Km 12 2010

#12 3 december 2010 

Pris 40 kr 

Protester mot utvisningar 

Diakonvigning i Domkyrkan 

25-årsjubileum hos S:t Lars 

Spår av Newman i Oxford

#12 

3 december 2010 Årg 85. ISSN 1402-3385 

Adress: Box 2038, 750 02 Uppsala 

(Besöksadress: S:t Olofsgatan 32E) 

Tel: 018-13 61 40, Fax: 018-13 61 45 

E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se 

Hemsida: www.katolsktmagasin.se 

Utges som tidning för Stockholms katolska stift 

av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. 

STYRELSEORDFÖRANDE 

ANSVARIG UTGIVARE 

Kjell Blückert 

REDAKTION 

Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) 

margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se 

018 – 13 61 40, 070-321 06 35 

Birgit Ahlberg-Hyse 

biahyse@bredband.net 

021-12 73 20, 070-735 34 75 

Ryszard Antonius Klinger 

Prenumerationsärenden, ekonomi 

Sofia Wahlstedt 018 – 13 61 42 

sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se 

Pren. pris Sverige: 300:- 

Europa 440:- Utom Europa 480:- 

Pg 36 99 30-3, Bg 417-4926 

Annonser 

Display i Umeå AB 

info@display-umea.se 

090 – 71 15 00 

Tryck: AlfaPrint 

Layout: Carina Laukkanen, Lajo design, Uppsala 

Nr 1/2011 utkommer 14/1. Manusstopp 15/12 2010. 

För icke beställt material ansvaras ej. 

OMSLAGSBILD: TUSENTALS MÄNNISKOR SAM- 

LADE I STOCKHOLM FÖR ATT DEMONSTRERA MOT 

ATTENTATEN MOT KRISTNA I IRAK. 

FOTO: KAJ ENGELHART 

Ur innehållet 

Protester mot utvisningar 

av flyktingar från Irak sidan 4 

Mellanösternsynod i Rom sidan 6 

Åtta nya diakoner vigda för stiftet sidan 9 

S:t Lars firade sitt 25-åriga kyrkcentrum sidan 14 

Ungdomar i Malmö lär sig att arbeta 

bland utsatta medmänniskor sidan 18 

Karismatisk konferens i Stockholm sidan 19 

Subdiakonvigning hos kaldéerna 

i Södertälje sidan 24 

I kardinal Newmans fotspår sidan 27 

Betraktelse inför julen: 

”Svaret är ett barn!” sidan 32 

Mitt helgon: Sankt Nikolaus sidan 35 

Kultur: Bibliska figurer – kurs i Visby sidan 37 

Kyrktorget: Rosenkranshögtid i Falun sidan 41 

Familjesidan: 

Får vi fostra våra barn in i kyrkan? sidan 46 

Med detta nummer vill vi önska alla läsare en god advents- och jultid. Vi hoppas att vi får upprätthålla 

kontakten med er, och med nya Km-läsare, under år 2011. 

Margareta Murray-Nyman 

Birgit Ahlberg-Hyse 

Sofia Wahlstedt

Stoppa utvisningar av kristna till Irak! 

Den 31 oktober överfölls en syriskkatolsk 

kyrka i Bagdad av terrorister. 52 

personer dödades, därav två präster, 

flera barn, kvinnor och gamla, och 67 

skadades. På sju år har extremister 

attackerat 64 kyrkor och religiösa institutioner. 

Tusentals personer har dödats 

på grund av sin religion eller etnicitet. 

”Alla kristna i Irak är måltavlor” är 

mottot för de extrema och terroristiska 

grupperingar, Al Qaida och andra, som 

siktar på ett Irak fritt från kristna – en 

av landets äldsta och mest ursprungliga 

befolkningsgrupper. 

Adventsinsamling för 

inlandsarbete 

Årets adventsinsamling går till arbete för asylsökande, 

papperslösa och offer för människohandel. 

I ett brev till landets katolska hushåll skriver 

msgr Stjepan Biletic, ansvarig för karitativt 

arbete inom Stockholms katolska stift, bland 

annat: 

”Miljoner människor är på flykt runtom i 

världen. En del av dessa bröder och systrar kommer 

till vårt land. Människor som är utvisnings - 

hotade, asylsökande och papperslösa lever 

under mycket utsatta förhållanden. De saknar 

tillgång till grundläggande mänskliga rättigheter 

såsom rätten till sjukvård, utbildning och socialt 

skydd. Antalet utsatta papperslösa, asylsökande 

och offer för människohandel som vänder sig till 

Caritas Sverige har ökat ständigt under det 

gångna året.’’ 

Msgr Biletic avslutar brevet: ”Låt oss öppna 

våra hjärtan och igenkänna Kristus i våra mest 

utsatta medmänniskor under adventstiden.” 

Nu plastar vi in 

När den USA-ledda invasionen år 2003 

genomfördes, fanns omkring en miljon 

kristna i Irak. Idag är de 4 – 500 000. 

Kyrkoledarna är splittrade, några anser 

att livet är viktigast att rädda och menar 

att de kristna gör rätt i att fly. Andra säger 

att den kristna utvandringen spelar de 

extrema grupperna i händerna, medför en 

totalitär politik och en aldrig skådad kulturell 

utarmning i regionen. Vem har rätt? 

Klart är att det vore omänskligt att fortsätta 

utvisningen av kristna irakier till det 

gamla hemlandet, där de hotas till livet. 

De som den 14 november demonstrerade 

ledare | sid. 3 

på Mynttorget i Stockholm krävde en änd - 

ring i svensk praxis härvidlag. 

Men dessutom måste världssamhället 

verka för ett stopp på massmorden på 

kristna i Irak, och de kristna liksom andra 

minoriteter måste få leva och utöva sin religion 

i fred och trygghet i sitt land. Där har 

Iraks nyvalda regering ett primärt ansvar. 

Det var tydliga krav från en stark och samfälld 

opinion från kristna från Irak och 

grannländerna, för första gången samlad 

till en jättemanifestation som inte kunde 

lämna någon oberörd. 

Kaj Engelhart 

Kardinal från Sverige!?! 

Vilket scoop! Vi kan inte annat än återge omslaget till det nummer av 

The Tablet som kom ut den 30 oktober. En av de av Benedikt XVI 

nyligen utsedda kardinalerna har enligt tidningen (eller åtminstone 

illustratören) hämtats från Sverige! 

Nu var det inte så. Av de 24 kardinaler som installerades i 

Vatikanen den 20 november har 15 sin hemvist i Europa, men inte längre 

norrut än i Tyskland. (Två av kardinalerna 

kommer därifrån: ärkebiskop 

Reinhard Marx av München 

och Freising och den tidigare ordföranden 

för den påvliga kommittén 

för historievetenskap msgr Walter 

Brandmüller.) 

Vi undrar så smått om tecknarens 

placering av de röda hattarna är profetisk. 

Eller handlar det bara om att 

det kan vara svårt att skilja mellan 

Sverige och Schweiz? 

Fotnot: 

Mera om de nya kardinalerna på 

www.katolsktmagasin.se 

Illustration: Joe Cummings, 

http://www.cummingsillustration.com 

Bilden publiceras med tillstånd från The 

Tablet, http://www.thetablet.co.uk 

Emellanåt händer det att prenumeranter hör av sig och berättar om skrynkliga och smutsiga exemplar av Km som nått dem i 

brevlådan. En prenumerant uttryckte det kärnfullt: ”Det ser ut som att tidningen manglats av en långtradare.” 

Vi kommer därför att plasta in tidningarna framöver. Km är ju en tidning som ska hålla för att läsas både en och två gånger, 

och dess utom sparas i bokhyllan. 

Sofia Wahlstedt

sid. 4 | nyheter 

Kilometerlång marsch i Stockholm: 

Tusentals människor protesterade 

mot attentaten i Irak 

Tusentals kristna från Irak och grannländerna samlades den 14 november på Mynttorget, 

framför riksdagshuset och regeringsbyggnaderna, för att demonstrera mot de ständiga 

blodiga attentaten mot kristna i Irak. 

Bilder på offer. Kristna med relationer till dem som har dödats i terrorattacker i 

Irak gick i protestmarschen. 

I hjärtat av staden. Protestmarschen gick i de centrala delarna av Stockholm. Här ses 

den svenska flaggan och standarerna med kristna bilder nedanför kungliga slottet. 

Ett tjugotal kyrkoledare, mest syrisk-ortodoxa och 

kaldeiska men även syrisk-katolska och koptiska 

samt romersk-katolska, gick i täten för den kilometerlånga 

marschen mot Kungsträdgården, där 

hela platsen fylldes av kristna från arabländerna 

som fördömde attentaten. 

Ett trettiotal kristna organisationer och församling ar 

stod bakom den unika manifestationen som gav 

uttryck åt den fruktan för följderna av utvisning av 

kristna irakier som får avslag på sin asylansökan i 

Sverige. Skyltar och talkörer krävde: ”Sluta mörda 

kristna i Irak” och ”Stoppa avvisningar av kristna 

till Irak”. 

Text: Kaj Engelhart 

Foto: Tina Engelhart 

I mängden. Adris Hanna, rektor för de syriska katolikerna 

i Sverige, deltog i demonstrationen.

Utvisningar av irakier har stoppats 

av Europadomstolen 

- men fortsatta gripanden 

nyheter | sid. 5 

De utvisningshotade kristna irakierna i Sverige har gått vidare till Europadomstolen och 

överklagat Migrationsverkets beslut om utvisning. Utvisningarna får därmed inte verkställas 

förrän fallen är prövade av Europadomstolen. Ändå har tio papperslösa irakier i 

Södertälje gripits av polisen och förts till förvaret i Märsta. Ett obegripligt handlingssätt, 

säger George Joseph, stiftets och Caritas flykting- och migrationsansvarige. 

Efter terrordådet i Bagdad den 31 oktober, då 52 människor 

dödades, har oron bland de asylsökande irakierna i Sverige ökat. 

- Många av dem har släktingar och vänner bland de dödade och 

självklart vill de stanna i Sverige, säger George Joseph som har 

hjälpt uppåt 200 personer att fylla i blanketter till 

Europadomstolen. 

- Läget i Irak blev så allvarligt att det var nödvändigt att få utvisningsbesluten 

prövade. 

George Joseph påpekar att enskilda flyktingar alltid kan vända sig 

till Europadomstolen när alla rättsliga möjigheter att stanna har 

uttömts. 

- Varje enskilt fall prövas av Europadomstolen. Just nu 

gäller det sökande från Sverige, Nederländerna och Stor britannien. 

Rättsprocessen innebär att Europa domstolen, för att hinna pröva 

överklagandena, begär i varje land att alla utvisningar ska stoppas. 

Så länge Europa domstolen inte har tagit ställning ska alltså 

ingen utvisning verkställas. 

De utvisningar som hade beslutats i Sverige stoppades i mitten 

av november när det blev klart att fallen skulle prövas. Trots detta 

grep polisen några dagar efteråt tio papperslösa irakier och förde 

dem till flyktingförvaret i Märsta. Det är där flyktingar placeras 

innan de utvisas. 

- Det är obegripligt att sådant kan hända, kommenterar George 

Joseph som ska utreda händelsen. 

Beskedet om beslutet att utvisningarna skulle stoppas kom 

dagarna efter den stora demonstrationen som Km beskriver på 

sidan 4. Har den påverkat beslutet? 

Inte direkt, den betraktas som en åsikt s yttring, säger George 

Joseph. 

- Men demonstrationen var viktig för att visa solidaritet med de 

medkristna i Irak och för att få det internationella samfundet att 

påverka de irakiska myndigheterna att skydda sina kristna medborgare. 

Naturligtvis ska kristna irakier inte återvända till sitt hemland så 

länge läget är oroligt. Däremot är det fel att uppmana de kristna 

som är kvar i landet att fly därifrån, menar George Joseph. 

- Att tömma Irak på kristna är att gå terroristerna till mötes. 

Han tar avstånd från kristna kyrkoledare i vissa länder som har 

uppmanat alla kristna att fly. 

- De präster som jag talar med i Irak vill att de kristna ska stanna 

och de sätter ett stort hopp till att den nya regeringen kan skapa 

en stabilare atmosfär. 

George säger att det är vanskligt att uttala sig om olika gruppers 

situation i Irak. 

- Även om läget fortfarande är hotfullt är det fel att tala om 

folkmord på de kristna. Det skapar en polarisering mellan kristna 

och muslimer och så vill vi inte att det ska bli. Vi ska komma ihåg 

att terrordåden drabbar alla, särskilt kristna men också andra 

minoritetsgrupper och muslimer. 

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse 

Fotnot 

Innan detta nummer av Km kommer ut kan mycket ha hänt som har 

påverkat irakiernas situation. Uppdaterng sker regelbundet på vår hemsida, 


Kontakt med Irak. George 

Joseph har täta kontakter 

med präster i Irak för att hålla 

sig underrättad om läget för 

de kristna.

sid. 6 | aktuelt 

Attentaten i Irak – reaktioner i Sverige 

Stormandet av den syrisk-katolska domkyrkan i Bagdad, när ett 50-tal personer dödades, 

följdes av bombattentat mot kristna med fem döda. 

Fader Björn Göransson skriver här om reaktioner i Sverige. 

I somras tjänstgjorde under några veckor prästen Waseem 

Algas i Sverige. Med stor entusiasm firade han mässor, 

predikade, deltog i läger med ungdomar med mera. Han blev 

snabbt populär, inte minst bland ungdomar. En lista över vad 

den 27-årige prästen hann med under sin vistelse i Sverige 

kan bli häpnadsväckande lång. 

Själv fick jag förmånen att möta en kollega som 

utstrålade glädje över att tjäna som präst. Vi tjänstgjorde i 

samma kyrkbyggnad, Sankt Ansgars kyrka i Södertälje, och 

fick båda erfara det broderskap som finns mellan präster, 

också mellan präster som tillhör olika riter inom den katolska 

kyrkan. 

Fader Waseem firade den 31 oktober den heliga mässan i 

den syrisk-katolska domkyrkan i Bagdad när plötsligt fem 

män med skarpladdade vapen stormade in i kyrkan. De började 

skjuta dem som var närmast, som befann sig i de bakersta 

bänkarna. När fader Waseem trädde fram för att medla 

blev svaret ett skott i halsen. Ytterligare en präst dödades, 

fader Thaer Aabdal, som även han varit verksam i Sverige. 

Attentatsmännen samlades slutligen i mitten av kyrkan 

där de begick självmord genom att slita splintar ur handgranater 

och spränga sig själva – och andra – i luften. Under 

attacken dödades ett 50-tal personer och många skadades 

allvarligt, däribland en präst, fader Rafael Kuteymi, som har 

släktingar i Sverige. 

Nyheten om attentatet nådde snabbt Sverige och på flera 

ställen hölls minnesgudstjänster. I Sankt Ansgars kyrka i 

Södertälje samlades redan dagen efter attentatet en mycket 

stor mängd människor. Trots den korta förberedelsetiden 

fanns närvarande bland annat representanter från högsta 

kommunledningen, riksdagsmän, fem präster och en biskop, 

biskop Jaques Isak från Irak. 

Genom böner, bibelläsningar, tal, körsång och bildspel 

hölls en mycket gripande minneshögtid där solidariteten och 

medlidandet med drabbade var mycket påtaglig. Flera 

medlemmar i Sankt Ansgars församling har anhöriga och 

vänner som dödats, skadats eller på andra sätt drabbats i 

samband med attentatet i Bagdad. 

Lördagen den 6 november firades en mässa i den största 

av de kyrkbyggnader som tillhör Svenska kyrkan i 

Södertälje, där offren för massakern i Bagdad hedrades. 

Mässan arrangerades av den katolska församlingen. Ett 

mycket stort antal personer kom till gudstjänsten. Höga representanter 

från syrisk-ortodoxa, assyriska och armeniska 

kyrkan deltog. Även Iraks ambassadör i Sverige var närvarande. 

Vatikanen var representerad genom den apostoliske nuntien 

för de nordiska länderna, ärkebiskop Emil P. Tscherrig. 

Ett brev från biskop Anders Arborelius lästes upp: 

Vi sörjer över alla offer för massakern i kyrkan i Bagdad. Vi 

oroar oss för de kristnas situation i Irak. Vi ber för de döda 

om Guds eviga frid och glädje. Vi ber för de kristna i Irak om 

Guds beskydd och hjälp. Samtidigt vädjar vi till de svenska 

myndigheterna att inte avvisa kristna till Irak där de nu 

riskerar sitt liv. Vi uppmanar dem också att på det internationella 

planet verka för att skyddet för de kvarvarande 

kristna i Irak blir förstärkt och att man är villig att ta emot 

dem som flyr till andra länder. Det är en oerhörd tragedi som 

drabbar Iraks kristna befolkning. I tvåtusen år har man kunnat 

leva där, men nu är situationen så svår att det är risk att 

Irak töms på kristna. Vi tackar alla som genom sitt deltagande 

i sorgen och genom sin solidaritet vill bistå de kristna 

i Irak. 

Engagerad för de kristna från Irak. Tillsammans med 

representanter för flera orientaliska kyrkor deltog fader 

Björn Göransson, kyrkoherde i S:t Ansgars kyrka i 

Södertälje, i protestmarschen mot attentaten i Irak. 

Framför honom står syrisk-ortodoxa kyrkans högste 

andlige ledare i Sverige, ärkebiskop Ablahad Shabo. 

Foto: Tina Engelhart 

Björn Göransson

Med en appell för fred, dialog och mer 

religionsfrihet avslutade påven Bene - 

dikt XVI den två veckor långa Mellan - 

östernsynoden, söndagen den 24 oktober. 

Fred är något som ovillkorligen 

behövs i många delar av regionen, och 

freden är möjlig, betonade han vid av - 

slutningsmässan i Sankt Peterskyrkan. 

Påven ser freden också som en förutsättning 

för att förbättra den ofta svåra 

situationen för de kristna i regionen 

och få ett slut på utvandringsvågen. 

I två veckor analyserade nästan alla 

patriarker och biskopar mellan Kairo 

och Teheran tillsammans med påven 

och representanter för världskyrkan 

den ofta dramatiska situationen i sina 

lokala kyrkor. Det gäller politiska konflikter, 

teologiska och kyrkorättsliga 

frågor, ekumeniken och relationerna 

till judarna och muslimerna. 

I slutet av de mestadels öppna och 

frimodiga, ibland även diplomatiskt 

Mellanösternsynod i Rom 

försiktiga överläggningarna framlades 

ett slutdokument för påven i 44 punkter 

och ett ”Hoppets budskap” till 

världen. Vatikanologen John L. Allen 

framhåller att ett antal av kyrkoledarna 

från orienten uttryckte en protest 

mot vad de tycktes betrakta som 

”romersk imperialism” inom den globala 

kyrkan: att bevara identiteten, auktoriteten 

och det andliga arvet hos de 

22 östliga kyrkorna i gemenskap med 

Rom förutsätter reformer, ansåg de. 

Till exempel att de orientaliska kyrko - 

ledarna skulle ha jurisdiktion över sina 

församlingar även i andra världsdelar, 

eller att de skulle få prästviga gifta 

män även utanför sina historiska hem - 

områden. Eller att de orientaliska 

patriarkerna skulle få delta automatiskt 

i påveval. 

I sitt mera politiskt formulerade budskap 

understryker de 250 synodfäderna 

sitt hopp om en rättvis fred som en 

Sista nattvarden i arabisk version. Målning i International Centre, Betlehem. 

Fortsättning 

aktuellt | sid. 7 

lösning på konflikten mellan israeler 

och palestinier, skriver en annan vati - 

kan kommentator, Johannes Schidelko. 

Synodalerna pläderar för en tvåstats - 

lösning och för att Jerusalem ges en 

status som bevarar stadens karaktär av 

helighet. De fördömer våld, terrorism 

och religiös extremism, de skildrar 

palestiniernas problem men också de 

”lidanden och den osäkerhet” som 

israelerna är utsatta för. Samtidigt vill 

synodfäderna nå ett bättre förhållande 

till judar och muslimer, byggt på religions- 

och samvetsfrihetens grundval. 

