytet. 

(…) 

Artikel 95 – Övergångsperiod för elektroniskt uppgiftsutbyte 

1. Varje medlemsstat får tillämpa en övergångsperiod för 

elektronisk överföring av uppgifter enligt artikel 4.2 i 

tillämpningsförordningen. 

Dessa övergångsperioder får vara högst 24 månader räknat från 

dagen för ikraftträdande av tillämpningsförordningen. 

Om tillhandahållandet av nödvändig gemenskapsinfrastruktur 

(elektroniskt utbyte av sociala trygghetsuppgifter - EESSI) 

fördröjs väsentligen i förhållande till tillämpningsförordningens 

ikraftträdande, får administrativa kommissionen emellertid 

besluta om lämplig förlängning av dessa perioder. 

2. De praktiska arrangemangen för eventuella nödvändiga 

övergångsperioder enligt punkt 1 ska fastställas av 

administrativa kommissionen, för att sörja för nödvändigt 

uppgiftsutbyte för tillämpning av grundförordningen och 


Allmänt 

I ingressen till tillämpningsförordningen anges bl.a. att ”en viktig 

förutsättning för att de personer som omfattas av förordning 

(EG) nr 883/2004 så snabbt som möjligt och på bästa villkor ska 

kunna utnyttja sina rättigheter, är att ett effektivare och närmare 

samarbete organiseras mellan socialförsäkringsinstitutionerna”. 

Detta realiseras bl.a. genom att informationsutbytet mellan 

institutionerna ska ske elektroniskt, via det så kallade EESSI- 

24



systemet (se nedan). Vidare ska kontaktuppgifter till alla 

behöriga institutioner finnas i en databas, som benämns Master 

Directory (se nedan). 

EESSI och Master Directory 

Det elektroniska utbytet av sociala trygghetsuppgifter ska ske 

via EESSI, som är en förkortning av ”Electronic Exchange of 

Social Security Information”. Informationsutbytet i detta system 

sker genom så kallade SED:er, strukturerade elektroniska 

dokument. (Se förteckningen i bilaga 2 över de SED:er som 

aktualiseras på arbetslöshetsförsäkringens område). Den 

elektroniska katalogen (Master Directory) är en del av EESSIsystemet, 

och har som syfte att information ska sändas till rätt 

institution i rätt land. Master Directory kommer även parallellt att 

vara tillgänglig för allmänheten. 

EESSI förväntas tas i bruk tidigast under hösten 2011, varför 

särskilda rutiner för informationsutbyte gäller från och med den 1 

maj 2010 (se nedan). Tillgång till Master Directory kommer dock 

att finnas redan från och med den 1 maj 2010. 

Portabla dokument 

Utöver informationsutbytet mellan institutionerna utfärdas så 

kallade portabla dokument till enskilda. På 

arbetslöshetsförsäkringens område finns tre olika portabla 

dokument, alltså pappersdokument (se förteckningen i bilaga 3). 

När en enskild visar upp ett portabelt dokument innebär det i de 

flesta situationerna att informationsutbyte med institutionen i en 

annan medlemsstat initieras. 

Administrativa kommissionen 

Administrativa kommissionens uppgifter är bl.a. att tolka 

förordningens bestämmelser, främja och utveckla samarbetet 

mellan medlemsstaterna samt främja användandet av ny teknik 

(artikel 72 Fo 883/04). Administrativa kommissionen utgörs av 

en regeringsrepresentant från varje medlemsland. I 

samordningssystemet spelar kommissionen en viktig roll, 

eftersom det är i detta forum som medlemsstaterna lyfter frågor 

för diskussion, och där medlemsstaterna kan diskutera 

tolkningen av bestämmelserna och söka praktiska lösningar på 

tillämpningsproblem. Administrativa kommissionen kan fatta 

beslut och ge rekommendationer. Till Administrativa 

kommissionen finns knuten en Teknisk kommission (artikel 73 

Fo 883/04). 

25



Övergångsperioden 

Av artikel 95 TFo framgår att varje medlemsland får tillämpa en 

övergångsperiod för att ansluta sig till EESSI-systemet. Denna 

får längst vara 24 månader räknat från den 1 maj 2010, d.v.s. 

längst till och med den 30 april 2012. Övergångsperioden är 

alltså den period som sträcker sig från och med den 1 maj 2010 

och till och med den tidpunkt då den svenska 

arbetslöshetsförsäkringen ansluts till EESSI. 

Av Administrativa kommissionens beslut E1 (se bilaga 4) 

framgår att SED:er i pappersformat ska användas vid 

informationsutbyte under övergångsperioden. Dessa ersätter Eblanketterna. 

Medlemsstater som redan har nationella 

elektroniska applikationer som producerar E-blanketter, får dock 

fortsätta använda dessa under övergångsperioden. Observera 

att E-blanketter även fortsättningsvis ska användas för personer 

som omfattas av 1408/71. 

Övergångsperioden ska präglas av gott samarbete mellan 

institutionerna och förhållningssättet ska vara flexibelt och 

pragmatiskt. Alla dokument som utfärdas av medlemsstaternas 

institutioner ska accepteras, även om de bygger på det tidigare 

formatet gällande innehåll och struktur. 

26



5. Artikel 61 – Sammanläggning av 

kvalifikationsperioder för rätt till 

ersättning 


Artikel 61 

Särskilda bestämmelser för sammanläggning av 

försäkringsperioder, anställningsperioder eller perioder av 

verksamhet som egenföretagare 

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, i vars lagstiftning 

förvärv, bibehållande, återfående eller varaktighet av rätt till 

förmåner grundas på antingen fullgjorda försäkringsperioder, 

anställningsperioder eller perioder av verksamhet som 

egenföretagare, skall i nödvändig utsträckning beakta de 

försäkringsperioder, anställningsperioder eller perioder av 

verksamhet som egenföretagare som fullgjorts enligt varje 

annan medlemsstats lagstiftning, som om de hade fullgjorts 

enligt den lagstiftning institutionen tillämpar. 

Om emellertid rätten till förmåner enligt den tillämpliga 

lagstiftningen grundas på fullgjorda försäkringsperioder, skall de 

anställningsperioder eller perioder av verksamhet som 

egenföretagare som fullgjorts enligt en annan medlemsstats 

lagstiftning endast beaktas i de fall då de skulle ha betraktats 

som försäkringsperioder om de hade fullgjorts i enlighet med 

den tillämpliga lagstiftningen. 

2. Utom i de fall som avses i artikel 65.5 a skall punkt 1 i 

denna artikel tillämpas endast om den berörda personen senast 

i enlighet med den lagstiftning enligt vilken ansökan om 

förmåner görs, har fullgjort 

- försäkringsperioder, om det i lagstiftningen krävs 

försäkringsperioder, 

- anställningsperioder, om det i lagstiftningen krävs 

anställningsperioder, 

eller 

- perioder av verksamhet som egenföretagare, om det i 

lagstiftningen krävs perioder av verksamhet som 

egenföretagare. 

27




Rättspraxis 

Artikel 1 – Definitioner 

I denna förordning används följande beteckningar med de 

betydelser som här anges: 

(…) 

(t) försäkringsperiod: avgiftsperioder, anställningsperioder eller 

perioder av verksamhet som egenföretagare, såsom de 

definieras eller erkänns som försäkringsperioder i den 

lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller betraktas som 

fullgjorda, och alla perioder som behandlas som sådana, om de 

enligt den lagstiftningen erkänns som likvärdiga med 

försäkringsperioder. 

(u) anställningsperiod eller period som egenföretagare: perioder 

som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt 

vilken de har fullgjorts, och alla perioder som behandlas som 

sådana, om de enligt den lagstiftningen erkänns som likvärdiga 

med anställningsperioder eller perioder som egenföretagare. 

Artikel 54.1 

Artikel 12.1 i tillämpningsförordningen ska även gälla för artikel 

61 i grundförordningen. Utan att de berörda institutionernas 

underliggande skyldigheter åsidosätts, får den berörda personen 

till den behöriga institutionen lämna en handling som har 

utfärdats av den institution i medlemsstaten vars lagstiftning 

denne omfattades av under sin senaste period av arbete som 

anställd eller verksamhet som egenföretagare, vilken anger de 

perioder som personen har fullgjort enligt den lagstiftningen. 

Artikel 12.1 

När artikel 6 i grundförordningen tillämpas ska den behöriga 

institutionen vända sig till institutionerna i de medlemsstater vars 

lagstiftning den berörda personen även har omfattats av för att 

fastställa alla perioder som fullgjorts enligt deras lagstiftning. 

Rättspraxis i EU-domstolen 

C-388/87 Warmerdam-Steggerda 

En person arbetade under en tid i Skottland och återvände 

sedan till Holland för att ansöka om arbetslöshetsersättning. 

Arbetet i Skottland var försäkrat avseende industriolyckor, men 

28



inte mot arbetslöshet. Förhandsavgörandet gäller 

sammanläggning av en sådan anställningsperiod vid tillämpning 

av artikel 67.1 Fo 1408/71 (motsvaras av artikel 61.1 andra 

stycket Fo 883/04). Domstolen fann att artikel 67.1 inte hindrar 

att den behöriga institutionen lägger samman 

anställningsperioder, som har fullgjorts i ett annat medlemsland, 

trots att dessa perioder i det landets lagstiftning betraktas som 

försäkrade perioder för en annan socialförsäkringsgren. 

I avgörandet uttalade domstolen även att den behöriga 

institutionen i det land där en person ansöker om ersättning 

måste beakta oförsäkrade anställningsperioder som har 

fullgjorts i ett annat medlemsland, som om dessa var 

anställningsperioder fullgjorda enligt lagstiftningen i det senare 

landet. Detta gäller dock under förutsättning att perioderna 

skulle ha betraktats som försäkringsperioder om de hade 

fullgjorts i det land där en person ansöker om ersättning. 

C-126/77 Frangiamore 

Detta förhandsavgörande gäller tolkningen av villkoret som 

anges i artikel 67.1 Fo 1408/71 (motsvaras av artikel 61.1 andra 

stycket Fo 883/04). Domstolen ansåg att det inte är nödvändigt 

att en anställningsperiod som har fullgjorts i ett annat land än 

där den behöriga institutionen finns, och som enligt det landets 

lagstiftning är en försäkringsperiod, måste vara en 

försäkringsperiod även i det land där den behöriga institutionen 

finns, för att den ska beaktas. Med andra ord gäller villkoret i 

artikel 67.1 in fine Fo 1408/71 enbart för perioder som inte 

definieras som försäkringsperioder enligt lagstiftningen i det land 

där perioderna har fullgjorts. 

C-62/91 Gray 

Först och främst klargjorde domstolen att artikel 67 Fo 1408/71 

(motsvaras av artikel 61 Fo 883/04) inte hindrar arbetstagarnas 

fria rörlighet, vilken slås fast i EG-fördraget, eftersom 

arbetstagarna tilldelas rättigheter som de annars inte skulle ha 

haft. Vidare uttalades att lagstiftaren (Europeiska unionens råd) 

har ansett det nödvändigt att knyta villkoret i 67.3 (motsvaras av 

artikel 61.2 Fo 883/04) till rätten att sammanlägga perioder som 

har fullgjorts i andra medlemsländer, eftersom personer ska 

uppmuntras att söka arbete i det senaste arbetslandet, så att det 

land där avgifter till arbetslöshetsförsäkringen senast betalades 

får bära kostnaden för arbetslöshetsersättningen. 

C-372/02 Adanez-Vega 

En spansk medborgare, boende i Tyskland, fullgjorde 

obligatorisk militärtjänstgöring i Spanien. En av frågorna som 

29



behandlades i domen var den behöriga institutionens skyldighet 

att beakta försäkrings- eller anställningsperioder som en person 

har fullgjort enligt en annan medlemsstats lagstiftning. 

Domstolen fann att obligatorisk militärtjänstgöring som fullgörs i 

en annan medlemsstat är en anställningsperiod i den mening 

som avses i artikel 67.1 Fo 1408/71 (motsvaras av artikel 61.1 

Fo 883/04) om den definieras som sådan enligt lagstiftningen i 

denna andra medlemsstat, eller betraktas som likvärdig med en 

anställningsperiod enligt den medlemsstatens lagstiftning. 

Villkoret i artikel 67.3 Fo 1408/71 (motsvaras av artikel 61.2 Fo 

883/04) innebär att en medlemsstat inte är skyldig att lägga 

samman anställningsperioder för personer som har en 

försäkringsperiod från en annan medlemsstat efter sin senaste 

försäkringsperiod i det land där personen ansöker om ersättning. 

C-88/95, C-102/95, C-103/95 Losada m.fl. samt C-320/95 

Alvite 

Av dessa avgöranden framgår att det i förordningen inte 

fastställs några villkor för hur anställnings- och 

försäkringsperioder ska fullgöras och att det därför är nationella 

institutioner och domstolar som utifrån den nationella 

lagstiftningen ska avgöra om en period är fullgjord anställnings- 

eller försäkringsperiod, som innebär att villkoret i artikel 67.3 

1408/71 (motsvaras av artikel 61.2 Fo 883/04) uppfylls. Först 

när det kan konstateras att villkoret om fullgjorda perioder är 

uppfyllt, ska prövningen övergå till att gälla om de nationella 

bestämmelserna om ersättningsrätt uppfylls genom att perioder 

som har fullgjorts i andra medlemsstater läggs samman. 

Artikel 61 berörs dessutom bl.a. i EU-domstolens domar i målen 

van Noorden (C-272/90) och Chateignier (C-346/05). 

Rättspraxis i svenska domstolar 

Kvarstå i svensk arbetslöshetskassa under arbete i ett 

annat land 

En person behöll sitt medlemskap i en svensk 

arbetslöshetskassa under arbete i Spanien. Frågan i målet 

gällde om detta faktum medförde inkomstförsäkringsskydd 

under arbetet i det andra medlemslandet. Regeringsrätten 

uttalade att frågan om medlemskap i arbetslöshetskassorna är 

självständigt reglerad i förhållande till frågan om 

försäkringsskydd. Som reglerna är konstruerade finns det därför 

inte något hinder för den enskilde att vara medlem i en 

arbetslöshetskassa, även om medlemskapet av någon 

anledning inte skulle medföra rätt till försäkringsskydd. Enligt 

förordningens lagvalsregler upphörde den aktuella personens 

30



försäkringsskydd när hon började arbeta i Spanien. Om detta 

också innebar att hennes medlemskap i kassan upphörde är en 

associationsrättslig fråga som inte omfattas av regleringen i 

förordningen. Regeringsrätten fann att personen i fråga hade 

upprätthållit sitt medlemskap i kassan under den tid då hon 

arbetade i annat land, eftersom hon hade fortsatt att betala 

medlemsavgiften och eftersom det inte fanns något beslut om 

att medlemskapet hade upphört. (RÅ 2008 ref. 90, mål nr 494- 

08) 

Kammarrätterna i Stockholm och Göteborg har i en rad 

avgöranden konstaterat att bibehållet medlemskap i en svensk 

arbetslöshetskassa under oförsäkrat arbete i Danmark ger rätt 

till ersättning i inkomstbortfallsförsäkringen. (Kammarrättens i 

Stockholm domar den 29 januari 2009 i mål nr 5115-07, den 13 

februari 2009 i mål nr 6612-07 samt den 16 mars 2009 i mål nr 

450-07. Kammarrättens i Göteborg dom den 2 november 2009 i 

mål nr 5671-08). 

Arbetslandets bedömning 

En person fick permitteringsersättning utbetald efter att han 

hade blivit permitterad från sitt arbete i Norge. I Norge jämställs 

tid med permitteringsersättning med en anställningsperiod och 

perioden angavs därför på intyg E 301 som tid jämställd med en 

anställningsperiod. Kammarrätten fann att det saknar betydelse 

att tiden med permitteringsersättning inte jämställs med 

förvärvsarbete enligt svensk rätt. Den permitterade tiden skulle 

därmed tillgodoräknas vid bedömningen av om personen 

uppfyllde ett arbetsvillkor enligt svensk rätt. (Kammarrättens i 

Stockholm dom den 8 april 2005 i mål nr 8258-03). 

Avbrott i försäkringsperioden 

En person påbörjade arbete i Danmark den 1 juli 2007 och 

beviljades medlemskap i en dansk arbetslöshetskassa från och 

med den 4 juli 2007. Personen stod kvar som medlem i en 

svensk arbetslöshetskassa under juli månad. Med hänsyn till 

den korta oförsäkrade tiden och övriga omständigheter i målet, 

samt att personen hade följt IAF:s dåvarande 

rekommendationer, ansåg Kammarrätten att han hade gjort vad 

som kunde krävas för att säkerställa en sammanhållen 

försäkringsperiod. Han hade därmed rätt till inkomstrelaterad 

ersättning, eftersom medlemsvillkoret var uppfyllt. 

(Kammarrättens i Stockholm dom den 30 september 2009 i mål 

nr 859-09). 

31



Information 

Sammanläggningsprincipen 

Enligt bestämmelsen i artikel 61 kan den som blir arbetslös i en 

medlemsstat, men som inte har arbetat där tillräckligt länge eller 

i tillräcklig omfattning för att uppfylla villkoren för att få 

arbetslöshetsersättning tillgodoräkna sig arbete som han eller 

hon tidigare har utfört i en eller flera andra medlemsstater. Detta 

följer av den så kallade sammanläggningsprincipen, som avser 

både anställningsperioder och perioder som egenföretagare. 

Denna princip gäller även för försäkringsperioder som har 

fullgjorts i andra medlemsländer. 

Syftet med principen om sammanläggning är att tillförsäkra 

personer som har arbetat som anställda eller har bedrivit 

verksamhet som egenföretagare social trygghet, även om 

arbetet eller verksamheten som företagare har ägt rum i ett 

annat medlemsland. Sammanläggningsprincipen är även ett 

instrument för att den grundläggande principen om personers 

fria rörlighet ska kunna förverkligas. 

Observera att rätten till arbetslöshetsersättning prövas enligt de 

kvalificeringsperioder som krävs i den nationella lagstiftningen. 

Artikel 61 innebär endast att perioder som har fullgjorts i andra 

medlemsländer ska beaktas i denna prövning. 

Grundläggande förutsättningar för sammanläggning 

En första förutsättning för att få ersättning är att den sökande 

omfattas av försäkringssystemet i det land där han eller hon 

ansöker om ersättning. Detta kräver som regel att personen 

ifråga senast har arbetat där. Det är den nationella lagstiftningen 

som är avgörande för villkoren för att omfattas av landets 

försäkringssystem. Vidare kan enligt artikel 61.2 perioder endast 

läggas samman om personen ifråga närmast före 

arbetslösheten har arbetat eller varit försäkrad i det land där han 

eller hon ansöker om arbetslöshetsersättning. Bedömningen av 

om villkoret i artikel 61.2 är uppfyllt görs enligt nationella regler. 

Bestämmelsen i artikel 61.2 syftar till att det land där den 

arbetslösa personen senast arbetade ska bära kostnaden för 

utbetalningen av arbetslöshetsersättning. 

Vissa länder kräver utöver detta att det utförda arbetet måste ha 

varat under en viss tidsperiod eller ha haft en viss omfattning för 

att perioder som har fullgjorts i andra medlemsländer ska få 

sammanläggas. Något sådant krav finns inte i svensk rätt. För 

att omfattas av svensk arbetslöshetsförsäkring och för att kunna 

32



tillgodoräkna sig perioder som fullgjorts i andra medlemsländer 

krävs alltså att den sökande senast har arbetat i Sverige. 

Det bör kunna krävas att arbetet är verkligt och faktiskt, och inte 

enbart syftar till att personen ska komma in i 

försäkringssystemet, för att han eller hon ska anses ha uppfyllt 

villkoret i artikel 61.2 och därmed omfattas av ett lands 

försäkringssystem. Observera att detta är en analogi från EUdomstolens 

praxis gällande arbete som krävs för att omfattas av 

arbetstagarbegreppet i EG-fördragets artikel 39 som handlar om 

arbetstagarnas fria rörlighet (jfr. C-413/01 Ninni-Orasche, ej 

refererat ovan). 

Undantag från artikel 61.2 

Undantag från förutsättningen om utfört arbete i artikel 61.2 

gäller i de fall som anges i förordningens artikel 65.5.a, d.v.s. 

helt arbetslösa personer som under sitt senaste arbete har varit 

bosatta i ett annat land än arbetslandet. Personer som omfattas 

av dessa bestämmelser kan dessutom få inträde i en svensk 

arbetslöshetskassa utan att först ha arbetat i Sverige. Detta 

följer av 2 § IAFFS 2005:6, se vidare i avsnittet om artikel 65. 

Vidare gäller ett undantag från arbetskravet för personer som 

omfattas av Nordiska konventionens så kallade femårsregel, se 

relevant avsnitt. 

Försäkringsperioder som sammanfaller och omvandling 

Ytterligare en förutsättning för att sammanläggning ska kunna 

ske är att försäkringsperioder som har fullgjorts i olika länder inte 

sammanfaller. Om detta finns regler i artikel 12.2-4 TFo 987/09. 

Om perioder som har fullgjorts enligt olika medlemsländers 

lagstiftning anges i olika tidsenheter ska de omvandlas, om detta 

behövs för att perioderna ska kunna läggas samman. I artikel 13 

TFo 987/09 finns regler för omvandling av perioder som uttrycks 

i fem-, sex- respektive sjudagarsvecka. 

Arbetslandets bedömning 

Enligt definitionerna av en försäkrings- respektive anställnings- 

eller egenföretagarperiod i artiklarna 1(t) och (u) Fo 883/04 

avgörs klassificeringen av en period enligt den lagstiftning som 

var tillämplig när perioden fullgjordes. I de flesta fall är detta 

arbetslandets lagstiftning. Av detta följer att en försäkringsperiod 

eller anställnings-/egenföretagarperiod som har fullgjorts enligt 

ett annat lands lagstiftning, ska beaktas oavsett om den hade 

varit en sådan period om den hade fullgjorts i Sverige. 

33



Sammanläggning för att uppfylla arbetsvillkor och 

medlemsvillkor 

Om en person uppfyller arbetsvillkoret genom att lägga samman 

perioder med utfört arbete som har fullgjorts i andra 

medlemsländer, kan han eller hon beviljas 

arbetslöshetsersättning i den svenska grundförsäkringen. 

För att arbete som har utförts i ett annat land ska kunna 

tillgodoräknas för rätt till arbetslöshetsersättning i den svenska 

inkomstbortfallsförsäkringen, krävs att perioden klassificeras 

som en försäkringsperiod enligt lagstiftningen i det land där 

arbetet har utförts. (Se nedan om effekten av att kvarstå i en 

svensk arbetslöshetskassa under arbete utomlands). Dessutom 

krävs medlemskap i en svensk arbetslöshetskassa samt att 

medlemsvillkoret är uppfyllt för att inkomstrelaterad ersättning 

ska kunna beviljas. Den som inte beviljas inträde i en 

arbetslöshetskassa, eller som inte uppfyller medlemsvillkoret, 

kan endast beviljas ersättning med grundbeloppet, även om han 

eller hon lägger samman försäkringsperioder fullgjorda i ett eller 

flera andra medlemsländer. 

Vid sammanläggning enligt artikel 61.1 första stycket, ska 

försäkringsperioder beaktas i nödvändig utsträckning för att 

uppfylla medlemsvillkoret. (Se vidare nedan om 

sammanhängande försäkringsperiod). Gäller det däremot en 

oförsäkrad anställnings- eller egenföretagarperiod som har 

fullgjorts enligt ett annat lands lagstiftning, kan denna, enligt 

artikel 61.1 andra stycket in fine, beaktas endast om personen i 

fråga skulle ha varit försäkrad i Sverige om perioden hade 

fullgjorts enligt svensk lagstiftning. En sådan period kan endast 

läggas till grund för rätt till arbetslöshetsersättning i 

grundförsäkringen. 

