Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet

Öppna jämförelser 

av hälso- och sjukvårdens 

kvalitet och effektivitet 

Jämförelser mellan landsting 

2007

Öppna jämförelser 

av hälso- och sjukvårdens 

kvalitet och effektivitet 

Jämförelser mellan landsting 2007

Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet 

kan beställas eller laddas ner från 

Sveriges Kommuner och Landsting 

www.skl.se/publikationer, 

tel: 020-31 32 30, fax: 020-31 32 40 

e-post: order@kommentus.se 

ISBN 978-91-7164-281-3 

eller 

Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm 

tel: 08-779 96 66, fax: 08-779 96 67 

e-post: socialstyrelsen@strd.se 

webbutik: www.socialstyrelsen.se/publicerat 

Artikelnr. 2007-131-41 

Sveriges Kommuner och Landsting och Socialstyrelsen 2007 

Upplaga: 7 000 ex 

Produktion: Ordförrådet AB 

Tryck: åtta.45, Solna

Förord 

Detta är den andra rapporten med öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet 

och effektivitet som Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting 

gemensamt publicerar. Den första publicerades 2006. 

Jämförelser är viktiga ur flera aspekter. De visar medborgare och patienterna vad 

landsting och regioner åstadkommer med sina resurser och är därmed ett viktigt 

underlag för den hälso- och sjukvårdspolitiska debatten. Jämförelserna stimulerar 

hälso- och sjukvården till förbättringar, både genom det tävlingsmoment som ligger 

i jämförelserna och genom den källa till lärande som de utgör. De är därmed en 

viktig del i arbetet för ökad effektivitet och kvalitet i den svenska hälso- och sjukvården, 

med mål som nöjda och tillfredsställda patienter och medarbetare, liksom 

kliniska resultat och hälsoutfall av högsta klass. 

Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting publicerar var för sig olika 

rapporter om hälso- och sjukvården, inklusive jämförelser av aspekter på kvalitet 

och effektivitet. Samarbetet under vinjetten Öppna Jämförelser i hälso- och sjukvården 

har som sin kärna en årlig, gemensam rapport med övergripande jämförelser 

av hälso- och sjukvårdssystemet. 

Avsikten är att denna årliga rapportering successivt ska utvecklas, bland annat med 

hjälp av det omfattande ordinarie arbete som bedrivs inom Socialstyrelsen och 

Sveriges Kommuner och Landsting. Årets rapport innehåller flera nya indikatorer, 

använder nya datakällor och kan för de flesta indikatorer redovisa mera aktuella 

data, jämfört med förra årets rapport. 

Styrgrupp för arbetet med Öppna Jämförelser 2007 har utgjorts av Roger Molin och 

Stefan Ackerby från Sveriges Kommuner och Landsting samt Mona Heurgren och 

Anders Åberg från EpC, Socialstyrelsen. 

I den gemensamma arbetsgruppen har ingått Max Köster och Rickard Ljung från 

EpC, Socialstyrelsen, samt Lena Bäckström, Bodil Klintberg och Jesper Olsson från 

Sveriges Kommuner och Landsting. Lena Eckerström, Sveriges Kommuner och 

Landsting, har koordinerat dialogen med landstingens kontaktpersoner. Fredrik 

Westander, konsult, har samordnat arbetet.

För rapportens bilagor har svarat Karin Nyqvist (bilaga 1), Emma Björkenstam (bilaga 

3), båda EpC, Socialstyrelsen, samt Nils Janlöv (bilaga 2), Medical Management 

Center, Karolinska Institutet. 

Underlag till rapporten har även kommit från kvalitetsregister och andra organisationer 

med tillgång till de hälso- och sjukvårdsdata som använts. Ett särskilt tack 

riktas till dessa. 

Kjell Asplund Håkan Sörman 

Generaldirektör, Socialstyrelsen VD, Sveriges Kommuner och Landsting

Sammanfattning 

Under vinjetten Öppna jämförelser bedriver Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner 

och Landsting tillsammans ett arbete för att öppet redovisa och jämföra hälso- 

och sjukvårdens kvalitet och effektivitet. Denna rapport är den andra publiceringen 

av jämförelser under denna vinjett. 

Ett syfte med arbetet är att göra den gemensamt finansierade hälso- och sjukvården 

öppen för insyn. Allmänheten och intressegrupper av olika slag har rätt att 

få information om verksamhetens kvalitet och effektivitet. Öppna jämförelser ger 

också sakliga underlag för den offentliga och politiska debatten om hälso- och sjukvården. 

Ett lika viktigt syfte är att bidra till hälso- och sjukvårdens styrning. Landsting och 

regioner får ett förbättrat kunskapsstöd för uppföljning och styrning av den egna 

verksamheten. Jämförelserna sporrar landsting och regioner till förbättringar och 

bidrar till lärande mellan dem. 

Förra årets rapport blev uppmärksammad och mottogs väl, både i den offentliga debatten 

och av landstingen. Landstingsledningarnas ansvar för hälso- och sjukvårdens 

medicinska resultat synliggjordes. Jämförelserna har i många landsting analyserats 

och använts i den egna styrningen, ofta med fokus på områden med sämre utfall. 

Indikatorer från Öppna jämförelser har tagits med i de egna balanserade styrkorten. 

En påtaglig effekt är också landstingsledningarnas ökade medvetenhet om vikten 

av att delta i register och att rapportera data med god kvalitet. 

Denna rapport har samma ambitionsnivå och modell för presentation av utfallen 

som 2006 års rapport. Jämförelserna sker på landstingsnivå, men även några illustrerande 

jämförelser mellan sjukhus redovisas. Indikatorerna är indelade i fyra 

grupper, Medicinska Resultat, Patienterfarenheter, Tillgänglighet och Kostnader. För 

varje indikator rangordnas landstingen i diagram, där resultat för landstingen och 

riket redovisas. Ofta redovisas könsuppdelad statistik och könsskillnader kommenteras 

i texten. 

Någon sammanvägd rangordning av landstingen genom ett samlat mått på ”totaleffektivitet” 

görs inte. Vi saknar i nuläget både data och metodik för att göra detta 

på ett väl underbyggt sätt.

En profil per landsting, som innehåller alla resultaten sammanställda per landsting, 

finns som elektroniskt publicerad bilaga. Med hjälp av landstingsprofilerna blir det 

möjligt att enkelt få överblick över varje landstings utfall i alla jämförelserna. 

Årets rapport har utvecklats på några viktiga punkter. För nästan alla indikatorer är 

data mer aktuella och avser antingen enbart 2006 eller har 2006 års data inkluderat, 

i de fall uppgifter för flera år återges. Ökad aktualitet är ett starkt önskemål från alla 

användare och är en viktig framgångfaktor för denna typ av jämförelser. 

Antalet indikatorer är 75, vilket är en ökning med 19 jämfört med 2006 års rapport. 

Ökningen har framförallt skett inom indikatorområdet Medicinska resultat. Ökningen 

avser till exempel dödlighet och komplikationer efter sjukhusvård, liksom 

sekundärpreventiv läkemedelsbehandling i stora sjukdomsgrupper som hjärtinfarkt 

och stroke. I området Kostnader presenteras fyra nya indikatorer som speglar i vilken 

mån kostnadseffektiva behandlingsval görs. 

Årets rapport avslutas med ett nytt avsnitt om tillgång och kvalitet i hälso- och sjukvårdsdata. 

Syftet är att peka på det ansvar som ledningarna för landsting och hälso- 

och sjukvården har för att verksamheterna dels medverkar i angelägna register, dels 

rapporterar data med god kvalitet. 

Principiellt är det självfallet önskvärt för ett landsting att ha en hög placering i jämförelserna. 

Men redovisningen sker utan att vi analyserar orsakerna till resultaten 

eller drar slutsatser om konsekvenserna av en placering. Skälet till detta är att omdömesgilla 

tolkningar av sjukvårdsdata förutsätter allmän kunskap om sakområdet, 

tid för analys och fördjupning samt även kunskap om olika lokala omständigheter. 

Det är därför landstingens och hälso- och sjukvårdens företrädare som har de bästa 

förutsättningarna att tolka och värdera de egna utfallen. 

Avsikten är att Socialstyrelsens och Sveriges Kommuners och Landstings samarbete 

med gemensam publicering av öppna jämförelser inom hälso- och sjukvården ska 

utvecklas. Därutöver kommer de båda organisationerna att var för sig bedriva egna arbeten 

med likartad metodik, i form av olika fördjupande rapporter och jämförelser. 

Några resultat – axplock ur rapporten 

I rapporten redovisas 75 indikatorer, där landstingen rangordnas. Det är inte 

möjligt att ge en sammanfattande bild av resultaten. Här ges istället ett axplock 

avseende de medicinska resultaten. 

Övergripande indikatorer är åtgärdbar dödlighet (A:1, A:2) och undvikbar slutenvård 

(A:3). Generellt sett har männen högre åtgärdbar dödlighet än vad kvinnorna 

har. Det finns även påtagliga skillnader mellan landstingen, särskilt för

män avseende den dödlighet som hälso- och sjukvården kan påverka. För denna 

indikator (A:3) märks en viss förbättring sedan förra årets rapport. Undvikbar 

slutenvård ska spegla effekterna av sjukvårdsinsatsen i öppen vård. Även där är 

det betydande skillnader mellan landsting. 

Läkemedelsanvändning jämförs. Andelen äldre med tio eller flera läkemedel 

(A:7) är i riket drygt 16 procent, med stora skillnader mellan landstingen. Polyfarmaci 

för med sig olika risker och bör uppmärksammas. Drygt fyra procent 

av alla äldre har läkemedel där samtidig användning medför risk för komplikationer 

(A:9). Bredspektrumantibiotika vid urinvägsinfektion (A:10) används i 

avsevärt högre omfattning än vad som är önskvärt. 

Sverige har i internationell jämförelse goda resultat för femårsöverlevnad vid 

olika cancerformer. För bröstcancer (A:11) är femårsöverlevnaden knappt 87 procent. 

Skillnaderna mellan landsting är mycket små, vilket tyder på en jämn kvalitet. 

Vid tjocktarmscancer (A:12) är överlevnaden 56 procent (män) respektive 60 

procent (kvinnor), med något större skillnader mellan landsting. För båda cancerformerna 

är överlevnaden marginellt lägre än i förra årets rapport. En av tio 

patienter omopereras inom 30 dagar vid operation för ändtarmscancer (A:14). 

Andelen diabetiker som når måluppfyllelse för värde för blodsocker (A:21) och 

blodtryck (A:22) är lågt, 50 respektive drygt 30 procent, med de målnivåer som 

används i de redovisade jämförelserna. Andelen diabetiker som ges blodtryckssänkande 

läkemedel (A:23) varierar mycket lite mellan de olika landstingen, vilket 

tyder på en jämn kvalitet. 

Dödligheten inom 28 dagar vid stroke (A:25, A:26) och hjärtinfarkt (A:31, A:32) 

varierar mellan landsting, dock förhållandevis måttligt, för det stora flertalet 

landsting. Dödligheten efter hjärtinfarkt sjunker, medan strokedödligheten är 

oförändrad. Andelen patienter som vårdas på strokeenhet (A:27) har successivt 

ökat i Sverige och uppgår till över 80 procent, men med variation mellan landsting. 

Kvinnor vårdas i lägre utsträckning än män vid strokeenhet. Andelen reperfusionsbehandlade 

patienter (A:33) vid hjärtinfarkt (ST-höjning) uppgår till drygt 

70 procent, vilket innebär att en av tre patienter inte ges någon av de rekommenderade 

behandlingarna. Yngre patienter behandlas i betydligt högre grad än äldre. 

Långtidsöverlevnaden av implantat vid höftledsplastik (A:40) är 93 procent, 

med små skillnader mellan landsting. Vid knäledsplastik är femårsrisken för 

revision tre procent (A:39) för riket. För höftfraktur (A:44) är väntetiden mellan 

ankomst till sjukhus och operation 1,2 dygn. De senaste åren har andelen patienter 

med stort synfel vid tidpunkten för kataraktoperation (A:46) successivt 

minskat. Patienter med mindre allvarliga synfel opereras i högre grad.

Innehåll 

Inledning 11 

Jämförelsemodell och 2007 års indikatorer 19 

Resultat och tolkning av dessa 26 

A Medicinska resultat 41 

ALLMÄNNA INDIKATORER INKL VACCINATIONER, SCREENING M M 

Hälsopolitiskt åtgärdbar dödlighet (A:1) ................................................................44 

Sjukvårdsrelaterad åtgärdbar dödlighet (A:2) ........................................................46 

Undvikbar slutenvård (A:3) ....................................................................................48 

Vaccinationsfrekvens barn – mässling, påssjuka och röda hund (A:4) .................50 

Influensavaccinering av äldre (A:5) ........................................................................51 

Förekomst av MRSA – smitta (A:6) ........................................................................52 

LÄKEMEDELSANVÄNDNING 

Andel äldre med tio eller fler läkemedel (A:7) ........................................................54 

Andel äldre med tre eller fler psykofarmaka (A:8) ..................................................56 

Andel läkemedelsinteraktioner, klass D (A:9) .........................................................57 

Andel behandlade med kinoloner vid urinvägsinfektion (A:10) .............................58 

CANCERSJUKVÅRD 

Bröstcancer – femårsöverlevnad (A:11) ................................................................60 

Tjocktarmscancer – femårsöverlevnad (A:12) .......................................................62 

Ändtarmscancer – femårsöverlevnad (A:13) .........................................................64 

Ändtarmscancer – andel reoperationer inom 30 dagar (A:14) ..............................66 

Prostatacancer – kurativt syftande behandling (A:15) ...........................................70 

MÖDRAHÄLSOVÅRD, FÖRLOSSNINGS- OCH NYFÖDDHETSVÅRD 

Andel tidiga aborter (A:16) .....................................................................................72 

Dödfödda barn (A:17) ............................................................................................73 

Neonatal dödlighet (A:18) ......................................................................................75 

Låg Apgar-poäng hos nyfödda (A:19) ...................................................................76 

Perinealbristningar vid vaginal förlossning (A:20) ..................................................77

DIABETESVÅRD 

Diabetes i primärvård – måluppfyllelse för HbA1c (A:21) ......................................79 

Diabetes i primärvård – måluppfyllelse för blodtryck (A:22) ..................................80 

Diabetes – blodtryckssänkande behandling (A:23) ...............................................81 

Diabetes – blodfettssänkande behandling (A:24) ..................................................82 

STROKESJUKVÅRD 

28-dagars dödlighet efter stroke (A:25) .................................................................84 

28-dagars dödlighet efter stroke – sjukhusvårdade (A:26) ....................................86 

Andel vårdade på strokeenhet (A:27) ....................................................................88 

Funktionsförmåga efter stroke – andel beroende (A:28) .......................................90 

Blodförtunnande behandling efter stroke (A:29) ...................................................93 

Återinsjuknande efter vård för stroke (A:30) ..........................................................95 

HJÄRTSJUKVÅRD 

28-dagars dödlighet efter hjärtinfarkt (A:31)..........................................................98 

28-dagars dödlighet efter hjärtinfarkt – sjukhusvårdade (A32) ...........................100 

Andel reperfusionsbehandlade vid ST-höjningsinfarkt (A:33) ..............................102 

Andel kranskärlsröntgen vid icke ST-höjningsinfarkt (A:34) ................................106 

Andel clopidogrelbehandling vid icke ST-höjningsinfarkt (A:35) .........................108 

Väntetid till hjärtkirurgi (A:36) ...............................................................................110 

Blodfettssänkande behandling efter hjärtinfarkt (A:37) .......................................112 

ORTOPEDISK SJUKVÅRD 

Knäledsplastik – revisioner inom 1 år som följd av infektion (A:38) ....................114 

Knäledsplastik – risk för revision inom 5 år (A:39) ...............................................116 

Total höftledsplastik – överlevnad av implantat 10 år (A:40) ...............................116 

Total höftledsplastik – omoperation inom 2 år (A:41) ..........................................118 

Total höftledsplastik – patientskattad förbättring efter 1 år (A:42) ......................119 

Höftfraktur – andel utskrivna till ursprungligt boende (A:43) ...............................120 

Höftfraktur – väntetid till operation (A:44) ............................................................122 

ANNAN BEHANDLING 

Ljumskbråck – relativ risk för omoperation (A:45) ...............................................123 

Kataraktoperation – andel med synskärpa under 0,5 (A:46) ...............................124 

Självmord och självmordsförsök efter psykiatrisk vård (A:47).............................126 

Vård vid ätstörning – behandlingsresultat efter ett år (A:48) ...............................128

B Patienterfarenheter 131 

Befolkningen – tillgång till sjukvård och förtroende (B:1, B:2, B:3) .....................132 

Patienternas betyg på besöket (B:4, B:5, B:6) ....................................................136 

Rimliga väntetider och telefontillgänglighet i primärvård (B:7, B:8) ....................139 

Strokepatienter om sjukhusvård och rehabilitering (B:9, B:10) ...........................141 

C Tillgänglighet 145 

PRIMÄRVÅRD 

Andel som fick läkarbesök inom en vecka – primärvård (C:1) ............................147 

Andel som fick läkarbesök samma dag – primärvård (C:2) .................................148 

SPECIALISERAD VÅRD 

Antal som väntat längre än 90 dagar – mottagning (C:3) ....................................149 

Antal som väntat längre än 90 dagar – behandling (C:4) ....................................150 

D Kostnader 153 

KOSTNAD PER INVÅNARE 

Hälso- och sjukvårdskostnad per invånare (D:1) .................................................154 

Faktiska hälso- och sjukvårdskostnader jämfört med förväntade (D:2) ..............155 

Kostnad per invånare – primärvård, spec. somatik, psykiatri (D:3, D:4, D5) .......157 

Kostnadsutveckling i hälso- och sjukvården (D:6) ..............................................159 

KOSTNAD PER PRESTATION 

Kostnad per DRG-poäng (D:7) ............................................................................160 

Kostnad per DRG-poäng, förändring 2004–2006 (D:8) .......................................162 

Kostnad per vårdkontakt – primärvård (D:9) .......................................................163 

KOSTNADSEFFEKTIVA BEHANDLINGSSVAL – LÄKEMEDEL OCH DAGKIRURGI 

Andel omeprazolbehandling vid magsår (D:10)...................................................164 

Andel lågkostnadsstatin vid blodfettssänkande behandling (D:11) ....................166 

Livmoderframfall – andel dagkirurgiska operationer (D:12) .................................167 

Ljumskbråck – andel dagkirurgiska operationer (D:13) .......................................168 

Data om sjukvård – tillgång och kvalitet 171

Inledning 

Öppna jämförelser – samarbetets bakgrund och syfte 

Under vinjetten Öppna jämförelser bedriver Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner 

och Landsting tillsammans ett arbete för att öppet redovisa och jämföra hälso- 

och sjukvårdens kvalitet och effektivitet. Denna rapport är den andra publiceringen 

av jämförelser av medicinska resultat, patienterfarenheter, tillgänglighet och kostnader. 

Den första rapporten utkom i juni 2006. Bakgrunden var det samarbete som överenskoms 

under 2005, då Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting arbetade 

fram en plan för utveckling och samordning av olika aktiviteter inom detta 

område. Under 2006 och 2007 har en styrgrupp för arbetet funnits, liksom ett sekretariat. 

En grupp landstingsdirektörer har utgjort referensgrupp. Samtliga landsting 

och regioner har utsett kontaktpersoner för arbetet. 

Ett första syfte med arbetet är att göra den gemensamt finansierade hälso- och sjukvården 

öppen för insyn. Allmänheten, både som medborgare och patienter, har rätt 

att få information om verksamhetens kvalitet och effektivitet. Detsamma gäller 

media och intressegrupper av olika slag. Hälso- och sjukvårdens företrädare har å 

sin sida en skyldighet att påvisa att verksamheten drivs effektivt och med hög kvalitet. 

