13.09.2013 Views

Sju Härolder - Svenska Heraldiska Föreningen

Sju Härolder - Svenska Heraldiska Föreningen

Sju Härolder - Svenska Heraldiska Föreningen

SHOW MORE
SHOW LESS

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

<strong>Sju</strong><br />

<strong>Härolder</strong><br />

Nr 1 Augusti 2006<br />

HERALDIK HISTORIA KULTUR<br />

Återuppstånden<br />

förening<br />

BORÅS HERALDISKA FÖRENING har återuppstått<br />

efter elva år i djup sämn<br />

Denna gång bättre än någonsin och<br />

med lite annan inriktning<br />

Medeltidens<br />

spännande spel<br />

Sidan 4<br />

Torneringarna var medeltidens<br />

motsvarighet till våra idrottsspel En enda<br />

tornering kunde inrymma flera oika<br />

moment som vart och ett är en egen<br />

tävling<br />

Släktvapen<br />

i <strong>Sju</strong>härad<br />

Sidan 6<br />

Det finns ett stort antal släktvapen som<br />

har sitt ursprung i <strong>Sju</strong>härad<br />

SJU HÄROLDERS mål är att presentera nya<br />

såväl som gamla släktvapen från<br />

regionen<br />

Sidan 24<br />

Fabeldjur poppis<br />

på medeltiden<br />

Fabeldjuren i svensk heraldik var ämnet för JOHANNA ARNELL-HELLSTRÖMS<br />

kandidatuppsats Nu har vi förmånen att få publicera den i SJU<br />

HÄROLDER<br />

Sidan 10


REDAKTÖREN<br />

Välkommen till <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong><br />

Äntligen är vi igång - till slut Den här tidningen skulle<br />

egentligen ha blivit till för 15 år sedan Så länge är det<br />

sedan Borås <strong>Heraldiska</strong> Förening beslöt att göra en<br />

tidning Den gången stupade projektet på bristande<br />

ekonomi, bristande kunskap och bristande tillgång på<br />

datorer och redigeringsprogram<br />

Nu är det skillnad Vi har tillgång till datorer och vi<br />

har kunskapen Ekonomin är heller inget problem så<br />

länge som vi gör en E-tidning<br />

Men varför inte nöja sig med en hemsida? Det vore<br />

onekligen lättare på många sätt, men en hemsida har<br />

sina begränsningar och svagheter I en tidning har man<br />

möjlighet att låta texten breda ut sig och göra en vackrare<br />

framställning Vi väljer dessutom bilder på ett sånt sätt<br />

att det ska vara möjligt för varje läsare att ta hem en PDFfil<br />

och trycka sin tidning på print-on-demand<br />

Vi i föreningen hoppas att vi på det här sättet kan<br />

förmedla vår entusiasm till så många som möjligt<br />

<strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong><br />

ISSN: 1654-3459<br />

Redaktör<br />

Jesper Wasling<br />

jesper@heraldikse<br />

Sämgatan 10<br />

507 45 Borås<br />

Medverkande skribenter<br />

Johanna Arnell-Hellström<br />

Thomas Falk<br />

Jesper Wasling<br />

Henric Åsklund<br />

Medverkande illustratörer<br />

Ronny Andersen<br />

Magnus Bäckmark<br />

Jan Raneke<br />

Jesper Wasling<br />

Redaktionen ansvarar inte för ej beställt<br />

material<br />

SJU HÄROLDER är en ideell tidskrift och ersättning<br />

utgår inte till medverkande författare,<br />

illustratörer eller fotografer<br />

2 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />

Entusiasmen är viktig När vi i år återbildade föreningen<br />

var det för att vi tre gamla styrelseledamöter och två nya<br />

entusiaster ville ha ytterligare ett heraldiskt forum att leka<br />

i Just lekfullheten är något som vi i BHF tar allvarligt på<br />

Heraldiken kan inte alltid vara något som man måste<br />

närma sig med vetenskaplig precision Ibland ska det<br />

räcka med att bara vara nyfiken<br />

Så välkommen till vår nya tidning och vår nygamla<br />

förening Vi hoppas att du kommer att ha lika stor glädje<br />

av heraldiken och historien som vi har<br />

Jesper Wasling<br />

Redaktör<br />

Borås <strong>Heraldiska</strong><br />

Ordförande<br />

Jesper Wasling<br />

jesper@heraldikse<br />

Sämgatan 10<br />

507 45 Borås<br />

Sekreterare (även vice ordförande)<br />

Thomas Falk<br />

thomas@heraldikse<br />

Kassör<br />

Henric Åsklund<br />

henric@heraldikse<br />

Härold<br />

Johanna Hellström<br />

johanna@heraldikse<br />

Klubbmästare<br />

Stefan Bede<br />

bede@heraldikse<br />

Medlemsskap Borås <strong>Heraldiska</strong> Förening är<br />

gratis men förutsätter en aktivitet från<br />

medlemmen


INNEHÅLL<br />

2 Ledare<br />

JESPER WASLING<br />

4 Återuppstånden förening<br />

BORÅS HERALDISKA FÖRENINGEN LEVER IGEN<br />

JESPER WASLING<br />

5 BHF:s vapen<br />

ETT NYGAMMALT VAPEN PRESENTERAS<br />

HENRIC ÅSKLUND<br />

6 Medeltidens dust och bohord<br />

TORNERSPELET VAR DÅTIDENS STORA IDROTTSHÄNDELSE<br />

JESPER WASLING<br />

9 Heraldisk kuriosa<br />

SMÅTT OCH GOTT FRÅN HERALDIKENS VÄRLD<br />

JESPER WASLING<br />

10 Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />

EN UPPSATS OM DEN SVENSKA MEDELTIDA SAGODJURSTRADITIONEN<br />

JOHANNA ARNELL-HELLSTRÖM<br />

23 Recensioner<br />

24 Släktvapen i <strong>Sju</strong>härad<br />

NYA OCH GAMLA VAPEN FRÅN SJUHÄRADSBYGDEN<br />

MÅNADENS TEMA ÄR HERALDISKA EXLIBRIS<br />

THOMAS FALK<br />

1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 3


FÖRENINGSNYTT<br />

Återuppstånden förening<br />

10 juni, nästan på dagen 16 år efter dess första<br />

tillblivelse, återuppstod Borås <strong>Heraldiska</strong> Förening för<br />

att stärka heraldiken och heraldikerna i <strong>Sju</strong>härad<br />

Borås <strong>Heraldiska</strong> Förening, BHF var verksamt åren 1990<br />

till 1995 då den ungdomliga entusiasmen slutligen<br />

bleknade bort Men med åldern har intresset för att<br />

återskapa denna förening växt hos de tre gamla BHFstyrelseledamöter<br />

som idag är aktiva i SHF<br />

Den nya styrelsen ser ut så här:<br />

- Ordförande Jesper Wasling<br />

- Sekreterare (och vice ordförande) Thomas Falk<br />

- Kassör Henric Åsklund<br />

- Härold Johanna Arnell<br />

- Klubbmästare Stefan Bede<br />

Rollspelande heraldiker<br />

Det var den 25 maj 1990 som Stefan Bede, Magnus<br />

Persson och Jesper Wasling bildade Borås <strong>Heraldiska</strong><br />

Förening Intresset för heraldik och en skämtsam<br />

snobbighet var basen, men också ett engagemang i rollspel<br />

spelade in Alla tre var mycket aktiva i Sveriges då största<br />

rollspelsförening Grundarna och medlemmarna var vid<br />

denna tid mellan 18 och 23 år unga<br />

Noteras kan att av fem de 12 som var aktiva i<br />

föreningen 1991 är eller har varit medlemmar och/eller<br />

aktiva i SHF under de senaste åren Ytterligare en är<br />

verksam som heraldisk illustratör<br />

Kamratligheten gick ofta före det heraldiska, vilket<br />

kanske förklarar varför föreningen valde en<br />

klubbmästare men ingen härold Denna kamratlighet ska<br />

BHF låta leva vidare och därför har även denna styrelse<br />

en klubbmästare<br />

<strong>Sju</strong>härad i fokus<br />

BHF kommer att vara en stillsam förening som främst<br />

bedriver sin verksamhet på Internet samt i<br />

sammankomster BHF planerar en hemsida och en PDFtidning<br />

Dessutom kommer man att vara engagerad i den<br />

verksamhet som Sockenheraldiska institutet bedriver Ett<br />

nära samarbete med SHF kommer att finnas<br />

Hela <strong>Sju</strong>härad står i centrum för BHF:s intresse I<br />

stadgarna kan man läsa att föreningens syfte är:<br />

- att främja intresset för heraldiken i <strong>Sju</strong>härad<br />

- att ävenledes främja intresset för närliggande<br />

ämnen såsom historia, etnologi, genealogi och arkeologi<br />

- att genom publikationer, föreläsningar, samverkan<br />

med andra verksamma krafter och på annat sätt fördjupa<br />

och förmedla kunskap inom området<br />

Timbreringar för alla<br />

Som bevis på att det är kul med pompa och ståt låter vi<br />

alla förtroendeposter få var sin timbrering De som finns<br />

idag ses här till höger Lekfullhet var ordet<br />

4 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />

Jesper Wasling<br />

Läs mer: wwwheraldikse/bhf<br />

<strong>Föreningen</strong>s timbreringar<br />

Ordförande<br />

Jesper Wasling<br />

Kassör<br />

Henric Åsklund<br />

Klubbmästare<br />

Stefan Bede<br />

Sekreterare<br />

Thomas Falk<br />

Redaktör<br />

Jesper Wasling<br />

Härold<br />

Johanna Arnell


Uppväckta ullsaxar<br />

I samband med att BHF återbildades togs det gamla<br />

vapnet till heders igen Vapnet komponerades av Stefan<br />

Bede & Jesper Wasling 1990 och antogs av årsmötet 1991<br />

Det nya är att vapnet är insatt i ett sigill för att göra det<br />

mer till ett märke och därför mer passande för en förening<br />

Blasoneringen lyder: I blått fält tre störtade ullsaxar<br />

av guld, ställda två över en<br />

Henric Åsklund<br />

FÖRENINGSNYTT<br />

1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 5


Övningslekar inför krig är kända från antiken De var<br />

en naturlig del av utbildningen När romarriket föll<br />

sönder försvann den stående hären och med den också<br />

den militära utbildningen Det finns inga dokument<br />

om militärteknik som beskriver något som kan liknas<br />

vid en högre militär utbildning förrän en bit in på 1000talet<br />

Och även då är det i en primitiv form jämfört med<br />

antikens undervisning Ändå lät man sig inspireras av<br />

Vergelius Aeneiden och andra klassiska verk när de<br />

tidiga torneringarna beskrevs<br />

Vad en tornering egentligen var under medeltiden går<br />

inte att beskriva med några få ord Regler skiftatde<br />

ochkrönikörerna använder samma ord för skilda<br />

företeelser En enkel, och inte helt korrekt beskrivning<br />

gör gällande att två lag ställde upp mot varandra Under<br />

vilt tumult red de sedan med fällda lansar och försökte<br />

slå motståndarna ur sadeln De som efter första<br />

dabbningen fortfarande satt kvar i sadeln fortsatte att<br />

slåss med svärd eller klubba Lansarna anvädes inte mer<br />

Det var fritt fram att slå mot vilken motståndare som helst,<br />

och målet var att ta dem till fånga Inte att slå dem ur<br />

sadeln<br />

Den som besegrats var tvungen att lämna ifrån sig sin<br />

stridsutrustning och allt lösöre till segraren Ju fler man<br />

lyckades ta till fångs, desto mer inkomsterna<br />

I de tidiga torneringarna deltog alla ryttare utom<br />

stormännen Det var en form av illegala soldattävlingar<br />

som var bannlysta av kyka och förbjudna av kungarna<br />

De hölls iregel också i gränstrakterna mellan två riken<br />

där statsmakten var som svagast Ju längre tiden gick,<br />

desto populärare och mer tillåtna blev dem Samtidigt<br />

blev ryttarna allt mer priviligerade som adelsklass Färre<br />

tilläts deltaga och kostnaderna för att ställa upp blev<br />