Gemensamt för både arbetsvillkoret och medlemsvillkoret är att 

perioder som har fullgjorts i andra länder endast ska beaktas i 

nödvändig utsträckning. Detta innebär att man bara ska gå så 

långt tillbaka i tiden att villkoren uppfylls. 

Sammanhängande försäkringsperiod 

För att uppfylla medlemsvillkoret krävs att personen som 

ansöker om arbetslöshetsersättning har varit försäkrad under en 

period som är sammanhängande. Enligt det 

kammarrättsavgörande som refererades ovan (mål nr 859-09) 

ansågs dock ett kortare avbrott i försäkringsperioden kunna 

godkännas under förutsättning att den sökande har gjort vad 

han eller hon har kunnat för att få en sammanhållen 

försäkringsperiod. 

34



Kvarstå i svensk arbetslöshetskassa under arbete i ett 

annat land 

IAF Informerar 1/2009 

Av regeringsrättsdomen (RÅ 2008 ref. 90) följer att en person 

som har fortsatt att betala medlemsavgifter till en svensk 

arbetslöshetskassa under arbete i ett annat land, och som 

varken har blivit utesluten eller trätt ur kassan, inte behöver söka 

inträde på nytt vid återkomsten till Sverige för att behålla sitt 

medlemskap. 

En person som har behållit sitt medlemskap under arbete i ett 

annat land kan dock inte tillgodoräkna sig denna medlemstid för 

att uppfylla medlemsvillkoret när han eller hon ansöker om 

ersättning i Sverige. Under arbetet utomlands har personen inte 

omfattats av den svenska försäkringen, och mot bakgrund av 

EU-förordningens lagvalsregler kan personen inte heller bygga 

upp ett försäkringsskydd genom medlemskap i en svensk 

arbetslöshetskassa samtidigt som han eller hon är försäkrad i ett 

annat land. 

För att få tillgodoräkna sig arbete eller försäkrad tid från ett 

annat EU/EES-land eller Schweiz krävs enligt artikel 67 Fo 

1408/71 (motsvaras av artikel 61 Fo 883/04) arbete i Sverige 

närmast före arbetslösheten. Kravet i artikel 67 gäller oavsett om 

den sökande har behållit medlemskapet under arbete utomlands 

eller inte. 

Likvärdiga omständigheter eller händelser 

I förordningens artikel 5(b) fastslås principen om att behandla 

vissa omständigheter eller händelser som har inträffat inom ett 

annat medlemslands territorium som om dessa skulle ha inträffat 

i det land vars lagstiftning ska tillämpas. Vid 

sammanläggningssituationer innebär detta till exempel att 

omständigheter och händelser som enligt ALF ska ses som 

överhoppningbar tid då ramtiden bestäms, ska beaktas oavsett 

om dessa har ägt rum i ett annat medlemsland eller i Sverige. 

Övergångsbestämmelse 

I artikel 87.2 Fo 883/04 stadgas att alla perioder som har 

fullgjorts enligt ett medlemslands lagstiftning före den dag då 

förordning 883/04 börjar tillämpas, ska beaktas då rättigheter 

enligt förordningen fastställs. Bestämmelsen innebär med andra 

ord att även perioder som har fullgjorts före den 1 maj 2010 ska 

beaktas vid sammanläggning enligt artikel 61. 

35



Tillämpningsregler 

Den handling som avses i artikel 54.1 TFo 987/09, och som ska 

användas för att ange uppgifter om fullgjorda försäkrings- och 

anställnings- eller egenföretagarperioder, benämns U1. Detta är 

ett så kallat portabelt dokument. I Sverige är det 

arbetslöshetskassorna som utfärdar intyg U1, på begäran av 

arbetstagaren. Intyget utfärdas av den arbetslöshetskassa där 

den berörda personen senast var medlem. För den som inte har 

varit medlem i en svensk arbetslöshetskassa utfärdas U1 av 

Arbetslöshetskassan Alfa. 

Om en person som ansöker om arbetslöshetsersättning i 

Sverige har arbetat i ett annat EU/EES-land ska 

arbetslöshetskassan begära de uppgifter som behövs för att ta 

ställning till sammanläggning av perioder från de 

medlemsländers institutioner där den berörda personen har 

arbetat. Som regel är det endast nödvändigt att begära dessa 

uppgifter, om personen inte redan uppfyller villkoren för rätt till 

ersättning genom arbete och försäkrad tid i Sverige. Begäran 

om uppgifter sker genom SED U001, i vilken anges om det rör 

sig om en gränsarbetare eller en person som inte är 

gränsarbetare. Som svar på begäran redovisar institutionerna i 

medlemsstaterna där den berörda personen tidigare har arbetat 

personens anställnings- och försäkringshistorik i SED U002. För 

gränsarbetare och oäkta gränsarbetare som vid hel arbetslöshet 

anmäler sig hos Arbetsförmedlingen i bosättningslandet 

redovisas anställnings- och försäkringshistorik i SED U018. 

Observera bestämmelsen i artikel 2.2 TFo 987/09 som anger att 

institutionerna utan dröjsmål ska tillhandahålla eller utbyta alla 

uppgifter som är nödvändiga för att kunna fastställa rättigheter 

och skyldigheter för de personer som omfattas av 

grundförordningen. 

För övergångsperioden, från och med den 1 maj 2010 och tills 

dess att arbetslöshetsförsäkringen har anslutits till det 

elektroniska systemet för informationsutbyte, gäller särskilda 

rutiner för utbyte av information mellan institutioner. Se avsnittet 

”Samarbete och informationsutbyte”. 

AMS-meddelande 1/2001 

Tolkning av intyg som inte är kompletta 

Meddelandet har fortsatt relevans i de delar som gäller 

tolkningen av intyg E 301, då detta inte är komplett. När 

arbetslöshetskassan tolkar ett intyg E 301 som är utfärdat av 

den behöriga myndigheten i ett annat EU/EES-land kan 

kompletterande dokument i viss utsträckning användas om det 

36



utfärdade intyget har brister. Sådana dokument kan vara kopior 

på lönebesked, skattebesked, arbetsgivarintyg etc. Om intyget, 

trots de kompletterande dokumenten, inte med säkerhet kan 

tolkas, ska arbetslöshetskassan begära ett nytt, reviderat intyg 

från den utländska myndigheten. 

37



6. Artikel 62 – Beräkning av förmåner 


Artikel 62 


Beräkning av förmåner 

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, i vars lagstiftning 

det föreskrivs att beräkningen av förmånerna utgår från den 

tidigare lönens eller yrkesinkomstens storlek, skall endast 

beakta den lön eller yrkesinkomst som personen hade vid sitt 

senaste arbete som anställd eller verksamhet som 

egenföretagare vilken omfattades av denna lagstiftning. 

2. Punkt 1 skall också tillämpas om det i den av den behöriga 

institutionen tillämpade lagstiftningen föreskrivs en viss 

referensperiod för fastställande av den lön som ligger till grund 

för beräkning av förmåner och om, under hela eller en del av 

denna period, den berörda personen har omfattats av en annan 

medlemsstats lagstiftning. 

3. Med avvikelse från punkterna 1 och 2 skall institutionen på 

bosättningsorten, när det gäller arbetslösa personer som 

omfattas av artikel 65.5 a, i enlighet med 

tillämpningsförordningen ta hänsyn 

till den lön eller yrkesinkomst som den berörda personen har 

mottagit i den medlemsstat vars lagstiftning denne omfattades 

av under sin senaste anställning eller period av verksamhet som 


Artikel 54.2 

Vid tillämpningen av artikel 62.3 i grundförordningen ska den 

behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning den 

berörda personen omfattades av under sin senaste period av 

arbete som anställd eller verksamhet som egenföretagare, till 

institutionen i bosättningsmedlemsstaten utan dröjsmål på dess 

begäran överlämna alla uppgifter som denne kan få fram på 

bosättningsorten, och som behövs för beräkningen av 

arbetslöshetsförmånerna, särskilt lön eller förvärvsinkomst. 

38



Föreskrifter 

Rättspraxis 

Artikel 54.3 

När artikel 62 i grundförordningen tillämpas och utan hinder av 

artikel 63 i denna, ska den behöriga institutionen i en 

medlemsstat, enligt vars lagstiftning beräkningen av förmånerna 

skiljer sig åt beroende på antalet familjemedlemmar, också 

beakta den berörda personens familjemedlemmar som är 

bosatta i en annan medlemsstat som om de vore bosatta i den 

behöriga medlemsstaten. Denna bestämmelse ska inte tillämpas 

när en annan person i den medlemsstat där 

familjemedlemmarna är bosatta har rätt till 

arbetslöshetsförmåner som beräknas med beaktande av dessa 

familjemedlemmar. 

6 kap. 4 § IAFFS 2009:1 

Preliminärt beräknad dagpenning 

Om det vid arbetslöshetens inträde saknas deklarationer eller 

kontrolluppgifter för tid som dagsförtjänsten ska baseras på, ska 

arbetslöshetskassan besluta om en preliminärt beräknad 

dagpenning för företagare. 

Detta gäller även i det fall dagsförtjänsten enligt artikel 62.3 

Rådets förordning (EG) 883/2004 om samordning av de sociala 

trygghetssystemen ska baseras på inkomst från senaste period 

av verksamhet som egenföretagare i annat medlemsland, och 

det saknas dokument som styrker inkomsten. 

Om den slutliga beräkningen leder till en höjning av 

dagpenningen ska dagpenningen räknas upp retroaktivt från 

arbetslöshetens inträde. 


C-67/79 Fellinger 

Domstolen fann att beräkningen av arbetslöshetsersättning för 

en helt arbetslös gränsarbetare ska göras utifrån den lön 

arbetstagaren faktiskt fick under den senaste anställningen i ett 

annat land än bosättningslandet. Domstolen ansåg att en sådan 

tillämpning kunde härledas ur artikel 68.1 Fo 1408/71, som 

grundas på en allmän princip om att den tidigare inkomst som 

ska användas när ersättningen beräknas vanligtvis är den 

inkomst som arbetstagaren faktiskt har haft i sin senaste 

39



anställning innan han eller hon blev arbetslös. Detta är i linje 

med arbetstagarnas fria rörlighet samt det underliggande kravet 

att bevilja arbetstagare arbetslöshetsersättning i proportion till de 

lönevillkor han eller hon hade i sin senaste anställning. Domen 

har kodifierats i artikel 62.3 Fo 883/04. 

C-201/91 Grisvard och Kreitz 

I detta förhandsavgörande hänvisade domstolen till Fellingerdomen 

och menade att arbetslöshetsersättning för en 

gränsarbetare ska beräknas på den faktiska inkomsten under 

det senaste arbetet. Vidare följer av domen att det enbart är 

bosättningslandets lagstiftning som ska tillämpas när 

ersättningen beräknas. 

Rättspraxis i svensk domstol 

Fastställande av normalarbetstid 

Frågan som Regeringsrätten hade att ta ställning till var om 

arbete som har utförts i ett annat EU/EES-land inom ramtiden 

kunde beaktas när normalarbetstiden beräknas. Regeringsrätten 

fann att tillämpningen av artikel 68.1 Fo 1408/71 (motsvaras av 

artikel 62.1 Fo 883/04), som handlar om inkomstunderlaget för 

ersättningsberäkning, innebär att sambandet mellan 

normalarbetstid och lön försvagas. I domen uttalades följande: 

”Att i normalarbetstiden även räkna in arbete i utlandet medför – 

generellt sett – en bättre samordning av utländska system för 

arbetslöshetsförsäkring med den svenska 

arbetslöshetsförsäkringen. Det innebär också att sökande som 

under normalarbetstiden arbetat i utlandet i högre grad 

likabehandlas med sökande som enbart arbetat i Sverige.” Mot 

denna bakgrund ansåg Regeringsrätten att beräkning av 

normalarbetstid i sammanläggningsärenden ska ske i enlighet 

med ALF. (Regeringsrättens dom den 28 december 2009 i mål 

nr 1777-06). 

Tillämpning av 23 § ALF 

Kammarrätten i Stockholm har i tre avgöranden funnit att 23 § 

ALF inte kunde tillämpas på oäkta gränsarbetare, som efter 

avslutat arbete i ett annat EU-land ansökte om ersättning i 

Sverige. I målen hade sökandena genom arbete i det andra 

landet uppfyllt ett nytt arbetsvillkor. Med hänsyn till 

förordningens lagvalsregler ansågs inte 23 § ALF vara tillämplig, 

eftersom personerna i fråga genom arbete i ett annat EU-land 

hade upphört att omfattas av den svenska 

arbetslöshetsförsäkringen. De kunde därmed inte knyta an till en 

tidigare påbörjad ersättningsperiod. Normalarbetstiden och 

dagpenningen skulle därför beräknas på arbetet i det andra 

40



Information 

landet. (Kammarrättens i Stockholm domar den 29 mars 2001 i 

mål nr 6775-2000, den 13 september 2001 i mål nr 5906-2000 

och den 13 december 2001 i mål nr 3947-2001). 

Artikelns tillämpning 

Artikel 62 blir aktuell att tillämpa i de fall då en sökande får rätt 

till ersättning genom att lägga samman perioder i enlighet med 

artikel 61. 

I Sverige är arbetslöshetsförsäkringen uppdelad i en 

grundförsäkring respektive en inkomstbortfallsförsäkring. 

Ersättning i inkomstbortfallsförsäkringen beräknas utifrån 

tidigare förvärvsinkomster, till skillnad från ersättning enligt 

grundförsäkringen. Artikel 62 reglerar beräkningen av ersättning 

i sammanläggningsärenden i de fall där den nationella 

lagstiftningen föreskriver förmånerna ska beräknas utifrån den 

tidigare lönen eller yrkesinkomsten. Bestämmelsen i artikel 62 

ska därför inte tillämpas när ersättning med grundbeloppet 

beräknas, utan blir endast aktuell när det gäller att beräkna 

inkomstrelaterad ersättning. 

Artikel 62 innehåller bestämmelser om det inkomstunderlag som 

beräkningen ska ske utifrån. Ersättningsberäkningen görs sedan 

helt och hållet utifrån nationella regler (jfr. C-201/91 Grisvard 

och Kreitz). 

Normalarbetstid och dagsförtjänst 

Enligt svenska regler ska en normalarbetstid fastställas när 

arbetslöshetskassan beräknar ersättningen. Av 

Regeringsrättens dom (se ovan) följer att normalarbetstiden ska 

beräknas enligt 23 b § ALF. 

Exempel: En person har arbetat under ett år i ett annat 

medlemsland. Han arbetar därefter tre veckor i Sverige och 

beviljas inträde i en svensk arbetslöshetskassa innan han blir 

arbetslös. Genom att lägga samman perioder uppfyller personen 

ett arbetsvillkor och ett medlemsvillkor, och har därmed rätt till 

inkomstrelaterad ersättning, i enlighet med den praxis som 

hittills har tillämpats av arbetslöshetskassor och domstolar. 

Dagsförtjänsten ska beräknas på lönen från de tre veckornas 

arbete i Sverige, eftersom detta är det senaste arbetet då han 

omfattades av svensk lagstiftning. Normalarbetstiden ska 

däremot beräknas på hela ramtiden, i enlighet med 23 b § ALF, 

så att även arbetet i det andra medlemslandet beaktas. 

41



Referenstid 

Av artikel 62.2 följer att bestämmelsen om att 

ersättningsberäkningen ska baseras på lön eller yrkesinkomst 

som en person har haft i sitt senaste arbete som anställd eller 

sin senaste verksamhet som egenföretagare även gäller om det 

finns nationella regler om en referensperiod för hur 

beräkningsunderlaget ska fastställas. För svensk del innebär 

detta att bestämmelsen i 25 a § ALF om att dagsförtjänsten ska 

baseras på inkomsten under ramtiden sätts ur spel. 

Beräkning för helt arbetslösa gränsarbetare 

I artikel 62.3 finns särskilda bestämmelser för beräkning av 

arbetslöshetsersättning för helt arbetslösa personer som 

omfattas av artikel 65.5.a. Detta är en kodifiering av EUdomstolens 

rättspraxis (jfr. C-67/79 Fellinger). Dagsförtjänsten 

för dessa personer ska baseras på den inkomst som personen 

ifråga hade i sin senaste anställning eller period av verksamhet 

som egenföretagare i arbetslandet. Ersättningsberäkningen för 

helt arbetslösa gränsarbetare görs enligt svenska regler. 

Detta gäller även när arbetslöshetskassan beräknar 

dagsförtjänsten för en sökande som har återinträtt i en svensk 

arbetslöshetskassa utan att ha utfört något arbete i Sverige, i de 

fall där Nordiska konventionens femårsregel tillämpas. 

Familjemedlemmar 

I de fall där ersättningens storlek påverkas av antalet 

familjemedlemmar ska familjemedlemmar som är bosatta i 

andra EU/EES-länder beaktas som om de hade varit bosatta i 

det land där ersättningsrätten prövas. Detta följer av artikel 54.3 

TFo 987/09. 

Rätten till högre ersättningsgrad får inte fördröjas av att 

uppgifterna om familjemedlemmar hämtas in efter att en 

arbetslöshetsperiod har påbörjats. Detta har Administrativa 

kommissionen slagit fast i beslut U1 (se bilaga 5) om artikel 

54.3. Om institutionen i det land där familjemedlemmarna är 

bosatta inte har kunnat intyga om dessa har beaktats vid 

beräkningen av en persons ersättning i det landet, ska 

institutionen tillåtas att i ett senare skede lämna kompletterande 

information om detta. 

För svensk del får bestämmelsen i artikel 54.3 begränsad 

tillämpning, eftersom antalet familjemedlemmar inte beaktas vid 

ersättningsberäkning enligt svenska regler. 

42



Provisorisk beräkning av dagpenning 

Enligt artikel 7 TFo 987/09 kan beräkningen av förmåner göras 

provisoriskt om det har konstaterats att personen är berättigad 

till en förmån enligt grundförordningen. Det gäller om det saknas 

uppgifter om situationen i en annan medlemsstat som krävs för 

att slutgiltigt beräkna förmånen, och om en provisorisk beräkning 

är möjlig utifrån de uppgifter som institutionen förfogar över. 

Ytterligare en förutsättning för att göra en provisorisk beräkning 

är att den berörda personen har begärt det. När de begärda 

underlagen och handlingarna har kommit in görs en ny 

beräkning av förmånen. 

Preliminär beräkning av dagpenning för företagare 

Att fastställa inkomsten av en verksamhet som egenföretagare i 

ett annat land kan vara förknippat med svårigheter. Möjligheten i 

6 kap. 4 § IAFFS 2009:1 att preliminärt beräkna dagpenning för 

företagare gäller därför även för företagare vars dagsförtjänst 

enligt artikel 62.3 Fo 883/04 ska baseras på inkomsten från 

personens senaste verksamhet som egenföretagare i ett annat 

medlemsland. 


Som följer av artikel 54.2 TFo 987/09 ska den behöriga 

institutionen i en gränsarbetares före detta arbetsland, på 

begäran av den behöriga institutionen i bosättningslandet, lämna 

de inkomstuppgifter som behövs för beräkningen av 

arbetslöshetsersättningen. Observera att det i artikeln anges att 

uppgifterna ska överlämnas utan dröjsmål. Begäran om 

inkomstuppgifter görs genom SED U003, och den behöriga 

institutionen i det före detta arbetslandet tillhandahåller 

uppgifterna genom SED U004. Se nedan om valutaomräkning. 

Länder, vars ersättningsberäkning varierar beroende på antalet 

familjemedlemmar, sänder begäran om information genom SED 

U005. En sådan begäran behöver, som framkommit ovan, aldrig 

sändas från en behörig institution i Sverige. Däremot blir det 

aktuellt att svara genom SED U006 då en begäran kommer in. 

Det är arbetslöshetskassan där en person senast var medlem 

som ska lämna information om familjemedlemmar på SED 

U006. För personer som inte har varit medlemmar i en svensk 

arbetslöshetskassa är det Arbetslöshetskassan Alfa som ska 

sända information om familjemedlemmar till den utländska 

institution som begär det. 

För övergångsperioden, från och med den 1 maj 2010 och tills 



43





Valutaomräkning 

I artikel 90 TFo 987/09 anges att växelkursen mellan två valutor 

ska vara den referensväxelkurs som anges av Europeiska 

centralbanken. Dagen som ska gälla för fastställandet av 

växelkursen anges i Administrativa kommissionens beslut H3 

(se bilaga 6). 

AMS-meddelande 24/1994 

Möjlighet att återanknyta till en pågående period 

Av meddelandet framgår att om en helt arbetslös person, som 

under sin senaste anställning var bosatt i Sverige men arbetade 

i ett annat medlemsland, ansöker om ersättning i Sverige, ska 

kassan först på vanligt sätt pröva om han eller hon uppfyller 

arbetsvillkoret med det arbete som har utförts i det andra landet 

tillsammans med eventuellt arbete som har utförts i Sverige 

under ramtiden. Om personen inte uppfyller ett arbetsvillkor för 

en ny ersättningsperiod och det finns en pågående 

ersättningsperiod, kan han eller hon fortsätta att få ersättning i 

denna. Bestämmelserna i 15 § lagen (1973:370) om 

arbetslöshetsförsäkring gäller i dessa fall. (Motsvaras av nu 

gällande 23 § ALF). 

44



7. Artikel 63 – Undantag från regeln 

om bosättning 


Information 

Artikel 63 

Särskilda bestämmelser för undantag från regeln om 

bosättning 

För detta kapitels syfte skall artikel 7 tillämpas endast i de fall 

som föreskrivs i artiklarna 64 och 65 och inom där angivna 

gränser. 

Artikel 7 – Upphävande av krav på bosättning 

Om annat inte föreskrivs i denna förordning, skall 

kontantförmåner enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning 

eller enligt denna förordning inte minskas, ändras, hållas inne, 

dras in eller förverkas med anledning av att mottagaren eller 

dennes familjemedlemmar är bosatta i en annan medlemsstat 

än den där institutionen med ansvar för betalningen är belägen. 

I artikel 63 slås fast att huvudregeln i artikel 7, där det framgår 

att en persons bosättning inte ska vara en förutsättning för 

utbetalning av förmåner, endast ska tillämpas i de fall som 

föreskrivs i artiklarna 64 och 65 och inom de gränser som anges 

där. Det innebär att när artiklarna 61 (sammanläggning) och 62 

(beräkning) tillämpas kan det ställas krav på att en person är 

bosatt i Sverige för att ha rätt till ersättning. 

För att artikel 64 (export av arbetslöshetsersättning) ska kunna 

tillämpas måste kravet på bosättning i det land som betalar ut 

ersättningen vara upphävt. 

De fall som föreskrivs i artikel 65, och som omfattas av artikel 7, 

är när en person är delvis eller periodvis arbetslös (artikel 65.1) 

samt när en oäkta gränsarbetare beviljas ersättning i det land 

där han eller hon senast arbetade (artikel 65.5.b). 

45



8. Artikel 64 – Arbetslösa som reser till 

en annan medlemsstat med 

bibehållen rätt till ersättning 


Artikel 64 

1. En person som är helt arbetslös och som uppfyller de villkor 

som ställs i den behöriga medlemsstatens lagstiftning för rätt till 

förmåner och som reser till en annan medlemsstat för att söka 

arbete där, skall bibehålla rätten till kontanta 

arbetslöshetsförmåner på de villkor och med de begränsningar 

som anges i det följande: 

a) Före avresan skall den arbetslösa personen ha varit 

registrerad som arbetssökande och stått till arbetsförmedlingens 

förfogande i den behöriga medlemsstaten under minst fyra 

veckor efter det att han blev arbetslös. De behöriga 

arbetsförmedlingarna eller institutionerna kan dock ge honom 

tillstånd att avresa innan denna tidsfrist har löpt ut. 

b) Den arbetslösa personen måste registrera sig som 

arbetssökande vid arbetsförmedlingen i den medlemsstat till 

vilken personen reser, underkasta sig den kontroll som utförs 

där samt iaktta villkoren enligt den medlemsstatens lagstiftning. 

