Här laddar du hem rapporten Har vi råd med människor (pdf, 2,5 MB)

Har vi råd
med människor?
- Om strukturell diskriminering
i några bostadsområden
i Stockholm, Göteborg och Malmö -
Peter Eneström
Rapport 1:2005 i en skriftserie från Hyresgästföreningen

Omslagsillustration:
Peter Eneström
Kringel-Offset 2005

Innehåll
Förord 3
En annan värld - eller vår verklighet? 6
Lite siffror... 13
Malmö 13
Göteborg 22
Stockholm 27
Omöjlig jämförelse - eller en antydan? 31
Diskrimineringens mekanismer 35
Samhällets skuld 38
”Andrafieringen” 40
Förnekelse eller insikt? 42
Källor 47

Till Elio
och alla andra barn från vilka
vi har lånat samhället
- hoppas ni kan förlåta oss för
att vi har förvaltat det så illa!

Förord
De senaste åren tycks ett märkligt mentalt syndrom ha drabbat
en hel del beslutsfattare, administratörer och samhällsdebattörer.
Det förefaller heller inte finnas några omedelbara kopplingar
mellan orsak och verkan - symptomen, sjukdomstillståndet, finns
där, men orsakerna är inte uppenbara.
Syndromet uttrycker sig i en oförmåga att se att samhället består
av människor av kött och blod, människor med behov, ambitioner,
känslor, stolthet, möjligheter. Istället har de reducerat oss alla
till ”kostnadsbärare”, enheter som trilskas med att kosta pengar
när ju alla klutar måste sättas till för att hålla budgeten, genomföra
besparingar och skapa tillväxt.
Inom Hyresgästföreningen har vi noterat det här under en tid.
Men framför allt har vi noterat hur detta slår särskilt hårt mot
vissa bostadsområden. I de områden som kallas ”utsatta” bor
nämligen människor som har det extra kämpigt. De envisas med
att ha behov och problem som kostar ännu lite mer att ta hand
om, och därför är de extra besvärliga i budgetåtstramningstider.
Det är inte människor som med våld trängt sig in i vårt
samhälle. Det handlar om människor av en typ som alltid har
funnits - de som har det lite svårare, som behöver mer hjälp, mer
stöd, mer uppmärksamhet. Det kan handla om människor som vi
bjudit in för att vi behöver arbetskraft. Det kan handla om
människor som vi välkomnat till en fristad från förtryck, krig,
våld och allehanda hemskheter. Idag handlar det dessutom ofta
om människor som vistats här i flera decennier - och om deras
barn, och till och med barnbarn, som aldrig sett något annat
hemland men ändå inte släpps in i gemenskapen.
I alla tider har vi lyckats ta hand om dessa människor. Men de
senaste årtiondena har vi vänt problemen ryggen. Välfärdssam-
3

4
hället har gradvis börjat abdikera från de här bostadsområdena, i
betydligt högre utsträckning och i snabbare takt än från andra,
mer välsituerade, områden.
Resultatet har blivit en tilltagande social oro, utarmning och
direkt misär av det slag som vi vanligen förknippar med förortsområden
i USA:s storstäder. Och fenomenet är ingalunda enbart
svenskt - i hela världen pågår en liknande utveckling, främst runt
städerna.
Inom Hyresgästföreningen tycker vi helt enkelt att det får vara
nog nu. Det finns inget ödesbestämt som tvingar oss att acceptera
att samhället ska falla ihop mer och mer medan vi storögt står
bredvid och tittar på, passiva i skeendet men med balanserade
bokslut och en nöjbar tillväxt.
Det är fortfarande människor av kött och blod som bor i våra
bostadsområden, och vi tycker att det är dags att påminna om
det. Det är människor som har rätt till ett drägligt liv, värdiga
levnadsförhållanden, ett gott boende, respekt och lycka i precis
samma utsträckning som vi andra.
Men istället utarmas dessa områden allt mer. Skolor och
barnomsorg urholkas, vårdcentraler, mödravårdscentraler och
barnavårdscentraler läggs ner eller skärs ner, kollektivtrafiken dras
in, fritidsgårdarna och ungdomsverksamhet skärs ner, affärer,
bankomat, badhus, föreningsliv... områdena utarmas till en nivå
som det omkringliggande, övervägande välsituerade och ”svenska”
samhället, aldrig skulle acceptera.
Vi är alla delaktiga i den här processen. I större eller mindre
omfattning styrs vi alla av de exkluderande mekanismer som gör
att vi värnar vårt eget först och väljer att bortse från ”de andra”.
Vi låter det ske när de utsatta områdena på punkt efter punkt blir
förfördelade i tilldelning av resurser och stöd.
Det är först när vi inser detta som vi kan börja arbeta på att
skapa ett gott boende - och ett gott samhälle - där alla har samma
självklara plats. När vi inser våra kulturella och historiska tillkortakommanden
och kan se förbi dem - då kan vi också börja
inkludera människorna i de utsatta miljonprogramområdena som
likvärdiga grannar, kolleger, medlemmar, medborgare.

På lokal nivå har detta redan börjat på olika håll. Men som
nationell organisation har vi inget särskilt att yvas över - vi har
varit i stort sett lika passiva som de flesta andra. Nu kommer vi
att arbeta hårt med att hitta nya former för att förändra detta. Vi
har viljan att ändra oss, och på sina håll har vi också goda exempel.
Med den här skriften av Peter Eneström vill vi sätta fingret på
några av de mekanismer som ligger bakom det märkliga syndrom
som präglar så mycket av samhällsutvecklingen. Precis som
författaren vill vi också framhålla att det handlar om komplicerade
samband, där det vore förmätet att tro att det som presenteras
här är den definitiva sanningen.
Det är ett debattinlägg.
Men vi tycker att det är ett viktigt debattinlägg. Det påminner
oss om att samhället är dess människor, och att samhället därför
också måste ta hand om dem. Om dem alla.
Den dagen vi nöjer oss med ett samhälle som inte har råd med
människor, den dagen hotar vi att lämna ett isande mörker i arv
till våra barn och barnbarn.
Stockholm i maj 2005
Barbro Engman
förbundsordförande hyresgästföreningen
5

6
En annan värld
- eller vår verklighet?
”This is it, last straw, that’s all, that’s it
I ain’t dealing with another fucking politic
I’m like a skillet bubblin’ till it filters up
I’m about to kill it, I can feel it building up,
blow this building up, I’ve concealed enough
My cup runneth over, I’ve done and filled it up
[...] You think all I do is stand here and feel my nuts?
Well, I’ma show you what, you gonna feel my rush”
- Eminem, ”Run Rabbit Run” -
Amerikansk hiphop skildrar en skrämmande värld för de flesta av
oss här i Sverige. En värld där allt hopp är ute. Där djungelns lag
råder inte bara i symbolisk bemärkelse, utan bokstavligen. Där
vapen, dödsskjutningar och tidig, våldsam död är självklara
ingredienser i vardagen. Där strävan efter droger och sex är de
enda drivkrafterna.
Och där hatet frodas. Inte bara mellan människorna i ”the
hood”, utan kanske framför allt kollektivt; ett områdets samlade
hat mot det etablissemang som har förrått dem, övergivit dem
och lämnat dem att i avskildhet hantera sina liv bäst de kan.
Musiken skildrar också en annan sak - längtan efter upprättelse
och revansch. Etablissemangets avståndstagande besvaras med
samma sak - era regler gäller inte oss, vi tar saken i egna händer,
vi kommer att hämnas, passa er...
Hur kan ett modernt, förment civiliserat, samhälle sjunka så lågt?
Hur kan en välfärdsstat lämna stora grupper av människor i
desperation och totalt utanförskap? Hur kan man tillåta att
samhället förfaller till den grad att hundratusentals - ja, miljoner -
människor försakas i någon sorts social kapitulation?

Vi kan sitta i Sverige och se TV-bilder, lyssna på musiken eller
läsa tidningar och förfasas över situationen i USA. Vi kan förundras
över att republikanska politiker möter problemen med att
vilja bannlysa hiphop-musiken istället för att angripa orsakerna
till missförhållandena.
Men situationen i amerikanska ”projects” - fattiga bostadsområden
- har inte växt fram över natten. De är resultatet av en
utveckling som pågått i decennier. Och under den resan har
förfallet och det sociala sveket fördjupats till den desperation vi
ser idag.
Vad mera är, under den resan har också de amerikanska
förhållandena vid ett eller annat tillfälle inte varit så annorlunda
mot hur situationen är idag i svenska förortsområden. Om de
befinner sig vid resans slut så gör vi i Sverige sannerligen inte det.
Men vi befinner oss inte heller vid resans början; vi är redan på
väg, precis som man är i liknande områden i England, Frankrike,
Tyskland och på andra håll i världen.
Malmös hiphop-ikon Timbuktu höjer samma varningens finger
som sina amerikanska kamrater:
”Hör upp, blindstyre, på alla håll och kanter,
det här är mer än propaganda om våld mot demonstranter.
Så lyssna nu, hör noga på,
det kommer att stå er svindyrt med goda råd.
Mitt ordförråd rymmer knappt tillräckliga stavelser
att formulera vad era äckliga skapelser
gjort, och knäckt bräckliga varelser i decennier, centennier, millenier...
Ni står inte bara till svars för nuet
- ni står till svars för världshistorien [...]
Så gör ni något eller är det bara jämna plågor?
Va? Förändra, eller förvänta lågor!
Och ni som inte ens kan svara rakt på frågor
ger bara oärligt prat och kodord
- jag tolererar inte intolerans,
men jag stövlar gärna in på din konferens [...]
Du kan lura allt folk en del av tiden och lura en del all tid
men striden går förlorad säkerligen
- ni kan inte lura alla alltid, oh nej!
Ni kan inte ens få folk att gunga i takt med er.
Men vi får folk att sjunga, så akta er!”
- Timbuktu, ”Hjälp dä brinner” -
7