Öppna jämförelser ger sakliga underlag för den offentliga och politiska debatten 

om hälso- och sjukvården och förbättrar därmed förutsättningarna för ansvarsutkrävande. 

Ett andra syfte är att bidra till hälso- och sjukvårdens styrning. Jämförelserna visar 

att vissa landsting och regioner är framgångsrika på vissa områden, medan andra 

uppvisar goda resultat på andra. Både goda resultat och brister lyfts fram i ljuset på 

ett mera strukturerat sätt än tidigare. Jämförelserna sporrar landsting och regioner 

till förbättringar och bidrar till lärande mellan dem. Landsting och regioner får ett 

förbättrat kunskapsstöd för uppföljning och styrning av den egna verksamheten. 

Tillgänglig nationell statistik om hälso- och sjukvården är grunden för Öppna jämförelser. 

En tredje viktig aspekt av arbetet är att jämförelserna leder till bättre tillgång 

till data om resultat och prestationer i hälso- och sjukvården. När vårddata 

används aktivt i öppet publicerade jämförelser, ökar alla intressenters krav på att 

data ska vara färska, rikstäckande och korrekta. Kraven driver fram förbättringar i 

ÖPPNA JÄMFÖRELSER 2007 11

databasernas aktualitet och kvalitet och tydliggör behoven av att etablera datainsamlingar 

på nya områden. Ett exempel på detta är det nu pågående arbetet med att 

införa en nationell patientenkät. 

Av syftesbeskrivningen ovan framgår att de jämförelser som publiceras i rapporten 

inte är utformade för att stödja patienternas val av vårdgivare. Data återges på 

landstingsnivå och kan inte utan vidare tillämpas på sjukhusnivå. Jämförelser på 

kliniknivå förutsätter, för att vara meningsfulla som ”konsumentinformation”, att 

korrigeringar för patienternas olika sjukdomsgrad görs. Många indikatorer avser 

dessutom akutsjukvård, där val av vårdgivare inte görs som i planerad vård. 

Kärnan i samarbetet mellan Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting 

är en regelbunden och återkommande publicering av jämförelser mellan landsting, 

utifrån en gemensamt överenskommen uppsättning indikatorer som fokuserar på 

hälso- och sjukvårdens resultat. Ett annat viktigt inslag är dialogen med företrädare 

för landsting och regioner om indikatoruppsättning och presentationsmodell. 

Men det är viktigt att påpeka att de båda organisationerna, utifrån sina olika roller, 

vid sidan av detta samarbete bedriver egna arbeten inom dessa områden. 

Sveriges Kommuner och Landsting har under 2007 bland annat publicerat en rapport 

med jämförelser mellan kommunernas äldreomsorg, med fokus på samarbetet 

med landstingen, löpande rapporterat om läget för vårdgarantin i landstingen och 

redovisat patienterfarenheter enligt Vårdbarometern. 

Vidare startar man tillsammans med landsting och regioner hösten 2007 en nationell 

aktivitet med förbättrad patientsäkerhet i fokus. Mätbara indikatorer ska väljas 

och resultatet av de insatta åtgärderna ska löpande redovisas. Detta knyter an till 

den roll Sveriges Kommuner och Landsting har att stödja landsting och regioner 

i att utveckla sin ledning och styrning av hälso- och sjukvården och att använda 

nationella jämförelser av kvalitet och effektivitet för detta. 

Socialstyrelsen har under 2007 till exempel publicerat en rapport med jämförelser 

av strokesjukvård, framförallt på sjukhus- eller kliniknivå. Denna rapport gjordes 

som en del i Socialstyrelsens uppdrag att som statlig myndighet löpande rapportera 

om förhållandena i hälso- och sjukvården, under vinjetten God vård. 

Socialstyrelsen har uppdraget att utarbeta nationella indikatorset för hela hälso- och 

sjukvården, ett arbete som föreliggande rapport i praktiken är en del av. Sjukdomsspecifika 

indikatorset ingår också som en integrerad del i de nationella riktlinjer 

som Socialstyrelsen tar fram. Exempel på detta är riktlinjerna för stroke, hjärtinfarkt 

och cancer. Arbete pågår med att ta fram kvalitetsindikatorer inom riktlinjearbetet 

för diabetesvård samt för vård vid depression och ångest. Även indikatorer 

12 ÖPPNA JÄMFÖRELSER 2007

som grund för öppna jämförelser för vård och omsorg om äldre ingår som en del 

i Socialstyrelsens uppgift. Fortlöpande utvecklar och publicerar man ett växande 

antal kvalitetsindikatorer med hälsodataregister som källa. 

2006 års rapport – erfarenheter och effekter 

Rapporten 2006 föregicks bland annat av att landstingen via ledningar och kontaktpersoner 

hade förberetts på det innehåll och de resultat som skulle redovisas. Mottagandet 

och användningen av rapporten blev också det önskade. Flertalet landsting 

och regioner hade egna presskonferenser och/eller kommenterade de egna resultaten 

offentligt på hemsidor och genom pressmeddelanden. Man tog resultaten, även 

de negativa utfallen, på allvar och har utifrån dessa initierat olika aktiviteter. 

Mediarapporteringen var intensiv under de första dagarna, både i nationella media 

och i lokala. Rangordningar och sifferstödda jämförelser kan inbjuda till oönskade 

förenklingar och överdrivna tolkningar. Detta har tidigare varit en viktig invändning 

från hälso- och sjukvårdens professionella grupper och experter på olika sakområden 

mot att publicera data om kvalitetsutfall. Förra årets rapport innehöll också medvetet 

en förenkling, när utfallen för landstingen presenterades färglagda i rött, gult 

och grönt. Resultatet av publiceringen blev likväl en saklig diskussion om vårdens 

resultat. 

Landstingens ledningar har på olika vis använt jämförelserna i sin egen styrning, 

vilket är en avgörande aspekt när effekten av Öppna jämförelser ska värderas. Landstingen 

har ofta fokuserat på områden med sämre utfall, och gjort fördjupningar 

inom dessa. Några landsting har publicerat rapporter med diskussion och analys av 

de egna negativa resultaten. Några har tagit in indikatorer från Öppna jämförelser i 

sina egna balanserade styrkort. 

I slutet av 2007 kommer en uppföljningsrapport att presenteras, där landstingens 

mottagande och användning av 2006 års rapport beskrivs och analyseras. 

Publiceringen av rapporten har även medfört att andra aktörer, framförallt de olika 

kvalitetsregister som finns, har stimulerats att utveckla sina öppna resultatredovisningar. 

Flera register, till exempel Riks-Stroke och hjärtsjukvårdsregistret RIKS- 

HIA har en flerårig tradition av att i sina egna redovisningar presentera utfall på 

sjukhus-/kliniknivå. RIKS-HIA har tagit fram ett kvalitetsindex för hjärtsjukvården 

vid sjukhusen. Nationella Diabetesregistret har gjort detsamma, för landstingens 

primärvård och för medicinkliniker. 

Nationella Höftprotesregistret har valt några indikatorer som man menar är särskilt 

publikt intressanta, och som man publicerar per sjukhus/klinik. Detsamma 

gäller intensivvårdsregistret, SIR. Flera kirurgiska register redovisar sedan tidigare 


Databaser med möjlighet till 

jämförelser inom hälso- och sjukvården 

Det finns idag flera olika möjligheter att kontinuerligt göra uppföljningar av sjukvården via 

databaser, som är offentligt tillgängliga via Internet. Här ges några exempel. 

De nationella hälsodataregistren och dödsorsaksregistret vid Socialstyrelsen används för 

statistik och forskning inom en rad områden som rör hälsa och sjukdomar och hälso- och 

sjukvården. Dessa register ansvarar EpC vid Socialstyrelsen för: 

• Cancerregister (från 1958, ca 50 000 nya cancerfall per år) 

• Medicinskt födelseregister (från 1973, ca 85 000–120 000 födslar per år) 

• Register för övervakning av fosterskador (från 1965, ca 2 000 fall per år) 

• Patientregister (från 1987, ca 1,5 miljoner vårdtillfällen i slutenvård och 

10 miljoner läkarbesök per år) 

• Läkemedelsregister (från 2005, ca 90 miljoner expedierade recept per år) 

• Dödsorsaksregister (ca 90 000–100 000 avlidna per år) 

Hälsodataregistren ligger till grund för en rad årliga statistikrapporter om bland annat läkemedelsförskrivning, 

förlossningar, cancerincidens, aborter, assisterad befruktning, amning 

och tobaksvanor hos spädbarnsföräldrar, hjärtinfarkter samt skador och förgiftningar. 

Mycket av statistiken finns tillgänglig i statistikdatabaser via Socialstyrelsens webbplats 

http://www.socialstyrelsen.se/Statistik. Där kan användare skapa egna tabeller, diagram 

och kartor för att bland annat belysa hälsa, vårdutnyttjande och kvalitetsindikatorer inom 

hälso- och sjukvården. Statistiken presenteras efter kön, ålder, geografiskt område och i 

vissa fall efter sjukhus och klinik inom följande områden: 

• Aborter 

• Cancer 

• Diagnoser i sluten vård 

• DRG (Diagnosrelaterade grupper) 

• Dödsorsaker 

• Förlossningar 

• Hjärtinfarkter 

• Hur mår Sverige? 

• Operationer i sluten vård 

• Kvalitetsindikatorer inom hälso- 

och sjukvården 

Databaser för statistik om läkemedel 

samt skador och förgiftningar är under 

utveckling. 


Vid Sveriges Kommuner och Landsting finns 

Sjukvårdsdata i fokus (nås via www.skl.se). Här 

finns en rad olika uppgifter både om sjukvårdsproduktion, 

vårdkonsumtion och om kostnader. 

Uppgifter finns i varierande utsträckning för 

landsting/regioner/kommuner och sjukhus. I 

programmet väljer du själv hur du vill få statistiken 

presenterad. 

I KPP-databasen (Kostnader Per Patient) kan 

uppgifter om kostnader för vårdtillfällen vid 

sjukhus för olika diagnosgrupper sökas. KPPdatabasen 

nås via www.skl.se och vidare till 

Ekonomi under Verksamheter A–Ö, därefter 

Ekonomi och styrning och slutligen Statistik och 

nyckeltal. 

Uppgifter om väntetider och tillgänglighet per 

landsting och kliniker/mottagningar finns i databasen 

Väntetider i Vården (www.vantetider.se). 

Sjukvårdsdata i fokus 

– statistik och presentationer för hälso- & sjukvården på nätet 

Sjukvårdsdata i fokus är Sveriges Kommuner och Landstings statistik- och presentationsprogram 

för att underlätta analyser och jämförelser inom hälso- och sjukvården. 

Det vänder sig till politiker, tjänstemän, forskare, massmedia och allmänhet. I programmet 

väljer du själv hur du vill få statistiken presenterad. Du kan göra jämförelser och en 

rad andra analyser med hjälp av kartor, flera typer av diagram och tabeller. 

I databasen finns data i varierande utsträckning (s.k. indikatorgrupper) för landsting/ 

regioner, kommuner och sjukhus. För kommuner finns uppgifter om befolkning, patientstatistik 

och läkemedel. Med hjälp av kartfunktionen (se nedan) går det lätt att 

göra jämförelser sedan hänsyn har tagits till skillnad i ålderssammansättningen. 

Sjukvårdsdata i fokus 

Visa diagr. & tab. Visa karta Visa diagram Visa tabeller 

Läs mer på www.skl.se, »Vi arbetar med, »Statistik 

118 82 Stockholm Besök Hornsgatan 20 

Tfn 08-452 70 00 Fax 08-452 70 50 

info@skl.se, www.skl.se 

Från Vårdbarometern (nås via www.vardbarometern.nu) publiceras uppgifter om befolkningens 

och patienters erfarenheter och uppfattningar av hälso- och sjukvården. 

Både WebOr (www.webor.se), som drivs av Sveriges Kommuner och Landsting, och Kommundatabasen 

(www.rka.nu), som förvaltas av Rådet för främjande av Kommunala Analyser, 

RKA, innehåller nyckeltalsjämförelser för primärkommunal verksamhet, bland annat om äldreomsorg. 

I Kommundatabasen finns också nyckeltal för landstingskommunal verksamhet, 

bland annat om hälso- och sjukvård. Data från Öppna jämförelser av hälso- och sjukvården 

presenteras även här. 

Några av de Nationella Kvalitetsregistren har börjat lägga ut sökbara indikatorer på sina 

egna webbplatser, exempelvis Intensivvårdsregistret och Palliativa Kvalitetsregistret. Även 

Höftprotesregistret är på gång med detta. Flera register har sedan flera år gjort resultat 

på kliniknivå tillgängliga på sina webbplatser för en viss förutbestämd tidsperiod, vanligen 

som årsrapporter i pdf-format. Bråckregistret har skapat en webbplats som är anpassad till 

allmänheten. Där kan information om kvaliteten i svensk ljumskbråckskirurgi inhämtas och 

kliniker och landsting jämföras. Länkar till kvalitetsregistrens webbplatser finns på www. 

kvalitetsregister.se. 

ÖPPNA JÄMFÖRELSER 2007 15 

Torsby 

Filipstad 

Hagfors 

Sunne 

Eda 

Munkfors 

Arvika 

Forshaga 

Kil 

Storfors 

Karlstad 

Årjäng 

Säffle Hammarö Kristinehamn 

Grums

kvalitetsutfall per landsting eller klinik, som registren för ljumskbråck, ändtarmscancer, 

hjärtkirurgi, öron-näsa-halsoperationer, gynekologiska operationer och kärlkirurgiska 

operationer. Exemplen kunde vara flera. Även andra aktörer, som det privata 

företaget Consumer PowerHouse, redovisar olika kvalitetsindex. 

Dessa olika redovisningar samspelar. Vid utveckling av indikatorer och presentationsmodeller 

hämtas idéer från varandra. Detta är en positiv utveckling, men den 

ställer också krav på en ökad samordning mellan de olika aktörerna. 

Förutsättningarna är nu goda för en kraftfull utveckling av öppna jämförelser i 

hälso- och sjukvården. Intresset är stort i landstings- och regionledningar. Indikatorer 

på olika områden inom hälso- och sjukvård och äldreomsorg arbetas fram. 

Gemensam publicering av en årlig, övergripande rapport är en naturlig del i denna 

utveckling och i samarbetet mellan Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och 

Landsting. 

2007 års rapport – karaktär, avgränsningar och disposition 

Rapportens karaktär är snarlik eller identisk med förra årets. Vissa förändringar i 

rubrikindelningar och i indikatorsetet beskrivs i nästa avsnitt. En viktig aspekt är 

att data generellt är mera aktuella. I de allra flesta fall ingår uppgifter från 2006. 

Insamling och sammanställning av data har i flera fall påskyndats, för att stödja 

denna publicering. 

Rapporten redovisar jämförelser på landstingsnivå, trots att det i den förra rapporten 

angavs att det var ett naturligt utvecklingssteg att även publicera jämförelser på 

sjukhus-/kliniknivå. Denna bedömning kvarstår. Data finns tillgängliga, i tillräcklig 

omfattning för att kunna användas i en intresseväckande och relevant sammanställning. 

Olika diskussioner under året har även visat att landstingens ledningar skulle 

välkomna jämförelser på sjukhus-/kliniknivå. 

Men att ta fram en genomtänkt modell för att jämföra och publicera kvalitetsdata 

på sjukhus-/kliniknivå för samtliga kvalitetsindikatorer tar tid och förutsätter ett 

grundläggande utvecklingsarbete som ännu inte genomförts. Ett steg i denna riktning 

är dock Socialstyrelsens strokerapport, som baserades på klinikjämförelser. 

Flera kvalitetsregister har också varit föregångare, med publicering av klinikjämförelser 

för sina respektive sjukdomsgrupper. I årets rapport redovisas dock jämförelser 

på sjukhusnivå för några utvalda kvalitetsindikatorer. 

Jämförelser av hur mycket vård och behandling som befolkningarna i landsting och 

regioner konsumerar ingår inte i själva huvudrapporten. Motivet till detta är att 

vårdkonsumtionsjämförelser är svåra att tolka i termer av ”bra” eller ”dåligt”. De är 

dock ur olika synvinklar intressanta: De kan spegla olika tillgång till vård, skillnader 


i medicinsk praxis m m. Ett urval av sådana jämförelser – avseende vårdkonsumtion 

av planerade operationer – presenteras därför i stället i en separat bilaga. 

Flera andra avgränsningar har gjorts. Indikatorer om befolkningarnas hälsostatus 

och hälsopåverkande vanor och livsföring, som rökning och alkoholvanor, ingår 

inte. 

Inga indikatorer om äldreomsorg och tandvård ingår. Jämförelser fokuserade på enbart 

äldreomsorg har som nämnts under 2007 gjorts av Sveriges Kommuner och 

Landsting i en separat publikation. Socialstyrelsen har ett regeringsuppdrag både 

på detta och på tandvårdens område. 

Personalrelaterade faktorer som sjukskrivningsfrekvens eller personalomsättning 

finns inte med i rapporten, eftersom syftet inte är att belysa landstingen i deras roll 

som arbetsgivare. I fokus är istället rollen som huvudmän, med ansvar för befolkningarnas 

hälso- och sjukvård. 

Vår bedömning är att vi i nuläget inte har tillräckligt bra underlag och nog bra metoder 

för att rangordna landstingen avseende kvalitet och effektivitet i hälso- och 

sjukvården som helhet. Rapporten innehåller därför inte någon sammanvägd rangordning 

av landstingen baserade på poängmodeller eller sammanfattande index. 

Rapporten har fortsättningsvis följande disposition: I nästa avsnitt beskrivs jämförelsemodellen. 

Vi redogör för några indikatorområden och indikatorer som övervägts, 

lagts till eller tagits bort, jämfört med förra årets rapport. Sedan, i avsnittet 

därefter, beskrivs hur resultaten presenteras och hur de bör tolkas, både i huvudrapporten 

och i bilagan med landstingsprofiler. Som alltid är frågan om statistisk 

osäkerhet och kvalitet i data ett viktigt tema. 

I de följande fyra avsnitten redovisas utfallen för alla indikatorer. Varje indikator beskrivs 

och resultatet presenteras i diagram och med stöd av korta texter. Skillnader 

mellan landsting, och i flera fall även mellan könen, kommenteras. Även internationella 

jämförelser kommenteras där det är möjligt. I några fall redovisas data för 

indikatorerna även på sjukhus-/kliniknivå, som exempel. Redovisningen är indelad 

i fyra grupper eller jämförelseperspektiv, som presenteras var och en för sig: 

• A Medicinska resultat 

• B Patienterfarenheter 

• C Tillgänglighet 

• D Kostnader 


Det sista avsnittet i rapporten handlar om tillgång till och kvalitet i sjukvårdsdata, 

med diskussion och landstingsjämförelser avseende rapportering till vissa kvalitetsregister, 

hälsodataregister m m. 

Rapporten har tre bilagor, som inte ingår i den tryckta rapporten utan enbart publiceras 

elektroniskt. Bilagorna är: 

Bilaga 1 Beskrivning av indikatorerna i Öppna jämförelser 2007 

Bilaga 2 Landstingsprofiler – resultat per landsting i alla jämförelser 

Bilaga 3 Vårdkonsumtion 2006 – urval av behandlingar i väntetidsrapporteringen 

Bilagor och den elektroniska versionen av huvudrapporten, finns tillgängliga via de 

båda organisationernas hemsidor. 

Via www.skl.se kan man i huvudmenyn välja Verksamheter A–Ö. Under bokstaven 

Ö finns rapporter, bilagor och övrig information om Öppna jämförelser. 

Via www.socialstyrelsen.se väljer man Publicerat i huvudmenyn och anger därefter 

som sökord Öppna jämförelser, för att nå rapport och bilagor. På hemsidorna finns 

även OH-bilder med rapportens diagram. 


Jämförelsemodell 

och 2007 års indikatorer 

Modellen för jämförelse är enkel och ambitionsnivån likartad den i 2006 års rapport. 