högre Från sent 1300-tal deltog endast förnäma riddare<br />

och betitlade stormän i spelen<br />

Parallellt med de vanliga torneringarna hölls många<br />

bonde och borgartorneringar runt om i västeuropa De<br />

var kanske inte av samma klass, men lockade publik<br />

6 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />

Dust och Bohord<br />

Torneringen i medeltiden<br />

Deltagarna var bönder eller borgare, aldrig frälsemän<br />

Jämför med dagens fotbollsevenemang I de finaste ligorna<br />

deltar proffsspelare från alla länder och pengarna gör<br />

det omöjligt för mindre klubbar att ställa upp I stället<br />

finns det lägre divisioner som endast har ett lokalt<br />

intresse<br />

Torneringens begrepp<br />

Den tidigaste formen av det vi idag kallar tornering är<br />

mêleé eller fritornering Under 1100-talet och in på 1200talet<br />

var en meleé en kamp mellan två lag med obegränsat<br />

antal deltagare som kämpade mot varandra i den fria<br />

terrängen Någon inhägnad bana fanns inte Det är<br />

tveksamt om någon segrare någonsin kunde koras Regler<br />

tycks i varje fall inte ha funnits Under 1300-talet<br />

minskade den i popularitet till förmån för dusten<br />

Termen kom med tiden att beskriva alla former av<br />

torneringslekar och andra former av ickekrigisk kamp<br />

Bohord uppkommer under 1200-talet Det var då en<br />

meleé i lätt rustning där vapnen oftast var klubbor<br />

Sannolikt var det en tävlingsform för väpnare, men om<br />

det finns inget sagt från samtida källor Den sista<br />

bohorden med klubbor ägde rum i Worms 1487 under<br />

kejsare Maxmilian I:s initiativ Den torneringen har också<br />

kallats den sista eftersom den var på allvar till skillnad<br />

från de som följde Redan 1487 var torneringar som denna<br />

ovanlig och omoderna Utvecklades till klubbtornering<br />

Round Table kallas en mer okänd torneringsform<br />

Namnet är taget efter kung Arthurs hov Det var en<br />

festlighet där dans och en informell tornering var<br />

höjdpunkterna Den äldsta kända Round table hölls på<br />

Cypern 1223 Eftersom kulten av kung Arthur var störst i<br />

England kan vi förmoda att det var en brittisk företeelse<br />

Hastilude är något som först beskrivs av den engelske<br />

krönikeskrivaren Matthew Paris Enligt honom var det<br />

en kamp med lansar och ordet används synonymt med<br />

tornering Senare krönikörer skiljer däremot mellan<br />

hastilude och tornering och det är därför lite osäkert vad<br />

det egentligen stod för


En bild ur Rene Anjous torneringsbok visar hur kaotiskt ett tornerspel var Bilden är inte ett försök till en exakt<br />

avbildning utan mer en illustration till själva företeelsen<br />

Dust eller dyst är det svenska ordet för den mest kända<br />

torneringsformen: tvekampen mellan två riddare<br />

Riddarna red mot varandra med lansen fälld och den<br />

som lyckades slunga den andre ur sadeln vann Skranket<br />

mellan ryttarna infördes kring 1400, troligen i Portugal I<br />

Nordeuropa är dusten som tävlingsform från 1200-talets<br />

andra hälft Ordet förekommer synonymt med tornering<br />

i Erikskrönikan Senare under medeltiden användes<br />

termen ibland också för tvekamp till fots med svärd<br />

Tornering eller tornej betydde från början svärdskamp<br />

till häst Utan lans Den vann insteg under 1300-talet och<br />

blev stor under det följande århundradet<br />

Klubbtorneringar hade sin storhetstid under 1400talet<br />

Idén var att man med klubbor skulle slå av<br />

motståndarens hjälmprydnad Det är alltså en fredligare<br />

och senare variant av bohorden<br />

Grupptorneringar påminde om en melée eller dust men<br />

den fortsatte efter att lansarna hade gått isär Kampen<br />

fortsatte efter det med svärd Antingen utkämpades den<br />

av två lag eller av flera par Det är den formen som<br />

förekommer under 1200-talet Målet var att ta så många<br />

fångar som möjligt<br />

Fottorneringar med ett i förväg bestämt antal slag var<br />

också populärt under 1400-talet I dessa användes<br />

kastspjut och därefter kamp man mot man med svärd,<br />

pålyxor och dolkar<br />

Svensk torneringskultur<br />

Stäckande, från tyskans Gestech, förekom i Sverige under<br />

äldre vasatid Den motsvarar den äldre dusten utan<br />

skrank Spetsen var trubbig och kluven i tre uddar Också<br />

rännandet är ett begrepp från vasatiden Till skillnad från<br />

stäckande användes skarpa lansar Under vasatiden<br />

infördes också skranket i Sverige<br />

En svensk ballad, nedtecknad på 1600-talet, beskriver<br />

kort en dust där ryttarna först rider mot varandra och<br />

därefter tar till sina svärd Ungefär som i filmen Ivanhoe<br />

(<strong>Svenska</strong> medeltidsballader, urval Bengt R Jonsson, 1969,<br />

sid 170f, 212f) Ordet dust förekommer också flitigt i de<br />

medeltida krönikorna<br />

Vasatiden innebär ett uppsving för tornerandet i Sverige<br />

Precis som på kontinenten hade den förlorat lite av sitt<br />

allvar och utvecklats mot en sport<br />

Redan under andra hälften av 1200-talet började<br />

speciella torneringsrustningar att införas De var<br />

anpassade till tävlingsformen och omfattade också<br />

hjälmprydnaden, något som aldrig användes i fält<br />

Hovordnar och torneringar<br />

Hovordnar I stort sett alla hovordnar under medeltiden<br />

föreskrev att medlemmarna måste deltaga i torneringar<br />

av något slag Det gällde bl a Strumpebandsorden,<br />

1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 7


Även engelsmän kan tornera Den<br />

här bilden visar ett tornerspel under<br />

kung Henry IV:s regering<br />

Gyllene Skinnets orden och Bandaorden Fast skälet var<br />

under 1400-talet mer för att visa på börd och rikedom än<br />

på behovet av stridsträning Sedan andra hälften av 1300talet<br />

krävdes både i Frankrike och England att deltagarna<br />

var adelsmän med minst fyra anor<br />

Dusten blir en sport Senare under 1400-talets minskade<br />

intresset för torneringarna De ersattes av en mer<br />

uppvisningsliknade form där skaderisken var betydligt<br />

mindre Segrare var inte längre den ryttare som satt kvar<br />

på sin häst längst eller som hade flest fångar, utan den<br />

som hade tagit flest poäng I dusten fick man ett poäng<br />

om man träffade sin motståndare med sin lans En träff<br />

mot huvudet var värt mer än en träff mot kroppen<br />

Missade man motståndaren eller om man träffade sadeln<br />

drogs ett poäng av Ytterligare poäng fick ryttaren om<br />

han bröt lansen mot sin motståndare Priset var inte<br />

längre den besegrade motståndarens rustning, häst och<br />

vapen I stället var det ädelstenar och rikt dekorerade<br />

sköldar som delades ut av domarna Gärna med hovets<br />

damer som medhjälpare<br />

Torneringen var under 1500-talet en sport där ära<br />

kunde vinnas Någon tanke på stridsträning fanns inte<br />

längre Den var borta sedan ett sekel<br />

Borgardust<br />

När torneringarna var unga deltog inte bara adelsmän<br />

Även vanliga ryttare i hären deltog, och det fanns stora<br />

chanser att de kunde adlas om de var duktiga När adeln<br />

i Frankrike under 1300-talet bildade ett slutet skrå blev<br />

8 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />

det omöjligt att deltaga i en tornering om man inte var<br />

adelsman Det blev dessutom näst intill omöjligt att<br />

upphöjas till adelsman Paris borgmästare, som under<br />

1200-talet alltid förlänades adelskap, var under 1300talet<br />

ofrälse För Englands del är det känt att londonbor<br />

deltog i flera Edward III:s torneringar, men sedan blir det<br />

mer tunnsått med deltagandet<br />

Men intresset för torneringar fanns kvar bland vanligt<br />

folk Och kunde de inte delta i de stora torneringarna<br />

kunde de alltid hålla sina egna Flera medeltida<br />

borgartorneringar är kända i och kring de större<br />

handelsstäderna Det finns också hänvisningar till rena<br />

bondetorneringar på kontinenten Nürnberg i Tyskland<br />

har ännu kvar en stor del av stadens tornerrustningar<br />

från sekelskiftet 1500<br />

Jesper Wasling<br />

Litteratur<br />

- Riddarlek och tornerspel (1992), Livrustkammaren<br />

- Vesey Norman; Om torneringar ()<br />

- Christopher Gravett; Tornerspelens utveckling ()<br />

- Alan Young; Tudor and jacobean tornaments ()


<strong>Heraldiska</strong> kuriosa<br />

Äldsta sigillen<br />

Sveriges äldsta sigill tillhörde kung Karl Sverkersson<br />

(1164-1167) Kung Karl var också först med att avbilda<br />

sig med krona; att sitta på en tron; att hålla ett<br />

riksäpple; att hålla ett svärd Överhuvud taget var<br />

han först med det mesta som gällde den kontinentala<br />

synen på kungavärdigheten<br />

Karls efterträdare var kung Knut Erikssons (1167-<br />

1189), Erik den heliges son Som förste kung i Sverige<br />

låter han avbilda sig med en spira, en liljestav<br />

Kung Erik Knutssons kontrasigill visar de första<br />

svenska lejonen och redan då var de krönta Kung<br />

var han åren 1210-1216 Samme kung bar också den<br />

första kungliga sigillringen i Sverige Motivet var<br />

Guds lamm Erik var son till Knut<br />

Första sigillet som bara innehåller en krona som motiv<br />

var kung Valdemar Birgerssons (1267-1275) Kung<br />

Valdemar krönte sina tre lejon så länge han var kung,<br />

men när han 1275 störtades av sin bror lät han ta<br />

bort kronorna Hans son, riksrådet och riddaren Erik<br />

Valdemarsson, förde inte heller några krönta lejonet<br />

Det börjar i Västergötland<br />

Av de tio äldsta sigillen (1219-1238) med vapenmotiv<br />

var två riddare (titeln "Dominus"), tre lagmän i<br />

Västergötland, en stallare, en jarl (Birger), en blivande<br />

kung (Knut Långe), två stormän och en okänd Alla<br />

tycks ha kommit från Västergötland eller<br />

Östergötland<br />

1224 Det äldsta danska vapnet finns avbildat i sigill<br />

Det tillhörde marsken Johannes Ebbesen Efter 1225<br />

blir danska vapen snabbt vanliga<br />

Gamla färger<br />

Det tidigaste färglagda folkungavapnet finns i<br />

Wijnberg-vapenboken från 1265-88<br />

1219 Sveriges första kända vapen tillhörde Sigtrygg<br />

Bengtsson av Broberg-ätten Jarlen Birger Brosa (död<br />

1202) visar i sitt sigill en sköld som antyder en lilja<br />

Men om det är det första heraldiska vapnet är osäkert<br />

1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 9


Johanna (Arnell) Hellström kandidatuppsats om de svenska fabeldjuren är den första akademiska<br />

genomgång som gjorts Hon påvisar här hur väl utvecklat, och hur spritt, bruket av fabeldjur var<br />