Detta villkor skall anses uppfyllt för perioden före registreringen 

om den berörda personen registrerar sig inom sju dagar från och 

med den dag då personen upphörde att stå till 

arbetsförmedlingens förfogande i den medlemsstat personen 

lämnat. De behöriga arbetsförmedlingarna eller institutionerna 

får i undantagsfall förlänga denna tidsfrist. 

c) Rätten till förmåner skall bibehållas under en period om tre 

månader från och med den dag då den arbetslösa personen 

upphörde att stå till arbetsförmedlingens förfogande i den 

medlemsstat personen lämnade, under förutsättning att den 

sammanlagda tiden för utgivande av förmåner inte överstiger 

den tid under vilken personen har rätt till förmåner enligt den 

medlemsstatens lagstiftning. De behöriga arbetsförmedlingarna 

eller de behöriga institutionerna får förlänga perioden med tre 

månader till högst sex månader. 

46




d) Förmånerna skall utges av den behöriga institutionen i 

enlighet med den lagstiftning institutionen tillämpar och på dess 

egen bekostnad. 

2. Om personen återvänder till den behöriga medlemsstaten vid 

eller före utgången av den period under vilken personen har rätt 

till förmåner enligt punkt 1 c, skall personen fortfarande ha rätt 

till förmåner enligt den medlemsstatens lagstiftning. Personen 

förlorar all rätt till förmåner enligt lagstiftningen i den behöriga 

medlemsstaten om denne inte återvänder dit vid eller före 

utgången av nämnda period, om inte bestämmelserna i den 

lagstiftningen är mer gynnsamma. De behöriga 

arbetsförmedlingarna eller institutionerna får i undantagsfall 

medge att den berörda personen återvänder vid ett senare 

datum utan att förlora sin rätt. 

3. Såvida inte den behöriga medlemsstatens lagstiftning är mer 

gynnsam skall den längsta totala period som rätten till förmåner 

bibehålls mellan två anställningsperioder enligt punkt 1 vara tre 

månader. De behöriga arbetsförmedlingarna eller de behöriga 

institutionerna får förlänga den perioden upp till högst sex 

månader. 

4. Formerna för informationsutbyte, samarbete och ömsesidigt 

bistånd mellan institutioner och organ i den behöriga 

medlemsstaten och i den medlemsstat till vilken en person reser 

för att söka arbete skall fastställas i tillämpningsförordningen. 

Artikel 55 

1. För att omfattas av artikel 64 i grundförordningen ska en 

arbetslös person som beger sig till en annan medlemsstat före 

avresan underrätta den behöriga institutionen och begära en 

handling som styrker att personen fortfarande har rätt till 

förmåner enligt de villkor som anges i artikel 64.1 b i 

grundförordningen. 

Den institutionen ska informera personen om dennes 

skyldigheter och översända ovannämnda handling som ska 

innehålla följande information: 

a) Vilken dag den arbetslösa personen upphörde att stå till 

arbetsförmedlingens förfogande i den behöriga staten. 

b)Tidsfristen enligt artikel 64.1 b i grundförordningen för 

registrering som arbetssökande i den medlemsstat till vilken den 

arbetslösa personen har begett sig. 

47



c) Den längsta tid under vilken rätten till förmåner kan bibehållas 

i enlighet med artikel 64.1 c i grundförordningen. 

d) Förhållanden som kan påverka rätten till förmåner. 

2. Den arbetslösa personen ska registrera sig som 

arbetssökande hos arbetsförmedlingen i den medlemsstat till 

vilken personen beger sig i enlighet med artikel 64.1 b i 

grundförordningen och överlämna den handling som avses i 

punkt 1 till institutionen i den medlemsstaten. Om personen har 

underrättat den behöriga institutionen enligt punkt 1, men inte 

överlämnar denna handling, ska institutionen i den medlemsstat 

till vilken den arbetslösa personen har begett sig vända sig till 

den behöriga institutionen för att få de upplysningar som krävs. 

3. Arbetsförmedlingen i den medlemsstat till vilken den 

arbetslösa personen har begett sig för att söka arbete ska 

informera den arbetslösa personen om dennes skyldigheter. 

4. Institutionen i den medlemsstat till vilken den arbetslösa 

personen har begett sig ska omedelbart översända en handling 

till den behöriga institutionen med uppgift om vilken dag 

personen registrerades hos arbetsförmedlingen och om dennes 

nya adress. 

Om det under den tid som den arbetslösa personen har rätt att 

behålla förmånerna inträffar något som kan påverka rätten till 

förmåner, ska institutionen på den ort till vilken den arbetslösa 

personen har begett sig omedelbart översända en handling med 

relevanta upplysningar till den behöriga institutionen och till den 

berörda personen. 

På begäran av den behöriga institutionen ska institutionen i den 

medlemsstat till vilken den arbetslösa personen har begett sig 

varje månad lämna relevanta upplysningar om uppföljningen av 

den arbetslösa personens situation och särskilt ange om 

personen fortfarande är registrerad hos arbetsförmedlingen och 

om denne följer de kontrollförfaranden som fastställts. 

5. Institutionen i den medlemsstat till vilken den arbetslösa 

personen har begett sig ska företa eller låta företa kontroller som 

om det gällde en arbetslös person med rätt till förmåner enligt 

den lagstiftning som institutionen tillämpar. Vid behov ska den 

omedelbart underrätta den behöriga institutionen om någon 

sådan omständighet som avses i punkt 1 d uppstår. 

6. De behöriga myndigheterna eller de behöriga institutionerna i 

två eller flera medlemsstater får komma överens med varandra 

48



Föreskrifter 

om särskilda förfaranden och tidsfrister när det gäller 

uppföljningen av den arbetslösa personens situation, och om 

andra åtgärder som syftar till att underlätta arbetssökandet för 

arbetslösa personer som beger sig till en av dessa 

medlemsstater, i enlighet med artikel 64 i grundförordningen. 

1 § IAFFS 2005:6 

Utbetalning i Sverige för utresande med intyg E 303 

När arbetslöshetskassan får kopia på intyg E 303, som utfärdas 

av Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen enligt villkoren i 

artikel 69 Rådets förordning (EEG) 1408/71, ska utbetalningar till 

den sökande spärras för den aktuella tremånadersperioden. 

Utbetalningar får återupptas under denna period om den 

sökande anmäler sig som arbetssökande vid svensk 

arbetsförmedling och uppfyller övriga villkor för rätt till 

arbetslöshetsersättning i Sverige. 


Arbetssökande från annat EU/EES-land eller Schweiz med 

bibehållen ersättning 

En arbetssökande som vistas i Sverige och som gör anspråk på 

att fortsätta uppbära arbetslöshetsersättning från ett annat 

EU/EES-land eller Schweiz med intyg E 303 eller dokument U2, 

ska anmäla sig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen 

genom ett personligt besök. 

Arbetsförmedlingen har för dessa arbetssökande möjlighet att 

medge undantag från kravet på personligt besök vid registrering 

av anmälan, om förutsättningarna i 4 § andra stycket punkterna 

1-3 och tredje stycket dessa föreskrifter är uppfyllda. 

9 kap. 1 § IAFFS 2009:1 

Kassakort 

En ansökan om ersättning ska göras: 

1. skriftligen på den särskilt fastställda blanketten ”Kassakort”, 

2. via telefon genom dialog mellan den sökande och 

arbetslöshetskassan (telekassakort), eller genom elektronisk 

överföring (elektroniskt kassakort). 

49



Rättspraxis 


C-27/75 Bonaffini m.fl. 

Några italienska medborgare återvände till Italien efter en tids 

arbete i Tyskland. De ansökte om arbetslöshetsersättning i 

Italien. Ansökan avslogs på grund av att de inte hade varit 

tillgängliga för den tyska arbetsmarknaden i minst fyra veckor 

och därmed inte hade följt reglerna i artikel 69 Fo 1408/71 

(motsvaras av artikel 64 Fo 883/04). 

Domstolen menade att artikel 69 endast har till syfte att ge en 

migrerande arbetssökande en begränsad och villkorad möjlighet 

att behålla arbetslöshetsersättning från den behöriga staten när 

han eller hon beger sig till en annan medlemsstat för att söka 

arbete. Domstolen slog fast att det som är föreskrivet i Fo 

1408/71 inte ska påverka eventuella rättigheter en 

arbetssökande kan ha under nationell rätt i det land dit han eller 

hon har begivit sig. De italienska medborgarna skulle alltså ha 

rätt till den ersättning de var berättigade till enligt italiensk 

nationell rätt. 

C-139/78 Coccioli 

Detta förhandsavgörande gäller frågan om en person kan få 

förlängd tidsfrist för att återvända till den behöriga staten, vilket 

regleras i artikel 69.2 Fo 1408/71 (motsvaras av artikel 64.2 Fo 

883/04). Domstolen slog fast att en begäran om förlängd tidsfrist 

efter den stadgade perioden kan göras efter periodens slut. 

Domstolen klargjorde också att det är den behöriga institutionen 

som ska avgöra vilka omständigheter som utgör ett sådant 

undantagsfall som medger att fristen förlängs. 

C-41/79 Testa, Maggio och Vitale 

Förhandsavgörandet gäller bland annat tolkningen av artikel 

69.2 Fo 1408/71 (motsvaras av artikel 64.2 Fo 883/04). 

Domstolen konstaterar att det i bedömningen av om fristen för 

återvändande efter periodens slut ska förlängas eller inte, ligger 

ett stort handlingsutrymme för de behöriga institutionerna. I 

denna bedömning måste institutionerna ta hänsyn till 

proportionalitetsprincipen i EG-rätten. Den behöriga institutionen 

ska därför i varje enskilt fall beakta i vilken utsträckning fristen 

har överskridits, orsaken till att den har överskridits och hur 

allvarliga de rättsliga konsekvenserna av att fristen har 

överskridits är. 

50



C-192/87 Vanhaeren 

I detta förhandsavgörande slog EG-domstolen fast följande: När 

en person som har rätt till arbetslöshetsersättning i en 

medlemsstat reser till en annan medlemsstat och får arbete där, 

blir det nya arbetslandet den nya behöriga staten i den mening 

som avses i artikel 69 Fo 1408/71 (motsvaras av artikel 64 Fo 

883/04). Det innebär att artiklarna 69.2 och 69.4 inte längre ska 

tillämpas i den första medlemsstaten om personen återvänder 

dit. 

C-215/00 Rydergård 

En svensk medborgare ansökte om att i enlighet med artikel 69 

Fo 1408/71 (motsvaras av artikel 64 Fo 883/04) få resa till 

Frankrike för att söka arbete med svensk 

arbetslöshetsersättning. Under de fyra veckor som föregick 

avresan hade den sökande vid två tillfällen fått tillfällig 

föräldrapenning under sammanlagt fem dagar. Under dessa 

dagar hade hon alltså inte rätt till arbetslöshetsersättning. På 

grund av att hon inte hade haft rätt till arbetslöshetsersättning 

under hela den fyraveckorsperiod som anges i artikel 69.1 a Fo 

1408/71 (motsvaras av artikel 64.1 a Fo 883/04) avslog 

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) hennes ansökan. AMS ansåg 

att en person som har tillfällig föräldrapenning för vård av ett 

sjukt barn inte kan anses stå till Arbetsförmedlingens förfogande 

under den tiden. AMS ansåg vidare att fyraveckorsperioden 

skulle börja löpa från den första arbetslösa dagen efter perioden 

med tillfällig föräldrapenning. Den sökande överklagade beslutet 

och ärendet nådde Regeringsrätten, som vände sig till EGdomstolen 

för ett förhandsavgörande. 

EG-domstolen gav beskedet att det är nationell rätt som avgör 

huruvida en person kan anses vara tillgänglig för 

Arbetsförmedlingen i den mening som avses i artikel 69.1 a. 

Domstolen ansåg vidare att för att uppfylla fyraveckorsvillkoret i 

artikel 69 måste en person vara tillgänglig för 

arbetsförmedlingen i totalt minst fyra veckor efter att han eller 

hon blev arbetslös. Det är dock inte nödvändigt att 

fyraveckorsperioden är sammanhängande. 

Artikel 64 berörs dessutom bland annat i EU-domstolens domar i 

målen Beerens (C-35/77), Cochet (C-145/84), Spataro (C- 

170/85), Di Conti (C-163/89), van Noorden (C-272/90), Gray (C- 

62/91) och Petersen (C-228/07). 

51



Rättspraxis i svenska domstolar 

Fyra veckors arbetslöshet före avresan 

I det mål som refereras ovan begärde Regeringsrätten ett 

förhandsavgörande från EG-domstolen (se C-215/00). 

Regeringsrätten konstaterar att frågan om vem som är tillgänglig 

för Arbetsförmedlingen inte är reglerad i svensk lagstiftning på 

annat sätt än vad som framgår av 9 § ALF. De krav som ställs 

upp där är att en arbetssökande ska vara arbetsför och 

oförhindrad att ta ett arbete av viss minsta omfattning, samt vara 

beredd att ta ett erbjudet lämpligt arbete och vara anmäld som 

arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Regeringsrätten gjorde 

bedömningen att det inte fanns något som tydde på att den 

sökande under de få dagar då hon var hemma för vård av sjukt 

barn skulle ha varit förhindrad eller inte beredd att ta ett 

erbjudande om lämpligt arbete. (Regeringsrättens dom den 5 

november 2002 i mål nr 5173-1999) 

Kammarrätten i Stockholm har i en rad avgöranden behandlat 

fyraveckorsvillkoret som ställs upp i artikel 69.1 a Fo 1408/71 

(motsvaras av artikel 64.1 a Fo 883/04). Frågor om semester, 

arbete och arbetsmarknadspolitisk åtgärd under de fyra 

veckorna som föregår avresan har tagits upp av domstolen. Se 

bland annat följande domar: Kammarrättens i Stockholm domar 

den 5 december 2002 i mål nr 1705-1999, den 23 augusti 2005 i 

mål nr 1957-2003, den 31 maj 2007 i mål nr 7783-06 och den 4 

oktober 2007 i mål nr 3657-07. 

Fristen för återvändande 

Frågorna i målet är tremånadersperiodens längd enligt artikel 

69.1 c Fo 1408/71 (motsvaras av artikel 64.1 c Fo 883/04) samt 

om den sökande hade brutit mot den regel om att återvända 

inom tremånadersperioden som föreskrivs i artikel 69.2 Fo 

1408/71 (motsvaras av artikel 64.2 Fo 883/04). Den sökande 

reste till Spanien och upphörde att vara tillgänglig för 

Arbetsförmedlingen i Sverige den 17 januari 1998. Han 

återvände till Sverige den 15 april 1998 och anmälde sig på 

Arbetsförmedlingen den 17 april. Arbetslöshetskassan beslutade 

att utförsäkra honom på grund av att han inte hade återvänt och 

anmält sig på Arbetsförmedlingen i Sverige senast den 16 april. 

Avseende tremånadersperiodens längd hänvisade 

Regeringsrätten till artikel 3.2 c i Rådets förordning (EEG, 

Euratom) nr 1182/71 om regler för bestämning av perioder, 

datum och frister, samt till lagen (1930:173) om beräkning av 

lagstadgad tid. Regeringsrätten fann att fristen för när personen 

skulle ha återvänt till Sverige gick ut vid utgången av den 17 

52



Information 

april, och konstaterade vidare att artikel 69.2 endast ställer krav 

på att den arbetssökande ska återvända inom 

tremånadersperioden. Arbetslöshetskassan kan inte ställa 

kompletterande krav, som att den sökande även ska anmäla sig 

på Arbetsförmedlingen inom tremånadersperioden. 

(Regeringsrättens dom den 30 december 2003 i mål nr 2553- 

2002). 

Arbetssökande i en annan medlemsstat med bibehållen rätt 

till arbetslöshetsersättning 

Enligt bestämmelsen i artikel 64 kan arbetssökande som 

uppfyller vissa villkor bege sig till en annan medlemsstat under 

en begränsad period för att söka arbete, utan att förlora rätten till 

arbetslöshetsersättning. 

Rätten till arbetslöshetsersättning prövas enligt den nationella 

lagstiftningen. En arbetssökande i Sverige måste alltså uppfylla 

kriterierna i ALF, det vill säga ha rätt till arbetslöshetsersättning 

enligt svensk rätt, för att kunna nyttja möjligheten att ta med sig 

ersättningen utomlands i enlighet med artikel 64. 

Ansökan och beslut 

Enligt 48 § ALF är det IAF som utfärdar det intyg som visar 

rätten till ersättning för en person som uppfyller villkoren för att 

söka arbete i en annan medlemsstat med 

arbetslöshetsersättning från Sverige. En arbetssökande som vill 

utnyttja möjligheten i artikel 64 ska således ansöka om detta hos 

IAF. Ansökningsblanketten består av olika delar som ska fyllas i 

av den sökande, av arbetslöshetskassan och av 

Arbetsförmedlingen. Den sökande ska därefter skriva under 

ansökan och skicka den till IAF. Ansökan ska göras före avresan 

enligt artikel 55.1 TFo 987/09. 

IAF bedömer om den sökande uppfyller villkoren i artikel 64 och 

fattar beslut. Om ansökan beviljas utfärdas ett dokument 

benämnt U2, som visar rätten till ersättning när personen söker 

arbete i det andra landet. Om ansökan avslås fattas ett 

avslagsbeslut som skickas till den sökande. Beslutet kan 

överklagas till förvaltningsrätt. 

När den sökande anländer till den andra medlemsstaten ska han 

eller hon lämna dokumentet U2 till arbetsförmedlingen där. Om 

den sökande inte har dokumentet med sig kan institutionen i den 

andra medlemsstaten kontakta den behöriga staten och få de 

upplysningar som behövs. 

53



Regeln om fyra veckors arbetslöshet före avresan 

I förordningens artikel 64.1 a anges att en sökande ska ha varit 

registrerad som arbetssökande och ha stått till 

arbetsförmedlingens förfogande under minst fyra veckor efter att 

han eller hon blev arbetslös. Den sökande måste inte ha haft rätt 

till arbetslöshetsersättning under denna tid men ska ha rätt till 

arbetslöshetsersättning senast på avresedagen (jfr. C-215/00 

Rydergård). IAF bedömer att en sökande som är avstängd från 

rätt till arbetslöshetsersättning kan fullgöra de fyra 

kvalifikationsveckorna som ställs upp i artikel 64.1 a under 

avstängningsperioden. Avresan kan dock ske tidigast den första 

arbetslösa dagen efter avstängningen. 

Enligt artikelns punkt 1 a) kan IAF ge den sökande tillstånd att 

resa innan de fyra veckorna har passerat. Ett exempel på en 

situation då en sådan dispens kan beviljas är när den sökande 

ska resa med make, maka, registrerad partner eller sambo som 

har fått en anställning i ett annat land. Detta följer av 

Administrativa kommissionens rekommendation U2 (se bilaga 

7). 

Det finns även andra omständigheter som kan utgöra skäl till 

dispens från fyraveckorsregeln. 

Registrering och aktivt arbetssökande i det andra landet 

Av artikelns punkt 1 b) framgår att den sökande har sju dagar på 

sig för att resa till det andra landet och anmäla sig på 

arbetsförmedlingen där. Om den sjunde dagen infaller på en 

lördag, söndag eller helgdag upphör fristen först vid utgången av 

därpå följande vardag. Om den sökande anmäler sig på 

arbetsförmedlingen i det andra landet inom sjudagarsfristen har 

han eller hon rätt till ersättning även för de dagar som har gått åt 

till resan, alltså från och med avresedagen. Om den sökande 

inte anmäler sig inom fristen kan arbetslöshetskassan utreda om 

det finns förutsättningar att förlänga den och bevilja ersättning 

för tid före dagen för anmälan. 

En förlängning av fristen för anmälan kan göras i undantagsfall, 

enligt artikel 64.1 b. När arbetslöshetskassan bedömer om det 

finns skäl att förlänga tidsfristen bör de domar som gäller fristen 

för återvändande i artikel 69.2 Fo 1408/71 (motsvaras av artikel 

64.2 Fo 883/04) vara vägledande. 

Arbetsförmedlingen i den stat dit den sökande har rest ska 

informera om de skyldigheter han eller hon har samt kontrollera 

att den sökande står till arbetsmarknadens förfogande och aktivt 

54



söker arbete. Detta regleras i artiklarna 55.3 och 55.5 TFo 

987/09. 

Arbetsförmedlingen i det land där den enskilde söker arbete har 

enligt artikel 55.4 TFo 987/09 tre olika regler att beakta som 

innebär någon form av återrapportering om den arbetssökandes 

förehavanden till den behöriga institutionen. Den första är ett 

meddelande om att den sökande har registrerat sig på den 

utländska arbetsförmedlingen (registreringsrapport). Den andra 

regeln innebär att arbetsförmedlingen ska rapportera om någon 

händelse inträffar som innebär att ersättningsrätten bör 

ifrågasättas, t.ex. om personen avvisar ett erbjudet arbete (aktiv 

rapport). Den tredje regeln handlar om att den svenska 

arbetslöshetskassan månadsvis kan begära en rapport om att 

den sökande fortlöpande uppfyller kraven på arbetssökande 

(månatlig rapport). 

Direktutbetalning 

Det är arbetslöshetskassan som betalar ut 

arbetslöshetsersättning till en person som har begett sig till en 

annan medlemsstat för att söka arbete. Detta regleras i artikel 

64.1 d. Den arbetssökande omfattas av ALF och ska i princip 

leva upp till de krav som den svenska arbetslöshetsförsäkringen 

ställer. Det innebär att den han eller hon ska skicka in kassakort 

till arbetslöshetskassan för att begära ersättning. Därutöver tar 

arbetslöshetskassan, som beskrivits ovan, emot rapporter från 

arbetsförmedlingen i den andra medlemsstaten om den 

sökandes förehavanden. 

Periodens längd 

Möjligheten att söka arbete i en annan medlemsstat med 

bibehållen rätt till arbetslöshetsersättning är enligt artikelns 

punkt 1 c) begränsad till tre månader (basperiod). Denna 

tremånadersperiod är en rättighet för sökande som uppfyller de 

villkor som ställs upp i artikel 64. Perioden kan dock förlängas 

med ytterligare tre månader (förlängningsperiod), till högst sex 

månader. I Sverige är det IAF som fattar beslut om en eventuell 

förlängning av perioden, efter en ansökan från den 

arbetssökande. 

I artikel 64.3 används uttrycket den längsta totala period. Det 

innebär att en tre- eller sexmånadersperiod av arbetssökande 

utomlands med svensk arbetslöshetsersättning, kan delas upp i 

flera kortare perioder med arbetssökande i Sverige emellan. 

Inför varje utresa måste dock ett nytt dokument U2 utfärdas. En 

kopia av detta skickas till arbetslöshetskassan. 

55



Återvändande 

För att behålla rätten till arbetslöshetsersättning från sin svenska 

arbetslöshetskassa måste den sökande återvända till Sverige 

inom den sökperiod på tre eller sex månader som han eller hon 

har beviljats. Detta regleras i artikel 64.2. 

Arbetslöshetskassan ska utreda om en person som gör anspråk 

på arbetslöshetsersättning efter att ha sökt arbete i ett annat 

land i enlighet med artikel 64, har återvänt till Sverige i tid. Om 

den sökande har återvänt för sent ska arbetslöshetskassan 

pröva om tidsfristen kan förlängas. En sådan förlängning sker i 

undantagsfall enligt artikel 64.2. När arbetslöshetskassan prövar 

om fristen kan förlängas ska kassan särskilt beakta orsaken till 

att personen har återvänt för sent, hur lång tid fristen har 

överskridits samt hur allvarliga de rättsliga konsekvenserna av 

förseningen är för den sökande. Även andra faktorer som 

arbetslöshetskassan anser vara relevanta ska tas med i 

bedömningen. (Se EG-domstolens domar i målen C-139/78 

Coccioli och C-41/79 Testa m.fl. som refereras ovan). 