Landstingen jämförs och rangordnas utifrån ett urval indikatorer, grovt indelade 

i fyra olika jämförelseperspektiv. Dessutom görs inom område A Medicinska 

resultat en undergruppering i olika sjukdomsgrupper. 

Även om perspektivet är brett och syftet är att så långt möjligt spegla hela hälso- 

och sjukvårdssystemet, så bör indikatorerna primärt betraktas var och en för sig. 

Detta gäller även för en sjukdomsgrupp. Utfallet för de sju indikatorerna inom ortopedisk 

sjukvård ska inte ses som en strukturerad och representativ beskrivning av 

kvaliteten i hela den ortopediska sjukvården i ett landsting. 

Detsamma gäller indikatorsetet som helhet. Även om de samlade utfallen självklart 

har en viss tyngd, så är det viktigt att komma ihåg att indikatorerna utgör viktiga, 

men punktvisa nedslag i hälso- och sjukvårdssystemen i landsting och regioner. 

Flera viktiga områden och dimensioner av vårdkvalitet är ännu inte tillräckligt redovisade, 

därför att relevanta data i hög grad saknas. Psykiatri och primärvård är exempel 

på detta. Indikatorsetet som helhet vilar inte på den systematik och metodsäkerhet 

som en formell och mera komplett modell för uppföljning av vårdsystem 

skulle behöva göra. Detta är ett av skälen till att vi inte heller detta år lägger samman 

de olika utfallen i en samlad poängmodell och skapar ett ”totalindex” för kvalitet 

och effektivitet. 

Med detta sagt är det viktigt att peka på att vare sig modell, indikatorurval eller 

tillgång på relevanta data behöver skämmas för sig, till exempel i en internationell 

jämförelse. Indikatorerna har tyngd och är angelägna, därför att de var och en speglar 

väsentliga aspekter av sin del av hälso- och sjukvården. Att modellens anspråk 

som uppföljningsinstrument är måttfulla, är en viktig framgångsfaktor. Utveckling 

kommer att ske successivt och över flera år. 

Jämförelseperspektiven A–D 

Indikatorsetet har 75 indikatorer, att jämföra med förra årets 57. I likhet med förra 

året används följande indelning, med syftet att tydliggöra att jämförelsemodellen är 

mångdimensionell; att den avser flera olika aspekter av kvalitet och effektivitet: 


• A Medicinska resultat 48 indikatorer 

• B Patienterfarenheter 10 indikatorer 

• C Tillgänglighet 4 indikatorer 

• D Kostnader 13 indikatorer 

Medicinska resultat innehåller flest antal indikatorer, knappt 2/3-delar av alla. Här redovisas 

indikatorer som beskriver hälso- och sjukvårdens kliniska resultat och kvalitet. 

Både resultatmått och processmått ingår. Resultatmått besvarar frågan hur det gick för 

patienten eller för befolkningen. Processmått belyser vad man gör i sjukvården, men 

är valda för att de har betydelse för resultaten. 

Patienterfarenheter innehåller indikatorer som speglar patienternas och befolkningens 

värdering av sina vårdkontakter och av vården, till exempel i vilken mån man 

har förtroende för hälso- och sjukvården. 

Tillgänglighet avser tidsrelaterad tillgänglighet och innehåller mått med koppling 

till väntetider och antalet väntande. Andra aspekter på tillgänglighet, som geografiska 

eller ekonomiska barriärer för att söka vård, ingår inte. 

Kostnader innehåller mått på kostnaden per invånare för olika delar av hälso- och 

sjukvården, mått på kostnaden per prestation samt indikatorer som speglar kostnadseffektivitet 

i behandlingsval. Kostnadsmått får sitt stora värde när de ställs mot 

de övriga resultaten. 

Nya jämförelseperspektiv – Patientsäkerhet, Primärvård eller Psykiatri? 

Under våren 2007 diskuterades vid möte med landstingens kontaktpersoner möjligheten 

att tillskapa ett nytt jämförelseperspektiv, rubricerat Patientsäkerhet. I detta 

område avsågs ett urval av de existerande indikatorerna inom A Medicinska resultat 

ingå, tillsammans med nya indikatorer, bland annat baserade på data om skador och 

ersättningar från patientskadeförsäkringen. Dessa indikatorer skulle vara valda så att 

de var attraktiva ur ett förbättringsperspektiv; vara möjliga att påverka på kort sikt. 

Det hade varit möjligt att tillskapa ett jämförelseperspektiv Patientsäkerhet. Efter 

diskussion görs inte detta i årets rapport. Ett motiv är att det inte var givet vilka 

indikatorer som borde redovisas som just patientsäkerhetsindikatorer. De flesta av 

indikatorerna inom område A har bäring på ”patientsäkerhet”. 

Det andra och mer handfasta motivet var att diskussionen klargjorde att rangordnande 

jämförelser mellan landsting och sjukhus avseende anmälda skador och 

utbetalda ersättningar inte kunde göras. Det är inte givet att patientskadorna är 

färre i det landsting som har få anmälningar och få beslut om ersättning för skada. 

Benägenheten att anmäla skador varierar. Därför går det inte att värdera utfall per 


landsting i en skala från bättre till sämre. Slutsatsen blev att dessa data är värdefulla 

vid lokalt förbättringsarbete, men inte passade in i Öppna jämförelser. 

Diskussioner har även förts om möjligheterna att redovisa indikatorer under rubriker 

som Primärvård respektive Psykiatri. I båda fallen föll detta på att vi ännu inte 

har tillräckligt goda och relevanta data för att sammanställa separata indikatorset 

på dessa områden, ens som underrubriker inom område A Medicinska resultat. Dock 

redovisas två indikatorer avseende psykiatrisk vård. Ett annat tema som diskuterats 

är Jämlik tillgång till vård, i socio-ekonomisk mening. Detta bör som ett angeläget 

område för framtida indikatorutveckling. 

Diskussion om indikatorsetet – men ingen formell remiss 

När det ursprungliga indikatorsetet togs fram, inför rapporten 2006, användes som 

vägledning följande kriterier för en lämplig indikator: 

• Mätbar och tillgänglig. Indikatorn ska vara mätbar, data ska finnas tillgängliga på 

nationell nivå och de ska återkommande kunna rapporteras. 

• Vedertagen och valid. Indikatorn ska vara vedertagen och därmed gärna förekomma 

i andra, etablerade indikatorset, även internationella. Därmed antas även att 

den är valid; är ett bra mått på den aspekt av sjukvården som den avser att mäta. 

• Relevant. Indikatorn ska avse väsentlig volym/kostnad, eller en väsentlig aspekt 

eller problem. Särskilt när indikatorsetet är övergripande, avser hela sjukvårdssystemet, 

är detta ett angeläget krav. 

• Tolkningsbar. Indikatorn ska stödja en värderande tolkning; man ska veta om det 

är bra eller dåligt att ha ett högt eller lågt värde. 

• Påverkansbar. Det ska vara möjligt för landstingen och hälso- och sjukvården att 

kunna påverka sitt utfall. 

• Resultat och process. Både resultatmått, som i princip är att föredra, och processmått 

kan användas. Processmått ska avse åtgärder i hälso- och sjukvården som 

antas ha en stark påverkan på resultatet för patienten. 

Förslag till indikatorer hämtades från företrädare från kvalitetsregister och från 

pågående indikatorutveckling vid Socialstyrelsen. I praktiken spelade tillgången 

på relevanta data en stor roll. Slutligen var ett viktigt kriterium att bara data från 

reguljära, återkommande datainsamlingar skulle användas. 

Inför årets rapport har företrädare för landsting och regioner deltagit i diskussioner om 

nya indikatorer och om indikatorer som borde tas bort eller förändras. Även Socialstyrelsens 

nya riktlinjer för cancersjukvård, där indikatorer föreslogs, har varit ett underlag. 

Ett ofta framfört önskemål är också att data ska vara så aktuella som möjligt. 


Nya och borttagna indikatorer 

Inom A Medicinska resultat har en indikator tagits bort och två förändrats. Indikatorn 

om ögonbottenkontroll för diabetiker är borttagen, efter att kritik framförts mot 

den. Hur ofta en diabetiker bör kontrollera ögonbottenstatus är föremål för diskussion, 

och kan dessutom variera mellan individer, vilket gör indikatorn trubbig. 

Inom hjärtsjukvård har indikatorn om direkt PCI vid ST-höjningsinfarkt förändrats, 

så att även de patienter som gavs den alternativa propplösande behandlingen, trombolys, 

redovisas. Motivet är att båda åtgärderna är viktiga för utfallet. Tidsfaktorn är 

kritisk, vilket gör att geografiska förhållanden spelar roll. Indikatorn om tidiga aborter 

har både förändrats och kompletterats, så att även andelen medicinska aborter redovisas. 

I övrigt har smärre förändringar i definitioner av flera indikatorer skett. 

Några av de sexton nya indikatorerna inom A Medicinska Resultat kommenteras 

här. Sex av de nya indikatorerna baseras på data från Läkemedelsregistret. Två avser 

blodtrycks- respektive blodfettssänkande behandling vid diabetes, och är ett värdefullt 

tillskott inom diabetesområdet. Två indikatorer speglar sekundärpreventiv behandling 

efter stroke respektive hjärtinfarkt. Läkemedelsregistret är ganska nytt och har en 

stor outnyttjad potential som uppföljningsinstrument. 

Gränsen för vad som räknas som ”äldre” har flyttats från 75 till 80 år, för att bättre 

harmoniera med andra aktörers redovisningar av data om äldres hälso- och sjukvård. 

Detta gäller till exempel indikatorerna om läkemedelsanvändning hos äldre. 

Två indikatorer om dödlighet efter stroke och hjärtinfarkt har lyfts in. De avser 

dödlighet bland sjukhusvårdade patienter och är därmed ett mera direkt mått på sjukvårdskvalitet 

än de vidare måtten, som inkluderar de som dog utan att ha inkommit 

till sjukhus. Detsamma kan sägas om indikatorn reoperationer vid ändtarmscancer. 

Två indikatorer om psykiatrisk verksamhet är nya. Den ena avser förekomsten av självmord 

eller självmordsförsök efter psykiatrisk slutenvård och den andra avser effekterna 

av ätstörningsvård. Båda erbjuder tolkningsproblem och framförallt den senare vilar 

på få registreringar, vilket medför att data är osäkra. Den togs ändå med, inte minst 

för att belysa och uppmuntra utvecklingen av kvalitetsregister inom psykiatrin. 

Flera landsting är intresserade av och har föreslagit indikatorn standardiserad 

sjukhusdödlighet, HSMR, som förekommer internationellt. Epidemiologiskt Centrum 

(EpC) har deltagit i ett arbete för att värdera om detta mått passar svenska 

förhållanden och framförallt med hänsyn tagen till registreringspraxis i Patientregistret, 

PAR. EpCs slutsats är att måttet och data i nuläget inte håller för att användas 

som kvalitetsmått i jämförelser mellan sjukhus. En faktor är att policy skiftar: I 

vissa miljöer/sjukhus är det vanligare att döende patienter ges vårdplats på sjukhus, 

medan i andra patienten skrivs ut från akutsjukhus till annan vårdform eller hem. 


En annan har med registreringspraxis avseende akut respektive planerad vård i PAR 

att göra. 

Däremot kan HSMR-måttet fungera utmärkt om ett sjukhus eller ett landsting vill 

mäta sin egen utveckling över tid, för att se om olika åtgärder har den önskade effekten 

på dödligheten vid sjukhus. 

På övriga områden B-D är den mest påtagliga förändringen att fyra nya indikatorer 

introduceras i område D Kostnader. De speglar kostnadseffektiva behandlingsval, 

dels avseende val mellan likvärdiga läkemedel med olika kostnader, dels mellan att 

genomföra operationer i dagkirurgi eller i sluten vård. Även kostnadskonsekvenser 

per landsting av dessa val beskrivs. Indikatorer av detta slag kan tas fram på många 

områden och är ett intressant utvecklingsområde. 

Förteckning över samtliga indikatorer 

• Ny indikator 2007 

A Medicinska resultat (48 indikatorer) 

ALLMÄNNA INDIKATORER INKLUSIVE VACCINATIONER, SCREENING M.M. 

A:1 Åtgärdbar dödlighet – hälsopolitiskt relaterad 

A:2 Åtgärdbar dödlighet – sjukvårdspolitiskt relaterad 

A:3 • Undvikbar slutenvård 

A:4 Vaccination av barn – mässling, påssjuka, röda hund 

A:5 Influensavaccination av äldre 

A:6 • MRSA-förekomst 


A:7 • Tio eller fler läkemedel bland äldre 

A:8 Tre eller fler psykofarmaka bland äldre 

A:9 Läkemedelsinteraktion bland äldre – klass D 

A:10 • Bredspektrumantibiotika vid urinvägsinfektion 


A:11 Överlevnad – bröstcancer 

A:12 Överlevnad – tjocktarmscancer 

A:13 Överlevnad – ändtarmscancer 

A:14 • Omoperationer – ändtarmscancer 

A:15 Kurativ behandling – prostatacancer 


MÖDRAHÄLSOVÅRD, FÖRLOSSNINGS- OCH NYFÖDDHETSVÅRD 

A:16 Tidiga aborter 

A:17 Dödfödda 

A:18 Neonatal dödlighet 

A:19 Låg Apgar-poäng 

A:20 Bristningar vid förlossning 

DIABETESVÅRD 

A:21 Måluppfyllelse – blodsockervärde (HbA1c) 

A:22 Måluppfyllelse – blodtryck 

A:23 • Blodtryckssänkande behandling 

A:24 • Blodfettssänkande behandling 

STROKESJUKVÅRD 

A:25 Dödlighet efter stroke 

A:26 • Dödlighet efter stroke, sjukhusvårdade patienter 

A:27 Vård vid strokeenhet 

A:28 Funktionsförmåga efter stroke 

A:29 • Blodförtunnande behandling 

A:30 • Återinsjuknande i stroke 


A:31 Dödlighet efter hjärtinfarkt 

A:32 • Dödlighet efter hjärtinfarkt, sjukhusvårdade patienter 

A:33 • Reperfusionsbehandling 

A:34 Kranskärlsrönten 

A:35 Clopidogrelbehandling 

A:36 Väntetid – hjärtkirurgi 

A:37 • Blodfettssänkande behandling 


A:38 Revisioner efter infektion – knäledsplastik 

A:39 Risk för revision – knäledsplastik 

A:40 Implantatets långtidsöverlevnad – höftledsplastik 

A:41 Omoperation – höftledsplastik 

A:42 Resultat av operation – patientskattat efter höftledsplastik 

A:43 Utskrivning till ursprungligt boende – höftfraktur 

A:44 Väntetid – höftfrakturoperation 


A:45 Risk för omoperation – ljumskbråck 

A:46 Synfel vid kataraktoperation 

A:47 • Självmord eller självmordsförsök efter psykiatrisk vård 

A:48 • Förbättring efter vård vid ätstörning 


B Patienterfarenheter (10 indikatorer) 

B:1 Tillgång till vård 

B:2 Förtroende – vårdcentraler 

B:3 Förtroende – sjukhus 

B:4 Sammanfattande betyg – vårdcentraler 

B:5 Sammanfattande betyg – sjukhus 

B:6 • Förväntad hjälp – alla besök 

B:7 Rimlig väntetid – vårdcentraler 

B:8 Tillgänglighet per telefon – vårdcentraler 

B:9 Nöjdhet – sjukhusvård vid stroke 

B:10 Nöjdhet – rehabilitering vid stroke 

C Tillgänglighet (4 indikatorer) 

PRIMÄRVÅRD 

C:1 Läkarbesök inom 1 vecka 

C:2 Läkarbesök samma dag 


C:3 Väntat längre än 90 dagar – mottagning 

C:4 Väntat längre än 90 dagar – behandling 

D Kostnader (13 indikatorer) 

KOSTNAD PER INVÅNARE (EXKL HEMSJUKVÅRD) 

D:1 Hälso- och sjukvårdskostnad 

D:2 Hälso- och sjukvårdskostnad – relation till förväntad kostnad 

D:3 Primärvård – kostnader 

D:4 Specialiserad somatisk verksamhet – kostnader 

D:5 Specialiserad psykiatrisk verksamhet – kostnader 

D:6 Förändring av hälso- och sjukvårdskostnad 


D:7 Kostnad per prestation/DRG-poäng – spec somatisk vård 

D:8 Förändring av kostnad per prestation - spec somatisk vård 

D:9 Kostnad per vårdkontakt – primärvård 

KOSTNADSEFFEKTIVA BEHANDLINGSVAL 

D:10 • Läkemedelsval – omeprazol vid magsår 

D:11 • Läkemedelsval – val av statin vid blodfettssänkande behandling 

D:12 • Dagkirurgiska operationer – livmoderframfall 

D:13 • Dagkirurgiska operationer – ljumskbråck 


Resultat och 

tolkning av dessa 

Resultaten av jämförelserna presenteras på tre olika vis: 

• Rangordnade jämförelser mellan landsting för alla indikatorer 

• Landstingsprofiler, där resultatet för varje landsting sammanställs (bilaga) 

• Färgsatt översiktstablå, med alla landstings resultat i alla indikatorer 

Innan sätten att redovisa resultaten närmare beskrivs är det nödvändigt att peka på 

några viktiga frågor om hur materialet bör användas och hur resultaten ska tolkas. 

Det finns också några renodlat statistiska aspekter att lyfta fram. 

Principiellt är det självfallet önskvärt för ett landsting att ha en hög placering i jämförelserna. 

Men redovisningen sker utan att vi analyserar orsakerna till resultaten 

(vid resultatmått) eller drar skarpa slutsatser om konsekvenserna av en placering 

(vid processmått). 

Skälet till detta är att omdömesgilla tolkningar av sjukvårdsdata förutsätter allmän 

kunskap om sakområdet, tid för analys och fördjupning samt även kunskap om olika 

lokala omständigheter. Det är landstingen och sjukvårdens företrädare som har 

de bästa förutsättningarna att tolka och värdera de egna utfallen. 

En ”indikator” är i vanligt språkbruk ett tecken eller en signal på någonting, inte 

ett uppenbart faktum med en självklar uttolkning. En indikator ger en tydlig signal 

om ett förhållande att studera vidare och att förklara. Just så verkar landsting och 

regioner också ha använt förra årets jämförelser. 

Rikets genomsnitt – ingen självklar måttstock 

Rangordning av landstingen i diagrammen, utan angivelser av målvärden, medför 

risk för den felaktiga tolkningen att rikets genomsnitt ses som norm för det acceptabla 

eller det medelgoda resultatet. 

Men rikets resultat är inte självklart den måttstock som bör användas, när landstingens 

utfall tolkas. Om utfallet för riket som helhet är positivt, kan en stor negativ 

procentuell avvikelse från riket vara förenligt med att utfallet för det avvikande 


landstinget ändå är bra. Då är den viktiga slutsatsen att allas resultat är bra, inte att 

någon avviker i den ena eller den andra riktningen. 

Också det omvända gäller. Om landstingen generellt sett uppvisar dåliga resultat, 

jämfört med enskilda sjukhus i Sverige, med andra länder eller helt enkelt bara jämfört 

med vad som potentiellt är möjligt, kan en placering i toppen av ett diagram 

ändå vara ett dåligt resultat. 

Dessutom kan rikets resultat hamna bland landstingen med sämre resultat då något 

eller några av de stora landstingen eller regionerna drar med sig rikets värde neråt. 

Få landsting har då ett sämre resultat än riket; de flesta har jämfört med riket ett 

bättre utfall. Att jämföra med mittenlandstinget (medianen) kan då vara ett bättre 

alternativ – men fortfarande måste utfallet bedömas utifrån bredare aspekter än 

både rikets eller medianlandstingets värde. 