Uppsatsen lades fram vid Göteborgs universitet höstterminen 2001<br />

Fabeldjur i svensk<br />

medeltida heraldik<br />

Syftet med uppsatsen är att<br />

undersöka varför man använde sig<br />

av fabeldjur på vapensköldar under<br />

medel-tiden i Sverige (ca 1100-1500talet)<br />

Var det specifikt för högfrälse<br />

eller lågfrälse att föra en sköld med<br />

fabeldjur<br />

Frågeställningar<br />

- Vilka fabeldjur förekommer på<br />

vapensköldar i medeltidens Sverige?<br />

- Vilken funktion eller allmän<br />

symbolik hade dessa fabeldjur?<br />

Metod & material<br />

Den metod jag använt för uppsatsen<br />

är att läsa böcker som behandlar<br />

ämnet heraldik samt böcker om djur<br />

och fabeldjurs symbolik Den enda<br />

sammanställning som finns om<br />

vapensköldar i Sverige under<br />

medeltiden är Jan Ranekes SVENSKA<br />

MEDELTIDA VAPEN I denna redovisas<br />

1250 ätters vapenföring, men det<br />

totala antalet medeltida vapensköldar<br />

uppgår till ca 1610 st, vilket<br />

beror på att man inom en släkt eller<br />

ätt använt olika vapensköldar Det<br />

finns inga svenska vapenböcker<br />

bevarade från medeltiden och de<br />

tidigaste adliga släkt och vapenböcker<br />

är från 1600-talets början Det<br />

finns tre vapenböcker från<br />

medeltiden som återger även svenska<br />

10 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />

vapen Alla har sitt ursprung i<br />

trakten kring Nederländerna och<br />

Belgien<br />

BEAULAINCOURT-BELLENVILLE (BB) - ca<br />

1364-86 - Bibliothèque National,<br />

Paris<br />

GELRE (G) - 1370-86 - Bibliothèque<br />

Royale, Bryssel<br />

BERGSHAMMAR (BH) - 1436-50 -<br />

<strong>Svenska</strong> Riksarkivet<br />

Den största källan för kunskap om<br />

medeltida vapen utgörs av de ca 40<br />

000 sigill som finns bevarade i olika<br />

arkiv Majoriteten av sigillen hänger<br />

samman med urkunder av antingen<br />

pergament eller papper Antalet<br />

sigill beräknas bara vara en del av<br />

de som en gång funnits då både<br />

urkunder och sigill under tidens lopp<br />

har försvunnit eller förstörts<br />

Pergament har vanligtvis<br />

sigillavtrycken i vax, medan papper<br />

(från mitten av 1300-talet) vanligen<br />

har sigillavtrycken i lack På<br />

urkunderna gjordes skåror nedtill,<br />

där sigillen hängdes i remsor<br />

Skårorna var lika många som antalet<br />

sigillanter Den person som<br />

utfärdade brevet satte i allmänhet sitt<br />

sigill främst och de övriga i<br />

rangordning och som de räknas upp<br />

i urkunden Sigillbeståndet är utsatt<br />

för tex strålsvampsangrepp och det<br />

gör att sigillkvarlevorna av skiftande<br />

kvalitet Sigillet var den enda giltiga<br />

namnteckningen vid köpe-brev,<br />

donationer och transak-tioner av<br />

skilda slag, eftersom gemene man<br />

inte alltid var läskunnig<br />

När vapensköldarna blev<br />

allmänna som sigill antogs vapen<br />

även av andra som behövde besegla<br />

dokument tex adelskvinnor,<br />

borgare, bönder samt institutioner<br />

som kloster Enligt Jan Raneke tyder<br />

stilen på sigillstamparna på tysk<br />

påverkan Det kan betyda att tyska<br />

härolder varit rådgivare vid hovet<br />

och varit de som först hjälpt det<br />

svenska frälset i vapenfrågor<br />

Avgränsningar<br />

Uppsatsen rör fabeldjur på<br />

vapensköldar under medel-tiden<br />

Särskilt har tyngd-punkten lagts på<br />

fabeldjurens symbolvärde Jord och<br />

gods-innehav har ägnats mindre<br />

uppmärksamhet<br />

Raneke har i boken <strong>Svenska</strong><br />

medeltida vapen tagit med de släkter<br />

och ätter som under medeltiden bott<br />

innanför nuvarande Sveriges<br />

gränser Jag har valt att bortse från<br />

dessa och enbart se till de släkter som<br />

bott inom dåvarande Sveriges<br />

gränser


Forskningsläge<br />

Redan under 1500-talet initierade Gustav Vasa<br />

släktutredningar för att få grepp om frälsets rusttjänst<br />

och ursprunget till frälsets omfattande godsinnehav Efter<br />

kungens hovgenealog, Rasmus Ludvigsson (1540-90), är<br />

ett 20-tal släktböcker bevarade på Riksarkivet (RA)<br />

Biskop Hans Brask författade en släktbok mellan åren<br />

1512-14 innehållande genealogier, samt uppgifter om<br />

vapen och tinkturer, dvs färgsättningen av vapnen Under<br />

1600-talet skrev Peder Månsson Utter (Ludvigssons<br />

efterträdare på RA) bland annat COLLECTANEA GENEALOGICA<br />

(vapenbeskrivningar och tinkturer) Sophie Brahe och<br />

Lisbet Bryske i Danmark och Margareta Grip i Sverige är<br />

några exempel på kvinnor som dokumen-terade adliga<br />

släkt- och vapenböcker De författade omfattande manuskriptsamlingar<br />

med åtskilliga medeltidsvapen<br />

När 1626 års riddarhusordning trädde i kraft fick adeln<br />

ett eget hus i Stockholm, Riddarhuset Det är den svenska<br />

adelns ’’fackliga’’ organ som förvaltar fastigheter och<br />

donationsfonder samt ger stöd åt genealogisk forskning<br />

Forskningen inom heraldik och genealogi är<br />

omfattande då mycket möda läggs ner för att följa släkter<br />

bakåt i tiden för att fastställa genealogiska samband<br />

Tidigare forskning inom detta uppsats-område har jag<br />

inte funnit, därmed inte sagt att det inte finns<br />

Alsnö stadga införs<br />

Sverige omfattade under medeltiden huvudsakligen<br />

Götaland och Svealand men inte Blekinge, Bohuslän,<br />

Halland, Härjedalen, Jämtland och Skåne Expansionen<br />

i sydvästra Finland hade inletts <br />

1279 tillkom Alsnö stadga, vilken bland annat innebar<br />

en nyorganisa-tion av krigsväsendet Stadgan innebar<br />

även att mindre och medelstora jordägare genom<br />

rusttjänst kunde vinna frälse och frihet från skatt, något<br />

som tidigare hade varit förbehållet gamla hövdinge- och<br />

stormannaätter Fördelen med ett tungt beväpnat<br />

ryttarfölje var att det var lättrörligt och snabbt kunde<br />

sättas in mot fiendens flanker och rygg samt kunde<br />

operera över relativt stora områden<br />

"Den som ville ha sitt gods frälst, oavsett om denne var riddare<br />

eller sven skall ha en 40 marks häst, sadel och fullfärdig hjälm<br />

och fulla vapen på kropp och ben, inte undantaget av allt det,<br />

som en god man behöver för att strida med"<br />

Redan i de äldsta urkunderna kan konstateras en<br />

rangskala inom frälset Ärkebiskopen fick rida med 40<br />

hästar, biskopar och kungens ämbetsmän 30, rådsherrar<br />

12, riddare 8, riddares vederlikar 6, och lågfrälsemän 3<br />

För att inte stor-männen skulle kunna utgöra en oönskad<br />

maktfaktor och hot mot kungen begränsades storleken<br />

på ryttarföljena <br />

Vapnet en identifikation<br />

När deltagarna i det första korståget passerade Bysans<br />

1097 beskrev Anna Komnenas (1083–1148), dotter till den<br />

bysantinske kejsaren Alexios I Komnenos, riddarna och<br />

deras utrustning<br />

Sköldarna sades på framsidan vara blanka och utan<br />

dekorationer Vid det andra korståget ca 50 år senare hade<br />

riddarna individuella vapen målade på sköld och<br />

rustning och detta bruk spreds snabbt över Europa Under<br />

första hälften av 1100-talet infördes den slutna<br />

hjälmen vilken gjorde att en fullt utrustad riddare inte<br />

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />

Draken inom en stjärna från 1238 är troligen<br />

“prinsessan” Helena Sverkersdotters vapen, möjligen<br />

hennes man Sune Ebbesson Oavsett vem som förde<br />

vapnet är det den äldsta svenska heraldiska<br />

avbildningen av en drake, eller ska det vara en<br />

lindorm<br />

kunde skiljas från en annan, varken på kort eller långt<br />

håll<br />

Vapnet var främst till för identifikation och därför skulle<br />

det vara enkelt och tydligt<br />

Skölden kunde prydas av antingen allmänna eller<br />

heraldiska figurer Den allmänna bilden kunde vara vad<br />

som helst, djur, föremål, växt etc och stiliserades så att de<br />

mest karaktäristiska dragen framhävdes<br />

En allmän figur kan i princip vara vilket djurart eller<br />

typ av föremål som helst, men bestämda föremål eller<br />

djur kan inte användas Kravet är att bilden går att känna<br />

igen och kan beskrivas med ord<br />

Den heraldiska bilden eller häroldsbilden var<br />

uppbyggd av färgfält och linjer Linjer som avgränsar<br />

ytor från varandra kallas skuror, förutom den raka skuran,<br />

finns ett antal varianter<br />

På vapensköldar med djur är det vanligast är att djuret<br />

står på bakbenen med det högra bakbenet placerat framför<br />

det vänstra i sidled och höger framben eller framtass<br />

utsträckt högre upp i luften än det vänstra Det krigiska<br />

ursprunget föreskriver att djur och fabeldjur skall se<br />

hotfulla ut med uppspärrat gap och utfällda klor<br />

Inom heraldiken menar man med höger och vänster<br />

det som är höger och vänster för sköldens bärare Ett<br />

heraldiskt djur är högervänt om inte beskrivningen inte<br />

anger motsatsen Om vapnet används som flagga vänder<br />

1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 11


Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />

djuret nosen mot stången Ett vänstervänt djur kallas<br />

flyende, ett exempel på detta är lejonet i Göteborgs stads<br />

vapen<br />

<strong>Heraldiska</strong> färger<br />

Inom den klassiska heraldiken förekommer färgerna rött,<br />

blått, svart och grönt samt purpur som beteckning för<br />

furstlig rang Metall-färgerna guld och silver kan återges<br />

med gult och vitt<br />

Huvudregeln är att färg inte läggs vid färg eller metall<br />

vid metall En röd sköld med ett lejon i guld är syns<br />

bättre på avstånd än en sköld i silver med ett lejon i guld<br />

Det är vanligt att vapen innehåller symboler för<br />

åtråvärda egenskaper Vapen verkar till en början självtagna,<br />

men under senare delen av medeltiden fick<br />

kungamakten mer inflytande i dessa frågor Enligt Knud<br />

Prange var det under medeltiden mannen som adlade<br />

vapnet och inte enbart kungen som adlade mannen<br />

Känslan för heraldik och den heraldiska smaken har<br />

enligt Prange varit på nedgång från slutet av medeltiden<br />

fram till början av 1900-talet<br />

"Förfallet" yttrar sig i att vapnen med tiden utvecklade<br />

mer eller mindre överflödiga symboler och attribut<br />

Orsaken var att vapnen inte längre användes i strid och<br />

det var därför inte nödvändigt att de var tydliga och lätta<br />

att identifiera <br />

Rätten till ett vapen<br />

Ett vapen utgjorde en samman-hållande bildsymbol för<br />

en familj, släkt eller ätt, men ett vapen kunde även verka<br />

särskiljande inom släkten För att markera en viss individ,<br />

annan ättegren, sidolinje, eller adoption inom en släkt<br />

kunde en brisyr, mindre förändring, av släktvapnet göras<br />

Att personer tillhör samma ätt är inget kriterium för att<br />

de för samma vapen <br />

Oäkta barn till riddare kunde för att visa sitt ursprung<br />

få föra en bastardsträng i sitt vapen Bastard-sträng är en<br />

heraldisk term för ett tecken som anger illegitim börd<br />

Denna sträng kan vara utformad som en smal linje<br />

diagonalt över inne-hållet i en vapensköld och är vanlig<br />

inom fransk heraldik För en illegitim son till en kunglig<br />

person var bastardsträngen en statussymbol<br />

Inom ätten Thott finns ett belägg för att oäkta sonen till<br />

riddaren Axel Pedersen 1390-1447 fick föra faderns vapen,<br />

men i tinkturerna svart/vitt (silver) Oäkta sonen till<br />

riddaren och riksrådet Oluf Axelsson 1414-64 fick sina<br />

farbröders tillstånd att föra deras fäders vapen <br />

Definitionen av Fabeldjur<br />

Fabeldjur kan vara dels männi-skodjur, delvis djur, delvis<br />