Mera differentierat än det aktualitetsbetonade 

budskapet är slutdokumentet 

med sina 44 rekommendationer. De 

handlar om ett stärkande av kyrkorna 

och de kristna i regionen, om frihet för 

och förkunnelse av tron. De gäller 

prästernas, ordensfolkets, de pastorala 

medarbetarnas och lekfolkets profil, 

eller nya andliga rörelser, eller utbild-

sid. 8 | aktuellt 

ning och sociala insatser. 

Synoden har givit rekommendationer 

till nya kommissioner 

och initiativ som 

skall bidra till att främja de 

inre förutsättningarna för 

kyrkans och de kristnas närvaro 

i bibelns länder. 

Ingenting sägs längre, 

understryker Schidelko, om 

funderingarna att orienta - 

liska patriarker automatiskt 

skulle ingå i kardinalskollegiet. 

Till de nya insikterna hör 

däremot att utvandringen av 

kristna är en utmaning för de 

gamla hemländerna men 

också för de nya, där det be - 

hövs en bättre pastoral be - 

handling av de kristna från 

Mellanöstern. Ett nytt problem, 

eller kanske bortglömt, 

är det som gäller immigrationen 

av mestadels latinska 

kristna främst i Gulfstaterna. 

Det talades mycket om för - 

hållandet till islam. Två muslimska 

talare tecknade inför 

synoden idealbilden av en 

tolerant islam som inte ac - 

cep terar våld i religiösa 

frågor. En skeptisk kyrko - 

ledare från Libanon hade en 

annan syn: Koranen tillåter 

sina troende att utbreda religionen 

med svärd och att 

döda kristna i samband med 

”jihad”. Islam erkänner inte 

religionsfriheten för andra, 

hette det. Ändå ansåg talaren 

att dialogen var nödvändig. 

Det var en formulering som 

gick för långt för Vatikanen: 

L’Osservatore Romano publicerade 

en friserad version, 

berättar Johannes Schi delko i 

sin rapport. Nu är det upp 

till påven att producera ett 

officiellt slutdokument uti - 

från 44-punktsdokumen tet. 

Eventuellt kommer han att 

publicera det på plats – på en 

resa till Libanon eller Syrien, 

till exempel. 

Text och foto: Kaj Engelhart 

Svensk präst hos 

synodfäderna 

En präst från Sverige, fader Björn Göransson, upplevde delar av 

Mellanösternsynoden på plats i Rom. 

- Jag var bland annat med i en morgonbön i Vatikanen som hölls 

enligt syrisk-katolsk ordning. 

Som kyrkoherde i S:t Ansgars församling i 

Södertälje får fader Björn dagliga påminnelser 

om konflikter som leder till kristnas 

flykt från sina hemländer i Mellanöstern till 

Sverige. 

- Det förekommer att jag träffar folk på 

stan som säger att det är för många irakier 

här nu. Men det är bra att folk är öppna 

eftersom jag då kan berätta att det faktiskt 

handlar om liv eller död för de kristna i Irak. 

Demonstationen i Stockholm för några 

veckor sedan mot folkmorden i Irak tror fader 

Björn också väcker ett större medvetande. 

Fader Björn var i Rom i ärenden som sammanföll 

med Mellanösternsynonden. Han 

bodde på ett orientaliskt prästseminarium 

och det var i sällskap med en präst därifrån 

som han kunde komma in till en av de morgonböner 

som synodfäderna inledde sina 

dagar med tillsammans med påven Benedikt 

XVI. 

- Bredvid påven satt den dagen den syriskkatolske 

patriarken Josef III Yonan, som 

besökte Sverige i maj. 

Traditionsrikedomen inom grenar av den 

katolska kyrkan kom bland annat till uttryck 

i olika dräkter som synodfäderna bar när de 

samlades kring påven, berättar han vidare. 

- Alla de färgstarka dräkterna mot påvens 

vita gav ett starkt symboliskt intryck. Den 

helige faderns närvaro betonade enheten 

inom en enda katolsk kyrka. 

Fader Björn passade också på att besöka en 

del öppna föreläsningar som anordnades i 

samband med synoden. 

Att kristna fokuserar på Mellanöstern är 

helt naturligt eftersom större delen av bibelns 

geografiska kontext är hämtad från det 

området, kommenterar han. 

- Genom synoden aktualiserades detta 

ytterligare och kyrkans medlemmar uppmanas 

att betrakta kristnas situation i 

Mellanöstern i vår tid. Det har funnits kristna 

i Mellanöstern i två årtusenden och deras 

historia och aktuella situation kan berika 

hela världskyrkan. 

Predikanten vid den morgonbön som fader 

Björn besökte utgick från ett avsnitt ur Nya 

Testamentet där aposteln Paulus skriver när 

han är fängslad. 

- Predikan förklarade att situationen för 

många kristna i Mellanöstern är som att vara 

fängslad. De är berövade frihet och mänskliga 

rättigheter. Den helige Paulus framställdes 

som en förebild för kristna som befinner sig 

liksom i ett fängelse. Han hade en stark tro, 

också då han var fängslad. Han hade ett 

hopp som gjorde att han kunde se framåt, 

också i svåra tider. 

Synodfäderna reflekterade även över vill - 

kor som gäller för de många kristna från 

Mellan östern som lämnat sina hemländer. 

- I samband med synoden nämndes 

Sverige som ett av de länder som tagit emot 

ett stort antal kristna från Mellanöstern. 

Birgit Ahlberg-Hyse

Stor högtid i Domkyrkan 

Gemensam vigning för åtta 

ständiga diakoner 

nyheter inrikes | sid. 9 

Stiftet har fått åtta nya ständiga diakoner. Den rekordstora gruppen fick en gemensam 

vigning i Domkyrkan den 30 oktober. Vanligtvis vigs i diakonerna i sina hemförsamlingar. 

Stort ögonblick. Medan biskopen, de koncelebrerande prästerna och hela församlingen faller på knä och sjunger Allhelgonalitanian ligger 

de blivande diakonerna raklånga på korgolvet. 

Fortsättning

sid. 10 | nyheter inrikes 

Inför en fullsatt Domkyrka. Framför altaret ser vi längst till 

vänster pater Fredrik Emanuelson OMI, en av ceremioniarerna 

vid mässan. Därefter fyra av de åtta som före vigningsceremonin 

kallas ordinander: Oddbjörn Andreassen, Sten Cedergren, 

Hans Einarsson och Staffan Gerdmar. 

På körläktaren sjunger Pueri cantantes cathedralis och 

vokalensemblen Imma culata under ledning av Elisabeth von 

Waldstein. Vid orgeln sitter Simon Törnqvist. 

Det var av praktiska skäl som vigningen av alla diakoner ägde 

rum samtidigt. Biskopen skulle nämligen ha haft svårt att hinna 

med att besöka åtta församlingar för separata vigningar. 

Men en gång tidigare har en gemensam vigning ägt rum. 

- Det var i Blåkyrkan i Vadstena 1982, då biskop Hubertus 

Brandenburg vigde den första gruppen ständiga diakoner för 

vårt stift. Den gången var vi sex personer och vigningen förlades 

till Vadstena eftersom större delen av vår utbildning hade ägt 

rum hos Birgittasystrarna där. 

Detta berättar Erik Kennet Pålsson som ingick i denna första 

diakongrupp. 

Nackdelen med att vigningen inte sker på hemmaplan, säger 

han, är att diakonen inte genast blir förankrad i sin församling. 

- Å andra sidan kom hela busslaster från olika församlingar 

till Domkyrkan nu, så många blev ändå delaktiga i respektive 

diakons vigning. 

Erik Kennet Pålsson, som är diakon i Haninge, deltog i högtiden 

när han fick åtta nya kolleger. Han och Pancho Chin A Loi, 

diakon i Järfälla, ansvarade för iklädandet av de nya diakonernas 

liturgiska plagg, stolan och dalmatikan. 

Iklädandet var bara ett av många rituella moment i vig - 

ningsmässan där biskop Anders Arborelius var huvudcelebrant 

och drygt 20 präster var medcelebranter. Flera ständiga diakoner 

från olika församlingar deltog också. 

I sin predikan påminde biskop Anders om att ordet diakon 

betyder tjänare och att tjänandets nådegåva därför intimt hör 

ihop med diakonens kallelse. 

- Vi kristna tror på en Gud som blir människa inte för att bli 

tjänad utan för att tjäna. Korset är det stora beviset och tecknet 

på att Gud har kommit till oss i en tjänares gestalt, en Gud som 

inte tvekade att utge sin enfödde Son på korset för att övertyga 

oss om detta. 

Biskopen framhöll också att en diakon alltid är ”förvaltare av 

Guds nåd”, som det står i Första Petrusbrevet, med förtroendet 

att förvalta det som är oändligt mycket större än han själv och 

ge det vidare till alla som hungrar och törstar efter Guds nåd. 

- Genom diakonernas civila yrke i samhället blir de Guds och 

Kyrkans utsträckta hand till alla som irrar omkring och febrilt 

söker en djupare mening, ett sammanhang i en fragmentiserad 

tillvaro, där de olika bitarna inte riktigt hänger ihop, sade 

biskopen. 

- Er profetiska uppgift blir att försöka påminna dem om 

vad och vem det är som de innerst inne längtar efter. 

Predikan ingick i själva vigningen som hade inletts med att 

ordinanderna, som man kallas innan man vigs, hade försäkrat 

att de var beredda att vigas till diakoner och fader Ingvar 

Fogelqvist, som har haft huvudansvaret för deras utbildning, 

hade förklarat dem värdiga att vigas. 

Därpå följde avläggandet av vigningslöftena och sedan det 

ögonblick som säkerligen var ett av de största för ordinanderna, 

nämligen när de lade sig raklånga inför altaret medan församlingen, 

under knäfall, sjöng Allhelgonalitanian. 

För att alla åtta skulle få plats i koret togs utrymme på två 

sidor om altaret i anspråk. 

Efter biskopens bön att Gud måtte ”… helga dessa våra 

bröder som vi efter moget övervägande har anförtrott den heliga 

tjänsten…”, följde handpåläggningen och den långa vig - 

ningsbönen som bekräftar diakonernas ämbete. 

Kören, som dagen till ära var dubbel med både barn-och 

vuxenröster, sjöng psaltarpsalm nr 84 medan Erik Kennet 

Övriga ordinander. På andra sidan av kortrappan står Magnus Holmberg, 

Tomislav Knesevic, Peter Nagy och Kent Ericsson Trosander.

Iklädande. Diakonerna Pancho Chin A Loi och Erik 

Kennet Pålsson hjälper sin nye kollega Tomislav 

Knesevic med iklädandet av diakonens plagg, stolan 

och dalmatikan. 


Pålsson och Pancho Chin A Loi tog emot de nyvigda för iklädandet 

av stolan och dalmatikan. 

Så kom överlämnandet av evangelieboken, ett tecken på att de 

ständiga diakonerna hädanefter får förkunna Guds ord. Även 

detta blev ett starkt ögonblick, med biskopen sittande på sin stol 

framför altaret och de nyvigda, en efter en, på knä framför honom 

medan kören sjöng Deus Caritas Est. 

Det sista momentet i en diakonvigning är fridshälsningen. Varje 

nyvigd diakon utväxlade den först med biskopen och sedan med 

alla de närvarande diakonerna. 

I eukaristins liturgi var det sedan biskopen och de nya diakonerna 

som delade ut kommunionen till dem som hade fyllt Domkyrkan. 

De var flera hundra men alla fick plats, även på den stora festen 

i domkyrkosalen efteråt. 

I vimlet träffade vi en av de nyvigda, Peter Nagy från 

Linköping. Han berättade att han under årens lopp har fått påstötningar 

från tre olika präster om att gå in i diakonämbetet. 

Den förste var pater August Adelkamp, kyrkoherde under 

Peters uppväxt i Västerås, och den andre var pater Marcel Taverne, 

Med rätt att förkunna. Magnus Holmberg i det ögonblick då han mottar evangelieboken av biskop Anders Arborelius. 

Assisterande diakon är Björn Håkonsson. Bredvid biskopen står ceremoniaren Magnus Andersson och på knä ministranterna 

Kristoffer Mauritzson och Matteus Collvin, båda prästkandiater. 

Fortsättning

sid. 12 | nyheter inrikes 

Hjärtligt handslag. Biskop Anders Arborelius välkomnar Peter Nagy till diakonämbetet. I förgrunden 

står Peters mamma Elisabeth. Liturgin 

speglar 

tjänandet 

- Det som en ständig diakon 

gör i liturgin återspeglas i det 

han gör ute bland människor. 

Det säger fader Ingvar 

Fogelqvist som har haft 

huvud ansvaret för den ny - 

vigda diakongruppens 

utbildning. 

kyrkoherde i Linköping dit Peter hade flyttat för att studera till civilingenjör och 

där han sedan blev kvar. 

Den tredje var en av de senare kyrkoherdarna i Linköping, fader Paul 

Redmond, som för övrigt hade rest från sitt nuvarande hemland England för att 

vara med på vigningen. 

- När han förde saken på tal hade jag en lugnare tillvaro än tidigare, både i 

familjelivet och i mitt arbete. Först då ansåg jag mig redo att svara på kallelsen. 

För Peters andliga fördjupning har det italienska helgonet Padre Pio betytt 

mycket. 

- Just nu känner jag mig som Sackeus, han som satt i sitt träd och blev tilltalad 

av Jesus. Jag har svarat på ett tilltal från Gud. 

Peter har gått ner i tjänst i sitt yrkesarbete för att hinna med diakonuppdraget. 

Vad exakt han ska ägna sig åt i församlingen vet han inte än. 

När vi frågar Erik Kennet Pålsson, som har nära 30 års erfarenhet som 

ständig diakon, vad han vill ge för råd till Peter och de övriga, säger han: 

- Det är viktigt att leva sig in i mässan och få en allt större erfarenhet av liturgiskt 

firande. Den liturgiska tjänsten har alla gemensamt. I övrigt får man gå in 

i de uppdrag som beror på varje församlings speciella behov. 


Fotnot: 

Diakonens liturgiska kläder är stolan, ett långt band som hängs över vänstra axeln och förs 

samman vid högra höften, och dalmatikan, ett knälångt plagg med ärmar och sprund utmed 

sidorna. Färgen följer kyrkoåret. 

Fader Ingvar bekräftar alltså det som Erik 

Kennet Pålsson säger om vikten av att fördjupa 

det liturgiska firandet. 

- I liturgin visar diakonen sin funktion som 

tjänare i församlingen. Liturgin blir rikare 

med en diakons närvaro. 

Om diakonens uppdrag säger fader 

Ingvar: 

- Diakonen kan hjälpa till med en del av 

prästens uppgifter, som att döpa, vara vigselförrättare 

och förrätta begravningar och 

predika. Diakonen kan dock inte fira mässa 

själv och inte förmedla avlösningen i bikten. 

Inte heller kan han dela ut de sjukas smörjelse. 

Han är ingen ”minipräst” utan har en speciell 

kallelse: att i församlingen synliggöra Kristus 

tjänaren, som hjälper människor i behov. 

Diakonens fokus ligger på hembesök, 

sjukbesök och evangelisation som kan ta sig 

uttryck i undervisning och samtal. Karitativa 

och organisatoriska uppgifter är typiskt 

diakonala. De konkreta uppgifterna växlar 

från församling till församling. 

- Det ska även finnas utrymme för diako - 

nernas personliga intressen och talanger. 

Den grupp som vigdes till ständiga diakoner i 

år var den femte i vårt stift. 

Det ständiga diakonatet i dess nuvarande 

utformning är inte så gammalt som man 

kanske tror, påpekar fader Ingvar. 

- Det var Andra Vatikankonciliet (1961- 

65) som tog initiativet till det ständiga dia - 

konatet genom sin önskan att det skulle 

återupprättas ”som en egen och permanent 

grad” inom hierarkin. Påven Paulus VI

Uppsluppet. Pater Joseph Maria Nilsson från Jönköping förevigar en glad grupp efter högtiden. Från vänster 

Magnus Holmberg, Staffan Gerdmar, Sten Cedergren, Kent Ericsson Trosander, biskop Anders, Peter Nagy, 

Oddbjörn Andreassen, Hans Einarsson och fader Ingvar Fogelqvist. 

På bilden saknas en av de nyvigda diakonerna, Tomislav Knesevic.  

genomförde sedan detta beslut i sitt apostoliska brev Sacrum 

Diaconatum Ordinem (1967). De första permanenta 

diakonerna vigdes 1968 i Tyskland och Kamerun. De blev 

därmed även de första i Västkyrkan på över 1200 år. 

När biskop Hubertus Brandenburg hade blivit utnämnd 

till biskop i vårt stift 1979 var en av hans första viktiga 

åtgärder att införa en särskild utbildning för ständiga 

diakoner. 

Den första gruppen vigdes 1982. 

Varje utbildning har följt samma grundkoncept, med vecko - 

slutskurser och distansundervisning i form av skriftliga 

arbetsuppgifter, men den senaste gruppen har fått en längre 

och något förändrad utbildning. 

- Tidigare var studietiden tre år med fyra veckoslutskur - 

ser per år. Denna grupp har studerat i fyra år och har utöver 

distansundervisningen haft sex veckoslutskurser per år. 

Kurserna har förlagts till stiftsgården Marielund och 

Birgittasystrarnas gästhem i Vadstena. 

Ämnena i utbildningen har varit dogmatik för pater 

Philip Geister SJ, bibelteologi för docent Tord Fornberg, 

moralteologi för fader Ingvar Fogelqvist och pastoralteologi 

för olika lärare, bland andra diakon Björn Håkonsson. 

En förändring är att den liturgiska praktiken har flyttats till 

själva utbildningen i stället för att tidigare ha legat på 

respektive församling. 

De blivande diakonernas familjer har alltid varit delakti- 


ga i utbildningen men denna gång har antalet veckoslut med 

familjerna utökats. 

- Det är viktigt att hustrur och barn är införstådda med 

familjefaderns ämbete eftersom han får mycket extra arbete, 

säger Ingvar Fogelqvist som i och med diakonvigningen 

2010 har lämnat sitt uppdrag som ansvarig för utbildningen 

av ständiga diakoner. Sedan förra året är han kyrkoherde i 

S:t Mikaels församling i Växjö. 


Dessa åtta män vigdes till ständiga diakoner i 

sina respektive församlingar den 30 oktober: 

Oddbjörn Andreassen, Växjö 

Sten Cedergren, Stockholm (Domkyrkoförsamlingen) 

Hans Einarsson, Jönköping 

Staffan Gerdmar, Lund 

Magnus Holmberg, Trollhättan 

Tomislav Knesevic, Göteborg (Kristus Konungens församling) 

Peter Nagy, Linköping 

Kent Ericsson Trosander, Eskilstuna

sid. 14 | aktuellt inrikes 

25-årsfirande i Sankt Lars 

nyrenoverade kyrka 

Det blev ett digert dygn när Sankt Lars kyrkcentrum i Uppsala i slutet av oktober firade 

25-årsjubileet av kyrkans invigning. Synd bara att massmedia (med undantag för Km) 

inte uppmärksammade festligheterna. 

För nog är det väl värt att lyfta fram en församlingsgemenskap med 2 600 medlemmar 

från sjuttiotalet länder och kulturer. De nyuppsatta skärmarna på kyrktorget berättade om 

hur mässorna firas på spanska, engelska, arabiska, kroatiska och polska 

– men oftast på svenska. 