Förordningens artikel 64.2 innebär att personer som har sökt 

arbete i ett annat land med dokumentet U2 men inte återvänder 

till Sverige inom den tidsfrist som nämns ovan förlorar all rätt till 

ersättning i en tidigare beviljad ersättningsperiod. 

Arbetslöshetskassan ska då pröva om den sökande uppfyller ett 

nytt arbetsvillkor. 

Artikel 64 kan tillämpas en gång per arbetslöshetsperiod 

Enligt artikelns punkt 3 kan personer som har beviljats en period 

på tre eller sex månaders arbetssökande utomlands med svensk 

arbetslöshetsersättning, inte beviljas en ny sådan period utan att 

först ha arbetat under en period. 

Personer som inte omfattas av EU-förordningarna 

Norge, Liechtenstein och Island, samt de som är så kallade 

tredjelandsmedborgare omfattas inte av EU-förordningarna 

883/2004 och 987/2009. De omfattas emellertid av EGförordningarna 

1408/71 och 574/72. Rätten att söka arbete med 

bibehållen ersättning i ett annat land med intyg E 303 kvarstår 

alltså i dessa fall och utfärdande av intyg och utbetalning av 

ersättning sker enligt bestämmelserna i artiklarna 69 och 70 i Fo 

1408/71. För så kallade tredjelandsmedborgare gäller, enligt 

EG-förordning 859/2003, vissa kompletterande villkor för att 

kunna beviljas intyget, nämligen att de har laglig rätt att vistas i 

det land där de ska söka arbete och har rätt att anmäla sig på 

arbetsförmedlingen där. 

56



För personer som inte omfattas av EU-förordningarna gäller inte 

de nya bestämmelserna om direktutbetalning, varför gamla 

rutiner ska användas. När arbetslöshetskassan har mottagit 

meddelande från IAF om utbetald arbetslöshetsersättning i 

annat EU/EES-land eller Schweiz enligt EG-förordningarna 

1408/71 och 574/72 ska medlemmens ersättningsperiod för den 

aktuella tidsperioden belastas med det angivna antalet 

ersättningsdagar. Skatter och eventuella skulder ska regleras för 

perioden och redovisas till arbetsförmedlingen på sedvanligt 

sätt. 


Den handling som avses i artikel 55.1 TFo 987/09 och som 

styrker att personen fortfarande har rätt till ersättning enligt 

villkoren i artikel 64.1 b i grundförordningen, benämns U2. Som 

nämnts ovan så är det i Sverige IAF som utfärdar U2, på 

begäran av den arbetssökande. 

När en arbetssökande som omfattas av artikel 64 anmäler sig på 

arbetsförmedlingen i en medlemsstat utan att överlämna 

dokumentet U2 ska institutionen i den medlemsstaten vända sig 

till den behöriga institutionen för att få de upplysningar som 

krävs. Begäran om uppgifter sker genom SED U007. Svar på 

begäran skickas i SED U008. Information till den behöriga staten 

om att den sökande har registrerat sig på arbetsförmedlingen 

och om hans eller hennes nya adress skickas i SED U009. 

Om någonting som kan antas påverka rätten till ersättning 

inträffar i den stat där den enskilde söker arbete ska institutionen 

i den medlemsstaten skicka information om detta till den 

behöriga institutionen i SED U010. Den behöriga institutionen 

skickar svar i SED U011. Om den behöriga institutionen vill ha 

månadsvisa rapporter om den arbetssökandes förehavanden 

begärs dessa i SED U012 och rapporterna från det andra landet 

skickas i SED U013 

Om den arbetssökande återvänder till den behöriga staten ska 

den behöriga institutionen där informera institutionen i det andra 

landet om detta genom att skicka SED U014. Om den 

arbetssökande ansöker om och beviljas en förlängd period med 

bibehållen ersättning, skickar den behöriga institutionen SED 

U015 till den andra medlemsstaten för att informera om detta. 

SED U016 skickas från den behöriga institutionen för att 

meddela det datum då den sökandes rätt till ersättning från den 

behöriga staten under arbetssökande i det andra landet upphör. 

57



Observera bestämmelsen i artikel 2.2 TFo 987/09 som anger att 

institutionerna utan dröjsmål ska tillhandahålla eller utbyta alla 

uppgifter som är nödvändiga för att rättigheter och skyldigheter 

för de personer som omfattas av grundförordningen ska kunna 

fastställas. 

Under övergångsperioden, från och med den 1 maj 2010 och till 





58



9. Artikel 65 – Arbetslösa som var 

bosatta i en annan medlemsstat än i 

den behöriga staten 


Artikel 65 

Arbetslösa som var bosatta i en annan medlemsstat än i 

den behöriga medlemsstaten 

1. En person som är delvis eller periodvis arbetslös och som 

under sin senaste anställning eller period av verksamhet som 

egenföretagare var bosatt i en annan medlemsstat än den 

behöriga medlemsstaten skall ställa sig till arbetsgivarens eller 

arbetsförmedlingens förfogande i den behöriga medlemsstaten. 

Personen skall erhålla förmåner i enlighet med lagstiftningen i 

den behöriga medlemsstaten som om personen vore bosatt i 

denna stat. Förmånerna skall utges av institutionen i den 

behöriga medlemsstaten. 

2. En helt arbetslös person som under sin senaste anställning 

eller period av verksamhet som egenföretagare var bosatt i en 

annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten och som 

fortsätter att vara bosatt i den medlemsstaten eller återvänder till 

denna, skall ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i den 

medlemsstat där han är bosatt. Utan att det påverkar 

tillämpningen av artikel 64 får en helt arbetslös person som en 

kompletterande åtgärd ställa sig till arbetsförmedlingens 

förfogande i den medlemsstat där han hade sin senaste 

anställning eller period av verksamhet som egenföretagare. 

En arbetslös person som inte är gränsarbetare som inte 

återvänder till bosättningsmedlemsstaten skall ställa sig till 

arbetsförmedlingens förfogande i den medlemsstat vars 

lagstiftning han senast omfattades av. 

3. Den arbetslösa person som avses i punkt 2 första meningen 

skall registrera sig som arbetssökande vid den behöriga 

arbetsförmedlingen i den medlemsstat där han är bosatt, 

underkasta sig det kontrollförfarande som organiseras där och 

rätta sig efter de villkor som fastställs i denna medlemsstats 

lagstiftning. Om personen väljer att även registrera sig som 

arbetssökande i den medlemsstat där han hade sin senaste 

anställning eller period av verksamhet som egenföretagare skall 

59



han uppfylla de skyldigheter som är tillämpliga i den 

medlemsstaten. 

4. Tillämpningen av punkt 2 andra meningen och av punkt 3 

andra meningen samt arrangemangen för informationsutbyte, 

samarbete och ömsesidigt bistånd mellan institutioner och organ 

i bosättningsmedlemsstaten och den medlemsstat där personen 

senast var sysselsatt skall fastställas i tillämpningsförordningen. 

5. a) Den arbetslösa person som avses i punkt 2 första och 

andra meningarna skall erhålla förmåner i enlighet med 

lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt som om han 

hade omfattats av den lagstiftningen under sitt senaste arbete 

som anställd eller verksamhet som egenföretagare. Förmånerna 

skall utges av institutionen på bosättningsorten. 

5. b) En arbetstagare som inte är gränsarbetare och som har 

beviljats förmåner på bekostnad av den behöriga institutionen i 

den medlemsstat vars lagstiftning personen senast omfattades 

av skall dock vid återkomsten till bosättningsmedlemsstaten till 

att börja med erhålla förmåner i enlighet med artikel 64, varvid 

förmånerna enligt led a inte skall utgå under den period 

personen erhåller förmåner enligt den lagstiftning som han 

senast omfattades av. 

6. De förmåner som utges av institutionen på bosättningsorten 

enligt punkt 5 skall fortsatt bekostas av denna. Den behöriga 

institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning personen senast 

omfattades av skall dock med förbehåll för punkt 7 ersätta den 

behöriga institutionen på bosättningsorten med hela det 

förmånsbelopp som utgetts av den senare institutionen under de 

första tre månaderna. Ersättningsbeloppet under denna period 

får inte överstiga ersättningsbeloppet vid arbetslöshet enligt den 

behöriga medlemsstatens lagstiftning. I det fall som avses i 

punkt 5 b skall den period under vilken förmånerna utges enligt 

artikel 64 dras av från den period som avses i andra meningen i 

denna punkt. Förfarandena för ersättning skall fastställas i 


7. Den ersättningsperiod som anges i punkt 6 skall emellertid 

förlängas till fem månader när den berörda personen under de 

föregående 24 månaderna har fullgjort anställningsperioder eller 

perioder som egenföretagare på minst 12 månader i den 

medlemsstat vars lagstiftning personen senast omfattades av 

när sådana perioder skulle ge rätt till arbetslöshetsförmåner. 

60




8. För syftet med punkterna 6 och 7 får två eller flera 

medlemsstater eller deras behöriga myndigheter föreskriva om 

andra sätt för ersättning eller avstå från all ersättning mellan 

institutioner under deras jurisdiktion. 

Artikel 1 – Definitioner 

I denna förordning används följande beteckningar med de 

betydelser som här anges: 

(…) 

(f) gränsarbetare: en person som har anställning eller bedriver 

verksamhet som egenföretagare i en annan medlemsstat men 

som är bosatt i en annan medlemsstat, dit personen som regel 

återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan. 

(…) 

(j) bosättning: den ort där en person är stadigvarande bosatt. 

Artikel 56 

1. När en arbetslös person beslutar att, i enlighet med artikel 

65.2 i grundförordningen, ställa sig till arbetsförmedlingens 

förfogande i den medlemsstat där personen senast arbetade 

som anställd eller bedrev verksamhet som egenföretagare 

genom att registrera sig som arbetssökande där, ska personen 

underrätta institutionen och arbetsförmedlingen i den 

medlemsstat där han har sin bosättningsort om detta. 

På begäran av arbetsförmedlingen i den medlemsstat där den 

berörda personen senast arbetade som anställd eller bedrev 

verksamhet som egenföretagare, ska arbetsförmedlingen i 

bosättningsorten överlämna relevanta upplysningar om den 

arbetslösa personens registrering och arbetssökande. 

2. Om det enligt tillämplig lagstiftning i de berörda 

medlemsstaterna krävs att den arbetslösa personen fullgör vissa 

skyldigheter och/eller vidtar åtgärder för att söka arbete, ska de 

skyldigheter och/eller de åtgärder för att söka arbete som den 

arbetslösa personen ska fullgöra eller vidta i 

bosättningsmedlemsstaten äga företräde. 

Det faktum att den arbetslösa personen inte har fullgjort alla de 

skyldigheter och/eller vidtagit åtgärder för att söka arbete som 

ska fullgöras eller vidtas i den medlemsstat där han eller hon 

senast arbetade som anställd eller bedrev verksamhet som 

61



Föreskrifter 

egenföretagare, ska inte påverka beviljandet av förmånerna i 

bosättningsmedlemsstaten. 

3. Vid tillämpningen av artikel 65.5 b i grundförordningen ska 

institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning arbetstagaren 

senast omfattades av, på begäran av institutionen på 

bosättningsorten, meddela den institutionen om arbetstagaren 

har rätt till förmåner enligt artikel 64 i grundförordningen. 

Artikel 11 – Kriterier för fastställande av bosättningsort 

1. Om två eller flera medlemsstaters institutioner har skilda 

uppfattningar när det gäller att fastställa bosättningsorten för en 

person som omfattas av grundförordningen, ska dessa 

institutioner i samförstånd fastställa var den berörda personen 

har sina huvudsakliga intressen, på grundval av en samlad 

bedömning av alla tillgängliga uppgifter om relevanta fakta, vilket 

skulle kunna omfatta följande: 

a) Vistelsens varaktighet och kontinuitet på de berörda 

medlemsstaternas territorier. 

b) Personens situation, inbegripet: 

i) Verksamhetens art och särskilda karaktär, särskilt platsen där 

verksamheten vanligtvis utövas, verksamhetens stadigvarande 

karaktär och ett anställningsavtals varaktighet. 

ii) Personens familjesituation och personens familjeband. 

iii) Utövandet av oavlönad verksamhet. 

iv) När det gäller studerande, deras inkomstkälla. 

v) Personens bostadsförhållanden, särskilt huruvida bostaden 

har permanent karaktär. 

vi) Den medlemsstat där personen anses vara bosatt för 

skatteändamål. 

2. Om de berörda institutionerna efter övervägande av olika 

kriterier som grundar sig på relevanta fakta enligt punkt 1 inte 

kan komma överens, ska den berörda personens avsikt såsom 

den framgår av sådana fakta och omständigheter, särskilt skälen 

till att personen har flyttat, anses vara avgörande för 

fastställandet av personens faktiska bosättningsort. 


Ersättning i bosättningsstaten eller ursprungsstaten 

En arbetslös person som omfattas av Rådets förordning (EG) 

883/2004 artikel 65.5 a eller Rådets förordning (EEG) 1408/71 

artikel 71.1 a) ii eller b) ii, och som har rätt till 

62



Rättspraxis 

arbetslöshetsersättning enligt svensk lagstiftning, har rätt till 

inträde i den arbetslöshetskassa vars verksamhetsområde 

närmast motsvarar den sysselsättning han eller hon hade i 

arbetslandet. 

(…) 

C-76/76 Di Paolo 

I detta förhandsavgörande anges kriterier för att avgöra 

bosättningen för personer som omfattas av artikel 71 Fo 

1408/71 (motsvaras av artikel 65 Fo 883/04), men som inte är 

gränsarbetare. Av domen framgår att bosättningslandet är det 

land där en person är stadigvarande bosatt och där han eller 

hon har sitt stadigvarande intressecentrum, även om personen 

arbetar i en annan medlemsstat. Om en bosättning är 

stadigvarande avgörs utifrån dess varaktighet och kontinuitet 

före flytten. Den omständigheten att en person har kvar sin familj 

i en medlemsstat är inte i sig tillräcklig för att han eller hon ska 

anses vara bosatt i den staten, men kan utgöra bevis för att så 

är fallet. Vidare uttalade domstolen att en fast anställning i en 

medlemsstat är en presumtion för att personen är bosatt där, 

även om familjen bor kvar i en annan medlemsstat. Andra 

faktorer av betydelse vid bedömningen av bosättning är längden 

av vistelsen och syftet med flytten till en annan medlemsstat, 

den nya anställningens karaktär samt personens avsikter såsom 

de framstår när samtliga omständigheter beaktas. 

Domstolen framhåller att bestämmelserna i artikel 71.1(b)ii Fo 

1408/71 (motsvaras av artikel 65.2 Fo 883/04) ska tolkas 

restriktivt eftersom de är ett undantag från den allmänna regeln i 

artikel 67.3 Fo 1408/71 (motsvaras av artikel 61.2 Fo 883/04). 

C-216/89 Reibold 

Målet gällde en arbetstagare som under två år var 

projektanställd i en annan medlemsstat än den där han var 

bosatt. Var tredje månad hade han längre avbrott för semester i 

bosättningslandet. I detta avgörande hänvisade EU-domstolen 

till de kriterier som angavs i Di Paolo-målet och påpekade även 

att längden av vistelsen och syftet med flytten till en annan 

medlemsstat ska beaktas i ljuset av de faktiska förhållandena i 

det konkreta fallet. Omständigheterna i målet kring anställning i 

det andra landet skulle därmed beaktas vid bedömningen av 

vilket som var hans bosättningsland. 

63



C-102/91 Knoch 

Detta mål rörde en person som hade arbetat i ett land, men var 

bosatt i ett annat. Då hon blev arbetslös fick hon 

arbetslöshetsersättning från det före detta arbetslandet. 

Domstolen slog fast att det faktum att personen hade 

arbetslöshetsersättning och sökte arbete i det före detta 

arbetslandet inte var ett avgörande kriterium när 

bosättningsorten skulle bestämmas enligt artikel 71.1(b)ii Fo 

1408/71 (motsvaras av artikel 65.2 Fo 883/04). Ett sådant 

faktum kan på sin höjd utgöra en indikation på att personens 

bosättning kanske skulle ha flyttats till denna stat om personen 

ifråga hade fått en anställning där. Domstolen hänvisade till Di 

Paolo-målet och konstaterade att det inte finns någon 

tidsbegränsning vad gäller tillämpningen av artikeln, utan att en 

person kan omfattas av bosättningslandets lagstiftning oavsett 

hur länge han eller hon har varit borta därifrån. 

Vidare följer av domen att när en oäkta gränsarbetare 

återvänder till sitt bosättningsland med beviljad ersättning från 

sitt före detta arbetsland enligt bestämmelserna i artikel 69 Fo 

1408/71 (motsvaras av artikel 64 Fo 883/04), ska 

bosättningslandet under denna period inte betala ut någon 

arbetslöshetsersättning. Enligt artikel 12.1 Fo 1408/71 

(motsvaras av artikel 10 Fo 883/04), som stadgar om att 

förmåner inte får sammanträffa, ska därefter den period då 

personen har fått ersättning enligt det före detta arbetslandets 

lagstiftning avräknas från ersättningsperioden i hans eller 

hennes bosättningsland. 

C-236/87 Bergemann 

I detta förhandsavgörande fann domstolen att artikel 71.1(b)ii Fo 

1408/71 (motsvaras av artikel 65.2 Fo 883/04) skulle tillämpas 

för en person som under en anställning i en medlemsstat hade 

bosatt sig i en annan medlemsstat av familjeskäl och som efter 

en månads semester inte återvände till arbetslandet för att 

arbeta. Personen ifråga hade därmed rätt till 

arbetslöshetsersättning i bosättningslandet, eftersom hon 

ansågs vara bosatt i ett land, men ha arbetat i ett annat. 

C-444/98 de Laat 

I detta avgörande slog domstolen fast att de kriterier som ska 

tillämpas för att bestämma huruvida en gränsarbetare ska anses 

som delvis eller helt arbetslös i den mening som avses i artikel 

71.1(a) Fo 1408/71 (motsvaras av artikel 65.1-2 Fo 883/04) ska 

vara enhetliga gemenskapskriterier. Bedömningen kan alltså 

inte grunda sig på kriterier som följer av nationell rätt. Domstolen 

64



uttalade vidare att det endast är om arbetstagaren helt saknar 

anknytning till den behöriga medlemsstaten och är helt arbetslös 

som han eller hon måste anmäla sig som arbetslös på 

bosättningsorten. I det aktuella fallet fortsatte den sökande att 

vara anställd av ett och samma företag, men på deltid, i en 

annan medlemsstat än den där han var bosatt, samtidigt som 

han sökte heltidsarbete. Domstolen uttalade att personen skulle 

betraktas som delvis arbetslös och att ersättningen skulle 

betalas ut av den behöriga institutionen i arbetslandet. 

C-131/95 Huijbrechts 

Domstolen slog i detta avgörande fast att artikel 71 Fo 1408/71 

(motsvaras av artikel 65 Fo 883/04) innebär att det före detta 

arbetslandets skyldigheter endast upphävs tillfälligt under den 

period då den arbetslöse är bosatt i en annan medlemsstat. 

Detta medför att när den berörda personen, efter att ha uppburit 

arbetslöshetsersättning i sitt bosättningsland, bosätter sig i sitt 

före detta arbetsland, är det detta land som ska fortsätta att 

betala ut arbetslöshetsersättning. Den ersättning som har 

betalats ut i det tidigare bosättningslandet ska då beaktas. 

C-1/85 Miethe 

Domstolen fann att en helt arbetslös person som enligt 

förordningens definition är en gränsarbetare, trots detta kan 

betraktas som en oäkta gränsarbetare om personen har kvar 

personliga och yrkesmässiga band till det land där han eller hon 

senast arbetade, vilket ger honom eller henne bättre möjligheter 

att finna nytt arbete där. Personen ifråga kan därmed välja att 

ansöka om ersättning i det före detta arbetslandet, vilket inte är 

möjligt för en helt arbetslös gränsarbetare. 

I Fo 883/04 finns dock en möjlighet att som kompletterande 

åtgärd ställa sig till arbetsförmedlingens förfogande i det före 

detta arbetslandet, samtidigt som man får 

arbetslöshetsersättning i bosättningslandet. På detta sätt 

förbättras möjligheterna för personer som har starka personliga 

och yrkesmässiga band till det före detta arbetslandet att få nytt 

arbete där. 

Artikel 65 berörs dessutom bl.a. i EU-domstolens domar i målen 

Mouthaan (C-39/76), Aubin (C-227/81), Guyot (C-128/83), 

Cochet (C-145/84), Toosey (C-287/92), van Gestel (C-454/93), 

Naruschawicus (C-308/94) 

65



Information 

Allmänt om artikel 65 

Först och främst avviker artikel 65 från den allmänna regeln i 

förordningen om att arbetslösa personer ska omfattas av 

arbetslandets lagstiftning. Avsikten med bestämmelserna i 

artikel 65 är att säkerställa att migrerande arbetstagare och 

egenföretagare får arbetslöshetsersättning på ett sätt som bäst 

främjar möjligheten att få ett nytt arbete. Underförstått antas att 

förutsättningarna för en helt arbetslös gränsarbetare att söka 

nytt arbete är gynnsammast i personens bosättningsland. 

Innan en person blir arbetslös går det enligt reglerna i artikel 65 

dock under inga omständigheter att göra undantag från artikel 

11.3.a Fo 883/04 och principen om att arbetslandets lagstiftning 

gäller. 

Reglerna i artikel 65 utgör ett undantag från artikel 61.2, som 

säger att arbete senast ska ha utförts i det land där en person 

ansöker om ersättning. Detta undantag är en konsekvens av att 

en helt arbetslös person som har arbetat i ett annat land än 

bosättningslandet enligt artikel 65.5.a ska få förmåner i enlighet 

med bosättningslandets lagstiftning som om han eller hon hade 

omfattats av den lagstiftningen under sitt senaste arbete. 

Distinktionen mellan gränsarbetare och oäkta gränsarbetare 

Reglerna i artikel 65 är begränsade till att gälla två kategorier av 

arbetstagare eller egenföretagare, nämligen gränsarbetare och 

oäkta gränsarbetare. Bestämmelserna för dessa båda kategorier 

skiljer sig något åt, vilket framgår nedan. I förordningens artikel 1 

definieras gränsarbetare. Vad gäller oäkta gränsarbetare 

definieras dessa negativt genom att de i vissa delar av artikel 65 

särskiljs som ”arbetslösa personer som inte är gränsarbetare”. 

De kriterier som ska beaktas för att avgöra om en person är en 

oäkta gränsarbetare och i vilket land han eller hon ska anses ha 

varit bosatt följer av EU-domstolens praxis (se nedan). 

Administrativa kommissionen har i beslut U2 (se bilaga 8) slagit 

fast följande om oäkta gränsarbetare: ”När artikel 65.5 tillämpas 

ska särskilt följande personkategorier omfattas, under 

förutsättning att de under sitt senaste arbete har varit bosatta i 

en annan medlemsstat än i den behöriga staten: Personer som 

är anställda eller egenföretagare ombord på ett havsgående 

fartyg (artikel 11.4 Fo 883/04), personer som normalt arbetar i 

två eller flera medlemsstater (artikel 13 Fo 883/04), och 

personer som omfattas av ett avtal enligt förordningens artikel 

16.1.” 

66



Observera att detta beslut inte utgör en fullständig förteckning 

över de personkategorier för vilka artikel 65 kan tillämpas. En 

särskild bedömning ska ske i varje enskilt fall när fråga uppstår 

om huruvida artikeln ska tillämpas. 

Bosättning 

Bedömningen av om en person ska anses vara bosatt i ett annat 

medlemsland än arbetslandet avgör om artikel 65 ska tillämpas 

eller inte. I artikel 1(j) definieras bosättning som den ort där en 

person är stadigvarande bosatt. 

Bosättningsbegreppet ska tolkas enhetligt av medlemsstaterna 

och i tolkningen blir kriterierna som framgår av EU-domstolens 

rättspraxis, främst i Di Paolo-målet, viktiga. Samtliga relevanta 

aspekter ska vägas mot varandra i en så kallad 

vågskålsbedömning. I denna bedömning är ingen enskild 

omständighet avgörande, utan en helhetsbedömning ska göras. 

