Sju

Härolder

Nr 1 Augusti 2006

HERALDIK HISTORIA KULTUR

Återuppstånden

förening

BORÅS HERALDISKA FÖRENING har återuppstått

efter elva år i djup sämn

Denna gång bättre än någonsin och

med lite annan inriktning

Medeltidens

spännande spel

Sidan 4

Torneringarna var medeltidens

motsvarighet till våra idrottsspel En enda

tornering kunde inrymma flera oika

moment som vart och ett är en egen

tävling

Släktvapen

i Sjuhärad

Sidan 6

Det finns ett stort antal släktvapen som

har sitt ursprung i Sjuhärad

SJU HÄROLDERS mål är att presentera nya

såväl som gamla släktvapen från

regionen

Sidan 24

Fabeldjur poppis

på medeltiden

Fabeldjuren i svensk heraldik var ämnet för JOHANNA ARNELL-HELLSTRÖMS

kandidatuppsats Nu har vi förmånen att få publicera den i SJU

HÄROLDER

Sidan 10

---

REDAKTÖREN

Välkommen till Sju Härolder

Äntligen är vi igång - till slut Den här tidningen skulle

egentligen ha blivit till för 15 år sedan Så länge är det

sedan Borås Heraldiska Förening beslöt att göra en

tidning Den gången stupade projektet på bristande

ekonomi, bristande kunskap och bristande tillgång på

datorer och redigeringsprogram

Nu är det skillnad Vi har tillgång till datorer och vi

har kunskapen Ekonomin är heller inget problem så

länge som vi gör en E-tidning

Men varför inte nöja sig med en hemsida? Det vore

onekligen lättare på många sätt, men en hemsida har

sina begränsningar och svagheter I en tidning har man

möjlighet att låta texten breda ut sig och göra en vackrare

framställning Vi väljer dessutom bilder på ett sånt sätt

att det ska vara möjligt för varje läsare att ta hem en PDFfil

och trycka sin tidning på print-on-demand

Vi i föreningen hoppas att vi på det här sättet kan

förmedla vår entusiasm till så många som möjligt

Sju Härolder

ISSN: 1654-3459

Redaktör

Jesper Wasling

jesper@heraldikse

Sämgatan 10

507 45 Borås

Medverkande skribenter

Johanna Arnell-Hellström

Thomas Falk

Jesper Wasling

Henric Åsklund

Medverkande illustratörer

Ronny Andersen

Magnus Bäckmark

Jan Raneke

Jesper Wasling

Redaktionen ansvarar inte för ej beställt

material

SJU HÄROLDER är en ideell tidskrift och ersättning

utgår inte till medverkande författare,

illustratörer eller fotografer

2 Sju Härolder 1:2006

Entusiasmen är viktig När vi i år återbildade föreningen

var det för att vi tre gamla styrelseledamöter och två nya

entusiaster ville ha ytterligare ett heraldiskt forum att leka

i Just lekfullheten är något som vi i BHF tar allvarligt på

Heraldiken kan inte alltid vara något som man måste

närma sig med vetenskaplig precision Ibland ska det

räcka med att bara vara nyfiken

Så välkommen till vår nya tidning och vår nygamla

förening Vi hoppas att du kommer att ha lika stor glädje

av heraldiken och historien som vi har

Jesper Wasling

Redaktör

Borås Heraldiska

Ordförande

Jesper Wasling

jesper@heraldikse

Sämgatan 10

507 45 Borås

Sekreterare (även vice ordförande)

Thomas Falk

thomas@heraldikse

Kassör

Henric Åsklund

henric@heraldikse

Härold

Johanna Hellström

johanna@heraldikse

Klubbmästare

Stefan Bede

bede@heraldikse

Medlemsskap Borås Heraldiska Förening är

gratis men förutsätter en aktivitet från

medlemmen

---

INNEHÅLL

2 Ledare

JESPER WASLING

4 Återuppstånden förening

BORÅS HERALDISKA FÖRENINGEN LEVER IGEN

JESPER WASLING

5 BHF:s vapen

ETT NYGAMMALT VAPEN PRESENTERAS

HENRIC ÅSKLUND

6 Medeltidens dust och bohord

TORNERSPELET VAR DÅTIDENS STORA IDROTTSHÄNDELSE

JESPER WASLING

9 Heraldisk kuriosa

SMÅTT OCH GOTT FRÅN HERALDIKENS VÄRLD

JESPER WASLING

10 Fabeldjur i svensk medeltida heraldik

EN UPPSATS OM DEN SVENSKA MEDELTIDA SAGODJURSTRADITIONEN

JOHANNA ARNELL-HELLSTRÖM

23 Recensioner

24 Släktvapen i Sjuhärad

NYA OCH GAMLA VAPEN FRÅN SJUHÄRADSBYGDEN

MÅNADENS TEMA ÄR HERALDISKA EXLIBRIS

THOMAS FALK

1:2006 Sju Härolder 3

---

FÖRENINGSNYTT

Återuppstånden förening

10 juni, nästan på dagen 16 år efter dess första

tillblivelse, återuppstod Borås Heraldiska Förening för

att stärka heraldiken och heraldikerna i Sjuhärad

Borås Heraldiska Förening, BHF var verksamt åren 1990

till 1995 då den ungdomliga entusiasmen slutligen

bleknade bort Men med åldern har intresset för att

återskapa denna förening växt hos de tre gamla BHFstyrelseledamöter

som idag är aktiva i SHF

Den nya styrelsen ser ut så här:

- Ordförande Jesper Wasling

- Sekreterare (och vice ordförande) Thomas Falk

- Kassör Henric Åsklund

- Härold Johanna Arnell

- Klubbmästare Stefan Bede

Rollspelande heraldiker

Det var den 25 maj 1990 som Stefan Bede, Magnus

Persson och Jesper Wasling bildade Borås Heraldiska

Förening Intresset för heraldik och en skämtsam

snobbighet var basen, men också ett engagemang i rollspel

spelade in Alla tre var mycket aktiva i Sveriges då största

rollspelsförening Grundarna och medlemmarna var vid

denna tid mellan 18 och 23 år unga

Noteras kan att av fem de 12 som var aktiva i

föreningen 1991 är eller har varit medlemmar och/eller

aktiva i SHF under de senaste åren Ytterligare en är

verksam som heraldisk illustratör

Kamratligheten gick ofta före det heraldiska, vilket

kanske förklarar varför föreningen valde en

klubbmästare men ingen härold Denna kamratlighet ska

BHF låta leva vidare och därför har även denna styrelse

en klubbmästare

Sjuhärad i fokus

BHF kommer att vara en stillsam förening som främst

bedriver sin verksamhet på Internet samt i

sammankomster BHF planerar en hemsida och en PDFtidning

Dessutom kommer man att vara engagerad i den

verksamhet som Sockenheraldiska institutet bedriver Ett

nära samarbete med SHF kommer att finnas

Hela Sjuhärad står i centrum för BHF:s intresse I

stadgarna kan man läsa att föreningens syfte är:

- att främja intresset för heraldiken i Sjuhärad

- att ävenledes främja intresset för närliggande

ämnen såsom historia, etnologi, genealogi och arkeologi

- att genom publikationer, föreläsningar, samverkan

med andra verksamma krafter och på annat sätt fördjupa

och förmedla kunskap inom området

Timbreringar för alla

Som bevis på att det är kul med pompa och ståt låter vi

alla förtroendeposter få var sin timbrering De som finns

idag ses här till höger Lekfullhet var ordet

4 Sju Härolder 1:2006

Jesper Wasling

Läs mer: wwwheraldikse/bhf

Föreningens timbreringar

Ordförande

Jesper Wasling

Kassör

Henric Åsklund

Klubbmästare

Stefan Bede

Sekreterare

Thomas Falk

Redaktör

Jesper Wasling

Härold

Johanna Arnell

---

Uppväckta ullsaxar

I samband med att BHF återbildades togs det gamla

vapnet till heders igen Vapnet komponerades av Stefan

Bede & Jesper Wasling 1990 och antogs av årsmötet 1991

Det nya är att vapnet är insatt i ett sigill för att göra det

mer till ett märke och därför mer passande för en förening

Blasoneringen lyder: I blått fält tre störtade ullsaxar

av guld, ställda två över en

Henric Åsklund

FÖRENINGSNYTT

1:2006 Sju Härolder 5

---

Övningslekar inför krig är kända från antiken De var

en naturlig del av utbildningen När romarriket föll

sönder försvann den stående hären och med den också

den militära utbildningen Det finns inga dokument

om militärteknik som beskriver något som kan liknas

vid en högre militär utbildning förrän en bit in på 1000talet

Och även då är det i en primitiv form jämfört med

antikens undervisning Ändå lät man sig inspireras av

Vergelius Aeneiden och andra klassiska verk när de

tidiga torneringarna beskrevs

Vad en tornering egentligen var under medeltiden går

inte att beskriva med några få ord Regler skiftatde

ochkrönikörerna använder samma ord för skilda

företeelser En enkel, och inte helt korrekt beskrivning

gör gällande att två lag ställde upp mot varandra Under

vilt tumult red de sedan med fällda lansar och försökte

slå motståndarna ur sadeln De som efter första

dabbningen fortfarande satt kvar i sadeln fortsatte att

slåss med svärd eller klubba Lansarna anvädes inte mer

Det var fritt fram att slå mot vilken motståndare som helst,

och målet var att ta dem till fånga Inte att slå dem ur

sadeln

Den som besegrats var tvungen att lämna ifrån sig sin

stridsutrustning och allt lösöre till segraren Ju fler man

lyckades ta till fångs, desto mer inkomsterna

I de tidiga torneringarna deltog alla ryttare utom

stormännen Det var en form av illegala soldattävlingar

som var bannlysta av kyka och förbjudna av kungarna

De hölls iregel också i gränstrakterna mellan två riken

där statsmakten var som svagast Ju längre tiden gick,

desto populärare och mer tillåtna blev dem Samtidigt

blev ryttarna allt mer priviligerade som adelsklass Färre

tilläts deltaga och kostnaderna för att ställa upp blev

högre Från sent 1300-tal deltog endast förnäma riddare

och betitlade stormän i spelen

Parallellt med de vanliga torneringarna hölls många

bonde och borgartorneringar runt om i västeuropa De

var kanske inte av samma klass, men lockade publik

6 Sju Härolder 1:2006

Dust och Bohord

Torneringen i medeltiden

Deltagarna var bönder eller borgare, aldrig frälsemän

Jämför med dagens fotbollsevenemang I de finaste ligorna

deltar proffsspelare från alla länder och pengarna gör

det omöjligt för mindre klubbar att ställa upp I stället

finns det lägre divisioner som endast har ett lokalt

intresse

Torneringens begrepp

Den tidigaste formen av det vi idag kallar tornering är

mêleé eller fritornering Under 1100-talet och in på 1200talet

var en meleé en kamp mellan två lag med obegränsat

antal deltagare som kämpade mot varandra i den fria

terrängen Någon inhägnad bana fanns inte Det är

tveksamt om någon segrare någonsin kunde koras Regler

tycks i varje fall inte ha funnits Under 1300-talet

minskade den i popularitet till förmån för dusten

Termen kom med tiden att beskriva alla former av

torneringslekar och andra former av ickekrigisk kamp

Bohord uppkommer under 1200-talet Det var då en

meleé i lätt rustning där vapnen oftast var klubbor

Sannolikt var det en tävlingsform för väpnare, men om

det finns inget sagt från samtida källor Den sista

bohorden med klubbor ägde rum i Worms 1487 under

kejsare Maxmilian I:s initiativ Den torneringen har också

kallats den sista eftersom den var på allvar till skillnad

från de som följde Redan 1487 var torneringar som denna

ovanlig och omoderna Utvecklades till klubbtornering

Round Table kallas en mer okänd torneringsform

Namnet är taget efter kung Arthurs hov Det var en

festlighet där dans och en informell tornering var

höjdpunkterna Den äldsta kända Round table hölls på

Cypern 1223 Eftersom kulten av kung Arthur var störst i

England kan vi förmoda att det var en brittisk företeelse

Hastilude är något som först beskrivs av den engelske

krönikeskrivaren Matthew Paris Enligt honom var det

en kamp med lansar och ordet används synonymt med

tornering Senare krönikörer skiljer däremot mellan

hastilude och tornering och det är därför lite osäkert vad

det egentligen stod för

---

En bild ur Rene Anjous torneringsbok visar hur kaotiskt ett tornerspel var Bilden är inte ett försök till en exakt