Fridshälsning. Präster och församlingsmedlemmar önskar varandra Herrens frid. De präster som står bakom altaret, under Kristusbilden av Kajsa Mattas, är från vänster 

fader Magnus Nyman, msgr Ansgar Lüttel, pater Peter Fresman, pater Ulf Jonsson, msgr Göran Degen, pater Klaus Dietz, pater Franz Holin, pater Philip Geister och 

pater Stefan Dartmann. Huvudcelebrant vid mässan var den apostoliske nuntien för Norden, ärkebiskop Emil Paul Tscherrig. 

Foto: Syster M. Andrea

- Detta är en värld i miniatyr, ett tecken på 

att integration är möjlig! 

Sa en av kyrkcenterbesökarna. 

Orden skulle helt säkert kunna användas 

om många av stiftets församlingar 

men den här gången handlar det alltså om 

Sankt Lars i Uppsala som den 23-24 oktober 

inbjöd till en sprudlande glad 

födelsedagsfest i nyrenoverade lokaler. 

Trängseln i kapprummet var densamma 

som före renoveringen och en och annan 

hördes undra hur länge församlingen 

kommer att klara sig med bara en kyrka 

(vid sidan av den som nu i december invigs 

i Enköping). 

Men det doftade fräscht i vinklar och 

vrår, både på bottenvåningen, i källaren 

och en och två trappor upp. En automatisk 

dörröppnare vid ingången, sedan 

länge efterfrågad av familjer med barnvagnar 

och en hel del andra, hade kommit 

på plats. Inte minst hördes många glatt 

kommentera den avsevärt förbättrade 

akustiken i kyrkan. 

Musiklivet i Sankt Lars står sig väl i jämförelse 

med vad som i övrigt bjuds i köroch 

orkestertäta Uppsala. Först på plan 

den här gången var Camerata Englund, 

under Gunnar Englunds ledning, och bassolisten 

Seth Ullman. Då bjöds det på både 

Henry Purcell och Dietrich Buxtehude. 

Musicerandet byttes i föreläsande när två 

av församlingens präster, fader Magnus 

Nyman och pater Ulf Jonsson SJ, talade 

över ”Främmande fåglar vid Fyris strand – 

glimtar ur Uppsalas katolska historia” 

respektive ”Jesuiter här och där – då och 

nu”. 

Ingen av de kanske hundra åhörarna 

kunde efter detta förbli okunnig om att 

Katolska kyrkan har en lång historia i 

Uppsala. År 1164 etablerades ett ärkebiskopssäte 

i (Gamla) Uppsala och då 

hade drygt 300 år gått sedan Ansgar 

anlände till Birka. Domkyrkan helgades åt 

den fornkyrklige romerske martyrdiakonen 

Sankt Lars (Laurentius) – som förblev 

ett av domkyrkans skyddshelgon också 

när ärkebiskopssätet förlades till Östra 

Aros, nuvarande Uppsala. När så det första 

katolska kapellet efter reformationen så 

lägligt låg vid S:t Larsgatan mittemot 

Göteborgs nation var dess namn givet: 

Sankt Lars kapell. 

Ulf Jonsson påminde i sin exposé om 

några av de tidigare i Uppsala boende 

En av många körer. Camerata Englund, en från församlingen fristående kör under Gunnar Englunds 

ledning, brukar låna lokalerna i Sankt Lars för sina övningar. För detta tackar man genom att framträda 

på bland annat julnatten – och som nu i samband med jubileumsfestligheterna. Längst bak till 

vänster står i artikeln omnämnde Seth Ullman. 

Foto: Syster M. Andrea 

aktuellt inrikes | sid. 15 

jesuiterna, ett tjugotal under de senaste 80 

åren. Den förste kände jesuiten, Kloster - 

lasse kallad, kom till staden redan år 1577 

och kunde på All helgona dagen predika för 

en fullsatt domkyrka (jesuitorden, med 

själavård och utbildning som huvud - 

uppgifter, hade stadfästs av påven Paulus 

III år 1540). Snart skulle dock alla svenska 

katoliker utvisas ur landet. 

År 1624 avrättades tre svenskar till 

följd av att de envist höll fast vid den 

katols ka tron. 

Så församlingsbildandet skulle dröja. 

Visserligen började jesuiterna etablera sig i 

Stockholm när det igen (år 1860) blivit 

möjligt för ”främmande trosbekännare” 

att bilda församlingar och förvärva mark 

för kyrkobyggnader. Men först 1937 fick 

Uppsala en egen präst, pater Josef Gerlach, 

med ansvar för trettiotalet (!) katoliker 

utspridda över Uppland. 

Då var marken beredd, bland annat 

genom fabrikör Fritz Degen som, i och 

med att han år 1922 flyttat till Uppsala, 

hade börjat besöka Sankt Eriks skrin i 

domkyrkan – där han bett om katolskt 

mässfirande i staden, ja, om en egen kyrka. 

Fabrikören blev bönhörd. Det första 

katolska kapellet i Uppsala, ovan nämnda 

Sankt Lars kapell, invigdes år 1932. Det är 

frestande att klippa in några rader ur 

Gunnel Vallquists Katolska läroår – när 

Vallquist år 1941 kom till Uppsala firades 

gudstjänsterna fortfarande i lägenheten på 

S:t Larsgatan: 

Vi var inte fler i församlingen än att vi 

rymdes i det diminutiva kapell som inretts 

i ett rum… Dit hade vi varsin nyckel så att 

vi kunde gå in ibland och förrätta privatandakt. 

Det smått tilltagna kapellet ersattes 1942 

av en större, men inte stor, gudstjänstlokal 

på Sankt Johannesgatan. Och så, i maj 

1984, togs första spadtaget till dagens 

kyrka – av bland andra Fritz Degen som 

hade god hjälp av församlingens småtting - 

ar som kom kånkande med plastspadar i 

regnbågens alla färger. Kyrkan stod färdig 

i oktober 1985. 

Färska siffror säger att antalet registrerade 

katoliker i dag uppgår till 2 600 – när församlingen 

upprättades, det var år 1975, 

uppgavs antalet medlemmar till 700. 

Fortsättning


Antalet katolska institutioner i Uppsala, 

flera av dem direkt kopplade till församlingen, 

har vuxit parallellt med medlems - 

ökningen. Prästse mina riet. Newman insti - 

tutet, den första katolska högskolan efter 

reformationen. Den katolsk-ortodoxa 

Katarina skolan. Redaktions loka lerna för 

Signum, Katolskt magasin och Tidningen 

Jungfru Maria. Äldreboendet på Fröja. 

Mariatjänst som, i Marias efterföljd, på 

ideell basis vill hjälpa medmänniskan och 

även driver professionell hemtjänst inom 

Uppsala kommun. 

Här finns förstås systrar också. 

Mariasystrar från Osnabrück bor granne 

med kyrkan och servar församlingen med 

förskoleansvariga syster Margot och församlingssystrarna 

Inger och Dorothea. 

Syster Dorothea svarade för dagens tredje 

föreläsning – och lovade oss att sammanfatta 

innehållet, ”Med Guds mor 

bland fattiga och rika”, i ett kommande 

Km. 

Mera musik följde på föreläsningarna: 

viola da gamba och luta. Sedan återstod 

tre av lördagens programpunkter. 

Ekumenisk vesper med särskilt inbjudna 

gäster. Ljusprocession till franciskanernas 

kyrkoruin vid Gamla torget där franciskanorden 

grundade ett brödrakonvent 

i Uppsala år 1247. 

Och så festbuffén på Newman inst i tutet 

där cirka 150 församlingsbor, ekumeniska 

gäster och katolska gäster från grannförsamlingar 

och utlandet umgicks under 

gemytliga former. Då avtackades också 

församlingens tidigare ungdoms sek re - 

terare Ronny Elia för två år med ansvar 

för bland annat ungdomsföreningen 

Ljuvlingen – som under sommaren, och 

under Ronnys ledning, hann besöka 

både Taizé, Paris och Disney land… 

Firandet kulminerade med söndagens 

tacksägelsemässa. Med några ord ur 

den predikan som hölls av den apostoliske 

nuntien för Norden, ärkebiskop 

Emil Paul Tscherrig, sätter vi 

punkt: 

- Det är fantastiskt vad en liten församling 

kan åstadkomma om den 

drivs av kärleken till Gud och till sina 

medmänniskor. Den här församlingen 

upprättades under svåra tider och dess 

historia återspeglar det som då gällde 

för katolska församlingar här i landet. 

Öppen förskola i Mariakoret. Från vänster på bilden ser vi Amanda Wahlstedt, 

Isabella D’Arcy (längst fram), Joanna Luthström-Awai med dottern Adriana Awai, 

förskoleansvariga syster Margot och Maria Brisenstam med Aaron Awai. 

Foto: Syster M. Andrea 

Det som vi kan beundra i dag är den 

tro och det mod som utmärkte den 

lilla skaran och troheten och hängivenheten 

hos våra föregångare. 

- Vår församling och kyrkan som 

helhet är en byggnad av ”levande stenar”, 

vars fundament är Kristus. Var 

och en av oss är därför viktig och på 

ett särskilt sätt absolut nödvändig, 

eftersom en enda lös sten i muren kan 

få hela byggnaden att rasa samman. 

- Ibland kan vi få för oss att oroa 

oss för kyrkans framtid. Men vi ska 

inte glömma bort att kyrkan inte är 

vårt verk, utan den är Herrens verk. 


Fotnot: 

Den som vill ta del av hela nuntiens predikan 

kan vända sig till församlingssekreterare 

Margareta Jaringe, tel. 018-13 35 43. 

Predikan kan även läsas på församlingens 

hemsida, www.stlars.org 

S:t Ignatiuskapellet. Innan den nya kyrkan invigdes år 1985 firade församlingen gudstjänst i kapellet 

på Sankt Johannesgatan som nu blivit jesuiternas privata kapell. 

Foto: Syster M. Andrea


Mot franciskanernas kyrkoruin. Mellan åren 1247 och 1538 fanns ett franciskanskt brödrakonvent i Uppsala. Sentida katoliker ställer upp utanför Sankt Lars för att 

vandra till kyrkoruinen. 

Främst i ledet ser vi prästseminaristerna Balthazar Sibanan, Ti Tran och Matteus Collvin. 

Foto: Per Englund 

Den som vill veta mera om Sankt Lars historia och dagsläget (hur det såg ut för tio år sedan) 

rekommenderas ta en titt i den bok som utgavs när själva församlingen år 2 000 firade 25årsjubileum: 

Världen i miniatyr – en mosaik av levande stenar. 

Här får vi möta åtskilliga av det tjugotal jesuiter, som under de senaste 80 åren varit knutna till 

Uppsala, och en imponerande mängd Uppsalakatoliker därutöver. Här möter vi också bland de 

lite mer udda ”främmande fåglarna” 

jesuiten Heinrich Schacht som år 1624 kom till Uppsala – Schacht vandrade genom 

Sverige, bland annat förklädd till råttfälleförsäljare, för att bistå landets katoliker… 

greve de Bethune, flykting undan franska revolutionen och språkmästare vid universitetet… 

astronomiprofessorn Athanasius Francis Diedrich Wackerbarth som hade ett förflutet 

som präst inom den anglikanska kyrkan innan han kom till Uppsala år 1851… 

Boken kan beställas från S:t Lars katolska församling, tel. 018-13 35 43. 

Avlyssnat: 

”Ständigt sker överraskningar. 

Katastrofala, smärtsamma, glädjefyllda. 

Om så mycket hänt sedan kyrkan 

invigdes, vad kan då inte hända på 

ytterligare 25 år? Eller 250? 

Har samfunden enats då?”


Initiativrikedom. Diakon Björn Håkonsson är 

den som tagit initiativet till kursen Helgon på 

samhällets botten, på S:ta Maria Folkhögskola 

i Malmö. Kursen genomförs som en studieresa 

till Stockholm där ungdomar får lära sig 

mera om de villkor marginaliserade människor 

lever under. 

Helgon på 

samhällets botten 

Vem är det idag som gör det helgonen gjorde då? Den frågan ligger 

till grund för en ny kortkurs som genomförs på S:ta Maria 

folkhögskola i Malmö. Under Allhelgonahelgen var en grupp på 19 

högstadie- och gymnasieungdomar i Stockholm för att lära sig mer 

om utsatta och socialt marginaliserade människors villkor. Den som 

tagit initiativ till kursen är diakonen Björn Håkonsson som till 

vardags arbetar med katolska ungdomar i Malmö, bland annat 

genom folkhögskolans teaterprojekt ”Det blir ingen jul i år”. 

– Jag har arbetat med ungdomar i många år men kände till slut att 

nu var det dags att vidga perspektivet och att börja bry oss om 

andra än oss själva, säger han. Det har inte varit några svårigheter 

att få ungdomarna att nappa. De vill bry sig om dem som har det 

svårt trots att de är hårt pressade av höga krav på prestation i 

skolan. Samhället äter upp ungdomar idag. Det är därför jag vill 

göra det möjligt för dem att uppleva någonting som är annorlunda. 

Att spela teater tillsammans har visat sig fungera väldigt bra. 

Ungdomarna får uppleva sakar som de annars inte får uppleva, 

gemenskap och täta relationer. 

Genom att ungdomarna under Stockholmsresan får möjlighet att 

träffa representanter för ett antal organisationer som försöker bistå 

människor, hoppas Björn Håkonsson väcka tankar och ge nya 

impulser när de står inför frågan vad man ska utbilda sig till och 

även inför den ännu större frågan vad som egentligen är meningen 

med livet. 

– Jag vill att de ska få ta del av fakta helt enkelt, om hur samhället 

egentligen ser ut, säger han. Varje helgon har blivit till i ett obetydligt 

sammanhang. Vad är det Gud vill att jag ska göra? Vilken är 

min väg? Hur svarar jag på Kristi försiktiga fråga, vill du följa mig? 

Med på resan är bland annat Josip Ladan, Jakob Håkonsson, 

Maria Martens och Veronika Zadera. Alla fyra har en önskan om 

att verkligen se hur de hemlösa i Stockholm har det. Inte bara prata 

utan verkligen göra något, är ett intresse de delar. Dessutom tycker 

de att det är roligt att få göra något tillsammans som har mening. 

– Jag vill lära mig hur det är att arbeta med utsatta människor, 

säger Maria Martens, som redan vet att hon i framtiden vill arbeta 

som lärare med att hjälpa barn. Hur går det till i praktiken att hjälpa 

andra, det undrar jag? 

Josip Ladan vet också redan vad han vill. Han vill arbeta med 

mänskliga rättigheter genom FN eller på en svensk ambassad. 

– När vi träffar representanter för olika hjälporganisationer 

förstår man verkligen vad som krävs av en när man ska jobba med 

utsatta människor, säger han. Tänk att de orkar. 

Under sina knappa fem dagar i Stockholm besökte ungdomarna 

bland annat Sankta Clara kyrkas arbete på Sergels torg där de 

hjälpte till att dela ut kaffe och smörgåsar, Ny gemenskap, organisationen 

Ja till livet och Caritas. På lördagskvällen var de gäster hos 

en ungdomsgrupp i S:ta Eugenia församling i Stockholm. 

Text: Katrin Laine 

Foto: Sakari Laine 

Fotnot: 

Föreställningen ”Det blir ingen jul i år” kommer att uppföras den 19 

december 16.30 i Sankt Thomas församling i Lund och den 20 december 

19.00 i Vår Frälsares församling i Malmö. 

Kvartett som vill hjälpa. Veronika Zadera, Maria 

Martens, Josip Ladan och Jakob Håkonsson är fyra av 

de nitton högstadie- och gymnasieungdomar som deltar 

i årets kurs. De är nyfikna på hur Stockholms uteliggare 

och hemlösa har det och på vad man kan göra för 

att hjälpa dem.

Målet för den karismatiska rörelsen: 

Att avskaffa sig själv 


När katolska karismatiker håller konferens blir gudstjänsterna skiftesrika. Högtidlig 

pontifikalmässa i katolska Sankta Eugenia och lovsångsmöte i evangeliska Sankta 

Clara. Bikt och tungotal. Väckelsesånger och Mariahymner. 

Förbönsstunder. Flera deltagare i avslutningsgudstjänsten bad om personlig förbön. 

Bengt Malmgren, mötets arrangör, och Charles Whitehead, ledare i den engelska 

katolska karismatiska rörelsen, hörde till dem som la händerna på människors 

huvuden, bad och sände ut dem i världen. 

Foto: Peter Malmgren 

Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige, KKS, erbjöd ett 

brett spektrum av gudstjänster och anföranden på sin konferens 

i Stockholms centrum under den sista veckändan i oktober. 

Inriktningen var klart ekumenisk. Sankta Claras vänner 

stod som medarrangörer jämte det katolska stiftet. 

Svenskkyrkliga diakonen Inga Pagreus och Livets Ord - 

grundaren Ulf Ekman hörde till de medverkande och flera 

konferensdeltagarna kom från andra samfund. Inte underligt 

då att nuntien Emil Tscherrig, med personliga hälsningar från 

påven Benedikt, leende avslöjade att han nog väntat sig lite 

mer livliga andaktsaktiviteter inne i ärevördiga Eugenia - 

kyrkan. 

Många av de ett par hundra deltagarna var gamla vänner 

från många års internationella möten, det märktes i paussamtalen. 

Mesta medelpunkter var KKS-ordföranden diakon 

Pancho Chin A Loi och Bengt Malmgren, konferensens 

Riktning mot himlen 

Livets Ords grundare Ulf 

Ekman avslutade den 

katolska karismatiska 

konferensen i en välfylld 

Sankta Clara kyrka på 

söndagens eftermiddag. 

Många var vana att sjunga 

lovsång med tungotal och 

lyftade händer. 


Fortsättning


Vänkretsar. ”Vilket berikande seminarium, tack ska du 

ha! Följer ni med och äter lunch?” Många gamla 

bekanta möttes bland bänkraderna i Sankta Clara. 

Också ledarna Christof Hemberger, Bengt Malmgren, 

Wilfred Brieven och tolken Erik Pernlind från Uppsala 

hittade pauser. 


Kära hälsningar. Nuntien Emil Paul Tscherrig (i ambonen), biskop Anders Arborelius (i mitten) och kyrkoherde Klaus Dietz (till höger) påminde under pontifikalmässan 

i Sanka Eugenia om hur de senaste påvarna stött den karismatiska rörelsen inom den katolska kyrkan och vilken betydelse den haft för miljoner katoliker. Nuntien 

framförde också en personlig hälsning från påven Benedikt. På hedersplats fanns även ordföranden i KKS diakon Pancho Chin A Loi. 

Foto: Kerstin Elworth

arrangör. Andra knöt nya band under seminarier och guds - 

tjänster och måltidsraster. ”En växande enhet inspirerad av 

den helige Ande”, som Charles Whitehead uttryckte sig. 

Nutida religionshistoria brukar berätta att de pentekostala 

uttrycken startade i Los Angeles 1906. Men katolikerna var 

faktiskt först, avslöjade den tyske diakonen Christof 

Hemberger under ett seminarium. 

- Redan 1897 började ordenssystern Elena Guerra verka 

för att den helige Ande skulle komma tillbaka till den katols - 

ka kyrkan. Och samma år började påven Leo XIII uppmana 

kyrkan att be att den helige Ande skulle fylla hela kyrkan. 

- Men vi katoliker är långsamma av oss. Det blev ingen 

nämnvärd reaktion förrän på 1960-talet då grupper av 

katolska studenter i USA upplevde dopet i den helige Ande. 

Guds humor, kanske? 


Prästen Wilfred Brieven, Belgien, kunde i sitt föredrag fylla 

på med berättelsen om kardinal Lêon-Jozef Suenens, vars 

personliga sekreterare han varit. Kardinalen kom att betyda 

mycket för att bereda en plats i ”kyrkans hjärta” för 

den helige Andes utgjutande. 1975 hölls på hans initiativ 

den första katolska karismatiska konferensen i Rom med 

”lovsång på tungomål” i Sankt Peterskyrkan. 

– Målet är att vi inom den karismatiska rörelsen ska 

avskaffa oss själva så att hela floden kan försvinna in i 

havet, sa fader Brieven. Alla kristna i hela världen ska få 

del av dopet i den helige Ande och där är vi inte än. 

