Sju Härolder - Svenska Heraldiska Föreningen
Sju
Härolder
Nr 1 Augusti 2006
HERALDIK HISTORIA KULTUR
Återuppstånden
förening
BORÅS HERALDISKA FÖRENING har återuppstått
efter elva år i djup sämn
Denna gång bättre än någonsin och
med lite annan inriktning
Medeltidens
spännande spel
Sidan 4
Torneringarna var medeltidens
motsvarighet till våra idrottsspel En enda
tornering kunde inrymma flera oika
moment som vart och ett är en egen
tävling
Släktvapen
i Sjuhärad
Sidan 6
Det finns ett stort antal släktvapen som
har sitt ursprung i Sjuhärad
SJU HÄROLDERS mål är att presentera nya
såväl som gamla släktvapen från
regionen
Sidan 24
Fabeldjur poppis
på medeltiden
Fabeldjuren i svensk heraldik var ämnet för JOHANNA ARNELL-HELLSTRÖMS
kandidatuppsats Nu har vi förmånen att få publicera den i SJU
HÄROLDER
Sidan 10
REDAKTÖREN
Välkommen till Sju Härolder
Äntligen är vi igång - till slut Den här tidningen skulle
egentligen ha blivit till för 15 år sedan Så länge är det
sedan Borås Heraldiska Förening beslöt att göra en
tidning Den gången stupade projektet på bristande
ekonomi, bristande kunskap och bristande tillgång på
datorer och redigeringsprogram
Nu är det skillnad Vi har tillgång till datorer och vi
har kunskapen Ekonomin är heller inget problem så
länge som vi gör en E-tidning
Men varför inte nöja sig med en hemsida? Det vore
onekligen lättare på många sätt, men en hemsida har
sina begränsningar och svagheter I en tidning har man
möjlighet att låta texten breda ut sig och göra en vackrare
framställning Vi väljer dessutom bilder på ett sånt sätt
att det ska vara möjligt för varje läsare att ta hem en PDFfil
och trycka sin tidning på print-on-demand
Vi i föreningen hoppas att vi på det här sättet kan
förmedla vår entusiasm till så många som möjligt
Sju Härolder
ISSN: 1654-3459
Redaktör
Jesper Wasling
jesper@heraldikse
Sämgatan 10
507 45 Borås
Medverkande skribenter
Johanna Arnell-Hellström
Thomas Falk
Jesper Wasling
Henric Åsklund
Medverkande illustratörer
Ronny Andersen
Magnus Bäckmark
Jan Raneke
Jesper Wasling
Redaktionen ansvarar inte för ej beställt
material
SJU HÄROLDER är en ideell tidskrift och ersättning
utgår inte till medverkande författare,
illustratörer eller fotografer
2 Sju Härolder 1:2006
Entusiasmen är viktig När vi i år återbildade föreningen
var det för att vi tre gamla styrelseledamöter och två nya
entusiaster ville ha ytterligare ett heraldiskt forum att leka
i Just lekfullheten är något som vi i BHF tar allvarligt på
Heraldiken kan inte alltid vara något som man måste
närma sig med vetenskaplig precision Ibland ska det
räcka med att bara vara nyfiken
Så välkommen till vår nya tidning och vår nygamla
förening Vi hoppas att du kommer att ha lika stor glädje
av heraldiken och historien som vi har
Jesper Wasling
Redaktör
Borås Heraldiska
Ordförande
Jesper Wasling
jesper@heraldikse
Sämgatan 10
507 45 Borås
Sekreterare (även vice ordförande)
Thomas Falk
thomas@heraldikse
Kassör
Henric Åsklund
henric@heraldikse
Härold
Johanna Hellström
johanna@heraldikse
Klubbmästare
Stefan Bede
bede@heraldikse
Medlemsskap Borås Heraldiska Förening är
gratis men förutsätter en aktivitet från
medlemmen
INNEHÅLL
2 Ledare
JESPER WASLING
4 Återuppstånden förening
BORÅS HERALDISKA FÖRENINGEN LEVER IGEN
JESPER WASLING
5 BHF:s vapen
ETT NYGAMMALT VAPEN PRESENTERAS
HENRIC ÅSKLUND
6 Medeltidens dust och bohord
TORNERSPELET VAR DÅTIDENS STORA IDROTTSHÄNDELSE
JESPER WASLING
9 Heraldisk kuriosa
SMÅTT OCH GOTT FRÅN HERALDIKENS VÄRLD
JESPER WASLING
10 Fabeldjur i svensk medeltida heraldik
EN UPPSATS OM DEN SVENSKA MEDELTIDA SAGODJURSTRADITIONEN
JOHANNA ARNELL-HELLSTRÖM
23 Recensioner
24 Släktvapen i Sjuhärad
NYA OCH GAMLA VAPEN FRÅN SJUHÄRADSBYGDEN
MÅNADENS TEMA ÄR HERALDISKA EXLIBRIS
THOMAS FALK
1:2006 Sju Härolder 3
FÖRENINGSNYTT
Återuppstånden förening
10 juni, nästan på dagen 16 år efter dess första
tillblivelse, återuppstod Borås Heraldiska Förening för
att stärka heraldiken och heraldikerna i Sjuhärad
Borås Heraldiska Förening, BHF var verksamt åren 1990
till 1995 då den ungdomliga entusiasmen slutligen
bleknade bort Men med åldern har intresset för att
återskapa denna förening växt hos de tre gamla BHFstyrelseledamöter
som idag är aktiva i SHF
Den nya styrelsen ser ut så här:
- Ordförande Jesper Wasling
- Sekreterare (och vice ordförande) Thomas Falk
- Kassör Henric Åsklund
- Härold Johanna Arnell
- Klubbmästare Stefan Bede
Rollspelande heraldiker
Det var den 25 maj 1990 som Stefan Bede, Magnus
Persson och Jesper Wasling bildade Borås Heraldiska
Förening Intresset för heraldik och en skämtsam
snobbighet var basen, men också ett engagemang i rollspel
spelade in Alla tre var mycket aktiva i Sveriges då största
rollspelsförening Grundarna och medlemmarna var vid
denna tid mellan 18 och 23 år unga
Noteras kan att av fem de 12 som var aktiva i
föreningen 1991 är eller har varit medlemmar och/eller
aktiva i SHF under de senaste åren Ytterligare en är
verksam som heraldisk illustratör
Kamratligheten gick ofta före det heraldiska, vilket
kanske förklarar varför föreningen valde en
klubbmästare men ingen härold Denna kamratlighet ska
BHF låta leva vidare och därför har även denna styrelse
en klubbmästare
Sjuhärad i fokus
BHF kommer att vara en stillsam förening som främst
bedriver sin verksamhet på Internet samt i
sammankomster BHF planerar en hemsida och en PDFtidning
Dessutom kommer man att vara engagerad i den
verksamhet som Sockenheraldiska institutet bedriver Ett
nära samarbete med SHF kommer att finnas
Hela Sjuhärad står i centrum för BHF:s intresse I
stadgarna kan man läsa att föreningens syfte är:
- att främja intresset för heraldiken i Sjuhärad
- att ävenledes främja intresset för närliggande
ämnen såsom historia, etnologi, genealogi och arkeologi
- att genom publikationer, föreläsningar, samverkan
med andra verksamma krafter och på annat sätt fördjupa
och förmedla kunskap inom området
Timbreringar för alla
Som bevis på att det är kul med pompa och ståt låter vi
alla förtroendeposter få var sin timbrering De som finns
idag ses här till höger Lekfullhet var ordet
4 Sju Härolder 1:2006
Jesper Wasling
Läs mer: wwwheraldikse/bhf
Föreningens timbreringar
Ordförande
Jesper Wasling
Kassör
Henric Åsklund
Klubbmästare
Stefan Bede
Sekreterare
Thomas Falk
Redaktör
Jesper Wasling
Härold
Johanna Arnell
Uppväckta ullsaxar
I samband med att BHF återbildades togs det gamla
vapnet till heders igen Vapnet komponerades av Stefan
Bede & Jesper Wasling 1990 och antogs av årsmötet 1991
Det nya är att vapnet är insatt i ett sigill för att göra det
mer till ett märke och därför mer passande för en förening
Blasoneringen lyder: I blått fält tre störtade ullsaxar
av guld, ställda två över en
Henric Åsklund
FÖRENINGSNYTT
1:2006 Sju Härolder 5
Övningslekar inför krig är kända från antiken De var
en naturlig del av utbildningen När romarriket föll
sönder försvann den stående hären och med den också
den militära utbildningen Det finns inga dokument
om militärteknik som beskriver något som kan liknas
vid en högre militär utbildning förrän en bit in på 1000talet
Och även då är det i en primitiv form jämfört med
antikens undervisning Ändå lät man sig inspireras av
Vergelius Aeneiden och andra klassiska verk när de
tidiga torneringarna beskrevs
Vad en tornering egentligen var under medeltiden går
inte att beskriva med några få ord Regler skiftatde
ochkrönikörerna använder samma ord för skilda
företeelser En enkel, och inte helt korrekt beskrivning
gör gällande att två lag ställde upp mot varandra Under
vilt tumult red de sedan med fällda lansar och försökte
slå motståndarna ur sadeln De som efter första
dabbningen fortfarande satt kvar i sadeln fortsatte att
slåss med svärd eller klubba Lansarna anvädes inte mer
Det var fritt fram att slå mot vilken motståndare som helst,
och målet var att ta dem till fånga Inte att slå dem ur
sadeln
Den som besegrats var tvungen att lämna ifrån sig sin
stridsutrustning och allt lösöre till segraren Ju fler man
lyckades ta till fångs, desto mer inkomsterna
I de tidiga torneringarna deltog alla ryttare utom
stormännen Det var en form av illegala soldattävlingar
som var bannlysta av kyka och förbjudna av kungarna
De hölls iregel också i gränstrakterna mellan två riken
där statsmakten var som svagast Ju längre tiden gick,
desto populärare och mer tillåtna blev dem Samtidigt
blev ryttarna allt mer priviligerade som adelsklass Färre
tilläts deltaga och kostnaderna för att ställa upp blev
högre Från sent 1300-tal deltog endast förnäma riddare
och betitlade stormän i spelen
Parallellt med de vanliga torneringarna hölls många
bonde och borgartorneringar runt om i västeuropa De
var kanske inte av samma klass, men lockade publik
6 Sju Härolder 1:2006
Dust och Bohord
Torneringen i medeltiden
Deltagarna var bönder eller borgare, aldrig frälsemän
Jämför med dagens fotbollsevenemang I de finaste ligorna
deltar proffsspelare från alla länder och pengarna gör
det omöjligt för mindre klubbar att ställa upp I stället
finns det lägre divisioner som endast har ett lokalt
intresse
Torneringens begrepp
Den tidigaste formen av det vi idag kallar tornering är
