råmanus - GSI

Samtidigt blir det kanske inte så mycket tid över som man trodde. Även om barnen varit
myndiga i flera år så behöver de fortfarande sina föräldrar. Sonen deppar över att flickvännen
har gjort slut, och behöver tröst och omsorg. Dottern har ekonomiska problem, och måste
kanske säga upp lin lägenhet och flytta hem till flickrummet igen. Mor- och farföräldraskapet
är underbart, men måste man fungera som ett extra dagis? Samtidigt börjar de egna föräldrarna
att lida av ålderskrämpor, och behöver tas omhand. I stället för frihet och oberoende tar
man hand om tre generationer – exklusive sig själva. Vem skall ta hand om oss, om inte vi
själva har tid? Och när pensionsdagen kommer vet man inte vad man plötsligt skall göra med
all tid. Man behövs inte längre!
Åren bara går tills man själv utgör den äldsta generationen. Maken avlider, och själv lider
man av allehanda krämpor. Medicinskåpet är så överfyllt att Apotekets största doseringsask
är för liten. Äntligen blir man lite omhändertagen. Problemet är bara att den som hjälper till är
sonhustrun som är i samma situation som man själv var i för ett par decennier sedan. Förutom
barn och barnbarn så får hon även ta hand om sin gamla svärmor. Samvetet gör det
svårt att be om hjälp, och när man till slut gör det är man rädd att uppfattas som gnällig.
Skilsmässor och styvfamiljer
Familjens ”normala” livscykel omfattar i regel minst tre generationer samtidigt, med potentiella
kriser i varje generation – och även mellan generationer. Förutom dessa ofrånkomliga övergångar
så kan familjen hamna i krissituationer på grund av skilsmässor, sjukdomar, olyckor,
dödsfall, och inte minst ny familjebildning. Styvfamiljen bär oftast drömmar om att kompensera
för bristerna i det spruckna äktenskapet, samtidigt som än fler problem tornar upp sig i
form av ”mina barn och dina ungar”, obearbetade separationer med exen, komplicerade utvidgade
föräldrasubsystem, personliga problem som förföljer en fastän man försöker att springa
ifrån dem med mera.
Alla utvecklingsstadier och övergångskriser utgör en bakgrund, tillsammans med socialt,
kulturellt och samhälleligt betingade livsprocesser, vid den strukturella analysen av familjen
(se Familjeterapins grunder, kapitel 6.2).
4.2 Komplementaritet – vi skapar varandra
Den strukturella analysen förutsätter alltså ett strukturellt tänkande, som är betydligt svårare
att tillägna sig än att bara förstå den strukturella teorin, eller att lära sig de strukturella teknikerna.
En springande punkt i det strukturella tänkandet är det komplementära perspektivet på
individen och identiteten, som behandlats under både kapitel 2 och 3. I motsats till traditionellt
västerländskt tänkande, som alltid har individen i fokus (där människor betraktas som satelliter
som svävar i en oändlig rymd, och det enda som kan förstås är individens inre egenskaper:
personlighet med tidig karaktärsstörning, neuropsykiatriska symtom, genetiska förutsättningar,
felinlärda beteenden, kognitiva störningar eller begränsade berättelser), så utgår
det strukturella tänkandet från ett interaktionistiskt perspektiv.
”Komplementaritet ger makar möjlighet att fördela uppgifter sinsemellan, att
stödja och berika varandra. När den ene har influensa och känner sig eländig tar
den andre över. Den enas eftergivenhet balanseras av den andres fasthet. Komplementära
mönster som efterhängsenhet – otillgänglighet, aktivitet - passivitet,
dominans – undergivenhet förekommer hos de flesta par. De börjar orsaka problem
när de överdrivs eller inte kan förändras och anpassas till ändrade omständigheter.
När två älskande bestämmer sig för att dela sina dagar och nätter och sin
framtid, måste de genomgå en lång anpassningsperiod innan de har fullbordat
övergången från förälskelse till ett funktionellt äktenskap. Äktenskapet är inte
något som man beger sig in i, som delstaten Arizona; det är något man skapar.
Och ibland är det något som man omskapar.” (Hela familjen, s. 108.)
”Han är stark, hon är svag; hon är generös, han är krävande; han är ambitiös,
hon är nöjd; hon är praktisk, han är en drömmare. Det är inte bara så att motsatserna
dras till varandra. Deras polariserade äktenskap är lika mycket en produkt
av relationen som av personligheterna” (Hela familjen, s. 115.)
För att kunna tänka strukturellt behöver vi också ändra vårt sätt att uppfatta den komplicerade
verklighet som vi försöker orientera oss i. Trots vår hjärnas enorma kapacitet är vår uppfatt-
24