8
Vi må ha kommit olika långt, men gemensamt tycks vara att de
människor som lämnas utanför känner ungefär samma sak -
utanförskap, brist på förtroende för systemet, revanschlystnad.
Frågan är: hur långt har vi kommit i Sverige? Kan vi göra något åt
utvecklingen, eller är det någon sorts ödesbestämdhet att allt ska
bli gradvis sämre och sämre?
Eller är det så att vi i Sverige egentligen inte alls har de här
problemen? Är våra problem med utanförskap och desperation i
förortsområdena något väsensskilt från den amerikanska verkligheten?
För vi är ju trots allt svenskar! Vi tror på solidaritet, delaktighet
och välfärdssamhället. Vi diskriminerar inte. Vi är inte
rasister. Vi vill, på det hela taget, alla människor väl.
Visst finns det viktiga skillnader - raderna här ovan är inte bara
ett rent raljerande (även om vi i fortsättningen kommer att se att det
finns fog även för en stor portion självrannsakan - och självironi!).
Sociologen Nihad Bunar har i uppsatsen ”När jobben kommer
tillbaka - Black Belt, Red Belt och Invandrartäta områden” (Agoras
årsbok 2000, ”Den glömda krisen”, I. Lindberg, red) sina tvivel
beträffande likheterna mellan USA och Europa. Han säger att
anledningen till att han gör jämförelsen mellan Chicago, Paris
och Tensta:
”är att en moralisk panik för att europeiska städer håller på att
bli som amerikanska vad gäller segregation och utsatthet sprider
sig även inom de etablerade politiska kretsarna i Västeuropa.”
Huruvida det sprider sig en ”moralisk panik” eller inte låter vi
vara osagt. Å ena sidan börjar segregationen - i olika uttrycksformer
- sakta, sakta smyga sig in i den politiska debatten. Lite
yrvaket konstaterar vi lite till mans att det kanske finns ett stort
problem här, måhända större än vi trott och framför allt långt
mer allvarligt än vår uppmärksamhet och våra ansträngningar
givit sken av.
Å andra sidan tycks vi ha svårt att inse problemens vidd.
Måhända för att göra frågorna mer hanterbara vill vi gärna bryta
ner dem i enskilda sakfrågor - problem i barnomsorgen eller
skolan, diskriminering av arbetssökande, koncentration av
invandrare eller brister i miljonprogrammet.

- Det finns fortfarande en sorts - kanske omedveten - underliggande
tro att ”så här illa kan det väl inte vara?”, säger Nihad
Bunar.
- Samtidigt finns det en stor vilja att hjälpa de utsatta områdena
- så länge det handlar om statliga pengar som inte berör oss
andra. Men så fort man börjar satsa pengar som dras från mina
barns skola så blir det ett annat ljud i skällan.
Återigen handlar det då om att betrakta problemet som ett pussel
där man ska angripa varje enskild bit. Däremot finns det knappast
någon diskussion om förhållningssättet till den strukturella
diskrimineringen - alltså att det inte i första hand handlar om den
ena eller den andra satsningen på en eller annan verksamhet, utan
att det istället handlar om ett övergripande förhållningssätt till
diskriminering och segregation. Det är denna brist på en samlad
syn på diskrimineringens mekanismer som gör att frågorna aldrig
kommer närmare en avgörande förändring. Så länge vi administrerar
vårt samhälle med utgångspunkt i förnekandet att det finns
en övergripande diskriminering som vi alla mer eller mindre
bidrar till kommer förändringen att utebli.
Det är nämligen lätt att hitta tecken på strukturell diskriminering,
överallt. Det räcker med att helt enkelt titta på hur det ser
ut i olika områden i våra storstäder.
På punkt efter punkt kan man konstatera att nedskärningar
Rosengård centrum
9

10
drabbar hela samhället - men att de mer utsatta områdena vanligen
tycks ta extra mycket stryk:
• I ett förslag från primärvården i Göteborg inför verksamhetsåret
2004 kan man se hur man genomför besparingar motsvarande
80 miljoner kronor. Sådana besparingar slår givetvis hårt
mot alla - men det är de mer utsatta östra delarna som tar de
verkligt stora smällarna. Ambitionen att ha en läkare per 1.500
invånare är som ett fjärran Utopia här; med nedläggningen av
vårdcentraler hamnar man på 3.500 invånare per läkare - i
Lärjedalen till och med på 6.000 invånare per läkare!
• Polismyndigheternas utredningar om rekrytering till kriminella
gäng pekar entydigt på vilka områden som erbjuder en god
grogrund för rekrytering.
• Skolverkets rapport från oktober 2004 om elever med utländsk
bakgrund visar hur mekanismerna fungerar bland skolbarn: de
socioekonomiskt avgörande faktorerna för skolresultatet är
föräldrarnas utbildningsnivå, arbetsmarknadsstatus och om
barnet lever med båda föräldrarna. Invandrare är generellt sett
mer utsatta än svenskar med avseende på dessa faktorer - men
framför allt är invånare i utsatta områden extra påverkade av
dessa faktorer, vare sig de är svenskar eller invandrare!
• I en utredning i Stockholms stad konstaterar man att de pengar
som tilldelas stadsdelarna baserat på förskolebehovet ”naggas”
av andra verksamheter. Stadsdelarna i våra storstäder har frihet
att disponera sina pengar som de vill - men det är uppenbart att
i områden med höga kostnader för socialbidrag, placeringar och
institutionsplaceringar blir budgeten extra sårbar - en liten
kostnadsökning medför att pengar måste tas från annan verksamhet.
• Ett uppmärksammat högskolearbete våren 2005 pekar på att
invandrare till och med behandlas hårdare av rättssystemet i
form av strängare straffpåföljd än för svenskar som begår
motsvarande brott.
Och varför göra det krångligare än det är? Det är väl uppenbart
för alla att ifråga om arbetslöshet, socialbidragstagande, ohälsa,
låg utbildning och resurssvaghet i allmänhet så sticker vissa
områden ut? Och inte bara det - ett område som börjar utvecklas

i den riktningen tycks behålla sin karaktär, nästan oavsett vilka
åtgärder man vidtar.
”I vissa områden ska det alltid pågå en massa projekt, som
vanligen finansieras med statliga, landstingskommunala eller
kommunala pengar. Egentligen hade man nog nått bättre effekt
om man hade använt de där pengarna inom ramen för den
ordinarie budgeten. Det är ju lite talande att man pratar om
”storstadssatsning” eller ”ytterstadssatsning” eller vad man nu
väljer att kalla det - och det är nästan alltid samma områden
man pratar om.”
- Chefstjänsteman, Stockholms stad -
Nihad Bunar menar att dessa projekt i sig är ett tecken på strukturell
diskriminering:
”Som ett substitut för deras fulla sociala rättigheter erbjuds
Tenstaborna integrationsfrämjande projekt, vars yttersta mål är
det som är rättigheternas självklara utgångspunkt. Alltsammans
existerar ’tryggt’ i utkanterna av det svenska samhället, ty vi
påminns inte om Tenstabornas ’stora och små lidanden’. [...]
Tvärtom, med representationen av arbetslösa och socialbidragstagande
invandrare och uppgifter om miljon- efter miljonsatsning
på olika integrationsfrämjande projekt, förleds vi att tro att
problemet egentligen ligger i ’deras’ icke-integration och i verkligheten
är ’deras eget’ verk.”
Man kan fördjupa sig i det här hur mycket som helst. En sak
verkar dock vara uppenbar: det finns områden som är särskilt
utsatta, de fortsätter att vara utsatta trots olika välmenande
projekt, trots att samhället identifierar denna orättvisa och
försöker åtgärda den genom olika fördelningssystem och satsningar.
Men det finns också stora, uppenbara tankebrister i grunden
för alla dessa ansträngningar. Förenklat skulle det kunna uttryckas
så här: samhället bryr sig helt enkelt inte om de utsatta områdena
lika mycket som man bryr sig om mer välsituerade, huvudsakligen
”svenska” områden.
Det finns några talande exempel i det senaste årets händelser
11

12
som mycket tydligt visar hur vi som samhälle behandlar människor
olika i direkt strukturell mening.
Det första är debatten om SAAB i Trollhättan. Om företaget
skulle lägga ner sin anläggning där skulle det givetvis vara ett
dråpslag för hela bygden, och tusentals människor skulle hamna i
arbetslöshet. För att motverka och förhindra detta har samhället
reagerat föredömligt - man har ryckt ut med en tung politisk och
facklig hjälpinsats gentemot ägarna. Staten har beslutat tidigarelägga
infrastruktursatsningar för många miljarder.
I Gunnared, Rosengård och Rinkeby har det funnits tusentals
arbetslösa i flera decennier. Här har vi under årtiondena inte sett
skymten av samlade insatser som ens närmar sig det som kunde
rullas upp på några månader i fallet Trollhättan. I liknande
utsträckning ser vi samhället skynda till vid nedläggningar av
försvarsanläggningar eller större företag på annat, mer utpräglat
”svenskt”, håll i landet. Men inget tillnärmelsevis liknande i de
utsatta förortsområdena; inte om vi talar om permanenta och
långsiktiga satsningar, till skillnad från projekt.
Ett andra exempel är när de svenska offren efter tsunamin i
Thailand började anlända tillbaka. Redan på Kastrup fanns ett
imponerande insatsprogram som omfattade traumaspecialister,
psykologer och sociala hjälpinsatser, precis som sig bör.
Bland den frivilliga hjälppersonalen på Kastrup fanns en lärare
från Rosengård, som inte kunde låta bli att förundras en smula
mitt i kaoset. I klasserna i hennes skola finns normalt flera
traumatiserade barn, där finns barn som sett föräldrar och syskon
mördas i krig, våldtas, barn som lyckats undkomma massakrer. Där
finns barn som ryckts upp med rötterna och hamnat i en främmande
omgivning bland främmande människor.
Sådana barn har funnits där i många år. Men för dem finns
inga traumaspecialister eller psykologer tillgängliga, åtminstone
inte förrän efter minst arton månaders väntetid...
Den här typen av skillnader i samhällets sätt att angripa problem
går inte att avfärda. Insatser som vi betraktar som självklara i vissa
fall kommer över huvud taget aldrig i fråga i andra sammanhang.
Det beror inte på brist på resurser eller oförmåga att se problemen.
Det beror på en skev grundsyn och en bristande politisk
vilja.