avbildning utan mer en illustration till själva företeelsen

Dust eller dyst är det svenska ordet för den mest kända

torneringsformen: tvekampen mellan två riddare

Riddarna red mot varandra med lansen fälld och den

som lyckades slunga den andre ur sadeln vann Skranket

mellan ryttarna infördes kring 1400, troligen i Portugal I

Nordeuropa är dusten som tävlingsform från 1200-talets

andra hälft Ordet förekommer synonymt med tornering

i Erikskrönikan Senare under medeltiden användes

termen ibland också för tvekamp till fots med svärd

Tornering eller tornej betydde från början svärdskamp

till häst Utan lans Den vann insteg under 1300-talet och

blev stor under det följande århundradet

Klubbtorneringar hade sin storhetstid under 1400talet

Idén var att man med klubbor skulle slå av

motståndarens hjälmprydnad Det är alltså en fredligare

och senare variant av bohorden

Grupptorneringar påminde om en melée eller dust men

den fortsatte efter att lansarna hade gått isär Kampen

fortsatte efter det med svärd Antingen utkämpades den

av två lag eller av flera par Det är den formen som

förekommer under 1200-talet Målet var att ta så många

fångar som möjligt

Fottorneringar med ett i förväg bestämt antal slag var

också populärt under 1400-talet I dessa användes

kastspjut och därefter kamp man mot man med svärd,

pålyxor och dolkar

Svensk torneringskultur

Stäckande, från tyskans Gestech, förekom i Sverige under

äldre vasatid Den motsvarar den äldre dusten utan

skrank Spetsen var trubbig och kluven i tre uddar Också

rännandet är ett begrepp från vasatiden Till skillnad från

stäckande användes skarpa lansar Under vasatiden

infördes också skranket i Sverige

En svensk ballad, nedtecknad på 1600-talet, beskriver

kort en dust där ryttarna först rider mot varandra och

därefter tar till sina svärd Ungefär som i filmen Ivanhoe

(Svenska medeltidsballader, urval Bengt R Jonsson, 1969,

sid 170f, 212f) Ordet dust förekommer också flitigt i de

medeltida krönikorna

Vasatiden innebär ett uppsving för tornerandet i Sverige

Precis som på kontinenten hade den förlorat lite av sitt

allvar och utvecklats mot en sport

Redan under andra hälften av 1200-talet började

speciella torneringsrustningar att införas De var

anpassade till tävlingsformen och omfattade också

hjälmprydnaden, något som aldrig användes i fält

Hovordnar och torneringar

Hovordnar I stort sett alla hovordnar under medeltiden

föreskrev att medlemmarna måste deltaga i torneringar

av något slag Det gällde bl a Strumpebandsorden,

1:2006 Sju Härolder 7

---

Även engelsmän kan tornera Den

här bilden visar ett tornerspel under

kung Henry IV:s regering

Gyllene Skinnets orden och Bandaorden Fast skälet var

under 1400-talet mer för att visa på börd och rikedom än

på behovet av stridsträning Sedan andra hälften av 1300talet

krävdes både i Frankrike och England att deltagarna

var adelsmän med minst fyra anor

Dusten blir en sport Senare under 1400-talets minskade

intresset för torneringarna De ersattes av en mer

uppvisningsliknade form där skaderisken var betydligt

mindre Segrare var inte längre den ryttare som satt kvar

på sin häst längst eller som hade flest fångar, utan den

som hade tagit flest poäng I dusten fick man ett poäng

om man träffade sin motståndare med sin lans En träff

mot huvudet var värt mer än en träff mot kroppen

Missade man motståndaren eller om man träffade sadeln

drogs ett poäng av Ytterligare poäng fick ryttaren om

han bröt lansen mot sin motståndare Priset var inte

längre den besegrade motståndarens rustning, häst och

vapen I stället var det ädelstenar och rikt dekorerade

sköldar som delades ut av domarna Gärna med hovets

damer som medhjälpare

Torneringen var under 1500-talet en sport där ära

kunde vinnas Någon tanke på stridsträning fanns inte

längre Den var borta sedan ett sekel

Borgardust

När torneringarna var unga deltog inte bara adelsmän

Även vanliga ryttare i hären deltog, och det fanns stora

chanser att de kunde adlas om de var duktiga När adeln

i Frankrike under 1300-talet bildade ett slutet skrå blev

8 Sju Härolder 1:2006

det omöjligt att deltaga i en tornering om man inte var

adelsman Det blev dessutom näst intill omöjligt att

upphöjas till adelsman Paris borgmästare, som under

1200-talet alltid förlänades adelskap, var under 1300talet

ofrälse För Englands del är det känt att londonbor

deltog i flera Edward III:s torneringar, men sedan blir det

mer tunnsått med deltagandet

Men intresset för torneringar fanns kvar bland vanligt

folk Och kunde de inte delta i de stora torneringarna

kunde de alltid hålla sina egna Flera medeltida

borgartorneringar är kända i och kring de större

handelsstäderna Det finns också hänvisningar till rena

bondetorneringar på kontinenten Nürnberg i Tyskland

har ännu kvar en stor del av stadens tornerrustningar

från sekelskiftet 1500

Jesper Wasling

Litteratur

- Riddarlek och tornerspel (1992), Livrustkammaren

- Vesey Norman; Om torneringar ()

- Christopher Gravett; Tornerspelens utveckling ()

- Alan Young; Tudor and jacobean tornaments ()

---

Heraldiska kuriosa

Äldsta sigillen

Sveriges äldsta sigill tillhörde kung Karl Sverkersson

(1164-1167) Kung Karl var också först med att avbilda

sig med krona; att sitta på en tron; att hålla ett

riksäpple; att hålla ett svärd Överhuvud taget var

han först med det mesta som gällde den kontinentala

synen på kungavärdigheten

Karls efterträdare var kung Knut Erikssons (1167-

1189), Erik den heliges son Som förste kung i Sverige

låter han avbilda sig med en spira, en liljestav

Kung Erik Knutssons kontrasigill visar de första

svenska lejonen och redan då var de krönta Kung

var han åren 1210-1216 Samme kung bar också den

första kungliga sigillringen i Sverige Motivet var

Guds lamm Erik var son till Knut

Första sigillet som bara innehåller en krona som motiv

var kung Valdemar Birgerssons (1267-1275) Kung

Valdemar krönte sina tre lejon så länge han var kung,

men när han 1275 störtades av sin bror lät han ta

bort kronorna Hans son, riksrådet och riddaren Erik

Valdemarsson, förde inte heller några krönta lejonet

Det börjar i Västergötland

Av de tio äldsta sigillen (1219-1238) med vapenmotiv

var två riddare (titeln "Dominus"), tre lagmän i

Västergötland, en stallare, en jarl (Birger), en blivande

kung (Knut Långe), två stormän och en okänd Alla

tycks ha kommit från Västergötland eller

Östergötland

1224 Det äldsta danska vapnet finns avbildat i sigill

Det tillhörde marsken Johannes Ebbesen Efter 1225

blir danska vapen snabbt vanliga

Gamla färger

Det tidigaste färglagda folkungavapnet finns i

Wijnberg-vapenboken från 1265-88

1219 Sveriges första kända vapen tillhörde Sigtrygg

Bengtsson av Broberg-ätten Jarlen Birger Brosa (död

1202) visar i sitt sigill en sköld som antyder en lilja

Men om det är det första heraldiska vapnet är osäkert

1:2006 Sju Härolder 9

---

Johanna (Arnell) Hellström kandidatuppsats om de svenska fabeldjuren är den första akademiska

genomgång som gjorts Hon påvisar här hur väl utvecklat, och hur spritt, bruket av fabeldjur var

Uppsatsen lades fram vid Göteborgs universitet höstterminen 2001

Fabeldjur i svensk

medeltida heraldik

Syftet med uppsatsen är att

undersöka varför man använde sig

av fabeldjur på vapensköldar under

medel-tiden i Sverige (ca 1100-1500talet)

Var det specifikt för högfrälse

eller lågfrälse att föra en sköld med

fabeldjur

Frågeställningar

- Vilka fabeldjur förekommer på

vapensköldar i medeltidens Sverige?

- Vilken funktion eller allmän

symbolik hade dessa fabeldjur?

