Här laddar du hem rapporten Har vi råd med människor (pdf, 2,5 MB)

8
Vi må ha kommit olika långt, men gemensamt tycks vara att de
människor som lämnas utanför känner ungefär samma sak -
utanförskap, brist på förtroende för systemet, revanschlystnad.
Frågan är: hur långt har vi kommit i Sverige? Kan vi göra något åt
utvecklingen, eller är det någon sorts ödesbestämdhet att allt ska
bli gradvis sämre och sämre?
Eller är det så att vi i Sverige egentligen inte alls har de här
problemen? Är våra problem med utanförskap och desperation i
förortsområdena något väsensskilt från den amerikanska verkligheten?
För vi är ju trots allt svenskar! Vi tror på solidaritet, delaktighet
och välfärdssamhället. Vi diskriminerar inte. Vi är inte
rasister. Vi vill, på det hela taget, alla människor väl.
Visst finns det viktiga skillnader - raderna här ovan är inte bara
ett rent raljerande (även om vi i fortsättningen kommer att se att det
finns fog även för en stor portion självrannsakan - och självironi!).
Sociologen Nihad Bunar har i uppsatsen ”När jobben kommer
tillbaka - Black Belt, Red Belt och Invandrartäta områden” (Agoras
årsbok 2000, ”Den glömda krisen”, I. Lindberg, red) sina tvivel
beträffande likheterna mellan USA och Europa. Han säger att
anledningen till att han gör jämförelsen mellan Chicago, Paris
och Tensta:
”är att en moralisk panik för att europeiska städer håller på att
bli som amerikanska vad gäller segregation och utsatthet sprider
sig även inom de etablerade politiska kretsarna i Västeuropa.”
Huruvida det sprider sig en ”moralisk panik” eller inte låter vi
vara osagt. Å ena sidan börjar segregationen - i olika uttrycksformer
- sakta, sakta smyga sig in i den politiska debatten. Lite
yrvaket konstaterar vi lite till mans att det kanske finns ett stort
problem här, måhända större än vi trott och framför allt långt
mer allvarligt än vår uppmärksamhet och våra ansträngningar
givit sken av.
Å andra sidan tycks vi ha svårt att inse problemens vidd.
Måhända för att göra frågorna mer hanterbara vill vi gärna bryta
ner dem i enskilda sakfrågor - problem i barnomsorgen eller
skolan, diskriminering av arbetssökande, koncentration av
invandrare eller brister i miljonprogrammet.