Lite siffror...
”Med våra men från betongen, tillbaka fulladdad
för tredje gången. Verkligheten ingen kan fly
- Norra B, knas varje dag på vår meny
[...] Vilsna själar finns tjockt för många i min förort”
- Latin Kings, ”De e knas” -
Finns det något sätt att få en bild av om vissa områden förfördelas
i jämförelse med andra? Med diskussionen om strukturell
diskriminering som bakgrund kände vi ett behov att se om det
går att sätta någon form av siffra på förhållandena för att göra en
jämförelse.
Idealiskt vore om vi kunde se på de pengar som tilldelas olika
stadsdelar, och därefter jämföra det med områdenas olika behov,
resonerade vi. Är detta genomförbart?
Malmö
Vi började med Malmö. Att å ena sidan välja Rosengård kändes
naturligt - få områden har väl de senaste decennierna fått representera
själva fenomenet segregation, med de problem detta för
med sig, som Rosengård. Oavsett alla ansträngningar som görs
där, oavsett alla framsteg befolkningen gjort, ofta i samarbete
med andra aktörer, så är Rosengård intressant att titta närmare
på.
Så här står det att läsa om Rosengård på Malmö stads egen
hemsida:
” Rosengård byggdes upp under 60-70-talet, en del av det s k
miljonprogrammet. Innan dess bestod området av mycket grönområden,
åkermark och kolonilotter i ett böljande vackert
kulturlandskap.
[...] På Rosengård har det byggts upp ett rikt föreningsliv för både
13

14
kultur och idrott, som skapar gemenskap för både vuxna
och barn.
[...] Majoriteten, ca 84 procent, har utländsk bakgrund. De sex
största folkgrupperna är från Jugoslavien, Irak, Bosnien-Hercegovina,
Libanon, Polen och Somalia. Här talar man 50 olika språk”
Rosengård består av de fyra delområdena Örtagården, Herrgården,
Törnrosen-Persborg och Apelgården-Kryddgården.
Raka motsatsen till Rosengård är Limhamn-Bunkeflo. Ett
idylliskt område vid havet, med fina villor och vackra omgivningar.
Eller, som man uttrycker det på stadens hemsida:
” Limhamn fungerar som en egen stad i staden och många
invånare menar att de inte bor i Malmö - utan de bor ”på
Limhamn”. Limhamn, som är stadsdelens centralort, erbjuder
god service till stadsdelens invånare.
[...] Närheten till havet, strandängar, parker och rekreationsområden
gör stadsdelen till en av Malmös främsta oaser.
[...] Limhamn-Bunkeflo är den stadsdel i Malmö som under
den närmaste femårsperioden kommer att expandera mest
genom nybyggnation.”
Kvarteret
Herrgården i
Rosengård

Helt klart två områden som är olika varandra - märks detta i
något av den officiella statistiken? Med hjälp av stadens egen
hemsida (www.malmo.se) och med bistånd av anställda vid
stadskontoret, började vi titta på situationen i staden.
Malmö hade vid tillfället 267.092 invånare, varav 21.802 bodde i
Rosengård och 31.571 i Limhamn-Bunkeflo.
För att se hur Malmö fördelar sina resurser över stadsdelarna
valde vi att se på de skattemedel som fördelas centralt till de olika
stadsdelarnas verksamhet. (Vi kommer i fortsättningen att kalla
detta för ”kommunbidraget”, oavsett vilken terminologi man
använder i de olika städerna.) Totalt fördelades 5.768.500.000
kronor ut till stadsdelarna i Malmö år 2003. Det gör ett kommunbidrag
om 21.597:43 per invånare - det är alltså det snitt som Malmö
betalar ut per invånare till samtliga stadsdelar i staden.
Rosengård, med sina drygt 21.000 invånare, fick 683.200.000
kronor. Utslaget per invånare blir det 31.396:57 - alltså betydligt
mer än snittet.
Limhamn-Bunkeflo, å andra sidan, fick 634.500.000 kronor -
20.097:56 per invånare, och lägre än snittet.
Så långt verkar allt rimligt. Rosengård har uppenbarligen större
behov än genomsnittet, och får därför också en rejält större
tilldelning av medel. Limhamn-Bunkeflo är ett mer välsituerat
område och behöver därmed inte lika stora anslag. Följaktligen
får man något mindre än snittet.
För att göra jämförelsen mer lättöverskådlig omvandlade vi de
olika värden vi fick fram till index. Index 1,00 är alltid genomsnittet
för staden. I det här fallet är alltså kommunbidraget
21.597:43 per invånare genomsnittet för staden och får index
1,00. Rosengård får index 1,45 - man får alltså 45% mer per
invånare än genomsnittet för Malmö. Limhamn-Bunkeflo får
index 0,93 - således 7% mindre än snittet för staden.
Med andra ord - kommunbidragen betalas ut till stadsdelarna
enligt en fördelningsprincip som inte bara bygger på antalet
invånare i stadsdelen, utan som också tar hänsyn till andra
parametrar.
Vi beslöt att göra ett eget försök att se på hur ”behoven” fördelar
sig över de olika stadsdelarna, försöka få fram siffror på hur
resursstarkt respektive resurssvagt ett område är.
15

16
Vi valde att ta hänsyn till sju parametrar i undersökningen:
• Arbetslöshet
• Andelen invånare av utländsk härkomst
• Andelen socialbidragstagare
• Ohälsotalet
• Antal elever i åk 9 utan fullständiga betyg
• Medelinkomst
• Eftergymnasial utbildning
Det kan givetvis finnas andra parametrar som vore adekvata att
ha med, och kanske några som rentav är mer talande än de vi
valt. Men det här är sju vanliga parametrar som ofta används -
även av kommunerna själva i deras fördelningsnycklar - för att
sätta fingret på ett områdes socioekonomiska status.
Integrationsforskare Masoud Kamali håller med om att just
dessa parametrar ger en bra bild av områdets situation.
- Jag tycker att exemplen är bra, säger han. Om det blir för
många variabler är det svårt att på ett enkelt sätt se mönstret. Det
finns variationer även inom områdena, men om man blir för
detaljerad ser man inte det klara mönster som finns där.
- I vår forskning ser vi till exempel att andelen med eftergymnasial
utbildning kan variera kraftigt från gata till gata. Samma
sak när det gäller valdeltagande: i Rinkeby finns det invandrargrupper
som har 95% valdeltagande - och andra som har knappt
3%. Man kan alltså inte generalisera om ”hur invandrare röstar”.
Däremot vet man att hela gruppen har 48% valdeltagande.
- Det är också viktigt att ta med arbetslöshet och medelinkomst
- det finns en hel del högutbildade som också har hamnat i
arbetslöshet.
Vi är också medvetna om att dessa siffror inte är rättvisa i alla
bemärkelser. En hög andel invånare med utländsk härkomst är
givetvis i många sammanhang en värdefull tillgång i ett område. I
fråga om till exempel kommunal service vet vi dock av erfarenhet
att det är ett mått som också medför en förhållandevis högre
kostnad: högre kostnad för skolan, en högre andel arbetslösa och
därmed också ett högre socialbidragsberoende för att ta några
exempel. På samma sätt kan en högre andel medborgare med
eftergymnasial utbildning eller en högre medelinkomst inte i sig
sägas vara avgörande positivt eller negativt - det är dock paramet-

ar som leder till positiva effekter för såväl intäkts- som kostnadsbilden
i området.
- Sammantaget innebär de variabler ni presenterar en bild av
områdets utsatthet i form av de kostnader de medför för stadsdelen,
säger Masoud Kamali. Det svenska systemet bygger på
skatteintäkter - har man ingen inkomst blir det istället en kostnad
för stadsdelen.
Undersökningen bygger på några enkla grunduppfattningar. Ett
område är mer resursstarkt, mer välsituerat, ju lägre andel man har
av medborgare med utländsk härkomst, ju färre arbetslösa,
socialbidragstagare eller elever utan gymnasiekompetens man har,
ju lägre ohälsotal och ju högre medelinkomst man har, liksom ju
större andel invånare med eftergymnasial utbildning. Området är
mer resurssvagt, utsatt, ju mer det motsatta förhållandet råder.
I sammanställningarna nedan är det alltså, kort och gott, bra
ju högre värde man har i den positiva parametern kommunbidrag
och ju lägre värde man har i de negativa parametrarna
(Observera att index för de i sig positiva värdena ”Medelinkomst”
och ”Eftergymnasial utbildning” har inverterats till den negativa
avvikelsen från snittindex, för att göra samtliga parametrar jämförbara.
I exemplet Medelinkomst är t.ex. index för Rosengård 0,87,
eftersom man har en lägre medelinkomst än kommunens genomsnitt
- alltså ett ”sämre utfall”. Genom inverteringen har skillnaden
mellan 0,87 och 1,00, alltså 0,13 därför flyttats till den andra sidan
index, till 1,13 - detta eftersom de fem övriga parametrarna anges i
värden där ett värde över 1,00 är sämre, mindre än 1,00 bättre)
17

18
Utländsk härkomst
Malmö
Rosengård
Limhamn-Bunkeflo
Icke-förvärvsfrekvens
Malmö
Rosengård
Limhamn-Bunkeflo
Andel socialbidragstagare
Malmö
Rosengård
Limhamn-Bunkeflo
Elever utan betyg i åk 9
Malmö
Rosengård
Limhamn-Bunkeflo
Ohälsotal
Malmö
Rosengård
Limhamn-Bunkeflo
Eftergymansial utbildning
Malmö
Rosengård
Limhamn-Bunkeflo
Medelinkomst
Malmö
Rosengård
Limhamn-Bunkeflo
Index
1,00
2,56
0,37
1,00
1,70
0,59
1,00
3,60
0,10
1,00
2,46
0,47
1,00
1,14
0,84
1,00
1,53
0,72
1,00
1,13
0,48
Noter:
För att jämföra arbetslösheten har vi valt att se på de olika områdenas
förvärvsfrekvens. Detta är mer rättvisande, eftersom det
inkluderar samtliga arbetsföra invånare i det utvalda området.
Eftersom siffran ska ange områdets utsatthet har vi vänt på den -
icke-förvärvsfrekvensen är alltså andelen arbetsföra som inte
arbetar. På samma sätt har index för Eftergymnasial utbildning
och Medelinkomst inverterats.
%
32,7
83,8
12,1
37,0
63,0
22,0
10,0
36,0
1,0
20,0
49,3
9,4
41,3
47,1
34,5
36,0
17,0
46,0
-
-
-
*
*
*
*
*inverterat värde