Metod & material

Den metod jag använt för uppsatsen

är att läsa böcker som behandlar

ämnet heraldik samt böcker om djur

och fabeldjurs symbolik Den enda

sammanställning som finns om

vapensköldar i Sverige under

medeltiden är Jan Ranekes SVENSKA

MEDELTIDA VAPEN I denna redovisas

1250 ätters vapenföring, men det

totala antalet medeltida vapensköldar

uppgår till ca 1610 st, vilket

beror på att man inom en släkt eller

ätt använt olika vapensköldar Det

finns inga svenska vapenböcker

bevarade från medeltiden och de

tidigaste adliga släkt och vapenböcker

är från 1600-talets början Det

finns tre vapenböcker från

medeltiden som återger även svenska

10 Sju Härolder 1:2006

vapen Alla har sitt ursprung i

trakten kring Nederländerna och

Belgien

BEAULAINCOURT-BELLENVILLE (BB) - ca

1364-86 - Bibliothèque National,

Paris

GELRE (G) - 1370-86 - Bibliothèque

Royale, Bryssel

BERGSHAMMAR (BH) - 1436-50 -

Svenska Riksarkivet

Den största källan för kunskap om

medeltida vapen utgörs av de ca 40

000 sigill som finns bevarade i olika

arkiv Majoriteten av sigillen hänger

samman med urkunder av antingen

pergament eller papper Antalet

sigill beräknas bara vara en del av

de som en gång funnits då både

urkunder och sigill under tidens lopp

har försvunnit eller förstörts

Pergament har vanligtvis

sigillavtrycken i vax, medan papper

(från mitten av 1300-talet) vanligen

har sigillavtrycken i lack På

urkunderna gjordes skåror nedtill,

där sigillen hängdes i remsor

Skårorna var lika många som antalet

sigillanter Den person som

utfärdade brevet satte i allmänhet sitt

sigill främst och de övriga i

rangordning och som de räknas upp

i urkunden Sigillbeståndet är utsatt

för tex strålsvampsangrepp och det

gör att sigillkvarlevorna av skiftande

kvalitet Sigillet var den enda giltiga

namnteckningen vid köpe-brev,

donationer och transak-tioner av

skilda slag, eftersom gemene man

inte alltid var läskunnig

När vapensköldarna blev

allmänna som sigill antogs vapen

även av andra som behövde besegla

dokument tex adelskvinnor,

borgare, bönder samt institutioner

som kloster Enligt Jan Raneke tyder

stilen på sigillstamparna på tysk

påverkan Det kan betyda att tyska

härolder varit rådgivare vid hovet

och varit de som först hjälpt det

svenska frälset i vapenfrågor

Avgränsningar

Uppsatsen rör fabeldjur på

vapensköldar under medel-tiden

Särskilt har tyngd-punkten lagts på

fabeldjurens symbolvärde Jord och

gods-innehav har ägnats mindre

uppmärksamhet

Raneke har i boken Svenska

medeltida vapen tagit med de släkter

och ätter som under medeltiden bott

innanför nuvarande Sveriges

gränser Jag har valt att bortse från

dessa och enbart se till de släkter som

bott inom dåvarande Sveriges

gränser

---

Forskningsläge

Redan under 1500-talet initierade Gustav Vasa

släktutredningar för att få grepp om frälsets rusttjänst

och ursprunget till frälsets omfattande godsinnehav Efter

kungens hovgenealog, Rasmus Ludvigsson (1540-90), är

ett 20-tal släktböcker bevarade på Riksarkivet (RA)

Biskop Hans Brask författade en släktbok mellan åren

1512-14 innehållande genealogier, samt uppgifter om

vapen och tinkturer, dvs färgsättningen av vapnen Under

1600-talet skrev Peder Månsson Utter (Ludvigssons

efterträdare på RA) bland annat COLLECTANEA GENEALOGICA

(vapenbeskrivningar och tinkturer) Sophie Brahe och

Lisbet Bryske i Danmark och Margareta Grip i Sverige är

några exempel på kvinnor som dokumen-terade adliga

släkt- och vapenböcker De författade omfattande manuskriptsamlingar

med åtskilliga medeltidsvapen

När 1626 års riddarhusordning trädde i kraft fick adeln

ett eget hus i Stockholm, Riddarhuset Det är den svenska

adelns ’’fackliga’’ organ som förvaltar fastigheter och

donationsfonder samt ger stöd åt genealogisk forskning

Forskningen inom heraldik och genealogi är

omfattande då mycket möda läggs ner för att följa släkter

bakåt i tiden för att fastställa genealogiska samband

Tidigare forskning inom detta uppsats-område har jag

inte funnit, därmed inte sagt att det inte finns

Alsnö stadga införs

Sverige omfattade under medeltiden huvudsakligen

Götaland och Svealand men inte Blekinge, Bohuslän,

Halland, Härjedalen, Jämtland och Skåne Expansionen

i sydvästra Finland hade inletts

1279 tillkom Alsnö stadga, vilken bland annat innebar

en nyorganisa-tion av krigsväsendet Stadgan innebar

även att mindre och medelstora jordägare genom

rusttjänst kunde vinna frälse och frihet från skatt, något

som tidigare hade varit förbehållet gamla hövdinge- och

stormannaätter Fördelen med ett tungt beväpnat

ryttarfölje var att det var lättrörligt och snabbt kunde

sättas in mot fiendens flanker och rygg samt kunde

operera över relativt stora områden

"Den som ville ha sitt gods frälst, oavsett om denne var riddare

eller sven skall ha en 40 marks häst, sadel och fullfärdig hjälm

och fulla vapen på kropp och ben, inte undantaget av allt det,

som en god man behöver för att strida med"