I EU-domstolens praxis har dock personens intressecentrum 

med avseende på familjesituationen haft stor betydelse, men 

domstolen har även uttalat att det ska förutsättas att en 

arbetstagare som har haft en fast anställning i en medlemsstat 

även har varit bosatt där. Utgångspunkten ska vara att 

bedömningen av vem som omfattas av reglerna i artikel 65 utan 

att vara gränsarbetare ska vara restriktiv och att den inte är 

avsedd att omfatta varje migrerande arbetstagare som arbetar i 

ett land samtidigt som de har sin familj i ett annat land. 

I artikel 11 TFo 987/09 finns kriterier för hur bosättningsorten 

ska bestämmas då institutionerna i två eller flera medlemsstater 

har olika uppfattningar i frågan. Dessa kriterier sammanfaller 

dock i många delar med dem som har fastslagits i rättspraxis för 

fastställande av bosättningsort. 

Helt eller delvis arbetslös 

Som framgår av artikel 65 gäller olika regler för rätt till ersättning 

beroende av om en person är helt eller delvis arbetslös. Delvis 

eller periodvis arbetslösa personer får ersättning i arbetslandet, 

som om de hade varit bosatta där. Detta gäller både för 

gränsarbetare och oäkta gränsarbetare. För helt arbetslösa 

personer gäller att de ska få ersättning i sitt bosättningsland. (Se 

nedan om oäkta gränsarbetares valmöjlighet). För samtliga 

gäller att de ska anmäla sig vid arbetsförmedlingen i den 

medlemsstat som betalar ut ersättningen, i enlighet med det 

landets nationella regler. 

Administrativa kommissionen har i beslut U3 (se bilaga 9) slagit 

fast följande om begreppet ”delvis arbetslös” i artikel 65.1: 

67



Inledningsvis konstateras att enhetliga kriterier ska användas för 

att bestämma om en person ska anses vara helt eller delvis 

arbetslös. Avgörande för bedömningen är om det finns eller helt 

saknas en avtalsenlig anknytning till en arbetsgivare. Hur länge 

ett eventuellt tillfälligt uppehåll i förvärvsverksamheten har 

pågått är inte avgörande. Bedömningen av om det finns en 

avtalsenlig anknytning baseras på lagstiftningen i arbetslandet. 

När det gäller egenföretagare anges att när någon yrkesmässig 

eller affärsmässig aktivitet inte längre utförs i arbetslandet, ska 

personen ifråga anses vara helt arbetslös enligt artikel 65.2. 

Helt arbetslös oäkta gränsarbetare 

Till skillnad från helt arbetslösa gränsarbetare kan helt 

arbetslösa oäkta gränsarbetare välja att ansöka om ersättning 

antingen i arbetslandet eller i bosättningslandet. Valet görs i 

praktiken genom att den oäkta gränsarbetaren vid arbetslöshet 

anmäler sig till arbetsförmedlingen i arbetslandet, eller 

återvänder till bosättningsstaten och anmäler sig vid 

arbetsförmedlingen där. 

En oäkta gränsarbetare som har beviljats 

arbetslöshetsersättning i det före detta arbetslandet och som 

efter en tid väljer att återvända till sitt bosättningsland, ska 

inledningsvis få ersättning från det före detta arbetslandet enligt 

bestämmelserna i förordningens artikel 64. Innan 

arbetslöshetskassan fastställer om ersättningsrätt föreligger i 

Sverige som bosättningsland ska kassan avgöra om det finns 

ersättningsrätt från ett annat medlemsland enligt artikel 64. (Se 

nedan om tillämpningsregler). 

När en oäkta gränsarbetare återvänder till bosättningslandet ska 

den period då det före detta arbetslandet har betalat ut 

ersättning räknas av från ersättningsperioden i 

bosättningslandet. Detta framgår av förordningens artikel 10 

(förhindrande av sammanträffande av förmåner) och har även 

har slagits fast i Knoch-målet 

Kompletterande arbetssökande i det före detta arbetslandet 

För att personer som omfattas av artikel 65 och som har 

ersättning i bosättningslandet ska kunna söka nytt arbete under 

bästa tänkbara förhållanden, finns möjlighet att som 

kompletterande åtgärd ställa sig till arbetsförmedlingens 

förfogande i det före detta arbetslandet. Eftersom ersättningen 

betalas ut i bosättningsstaten ska personen ifråga underkasta 

sig kontrollförfarandet i det landet, men även leva upp till de 

skyldigheter för arbetssökande som följer av nationella regler i 

det före detta arbetslandet. I detta sammanhang kan samarbete 

68



och utbyte av information mellan det före detta arbetslandets 

och bosättningslandets institutioner vara nödvändig (se vidare 

under tillämpningsregler). 

För att undvika att det uppstår en konflikt mellan den 

arbetssökandes skyldighet att vara tillgänglig för 

arbetsmarknaderna i de båda länderna anges dock i 

tillämpningsförordningen att arbetssökandet i bosättningslandet 

har prioritet. Det anges vidare att ersättningen i 

bosättningslandet inte ska påverkas av att personen inte 

uppfyller alla skyldigheter i sitt före detta arbetsland. 

Enligt svensk rätt måste grundvillkoren i 9 § ALF vara uppfyllda 

för att en person ska ha rätt till arbetslöshetsersättning. När 

Arbetsförmedlingen bedömer att något eller flera av villkoren inte 

uppfylls, ska en underrättelse om detta sändas till 

arbetslöshetskassan, som ska undersöka om personen 

fortfarande har rätt till ersättning. Arbetslöshetskassan kan även 

på eget initiativ utreda om en person uppfyller grundvillkoren. 

Det huvudsakliga arbetssökandet ska ske i bosättningslandet 

även om personen väljer att också anmäla sig vid 

arbetsförmedlingen i sitt före detta arbetsland. Arbetssökandet i 

det andra landet ska ses som ett komplement. Så länge det 

huvudsakliga arbetssökandet bedöms ske i Sverige, som 

bosättningsland, bör grundvillkoren i 9 § ALF anses uppfyllda. 

Om arbetssökandet i det före detta arbetslandet övergår från att 

vara komplementärt till att bli huvudsakligt finns däremot skäl för 

Arbetsförmedlingen att skicka en underrättelse till 

arbetslöshetskassan. 

För att kunna söka arbete i två olika medlemsstater samtidigt, är 

det lämpligt att denna kategori arbetssökande får använda en 

del av tiden i bosättningsstaten åt att söka arbete i det före detta 

arbetslandet via Internet, där lediga arbeten finns annonserade. 

På så sätt är det inte alltid nödvändigt att vara fysiskt tillgänglig 

för arbetssökande i det före detta arbetslandet. I det 

sammanhanget kan den svenska arbetsförmedlingen vara 

behjälplig, t.ex. genom europaarbetsförmedlarna i det så kallade 

Eures-nätverket, European Employment Service. 

Återbetalning mellan medlemsstater 

Artikelns punkt 6-8 handlar om återbetalning mellan 

medlemsstater. Bestämmelserna syftar till att balansera 

kostnaderna mellan det före detta arbetslandet och 

bosättningslandet för utbetalningen av ersättning till personer 

som omfattas av artikel 65, nämligen gränsarbetare och oäkta 

gränsarbetare. 

69



Reglerna innebär att den behöriga institutionen i det före detta 

arbetslandet ska ersätta den behöriga institutionen i 

bosättningslandet för den ersättning som denna institution har 

betalat ut under de första tre månaderna. Perioden kan 

förlängas till fem månader om förutsättningarna för detta är 

uppfyllda. Återbetalningsbeloppet kan dock begränsas om ett 

lägre belopp skulle ha betalats ut enligt det före detta 

arbetslandets lagstiftning. Dessutom ska perioden då en oäkta 

gränsarbetare får ersättning från sitt före detta arbetsland enligt 

artikel 64 räknas av från återbetalningsperioden. Slutligen finns 

en möjlighet för två eller flera medlemsstater att avstå från 

återbetalning sinsemellan. 

I artikel 70 TFo 987/09 anges praktiska bestämmelser om 

förfarandet vid återbetalning. Se vidare under relevant avsnitt. 


Innan arbetslöshetskassan kan pröva rätten till inträde och 

ersättning med stöd av artikel 65, ska kassan utreda om den 

sökande har rätt till arbetslöshetsersättning från det före detta 

arbetslandet enligt artikel 64. Av SED U018, som innehåller en 

gränsarbetares försäkringshistorik, ska även framgå om den 

berörda personen är ersättningsberättigad i det före detta 

arbetslandet och om han eller hon har rätt till ersättning enligt 

artikel 64. Om dessa uppgifter inte anges och om den sökande 

inte kan visa en sådan handling som avses i artikel 55.1 TFo 

987/09, och som styrker rätten till förmåner enligt artikel 64, ska 

den svenska arbetslöshetskassan begära in dessa uppgifter från 

den utländska institutionen genom SED U031. Som svar på 

begäran skickas SED U008. Observera att ersättning inte ska 

betalas ut förrän det är utrett om personen har rätt till ersättning 

från det före detta arbetslandet eller inte. 

När en före detta gränsarbetare som en kompletterande åtgärd 

utnyttjar möjligheten att söka arbete i sitt före detta arbetsland, 

ska han eller hon meddela arbetsförmedlingen på 

bosättningsorten detta. Genom SED U019 kan 

arbetsförmedlingen i det före detta arbetslandet begära 

information om personens registrering och arbetssökande i 

bosättningslandet. Arbetsförmedlingen på bosättningsorten 

lämnar de begärda upplysningarna på SED U020. Genom SED 

U021 kan bosättningsortens arbetsförmedling begära 

motsvarande uppgifter om den berörda personens registrering 

och arbetssökande i det före detta arbetslandet, som svarar på 

förfrågan genom SED U022. 

70



10. Artikel 70 – Återbetalning av 

arbetslöshetsförmåner mellan 

medlemsstater 


Artikel 70 

Återbetalning av arbetslöshetsförmåner 

Om en sådan överenskommelse som avses i artikel 65.8 i 

grundförordningen saknas, ska institutionen på bosättningsorten 

till institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning 

förmånstagaren senast omfattades av, översända en begäran 

om återbetalning av arbetslöshetsförmåner enligt artikel 65.6 

och 65.7 i grundförordningen. Begäran ska göras före utgången 

av en sexmånadersperiod efter utgången av det kalenderhalvår 

under vilket den sista utbetalningen gjordes av de 

arbetslöshetsförmåner för vilka återbetalning begärs. Begäran 

ska innehålla uppgift om det förmånsbelopp som betalats ut 

under de perioder på tre eller fem månader som avses i artikel 

65.6 och 65.7 i grundförordningen, den period under vilken 

dessa förmåner har betalats ut samt uppgifter som identifierar 

den arbetslösa personen. Fordringarna ska lämnas in och 

betalas ut via de berörda medlemsstaternas förbindelseorgan. 

Det föreligger inget krav på att beakta begäranden som lämnas 

in efter den tidsfrist som anges i det första stycket. 

Artiklarna 66.1 och 67.5–67.7 i tillämpningsförordningen ska 

även gälla. 

Från och med utgången av den 18-månadersperiod som avses i 

artikel 67.5 i tillämpningsförordningen, får ränta för obetalda 

fordringar debiteras av borgenärsinstitutionen. Denna ränta ska 

beräknas i enlighet med artikel 68.2 i tillämpningsförordningen. 

Maximibeloppet för den återbetalning som avses i artikel 65.6 

tredje meningen i grundförordningen ska i varje enskilt fall vara 

det förmånsbelopp som den berörda personen skulle ha rätt till 

enligt lagstiftningen i den medlemsstat denne senast omfattades 

av, om personen fortfarande är registrerad hos 

arbetsförmedlingen i denna medlemsstat. För förbindelser 

mellan de medlemsstater som förtecknas i bilaga 5 till 

tillämpningsförordningen ska de behöriga institutionerna i den 

71



ena av de medlemsstater vars lagstiftning den berörda personen 

senast omfattades av, dock fastställa maximibeloppet i varje 

enskilt fall på grundval av medelbeloppet av de 

arbetslöshetsförmåner som betalats ut enligt den 

medlemsstatens lagstiftning under föregående kalenderår. 

Artikel 66.1 – Förfarande för återbetalning mellan 

institutioner 

1. Återbetalningen mellan de berörda medlemsstaterna ska 

genomföras så snart som möjligt. Varje berörd institution ska 

vara skyldig att reglera återbetalningsfordran inom de tidsfrister 

som avses i detta avsnitt så snart den är i stånd till detta. En 

tvist om en viss fordran ska inte hindra regleringen av en annan 

fordran eller andra fordringar. 

Artikel 67.5-7 – Tidsfrister för inlämnande och reglering av 

fordringar 

5. Fordringarna ska betalas av gäldenärsinstitutionen till det 

förbindelseorgan i borgenärsmedlemsstaten som avses i artikel 

66 i tillämpningsförordningen inom 18 månader efter utgången 

av den månad de lämnades in till gäldenärsmedlemsstatens 

förbindelseorgan. Detta gäller inte de fordringar som 

gäldenärsinstitutionen av relevanta skäl har tillbakavisat under 

den perioden. 

6. Alla tvister ska biläggas senast 36 månader efter den månad 

då fordran lämnades in. 

7. Revisionskommittén ska underlätta det slutgiltiga avslutandet 

av räkenskaperna om tvisten inte kan biläggas inom den tid som 

anges i punkt 6 och ska, efter motiverad begäran från någon av 

parterna, lämna ett yttrande om tvisten inom sex månader efter 

den månad under vilken ärendet hänsköts till kommittén. 

Artikel 68.2 – Dröjsmålsränta och avbetalningar 

Denna ränta ska beräknas på grundval av den referensränta 

som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga 

refinansieringstransaktioner. Den referensränta som gäller den 

första dagen i den månad då förfallodagen infaller ska tillämpas. 

72



Information 

Allmänt om återbetalning 

I artikel 65 punkt 6-8 Fo 883/04 finns bestämmelser om 

återbetalning mellan medlemsstater avseende ersättning som 

har utbetalats till personer som omfattas av artikel 65. I korthet 

innebär bestämmelserna att den behöriga institutionen i det före 

detta arbetslandet ska ersätta den behöriga institutionen i 

bosättningslandet för hela det belopp som har betalats ut de 

första tre, alternativt fem, månaderna. Ersättningsbeloppet 

begränsas dock genom att det inte får överstiga det 

ersättningsbelopp som gäller vid arbetslöshet enligt det före 

detta arbetslandets lagstiftning, och att en avräkning från 

återbetalningsperioden får göras för den period då ersättning har 

betalats ut enligt artikel 64. 

Förbindelseorgan 

Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen är svenskt 

förbindelseorgan i relation till bestämmelsen i artikel 70. 

Begäran om återbetalning och tidsfrist 

En begäran om återbetalning från institutionen i 

bosättningslandet ska innehålla uppgifter om det 

ersättningsbelopp som har betalats ut, perioden då utbetalning 

har skett och uppgifter som identifierar den arbetslösa personen. 

Begäran skickas i SED U023. 

Begäran om återbetalning ska göras senast sex månader efter 

utgången av det kalenderhalvår då den sista ersättningen som 

begäran gäller betalades ut. Om en begäran om återbetalning 

kommer in efter denna tidpunkt behöver den inte beaktas. Ett 

meddelande om att bosättningslandets begäran inte accepteras 

p.g.a. att den har kommit in för sent, sänds i SED U025. 

Exempel: En arbetslös person, som senast har arbetat i ett 

annat land och som är bosatt i Sverige, har 

arbetslöshetsersättning i Sverige från och med juli till och med 

oktober 2010. Den sista utbetalningen sker i slutet av oktober 

2010, alltså under det andra kalenderhalvåret 2010. Begäran om 

återbetalning ska göras inom nästa sexmånadersperiod, således 

senast den 30 juni 2011. 

Genomförande av återbetalningen 

En generell princip är att återbetalningen ska genomföras så 

snart som möjligt. Tidsfristen för återbetalning är annars att den 

ska göras inom 18 månader från det att begäran lämnades in till 

förbindelseorganet i det före detta arbetslandet. Om begäran om 

73



återbetalning accepteras i sin helhet av det före detta 

arbetslandets behöriga institution skickas SED U024. Om 

begäran om återbetalning accepteras delvis eller inte alls 

skickas istället SED U025. I denna SED ska det framgå på vilket 

sätt institutionen i det före detta arbetslandet invänder mot 

begäran om återbetalning. Genom SED U026 meddelar den 

behöriga institutionen i det före detta arbetslandet den behöriga 

institutionen i bosättningslandet om att återbetalning har gjorts. 

Bosättningslandets institution bekräftar att återbetalningen har 

tagits emot och att återbetalningsärendet är avslutat genom 

SED U027. Den behöriga institutionen i det före detta 

arbetslandet bekräftar att ärendet är avslutat i SED U028. 

En eventuell tvist om återbetalning av arbetslöshetsersättning 

som inte kan lösas senast tre år efter den månad då begäran 

lämnades in, kan hänskjutas till Revisionskommittén (se mer om 

kommitténs funktion i artikel 74 Fo 883/04). 

Maximibelopp 

När en begäran om återbetalning har lämnats in gör den 

behöriga institutionen i det före detta arbetslandet en bedömning 

av om återbetalningsbeloppet kan begränsas. Detta görs genom 

en beräkning av det ersättningsbelopp som den aktuella 

personen skulle ha fått i det före detta arbetslandet. Denna 

fiktiva ersättning utgör det maximibelopp som kan begränsa det 

återbetalningsbelopp som institutionen i bosättningsstaten 

begär. 

De medlemsstater som är förtecknande i 

tillämpningsförordningens bilaga 5 har ett fastställt 

maximibelopp som inte behöver beräknas i varje enskilt 

återbetalningsärende. Observera dock att detta fastställda 

maximibelopp enbart kan åberopas gentemot de andra 

medlemsstater som är förtecknade i bilaga 5. Exempelvis kan 

Tyskland, som är förtecknad i bilaga 5, inte åberopa det 

fastställda maximibeloppet vid en begäran om återbetalning från 

en svensk arbetslöshetskassa, eftersom Sverige inte finns 

förtecknad i bilaga 5. 

Ränta 

Från och med utgången av tidsfristen för återbetalning på 18 

månader får dröjsmålsränta påföras. Räntan beräknas på 

grundval av Europeiska centralbankens referensränta. 

Information om att påföra ränta skickas i SED U029. Huruvida 

räntan accepteras eller inte anges i SED U030. 

74




Enligt artikel 90 TFo 987/09 ska växelkursen mellan två valutor 

vara den referensväxelkurs som anges av Europeiska 

centralbanken. När jämförelsen görs mellan det belopp som 

faktiskt har betalats ut av institutionen på bosättningsorten och 

det högsta ersättningsbelopp som avses i artikel 65.6 tredje 

meningen Fo 883/04, ska dagen för att fastställa växelkursen 

vara den första dagen i den kalendermånad då den 

ersättningsbara perioden löpte ut. Detta framgår av punkt 7 i 

Administrativa kommissionens beslut H3 (se bilaga 6). 

75



11. Återkrav av förmåner som har 

betalats ut felaktigt: avräkning och 

indrivning 


Artikel 84 – Uppbörd av avgifter och återkrav av förmåner 

1. Uppbörd av avgifter som ska betalas till en institution i en 

medlemsstat samt återkrav av icke berättigade förmåner som 

utgetts av en institution i en medlemsstat, får göras i en annan 

medlemsstat i enlighet med de förfaranden och med de 

garantier och förmånsrätter som gäller för uppbörd av avgifter 

och för återkrav av icke berättigade förmåner som utgetts av 

motsvarande institution i den sistnämnda medlemsstaten. 

2. Verkställbara beslut från domstolar och 

förvaltningsmyndigheter om uppbörd av avgifter, räntor och alla 

andra kostnader eller om återkrav av icke berättigade förmåner 

som utgetts enligt lagstiftningen i en medlemsstat skall på 

begäran av den behöriga institutionen erkännas och verkställas i 

en annan medlemsstat, inom ramen för och i enlighet med de 

förfaranden som föreskrivs i den sistnämnda medlemsstatens 

lagstiftning eller i enlighet med andra förfaranden som är 

tillämpliga på liknande beslut i nämnda stat. Sådana beslut ska 

förklaras vara verkställbara i den medlemsstaten om detta krävs 

enligt lagstiftningen eller andra förfaranden som tillämpas i 

denna medlemsstat. 

3. Vid indrivning, konkurs- och förlikningsförfaranden skall de 

fordringar en medlemsstats institution har i en annan 

medlemsstat omfattas av samma förmånsrätter som gäller för 

fordringar av samma slag i den sistnämnda medlemsstaten 

enligt dess lagstiftning. 

4. Förfarandena för tillämpning av denna artikel, inklusive vilka 

kostnader som skall ersättas, skall regleras genom 

tillämpningsförordningen eller, vid behov och som en 

kompletterande åtgärd, genom överenskommelser mellan 

medlemsstaterna. 

76




Artikel 71 – Allmänna bestämmelser 

Vid tillämpningen av artikel 84 i grundförordningen och inom de 

ramar som där anges, ska fordringar alltid, när det är möjligt, 

återkrävas genom avräkning antingen mellan institutioner i de 

berörda medlemsstaterna, eller gentemot den berörda fysiska 

eller juridiska personen i fråga enligt artiklarna 72–74 i 

tillämpningsförordningen. Om hela eller en del av fordran inte 

kan återkrävas genom avräkning, ska de belopp som återstår att 

betala drivas in i enlighet med artiklarna 75–85 i 


Artikel 72 – Förmåner som erhållits felaktigt 

1. Om en institution i en medlemsstat felaktigt har betalat ut 

förmåner till en person kan den institutionen enligt de villkor och 

inom de gränser som gäller enligt den lagstiftning som 

institutionen tillämpar, begära att institutionen i varje annan 

medlemsstat som utger förmåner till denna person drar av det 

felaktiga beloppet från fordringar som personen i fråga har eller 

pågående utbetalningar till personen i fråga, oavsett från vilken 

gren av trygghetssystemen som förmånen utbetalas. 

Institutionen i den sistnämnda medlemsstaten ska göra avdraget 

enligt de villkor och inom de gränser som gäller för en sådan 

avräkning enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar, som 

om den själv hade betalat ut för höga belopp, och överföra det 

avdragna beloppet till den institution som felaktigt betalat ut 

förmåner. (…) 

Artikel 6 – Provisorisk tillämpning av lagstiftning och 

provisoriskt beviljande av förmåner 

(…) 

2. Om två eller flera medlemsstaters institutioner eller 

myndigheter har skilda uppfattningar om vilken institution som 

ska utge kontant- eller vårdförmånerna, ska den berörda 

personen, som hade kunnat göra anspråk på förmåner om 

skilda uppfattningar inte hade förelegat, provisoriskt få de 

förmåner som föreskrivs i den lagstiftning som institutionen på 

bosättningsorten tillämpar eller, om personen inte är bosatt inom 

någon av dessa medlemsstaters territorium, de förmåner som 

föreskrivs i den lagstiftning som tillämpas av den institution till 

vilken begäran först lämnades in. 

77



3. Om de berörda institutionerna eller myndigheterna inte 

kommer överens får de behöriga myndigheterna hänskjuta 

frågan till administrativa kommissionen tidigast en månad efter 

den dag då åsiktsskillnaden enligt punkt 1 eller 2 uppstod. 

Administrativa kommissionen ska försöka jämka samman 

ståndpunkterna inom sex månader efter det att ärendet 

hänsköts till den. 