Fyra frågor till en samlande kraft 

Kerstin Elworth 

Vi ställde fyra frågor till Charles Whitehead, engelsk, katolsk affärsman, tidigare ordförande i Catholic 

Charismatic Renewal Services och, tillsammans med anglikanska hustrun Sue, en samlande kraft 

bland ekumeniska, karismatiska grupper i England. 

Hur är läget just nu för karismatiska grupper i världen? 

- Man kan säga att det skiftar. I Afrika, i Sydamerika och i Östeuropa växer rörelsen, i 

övriga Europa och i Nordamerika har engagemanget avtagit lite just nu. 

På vilket sätt praktiseras ekumeniken i våra dagar? 

- Det mest påtagliga är den nya gemenskapen mellan katoliker och pingstvänner samt 

Livets Ord-församlingar. För en tid sedan guidade jag Ulf Ekman och hans medarbetare i 

Rom där vi besökte katolska kyrkor och institutioner. Vi är mycket goda vänner. 

Personliga relationer är viktiga för ekumeniken. Det är mer som förenar oss än som skiljer 

oss åt. Vi behöver omvända oss från vår splittring, Jesus vill ha enhet. 

Finns det några gränser för gemenskapen med andra samfund, till exempel när det 

gäller kyrkliga tolkningar och sedvänjor samt etiska ställningstaganden? 

- Vi ska vara trogna i det vi är. Ingen kan be mig att lämna min katolska övertygelse. Om 

det uppstår en spänning mellan kärleken och sanningen så håller jag fast vid det som jag 

anser är sant. Det är ett pris vi måste betala. Men vi måste lyssna på varandra så att det 

inte uppstår missförstånd, som till exempel när man tror att katoliker tillber Maria när vi 

ärar henne. 

Är jag en sämre katolik om jag inte strävar efter att undfå tungotalets gåva? 

- Nej. Genom dopets sakrament har du redan den helige Ande inom dig, din respons är 

bara ytterligare ett moment i ditt andliga liv. 

- Det är bara att öppna, skrattar hustrun Sue som smugit sig fram till vårt samtal i Sankta 

Clara kyrka. 

Kerstin Elworth 

Charles Whitehead 

Foto: Kerstin Elworth

Från S:t Paulus av 

Korsets kyrka i 

Angered. Celebranter 

från vänster: pater 

Marcin Wojciechowski 

OFMCap, pater Adam 

Piasecki OFMCap, fader 

Wojciech Waligorski, 

pater Frans-Eric Larson 

TOR, biskop Anders, 

pater Robert Zuczkowski 

OFMCap. och pater 

Miroslaw Jankowski 

OFMCap. Snett bakom 

Robert Zuczkowski ser vi 

pater Fredrik 

Emanuelson OMI. 

Evangelisationsdagar i Angered 

Medel på vägen: 

att säga ’’du’’, ’’ja’’ och ’’nu’’ 

- Vår Gud tycks ofta leka kurragömma. Under dessa dagar kommer vi att utmanas av 

att vi kommer att finna denna kurragömmalekande Gud i sakramenten, i ordet, 

men också i våra medmänniskor. Gud talar ofta till oss genom ’’någon annan” 

eller ’’något annat” . 

Det sade pater Fredrik Emanuelson OMI vid evangelisationsdagarna i Angered i slutet 

av oktober. 

Temat för evangelisationsdagarna i Angered sista veckan i oktober 

var ”Om du visste vad Gud har att ge” – orden är hämtade 

ur berättelsen om Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn. 

Det var Katolska Utskottet för Evangelisation, KUE, som tillsammans 

med studieförbundet Bilda och S:t Paulus av Korsets 

församling i Angered bjöd in till dagarna som bjöd på bibelföredrag, 

gemenskap, gudstjänst och tillbedjan. 

Pater Fredrik Emanuelson OMI, medlem i utskottet och an - 

svarig för evangelisationsdagarna, betonade i sitt inledande 

anförande att Gud ofta talar till oss genom någon annan människa, 

att Katolska kyrkan har något att dela med sig av som vårt 

samhälle längtar efter att ta emot och att det är viktigt att vi får 

dela våra personliga berättelser om hur Gud talat till oss med 

varandra. 

- Under dessa dagar kommer vi att få ta emot Kristus och få 

hjälp att förstå att det är en helig plikt att dela med oss av de 

gåvor vi får ta emot. 

Biskop Anders ansvarade under dag två både för en mässa med 

de sjukas smörjelse och ett föredrag över ”vad som kan stå hind - 

rande i vägen”. 

- Det första hindret utgörs av att vi säger mer ’’jag’’ än ’’du’’. 

Vi är menade att hela tiden leva inför ett du – och i första hand 

Guds du. Det tragiska är att vi tror att vi blir lyckligare när vi 

utgår ifrån jagets behov, önskningar och intressen, men individua - 

lismen leder ofta till tomhet. 

- Det andra hindret består i att vi har så svårt för att säga ja 

till Gud. I stället säger vi ’’kanske’’, eller vi skjuter upp avgörandet 

till en annan dag. Men ’’ja’’ är det sätt vi har att besvara Guds 

gåva, sanning och kärlek på. 

- Det tredje hindret är att vi inte är medvetna om det lilla ordet

nu. Vi lever alltid i en miljö där Gud verkar, men vi 

vill vara någon annanstans, och förlorar oss lätt 

bakåt eller framåt i tiden. 

- Men vi måste acceptera den verklighet vi lever 

i, och just där möta Gud och vår nästa. 

- Jag skulle vilja se dessa tre ord som ett slags 

rustning som hjälper oss att övervinna hindren 

för att ta emot Gud i vårt liv. 

Pater Fredrik Emanuelson återkopplade under 

tredje dagen till vad han inledningsvis sagt och 

betonade särskilt vikten av att leva i Kyrkans 

gemenskap genom sakramenten. 

- Vi får vår värdighet genom dopet. Genom 

dopet blir vi medlemmar i Kristi mystiska kropp. 

- När vi firar eukaristin tar vi emot honom 

som ger det levande vattnet. Det är viktigt att vi 

lär oss att ge vad vi har tagit emot vidare till 

andra. 

- Med tanke på det är det även viktigt att 

peka på försoningens sakrament. När vi biktar 

oss gör vi vad vi kan för att förbereda oss på att 

ta emot Guds gåva i eukaristin. 

KUE tillsattes av biskop Anders år 2006. 

Uppgiften för utskottet är att bidra till att 

Stockholms katolska stift blir mer evangeliserande. 

Ett par dagar efter evangelisationsveckan 

skrev biskop Anders på utskottets 

hemsida, www.katolskevangelisation.se, att 

dagarna utgjort en viktig startpunkt för detta 

arbete: 

Det betyder att vi blir mer och mer medvetna om 

att vi alla har ett ansvar för att evangeliets budskap 

förs ut och bär frukt i människors hjärtan 

också här i Sverige. 

Text: Markus Olsson 

Foto: Martin Wolanski 

Röster om evangelisationsveckan i Angered: 

Som tillhörande S:ta Maria i Halmstad var jag en gäst i Angered under 

evangelisations veckan. På fredagskvällen var det mässa med de sjukas smörjelse 

med biskop Anders. Många gick fram, även jag, oanmäld, då jag av biskopens ord 

plötsligt förstod att det gäller själens krankhet lika väl som kroppens. Tidigare var 

detta sakrament något relativt främmande för mig. Nu, i denna gemenskap, blev det 

en djup upplevelse av Guds helande kraft förmedlad av vår biskop. 

På söndagen var det högtidlig jubileumsmässa med koncelebration av präster som 

tidigare verkat i församlingen. Vid kyrkkaffet efteråt avtackades dessa. Den kärlek 

som den trogne katoliken hyser för sina herdar, men som ofta förblir outtryckt, flödade 

nu. Även som tillhörande en annan församling inneslöts jag i denna värme och 

tacksamhet. Till den bidrog ord av arkitekten som nu såg sina visioner bära frukt. 

Tack till stiftsledningen och Angereds församling som först i Sverige genomfört en 

sådan evangelisationsvecka och som jag hoppas får många efterföljare. 

Jan Sture Neuman 

aktuelt inrikes | sid. 23 

Måltidsgemenskap. Pater Fredrik Emanuelson omgiven av Jerry Rimerata, konferencier 

Tobias Hägerland och franciskansystrarna Marie-Catherine och Antonia. 

Dagar och år knyts ihop. Evangelisationsveckan avslutades med församlingens 25-årsjubileum och 

kyrkans 20-årsjubileum. 

Evangelisationsveckan överträffade mina förväntningar. Det var uppmuntrande att se 

så många församlingsmedlemmar komma till kyrkan en vanlig torsdagskväll – varav 

flera sedan deltog samtliga dagar. 

Under veckan har det verkligen blivit tydligt att vi i församlingen har både gåvor och 

människor som är villiga att ställa dem i kyrkans tjänst. Jag tänker på Sarah som med 

välsmakande måltider skapade en hemtrevlig atmosfär; på Eva och hennes familj 

som med sång och musik gjorde det möjligt för oss att fira de heliga mysterierna 

med högtidlighet, värdighet och glädje; på vår kyrkoherde som från början varit välvilligt 

inställd till evangelisationsveckan. Många fler kunde förstås nämnas. Till detta 

kommer att biskop Anders och pater Fredrik Emanuelson på ett ovärderligt sätt 

bidrog till veckan. 

Tobias Hägerland


Nya subdiakoner 

hos kaldéerna 

i Södertälje 

De katoliker som firar mässan enligt kaldeisk 

rit i Södertälje har fått ett trettiotal 

nya subdiakoner. 

En av de präster som hade deltagit i Mellanösternsynoden i 

Rom, biskop Jaques Isak från Irak, vigde den 31 oktober ett trettiotal 

män till subdiakoner. Dessutom fick åtta kvinnor en 

särskild välsignelse för att läsa under gudstjänster. 

Vigningen skedde i Europas största syrisk-ortodoxa katedral 

som ligger i Södertälje. Den syrisk-ortodoxa församlingens 

upplåtande av sin kyrka och församlingssal till en kaldeisk, och 

därmed också katolsk, gudstjänst och samling är helt i enlighet 

med den öppenhet mellan ortodoxa och katolska kyrkor som 

Mellanösternsynoden förespråkar. 

Att situationen för kristna är särskilt allvarlig i Irak, vilket togs 

upp under synoden, aktualiserades direkt efter den storslagna 

vigningsgudstjänsten. De som deltagit där blev inbjudna till en 

församlingssal som var förberedd till fest. Beskedet att en syriskkatolsk 

kyrka i Bagdad utsatts för ett attentat och att cirka 50 

personer dödats, varav två präster, medförde att musiken uteblev. 

Björn Göransson 

Fotnot: 

Om attentatet, se sidorna 3 och 4. 

Om Mellanösternsynoden i Rom, se sidan 7. 

Efter högtiden. Här ser vi några av de subdiakoner som har vigts i 

Södertälje. 

Två vänner 

och en stödkväll 

för de utsatta 

Margareta Thunberg och Wilma Orrego – 

två stockholmskatoliker med olika sätt att 

arbeta ideellt för utsatta människor i 

Stockholm. Den 14 december möts de i 

Domkyrkan och ordnar en stödkväll för 

Wilmas verksamhet. 

Initiativtagaren, biskop Anders Arborelius, 

kommer att delta. 

De brinner av samma eld för att stödja dem som lever 

utanför samhällets skyddsnät. Det märker vi direkt när 

vi träffar Margareta och Wilma på ett kafé i 

Domkyrkans närhet. Desto mer intressant är det att 

höra hur olika de arbetar. 

Wilma är känslomänniskan som utgår från sin egen 

situation som politisk flykting från Peru för 20 år sedan 

och som har en privat, mycket okonventionell 

hjälpverksamhet i ett par söderförorter. 

Margareta är mer reflekterande och stödjer de utsatta 

både verbalt, som skribent, och praktiskt, på gatorna 

i city eller inom hjälporganisationen Ny Gemenskap 

på Kammakargatan. 

För bara ett par månader sedan kände de inte varand - 

ra. Det var en gemensam bekant, nämligen biskop 

Anders Arborelius, som förde ihop dem med förslaget 

att ordna en stödkväll tillsammans. 

- Biskop Anders, säger Margareta, har ett stort, 

varmt, socialt engagerat hjärta. Både hon och Wilma 

berättar hur han intresserar sig för de utsatta, som präst 

och som privatperson. 

Wilma har känt biskop Anders i flera år. Det låter 

på henne som om han ärvde kontakten av biskop 

Hubertus. 

- Ja, de första åren som min familj bodde i 

Stockholm var vi aktiva inom spanska missionen i 

Domkyrkan och lånade lokaler där vi hade hjälpverksamhet. 

Av olika skäl gick det inte att vara kvar i församlingens 

lokaler och andra lokaler blev bara tillfälliga. 

Till sin glädje har hon sedan sju år tillbaka tillgång 

till en lokal i Svenska kyrkan i Hökarängen. 

Hon har tidigare fått hjälp med mat och kläder från

olika samfund men den hjälpen har, som ibland sker, dragits 

tillbaka. 

Hon behöver alltså ekonomiskt stöd för att kunna köpa 

mat och andra nödvändigheter för sin verksamhet. 

- Vi är redan några som skänker barnkläder och leksaker 

men hon behöver mycket mera för att fortsätta sin verksamhet, 

inflikar Margareta. 

Wilma arbetar natt, som personlig assistent, för att dagtid vara 

tillgänglig för sin ständigt växande vänkrets. Merparten av 

hennes lön går åt till hjälpverksamheten men den räcker inte 

på långa vägar. 

Trots sin knapphändiga svenska ställer hon upp som tolk 

på spanska. Och hon har kontakter med läkare och advokater 

som kan hjälpa hennes vänner utan ersättning. 

- De är mina hjältar och helgon! Gud hjälper mig att hitta 

dem. De visar kärlek och kärlek är det viktigaste man kan ge! 

Även Margareta möter allt flera invandrare och flyktingar som 

lider en stor nöd både själsligt och materiellt. 

- Jag träffar fler och fler uteliggare, fler och fler med missbruksproblem, 

många är psykiskt sjuka och en ökande grupp 

bland dem är pensionärer. 

Ingen borde gå förbi en frysande, utslagen människa, 

sovande på gatan, utan att hjälpa på något sätt, åtminstone 

genom att ringa 112 där de kan koppla vidare till polis och 

socialjour, säger hon. 

Hur orkar Margareta med mötena med alla dessa nödställda 

människor? 

- Jag söker stillheten i Mariakapellen, i Domkyrkan eller 

S:ta Eugenia. Mötena med Guds moder Maria ger mig lugn 

och ny kraft. 

I sitt enskilda gatuarbete brukar Margareta bjuda på fika 

eller mat på något varmt ställe och ge åtminstone en tillfällig 

lindring av nöden. Men hennes bas är Ny Gemenskap där ett 

mer målinriktat socialt arbete kan göras. 


Hjälp för de utsatta. Margareta Thunberg och Wilma 

Orrego utanför domkyrkan där stödkvällen för de utsatta 

den 14 december inleds med en mässa klockan18.30. 

Kvällen fortsätter med fest i domkyrkosalen. 

- Där har vi också haft biskop Anders som gäst. 

Margaretas förebild är Abbé Pierre. Även han har besökt 

Ny Gemenskap. 

Wilma och Margareta har blivit nära vänner inför planeringen 

av stödkvällen den 14 december. Då står Margareta för den 

faktiska informationen men också för en programdel med 

sång och piano och läsning av hennes egna dikter, medan 

Wilma bjuder på peruansk musik, sång och dans. 

Och vad ska behållningen gå till? Margareta ger besked: 

- Till en riktigt stor julfest, med mat till alla och julklappar 

till barnen, och till Wilmas fortsatta hjälparbete. 


Ny Gemenskap, en ideell, politiskt obunden rörelse som firade 40årsjubileum 

2009. Driften finansieras genom anslag från 

Stockholms socialförvaltning, olika kyrkor, fonder samt genom gåvor 

av olika slag. 

(Källa: Ny Gemenskaps tidning Paradoxen) 

Abbé Pierre, egentligen Henri Grouès, född 1912, död 2007, var en 

fransk katolsk präst. Under andra världskriget tillhörde han den 

franska motståndsrörelsen och antog då täcknamnet "Abbé Pierre" 

och deltog i kampen för att rädda judar undan nazisterna.. 

År 1949 grundade han välgörenhetsorganisationen Emmaus. År 

1954 tog han initiativet till ett uppmärksammat upprop för de 

bostadslösa i Frankrike och upprepade uppropet 50 år senare, 

2004, med "manifestet mot fattigdomen". 

(Källa: Wikipedia)

sid. 26 | nya mässordningen 

Vi fortsätter här, med bistånd från Katolska liturgiska nämndens ordförande 

Anders Piltz, den genomgång av ändringarna i mässtexterna 

som inleddes i Km 9/10. Nedan presenteras nyöversättningen av den 

första eukaristiska bönen, den romerska kanonbönen. 

Kommentar: 

Så ber vi dig därför, mildaste Fader, 

och bönfaller dig ödmjukt 

genom din Son, vår Herre Jesus Kristus: 

Tag emot 

och välsigna + dessa gåvor, vår offergärd, 

dessa heliga och felfria offergåvor, 

som vi frambär först och främst 

för din heliga, katolska kyrka 

över hela jorden. 

Ge henne frid och beskydd, 

och samla henne till ett under din ledning. 

Vi frambär dem också för din tjänare, vår påve N., 

och vår biskop N. 

och för alla som i trohet mot sanningen 

vakar över den katolska och apostoliska tron. 

Kom ihåg, Herre, 

dina tjänare och tjänarinnor N. och N. 

och alla kring detta altare. 

Du känner deras tro 

och vet deras hängivenhet. 

Vi offrar detta lovets offer 

som de själva frambär för sig och alla de sina, 

för sina själars frälsning 

och i hopp om hälsa och välgång. 

De infriar sina löften till dig, 

du evige, sanne och levande Gud. 

Vi återger här början (efter Helig) på den 

romerska kanonbönen, som tidigare var 

den enda eukaristiska bönen i den romerska 

liturgin. Den formulerades i slutet av 

300-talet och fick fast form under påven 

Gregorius I omkring år 600. Den svenska 

översättning som nu godkänts av Rom är 

en lätt revidering av den nuvarande texten, 

i större trohet mot det latinska originalet. 

Man ber i gemenskap med den jordiska 

och den himmelska kyrkan. Helgonlistan 

upptar jungfru Maria, apostlarna och de 

mest populära helgonen i staden Rom. 

Påven Johannes XXIII (1958-63) kallades 

i dopet Angelo Giuseppe (Josef). 

Han lade till den helige Josef, ett sensationellt 

ingrepp, den första ändringen i texten 

på mer än tusen år. 

Den romerska kanonbönen är inte lätt - 

överskådlig. Varför man ber för de levande 

före instiftelseorden och för de döda efter? 

Vid liturgireformen på 1960-talet överväg- 

I gemenskap med hela kyrkan 

kommer vi med särskild vördnad ihåg 

den ärorika, alltid rena jungfrun Maria, 

vår Guds och Herres Jesu Kristi moder. 

Vi vördar även hennes, den heliga Jungfruns, 

brudgum, den helige Josef, 

och dina saliga apostlar och martyrer: 

Petrus och Paulus, Andreas 

(Jakob, Johannes, 

Tomas, Jakob, Filippos, 

Bartolomaios, Matteus, 

Simon och Taddaios, 

Linus, Cletus, Clemens, Sixtus, 

Cornelius, Cyprianus, 

Laurentius, Chrysógonus, 

Johannes och Paulus, 

Kosmas och Damianus) 

och alla dina helgon. 

Låt oss för deras skull som ber för oss 

i allo kringgärdas av ditt beskydd och bistånd. 