Redan i de äldsta urkunderna kan konstateras en

rangskala inom frälset Ärkebiskopen fick rida med 40

hästar, biskopar och kungens ämbetsmän 30, rådsherrar

12, riddare 8, riddares vederlikar 6, och lågfrälsemän 3

För att inte stor-männen skulle kunna utgöra en oönskad

maktfaktor och hot mot kungen begränsades storleken

på ryttarföljena

Vapnet en identifikation

När deltagarna i det första korståget passerade Bysans

1097 beskrev Anna Komnenas (1083–1148), dotter till den

bysantinske kejsaren Alexios I Komnenos, riddarna och

deras utrustning

Sköldarna sades på framsidan vara blanka och utan

dekorationer Vid det andra korståget ca 50 år senare hade

riddarna individuella vapen målade på sköld och

rustning och detta bruk spreds snabbt över Europa Under

första hälften av 1100-talet infördes den slutna

hjälmen vilken gjorde att en fullt utrustad riddare inte

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik

Draken inom en stjärna från 1238 är troligen

“prinsessan” Helena Sverkersdotters vapen, möjligen

hennes man Sune Ebbesson Oavsett vem som förde

vapnet är det den äldsta svenska heraldiska

avbildningen av en drake, eller ska det vara en

lindorm

kunde skiljas från en annan, varken på kort eller långt

håll

Vapnet var främst till för identifikation och därför skulle

det vara enkelt och tydligt

Skölden kunde prydas av antingen allmänna eller

heraldiska figurer Den allmänna bilden kunde vara vad

som helst, djur, föremål, växt etc och stiliserades så att de

mest karaktäristiska dragen framhävdes

En allmän figur kan i princip vara vilket djurart eller

typ av föremål som helst, men bestämda föremål eller

djur kan inte användas Kravet är att bilden går att känna

igen och kan beskrivas med ord

Den heraldiska bilden eller häroldsbilden var

uppbyggd av färgfält och linjer Linjer som avgränsar

ytor från varandra kallas skuror, förutom den raka skuran,

finns ett antal varianter

På vapensköldar med djur är det vanligast är att djuret

står på bakbenen med det högra bakbenet placerat framför

det vänstra i sidled och höger framben eller framtass

utsträckt högre upp i luften än det vänstra Det krigiska

ursprunget föreskriver att djur och fabeldjur skall se

hotfulla ut med uppspärrat gap och utfällda klor

Inom heraldiken menar man med höger och vänster

det som är höger och vänster för sköldens bärare Ett

heraldiskt djur är högervänt om inte beskrivningen inte

anger motsatsen Om vapnet används som flagga vänder

1:2006 Sju Härolder 11

---

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik

djuret nosen mot stången Ett vänstervänt djur kallas

flyende, ett exempel på detta är lejonet i Göteborgs stads

vapen

Heraldiska färger

Inom den klassiska heraldiken förekommer färgerna rött,

blått, svart och grönt samt purpur som beteckning för

furstlig rang Metall-färgerna guld och silver kan återges

med gult och vitt

Huvudregeln är att färg inte läggs vid färg eller metall

vid metall En röd sköld med ett lejon i guld är syns

bättre på avstånd än en sköld i silver med ett lejon i guld

Det är vanligt att vapen innehåller symboler för

åtråvärda egenskaper Vapen verkar till en början självtagna,

men under senare delen av medeltiden fick

kungamakten mer inflytande i dessa frågor Enligt Knud

Prange var det under medeltiden mannen som adlade

vapnet och inte enbart kungen som adlade mannen

Känslan för heraldik och den heraldiska smaken har

enligt Prange varit på nedgång från slutet av medeltiden

fram till början av 1900-talet

"Förfallet" yttrar sig i att vapnen med tiden utvecklade

mer eller mindre överflödiga symboler och attribut

Orsaken var att vapnen inte längre användes i strid och

det var därför inte nödvändigt att de var tydliga och lätta

att identifiera

Rätten till ett vapen

Ett vapen utgjorde en samman-hållande bildsymbol för

en familj, släkt eller ätt, men ett vapen kunde även verka

särskiljande inom släkten För att markera en viss individ,

annan ättegren, sidolinje, eller adoption inom en släkt

kunde en brisyr, mindre förändring, av släktvapnet göras

Att personer tillhör samma ätt är inget kriterium för att

de för samma vapen

Oäkta barn till riddare kunde för att visa sitt ursprung

få föra en bastardsträng i sitt vapen Bastard-sträng är en

heraldisk term för ett tecken som anger illegitim börd

Denna sträng kan vara utformad som en smal linje

diagonalt över inne-hållet i en vapensköld och är vanlig

inom fransk heraldik För en illegitim son till en kunglig

person var bastardsträngen en statussymbol

Inom ätten Thott finns ett belägg för att oäkta sonen till

riddaren Axel Pedersen 1390-1447 fick föra faderns vapen,

men i tinkturerna svart/vitt (silver) Oäkta sonen till

riddaren och riksrådet Oluf Axelsson 1414-64 fick sina

farbröders tillstånd att föra deras fäders vapen

Definitionen av Fabeldjur

Fabeldjur kan vara dels männi-skodjur, delvis djur, delvis

människa som harpya (örn med kvinnohuvud), kentaur

(hästkropp med människo-huvud) och melusin (kvinna

med delad fiskstjärt, dels odjur eller monster, sammansatt

av två olika djurarter som basilisken (tupp med ormstjärt),

enhörning (häst och get) och grip (lejon och örn) Djur

med övernaturliga egenskaper vilka förekommer i

traditionella sagor kan också kallas fabeldjur Exempel

på dessa är bäckahäst, troll och varulv

I fabeldjur kombineras de olika drag som symboliserar

skapelsens outnyttjade möjligheter Ofta är fabeldjuren

sinnebilder för kaos eller för naturens skrämmande

krafter Skräckinjagande vidunder symboli-serar ofta de

onda krafterna i världen eller i människans egen natur

De fabeldjur och monster som under medeltiden antogs

12 Sju Härolder 1:2006

Sigillet för riddaren och riksrådet Folke Jonsson till

Fånö (Aspenäs-ätten, även kallad blå-ätten) visar

en lejonörn, ett av de första beläggen på ett

heraldiskt skapat djur Sigillet är känt från 1312

leva i den kända och kristna världens otill-gängliga

utkanter uppfattades som Guds sanna skapelser och man

tog deras existens för given Varelserna var symboler för

det främmande i dessa områden Deras existens var

exempel på Herrens visa och out-grundliga vägar

På HEREFORDKARTAN från 1280 (förvarad i katedralen i

Hereford) kan man se de då kända världsdelarna, Afrika,

Asien och Europa och de varelser som levde där då I

Afrikas östra delar fanns kentaurer, noshörningar och

enhörningar samt människor med en fot, utan huvud

eller som gick på alla fyra I Asien fanns flygande

salamandrar och drakar

Både världskartor och geografiska texter hävdade att

Afrika söder om medelhavskusten var att betrakta

närmast som obeboeligt, särskilt gällde detta trakterna

närmast den brännheta ekvatorn Att medeltidens lärde

placerade monster i Afrika, Asien och på hypotetiska

konti-nenter berodde i allmänhet på att det okända låg

så långt bort att det i praktiken var omöjligt att skaffa god

information om det

Fabeldjurens existens fastställdes i en mängd böcker

och skrifter, många författade av kyrkofäder eller andra

auktoriteter

ALEXANDERROMANENS första kända version dök upp ca

200 fKr i Alexandria Denna roman sades vara skriven

av Alexander den Store, som bevisligen varit i Indien

Under medeltiden blev denna roman mycket populär och

översattes till flera språk Ett 80-tal versioner på 35 språk

är kända, varav en svensk verstolkning från 1380 I denna

roman skrivs om fågel Fenix i Arabien som förstörde sig

själv i eld vart 500:e år varefter en ny Fenix genast reste

sig ur askan Det äldsta natur-vetenskapliga verket anses

vara Plinius den äldres Naturhistoria, Historia Naturalis

---

Verket utkom ca år 77 eKr och behandlar ämnen som

geografi, botanik, zoologi, medicin bland mycket annat

Physiologus inflytande

En bok som legat till grund för många naturhistoriska

verk är PHYSIOLOGUS Den är troligen skriven under 370talet

eKr i Caesarea Palestinae

Boken består av en samling berättelser skrivna på

grekiska av indiskt, egyptiskt, syriskt och judiskt

ursprung De korta berättelserna beskriver det verkliga

eller antagna utseendet och egenskaperna hos djur, växter

och stenar Varje berättelse inleds med ett stycke ur bibeln,

sedan följer en beskrivning av föremålet och sist kommer

en allegorisk utläggning av densamma

Översättarna lade till eller uteslöt delar av den eller

missförstod den vilket ledde till att flera versioner

uppstod De syriska och etiopiska översättningarna anses

vara de mest fullständiga Physiologus användes till en

början av kyrkofäder som källa för studier i naturvetenskap

och som en exempelsamling Genom

översättningar till engelska, franska och tyska blev boken

under medeltiden folkets egendom

Den översättning UB har är gjord från en syrisk text

från 600-talet, utgiven på tyska av K Ahrens 1892

Bibelorden saknas i denna version vilket av Ahrens

förklaras med att boken skulle användas som lärobok i

naturvetenskap

Medeltidens lärde förenade kunskapen i PHYSIOLOGUS

med avsnitten om djur i Isidorus av Sevillas ETYMOLOGIAE,

något som från och med 900-talet resulterade i skrivandet

av bestiarier Bestiarier är böcker i naturlära, som utöver

biologin också försöker beskriva den icke levande

naturen men som även innehåller moraliska värderingar

där varningar för kätteri och uppmaningar till avhållsamhet

och kyskhet överväger

Bestiarierna var under medeltiden nästan lika

utbredda som bibeln Ett bestiarium som fått en sär-skild

betydelse i Sverige är DYALOGUS CREATURARUM OPTIME

MORALIZATUS eller SKAPELSENS SEDELÄRANDE SAMTAL Det är

den första bok som trycktes i landet (1483) och är som

titeln antyder sedelärande samtal mellan olika varelser

som: lejon, örnar, enhörningar, drakar, fiskar och en och

annan grip Varje dialog är en kort berättelse om djur

eller människors handlingar och resultatet därav

Dialogen slutar med en hänvisning till bibeln och vilken

lärdom man kan göra Boken tros vara skriven av en läkare

vid namn Maynus de Mayneriis från Milano (d 1370)

Förekomst av Fabeldjur på vapensköldar

Enligt Raneke finns ca 1610 vapensköldar bevarade från

medeltiden, fördelade på 1250 ätter eller släkter, boende

mer eller mindre permanent inom nuvarande Sveriges

gränser Hur många ätter som funnits inom dåvarande

Sveriges gränser är vanskligt att fastställa då många ätter

varit innehavare av gods och gårdar på båda sidor

De ätter vilka bott inom dåvarande Sveriges gränser

och fört ett fabeldjur som vapen redovisas grundligare

på kommande sidor

Majoriteten av de sköldar som pryds av fabeldjur finns

inom kategorin allmänna bilder, A, (bilaga 1 och 2)

Antalet allmänna bilder uppgår till 656 stycken vilket

innebär att det är den största kategorin och utgör sköldemärken

på 40,7procent av alla vapensköldar I första

bandet av SVENSKA MEDELTIDSVAPEN finns på sidorna 39

till 69 en enkel översikt över samtliga vapensköldar inom

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik

Swandes fabeldjur som kombinerar en örn med en

hund är ett nutida exempel på nyskapande

sagodjursheraldik Teckning: Jan Raneke

kategori A Fabelväsen återfinns på sidan 49 och dess

antal uppgår till 22 stycken Dessa presenteras mer

grundligt på sidorna 404 till 422 i samma bok Den enklare

översikten stämmer inte helt och hållet med den

grundligare presentationen

Indelning i klasser

I översikten på sidan 49 finns fyra ätter med grip som

vapen, men i presentationen finns fem Likaså visas på

sidan två ätter med panter som vapen, men endast en av

dessa hör till kategori A, den andra är en sammansatt

bild och hör till kategori HAA, i översikten på sidan 68

Aspenäsätten återfinns två gånger på sidan 49, både med

örnlejon och lejonörn I kategori A finns enligt Raneke 21

ätter som för ett fabeldjur i skölden

Fyra av dessa ätter använde vapensköldar vars motiv

inte var fabeldjur Ätten Speckin II ifrån Västergötland

(känd från 1400-talets början) för en vapensköld med oxes

fram-kropp och en fiskstjärt Kaniken Jakob Stalder från

Lund (känd 1399) för en vapensköld med en vargs

framkropp och fiskstjärt Dessa båda vapensköldar är

enligt beskrivningarna för-enade genom horisontal

dimidation Detta innebär att två vapensköldar förenas

genom att de klyvs, varefter främre halvan av den ena

förenas med bakre halvan av den andra I dessa fall rör

det sig om två sköldar som förenas och inte två djur

Liknande delningar av vapensköldar finns i kategori

HAA, med enkel häroldsbild med flera allmänna bilder

1:2006 Sju Härolder 13

---

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik

På översikten av HAA-bilder, s 67, finns ätten Slaweka

(känd 1367-68) vilken förde en vapensköld med ett lejons

framkropp och fiskstjärt i horisontal dimidation Slaweka,

Speckin II och Stalder borde rimligtvis återfinnas inom

samma kategori då beskrivningen av deras vapen är

identisk

De två andra av de fyra är ätten Plata I eller von Platen

främst bosatt i Småland, ursprungligen från nordvästra

Rügen i Tyskland Denna ätt förde en vapensköld med

två vingar med katthuvuden (känd från 1326) En

liknande vapensköld fördes av Johan Knutsson (känd

1292-1314), dominus i Östergötland Hans vapen var två

vingar med örnhuvuden Även dessa båda vapenbilder

är samman-satta och är inga fabeldjur Dessa båda

vapensköldar borde kategoriseras som allmänna bilder i

kom-bination, AA, dvs att motivet består av djur eller

delar därav som kombinerats

Förutom Jakob Stalder återfinns fyra ätter vilka levde

och verkade i Danmark, inkluderat även Blekinge,

Halland och Skåne Ätten Ulfeld är en av dessa och räknas

till Danmarks äldsta adelsätter Stamfadern Strange blev

1186 omnämnd för gåvor till Lunds domkyrka

Medlemmarna i ätten Ulfeld förde från 1230 en vargörn i

skölden

Johannes Mus, känd 1417-20, ägde gods på Själland

och i Halland och förde ett drakhuvud som vapen

Magnus Scanong (Skanung I) de Scania, känd 1245-85,

förde en panter i sitt vapen Peder Kruse, ärkebiskop i

Lund (känd 1410-18), förde en grip i sitt vapen

Från A till HAA

Det finns sedan medeltiden bevarat 14 ätters vapen

fördelade på 18 stycken vapensköldar inom kategori A

I kategori AA, dubbel allmän bild eller allmänna bilder

i kombination (bilaga 1), finns fyra vapen med fabeldjur

eller fabelväsen fördelat på tre ätter (bilaga 3)