mêleé eller fritornering Under 1100-talet och in på 1200talet
var en meleé en kamp mellan två lag med obegränsat
antal deltagare som kämpade mot varandra i den fria
terrängen Någon inhägnad bana fanns inte Det är
tveksamt om någon segrare någonsin kunde koras Regler
tycks i varje fall inte ha funnits Under 1300-talet
minskade den i popularitet till förmån för dusten
Termen kom med tiden att beskriva alla former av
torneringslekar och andra former av ickekrigisk kamp
Bohord uppkommer under 1200-talet Det var då en
meleé i lätt rustning där vapnen oftast var klubbor
Sannolikt var det en tävlingsform för väpnare, men om
det finns inget sagt från samtida källor Den sista
bohorden med klubbor ägde rum i Worms 1487 under
kejsare Maxmilian I:s initiativ Den torneringen har också
kallats den sista eftersom den var på allvar till skillnad
från de som följde Redan 1487 var torneringar som denna
ovanlig och omoderna Utvecklades till klubbtornering
Round Table kallas en mer okänd torneringsform
Namnet är taget efter kung Arthurs hov Det var en
festlighet där dans och en informell tornering var
höjdpunkterna Den äldsta kända Round table hölls på
Cypern 1223 Eftersom kulten av kung Arthur var störst i
England kan vi förmoda att det var en brittisk företeelse
Hastilude är något som först beskrivs av den engelske
krönikeskrivaren Matthew Paris Enligt honom var det
en kamp med lansar och ordet används synonymt med
tornering Senare krönikörer skiljer däremot mellan
hastilude och tornering och det är därför lite osäkert vad
det egentligen stod för
En bild ur Rene Anjous torneringsbok visar hur kaotiskt ett tornerspel var Bilden är inte ett försök till en exakt
avbildning utan mer en illustration till själva företeelsen
Dust eller dyst är det svenska ordet för den mest kända
torneringsformen: tvekampen mellan två riddare
Riddarna red mot varandra med lansen fälld och den
som lyckades slunga den andre ur sadeln vann Skranket
mellan ryttarna infördes kring 1400, troligen i Portugal I
Nordeuropa är dusten som tävlingsform från 1200-talets
andra hälft Ordet förekommer synonymt med tornering
i Erikskrönikan Senare under medeltiden användes
termen ibland också för tvekamp till fots med svärd
Tornering eller tornej betydde från början svärdskamp
till häst Utan lans Den vann insteg under 1300-talet och
blev stor under det följande århundradet
Klubbtorneringar hade sin storhetstid under 1400talet
Idén var att man med klubbor skulle slå av
motståndarens hjälmprydnad Det är alltså en fredligare
och senare variant av bohorden
Grupptorneringar påminde om en melée eller dust men
den fortsatte efter att lansarna hade gått isär Kampen
fortsatte efter det med svärd Antingen utkämpades den
av två lag eller av flera par Det är den formen som
förekommer under 1200-talet Målet var att ta så många
fångar som möjligt
Fottorneringar med ett i förväg bestämt antal slag var
också populärt under 1400-talet I dessa användes
kastspjut och därefter kamp man mot man med svärd,
pålyxor och dolkar
Svensk torneringskultur
Stäckande, från tyskans Gestech, förekom i Sverige under
äldre vasatid Den motsvarar den äldre dusten utan
skrank Spetsen var trubbig och kluven i tre uddar Också
rännandet är ett begrepp från vasatiden Till skillnad från
stäckande användes skarpa lansar Under vasatiden
infördes också skranket i Sverige
En svensk ballad, nedtecknad på 1600-talet, beskriver
kort en dust där ryttarna först rider mot varandra och
därefter tar till sina svärd Ungefär som i filmen Ivanhoe
(Svenska medeltidsballader, urval Bengt R Jonsson, 1969,
sid 170f, 212f) Ordet dust förekommer också flitigt i de
medeltida krönikorna
Vasatiden innebär ett uppsving för tornerandet i Sverige
Precis som på kontinenten hade den förlorat lite av sitt
allvar och utvecklats mot en sport
Redan under andra hälften av 1200-talet började
speciella torneringsrustningar att införas De var
anpassade till tävlingsformen och omfattade också
hjälmprydnaden, något som aldrig användes i fält
Hovordnar och torneringar
Hovordnar I stort sett alla hovordnar under medeltiden
föreskrev att medlemmarna måste deltaga i torneringar
av något slag Det gällde bl a Strumpebandsorden,
1:2006 Sju Härolder 7
Även engelsmän kan tornera Den
här bilden visar ett tornerspel under
kung Henry IV:s regering
Gyllene Skinnets orden och Bandaorden Fast skälet var
under 1400-talet mer för att visa på börd och rikedom än
på behovet av stridsträning Sedan andra hälften av 1300talet
krävdes både i Frankrike och England att deltagarna
var adelsmän med minst fyra anor
Dusten blir en sport Senare under 1400-talets minskade
intresset för torneringarna De ersattes av en mer
uppvisningsliknade form där skaderisken var betydligt
mindre Segrare var inte längre den ryttare som satt kvar
på sin häst längst eller som hade flest fångar, utan den
som hade tagit flest poäng I dusten fick man ett poäng
om man träffade sin motståndare med sin lans En träff
mot huvudet var värt mer än en träff mot kroppen
Missade man motståndaren eller om man träffade sadeln
drogs ett poäng av Ytterligare poäng fick ryttaren om
han bröt lansen mot sin motståndare Priset var inte
längre den besegrade motståndarens rustning, häst och
vapen I stället var det ädelstenar och rikt dekorerade
sköldar som delades ut av domarna Gärna med hovets
damer som medhjälpare
Torneringen var under 1500-talet en sport där ära
kunde vinnas Någon tanke på stridsträning fanns inte
längre Den var borta sedan ett sekel
Borgardust
När torneringarna var unga deltog inte bara adelsmän
Även vanliga ryttare i hären deltog, och det fanns stora
chanser att de kunde adlas om de var duktiga När adeln
i Frankrike under 1300-talet bildade ett slutet skrå blev
8 Sju Härolder 1:2006
det omöjligt att deltaga i en tornering om man inte var
adelsman Det blev dessutom näst intill omöjligt att
upphöjas till adelsman Paris borgmästare, som under
1200-talet alltid förlänades adelskap, var under 1300talet
ofrälse För Englands del är det känt att londonbor
deltog i flera Edward III:s torneringar, men sedan blir det
mer tunnsått med deltagandet
Men intresset för torneringar fanns kvar bland vanligt
folk Och kunde de inte delta i de stora torneringarna
kunde de alltid hålla sina egna Flera medeltida
borgartorneringar är kända i och kring de större
handelsstäderna Det finns också hänvisningar till rena
bondetorneringar på kontinenten Nürnberg i Tyskland
har ännu kvar en stor del av stadens tornerrustningar
från sekelskiftet 1500
Jesper Wasling
Litteratur
- Riddarlek och tornerspel (1992), Livrustkammaren
- Vesey Norman; Om torneringar ()
- Christopher Gravett; Tornerspelens utveckling ()
- Alan Young; Tudor and jacobean tornaments ()
Heraldiska kuriosa
Äldsta sigillen
Sveriges äldsta sigill tillhörde kung Karl Sverkersson
(1164-1167) Kung Karl var också först med att avbilda
sig med krona; att sitta på en tron; att hålla ett
riksäpple; att hålla ett svärd Överhuvud taget var
han först med det mesta som gällde den kontinentala
synen på kungavärdigheten
Karls efterträdare var kung Knut Erikssons (1167-
1189), Erik den heliges son Som förste kung i Sverige
låter han avbilda sig med en spira, en liljestav
Kung Erik Knutssons kontrasigill visar de första
svenska lejonen och redan då var de krönta Kung
var han åren 1210-1216 Samme kung bar också den
första kungliga sigillringen i Sverige Motivet var
Guds lamm Erik var son till Knut
Första sigillet som bara innehåller en krona som motiv
var kung Valdemar Birgerssons (1267-1275) Kung
Valdemar krönte sina tre lejon så länge han var kung,
men när han 1275 störtades av sin bror lät han ta
bort kronorna Hans son, riksrådet och riddaren Erik
Valdemarsson, förde inte heller några krönta lejonet
Det börjar i Västergötland
Av de tio äldsta sigillen (1219-1238) med vapenmotiv
var två riddare (titeln "Dominus"), tre lagmän i
Västergötland, en stallare, en jarl (Birger), en blivande
kung (Knut Långe), två stormän och en okänd Alla
tycks ha kommit från Västergötland eller
Östergötland
1224 Det äldsta danska vapnet finns avbildat i sigill
Det tillhörde marsken Johannes Ebbesen Efter 1225
blir danska vapen snabbt vanliga
Gamla färger
Det tidigaste färglagda folkungavapnet finns i
Wijnberg-vapenboken från 1265-88
1219 Sveriges första kända vapen tillhörde Sigtrygg
Bengtsson av Broberg-ätten Jarlen Birger Brosa (död
1202) visar i sitt sigill en sköld som antyder en lilja
Men om det är det första heraldiska vapnet är osäkert
1:2006 Sju Härolder 9
Johanna (Arnell) Hellström kandidatuppsats om de svenska fabeldjuren är den första akademiska
genomgång som gjorts Hon påvisar här hur väl utvecklat, och hur spritt, bruket av fabeldjur var
Uppsatsen lades fram vid Göteborgs universitet höstterminen 2001
Fabeldjur i svensk
medeltida heraldik
Syftet med uppsatsen är att
undersöka varför man använde sig
av fabeldjur på vapensköldar under
medel-tiden i Sverige (ca 1100-1500talet)
Var det specifikt för högfrälse
eller lågfrälse att föra en sköld med
fabeldjur
Frågeställningar
- Vilka fabeldjur förekommer på
vapensköldar i medeltidens Sverige?
- Vilken funktion eller allmän
symbolik hade dessa fabeldjur?