Ett exempel på hur den verkliga arbetslösheten, uttryckt i
icke-förvärvsfrekvens, ger effekter i verkligheten ser man när man
tittar närmare på medelinkomsterna. Medelinkomsten i Malmö -
alltså de samlade inkomsterna dividerat med andelen som arbetar
- ligger på 198.300 kronor. För Rosengård är den 167.800
kronor (för Limhamn-Bunkeflo är medelinkomsten 301.500
kronor). Skillnaden är tydlig. Men ännu tydligare blir det om
man slår ut hela lönesumman inte bara på de som arbetar, utan
på alla som bor i det utvalda området - det är ju trots allt alla
människor som ska försörjas, inte bara just de som uppbär en
lön. Medelinkomsten per invånare för hela Malmö är 114.900
kronor - men för Rosengård är den 68.400 kronor. I Rosengård
är alltså inte bara medelinkomsten lägre; den ska också räcka till
fler människor, vilket gör att de faktiska disponibla inkomsterna
för människor där - uttryckt i enbart lönemedel - är ännu lägre
per person.
Uppgifterna om socialbidrag kommer från SCB.
Intagningsenheten på utbildningsförvaltningen i Malmö har
bidragit med siffrorna om antalet elever som lämnar kommunens
skolor utan fullständiga betyg i kärnämnena svenska, matematik
och/eller engelska .
Ohälsotalet är antalet dagar med sjukpenning, förtidspension eller
sjukbidrag delat med antalet personer som är sjukpenningförsäkrade,
förtidspensionerade eller sjukbidragstagare. Ohälsotalet
används som ett tal för att ange ett områdes allmänna hälsotillstånd
- ju högre tal, desto större ohälsa.
För ohälsotal är det också intressant att notera att beräkningsgrunderna
ändrades 1997, eftersom de tidigare beräkningsgrunderna
ansågs ge för höga värden. Resultatet har blivit att samtliga
värden har blivit ”mindre dramatiska” än tidigare - de tenderar
idag att bli mer samlade runt ett medianvärde än tidigare.
Stämmer förhållandena
med kommunbidragen?
Med index för hela staden liksom för de bägge stadsdelarna kan
vi göra en jämförelse. Fördelningen av kommunbidrag avspeglar
det faktum att Rosengård är mer utsatt, har större behov, än
19

20
Malmös stadsdelar i genomsnitt. På samma sätt anses Limhamn-
Bunkeflo ha mindre behov än snittet. Med våra index som
utgångspunkt - hur väl matchar kommunbidragen behoven?
Om vi tittar på tabellen ovan så ser vi genast att index för
Rosengård ligger högre än för hela Malmö för alla de sju parametrarna.
På samma sätt ligger Limhamns-Bunkeflos index
generellt sett mycket lägre än för Malmö i helhet. Enkelt uttryckt
är alltså Rosengård mer utsatt än Malmö i genomsnitt, Limhamn-Bunkeflo
mer välsituerat.
Men samtidigt är ju detta ett förhållande som man tar hänsyn
till i fördelningen av kommunbidrag. Rosengård fick 45% mer
än Malmö i genomsnitt - index 1,45 - medan Limhamn-Bunkeflo
flick 7% mindre - index 0,93.
För att se hur nivåerna stämmer med varandra måste vi ta
hänsyn till detta. Genom att ange inte bara nivån på de sju
parametrarna, utan också ange index för kommunbidraget till
respektive stadsdel, får vi fram områdets ”utsatthet” i jämförelse
med de pengar man faktiskt får:
1. Behov i förhållande till kommunbidrag, Rosengård
3,6 -
3,5 -
3,4 -
3,3 -
3,2 -
3,1 -
3,0 -
2,9 -
2,8 -
2,7 -
2,6 -
2,5 -
2,4 -
2,3 -
2,2 -
2,1 -
2,0 -
1,9 -
1,8 -
1,7 -
1,6 -
1,5 -
1,4 -
1,3 -
1,2 -
1,1 -
1,0 -
0,9 -
0,8 -
0,7 -
0,6 -
0,5 -
0,4 -
0,3 -
0,2 -
0,1 -
0 -
2,56
Utländsk
härkomst
1,70
Icke-förvärvsfrekvens
3,60
Socialbidrag
2,46
Ej betyg
i åk 9
1,14
Index för Rosengårds “behov” uttryckt i de olika
parametrarna
Rosengårds kommunbidrag = index 1,45
Malmös genomsnittliga kommunbidrag = index 1,0
Ohälsotal
1,13
Medelinkomst*
1,53
Postgymnasial
utbildning*
2,02
Genomsnitt
* inverterat värde
Vi ser att bara ”Ohälsotal” och ”Medelinkomst” är förhållanden
där kommunbidraget svarar mot behoven. Här är index för

Rosengård visserligen sämre än snittet för Malmö, men det
kompenseras av det förhållandevis högre kommunbidraget. I
samtliga övriga fall är dock behoven betydligt större än bidragen.
2. Behov i förhållande till kommunbidrag,
Limhamn-Bunkeflo
1,2 -
1,1 -
1,0 -
0,9 -
0,8 -
0,7 -
0,6 -
0,5 -
0,4 -
0,3 -
0,2 -
0,1 -
0 -
0,37
Utländsk
härkomst
0,59
Icke-förvärvsfrekvens
0,10
Socialbidrag
0,47
Ej betyg
i åk 9
För Limhamn-Bunkeflo är förhållandet det motsatta - här ligger
samtliga behov betydligt under nivån på kommunbidraget.
Totalt - i form av ett genomsnitt av samtliga index - är avvikelsen
för Rosengårds behov 1,02 från Malmös genomsnitt och
0,57 från index för det kommunbidrag man faktiskt får. Detta
motsvarar ett kommunbidrag om över 250 miljoner kronor till
Rosengård!
Summan låter svindlande, särskilt om man kan misstänka att det
handlar om ett tillskott i resurser som gått Rosengård förbi år
efter år i liknande omfattning i flera decennier. 250 miljoner
skulle för Rosengårds del till exempel betyda att man kunde
utöka sin service med i storleksordningen:
• 4 stora, välutrustade fritidsgårdar med gott om personal
• 100 nya anställda till stadsdelens skolor
• Ett stort allaktivitetescenter med massor av programverksamhet
• 30 resurspersoner till socialtjänsten (fältassistenter, socialsekreterare,
kontaktpersoner eller liknande)
• 50 specialpedagoger för språk, DAMP och liknande
• 20 psykologer och traumaspecialister
• Omvandling av 1.000 socialbidragsstöd till löner
... och ändå räcka till massor av ytterligare service!
0,84
Index för Limhamn-Bunkeflos “behov” uttryckt
i de olika parametrarna
Limham-Bunkeflos kommunbidrag = index 0,93
Malmös genomsnittliga kommunbidrag = index 1,0
Ohälsotal
0,48
Medelinkomst*
0,72
Postgymnasial
utbildning*
0,51
Genomsnitt
* inverterat värde
21

Angered är ett av
Gunnareds fyra
områden.
22
Göteborg
Göteborgs siffror gäller för år 2003, och de kommer från Göteborgs
stads egen hemsida www.goteborg.se. Vi har här valt att
titta på ett typiskt utsatt område i ”nordost” - i det här fallet
stadsdelen Gunnared. Som jämförelse väljer vi det välsituerade
området Askim.
Så här kan man bland annat läsa om de båda områdena på
Göteborgs hemsida:
” Gunnared blev en del av miljonprogrammet bebyggt med
flerbostadshus i allmännyttans regi. Angered Centrum invigdes
1978.
Från 80-talet kompletterades bebyggelsen med bostadsrätter,
radhus och villor. Idag finns stora skillnader mellan olika
områden, allt ifrån idylliska villakvarter till områden dominerade
av flerbostadshus.
[...]I Gunnared bor ca 21 100 invånare. Något över hälften av
de som bor här har utländsk bakgrund. Stadsdelen har en ung
befolkning med många barn och relativt få äldre.
[...] Förvärvsintensiteten är låg. Enbart 52 procent i åldern 20-

64 år har ett arbete eller annan sysselsättning. Bland utrikes
födda är förvärvsintensiteten ännu lägre, 41 procent.
Arbetslösheten är hög, men inte så hög som man skulle kunna
tro av den låga förvärvsintensiteten. Den totala arbetslösheten
ligger på ca 12 procent. Många utan arbete är inte registrerade
som arbetslösa.
Ungefär en tredjedel av invånarna har socialbidrag någon gång
under året.
Medelinkomsten är låg, liksom utbildningsnivån. Stadsdelen
har ett högt ohälsotal.”
I Gunnareds stadsdel ingår bostadsområdena Angered, Gårdsten,
Lövgärdet och Rannebergen.
Askim presenteras i andra termer:
” Askim är en populär stadsdel som växer snabbt. Den har trots
långa historiska anor blivit en ”ung” stadsdel, tack vare en hög
andel nyinflyttade barnfamiljer. Självklart ställer det stora krav
på den kommunala servicen som måste följa de skiftande
behoven hos den växande befolkningen.
Längs kusten ligger flera friluftsbad som är välkända för göteborgarna.
Ett bra sätt att lära känna kustremsan är att cykla på
den gamla Säröbanans banvall. För den som vill vandra och
vistas i ett vackert skogs- och hedlandskap, med utmärkta
vandringsleder, finns Sandsjöbackas naturreservat.
[...]Något jordbruk finns inte längre i Askim. De hästar man
ser ute i hagarna tillhör de tre ridklubbarna i Askim, Billdal
och Årekärr.
I Askim finns endast några få industri- och verkstadsföretag men,
som vanligt i en förort, åtskilliga service- och handelsföretag.”
För den aktuella perioden har Göteborg 478.054 invånare. Av
dessa bor 21.255 i Gunnared och 22.037 i Askim.
År 2003 betalades totalt 13.037.400.000 kronor som kommunbidrag
till Göteborgs samtliga 21 stadsdelar. Det innebär att
totalt 27.271:81 kronor betalades ut som kommunbidrag per
invånare i genomsnitt i staden.
I Gunnared betalades 803.500.000 kronor ut i kommunbi-
23

24
drag, vilket ger 37.802:87 per invånare, alltså betydligt mer än
snittet för Göteborg.
I Askim är motsvarande siffra 525.800.000, vilket ger
23.859:87 per invånare - alltså något mindre än genomsnittet för
staden.
Där index för hela Göteborgs kommun i genomsnitt ligger på
1,00 är motsvarande index för Gunnared 1, 37 och för Askim 0,87.
Utländsk härkomst
Göteborg
Gunnared
Askim
Icke-förvärvsfrekvens
Göteborg
Gunnared
Askim
Andel socialbidragstagare
Göteborg
Gunnared
Askim
Elever utan betyg i åk 9
Göteborg
Gunnared
Askim
Ohälsotal
Göteborg
Gunnared
Askim
Eftergymansial utbildning
Göteborg
Gunnared
Askim
Medelinkomst
Göteborg
Gunnared
Askim
%
19,7
46,1
8,4
27,0
44,2
16,3
8,1
25,2
2,3
24,5
45,8
15,8
40,2
56,2
26,8
42,3
20,5
54,7
-
-
-
Index
1,00
2,34
0,43
1,00
1,64
0,60
1,00
3,11
0,28
1,00
1,87
0,65
1,00
1,40
0,67
1,00
1,52
0,71
1,00
1,28
0,54
*inverterat värde
*
*
*
*