Läsaren ska således inte utgå från att rikets eller medianlandstingets värde är det optimala 

resultatet. Medel- eller medianvärde är bara statistiska utfall av allas resultat 

och rymmer ingen värdering av vad som är bra eller dåligt eller möjligt att uppnå. 

Skillnader mellan befolkningar eller patienter kan påverka 

När resultatmått redovisas är skillnader i befolkningarnas hälsotillstånd eller sjukhusens 

patientmix en faktor att ta hänsyn till. I några fall görs en åldersstandardisering 

av landstingens befolkningar, för att skapa ökad jämförbarhet. Man korrigerar 

då för den effekt som de olikartade åldersstrukturerna kan ha. Men det kan 

finnas skillnader i hälsotillstånd eller sjuklighet som inte hänger ihop med ålder. 

I rapporten används för flera indikatorer sjukhusbaserad statistik, där värdet per 

landsting är en summering av de ingående sjukhusens värde, oavsett varifrån patienterna 

kommer ifrån. Om sjukhus samarbetar över landstingsgränser och har 

en arbetsfördelning som innebär att ett sjukhus specialiserar sig på svårare sjuka 

patienter, medan andra i högre grad ägnar sig åt rutinfall, kan detta slå igenom i 

jämförelserna. Sjukhus/landsting med sjukare patienter får då missvisande, alltför 

negativa resultat. 

Statistisk osäkerhet och kvalitetsregisters representativitet 

Textkommentarerna vid diagrammen berör ofta skillnaderna, spridningen, mellan 

landstingen. Det är därför viktigt att ha följande i åtanke, när diagrammen betraktas. 

Det är av rent statistiska skäl mera sannolikt att de mindre landstingen – som Gotland, 

Blekinge, Kronoberg och Jämtland – intar extrempositioner i rangordningen 

av en slump, än att de stora landstingen gör det. De stora landstingens värden är 

statistiskt sett säkrare, och därmed också stabilare över tid. Konkretare och något 


annorlunda uttryckt: Om antalet patienter/behandlingar är få, så får ett mindre antal 

framgångar eller misslyckanden en större återverkan på resultatet, än om antalet 

patienter/behandlingar varit flera. 

En annan aspekt är att Stockholm, Västra Götaland och Skåne tenderar att hamna 

nära rikets värden. Detta beror på att de utgör en större del av riket än övriga landsting 

och därmed påverkar rikets medeltal mer än andra. 

I de allra flesta diagram redovisar vi 95-procentiga konfidensintervall med ett svart 

streck vid respektive landstings stapel. Dessa anger den statistiska osäkerhetens utsträckning 

kring det faktiska värdet för landstingen. För de mindre landstingen, där 

antalet observationer är färre och utrymmet för slumpen större, är konfidensintervallen 

bredare. I vissa andra fall har vi ej haft tillgång till nödvändiga uppgifter. Se 

vidare faktaruta om konfidensintervall. 

Att peka på statistiska aspekter som dessa är ett stöd för läsarens tolkning av jämförelserna, 

inte ett sätt att tömma dem på möjligheten till meningsfulla tolkningar. 

De misslyckanden eller framgångar i vårdprocessen (dödsfall, reoperationer, återinskrivningar 

etc) som leder till det redovisade resultatet har faktiskt inträffat. De 

kan inte avfärdas med hänvisning till slump eller konfidensintervall, utan bör granskas 

och värderas. 

Konfidensintervall 

Ett konfidensintervall är ett intervall som med en förutbestämd säkerhet innefattar det 

sanna värdet av till exempel en andel, ett medeltal eller en oddskvot. Det används ofta 

för att uppskatta osäkerheten i ett skattat värde. Vanligen anges den övre och nedre 

gränsen för det intervall inom vilket det ”sanna” värdet med 95 procents säkerhet befinner 

sig. 

Jämförelserna i denna rapport baseras i många fall inte på ett slumpmässigt urval, utan 

på totala antalet observationer inom en tidsperiod. Detta gäller alla jämförelser som har 

Socialstyrelsens hälsodataregister som källa. 

Ändå kan det finnas en slumpvariation över tid på grund av att utfallet måste ses som 

ett av flera möjliga utfall från en process som innehåller slump. Det är osäkerheten på 

grund av denna variation som här beskrivs med 95 % konfidensintervall. Även för rikets 

värden finns en slumpmässig variation över tid, om än mindre. Också dessa redovisas i 

de flesta fall med konfidensintervall i diagrammen. 

Observera att konfidensintervallen inte avspeglar annan osäkerhet, till exempel den som 

beror på att återgivna data inte med säkerhet är representativa, eftersom urvalet kan 

vara snedfördelat. I indikatortexten kommenteras i flera fall detta slag av osäkerhet. 


När data från kvalitetsregister används, bör hänsyn tas till att dessa registers deltagande- 

eller täckningsgrad varierar. Nästan alla sjukhus är med i hjärtsjukvårdsregistret 

RIKS-HIA, men det finns en variation avseende hur stor andel av de aktuella 

patienterna som faktiskt rapporteras till RIKS-HIA. Detsamma gäller Riks-Stroke, 

där alla akutsjukhus medverkar, men inte alla strokepatienter rapporteras. 

Detta innebär att även om ett register har god täckningsgrad i meningen att alla 

eller de flesta sjukhus/kliniker är med, så är registrets data inte självklart representativa 

för hela den aktuella patientgruppen. Detta kommenteras i indikatortexterna. 

För några kvalitetsregister återges även uppgifter om täckningsgrader i de 

olika landstingen. 

Resultat per indikator – rangordning av landsting 

Den huvudsakliga redovisningen sker per indikator. Till varje indikator finns diagram 

och en kort introducerande och beskrivande text. Diagrammen är alla liggande 

stapeldiagram, där landstingen ordnats i en fallande ordning, från bättre utfall 

längst upp till sämre utfall längst ned. Ett värde för rikets genomsnitt anges också, 

i annan färg än den som staplarna för landstingen har. Det är inte självklart att det 

ska anses gynnsamt att ha låga kostnader per invånare i D Kostnader. Landstingen 

har dock rankats från låg till hög även för dessa indikatorer, med låg kostnad presenterat 

som ett bättre utfall. 

För de indikatorer där det finns underlag för värdering av utfall, i form av till exempel 

nationella riktlinjer, anges om resultaten som helhet kan anses leva upp till de 

som riktlinjerna anger. Formella målnivåer anges inte i de nationella riktlinjerna, 

och heller inte i denna rapport. 

För några av indikatorerna anges hur Sveriges resultat står sig vid en internationell 

jämförelse. Detta har inte kunnat göras systematiskt, eftersom internationella jämförelsedata 

av god kvalitet som regel saknas. 

Redovisning av resultat per kön sker för ett betydande antal indikatorer, i två näraliggande 

diagram, för att tydliggöra eventuella skillnader. Ibland sker könsuppdelning 

utan att det finns påtagliga könsskillnader att peka på. Motivet till könsuppdelningen 

är då en allmän förväntan på att könsuppdelade data bör redovisas. Även 

frånvaro av könsskillnader bör noteras. 

För indikatorer där könsuppdelning gjordes i 2006 års rapport, görs det även här. 

Flera nya indikatorer innehåller könsuppdelning. För andra indikatorer har ingen 

könsuppdelning gjorts. Detta kan bero på dels att data inte varit tillgängliga, dels 

på att den statistiska osäkerheten i jämförelsen skulle öka påtagligt, om män och 

kvinnor redovisades var för sig. 


Tidsperioden för resultatredovisningen varierar. Ibland återges data för flera år eller 

t o m ännu längre tidsperioder. Detta kan bero på indikatorns utformning, men 

också på hur det aktuella kvalitetsregistret självt brukar redovisa sina data. Ett annat 

motiv för att återge data för flera år är att den statistiska osäkerheten härigenom 

minskas. En nackdel med detta är att landstingens och regionernas möjlighet att 

påverka resultaten till nästa års redovisning då minskar. 

Resultat per landsting – landstingsprofiler 

En profil per landsting, som innehåller alla resultaten sammanställda per landsting, 

finns som elektroniskt publicerad bilaga. Med hjälp av landstingsprofilerna blir det 

möjligt för landstingens företrädare att enkelt skaffa sig överblick över det egna 

landstingets utfall i alla jämförelserna. De innehåller för varje landsting dels en 

översiktstablå, dels ett diagram per indikator. 

I översiktstablån återges för landstinget utfallet för alla indikatorer. Modellen för 

färgläggning är densamma som i förra årets rapport. Grönt anger placering 1–7, gult 

placering 8–14 och rött anger placering 15–21 för det aktuella landstinget, i en rangordning 

av alla 21 landsting. Färgsättningen syftar till att ge en snabb bild av på vilka 

områden utfallen är bättre, neutrala eller sämre. 

I översiktstablån återges också för varje indikator landstingets faktiska värde, rikets 

värde och landstingets avvikelse i förhållande till riket. Vidare anges det högsta 

respektive det lägsta värdet, samt slutligen variationsvidden, avståndet mellan det 

högsta och det lägsta värdet för alla landstingen. 

I profilernas diagramdel redovisas för varje indikator och indikatorgrupp A–D 

landstingets procentuella avvikelse från riket i ett stapeldiagram. Grönfärgad stapel 

anger att avvikelsen är positiv/gynnsam, rödfärgad anger att den är negativ/ogynnsam. 

För flera av de ekonomiska indikatorerna används uttrycket neutral avvikelse. 

Också variationsvidden anges för varje indikator. 

Färgsatt överblicksbild av resultaten – alla landsting, alla indikatorer 

På följande uppslag återges en färgsatt bild av alla lands- 

Placering 1–7 

tingsutfall i alla indikatorer. Färgsättningen följer samma 

princip som beskrevs ovan. Horisontellt kan man Placering 8–14 

för varje indikator följa landstingens utfall i tredelningen 

grönt-gult-rött. Grönt utfall är ett gynnsamt resul- 

Placering 15–21 

tat, rött ett ogynnsamt. Vertikalt redovisas för varje landsting utfallet för samtliga 

indikatorer och indikatorgrupper. De vita rutorna avser framförallt de ekonomiska 

indikatorer där avvikelse är neutral, eller områden där data fattas eller jämförelse 

inte är meningsfull av annat skäl. 


Det är inte lämpligt att göra en rak summering av utfallet för alla landsting, i termer 

av antalet röda, gula och gröna färgmarkeringar. Skälet till detta är att man inte kan 

utgå från att röd markering i en indikator kan jämställas med röd i en annan, eller 

ges ett värde i förhållande till de gröna markeringarna i andra indikatorer. Detta gäller 

både inom och mellan de olika indikatorområdena. 

Däremot kan man med hjälp av denna bild få en bild av vilka landsting som har ett 

jämförelsevis gynnsamt eller ogynnsamt utfall i olika grupper av indikatorer, som 

överlevnad i cancer eller avseende patienternas erfarenheter. 

I bilaga 3, där landstingsprofilernas presenteras, återges även variationsvidden per 

indikator, vilket ger ytterligare information när utfallen ska tolkas. 


Indikator (• = ny indikator 2007) Rikssnitt 

A • Medicinska resultat 

Allmänna indikatorer inklusive vaccinationer, screening 

1a Åtgärdbar dödlighet 2001-2004 per 100 000 inv. 

Hälsopolitisk indikator. Kvinnor 

1b Åtgärdbar dödlighet 2001-2004 per 100 000 inv. 

Hälsopolitisk indikator Män 

2a Åtgärdbar dödlighet 2001-2004 per 100 000 inv. 

Sjukvårdspolitisk indikator. Kvinnor 

2b Åtgärdbar dödlighet 2001-2004 per 100 000 inv. 

Sjukvårdspolitisk indikator. Män 

3a Antal pers. med undvikbara slutenvårdstillfällen 

• per 100 000 inv. 2004-2006. Kvinnor 

3b Antal pers. med undvikbara slutenvårdstillfällen 

• per 100 000 inv. 2004-2006. Män 

4 Andel MPR-vaccinerade barn, 

barn födda 2004. 

5 Influensavaccinering av äldre, 

säsongen 2006/2007. 

6 MRSA-fall per 100 000 inv. 

• 2005-2006, inhemska fall. 

Läkemedelsanvändning 

7 Andelen äldre med 10 eller fler läkemedel, 

• oktober-december 2006. 

8 Andelen äldre med tre eller flera psykofarmaka, 

oktober-december 2006. 

9 Andelen äldre med läkemedel med risk 

för D-interaktioner, oktober-december 2006 

10 Andel kvinnor behandlade med kinoloner 

• vid urinvägsinfektion, 2006. 

Cancersjukvård 

11 5-årsöverlevnad i bröstcancer, 

1999-2005. 

12a 5-årsöverlevnad i tjocktarmscancer, 

1999-2005. Kvinnor 

12b 5-årsöverlevnad i tjocktarmscancer, 

1999-2005. Män 

13a 5-årsöverlevnad i ändtarmscancer, 

1999-2005. Kvinnor 

13b 5-årsöverlevnad i ändtarmscancer, 

1999-2005. Män 

14 Ändtarmscancer - andel reoperationer 

• inom 30 dagar, 2001-2005. 

15 Prostatacancer - andel som fått kurativt 

syftande behandling, 2005. 

Förlossningsvård, mödrahälsovård 

16 Andel aborter före 9:e graviditetsveckan, 

samt varav farmakologiska, 2004-2006. 

17 Antal dödfödda per 1000 födda barn, 

2001-2005. 

18 Antal döda inom 28-dygn per 1000 

levande födda, 2001-2005. 

19 Andel födda med låg Apgar-poäng vid 

5 minuter, 2001-2005. 

20 Andel bristningar av graden III och IV 

vid vaginal förlossning, 2001-2005. 

Stockholm 

Uppsala 

Sörmland 

27,2 31,4 24,8 29,9 23,3 20,9 21,9 24,3 

46,0 51,6 42,1 47,7 39,5 40,2 41,1 44,0 

25,7 24,1 23,6 30,0 23,8 23,4 26,1 29,2 

36,8 36,4 26,9 42,5 36,0 40,2 26,9 37,7 

882 838 874 871 816 854 852 863 

1111 1079 1093 1050 1029 1056 1059 1071 

96,2 94,5 93,1 97,8 97,5 97,9 96,4 98,2 

56,3 64,0 55,0 55,0 66,0 66,0 55,0 

6,8 11,2 3,1 1,5 13,2 9,2 4,5 4,9 

16,4 14,2 20,4 14,1 15,0 15,1 18,5 13,6 

6,43 5,18 7,40 6,10 5,37 6,50 7,61 4,63 

4,41 3,98 4,98 4,19 4,06 3,96 4,50 3,85 

24,6 28,0 22,2 19,4 23,5 18,8 30,5 18,4 

86,8 88,1 88,2 88,9 86,7 86,4 87,1 88,0 

60,2 59,4 54,9 67,1 52,6 68,5 65,6 59,9 

56,2 57,6 56,5 43,1 54,2 54,1 62,0 54,4 

60,8 60,7 67,0 48,5 60,4 66,6 71,2 60,6 

56,3 59,8 59,6 60,8 48,7 54,0 54,4 51,8 

10,2 8,3 8,3 6,9 5,5 14,6 12,1 10,1 

69,9 59,1 66,7 69,4 62,5 84,9 78,1 82,0 

72,5 68,1 70,9 78,7 75,9 80,5 77,5 78,6 

3,29 2,83 2,47 3,47 3,70 3,65 4,36 3,71 

2,08 1,86 2,35 2,04 2,03 3,02 2,01 2,49 

1,13 0,97 0,87 1,06 1,39 1,16 1,14 1,50 

4,02 5,05 2,79 3,47 5,02 3,36 3,89 3,85 

Östergötland 

Jönköping 

Kronoberg 

Kalmar

Gotland 

Blekinge 

Skåne 

Halland 

Västra 

Götaland 

Värmland 

Örebro 

38,2 23,0 29,9 22,8 24,6 27,0 32,7 31,3 25,9 31,2 25,1 23,6 22,3 24,5 

57,3 46,7 51,7 43,3 43,8 43,6 47,5 47,5 45,2 49,1 48,3 40,0 36,8 36,4 

32,0 23,2 24,4 19,8 25,2 28,5 26,8 30,0 24,6 34,8 28,6 27,5 24,2 30,4 

49,8 32,2 33,3 28,2 37,1 46,6 41,2 31,1 38,7 41,7 34,7 42,3 37,4 46,1 

974 823 887 900 910 908 883 928 940 873 987 829 986 944 

1209 1042 1137 1055 1135 1163 1121 1115 1189 1086 1252 1061 1226 1201 

95,4 97,3 95,8 97,4 96,7 97,7 97,9 97,2 97,6 97,0 98,1 97,3 96,7 96,1 

Västmanland 

53,0 55,5 60,0 50,0 63,0 49,0 50,0 44,3 55,0 55,0 66,0 47,0 

10,4 2,3 7,7 4,7 5,2 2,9 5,8 12,1 2,2 4,3 1,8 2,4 2,3 1,8 

11,5 12,3 17,1 17,3 19,8 17,6 14,5 15,1 14,2 15,3 16,7 14,9 19,6 15,7 

3,87 6,28 7,23 7,33 8,16 7,27 5,94 5,62 5,28 5,91 6,05 5,33 6,61 4,68 

4,43 4,06 4,08 4,19 5,44 5,04 4,25 4,22 4,27 4,13 4,44 3,48 4,83 4,62 

19,9 26,8 23,1 26,5 26,8 21,0 22,2 22,6 21,1 24,4 24,1 22,0 21,2 20,5 

83,8 86,6 84,4 88,0 86,6 87,0 83,8 87,3 86,5 86,9 88,4 87,6 85,9 87,5 

50,2 59,2 60,9 61,8 62,8 63,2 59,4 58,1 63,4 57,3 60,7 56,5 49,5 56,5 

48,0 56,7 55,5 62,0 56,9 54,0 54,6 62,1 65,6 57,5 53,6 56,8 45,7 57,3 

48,2 75,7 57,0 48,2 60,2 66,9 63,3 65,5 67,5 70,2 63,4 52,0 49,1 66,2 

57,4 62,6 56,2 61,1 52,3 55,6 56,9 57,0 60,5 51,4 54,8 56,5 57,0 62,6 

0,0 12,4 10,1 9,8 12,7 12,1 14,9 5,4 10,2 14,2 7,1 5,3 11,7 11,9 

50,0 82,6 78,4 60,2 70,4 75,7 76,0 74,7 79,4 74,1 75,3 56,4 71,3 69,1 

77,5 66,0 73,6 73,5 72,4 74,0 77,4 74,6 69,5 71,2 70,0 65,6 80,1 79,4 

4,27 3,00 3,52 2,43 3,40 3,22 4,09 3,93 3,68 3,12 3,26 2,44 3,68 3,51 

4,03 3,59 1,80 1,50 2,17 1,82 2,09 2,55 2,92 1,67 2,29 1,14 1,62 2,44 

1,25 1,36 1,18 0,67 1,26 1,05 1,04 1,63 1,13 1,28 1,06 0,99 1,23 1,15 

3,36 5,39 4,13 3,40 3,45 3,06 3,44 2,58 3,91 3,01 4,63 3,71 4,08 3,19 

Dalarna 

Gävleborg 

Västernorrland 

Jämtland 

Västerbotten 

Norrbotten


Diabetesvård 

21 Andel diabetiker som når mål 

för HbA1c, 2006. 

22 Andel diabetiker som når mål 

för blodtryck, 2006. 

23 Andel diabetiker med blodtryckssänkande 

• läkemedelsbehandling, 2006. 

24 Andel diabetiker med blodfettssänkande 

• läkemedelsbehandling, 2006. 