Metod & material
Den metod jag använt för uppsatsen
är att läsa böcker som behandlar
ämnet heraldik samt böcker om djur
och fabeldjurs symbolik Den enda
sammanställning som finns om
vapensköldar i Sverige under
medeltiden är Jan Ranekes SVENSKA
MEDELTIDA VAPEN I denna redovisas
1250 ätters vapenföring, men det
totala antalet medeltida vapensköldar
uppgår till ca 1610 st, vilket
beror på att man inom en släkt eller
ätt använt olika vapensköldar Det
finns inga svenska vapenböcker
bevarade från medeltiden och de
tidigaste adliga släkt och vapenböcker
är från 1600-talets början Det
finns tre vapenböcker från
medeltiden som återger även svenska
10 Sju Härolder 1:2006
vapen Alla har sitt ursprung i
trakten kring Nederländerna och
Belgien
BEAULAINCOURT-BELLENVILLE (BB) - ca
1364-86 - Bibliothèque National,
Paris
GELRE (G) - 1370-86 - Bibliothèque
Royale, Bryssel
BERGSHAMMAR (BH) - 1436-50 -
Svenska Riksarkivet
Den största källan för kunskap om
medeltida vapen utgörs av de ca 40
000 sigill som finns bevarade i olika
arkiv Majoriteten av sigillen hänger
samman med urkunder av antingen
pergament eller papper Antalet
sigill beräknas bara vara en del av
de som en gång funnits då både
urkunder och sigill under tidens lopp
har försvunnit eller förstörts
Pergament har vanligtvis
sigillavtrycken i vax, medan papper
(från mitten av 1300-talet) vanligen
har sigillavtrycken i lack På
urkunderna gjordes skåror nedtill,
där sigillen hängdes i remsor
Skårorna var lika många som antalet
sigillanter Den person som
utfärdade brevet satte i allmänhet sitt
sigill främst och de övriga i
rangordning och som de räknas upp
i urkunden Sigillbeståndet är utsatt
för tex strålsvampsangrepp och det
gör att sigillkvarlevorna av skiftande
kvalitet Sigillet var den enda giltiga
namnteckningen vid köpe-brev,
donationer och transak-tioner av
skilda slag, eftersom gemene man
inte alltid var läskunnig
När vapensköldarna blev
allmänna som sigill antogs vapen
även av andra som behövde besegla
dokument tex adelskvinnor,
borgare, bönder samt institutioner
som kloster Enligt Jan Raneke tyder
stilen på sigillstamparna på tysk
påverkan Det kan betyda att tyska
härolder varit rådgivare vid hovet
och varit de som först hjälpt det
svenska frälset i vapenfrågor
Avgränsningar
Uppsatsen rör fabeldjur på
vapensköldar under medel-tiden
Särskilt har tyngd-punkten lagts på
fabeldjurens symbolvärde Jord och
gods-innehav har ägnats mindre
uppmärksamhet
Raneke har i boken Svenska
medeltida vapen tagit med de släkter
och ätter som under medeltiden bott
innanför nuvarande Sveriges
gränser Jag har valt att bortse från
dessa och enbart se till de släkter som
bott inom dåvarande Sveriges
gränser
Forskningsläge
Redan under 1500-talet initierade Gustav Vasa
släktutredningar för att få grepp om frälsets rusttjänst
och ursprunget till frälsets omfattande godsinnehav Efter
kungens hovgenealog, Rasmus Ludvigsson (1540-90), är
ett 20-tal släktböcker bevarade på Riksarkivet (RA)
Biskop Hans Brask författade en släktbok mellan åren
1512-14 innehållande genealogier, samt uppgifter om
vapen och tinkturer, dvs färgsättningen av vapnen Under
1600-talet skrev Peder Månsson Utter (Ludvigssons
efterträdare på RA) bland annat COLLECTANEA GENEALOGICA
(vapenbeskrivningar och tinkturer) Sophie Brahe och
Lisbet Bryske i Danmark och Margareta Grip i Sverige är
några exempel på kvinnor som dokumen-terade adliga
släkt- och vapenböcker De författade omfattande manuskriptsamlingar
med åtskilliga medeltidsvapen
När 1626 års riddarhusordning trädde i kraft fick adeln
ett eget hus i Stockholm, Riddarhuset Det är den svenska
adelns ’’fackliga’’ organ som förvaltar fastigheter och
donationsfonder samt ger stöd åt genealogisk forskning
Forskningen inom heraldik och genealogi är
omfattande då mycket möda läggs ner för att följa släkter
bakåt i tiden för att fastställa genealogiska samband
Tidigare forskning inom detta uppsats-område har jag
inte funnit, därmed inte sagt att det inte finns
Alsnö stadga införs
Sverige omfattade under medeltiden huvudsakligen
Götaland och Svealand men inte Blekinge, Bohuslän,
Halland, Härjedalen, Jämtland och Skåne Expansionen
i sydvästra Finland hade inletts
1279 tillkom Alsnö stadga, vilken bland annat innebar
en nyorganisa-tion av krigsväsendet Stadgan innebar
även att mindre och medelstora jordägare genom
rusttjänst kunde vinna frälse och frihet från skatt, något
som tidigare hade varit förbehållet gamla hövdinge- och
stormannaätter Fördelen med ett tungt beväpnat
ryttarfölje var att det var lättrörligt och snabbt kunde
sättas in mot fiendens flanker och rygg samt kunde
operera över relativt stora områden
"Den som ville ha sitt gods frälst, oavsett om denne var riddare
eller sven skall ha en 40 marks häst, sadel och fullfärdig hjälm
och fulla vapen på kropp och ben, inte undantaget av allt det,
som en god man behöver för att strida med"
Redan i de äldsta urkunderna kan konstateras en
rangskala inom frälset Ärkebiskopen fick rida med 40
hästar, biskopar och kungens ämbetsmän 30, rådsherrar
12, riddare 8, riddares vederlikar 6, och lågfrälsemän 3
För att inte stor-männen skulle kunna utgöra en oönskad
maktfaktor och hot mot kungen begränsades storleken
på ryttarföljena
Vapnet en identifikation
När deltagarna i det första korståget passerade Bysans
1097 beskrev Anna Komnenas (1083–1148), dotter till den
bysantinske kejsaren Alexios I Komnenos, riddarna och
deras utrustning
Sköldarna sades på framsidan vara blanka och utan
dekorationer Vid det andra korståget ca 50 år senare hade
riddarna individuella vapen målade på sköld och
rustning och detta bruk spreds snabbt över Europa Under
första hälften av 1100-talet infördes den slutna
hjälmen vilken gjorde att en fullt utrustad riddare inte
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik
Draken inom en stjärna från 1238 är troligen
“prinsessan” Helena Sverkersdotters vapen, möjligen
hennes man Sune Ebbesson Oavsett vem som förde
vapnet är det den äldsta svenska heraldiska
avbildningen av en drake, eller ska det vara en
lindorm
kunde skiljas från en annan, varken på kort eller långt
håll
Vapnet var främst till för identifikation och därför skulle
det vara enkelt och tydligt
Skölden kunde prydas av antingen allmänna eller
heraldiska figurer Den allmänna bilden kunde vara vad
som helst, djur, föremål, växt etc och stiliserades så att de
mest karaktäristiska dragen framhävdes
En allmän figur kan i princip vara vilket djurart eller
typ av föremål som helst, men bestämda föremål eller
djur kan inte användas Kravet är att bilden går att känna
igen och kan beskrivas med ord
Den heraldiska bilden eller häroldsbilden var
uppbyggd av färgfält och linjer Linjer som avgränsar
ytor från varandra kallas skuror, förutom den raka skuran,
finns ett antal varianter
På vapensköldar med djur är det vanligast är att djuret
står på bakbenen med det högra bakbenet placerat framför
det vänstra i sidled och höger framben eller framtass
utsträckt högre upp i luften än det vänstra Det krigiska
ursprunget föreskriver att djur och fabeldjur skall se
hotfulla ut med uppspärrat gap och utfällda klor
Inom heraldiken menar man med höger och vänster
det som är höger och vänster för sköldens bärare Ett
heraldiskt djur är högervänt om inte beskrivningen inte
anger motsatsen Om vapnet används som flagga vänder
1:2006 Sju Härolder 11
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik
djuret nosen mot stången Ett vänstervänt djur kallas
flyende, ett exempel på detta är lejonet i Göteborgs stads
vapen
Heraldiska färger
Inom den klassiska heraldiken förekommer färgerna rött,
blått, svart och grönt samt purpur som beteckning för
furstlig rang Metall-färgerna guld och silver kan återges
med gult och vitt
Huvudregeln är att färg inte läggs vid färg eller metall
vid metall En röd sköld med ett lejon i guld är syns
bättre på avstånd än en sköld i silver med ett lejon i guld
Det är vanligt att vapen innehåller symboler för
åtråvärda egenskaper Vapen verkar till en början självtagna,
men under senare delen av medeltiden fick
kungamakten mer inflytande i dessa frågor Enligt Knud
Prange var det under medeltiden mannen som adlade
vapnet och inte enbart kungen som adlade mannen
Känslan för heraldik och den heraldiska smaken har
enligt Prange varit på nedgång från slutet av medeltiden
fram till början av 1900-talet
"Förfallet" yttrar sig i att vapnen med tiden utvecklade
mer eller mindre överflödiga symboler och attribut
Orsaken var att vapnen inte längre användes i strid och
det var därför inte nödvändigt att de var tydliga och lätta
att identifiera
Rätten till ett vapen
Ett vapen utgjorde en samman-hållande bildsymbol för
en familj, släkt eller ätt, men ett vapen kunde även verka
särskiljande inom släkten För att markera en viss individ,
annan ättegren, sidolinje, eller adoption inom en släkt
kunde en brisyr, mindre förändring, av släktvapnet göras
Att personer tillhör samma ätt är inget kriterium för att
de för samma vapen
Oäkta barn till riddare kunde för att visa sitt ursprung
få föra en bastardsträng i sitt vapen Bastard-sträng är en
heraldisk term för ett tecken som anger illegitim börd
Denna sträng kan vara utformad som en smal linje
diagonalt över inne-hållet i en vapensköld och är vanlig
inom fransk heraldik För en illegitim son till en kunglig
person var bastardsträngen en statussymbol
Inom ätten Thott finns ett belägg för att oäkta sonen till
riddaren Axel Pedersen 1390-1447 fick föra faderns vapen,
men i tinkturerna svart/vitt (silver) Oäkta sonen till
riddaren och riksrådet Oluf Axelsson 1414-64 fick sina
farbröders tillstånd att föra deras fäders vapen
Definitionen av Fabeldjur
Fabeldjur kan vara dels männi-skodjur, delvis djur, delvis
människa som harpya (örn med kvinnohuvud), kentaur
(hästkropp med människo-huvud) och melusin (kvinna
med delad fiskstjärt, dels odjur eller monster, sammansatt
av två olika djurarter som basilisken (tupp med ormstjärt),
enhörning (häst och get) och grip (lejon och örn) Djur
med övernaturliga egenskaper vilka förekommer i
traditionella sagor kan också kallas fabeldjur Exempel
på dessa är bäckahäst, troll och varulv
I fabeldjur kombineras de olika drag som symboliserar