Om vi tittar närmare på förhållandena i Göteborg - motsvarar
det överskjutande indexet på 0,37 de särskilda behov som Gunnared
har? Och analogt: är de 0,17 i index som Askim ligger lägre
än snittet adekvat för områdets relativa resursstyrka?
Medelinkomsten är 199.700 kronor för hela Göteborg, 143.900
kronor för Gunnared. Medelinkomsten per invånare blir dock
155.900 kronor för Göteborg i sin helhet, endast 98.800 kronor
för Gunnared (För Askim är medelinkomsten 291.800 kronor -
per invånare motsvarar det 207.500 kronor).
Hur väl stämmer det?
Förhållandena mellan de båda områdena är uppenbara - på varje
punkt är Gunnared mer resurssvagt än Askim. Fördelningen av
kommunala bidrag till de båda kommundelarna speglar också
detta förhållande - medan Gunnared får förhållandevis större
bidrag får Askim något mindre än genomsnittet i Göteborg -
index 1,37 respektive 0,87.
Om vi sammanställer värden på samma sätt som för Malmö får vi
fram hur nivåerna på kommunbidraget och behoven stämmer
med varandra:
3. Behov i förhållande till kommunbidrag, Gunnared
3,0 -
2,9 -
2,8 -
2,7 -
2,6 -
2,5 -
2,4 -
2,3 -
2,2 -
2,1 -
2,0 -
1,9 -
1,8 -
1,7 -
1,6 -
1,5 -
1,4 -
1,3 -
1,2 -
1,1 -
1,0 -
0,9 -
0,8 -
0,7 -
0,6 -
0,5 -
0,4 -
0,3 -
0,2 -
0,1 -
0 -
2,34
Utländsk
härkomst
1,64
Icke-förvärvsfrekvens
3,11
Socialbidrag
1,87
Ej betyg
i åk 9
1,44
Index för Gunnareds “behov” uttryckt i de olika
parametrarna
Gunnareds kommunbidrag = index 1,37
Göteborgs genomsnittliga kommunbidrag = index 1,0
Ohälsotal
1,28
Medelinkomst*
1,52
Postgymnasial
utbildning*
1,89
Genomsnitt
* inverterat värde
25

26
I diagrammet ser vi förhållandena i Gunnared med avseende på
fem av de variabler vi tittade på.
Om vi betraktar index för de olika förhållandena som områdets
”behov” så ser vi att kommunbidraget för Gunnared endast
när det gäller medelinkomsten svarar mot nivån på behovet. I
samtliga övriga fall ligger behovet mycket högre än den faktiska
tilldelningen av kommunbidrag, och den genomsnittliga avvikelsen
motsvarar ett index om 0,52.
I kronor skulle denna avvikelse i kommunbidrag motsvara ett
tillskott för Gunnared om över 300 miljoner kronor!
4. Behov i förhållande till kommunbidrag, Askim
1,2 -
1,1 -
1,0 -
0,9 -
0,8 -
0,7 -
0,6 -
0,5 -
0,4 -
0,3 -
0,2 -
0,1 -
0 -
0,43
Utländsk
härkomst
0,60
Icke-förvärvsfrekvens
0,28
Socialbidrag
0,65
Ej betyg
i åk 9
0,66
Index för Askims “behov” uttryckt i de olika
parametrarna
Askims kommunbidrag = index 0,87
Göteborgs genomsnittliga kommunbidrag = index 1,0
Ohälsotal
0,54
Medelinkomst*
0,71
Postgymnasial
utbildning*
0,55
Genomsnitt
* inverterat värde
För Askims del är situationen också uppenbar - man får visserligen
något mindre i kommunbidrag än snittet för Göteborg, men
behoven, uttryckta i de sju parametrar vi valt att titta på, visar att
man ligger långt under den nivån.

Stockholm
Skillnader i siffror är uppenbar - både vad gäller de jämförda
områdenas situation sinsemellan och vad gäller de medel som
anslås till stadsdelarna.
Men skillnaden mellan Gunnared och Askim, och kanske
ännu mer mellan Rosengård och Limhamn-Bunkeflo, är också
stor. Kan det vara så att siffrorna är så entydiga därför att bostadsområdena
är så olika?
I Stockholm har vi därför valt mer ovanliga områden. Medan
Rinkeby och Tensta ofta tas fram som exempel på utsatta områden
har vi istället valt Skärholmen. Med sina attraktiva affärsoch
nöjescentra är Skärholmen väl försörjt med såväl kommersiell
service som med arbetstillfällen. Området är också lite äldre, mer
”inbott” än många andra förortsområden - men fortfarande ett
typiskt ”söderområde” i Stockholm, med många av de förtecken för
utsatthet som mer uppenbart utsatta områden uppvisar.
Älvsjö är inte så annorlunda jämfört med Skärholmen som
jämförelseområdena i Göteborg och Malmö. Älvsjö har dock en
större andel villabebyggelse än Skärholmen och närheten till
centrala Stockholm är attraktivt.
Uppgifterna är hämtade från Stockholms stads hemsida
www.stockholm.se.
Det här kan man bland annat läsa om stadsdelarna på hemsidan:
” Skärholmen är Stockholm stads sydvästligaste hörn med
gränser i söder och öster till Huddinge och i väster Ekerö. [...]. I
Skärholmen bor ca 30 000 personer i församlingens fyra stadsdelar
Bredäng, Sätra, Skärholmen och Vårberg.
[... 1963] satte byggnationen av hela Skärholmenområdet igång
med början i Bredäng. Stadsdelarna planerades med ett större
affärscentrum i Skärholmen och lokala mindre sådana i de
övriga stadsdelarna. Tanken var att de nya stadsdelarna till stor
del skulle försörja lokala bostads- och arbetsområden. Men i
huvudsak kom de nya stadsdelarna att fungera som sovstäder för
arbetande inne i centrala Stockholm.”
Skärholmen består av bostadsområdena Skärholmen, Vårberg,
Bredäng och Sätra.
27

28
Om stadsdelen Älvsjö berättas på hemsidan:
” Älvsjö stadsdelsområde omfattar stadsdelarna Herrängen,
Långbro, Långsjö, Älvsjö, Solberga, Örby Slott och Liseberg.
I stadsdelsområdet bor 3% av Stockholms stads befolkning det
vill säga ca 21 000 personer. Många bor i villor eller radhus.
Andelen förvärvsarbetande i Älvsjö är hög och den öppna
arbetslösheten låg. Invånarna i Älvsjö tjänar i genomsnitt mer
än övriga stockholmare.”
Hur ser förhållandena ut om vi jämför dessa områden?
Kommunbidraget i Stockholm var 2003 totalt 22.135.500.000
kronor på 761.721 invånare, alltså 29.059:85 per invånare. Detta
är index 1,00. I Skärholmen fördelades 1.201.100.000 kronor på
31.125 personer, alltså 38.589:56 per invånare (index 1,33).
Älvsjö fick 794.900.000 på 21.067 invånare, alltså 37.732:00 per
invånare och index 1,30.
Redan här ser vi alltså en skillnad mot Malmö och Göteborg.
Medan de mer utsatta områden i Malmö och Göteborg fick
kommunbidrag över genomsnittet fick de andra, mer välsituerade,
områdena fick mindre än genomsnittet. I Stockholms fall får
både Skärholmen och Älvsjö mer i kommunbidrag än snittet.
Detta borde innebära att Älvsjö också skulle vara mer ”utsatt”
än Stockholm i genomsnitt, för att motivera den förhållandevis
höga nivån på kommunbidraget. När vi tittar på de sju parametrarna
ser vi dock att så inte alls är fallet:

Utländsk härkomst
Stockholm
Skärholmen
Älvsjö
Icke-förvärvsfrekvens
Stockholm
Skärholmen
Älvsjö
Andel socialbidragstagare
Stockholm
Skärholmen
Älvsjö
Elever utan betyg i åk 9
Stockholm
Skärholmen
Älvsjö
Ohälsotal
Stockholm
Skärholmen
Älvsjö
Eftergymansial utbildning
Stockholm
Skärholmen
Älvsjö
Medelinkomst
Stockholm
Skärholmen
Älvsjö
Medelinkomsten i Stockholm är 265.900 kronor, i Skärholmen
200.100 kronor. Per invånare är det 158.000 kronor respektive
104.800 kronor, så även med Skärholmens förhållandevis höga
förvärvsfrekvens är skillnaden påtaglig (För Älvsjö är siffrorna
282.200 kronor respektive 153.900 kronor).
%
20,8
40,4
14,7
25,4
34,5
19,3
5,8
10,9
3,2
6,9
11,5
4,1
12,5
17,0
11,8
48,5
29,0
42,9
-
-
-
Index
1,00
1,95
0,71
1,00
1,36
0,76
1,00
1,88
0,55
1,00
1,66
0,60
1,00
1,36
0,94
1,00
1,40
1,12
1,00
1,25
0,94
*inverterat värde
*
*
*
*
29

30
Hur stämmer det?
Hur stämmer då siffrorna för Stockholm, där vi har valt lite mer
snarlika områden att jämföra? Det vi ser direkt är att förhållandena
liknar de i de andra städerna - medan det mer utsatta området
har sämre värden än snittet har det mer välsituerade området,
med ett undantag, bättre värden än snittet. Men å andra sidan
fick ju bägge områdena mer i kommunbidrag än genomsnittet?
5. Behov i förhållande till kommunbidrag, Skärholmen
2,0 -
1,9 -
1,8 -
1,7 -
1,6 -
1,5 -
1,4 -
1,3 -
1,2 -
1,1 -
1,0 -
0,9 -
0,8 -
0,7 -
0,6 -
0,5 -
0,4 -
0,3 -
0,2 -
0,1 -
0 -
1,95
Utländsk
härkomst
1,36
Icke-förvärvsfrekvens
1,88
Socialbidrag
1,66
Ej betyg
i åk 9
Index för Skärholmens “behov” uttryckt i de olika
parametrarna
Skärholmens kommunbidrag = index 1,33
Stockholms genomsnittliga kommunbidrag = index 1,0
Till skillnad från Rosengård och Gunnared ser vi att Skärholmens
”behov” visserligen generellt är större än kommunbidraget, men
inte lika mycket. Avvikelsen om 0,22 skulle ändå motsvara ett
kommunbidrag om nära 200 miljoner kronor!
1,36
Ohälsotal
1,25
Medelinkomst*
1,40
Postgymnasial
utbildning*
1,55
Genomsnitt
* inverterat värde