I kategori HA finns fyra sköldar med fabelväsen fördelat

på tre ätter På två av dessa sköldar finns gripar och på

två av sköldarna finns lindormar eller jätteormar Då en

av vapensköldarna är en brisyr för den yngre ätten Grip,

redan räknad i kategori A är det två inte redan nämnda

ätter I kategorin HAA finns en sköld med en panter

Totalt förde 20 av 1250 ätter inom det dåvarande

Sveriges gränser någon typ av fabeldjur eller fabelväsen

som vapen och dessa ätter utgör 16% av det totala antalet

ätter

Bland det totala antalet vapensköldar, 1610, återfinns 26

stycken med någon typ av fabeldjur och de utgör 16% av

det totala antalet

Draken

Ätten Drake (A), lågfrälse ätt från Sunnerbo i Småland är

tidigast känd genom Magnus Drake 1474-75

Folke Jarls ätt (AA), förde en drake, i en åttauddig

stjärna, som vapen Denna ätt är en gren av

Folkungaättens kungastam Inom Folkunga-ätten var det

vanligt att uppta helt nya vapen för att särskilja olika

individer och grenar inom ätten Draken på

vapenskölden sägs vara en vendisk vapenbild från 1200talet

som ätten upptog genom att Sune Folkesson 1237

gifte sig med Elena eller Helena, dotter till Kung Sverker

II (Karl Sverkersson) Folke Jarl är känd 1208 och var

troligen kusin med Birger Jarl, riksföreståndare

En drake kan vara en eller flerhövdad, två- eller fyrbent,

bevingad med orm- eller fiskfjäll Ofta spyr draken eld

14 Sju Härolder 1:2006

eller etter (eter) Den kan flyga, simma, krypa och gräva

sig fram under jorden och håller helst till på öde och

otillgängliga platser

Ormen kan liksom draken symbolisera vattendrag -

floden som både ger och tar liv och som kräver ett offer för

att uppföra sig

Kometer och liknande himlafenomen ansågs under

medeltiden vara flygande drakar

Bevingade och flygande drakar hör inte till den äldsta

traditionen i Norden På flera runstenar avbildas ormliknande

odjur, utan vingar eller ben Motivet kan tolkas

som Sigurds kamp med Fafner eller Tors kamp med

Midgårdsormen Länge var den enda flygande drake i

nordisk tradition Nidhögg I Hels rike (dödsriket) sägs

den frossa på lik eller gnaga på världsträdet Yggdrasils

rot

God eller ond

I Orienten är draken i allmänhet godsint och knuten till

himlens krafter, medan den i Västerlandet är destruktiv

och ond samt associeras med underjorden Drakar kan

också vara väktare av skatter och portar som döljer

hemliga kunskaper Kampen mot draken symboliserar

de svårigheter som man måste övervinna för att nå fram

till den sanna inre kunskapen och den är även en bild för

kraftmätningen mellan ljuset och mörkret Drakdödaren

besegrar ond-skans och mörkrets krafter i världen eller i

sig själv

Att befria en jungfru ur en drakes våld innebär att befria

renheten och oskulden från ondskans fjättrar I den

kristna tron jämställs draken med ormen och

symboliserar den yttersta av ondskans krafter - Djävulen,

den lede frestaren, men även, död, mörker, hedendom

och kätteri

Draken är attribut till helgon som Cado, Klemens av

Metz, St: Göran (George), Margareta, Martha och

Sylvester och aposteln Filip Även inom Sumerisk/

semitisk tro står draken för fienden och ondskans krafter

Romarna antas ha övertagit drakbanéret från Dacien

under 100-talet e Kr Varje större enhet, kohort, i den

romerska armén förde ett drakbanér Banerets bärare

kallades draconarius Via de oriental-iska trupperna i

tjänst hos romerska armén upptog Wales den röda draken

i sin flagga

Hjälten och draken

Flera legender om hjältens kamp med odjuret har sin

ursprung i trakterna kring östra Medelhavskusten

En av dessa legender är om St: Göran och draken Den

uppträder för första gången under 1100-talet Göran blev

officer i den romerska armén och kristen Då kejsar

Diocletianus (284–305 e Kr) beordrade en förföljelse av

de kristna vägrade Göran att lyda och blev efter lång tortyr,

under vilken han inte yttrat ett ord, halshuggen 303 e Kr

Under tidig medeltid dyrkades St Göran som

soldaternas helgon och beskyddare Dels hade Göran

varit officer och dels hade han stått emot andligen mot

världens furste, den romerske kejsaren vilken var de

kristnas värste fiende tills Konstantin den store gjorde

kristen-domen till statsreligion i början av 300-talet eKr

Ärkeängeln Michael kunde träda i Guds ställe som

drakdödare För att göra likheterna mellan St Göran och

ärkeängeln Michael större lades kampen mellan draken

och St: Göran in som en symbol för godhetens seger över

det onda

---

St: Göran kan vara en efterföljare till helgonet Mar

Jiryis Legenden berättar om riddaren Mar Jiryis som fann

ungdomlighetens källa och sedan red omkring osynlig,

alltid redo att hjälpa nöd-ställda, särskilt barn På

arabiska kallas Mar Jiryis el-Khudr - den evigt unge Han

är ett helgon för judar, kristna och muslimer

Legenden om jungfrun

Legenden berättar om en stad i nuvarande Libanon vars

enda vattenförsörjning var en källa utanför stadsmuren

En dag tog en drake denna källa i besittning och hindrade

folket från att hämta vatten Folkets nöd blev så stor att de

en dag slöt ett avtal med draken för att få tillträde till

källan Draken krävde att varje gång folket hämtade

vatten så skulle de ta med en ung man eller kvinna som

mat till honom Till slut fanns det inga unga människor

kvar i staden förutom kungens dotter Hon fördes ut för

att ges till draken, men då visade sig Mar Jiryis iförd en

rustning av guld ridande på en vit häst och med en mäktig

lans i sin högra hand Han dödade draken, vars gift inte

verkade på honom och räddade prinsessan

Liksom den drake som Mar Jiryis stred emot krävde

draken i St: Göranlegenden en jungfru att äta var dag

Till slut återstod bara kungens dotter, men då kommer

St:Göran stormande till häst och dräper draken med sin

lans Likt Mar Jiryis, men i motsats till de flesta

drakdräpande hjältar, avböjer St: Göran erbjudandet att

gifta sig med kungens dotter Ogift och kysk fortsatte han

sin färd mot den slutliga kampen mot den gamla draken

genom martyrdöden

Då korsriddarna 1098 intog Antiochia gjordes

St:Göran till deras skyddshelgon Från 1222 firades St:

Görans dödsdag den 23 april Valet av datum kan ha ett

samband med att man under förkristen tid firades vårens

ankomst på denna dag Under 1300-talet blev St: Göran

Englands skyddshelgon St: Göran ses som det jordiska

idealet för en andlig soldat

Draken är det främsta av alla

fabeldjur och omgiven av mycket

symbolik

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik

Enhörningen symboliserar oskuld

och renhet, men även styrka

Enhörningen

Ätten Nipertz (A) uppträder i Östergötland vid 1300-talets

slut och för en enhörning i skölden Denna ätt är troligen

invandrad från Tyskland Den välborne riddaren Kort

Nipertz (ätt I), dör 1412 Ätten Nipertz hade godsinnehav

i Västergötland, Östergötland och Skåne

Herr Laurens (A), kyrko-herden i Nyköping, känd 1505,

förde en enhörning i skölden Enhörningen symboliserar

kyskhet, renhet, jungfrulighet, det fulländade goda, dygd,

andlig och kroppslig styrka Lejonet (manlig) och

enhörningen (kvinnlig) står i konflikt på samma sätt som

sol och månkrafterna och liknande motsatspar

I konsten avbildas enhörn-ingen, vanligtvis jagad av

jägare och hundar, till-sammans med en jungfru

Enhörningen symboliserade Jesus och jungfrun var

oskulden och blidheten personifierad Genom den

ökande Mariakulten förändrades jungfrun till Guds

moder som tog sin son från himlen till försonings-döden

på jorden Jägaren symboliserade den Heliga Ande, under

vissa perioder personifierad av ängeln Gabriel

Hundarna som följde honom symboliserade olika dygder

som: sanning, rättfärdighet, fred och barmhärtighet

Enhörningen symboliserade även ridderliga egenskaper

Den var oövervinnlig, förutom för en skön och blid

jungfru, otämjbar, stolt och stark

Enhörningen förekommer i många kulturers folkliga

föreställningar och heraldik I Kina står den för

fruktsamhet och långt liv I västerlandet, särskilt inom

heraldiken, är enhörningen stridslysten hästliknande

varelse med bockskägg, lejonsvans och ett horn i pannan

Hornet var en gammaltestamentlig symbol för styrka (5

Mos 33:17, Ps 92:11) I Genom Lukas 1:69: "Han (Kristus)

reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt",

blev enhörningens horn en symbol för korset

Ursprunget till legenden om enhörningen och jungfrun

finns i Physiologus,

"Enhörningen är ett litet djur och liknar en liten bock Han är

mycket mild och lugn, men då han mitt på huvudet har ett

Gripen är både örn och lejon, de

två kungliga djuren som

behärskar himlen och marken

1:2006 Sju Härolder 15

---

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik

kraftigt horn, som är mycket långt och uppåtriktat, så kämpar

han därmed mot djuren och fruktar icke någonting Men hur

fångas han? Man sänder, säges det, en ren jungfru till grannskapet

av den väg han går för att dricka När han ser jungfrun,

som är smyckad med en vacker skrud, går han fram till henne,

hon sätter sig, och enhörningen hoppar upp och lägger sig i

hennes sköte, som om han ville dia Härtill har han en naturlig

benägen-het Och jungfrun lyfter honom till sitt bröst och låter

honom dia, och likt en av vin eller sömn berusad blir han lugn

och somnar hos henne Sedan komma jägarna, närma sig sakta

och binda honom: och på så sätt säges det, fångas detta djur"

Den äldsta beskrivningen av en enhörning i Europa

är skrivet av Ktesias på 400-talet fKr och bevarat i en

avskrift från 800-talet eKr Ktesias beskriver enhörningen

som hemmahörande i Indien och är storleksmässigt som

en häst eller ännu större Kroppen är vit, huvudet

purpurrött och ögonen mörkblå Hornet i dess panna är

ca en halv meter långt Fram till 1600-talet såldes

narvalsbetar som enhörningshorn då hornet påstods

neutralisera alla slags gifter och rena dricksvatten Därför

blev enhörningen i senare tid i Europa ett kännetecken

för läkare och apotekare

Gripen

Kristin Bengtsdotter (A), säljer 1422 fyra gårdar i Reftele,

Småland Lars Jonssons ätt (A) från Uppland, känd sedan

1368

Algotsönernas ätt (A) var en högfrälse ätt från Västergötland

Av de 26 medlemmar av ätten som redovisas

hos Raneke förde alla utom två personer en grip i skölden

De två undantagen är stamfadern lagman Algot

Bryniolfsson (1228-1298), förde en fyrbladig ros i skölden

Hans son, Peter Algotsson, känd 1278-1293, förde en

tolvbladig blomma i skölden Peters äldre bror, Bryniolf,

känd 1248-1317, förde sedan ättens vapen, ett svart

griphuvud på gul botten Flertalet män inom släkten var

riddare, lagmän eller riksråd Många kvinnor inom

släkten ingick äktenskap med riddare eller riksråd eller

gick i kloster

Den kvinnliga gripen har vingar

medan den manliga här ovan

saknar dessa

16 Sju Härolder 1:2006

Lindormen påminner mycket

om en drake men har endast

två ben och förknippas mer

med vatten än luft

Äldre och yngre Grip

Grip [äldre ätten] (A) var en uppländsk frälseätt som förde

ett svart griphuvud med röd tunga på vit (silver) botten

Detta tinkturbelägg är från 1364 och fördes av drotsen Bo

Jonsson Grip Denne och brodern Tomas Jonsson var

bosatta i Uppland med köpte gods och gårdar i

Östergötland Bo Jonsson Grip blev med tiden dåtidens

störste godsägare med gods och mark i hela landet 1380

uppförde ha en borg på en holme vid Mariefred gav han

den namnet Gripsholm Borgens namn kan ha spelat en

roll vid valet av vapen för landskapet Södermanland

Grip, yngre ätten (A och HA)- Katarina Knutsdotter

Grip (äldre ätten), ca 1414-1446, gifte sig med Nils

Erengislesson (Hammersta-ätten) och deras son Bo

Nilsson (död ca 1463) tog upp sin mors vapen fast med

röd tunga och näbb på gul botten

Lafrens Lafrensson (HA), från Öland, känd 1401

Kvinnliga och manliga

I heraldiken är den bevingade gripen kvinnlig då artens

hanne inte har några vingar Gripen som väsen är känt

sedan 5000 år I sumerisk och senare babylonisk och

assyrisk bildkonst uppträder en samlad grupp väsen

vilka alla kan kallas för gripar Från Asien kom gripen

via grekerna och sedan romarna till norra Europa

En grip är ett bevingat fabeldjur med ett lejons kropp

och med en örns klor och huvud, men skiljer sig från

örnen genom att den har öron I detta fabeldjur

kombineras egenskaperna hos lejonet, de fyrfota djurens

konung med örnens, fåglarnas konung, dvs styrka och

vaksamhet Den symboliserar solen, himlen och det

gyllene grynings-ljuset I Orienten är den i likhet med

draken ofta en sinnebild för visheten och den andliga

upplysningen

Gripen är till sin natur skiftande, dels som sinnebild

för vällusten dels för dess motsats avhållsamheten Ett

exempel på detta är att gripen i den kristna föreställningsvärlden

kan symbolisera djävulen som flyger bort med

Trollet är unik för svensk heraldik,

och finns bara hos ätten Trolle

---

människornas själar men kan också vara en bild för de

kristnas fiender och förföljare

I Dantes DEN GUDOMLIGA KOMEDIN (Purgatorio, canto 29,

Skärselden, vers 29) drar en grip kyrkans vagn och genom

detta blev gripen symbol för Kristi dubbla väsen som Gud

och människa

Gripen sades kunna upp-täcka och gömma guld och

kom att symbolisera både kunnande och ocker Enligt

legenden vaktade gripen guld som tillhörde

hyperboréerna, ett folk som bodde i de okända trakterna

i norr Med tiden bildades uppfattningen att hästen var

gripens främsta fiende, då man behövde en häst för att

snabbt kunna ta sig iväg då man tagit det guld vilken

gripen vaktade Gripen antogs vara 8 gånger större än ett

lejon och den kunde med lätthet föra bort en

rustningsklädd riddare till häst

Gripen och Gabriel

I Physiologus skrivs det enligt Holbek & Piø om gripen

att den är den största av himlens fåglar och lever i Orienten

vid en bukt vid Okeanosfloden När solen går upp breder

den ut sina vingar och fångar upp dess strålar

En annan grip flyger med solen till dess den går ner

På liknande vis sammankopplas med gripen ärkeängeln

Michael och även Guds moder I det exemplar UB hade

nämns inte gripen i texten, men på sidan 83 finns en

teckning på en grip

Anledningen till att det exemplaret av Physiologus

saknar stycket om gripen kan bero på att Ahrens tagit

bort detta stycke eller att stycket inte fanns med i det exemplar

Ahrens översatte Från Asien fördes under

medeltiden klor ifrån gripar och dessa klor användes som

dryckesbägare Antagligen rörde det sig om får- eller

gethorn Gripens klor kunde oskadliggöra eller upptäcka

gift likt enhörningshornet

Gripen som medlare

I boken SKAPELSEN SEDELÄRANDE SAMTAL (85:e träsnittet)