människa som harpya (örn med kvinnohuvud), kentaur<br />

(hästkropp med människo-huvud) och melusin (kvinna<br />

med delad fiskstjärt, dels odjur eller monster, sammansatt<br />

av två olika djurarter som basilisken (tupp med ormstjärt),<br />

enhörning (häst och get) och grip (lejon och örn) Djur<br />

med övernaturliga egenskaper vilka förekommer i<br />

traditionella sagor kan också kallas fabeldjur Exempel<br />

på dessa är bäckahäst, troll och varulv<br />

I fabeldjur kombineras de olika drag som symboliserar<br />

skapelsens outnyttjade möjligheter Ofta är fabeldjuren<br />

sinnebilder för kaos eller för naturens skrämmande<br />

krafter Skräckinjagande vidunder symboli-serar ofta de<br />

onda krafterna i världen eller i människans egen natur<br />

De fabeldjur och monster som under medeltiden antogs<br />

12 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />

Sigillet för riddaren och riksrådet Folke Jonsson till<br />

Fånö (Aspenäs-ätten, även kallad blå-ätten) visar<br />

en lejonörn, ett av de första beläggen på ett<br />

heraldiskt skapat djur Sigillet är känt från 1312<br />

leva i den kända och kristna världens otill-gängliga<br />

utkanter uppfattades som Guds sanna skapelser och man<br />

tog deras existens för given Varelserna var symboler för<br />

det främmande i dessa områden Deras existens var<br />

exempel på Herrens visa och out-grundliga vägar <br />

På HEREFORDKARTAN från 1280 (förvarad i katedralen i<br />

Hereford) kan man se de då kända världsdelarna, Afrika,<br />

Asien och Europa och de varelser som levde där då I<br />

Afrikas östra delar fanns kentaurer, noshörningar och<br />

enhörningar samt människor med en fot, utan huvud<br />

eller som gick på alla fyra I Asien fanns flygande<br />

salamandrar och drakar <br />

Både världskartor och geografiska texter hävdade att<br />

Afrika söder om medelhavskusten var att betrakta<br />

närmast som obeboeligt, särskilt gällde detta trakterna<br />

närmast den brännheta ekvatorn Att medeltidens lärde<br />

placerade monster i Afrika, Asien och på hypotetiska<br />

konti-nenter berodde i allmänhet på att det okända låg<br />

så långt bort att det i praktiken var omöjligt att skaffa god<br />

information om det<br />

Fabeldjurens existens fastställdes i en mängd böcker<br />

och skrifter, många författade av kyrkofäder eller andra<br />

auktoriteter<br />

ALEXANDERROMANENS första kända version dök upp ca<br />

200 fKr i Alexandria Denna roman sades vara skriven<br />

av Alexander den Store, som bevisligen varit i Indien<br />

Under medeltiden blev denna roman mycket populär och<br />

översattes till flera språk Ett 80-tal versioner på 35 språk<br />

är kända, varav en svensk verstolkning från 1380 I denna<br />

roman skrivs om fågel Fenix i Arabien som förstörde sig<br />

själv i eld vart 500:e år varefter en ny Fenix genast reste<br />

sig ur askan Det äldsta natur-vetenskapliga verket anses<br />

vara Plinius den äldres Naturhistoria, Historia Naturalis


Verket utkom ca år 77 eKr och behandlar ämnen som<br />

geografi, botanik, zoologi, medicin bland mycket annat <br />

Physiologus inflytande<br />

En bok som legat till grund för många naturhistoriska<br />

verk är PHYSIOLOGUS Den är troligen skriven under 370talet<br />

eKr i Caesarea Palestinae<br />

Boken består av en samling berättelser skrivna på<br />

grekiska av indiskt, egyptiskt, syriskt och judiskt<br />

ursprung De korta berättelserna beskriver det verkliga<br />

eller antagna utseendet och egenskaperna hos djur, växter<br />

och stenar Varje berättelse inleds med ett stycke ur bibeln,<br />

sedan följer en beskrivning av föremålet och sist kommer<br />

en allegorisk utläggning av densamma<br />

Översättarna lade till eller uteslöt delar av den eller<br />

missförstod den vilket ledde till att flera versioner<br />

uppstod De syriska och etiopiska översättningarna anses<br />

vara de mest fullständiga Physiologus användes till en<br />

början av kyrkofäder som källa för studier i naturvetenskap<br />

och som en exempelsamling Genom<br />

översättningar till engelska, franska och tyska blev boken<br />

under medeltiden folkets egendom<br />

Den översättning UB har är gjord från en syrisk text<br />

från 600-talet, utgiven på tyska av K Ahrens 1892<br />

Bibelorden saknas i denna version vilket av Ahrens<br />

förklaras med att boken skulle användas som lärobok i<br />

naturvetenskap <br />

Medeltidens lärde förenade kunskapen i PHYSIOLOGUS<br />

med avsnitten om djur i Isidorus av Sevillas ETYMOLOGIAE,<br />

något som från och med 900-talet resulterade i skrivandet<br />

av bestiarier Bestiarier är böcker i naturlära, som utöver<br />

biologin också försöker beskriva den icke levande<br />

naturen men som även innehåller moraliska värderingar<br />

där varningar för kätteri och uppmaningar till avhållsamhet<br />

och kyskhet överväger<br />

Bestiarierna var under medeltiden nästan lika<br />

utbredda som bibeln Ett bestiarium som fått en sär-skild<br />

betydelse i Sverige är DYALOGUS CREATURARUM OPTIME<br />

MORALIZATUS eller SKAPELSENS SEDELÄRANDE SAMTAL Det är<br />

den första bok som trycktes i landet (1483) och är som<br />

titeln antyder sedelärande samtal mellan olika varelser<br />

som: lejon, örnar, enhörningar, drakar, fiskar och en och<br />

annan grip Varje dialog är en kort berättelse om djur<br />

eller människors handlingar och resultatet därav<br />

Dialogen slutar med en hänvisning till bibeln och vilken<br />

lärdom man kan göra Boken tros vara skriven av en läkare<br />

vid namn Maynus de Mayneriis från Milano (d 1370)<br />

Förekomst av Fabeldjur på vapensköldar<br />

Enligt Raneke finns ca 1610 vapensköldar bevarade från<br />

medeltiden, fördelade på 1250 ätter eller släkter, boende<br />

mer eller mindre permanent inom nuvarande Sveriges<br />

gränser Hur många ätter som funnits inom dåvarande<br />

Sveriges gränser är vanskligt att fastställa då många ätter<br />

varit innehavare av gods och gårdar på båda sidor<br />

De ätter vilka bott inom dåvarande Sveriges gränser<br />

och fört ett fabeldjur som vapen redovisas grundligare<br />

på kommande sidor<br />

Majoriteten av de sköldar som pryds av fabeldjur finns<br />

inom kategorin allmänna bilder, A, (bilaga 1 och 2)<br />

Antalet allmänna bilder uppgår till 656 stycken vilket<br />

innebär att det är den största kategorin och utgör sköldemärken<br />

på 40,7procent av alla vapensköldar I första<br />

bandet av SVENSKA MEDELTIDSVAPEN finns på sidorna 39<br />

till 69 en enkel översikt över samtliga vapensköldar inom<br />

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />

Swandes fabeldjur som kombinerar en örn med en<br />

hund är ett nutida exempel på nyskapande<br />

sagodjursheraldik Teckning: Jan Raneke<br />

kategori A Fabelväsen återfinns på sidan 49 och dess<br />

antal uppgår till 22 stycken Dessa presenteras mer<br />

grundligt på sidorna 404 till 422 i samma bok Den enklare<br />

översikten stämmer inte helt och hållet med den<br />

grundligare presentationen<br />

Indelning i klasser<br />

I översikten på sidan 49 finns fyra ätter med grip som<br />

vapen, men i presentationen finns fem Likaså visas på<br />

sidan två ätter med panter som vapen, men endast en av<br />

dessa hör till kategori A, den andra är en sammansatt<br />

bild och hör till kategori HAA, i översikten på sidan 68<br />

Aspenäsätten återfinns två gånger på sidan 49, både med<br />

örnlejon och lejonörn I kategori A finns enligt Raneke 21<br />

ätter som för ett fabeldjur i skölden<br />

Fyra av dessa ätter använde vapensköldar vars motiv<br />

inte var fabeldjur Ätten Speckin II ifrån Västergötland<br />

(känd från 1400-talets början) för en vapensköld med oxes<br />

fram-kropp och en fiskstjärt Kaniken Jakob Stalder från<br />

Lund (känd 1399) för en vapensköld med en vargs<br />

framkropp och fiskstjärt Dessa båda vapensköldar är<br />

enligt beskrivningarna för-enade genom horisontal<br />

dimidation Detta innebär att två vapensköldar förenas<br />

genom att de klyvs, varefter främre halvan av den ena<br />

förenas med bakre halvan av den andra I dessa fall rör<br />

det sig om två sköldar som förenas och inte två djur<br />

Liknande delningar av vapensköldar finns i kategori<br />

HAA, med enkel häroldsbild med flera allmänna bilder<br />

1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 13


Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />

På översikten av HAA-bilder, s 67, finns ätten Slaweka<br />

(känd 1367-68) vilken förde en vapensköld med ett lejons<br />

framkropp och fiskstjärt i horisontal dimidation Slaweka,<br />

Speckin II och Stalder borde rimligtvis återfinnas inom<br />

samma kategori då beskrivningen av deras vapen är<br />

identisk<br />

De två andra av de fyra är ätten Plata I eller von Platen<br />

främst bosatt i Småland, ursprungligen från nordvästra<br />

Rügen i Tyskland Denna ätt förde en vapensköld med<br />

två vingar med katthuvuden (känd från 1326) En<br />

liknande vapensköld fördes av Johan Knutsson (känd<br />

1292-1314), dominus i Östergötland Hans vapen var två<br />

vingar med örnhuvuden Även dessa båda vapenbilder<br />

är samman-satta och är inga fabeldjur Dessa båda<br />

vapensköldar borde kategoriseras som allmänna bilder i<br />

kom-bination, AA, dvs att motivet består av djur eller<br />

delar därav som kombinerats<br />

Förutom Jakob Stalder återfinns fyra ätter vilka levde<br />

och verkade i Danmark, inkluderat även Blekinge,<br />

Halland och Skåne Ätten Ulfeld är en av dessa och räknas<br />

till Danmarks äldsta adelsätter Stamfadern Strange blev<br />

1186 omnämnd för gåvor till Lunds domkyrka<br />

Medlemmarna i ätten Ulfeld förde från 1230 en vargörn i<br />

skölden <br />

Johannes Mus, känd 1417-20, ägde gods på Själland<br />

och i Halland och förde ett drakhuvud som vapen<br />

Magnus Scanong (Skanung I) de Scania, känd 1245-85,<br />

förde en panter i sitt vapen Peder Kruse, ärkebiskop i<br />

Lund (känd 1410-18), förde en grip i sitt vapen <br />

Från A till HAA<br />

Det finns sedan medeltiden bevarat 14 ätters vapen<br />

fördelade på 18 stycken vapensköldar inom kategori A<br />

I kategori AA, dubbel allmän bild eller allmänna bilder<br />

i kombination (bilaga 1), finns fyra vapen med fabeldjur<br />

eller fabelväsen fördelat på tre ätter (bilaga 3)<br />

I kategori HA finns fyra sköldar med fabelväsen fördelat<br />

på tre ätter På två av dessa sköldar finns gripar och på<br />

två av sköldarna finns lindormar eller jätteormar Då en<br />

av vapensköldarna är en brisyr för den yngre ätten Grip,<br />

redan räknad i kategori A är det två inte redan nämnda<br />

ätter I kategorin HAA finns en sköld med en panter <br />

Totalt förde 20 av 1250 ätter inom det dåvarande<br />

Sveriges gränser någon typ av fabeldjur eller fabelväsen<br />

som vapen och dessa ätter utgör 16% av det totala antalet<br />

ätter<br />

Bland det totala antalet vapensköldar, 1610, återfinns 26<br />

stycken med någon typ av fabeldjur och de utgör 16% av<br />

det totala antalet<br />

Draken<br />

Ätten Drake (A), lågfrälse ätt från Sunnerbo i Småland är<br />

tidigast känd genom Magnus Drake 1474-75 <br />

Folke Jarls ätt (AA), förde en drake, i en åttauddig<br />

stjärna, som vapen Denna ätt är en gren av<br />

Folkungaättens kungastam Inom Folkunga-ätten var det<br />

vanligt att uppta helt nya vapen för att särskilja olika<br />

individer och grenar inom ätten Draken på<br />

vapenskölden sägs vara en vendisk vapenbild från 1200talet<br />

som ätten upptog genom att Sune Folkesson 1237<br />

gifte sig med Elena eller Helena, dotter till Kung Sverker<br />

II (Karl Sverkersson) Folke Jarl är känd 1208 och var<br />

troligen kusin med Birger Jarl, riksföreståndare <br />