4. Om det antingen fastställs att den tillämpliga lagstiftningen 

inte är lagstiftningen i medlemsstaten för den provisoriska 

försäkringstillhörigheten, eller att den institution som har beviljat 

de provisoriska förmånerna inte är den behöriga institutionen, 

ska den institution som har fastställts som behörig anses ha varit 

retroaktivt behörig som om denna åsiktsskillnad aldrig hade 

funnits, senast antingen från och med dagen för den 

provisoriska försäkringstillhörigheten eller från och med det 

första provisoriska beviljandet av de berörda förmånerna. 

5. Vid behov ska den institution som har fastställts som behörig 

och den institution som preliminärt har betalat ut 

kontantförmåner eller preliminärt tagit ut avgifter, i 

förekommande fall reglera den berörda personens ekonomiska 

situation i fråga om avgifter och kontantförmåner som utbetalats 

preliminärt, i enlighet med bestämmelserna i avdelning IV kapitel 

III i tillämpningsförordningen. (…) 

Artikel 73 – Provisoriska utbetalningar av kontantförmåner 

eller avgifter 

1. Vid tillämpningen av artikel 6 i tillämpningsförordningen ska 

den institution som provisoriskt betalade ut kontantförmånerna, 

senast tre månader efter det att den tillämpliga lagstiftningen har 

fastställts eller den institution som är ansvarig för utbetalningen 

har identifierats, sammanställa en redovisning av det 

provisoriskt utbetalda beloppet och översända den till den 

institution som fastställts som behörig. 

Den institution som fastställts som behörig för utbetalningen av 

förmånerna ska dra av ett belopp motsvarande den provisoriska 

utbetalningen från det förmånsbelopp som den är skyldig den 

berörda personen och utan dröjsmål överföra det avdragna 

beloppet till den institution som provisoriskt betalade 

kontantförmånerna. 

Om det provisoriskt utbetalda beloppet överstiger fordringen, 

eller om det inte finns någon fordran, ska den institution som 

fastställts som behörig dra av detta belopp från pågående 

78



utbetalningar, enligt de villkor och begränsningar som gäller för 

denna avräkningsmetod enligt den lagstiftning den tillämpar, och 

utan dröjsmål överföra det avdragna beloppet till den institution 

som provisoriskt betalade kontantförmånerna. (…) 

Artikel 74 – Kostnader för avräkning 

Inga kostnader ska betalas när fordran återkrävs genom den 

avräkningsmetod som anges i artiklarna 72 och 73 i 


Artikel 75 – Definitioner och allmänna bestämmelser 

1. I detta avsnitt avses med 

- fordran: alla fordringar som gäller avgifter eller förmåner som 

felaktigt utbetalats eller tillhandahållits, inklusive ränta, böter, 

administrativa påföljder och alla andra avgifter och kostnader i 

samband med fordran i enlighet med lagstiftningen i den 

medlemsstat som gör fordran gällande, 

- sökande part: i fråga om varje medlemsstat, varje institution 

som lämnar en begäran om information, underrättelse eller 

indrivning avseende en fordran enligt definitionen ovan, 

- anmodad part: i fråga om varje medlemsstat, varje institution till 

vilken en begäran om information, delgivning eller indrivning kan 

lämnas. 

2. Begäranden och därmed förbundna meddelanden mellan 

medlemsstaterna ska i allmänhet lämnas via utsedda 

institutioner. 

3. Praktiska genomförandeåtgärder, bland annat sådana som 

rör artikel 4 i tillämpningsförordningen och fastställandet av en 

lägsta tröskel för de belopp för vilka en begäran om indrivning 

kan lämnas, ska antas av administrativa kommissionen. 

Artikel 76 – Begäran om upplysningar 

1. På framställan av den sökande parten ska den anmodade 

parten tillhandahålla alla upplysningar som skulle kunna vara av 

betydelse för den sökande parten vid indrivningen av dess 

fordran. 

För att inhämta de upplysningarna ska den anmodade parten 

utöva sina befogenheter enligt bestämmelserna i de lagar eller 

andra författningar som gäller indrivning av liknande fordringar 

som uppkommit i den egna medlemsstaten. 

79



2. Begäran om upplysningar ska innehålla uppgift om namn, 

senast kända adress och alla andra uppgifter som är relevanta 

för identifieringen av den berörda juridiska eller fysiska person 

som de begärda upplysningarna avser samt vilken typ av 

fordran och vilket fordringsbelopp som begäran avser. 

3. Den anmodade parten ska inte vara skyldig att tillhandahålla 

upplysningar 

a) som den inte skulle kunna erhålla i syfte att driva in liknande 

fordringar som uppkommit i den egna medlemsstaten, 

b) som skulle röja kommersiella, industriella eller professionella 

hemligheter, eller 

c) som om de lämnas ut skulle kunna vara till skada för 

säkerheten eller strida mot allmän ordning i den medlemsstaten. 

4. Den anmodade parten ska informera den sökande parten om 

skälen till att den inte efterkommer en begäran om upplysningar. 

Artikel 77 – Delgivning 

1. Den anmodade parten ska på framställan av den sökande 

parten, och i enlighet med gällande regler om delgivning av 

motsvarande dokument eller beslut i den egna medlemsstaten, 

delge mottagaren alla dokument och beslut, även av juridisk art, 

som kommer från den sökande partens medlemsstat och som 

gäller en fordran och/eller indrivning av denna fordran. 

2. En begäran om delgivning ska innehålla uppgift om namn, 

adress och andra för identifiering relevanta uppgifter som den 

sökande parten normalt har tillgång till, vilken typ av dokument 

eller beslut som ska delges och vilket ärende det gäller, om så 

är nödvändigt namn, adress och alla andra uppgifter som är 

relevanta för identifieringen av den gäldenär och den fordran till 

vilka dokumentet eller beslutet hänför sig, samt alla övriga 

användbara upplysningar. 

3. Den anmodade parten ska utan dröjsmål underrätta den 

sökande parten om de åtgärder som har vidtagits med anledning 

av dess begäran om delgivning, och särskilt om vilket datum 

instrumentet eller beslutet skickades till mottagaren. 

Artikel 78 – Begäran om indrivning 

1. En begäran om indrivning av en fordran som den sökande 

parten riktar till den anmodade parten ska åtföljas av en officiell 

eller bestyrkt kopia av den exekutionstitel för indrivning som har 

utfärdats i den sökande partens medlemsstat samt, i 

80



förekommande fall, av andra handlingar, i original eller i form av 

bestyrkt kopia, som behövs för indrivningen. 

2. Den sökande parten får begära indrivning endast om 

a) fordran och/eller exekutionstiteln för indrivning inte bestrids i 

den egna medlemsstaten, utom i de fall då artikel 81.2 andra 

stycket i tillämpningsförordningen tillämpas, 

b) den i sin egen medlemsstat har genomfört de lämpliga 

indrivningsförfaranden som kan tillämpas på grundval av den 

exekutionstitel som avses i punkt 1, och om de vidtagna 

åtgärderna inte kommer att leda till full betalning av fordran, 

c) den preskriptionsfrist som föreskrivs i den egna lagstiftningen 

inte har löpt ut. 

3. I en begäran om indrivning ska anges 

a) namn och adress och andra relevanta uppgifter som behövs 

för identifiering av den berörda fysiska eller juridiska personen 

och/eller tredje man som innehar dennes tillgångar, 

b) namn, adress och andra uppgifter som är relevanta för 

identifieringen av den sökande parten, 

c) en hänvisning till den exekutionstitel för indrivning som har 

utfärdats i den sökande partens medlemsstat, 

d) fordrans art och belopp, inklusive kapitalfordran, ränta, böter, 

administrativa påföljder och alla andra avgifter och kostnader, 

med beloppet angivet i valutan i den sökande och den 

anmodade partens medlemsstater, 

e) datum då den sökande och/eller den anmodade parten 

delgav mottagaren exekutionstiteln, 

f) från och med vilken dag och under vilken period verkställighet 

är möjlig enligt gällande rättsregler i den sökande partens 

medlemsstat, 

g) alla övriga relevanta upplysningar. 

4. Begäran om indrivning ska även innehålla en försäkran från 

den sökande parten om att villkoren i punkt 2 är uppfyllda. 

5. Den sökande parten ska så snart den får vetskap om dessa 

vidarebefordra alla relevanta upplysningar till den anmodade 

parten om det ärende som ligger till grund för begäran om 

indrivning. 

Artikel 79 – Exekutionstitel för indrivning av en fordran 

1. I enlighet med artikel 84.2 i grundförordningen ska en 

exekutionstitel för indrivning av en fordran direkt erkännas och 

automatiskt behandlas som en exekutionstitel för indrivning av 

en fordran av den anmodade partens medlemsstat. 

81



2. Utan hinder av punkt 1 får en exekutionstitel för indrivning av 

en fordran vid behov och i enlighet med gällande bestämmelser i 

den anmodade partens medlemsstat godtas som, erkännas 

som, kompletteras eller ersättas med ett instrument som medger 

verkställighet inom den medlemsstatens territorium. 

Medlemsstaterna ska sträva efter att inom tre månader från 

mottagandet av begäran om indrivning avsluta godtagandet, 

erkännandet, kompletteringen eller ersättningen, utom i de fall 

då det tredje stycket i denna punkt tillämpas. Medlemsstaterna 

får inte vägra att avsluta dessa åtgärder om exekutionstiteln är 

korrekt utformad. Den anmodade parten ska informera den 

sökande parten om skälen till att tremånadersperioden 

överskrids. 

Om någon av dessa åtgärder skulle ge upphov till en tvist 

beträffande fordran och/eller den exekutionstitel som utfärdats 

av den sökande parten, ska artikel 81 i tillämpningsförordningen 

tillämpas. 

Artikel 80 – Betalningssätt och betalningsfrister 

1. Fordringar ska drivas in i valutan i den anmodade partens 

medlemsstat. Den anmodade parten ska överföra hela det 

fordringsbelopp som den har drivit in till den sökande parten. 

2. Den anmodade parten får, om gällande lagar och andra 

författningar i den egna medlemsstaten så medger, och efter 

samråd med den sökande parten, bevilja gäldenären en 

betalningsfrist eller godkänna ett avbetalningsförfarande. Den 

ränta som den anmodade parten uppbär med anledning av 

denna betalningsfrist ska också överföras till den sökande 

parten. 

Från och med den dag då exekutionstiteln för indrivning av 

fordran direkt erkändes i enlighet med artikel 79.1 i 

tillämpningsförordningen eller godtogs, erkändes, 

kompletterades eller ersattes i enlighet med artikel 79.2 i 

tillämpningsförordningen, ska ränta påföras vid alla dröjsmål 

med betalningen enligt de lagar och andra författningar som 

gäller i den anmodade partens medlemsstat, vilken också ska 

överföras till den sökande parten. 

82



Artikel 81 – Bestridande av en fordran eller en 

exekutionstitel för indrivning av en fordran och bestridande 

av verkställighetsåtgärderna 

1. Om en fordran och/eller en exekutionstitel för indrivning av en 

fordran som utfärdats i den sökande partens medlemsstat under 

indrivningsförfarandets gång bestrids av en berörd part, ska 

denna part överlämna ärendet till de behöriga myndigheterna i 

den sökande partens medlemsstat i enlighet med de rättsregler 

som gäller i den medlemsstaten. Den sökande parten ska utan 

dröjsmål underrätta den anmodade parten om denna åtgärd. 

Den berörda parten får också informera den anmodade parten 

om åtgärden. 

2. Så snart som den anmodade parten har tagit emot den 

underrättelse eller den information som avses i punkt 1, 

antingen från den sökande parten eller från den berörda parten, 

ska den skjuta upp verkställigheten i avvaktan på det beslut som 

den behöriga myndigheten fattar i detta ärende, såvida inte den 

sökande parten begär något annat enligt andra stycket i den här 

punkten. Om den anmodade parten anser det nödvändigt, och 

utan att det påverkar tillämpningen av artikel 84 i 

tillämpningsförordningen, får den vidta säkerhetsåtgärder för att 

säkerställa indrivningen, om gällande bestämmelser i lagar eller 

andra författningar i den egna medlemsstaten medger ett sådant 

förfarande för liknande fordringar. 

Utan hinder av första stycket får den sökande parten, i enlighet 

med gällande lagar, andra författningar och förvaltningspraxis i 

den egna medlemsstaten, begära att den anmodade parten 

driver in en fordran som bestrids, i den mån som gällande lagar 

och andra författningar i den anmodade partens medlemsstat 

medger en sådan åtgärd. Om tvisten senare avgörs till 

gäldenärens fördel, ska den sökande parten ansvara för 

återbetalningen av hela det indrivna beloppet och eventuell 

upplupen ersättning enligt gällande lagstiftning i den anmodade 

partens medlemsstat. 

3. Om bestridandet gäller verkställighetsåtgärder som vidtas i 

den anmodade partens medlemsstat ska ärendet hänskjutas till 

den behöriga myndigheten i den medlemsstaten i enlighet med 

dess lagar och andra författningar. 

4. Om den behöriga myndighet till vilket ärendet har hänskjutits i 

enlighet med punkt 1 är en allmän domstol eller en 

förvaltningsdomstol, ska denna domstols beslut, om det är 

83



gynnsamt för den sökande parten och medger indrivning av 

fordran i den sökande partens medlemsstat, utgöra 

"exekutionstiteln för indrivning" i enlighet med artiklarna 78 och 

79 i tillämpningsförordningen, och indrivningen av fordran ska 

genomföras på grundval av detta beslut. 

Artikel 82 – Begränsning av bistånd 

1. Den anmodade parten ska inte vara skyldig att 

a) bevilja det bistånd som avses i artiklarna 78–81 i 

tillämpningsförordningen om indrivningen av fordran på grund av 

gäldenärens situation skulle medföra allvarliga ekonomiska eller 

sociala svårigheter i den anmodade partens medlemsstat, under 

förutsättning att gällande lagar och andra författningar i den 

anmodade partens medlemsstat medger en sådan åtgärd för 

liknande nationella fordringar, 

b) bevilja det bistånd som avses i artiklarna 76–81 i 

tillämpningsförordningen om den ursprungliga begäran enligt 

artiklarna 76–78 i tillämpningsförordningen avser fordringar som 

är äldre än fem år, räknat från den tidpunkt då exekutionstiteln 

för indrivning utfärdats i enlighet med gällande lagar, andra 

författningar och förvaltningspraxis i den sökande partens 

medlemsstat vid tidpunkten för begäran. I de fall då fordran eller 

exekutionstiteln bestrids ska denna tidsfrist emellertid börja löpa 

från och med den tidpunkt då den sökande partens medlemsstat 

fastställer att fordran eller exekutionstiteln för indrivning av 

fordran inte längre får bestridas. 

2. Den anmodade parten ska informera den sökande parten om 

skälen till att den inte efterkommer en begäran om bistånd. 

Artikel 83 – Preskriptionstid 

1. Frågor om preskriptionstid ska regleras enligt följande: 

a) Genom gällande lagstiftning i den sökande partens 

medlemsstat i den mån de gäller fordran och/eller 

exekutionstiteln för fordran. 

b) Genom gällande lagstiftning i den anmodade partens 

medlemsstat vad gäller verkställighetsåtgärder i den anmodade 


Preskriptionstiden ska, i enlighet med gällande lagstiftning i den 

anmodade partens medlemsstat, börja löpa från och med 

tidpunkten för direkt erkännande, eller från och med tidpunkten 

för godkännande, erkännande, kompletterande eller ersättande i 

enlighet med artikel 79 i tillämpningsförordningen. 

84



2. Åtgärder som vidtas av den anmodade parten vid indrivning 

av fordringar i enlighet med en begäran om bistånd som, om de 

hade vidtagits av den sökande parten, skulle ha lett till att 

preskriptionstiden uppsköts eller avbröts i enlighet med gällande 

bestämmelser i den sökande partens medlemsstat, ska anses 

ha vidtagits i den senare medlemsstaten vad gäller denna 

verkan. 

Artikel 84 – Säkerhetsåtgärder 

På en motiverad begäran från den sökande parten ska den 

anmodade parten vidta säkerhetsåtgärder för att säkerställa 

indrivningen av en fordran, om detta medges enligt gällande 

bestämmelser i lagar eller andra författningar i den anmodade 

partens medlemsstat. 

Vid tillämpningen av första stycket ska de bestämmelser och 

förfaranden som anges i artiklarna 78, 79, 81 och 82 i 

tillämpningsförordningen även gälla. 

Artikel 85 – Kostnader som uppstår i samband med 

indrivning 

1. Den anmodade parten ska från den berörda fysiska eller 

juridiska personen driva in och behålla ersättning för alla de 

kostnader som är förknippade med indrivningen och som den 

åsamkats, enligt lagar och andra författningar som gäller för 

liknande fordringar i den anmodade partens medlemsstat. 

2. Det ömsesidiga bistånd som lämnas vid tillämpningen av 

detta avsnitt ska i regel vara kostnadsfritt. Vid indrivningar som 

medför särskilda svårigheter och är förbundna med mycket stora 

kostnader får de sökande och de anmodade parterna komma 

överens om särskilda former för återbetalning anpassade till de 

enskilda fallen. 

3. Den sökande partens medlemsstat ska förbli 

betalningsskyldig gentemot den anmodade partens medlemsstat 

för alla kostnader och förluster som uppkommer på grund av 

åtgärder som anses vara ogrundade, antingen vad gäller 

fordringens riktighet eller giltigheten av den handling som 

utfärdats av den sökande parten. 

85



Information 

Definitioner 

Sökande part: i fråga om varje medlemsstat, varje institution 

som lämnar en begäran om information, underrättelse eller 

indrivning avseende en fordran. 

Anmodad part: i fråga om varje medlemsstat, varje institution till 

vilken en begäran om information, delgivning eller indrivning kan 

lämnas. 

Allmänt om återkrav av förmåner 

Artikel 84 i förordningen innehåller grundläggande 

bestämmelser om återkrav av förmåner. De förfaranden som 

ska tillämpas för återkrav av förmåner regleras genom 

tillämpningsförordningen (artikel 84.4). 

Arbetslöshetskassorna får återkräva felaktigt utbetald 

arbetslöshetsersättning i en annan medlemsstat i enlighet med 

de förfaranden och bestämmelser som gäller enligt den 

medlemsstatens lagstiftning (artikel 84.1). Verkställbara beslut 

om återkrav av felaktigt utbetald arbetslöshetsersättning ska på 

begäran av arbetslöshetskassan erkännas och verkställas i en 

annan medlemsstat, inom ramen för de förfaranden och de 

bestämmelser som gäller i den sistnämnda medlemsstaten 

(artikel 84.2). 

När artikel 84 tillämpas ska alla fordringar som omfattas av 

förordningen, när det är möjligt, återkrävas genom avräkning 

(artikel 71 TFo). Avräkning innebär att en institution drar av ett 

felaktigt utbetalt belopp från fordringar som personen har, eller 

från pågående utbetalningar till personen. 

Avräkning kan ske antingen mellan institutioner i de berörda 

medlemsstaterna, eller gentemot den berörda personen (artikel 

71 TFo). I detta avseende är arbetslöshetskassorna institutioner. 

Bestämmelser om avräkning finns i artikel 72–74 i 


Om hela eller en del av fordran inte kan återkrävas genom 

avräkning, ska de belopp som återstår att betala drivas in (artikel 

71 TFo). Bestämmelser om indrivning finns i artikel 75–85 i 


Utgångspunkter för det praktiska förfarandet 

När en fordran som gäller felaktigt utbetald 

arbetslöshetsersättning inte går att avräkna eller driva in i Sverige 

86



ska arbetslöshetskassan undersöka om en avräkning går att 

genomföra i en annan medlemsstat. Arbetslöshetskassan ska 

vända sig till den eller de institutioner som administrerar och 

betalar ut arbetslöshetsersättning i den medlemsstat där 

gäldenären, det vill säga den som har en skuld, befinner sig. 

Kontaktuppgifter finns i Master Directory. 

Om en avräkning i en annan medlemsstat inte är möjlig ska 

arbetslöshetskassan vända sig till Kronofogden för hjälp med att 

driva in skulden i en annan medlemsstat. Kronofogden kan begära 

indrivning i en annan medlemsstat endast om 

indrivningsförfaranden har genomförts i Sverige och om de 

vidtagna åtgärderna inte kommer att leda till full betalning av 

fordran (artikel 78.2 b TFo) eller om det på annat sätt har 

konstaterats att ett indrivningsförfarande i Sverige är utsiktslöst. 

En begäran om indrivning ska i allmänhet lämnas via utsedda 

institutioner (artikel 75.2 TFo). Kronofogden är utsedd institution i 

Sverige. Det innebär att de SED som ska användas vid indrivning 

ska skickas till Kronofogden, som vidarebefordrar dessa till den 

utsedda institutionen i den andra medlemsstaten. 

Avräkning 

Om en arbetslöshetskassa felaktigt har betalat ut 

arbetslöshetsersättning till en person kan arbetslöshetskassan 

enligt de villkor och inom de gränser som gäller enligt svensk 

lagstiftning, begära att institutionen i varje annan medlemsstat 

som utger arbetslöshetsersättning till denna person drar av det 

felaktiga beloppet från pågående utbetalningar till personen i 

fråga. En avräkning ska ske enligt de villkor och inom de gränser 

som gäller för en sådan avräkning enligt den lagstiftning som 

institutionen tillämpar. Det avdragna beloppet ska överföras till 

arbetslöshetskassan (artikel 72.1 TFo). 

Om en utländsk institution begär avdrag på 

arbetslöshetsersättning i Sverige ska arbetslöshetskassan som 

tog emot institutionens begäran besluta om avräkning enligt artikel 

72 TFo. 

Parterna ska inte betala några kostnader när fordran återkrävs 

genom avräkning (artikel 74 TFo). 

Lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring (ALF) innehåller 

en bestämmelse som medger avräkning vid en senare 

utbetalning av arbetslöshetsersättning (68 e § ALF). Den 

svenska lagstiftningen saknar en bestämmelse som beviljar 

arbetslöshetskassorna rätt till avräkning mot en annan typ av 

87



förmån. I enlighet med artikel 72.1 TFo innebär det att en 

arbetslöshetskassa endast kan begära avräkning mot 

arbetslöshetsersättning i andra medlemsstater. Vidare innebär 

det att en institution i en annan medlemsstat endast kan begära 

avräkning mot arbetslöshetsersättning i Sverige om fordringen 

grundar sig på en felaktigt utbetald arbetslöshetsersättning. 

För begäran om avdrag finns fyra SED: R001 Förfrågan om 

avdrag, R002 Svar om avdrag, R003 Beslut om avdrag och 

R004 Meddelande om betalning. 


När artikel 72 TFo tillämpas ska fordringarna räknas om till en 

annan medlemsstats valuta. Det innebär att en växelkurs måste 

fastställas. I artikel 90 TFo anges att växelkursen mellan två 

valutor ska vara den referensväxelkurs som anges av 

Europeiska centralbanken. Den dag som ska gälla för när 

växelkursen ska fastställas anges i Administrativa 

kommissionens beslut H3, (se bilaga 6). 

Indrivning 

En begäran om upplysningar, delgivning eller indrivning ska i 

allmänhet lämnas via utsedda institutioner (artikel 75.2 TFo). 

Kronofogden är i detta avseende utsedd institution i Sverige. Det 

innebär att det är Kronofogden som i uppdrag av 

arbetslöshetskassan lämnar en begäran till en institution i en 

annan medlemsstat. 

Kronofogden 

Återkravsfordringar som inte har varit möjliga att avräkna kan 

drivas in (verkställas) av Kronofogden. För att Kronofogden ska 

kunna genomföra verkställighet (exempelvis utmätning) måste 

det finnas en exekutionstitel. En exekutionstitel är en skriftlig 

handling som innehåller en förpliktelse för gäldenären att betala. 

Exempel på exekutionstitlar är ett utslag om 

betalningsföreläggande från Kronofogden eller en dom från 

tingsrätten. 

När en fordran ska drivas in i en annan medlemsstat ska 

arbetslöshetskassan bistå Kronofogden med ifyllandet av 

tillämpliga SED. Det är sedan Kronofogden som begär indrivning 

hos den utsedda institutionen i den mottagande medlemsstaten. 