6. Behov i förhållande till kommunbidrag, Älvsjö
1,3 -
1,2 -
1,1 -
1,0 -
0,9 -
0,8 -
0,7 -
0,6 -
0,5 -
0,4 -
0,3 -
0,2 -
0,1 -
0 -
0,71
Utländsk
härkomst
0,76
Icke-förvärvsfrekvens
0,55
Socialbidrag
0,60
Ej betyg
i åk 9
För Älvsjös del inträder det märkliga förhållandet att man - trots
att man generellt har lägre behov än Stockholm i genomsnitt -
faktiskt får mer i kommunbidrag än snittet i staden. Faktum är
att kommunbidraget för Älvsjö ligger i paritet med det betydligt
mer utsatta Skärholmens!
Omöjlig jämförelse
- eller en antydan?
Index för Älvsjös “behov” uttryckt
i de olika parametrarna
Älvsjös kommunbidrag = index 1,3
Stockholms genomsnittliga kommunbidrag = index 1,0
Det vore förmätet att påstå att jämförelserna i exemplen ovan är
ett uttryck för absoluta sanningar. Kommunerna bedriver annan
verksamhet som inte finansieras med de medel som fördelas ut
till kommundelsnämndernas egen verksamhet. Det finns landstingsservice
och statlig service som bekostas med helt andra
medel.
Och det är givetvis inget som säger att just de sju förhållanden
som har jämförts är de enda - eller ens kanske de bästa - för att
sätta ett mått på ett områdes status. Det går säkert att argumentera
både för och emot värdet av dessa jämförelser, både i undersökningens
helhet och med avseende på enstaka förhållanden.
Ohälsotal
Medelinkomst*
Postgymnasial
utbildning*
Dessbättre är det inte den här skriftens uppgift att presentera ett
vetenskapligt dokument - det är en debattskrift som syftar till att
föra upp vissa saker till diskussion. Och tendensen verkar alltför
0,84
0,94
1,12
0,79
Genomsnitt
* inverterat värde
31

32
tydlig för att bara kunna avfärdas som en slump; i samtliga fall
har de mer välsituerade områden bättre värden än de mer utsatta,
samtidigt som de senare är missgynnade i fråga om fördelningen
av kommunbidrag.
Ansvariga politiker och tjänstemän i de mer välsituerade områdena
tycker givetvis att jämförelsen är orättvis och rentav omöjlig.
Tanken att man skulle få hundratals miljoner kronor mindre för
det arbete man utför i kommundelen verkar svindlande - sådana
åtgärder skulle få katastrofala effekter på verksamheten i området.
Och det är ju ingen som på allvar tror att några områden får ”för
mycket” i anslag, att man skulle ägna sig åt någon sorts orgie i
överkonsumtion av kommunal service! Tvärtom, även i de mer
välsituerade områdena upplever man ofta brist på resurser, otillräcklighet
och frustration inför de ekonomiska betingelser som gör
efterlängtade åtgärder omöjliga att genomföra.
Men, å andra sidan - låt oss för ett ögonblick leka med tanken
att en stadsdel skulle få nedskärningar till nästa verksamhetsår
med i storleksordningen hundratals miljoner! Tänk om det är i
just den situationen som politiker och tjänstemän i de mer utsatta
områdena befinner sig? Bakom dessas upprepade propåer om
omöjligheten i att sköta sitt uppdrag kanske det döljer sig precis
den absurda situation som avsaknaden av hundratals miljoner
innebär?
För om vi i fall efter fall kan konstatera att områden med lägre
status, med fler problem och med större sårbarhet får förhållandevis
mindre pengar än andra områden - då handlar det väl i allt
väsentligt om att dessa områden verkligen utsätts för en strukturell
diskriminering redan i fördelningen av kommunala medel?
Stockholm, Göteborg och Malmö tillämpar alla en form av
”behovsprövning” i fördelningen av kommunbidrag. Genom att
titta på olika behov i respektive område utarbetas fördelningsnycklar
som väger in områdets specifika situation. Som framgår
av sammanställningen ovan tycks inte denna vägning av behoven
få det genomslag den borde.
I Stockholm har man noterat detta, och har också arbetat
mycket på att förfina fördelningsnycklarna, vilket givetvis i sig är
ett erkännande av att man inser systemets brister. Inför år 2005
genomförde man ytterligare en justering av fördelningsnycklarna,

Hur skulle verksamheten
ha sett ut för ungdomarna
på Ungdomspalatset i
Gårdsten om resursfördelningen
varit annorlunda?
vilket kommer att tillföra de mer utsatta stadsdelarna förhållandevis
något mer pengar.
- För 2005 betyder det exempelvis att det finns stadsdelar som
tappar 10-20 miljoner kronor, medan andra stadsdelar tillförs
motsvarande mängd, beroende på sammansättningen i området.
- För något år sedan tillsatte vi den här arbetsgruppen som
skulle se över fördelningsnycklarna. Vad vi då kunde konstatera
var att det var en skev fördelning. Det var ju uppenbart, utifrån
renodlade behov. Det är ju därför vi har dragit systemet till en
förändring som vi tycker är bättre än det var tidigare. Om det
är tillräckligt, det vet jag inte.
- Chefstjänsteman, Stockholms stad -
Masoud Kamali tycker att jämförelserna är användbara i diskussionen
om hur olika områden behandlas.
- Jag tycker att det här är väldigt bra, säger han. Vi kommer
att titta på välfärdstjänster med hjälp av våra ekonomer i den
statliga utredningen, men den här typen av sammanställningar är
oerhört användbara därför att de ger belägg för teorierna.
- Vad som visas här är hur resursfördelningen kan slå fel.
33

34
Trots de stora likheter som tycks finnas mellan de tre storstadsområdena
finns det också stora skillnader. En rent spontan
ryggmärgsreaktion efter att ha besökt de olika områdena är att
problemen i Göteborg förefaller större än i Stockholm, och i
Malmö större än i Göteborg.
Det är också ett intryck som bekräftas av Nihad Bunar:
- I Black Belt i Chicago har välfärdsstaten dragit sig tillbaka,
konstaterar han. Bidragskontoret har flyttat ut från området,
tunnelbanan går inte längre in i området, biblioteket har stängt.
Det har dock blivit lite bättre sedan mitten av 90-talet.
- Det kan tyckas påminna om situationen i Stockholm,
Göteborg och Malmö, men det finns stora skillnader mellan de
tre städerna här. Rinkeby har till exempel många myndigheter
som gör ett stort arbete där. Skolorna fungerar bra. Polisen
upplever inte att det är samma problem där som i Rosengård.
Arbetslösheten och socialbidragsberoendet är fortfarande stora
problem, men det görs stora insatser för att stödja området.
Rinkeby har i mycket blivit en symbol för det Sverige som
oförskyllt har ”hamnat utanför”. Det innebär också att just
Rinkeby får mycket uppmärksamhet, på gott och ont. Möjligen
har Gårdsten, Hjällbo, Bergsjön i Göteborg och Rosengård och
Holma i Malmö - för att ta några exempel - en tuffare tillvaro.
Där fortsätter utanförskapet måhända mera i tysthet, på ett
längre avstånd från de nationella mediernas uppmärksamhet.
Men hur man än ser det - situationen börjar bli allvarlig. Den
”moraliska panik” som Nihad Bunar beskriver i sin debattartikel
kanske inte är alldeles omotiverad.
Vad är det då för mekanismer som styr - och som har styrt - så
att den situationen har uppstått?

Diskrimineringens
mekanismer
”All of the people can’t be allright all of the time, they
tell me...
But some people seem to have the right to have it all...”
- Promoe, ”Dog Day Afternoon” -
Det finns naturligtvis massor av uttryck för fördomar och diskriminering.
De kan vara medvetna eller omedvetna, små eller stora,
direkta eller indirekta, frammanade av illvilja eller i rent oavsiktligt
oförstånd.
Själva begreppet ”strukturell diskriminering” är ett bra ord,
eftersom det beskriver diskriminering som inte riktar sig mot
enskilda individer utan mot hela grupper eller områden. Men det
är samtidigt ett ganska typiskt akademiskt uttryck - det avdramatiserar
problemet en smula. De gör inte frågan så personlig, utan
det blir mer som ett fenomen, en struktur, en modell.
Det är bara det att det inte fungerar så. ”Strukturell diskriminering”
är ingen diskriminering förrän den får effekter. Det
faktum att Skärholmen är förfördelat i fördelningen av verksamhetsbidrag
är inget problem förrän effekterna drabbar medborgarna.
Och då - när skolan urholkas, medborgarna inte får jobb eller
ungdomar hamnar i drogmissbruk eller kriminalitet - då har
diskrimineringen blivit högst personlig och individuell.
Siffror kan vara talande och ge intressanta infallsvinklar på olika
fenomen. Beräkningen av hur kommunbidraget fördelas i förhållande
till olika stadsdelars ”behov” kan ge en sådan ny infallsvinkel.
Om man nu ändå skulle välja att tro att det ena exemplet efter
det andra skulle vara resultatet av ren slump - är det ett antagande
som håller måttet?
I räkneexemplen i det förra kapitlet behandlas bara de kom-
35

