Trovärdigt nr 4/2012 - Svenska kyrkan i Växjö

svenskakyrkanivaxjo.se

Trovärdigt nr 4/2012 - Svenska kyrkan i Växjö

Glimtar av vardagen på Tanzanias landsbygd en het dag.

”Vi kände båda ett starkt

engagemang för missionsarbete

och när Bertil en dag hittade en

annons där en folkskolelärare

söktes till Tanzania, så ringde

han upp och frågade om de inte

behövde en byggare också.”

Det resulterade i ett kontrakt

på två år, men allt som allt

kom de att tillbringa ungefär

nio år i Tanzania. I perioder

var de hemma i Sverige och

vidareutbildade sig, men sedan

åkte de iväg ytterligare några

år till det land de kommit att

älska. Ibland bodde de enkelt

och med begränsad tillgång

till elektricitet, andra perioder

bodde de inne i städer - alltid

med många projekt på gång.

”Här fick vi vårt första barn

Daniel. Han visade sig ha en

cp-skada, något som tog tid

för oss att inse och acceptera.

När vi kom hem till Sverige

var vi rädda för att åka tillbaka

till Tanzania igen med tanke

på Daniel. Acceptansen för

handikapp var lägre där och vi

skulle inte ha tillgång till samma

hjälpmedel och bekvämligheter.

Men till slut bestämde vi oss

för att aldrig göra Daniel till en

ursäkt. Vi åkte igen och det har

vi aldrig ångrat.”

Det visade sig att Tanzania var

bra för Daniel. Det lugna tempot

gjorde att han mådde mycket

bättre. Men Daniel var bra för

Tanzania också.

Han spräckte hål på många

fördomar i omgivningen, genom

att bara vara den han är och gå i

skolan precis som andra barn.

”Daniel kunde aldrig se skillnad

på människor utifrån bakgrund

eller klasstillhörighet. Det som

betydde något för honom var om

han fick kontakt med dem eller

inte.”

Med tiden återvände de till

Sverige och familjen utökades

även med Rebecka, Miriam

och Johannes. Idag bor Helén

sedan många år i Växjö och

arbetar som lärare på Sankt

Sigfrids folkhögskola. Hennes

man Bertil, dog för snart ett år

sedan efter en tids sjukdom och

livet förändrades oåterkalleligt.

Barnen och många vänner i

Västrabokyrkan är ett stort stöd

och livet fortsätter trots allt. För

Helén är det viktigt att fortsätta

på Bertils och hennes inslagna

väg och hon engagerar sig på

hemmaplan i både kyrkan och

skolan.

Folkhögskolan har starka

kopplingar till Tanzania och

vänskoleprojekt, dit hon ibland

åker på kortare resor med elever

och återser gamla vänner.

Folkhögskolans och vänskolan

Nzegas gemensamma projekt

har bland annat resulterat i att

100 000 träd har planterats och

att vattensystem har förbättrats,

bland annat för att träden inte

ska torka.

Helén Bredmar, har fortfarande

kontakt med vännerna i Tanzania.

”Mycket har förändrats i

Tanzania på de här åren, men

biståndet och samarbetet

med den Lutherska kyrkan i

Tanzania är fortfarande viktigt.

Arbetet ger oss nya insikter och

lärdomar om hur vi påverkar

varandra och livsglädjen som

möter oss där kan ge oss ny

inspiration i vårt vardagsarbete

här hemma.”

Helén vill inte lägga någon

värdering i om, hur eller när

man vill hjälpa till. Att engagera

sig så som hon själv gör är en

livsstil. Det ger mycket, men

det tar också energi och tid.

Men att bli månadsgivare eller

sporadiskt ställa upp och göra

något på hemmaplan är lika

viktigt det. Allt gör skillnad, det

vet i alla fall Helén.

”Det är helt fantastiskt att se

andras glädje och utveckling,

stoltheten när man lär sig något

nytt. Jag har lärt känna så

många underbara människor.

Det ger glädje tillbaka och man

blir ödmjuk inför livet och hur

olika människors livsvillkor ser

ut. Det ger också hopp, eftersom

det lilla vi gör här hemma

faktiskt gör skillnad.”

Text: Johanna Andersson

Foto: Fredrik Bergman och

Johanna Andersson

More magazines by this user
Similar magazines