skapelsens outnyttjade möjligheter Ofta är fabeldjuren
sinnebilder för kaos eller för naturens skrämmande
krafter Skräckinjagande vidunder symboli-serar ofta de
onda krafterna i världen eller i människans egen natur
De fabeldjur och monster som under medeltiden antogs
12 Sju Härolder 1:2006
Sigillet för riddaren och riksrådet Folke Jonsson till
Fånö (Aspenäs-ätten, även kallad blå-ätten) visar
en lejonörn, ett av de första beläggen på ett
heraldiskt skapat djur Sigillet är känt från 1312
leva i den kända och kristna världens otill-gängliga
utkanter uppfattades som Guds sanna skapelser och man
tog deras existens för given Varelserna var symboler för
det främmande i dessa områden Deras existens var
exempel på Herrens visa och out-grundliga vägar
På HEREFORDKARTAN från 1280 (förvarad i katedralen i
Hereford) kan man se de då kända världsdelarna, Afrika,
Asien och Europa och de varelser som levde där då I
Afrikas östra delar fanns kentaurer, noshörningar och
enhörningar samt människor med en fot, utan huvud
eller som gick på alla fyra I Asien fanns flygande
salamandrar och drakar
Både världskartor och geografiska texter hävdade att
Afrika söder om medelhavskusten var att betrakta
närmast som obeboeligt, särskilt gällde detta trakterna
närmast den brännheta ekvatorn Att medeltidens lärde
placerade monster i Afrika, Asien och på hypotetiska
konti-nenter berodde i allmänhet på att det okända låg
så långt bort att det i praktiken var omöjligt att skaffa god
information om det
Fabeldjurens existens fastställdes i en mängd böcker
och skrifter, många författade av kyrkofäder eller andra
auktoriteter
ALEXANDERROMANENS första kända version dök upp ca
200 fKr i Alexandria Denna roman sades vara skriven
av Alexander den Store, som bevisligen varit i Indien
Under medeltiden blev denna roman mycket populär och
översattes till flera språk Ett 80-tal versioner på 35 språk
är kända, varav en svensk verstolkning från 1380 I denna
roman skrivs om fågel Fenix i Arabien som förstörde sig
själv i eld vart 500:e år varefter en ny Fenix genast reste
sig ur askan Det äldsta natur-vetenskapliga verket anses
vara Plinius den äldres Naturhistoria, Historia Naturalis
Verket utkom ca år 77 eKr och behandlar ämnen som
geografi, botanik, zoologi, medicin bland mycket annat
Physiologus inflytande
En bok som legat till grund för många naturhistoriska
verk är PHYSIOLOGUS Den är troligen skriven under 370talet
eKr i Caesarea Palestinae
Boken består av en samling berättelser skrivna på
grekiska av indiskt, egyptiskt, syriskt och judiskt
ursprung De korta berättelserna beskriver det verkliga
eller antagna utseendet och egenskaperna hos djur, växter
och stenar Varje berättelse inleds med ett stycke ur bibeln,
sedan följer en beskrivning av föremålet och sist kommer
en allegorisk utläggning av densamma
Översättarna lade till eller uteslöt delar av den eller
missförstod den vilket ledde till att flera versioner
uppstod De syriska och etiopiska översättningarna anses
vara de mest fullständiga Physiologus användes till en
början av kyrkofäder som källa för studier i naturvetenskap
och som en exempelsamling Genom
översättningar till engelska, franska och tyska blev boken
under medeltiden folkets egendom
Den översättning UB har är gjord från en syrisk text
från 600-talet, utgiven på tyska av K Ahrens 1892
Bibelorden saknas i denna version vilket av Ahrens
förklaras med att boken skulle användas som lärobok i
naturvetenskap
Medeltidens lärde förenade kunskapen i PHYSIOLOGUS
med avsnitten om djur i Isidorus av Sevillas ETYMOLOGIAE,
något som från och med 900-talet resulterade i skrivandet
av bestiarier Bestiarier är böcker i naturlära, som utöver
biologin också försöker beskriva den icke levande
naturen men som även innehåller moraliska värderingar
där varningar för kätteri och uppmaningar till avhållsamhet
och kyskhet överväger
Bestiarierna var under medeltiden nästan lika
utbredda som bibeln Ett bestiarium som fått en sär-skild
betydelse i Sverige är DYALOGUS CREATURARUM OPTIME
MORALIZATUS eller SKAPELSENS SEDELÄRANDE SAMTAL Det är
den första bok som trycktes i landet (1483) och är som
titeln antyder sedelärande samtal mellan olika varelser
som: lejon, örnar, enhörningar, drakar, fiskar och en och
annan grip Varje dialog är en kort berättelse om djur
eller människors handlingar och resultatet därav
Dialogen slutar med en hänvisning till bibeln och vilken
lärdom man kan göra Boken tros vara skriven av en läkare
vid namn Maynus de Mayneriis från Milano (d 1370)
Förekomst av Fabeldjur på vapensköldar
Enligt Raneke finns ca 1610 vapensköldar bevarade från
medeltiden, fördelade på 1250 ätter eller släkter, boende
mer eller mindre permanent inom nuvarande Sveriges
gränser Hur många ätter som funnits inom dåvarande
Sveriges gränser är vanskligt att fastställa då många ätter
varit innehavare av gods och gårdar på båda sidor
De ätter vilka bott inom dåvarande Sveriges gränser
och fört ett fabeldjur som vapen redovisas grundligare
på kommande sidor
Majoriteten av de sköldar som pryds av fabeldjur finns
inom kategorin allmänna bilder, A, (bilaga 1 och 2)
Antalet allmänna bilder uppgår till 656 stycken vilket
innebär att det är den största kategorin och utgör sköldemärken
på 40,7procent av alla vapensköldar I första
bandet av SVENSKA MEDELTIDSVAPEN finns på sidorna 39
till 69 en enkel översikt över samtliga vapensköldar inom
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik
Swandes fabeldjur som kombinerar en örn med en
hund är ett nutida exempel på nyskapande
sagodjursheraldik Teckning: Jan Raneke
kategori A Fabelväsen återfinns på sidan 49 och dess
antal uppgår till 22 stycken Dessa presenteras mer
grundligt på sidorna 404 till 422 i samma bok Den enklare
översikten stämmer inte helt och hållet med den
grundligare presentationen
Indelning i klasser
I översikten på sidan 49 finns fyra ätter med grip som
vapen, men i presentationen finns fem Likaså visas på
sidan två ätter med panter som vapen, men endast en av
dessa hör till kategori A, den andra är en sammansatt
bild och hör till kategori HAA, i översikten på sidan 68
Aspenäsätten återfinns två gånger på sidan 49, både med
örnlejon och lejonörn I kategori A finns enligt Raneke 21
ätter som för ett fabeldjur i skölden
Fyra av dessa ätter använde vapensköldar vars motiv
inte var fabeldjur Ätten Speckin II ifrån Västergötland
(känd från 1400-talets början) för en vapensköld med oxes
fram-kropp och en fiskstjärt Kaniken Jakob Stalder från
Lund (känd 1399) för en vapensköld med en vargs
framkropp och fiskstjärt Dessa båda vapensköldar är
enligt beskrivningarna för-enade genom horisontal
dimidation Detta innebär att två vapensköldar förenas
genom att de klyvs, varefter främre halvan av den ena
förenas med bakre halvan av den andra I dessa fall rör
det sig om två sköldar som förenas och inte två djur
Liknande delningar av vapensköldar finns i kategori
HAA, med enkel häroldsbild med flera allmänna bilder
1:2006 Sju Härolder 13
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik
På översikten av HAA-bilder, s 67, finns ätten Slaweka
(känd 1367-68) vilken förde en vapensköld med ett lejons
framkropp och fiskstjärt i horisontal dimidation Slaweka,
Speckin II och Stalder borde rimligtvis återfinnas inom
samma kategori då beskrivningen av deras vapen är
identisk
De två andra av de fyra är ätten Plata I eller von Platen
främst bosatt i Småland, ursprungligen från nordvästra
Rügen i Tyskland Denna ätt förde en vapensköld med
två vingar med katthuvuden (känd från 1326) En
liknande vapensköld fördes av Johan Knutsson (känd
1292-1314), dominus i Östergötland Hans vapen var två
vingar med örnhuvuden Även dessa båda vapenbilder
är samman-satta och är inga fabeldjur Dessa båda
vapensköldar borde kategoriseras som allmänna bilder i
kom-bination, AA, dvs att motivet består av djur eller
delar därav som kombinerats
Förutom Jakob Stalder återfinns fyra ätter vilka levde
och verkade i Danmark, inkluderat även Blekinge,
Halland och Skåne Ätten Ulfeld är en av dessa och räknas
till Danmarks äldsta adelsätter Stamfadern Strange blev
1186 omnämnd för gåvor till Lunds domkyrka
Medlemmarna i ätten Ulfeld förde från 1230 en vargörn i
skölden
Johannes Mus, känd 1417-20, ägde gods på Själland
och i Halland och förde ett drakhuvud som vapen
Magnus Scanong (Skanung I) de Scania, känd 1245-85,
förde en panter i sitt vapen Peder Kruse, ärkebiskop i
Lund (känd 1410-18), förde en grip i sitt vapen
Från A till HAA
Det finns sedan medeltiden bevarat 14 ätters vapen
fördelade på 18 stycken vapensköldar inom kategori A
I kategori AA, dubbel allmän bild eller allmänna bilder
i kombination (bilaga 1), finns fyra vapen med fabeldjur
eller fabelväsen fördelat på tre ätter (bilaga 3)
I kategori HA finns fyra sköldar med fabelväsen fördelat
på tre ätter På två av dessa sköldar finns gripar och på
två av sköldarna finns lindormar eller jätteormar Då en
av vapensköldarna är en brisyr för den yngre ätten Grip,
redan räknad i kategori A är det två inte redan nämnda
ätter I kategorin HAA finns en sköld med en panter
Totalt förde 20 av 1250 ätter inom det dåvarande
Sveriges gränser någon typ av fabeldjur eller fabelväsen
som vapen och dessa ätter utgör 16% av det totala antalet
ätter
Bland det totala antalet vapensköldar, 1610, återfinns 26
stycken med någon typ av fabeldjur och de utgör 16% av
det totala antalet
Draken
Ätten Drake (A), lågfrälse ätt från Sunnerbo i Småland är
tidigast känd genom Magnus Drake 1474-75
Folke Jarls ätt (AA), förde en drake, i en åttauddig
stjärna, som vapen Denna ätt är en gren av
Folkungaättens kungastam Inom Folkunga-ätten var det
vanligt att uppta helt nya vapen för att särskilja olika
individer och grenar inom ätten Draken på
vapenskölden sägs vara en vendisk vapenbild från 1200talet
som ätten upptog genom att Sune Folkesson 1237
gifte sig med Elena eller Helena, dotter till Kung Sverker
II (Karl Sverkersson) Folke Jarl är känd 1208 och var
troligen kusin med Birger Jarl, riksföreståndare
En drake kan vara en eller flerhövdad, två- eller fyrbent,
bevingad med orm- eller fiskfjäll Ofta spyr draken eld
14 Sju Härolder 1:2006
eller etter (eter) Den kan flyga, simma, krypa och gräva
sig fram under jorden och håller helst till på öde och