36
munala anslag som fördelas till så kallade ”mjuka verksamheter”.
Hur är det på andra fronter?
När det gäller resursfördelning av kommunala medel för vägar,
parker, stadsbyggnad och liknande tillämpas inte några fördelningsnycklar.
Sådana medel fördelas helt utan särskilda regler.
Av de 81 gatu- och parkprojekt som färdigställdes i Stockholms
stad under 2002 och 2003 berörde 23 stycken de fem mest
utsatta områdena, enligt den beräkningsmodell som används i det
förra kapitlet. Rent procentuellt svarar det precis mot stadsdelarnas
antal - projekten fördelas alltså till sitt antal helt jämnt.
Det kan förefalla rättvist, men vid närmare påseende stämmer
det ju inte alls med tanken på en större tilldelning till områden
med större behov. Dessutom talar vi då enbart om projektens
antal - tittar vi närmare på de olika projektens innehåll och
kostnader blir snedfördelningen troligen ännu större. En jämförelse
visar till exempel hur projekten i de mer utsatta områdena
generellt är små - det handlar i huvudsak om mindre upprustningar
av trappor, belysning, lekplatser och trafiksäkerhet. I ett
fall har en gammal skjutbanevall gjorts om - till en slänt. Det är
också talande att det enda större projektet under de här åren i de
mer utsatta områdena handlar om ett dammprojekt i Skärholmen
- som har ett mer övergripande syfte, nämligen att säkerställa
vattentäkten.
Av de besparingar som genomförs i Göteborgs primärvård 2004
omfattas det utsatta nordöstra området, organiserat i primärvårdsområde
Öster, av besparingar om 23,4 miljoner kronor. Primärvårdsområde
Centrum-Väster, med i huvudsak välsituerade eller
mycket välsituerade områden, genomför en besparing om 37,7
miljoner kronor. Även i det här fallet slår besparingarna mer eller
mindre jämnt över områdena - de mest utsatta områden får alltså
lika stora nedskärningar som de välsituerade.
Då är det värt att notera att även det numera något tandlösa
ohälsotalet skiljer sig markant mellan de båda primärvårdsområdena.
Genomsnittet för Östra ligger på index 1,45, medan motsvarande
index för Centrum-Västra ligger på 0,83, alltså betydligt
under snittet för Göteborg. Intressant är också att notera att de
drygt 21.000 invånarna i Gunnared har tillgång till åtta distriktsläkare
och fyra distriktssköterskor vid sina vårdcentraler, medan

Frölunda med knappt 13.000 invånare har nio läkare och fyra
sköterskor.
Ett annat allvarligt problem som håller på att uppstå i främst
Stockholm och Göteborg är utarmningen av skolorna i de
utsatta områdena. Den välvilliga ambitionen att låta elever fritt
välja skola inom staden gör att alltfler elever dras till innerstadsskolorna,
ofta som resultat av en ganska aggressiv marknadsföring
och rekrytering. I Stockholm lockas till exempel elever med gratis
kort till lokaltrafiken, en åtråvärd och ganska kostsam förmån för
enskilda familjer.
I Skärholmens fall har det inneburit att man idag har 800
elever som går i innerstadsskolor, och därför tvingats lägga ner två
lokala skolor. Skolpersonal i bägge städerna ser allvarligt på
utvecklingen - man riskerar att få ett antal ”elitskolor” i innerstaden,
medan de mest resurssvaga eleverna fortsätter gå i någon
sorts ”nödskolor” i städernas utsatta utkanter.
Ytterligare ett exempel på strukturell diskriminering utanför den
kommunala resursfördelningen är kommunikationer till och
från de mer utsatta områdena.
Vi har redan sett flera exempel på hur kollektivtrafiken dras in
till ”besvärliga” områden, förment av omsorg om trafikanters och
förares säkerhet. I Gårdsten i Gunnared har kommunala Gårdstensbostäder
i två år tvingats betala en miljon kronor om året för
att få en ändamålsenlig kollektivtrafik att komma ända till området.
- Vi har de sämsta bussförbindelserna i hela Gunnared, och ändå
åker vi mest buss i hela stan. Om man står i Angereds centrum går
bussarna betydligt oftare till de andra områdena än till Gårdsten.
Och så har det varit alla de 13-14 år jag kan minnas.
- Tjänsteman i Gårdsten -
- Jag kör tunnelbana mellan Skärholmen och Mörby, och jag ser
ju hur det är fem minuter mellan avgångarna Mörby-Liljeholmen,
medan det är tio minuter mellan avgångarna Mörby-
Norsborg - trots att det troligen är viktigare med bra allmänna
kommunikationer till Norsborg än till Liljeholmen!
- Tunnelbaneförare, Bredäng -
37

38
Samhällets skuld
Summan av detta systematiska förfördelande av vissa områden
över flera årtionden har lett fram till den status som områdena
har idag. Inte minst illustreras detta av hur bostadsförhållandena i
dessa områden har prioriterats de senaste decennierna.
Diskussionerna om miljonprogrammet kan hitta bättre
sammanhang än denna skrift. Huruvida problemen byggdes in i
själva arkitekturen eller är ett resultat av uthyrningspolicy, misslyckad
flyktingpolitik eller medveten enklavisering finns det all
anledning att ta upp i andra sammanhang. Samtliga orsaker
förfäktas bland det femtiotal tjänstemän, förtroendevalda, präster,
poliser, hyresgäster och andra som intervjuats i samband med
denna skrift.
Oavsett de omedelbara orsakerna är det svårt att titta tillbaka
på hur Gårdsten, Hjällbo, Rinkeby, Tensta, Rosengård, Holma
och liknande områden såg ut i mitten av 90-talet utan att förundras
över att våra politiker lät det gå så långt.
I Göteborg fattade man till slut beslutet att göra något alldeles
extra i Gårdsten och Hjällbo, de områden där det fysiska och
sociala förfallet tillåtits gå allra längst. Ur den kommunala bostadskoncernen
Framtiden bröts de båda områden ut, och man
bildade två separata kommunala bostadsföretag med ett ”breddat
och särskilt uppdrag” att lyfta området.
Stora förbättringar har skett från de dagar då hissar inte
fungerade, taken läckte, fönsterrutor lämnades trasiga och spisarna
var uttjänta. Gårdsten idag är ett prydligt och vackert upprustat
och ombyggt område.
I Gårdsten har ”det breddade uppdraget” bland annat medfört en genomgripande
fysisk upprustning av de slitna miljonprogramshusen. Här är ett exempel - Muskotgatan
”före” och ”efter” den ombyggnad som
hyresgästerna varit med och arbetat fram.

Men såren läker inte så lätt, vare sig där eller på andra håll.
Bostadsområdet Herrgården i Rosengård har ”demografi som ett
samhälle i ett u-land”, för att citera en närpolis i området. I 1.400
små lägenheter samlas över 5.000 människor. Här råder 90
procents arbetslöshet. Socialbidragsberoendet är nästan 100procentigt.
Mer än häften av invånarna är under 18 år.
Att, som i fallet Gårdsten och Hjällbo, bilda särskilda bostadsföretag
och skjuta till ett antal hundra miljoner under ett antal år
löser inte några problem i grunden. Det är en början, men långt
ifrån tillräckligt för att kompensera för flera decenniers försummelser.
Möjligen kan man säga att bostadsföretaget har gjort en
seriös ansträngning att betala tillbaka sin del av skulden till
Gårdsten och Hjällbo, men det omfattar endast den fysiska
skulden som legat i årtionden av försummat underhåll och fysiskt
förfall.
Den totala sociala skulden till Gunnared och dess invånare är
fortfarande obetald.
- Det gör ont att se hur barnen får möta sådana svårigheter
bara för att de är födda och uppväxta i det här området. Vi vill
inte att våra barn ska ha några privilegier - vi vill bara att de
ska lyftas till samma nivå som alla andra barn i Göteborg.
- Invandrarmamma i Gårdsten -
Enkelt uttryckt har ”samhället” - i dess vidaste definition - under
dessa år byggt upp en ofantlig skuld till områden som Gunnared,
Rosengård och Skärholmen.
39

40
”Skulden” till våra utsatta bostadsområden i Sverige bör rimligen
kunna gå att beräkna i kronor och ören. Samma snedfördelning i
tilldelning av allehanda resurser som vi sett tecken på här ovan
borde kunna gå att summera över de senaste åren, från de mest
oförtäckta försummelserna på 70-, 80- och 90-talet fram till våra
dagar.
En sådan summa skulle vara gigantisk! Men tyvärr skulle inte
ens detta räcka. För precis som i alla andra sammanhang är det
dyrare att återställa något som är trasigt än att underhålla det så
att det inte går sönder.
Och även om siffror kan vara nog så talande så handlar det
här inte om siffror. Det handlar om det som finns bakom siffrorna.
Det handlar om människor.
Alla våra honnörsord om demokrati, jämställdhet och solidaritet
ekar otäckt ihåliga så länge människorna i de utsatta bostadsområdena
runt om i landet tvingas leva under andra villkor än
övriga invånare i landet.
Det är just detta som får oss att undra: har samhället inte råd
med människor längre?
”Andrafieringen”
Syftet med den här skriften är alltså inte att vetenskapligt beräkna
den strukturella diskrimineringen i någon sorts absoluta värden.
Syftet är istället att peka på förekomsten av sådan diskriminering,
och att föra upp till diskussion de mekanismer som kan ligga
bakom.
Integrationsforskare och regeringens integrationsutredare professor
Masoud Kamali pekar på ett centralt fenomen:
- Det handlar om maktförhållanden, säger han. Vad har
Rosengård eller Gunnared att sätta emot? Vad har en socialbidragstagare
att sätta emot? Vad har en klient på socialtjänsten för
rättigheter? Och vilka organ är det som bevakar deras rättigheter?
De uppfattas som ett problem och en belastning - och det är
strukturellt.
- Det är också helt klart att klassdimensionen spelar en viktig
roll. Vilka är det som har skitjobben i hela Europa? Fattiga
invandrare - men också fattiga infödda, helt klart. Den grupp jag
samarbetar med, European Anti-Poverty Network, visar att t.ex.

vissa fransmän, vars attityder kan vara rasistiska mot andra, sitter
i samma båt.
- Samtidigt finns en etnisk dimension. Om du är invandrare,
då är du också rasifierad, du tillhör ”den andra” rasen. Du får en
hel repertoar av egenskaper som gör dig till ”de andra”. På engelska
pratar man om ”otherization” - ”andrafierande”.
Med andra ord - vi kan konstatera att det tycks finnas påtagliga
skillnader mellan olika områden i Sverige, och att människor i
olika bostadsområden eller stadsdelar tycks förfördelade jämfört
med människor på annat håll. Vi går till och med ett steg längre
och tycker oss se en tilltagande ny skiktningsmodell ta form i
samhället: inte nödvändigtvis mellan svenskar och invandrare,
fattiga och rika, arbetarklass eller medelklass, utan helt enkelt
mellan ”oss” och ”de andra”. Att ”de andra” vanligen är invandrare,
fattiga, sjuka, svaga, muslimer eller olika ”oss” på andra sätt är
inget ”vi” analyserar närmare - ofta är det så, men ”vi” är snabbt
villiga att sortera in folk bland ”de andra” utan att bekymra oss
närmare om variationer i deras bakgrund, situation eller egenskaper.
Eller, som Nihad Bunar uttrycker det:
”Denna primärt klassmässiga exklusion [i Tensta, red:s anm.]
förstärks dock i allra högsta grad av en etnicitetsdimension.
Tensta är ett klassmässigt homogent och geografiskt avgränsat
område, egentligen heterogent med avseende på etnicitet, men
betraktas likväl av det omgivande samhället som ett kulturellt
enhetligt universum (invandrartätt eller icke-svenskt område).
Givet kognitiva och symboliska distinktioner mellan den kulturella
mittfåran och ”dom andra” som genomsyrar det svenska
samhället har dessa förhållanden långsiktiga följder för Tenstabornas
livschanser.”
41

