råmanus - GSI

Endast från en ledarställning kan terapeuten behålla sin möjlighet till terapeutiska
manövrer, och sin frihet att manipulera såväl sig själv som familjen”.
(Familjer i terapi s. 156, min kursivering.)
3.6 Svårigheter i samgåendet
Brist på ledarskap
Jorge Colapinto betonar att syftet med samgåendet inte bara är att bli accepterad av familjen.
Samgåendet måste leda till att terapeuten får en ledarposition i det terapeutiska systemet, för
att anpassningen skall vara meningsfull.
Han beskriver en student som kunde ge sofistikerade beskrivningar av familjestrukturen
och dess relation till det presenterade problemet, men i familjens närvaro verkade hon dock
förlora det strukturella perspektivet. Hon hade lätt för att engagera sig i individuella familjemedlemmar,
och hon relaterade ofta bättre till barnen än föräldrarna själva. Familjerna tyckte
om henne, men fullföljde aldrig sina hemuppgifter.
Hon satte sig själv i centrum i det terapeutiska systemet och var tillgänglig för alla familjemedlemmar,
men förmådde aldrig relatera till familjesystemet som helhet, eftersom hon ständigt
skiftade fokus, beroende på vilken individ hon pratade med. Därför fick hon aldrig den
ledarposition i det terapeutiska systemet som krävdes för att terapin skulle resultera i förändringar.
”I detta fall hindrades terapeuten av sin förmåga att snabbt etablera personlig
kontakt med individer. När hon mötte familjer förlitade hon sig helt på sin spontanitet,
och missade behovet av att målmedvetet samgå, vilket skulle ha förstärkt
hennes ledarskap och förmåga att främja förändring. Detta exempel illustrerar
också kopplingen mellan förmågan att samgå och förmågan att få familjens
samspelsmönster att utvecklas i sessionen.” (Colapinto 1988, min översättning.)
Rädda barnen – en björntjänst
Colapinto beskriver också en terapeut under utbildning som var överinvolverad i barn som
hon ville rädda från sina föräldrar, vilka hon genuint misstrodde, och oftast ignorerade i familjesamtalen.
Hon fick av sin handledare i uppgift att börja sessionen med att prata med modern,
och sedan via henne samla all information om dottern. Det tog inte ens en minut innan
terapeuten lyckats förmedla sitt missnöje med hur modern talade om sin dotter. Denna terapeut
behövde hjälp med att klargöra sina grundvärderingar (med frågor som ”Är din roll att
rädda dottern från mamman, eller att hjälpa dem få en bättre relation?”) innan hon kunde lära
sig samgå med föräldrasubsystemet. Med detta exempel ville han visa att samgående är mer
ett förhållningssätt, som måste finnas genuint grundat i terapeuten, än tekniker som kan läras
in mekaniskt.
”Att ta alltför lätt på samgåendet är inte det enda misstaget en terapeut under utbildning
kan begå. En nästan motsatt missuppfattning är att närma sig samgående
som en speciell grupp av tekniker som kan läras genom att använda de
rätta meningarna, tonfallen, gesterna och kroppshållningarna. Terapeuten kan
då bli överinvolverad i sitt eget manövrerande och förlora kontakten med familjen.
På så sätt förstör hon själva essensen av samgåendet och misslyckas i att
utveckla nära relationer till klienter, så som krävs i strukturell familjeterapi.
(Colapinto 1988, min översättning)
Colapinto menar till och med att skeptiska terapeuter (som rutinmässigt förväntar sig inkompetens,
motstånd och illvilja) saknar förmåga till samgående med familjer på det sätt som den
strukturella familjeterapin förutsätter, även om de tillämpar de mest sofistikerade tekniker.
Samgående med föräldrar – bästa barnperspektivet
Jag har träffat många behandlare som trott att man alltid måste sätta barnet i centrum för att
ha ett barnperspektiv. Man börjar med att ställa frågor till barnen och diskvalificerar mer eller
mindre föräldrarna. De har ännu inte insett att ett verkligt barnperspektiv innebär att sätta barnens
behov i centrum, vilket inte är detsamma som att alltid rikta strålkastarljuset på barnen.
Man kan lugnt utgå från att barns mest centrala behov i regel är att ha fungerande föräldrar,
som kan samarbeta om att tillgodose deras andra primära behov. I själva verket kan vi lätt
göra barnet en björntjänst genom att ge det en större plats än det mår bra av (se även kapitel
8.14.4 om BBIC).
18