Strokesjukvård 

25a Dödlighet inom 28 dagar efter stroke, 

2002-2004. Kvinnor 

25b Dödlighet inom 28 dagar efter stroke, 

2002-2004. Män 

26a Dödlighet inom 28 dagar efter stroke, 

• 2004-2006. Sjukhusvårdade pat. Kvinnor 

26b Dödlighet inom 28 dagar efter stroke, 

• 2004-2006. Sjukhusvårdade pat. Män 

27a. Andel strokepatienter som vårdats 

på strokeenhet, 2006. Kvinnor 

27b Andel strokepatienter som vårdats 

på strokeenhet, 2006. Män 

28 Andel strokepatienter som var ADL-beroende 

3 månader efter akutfasen, 2006. 

29a Andel strokepat. med hjärtflimmer med blod- 

• förtunnande behandl., jan.-jun. 2007. Kvinnor 

29b Andel strokepat. med hjärtflimmer med blod- 

• förtunnande behandl., jan.-jun. 2007. Män 

30 Återinskrivningar för strokesjukvård 

• inom 365 dagar efter stroke, 2001-2005. 

Hjärtsjukvård 

31a Dödlighet inom 28 dagar efter hjärtinfarkt, 

2002-2004. Kvinnor 

31b Dödlighet inom 28 dagar efter hjärtinfarkt, 

2002-2004. Män 

32a Dödlighet inom 28 dagar efter hjärtinfarkt, 

• 2004-2006, sjukhusvårdade pat. Kvinnor 

32b Dödlighet inom 28 dagar efter hjärtinfarkt, 

• 2004-2006, sjukhusvårdade pat. Män 

33a Andel reperfusionsbehandl. patienter 

• vid ST-höjningsinfarkt, 2006. Kvinnor 

33a Andel reperfusionsbehandl. patienter 

• vid ST-höjningsinfarkt, 2006. Män 

34a Andel kranskärlsröntgade patienter vid 

icke ST-höjningsinfarkt, 2006. Kvinnor 

34b Andel kranskärlsröntgade patienter vid 

icke ST-höjningsinfarkt, 2006. Män 

35a Andel clopidogrelbehandlade patienter 

vid icke ST-höjningsinfarkt, 2006. Kvinnor 

35b Andel clopidogrelbehandlade patienter 

vid icke ST-höjningsinfarkt, 2006. Män 

36a Hjärtkirurgi – medianväntetid 

till operation, 2006. Kvinnor 

36b Hjärtkirurgi – medianväntetid 

till operation, 2006. Män 

Stockholm 

Uppsala 

Sörmland 

55,0 53,7 54,0 61,4 60,8 58,0 55,3 51,8 

32,8 33,6 29,5 32,2 36,0 31,1 29,3 34,1 

73,0 72,2 73,1 72,4 74,2 72,3 73,9 70,1 

49,9 51,0 45,6 50,4 53,6 50,3 55,3 48,9 

23,4 21,9 19,0 20,6 25,6 23,8 25,0 25,2 

22,8 22,2 18,1 22,6 23,7 24,1 24,1 26,6 

14,7 14,2 13,6 15,2 15,8 14,8 18,7 16,4 

14,8 15,3 10,0 16,2 15,0 14,6 14,8 20,0 

80,2 71,6 79,2 81,1 90,9 79,4 85,2 80,9 

83,0 76,5 81,6 81,6 89,6 79,4 89,7 85,9 

20,5 18,4 22,2 20,1 17,3 26,0 28,4 25,9 

40,8 32,4 37,7 48,3 56,9 41,6 60,7 51,8 

50,2 44,4 47,4 65,5 63,2 47,9 48,8 47,4 

9,7 10,2 9,1 8,9 7,4 11,6 11,3 7,9 

30,3 31,3 25,6 33,0 30,7 29,4 26,1 33,3 

33,0 35,4 26,4 32,3 33,8 33,2 29,2 34,6 

15,1 14,1 14,1 13,2 17,0 14,7 15,3 16,9 

16,1 16,4 13,8 15,7 16,4 15,3 13,9 17,5 

70,7 75,6 81,6 60,9 83,5 58,2 75,8 87,5 

74,3 77,5 89,1 61,6 81,3 73,6 85,0 74,5 

69,4 73,4 78,0 86,2 60,4 68,8 63,0 77,5 

76,5 76,9 89,9 81,6 72,4 80,1 73,3 81,7 

75,7 73,9 92,2 91,3 66,9 85,9 80,7 74,5 

84,1 84,3 94,0 92,2 81,3 85,8 92,6 79,2 

29,0 40,0 27,0 41,0 42,0 65,0 15,0 36,0 

22,0 28,0 25,0 35,0 15,0 21,0 14,0 30,0 


Jönköping 

Kronoberg 

Kalmar

Gotland 

Blekinge 

Skåne 

Halland 

Västra 

Götaland 

Värmland 

Örebro 

38,0 59,7 50,4 59,2 58,8 50,6 51,0 55,3 44,4 56,4 49,6 53,7 57,6 43,7 

30,8 23,8 34,4 36,8 33,5 36,3 32,0 36,7 26,2 33,5 31,1 28,7 33,8 31,2 

75,1 71,9 72,6 71,9 71,9 74,7 73,1 73,0 72,6 74,7 76,9 75,2 77,7 76,3 

39,7 46,6 53,3 45,8 45,7 51,5 50,6 55,6 51,4 49,5 49,7 48,5 54,2 48,7 

19,4 23,4 24,3 22,6 23,2 27,8 23,7 20,6 22,1 28,9 20,6 23,3 22,7 24,4 

27,7 26,2 21,5 20,0 23,0 25,2 22,2 19,7 23,3 26,0 20,6 24,2 20,9 23,9 

14,4 14,9 14,1 14,7 13,5 19,4 17,2 11,7 13,3 17,6 12,8 17,3 13,9 17,2 

15,3 16,5 13,0 13,5 13,7 17,0 16,5 14,1 15,1 18,4 12,8 16,7 12,8 16,5 

96,2 83,3 79,5 84,8 81,6 76,9 87,9 78,0 69,6 77,1 90,7 68,9 88,4 92,2 

100,0 86,9 82,0 87,9 84,7 81,8 90,2 77,8 73,0 78,0 93,1 79,5 90,4 91,5 

27,1 27,5 18,6 22,0 21,2 19,2 20,6 17,1 21,0 20,9 17,5 23,7 18,9 23,3 

57,1 46,9 40,9 47,3 34,4 37,1 42,1 48,2 47,4 53,2 42,9 41,7 51,7 46,5 

76,9 63,3 57,9 54,9 43,1 62,7 48,8 53,2 51,8 63,8 42,6 50,0 48,8 58,1 

10,1 9,1 9,1 9,8 9,9 7,8 9,6 9,3 9,4 8,9 11,6 11,2 10,9 11,3 

29,9 30,4 29,7 29,5 30,6 32,2 35,5 27,7 31,8 29,2 26,7 30,6 28,7 28,3 

34,6 35,4 32,4 29,3 32,6 34,6 37,2 31,0 33,7 31,9 30,6 34,6 31,2 34,1 

12,0 13,2 14,7 15,6 15,4 16,6 18,7 14,6 14,0 15,1 17,4 15,6 13,5 13,7 

17,3 13,9 16,3 16,1 16,0 18,0 19,9 14,1 14,4 16,7 15,0 17,3 14,6 17,3 

66,7 70,8 75,4 61,2 71,8 66,7 72,1 73,2 60,9 55,9 66,7 36,0 65,2 64,3 

61,5 68,2 75,0 81,3 73,8 73,7 73,6 71,7 67,7 70,9 68,8 56,1 78,4 58,8 

53,8 82,4 74,7 57,7 66,7 67,1 69,0 62,9 58,5 75,7 63,9 51,7 77,8 45,8 

50,0 74,3 83,2 74,0 74,4 77,3 86,5 78,4 73,8 67,8 64,7 64,2 72,6 62,5 

73,7 66,7 79,9 69,5 70,6 74,2 74,4 78,7 63,3 89,1 62,8 72,7 77,1 73,1 

91,4 74,0 86,0 83,7 80,1 81,9 86,5 91,7 71,2 85,6 91,7 84,0 83,0 86,8 

34,0 11,0 28,0 31,0 20,0 24,0 22,0 37,0 43,0 25,0 46,0 69,0 38,0 59,0 

34,0 10,0 18,0 21,0 16,0 17,0 18,0 22,0 32,0 29,0 33,0 52,0 48,0 44,0 

Västmanland 

Dalarna 

Gävleborg 


Jämtland 

Västerbotten 

Norrbotten


37a Andel pat. med blodfettssänk. behandl. 

• efter hjärtinfarkt, jan.-jun. 2007. Kvinnor 

37b Andel pat. med blodfettssänk. behandl. 

• efter hjärtinfarkt, jan.-jun. 2007. Män 

Ortopedisk sjukvård 

38 Knäledsplastik - revisioner inom 1 år 

p.g.a. infektion, 1996-2005. 

39 Knäledsplastik - risk för revision 

inom 5 år, 1996-2005. 

40 Total höftledsplastik - andel implantat 

som överlever 10 år, 1992-2006. 

41 Total höftledsplastik - omoperation 

inom 2 år, alla orsaker, 2003-2006. 

42 Total höftledsplastik - patientskattat 

resultat av operation, 2003-2006. 

43 Höftfraktur - andel pat. som skrivs ut till 

ursprungligt boende efter sjukhusvistelse, 2006. 

44 Höftfraktur - medelväntetid till 

operation, dygn, 2006. 

Annan behandling 

45 Ljumskbråck – relativ risk för 

omoperation, 1992-2006. 

46a Kataraktoper. - andel med synskärpa 

under 0,5 på bästa ögat, 2006. Kvinnor 

46b Kataraktoper. - andel med synskärpa 

under 0,5 på bästa ögat, 2006. Män 

47 Antal självmord eller -försök per 100 000 inv. 

• efter psyk. slutenvård, 2002-2006. 

48 Ätstörningsvård - andel förbättrade ett år 

• efter behandlingsstart, 2003-2006. 

B • Patienterfarenheter 

1 Andel i befolkningen som anser sig ha 

tillgång till den vård man behöver, 2006. 

2 Andel i befolkningen som har förtroende 

för vården vid vårdcentraler (motsv.), 2006. 

3 Andel i befolkningen som har förtroende 

för vården vid sjukhus, 2006. 

4 Sammanfattande betyg på besök vid 

vårdcentral (motsv.), 2006. 

5 Sammanfattande betyg på besök vid 

mottagning/klinik vid sjukhus, 2006. 

6 Andel som anser att man fick den hjälp 

• man förväntat sig - alla besök, 2006. 

7 Andel som anser att väntetiden var rimlig 

vid besök på vårdcentral (motsv.), 2006. 

8 Andel som anser att det var lätt att komma 

fram till vårdcentral (motsv.) per telefon, 2006. 

9a Andel strokepat. som var nöjda el. mycket 

nöjda med vården vid sjukhuset, 2006. Kvinnor 

9b Andel strokepat. som var nöjda el. mycket 

nöjda med vården vid sjukhuset, 2006. Män 

10a Andel strokepatienter som är nöjda 

med rehabiliteringen, 2006. Kvinnor 

10b Andel strokepatienter som är nöjda 

med rehabiliteringen, 2006. Män 

Stockholm 

Uppsala 

Sörmland 

80,7 77,8 72,7 83,3 84,3 80,9 79,6 85,2 

85,3 82,8 79,6 86,0 87,1 85,6 90,5 89,7 

2,91 3,39 3,65 0,71 1,78 0,48 5,78 3,54 

3,07 3,27 3,99 1,43 1,86 2,34 2,90 2,82 

93,0 91,6 88,2 96,7 94,7 94,1 95,1 95,6 

1,52 1,73 2,20 1,15 1,06 1,78 0,56 1,63 


Jönköping 

Kronoberg 

0,36 0,37 0,41 0,37 0,38 

52,0 38,0 51,0 61,0 42,0 49,0 49,0 

1,20 1,60 0,80 1,00 0,90 0,80 0,80 

Kalmar 

1,11 0,95 1,38 0,99 0,77 1,10 1,17 

24,4 20,5 25,1 25,8 33,8 22,0 17,5 25,9 

22,2 17,3 23,0 22,0 31,0 22,4 21,9 26,1 

13,7 14,4 15,9 14,2 11,7 19,2 15,1 14,7 

31,4 43,1 27,9 35,6 34,7 0,0 35,9 

73,9 75,3 73,2 71,8 71,8 81,1 77,4 81,6 

53,0 50,7 53,7 51,7 52,2 60,0 53,5 62,5 

66,5 63,5 71,3 61,5 65,1 72,3 73,1 71,7 

78,0 77,1 76,2 76,3 78,4 79,6 77,5 85,1 

83,8 83,3 84,2 81,2 78,3 83,5 84,2 85,7 

82,4 82,3 84,5 81,3 79,9 82,5 82,0 86,0 

77,8 76,5 77,2 75,3 72,3 80,9 75,7 87,0 

62,7 65,7 52,9 68,1 62,5 55,9 63,5 74,3 

90,7 90,8 83,8 83,0 95,4 91,8 92,5 95,2 

92,7 94,2 88,7 88,5 93,3 93,4 94,0 93,5 

73,3 64,5 62,3 71,8 73,7 77,6 75,9 69,6 

76,0 70,4 68,6 71,6 70,9 80,9 82,5 73,7

Gotland 

Blekinge 

Skåne 

Halland 

Västra 

Götaland 

Värmland 

Örebro 

66,0 80,5 84,9 85,7 77,7 80,1 84,7 90,1 78,2 83,6 77,1 77,0 74,9 81,8 

72,4 89,3 87,8 86,2 83,8 82,3 87,4 93,2 87,1 87,5 84,8 78,1 83,2 84,7 

0,00 1,76 2,94 2,60 2,22 3,44 1,78 1,71 4,33 4,25 4,22 1,64 3,56 4,31 

3,48 2,41 3,47 2,24 2,82 2,69 2,41 1,48 4,18 5,34 3,16 3,90 2,61 3,75 

85,8 92,0 90,9 92,6 93,4 91,9 95,2 94,3 92,7 93,4 94,5 94,5 96,4 94,1 

3,37 1,42 1,44 2,01 1,26 1,85 1,03 0,52 0,87 2,48 2,28 1,06 0,53 1,99 

Västmanland 

0,44 0,37 0,35 0,34 0,36 0,41 0,37 0,41 0,40 0,40 

46,0 52,0 50,0 47,0 57,0 57,0 52,0 46,0 66,0 52,0 50,0 68,0 

0,80 0,90 1,30 1,10 1,30 1,20 1,40 1,10 0,80 1,20 1,80 1,10 

0,76 0,46 1,02 1,86 1,32 0,79 0,58 0,59 0,73 1,51 0,24 0,82 0,86 0,91 

21,6 16,0 27,9 25,3 23,3 25,4 30,0 18,5 24,0 28,8 29,0 34,1 21,1 23,9 

21,8 18,5 25,0 20,7 21,6 22,3 28,4 14,9 23,9 25,1 26,3 29,0 22,3 21,9 

7,7 8,2 12,6 14,3 14,7 11,9 15,1 15,8 13,1 12,3 11,1 10,7 10,8 13,4 

27,9 15,4 29,8 55,6 19,5 70,0 60,6 75,0 35,3 32,7 40,0 20,6 

77,8 71,2 82,5 70,5 69,4 76,4 72,3 72,1 68,8 73,3 73,1 78,2 76,9 

56,0 50,9 63,5 51,2 51,0 50,6 56,5 51,6 53,0 53,2 54,7 55,7 55,4 

71,7 66,8 67,5 66,0 62,7 74,1 64,7 68,2 56,2 66,0 69,4 72,4 67,9 

83,5 79,4 83,3 76,9 73,0 80,9 78,9 74,0 75,9 75,2 79,1 79,9 77,8 

86,1 82,5 87,7 83,6 83,0 87,5 82,4 92,1 84,8 80,9 84,7 85,5 85,4 

88,3 81,7 85,8 81,9 81,0 84,4 82,1 82,1 80,6 81,1 83,3 84,5 82,7 

81,9 75,9 85,0 77,0 85,6 74,8 80,5 73,1 79,6 74,5 72,4 80,1 79,8 

65,7 54,0 73,3 64,3 49,7 68,3 58,6 64,8 67,9 53,2 45,7 64,7 75,8 

100,0 97,8 89,7 85,1 89,7 91,3 95,6 90,4 92,6 87,7 93,0 88,0 95,7 94,3 

93,8 96,6 92,2 83,6 92,4 93,1 97,4 92,7 95,9 91,4 94,1 96,8 92,3 95,2 

67,9 89,9 78,6 67,7 76,4 70,8 78,4 68,1 75,9 69,4 73,5 62,9 80,4 79,6 

73,7 91,8 78,9 68,0 80,5 69,0 76,1 75,7 80,8 72,1 77,1 72,3 76,7 80,0 

Dalarna 

Gävleborg 


Jämtland 

Västerbotten 

Norrbotten


C • Tillgänglighet 

Primärvård 

1 Andel patienter som fick läkarbesök i 

primärvården inom 7 dagar, mars 2007. 

2 Andel patienter som fick läkarbesök i 

primärvården samma dag, mars 2007. 

Specialiserad vård 

3 Antal pat. som väntat längre än 90 dagar 

per 1000 inv. - mottagning, 30 april 2007. 

4 Antal pat. som väntat längre än 90 dagar 

per 1000 inv. - behandling, 30 april 2007. 

D • Kostnader 

Kostnad per invånare 

1 Hälso- och sjukvårdskostnad per invånare, 

exkl. hemsjukv. och tandvård, 2006, kr. 

2 Faktisk hälso- och sjukvårdskostnad per 

inv. 2006 i relation till förväntad kostnad. 

3 Kostnader för primärvård 

per invånare, 2006, kr. 

4 Kostnader för specialiserad somatisk 

vård per invånare, 2006, kr. 

5 Kostnader för specialiserad psykiatrisk 

vård per invånare, 2006, kr. 

6 Hälso- och sjukvårdskostnad per inv. 

Förändring 2004-2006 i löpande priser. 

Kostnad per prestation 

7 Kostnad per (konsumerad) DRG-poäng. 

Spec. somatisk vård, 2006, kr. 

8 Årlig förändring av kostnad per 

DRG-poäng 2004-2006 i fasta priser. 

9 Kostnad per viktad vårdkontakt 

i primärvård, 2006, kr. 

Kostnadseffektiva behandlingar 

10 Andel omeprazolbehandling 

• vid magsår, 2006. 

11 Andel val av lågkostnadsstatiner vid 

• blodfettssänkande behandling, 2006. 

12 Andel framfallsoperationer utförda 

• i dagkirurgi, 2006. 

13 Andel ljumskbråcksoperationer 

• utförda i dagkirurgi, 2006. 