En drake kan vara en eller flerhövdad, två- eller fyrbent,<br />

bevingad med orm- eller fiskfjäll Ofta spyr draken eld<br />

14 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />

eller etter (eter) Den kan flyga, simma, krypa och gräva<br />

sig fram under jorden och håller helst till på öde och<br />

otillgängliga platser<br />

Ormen kan liksom draken symbolisera vattendrag -<br />

floden som både ger och tar liv och som kräver ett offer för<br />

att uppföra sig<br />

Kometer och liknande himlafenomen ansågs under<br />

medeltiden vara flygande drakar<br />

Bevingade och flygande drakar hör inte till den äldsta<br />

traditionen i Norden På flera runstenar avbildas ormliknande<br />

odjur, utan vingar eller ben Motivet kan tolkas<br />

som Sigurds kamp med Fafner eller Tors kamp med<br />

Midgårdsormen Länge var den enda flygande drake i<br />

nordisk tradition Nidhögg I Hels rike (dödsriket) sägs<br />

den frossa på lik eller gnaga på världsträdet Yggdrasils<br />

rot<br />

God eller ond<br />

I Orienten är draken i allmänhet godsint och knuten till<br />

himlens krafter, medan den i Västerlandet är destruktiv<br />

och ond samt associeras med underjorden Drakar kan<br />

också vara väktare av skatter och portar som döljer<br />

hemliga kunskaper Kampen mot draken symboliserar<br />

de svårigheter som man måste övervinna för att nå fram<br />

till den sanna inre kunskapen och den är även en bild för<br />

kraftmätningen mellan ljuset och mörkret Drakdödaren<br />

besegrar ond-skans och mörkrets krafter i världen eller i<br />

sig själv<br />

Att befria en jungfru ur en drakes våld innebär att befria<br />

renheten och oskulden från ondskans fjättrar I den<br />

kristna tron jämställs draken med ormen och<br />

symboliserar den yttersta av ondskans krafter - Djävulen,<br />

den lede frestaren, men även, död, mörker, hedendom<br />

och kätteri<br />

Draken är attribut till helgon som Cado, Klemens av<br />

Metz, St: Göran (George), Margareta, Martha och<br />

Sylvester och aposteln Filip Även inom Sumerisk/<br />

semitisk tro står draken för fienden och ondskans krafter<br />

Romarna antas ha övertagit drakbanéret från Dacien<br />

under 100-talet e Kr Varje större enhet, kohort, i den<br />

romerska armén förde ett drakbanér Banerets bärare<br />

kallades draconarius Via de oriental-iska trupperna i<br />

tjänst hos romerska armén upptog Wales den röda draken<br />

i sin flagga <br />

Hjälten och draken<br />

Flera legender om hjältens kamp med odjuret har sin<br />

ursprung i trakterna kring östra Medelhavskusten<br />

En av dessa legender är om St: Göran och draken Den<br />

uppträder för första gången under 1100-talet Göran blev<br />

officer i den romerska armén och kristen Då kejsar<br />

Diocletianus (284–305 e Kr) beordrade en förföljelse av<br />

de kristna vägrade Göran att lyda och blev efter lång tortyr,<br />

under vilken han inte yttrat ett ord, halshuggen 303 e Kr<br />

Under tidig medeltid dyrkades St Göran som<br />

soldaternas helgon och beskyddare Dels hade Göran<br />

varit officer och dels hade han stått emot andligen mot<br />

världens furste, den romerske kejsaren vilken var de<br />

kristnas värste fiende tills Konstantin den store gjorde<br />

kristen-domen till statsreligion i början av 300-talet eKr<br />

Ärkeängeln Michael kunde träda i Guds ställe som<br />

drakdödare För att göra likheterna mellan St Göran och<br />

ärkeängeln Michael större lades kampen mellan draken<br />

och St: Göran in som en symbol för godhetens seger över<br />

det onda


St: Göran kan vara en efterföljare till helgonet Mar<br />

Jiryis Legenden berättar om riddaren Mar Jiryis som fann<br />

ungdomlighetens källa och sedan red omkring osynlig,<br />

alltid redo att hjälpa nöd-ställda, särskilt barn På<br />

arabiska kallas Mar Jiryis el-Khudr - den evigt unge Han<br />

är ett helgon för judar, kristna och muslimer<br />

Legenden om jungfrun<br />

Legenden berättar om en stad i nuvarande Libanon vars<br />

enda vattenförsörjning var en källa utanför stadsmuren<br />

En dag tog en drake denna källa i besittning och hindrade<br />

folket från att hämta vatten Folkets nöd blev så stor att de<br />

en dag slöt ett avtal med draken för att få tillträde till<br />

källan Draken krävde att varje gång folket hämtade<br />

vatten så skulle de ta med en ung man eller kvinna som<br />

mat till honom Till slut fanns det inga unga människor<br />

kvar i staden förutom kungens dotter Hon fördes ut för<br />

att ges till draken, men då visade sig Mar Jiryis iförd en<br />

rustning av guld ridande på en vit häst och med en mäktig<br />

lans i sin högra hand Han dödade draken, vars gift inte<br />

verkade på honom och räddade prinsessan<br />

Liksom den drake som Mar Jiryis stred emot krävde<br />

draken i St: Göranlegenden en jungfru att äta var dag<br />

Till slut återstod bara kungens dotter, men då kommer<br />

St:Göran stormande till häst och dräper draken med sin<br />

lans Likt Mar Jiryis, men i motsats till de flesta<br />

drakdräpande hjältar, avböjer St: Göran erbjudandet att<br />

gifta sig med kungens dotter Ogift och kysk fortsatte han<br />

sin färd mot den slutliga kampen mot den gamla draken<br />

genom martyrdöden<br />

Då korsriddarna 1098 intog Antiochia gjordes<br />

St:Göran till deras skyddshelgon Från 1222 firades St:<br />

Görans dödsdag den 23 april Valet av datum kan ha ett<br />

samband med att man under förkristen tid firades vårens<br />

ankomst på denna dag Under 1300-talet blev St: Göran<br />

Englands skyddshelgon St: Göran ses som det jordiska<br />

idealet för en andlig soldat <br />

Draken är det främsta av alla<br />

fabeldjur och omgiven av mycket<br />

symbolik<br />

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />

Enhörningen symboliserar oskuld<br />

och renhet, men även styrka<br />

Enhörningen<br />

Ätten Nipertz (A) uppträder i Östergötland vid 1300-talets<br />

slut och för en enhörning i skölden Denna ätt är troligen<br />

invandrad från Tyskland Den välborne riddaren Kort<br />

Nipertz (ätt I), dör 1412 Ätten Nipertz hade godsinnehav<br />

i Västergötland, Östergötland och Skåne<br />

Herr Laurens (A), kyrko-herden i Nyköping, känd 1505,<br />

förde en enhörning i skölden Enhörningen symboliserar<br />

kyskhet, renhet, jungfrulighet, det fulländade goda, dygd,<br />

andlig och kroppslig styrka Lejonet (manlig) och<br />

enhörningen (kvinnlig) står i konflikt på samma sätt som<br />

sol och månkrafterna och liknande motsatspar <br />

I konsten avbildas enhörn-ingen, vanligtvis jagad av<br />

jägare och hundar, till-sammans med en jungfru<br />

Enhörningen symboliserade Jesus och jungfrun var<br />

oskulden och blidheten personifierad Genom den<br />

ökande Mariakulten förändrades jungfrun till Guds<br />

moder som tog sin son från himlen till försonings-döden<br />

på jorden Jägaren symboliserade den Heliga Ande, under<br />

vissa perioder personifierad av ängeln Gabriel<br />

Hundarna som följde honom symboliserade olika dygder<br />

som: sanning, rättfärdighet, fred och barmhärtighet<br />

Enhörningen symboliserade även ridderliga egenskaper<br />

Den var oövervinnlig, förutom för en skön och blid<br />

jungfru, otämjbar, stolt och stark<br />

Enhörningen förekommer i många kulturers folkliga<br />

föreställningar och heraldik I Kina står den för<br />

fruktsamhet och långt liv I västerlandet, särskilt inom<br />

heraldiken, är enhörningen stridslysten hästliknande<br />

varelse med bockskägg, lejonsvans och ett horn i pannan<br />

Hornet var en gammaltestamentlig symbol för styrka (5<br />

Mos 33:17, Ps 92:11) I Genom Lukas 1:69: "Han (Kristus)<br />

reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt",<br />

blev enhörningens horn en symbol för korset <br />

Ursprunget till legenden om enhörningen och jungfrun<br />

finns i Physiologus,<br />

"Enhörningen är ett litet djur och liknar en liten bock Han är<br />

mycket mild och lugn, men då han mitt på huvudet har ett<br />

Gripen är både örn och lejon, de<br />

två kungliga djuren som<br />

behärskar himlen och marken<br />

1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 15


Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />

kraftigt horn, som är mycket långt och uppåtriktat, så kämpar<br />

han därmed mot djuren och fruktar icke någonting Men hur<br />

fångas han? Man sänder, säges det, en ren jungfru till grannskapet<br />

av den väg han går för att dricka När han ser jungfrun,<br />

som är smyckad med en vacker skrud, går han fram till henne,<br />

hon sätter sig, och enhörningen hoppar upp och lägger sig i<br />

hennes sköte, som om han ville dia Härtill har han en naturlig<br />

benägen-het Och jungfrun lyfter honom till sitt bröst och låter<br />

honom dia, och likt en av vin eller sömn berusad blir han lugn<br />

och somnar hos henne Sedan komma jägarna, närma sig sakta<br />

och binda honom: och på så sätt säges det, fångas detta djur"<br />

Den äldsta beskrivningen av en enhörning i Europa<br />

är skrivet av Ktesias på 400-talet fKr och bevarat i en<br />

avskrift från 800-talet eKr Ktesias beskriver enhörningen<br />

som hemmahörande i Indien och är storleksmässigt som<br />

en häst eller ännu större Kroppen är vit, huvudet<br />

purpurrött och ögonen mörkblå Hornet i dess panna är<br />

ca en halv meter långt Fram till 1600-talet såldes<br />

narvalsbetar som enhörningshorn då hornet påstods<br />

neutralisera alla slags gifter och rena dricksvatten Därför<br />

blev enhörningen i senare tid i Europa ett kännetecken<br />

för läkare och apotekare <br />

Gripen<br />

Kristin Bengtsdotter (A), säljer 1422 fyra gårdar i Reftele,<br />

Småland Lars Jonssons ätt (A) från Uppland, känd sedan<br />

1368<br />

Algotsönernas ätt (A) var en högfrälse ätt från Västergötland<br />

Av de 26 medlemmar av ätten som redovisas<br />

hos Raneke förde alla utom två personer en grip i skölden<br />

De två undantagen är stamfadern lagman Algot<br />

Bryniolfsson (1228-1298), förde en fyrbladig ros i skölden<br />

Hans son, Peter Algotsson, känd 1278-1293, förde en<br />

tolvbladig blomma i skölden Peters äldre bror, Bryniolf,<br />

känd 1248-1317, förde sedan ättens vapen, ett svart<br />

griphuvud på gul botten Flertalet män inom släkten var<br />

riddare, lagmän eller riksråd Många kvinnor inom<br />

släkten ingick äktenskap med riddare eller riksråd eller<br />

gick i kloster<br />

Den kvinnliga gripen har vingar<br />

medan den manliga här ovan<br />

saknar dessa<br />

16 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />

Lindormen påminner mycket<br />

om en drake men har endast<br />

två ben och förknippas mer<br />

med vatten än luft<br />

Äldre och yngre Grip<br />

Grip [äldre ätten] (A) var en uppländsk frälseätt som förde<br />

ett svart griphuvud med röd tunga på vit (silver) botten<br />

Detta tinkturbelägg är från 1364 och fördes av drotsen Bo<br />

Jonsson Grip Denne och brodern Tomas Jonsson var<br />

bosatta i Uppland med köpte gods och gårdar i<br />

Östergötland Bo Jonsson Grip blev med tiden dåtidens<br />

störste godsägare med gods och mark i hela landet 1380<br />

uppförde ha en borg på en holme vid Mariefred gav han<br />

den namnet Gripsholm Borgens namn kan ha spelat en<br />

roll vid valet av vapen för landskapet Södermanland<br />

Grip, yngre ätten (A och HA)- Katarina Knutsdotter<br />

Grip (äldre ätten), ca 1414-1446, gifte sig med Nils<br />

Erengislesson (Hammersta-ätten) och deras son Bo<br />

Nilsson (död ca 1463) tog upp sin mors vapen fast med<br />

röd tunga och näbb på gul botten <br />

Lafrens Lafrensson (HA), från Öland, känd 1401 <br />

Kvinnliga och manliga<br />

I heraldiken är den bevingade gripen kvinnlig då artens<br />