Begäran om upplysningar 

För att Kronofogden ska kunna avgöra om det är motiverat att 

begära indrivning i en annan medlemsstat, eller säkerställa att 

gäldenären har blivit underrättad om kravet, kan Kronofogden i 

88



enlighet med artikel 76 TFo begära upplysningar om gäldenären. 

En medlemsstat kan bara lämna den information som är tillåten 

att lämna enligt den egna lagstiftningen (artikel 76.1 andra 

stycket TFo). På motsvarande sätt kan en annan medlemsstat 

begära upplysningar om en person i Sverige. 

För begäran om upplysningar finns tre SED: R012 Begäran om 

information, R013 Neka information och R014 Svar med 

information. R012 ska innehålla uppgifter om namn, senast 

kända adress och alla andra uppgifter som är relevanta för 

identifieringen av den berörda person som de begärda 

upplysningarna gäller, samt vilken typ av fordran och vilket 

fordringsbelopp som begäran avser (artikel 76.2 TFo). R014 ska 

bland annat innehålla uppgifter om kapitalinkomst, förmåner och 

förmögenhet. Den anmodade parten är i vissa fall inte skyldig att 

tillhandahålla uppgifter (artikel 76.3 TFo). Den anmodade parten 

ska i R013 informera den sökande parten om skälen till att den 

anmodade parten inte efterkommer en begäran om upplysningar 

(artikel 76.4 TFo). 

Delgivning 

Kronofogden kan begära att den anmodade parten i enlighet 

med gällande regler om delgivning i den egna medlemsstaten, 

delger gäldenären alla dokument och beslut som kommer från 

Sverige och som gäller en fordran och/eller indrivning av denna 

fordran (artikel 77.1 TFo). 

För begäran om delgivning finns två SED: R015 Begäran om 

anmälan och R016 Svar med information om vidtagna åtgärder. 

R015 ska bland annat innehålla uppgifter om vilken typ av 

dokument eller beslut som ska delges och vilket ärende det 

gäller (artikel 77.2 TFo). Den anmodade parten ska utan 

dröjsmål, genom R016, underrätta den sökande parten om de 

åtgärder som har vidtagits och särskilt om vilket datum 

dokumentet eller beslutet skickades till mottagaren (artikel 77.3 

TFo). 

Begäran om indrivning 

Till en begäran om indrivning ska Kronofogden bifoga en officiell 

eller styrkt kopia av exekutionstiteln samt, i förekommande fall, 

andra handlingar som behövs för indrivningen (artikel 78.1 TFo). 

Kronofogden får begära indrivning endast om 

a) fordran och/eller exekutionstiteln inte bestrids i Sverige, utom 

i de fall då lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten 

tillåter verkställighet av bestridda fordringar (artikel 81.2 andra 

stycket TFo), 

89



b) lämpliga indrivningsförfaranden som kan tillämpas på 

grundval av exekutionstiteln har genomförts i Sverige, och om 

de vidtagna åtgärderna inte kommer att leda till full betalning av 

fordran, 

c) preskriptionsfristen enligt svensk lagstiftning inte har löpt ut 

(artikel 78.2 TFo). 

För begäran om indrivning finns tre SED: R017 Begäran om 

indrivning/säkerhetsåtgärder, R018 Svar på begäran om 

indrivning/säkerhetsåtgärder och R036 Begäran ytterligare 

information. R017 ska bland annat innehålla uppgifter om 

fordrans art och belopp, datum för delgivningen av 

exekutionstiteln och från och med vilken dag och under vilken 

period verkställighet är möjlig enligt gällande rättsregler i den 

sökande partens medlemsstat (artikel 78.3 TFo). R017 ska även 

innehålla en försäkran om att villkoren i artikel 78.2 TFo är 

uppfyllda (artikel 78.4 TFo). I R018 ska den anmodade parten 

ange om det finns några hinder mot indrivning. 

Kronofogden ska så snart myndigheten får vetskap om dessa 

vidarebefordra alla relevanta upplysningar till den institution som 

har tagit emot en begäran om indrivning (artikel 78.5 TFo). 

Betalningssätt och betalningsfrister 

Fordringar ska drivas in i valutan i den indrivande partens 

medlemsstat. Den indrivande parten ska överföra hela det 

fordringsbelopp som den har drivit in till den sökande parten 

(artikel 80.1 TFo). En överföring av ett fordringsbelopp till 

Sverige sker först till Kronofogden, som därefter överför beloppet 

till arbetslöshetskassan. 

Den anmodade parten får, om gällande lagstiftning i den egna 

medlemsstaten så medger, och efter samråd med den sökande 

parten, bevilja gäldenären en betalningsfrist eller 

avbetalningsplan (artikel 80.2 första stycket TFo). SED R017, 

R018 och R036 ska tillämpas vid samråd. 

Ränta med anledning av en betalningsfrist och eventuell 

dröjsmålsränta ska tillfalla den sökande parten (artikel 80.2 TFo). 

Bestridande av arbetslöshetskassans fordran och/eller 

exekutionstitel 

Om gäldenären bestrider arbetslöshetskassans fordran och/eller 

exekutionstitel under indrivningsförfarandet i en annan 

medlemsstat ska gäldenären hänvisas till att lämna in sitt 

bestridande till den behöriga myndigheten i Sverige (artikel 81.1 

TFo). Så snart som den indrivande parten har fått en 

90



underrättelse, från antingen Kronofogden, arbetslöshetskassan 

eller gäldenären, om att ett bestridande har lämnats in i Sverige, 

ska verkställigheten skjutas upp i avvaktan på ett beslut. Det 

gäller såvida inte Kronofogden begär något annat (artikel 81.2 

första stycket TFo). 

Artikel 81.2 andra stycket TFo medger indrivning av bestridda 

fordringar, det vill säga fordringar som har överklagats eller där 

omprövning har begärts. En förutsättning är att indrivning av 

sådana fordringar medges enligt gällande bestämmelser i den 

anmodade partens medlemsstat. Svensk lagstiftning medger 

indrivning av bestridda fordringar. 

För bestridande av en fordran och/eller en exekutionstitel finns 

elva SED: R019 Meddelande om bestridande, R020 

Meddelande om upphörd bestridan, R021 Meddelande om 

bestridande av indrivningsåtgärder, R022 Information om 

konsekvenser, R023 Rest bestridande av 

genomförandeåtgärder, R024 Resultatet av bestridandet, R025 

Information om sakförhållanden, R026 Information om justering 

av belopp, R027 Meddelande om upphörd bestridan, R033 

Beslut om indrivningsförfarande och R034 Beslut om 

bestridande. 

Begränsning av bistånd 

Den anmodade parten ska inte vara skyldig att bevilja bistånd 

om indrivningen på grund av gäldenärens situation skulle 

medföra allvarliga ekonomiska eller sociala svårigheter. Det 

gäller under förutsättning att lagstiftningen i den anmodade 

partens medlemsstat innehåller en liknande nationell 

bestämmelse (artikel 82.1 a TFo). Den svenska lagstiftningen 

saknar ett sådant verkställighetshinder. 

Den anmodade parten ska inte heller vara skyldig att bevilja 

bistånd om den ursprungliga begäran om indrivning, delgivning 

eller upplysningar avser fordringar som är äldre än fem år. 

Tidsfristen ska räknas från den tidpunkt då exekutionstiteln har 

utfärdats (artikel 82.1 b TFo). 

Kronofogden tillämpar en tidsfrist på tio år i stället för fem år vid 

indrivning av utländska fordringar. Orsaken till det är att 

indrivning av utländska fordringar generellt sätt kräver mer tid än 

indrivning av nationella fordringar i Sverige. 

91



Preskriptionstid 

Att en skuld har blivit preskriberad betyder att borgenären, det 

vill säga den som har rätt till betalning, förlorar sin rätt att få 

skulden betald med hjälp av Kronofogden. 

Vid återkrav av en fordran i en annan medlemsstat regleras 

frågan om preskription av fordran och/eller exekutionstiteln 

genom lagstiftningen i den sökande partens medlemsstat (artikel 

83.1 a TFo). Arbetslöshetskassornas fordringar omfattas av 

preskriptionslagen (1981:130). Av 2 § första stycket 

preskriptionslagen följer att en fordran preskriberas tio år efter 

tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. 

Preskriptionsavbrott kan ske på flera olika sätt, exempelvis 

genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en påminnelse 

om skulden från borgenären. När ett preskriptionsavbrott har 

skett börjar en ny preskriptionstid att löpa. Det innebär att 

borgenären förlänger den tid han har på sig att begära betalning. 

Preskriptionsavbrytande åtgärder som vidtas av den indrivande 

parten ska leda till preskriptionsavbrott i den mån motsvarande 

åtgärder vidtagna i den sökande partens medlemsstat hade lett 

till preskriptionsavbrott (artikel 83.2 TFo). 

Säkerhetsåtgärder 

Kronofogden kan begära att den anmodade parten vidtar 

säkerhetsåtgärder för att säkerställa indrivningen. En 

säkerhetsåtgärd får vidtas om det medges enligt gällande 

bestämmelser i den anmodade partens medlemsstat (artikel 84 

första stycket TFo). 

För begäran om säkerhetsåtgärder finns tre SED: R017 Begäran 

om indrivning/säkerhetsåtgärder, R018 Svar på begäran om 

indrivning/säkerhetsåtgärder och R036 Begäran ytterligare 

information. 

Kostnader som uppstår i samband med indrivning 

Den anmodade parten ska från gäldenären driva in och behålla 

ersättning för alla de kostnader som är förknippade med 

indrivningen och som den har åsamkats (artikel 85.1 TFo). 

Bistånd som lämnas ska i regel vara kostnadsfritt. Vid 

indrivningar som medför särskilda svårigheter och är förbundna 

med mycket stora kostnader får Kronofogden och den 

sökande/mottagande parten komma överens om särskilda 

former för återbetalning (artikel 85.2 TFo). 

92



Den sökande partens medlemsstat ska förbli betalningsskyldig 

för alla kostnader och förluster som uppkommer på grund av 

åtgärder som anses vara ogrundade (artikel 85.3 TFo). 

För kostnader som uppstår i samband med indrivning finns fem 

SED: R004 Meddelande om betalning, R028 Slutlig redovisning, 

R029 Beslut om slutlig redovisning, R030 Information om 

beloppet och R031 Beslut om beloppet. 


När artikel 78 och 80 TFo tillämpas ska fordringarna räknas om 

till en annan medlemsstats valuta. Det innebär att en växelkurs 

måste fastställas. I artikel 90 TFo anges att växelkursen mellan 

två valutor ska vara den referensväxelkurs som anges av 

Europeiska centralbanken. Den dag som ska gälla för när 

växelkursen ska fastställas anges i Administrativa 

kommissionens beslut H3, (se bilaga 6). 

93

Bilaga 1 

REKOMMENDATION nr U1 

av den 12 juni 2009 

om tillämplig lagstiftning för arbetslösa personer som förvärvsarbetar på deltid i en 

annan medlemsstat än bosättningsstaten 

(Text av betydelse för EES och för avtalet mellan EG och Schweiz) 

ADMINISTRATIVA KOMMISSIONEN FÖR SAMORDNING AV DE SOCIALA 

TRYGGHETSSYSTEMEN UTFÄRDAR DENNA REKOMMENDATION 

med beaktande av artikel 72 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 

av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, enligt vilken 

administrativa kommissionen ska behandla alla administrativa frågor och tolkningsfrågor som 

följer av bestämmelserna i förordning (EG) nr 883/2004 och Europaparlamentets och rådets 

förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till 

förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, 

med beaktande av artiklarna 11.3 a och 16.1 i förordning (EG) nr 883/2004 och artikel 18 i 

förordning (EG) nr 987/2009, och 

av följande skäl: 

(1) När personer som är bosatta inom en medlemsstats territorium enligt den lagstiftning de 

omfattas av har rätt till förmåner vid arbetslöshet bör de tillåtas att förvärvsarbeta på deltid 

inom en annan medlemsstats territorium och samtidigt få behålla rätten till de 

arbetslöshetsförmåner som utges av den stat där de är bosatta. 

(2) I en sådan situation är det nödvändigt att fastställa tilllämplig lagstiftning för dessa 

personer enligt artikel 11 i förordning (EG) nr 883/2004 så att eventuella lagkonflikter 

undviks. 

(3) Enligt artikel 11.2 i ovannämnda förordning ska de personer som med anledning av sitt 

arbete som anställd eller sin verksamhet som egenföretagare erhåller en kontantförmån anses 

utöva denna verksamhet. 

(4) Enligt artikel 11.3 a i ovannämnda förordning ska en person som arbetar som anställd eller 

bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat omfattas av lagstiftningen i den 


(5) I den persons intresse som avses i skäl 1 är det önskvärt att en sådan person fortsätter att 

omfattas av lagstiftningen i sitt bosättningsland, både när det gäller inbetalning av avgifter 

med anledning av deras förvärvsarbete och när det gäller beviljande av förmåner. 

(6) Enligt artikel 16.1 i förordning (EG) nr 883/2004 får medlemsstaterna föreskriva undantag 

från artiklarna 11–15 i samma förordning.

I enlighet med villkoren i artikel 71.2 i förordning (EG) nr 883/2004. 

HÄRIGENOM REKOMMENDERAS BEHÖRIGA AVDELNINGAR OCH 

INSTITUTIONER FÖLJANDE. 

1. De behöriga myndigheterna i berörda medlemsstater bör antingen själva ingå eller instruera 

de organ de har utsett att ingå överenskommelser i enlighet med artikel 16.1 i förordning (EG) 

nr 883/2004 under följande förutsättningar: 

I överenskommelserna ska det föreskrivas att en person som får förmåner vid arbetslöshet i 

sin bosättningsstat och samtidigt förvärvsarbetar på deltid i en annan medlemsstat enbart ska 

omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda staten, både när det gäller inbetalning av avgifter 

och när det gäller beviljande av förmåner. 

Den institution som utger arbetslöshetsförmånen i den berörda personens bosättningsstat ska 

underrätta den institution som utsetts av den behöriga myndigheten i den staten om allt 

förvärvsarbete på deltid som den berörda personen utför i en annan medlemsstat. 

Den sistnämnda institutionen ska genast underrätta den institution som utsetts av den behöriga 

myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium den berörda personen förvärvsarbetar 

på deltid om att personen även fortsättningsvis omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat 

där han eller hon är bosatt. 

2. Inom ramen för dessa överenskommelser bör de administrativa förfaranden som anges i 

artiklarna 19–21 i förordning (EG) nr 987/2009 tillämpas. 

3. De överenskommelser som medlemsstaterna har slutit i enlighet med rekommendation nr 

18 av den 28 februari 1986, som bifogas denna rekommendation, ska fortsätta att gälla på 

grundval av förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009, med förbehåll för 

punkt 2 i denna rekommendation. 

4. Denna rekommendation ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Den 

ska tillämpas från och med den dag då förordningen (EG) nr 987/2009 träder i kraft. 

Administrativa kommissionens ordförande 

Gabriela PIKOROVÁ 

BILAGA 

Överenskommelse av den 28 oktober 1986 mellan Belgien och Luxemburg om fastställande 

av tillämplig lagstiftning för arbetslösa personer som är bosatta i någon av de två staterna, i 

vilken de får arbetslöshetsförmåner, och samtidigt arbetar deltid i den andra staten.SV C 

106/50 Europeiska unionens officiella tidning 24.4.2010

Bilaga 2 

Förteckning över SED:er 

SED 

nummer 

U001 

U002 

U003 

U004 

U005 

U006 

SED namn 

Begäran om 

försäkringshistorik 

Svar på begäran 

om 

försäkringshistorik 

Begäran om 

inkomstinformation 


om 

inkomstinformation 

Begäran om 

information om 

familjemedlemmar 


om 

familjemedlemmar 

Artikel Fo 

883/04 

Artikel TFo 

987/09 

Motsvarande 

E-blankett 

61 54.1, 12.1 E 301 

61 54.1, 12.1 E 301 

62.3 54.2 E 301 

62.3 54.2 E 301 

62 54.3 E 302 

Beskrivning av användning av SED 

För att kunna fastställa perioder för sammanläggning, begär den 

behöriga institutionen nödvändig information om försäkringsperioder 

och anställnings-/egenföretagarperioder från andra MS, där 

ifrågavarande person har arbetat. 

I denna SED tillhandahåller MS, där personen tidigare har arbetat, 

information om perioder som har fullgjorts enligt det landets lagstiftning. 

För att kunna beräkna inkomstrelaterade förmåner för gränsarbetare 

och oäkta gränsarbetare, begär institutionen i bosättningslandet 

uppgifter om lön och yrkesinkomst i det f.d. arbetslandet. 

Utan dröjsmäl ska behörig institution i det f.d. arbetslandet sända 

information om inkomster från arbete och/eller verksamhet som 


Om beräkningen av förmåner beror på antalet familjemedlemmar, ska 

behörig institution genom denna SED efterfråga information om 

familjemedlemmar som är bosatta i andra MS. 

62 54.3 E 302 Svar på förfrågan om familjemedlemmar skickas i denna SED.

U007 

U008 

U009 

U010 

U011 

U012 

U013 

U014 

Förfrågan om 

handling som 

styrker export 

Handling som 

styrker rätten till 

export 

Meddelande om 

registreringsdatum 

och ny adress 

Omständigheter 

som påverkar 

rätten till ersättning 

Information om 

effekten av 

omständigheter 

som kan påverka 

rätt till ersättning 

Begäran om 

månatlig 

uppföljning 

Månatlig 

uppföljning av den 

arbetslöses 

situation 

Meddelande om 

återvändande 

64 55.2 E 303 

64 55.1, 55.2 E 303 

64 55.4 E 303 

64 55.4, 55.5 E 303 

64 55.4, 55.5 

64 55.4 

64 55.4 

64 

Om en person registrerar sig som arbetssökande i en annan MS, men 

inte överlämnar handling som styrker rätten att exportera ersättning, 

skickas en förfrågan om detta till den behöriga institutionen. 

I denna SED framgår att personen ifråga har rätt exportera ersättning 

till annan MS, avresedag, senaste dag för registrering, periodens längd 

m.m. 

Institutionen i MS, till vilken en arbetssökande har begett sig, ska 

omedelbart översända information till behörig institution om datum för 

registrering vid arbetsförmedling och ny adress. 

Assisterande institution informerar omedelbart behörig institution om 

sådana omständigheter som kan påverka rätten till förmåner föreligger. 

I denna SED informerar behörig institution den assisterande 

institutionen om konsekvenserna av informationen i U010. Denna SED 

behöver dock endast skickas om assisterande institution har begärt 

uppföljning i U010. 

Behörig institution efterfrågar information om en persons situation 

gällande arbetssökande i annat land. 

Assisterande institution informerar behörig institution varje månad om 

en arbetslös person fortfarande är registrerad vid arbetsförmedling och 

om han eller hon underkastar sig kontrollförfarandet. 

Den behöriga institutionen meddelar assisterande institution datum då 

en arbetslös person som har sökt arbete med export av ersättning har 

återvänt.

U015 

U016 

U018 

U019 

U020 

U021 

U022 

U031 

Meddelande om 

förlängd 

exportperiod 

Meddelande om att 

rätt till ersättning 

upphör under 

period 


om 

försäkringshistorik, 

gränsarbetare 

Begäran om 


registrering och 

arbetssökande 


om information om 

registrering och 

arbetssökande 

Begäran om 


arbetssökande i f.d. 

arbetslandet 


om information om 

arbetssökande i f.d. 

arbetslandet 

Förfrågan om rätt 

till export föreligger 

för oäkta 

gränsarbetare 

64 

64 

61, 65 54.1, 12.1 E 301 

65.2, 65.3 56.1 

65.2, 65.3 56.1 

65.2, 65.3 56.2 

65.2, 65.3 56.2 

65.5.b 56.3 E 301 

Den behöriga intsitutionen informerar assisterande institution om att en 

person har beviljats förlängd export period och i SED:n anges nytt 

datum då rätten till exporterad ersättning upphör. 

Den behöriga institutionen meddelar assisterande institution om att rätt 

till ersättning upphör under pågående exportperiod. 

I denna SED tillhandahåller det senaste arbetslandet information om 

perioder som har fullgjorts enligt det landets lagstiftning. 

Om en f.d. gränsarbetare som kompletternade åtgärd ställer sig till 

arbetsförmedlingens förfogande i det f.d. arbetslandet, begär 

arbetsförmedlingen i f.d. arbetslandet information om den 

arbetssökandes registrering och arbetssökande i bosättningslandet. 

Arbetsförmedlingen i bosättsningslandet överlämnar genom denna 

SED upplysningar om den arbetslösa personens registrering och 

arbetssökande. 

Institution i bosättningslandet kan i denna SED begära information om 

den arbetslösa personens arbetssökande i det f.d. arbetslandet. 

Arbetsförmedlingen i det f.d. arbetslandet ger detaljupplysningar om 

den arbetslösa personens aktiviteter för att söka arbete. 

När en oäkta gränsarbetare återvänder till bosättningslandet, ska 

institutionen i det landet meddela att personen har registrerat sig i 

bosättningslandet samt sända en förfrågan till det f.d. arbetslandets 

institution gällande rätt att exportera ersättning enligt artikel 64. (Därpå 

följer SED U008 från det f.d. arbetslandet).

U023 

U024 

U025 

U026 

U027 

U028 

U029 

U030 

Begäran om 

återbetalning 

Begäran om 


accepteras helt 

Begäran om 


accepteras delvis 

eller inte alls 

Meddelande om 

betalning 

Bekräftelse om att 

det återbetalade 

beloppet har 

mottagits 

Meddelande om att 

ärendet är avslutat 

Information om 

beslut att påföra 

dröjsmålsränta 

Svar på information 

om beslut att 

påföra 

dröjsmålsränta 

65.6, 65.7 70 

65.6, 65.7 70 

65.6, 65.7 70 

65.6, 65.7 70 

65.6, 65.7 70 

65.6, 65.7 70 

65.6, 65.7 70, 68 

65.6, 65.7 70, 68 

Institutionen i bosättningslandet sänder en begäran om återbetalning av 

arbetslöshetsersättning som har utbetalats till en f.d. gränsarbetare. 

I denna SED meddelas att begäran om återbetalning accepteras i sin 

helhet. 

Institutionen i det f.d. arbetslandet opponerar sig mot begäran om 

återbetalning, helt eller delvis, och anger skälen för detta. 

Institutionen i det f.d. arbetslandet informerar institutionen i 

bosättningslandet om att återbetalningen har genomförts och anger 

belopp. 

Institutionen i bosättningslandet bekräftar att återbetalningen har 

mottagits och att ärendet därmed är avslutat. 

Institutionen i det f.d. arbetslandet bekräftar att återbetalningsärendet 

är avslutat. 

Borgenärsinstitutionen (bosättningslandet) informerar 

gäldenärsinstitutionen (f.d. arbetslandet) om att dröjsmålsränta 

kommer påföras återbetalningsbeloppet. 

Gäldenärsinstitutionen (f.d. arbetslandet) anger om beslut att påföra 

ränta godtas eller inte.

Bilaga 3 

Portabla dokument på arbetslöshetsförsäkringens område 

Portabla dokument är handlingar som utfärdas till enskilda personer 

och som används vid sidan om handlingar som skickas elektroniskt 

mellan institutioner i det s.k. EESSI-systemet. 

Dokument U1 

I detta dokument anges en persons försäkringsperioder och anställnings- 

/egenföretagarperider. 

På begäran av arbetstagaren/egenföretagaren utfärdar 

arbetslöshetskassan dokument U1. 

Dokument U2 

Detta dokument visar rätt för en person att med bibehållen 

arbetslöshetsersättning söka arbete i annat medlemsland i upp till sex 

månader. 

Ansökan om dokument U2 ställs till IAF, som prövar om förordningens 

villkor är uppfyllda. 