Stockholm 

Uppsala 

Sörmland 

88,0 89,0 78,0 84,0 87,0 92,0 90,0 90,0 

66,0 66,0 57,0 67,0 63,0 64,0 72,0 62,0 

7,0 7,7 7,2 3,7 6,1 2,9 

2,5 2,8 3,1 1,5 1,1 

18 210 19 014 17 276 17 420 16 307 17 502 17 700 18 056 

100,0 110,0 98,9 94,5 91,2 97,5 98,3 97,5 

2 939 2 999 2 654 2 891 3 050 2 984 2 641 3024 

9 837 10 189 9 620 10 033 8 603 9 311 9 543 9 578 

1 758 2 230 1 719 1 548 1 285 1 623 1 897 1 536 

7,3 5,8 6,3 6,1 10,3 10,0 7,8 7,9 

41 924 42 746 38 815 48 425 40 028 38 881 42 345 36 414 

-1,5 -1,6 -4,0 -0,3 0,4 -1,6 0,6 -3,1 

1 220 1 184 1 591 1 524 1 447 1 330 1 239 1 266 

69,0 67,7 68,9 72,6 77,0 73,3 83,9 78,6 

80,9 77,9 81,7 88,6 83,7 84,8 82,2 85,3 

10,0 1,4 2,0 10,1 44,6 11,5 5,2 0,0 

77,5 65,5 75,2 88,5 90,7 71,4 82,8 86,5 


Jönköping 

Kronoberg 

Kalmar

Gotland 

Blekinge 

Skåne 

Halland 

Västra 

Götaland 

Värmland 

Örebro 

88,0 91,0 85,0 97,0 91,0 85,0 82,0 85,0 80,0 88,0 83,0 86,0 82,0 90,0 

56,0 65,0 68,0 77,0 72,0 65,0 60,0 56,0 55,0 66,0 60,0 65,0 55,0 69,0 

3,0 8,6 4,2 5,8 3,1 12,1 9,9 10,9 12,2 

0,4 1,4 2,7 6,5 2,1 1,3 5,7 2,8 1,6 

20 786 19 053 18 173 16 807 17 505 18 447 18 512 18 078 18 408 18 683 19 619 18 915 18 828 20 104 

114,7 108,3 95,9 90,8 92,7 99,9 101,4 101,6 102,7 103,7 102,7 102,5 103,8 102,8 

2 880 2 660 2 529 3 099 2 821 2 940 2 891 2 679 3 001 3 650 3 233 3 928 2 922 4 109 

12 008 10 461 10 470 9 157 9 131 9 642 9 907 9 726 9 949 9 671 11 289 9 469 10 198 10 382 

1 972 1 942 1 657 1 238 1 805 1 415 1 879 1 694 1 618 1 510 1 420 1 457 1 656 1 453 

11,8 8,1 8,5 7,8 6,0 6,5 6,9 12,9 7,1 6,6 5,8 7,3 10,4 7,1 

47 978 45 460 41 984 38 884 41 396 43 852 46 725 40 035 43 474 42 848 46 304 42 072 44 859 44 541 

1,0 -1,2 0,0 -1,7 -4,0 -0,6 1,2 -2,6 -1,2 -1,4 -3,3 -0,2 0,8 -4,5 

1 073 1 114 1 042 1 175 1 187 1 284 1 297 1 086 1 118 1 351 1 104 1 609 1 330 1 373 

79,6 74,5 69,1 71,5 66,9 54,8 49,7 62,7 69,5 70,9 73,6 70,6 70,9 73,0 

79,6 83,4 81,9 82,2 78,0 83,0 87,3 80,9 79,8 83,6 76,6 75,8 75,4 80,3 

0,0 0,0 12,3 1,5 6,5 1,6 0,6 8,2 0,4 25,3 55,2 1,8 0,0 19,2 

1,5 90,6 72,6 74,7 75,8 93,9 21,7 85,1 78,4 72,9 88,5 84,4 79,4 88,6 

Västmanland 

Dalarna 

Gävleborg 


Jämtland 

Västerbotten 

Norrbotten


A 

Medicinska 

resultat

A Medicinska resultat 

Indikatorgruppen Medicinska resultat innehåller mer än hälften av alla indikatorer. 

Detta är ett medvetet val. Väntetider, patientuppfattningar och kostnader är viktiga 

aspekter på hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet, men sjukvårdens resultat 

i termer av hälsoeffekten för patienter och befolkningar är den tyngst vägande 

faktorn när ett hälso- och sjukvårdssystem ska värderas. 

För att skapa överblick har en indelning i olika rubrikområden gjorts. Den är snarlik, 

men inte identisk med, indelningen i förra årets rapport. De 48 indikatorerna 

delas in i följande rubrikområden: 

• Allmänna indikatorer inkl vaccinationer, screening m m 

• Läkemedelsanvändning 

• Cancersjukvård 

• Mödrahälsovård, förlossnings- och nyföddhetsvård 

• Diabetesvård 

• Strokesjukvård 

• Hjärtsjukvård 

• Ortopedisk sjukvård 

• Annan behandling 


ALLMÄNNA INDIKATORER INKL 

VACCINATIONER, SCREENING M M 

Åtgärdbar dödlighet 

Sedan mitten av 1980-talet har ett arbete bedrivits inom EU med jämförelser av hälso- 

och sjukvården i medlemsländerna med hjälp av ett mått på så kallad åtgärdbar 

dödlighet. Tanken med att skapa ett mått för åtgärdbar dödlighet är att den kunskap 

som finns om vissa sjukdomars orsaker och om olika behandlingsmetoders effektivitet 

ska omsättas till handling, genom att i ett mått fokusera på den dödlighet i en 

befolkning som man kan påverka (1). Se vidare indikatorbeskrivning i bilaga 1. 

Måttet åtgärdbar dödlighet består av dödlighet i ett antal utvalda diagnoser och 

dödsorsaker. Bland de diagnoser som valts ut finns för det första sådana som främst 

bedömts vara möjliga att påverka med olika medicinska insatser, genom tidig upptäckt 

och behandling. Detta kallar vi här för sjukvårdsrelaterad åtgärdbar dödlighet. 

Exempel på diagnoser i denna indikator är blindtarmsinflammation, stroke, gallstenssjukdom 

och livmoderhalscancer. 

Den andra gruppen diagnoser och dödsorsaker som har valts ut, är sådana som anses 

möjliga att påverka med bredare hälsopolitiska insatser, som kampanjer för rökavvänjning 

och förbättrade alkoholvanor. Denna indikator kallar vi här hälsopolitiskt 

åtgärdbar dödlighet. Exempel på de diagnoser och dödsorsaker som ingår i denna 

indikator är lungcancer, levercirros och motorfordonsolyckor. 

Med hänsyn till den medicinska utvecklingen har listan senare ytterligare modifierats. 

Diabetes har lagts till som en av diagnoserna i sjukvårdsindikatorn och cancer 

i matstrupe som en diagnos i den hälsopolitiska indikatorn. Vidare har den åldersgrupp 

i befolkningen som studeras avgränsats till åldern 1–74 år. 


Hälsopolitiskt åtgärdbar dödlighet (A:1) 

Landstingens hälsopolitiskt åtgärdbara dödlighet avseende kvinnor återges i diagram 

A:1, uttryckt som antalet åtgärdbara dödsfall per 100 000 invånare, sammantaget för 

åren 2001–2004. Jämförelsen är åldersstandardiserad, vilket innebär att korrigering 

gjorts för skillnader i befolkningens åldersstruktur mellan de olika landstingen. I 

denna indikator utgör dödsfall på grund av lungcancer och motortrafikolyckor den 

absolut största andelen dödsfall. 

Variationen mellan landstingen för kvinnor är relativt stor, med en grupp landsting 

med värden kring 20 och en annan med värden strax över 30. Jönköping, Kronoberg 

och Västerbotten har lägst dödlighet. En orsak till detta är den låga dödligheten i 

lungcancer där kvinnorna i Jönköping ligger lägst i landet och Västerbotten har 

den lägsta andelen dagligrökare i Sverige. Förutom Gotland, som på grund av sin 

begränsade storlek får stora slumpvariationer, har Örebro den högsta dödligheten 

för kvinnor. Det är främst den höga dödligheten i levercirros och lungcancer som 

bidrar till Örebros höga dödlighet. 

För män, som redovisas i samma diagram, ligger Skåne och Stockholm högst. Bägge 

länen har en hög dödlighet i lungcancer, vilket återspeglar den höga andelen dagligrökare. 

Stockholm ligger dessutom högt även i fråga om dödlighet i levercirros. Västerbotten 

och Norrbotten har lägst dödlighet för män. Västerbotten har lägst dödlighet 

i landet vad gäller levercirroser. Även lungcancerdödligheten är låg i Västerbotten i 

förhållande till riket. Norrbotten har lägst dödlighet i landet i lungcancer. 

Den hälsopolitiskt åtgärdbara dödligheten är betydligt lägre för kvinnor än för män, 

med värdena 27,2 respektive 46,0 dödsfall per 100 000 invånare för dessa år – således 

en nästan dubbelt så hög dödlighet för män som för kvinnor. Det finns skillnader 

inom landstingen, även om dödligheten bland män är större än bland kvinnor i alla 

landsting. I Blekinge och Västernorrland är skillnaden mellan kvinnor och män, till 

männens nackdel, störst. Omvänt är skillnaden i dödlighet mellan kvinnor och män 

minst i Västerbotten, Norrbotten och Örebro. 


Jönköping 

Kronoberg 

Västerbotten 

Halland 

Blekinge 


Jämtland 

Kalmar 

Norrbotten 

Västra Götaland 

Uppsala 


Dalarna 

Värmland 

RIKET 

Skåne 

Sörmland 

Gävleborg 

Västmanland 

Stockholm 

Örebro 

Gotland 

Norrbotten 

Västerbotten 


Jämtland 

Jönköping 

Kronoberg 

Uppsala 

Halland 

Värmland 


Kalmar 

Dalarna 

RIKET 

Blekinge 

Västmanland 

Örebro 

Sörmland 


Gävleborg 

Stockholm 

Skåne 

Gotland 

20,9 

21,9 

22,3 

22,8 

23,0 

23,3 

23,6 

24,3 

24,5 

24,6 

24,8 

25,1 

25,9 

27,0 

27,2 

29,9 

29,9 

31,2 

31,3 

31,4 

32,7 

38,2 

36,4 

36,8 

39,5 

40,0 

40,2 

41,1 

42,1 

43,3 

43,6 

43,8 

44,0 

45,2 

46,0 

46,7 

47,5 

47,5 

47,7 

48,3 

49,1 

51,6 

51,7 

57,3 

Kvinnor 

0 20 40 60 80 

Antal per 100 000 

Män 

0 20 40 60 80 


Diagram A:1 Åtgärdbar dödlighet 2001–2004 per 100 000 invånare, 1–74 år. 

Hälsopolitisk indikator. Åldersstandardiserade värden. 

Källa: EpC/Socialstyrelsen 


Sjukvårdsrelaterad åtgärdbar dödlighet (A:2) 

För indikatorn sjukvårdsrelaterad åtgärdbar dödlighet spelar stroke och diabetes en 

stor roll, för kvinnor även cancer i livmoderhalsen. Ur diagram A:2 kan utläsas att 

Halland ligger lägst för kvinnor och även för männen är Halland bland de landsting 

med lägst dödlighet. Kronoberg ligger allra lägst bland männen. Diabetesdödligheten 

är lägst i Halland och Kronoberg för männen och i Halland och Västerbotten 

för kvinnor. Variationen mellan landsting är ungefär lika stor som den är för den 

hälsopolitiskt åtgärdbara dödligheten. 

Gävleborg ligger högst bland kvinnorna. Detta som följd av att man av alla landstingen 

har högst dödlighet både i stroke och i livmoderhalscancer. Diabetesdödligheten 

är högst för befolkningen på Gotland och i Södermanland. 

Bland män har Gotland och Värmland högst dödlighet. Värmland ligger högst vad 

gäller dödlighet i stroke. Även diabetesdödligheten är hög i dessa län. Gotland ligger 

dessutom högst i riket med avseende på dödlighet som följd av högt blodtryck och 

därmed sammanhängande sjukdomar. 

Dödligheten för män är generellt sett klart högre än för kvinnor, men skillnaderna 

är mindre än vad de är för den hälsopolitiskt åtgärdbara dödligheten. Det finns dock 

skillnader mellan landstingen. Störst skillnad till männens nackdel är det i landstingen 

Värmland, Gotland och Jönköping. Minst skillnad mellan könen är det i 

Kronoberg, Västmanland och Uppsala; i Kronoberg är skillnaden endast 0,8 avlidna 

per 100 000. 

Skillnaderna i sjukvårdsrelaterad åtgärdbar dödlighet ska tolkas med en viss försiktighet, 

bland annat eftersom sättet att sätta diagnoser kan variera mellan landstingen. 

Särskilt kan detta gälla diabetes. 

Det finns inga internationella jämförelser med ett identiskt mått på undvikbar dödlighet, 

som det som här används. I en snarlik jämförelse, avseende den åtgärdbara 

dödlighet som hälso- och sjukvården kan påverka, var Sveriges dödlighet lägst av de 

19 undersökta länderna. Dock avsåg denna jämförelse 1998. 


Halland 

Blekinge 

Jönköping 

Uppsala 


Stockholm 

Västerbotten 

Skåne 

Dalarna 


RIKET 

Kronoberg 

Örebro 

Jämtland 

Värmland 


Kalmar 

Sörmland 

Västmanland 

Norrbotten 

Gotland 

Gävleborg 

Kronoberg 

Uppsala 

Halland 

Västmanland 

Blekinge 

Skåne 



Stockholm 

RIKET 


Västerbotten 

Kalmar 

Dalarna 

Jönköping 

Örebro 

Gävleborg 

Jämtland 

Sörmland 

Norrbotten 

Värmland 

Gotland 

19,8 

23,2 

23,4 

23,6 

23,8 

24,1 

24,2 

24,4 

24,6 

25,2 

25,7 

26,1 

26,8 

27,5 

28,5 

28,6 

29,2 

30,0 

30,0 

30,4 

32,0 

34,8 

26,9 

26,9 

28,2 

31,1 

32,2 

33,3 

34,7 

36,0 

36,4 

36,8 

37,1 

37,4 

37,7 

38,7 

40,2 

41,2 

41,7 

42,3 

42,5 

46,1 

46,6 

49,8 

Kvinnor 

0 20 40 60 80 


Män 

0 20 40 60 80 


Diagram A:2 Åtgärdbar dödlighet 2001–2004 per 100 000 invånare, 1–74 år. 

Sjukvårdspolitisk indikator. Åldersstandardiserade värden. 



Undvikbar slutenvård (A:3) 

Indikatorn undvikbar slutenvård avser att mäta effektivitet, tillgänglighet och adekvat 

omhändertagande för vissa specificerade sjukdomstillstånd inom den öppna vården, 

som till exempel förebyggande folkhälsoarbete och primärvård. Antagandet är 

att om patienter med de utvalda sjukdomstillstånden får ett bra omhändertagande i 

den öppna vården, så kan man förhindra ”onödiga” inläggningar på sjukhus. 

Måttet undvikbar slutenvård består av inläggningar på sjukhus i ett antal utvalda 

diagnoser. Bland de diagnoser som valts ut finns först sådana som ska spegla den 

öppna vårdens insatser vid kroniska eller mer långvariga åkommor. De kroniska 

sjukdomstillstånd som ingår är anemi, astma, diabetes, hjärtsvikt, högt blodtyck, 

kroniskt obstruktiv lungsjukdom och kärlkramp. 

Utöver detta ingår även några akuta tillstånd, där rätt behandling given inom rimlig 

tid bedömts kunna förhindra inläggning på sjukhus. De akuta tillstånd som ingår är 

blödande magsår, diarré, epileptiska krampanfall, inflammatoriska sjukdomar i de 

kvinnliga bäckenorganen, njurbäckeninflammation och öra-näsa-halsinfektion. 

Liknande sammanvägda mått används internationellt; i engelskspråkig litteratur 

används begreppet ambulatory care sensitive conditions. Tillgängligheten i den öppna 

vården har visats förklara en del av de regionala skillnaderna i slutenvårdstillfällen 

för dessa specificerade sjukdomstillstånd. 

I diagram A:3 redovisas antalet personer med undvikbara slutenvårdstillfällen per 

år under perioden 2004–2006, per 100 000 invånare. Uppgifterna är ålderstandardiserade. 

Generellt ligger männen högre, vilket troligen har med urvalet av diagnoser 

att göra, snarare än att männen ges sämre insatser i öppen vård. Skillnaderna mellan 

landstingen är förhållandevis stora, utan att vara extrema. 

Översatt till vårdtillfällen, vårddygn och därmed till vårdplatsbehov, så är skillnaderna 

i resursanvändning intressanta i den löpande sjukvårdsstyrningen. Nedbrytning 

av jämförelsen till kommuner och kommungrupper skulle påvisa påtagligt 

större variation. 

Dock ska skillnaderna i undvikbar slutenvård tolkas med en viss försiktighet, bland 

annat eftersom förekomsten av vissa sjukdomstillstånd skiljer sig åt mellan olika 

landsting och att sättet att sätta diagnoser kan variera mellan landstingen. En annan 

faktor är att tillgången på platser i sluten vård sannolikt spelar in. Om slutenvårdsplatserna 

är många, är trösklarna för att skrivas in vid sjukhus lägre, och vice versa. 

Dessa potentiellt undvikbara inläggningar kommer aldrig helt att undvikas; dock 

visar skillnaderna mellan landstingen att det finns förutsättningar till ett förbättrat 

omhändertagande i den öppna vården. 



Blekinge 

Jämtland 

Stockholm 

Kronoberg 

Jönköping 

Kalmar 

Sörmland 

Gävleborg 

Uppsala 

RIKET 

Örebro 

Skåne 

Halland 

Värmland 


Västmanland 

Dalarna 

Norrbotten 

Gotland 

Västerbotten 



Blekinge 

Sörmland 

Halland 

Jönköping 

Kronoberg 

Jämtland 

Kalmar 

Stockholm 

Gävleborg 

Uppsala 

RIKET 

Västmanland 

Örebro 


Skåne 

Värmland 

Dalarna 

Norrbotten 

Gotland 

Västerbotten 


816 

823 

829 

838 

852 

854 

863 

871 

873 

874 

882 

883 

887 

900 

908 

910 

928 

940 

944 

974 

986 

987 

1029 

1042 

1050 

1055 

1056 

1059 

1061 

1071 

1079 

1086 

1093 

1111 

1115 

1121 

1135 

1137 

1163 

1189 

1201 

1209 

1226 

1252 

Kvinnor 

0 200 400 600 800 1 000 1 200 1 400 


Män 

0 200 400 600 800 1 000 1 200 1 400 


Diagram A:3 Undvikbar slutenvård, 2004–2006. Antal personer med undvikbara 

vårdtillfällen per 100 000 invånare. Åldersstandardiserade värden. 

Källa: Patientregistret, EpC/Socialstyrelsen 


Kalmar 


Jönköping 

Örebro 

Sörmland 

Värmland 

Dalarna 


Halland 

Blekinge 

Jämtland 

Västmanland 

Gävleborg 


Västerbotten 

Kronoberg 

RIKET 

Norrbotten 

Skåne 

Gotland 

Stockholm 

Uppsala 

98,2 

98,1 

97,9 

97,9 

97,8 

97,7 

97,6 

97,5 

97,4 

97,3 

97,3 

97,2 

97,0 

96,7 

96,7 

96,4 

96,2 

96,1 

95,8 

95,4 

94,5 

93,1 

90 92 94 96 98 100 

Procent 

Diagram A:4 Andel MPR-vaccinerade barn. Avser barn födda 2004, 

rapporterande av BVC i jan 2007. Procent. 

Källa: Smittskyddsinstitutet 

Vaccinationsfrekvens barn – mässling, påssjuka och röda hund (A:4) 

Efter att det kombinerade mässling-, påssjuke- och röda hundvaccinet (MPR) infördes 

1982 sjönk antalet rapporterade fall av de tre virussjukdomarna inom loppet av 

några år och är idag ovanliga i Sverige. För att sjukdomarna inte ska få fäste i befolkningen 

krävs att 90–95 procent är immuna, antingen genom vaccination eller efter 

genomgången naturlig infektion. 

I Sverige ges vaccinet till barn vid 18 månaders ålder och sen i 6–7 årsåldern (förut 

vid 12 år). Uppgifter om barns MPR-vaccinationer registreras inom barnhälsovården 

och samlas in av Smittskyddsinstitutet. Uppgifterna i diagram A:4 visar andelen 

MPR-vaccinerade barn födda 2004 och avser vaccinationsstatus i januari 2007. 

Sverige har, internationellt sett, en hög andel vaccinerade barn. I januari 2007 hade 

96,2 procent vaccinerats, vilket är en ökning från 94,5 procent år 2005. De allra flesta 

landsting har en frekvens på 96–97 procent år 2007. Kalmar hade den högsta andelen 

vaccinerade både 2007 och 2005 (98 respektive 97 procent). Den något ökade 

andelen vaccinerade återfanns bland alla landsting förutom Gotland och Uppsala, 

där det inte var någon skillnad mellan 2005 och 2007. Jämtland stod för den största 

ökningen, från 93,6 till 97,3 procent. 