(Genom Kristus, vår Herre. Amen.) 

Fotnot: 

Vid ”N” sätts aktuellt namn in. 

de man möjligheten att skriva om den i mer 

logisk ordning, men den behölls i befintligt 

skick på grund av sin vördnadvärda ålder. 

Man använder den främst på apostlafester 

och på de romerska helgonens dagar. 

Anders Piltz, ordf. KLN, 

biskopsvikarie för gudstjänstlivet

utrikes reportage | sid. 27 

Efter saligförklaringen: 

Spår efter kardinal Newman i Oxford 

John Henry Newman, den engelske kardinalen som saligförklarades av påven 

Benedikt XVI i september, levde och verkade i Oxford under många viktiga år av sitt 

liv. Km har gått i hans fotspår. 

Inför bevakningen av saligförklaringen, 

som skedde i Birmingham och som vi 

rapporterade om i Km nr 10, bodde vi i 

Oxford ett par dagar, i jesuiternas Campion 

Hall tillhörande Oxford-universitetet. 

Inkvarteringen ombesörjdes av den 

svenske jesuiten Fredrik Heiding som har 

bott där i några år för att arbeta på sin doktorsavhandling. 

Han har just flyttat till 

Uppsala men ska inom kort tillbaka till 

Oxford för att disputera. 

Det var också pater Fredrik som ordnade 

exklusiva besök på platser som är 

starkt förknippade med Newman. 

John Henry Newman föddes i London 

1801 och var bara femton år när hans far 

skjutsade honom till Oxford där han skrevs 

in vid Trinity College. 1820 tog han en 

Bachel or of Art-examen och året därpå 

sökte han in till det ansedda Oriel College. 

Och det är nu vi får den första skymten 

av honom. Vi står i portvalvet till Oriel 

College. Den väldiga sten kva draten om - 

sluter en gräsmatta som är förbjuden att 

beträda. Bara det inger den största respekt 

för stället. 

700-åriga anor. Oriel College byggdes under kung Edward II:s tid och stod färdigt 1326. Men det vi ser är resultatet av en restaurering i mitten av 1600-talet. 

Fortsättning

Styrka från fönstret. Pie repone te, ”var lugn min fromme” står det i text som tillhör en sköld över Robert Pierrepont, en rojalistisk adelsman som bidrog till Oriels 

restaurering 1642. 

I porten möts vi av Mrs Marjory Szurko, chefsbibliotekarie 

på Oriel, en livfull kvinna som gärna vill visa oss viktiga 

delar av Newman’s world. 

Vi börjar i Oriels matsal, ett mörkt, långsmalt rum med 

höga trävalv och rikt smyckade fönster, infattade i stenornament. 

Här inne satt unge John Henry på de hårda träbänkarna 

med sitt tre dagar långa inträdesprov. Han var nära att ge 

upp när han såg, i översta sektionen av ett fönster, en sköld 

med uppmaningen pie repone te, som betyder ”var lugn min 

fromme”, och den sägs ha styrkt honom till att slutföra 

provet – som blev godkänt! 

Newman inträdde i Oriel 1821. Vi går upp till hans böneoch 

meditationsrum beläget ovanför collegekyrkan, inklämt 

bakom orgeln och med ett magnifikt burspråk mot den 

kringbyggda gården. 

På hans tid var fönstren klara men för att hedra hans 

minne har man på senare tid bemålat dem med bilder som 

illustrerar hans liv och verk. 

1825 vigdes han till präst i anglikanska Church of 

England och tre år senare blev han kyrkoherde i The 

University Church of St Mary the Virgin, till vardags kallad 

St Mary’s. 

Vi besöker Oriels två bibliotek, viktiga Newmanmiljöer som 

Mrs Szurko visar med stort intresse. I Junior Library som tidigare 

var ett kapell, hänger ett porträtt av Newman som berättar 

att han var bibliotekarie under ett år, 1827. 

Det stora biblioteket Senior Library bär tydliga minnen av 

Newman. 

- Man kan spåra hans forskning efter noteringar i kata- 

Dekorerat burspråk. Här är Newmans rum på Oriel. På senare år 

har fönstret bemålats med bilder, av honom själv och Jungfru Maria, 

och sentenser som förknippas med honom.

logerna och de visar ett målmedvetet och tids - 

krävande arbete. 

Förutom i biblioteket vistades Newman i 

the common room, Orielkollegiets sällskaps - 

rum. Mrs Szurko lotsar in oss i ett rum med 

lindblomsgröna väggar och stilmöbler kring 

en öppen spis. 

- I det här rummet kan man säga att 

Oxfordrörelsen föddes, säger hon med ett 

stänk av vördnad i rösten. 

Vi kan höra diskussionerna mellan den 

tidens högkyrkliga anglikanska teologer som 

ansåg att The Church of England var på väg 

mot en protestantisk liberalism och blev alltmer 

sekulariserad. 

Oxfordrörelsen ville förnya kyrkan och 

värna om dess egenart genom att gå tillbaka 

till den odelade fornkyrkans tro och 

tänkande och återupptäcka arvet i liturgi, 

teologi och kyrkostruktur. 

För att nå ut med rörelsens budskap 

startade Newman ut givningen av en serie 

traktater, Tracts for the Times, som blev oerhört 

uppmärksammade. 

På lindblomsväggarna hänger por trätt av 

teologer som man förknippar med Ox - 

fordrörelsen, Newman, Pusey, Coples ton, 

Hawkins, och så förstås Keble, John Keble, 

vars predikan under rubriken ”Nationens 

avfall” blev den utlösande faktorn till grundandet 

av Oxfordrörelsen. Det var i juli 

1833. 

Tolv år senare skulle Newman lämna den 

anglikanska kyrkan och därmed sin ansedda 

position i Oxford. I oktober 1845 upptogs 

han i den Katolska kyrkans fulla gemenskap 

och hans liv tog en helt ny väg som blev betydande 

inte bara för honom personligen utan 

för hela Kyrkan. 

Enligt hans egen utsago var det studiet av 

kyrkofäderna som var avgörande för hans 

konversion. Han kom till insikt om att 

endast Katolska kyrkan troget hade bevarat 

den kristna tron i dess fullhet genom århundradena. 

Vår rundvandring på Oriel är över. Vi tackar 

Mrs Szurko och promenerar den korta biten 

till St Mary’s. Här höll Newman under sin 

kyrkoherdetid hundratals predikningar som 

hade en stor attraktionskraft i Oxford. De 

”Här föddes Oxfordrörelsen.” Oriels chefsbibliotekarie Marjory Szurko visar ett rum 

med väggar fulla av porträtt från Oriels lärarkollegium, där ibland några av Oxford - 

rörelsens portalfigurer. 


Katedralkänsla. Senior Library, inrett 1791, är ett magnifikt rum med hisnande takhöjd, 

galleri utefter långväggarna och klassicistiska pelare mot en absidliknande avslutning 

drog långt flera än församlingsborna närmast 

kyrkan. Och hans kolleger satte ett 

sådant värde på dem att de lät sina studenter 

komma för sent till söndagsmiddagen för att 

de skulle få lyssna till honom. 

Han lär ha haft ett sätt att tala som förde 

tanken till antikens retoriker och man kan 

föreställa sig att han, med sin poe tiska 

begåvning, gav sina beaktansvärda ord rika 

nyanser. 

Vi sätter oss nedanför Newmans predikstol 

och Fredrik Heiding läser ett stycke ur en av 

hans predikningar. Den andas Mariafromhet 

och vi vill gärna tro att den pekar mot hans 

kommande konversion. Den som studerar 

hans predikningar genom åren kan säkert 

spåra hans alltmer fördjupade bevekelse - 

grunder för att erkänna den romersk-katolska 

kyrkan som den enda. 

John Henry Newman hade under Ox - 

fordrörelsens första år varnat sina kolleger 

för Katolska kyrkan som han sade vara 

”anstucken av heresi”. Men i sin stora 

biografiska skrift Apologia pro vita sua, som 

kom ut 1864, skrev han: ”År 1843 vidtog 

jag två mycket betydelsefulla åtgärder. 1. I 

februari återkallade jag formellt alla de 

hårda ord jag yttrat mot den romersk-ka - 

tols ka kyrkan. 2. I september tog jag avsked 

från min kyrkoherdetjänst i St Mary’s inklusive 

Littlemore.” 

I Littlemore, i utkanten av Oxford, hade 

han bott sedan 1840 och det var där hans 

konversion ägde rum. 

Fortsättning

sid. 30 | utrikes reportage 

Berömd predikstol. Under de 15 år som John 

Henry Newman var kyrkoherde i The University 

Church of St Mary the Virgin var hans predikningar 

så uppmärksammade att hela kyrkan var proppfull 

söndag efter söndag. 

Vi åker ut till Littlemore, numera en förort sammanvuxen med Oxford, på Newmans tid 

en fattig bondby. Här lät han bygga både kyrka och skola, mån som han var om bybornas 

andliga och intellektuella fostran. 

För egen del byggde han om ett hus som tidigare hade varit sädesmagasin och inrättade 

små tvårumslägenheter där han kunde erbjuda sina trosbröder lugna studieplatser för läng re 

eller kortare perioder. Här fick han också själv ro att läsa, skriva och fördjupa sin tro. 

Den långa låga huslängan med en arkad ut mot en muromgärdad trädgård är en sann 

klostermiljö. Sedan 1980-talet bor här en kommunitet ur den kvinnliga kongregationen 

The Spiritual Family The Work som förvaltar Newmans arv. 

En av systrarna, Katy Thomas, tar emot i det gamla stallet som är omgjort till museum. 

Här samlas allt Newman material som kan uppbringas, möbler, böcker, minnesanteckningar, 

byster, fotografier och brev. 

Av de minst 20 000 brev som Newman skrev finns original inte bara i Senior Library 

på Oriel utan också här i Littlemore. Han skrev dem naturligtvis för hand och alltid i två 

exemplar för att kunna behålla en kopia av varje brev. 

Syster Katys snabba skildring av Newmans liv hjälper oss, tillsammans med alla 

föremål, att få en klarare bild av mannen som likaväl kunde tjäna som bypräst bland de 

fattiga som skriva teologiska teser av bestående betydelse. 

Vi går till Newmans bostad. Han nöjde sig med ett rum, ett spartanskt sovrum. Det andra 

inredde han till ett litet kapell. Det är klätt med djuprött tyg. Här deltar vi i en mässa, firad 

av pater Fredrik och en självskriven besökare i Newmans hem, pater Philip Geister, direktor 

för den nya katolska högskolan i Uppsala, Newmaninstitutet. 

Efteråt dricker vi five o’clock tea i museet. Moder Margaret Binder ansluter. Hon berättar 

att hon har väntat i 35 år på saligförklaringen av John Henry Newman och är mycket 

lycklig nu. 

Lycklig är hon också över att saligförklaringen ägde rum i England. 

- Saligförklaringen på hemmaplan, och inte i Rom, förde honom närmare vår verklighet. 


Fotnot: 

Kongregationen The Spiritual Family The Work finns i USA, Storbritannien, Österrike och Italien. 

Viktig minnesanteckning. Det var passionistprästen Dominic Barbieri som fick höra 

John Henry Newmans bikt och uppta honom i Katolska kyrkan. Vittnesmålet sitter på 

en vägg i Newmanmuseet i Littlemore. 

Tag och läs! I en skål 

ligger små lappar där 

tänkvärda ord från 

Newman är nerskrivna.

I Newmans kapell. Pater Fredrik Heiding SJ, pater Philip Geister SJ (längst 

till vänster) och en lokal präst celebrerar helig mässa. 

På antependiet ser vi det valspråk som John Henry Newman tog som kardinal, 

Cor ad cor loquitur, ”hjärta talar till hjärta”. 

Hemma hos John Henry Newman. Syster Katy Thomas till vänster och 

moder Margaret Binder till höger bjuder på te i Newmanmuseet. Vid bordet ser 

vi också Uppsalaprofessorn Alf Härdelin, som 1965 disputerade på en 

avhandling om Newman och Oxfordrörelsens nattvardsteologi, och pater 

Fredrik Heiding SJ, som har varit doktorand i Oxford i fyra år. 


Efter Oxford 

Efter sin konversion studerade John Henry 

Newman i Rom och vigdes till katolsk präst 1847. 

Han bosatte sig i Birmingham där han grundade en 

kommunitet med präster tillhörande oratorianernas 

kongregation. 

Under många år mötte han motstånd från sina 

tidigare anglikanska ämbetsbröder och skepsis från 

den katolska världen. Han sade själv att han levde 

”under molnet” medan han skrev verk som skulle 

bli teologiska och andliga klassiker. 

1879 utnämndes han till kardinal med San 

Giorgio in Velabro i Rom som titelkyrka men stannade 

livet ut i Birmingham. 

John Henry Newman dog 1890. Då var han en 

av de högst ansedda katolska teologerna i hela 

världen. I sitt tal vid 100-årsminnet av hans död, 

1990, sade kardinal Ratzinger, nu påven Benedikt 

XVI, att han var en stor kyrkolärare, eftersom han 

”både berör vårt hjärta och upplyser vårt 

förstånd”. 

Firningsdagen för Salige John Henry Newman 

är den 9 oktober, dagen för hans upptagning i 

Katolska kyrkan. 

Källor (utöver muntlig information) : 

Fr Jerome Bertram: Newman´s Oxford (2010) 

Anders Ekenberg: ’’Oxfordrörelsen 150 år’’ (Signum 

6/83) 

Utdrag ur Newman: Apologia pro vita sua (1864) 

Utdrag ur Newman: Fifteen Sermons (1826-43) 

Signums hemsida www.signum.se 2010-09-16

abybok 

Min egen 

En bok som hjälper 

familjen att bevara minnena från barnets 

första år. En bok för alla som vill tacka Gud 

för sitt barn. Pris inbunden 140:- 

Köp den i bokhandeln eller 

direkt från förlaget, 

KPN 

www.kpn.se 

tel 08-462 66 30/2 

Respekts jourtelefon 

- vi lyssnar på dig! 

- Är det konflikt mellan din tro och liv? 

- Känner du dig vilsen eller mår dåligt? 

- Har du svårt att veta vem du ska 

vända dig till? 

- Behöver du vägledning eller stöd när 

det gäller: 

relationer 

graviditet 

abort 

livets början 

livets slut 

... eller något annat livsområde? 

020-462 662 

jourtelefon@respektlivet.nu 

SMS 073-079 27 24 

I ”Jag lovade dig en rosenäng” 

förmedlar en karmelitnunna 

något av ett svar på frågan om 

lidandets gåta. 

Boken är både en andaktsbok 

som öppnar upp för meditation, 

bön och begrundan, samtidigt 

som den är en teologisk skrift. 

Den är vackert illustrerad. 

Pris: 80:- plus frakt 

Tel 046-14 05 90 

www.exodusresor.se 

Beställ från 

www.gaudete.se 

Resor med kvalitet och gemenskap 

Några av vinterns och vårens resor: 

20/1 Spaniens solkust (24 dgr) 

Jan Folkegård 

19/3 Syrien - klassisk rundresa (8 dgr) 

2/4 Från Egypten till Kanaan (13 dgr) 

Lisa & Stig Eklund 

8/4 Klassisk Pilgrimsresa till 

Det heliga landet (8 dgr) 

Kh Anders Reinholdsson 

Beställ hem vår nya katalog 

 

 

 

 

 

 

6/5 Det heliga landets östra del – 

Jordanien (10 dgr) 

7/5 Newmans England med 

Walsingham (8 dgr) Birgitta 

Löwendahl & Fr. Magnus Nyman 

4/5, 28/5 och 18/6 Malta (8 dgr) 

6/7 Schweiz med Berninaexpressen(7dgr)

Att vara människa är att ställa frågor, om den egna existensen, 

om livet, om framtiden. Frågorna brukar bli 

särskilt brännande när vi närmar oss slutet på året, när 

det är som mörkast. För många är det tiden att göra ett 

personligt bokslut. Hur har året varit? Vad har hänt som 

påverkat mig personligen, min familj, samhället, världen? Vilka har 

glädjeämnena varit, sorgerna och besvikelserna? Hur ska jag nu gå 

vidare? Hur kan mitt liv bli meningsfullt? Att vara människa är att 

ställa frågor. Men också att söka efter svar. Det svar som Gud varje 

år vid den här tiden vill ge människan är Julen. Svaret är enkelt, ja 

kanske till och med lite förvånande. Svaret är ett barn! 

Ett barn! En av de största och mest omtumlande förändringar en 

människa kan vara med om är väl att bli förälder. Det finns ett före 

och ett efter, särskilt om det är det första barnet. Mötet med ett nyfött 

barn förändrar en. Man blir aldrig riktigt densamme igen. När ett 

barn kommer in i våra liv ställer det allt på huvudet och vi måste på 

något sätt förhålla oss till det. Vi kan välja mellan att se barnet som 

ett problem, som någon som stör våra upptagna liv och som vi kan 

välja bort (det är ju till och med lagligt!) eller som en gåva, någon som 

ger oss möjlighet att ta ansvar och växa i självutgivande kärlek. För 

ett barn tar plats, tvingar oss att förändras, nödsakar oss att ge upp 

vår självupptagenhet. Den glädje och lycka vi känner med ett nyfött 

barn i våra armar blandas med både självprövning och nyorientering 

i livet, och plötsligt märker vi hur centrum för vårt liv sakta har förflyttats 

från oss själva till någon annan. 

Inför julen tänker jag vilken vis pedagog Gud är när han låter sig 

födas som ett litet barn! När Gud griper in i historien för att rädda och 

gudomliggöra människan, när han kommer människan till mötes för 

att avslöja sitt innersta väsen, så gör han det inte med komp licerade 

abstrakta teorier eller komplexa ekvationer. Han kommer som ett 

barn. Han kommer som någon. Ängelns budskap till de första människor 

som kallades att bevittna inkarnationens mysterium var inte 

någon lång ogripbar förklaring, utan en enkel inbjudan: ”Var inte 

rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. 

Idag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. 

Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn…” (Luk 

2:11-12) 

Ett barn! Julen är en inbjudan till ett möte med livets Herre i ett nyfött 

barns gestalt! Ett möte med ett oskyldigt barn som inte vill något ont 

Svaret är ett barn! 

kyrkoåret | sid. 33 

men som vill skaka om, som vill bli mottaget och älskat, som vill 

utmana oss att ge upp vår självupptagenhet och ge oss möjlighet att 

i stället växa i kärlek. För Gud vill helt enkelt ta plats i våra liv och 

fylla det tomrum i oss som alltid kommer att finnas där om inte Han 

får fylla det med sin kärlek och sitt liv. Visst måste Gud komma till 

oss som ett barn! Det är ju så självklart när man tänker efter. För Gud 

vet att när ett barn kommer in i våra liv tvingas vi till självprövning 

och erbjuds möjlighet till förändring, växt och mognad. Det är så han 

vill komma till oss. Det är så han vill uppfylla all vår längtan. Det är 

så han vill heliggöra oss; genom att komma in i och existera i våra 

liv, genom att älska oss och lära oss att släppa taget om oss själva och 

istället älska med självutgivande kärlek! 

Men han tränger sig inte på. Ett nyfött barn försöker inte övertala 

och argumentera. Det utmanar oss bara genom sin blotta existens. Vi 

måste själva välja hur vi ska ta emot barnet och förhålla oss till det. 

Samma sak gäller i vårt möte med Gud. Vi kan förstås bli en 

Herodes som ser julnattens lille nyfödde som ett problem, som ett 

störande moment i vårt självupptagna liv, och som vi därför måste 

göra oss av med eftersom det annars skulle störa våra egna planer 

(jämför Matt 2:16). Barn kan ju väljas bort. Vi kan förneka och 

överge livets Herre. Vi kan välja bort Honom och prioritera annat. 