otillgängliga platser
Ormen kan liksom draken symbolisera vattendrag -
floden som både ger och tar liv och som kräver ett offer för
att uppföra sig
Kometer och liknande himlafenomen ansågs under
medeltiden vara flygande drakar
Bevingade och flygande drakar hör inte till den äldsta
traditionen i Norden På flera runstenar avbildas ormliknande
odjur, utan vingar eller ben Motivet kan tolkas
som Sigurds kamp med Fafner eller Tors kamp med
Midgårdsormen Länge var den enda flygande drake i
nordisk tradition Nidhögg I Hels rike (dödsriket) sägs
den frossa på lik eller gnaga på världsträdet Yggdrasils
rot
God eller ond
I Orienten är draken i allmänhet godsint och knuten till
himlens krafter, medan den i Västerlandet är destruktiv
och ond samt associeras med underjorden Drakar kan
också vara väktare av skatter och portar som döljer
hemliga kunskaper Kampen mot draken symboliserar
de svårigheter som man måste övervinna för att nå fram
till den sanna inre kunskapen och den är även en bild för
kraftmätningen mellan ljuset och mörkret Drakdödaren
besegrar ond-skans och mörkrets krafter i världen eller i
sig själv
Att befria en jungfru ur en drakes våld innebär att befria
renheten och oskulden från ondskans fjättrar I den
kristna tron jämställs draken med ormen och
symboliserar den yttersta av ondskans krafter - Djävulen,
den lede frestaren, men även, död, mörker, hedendom
och kätteri
Draken är attribut till helgon som Cado, Klemens av
Metz, St: Göran (George), Margareta, Martha och
Sylvester och aposteln Filip Även inom Sumerisk/
semitisk tro står draken för fienden och ondskans krafter
Romarna antas ha övertagit drakbanéret från Dacien
under 100-talet e Kr Varje större enhet, kohort, i den
romerska armén förde ett drakbanér Banerets bärare
kallades draconarius Via de oriental-iska trupperna i
tjänst hos romerska armén upptog Wales den röda draken
i sin flagga
Hjälten och draken
Flera legender om hjältens kamp med odjuret har sin
ursprung i trakterna kring östra Medelhavskusten
En av dessa legender är om St: Göran och draken Den
uppträder för första gången under 1100-talet Göran blev
officer i den romerska armén och kristen Då kejsar
Diocletianus (284–305 e Kr) beordrade en förföljelse av
de kristna vägrade Göran att lyda och blev efter lång tortyr,
under vilken han inte yttrat ett ord, halshuggen 303 e Kr
Under tidig medeltid dyrkades St Göran som
soldaternas helgon och beskyddare Dels hade Göran
varit officer och dels hade han stått emot andligen mot
världens furste, den romerske kejsaren vilken var de
kristnas värste fiende tills Konstantin den store gjorde
kristen-domen till statsreligion i början av 300-talet eKr
Ärkeängeln Michael kunde träda i Guds ställe som
drakdödare För att göra likheterna mellan St Göran och
ärkeängeln Michael större lades kampen mellan draken
och St: Göran in som en symbol för godhetens seger över
det onda
St: Göran kan vara en efterföljare till helgonet Mar
Jiryis Legenden berättar om riddaren Mar Jiryis som fann
ungdomlighetens källa och sedan red omkring osynlig,
alltid redo att hjälpa nöd-ställda, särskilt barn På
arabiska kallas Mar Jiryis el-Khudr - den evigt unge Han
är ett helgon för judar, kristna och muslimer
Legenden om jungfrun
Legenden berättar om en stad i nuvarande Libanon vars
enda vattenförsörjning var en källa utanför stadsmuren
En dag tog en drake denna källa i besittning och hindrade
folket från att hämta vatten Folkets nöd blev så stor att de
en dag slöt ett avtal med draken för att få tillträde till
källan Draken krävde att varje gång folket hämtade
vatten så skulle de ta med en ung man eller kvinna som
mat till honom Till slut fanns det inga unga människor
kvar i staden förutom kungens dotter Hon fördes ut för
att ges till draken, men då visade sig Mar Jiryis iförd en
rustning av guld ridande på en vit häst och med en mäktig
lans i sin högra hand Han dödade draken, vars gift inte
verkade på honom och räddade prinsessan
Liksom den drake som Mar Jiryis stred emot krävde
draken i St: Göranlegenden en jungfru att äta var dag
Till slut återstod bara kungens dotter, men då kommer
St:Göran stormande till häst och dräper draken med sin
lans Likt Mar Jiryis, men i motsats till de flesta
drakdräpande hjältar, avböjer St: Göran erbjudandet att
gifta sig med kungens dotter Ogift och kysk fortsatte han
sin färd mot den slutliga kampen mot den gamla draken
genom martyrdöden
Då korsriddarna 1098 intog Antiochia gjordes
St:Göran till deras skyddshelgon Från 1222 firades St:
Görans dödsdag den 23 april Valet av datum kan ha ett
samband med att man under förkristen tid firades vårens
ankomst på denna dag Under 1300-talet blev St: Göran
Englands skyddshelgon St: Göran ses som det jordiska
idealet för en andlig soldat
Draken är det främsta av alla
fabeldjur och omgiven av mycket
symbolik
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik
Enhörningen symboliserar oskuld
och renhet, men även styrka
Enhörningen
Ätten Nipertz (A) uppträder i Östergötland vid 1300-talets
slut och för en enhörning i skölden Denna ätt är troligen
invandrad från Tyskland Den välborne riddaren Kort
Nipertz (ätt I), dör 1412 Ätten Nipertz hade godsinnehav
i Västergötland, Östergötland och Skåne
Herr Laurens (A), kyrko-herden i Nyköping, känd 1505,
förde en enhörning i skölden Enhörningen symboliserar
kyskhet, renhet, jungfrulighet, det fulländade goda, dygd,
andlig och kroppslig styrka Lejonet (manlig) och
enhörningen (kvinnlig) står i konflikt på samma sätt som
sol och månkrafterna och liknande motsatspar
I konsten avbildas enhörn-ingen, vanligtvis jagad av
jägare och hundar, till-sammans med en jungfru
Enhörningen symboliserade Jesus och jungfrun var
oskulden och blidheten personifierad Genom den
ökande Mariakulten förändrades jungfrun till Guds
moder som tog sin son från himlen till försonings-döden
på jorden Jägaren symboliserade den Heliga Ande, under
vissa perioder personifierad av ängeln Gabriel
Hundarna som följde honom symboliserade olika dygder
som: sanning, rättfärdighet, fred och barmhärtighet
Enhörningen symboliserade även ridderliga egenskaper
Den var oövervinnlig, förutom för en skön och blid
jungfru, otämjbar, stolt och stark
Enhörningen förekommer i många kulturers folkliga
föreställningar och heraldik I Kina står den för
fruktsamhet och långt liv I västerlandet, särskilt inom
heraldiken, är enhörningen stridslysten hästliknande
varelse med bockskägg, lejonsvans och ett horn i pannan
Hornet var en gammaltestamentlig symbol för styrka (5
Mos 33:17, Ps 92:11) I Genom Lukas 1:69: "Han (Kristus)
reser för oss frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt",
blev enhörningens horn en symbol för korset
Ursprunget till legenden om enhörningen och jungfrun
finns i Physiologus,
"Enhörningen är ett litet djur och liknar en liten bock Han är
mycket mild och lugn, men då han mitt på huvudet har ett
Gripen är både örn och lejon, de
två kungliga djuren som
behärskar himlen och marken
1:2006 Sju Härolder 15
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik
kraftigt horn, som är mycket långt och uppåtriktat, så kämpar
han därmed mot djuren och fruktar icke någonting Men hur
fångas han? Man sänder, säges det, en ren jungfru till grannskapet
av den väg han går för att dricka När han ser jungfrun,
som är smyckad med en vacker skrud, går han fram till henne,
hon sätter sig, och enhörningen hoppar upp och lägger sig i
hennes sköte, som om han ville dia Härtill har han en naturlig
benägen-het Och jungfrun lyfter honom till sitt bröst och låter
honom dia, och likt en av vin eller sömn berusad blir han lugn
och somnar hos henne Sedan komma jägarna, närma sig sakta
och binda honom: och på så sätt säges det, fångas detta djur"
Den äldsta beskrivningen av en enhörning i Europa
är skrivet av Ktesias på 400-talet fKr och bevarat i en
avskrift från 800-talet eKr Ktesias beskriver enhörningen
som hemmahörande i Indien och är storleksmässigt som
en häst eller ännu större Kroppen är vit, huvudet
purpurrött och ögonen mörkblå Hornet i dess panna är
ca en halv meter långt Fram till 1600-talet såldes
narvalsbetar som enhörningshorn då hornet påstods
neutralisera alla slags gifter och rena dricksvatten Därför
blev enhörningen i senare tid i Europa ett kännetecken
för läkare och apotekare
Gripen
Kristin Bengtsdotter (A), säljer 1422 fyra gårdar i Reftele,
Småland Lars Jonssons ätt (A) från Uppland, känd sedan
1368
Algotsönernas ätt (A) var en högfrälse ätt från Västergötland
Av de 26 medlemmar av ätten som redovisas
hos Raneke förde alla utom två personer en grip i skölden
De två undantagen är stamfadern lagman Algot
Bryniolfsson (1228-1298), förde en fyrbladig ros i skölden
Hans son, Peter Algotsson, känd 1278-1293, förde en
tolvbladig blomma i skölden Peters äldre bror, Bryniolf,
känd 1248-1317, förde sedan ättens vapen, ett svart
griphuvud på gul botten Flertalet män inom släkten var
riddare, lagmän eller riksråd Många kvinnor inom
släkten ingick äktenskap med riddare eller riksråd eller
gick i kloster
Den kvinnliga gripen har vingar
medan den manliga här ovan
saknar dessa
16 Sju Härolder 1:2006
Lindormen påminner mycket
om en drake men har endast
två ben och förknippas mer
med vatten än luft
Äldre och yngre Grip
Grip [äldre ätten] (A) var en uppländsk frälseätt som förde
ett svart griphuvud med röd tunga på vit (silver) botten
Detta tinkturbelägg är från 1364 och fördes av drotsen Bo
Jonsson Grip Denne och brodern Tomas Jonsson var
bosatta i Uppland med köpte gods och gårdar i
Östergötland Bo Jonsson Grip blev med tiden dåtidens
störste godsägare med gods och mark i hela landet 1380
uppförde ha en borg på en holme vid Mariefred gav han
den namnet Gripsholm Borgens namn kan ha spelat en
roll vid valet av vapen för landskapet Södermanland
Grip, yngre ätten (A och HA)- Katarina Knutsdotter
Grip (äldre ätten), ca 1414-1446, gifte sig med Nils
Erengislesson (Hammersta-ätten) och deras son Bo
Nilsson (död ca 1463) tog upp sin mors vapen fast med
röd tunga och näbb på gul botten
Lafrens Lafrensson (HA), från Öland, känd 1401
Kvinnliga och manliga
I heraldiken är den bevingade gripen kvinnlig då artens
hanne inte har några vingar Gripen som väsen är känt