Jönköping 

Kronoberg 

Västerbotten 

Stockholm 

Värmland 

Halland 

RIKET 

Skåne 

Sörmland 


Kalmar 


Jämtland 

Blekinge 


Dalarna 

Västmanland 

Norrbotten 

Gävleborg 

Uppsala 

Gotland 

Örebro 

66,0 

66,0 

66,0 

64,0 

63,0 

60,0 

56,3 

55,5 

55,0 

55,0 

55,0 

55,0 

55,0 

53,0 

50,0 

50,0 

49,0 

47,0 

44,3 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram A:5 Influensavaccinering av äldre, säsongen 2006/2007. 

Andel vaccinerade av alla 65 år och äldre. Procent. 

Källa: Landstingens smittskyddsläkare 

Influensavaccinering av äldre (A:5) 

Olika riskgrupper såsom personer 65 år och äldre, barn och vuxna med kronisk 

hjärt- eller lungsjukdom samt personer med nedsatt immunförsvar löper ökad risk 

att få komplikationer av influensa. För att undvika för tidig död och influensarelaterad 

vård är det viktigt att influensavaccin finns tillgängligt för dessa grupper. 

Diagram A:5 visar uppgifter om andelen personer 65 år och äldre som vaccinerats mot 

influensa under vintersäsongen 2006/2007. Uppgifterna baseras på den årliga insamling 

som landstingens smittskyddsenheter gör. Uppgifter om Uppsala, Gotland och 

Örebro saknas och andelen i riket har uppskattats exklusive dessa landsting. 

Det finns en stor osäkerhet i jämförelsen eftersom det idag inte finns någon nationellt 

reglerad eller enhetlig metodik i rapportering av antal vaccineringar. Smittskyddsinstitutet 

håller dock på att implementera rutiner för en mer enhetlig rapportering 

av antal vaccinationer i det så kallade Svevac-registret. I år rapporterar tre 

pilotlandsting direkt i Svevac och om allt går planenligt kommer alla landsting vara 

representerade från och med 2008. 


Det är en relativt stor variation mellan landstingen. Jämförelsen visar att andelen 

vaccinerade personer 65 år eller äldre varierade mellan 66 och 44 procent. Västerbotten 

och Kronoberg, som 2006/2007 var bland dem med högst andel vaccinerade, 

hade ökat med 18 respektive 13 procentenheter jämfört med år 2004. Även Östergötland 

har starkt ökat andelen vaccinerade, från 35 procent år 2004 till 55 procent. 

Norrbotten hade däremot minskat andelen vaccinerade med 8 procentenheter. Siffrorna 

bör dock, som nämnts ovan, tolkas med stor försiktighet. 

Förekomst av MRSA – smitta (A:6) 

Staphylococcus aureus, gula stafylokocker, är en av de vanligaste förekommande 

bakterierna i vår omgivning och är den vanligaste orsaken till variga sårinfektioner. 

Oftast blir vi inte sjuka av bakterien, men den kan orsaka allvarligare tillstånd som 

hjärnhinneinflammation, lunginflammation och infektion i skelett och leder. Cirka 

en procent av alla av gula stafylokocker som påträffats vid laboratorieodlingar i 

Sverige är MRSA, bakterier som är resistenta mot antibiotika som vanligen används 

mot stafylokockinfektioner. Beteckningen MRSA står för meticillinresistenta staphylococcus 

aureus. 

MRSA och andra stafylokocker kallas ibland för sjukhussjuka. Bakterierna som orsakar 

infektioner trivs och förökar sig gärna i sår, eksem och katetrar som är vanligt 

bland patienter på sjukhus och andra vårdinrättningar. Smittan sprids via direktkontakt 

mellan patienter och personal och även patienter emellan. Är MRSA väl 

etablerat på ett sjukhus är risken för spridning stor. Bakterien kan vara mycket svår 

att bli av med och ställer höga krav på sjukhusets eller vårdinrättningens hygieniska 

rutiner. Inhemska fall av MRSA var 2006 till största delen smittade utanför sjukvården. 

Benämningen sjukhussjuka är därför något missvisande. 

Det är av flera skäl önskvärt med ett lågt antal MRSA-fall, även vid sidan av det lidande 

patienten utstår. Antibiotikaresistensen medför att behandlingsalternativen 

vid MRSA-infektion är begränsade, dyrare och förknippade med fler biverkningar. 

Smittspridningen kan gå snabbt på sjukhus och är resurskrävande, med till exempel 

isolering av smittade patienter. 

Under 2006 anmäldes totalt 1 057 fall av MRSA jämfört med 975 fall år 2005. MRSA 

rapporterades hos lika många kvinnor som män och återfanns i alla åldersgrupper. 

Sedan MRSA blev anmälningspliktigt år 2000 har antalet fall ökat varje år. Ökningen 

är delvis reell, men kan också bero på en ökad MRSA-provtagning. Av de 1 057 fallen 

år 2006 rapporterades 58 procent vara inhemsk smitta, vilket innebär att dessa 

patienter smittats i Sverige. 


Sörmland 

Norrbotten 


Dalarna 

Blekinge 

Västerbotten 

Jämtland 

Värmland 

Uppsala 

Gävleborg 

Kronoberg 

Halland 

Kalmar 


Örebro 

RIKET 

Skåne 

Jönköping 

Gotland 

Stockholm 

Västmanland 


1,5 

1,8 

1,8 

2,2 

2,3 

2,3 

2,4 

2,9 

3,1 

4,3 

4,5 

4,7 

4,9 

5,2 

5,8 

6,8 

7,7 

9,2 

10,4 

11,2 

12,1 

13,2 

0 5 10 15 20 


Diagram A:6 MRSA-fall per 100 000 invånare, 

2005–2006. Avser inhemskt smittade. 

Källa: Smittskyddsinstitutet 

I internationella jämförelser tillhör Sverige gruppen länder med mycket låg MRSAförekomst, 

tillsammans med Norge, Danmark och Nederländerna. 

Jämförelsen mellan olika landsting i diagram A:6 visar att antalet inhemskt smittade 

fall varierade mellan 13,2 och 1,5 fall per 100 000 invånare. Det lägsta antalet fall 

återfanns i Sörmland, Norrbotten och Västernorrland. I diagrammet redovisas det 

genomsnittliga antalet fall för åren 2005–2006. Östergötland, som uppvisade flest 

fall, hade en mycket hög incidens år 2005 som sedan minskade starkt år 2006, då de 

sjukvårdsrelaterade utbrotten bringats under kontroll. Gotland hade också en hög 

incidens 2005 som minskade starkt 2006. Västmanland och Stockholm hade framförallt 

en hög incidens år 2006. 



I förra årets rapport redovisades två indikatorer avseende äldres läkemedelsanvändning. 

Båda dessa, om psykofarmaka och D-interaktioner, kvarstår. En ytterligare indikator 

avseende äldres läkemedel ingår i denna rapport, liksom en fjärde, som avser 

antibiotikaanvändning vid urinvägsinfektion hos kvinnor. 

De kvalitetsindikatorer som Socialstyrelsen utarbetat för äldres läkemedelsbehandling 

(2) är idag väl kända och tillämpas på flera håll i landet; inte minst i och med 

läkemedelskommittéernas ”nationella kraftsamling kring äldres läkemedelsanvändning” 

(3). Förutom olika tillämpningar i vården, bland annat i förskrivarstöd och 

vid läkemedelsgenomgångar, har indikatorerna använts i ett flertal epidemiologiska 

studier och kartläggningar, liksom i registerstudier. 

Källan till uppgifterna här är Läkemedelsregistret. Detta innehåller på individnivå 

uppgifter om alla uthämtade läkemedel som ingår i läkemedelsförmånen, det vill 

säga läkemedel i öppen vård. Läkemedelsanvändning i sluten vård ingår inte. 

Socialstyrelsens kvalitetsindikatorer för äldres läkemedelsbehandling delas in i läkemedelsspecifika 

och diagnosspecifika. Flera av dem som tillhör den förstnämnda 

gruppen går utmärkt att tillämpa på Läkemedelsregistret. Här presenteras tre exempel 

på viktiga indikatorer som använts i en analys av läkemedelsanvändningen hos 

samtliga personer 80 år och äldre i Sverige, registrerade i Läkemedelsregistret under 

perioden oktober – december 2006. Undersökningen omfattade 466 000 personer. 

De data som presenteras är inte direkt jämförbara med de motsvarande siffror som 

publicerade i förra årets rapport, av två skäl: 

1. Vi har förfinat metoden för att analysera läkemedelsregisterdata, vilket bland 

annat innebär att användningen av hjärt-kärlläkemedel är något lägre nu än vid 

föregående analys, och därmed också förekomsten av interaktioner (som till stor 

del betingas av hjärt-kärlläkemedel). Samtidigt är psykofarmakaanvändningen 

något högre, som en följd av större representation av ApoDos-användare. 

2. Analysen omfattar nu individer 80 år och äldre, istället för 75 år och äldre, vilket 

har samma effekter på resultaten som ovan. 

Andel äldre med tio eller fler läkemedel (A:7) 

Studier har visat att polyfarmaci, med vilket avses samtidig användning av många 

läkemedel, är förknippat med svårigheter att inta läkemedlen på ett korrekt sätt 

(”non-compliance”), högre kostnader, risk för skadliga läkemedelsinteraktioner och 

läkemedelsorsakad inskrivning vid sjukhus. 


Gotland 

Blekinge 

Kalmar 

Sörmland 

Stockholm 

Dalarna 

Örebro 

Jämtland 


Västmanland 

Jönköping 

Gävleborg 

Norrbotten 

RIKET 


Skåne 

Halland 

Värmland 

Kronoberg 

Västerbotten 


Uppsala 

11,5 

12,3 

13,6 

14,1 

14,2 

14,2 

14,5 

14,9 

15,0 

15,1 

15,1 

15,3 

15,7 

16,4 

16,7 

17,1 

17,3 

17,6 

18,5 

19,6 

19,8 

20,4 

0 5 10 15 

Diagram A:7 Andel äldre med 10 eller fler läkemedel. Avser individer 

80 år och äldre, perioden oktober–december 2006. Procent. 

Källa: Läkemedelsregistret, EpC/Socialstyrelsen 

25 

Procent 

Polyfarmaci brukar i den vetenskapliga litteraturen ibland definieras som ”användning 

av fem eller fler läkemedel”. Användning av tio eller fler läkemedel har i vissa 

studier av äldre tillämpats som mått på ”excessive polypharmacy”, vilket skulle kunna 

översättas med ”avsevärd” eller ”extrem” polyfarmaci. 

I diagram A:7 redovisas andelen äldre med tio eller flera läkemedel. Samtidig användning 

av tio eller fler läkemedel förekom hos 16 procent av alla äldre (80 år och 

äldre) i riket, med en variation mellan andelar på 11 procent och 20 procent. Gotland, 

Blekinge och Kalmar uppvisade lägst andelar, medan de högsta andelarna sågs 

i Uppsala, Västra Götaland och Västerbotten. 

Vi redovisar flera andra indikatorer om läkemedelsbehandling i denna rapport – för 

diabetes, stroke och hjärtinfarkt. I dessa ses en hög andel läkemedelsbehandlade patienter 

som ett positivt resultat. Riktlinjer för olika sjukdomsgrupper och indikatorer 

till stöd för läkemedelsbehandling kan sammantaget leda till oönskade effekter, 

till polyfarmaci. I denna mening står indikatorn om polyfarmaci och de övriga mot 

varandra. Detta är en illustration av att behandlingsval ska utgå från en sammanvägd 

bedömning av den enskilde patientens situation. 


20

Gotland 

Kalmar 

Norrbotten 

Stockholm 

Dalarna 

Jämtland 


Västmanland 

Gävleborg 

Örebro 


Sörmland 

Blekinge 

RIKET 

Jönköping 

Västerbotten 

Skåne 

Värmland 

Halland 

Uppsala 

Kronoberg 


3,87 

4,63 

4,68 

5,18 

5,28 

5,33 

5,37 

5,62 

5,91 

5,94 

6,05 

6,10 

6,28 

6,43 

6,50 

6,61 

7,23 

7,27 

7,33 

7,40 

7,61 

8,16 

0 2 4 6 8 10 

Procent 

Diagram A:8 Andel äldre med tre eller fler psykofarmaka. Avser individer 



Andel äldre med tre eller fler psykofarmaka (A:8) 

Samtidig behandling med tre eller fler psykofarmaka (till exempel ett neuroleptikum, 

ett lugnande medel och ett antidepressivum), regelbundet eller vid behov, är 

en vedertagen indikator på polyfarmaci, samtidig användning av många läkemedel. 

Behandling med många psykofarmaka innebär inte bara en ökad risk för biverkningar 

och läkemedelsinteraktioner (se nedan), utan kan också vara ett tecken på 

brister i behandlingen av psykiatriska tillstånd. 

För denna kvalitetsindikator ses i diagram A:8 en betydande variation mellan landstingen, 

från Gotlands knappt fyra procent till Västra Götalands drygt åtta procent. 

Denna variation är större än skillnaderna i antal använda läkemedel per person 

(återges inte i diagram). Antalet läkemedel per person varierar mellan 5,3 och 6,3 

för de olika landstingen, med ett medelvärde för riket på 5,8 läkemedel per person. 

Detta tyder på att variationen i A:8 delvis återspeglar graden av förskrivning av just 

psykofarmaka till äldre i de olika landstingen, snarare än att vara ett generellt uttryck 

för variation i läkemedelsförskrivningen. 


Jämtland 

Kalmar 

Jönköping 

Stockholm 


Blekinge 

Skåne 

Gävleborg 

Sörmland 

Halland 

Västmanland 

Örebro 

Dalarna 

RIKET 

Gotland 


Kronoberg 

Norrbotten 

Västerbotten 

Uppsala 

Värmland 


3,48 

3,85 

3,96 

3,98 

4,06 

4,06 

4,08 

4,13 

4,19 

4,19 

4,22 

4,25 

4,27 

4,41 

4,43 

4,44 

4,50 

4,62 

4,83 

4,98 

5,04 

5,44 

0 1 2 3 4 5 6 7 

Procent 

Diagram A:9 Andel äldre med läkemedel med risk för D-interaktioner. Avser individer 



Andel läkemedelsinteraktioner, klass D (A:9) 

C- och D-interaktioner är de kliniskt relevanta läkemedelsinteraktionerna, med vilket 

menas kombinationer av läkemedel som kan ha en betydande påverkan på varandras 

omsättning eller verkan. D-interaktioner kan enligt FASS, ett uppslagsverk 

som beskriver alla läkemedel som är godkända i Sverige, ”leda till allvarliga kliniska 

konsekvenser i form av svåra biverkningar, utebliven effekt eller är i övrigt svår att 

bemästra med individuell dosering. Kombinationen bör därför undvikas”. 

Förekomsten av D-interaktioner är högre, för riket som helhet, jämfört med Socialstyrelsens 

nationella kartläggning av äldres läkemedel 1998: 4,4 procent jämfört med 

3,0 procent (4). Jämtland, Kalmar och Jönköpings är de tre landsting som uppvisar 

lägst andel, medan Västra Götaland, Värmland och Uppsala uppvisar den högsta 

förekomsten D-interaktioner. 

Variationen mellan landstingen är måttlig. Det faktum att frekvensen D-interaktioner 

inte följer mönstret för antal använda läkemedel i denna undersökning, 

tyder dock på olikheter i förskrivningsmönster mellan landstingen och därmed i 

kvaliteten i läkemedelsanvändningen hos äldre. 


Kalmar 

Jönköping 

Sörmland 

Gotland 

Norrbotten 

Värmland 

Dalarna 

Västerbotten 

Jämtland 

Örebro 

Uppsala 

Västmanland 

Skåne 



Gävleborg 

RIKET 

Halland 


Blekinge 

Stockholm 

Kronoberg 

18,4 

18,8 

19,4 

19,9 

20,5 

21,0 

21,1 

21,2 

22,0 

22,2 

22,2 

22,6 

23,1 

23,5 

24,1 

24,4 

24,6 

26,5 

26,8 

26,8 

28,0 

30,5 

0 5 10 15 20 25 30 35 

Procent 

Diagram A:10 Andel kvinnor behandlade med kinoloner vid urinvägsinfektion, 2006. 

Avser kvinnor i åldern 18–64 år. Procent. Åldersstandardiserade värden. 


Andel behandlade med kinoloner vid urinvägsinfektion (A:10) 

Sverige och övriga Norden har en förhållandevis låg förskrivning av antibiotika jämfört 

övriga Europa. Vidare använder de nordiska länderna i högre grad antibiotika 

med ett smalt spektrum, i motsats till Öst- och Sydeuropa som har en hög andel av 

bredspektrumantibiotika. Det är generellt önskvärt att ha en så låg förskrivning av 

dessa som möjligt. 

Kinoloner är bredspektrumantibiotika som i huvudsak bör förbehållas allvarliga 

infektioner. Strategigruppen för rationell antibiotikaförskrivning och minskad 

antibiotikaresistens (Strama) och Svensk Förening för Allmänmedicin (SFAM) har 

som mål att andelen kinoloner vid förskrivning mot urinvägsinfektion inte ska vara 

högre än 10 procent. 

Andelen kinoloner av den totala förskrivningen av antibiotika mot urinvägsinfektion 

studerades för samtliga kvinnor 18–64 år, som någon gång under 2006 hämtat 

ut ett recept på ett urval av antibiotika. Drygt 230 000 kvinnor ingick. Det är 

inte möjligt att dela upp uttagna läkemedel på förskrivningsorsak. Därmed kan en 


del av förskrivningen vara avsedd för annat infektionstillstånd än nedre urinvägsinfektion. 

Denna bör dock vara en liten del av den totala förskrivningen och bör 

inte nämnvärt skilja sig åt mellan landstingen. 

Ur diagram A:10 kan utläsas att alla landsting ligger långt högre än de nivåer som 

Strama och SFAM rekommenderar. Även om det finns en klar variation mellan 

landstingen, är den viktigaste iakttagelsen att kinolonandelen är så påtagligt hög 

i förhållande till den önskvärda. Kronobergs höga andel kan ha särskilda och tillfälliga 

orsaker. Analysen har inte tagit hänsyn till eventuella skillnader i resistensförekomst 

mellan länen. 


Cancer är den vanligaste dödsorsaken för individer under 75 år i Sverige. Under 2005 

diagnostiserades över 50 000 fall av cancer. Att så många överlever eller lever längre 

med cancer innebär också att antalet levande personer som haft eller har cancer är 

stort. I slutet av 2005 levde mer än 150 000 individer i Sverige som diagnostiserats 

med cancer 2001–2005. Denna så kallade prevalens beräknas öka i framtiden. Cancersjukvården 

är ett ofta diskuterat område, med nya behandlingsmetoder och lika 

tillgång till dessa som viktiga teman. Regeringen arbetar med en plan för cancersjukvårdens 

utveckling och Socialstyrelsen har under våren 2007 presenterat nationella 

riktlinjer för några cancerformer. 

Vi redovisar fem indikatorer avseende cancersjukvård, för de fyra vanliga cancerformerna 

bröstcancer, tjocktarmscancer, ändtarmscancer och prostatacancer. Tre 

avser femårsöverlevnad, en andelen kurativt behandlade patienter och en indikator 

avser resultatet av cancerkirurgi. Den senare indikatorn är ny. Uppgifterna om femårsöverlevnad 

hämtas från Cancerregistret, medan de övriga kommer från kvalitetsregister. 

Överlevnad vid cancersjukdom 

Den relativa femårsöverlevnaden har beräknats för de patienter som diagnostiserats 

med cancer under åren 1999–2005, med uppföljning till och med december 2005. 

Den relativa canceröverlevnaden beskriver patienternas överlevnad i förhållande 

till den förväntade överlevnaden för personer som inte diagnostiserats med cancer. 