Dokument U3 

Om medlemsstaten, till vilket en person har åkt för att söka arbete med 

bibehållen arbetslöshetsersättning från en annan medlemsstat, 

rapporterar sådana omständigheter som kan påverka rätten till ersättning, 

utfärdas dokument U3 till den enskilde. 

Den enskilde blir på så vis underrättad om vilken information som 

utbetalande institution får om hans eller hennes situation, och har därmed 

möjlighet att bestrida informationen.

Bilaga 4 

BESLUT nr E1 


om praktiska bestämmelser för övergångsperioden när det gäller det 

informationsutbyte med elektroniska hjälpmedel som avses i artikel 4 i 

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 



TRYGGHETSSYSTEMEN HAR BESLUTAT FÖLJANDE 







med beaktande av artikel 72 d i förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala 

trygghetssystemen, enligt vilken administrativa kommissionen i största möjliga mån ska 

främja användningen av ny teknik, 

med beaktande av artikel 4 i förordning (EG) nr 987/2009, enligt vilken överföringen av 

uppgifter mellan institutionerna eller förbindelseorganen ska göras på elektronisk väg och 

administrativa kommissionen ska fastställa struktur, innehåll, format och detaljerade 

arrangemang för utbyte av handlingar och strukturerade elektroniska handlingar, 

med beaktande av artikel 95 i förordning (EG) nr 987/2009 om övergångsperioden, enligt 

vilken varje medlemsstat får tillämpa en övergångsperiod på högst 24 månader för det 

elektroniska informationsutbytet, räknat från den dag då tillämpningsförordningen träder i 

kraft, och 


(1) Genom artikel 95 i förordning (EG) nr 987/2009 ges administrativa kommissionen 

befogenhet att fastställa praktiska arrangemang för de övergångsperioder som kan behövas, i 

syfte att sörja för det uppgiftsutbyte som behövs för tillämpning av grundförordningen och 


(2) Det är nödvändigt att klargöra de grundprinciper som institutionerna ska tillämpa under 

övergångsperioden. 

(3) Det förväntas att det efter den dag då de nya förordningarna träder i kraft fortfarande 

kommer att finnas många ansökningar under behandling, som grundas på rättigheter som 

uppkommit före denna dag i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 1408/71. När det gäller 

dessa ansökningar föreslås därför att informationsutbytet normalt sett ska grundas på

förfarandena i förordning (EEG) nr 1408/71 och rådets förordning (EEG) nr 574/72, inklusive 

E-blanketterna. 

(4) Artikel 94.1 i förordning (EG) nr 987/2009 innebär att en ansökan ska prövas dubbelt mot 

bakgrund av det tidigare skälet och att den sökande ska få det största beloppet. 

(5) I de allra flesta fall om inte i samtliga, kommer en ansökan som grundas på de tidigare 

förordningarna i praktiken dock inte att leda till ett bättre resultat genom att de nya 

förordningarna tillämpas. På grundval av detta anses det därför orealistiskt att förvänta sig att 

institutionerna under dessa omständigheter ska tillämpa dubbla förfaranden enligt 

förordningarna (EEG) nr 574/72 och (EG) nr 987/2009. 

(6) I punkt 5 i beslut nr H1 klargörs vad som gäller beträffande de intyg (E-blanketter) och 

europeiska sjukförsäkringskort (inklusive provisoriska intyg) som utfärdats före den dag då 

förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009 träder i kraft. 

(7) Under övergångsperioden får medlemsstaterna själva bestämma när de är redo att ansluta 

sig till det elektroniska utbytet av socialförsäkringsuppgifter (EESSI) i sin helhet eller i 

etapper område för område. 


HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. 

1. Under övergångsperioden ska den vägledande principen vara gott samarbete mellan 

institutionerna, pragmatism och flexibilitet. Det allra viktigaste ska vara att garantera en 

friktionsfri övergång för medborgare som utnyttjar sina rättigheter i enlighet med de nya 

förordningarna. 

2. Från och med den dag då förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 

träder i kraft ska de E-blanketter som grundas på förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning 

(EEG) nr 574/72 ersättas med pappersversioner av de strukturerade elektroniska handlingarna 

(SED). 

3. De medlemsstater som har nationella elektroniska tillämpningar genom vilka E-blanketter 

tas fram eller som har infört elektroniskt informationsutbyte (t.ex. genom Build- projekt), 

vilka rimligen inte kan ändras inom denna tidsperiod, får utan hinder av punkt 2 fortsätta att 

använda dessa system under övergångsperioden, under förutsättning att medborgarnas 

rättigheter enligt de nya förordningarna garanteras fullt ut. 

4. Under övergångsperioden ska en institution alltid godta relevant information i alla 

handlingar som utfärdas av en annan institution, även om den grundas på format, innehåll 

eller strukturer som är gamla. När det råder tvivel om en medborgares rättigheter ska 

institutionen kontakta den utfärdande institutionen i god samarbetsanda. 

5. I enlighet med punkt 5 i beslut nr H1 ska de E-blanketter, handlingar och europeiska 

sjukförsäkringskort (inklusive provisoriska intyg) som utfärdats före den dag då 

förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009 trädde i kraft fortsätta att vara giltiga 

och ska beaktas av andra medlemsstaters myndigheter även efter denna dag tills deras egna

giltighetstider löper ut eller tills de dras tillbaka eller ersätts med de handlingar som utfärdas 

eller sänds i enlighet med förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009. 

6. Varje medlemsstat får på ett flexibelt sätt och i olika etapper på område efter område införa 

det elektroniska utbytet av socialförsäkringsuppgifter (EESSI) när de har fått EESSI- åtkomst 

genom sin kontaktpunkt. En medlemsstat kan också välja att ansluta sig till EESSI först när 

alla områden är åtkomliga. 

7. Med EESSI-åtkomst avses att området/kontaktpunkt i fråga både kan skicka och ta emot 

alla meddelanden inom det berörda området till och från kontaktpunkterna i andra 

medlemsstater. 

8. Information om de områden och medlemsstater som är anslutna till EESSI ska finnas i en 

förteckning som de nationella institutionerna har tillgång till och som också återges i EESSIkatalogen. 

Medlemsstaterna ska skriftligen underrätta administrativa kommissionen före den 

dag de ansluter sig. 

9. Under övergångsperioden ska informationsutbytet mellan två medlemsstater inom ett 

område ske antingen inom eller utanför EESSI. Det ska inte finnas några blandformer, bortsett 

från eventuella bilaterala överenskommelser som exempelvis kan avse gemensamma tester 

eller utbildning eller liknande. 

10. En standardutformning för pappersversionerna av de strukturerade elektroniska 

handlingarna (SED), som ska fastställas av administrativa kommissionen, ska göras 

tillgänglig för institutionerna. 

11. Detta beslut ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Det ska tillämpas 

från och med den dag då förordningen (EG) nr 987/2009 träder i kraft. 


Gabriela PIKOROVÁSV C

Bilaga 5 

BESLUT nr U1 


om artikel 54.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 när det 

gäller höjda arbetslöshetsförmåner för familjemedlemmar 










med beaktande av artikel 54.2 och 54.3 i förordning (EG) nr 987/2009, och 


(1) I enlighet med artikel 54.3 i förordning (EG) nr 987/2009 ska den behöriga institutionen i 

en medlemsstat, enligt vars lagstiftning arbetslöshetsförmånernas storlek skiljer sig åt 

beroende på antalet familjemedlemmar, vid beräkningen av förmånen även beakta antalet 

familjemedlemmar som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än den 

medlemsstat där den behöriga institutionen är belägen. 

(2) I enlighet med artikel 2.2 i ovannämnda förordning ska institutionerna utan dröjsmål 

lämna eller utbyta alla uppgifter som är nödvändiga för att fastställa rättigheter och 

skyldigheter för de personer som omfattas av förordning (EG) nr 883/2004. 

(3) De handlingar och strukturerade elektroniska handlingar som anges i artikel 4.1 i 

förordning (EG) nr 987/2009 är bevismedel avseende den berörda personens rättigheter, men 

sådana handlingar behöver inte vara utfärdade för att dessa rättigheter ska gälla. 

(4) Handlingar som avser familjemedlemmar som är bosatta inom en annan medlemsstats 

territorium än den medlemsstat där den behöriga myndigheten är belägen får vidarebefordras 

först efter det att den arbetslöshetsperiod för vilken förmånen ska utbetalas har inletts. 

(5) Retroaktiva utbetalningar av höjda arbetslöshetsförmåner för familjemedlemmar ska göras 

för den period som föregår dagen för inlämningen av uppgifterna avseende de 

familjemedlemmar som är bosatta inom en annan medlemsstat territorium än den medlemsstat 

där den behöriga institutionen är belägen, förutsatt att ovannämnda personer redan försörjdes 

av den arbetslösa personen när den arbetslöshetsperiod för vilken förmånen ska utbetalas 

inleddes.



1. Om handlingen som avser familjemedlemmar sänds efter att den arbetslöshetsperiod för 

vilken förmånen ska utbetalas har inletts ska detta inte leda till att familjemedlemmarna börjar 

förvärva den höjda arbetslöshetsförmånen vid en senare tidpunkt, vilket ska fastställas enligt 

lagstiftningen i den behöriga staten. 

2. Om den institution som sänder den handling som avses i punkt 1 inte kan intyga att 

familjemedlemmarna inte beaktas vid beräkningen av arbetslöshetsförmåner som utges till en 

annan person enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium de är bosatta, ska 

den berörda personen ha rätt att komplettera intyget genom en försäkran om detta. 




Gabriela PIKOROVÁSV

Bilaga 6 

BESLUT nr H3 

av den 15 oktober 2009 

om den dag som ska gälla för fastställandet av de växelkurser som avses i artikel 90 i 

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 










med beaktande av artikel 90 i förordning (EG) nr 987/2009 om valutaomräkning, och 


(1) Många bestämmelser, t.ex. artiklarna 5 a, 21.1, 29, 34, 52, 62.3, 65.6, 65.7, 68.2 och 84 i 

förordning (EG) nr 883/2004 och artiklarna 25.4, 25.5, 26.7, 54.2, 70, 72, 73, 78 och 80 i 

förordning (EG) nr 987/2009, reglerar situationer då en växelkurs måste fastställas för 

utbetalning, beräkning eller ny beräkning av en förmån eller avgift, återbetalning eller 

avräkning och indrivning. 

(2) Artikel 90 i förordning (EG) nr 987/2009 ger administrativa kommissionen befogenhet att 

fastställa vilken dag som ska gälla för fastställandet av de växelkurser som ska tillämpas när 

vissa förmåner och avgifter beräknas. 



1. I detta beslut avses med växelkursen den växelkurs som varje dag offentliggörs av 

Europeiska centralbanken. 

2. Om inget annat anges i detta beslut, ska växelkursen vara den kurs som offentliggörs den 

dag då institutionen utför beräkningen/omvandlingen. 

3. En institution i en medlemsstat som vid fastställandet av rätt till en förmån och vid den 

första beräkningen av förmånen måste räkna om ett belopp till en valuta i en annan 

medlemsstat ska

a) i de fall då institutionen enligt nationell lagstiftning beaktar belopp, t.ex. inkomster eller 

förmåner, under en viss period före den dag för vilken förmånen beräknas, tilllämpa den 

växelkurs som offentliggjorts för den sista dagen i den perioden, 

b) i de fall då institutionen vid beräkningen av förmånen enligt nationell lagstiftning beaktar 

ett belopp, tillämpa den växelkurs som offentliggjorts för den första dagen i den månad som 

omedelbart föregår den månad då bestämmelsen måste tillämpas. 

4. Punkt 3 ska tillämpas på samma sätt när en institution i en medlemsstat vid en ny beräkning 

av förmånen med anledning av att de faktiska eller rättsliga förhållanden för den berörda 

personen har förändrats måste räkna om ett belopp till en annan medlemsstats valuta. 

5. En institution som utger en förmån som regelbundet indexregleras enligt nationell 

lagstiftning ska, om beloppen i en annan valuta påverkar den förmånen, vid den nya 

beräkningen tillämpa den växelkurs som gäller den första dagen i den månad som föregår den 

månad då indexregleringen ska göras, om inget annat anges i nationell lagstiftning. 

6. Vid avräknings- och indrivningsförfaranden ska den växelkurs som tillämpas på 

omvandlingen av det belopp som ska dras av eller utbetalas vara den växelkurs som gäller den 

dag då begäran sändes första gången. 

7. Vid tillämpningen av artikel 65.6 och 65.7 i förordning (EG) nr 883/2004 och artikel 70 i 

förordning (EG) nr 987/2009 ska, när jämförelsen görs mellan det belopp som faktiskt 

betalats ut av institutionen på bosättningsorten och det högsta ersättningsbelopp som avses i 

artikel 65.6 tredje meningen i förordning (EG) nr 883/2004 (det förmånsbelopp som en person 

skulle haft rätt till enligt den nationella lagstiftning som personen senast omfattades av om 

han eller hon var registrerad hos arbetsförmedlingen i den berörda medlemsstaten), den dag 

som ska gälla för fastställandet av växelkursen vara den första dagen i den kalendermånad då 

den ersättningsbara perioden löpte ut. 

8. Detta beslut ska ses över efter det att förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 

987/2009 har tillämpats under det första året. 


från och med den dag då förordning (EG) nr 987/2009 träder i kraft. 


Lena MALMBERG

Bilaga 7 

REKOMMENDATION nr U2 


om tillämpningen av artikel 64.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 

883/2004 när det gäller arbetslösa personer som följer med sin make, maka eller partner 

som förvärvsarbetar i en annan medlemsstat än den behöriga staten 



TRYGGHETSSYSTEMEN UTFÄRDAR DENNA REKOMMENDATION 







med beaktande av artikel 64.1 i förordning (EG) nr 883/2004 och artikel 55.1 i förordning 

(EG) nr 987/2009, och 


(1) Enligt artikel 64.1 i förordning (EG) nr 883/2004 får en helt arbetslös person som reser till 

en annan medlemsstat än den behöriga staten för att söka arbete på vissa villkor och med vissa 

begränsningar behålla sin rätt till kontantförmåner vid arbetslöshet. 

(2) Ett villkor som anges i artikel 64.1 a är att den arbetslösa personen ska ha stått till 

arbetsförmedlingens förfogande i den behöriga staten under minst fyra veckor efter att ha 

blivit arbetslös. 

(3) Enligt artikel 64.1 a sista meningen kan dock de behöriga arbetsförmedlingarna eller 

institutionerna ge den arbetssökande tillstånd till avresa innan denna tidsfrist på fyra veckor 

har löpt ut. 

(4) Sådant tillstånd bör ges till en person som uppfyller alla övriga villkor i artikel 64.1 i 

ovannämnda förordning och som vill följa med sin make, maka eller partner som har tagit ett 

arbete i en annan medlemsstat. 


HÄRIGENOM REKOMMENDERAS BEHÖRIGA AVDELNINGAR OCH 

INSTITUTIONER FÖLJANDE. 

1. Tillstånd till avresa före utgången av de fyra veckor som föreskrivs i artikel 64.1 a sista 

meningen i förordning (EG) nr 883/2004 bör beviljas en person som är helt arbetslös, som

uppfyller alla övriga villkor i artikel 64.1 och som följer med sin maka, make eller partner 

som tagit ett arbete i en annan medlemsstat än den behöriga staten. 

Det som avses med partner bör fastställas på grundval av lagstiftningen i den behöriga 


2. Denna rekommendation ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Den 

ska tillämpas från och med den dag då förordningen (EG) nr 987/2009 träder i kraft. 


Gabriela PIKOROVÁ

Bilaga 8 

BESLUT nr U2 


om tillämpningsområdet för artikel 65.2 i Europaparlamentets och rådets förordning 

(EG) nr 883/2004 när det gäller rätt till förmåner vid arbetslöshet för helt arbetslösa 

personer, utom gränsarbetare, som under sin senaste anställningsperiod eller period 

med verksamhet som egenföretagare var bosatta inom en annan medlemsstats 

territorium än den behöriga medlemsstatens 










med beaktande av artikel 65.2 och 65.5 i förordning (EG) nr 883/2004, och 


(1) I artikel 65 i förordning (EG) nr 883/2004 finns särskilda regler för beviljande och 

utbetalning av förmåner vid arbetslöshet till arbetslösa personer som under sin senaste 

anställningsperiod eller period med verksamhet som egenföretagare var bosatta i en annan 

medlemsstat än den behöriga staten. 

(2) Den avgörande faktorn för att artikel 65 i ovannämnda förordning ska kunna tillämpas 

fullt ut är att den berörda personen under sin senaste anställningsperiod eller period med 

verksamhet som egenföretagare var bosatt i en annan medlemsstat än den vars lagstiftning han 

eller hon omfattades av, vilken inte nödvändigtvis är den medlemsstat där han eller hon var 

anställd eller arbetade som egenföretagare. 

(3) Enligt definitionen i artikel 1 j i ovannämnda förordning avser termen ”bosättning” den ort 

där en person är stadigvarande bosatt och termen ”vistelse” enligt definitionen i artikel 1 k 

tillfällig bosättning. 

(4) I artikel 11 i förordning (EG) nr 987/2009 anges kriterier för fastställande av 

bosättningsort när det råder skilda uppfattningar om detta mellan institutionerna i två eller 

flera medlemsstater. 

(5) Av artikel 1 f i förordning (EG) nr 883/2004 följer att gränsarbetare anses ha sin 

bosättningsort i ett annat land än det land där de förvärvsarbetar, vilket i enlighet med artikel

11.3 a i den förordningen är den behöriga staten, och att det därmed inte råder något tvivel om 

att dessa arbetstagare omfattas av artikel 65 i samma förordning. 

(6) De kategorier av personer som avses i artiklarna 11.4 och 13 i ovannämnda förordning och 

de personer som omfattas av en sådan överenskommelse som avses i artikel 16 i samma 

förordning kan i vissa fall ha sin bosättningsort i en annan medlemsstat än den stat som 

fastställs som behörig enligt dessa artiklar. 

(7) För att fastställa i vilken stat de personer som tillhör dessa kategorier har sina 

bosättningsorter måste en undersökning göras i varje enskilt fall, och för de personer som 

avses i artikel 13.1 a och 13.2 a i förordning (EG) nr 883/2004 måste en sådan undersökning 

göras med avseende på deras försäkringstillhörighet. 

(8) Enligt artikel 65.5 i förordning (EG) nr 883/2004 övergår ansvaret för utbetalningen av 

förmåner från den behöriga staten till det land där den berörda personen är bosatt om han eller 

hon anmäler sig till arbetsförmedlingen i det landet. 

(9) Även om detta för närvarande kan godtas när det gäller gränsarbetare och vissa andra 

kategorier som också behåller starka band till sitt ursprungsland skulle det inte längre kunna 

godtas om en alltför vid tolkning av begreppet ”bosättning” skulle utvidga 

tillämpningsområdet för artikel 65 i förordning (EG) nr 883/2004 till att gälla alla personer 

som relativt stadigvarande förvärvsarbetar som anställda eller egenföretagare i en 

medlemsstat och som har lämnat kvar sina familjer i ursprungslandet. 

I enlighet med villkoren i artikel 71.2 i förordning (EG) nr 883/2004, 


1. Artikel 65.5 i förordning (EG) nr 883/2004 ska särskilt gälla 

a) de personer som avses i artikel 11.4 i ovannämnda förordning, 

b) de personer som avses i artikel 13 i ovannämnda förordning och som normalt 

förvärvsarbetar inom två eller flera medlemsstaters territorium, 

c) de personer som omfattas av en sådan överenskommelse som avses i artikel 16.1 i 

ovannämnda förordning, 

om de under sin senaste anställningsperiod eller period med verksamhet som egenföretagare 

var bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten. 

2. De personer som avses i punkt 1 och som under den senaste period de förvärvsarbetade 

som anställda eller egenföretagare omfattades av lagstiftningen i en annan medlemsstat än den 

stat där de förvärvsarbetade ska ha rätt till förmåner enligt bestämmelserna i lagstiftningen i 

bosättningslandet, som om de tidigare har omfattas av den lagstiftningen. 

3. Vid tillämpningen av detta beslut ska bosättningslandet fastställas i enlighet med artikel 11 

i förordning (EG) nr 987/2009. 




Gabriela PIKOROVÁ

Bilaga 9 

BESLUT nr U3 


om innebörden av begreppet ”delvis arbetslös” när det gäller de arbetslösa personer 

som avses i artikel 65.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 










med beaktande av artikel 65.1 i förordning (EG) nr 883/2004, och 


(1) I artikel 65.2 i förordning (EG) nr 883/2004 föreskrivs för personer som är helt arbetslösa 

ett undantag från den allmänna principen i artikel 11.3 a i samma förordning om att den som 

förvärvsarbetar inom en medlemsstats territorium ska omfattas av denna medlemsstats 

lagstiftning (lex loci laboris). 

(2) Enhetliga gemenskapskriterier måste tillämpas för att fastställa huruvida en person ska 

betraktas som delvis arbetslös i enlighet med artikel 65.1 och 65.2 i ovannämnda förordning. 

En sådan bedömning kan inte göras på grundval av kriterier utifrån nationell lagstiftning. 

(3) Eftersom de nationella socialförsäkringsinstitutionerna i de olika medlemsstaterna i 

praktiken har gjort olika tolkningar när det gäller fastställandet av vilken typ av arbetslöshet 

det är fråga om är det viktigt att precisera innebörden av denna artikel så att de ovannämnda 

institutionerna kan införa enhetliga och avvägda kriterier för dess tillämpning. 

(4) I enlighet med artikel 65.2 i förordning (EG) nr 883/2004 ska en helt arbetslös person som 

inte längre har någon anknytning till den behöriga medlemsstaten få arbetslöshetsförmåner 

från institutionen på sin bosättningsort. 

(5) Bedömningen huruvida en anknytning till arbete finns eller kvarstår ska göras enbart 

enligt den nationella lagstiftningen i anställningsstaten. 

(6) Syftet med skyddet för arbetslösa personer enligt artikel 65 i förordningen skulle inte 

uppnås om en person som fortfarande var anställd av samma företag i en annan medlemsstat 

än den medlemsstat inom vars territorium personen är bosatt – samtidigt som hans eller 

hennes förvärvsverksamhet tillfälligt upphör – trots detta skulle betraktas som helt arbetslös

och vara tvungen att vända sig till institutionen på bosättningsorten för att få 

arbetslöshetsförmåner. 



1. Vid tillämpningen av artikel 65.1 i förordning (EG) nr 883/2004 ska fastställandet av 

arbetslöshetens art – dvs. hel eller partiell arbetslöshet – grundas på ett konstaterande 

huruvida det fortfarande finns eller helt saknas en avtalsenlig anknytning till anställning 

mellan parterna, och inte på längden av ett eventuellt tillfälligt uppehåll i 

förvärvsverksamheten. 

2. Om en person fortfarande är anställd av ett företag i en annan medlemsstat än den 

medlemsstat inom vars territorium han eller hon är bosatt, men arbetet tillfälligt upphör 

samtidigt som han eller hon när som helst kan återuppta sin anställning, ska han eller hon 

betraktas som delvis arbetslös och de förmåner som följer av detta utges av den behöriga 

institutionen i anställningsstaten, i enlighet med artikel 65.1 i ovannämnda förordning. 

3. Om en person helt saknar avtalsenlig anknytning till anställning och inte längre har någon 

anknytning till den medlemsstat där han eller hon var anställd – exempelvis på grund av att 

anställningsavtalet har sagts upp eller löpt ut – ska han eller hon betraktas som helt arbetslös, i 

enlighet med artikel 65.2 i ovannämnda förordning och förmånerna utges av institutionen på 

bosättningsorten. 

4. Om en egenföretagare inte bedriver någon förvärvsverksamhet i den medlemsstat där han 

eller hon är verksam ska han eller hon betraktas som helt arbetslös i enlighet med artikel 65.2 

i ovannämnda förordning och förmånerna utges av institutionen på bosättningsorten. 




Gabriela PIKOROVÁ

IAF:s regelsamling, Internationella bestämmelser

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?