Den friheten har han gett oss. Eller vi kan som Guds moder Maria 

och den helige Josef i tyst förundran och vördnad ta emot Honom 

som en ofattbar gåva, som en möjlighet till att förvandlas och 

mogna, ja heliggöras. 

Ett barn! Det är när vi låter Gud komma in i våra liv, på samma sätt 

som vi tar emot ett nyfött barn och låter det ta plats i vårt liv, som 

den Mäktige kommer att låta stora ting ske med oss. Det är när hans 

nåd i samverkan med vår vilja och all vår förmåga får verka i oss som 

han kan göra mäktiga verk med sin arm (Luk 1:49-51). 

Att vara människa är att ställa frågor. Svaret är julnattens nyfödda barn. 

Skynda dig att på nytt i förundran, med Guds moder Maria som förebild, 

ta emot vår Herre på samma sätt som man tar emot ett barn med 

allt vad det innebär av både självprövning, nåd och glädje! 

Hans leende kommer att lysa upp och förjaga allt mörker, bli ”en 

soluppgång för dem som är i mörker och i dödens skugga” (Luk 

1:79). 

Diakon Sten Cedergren 

”Julen är en inbjudan till 

ett möte med livets Herre 

i ett nyfött barns gestalt!” 

Julkrubba från Bangladesh, 

tillverkad av träsnidare 

Cleopa Rema i Mymensingh, 

Bangladesh, som arbetade i 

Taizébrödernas träateljé 

under många år. 

Foto: Birgit Ahlberg-Hyse

sid. 34 | credo 

Vår trosbekännelse (11) 

J esus har inte bara dött för oss, han har levt 

för oss. Han frälser oss genom sitt liv, sin 

död och sin uppståndelse. Hela hans 

jordiska liv är en Guds uppenbarelse. Från 

sin födelse till sin död visar han för oss vem 

Gud är. Till Filippos som ber: ”Herre, visa 

oss Fadern” svarar Jesus: ”Den som har sett mig har sett 

Fadern”. 

Jesus lever ett mänskligt liv. Han är människan (inte bara 

”mannen” som det står i Bibel 2000, Joh 19:5). Han lever 

inte för sig själv, utan för oss. Han underkastar sig människans 

villkor och det mänskliga livets begränsning. Han 

lever i en viss tid – född när kejsar Augustus regerade, när 

Quirinius var ståthållare i Syrien (Luk 2:1-2), död under 

Pontius Pilatus – i ett visst land med dess språk och dess kultur. 

Hela hans liv är för oss en källa av nåd och helande. 

Under det liturgiska året firar vi alla mysterierna i Jesu liv, 

från hans födelse ända till hans död och uppståndelse. Vi 

går in i dem, de blir vår näring, vi blir förvandlade av det vi 

firar. Den nya människan föds så småningom i oss, vi blir 

Guds barn genom att betrakta den ende Sonen och bli ett 

med honom. 

Jesu födelse vänder upp och ner på alla våra föreställningar 

om Gud. Han, den allsmäktige, föds i det fördolda, i ett 

stall, i en fattig familj. Endast de som har ett ödmjukt och 

fattigt hjärta kan känna igen Gud i detta barn och glädja sig 

åt hans ankomst. De som sitter på sina troner och har övermodiga 

planer (Luk 1:51–52) förmår inte det. 

Jesus lever ett fördolt liv i Nasaret, ett vardagligt liv, utan 

stora händelser, så att vi i vår vardag kan leva förenade med 

honom. Vår vardag, vårt hem, vårt arbete… blir de ställen 

där vi möter Gud. 

Jesus börjar sitt offentliga liv genom att låta sig döpas i 

Jordan av Johannes. Himlen öppnar sig, Faderns röst hörs, 

han uppenbaras som Faderns älskade Son, han fylls av 

Anden. Han låter sig räknas som syndare och inleder sin 

sändning som Herrens lidande tjänare. Han är ”Guds lamm 

som tar bort världens synd” (Joh 1:29). Dopet är upptakten 

till vägen som leder till korset. Där ska det fullbordas i 

sonens totala överlåtelse till Fadern. ”Jag har ett dop som 

jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över” 

(Luk 12:50). Vi kristna döps i Kristus, i hans död och uppståndelse 

och hela vårt liv blir en vandring med honom. 

… och blivit människa 

Efter dopet driver Anden Jesus ut i öknen ”för att sättas på 

prov av djävulen” (Matt 4:1). Jesus går genom samma frestelser 

som den första människan i Edens lustgård, som folket i 

öknen, som var och en av oss. Han är den nye Adam som 

förblir trogen där den förste Adam föll för frestelsen. Han 

är segraren, den starkaste som binder fast den starke som 

höll människan i sin makt (Mark 3:27). Han är Sonen som 

visar oss vad det betyder att vara son och lita helt på vår 

fader i himlen och inte på vår egen styrka. I hans seger får 

vi kraft att segra över frestelsen. 

Jesus börjar sin undervisning med: ”Saliga de som är fattiga 

i anden… saliga de som sörjer… saliga de som hungrar och 

törstar…” Saligprisningarna är ett självporträtt. Jesus är 

den fattige, den ödmjuke, den som törstar, den som förföljs 

för rättfärdighetens skull… han vill dela sin hemliga glädje 

med oss. Glädjen över att ha en fader i himlen som ser i det 

fördolda, som sörjer för oss. 

När blinda ser, när döva hör, när lama går visar Jesus att 

Guds rike redan är mitt ibland oss. Himlen var stängd på 

grund av synden och vi var instängda i vår egen värld, utan 

kommunikation med vår himmelske fader. Jesus kommer 

för att öppna våra inre sinnen, våra ögon så att vi förnimmer 

Guds närvaro i våra liv, våra öron så att vi hör hans 

röst, han reser oss så att vi blir i stånd att gå, att växa att ta 

ansvar för våra liv. 

På sin väg till Jerusalem och till lidandet och döden visar sig 

Jesus på berget Tabor i sin gudomliga härlighet. Han ger 

sina närmaste lärjungar en försmak av Guds rike. Han 

bekräftar den tro Petrus just bekänt och ger dem pant på sin 

seger, innan de i Getsemanes trädgård konfronteras med det 

lidande han måste gå igenom. Redan här och nu kan också 

vi få en försmak av den himmelska glädjen så att vårt hopp 

stärks och vi får mod att fortsätta vandra med honom. 

När Jesus rider in i Jerusalem på en åsna blir han igenkänd 

av barnen och de enkla. De hyllar kungen som kommer i 

ödmjukheten. Må vi, som de, känna igen den som så 

ödmjukt kommer in i våra liv, den som har delat vårt mänskliga 

liv med dess villkor. Må vi glädja oss för vi inte har ”en 

överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra 

svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som 

vi men utan synd” (Heb4:15). 

Sr Veronica Tournier OP

Den helige Nikolaus av Myra: 

”Den som kommer med gåvor” 

Den helige Nikolaus av Myra är ett älskat helgon. Inte 

minst barnen i katolska länder känner honom som den 

som kommer med gåvor den 6 december. Själv kom 

jag i närmare kontakt med helgonet i vuxen ålder eftersom vi 

också i katolska församlingar i Sverige firar honom när han, 

iklädd sin biskopsskrud, kommer med presenter till barnen. 

Men min mamma berättade om hur hon och hennes 

syskon och kusiner i det protestantiska norra Sverige i början 

på 1900-talet kastade in julklappar till varandra genom ytterdörren 

och sedan sprang allt vad tygen höll för att inte bli 

sedda. Senare kände jag igen den helige Nikolaus av Myra i 

den här seden och helgonet fick en personligare betydelse för 

mig. 

Det finns många legender om den helige Nikolaus av Myra. 

Tyvärr vet vi inte så mycket om honom. Det som är mest trovärdigt 

är att han var biskop i Myra, nuvarande Kale i Turkiet 

strax väster om Antalya, på 300-talet. Han lär ha deltagit i 

kyrkomötet i Nicea år 325 där han kallades ”bekännare” på 

grund av de synliga bevisen på att han torterats då han satt i 

fängelse under förföljelser under kejsar Galerius Valerius 

Maximianus. 

Alla legender om honom visar på hans godhet och 

givmildhet. Han hade ärvt en stor förmögenhet efter sina 

föräldrar. Eftersom han var mycket frikostig delade han ut en 

stor del av pengarna till fattiga människor. 

Den kanske mest kända legenden handlar om en fattig 

man som hade tre döttrar. Han hade förlorat sina pengar och 

kunde inte betala döttrarnas hemgift. Därför bestämde han 

att flickorna skulle lämnas till en bordell. När Nikolaus fick 

veta detta gick han på natten, i all hemlighet, till huset där 

familjen bodde och kastade in en säck med guld som räckte 

till hemgiften för en av flickorna. Detta hände tre gånger och 

flickorna räddades från bordellen. 

Den tredje natten ville fadern ta reda på vem det var som 

kastade in säckarna med guld och sprang då ifatt Nikolaus 

för att tacka honom. Strängt befallde Nikolaus fadern att inte 

tala om för någon vad han hade gjort. 

Andra legender om den helige Nikolaus av Myra berättar om 

hur helgonet på ett mirakulöst sätt kommit till undsättning 

när sjömän varit i sjönöd och anropat honom. Den helige 

Nikolaus var också med om att avslöja tjuvar och mördare 

vilket har gjort honom till skyddshelgon för bland annat 

advokater och domare men också för tjuvar och oskyldigt 

dömda. 

mitt helgon | sid. 35 

Den helige Nikolaus hade, likt många andra helgon, en stark 

känsla för social rättvisa och vände sig till fattiga, behövande 

och på olika sätt åsidosatta människor. Han räddade många 

utsatta människor utan att framhäva sig själv. 

Många kyrkor har fått sitt namn efter den helige Nikolaus. 

Dessa var ofta placerade så att de kunde ses som landmärken 

från sjön. Katolska kyrkor i Sverige, som har namn efter den 

helige Nikolaus, finns i Linköping, Åmål och Ystad. Inom 

Svenska kyrkan finns Sankt Nikolaus-kyrkor i bland annat 

Halmstad, Simrishamn och Örebro. Också en av kyrkoruinerna 

i Visby på Gotland har fått sitt namn efter den helige 

Nikolaus av Myra. 

Gunnel Fornberg 

En av otaliga bilder på den helige Nikolaus. Denna ikon hänger i sakristian 

i S:t Nikolai kyrka i Ystad. Ikonen är målad av Kurt Migård. 

Foto: Birgit Ahlberg-Hyse

sid. 36 | debatt/insändare 

Drick av den, alla… Det är alltid något särskilt och upplyftande 

att få ta emot eukaristin under båda gestalterna. I vår 

hemförsamling får man det, men ibland besöker vi en församling 

som inte har denna ordning. 

Som förklaring kan man få höra att hostian i sig är fullständig, 

eftersom ”kroppen inte kan existera utan blod”, eller 

att "vi behöver inte göra som protestanterna, eftersom vår 

syn på sakramenten är annorlunda". Ibland hör man för - 

klaringen att man gör så av försiktighet. 

Förklaringarna kan vara hur logiska som helst, men Jesus 

lyfter gång på gång fram båda gestalterna och använder orden 

”ät” och ”drick”. ”Om ni inte äter mitt kött och dricker mitt 

blod äger ni inte livet”, Joh 6:53. I Katolska kyrkans Ordo 

läser vi: ”Helst bör kommunionen ske … under båda gestalterna.” 

(Under ”Att observera i Mässan”.) 

Kalken eller bägaren är även ett tecken på Kristi lidande. 

Vid ett tillfälle frågade Jesus: ”Kan ni dricka den bägare som 

jag skall dricka?” (Matt 20:23) Kalken talar om vår villighet 

Vägen 

till Santiago 

de Compostela 

JAN FOLKEGÅRD 

Kommunion under två gestalter 

- undantag och regler 

VERITAS FÖRLAG 

Prenumerantförmån 

Katolskt magasin har ett sam arbete med 

bokförlaget Veritas. Rabatterade priser för 

Km:s pre numeranter på utvalda böcker. 

Läsning under julen 

Vägen till Santiago de Compostela 

Jan Folkegård 

Häftad. 400 sidor. Rikligt illustrerad med färgbilder. 

ISBN 978-91-89684-34-8 

Pris 199:- 

Ord. pris 266:- 

att dela Kristi lidande, och om detta vill vi vittna synligt i 

eukaristin, vi vill dela bägaren med Jesus. 

I Ortodoxa kyrkan har man aldrig diskuterat denna fråga, 

utan ger alltid båda gestalterna på en sked i munnen på de 

troende. I vår egen katolska församling delas sakramentet ut 

på ett liknande sätt, genom att hostian doppas i kalken och 

placeras på tungan. 

Visst ska man vara försiktig i hanteringen av Kristi kropp 

och blod, men vi samlas i dag i kyrkor, prästen får hjälp av 

duktiga ministranter och vi står inte, som när påven besökte 

Storbritannien, under öppen himmel i regnet på en idrottsarena 

i Birmingham. Där kan man naturligtvis göra ett undantag. 

Men har inte undantaget blivit en regel i många katolska 

församlingar idag? 

För att världen skall leva 

Erwin Bischofberger 

Inbunden. 173 sidor 

ISBN 91-89684-19-2 

Pris 129:- 

Ord. pris 189:- 

Beställning: 08-611 34 35 

Priser inkl. moms, frakt tillkommer 

Veritas Förlag www.veritasforlag.se 

ERBJUDANDET GÄLLER T.O.M 31 DECEMBER 2010 

 

 

 

 

Slava och Eva Jaruta

Det doftar om Bibeln. Rökelse och myrra, oljor av olika 

slag. Och i Betania smörjes Jesu huvud med ”äkta dyrbar 

nardus”. Man kan förmoda att det luktade gott. 

Men hur doftade det egentligen. En lördag i slutet av 

oktober fick ett 60-tal nyfikna känna dessa dofter på nytt 

i en heldag för alla sinnen i Visborgskyrkan i Visby. 

Berättelserna blandades med dofter, färger, kreativitet 

och smakupplevelser under programförklaringen Med 

ögon känsliga för grönt. 

Någon har räknat ut att i de bibliska texterna nämns 

över 100 olika växter, många av dem bärare av alldeles 

speciell symbolik. En av guiderna i Bibelns växtvärld, 

teologie doktor Bengt Arvidsson, Lund, har under fyra 

decennier forskat om kristen teologi och bildsymbolik. 

Ett sidospår av hans forskning har behandlat trädgårdsoch 

växtsymbolik i kristen historia. Han delade med sig 

av sina kunskaper i ett föredrag han kallade ’’Bed och 

arbeta i trädgården’’. 

Strövtåget i Bibelns växtvärld kantades av scener ur 

Bibeln där Jaya Roos bibliska figurer berättade om den 

viktiga roll naturen spelade i människors liv. 

Växtligheten användes, då som nu, till mat och kryddor, 

parfym och medicin, bygg- och klädmaterial. Vid olika 

stationer kunde deltagarna under dagen göra sin egen 

balsam av nardus, en växt vars rot är mycket välluktande, 

tova ull, dansa, handla hemgjorda tvålar, 

doftoljor, hantverk med mera. 

Kvällen avslutades med en gemensam festmåltid 

Biblisk vällukt i Visby 

kultur | sid. 37 

inspirerad av gästabudet hos kung Salomo då drottning - 

en av Saba kom på besök. 

Temadagen om Bibelns växtvärld arrangerades av ett 

30-tal ideella medarbetare från katolska församlingen i 

Visby, Visby domkyrkoförsamling, Visby stifts kvinno - 

råd, Visby stift och Sensus. Och planeringen är i full gång 

för en liknande temadag nästa höst. 

Text: Sam Björk 

Foto: Andreas Lilja 

Snart väldoft. Astrid Andersson och 

Maria Håkansson från den katolska 

församlingen i Visby tovar påsar av 

ull som snart ska rymma rökelse 

och doftande oljor. 

Människan och naturen 

Temadagen om Bibelns växtvärld 

kantades av scener där 

bibliska figurer gestaltade 

naturens viktiga roll i människors 

liv – då som nu.

sid. 38 | kultur 

 

Böcker 

Sven H. Gullman: 

Lourdes – visionerna, källan, undren 

Artos, 2010 

Ett sannskyldigt ”vademecum” för alla pilgrimer 

på väg till Lourdes. Så skulle man 

kunna sammanfatta Sven Gullmans 

imponerande bok. Författaren har varit 

angelägen att berätta allt om och kring denna 

vår kanske främsta pilgrimsort (visserligen 

har Rom flera besökare men här är det inte 

lika klart vilka som är pilgrimer i ordets 

egentliga bemärkelse). Han har också gjort 

det med tanke på alla presumtiva läsare som 

vet föga eller inget om katolskt fromhetsliv 

eller om den katolska tron. Så finns till exempel 

ett långt avsnitt som behandlar jungfru 

Maria och helgonvördnad liksom olika 

Mariauppenbarelser, av vilka många varit helt 

okända för recensenten. 

En blick på litteraturförteckningen avslöjar 

att Gullman inte tagit del av professorn och 

mariologen msgr René Laurentins senare och 

epokgörande verk om Lourdes och den heliga 

Bernadette. Denne har utgett ett trettiotal 

volymer, däribland Lourdes, récit authentique 

des apparitions som utkom i en ny uppdate - 

rad upplaga så sent som 2002. Detta 

påverkar vissa detaljer och tyvärr framgår inte 

vem Gullman i stället har följt. Är det månne 

jesuiten pater Cros som på 20-talet utgav ett 

första standardverk i två band (hans namn 

nämns i texten)? Nå, detta har väl inte något 

intresse för en större läsekrets och påverkar 

knappast den överskådliga redovisningen av 

uppenbarelserna. 

Boken är lättläst med ett litet undantag för 

avsnittet om principerna för erkännande av 

under i Lourdes. Här är författaren ibland lite 

svår att följa, vilket möjligen kan bero på att 

han här försöker överföra innehållet i franska 

och engelska facktidskrifter till svenska. Alla 

de under som Kyrkan erkänt som mirakler, i 

dagsläget endast 67 fall, redovisas utförligt 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

och vi får också en inblick i de tusentals fall 

som läkarna inte medicinskt kunnat förklara. 

Fotot av den heliga Bernadette uppges vara ett 

av få autentiska fotografier. Faktum är 

emellertid att hon foto graferades så ofta att 

hon så små ningom var helt utled på detta. 

Msgr Laurentin har utgett Visage de Berna - 

dette med bevarade foton (två band!). 

Det är också lite märkligt att författaren 

inte nämner något om Bernadettes egen 

utveckling efter visionerna och helgonför - 

klaringen av denna en gång så okunniga flicka. 

Detta är något som många vill betrakta 

som ”Lourdes största under”. Han tar inte 

heller upp fenomenet med hennes fortfarande 

helt intakta kropp som pilgrimer kan se i 

hennes klosterkyrka i Nevers. Detta vore säkert 

av intresse för många läsare och det är en 

god idé att göra ett besök här i samband med 

Lourdesresan. 

En liten pinsam detalj i boken är be - 

skrivningen av rosenkransens mysterier, där 

Johannes Paulus II sägs ha infört ”här - 

lighetens mysterier” och inte ”ljusets mysterier”. 

Detta är väl dock snarast att se som 

olycksfall i arbetet. Som helhet betraktad är 

boken utan tvekan värd en stor läsekrets och 

författaren allas vår erkänsla för sitt gedigna 

och engagerade arbete. 

Erik Kennet Pålsson 

 

Katolska Pedagogiska Nämnden! 

Våren 2011 

! 

 

 

Bibeln – en svår och rolig bok att undervisa om 

, S:ta Birgittas folkhögskola, 

Björngårdsgatan 21 

Lördagen den 22 januari, kl 10-16 

, Kristi Moders församling, 

Östermalmsgatan 51 

Lördagen den 12 februari, kl 10-16 

 

”Människan är Kyrkans första väg” - Katolsk sociallära 

är varken ett politiskt program eller ett recept för att lösa 

den ekonomiska krisen, utan – vad? 