sedan 5000 år I sumerisk och senare babylonisk och
assyrisk bildkonst uppträder en samlad grupp väsen
vilka alla kan kallas för gripar Från Asien kom gripen
via grekerna och sedan romarna till norra Europa
En grip är ett bevingat fabeldjur med ett lejons kropp
och med en örns klor och huvud, men skiljer sig från
örnen genom att den har öron I detta fabeldjur
kombineras egenskaperna hos lejonet, de fyrfota djurens
konung med örnens, fåglarnas konung, dvs styrka och
vaksamhet Den symboliserar solen, himlen och det
gyllene grynings-ljuset I Orienten är den i likhet med
draken ofta en sinnebild för visheten och den andliga
upplysningen
Gripen är till sin natur skiftande, dels som sinnebild
för vällusten dels för dess motsats avhållsamheten Ett
exempel på detta är att gripen i den kristna föreställningsvärlden
kan symbolisera djävulen som flyger bort med
Trollet är unik för svensk heraldik,
och finns bara hos ätten Trolle
människornas själar men kan också vara en bild för de
kristnas fiender och förföljare
I Dantes DEN GUDOMLIGA KOMEDIN (Purgatorio, canto 29,
Skärselden, vers 29) drar en grip kyrkans vagn och genom
detta blev gripen symbol för Kristi dubbla väsen som Gud
och människa
Gripen sades kunna upp-täcka och gömma guld och
kom att symbolisera både kunnande och ocker Enligt
legenden vaktade gripen guld som tillhörde
hyperboréerna, ett folk som bodde i de okända trakterna
i norr Med tiden bildades uppfattningen att hästen var
gripens främsta fiende, då man behövde en häst för att
snabbt kunna ta sig iväg då man tagit det guld vilken
gripen vaktade Gripen antogs vara 8 gånger större än ett
lejon och den kunde med lätthet föra bort en
rustningsklädd riddare till häst
Gripen och Gabriel
I Physiologus skrivs det enligt Holbek & Piø om gripen
att den är den största av himlens fåglar och lever i Orienten
vid en bukt vid Okeanosfloden När solen går upp breder
den ut sina vingar och fångar upp dess strålar
En annan grip flyger med solen till dess den går ner
På liknande vis sammankopplas med gripen ärkeängeln
Michael och även Guds moder I det exemplar UB hade
nämns inte gripen i texten, men på sidan 83 finns en
teckning på en grip
Anledningen till att det exemplaret av Physiologus
saknar stycket om gripen kan bero på att Ahrens tagit
bort detta stycke eller att stycket inte fanns med i det exemplar
Ahrens översatte Från Asien fördes under
medeltiden klor ifrån gripar och dessa klor användes som
dryckesbägare Antagligen rörde det sig om får- eller
gethorn Gripens klor kunde oskadliggöra eller upptäcka
gift likt enhörningshornet
Gripen som medlare
I boken SKAPELSEN SEDELÄRANDE SAMTAL (85:e träsnittet)
förekommer en grip som medlare mellan ett lejon och en
Liksom gripen är lejonörnen en
kombination av lejon och örn,
men den är ändå en helt unik
heraldisk figur
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik
En Mélusine är en kombination
av en kvinna och en örn
örn Träsnittet återger en lejonhanne som åtföljs av en
häst, en bock och en hjort Till vänster om dessa djur ses
en örn och fyra fåglar I dubbel bemärkelse mitt emellan
fyrfotadjur och fåglar står en grip på en kulle i
bakgrunden
"Lejonet, djurens konung, stred häftigt mot örnen,
fåglarnas konung Med alla djuren på sin sida höll lejonet
sina befästa ställningar på marken, medan örnen och
fåglarna satt i träden och bekämpade djuren med spjut
och pilar Då kom gripen förbi, och då han såg striden,
blev han utomordentligt missbelåten Han satte sig därför
på en kulle och flög inte in bland de stridande Lejonet
blev emellertid förskräckt och sade för sig själv: "Om
gripen är emot mig, då kommer jag att bli besegrad"
Örnen tänkte detsamma och sade: "Gripen har svans och
fötter som ett fyrfotadjur Jag tror inte jag kommer att
kunna hålla stånd, om han ställer sig på djurens sida
mot mig" Därför sände båda bud till gripen att denne
skulle klargöra, av vad förslag han var och varför han
satt där Gripen svarade: "Jag är både fågel och djur, inte
det ena eller det andra Jag sitter här för fredens och
kärlekens skull och jag tycker inte om partiskhet och
förtal" Efter detta yttrande mottogs han välvilligt av alla
Gripen vandrade omkring som han ville både bland
fåglar och djur, och ingen hyste misstro mot honom Under
tiden började han mäkla fred, och eftersom han var
betrodd, var båda parter villiga att hänskjuta frågan till
honom Gripen fällde då det avgörandet att alla genast
skulle avlägsna sig från slagfältet och i fortsättningen
leva i fred, inte strid, och han sade: "Den som freden vill
bevara måste allas rätt försvara" Matt 5:9 "Saliga de som
håller fred, de skall kallas Guds söner"
Lejonörnen
Aspenäsätten - Blå, (A) var en stormannaätt vars huvudsakliga
godsinnehav fanns i Mälarlandskapen, Småland
och Östergötland Anfadern Filip dog 1279 Släkten har
genomgående fört en lejonörn, vars överdel består av ett
lejon och underdel av en örn, i skölden, men domaren
Lejonet är inte bara djurens
kung, han är även heraldikens
härskare
1:2006 Sju Härolder 17
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik
Birger Filipsson, känd 1276, (avrättad 1280) förde ett
örnlejon (A) (överdel örn, underdel lejon) i skölden
Riddaren Bengt Jonsson, känd 1352-74 och hans bror Ulf
Jonsson, även han riddare, känd 1356-93, förde båda en
förenklad variant av lejonörnen (AA)
Djäkn, Lydekasönernas ätt (A) Denna ätt var bosatt i
Finland men ägde två gods i Östergötland Ätten är känd
genom Lydeke Olofsson 1456-85 vilken verkade som
väpnare, häradshövding och underlagsman Skölden
pryds av en knäböjande munk med rovfågelhuvud, i
adorant-ställning, vilket innebär att en person ber inför
Jesus, Maria eller ett helgon Adoration betyder
ursprungligen bruket att falla ned på sitt ansikte och visa
vördnad
Fånöätten (A) var en uppländsk stormannaätt med
flera godsinnehav i Uppland och Södermanland
Domaren Johan Karlsson, känd 1274, avrättad 1280 är
den förste i släkten som för en lejonörn i skölden
Riddaren Joar Johanssons (AA) vapen, känt 1230,
tillhör ett av de tidigast belagda stor-mannavapnen i
Sverige Denne riddare förde en lejon-örn med tupphuvud
följt av en molett (sporrklinga)
Dubbelörn/tvehövdad örn (A) Hans Evertsson,
väpnare och borgmästare i Västerås var känd mellan
1455-73
Lejonet, djurens konung
Det äldsta och vanligaste djurmotivet inom heraldiken
är lejonet Ett lejon som vänder ansiktet mot betrakt-aren
kallas leopard Englands första vapen med tre gyllene
lejon på en röd sköld förekom på det stora sigill som
präglades för Rickard Lejon-hjärta ca 1195
Lejonet, djurens konung, är en av de vanligaste djursymbolerna
för mod, snabb-het, styrka, makt och majestät
inom heraldiken I den kristna konsten står ett lejon som
slåss med en drake för det goda som slåss med det onda
medan ett lejon när det håller en människa eller ett lamm
i klorna symboliserar det onda
Den beskrivning som Physiologus ger av lejonet fick
stor genomslagskraft i Europa under medeltiden Enligt
Physiologus har lejonet tre egenskaper "När han överstiger
ett berg och lukten av jägare når honom, så döljer han sina spår
med svansen, för att jägaren icke skola märka dem, finns honom
på hans läger och fånga honom Den andra egenskapen: när en
lejoninna föder fram sin unge så är den död, då bevakar
lejoninnan sin unge tills dess fadern på tredje dagen kommer,
blåser i hans näsa och reser upp honom Den tredje egenskapen:
Alltid när han sover, vakar hans ögon När han stiger på bladet
av det träd som kallas stenek, förstenas hans kropp och han blir
stående utan att kunna röra sig Lejoninnan får en unge, som
dock sönderriver sin moders liv den födes och på så sätt kommer
fram Om man smörjer in sig med njurfett av lejon och sedan
går omkring bland djur, så närma det sig ej När han river ett
djur, så äter han det ej Lukten av ett lejon är mycket stinkande"
Att lejonungar föds döda och inte vaknar till liv förrän
deras far andas liv i dem efter tre dagar gjorde lejonet till
en symbol för uppståndelsen Lejonet blev en sinnebild
för vaksamhet då det vakade när det sov och ansågs vara
en idealisk väktare vid kyrkdörrar, gravar och monument
Örnen, fåglarnas konung
Örnen, fåglarnas konung, är näst efter lejonet den
vanligaste djursymbolen Den symboliserar liksom lejonet
gudomlighet, mod, tro, vaksamhet, seger, majestät och
makt - särskilt kejserlig sådan
18 Sju Härolder 1:2006
Örnen helgades åt Zeus i Grekland och Jupiter i Rom
De romerska legionerna förde örnar i sina fälttecken och
de romerska kejsarna tog den som sitt speciella emblem
En dubbelhövdad örn som blickar åt öst och väst antogs
som det bysantinska eller östromerska rikets emblem
Physiologus beskrivning av örnen mer av moralisk
natur och visar ett kristet färgat ideal, vilket var syftet
med dylika bestiarier "Då örnen åldras och hans vingar
bliva tunga och hans ögons ljus oklart, så söker han sig en
källa med rent vatten, flyger så upp i luften, in i solens eter och
bränner bort sina vingar och sina ögons oklarhet, så nedstiger
han i källan och dyker däri tre gånger och genom denna kur,
blir han förnyad och åter ungdomlig Men i hans ögon är det
förhatligt att uppfostra och föda kycklingarna, så han driver
bort en av dem och kastar den ifrån sig Den andra behåller han
och föder den med stor möda Men en fågel kallad grå gam
låter inte den av örnen utkastade ungen omkomma, utan tar
den till sig, ger den styrka och föder upp den bland sina
kycklingar Örnarna ha flikiga vingar och äro mycket
skarpögda De älska också solstrålarna och ha skarpare blick
än alla andra fåglar som finnas Då örnen vill pröva sin maka,
om hon är en äktenskapsbryterska eller ej, så håller han
ungarna, när hon fött dem, mot solstrålarna Om deras blick är
fast som hans, låter han en av dem leva, men om deras blick
skadas, slår han ned på deras äktenskapsbryterska till moder
och kastar henne som oäkting ur redet Han vördas så av sina
ungar, att de, då han blir sjuk eller tung av ålder, tjänstvilligt
bära honom på sina vingar, dit han önskar"
I lejonörnen och örnlejonet kombineras liksom i gripen
lejonets egenskaper med örnens I sammansättningen
påminner lejonörnen om den mesopotamiska lejongripen,
men det är en lokal form förekommande i norden, utan
förbindelse med mesopotamisk bildtradition