hanne inte har några vingar Gripen som väsen är känt<br />

sedan 5000 år I sumerisk och senare babylonisk och<br />

assyrisk bildkonst uppträder en samlad grupp väsen<br />

vilka alla kan kallas för gripar Från Asien kom gripen<br />

via grekerna och sedan romarna till norra Europa <br />

En grip är ett bevingat fabeldjur med ett lejons kropp<br />

och med en örns klor och huvud, men skiljer sig från<br />

örnen genom att den har öron I detta fabeldjur<br />

kombineras egenskaperna hos lejonet, de fyrfota djurens<br />

konung med örnens, fåglarnas konung, dvs styrka och<br />

vaksamhet Den symboliserar solen, himlen och det<br />

gyllene grynings-ljuset I Orienten är den i likhet med<br />

draken ofta en sinnebild för visheten och den andliga<br />

upplysningen<br />

Gripen är till sin natur skiftande, dels som sinnebild<br />

för vällusten dels för dess motsats avhållsamheten Ett<br />

exempel på detta är att gripen i den kristna föreställningsvärlden<br />

kan symbolisera djävulen som flyger bort med<br />

Trollet är unik för svensk heraldik,<br />

och finns bara hos ätten Trolle


människornas själar men kan också vara en bild för de<br />

kristnas fiender och förföljare<br />

I Dantes DEN GUDOMLIGA KOMEDIN (Purgatorio, canto 29,<br />

Skärselden, vers 29) drar en grip kyrkans vagn och genom<br />

detta blev gripen symbol för Kristi dubbla väsen som Gud<br />

och människa <br />

Gripen sades kunna upp-täcka och gömma guld och<br />

kom att symbolisera både kunnande och ocker Enligt<br />

legenden vaktade gripen guld som tillhörde<br />

hyperboréerna, ett folk som bodde i de okända trakterna<br />

i norr Med tiden bildades uppfattningen att hästen var<br />

gripens främsta fiende, då man behövde en häst för att<br />

snabbt kunna ta sig iväg då man tagit det guld vilken<br />

gripen vaktade Gripen antogs vara 8 gånger större än ett<br />

lejon och den kunde med lätthet föra bort en<br />

rustningsklädd riddare till häst<br />

Gripen och Gabriel<br />

I Physiologus skrivs det enligt Holbek & Piø om gripen<br />

att den är den största av himlens fåglar och lever i Orienten<br />

vid en bukt vid Okeanosfloden När solen går upp breder<br />

den ut sina vingar och fångar upp dess strålar<br />

En annan grip flyger med solen till dess den går ner<br />

På liknande vis sammankopplas med gripen ärkeängeln<br />

Michael och även Guds moder I det exemplar UB hade<br />

nämns inte gripen i texten, men på sidan 83 finns en<br />

teckning på en grip<br />

Anledningen till att det exemplaret av Physiologus<br />

saknar stycket om gripen kan bero på att Ahrens tagit<br />

bort detta stycke eller att stycket inte fanns med i det exemplar<br />

Ahrens översatte Från Asien fördes under<br />

medeltiden klor ifrån gripar och dessa klor användes som<br />

dryckesbägare Antagligen rörde det sig om får- eller<br />

gethorn Gripens klor kunde oskadliggöra eller upptäcka<br />

gift likt enhörningshornet <br />

Gripen som medlare<br />

I boken SKAPELSEN SEDELÄRANDE SAMTAL (85:e träsnittet)<br />

förekommer en grip som medlare mellan ett lejon och en<br />

Liksom gripen är lejonörnen en<br />

kombination av lejon och örn,<br />

men den är ändå en helt unik<br />

heraldisk figur<br />

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />

En Mélusine är en kombination<br />

av en kvinna och en örn<br />

örn Träsnittet återger en lejonhanne som åtföljs av en<br />

häst, en bock och en hjort Till vänster om dessa djur ses<br />

en örn och fyra fåglar I dubbel bemärkelse mitt emellan<br />

fyrfotadjur och fåglar står en grip på en kulle i<br />

bakgrunden<br />

"Lejonet, djurens konung, stred häftigt mot örnen,<br />

fåglarnas konung Med alla djuren på sin sida höll lejonet<br />

sina befästa ställningar på marken, medan örnen och<br />

fåglarna satt i träden och bekämpade djuren med spjut<br />

och pilar Då kom gripen förbi, och då han såg striden,<br />

blev han utomordentligt missbelåten Han satte sig därför<br />

på en kulle och flög inte in bland de stridande Lejonet<br />

blev emellertid förskräckt och sade för sig själv: "Om<br />

gripen är emot mig, då kommer jag att bli besegrad"<br />

Örnen tänkte detsamma och sade: "Gripen har svans och<br />

fötter som ett fyrfotadjur Jag tror inte jag kommer att<br />

kunna hålla stånd, om han ställer sig på djurens sida<br />

mot mig" Därför sände båda bud till gripen att denne<br />

skulle klargöra, av vad förslag han var och varför han<br />

satt där Gripen svarade: "Jag är både fågel och djur, inte<br />

det ena eller det andra Jag sitter här för fredens och<br />

kärlekens skull och jag tycker inte om partiskhet och<br />

förtal" Efter detta yttrande mottogs han välvilligt av alla<br />

Gripen vandrade omkring som han ville både bland<br />

fåglar och djur, och ingen hyste misstro mot honom Under<br />

tiden började han mäkla fred, och eftersom han var<br />

betrodd, var båda parter villiga att hänskjuta frågan till<br />

honom Gripen fällde då det avgörandet att alla genast<br />

skulle avlägsna sig från slagfältet och i fortsättningen<br />

leva i fred, inte strid, och han sade: "Den som freden vill<br />

bevara måste allas rätt försvara" Matt 5:9 "Saliga de som<br />

håller fred, de skall kallas Guds söner" <br />

Lejonörnen<br />

Aspenäsätten - Blå, (A) var en stormannaätt vars huvudsakliga<br />

godsinnehav fanns i Mälarlandskapen, Småland<br />

och Östergötland Anfadern Filip dog 1279 Släkten har<br />

genomgående fört en lejonörn, vars överdel består av ett<br />

lejon och underdel av en örn, i skölden, men domaren<br />

Lejonet är inte bara djurens<br />

kung, han är även heraldikens<br />

härskare<br />

1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 17


Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />

Birger Filipsson, känd 1276, (avrättad 1280) förde ett<br />

örnlejon (A) (överdel örn, underdel lejon) i skölden<br />

Riddaren Bengt Jonsson, känd 1352-74 och hans bror Ulf<br />

Jonsson, även han riddare, känd 1356-93, förde båda en<br />

förenklad variant av lejonörnen (AA) <br />

Djäkn, Lydekasönernas ätt (A) Denna ätt var bosatt i<br />

Finland men ägde två gods i Östergötland Ätten är känd<br />

genom Lydeke Olofsson 1456-85 vilken verkade som<br />

väpnare, häradshövding och underlagsman Skölden<br />

pryds av en knäböjande munk med rovfågelhuvud, i<br />

adorant-ställning, vilket innebär att en person ber inför<br />

Jesus, Maria eller ett helgon Adoration betyder<br />

ursprungligen bruket att falla ned på sitt ansikte och visa<br />

vördnad <br />

Fånöätten (A) var en uppländsk stormannaätt med<br />

flera godsinnehav i Uppland och Södermanland<br />

Domaren Johan Karlsson, känd 1274, avrättad 1280 är<br />

den förste i släkten som för en lejonörn i skölden <br />

Riddaren Joar Johanssons (AA) vapen, känt 1230,<br />

tillhör ett av de tidigast belagda stor-mannavapnen i<br />

Sverige Denne riddare förde en lejon-örn med tupphuvud<br />

följt av en molett (sporrklinga) <br />

Dubbelörn/tvehövdad örn (A) Hans Evertsson,<br />

väpnare och borgmästare i Västerås var känd mellan<br />

1455-73 <br />

Lejonet, djurens konung<br />

Det äldsta och vanligaste djurmotivet inom heraldiken<br />

är lejonet Ett lejon som vänder ansiktet mot betrakt-aren<br />

kallas leopard Englands första vapen med tre gyllene<br />

lejon på en röd sköld förekom på det stora sigill som<br />

präglades för Rickard Lejon-hjärta ca 1195<br />

Lejonet, djurens konung, är en av de vanligaste djursymbolerna<br />

för mod, snabb-het, styrka, makt och majestät<br />

inom heraldiken I den kristna konsten står ett lejon som<br />

slåss med en drake för det goda som slåss med det onda<br />

medan ett lejon när det håller en människa eller ett lamm<br />

i klorna symboliserar det onda<br />

Den beskrivning som Physiologus ger av lejonet fick<br />

stor genomslagskraft i Europa under medeltiden Enligt<br />

Physiologus har lejonet tre egenskaper "När han överstiger<br />

ett berg och lukten av jägare når honom, så döljer han sina spår<br />

med svansen, för att jägaren icke skola märka dem, finns honom<br />

på hans läger och fånga honom Den andra egenskapen: när en<br />

lejoninna föder fram sin unge så är den död, då bevakar<br />

lejoninnan sin unge tills dess fadern på tredje dagen kommer,<br />

blåser i hans näsa och reser upp honom Den tredje egenskapen:<br />

Alltid när han sover, vakar hans ögon När han stiger på bladet<br />

av det träd som kallas stenek, förstenas hans kropp och han blir<br />

stående utan att kunna röra sig Lejoninnan får en unge, som<br />

dock sönderriver sin moders liv den födes och på så sätt kommer<br />

fram Om man smörjer in sig med njurfett av lejon och sedan<br />

går omkring bland djur, så närma det sig ej När han river ett<br />

djur, så äter han det ej Lukten av ett lejon är mycket stinkande"<br />

Att lejonungar föds döda och inte vaknar till liv förrän<br />

deras far andas liv i dem efter tre dagar gjorde lejonet till<br />

en symbol för uppståndelsen Lejonet blev en sinnebild<br />

för vaksamhet då det vakade när det sov och ansågs vara<br />

en idealisk väktare vid kyrkdörrar, gravar och monument<br />

Örnen, fåglarnas konung<br />

Örnen, fåglarnas konung, är näst efter lejonet den<br />

vanligaste djursymbolen Den symboliserar liksom lejonet<br />

gudomlighet, mod, tro, vaksamhet, seger, majestät och<br />

makt - särskilt kejserlig sådan<br />

18 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />

Örnen helgades åt Zeus i Grekland och Jupiter i Rom <br />

De romerska legionerna förde örnar i sina fälttecken och<br />

de romerska kejsarna tog den som sitt speciella emblem<br />

En dubbelhövdad örn som blickar åt öst och väst antogs<br />

som det bysantinska eller östromerska rikets emblem <br />

Physiologus beskrivning av örnen mer av moralisk<br />

natur och visar ett kristet färgat ideal, vilket var syftet<br />

med dylika bestiarier "Då örnen åldras och hans vingar<br />

bliva tunga och hans ögons ljus oklart, så söker han sig en<br />

källa med rent vatten, flyger så upp i luften, in i solens eter och<br />

bränner bort sina vingar och sina ögons oklarhet, så nedstiger<br />

han i källan och dyker däri tre gånger och genom denna kur,<br />

blir han förnyad och åter ungdomlig Men i hans ögon är det<br />

förhatligt att uppfostra och föda kycklingarna, så han driver<br />

bort en av dem och kastar den ifrån sig Den andra behåller han<br />

och föder den med stor möda Men en fågel kallad grå gam<br />

låter inte den av örnen utkastade ungen omkomma, utan tar<br />

den till sig, ger den styrka och föder upp den bland sina<br />

kycklingar Örnarna ha flikiga vingar och äro mycket<br />

skarpögda De älska också solstrålarna och ha skarpare blick<br />

än alla andra fåglar som finnas Då örnen vill pröva sin maka,<br />

om hon är en äktenskapsbryterska eller ej, så håller han<br />

ungarna, när hon fött dem, mot solstrålarna Om deras blick är<br />

fast som hans, låter han en av dem leva, men om deras blick<br />

skadas, slår han ned på deras äktenskapsbryterska till moder<br />

och kastar henne som oäkting ur redet Han vördas så av sina<br />

ungar, att de, då han blir sjuk eller tung av ålder, tjänstvilligt<br />

bära honom på sina vingar, dit han önskar" <br />

I lejonörnen och örnlejonet kombineras liksom i gripen<br />

lejonets egenskaper med örnens I sammansättningen<br />

påminner lejonörnen om den mesopotamiska lejongripen,<br />

men det är en lokal form förekommande i norden, utan<br />

förbindelse med mesopotamisk bildtradition <br />

Två evangelister<br />

Lejonet och örnen är även symboler för två av<br />

evangelisterna, Markus respektive Johannes Lukas och<br />

Matteus symboliseras av en oxe respektive en människa<br />