P. Henrik Alberius OP 

Stockholm, Marielund. Datum 4-6 februari 

Kurserna ges i samarbete med S:ta Birgittas folkhögskola 

Upplysning och anmälan: www.kpn.se 

tfn.08-462 66 30/32, kpn@katolskakyrkan.se

Dresden 

En av de klenoder som raserades under de allierades bombnatt 

över Dresden 1945 var den protestantiska Frauenkirche 

från 1700-talet. Länge låg ruinhögen som ett monument 

över krigets förstörelse. Nu är den återuppbyggd. Sedan 

2005 reser den sig på samma plats, som om ingenting hade 

hänt. 

”Vom Himmel hoch”, Från himlens höjd, heter en skiva med 

julmusik av Johann Sebastian Bach som spelats in i kyrkan, med 

dess egen kammarkör och instrumental en semble. Några äldre 

julvisor, som sjungs även i katolska sammanhang, inleder, och så 

följer Bachs Pastorella för orgel och sex julkoraler för kör och 

orkester ur olika kantater, parade med tillhörande koralbearbetningar 

på orgeln. Avslutningen är Bachs Preludium och Fuga i Cdur 

BWV 547. 

Det sjungs och spelas mycket vackert, och den härliga 

akustiken i kyrkan bidrar till att skapa stämning. Kyrkans nya 

orgel förenar barocktraditionerna från bröderna Silbermann med 

något av den franska romantiska stilen och är ett förstklassigt 

instrument. Resultatet är en smakfull, klassiskt ren och konstnärligt 

mogen julskiva, långt borta från massproduktionen av 

”stämningsfull” julmusik. 

Milano 

Den yngste av Johann Sebastian Bachs söner, Johann Christian, 

avföll från faderns protestantiska tro och blev katolik. I motsats 

till pappa, som aldrig gjorde någon längre resa, for Johann 

Christian som 20-åring till Italien och studerade hos den berömde 

Padre Martini i Bologna och i Milano. 

I Milano gjorde han karriär, blev organist vid domkyrkan och 

skrev fin kyrkomusik. Några av hans tonsättningar av psalmer till 

vespergudstjänsten samt ett Magnificat finns på en ny dubbel-CD 

med tyska sångare och förnämliga Concerto Köln. Sällan hörda 

verk som förtjänar att lyftas fram ur glömskan, mycket lämpliga 

att njuta av till julens festdagar. 

Vom Himmel hoch 

Julmusik av J. S. Bach 

Kör och orkester vid 

Frauenkirche, Dresden 

Carus 83.233 (Euroton) 

Jul i Dresden, Milano, Moskva 

Johann Christian Bach 

Mailänder Vesperpsalmen 

Solister, Süddeutscher 

Kammerchor, Concerto Köln 

Carus 83.347 (2 CD) (Euroton) 

Hans musik är energisk och spänstig. Det är den galanta 

stilens slipade, glada harmonier, täta växlingar av tonarter, tempi 

och besättningar, känslosamma mellansatser och mustiga instrumentkombinationer 

som råder, med blåsare som flöjter, horn och 

trumpeter. Melodirikedom och variation gläder örat i de latinska 

psalmerna. I Magnificat är musiken tätare, satserna är kortare 

och färre, och bara ett inledande avsnitt för sopran skiljer sig från 

de övriga där kören dominerar. 

Moskva – Sankt Petersburg 

kultur | sid. 39 

Många av oss äldre minns nog Donkosackernas kör, grundad 

1921 med Sergej Jaroff som ledare. Exilryssar som konserterade 

efter andra världskriget och för oss blev en första förmedlare av 

ryska folkvisor men också av rysk-ortodox kyrkosång. 1979 

hade sångarna dött ut och kören upphörde. 

1992 återuppstod Donkosackerna i Gorbatjovs Ryssland, 

med 24 medlemmar av gamla kosackfamiljer och en körledare 

från Holland, Marcel Verhoeff. Folklig musik blev på nytt tyngd - 

punkten, men också den kyrkliga sången som är hemtam för de 

ortodoxa ryska proffssångarna. 

Nu finns en julskiva med de nya Donkosackerna som i myc - 

ket kommer de gamla nära. Det säger också självaste Nicolai 

Gedda i en rekommenderande kommentar i skivhäftet. Skivan 

rymmer viktiga avsnitt ur den rysk-ortodoxa julvespern i äldre 

och nyare sättningar, här finns litanior, klingande rökelsekar och 

också julevangeliet på ryska och inledande och avslutande klockklang 

från Mariakyrkan i Izmailovo nära Moskva där man 

spelat in. 

Det är ingen kyrkokör vi hör utan yrkessångare med sin 

egen, lite militära kosackstil, men med det förbehållet är skivan 

välgjord och värd att lyssna till. Rekommenderas till 

levande ljus och tänd julgran. Om man inte har en rysk ortodox 

kyrka inom räckhåll den 6 januari, då julen firas där. 

Christmas in Russia 

Donkosackernas Kör, Ryssland, 

dir. Marcel Niklajevitj Verhoeff 

Christophorus CHR 77336 

(Euroton) 

Kaj Engelhart

Julklappstips! 

“Anna och Marie går i mässan” 

Marie är på besök hos sin kusin Anna. 

Idag på söndag får Marie följa med 

Anna till kyrkan. Anna har tagit sin 

första kommunion och vet en hel del 

om mässan. Det är bra, för Marie är 

inte så van och har många frågor… 

Pris: 90 kr (48 sidor, inbunden) 

Beställ direkt på 

Katolska Pedagogiska Nämnden, 

KPN 

kpn@katolskakyrkan.se, 

tel 08-462 66 30/2 

Kunskap 

på väg 

trosfördjupning 

för vuxna 

våren 2011 

Katolska Pedagogiska Nämnden 

och Sankta Birgittas folkhögskola 

arbetar för att skapa växtplatser 

runt om i landet för katolsk lärdom 

och kultur. 

Kostnad: 1 000 kr/helg. Kateketer 

betalar 600 kr och ungdomar (max 

28 år) 300 kr. Bidrag till kursavgiften 

kan sökas hos Folkhögskolans 

stödfond, kontakta KPN. 

Upplysning och anmälan till KPN: 

kpn@katolskakyrkan.se 

tfn 08-462 66 30 (32), 

fax 08-462 94 35 

Katolsk tro på nätet 

Vill du tillsammans med dina vänner 

runt om i Sverige studera den 

katolska tron? Vill du lära känna tron 

tillsammans med andra, men bor 

långt från en församling? Nu ges en 

ny möjlighet… 

Från och med Trettondagen 6/1 

2011 erbjuder Bilda i samarbete 

med Katolska Pedagogiska Nämnden 

och Evangelisationsutskottet en 

unik möjlighet att på nätet studera 

skriftserien Katolsk Tro. 

Logga in på Bilda online eller kontakta 

KPN KUEv/Bildakonsulent 

Se www.bilda.nu/katolik 

”Människan är Kyrkans första väg” 

STOCKHOLM – Marielund 

4-6 februari 

P. Henrik Alberius OP 

Katolsk sociallära är varken 

ett politiskt program eller ett 

recept för att lösa den ekonomiska 

krisen, utan – vad? 

”Ingångar till Gamla Testamentet” 

LUND – Rögle kloster 

18-20 mars 

Msgr. Miroslaw Dudek 

Vem är Gud och kan vi i Gamla 

Testamentet finna oss själva 

och svar på våra livsfrågor? 

”Om de orientaliska, katolska kyrkorna” 

OMBERG – Heliga Hjärtas kloster 

25-27 mars 

Arkimandrit Matthias Grahm OSB 

och Hélène-Dominique Lindroth 

Möt vår egen historia, 

kristendomen från den 

odelade Kyrkan. 

”Om människovärdet” 

FALUN – Birgittagården 

4-6 mars 

P. Erwin Bischofberger SJ och Helena D´Arcy 

Från befruktningen till den 

naturliga döden - Katolska 

kyrkan, bakåtsträvare eller 

pionjär? 

”Att leva och växa i sitt dop” 

GÖTEBORG – Johannesgården 

11-13 mars 

Sr Veronica Tournier OP 

Många är döpta, men har 

ännu inte upptäckt dynamiken 

i sitt dop, de har passerat 

dörren, men är kvar 

vid tröskeln.

Sveriges Television har under hösten 

spelat in sammanlagt fyra gudstjänster 

från S:ta Eugenia församling vid 

Kungsträdgården i Stockholm. En 

visades i slutet av oktober och två 

musikgudstjänster visades lördag och 

söndag under Allhelgonahelgen. På 

fjärde söndagen i Advent visas en 

Mariamässa. 

Vid mässan predikar pater Klaus Dietz 

SJ och liturg är pater Christoph Hermann 

SJ. Skådespelaren Pia Johans son kommer 

att reflektera kring vad Maria betyder för 

henne. 

Mariamässa för TV-tittare 

Förberedelser 

Foto: Johannes Söderberg 

Mariastaty med rosenkrans 

Under oktober månad, 

rosenkransmånaden, hänger 

rosenkransen framme i den 

katolska kyrkan i Falun. 

Träskulpturen är en gåva från 

Birgittasystrarna i Altomünster 

utanför München. 

Rosenkransmånaden i Sankta Katarina församling i Dalarna av - 

slutades med en extra festlig söndagsmässa. Under hela oktober 

hade vi tillsammans läst Rosenkransen – förhoppningsvis hade det 

grundlagt en god vana att bli mer förtrogen med Rosenkransens 

mysterium och möjligheten att använda den som en böneform i sin 

vardag. 

Infogat i mässan var ett vuxendop och upptagning i kyrkans fulla 

gemenskap. Med en lång och varm applåd hälsades Mikael 

Mårtensson välkommen av en välfylld kyrka och vi gladde oss alla 

med hans familj och faddrar. 

Från läktaren kunde vi höra skönsång av Rättviks kyrkokör. 

Den hör hemma i Svenska kyrkan i Rättvik och dess ledare Roland 

Östblom hade erbjudit sig att komma till en söndagsmässa och 

sjunga. Samarbetet mellan Rättviks kyrkokör och oss växte fram i 

samband med en körresa till Rom veckan före midsommar. 

Sveriges ambassadör vid Heliga Stolen i Rom heter Ulla 

Gudmundsson. Hon har djupa släktrötter i Rättvik och känner 

många av körmedlemmarna i Rättviks kyrkokör. Genom sitt kontaktnät 

i Rom ordnade hon en inbjudan bland annat till Sankt 

Peterskyrkan i Rom, där kören fick sjunga vid en högtidlig mässa. 

Körmedlemmarna var klädda i Rättviksdräkten och är fotografe - 

rade framför högaltaret i sina dräkter. De hälsades med applåder 

och blev sedan igenkända när de promenerade runt i Rom. 

I söndagsmässan i Falun fick vi höra ett smakprov på körprogrammet 

i Rom, bland annat ”Cantate Domino” i sättning av 

kyrktorget | sid. 41 

Ansvarig: 


Vår Fru av Rosenkransen firades i 

Rättvik, Rom och Falun 

Otto Olsson samt Rättviksvisan: ”Gå varsamt min kristen”. Under 

besöket i Rom spelades sju folktonskoraler och folkvisor in i 

Vatikanradions kapell – för de tekniskt kunniga kanske det är 

möjligt att lyssna på en gammal utsändning som sändes runt midsommartid 

i Vatikanradion. 

Även i Den Gode Herdens Kyrka i Falun applåderades det 

ljudligt, men styrkan i applåden blev kanske inte som i Sankt 

Peterskyrkan…Vi var glada och tacksamma över gästspelet och 

kören får gärna gästa oss flera gånger, kanske i samband med en 

inbjudan till ambassadör Ulla Gudmundsson. 

Så fick vi avsluta Rosenkransmånaden oktober med en ny 

medlem och ett körbesök och dagen till ära var vårt relikutrymme 

under altaret öppet och belyst. Där finns reliker efter Heliga 

Birgitta, hennes dotter Saliga Katarina, församlingens skydds - 

patron, och Saliga Moder Elisabeth Hesselblad – alla med kopp - 

ling till Rom. Dessutom växte moder Elisabeth upp i Falun mellan 

1871 och 1882. 

Text och foto: Bo Hellman, Falun 

Delar av Rättvikskören. Längst fram till vänster ser vi körledaren Roland 

Östblom. Pater Raphael Kurian CMI syns längst fram till höger.

sid. 42 | kyrktorget 

Ansvarig: 


Profess med glada gratulationer 

Ny syster i Mariavall. Den 1 november ägde sr Elisabets högtidliga profess rum 

i Jesu Moder Marias kloster OSB, Mariavall, på Österlen. Efter mässan, som 

förrättades av biskopsvikarien Anders Piltz op, hade hennes medsystrar ordnat 

en mottagning för henne, dit släktingar, ordenssystrar, ordensbröder och vänner 

kom. Här gratuleras hon av professor emeritus René Kieffer. I sin predikan 

påminde Anders Piltz op om betydelsen av det egna vittnesbördet: ”Det finns 

ingen bättre predikan än ett vackert liv.” 

Rosa Mystica på sommarlov i Lappland 

Bättre sent än aldrig – absolut! Det var svårt att reagera på annat sätt 

när denna glädjefyllda berättelse nådde oss. 

På Rosas namnsdag, den 2 juli, firas Rosens Dag runt om i landet. 

Blommornas drottning står i centrum när rosenträdgårdar öppnar 

grinden och bjuder in till rosiga upplevelser för alla sinnen. I år 

arrangerade Lapplands Kulturbotaniska Trädgård i Lycksele en fest i 

rosens namn med allt från guidningar bland doftande rosor och 

rosenbakelser i caféet till fotbadsplaskande i rosenblad. Även katolikerna 

i Lycksele medverkade – med en rosenkransbön förstås! 

Dagen till ära hade den lilla katolska församlingen bjudit in en 

riktig hedersgäst: Maria Rosa Mystica. Denna madonnastaty pilgrimsvandrar 

till människor runt om i världen. Den här gången hade 

Maria själv kommit till oss som inte har möjlighet att besöka henne 

i Lourdes eller Fatima. Församlingens kyrkoherde fader Grzegorz 

Janski hade generöst skickat sin egen Maria Rosa Mystica till 

Lycksele och Svenska kyrkans Margaretakyrkan på Gammplatsen. 

Men inte bara för denna dag, utan på ett långt och härligt sommarlov 

till glädje för alla som ofta känner sig som den yttersta utposten i den 

katolska diasporan. 

Katolikerna i Lycksele utgör ingen egen församling utan hör till 

Kristi Moders församling i Umeå. För mässan lånar församlingen 

vanligtvis Forsdalakyrkan av Svenska kyrkan, och det är ett kyrkorum 

som verkligen passar bra – med en stor triptykikon med Kristus 

i mitten och hans Moder och Johannes på var sida. En gång i 

månaden åker prästen de 13 milen från Umeå och sedan hem igen 

för att fira mässan i Lycksele. Detta sker i snö och ishalka, i kyla och 

mörker, bland renar och älgar. Då infinner sig 15-20 katoliker från 

många olika länder: Chile, Polen, Tyskland, Libanon, Brasilien, 

Filippinerna – och Sverige. 

I den lilla församlingen märks det verkligen att alla behövs och är 

viktiga. Efter varje mässa är det kyrkkaffe, som inte kostar en enda 

krona men där alla bidrar med något. På påskdagen och juldagen är 

det extra festligt. Då tar alla med sig av sin påsk- eller julmat. Elianas 

piroger och Bozenas rödbetssoppa blandas med Josephines läckra 

bakverk och Theresas vårrullar. 

Rosens Dag blev ett nytt tillfälle och ett nytt ställe för andlig för - 

djupning. Rosenkransbönen avslutades, precis som varje mässa i 

Lycksele, med sång på spanska. Mariasången från Lourdes, O virgen 

sin mancha, o madre de amor klingade ut och Maria Rosa Mystica 

stod kvar där i kyrkfönstret med en krukros i sällskap. 

Kanske var det inte bara hon som var riktigt nöjd den dagen, utan 

också lappkvinnan Margareta som gett namn åt kyrkan på 

Gammplatsen. Denna Margareta vallfärdade i slutet av 1300-talet 

söderut för att bland annat i Vadstena kloster, och hos ärkebiskop 

Magnus i Lund och drottning Margareta, be om präster för att sprida 

den kristna trons låga också i Lappland. 

Vem vet – kanske hennes arbete och förbön ger frukt i dag, 700 

år senare? Maria Rosa Mystica fortsatte i alla fall sin pilgrimsfärd 

med att göra en del hembesök innan hon återvände till Umeå. Och 

kanske trivdes hon så bra att hon vill komma tillbaka på sommarlov 

till Lycksele nästa år. Otroligt är det inte. 

Text: Mariana Mattsson 

Foto: Reginald Scholz 

Fotnot: 

För den som vill veta mera om Margareta finns det ett historiehäfte, 

skrivet av Wolmar Söderholm, att köpa på Gammplatsen: Lappqvinnan 

Margareta – helgongestalten från Ume Lappmark? 

Varmt välkommen! Katolikerna i Lycksele välkomnar Maria Rosa Mystica 

utanför Margaretakyrkan på Gammplatsen. 

Foto: Katrin Laine

Församlingen i Ängelholm: 

”Vi är så oerhört tacksamma!” 

”Det var det bästa jag varit med om!” Så beskrev en sextonårig 

kille den reträtt för församlingens ungdomar som 

hölls i Ängelholm i oktober. Reträtten leddes av fader 

Thomas Dunton, studentpräst i London. Fader Thomas tillhör 

Johannesbröderna (se nedan). 

Reträtten som sträckte sig över ett dygn samlade sammanlagt 

22 ungdomar mellan 14 och 26 år. Föredragen 

under reträtten fördjupade förståelsen för vad vänskap är 

och vad det innebär att älska sin nästa. Fader Thomas talade 

också om bibeln som Guds Ord och om Kyrkans tradition. 

Den heliga mässan firades båda dagarna, med sakramental 

tillbedjan och möjlighet att gå till bikt. 

Johannesbröderna är en ung kommunitet med 546 munkar 

och 362 kontemplativa systrar världen över varav drygt 

hälften kommer från Frankrike. Medelåldern är 40 år. 

Johannesbröderna grundades 1975 av dominikanpatern 

Dominique-Marie Phillipe OP som var filosofiprofessor vid 

universitetet i Fribourg, Schweiz. 

Sedan år 2005 besöker Johannesbröderna Ängelholm tvåfyra 

gånger om året. Fader Thomas besök var det tredje 

besöket i år. Nästa gång bröderna kommer att besöka Ängelholm 

är den 9-14 december. Då kommer fader Gabriel från 

Holland och broder Symeon från Belgien att leda en reträtt 

för hela församlingen om den Heliga Familjen. 

Spridda nyheter 

Pius XII använder en stor del av sitt personliga arbete för att lindra 

krigsfångarnas öde. – Biskopen av Down och Connor har nyligen för en 

medarbetare i The Tablet givit en åskådlig bild av den förföljelse som 

ännu alltjämt pågår mot katolikerna i Nordirland. I Belfast utdrevos 

under den bekanta ”katolikpogromen” 73 katolska familjer därigenom 

att man satte eld på deras hus. – Kyrkan i det bekanta benediktiner - 

klostret Caldey i England har nedbrunnit. Också klosterbiblioteket har 

svårt skadats. – En opera om den heliga Birgitta har komponerats av 

tonsättaren Natanael Berg, som i två hela år förberett arbetet. Så 

småningom kommer hans verk att uppföras på Operan i Stockholm. (B. 