Två evangelister
Lejonet och örnen är även symboler för två av
evangelisterna, Markus respektive Johannes Lukas och
Matteus symboliseras av en oxe respektive en människa
Dess symbolik hämtades från de väsen som förekommer
i Hesekiel 1:4-11 och Uppenbarelseboken 4:7-9
Lejonet är vilddjurens konung och står för stolthet,
kunglighet och uppståndelsen Människan, är den
synliga världens härskare, motsvarar Kristi mänsklighet
och inkarnation Oxen, kungen bland husdjuren, står för
styrka och offer och motsvarar Kristi lidande
Örnen är fåglarnas kung och står för värdighet, nåd,
gudomlighet och uppstigande i himlen
Lindormen
Ätten Snakenborg (HA och HA) ursprungligen från
Mecklenburg, känd genom Johan Snakenborg (känd
1218-55) och riddaren Gerhard Snakenborg känd 1229
Flera män i ätten verkade som hövitsmän eller fogdar på
rikets fästen i Västergötland och i Dalsland Riddaren
Heyne Snakenborg, ca 1366, ägde flera gods och gårdar i
Västergötland
Ormen är liksom draken en symbol för ondskan Det
är osäkert om kräldjuret på den snakenborgska
vapenskölden verkligen är en lindorm Enligt Raneke är
kräldjuret en orm I jämförelse med ormen i ätten Orms
vapen på sidan 403, Raneke, Band 1, framstår kräldjuret
i ätten Snakenborgs vapen mer draklikt än ormlikt Det
ser ut som en orm, men har öron och uppstående taggar
längs ryggraden Den typ av lindorm som förekommer i
sagor och folkvisor är ofta övernaturligt stor och ett
exempel på detta är Mid-gårdsormen Om släkten
Snakenborg tagit ett fabeldjur från den nordiska
mytologin är okänt, men inte otroligt Det kan även röra
sig om en drake som fått en ny design för att särskiljas
från andra släkters drakar
Något som talar emot att kräldjuret skulle föreställa en
lindorm är att både draken och lindormen har vingar
även om lindormen associeras med vatten, samt att en
lindorm inom heraldiken i regel avbildas med framben
likt draken i Folke Jarls vapen Ytterligare skillnad mellan
drakar och lindormar är att flesta drakar flyger omkring
för att härja medan lindormar krälar omkring och härjar
De riktigt stora ormarna antogs leva under jorden eller
i vattendrag Plinius skriver att man efter det tredje
puniska kriget infångat och dödat en 37 meter lång orm
Berättelser om jätteormar förekommer i naturhistoriska
skrifter fram till 16-1700-talen I regel sägs inte mer om
jätteormarna än att de är stora och att de kan sluka djur
som oxar eller elefanter
Lindormen sades hålla till i markerna eller under hus
och gårdar Flera fabelväsen är av ormkaraktär och det
hänger samman med att ormar sågs som mer mystiska
och främmande än de varmblodiga fyrfotadjuren och
fåglarna
Mélusine
Ätten Vent ev Fent (A) förde en mélusin i skölden Heyne
Vent (känd 1402-03) bodde i Törestorp i Västergötland,
men ägde även gård och jord i Finnveden, vilken han
1402 sålde till en Nils Midingsson Namnet Vent tyder
på att denna ätt kan ha tyskt ursprung Vapnet visar en
kvinna med två fiskstjärtar
På ett träsnitt från 1500-talet avbildas Mélusine med
en kvinnas överkropp, ett par vingar, underkropp som
en orm eller drake med spiralvriden svans och ben Enligt
sägen håller Mélusine till i en källa, vilket skulle förklara
ormstjärten Källor och floder kommer från jordens djup
och de väsen som levde däri uppfattades som ormar
Legenden om Mélusine är följande: En ung man vid
Panterna har alltid prickar och
sprutar eld ur öron och mun
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik
Örnen är en av de vanligaste
figurerna inom heraldiken och
avbildas med fläkta vingar
namn Raymond förälskar sig i en kvinna vid namn
Mélusine Hon gifter sig med honom på ett villkor, att
han skall lämna henne ensam varje lördag I
bröllopsgåva får Raymond slottet Lusignan av Mélusine
och så lever de lyckliga i många år
Raymond får ryktesvägen höra att Mélusine var lördag
förvandlar sig till ett odjur En lördag spionerar han på
henne då hon ligger i badet, från midjan och ner
förvandlad till en orm
Raymond blir rasande och då kastar hon sig ut igenom
fönstret och försvinner för alltid Under lång tid framöver
syns vid deras yngsta dotters vagga en skugga formad
som en orm Varje gång som någon i släkten Lusignan
skall dö visar sig Mélusine över slottet och då släkten är
utdöd kommer hon på liknande sätt förutsäga den
franske kungens död
Vid sekelskiftet 1300/1400 utkom två beskrivningar
av Lusignan-släktens historia, bägge innehöll berättelsen
om Mélusine Dessa berättelser översattes till flera språk
och Mélusines berömmelse blev så stor att åtskilliga adelsoch
furstesläkter ändrade sina stamträd för att få henne
bland anmödrarna
Pantern
Ätten Panterlilja (AA och HAA) förde en panter i
kombination med en fransk lilja i skölden Denna ätt var
hemmahörande i Västergötland, känd 1335 genom att
Petrus Styaelkesson (Stybbersson), varit sigillvittne vid
en urkund i Axvall rörande en gård i Åsle socken
Ett lejon och en örn
En panter har i vapenkonsten en örns framben och ett
lejons bakben, eller har alla fötter kloförsedda, och har
ofta horn Eftersom zoologerna lånat namn på nyfunna
djurarter ur bestiarierna bör man skilja mellan heraldiska
och naturliga pantrar
Fabeldjuret brukar avbildas med eldsflammor från
öron och gap Pantern framställs inom heraldiken i
uppretat tillstånd och den symboliserar våldsamhet,
Ängeln har endast funnits i en ätts
vapen, Ängel
1:2006 Sju Härolder 19
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik
raseri och obeveklighet I kristen tradition ansågs pantern
kunna rädda människor från drakar och Djävulen
Pantern förkroppsligade även Kristi mildrande
inflytande då den ansågs ha en söt andedräkt
Enligt Physiologus är pantern "vän med alla djur, men
en fiende med draken Han är brokig till färgen och en rövare
till sin natur När han har ätit och är mätt, så sover han i sin
håla, och stiger inte upp på tre dagar När han går ut ur sin
håla, så ropar han med hög röst; och vid hans stämmas, klang
framträder och utbredes vällukten hos alla örter, som finnas i
närheten Vid välljudet i panterns stämma komma alla djur
fram och församla sig hos honom Men om du vill döda honom,
så smörj in dig med hyenfett, gå in i hans håla och döda honom,
och han skall icke skada dig Ej heller han mättar sig utan att
slå sitt byte Av naturen är han lätt i kroppen och rask i sina
rörelser"
Trollet
Den enda ätten i Sverige under medeltiden som förde ett
troll i sin vapensköld den var ätten Trolle,(A och AA) en
småländsk frälseätt från Finnveden med flera
godsinnehav
Riddaren Birger Trolle dä var den förste i ätten som förde
ett troll i vapenbilden, flera belägg för detta finns mellan
1402-40
Sägnen berättar om ett äventyr en julnatt med en
riddare som högg huvudet av ett troll på väg från sin
gård Ed till Våxtorps kyrka Denna sägen är känd sedan
1620 och finns i flera versioner Peder Månsson-Utter
uppger att ätten Trolle ursprungligen fört två vargsaxar i
skölden Möjligtvis kan Månsson-Utter haft tillgång till
nu förlorade sigill, eller också kan det varit för att bevisa
teorin att de första ättemedlemmarna hetat Ulve
Den mest kände i ätten Trolle torde vara ärkebiskop
Gustav Trolle som spelade en avgörande roll vid
Stockholms blodbad i november 1520
Troll är i nordisk folktro vanskapta och mycket fula
väsen som man trodde bodde i skogar, berg eller
gravhögar Dessa väsen ansågs vara opålitliga och
tjuvaktiga I legenderna är bortrövande av odöpta barn
som blev bortbytningar och berg-tagning av kvinnor
vanligt I Norden finns sagor om troll som i skydd av
nattens mörker river ner de kyrkor människorna byggt
upp under dagen Trollen låter kyrkan stå om de får den
första brud som skulle vigas i denna Det tyder enligt
Holbek & Piø på att man även i Norden, innan kristendomen,
offrade till demoner eller liknande innan röjning
eller nybygge Innan islam fick en allmän utbredning
fanns en tro att man vid brytning eller liknande av nytt
land skulle offra till djinnerna (andeväsen/demoner)
Orden troll och dvärg betecknar i både äldre och yngre
germansk tradition underjordiska väsen
Ängel
Liksom ätten Trolle var ensam om att föra ett troll i
skölden är ätten Ängel ensam om att föra en ängel i
skölden Stamfadern, Johan Erlandsson Ängel (AA), var
gift med en av Folke Jarls döttrar, Bengta Folkadotter, och
genom detta fanns släktband med Folk-ungaätten Denna
ätt var en uppländsk stormannaätt, innehavare av flera
gods och gårdar Skölden är känd sedan 1297
På den sköld som fördes av ätten Ängel avbildas en
ängel stående bakom en sju-uddig stjärna Ängeln har
höger hand lyft till välsignelse och i vänster hand håller
den en liljespira , detta kan betyda att det är ärkeängeln
20 Sju Härolder 1:2006
Gabriel som avbildas Denna ängel är den gudomliga
barmhärtighetens budbärare vars attribut är en lilja
Ängeln hörde till de första himmelska väsen som
användes inom svensk heraldik De typer av änglar som
används inom heraldiken är keruber, med ett par vingar
och ett barnsligt ansikte och serafer, med tre par vingar
Ängeln är guds budbärare och en förmedlare mellan
Gud och människa, himlen och den här världen Det finns
nio änglagrader inom den kristna traditionen: ärkeänglar,
serafer, keruber, tronänglar, dominantänglar,
principalänglar, dygdänglar, maktänglar, och "vanliga"
änglar Ärkeängeln Michael, laggivaren och företrädare
för den gudomliga rättvisan, avbildas som en krigare med
svärd
Slutsats
De ätter som under medel-tiden förde ett vapen med
fabeldjur är få Endast 20 ätter (26 sköldar) eller 16
procent av alla ätter förde ett vapen med fabeldjur
Det går inte att urskilja någon särskild "yrkesgrupp"
eller dylikt bland dessa personer och ätter Hälften av de
förekommande ätterna var antingen högfrälse eller
stormän Endast ätten Drake från Sunnerbo benämns som
lågfrälse De ätter som endast representeras av en eller
två personer under en kortare tidsperiod kan antas ha
varit lågfrälse En orsak till att en särskild "yrkesgrupp"
inte går att urskilja kan vara att endast de ätter som förde
ett fabeldjur i vapnet har stude-rats Om undersök-ningen
gällt alla ätter kan ett annat resultat framkommit
Den geografiska sprid-ningen av ätterna stor men inte
specifik, dvs ätterna levde och verkade i de centrala landskapen
i dåvarande Sverige