Dess symbolik hämtades från de väsen som förekommer<br />

i Hesekiel 1:4-11 och Uppenbarelseboken 4:7-9<br />

Lejonet är vilddjurens konung och står för stolthet,<br />

kunglighet och uppståndelsen Människan, är den<br />

synliga världens härskare, motsvarar Kristi mänsklighet<br />

och inkarnation Oxen, kungen bland husdjuren, står för<br />

styrka och offer och motsvarar Kristi lidande<br />

Örnen är fåglarnas kung och står för värdighet, nåd,<br />

gudomlighet och uppstigande i himlen <br />

Lindormen<br />

Ätten Snakenborg (HA och HA) ursprungligen från<br />

Mecklenburg, känd genom Johan Snakenborg (känd<br />

1218-55) och riddaren Gerhard Snakenborg känd 1229 <br />

Flera män i ätten verkade som hövitsmän eller fogdar på<br />

rikets fästen i Västergötland och i Dalsland Riddaren<br />

Heyne Snakenborg, ca 1366, ägde flera gods och gårdar i<br />

Västergötland<br />

Ormen är liksom draken en symbol för ondskan Det<br />

är osäkert om kräldjuret på den snakenborgska<br />

vapenskölden verkligen är en lindorm Enligt Raneke är<br />

kräldjuret en orm I jämförelse med ormen i ätten Orms<br />

vapen på sidan 403, Raneke, Band 1, framstår kräldjuret<br />

i ätten Snakenborgs vapen mer draklikt än ormlikt Det<br />

ser ut som en orm, men har öron och uppstående taggar<br />

längs ryggraden Den typ av lindorm som förekommer i<br />

sagor och folkvisor är ofta övernaturligt stor och ett


exempel på detta är Mid-gårdsormen Om släkten<br />

Snakenborg tagit ett fabeldjur från den nordiska<br />

mytologin är okänt, men inte otroligt Det kan även röra<br />

sig om en drake som fått en ny design för att särskiljas<br />

från andra släkters drakar<br />

Något som talar emot att kräldjuret skulle föreställa en<br />

lindorm är att både draken och lindormen har vingar<br />

även om lindormen associeras med vatten, samt att en<br />

lindorm inom heraldiken i regel avbildas med framben<br />

likt draken i Folke Jarls vapen Ytterligare skillnad mellan<br />

drakar och lindormar är att flesta drakar flyger omkring<br />

för att härja medan lindormar krälar omkring och härjar<br />

De riktigt stora ormarna antogs leva under jorden eller<br />

i vattendrag Plinius skriver att man efter det tredje<br />

puniska kriget infångat och dödat en 37 meter lång orm<br />

Berättelser om jätteormar förekommer i naturhistoriska<br />

skrifter fram till 16-1700-talen I regel sägs inte mer om<br />

jätteormarna än att de är stora och att de kan sluka djur<br />

som oxar eller elefanter<br />

Lindormen sades hålla till i markerna eller under hus<br />

och gårdar Flera fabelväsen är av ormkaraktär och det<br />

hänger samman med att ormar sågs som mer mystiska<br />

och främmande än de varmblodiga fyrfotadjuren och<br />

fåglarna<br />

Mélusine<br />

Ätten Vent ev Fent (A) förde en mélusin i skölden Heyne<br />

Vent (känd 1402-03) bodde i Törestorp i Västergötland,<br />

men ägde även gård och jord i Finnveden, vilken han<br />

1402 sålde till en Nils Midingsson Namnet Vent tyder<br />

på att denna ätt kan ha tyskt ursprung Vapnet visar en<br />

kvinna med två fiskstjärtar <br />

På ett träsnitt från 1500-talet avbildas Mélusine med<br />

en kvinnas överkropp, ett par vingar, underkropp som<br />

en orm eller drake med spiralvriden svans och ben Enligt<br />

sägen håller Mélusine till i en källa, vilket skulle förklara<br />

ormstjärten Källor och floder kommer från jordens djup<br />

och de väsen som levde däri uppfattades som ormar<br />

Legenden om Mélusine är följande: En ung man vid<br />

Panterna har alltid prickar och<br />

sprutar eld ur öron och mun<br />

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />

Örnen är en av de vanligaste<br />

figurerna inom heraldiken och<br />

avbildas med fläkta vingar<br />

namn Raymond förälskar sig i en kvinna vid namn<br />

Mélusine Hon gifter sig med honom på ett villkor, att<br />

han skall lämna henne ensam varje lördag I<br />

bröllopsgåva får Raymond slottet Lusignan av Mélusine<br />

och så lever de lyckliga i många år<br />

Raymond får ryktesvägen höra att Mélusine var lördag<br />

förvandlar sig till ett odjur En lördag spionerar han på<br />

henne då hon ligger i badet, från midjan och ner<br />

förvandlad till en orm<br />

Raymond blir rasande och då kastar hon sig ut igenom<br />

fönstret och försvinner för alltid Under lång tid framöver<br />

syns vid deras yngsta dotters vagga en skugga formad<br />

som en orm Varje gång som någon i släkten Lusignan<br />

skall dö visar sig Mélusine över slottet och då släkten är<br />

utdöd kommer hon på liknande sätt förutsäga den<br />

franske kungens död<br />

Vid sekelskiftet 1300/1400 utkom två beskrivningar<br />

av Lusignan-släktens historia, bägge innehöll berättelsen<br />

om Mélusine Dessa berättelser översattes till flera språk<br />

och Mélusines berömmelse blev så stor att åtskilliga adelsoch<br />

furstesläkter ändrade sina stamträd för att få henne<br />

bland anmödrarna<br />

Pantern<br />

Ätten Panterlilja (AA och HAA) förde en panter i<br />

kombination med en fransk lilja i skölden Denna ätt var<br />

hemmahörande i Västergötland, känd 1335 genom att<br />

Petrus Styaelkesson (Stybbersson), varit sigillvittne vid<br />

en urkund i Axvall rörande en gård i Åsle socken <br />

Ett lejon och en örn<br />

En panter har i vapenkonsten en örns framben och ett<br />

lejons bakben, eller har alla fötter kloförsedda, och har<br />

ofta horn Eftersom zoologerna lånat namn på nyfunna<br />

djurarter ur bestiarierna bör man skilja mellan heraldiska<br />

och naturliga pantrar<br />

Fabeldjuret brukar avbildas med eldsflammor från<br />

öron och gap Pantern framställs inom heraldiken i<br />

uppretat tillstånd och den symboliserar våldsamhet,<br />

Ängeln har endast funnits i en ätts<br />

vapen, Ängel<br />

1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 19


Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />

raseri och obeveklighet I kristen tradition ansågs pantern<br />

kunna rädda människor från drakar och Djävulen<br />

Pantern förkroppsligade även Kristi mildrande<br />

inflytande då den ansågs ha en söt andedräkt<br />

Enligt Physiologus är pantern "vän med alla djur, men<br />

en fiende med draken Han är brokig till färgen och en rövare<br />

till sin natur När han har ätit och är mätt, så sover han i sin<br />

håla, och stiger inte upp på tre dagar När han går ut ur sin<br />

håla, så ropar han med hög röst; och vid hans stämmas, klang<br />

framträder och utbredes vällukten hos alla örter, som finnas i<br />

närheten Vid välljudet i panterns stämma komma alla djur<br />

fram och församla sig hos honom Men om du vill döda honom,<br />

så smörj in dig med hyenfett, gå in i hans håla och döda honom,<br />

och han skall icke skada dig Ej heller han mättar sig utan att<br />

slå sitt byte Av naturen är han lätt i kroppen och rask i sina<br />

rörelser" <br />

Trollet<br />

Den enda ätten i Sverige under medeltiden som förde ett<br />

troll i sin vapensköld den var ätten Trolle,(A och AA) en<br />

småländsk frälseätt från Finnveden med flera<br />

godsinnehav<br />

Riddaren Birger Trolle dä var den förste i ätten som förde<br />

ett troll i vapenbilden, flera belägg för detta finns mellan<br />

1402-40<br />

Sägnen berättar om ett äventyr en julnatt med en<br />

riddare som högg huvudet av ett troll på väg från sin<br />

gård Ed till Våxtorps kyrka Denna sägen är känd sedan<br />

1620 och finns i flera versioner Peder Månsson-Utter<br />

uppger att ätten Trolle ursprungligen fört två vargsaxar i<br />

skölden Möjligtvis kan Månsson-Utter haft tillgång till<br />

nu förlorade sigill, eller också kan det varit för att bevisa<br />

teorin att de första ättemedlemmarna hetat Ulve<br />

Den mest kände i ätten Trolle torde vara ärkebiskop<br />

Gustav Trolle som spelade en avgörande roll vid<br />

Stockholms blodbad i november 1520<br />

Troll är i nordisk folktro vanskapta och mycket fula<br />

väsen som man trodde bodde i skogar, berg eller<br />

gravhögar Dessa väsen ansågs vara opålitliga och<br />

tjuvaktiga I legenderna är bortrövande av odöpta barn<br />

som blev bortbytningar och berg-tagning av kvinnor<br />

vanligt I Norden finns sagor om troll som i skydd av<br />

nattens mörker river ner de kyrkor människorna byggt<br />

upp under dagen Trollen låter kyrkan stå om de får den<br />

första brud som skulle vigas i denna Det tyder enligt<br />

Holbek & Piø på att man även i Norden, innan kristendomen,<br />

offrade till demoner eller liknande innan röjning<br />

eller nybygge Innan islam fick en allmän utbredning<br />

fanns en tro att man vid brytning eller liknande av nytt<br />

land skulle offra till djinnerna (andeväsen/demoner)<br />

Orden troll och dvärg betecknar i både äldre och yngre<br />

germansk tradition underjordiska väsen <br />

Ängel<br />

Liksom ätten Trolle var ensam om att föra ett troll i<br />

skölden är ätten Ängel ensam om att föra en ängel i<br />

skölden Stamfadern, Johan Erlandsson Ängel (AA), var<br />

gift med en av Folke Jarls döttrar, Bengta Folkadotter, och<br />

genom detta fanns släktband med Folk-ungaätten Denna<br />

ätt var en uppländsk stormannaätt, innehavare av flera<br />

gods och gårdar Skölden är känd sedan 1297<br />

På den sköld som fördes av ätten Ängel avbildas en<br />

ängel stående bakom en sju-uddig stjärna Ängeln har<br />

höger hand lyft till välsignelse och i vänster hand håller<br />

den en liljespira , detta kan betyda att det är ärkeängeln<br />

20 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />

Gabriel som avbildas Denna ängel är den gudomliga<br />

barmhärtighetens budbärare vars attribut är en lilja <br />

Ängeln hörde till de första himmelska väsen som<br />

användes inom svensk heraldik De typer av änglar som<br />

används inom heraldiken är keruber, med ett par vingar<br />

och ett barnsligt ansikte och serafer, med tre par vingar<br />

Ängeln är guds budbärare och en förmedlare mellan<br />

Gud och människa, himlen och den här världen Det finns<br />

nio änglagrader inom den kristna traditionen: ärkeänglar,<br />

serafer, keruber, tronänglar, dominantänglar,<br />

principalänglar, dygdänglar, maktänglar, och "vanliga"<br />

änglar Ärkeängeln Michael, laggivaren och företrädare<br />

för den gudomliga rättvisan, avbildas som en krigare med<br />

svärd<br />

Slutsats<br />

De ätter som under medel-tiden förde ett vapen med<br />

fabeldjur är få Endast 20 ätter (26 sköldar) eller 16<br />

procent av alla ätter förde ett vapen med fabeldjur<br />

Det går inte att urskilja någon särskild "yrkesgrupp"<br />

eller dylikt bland dessa personer och ätter Hälften av de<br />

förekommande ätterna var antingen högfrälse eller<br />

stormän Endast ätten Drake från Sunnerbo benämns som<br />

lågfrälse De ätter som endast representeras av en eller<br />

två personer under en kortare tidsperiod kan antas ha<br />

varit lågfrälse En orsak till att en särskild "yrkesgrupp"<br />

inte går att urskilja kan vara att endast de ätter som förde<br />

ett fabeldjur i vapnet har stude-rats Om undersök-ningen<br />

gällt alla ätter kan ett annat resultat framkommit<br />

Den geografiska sprid-ningen av ätterna stor men inte<br />

specifik, dvs ätterna levde och verkade i de centrala landskapen<br />

i dåvarande Sverige<br />

Jan Raneke antar att det svenska hovet och frälset fått<br />

heraldiskt stöd och inspiration från Tyskland och genom<br />

detta kan fabeldjur vilka använts i tysk heraldik fått en<br />

spridning i Sverige<br />

Antagligen har valet av sköldemärke varit slumpmässigt<br />

och baserat sig på individens önskemål eller på<br />

någon betydelsefull händelse i personens eller ättens<br />

historia Troligt är att vapnet valts för att visa individens<br />