42
Förnekelse eller insikt?
I större eller mindre utsträckning lider vi alla av någon benägenhet
att ”andrafiera”. Det finns i vår historia och vår kultur, även
om det talar tvärt emot alla de värden vi medvetet anser oss ha.
- Jag leder en utredning där utgångspunkten är att strukturell
diskriminering finns, men där vi ska titta på mekanismerna
bakom, hur det egentligen fungerar i institutionella former, säger
Masoud Kamali. Den utredningen har passerat halvtid, och de
fyra rapporter som hittills har presenterats visar tydligt att den
här typen av diskriminering finns i de åtta länder vi har undersökt.
- Utifrån den forskning som finns tycker vi att det finns
tillräckligt underlag för att hävda att strukturell diskriminering
existerar.
- Ingen ifrågasätter det egentligen, utom här i Sverige. Här
tenderar vi att jämställa strukturell diskriminering med rasism,
och det stämmer inte överens med den självgoda bild vi har av
oss svenskar som solidariska människor som vill alla väl.
Man behöver inte mer än ägna en flyktig uppmärksamhet åt
frågan om ”andrafiering” för att inse att fenomenet existerar och
att det finns på alla nivåer och i olika omfattning genom hela
samhället.
Det kan vara i de större tankesystemen som grandet i Trollhättan
mot bjälken i Gunnared eller i det lilla - som i följande
exempel på omedveten och oavsiktlig ”andrafiering”, berättat av
en rektor vid en skola i Gunnared:
”Vid en jullunch på skolan ordnade vi ett fantastiskt julbord
med alla traditionella rätter. Men eftersom vi har en stor andel
muslimska elever så ordnade vi också ett sidobord med rätter
utan fläskkött. Vi tyckte att vi hade tänkt på allt - men det
visade sig att flera elever blev kränkta av sidobordet. De uppfattade
det som att det fanns ett ”riktigt” julbord för svenskar och
ett annat för dem. Vi borde naturligtvis ha gjort tvärtom - haft
fläskrätter på ett sidobord.”
Och hur ska man tolka den officiella Göteborgskartan? I Göteborg
har varje stadsdel en särskild karta, men om man som
besökare kommer till en bensinmack och köper den vackert

förpackade ”Göteborgskartan” upptäcker man ganska snart att
områdena i nordost inte finns med - de finns bokstavligen inte
med på kartan!
Eller vägskyltarna? När man kommer till Göteborg på landsvägen
från Karlstad sitter skylten ”Välkommen till Göteborg!”
inte där staden börjar - nämligen i Gunnared, utan först när man
tagit sig förbi detta bostadsområde i nordost!
Stort eller smått, tecknen på ”andrafiering” finns där på alla
nivåer. För att på allvar kunna ta itu med segregation krävs det
alltså först och främst att vi är medvetna om denna benägenhet att
”andrafiera”. Även med de bästa föresatser bär vi med oss detta
historiska och kulturella bagage. Vi lär inte heller bli kvitt det i en
handvändning, så den enda framkomliga vägen är att vara medveten
om den och ta hänsyn till den i våra processer.
Men det finns också strukturella hinder inbyggda i själva vårt
samhällssystem. Två uppenbara sådana hinder är den ettåriga
budgetprocessen - som styr det mesta i offentlig förvaltning och
som fungerar som rejäla bromsklossar i försöken att bygga upp
långsiktiga insatser - och den fyraåriga valprocessen. Just den
senare är nästan omöjlig att komma runt - istället för att stimulera
seriösa, långsiktiga lösningar inspirerar den till publikfriande
och populistiska utspel som finner sin näring i grumliga föreställningar
om ”vi” och ”de”.
Ett exempel som rymmer flera av de dimensioner som nämnts
här finns från verksamheten 2004 i Rosengård. En högst korrekt
och normal process i samverkan mellan polis och socialtjänst
ledde under året till att tio personer i Rosengård institutionsplacerades.
Problemet är att dessa institutionsplaceringar kostade
stadsdelen 16 miljoner kronor, pengar som man inte hade.
Detta fick två konsekvenser: för att göra de nödvändiga
besparingarna tvingades man stänga Tegelhuset, ett väl fungerande
och välrenommerat ungdomscentrum med musik och fritidsverksamhet.
Dessutom fick man säga upp sex socialsekreterare till
det kommande verksamhetsåret.
Det vore orimligt att inbilla sig att denna typ av konsekvenser
skulle gå obemärkta förbi de människor som sitter i verksamheten
i Rosengård. Någon gång i sitt framtida värv måste rimligen
en socialsekreterare ställa sig frågan: ”Vad händer om jag genomför
den här institutionsplaceringen? Blir jag eller någon kollega uppsagd?
43

44
Blir en fritidsgård nedlagd?”. Den typen av farhågor finns enbart
därför att samhället i stort gör det möjligt att se åt andra hållet
när en utsatt stadsdel hamnar i svårigheter, och den är inte bara
ett hot mot verksamheten i sig, utan i verklig mening mot demokratins
själva grundvalar.
Det pekar också på att det inte bara handlar om resursfördelning
till olika bostadsområden i sig, utan också om hur stadsdelarna
använder pengarna. Å ena sidan kan det givetvis handla om
hur beslutsfattarna väljer att använda pengarna - situationen med
fritidsgårdar i Skärholmen är till exempel direkt bedrövlig, och
det är orimligt att denna situation skulle föranledas uteslutande av
brist på resurser. Till och med de förhållandevis resurssvagare Gunnared
och Rosengård har betydligt högre ambitioner och upprätthåller
en betydligt högre service när det gäller ungdomars fritid.
Å andra sidan handlar det i stor utsträckning om hur stadsdelarna
måste utnyttja pengarna. Först av allt går medel till lagstadgad
verksamhet, och allra först i den kedjan befinner sig utbetalningen
av socialbidrag, där vissa normer ska upprätthållas.
Samma sak gäller till exempel stöd till vissa funktionshindrade.
Äldreomsorg, skola och barnomsorg ingår också i den lagstadgade
verksamheten.
Områden som har förhållandevis höga kostnader baserat på
parametrar som arbetslöshet, ohälsa och stora vårdbehov även i
övrigt får mindre pengar över till annat, särskilt om behoven ökar
under budgetåret. Och allra längst ner i kedjan finns den icke
lagstadgade verksamheten - fritidsverksamhet, ungdomsaktiviteter,
bibliotek, förebyggande arbete...
I sin D-uppsats i kulturgeografi på Uppsala universitet har
Emma Holmqvist tittat på hur resurser har fördelats till ungdomars
fritidsverksamhet i Husby och Tensta i Stockholm. Refererande
till en utredning gjord av Ulf Blomdahl, Stig Elofsson och
Jari Öhman för Stockholms stads Forskningsenheten Idrottsförvaltningen
skriver hon:
”En undersökning gjord i Stockholms kommun visar att resurserna
till fritidsgårdarna sjunkit sedan 1980-talet. Jämför man
2002 års resurser till öppen verksamhet med de resurser som
tilldelades den verksamheten 1981 har det skett en minskning
på hela 65%. Om man slår ut den ekonomiska satsningen på
antalet ungdomar (13-19 år) har resurserna minskat ännu mer
över tid.”

På en annan nivå skulle givetvis ett seriöst och fullödigt integrationsarbete
även få konsekvenser för maktstrukturerna i hela
samhället.
- Frågan om strukturell diskriminering har att göra med
maktförhållandena i samhället, säger Masoud Kamali. Vem
gynnas och vem missgynnas? Man brukar säga att om man löser
diskrimineringen så vinner alla på det... Jag tror inte på det; de
som sitter vid makten och diskriminerar andra förlorar naturligtvis
på det.
En klar insikt finns hos alla människor som intervjuats för denna
skrift och som dagligen har utanförskapet som en ingrediens i sitt
arbete: integrationen löser vi inte i Rosengård, Rinkeby eller
Gårdsten. Den löser vi i hela det omgivande samhället, bland de
som orkestrerar ”andrafieringen”; i riksdag, fullmäktigesalar och
på nämndsammanträden, i bolagens styrelserum och personalavdelningar,
i öppenhet och solidaritet bland oss som är lyckligare
lottade och bor i välsituerade områden.
Det är hög tid att en gång för alla börja ta integrationen på
allvar. Det är dags att komma till insikt om våra tillkortakommanden
och börja arbeta på riktiga insatser på lång sikt och med
rättvisa och jämlikhet som förtecken.
I annat fall kommer vi aldrig att lyckas. Kanske är det redan
för sent.
45

Källor:
Den här skriften bygger i första hand på ett femtiotal intervjuer
med tjänstemän, beslutsfattare och boende i Skärholmen, Gunnared
och Rosengård. I övrigt kan särskilt noteras:
• Intervjuer med integrationsforskarna Masoud Kamali och
Nihad Bunar 2004 och 2005
• Stockholms, Göteborgs och Malmös hemsidor
www.stockholm.se
www.goteborg.se
www.malmo.se
• Nihad Bunar: ”När jobben kommer tillbaka - Black Belt, Red Belt
och Invandrartäta områden”. Agoras årsbok 2000, ”Den glömda
krisen”. I Lindberg, red.
• Primärvården Göteborg: ”Åtgärder till följd av minskad beställning
till Primärvården Göteborg”. Tjänsteutlåtande 2003-12-08
• Polismyndigheten i Västra Götaland: ”Rekrytering till kriminella
gäng”. Jenny Johansson 2004.
• Emma Holmqvist: ”Vad händer i förorten?”. D-uppsats i kulturgeografi
vid Uppsala universitet 2003.
• Botkyrkabyggen: olika presentationsmaterial om demokratiprocessen
ViBo - Vitaliserat Boinflytande.
• Dagens Nyheter 24/2 2005: ”Pengar till förskolan hamnar fel”.
• Malmö stad: ”Välfärd för alla - det dubbla åtagandet”. Symposium
22/9 2004.
• Hyresgästföreningen Region Västra Sverige: ”Lev där du bor -
lokalt utvecklingsarbete i Västra Sverige”. 2003.
• Hyresgästföreningen Region Västra Sverige: ”Projekt Hjällbo”.
2000.
47

www.hyresgastforeningen.se