Jan Raneke antar att det svenska hovet och frälset fått
heraldiskt stöd och inspiration från Tyskland och genom
detta kan fabeldjur vilka använts i tysk heraldik fått en
spridning i Sverige
Antagligen har valet av sköldemärke varit slumpmässigt
och baserat sig på individens önskemål eller på
någon betydelsefull händelse i personens eller ättens
historia Troligt är att vapnet valts för att visa individens
ideal eller vapnets likhet med en stormanna- eller
högfrälse-ätt
I England utvecklades tidigt ett eget särpräglat bestånd
av fabeldjur och varje monark antog som regel sitt eget
fabeldjur Om detta bruk har spridits till det svenska frälset
är okänt Om så skulle vara fallet kan val av ett fabeldjur
som vapen vara ett sätt att för en person att visa släkteller
vänskapsband med en kunglig eller högättad person
Gemensamt för alla före-kommande fabeldjur är att
de, oavsett ursprung, har inför-livats i den kristna kultursfären
och givits en plats i den symbolvärld där det goda
ställs mot det onda Drake, orm och troll är fabeldjur som
symboliserar det onda, medan enhörning, panter, ängel
och örn symboliserar det goda Gripen och lejonet kan
beroende av samman-hanget symbolisera antingen det
onda eller det goda
Melusinen intar en särskild position då den enligt
legen-den går tillbaka på en specifik individ som till viss
del kan byta hamn, dvs byta kropp Alla förekommande
fabeldjur tillskrivs övernaturlig styrka, vildhet och
snabbhet
I Bibeln finns flera beskriv-ningar av olika odjur som
Behemot, Leviatan och sist men inte minst Djävulen själv,
den gamle ormen Att besegra ondskan, antingen i sig
själv eller i andra var en dygd Därför kan fabeldjur som
drakar och ormar föras av de som vill visa sina önskade
bedrifter eller snarare sin ideologiska ståndpunkt som
Guds soldat
Den medeltide riddaren kan ses som en beriden
efterföljare till legendariska hjältarna som St Göran och
Mar Jiryis Riddaren har en moralisk plikt att kämpa för
Gud och rättfärdighet och en riddare har även höviska
förpliktelser mot damer Det är en kristlig dygd att döda
en drake då detta satans kreatur symboliserar mörker
och kaos Då draken även vaktar guld, förolämpar vackra
damer och i vissa sagor besitter övernaturliga egenskaper,
visar den riddare som kan besegra en drake inte
bara sin manlighet och skicklighet, utan han blir samtidigt
rik och kan få prinsessan och halva kungariket
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik
Johanna Arnell-Hellström
Uppsatsförfattaren Johanna Arnell, sedemera gift
Hellström
Litteratur
Källor
Hildebrand, Bror Emil Svenska sigillier (1866), Uppsala
Litteratur
- Bäckmark, Magnus och Wasling, Jesper; Heraldiken i
Sverige (2001), Historiska Media
- Carr-Gomm, Sarah; Motiv och symboler i konsten (1997),
Forum
- Cooper, JC; Symboler - en uppslagsbok (1995), Forum
- Foley, John; Tecken, märken och symboler (1995), Forum
- Harrison, Dick Skapelsens geografi (1998), Ordfront
Förlag
- Neubecker, Otto; Heraldik (1982), LiberFörlag
- Holbek, Bengt och Piø, Iørn; Fabeldyr och Sagnfolk, (1967)
Politikens forlag
- de Mayneriis, Maynus; Skapelsens sedelärande samtal 1483
(1983), Michaelisgillet
- Larsson, Lars-Ove; Vem är vem i svensk historia (2000),
Prisma
- Nevéus, Clara; Ny svensk vapenbok (1992) Streiffert &
Co, Stockholm
- Physiologus; En bok om naturens ting (1957), Sällskapet
bokvännerna
- Prange, Knud; Heraldik og historie (1962), Dansk
historisk fællesforenings håndbøger
- Raneke, Jan; Svensk adelsheraldik (1990) Corona AB,
Lund
- Raneke, Jan; Svenska medeltidsvapen, band I (1982), Doxa
AB
- Raneke, Jan; Svenska medeltidsvapen, band II (1982), Doxa
AB
- Raneke, Jan; Svenska medeltidsvapen, band III (1985, Doxa
AB
Internet
http://wwwnese (2001-10-26)
1:2006 Sju Härolder 21
Johanna Arnell-Hellström: Fabeldjur i svensk medeltida heraldik
Sköldarnas indelning
KATEGORI ANTAL
MÄNNISKA (s 56)
Hjärta/föremål 2
Huvud/föremål 2
SUMMA: 10
FYRFOTADJUR (s 56-57)
Björn 1
Hjort, horn 4
Rådjur 1
Lejon, leopard 6
Mus, råtta 1
Oxe, tjur, ko 7
SUMMA: 20
FÅGLAR (s 57)
Fågel/föremål 6
Svan/ring 1
Uggla/tegelsten 1
Vinge/föremål 6
SUMMA: 14
FABELVÄSEN (s 57)
Lejontupp 1
Trollhuvud 1
Ängel 1
SUMMA: 3
VÄXTER (s 57-58)
Blad/stjälk 3
Lilja/föremål 11
Ros/föremål 2
Träd/stjärna 1
SUMMA: 17
HIMMEL (s 58)
Halvmåne/föremål 5
Halvmåne/stjärna 17
Stjärna/föremål, djur 5
SUMMA: 27
FÖREMÅL (s 58 f)
Ankare/stjärna 1
Arm/föremål 6
Båt/föremål 9
Föremål/stjärna 5
Kors/föremål 4
Mössa/bjällror 1
Pil, lans/vingar 9
Pil/skäror 1
Ros/pentagram 1
Stridsslagor/kors 1
Svärd/föremål 3
Triangel/föremål 2
Varghake, -sax 2
Växt/stjärna, måne 1
SUMMA: 40
22 Sju Härolder 1:2006
A/H-systemet
A/H-systemet skapades av Jan Raneke för att
kunna katagorisera vapen på ett effektivt sätt och
samtidigt möjliggöra sökning på okända sköldar
Det genomfördes första gången i hans
avhandling BERGSHAMMARVAPENBOKEN (1975) och
förekommer därefter även i SVENSKA MEDELTIDSVAPEN
och SVENSK ADELSHERALDIK Även SVENSKA HERALDISKA
FÖRENINGEN har upptagit systemet i sin databas
KÄLLAN
Den här gjorda uppräknigen är hämtad från
SVENSKA MEDELTIDSVAPEN (band I)
H – Enkel häroldsbild Bildad av en eller flera linjer,
snitt eller skuror i ordning: delningar, klyvningar,
styckningar, spetsar, sparrar, korsningar, brutna
och böjda dito 299 st
HH – Dubbel häroldsbild Sammansatt av linjer,
snitt eller skuror av olika slag i ordning: 1 primär-,
linjer, snitt eller skuror, 2 sekundära diton 119 st
A – Enkel allmän bild En eller flera figurer av
samma slag ordnade: helhet, delar, ental, flertal
Människa, fyrfotadjur, fåglar, fiskar, kräldjur,
fabelväsen, växtriket, himmelsföremål, tillverkade
föremål, oidentifierade diton 657 st
AA – Dubbel allmän bild Ordningsföljd efter
dominerande motiv och i princip som A-bild 131
st
HA – Kombinerad enkel häroldsbild och allmän
bild Ordningsföljd: 1 enligt H-bild, 2 enligt A-bild
266 st
HHA – Kombinerad dubbel härolds- och enkel
allmän bild Ordningsföljd 1 som HH-bild, 2 som
A-bild 64 st
HAA - – Kombinerad enkel härolds- och dubbel
allmän bild Ordningsföljd 1 som H-bild, 2 som
AA-bild 56 st
HHAA - – Kombinerad dubbel härolds- och
dubbel allmän bild Ordningsföljd 1 som HH-bild,
2 som AA-bild 18 st
SUMMA: 1610 st
Boken som lär dig skriva historia
Den här boken har ta mig tusan den bästa intro-duktionen till den historiska
och den etnologiska veten-skapen jag någonsin läst
HANDBOK I KONSTEN ATT SKRIVA har ett upplägg som gör det enkelt för läsaren
att se hur en historisk process kan beskrivas beroende på vilket utgångsläge
man har Här finns den akademiska forskningen, lokalhistoria, mikrohistoria,
hembygds-historia och släkthistoria
Författarna utgår från en person, Bönhus-Anna vars liv finns dokumenterat
både genom skriftliga och muntliga källor Författarna visar hur vår kunskap
om henne kan an-vändas i allt från att beskriva ett socialt skeende i svensk
historia till ett människoöde
Beroende på hur vi som historiker väljer att bevaka Bönhus-Anna får vår
text ett givet uttryck och här lyckas författarna med den pedagogiska
prestationen att tydliggöra varje enskild ”diskurs” på dess egna villkor Här
finns ingen elitism bara ren nyfikenhet
Den här boken är ett måste för den som vill skriva historia men inte vet var
eller hur man ska börja
Författarna Anna Götlind är docent i historia vid Göte-borgs universitet,
och verk-sam som lektor i historia vid Högskolan Dalarna Helena Kåks är
doktorand i etnologi vid Tema Kultur och samhälle, Linköpings univer-sitet
Ögonblickets vapenbok
Jesper Wasling
Heraldiken är en långsam vetenskap men ibland blixtrar det till LIBER
AMICORUM BRUGENSIS är något så ovanligt som en heraldisk ögon-blicksbild
från kongressen i Brügge den 6 till 11 sep-tember 2004 Författaren tar oss
med till kongressen genom sin vapenbok där han samlat deltagarnas vapen
och namnteckningar De med-verkande personerna är ordnade efter deras
hemland vilket gör att häftet får en tydlig struktur och blir lättläst
Sköldarna är ritade för hand och är mer snabba skisser än sirligt dekorerade
målningar, och det är det som gör vapnen så levande Alla är färglagda med
vanliga akvarellpennor, något som ytterligare för-stärker känslan av närvaro
All text är på engelska så det finns möjlighet att boken når en internationell
publik Om inte annat är den väl värd det
Som läsare hoppas jag nu på en fortsättning för jag vet att Magnus Bäckmark
närvarat vid andra heraldiska evenemang
Jesper Wasling
Recensioner
Författare: Anna Götlind & Helena Kåks
Titel: andbok i konsten att skriva
ISBN: 91-27-09760-9
Tryckår: 2006
Pris: 286 kr
Förlag: Natur och Kultur
Författare: Magnus Bäckmark
Titel: Liber amicorum Brugensis
ISBN: (saknas)
Tryckår: 2006
Förlag: Eget förlag
Pris: 190 kr
1:2006 Sju Härolder 23
Var och en som vill har rätt att ta sig ett vapen, precis som alla får ha ett namn De
enda begränsningar som finns är att vapnet ska utformas så att det följer de
heraldiska reglerna och att man inte tar ett vapen som redan förs av någon
annan
Här presenterar vi vapen som förs av sjuhäringar, adliga såväl som andra, eller som
har skapats av Sjuhärads heraldiska konstnärer Förutom de adliga är alla
släktvapen antagna på egen hand, men några få kan sägas ha fått officiell
sanktion genom att de har publicerats i värrenomerade skrifter
Har du ett vapen du vill anmäla är det bara att ta kontakt med redaktionen
Temat detta nummer är heraldiska exlibris
Familjen Åsklund
Exlibriset tecknat av Ronny
Andersen och tryckt 2006
Vapnet antogs 2000
24 Sju Härolder 1:2006
Släktvapen
i Sjuhärad
Henric Åsklund
Exlibriset tecknat av Jan Raneke år
2006 och tryckt samma år
Vapnet antogs 2000
Jill Boberg
Exlibriset tecknat av Stefan Bede och
tryckt 2006
Vapnet antogs 2006
Gunnar Trönnberg
Exlibris tecknat av Jan Raneke 1958
Gunnar är far till Stefan Trönnberg
Stefan Trönnberg
Exlibris tecknat av Jan Raneke
Stefan är son till Gunnar Trönnberg
som antog vapnet
Katarina Falk
Exlibris tecknat av maken Thomas
Falk och tryckt 2006
Vapnet antogs 2006
Thomas Falk
Exlibris tecknat ägaren och tryckt
2006
Sofia Falk
Exlibris tecknat av fadern Thomas
Falk och tryckt 2006
Vapnet antogs 2006
Sebastian Falk
Exlibris tecknat av fadern Thomas
Falk och tryckt 2006
1:2006 Sju Härolder 25