ideal eller vapnets likhet med en stormanna- eller<br />

högfrälse-ätt<br />

I England utvecklades tidigt ett eget särpräglat bestånd<br />

av fabeldjur och varje monark antog som regel sitt eget<br />

fabeldjur Om detta bruk har spridits till det svenska frälset<br />

är okänt Om så skulle vara fallet kan val av ett fabeldjur<br />

som vapen vara ett sätt att för en person att visa släkteller<br />

vänskapsband med en kunglig eller högättad person<br />

Gemensamt för alla före-kommande fabeldjur är att<br />

de, oavsett ursprung, har inför-livats i den kristna kultursfären<br />

och givits en plats i den symbolvärld där det goda<br />

ställs mot det onda Drake, orm och troll är fabeldjur som<br />

symboliserar det onda, medan enhörning, panter, ängel<br />

och örn symboliserar det goda Gripen och lejonet kan<br />

beroende av samman-hanget symbolisera antingen det<br />

onda eller det goda<br />

Melusinen intar en särskild position då den enligt<br />

legen-den går tillbaka på en specifik individ som till viss<br />

del kan byta hamn, dvs byta kropp Alla förekommande<br />

fabeldjur tillskrivs övernaturlig styrka, vildhet och<br />

snabbhet<br />

I Bibeln finns flera beskriv-ningar av olika odjur som<br />

Behemot, Leviatan och sist men inte minst Djävulen själv,<br />

den gamle ormen Att besegra ondskan, antingen i sig


själv eller i andra var en dygd Därför kan fabeldjur som<br />

drakar och ormar föras av de som vill visa sina önskade<br />

bedrifter eller snarare sin ideologiska ståndpunkt som<br />

Guds soldat<br />

Den medeltide riddaren kan ses som en beriden<br />

efterföljare till legendariska hjältarna som St Göran och<br />

Mar Jiryis Riddaren har en moralisk plikt att kämpa för<br />

Gud och rättfärdighet och en riddare har även höviska<br />

förpliktelser mot damer Det är en kristlig dygd att döda<br />

en drake då detta satans kreatur symboliserar mörker<br />

och kaos Då draken även vaktar guld, förolämpar vackra<br />

damer och i vissa sagor besitter övernaturliga egenskaper,<br />

visar den riddare som kan besegra en drake inte<br />

bara sin manlighet och skicklighet, utan han blir samtidigt<br />

rik och kan få prinsessan och halva kungariket<br />

Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />

Johanna Arnell-Hellström<br />

Uppsatsförfattaren Johanna Arnell, sedemera gift<br />

Hellström<br />

Litteratur<br />

Källor<br />

Hildebrand, Bror Emil <strong>Svenska</strong> sigillier (1866), Uppsala<br />

Litteratur<br />

- Bäckmark, Magnus och Wasling, Jesper; Heraldiken i<br />

Sverige (2001), Historiska Media<br />

- Carr-Gomm, Sarah; Motiv och symboler i konsten (1997),<br />

Forum<br />

- Cooper, JC; Symboler - en uppslagsbok (1995), Forum<br />

- Foley, John; Tecken, märken och symboler (1995), Forum<br />

- Harrison, Dick Skapelsens geografi (1998), Ordfront<br />

Förlag<br />

- Neubecker, Otto; Heraldik (1982), LiberFörlag<br />

- Holbek, Bengt och Piø, Iørn; Fabeldyr och Sagnfolk, (1967)<br />

Politikens forlag<br />

- de Mayneriis, Maynus; Skapelsens sedelärande samtal 1483<br />

(1983), Michaelisgillet<br />

- Larsson, Lars-Ove; Vem är vem i svensk historia (2000),<br />

Prisma<br />

- Nevéus, Clara; Ny svensk vapenbok (1992) Streiffert &<br />

Co, Stockholm<br />

- Physiologus; En bok om naturens ting (1957), Sällskapet<br />

bokvännerna<br />

- Prange, Knud; Heraldik og historie (1962), Dansk<br />

historisk fællesforenings håndbøger<br />

- Raneke, Jan; Svensk adelsheraldik (1990) Corona AB,<br />

Lund<br />

- Raneke, Jan; <strong>Svenska</strong> medeltidsvapen, band I (1982), Doxa<br />

AB<br />

- Raneke, Jan; <strong>Svenska</strong> medeltidsvapen, band II (1982), Doxa<br />

AB<br />

- Raneke, Jan; <strong>Svenska</strong> medeltidsvapen, band III (1985, Doxa<br />

AB<br />

Internet<br />

http://wwwnese (2001-10-26)<br />

1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 21


Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik<br />

Sköldarnas indelning<br />

KATEGORI ANTAL<br />

MÄNNISKA (s 56)<br />

Hjärta/föremål 2<br />

Huvud/föremål 2<br />

SUMMA: 10<br />

FYRFOTADJUR (s 56-57)<br />

Björn 1<br />

Hjort, horn 4<br />

Rådjur 1<br />

Lejon, leopard 6<br />

Mus, råtta 1<br />

Oxe, tjur, ko 7<br />

SUMMA: 20<br />

FÅGLAR (s 57)<br />

Fågel/föremål 6<br />

Svan/ring 1<br />

Uggla/tegelsten 1<br />

Vinge/föremål 6<br />

SUMMA: 14<br />

FABELVÄSEN (s 57)<br />

Lejontupp 1<br />

Trollhuvud 1<br />

Ängel 1<br />

SUMMA: 3<br />

VÄXTER (s 57-58)<br />

Blad/stjälk 3<br />

Lilja/föremål 11<br />

Ros/föremål 2<br />

Träd/stjärna 1<br />

SUMMA: 17<br />

HIMMEL (s 58)<br />

Halvmåne/föremål 5<br />

Halvmåne/stjärna 17<br />

Stjärna/föremål, djur 5<br />

SUMMA: 27<br />

FÖREMÅL (s 58 f)<br />

Ankare/stjärna 1<br />

Arm/föremål 6<br />

Båt/föremål 9<br />

Föremål/stjärna 5<br />

Kors/föremål 4<br />

Mössa/bjällror 1<br />

Pil, lans/vingar 9<br />

Pil/skäror 1<br />

Ros/pentagram 1<br />

Stridsslagor/kors 1<br />

Svärd/föremål 3<br />

Triangel/föremål 2<br />

Varghake, -sax 2<br />

Växt/stjärna, måne 1<br />

SUMMA: 40<br />

22 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />

A/H-systemet<br />

A/H-systemet skapades av Jan Raneke för att<br />

kunna katagorisera vapen på ett effektivt sätt och<br />

samtidigt möjliggöra sökning på okända sköldar<br />

Det genomfördes första gången i hans<br />

avhandling BERGSHAMMARVAPENBOKEN (1975) och<br />

förekommer därefter även i SVENSKA MEDELTIDSVAPEN<br />

och SVENSK ADELSHERALDIK Även SVENSKA HERALDISKA<br />

FÖRENINGEN har upptagit systemet i sin databas<br />

KÄLLAN<br />

Den här gjorda uppräknigen är hämtad från<br />

SVENSKA MEDELTIDSVAPEN (band I)<br />

H – Enkel häroldsbild Bildad av en eller flera linjer,<br />

snitt eller skuror i ordning: delningar, klyvningar,<br />

styckningar, spetsar, sparrar, korsningar, brutna<br />

och böjda dito 299 st<br />

HH – Dubbel häroldsbild Sammansatt av linjer,<br />

snitt eller skuror av olika slag i ordning: 1 primär-,<br />

linjer, snitt eller skuror, 2 sekundära diton 119 st<br />

A – Enkel allmän bild En eller flera figurer av<br />

samma slag ordnade: helhet, delar, ental, flertal<br />

Människa, fyrfotadjur, fåglar, fiskar, kräldjur,<br />

fabelväsen, växtriket, himmelsföremål, tillverkade<br />

föremål, oidentifierade diton 657 st<br />

AA – Dubbel allmän bild Ordningsföljd efter<br />

dominerande motiv och i princip som A-bild 131<br />

st<br />

HA – Kombinerad enkel häroldsbild och allmän<br />

bild Ordningsföljd: 1 enligt H-bild, 2 enligt A-bild<br />

266 st<br />

HHA – Kombinerad dubbel härolds- och enkel<br />

allmän bild Ordningsföljd 1 som HH-bild, 2 som<br />

A-bild 64 st<br />

HAA - – Kombinerad enkel härolds- och dubbel<br />

allmän bild Ordningsföljd 1 som H-bild, 2 som<br />

AA-bild 56 st<br />

HHAA - – Kombinerad dubbel härolds- och<br />

dubbel allmän bild Ordningsföljd 1 som HH-bild,<br />

2 som AA-bild 18 st<br />

SUMMA: 1610 st


Boken som lär dig skriva historia<br />

Den här boken har ta mig tusan den bästa intro-duktionen till den historiska<br />

och den etnologiska veten-skapen jag någonsin läst<br />

HANDBOK I KONSTEN ATT SKRIVA har ett upplägg som gör det enkelt för läsaren<br />

att se hur en historisk process kan beskrivas beroende på vilket utgångsläge<br />

man har Här finns den akademiska forskningen, lokalhistoria, mikrohistoria,<br />

hembygds-historia och släkthistoria<br />

Författarna utgår från en person, Bönhus-Anna vars liv finns dokumenterat<br />

både genom skriftliga och muntliga källor Författarna visar hur vår kunskap<br />

om henne kan an-vändas i allt från att beskriva ett socialt skeende i svensk<br />

historia till ett människoöde<br />

Beroende på hur vi som historiker väljer att bevaka Bönhus-Anna får vår<br />

text ett givet uttryck och här lyckas författarna med den pedagogiska<br />

prestationen att tydliggöra varje enskild ”diskurs” på dess egna villkor Här<br />

finns ingen elitism bara ren nyfikenhet<br />

Den här boken är ett måste för den som vill skriva historia men inte vet var<br />

eller hur man ska börja<br />

Författarna Anna Götlind är docent i historia vid Göte-borgs universitet,<br />

och verk-sam som lektor i historia vid Högskolan Dalarna Helena Kåks är<br />

doktorand i etnologi vid Tema Kultur och samhälle, Linköpings univer-sitet<br />

Ögonblickets vapenbok<br />

Jesper Wasling<br />

Heraldiken är en långsam vetenskap men ibland blixtrar det till LIBER<br />

AMICORUM BRUGENSIS är något så ovanligt som en heraldisk ögon-blicksbild<br />

från kongressen i Brügge den 6 till 11 sep-tember 2004 Författaren tar oss<br />

med till kongressen genom sin vapenbok där han samlat deltagarnas vapen<br />

och namnteckningar De med-verkande personerna är ordnade efter deras<br />

hemland vilket gör att häftet får en tydlig struktur och blir lättläst<br />

Sköldarna är ritade för hand och är mer snabba skisser än sirligt dekorerade<br />

målningar, och det är det som gör vapnen så levande Alla är färglagda med<br />

vanliga akvarellpennor, något som ytterligare för-stärker känslan av närvaro<br />

All text är på engelska så det finns möjlighet att boken når en internationell<br />

publik Om inte annat är den väl värd det<br />

Som läsare hoppas jag nu på en fortsättning för jag vet att Magnus Bäckmark<br />

närvarat vid andra heraldiska evenemang<br />

Jesper Wasling<br />

Recensioner<br />

Författare: Anna Götlind & Helena Kåks<br />

Titel: andbok i konsten att skriva<br />

ISBN: 91-27-09760-9<br />

Tryckår: 2006<br />

Pris: 286 kr<br />

Förlag: Natur och Kultur<br />

Författare: Magnus Bäckmark<br />

Titel: Liber amicorum Brugensis<br />

ISBN: (saknas)<br />

Tryckår: 2006<br />

Förlag: Eget förlag<br />

Pris: 190 kr<br />

1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 23


Var och en som vill har rätt att ta sig ett vapen, precis som alla får ha ett namn De<br />

enda begränsningar som finns är att vapnet ska utformas så att det följer de<br />

heraldiska reglerna och att man inte tar ett vapen som redan förs av någon<br />

annan<br />

Här presenterar vi vapen som förs av sjuhäringar, adliga såväl som andra, eller som<br />

har skapats av <strong>Sju</strong>härads heraldiska konstnärer Förutom de adliga är alla<br />

släktvapen antagna på egen hand, men några få kan sägas ha fått officiell<br />

sanktion genom att de har publicerats i värrenomerade skrifter<br />

Har du ett vapen du vill anmäla är det bara att ta kontakt med redaktionen<br />

Temat detta nummer är heraldiska exlibris<br />

Familjen Åsklund<br />

Exlibriset tecknat av Ronny<br />

Andersen och tryckt 2006<br />

Vapnet antogs 2000<br />

24 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 1:2006<br />

Släktvapen<br />

i <strong>Sju</strong>härad<br />

Henric Åsklund<br />

Exlibriset tecknat av Jan Raneke år<br />

2006 och tryckt samma år<br />

Vapnet antogs 2000<br />

Jill Boberg<br />

Exlibriset tecknat av Stefan Bede och<br />

tryckt 2006<br />

Vapnet antogs 2006


Gunnar Trönnberg<br />

Exlibris tecknat av Jan Raneke 1958<br />

Gunnar är far till Stefan Trönnberg<br />

Stefan Trönnberg<br />

Exlibris tecknat av Jan Raneke<br />

Stefan är son till Gunnar Trönnberg<br />

som antog vapnet<br />

Katarina Falk<br />

Exlibris tecknat av maken Thomas<br />

Falk och tryckt 2006<br />

Vapnet antogs 2006<br />

Thomas Falk<br />

Exlibris tecknat ägaren och tryckt<br />

2006<br />

Sofia Falk<br />

Exlibris tecknat av fadern Thomas<br />

Falk och tryckt 2006<br />

Vapnet antogs 2006<br />

Sebastian Falk<br />

Exlibris tecknat av fadern Thomas<br />

Falk och tryckt 2006<br />

1:2006 <strong>Sju</strong> <strong>Härolder</strong> 25

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!