förekommer en grip som medlare mellan ett lejon och en

Liksom gripen är lejonörnen en

kombination av lejon och örn,

men den är ändå en helt unik

heraldisk figur

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik

En Mélusine är en kombination

av en kvinna och en örn

örn Träsnittet återger en lejonhanne som åtföljs av en

häst, en bock och en hjort Till vänster om dessa djur ses

en örn och fyra fåglar I dubbel bemärkelse mitt emellan

fyrfotadjur och fåglar står en grip på en kulle i

bakgrunden

"Lejonet, djurens konung, stred häftigt mot örnen,

fåglarnas konung Med alla djuren på sin sida höll lejonet

sina befästa ställningar på marken, medan örnen och

fåglarna satt i träden och bekämpade djuren med spjut

och pilar Då kom gripen förbi, och då han såg striden,

blev han utomordentligt missbelåten Han satte sig därför

på en kulle och flög inte in bland de stridande Lejonet

blev emellertid förskräckt och sade för sig själv: "Om

gripen är emot mig, då kommer jag att bli besegrad"

Örnen tänkte detsamma och sade: "Gripen har svans och

fötter som ett fyrfotadjur Jag tror inte jag kommer att

kunna hålla stånd, om han ställer sig på djurens sida

mot mig" Därför sände båda bud till gripen att denne

skulle klargöra, av vad förslag han var och varför han

satt där Gripen svarade: "Jag är både fågel och djur, inte

det ena eller det andra Jag sitter här för fredens och

kärlekens skull och jag tycker inte om partiskhet och

förtal" Efter detta yttrande mottogs han välvilligt av alla

Gripen vandrade omkring som han ville både bland

fåglar och djur, och ingen hyste misstro mot honom Under

tiden började han mäkla fred, och eftersom han var

betrodd, var båda parter villiga att hänskjuta frågan till

honom Gripen fällde då det avgörandet att alla genast

skulle avlägsna sig från slagfältet och i fortsättningen

leva i fred, inte strid, och han sade: "Den som freden vill

bevara måste allas rätt försvara" Matt 5:9 "Saliga de som

håller fred, de skall kallas Guds söner"

Lejonörnen

Aspenäsätten - Blå, (A) var en stormannaätt vars huvudsakliga

godsinnehav fanns i Mälarlandskapen, Småland

och Östergötland Anfadern Filip dog 1279 Släkten har

genomgående fört en lejonörn, vars överdel består av ett

lejon och underdel av en örn, i skölden, men domaren

Lejonet är inte bara djurens

kung, han är även heraldikens

härskare

1:2006 Sju Härolder 17

---

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik

Birger Filipsson, känd 1276, (avrättad 1280) förde ett

örnlejon (A) (överdel örn, underdel lejon) i skölden

Riddaren Bengt Jonsson, känd 1352-74 och hans bror Ulf

Jonsson, även han riddare, känd 1356-93, förde båda en

förenklad variant av lejonörnen (AA)

Djäkn, Lydekasönernas ätt (A) Denna ätt var bosatt i

Finland men ägde två gods i Östergötland Ätten är känd

genom Lydeke Olofsson 1456-85 vilken verkade som

väpnare, häradshövding och underlagsman Skölden

pryds av en knäböjande munk med rovfågelhuvud, i

adorant-ställning, vilket innebär att en person ber inför

Jesus, Maria eller ett helgon Adoration betyder

ursprungligen bruket att falla ned på sitt ansikte och visa

vördnad

Fånöätten (A) var en uppländsk stormannaätt med

flera godsinnehav i Uppland och Södermanland

Domaren Johan Karlsson, känd 1274, avrättad 1280 är

den förste i släkten som för en lejonörn i skölden

Riddaren Joar Johanssons (AA) vapen, känt 1230,

tillhör ett av de tidigast belagda stor-mannavapnen i

Sverige Denne riddare förde en lejon-örn med tupphuvud

följt av en molett (sporrklinga)

Dubbelörn/tvehövdad örn (A) Hans Evertsson,

väpnare och borgmästare i Västerås var känd mellan

1455-73

Lejonet, djurens konung

Det äldsta och vanligaste djurmotivet inom heraldiken

är lejonet Ett lejon som vänder ansiktet mot betrakt-aren

kallas leopard Englands första vapen med tre gyllene

lejon på en röd sköld förekom på det stora sigill som

präglades för Rickard Lejon-hjärta ca 1195

Lejonet, djurens konung, är en av de vanligaste djursymbolerna

för mod, snabb-het, styrka, makt och majestät

inom heraldiken I den kristna konsten står ett lejon som

slåss med en drake för det goda som slåss med det onda

medan ett lejon när det håller en människa eller ett lamm

i klorna symboliserar det onda

Den beskrivning som Physiologus ger av lejonet fick

stor genomslagskraft i Europa under medeltiden Enligt

Physiologus har lejonet tre egenskaper "När han överstiger

ett berg och lukten av jägare når honom, så döljer han sina spår

med svansen, för att jägaren icke skola märka dem, finns honom

på hans läger och fånga honom Den andra egenskapen: när en

lejoninna föder fram sin unge så är den död, då bevakar

lejoninnan sin unge tills dess fadern på tredje dagen kommer,

blåser i hans näsa och reser upp honom Den tredje egenskapen:

Alltid när han sover, vakar hans ögon När han stiger på bladet

av det träd som kallas stenek, förstenas hans kropp och han blir

stående utan att kunna röra sig Lejoninnan får en unge, som

dock sönderriver sin moders liv den födes och på så sätt kommer

fram Om man smörjer in sig med njurfett av lejon och sedan

går omkring bland djur, så närma det sig ej När han river ett

djur, så äter han det ej Lukten av ett lejon är mycket stinkande"

Att lejonungar föds döda och inte vaknar till liv förrän

deras far andas liv i dem efter tre dagar gjorde lejonet till

en symbol för uppståndelsen Lejonet blev en sinnebild

för vaksamhet då det vakade när det sov och ansågs vara

en idealisk väktare vid kyrkdörrar, gravar och monument

Örnen, fåglarnas konung

Örnen, fåglarnas konung, är näst efter lejonet den

vanligaste djursymbolen Den symboliserar liksom lejonet

gudomlighet, mod, tro, vaksamhet, seger, majestät och

makt - särskilt kejserlig sådan

18 Sju Härolder 1:2006

Örnen helgades åt Zeus i Grekland och Jupiter i Rom

De romerska legionerna förde örnar i sina fälttecken och

de romerska kejsarna tog den som sitt speciella emblem

En dubbelhövdad örn som blickar åt öst och väst antogs

som det bysantinska eller östromerska rikets emblem

Physiologus beskrivning av örnen mer av moralisk

natur och visar ett kristet färgat ideal, vilket var syftet

med dylika bestiarier "Då örnen åldras och hans vingar

bliva tunga och hans ögons ljus oklart, så söker han sig en

källa med rent vatten, flyger så upp i luften, in i solens eter och

bränner bort sina vingar och sina ögons oklarhet, så nedstiger

han i källan och dyker däri tre gånger och genom denna kur,

blir han förnyad och åter ungdomlig Men i hans ögon är det

förhatligt att uppfostra och föda kycklingarna, så han driver

bort en av dem och kastar den ifrån sig Den andra behåller han

och föder den med stor möda Men en fågel kallad grå gam

låter inte den av örnen utkastade ungen omkomma, utan tar

den till sig, ger den styrka och föder upp den bland sina

kycklingar Örnarna ha flikiga vingar och äro mycket

skarpögda De älska också solstrålarna och ha skarpare blick

än alla andra fåglar som finnas Då örnen vill pröva sin maka,

om hon är en äktenskapsbryterska eller ej, så håller han

ungarna, när hon fött dem, mot solstrålarna Om deras blick är

fast som hans, låter han en av dem leva, men om deras blick

skadas, slår han ned på deras äktenskapsbryterska till moder

och kastar henne som oäkting ur redet Han vördas så av sina

ungar, att de, då han blir sjuk eller tung av ålder, tjänstvilligt

bära honom på sina vingar, dit han önskar"