D. Assarsson) 

(Katolska Församlingsbladet/ Hemmet och Helgedomen, 1 januari 1941) 

Underjordiska gångar mellan munk- och nunnekloster 

har spelat och spelar nog alltjämt en viss roll i våra protestantiska 

landsmäns fantasi. I Sankt Eriks Årsbok för 1950 talar Hans Hansson 

om dylika byggnadsverk i Stockholm. En recensent i Dagens Nyheter 

skriver: ”Det vet ju alla ärliga stockholmare… att munkarna byggde 

hemliga gångar till nunneklostren med samma iver och flit som drott - 

kyrktorget | sid. 43 

Ansvarig: 


Församlingen och dess ungdomar är oerhört tacksamma 

för den andliga vägledning och det trogna engagemang och 

det stöd bröderna visar vår församling. 

Text och foto: Cecilia Porath 

Fotnot: 

Katolikerna i Ängelholm har ingen egen kyrka utan hyr en frikyrka. 

Ängelholm tillhör S:t Clemens församling i Helsingborg. 

Frisbeedags. Fader Thomas och ungdomarna tävlar mellan gudstjänsterna 

och föredragen. 

ning Kristina lät uppföra jaktslott. Från Svartbrödraklostret gick en 

gång i Prästgatan till Slottet och därifrån bar det vidare bort till Sankta 

Klara. Gråbrödraklostret hade lika goda förbindelser. Ja, det finns de 

som vet berätta att gråbröderna kunde traska under jorden ända ut till 

Siggesta på Värmdön, där de hade en filial.” Nu upplyser emellertid 

Hans Hansson om att ”ingen av alla munkgångarna haft något med 

munkar att göra.” Som den utpräglat sakliga arkeolog han är avslöjar 

han den ena kära lönngången som avloppstrumma, den andra som 

rester av medeltida källare, den tredje som vattenledning etc. Och han 

gör det med en friskhet och upptäckarglädje som ger extra krydda åt läsningen. 

(Hemmet och Helgedomen, 15 december 1950) 

Den ryska filmen ”Ballad om en soldat” torde vara en av de vackraste 

och mest intagande filmer, som på länge visats i Stockholm. Som 

västerlänning kan man sedan blott beklaga, att den fria världen tycks 

vara oförmögen att skapa sådana humana och sensibla mästerverk 

vilka allt som oftast når oss från den ateistiska dialektikens hemland, 

Sovjet unionen. 

(Katolsk Kyrkotidning, 11 december 1970)

sid. 44 | kyrktorget 

Ansvarig: 


En biskop delar med sig: 

Under mina fjorton år som biskop (av hänsyn till nedan 

nämnda monsignore låter jag det vara osagt var jag var 

placerad) tog jag emot två klagomål som hade med 

msgr Scully att göra. 

Det första var då han hade orsakat en allvarlig 

bilolycka när han krockade med en kvinna på motorvägen. 

Han lyckades kränga av sig säkerhetsbältet, fick 

upp handskfacket, tog fram behållaren med de sjukas 

smörjelse och sin lilafärgade stola, knuffade undan 

ambulansmännen och smorde kvinnan där hon låg på 

marken. Ambulanspersonalen klagade hos sheriffen – 

och det gjorde kvinnan med – hon var inte katolik och 

tycktes mera störd av att ha påtvingats ett katolskt 

sakrament än av sina brutna ben. Jag kallade in monsignoren 

för ett samtal och han lovade att åtminstone 

fråga folk om de var katoliker innan han utdelade 

något av kyrkans sakrament i framtiden. 

Jag var tacksam över att vi kommit överens ända tills 

jag kort innan Scully skulle pensioneras fick en ny 

påstötning från sheriffen, som berättade om en man 

som oväntat dött i sitt hem. Polisen hade avspärrat 

platsen och väntade på att rättsläkaren skulle hinna 

fram. Tre timmar efter mannens död, och innan läkaren 

ännu anlänt, hade msgr Scully gjort entré, dragit bort 

avspärr ningsbanden, vänt på den döde och givit honom 

– lite senpåkommet – de sjukas smörjelse. 

Sheriffen meddelade att om jag inte fick bukt på 

mina präster, om ett enda olycksfall till inträffade – så 

skulle jag fortsättningsvis få besöka dem i länsfängel - 

set… 

Rättelse om S:t Eriks skola 

Red. 

Miriam Broomé, skolsyster de Notre Dame, 

har kommit med ett viktigt påpekande angående 

artikeln i Km nr 11 om S:t Eriks katolska 

skola: 

”Det var inte Skolsystrarna de Notre Dame 

som grundade S:t Eriks katolska skola. Redan 

på 1700-talet fanns på Södermalm en katolsk 

skola, från slutet av 1800-talet kallad S:t Eriks 

katolska skola. År 1931 övertog Skol - 

systrarna de Notre Dame undervisningen där; 

men skolans rektor förblev kyrkoherden. Det 

var alltså församlingens skola. Först när den 

nya byggnaden i Enskede invigdes övertog 

Skolsystrarna de Notre Dame huvudmannaskapet.” 

Prenumerera på 

Katolskt magasin – välj en bok! 

Teckna en helårsprenumeration före den 20 december till dig själv eller till 

en vän så får du en bok som gåva. 

Välj mellan Km-medarbetaren Anna Dunérs underbara barnbok Emilias jul 

och sr Veronicas nyutgivna bok Mässans mål och mening. 


Katolskt magasin, 

Box 2038, 

750 02 Uppsala 

Tel: 018 / 136142 

E-post: 

sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se 

Pris för helårsprenumeration (12 nr): 

300 kr, gäller inom Sverige 


VATIKANRADION 

PÅ SVENSKA 

Nu på internet: lyssna på gårdagens program när du vill, läs nyheter, 

besök vårt intervjuarkiv: http://www.vaticanradio.org/scandinavo/svedese 

Eller lyssna på kortvåg: 

Kvällar: 20.40 på 6185kHz och 7250kHz samt mellanvåg 

1611kHz/1260kHz 

Repris: 07.00 på 6185kHz och 7335kHz samt mellanvåg 1611kHz 

Språk: Svenska måndag–torsdag och lördag (repriserna dagen därpå) 

Finska fredag och söndag (med estniskt inslag) 

Adress: Vatikanradion, Vatikanstaten 

Tel, fax: +39 06 69 88 40 78, (fax) +39 06 69 88 45 65 

E-post: skan@vatiradio.va

Biskop Anders 

kalender 

DECEMBER/JANUARI 

3-5/12 Visitation i Skövde församling 

8/12 Deltar i grundstensläggning av Enhetens kyrka i 

Östanbäcks kloster kl. 11.00; Mässa och 25-årsjubileum i 

Täby kl. 18.30 

9/12 Sammanträde med SKR 

11/12 Invigning av S:t Ilians kyrka, Enköping kl. 11.00 

12/12 Välsignelse av den kaldeiska kyrkan, Köping kl. 11.00 

14/12 Mässa med konfirmation, Domkyrkan kl. 18.30 och efteråt 

presentation av socialpastoralt projekt i Gubbängen 

15/12 Mässa på spanska, servicehuset Rinkeby kl. 11.00 

17-19/12 Visitation i Vår Frälsares församling, Malmö 

21/12 Mässa för S:t Eriks skola, Domkyrkan kl. 10.30 

24/12 Mässa i S:ta Ragnhilds kapell, Blackeberg kl. 16.00; 

Midnattsmässa, Domkyrkan kl. 24.00 

25/12 Högmässa i Domkyrkan kl. 11.00 

26/12 Högmässa i Marie Bebådelse kl. 11.00 

1/1 Mässa i S:t Petri, Malmö kl. 14.00 

2/1 Mässa i Vetlanda kl. 16.00 

3-5/1 Möte med NBK, Djursholm 

6/1 Högmässa i Domkyrkan kl. 11.00 

7-9/1 Visitation i Örebro 

10-14/1 Prästreträtt, Omberg 

16/1 Högmässa och kyrkoherdeinstallation, Uppsala kl. 11.00 

KATOLSKA 

BEGRAVNINGSBYRÅN 

En värdig begravning till en rimlig kostnad 

Roger Uller 

08 - 711 00 30 

Stockholm-Mälardalen 

www.begravningsbyrån.se 

MARIA REGINAS 

VÄNNER 

Vi stödjer 

Maria Regina Hospice. 

Det kan du också göra! 

Bli medlem för 100kr/år. 

Pg 486 41 85-6 

Besök gärna vår hemsida 

www.mariaregina.se 

Hjälp oss att räkna! 

Hur många ärkebiskopar – biskopar 

– präster – diakoner – subdiakoner 

– seminarister hittar man i detta nummer? 

Vi kan inte räkna själva. 

Hjälp oss gärna!

sid. 46 | familjesidan 

I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna står det att var och en har 

rätt till religionsfrihet. 

Enligt Barnkonventionen gäller det även barn. Vad innebär det? Får vi inte 

fostra våra barn in i Kyrkan? 

Det finns de som vill tolka det så. Allt oftare möter vi åsikten att föräldrar 

inte ska påverka sina barn i religiösa frågor. De ska få vara i fred tills de är 

gamla nog att välja själva. 

Barnkonventionen är klokare än så. Den säger nämligen också att vårdnads - 

havaren har rätt och skyldighet att ”ge barnet ledning då det utövar sin rätt 

(till religionsfrihet)”. Det är egentligen självklart. Hur skulle till exempel barn 

i Sverige kunna välja om de inte får möta några alternativ till den förhärskande 

ateismen? Det vore förresten märkligt om vi inte skulle dela vår tro – det bästa 

vi har – med våra barn. Naturligtvis får vi och ska vi påverka dem. Men hur? 

Problemet för kristna föräldrar i 

Sverige är inte hur man ska undvika att 

påverka utan att vi, trots våra 

ansträngningar, ofta får se våra barn 

lämna både Kyrkan och tron. Vi gör så 

gott vi kan, men kanske kan vi för lite? 

Att visa vägen 

I vår Kyrka finns mycket andlig vägledning 

men sällan någon handledning för 

föräldrar som vill vägleda barnen till en 

egen tro. Inte heller finns det många 

böcker i ämnet. 

Desto gladare blev jag när jag fick 

Våga visa vägen till en tro som bär av 

Cilla Stjernberg och Alf Svensson (inte 

före detta parti ledaren i KD) från Libris. 

För fattarna skriver att de inte vill 

komma med pekpinnar men ge föräldrar 

de råd som de själva inte fick men 

så väl hade behövt. De hör hemma inom 

pingströrelsen men boken är lika 

användbar för katolska föräldrar. Det 

är ingen lång bok, 125 korta sidor, men 

den är rik på idéer. 

En av bokens grundtankar är att varje 

barn har sin egen väg till tro och den 

leder till en personlig relation till Gud. 

Man måste därför respektera barnets 

egen utveckling, lyssna lika mycket som 

man talar och ta barnets funderingar på 

allvar. 

Man ska heller inte försöka lägga på 

barnen trosföreställningar som de inte 

är mogna för eller svara på frågor de 

ännu inte kan ställa. Men det är lika fel 

att underskatta dem. De förstår ofta 

mer än man tror. Hur ska man då veta 

vad de är mogna för? Det finns inget 

annat sätt än att prata med dem och 

lyssna uppmärksamt. 

En tredje huvudtanke är att det man 

gör är viktigare än det man säger. En 

god förebild påverkar mer än all undervisning. 

Tron måste få uttryck i 

vardagslivet. Över huvud taget är det 

viktigt att vara personlig Barnen 

påverkas mer när du berättar vad din 

tro betyder för dig än vad de gör av 

fakta om Jesus och den kristna tron. 

Men viktigast är att ge barnet tid och 

kärlek. 

Boken innehåller inte bara principer. 

Den handlar framför allt om hur man 

kan försöka hantera konkreta situationer: 

När barnet inte vill följa med till 

kyrkan, när tiden inte vill räcka till, när 

tonåringen uttrycker sina tvivel osv. 

Ibland är råden lite ytliga men ofta 

anvisar de vägar som man kan pröva. 

Ett kapitel ägnas till exempel åt familjeandakten, 

något som många föräldrar 

tänker på med dåligt samvete. Hur ska 

man få tid? Vad krävs för att den ska bli 

meningsfull? Barnen sitter inte still så 

länge. 

Rådet är enkelt: ”Den bästa familjeandakten 

är den som blir av.” Sedan 

kan den se ut hur som helst, kanske 

bara en kort bön, kanske lite stökig. 

Kapitlet avslutas med några frågor: Hur 

skulle ni vilja ha det i er familj när det 

gäller aftonbön och familjeandakt? Vad 

kan ni göra för att det ska bli så? 

Varje kapitel avslutas med frågor som 

det lönar sig att fundera omkring. De 

utmanar vanetänkandet och kan fördjupa 

den egna tron: Hur märker dina barn 

att du har en tro? Vad svarar du om din 

tonåring frågar dig om livets mening? 

Vad i Bibelns syn på barn- och föräldraskap 

tycker du är speciellt viktigt att 

lyfta fram i dag? En av frågorna lyder: 

Samtalar du med andra föräldrar om 

hur man vägleder sina barn till en tro? 

Fundera på det! Kanske kan man samla 

en föräldragrupp i församlingen? 

Sista avsnittet handlar om alltför 

stora ambitioner. Man vill bli bättre på 

att vägleda sina barn men det är svårt 

att ändra vanor. Man ska börja med en 

liten föränd ring som man klarar av och 

så bli inspirerad att gå vidare. Kom bara 

ihåg att du inte kan ge barnen en tro,

ara hjälpa dem en bit på väg. Kanske kommer resultatet många 

år senare 

Det är inte alltid så lätt att finna tillfällen att tala med barnen om 

tro. Man kan ju inte sätta sig framför dem och säga att nu ska vi 

prata om Gud. Man måste fånga tillfällen i flykten. Om man åker 

båt kan man kanske fundera på hur Petrus kände sig när han klev 

ut för att gå på vattnet. Under bilresan kan man resonera om vilket 

slags bilförare Jesus skulle ha varit. Förresten skulle han kanske 

hellre ha liftat. 

När man lyssnar och tar vara på varandras tankar kan både 

barn och föräldrar få en lite djupare förståelse för vad man tror 

på. Men det gäller att sluta i tid medan det ännu är intressant. 

Spontana samtal blir väldigt trista om man gör religionslektioner 

av dem. 

När det gäller de yngre barnen är det enklare eftersom det finns 

pysselmaterial som man kan använda. Julens aktivitetsbok till 

exempel. Den kommer från Argument och innehåller julkort som 

kan plockas ut och målas och en byggsats till en krubba i papp 

med både vise män och herdar. Först tyckte jag att den var lite för 

enkel. Så jag tog med den till öppna förskolan hemma i Uppsala 

där två flickor, fyra och fem år, gärna ville pröva den med mig. 

Vi satt i en timme ungefär och målade och pratade och skojade. 

Att måla korten visade sig vara precis lagom svårt. Pratade gjorde 

vi hela tiden, ibland om Jesus. Änglarna fick ibland vara prinsessor 

men att de kom från Gud var det ingen tvekan om. Var finns 

Gud förresten? ”Däruppe!” ”Runt omkring oss.” ”Inuti, så här.” 

Herdarna och de tre vise männen gick mot samma mål och när de 

möttes utanför stallet utspelade sig ett samtal som jag tyvärr inte 

uppfattade. Jag är inte säker på att det handlade om Jesusbarnet 

men vad gör det. Besökarna hade kommit fram och det var flickorna 

som hade fört dem dit. 

Naturligtvis blev det ingen religionsundervisning av vårt pyssel. 

Men vi jobbade ivrigt kring ett bibliskt tema, pratade lite allvar 

och hade roligt. 

BÖNEAPOSTOLATET 

Kärleksfulle Fader, jag offrar åt dig denna dags böner, 

arbete, glädjeämnen och lidande i förening med din Sons 

Jesu Kristi, världens Frälsares, offer. Må den Helige Ande 

ge mig styrka att vittna om din kärlek. 

Påvens Intentioner för 2010-2011: 

DECEMBER 

Allmänt: Att vår personliga erfarenhet av lidande 

hjälper oss att visa omsorg, generositet 

och sympati med alla dem som har 

tunga kors att bära. 

Missionen: Att alla folk på jorden ”hör Guds 

ord och håller dem”. 

familjesidan | sid. 47 

Intensivt arbete! Isabella D´Arcy sitter till vänster och Julia Ericson till höger. 

Även när det gäller de äldre barnen kan det finnas konkreta saker 

som ger naturliga tillfällen till funderingar när man gör dem tillsammans. 

Kom bara ihåg att lyssna och respektera barnet. Det 

viktiga är att hon/han får hjälp med att fundera kring sin egen tro. 

Inte att du talar om hur det är. 

JANUARI 

Allmänt: Att skapelsens rikedom får fortleva 

och blir tillgänglig för alla och uppskattas 

som Guds värdefulla gåva. 

Missionen: Att de kristna når fram till full 

enhet och vittnar om att Gud är fader för alla 

människor. 

Jan-Olof Hellsten

Posttidning B 

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING 

Vid definitiv eftersändning återsänds 

försändelsen med den nya adressen till 

Katolskt magasin, 

Box 2038, 750 02 Uppsala 

Foto: Irum Shahid 

PÅ FROM 

KVINNAS 

HUVUD 

TOMTE- 

FÖREBILD 

2010 

ORSAKAR 

SKÄRSÅR 

FÖRSTA 

KVINNAN 

ENLIGT 

SMITH? 

PRONO- 

MEN 

ÄR DYS- 

LEKTIKER 

SEGT 

JULGOTT 

NY TEKNIK JULMAT 

FÖR MES 

BÖR EJ 

JULSKINKAN 

ÄTAS 

DEN PRÄG- 

LAR FÖRVÄN- 

TANSFULL 

I LÅGA 

VILL MAN 

EJ FALLA I 

ÄR TAX OCH 

SPETS I 

OLIKA 

ÖVAR 

SKOLELEV 

NYTT 

UNDER 

JULEN 

FÖRST SMILA 

SENIOR 

PÅ SRI 

LANKA-ÅK 

DUKAS 

SÅDANT 

UPP PÅ? 

I MODERN 

KYRKA? 

BOK- 

ID 

FLIT 

HANS 

FÖDELSE 

FIRAR VI 

GÖR SNÖN 

I BLÅST GRANNT I 

PÅ PÅ 

APPARAT 

PAR BARNMAT 

GODIS- 

ALTERNATIV BÖR MAN 

UNDER HAL- BENBROTT 

LOWEEN 

TAS ÅTMINS- 

HÅLLS TILL 

TONE TILL JUL BLIVANDE JUBILAR? 

MILNE 

JÄGARE? 

SARTRE 

DE GILLAR 

GRÖT 

SALVADOR 

BLIR 

VÄRD- 

DJUR 

TILL 

SLUT 

BRINNER I 

DECEM- 

BER 

© L.D SKÅDIS- 

BERG- 

KVIST 

WEBB- 

DOMÄN 

DNA- 

KOLLEGA 

PRON. 

KRÄVER 

SYRE 

HOVDAM 

DEN ÄR 

ÄGGETS 

CENTRUM 

GRANEN 

LOCKAR I 

MELLAN- 

DAGARNA 

TON DERAS 

SPETSAR 

STICKS 

TIDNING 

HIPHOP- 

MUSIK 

TITTA 

MITT I 

SILJAN 

REGNTÄTT 

TYG 

JAKOBS 

TVILLING 

Lös krysset och skicka in det till oss senast den 17 december. Bland dem som skickar in rätt svar drar vi tre vinnare som 

får varsitt exemplar av ’’Vom Himmel hoch’’, en cd-skiva med julmusik av Johann Sebastian Bach. 

Sänd in lösningen till: Katolskt magasin, Box 2038, 750 02 Uppsala 

Märk kuvertet ’’julkrysset’’. 

Namn:................................................................... 

Adress:.................................................................. 

Postadress:................................................................ 

Ansvarig för korsordet: Linnea Dunér

Km 12 2010 - Katolskt Magasin

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Km 12 2010 - Katolskt Magasin

Transform your PDFs into Flipbooks and boost your revenue!

Delete template?

Save as template ?