I lejonörnen och örnlejonet kombineras liksom i gripen

lejonets egenskaper med örnens I sammansättningen

påminner lejonörnen om den mesopotamiska lejongripen,

men det är en lokal form förekommande i norden, utan

förbindelse med mesopotamisk bildtradition

Två evangelister

Lejonet och örnen är även symboler för två av

evangelisterna, Markus respektive Johannes Lukas och

Matteus symboliseras av en oxe respektive en människa

Dess symbolik hämtades från de väsen som förekommer

i Hesekiel 1:4-11 och Uppenbarelseboken 4:7-9

Lejonet är vilddjurens konung och står för stolthet,

kunglighet och uppståndelsen Människan, är den

synliga världens härskare, motsvarar Kristi mänsklighet

och inkarnation Oxen, kungen bland husdjuren, står för

styrka och offer och motsvarar Kristi lidande

Örnen är fåglarnas kung och står för värdighet, nåd,

gudomlighet och uppstigande i himlen

Lindormen

Ätten Snakenborg (HA och HA) ursprungligen från

Mecklenburg, känd genom Johan Snakenborg (känd

1218-55) och riddaren Gerhard Snakenborg känd 1229

Flera män i ätten verkade som hövitsmän eller fogdar på

rikets fästen i Västergötland och i Dalsland Riddaren

Heyne Snakenborg, ca 1366, ägde flera gods och gårdar i

Västergötland

Ormen är liksom draken en symbol för ondskan Det

är osäkert om kräldjuret på den snakenborgska

vapenskölden verkligen är en lindorm Enligt Raneke är

kräldjuret en orm I jämförelse med ormen i ätten Orms

vapen på sidan 403, Raneke, Band 1, framstår kräldjuret

i ätten Snakenborgs vapen mer draklikt än ormlikt Det

ser ut som en orm, men har öron och uppstående taggar

längs ryggraden Den typ av lindorm som förekommer i

sagor och folkvisor är ofta övernaturligt stor och ett

---

exempel på detta är Mid-gårdsormen Om släkten

Snakenborg tagit ett fabeldjur från den nordiska

mytologin är okänt, men inte otroligt Det kan även röra

sig om en drake som fått en ny design för att särskiljas

från andra släkters drakar

Något som talar emot att kräldjuret skulle föreställa en

lindorm är att både draken och lindormen har vingar

även om lindormen associeras med vatten, samt att en

lindorm inom heraldiken i regel avbildas med framben

likt draken i Folke Jarls vapen Ytterligare skillnad mellan

drakar och lindormar är att flesta drakar flyger omkring

för att härja medan lindormar krälar omkring och härjar

De riktigt stora ormarna antogs leva under jorden eller

i vattendrag Plinius skriver att man efter det tredje

puniska kriget infångat och dödat en 37 meter lång orm

Berättelser om jätteormar förekommer i naturhistoriska

skrifter fram till 16-1700-talen I regel sägs inte mer om

jätteormarna än att de är stora och att de kan sluka djur

som oxar eller elefanter

Lindormen sades hålla till i markerna eller under hus

och gårdar Flera fabelväsen är av ormkaraktär och det

hänger samman med att ormar sågs som mer mystiska

och främmande än de varmblodiga fyrfotadjuren och

fåglarna

Mélusine

Ätten Vent ev Fent (A) förde en mélusin i skölden Heyne

Vent (känd 1402-03) bodde i Törestorp i Västergötland,

men ägde även gård och jord i Finnveden, vilken han

1402 sålde till en Nils Midingsson Namnet Vent tyder

på att denna ätt kan ha tyskt ursprung Vapnet visar en

kvinna med två fiskstjärtar

På ett träsnitt från 1500-talet avbildas Mélusine med

en kvinnas överkropp, ett par vingar, underkropp som

en orm eller drake med spiralvriden svans och ben Enligt

sägen håller Mélusine till i en källa, vilket skulle förklara

ormstjärten Källor och floder kommer från jordens djup

och de väsen som levde däri uppfattades som ormar

Legenden om Mélusine är följande: En ung man vid

Panterna har alltid prickar och

sprutar eld ur öron och mun

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik

Örnen är en av de vanligaste

figurerna inom heraldiken och

avbildas med fläkta vingar

namn Raymond förälskar sig i en kvinna vid namn

Mélusine Hon gifter sig med honom på ett villkor, att

han skall lämna henne ensam varje lördag I

bröllopsgåva får Raymond slottet Lusignan av Mélusine

och så lever de lyckliga i många år

Raymond får ryktesvägen höra att Mélusine var lördag

förvandlar sig till ett odjur En lördag spionerar han på

henne då hon ligger i badet, från midjan och ner

förvandlad till en orm

Raymond blir rasande och då kastar hon sig ut igenom

fönstret och försvinner för alltid Under lång tid framöver

syns vid deras yngsta dotters vagga en skugga formad

som en orm Varje gång som någon i släkten Lusignan

skall dö visar sig Mélusine över slottet och då släkten är

utdöd kommer hon på liknande sätt förutsäga den

franske kungens död

Vid sekelskiftet 1300/1400 utkom två beskrivningar

av Lusignan-släktens historia, bägge innehöll berättelsen

om Mélusine Dessa berättelser översattes till flera språk

och Mélusines berömmelse blev så stor att åtskilliga adelsoch

furstesläkter ändrade sina stamträd för att få henne

bland anmödrarna

Pantern

Ätten Panterlilja (AA och HAA) förde en panter i

kombination med en fransk lilja i skölden Denna ätt var

hemmahörande i Västergötland, känd 1335 genom att

Petrus Styaelkesson (Stybbersson), varit sigillvittne vid

en urkund i Axvall rörande en gård i Åsle socken

Ett lejon och en örn

En panter har i vapenkonsten en örns framben och ett

lejons bakben, eller har alla fötter kloförsedda, och har

ofta horn Eftersom zoologerna lånat namn på nyfunna

djurarter ur bestiarierna bör man skilja mellan heraldiska

och naturliga pantrar

Fabeldjuret brukar avbildas med eldsflammor från

öron och gap Pantern framställs inom heraldiken i

uppretat tillstånd och den symboliserar våldsamhet,

Ängeln har endast funnits i en ätts

vapen, Ängel

1:2006 Sju Härolder 19

---

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik

raseri och obeveklighet I kristen tradition ansågs pantern

kunna rädda människor från drakar och Djävulen

Pantern förkroppsligade även Kristi mildrande

inflytande då den ansågs ha en söt andedräkt

Enligt Physiologus är pantern "vän med alla djur, men

en fiende med draken Han är brokig till färgen och en rövare

till sin natur När han har ätit och är mätt, så sover han i sin

håla, och stiger inte upp på tre dagar När han går ut ur sin

håla, så ropar han med hög röst; och vid hans stämmas, klang

framträder och utbredes vällukten hos alla örter, som finnas i

närheten Vid välljudet i panterns stämma komma alla djur

fram och församla sig hos honom Men om du vill döda honom,

så smörj in dig med hyenfett, gå in i hans håla och döda honom,

och han skall icke skada dig Ej heller han mättar sig utan att

slå sitt byte Av naturen är han lätt i kroppen och rask i sina

rörelser"

Trollet

Den enda ätten i Sverige under medeltiden som förde ett

troll i sin vapensköld den var ätten Trolle,(A och AA) en

småländsk frälseätt från Finnveden med flera

godsinnehav

Riddaren Birger Trolle dä var den förste i ätten som förde

ett troll i vapenbilden, flera belägg för detta finns mellan

1402-40

Sägnen berättar om ett äventyr en julnatt med en

riddare som högg huvudet av ett troll på väg från sin

gård Ed till Våxtorps kyrka Denna sägen är känd sedan

1620 och finns i flera versioner Peder Månsson-Utter

uppger att ätten Trolle ursprungligen fört två vargsaxar i

skölden Möjligtvis kan Månsson-Utter haft tillgång till

nu förlorade sigill, eller också kan det varit för att bevisa

teorin att de första ättemedlemmarna hetat Ulve

Den mest kände i ätten Trolle torde vara ärkebiskop

Gustav Trolle som spelade en avgörande roll vid

Stockholms blodbad i november 1520

Troll är i nordisk folktro vanskapta och mycket fula

väsen som man trodde bodde i skogar, berg eller

gravhögar Dessa väsen ansågs vara opålitliga och

tjuvaktiga I legenderna är bortrövande av odöpta barn

som blev bortbytningar och berg-tagning av kvinnor

vanligt I Norden finns sagor om troll som i skydd av

nattens mörker river ner de kyrkor människorna byggt

upp under dagen Trollen låter kyrkan stå om de får den

första brud som skulle vigas i denna Det tyder enligt

Holbek & Piø på att man även i Norden, innan kristendomen,

offrade till demoner eller liknande innan röjning

eller nybygge Innan islam fick en allmän utbredning

fanns en tro att man vid brytning eller liknande av nytt

land skulle offra till djinnerna (andeväsen/demoner)

Orden troll och dvärg betecknar i både äldre och yngre

germansk tradition underjordiska väsen

Ängel

Liksom ätten Trolle var ensam om att föra ett troll i

skölden är ätten Ängel ensam om att föra en ängel i

skölden Stamfadern, Johan Erlandsson Ängel (AA), var

gift med en av Folke Jarls döttrar, Bengta Folkadotter, och

genom detta fanns släktband med Folk-ungaätten Denna

ätt var en uppländsk stormannaätt, innehavare av flera

gods och gårdar Skölden är känd sedan 1297

På den sköld som fördes av ätten Ängel avbildas en

ängel stående bakom en sju-uddig stjärna Ängeln har

höger hand lyft till välsignelse och i vänster hand håller

den en liljespira , detta kan betyda att det är ärkeängeln

20 Sju Härolder 1:2006

Gabriel som avbildas Denna ängel är den gudomliga

barmhärtighetens budbärare vars attribut är en lilja

Ängeln hörde till de första himmelska väsen som

användes inom svensk heraldik De typer av änglar som

används inom heraldiken är keruber, med ett par vingar

och ett barnsligt ansikte och serafer, med tre par vingar

Ängeln är guds budbärare och en förmedlare mellan

Gud och människa, himlen och den här världen Det finns

nio änglagrader inom den kristna traditionen: ärkeänglar,

serafer, keruber, tronänglar, dominantänglar,

principalänglar, dygdänglar, maktänglar, och "vanliga"

änglar Ärkeängeln Michael, laggivaren och företrädare

för den gudomliga rättvisan, avbildas som en krigare med

svärd

Slutsats

De ätter som under medel-tiden förde ett vapen med

fabeldjur är få Endast 20 ätter (26 sköldar) eller 16

procent av alla ätter förde ett vapen med fabeldjur

Det går inte att urskilja någon särskild "yrkesgrupp"

eller dylikt bland dessa personer och ätter Hälften av de

förekommande ätterna var antingen högfrälse eller

stormän Endast ätten Drake från Sunnerbo benämns som

lågfrälse De ätter som endast representeras av en eller

två personer under en kortare tidsperiod kan antas ha

varit lågfrälse En orsak till att en särskild "yrkesgrupp"

inte går att urskilja kan vara att endast de ätter som förde

ett fabeldjur i vapnet har stude-rats Om undersök-ningen

gällt alla ätter kan ett annat resultat framkommit

Den geografiska sprid-ningen av ätterna stor men inte

specifik, dvs ätterna levde och verkade i de centrala landskapen

i dåvarande Sverige

Jan Raneke antar att det svenska hovet och frälset fått

heraldiskt stöd och inspiration från Tyskland och genom

detta kan fabeldjur vilka använts i tysk heraldik fått en

spridning i Sverige

Antagligen har valet av sköldemärke varit slumpmässigt

och baserat sig på individens önskemål eller på

någon betydelsefull händelse i personens eller ättens

historia Troligt är att vapnet valts för att visa individens

ideal eller vapnets likhet med en stormanna- eller

högfrälse-ätt

I England utvecklades tidigt ett eget särpräglat bestånd

av fabeldjur och varje monark antog som regel sitt eget

fabeldjur Om detta bruk har spridits till det svenska frälset

är okänt Om så skulle vara fallet kan val av ett fabeldjur

som vapen vara ett sätt att för en person att visa släkteller

vänskapsband med en kunglig eller högättad person

Gemensamt för alla före-kommande fabeldjur är att

de, oavsett ursprung, har inför-livats i den kristna kultursfären

och givits en plats i den symbolvärld där det goda

ställs mot det onda Drake, orm och troll är fabeldjur som

symboliserar det onda, medan enhörning, panter, ängel

och örn symboliserar det goda Gripen och lejonet kan

beroende av samman-hanget symbolisera antingen det

onda eller det goda

Melusinen intar en särskild position då den enligt

legen-den går tillbaka på en specifik individ som till viss

del kan byta hamn, dvs byta kropp Alla förekommande

fabeldjur tillskrivs övernaturlig styrka, vildhet och

snabbhet

I Bibeln finns flera beskriv-ningar av olika odjur som

Behemot, Leviatan och sist men inte minst Djävulen själv,

den gamle ormen Att besegra ondskan, antingen i sig

---

själv eller i andra var en dygd Därför kan fabeldjur som

drakar och ormar föras av de som vill visa sina önskade

bedrifter eller snarare sin ideologiska ståndpunkt som

Guds soldat

Den medeltide riddaren kan ses som en beriden

efterföljare till legendariska hjältarna som St Göran och

Mar Jiryis Riddaren har en moralisk plikt att kämpa för

Gud och rättfärdighet och en riddare har även höviska

förpliktelser mot damer Det är en kristlig dygd att döda

en drake då detta satans kreatur symboliserar mörker

och kaos Då draken även vaktar guld, förolämpar vackra

damer och i vissa sagor besitter övernaturliga egenskaper,

visar den riddare som kan besegra en drake inte

bara sin manlighet och skicklighet, utan han blir samtidigt

rik och kan få prinsessan och halva kungariket

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik

Johanna Arnell-Hellström

Uppsatsförfattaren Johanna Arnell, sedemera gift

Hellström

Litteratur

Källor

Hildebrand, Bror Emil Svenska sigillier (1866), Uppsala

Litteratur

- Bäckmark, Magnus och Wasling, Jesper; Heraldiken i

Sverige (2001), Historiska Media

- Carr-Gomm, Sarah; Motiv och symboler i konsten (1997),

Forum

- Cooper, JC; Symboler - en uppslagsbok (1995), Forum

- Foley, John; Tecken, märken och symboler (1995), Forum

- Harrison, Dick Skapelsens geografi (1998), Ordfront

Förlag

- Neubecker, Otto; Heraldik (1982), LiberFörlag

- Holbek, Bengt och Piø, Iørn; Fabeldyr och Sagnfolk, (1967)

Politikens forlag

- de Mayneriis, Maynus; Skapelsens sedelärande samtal 1483

(1983), Michaelisgillet

- Larsson, Lars-Ove; Vem är vem i svensk historia (2000),

Prisma

- Nevéus, Clara; Ny svensk vapenbok (1992) Streiffert &

Co, Stockholm

- Physiologus; En bok om naturens ting (1957), Sällskapet

bokvännerna

- Prange, Knud; Heraldik og historie (1962), Dansk

historisk fællesforenings håndbøger

- Raneke, Jan; Svensk adelsheraldik (1990) Corona AB,

Lund

- Raneke, Jan; Svenska medeltidsvapen, band I (1982), Doxa

AB

- Raneke, Jan; Svenska medeltidsvapen, band II (1982), Doxa

AB

- Raneke, Jan; Svenska medeltidsvapen, band III (1985, Doxa

AB

Internet

http://wwwnese (2001-10-26)

1:2006 Sju Härolder 21

---

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik

Sköldarnas indelning

KATEGORI ANTAL

MÄNNISKA (s 56)

Hjärta/föremål 2

Huvud/föremål 2

SUMMA: 10

FYRFOTADJUR (s 56-57)

Björn 1

Hjort, horn 4

Rådjur 1

Lejon, leopard 6

Mus, råtta 1

Oxe, tjur, ko 7

SUMMA: 20

FÅGLAR (s 57)

Fågel/föremål 6

Svan/ring 1

Uggla/tegelsten 1

Vinge/föremål 6

SUMMA: 14

FABELVÄSEN (s 57)

Lejontupp 1

Trollhuvud 1

Ängel 1

SUMMA: 3

VÄXTER (s 57-58)

Blad/stjälk 3

Lilja/föremål 11

Ros/föremål 2

Träd/stjärna 1

SUMMA: 17

HIMMEL (s 58)

Halvmåne/föremål 5

Halvmåne/stjärna 17

Stjärna/föremål, djur 5

SUMMA: 27

FÖREMÅL (s 58 f)

Ankare/stjärna 1

Arm/föremål 6

Båt/föremål 9

Föremål/stjärna 5

Kors/föremål 4

Mössa/bjällror 1

Pil, lans/vingar 9

Pil/skäror 1

Ros/pentagram 1

Stridsslagor/kors 1

Svärd/föremål 3

Triangel/föremål 2

Varghake, -sax 2

Växt/stjärna, måne 1

SUMMA: 40

22 Sju Härolder 1:2006

A/H-systemet

A/H-systemet skapades av Jan Raneke för att

kunna katagorisera vapen på ett effektivt sätt och

samtidigt möjliggöra sökning på okända sköldar

Det genomfördes första gången i hans

avhandling BERGSHAMMARVAPENBOKEN (1975) och

förekommer därefter även i SVENSKA MEDELTIDSVAPEN

och SVENSK ADELSHERALDIK Även SVENSKA HERALDISKA

FÖRENINGEN har upptagit systemet i sin databas

KÄLLAN

Den här gjorda uppräknigen är hämtad från

SVENSKA MEDELTIDSVAPEN (band I)

H – Enkel häroldsbild Bildad av en eller flera linjer,

snitt eller skuror i ordning: delningar, klyvningar,

styckningar, spetsar, sparrar, korsningar, brutna

och böjda dito 299 st

HH – Dubbel häroldsbild Sammansatt av linjer,

snitt eller skuror av olika slag i ordning: 1 primär-,

linjer, snitt eller skuror, 2 sekundära diton 119 st

A – Enkel allmän bild En eller flera figurer av

samma slag ordnade: helhet, delar, ental, flertal

Människa, fyrfotadjur, fåglar, fiskar, kräldjur,

fabelväsen, växtriket, himmelsföremål, tillverkade

föremål, oidentifierade diton 657 st

AA – Dubbel allmän bild Ordningsföljd efter

dominerande motiv och i princip som A-bild 131

st

HA – Kombinerad enkel häroldsbild och allmän

bild Ordningsföljd: 1 enligt H-bild, 2 enligt A-bild

266 st

HHA – Kombinerad dubbel härolds- och enkel

allmän bild Ordningsföljd 1 som HH-bild, 2 som

A-bild 64 st

HAA - – Kombinerad enkel härolds- och dubbel

allmän bild Ordningsföljd 1 som H-bild, 2 som

AA-bild 56 st

HHAA - – Kombinerad dubbel härolds- och

dubbel allmän bild Ordningsföljd 1 som HH-bild,

2 som AA-bild 18 st

SUMMA: 1610 st

---

Boken som lär dig skriva historia

Den här boken har ta mig tusan den bästa intro-duktionen till den historiska

och den etnologiska veten-skapen jag någonsin läst

HANDBOK I KONSTEN ATT SKRIVA har ett upplägg som gör det enkelt för läsaren

att se hur en historisk process kan beskrivas beroende på vilket utgångsläge

man har Här finns den akademiska forskningen, lokalhistoria, mikrohistoria,

hembygds-historia och släkthistoria

Författarna utgår från en person, Bönhus-Anna vars liv finns dokumenterat

både genom skriftliga och muntliga källor Författarna visar hur vår kunskap

om henne kan an-vändas i allt från att beskriva ett socialt skeende i svensk

historia till ett människoöde

Beroende på hur vi som historiker väljer att bevaka Bönhus-Anna får vår

text ett givet uttryck och här lyckas författarna med den pedagogiska

prestationen att tydliggöra varje enskild ”diskurs” på dess egna villkor Här

finns ingen elitism bara ren nyfikenhet

Den här boken är ett måste för den som vill skriva historia men inte vet var

eller hur man ska börja

Författarna Anna Götlind är docent i historia vid Göte-borgs universitet,

och verk-sam som lektor i historia vid Högskolan Dalarna Helena Kåks är

doktorand i etnologi vid Tema Kultur och samhälle, Linköpings univer-sitet

Ögonblickets vapenbok

Jesper Wasling

Heraldiken är en långsam vetenskap men ibland blixtrar det till LIBER

AMICORUM BRUGENSIS är något så ovanligt som en heraldisk ögon-blicksbild

från kongressen i Brügge den 6 till 11 sep-tember 2004 Författaren tar oss

med till kongressen genom sin vapenbok där han samlat deltagarnas vapen

och namnteckningar De med-verkande personerna är ordnade efter deras

hemland vilket gör att häftet får en tydlig struktur och blir lättläst

Sköldarna är ritade för hand och är mer snabba skisser än sirligt dekorerade

målningar, och det är det som gör vapnen så levande Alla är färglagda med

vanliga akvarellpennor, något som ytterligare för-stärker känslan av närvaro

All text är på engelska så det finns möjlighet att boken når en internationell

publik Om inte annat är den väl värd det

Som läsare hoppas jag nu på en fortsättning för jag vet att Magnus Bäckmark

närvarat vid andra heraldiska evenemang

Jesper Wasling

Recensioner

Författare: Anna Götlind & Helena Kåks

Titel: andbok i konsten att skriva

ISBN: 91-27-09760-9

Tryckår: 2006

Pris: 286 kr

Förlag: Natur och Kultur

Författare: Magnus Bäckmark

Titel: Liber amicorum Brugensis

ISBN: (saknas)

Tryckår: 2006

Förlag: Eget förlag

Pris: 190 kr

1:2006 Sju Härolder 23

---

Var och en som vill har rätt att ta sig ett vapen, precis som alla får ha ett namn De

enda begränsningar som finns är att vapnet ska utformas så att det följer de

heraldiska reglerna och att man inte tar ett vapen som redan förs av någon

annan

Här presenterar vi vapen som förs av sjuhäringar, adliga såväl som andra, eller som

har skapats av Sjuhärads heraldiska konstnärer Förutom de adliga är alla

släktvapen antagna på egen hand, men några få kan sägas ha fått officiell

sanktion genom att de har publicerats i värrenomerade skrifter

Har du ett vapen du vill anmäla är det bara att ta kontakt med redaktionen

Temat detta nummer är heraldiska exlibris

Familjen Åsklund

Exlibriset tecknat av Ronny

Andersen och tryckt 2006

Vapnet antogs 2000

24 Sju Härolder 1:2006

Släktvapen

i Sjuhärad

Henric Åsklund

Exlibriset tecknat av Jan Raneke år

2006 och tryckt samma år

Vapnet antogs 2000

Jill Boberg

Exlibriset tecknat av Stefan Bede och

tryckt 2006

Vapnet antogs 2006

---

Gunnar Trönnberg

Exlibris tecknat av Jan Raneke 1958

Gunnar är far till Stefan Trönnberg

Stefan Trönnberg

Exlibris tecknat av Jan Raneke

Stefan är son till Gunnar Trönnberg

som antog vapnet

Katarina Falk

Exlibris tecknat av maken Thomas

Falk och tryckt 2006

Vapnet antogs 2006

Thomas Falk

Exlibris tecknat ägaren och tryckt

2006

Sofia Falk

Exlibris tecknat av fadern Thomas

Falk och tryckt 2006

Vapnet antogs 2006

Sebastian Falk

Exlibris tecknat av fadern Thomas

Falk och tryckt 2006

1:2006 Sju Härolder 25