En relativ femårsöverlevnad på 50 procent innebär att hälften av cancerpatienterna 

skulle ha varit vid liv efter fem år, om cancer var den enda möjliga dödsorsaken. 

Hänsyn har tagits till eventuella skillnader i medellivslängd mellan landstingens 

befolkningar. 


Med överlevnadstid avses tiden mellan patientens diagnos och död. Överlevnadstiden 

blir längre både av en tidigare upptäckt tumör och av en förlängd överlevnad, 

som till exempel kan bero på patientens vård. Tidig diagnos innebär således en 

längre överlevnadstid, oberoende av om den faktiska livslängden ökar eller inte. Om 

en tidigt satt diagnos innebär att tumören upptäcks i ett stadium då den är lättare 

att behandla, vilket leder till att patientens död flyttas framåt, kombineras dessa 

båda effekter. 

Den senaste jämförande studien av canceröverlevnaden i Europa är gjord inom 

EUROCARE-4 (5), som är ett samarbetsprojekt mellan 19 europeiska länder. Överlevnadssiffrorna 

i EUROCARE-4 är dock inte direkt jämförbara med de siffror som 

redovisas här, på grund av att man har en annan analysmetod än den som EpC använder 

sig av vid beräkning av femårsöverlevnad. 

För de tre cancertyper för vilka femårsöverlevnad här redovisas, har Sverige en bättre 

överlevnad än genomsnittet av de studerade europeiska länderna. För tjocktarms- 

och ändtarmscancer (grupperat som kolorektalcancer) är överlevnaden knappt fyra 

procentenheter över det europeiska genomsnittet och för bröstcancer cirka sju procentenheter 

över. 

Bröstcancer – femårsöverlevnad (A:11) 

Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor i Sverige och utgjorde 

29 procent av samtliga kvinnliga cancerdiagnoser 2005. Varje år får nästan 7 000 

kvinnor diagnosen. Det betyder att var tionde kvinna kan komma att drabbas av 

sjukdomen under sin livstid. Sedan flera decennier tillbaka ökar antalet drabbade av 

bröstcancer, men ökningen går långsamt. Manlig bröstcancer förekommer, men är 

mycket ovanlig. 

Bröstcancer är ovanlig före 40 års ålder, därefter ökar risken med högre ålder. Varannan 

bröstcancerpatient får sin tumör före 65 års ålder. Nästan 80 000 kvinnor i 

Sverige idag lever efter att tidigare ha behandlats för bröstcancer. Antalet kvinnor 

som avlider av sjukdomen uppgår till cirka 1 500 per år. 

Femårsöverlevnaden har ökat från 65 procent i mitten av 1960-talet, till 84 procent 

för kvinnor som fick sin diagnos under mitten av 1990-talet. Den förbättrade överlevnaden 

beror dels på att mammografiscreeningen medför att tumörer upptäcks 

tidigare, dels på förbättrade behandlingsmetoder. 

Mammografiscreening finns idag i samtliga landsting, men det finns skillnader mellan 

landstingen dels avseende när screeningverksamheten startade, dels inom vilket 

åldersintervall som en kvinna inbjuds till screening. Det finns i nuläget ingen 


Sörmland 


Uppsala 

Stockholm 

Halland 

Kalmar 

Jämtland 

Norrbotten 

Västmanland 

Kronoberg 

Värmland 

Gävleborg 

RIKET 



Blekinge 

Dalarna 

Jönköping 

Västerbotten 

Skåne 

Örebro 

Gotland 

88,9 

88,4 

88,2 

88,1 

88,0 

88,0 

87,6 

87,5 

87,3 

87,1 

87,0 

86,9 

86,8 

86,7 

86,6 

86,6 

86,5 

86,4 

85,9 

84,4 

83,8 

83,8 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram A:11 5-årsöverlevnad i bröstcancer. Patienter diagnostiserade 

1999–2005 med uppföljning t.o.m. december 2005. Procent. 


återkommande nationell uppföljning av i vilken mån kvinnor i de berörda åldrarna 

verkligen blir mammograferade. En sådan bör etableras. 

I diagram A:11 kan ses att den femåriga relativa överlevnaden nu är nästan 87 procent 

för riket totalt. Patienterna med den högsta relativa överlevnaden finns i Sörmland, 

medan den lägsta relativa överlevnaden finns i Örebro och på Gotland – notera dock 

att den statistiska osäkerheten för Gotland är relativt stor. 

Variationen mellan landstingen är liten. Den relativa överlevnaden varierar mellan 

84 och 89 procent, d v s cirka +/- tre procentenheter jämfört med riksgenomsnittet. 

I tidigare analyser har skillnaderna mellan landstingen varit större, bland annat beroende 

på att landstingen med sämre överlevnad inte hade startat med mammografiscreening 

vid den tidpunkten (6, 7). 


Tjocktarmscancer – femårsöverlevnad (A:12) 

Det är vanligt att tjock- och ändtarmscancer betraktas som en enhet (kolorektalcancer) 

men eftersom dessa cancertyper skiljer sig åt, till exempel med avseende på 

behandling, redovisas överlevnaden för dessa cancerformer var för sig. 

Tjocktarmscancer är en av de vanligaste cancerformerna. Andelen diagnostiserade 

tumörer i tjocktarmen av samtliga cancerdiagnoser 2005 var sex procent för män 

och åtta procent för kvinnor. Cirka 4 000 personer får tjocktarmscancer varje år och 

de flesta som drabbas är mellan 70–75 år. Det är ovanligt att människor som är yngre 

än 30 år får tjocktarmscancer. Den totala prevalensen, antalet nu levande som diagnostiserats 

med tjocktarmscancer (under perioden 1958–2005) var i slutet av 2005 

25 000 personer. Över 1 700 personer dog i tjocktarmscancer 2004. 

Den femåriga relativa överlevnaden är för riket totalt 56 procent för män och 60 

procent för kvinnor. Dalarna har den högsta relativa överlevnaden efter fem år för 

män, medan den lägsta finns i Sörmland. Kvinnor med tjocktarmscancer i Jönköping 

har den högsta relativa överlevnaden. Västerbotten och Gotland har en låg 

relativ överlevnad för såväl män som kvinnor. Antal cancerfall är dock relativt få 

vilket medför ökad osäkerhet i överlevnadssiffrorna för vissa län. Detta avspeglas i 

de breda konfidensintervallen. 


Jönköping 

Sörmland 

Kronoberg 

Dalarna 

Värmland 


Halland 

Skåne 


RIKET 

Kalmar 

Örebro 

Stockholm 

Blekinge 

Västmanland 

Gävleborg 

Norrbotten 

Jämtland 

Uppsala 


Gotland 

Västerbotten 

Dalarna 

Västmanland 

Kronoberg 

Halland 

Stockholm 

Gävleborg 

Norrbotten 


Jämtland 

Blekinge 

Uppsala 

RIKET 

Skåne 

Örebro 

Kalmar 


Jönköping 

Värmland 


Gotland 

Västerbotten 

Sörmland 

68,5 

67,1 

65,6 

63,4 

63,2 

62,8 

61,8 

60,9 

60,7 

60,2 

59,9 

59,4 

59,4 

59,2 

58,1 

57,3 

56,5 

56,5 

54,9 

52,6 

50,2 

49,5 

65,6 

62,1 

62,0 

62,0 

57,6 

57,5 

57,3 

56,9 

56,8 

56,7 

56,5 

56,2 

55,5 

54,6 

54,4 

54,2 

54,1 

54,0 

53,6 

48,0 

45,7 

43,1 

Kvinnor 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Män 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram A:12 5-årsöverlevnad i tjocktarmscancer. Patienter diagnostiserade 




Ändtarmscancer – femårsöverlevnad (A:13) 

Tillsammans är tjock- och ändtarmscancer en av de vanligaste cancerformerna. Andelen 

diagnostiserade tumörer i ändtarmen av samtliga cancerdiagnoser 2005 var 

fyra procent för både män och kvinnor. Varje år får cirka 1 600 personer sjukdomen, 

vilket ungefär motsvarar 1 person av 5 000. Eftersom symtomen ofta visar sig tidigt 

och människor då kontaktar vården, har många patienter stora chanser att bli botade. 

Oftast är man 70–75 år när man blir sjuk. Under 2004 avled nästan 700 personer 

i ändtarmscancer. 

Den femåriga relativa överlevnaden är för riket 56 procent för män och 61 procent 

för kvinnor. Patienterna med den högsta relativa överlevnaden för män finns i Norrbotten, 

medan den lägsta relativa överlevnaden finns i Östergötland. Kvinnor med 

ändtarmscancer i Blekinge har den högsta relativa överlevnaden, medan den lägsta 

relativa överlevnaden återfinns på Gotland. 

Antalet cancerfall är dock relativt få. Osäkerheten i överlevnadssiffrorna är därför 

stora, vilket avspeglas i de breda konfidensintervallen. Gävleborg har till exempel 

den näst lägsta andelen relativ femårsöverlevnad för män, men är samtidigt ett av 

landstingen med den högsta överlevnaden för kvinnor. 


Blekinge 

Kronoberg 

Gävleborg 

Dalarna 

Uppsala 

Värmland 

Jönköping 

Norrbotten 

Västmanland 


Örebro 

RIKET 

Stockholm 

Kalmar 



Skåne 

Jämtland 

Västerbotten 

Sörmland 

Halland 

Gotland 

Norrbotten 

Blekinge 

Halland 

Sörmland 

Dalarna 

Stockholm 

Uppsala 

Gotland 

Västmanland 

Västerbotten 

Örebro 

Jämtland 

RIKET 

Skåne 

Värmland 


Kronoberg 

Jönköping 


Kalmar 

Gävleborg 


75,7 

71,2 

70,2 

67,5 

67,0 

66,9 

66,6 

66,2 

65,5 

63,4 

63,3 

60,8 

60,7 

60,6 

60,4 

60,2 

57,0 

52,0 

49,1 

48,5 

48,2 

48,2 

62,6 

62,6 

61,1 

60,8 

60,5 

59,8 

59,6 

57,4 

57,0 

57,0 

56,9 

56,5 

56,3 

56,2 

55,6 

54,8 

54,4 

54,0 

52,3 

51,8 

51,4 

48,7 

Kvinnor 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Män 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram A:13 5-årsöverlevnad i ändtarmscancer. Patienter diagnostiserade 




Gotland 

Jämtland 

Västmanland 


Sörmland 


Stockholm 

Uppsala 

Halland 

Kalmar 

Skåne 

RIKET 

Dalarna 

Västerbotten 

Norrbotten 

Kronoberg 

Värmland 

Blekinge 


Gävleborg 

Jönköping 

Örebro 

0,0 

5,3 

5,4 

5,5 

6,9 

7,1 

8,3 

8,3 

9,8 

10,1 

10,1 

10,2 

10,2 

11,7 

11,9 

12,1 

12,1 

12,4 

12,7 

14,2 

14,6 

14,9 

0 5 10 15 20 25 30 35 40 

Procent 

Diagram A:14 Ändtarmscancer – andel reoperationer inom 

30 dagar efter primäroperation, 2001–2005. Procent. 

Källa: Nationellt kvalitetsregister för cancer recti-kirurgi 

Ändtarmscancer – andel reoperationer inom 30 dagar (A:14) 

I de nationella riktlinjerna finns ett flertal viktiga kvalitetsindikatorer vid behandling 

av ändtarmscancer. En av dessa är andelen reoperationer inom 30 dagar efter 

den första operationen. Källan är Nationellt kvalitetsregister för cancer-rectikirurgi, 

som i egna rapporter offentligt redovisar resultat på sjukhusnivå. 

De allra flesta patienter med ändtarmscancer opereras. Operationerna kan vara 

olika omfattande och riskfyllda beroende på den enskilda tumörens utseende och 

patientens tillstånd. Komplikationer kan uppstå som kräver reoperation inom relativt 

kort tid efter den första operationen. Frekvensen av operationer kan variera 

beroende på hur patienten opereras och även valts ut för operation. 

Drygt en tredjedel av patienterna får någon form av komplikation. Några av dessa 

leder till reoperationer. Reoperationsfrekvensen i Sverige har under en följd av år 

varit oförändrad, cirka 10 procent för riket som helhet, vilket innebär att en av tio 

patienter blir omopererade inom 30 dagar. Detta kan upplevas som en hög siffra, 

även om den vid en internationell jämförelse inte är anmärkningsvärd. 


I diagram A:14 redovisas andelen reoperationer under perioden 2001–2005. Antalet 

primäroperationer i Sverige som ingår i materialet är knappt 5 900, varav 600 

blev reopererade. Det är stora skillnader mellan landstingen i ytterpositionerna. Tre 

landsting har reoperationsfrekvenser på nära 5 procent, medan de tre med högst 

frekvens närmar sig 15 procent. 

Skillnaderna mellan landsting behöver inte betyda att vården är bättre eller sämre. 

Det kan också vara en registreringsskillnad, där vissa sjukhus registrerar banala ingrepp 

som reoperationer medan andra inte gör det. Data är inte validerade på denna 

punkt. Se även fördjupningsruta och diagram där data för denna indikator även 

återges på sjukhusnivå. 


Redovisning på sjukhusnivå 

Diagrammet visar samma data som i A:14, fast på sjukhusnivå. Bara sjukhus 

som opererade rektalcancer 2005 ingår. Observera att tidsperioden är en annan 

än i A:14, nämligen 1997–2005. Detta gör att antalet operationer som inkluderas 

blir flera, vilket minskar den statistiska osäkerheten. Hade perioden 

2001–2005 använts, hade konfidensintervallen vidgats betydligt. 

Ur denna synvinkel är det bra att använda långa tidsperioder och många operationer. 

Å andra sidan innebär användandet av en längre tidsperiod att utfallen 

för de olika sjukhusen riskerar att spegla händelser som skedde för ett antal år 

sedan. När man ska diskutera och dra slutsatser om vårdkvalitet i Hudiksvall 

och Värnamo, måste man beakta om reoperationsfrekvensen är lika över åren. 

Detsamma gäller sjukhusen överst i diagrammet. 

Detta illustrerar en spänning mellan ”utvärdering” och ”förbättring” i valet 

hur sjukvårddata bör presenteras. Ska man i strävan att göra rättvisande jämförelser 

inkludera äldre data – när kirurger, vårdpersonal, rutiner delvis var 

andra? Eller ska man, som stöd för förbättringsarbete, utgå från aktuella data, 

som fokuserar hur vården idag bedrivs? För att kompensera något för dessa 

problem, redovisas bara de senaste nio åren i registret, vilket innebär att vi 

kommer att få se förbättringar eller försämringar på sjukhusen som kan förklaras 

av just det fenomenet att läkare slutar m.m. 

En viktig detalj i rektalcancerregistrets data är att man normalt gör korrigeringar 

för patientmix; för patientens ålder, kön, tumörstadium och tumörnivå. 

I redovisningen i diagram A:14 har ingen sådan korrigering för patientmix 

gjorts. Denna görs däremot när registret självt redovisar sina resultat, då med 

hjälp av så kallade odds-kvoter. Att korrigera för patientmix ökar kvaliteten i 

jämförelsen, men löser inte spänningen mellan ”säkra” och ”aktuella” data. 


Sundsvall 

Västerås 

Östersund 

Eskilstuna 

Lund 

Helsingborg 

Nyköping 

Västervik 

Södersjukhuset 

Halmstad 

Huddinge 

Borås 

Ersta 

Malmö 

Lidköping 

Gävle 

Norrköping 

Skövde 

Danderyd 

Linköping 

Skellefteå 

Falun 

Karolinska 

St Göran 

Östra sjukhuset 

Alingsås 

Kungälv 

Karlskrona 

Sunderbyn 

Växjö 

Uppsala 

Karlstad 

Örnsköldsvik 

Jönköping 

Mora 

Ystad 

Varberg 

Kristianstad 

Örebro 

Kalmar 

Karlshamn 

Ljungby 

Eksjö 

Umeå 

Uddevalla 

Värnamo 

Hudiksvall 

Sollefteå* 

Oskarshamn* 

Visby* 

Södertälje* 

Norrtälje* 

4 

5 

6 

6 

6 

7 

7 

7 

7 

8 

8 

8 

8 

8 

9 

9 

9 

9 

9 

10 

10 

10 

10 

10 

10 

11 

11 

11 

11 

11 

11 

11 

12 

12 

12 

12 

13 

13 

13 

15 

15 

16 

16 

16 

16 

18 

27 

0 5 10 15 20 25 30 35 40 

Procent 

Diagram A:14 Ändtarmscancer – andel reoperationer inom 

Sjukhus 30 dagar efter primäroperation, 1997–2005. Procent. 

Källa: Nationellt kvalitetsregister för cancer recti-kirurgi 

* Grundmaterialet för litet för att kunna göra valida approximationer 


Jönköping 

Blekinge 

Kalmar 

Dalarna 

Skåne 

Kronoberg 

Örebro 

Värmland 


Västmanland 

Gävleborg 

Västerbotten 


RIKET 

Sörmland 

Norrbotten 

Uppsala 


Halland 

Stockholm 

Jämtland 

Gotland 

84,9 

82,6 

82,0 

79,4 

78,4 

78,1 

76,0 

75,7 

75,3 

74,7 

74,1 

71,3 

70,4 

69,9 

69,4 

69,1 

66,7 

62,5 

60,2 

59,1 

56,4 

50,0 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram A:15 Andel patienter med lokaliserad prostatacancer som fått kurativt 

syftande behandling, 2005. Avser män 65 år och yngre. Procent. 

Källa: Nationella prostatacancerregistret 

Prostatacancer – kurativt syftande behandling (A:15) 

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen bland män i Sverige, med knappt 

9 500 diagnostiserade fall år 2005. Var tionde man i Sverige får sjukdomen under sin 

livstid. Hälften av alla var under 70 år vid diagnostillfället och nästan 3 300 var yngre 

än 65 år. Antalet nya fall har ökat kraftigt de sista åren, medan däremot dödligheten 

i sjukdomen varit nästan konstant. Den stora ökningen i antalet upptäckta fall beror 

till allra största delen på ökad diagnostik hos män utan sjukdomssymptom. Det har 

medfört att ålder vid diagnos sjunker. Trots att sjukdomen är vanlig, saknas kunskap 

om vad som är optimal behandling i många skeden av sjukdomen. 

Måttet femårsöverlevnad är svårtolkat vid prostatacancer och används inte här. 

Istället redovisas andelen patienter under 65 år med lokaliserad prostatacancer som 

fått kurativt syftande behandling, som operation eller strålning. Indikatorn föreslås 

i de nationella riktlinjerna för cancer. Uppgiften hämtas från Nationella Prostatacancerregistret. 

Registret har hög, 97-procentig täckningsgrad, i en jämförelse med 

antalet fall i Cancerregistret. 


För denna grupp patienter har man kunnat visa att operation sänker dödligheten i 

sjukdomen och också sänker den totala dödligheten. Risken för spridning av sjukdomen 

är också signifikant sänkt efter operation. Operation och strålbehandling 

anses likvärdiga i effekt, även om det inte finns jämförande undersökningar. Detta 

innebär att en hög andel av patienterna som är yngre än 65 år bör erbjudas kurativt 

syftande behandling. 

En del patienter väljer att inte genomgå behandlingen, då den kan ha negativa effekter. 

Det finns dessutom en del män som har andra svåra sjukdomar och där det 

inte blir aktuellt med kurativ behandling. Det har skett en betydande ökning de senaste 

åren av andelen patienter som får kurativt syftande behandling. Denna trend 

bröts dock 2005, vilket är det senaste året då data finns tillgängliga. Detta kan bero 

på ökad användning av en strategi med aktiv monitorering vid cancer där risken är 

låg att sjukdomen förvärras. Om diagnostik (höjt PSA) tyder på att detta ändå sker, 

går man in med kurativ behandling. 

I diagram A:15 återges utfallet 2005 per landsting. För riket är andelen drygt 70 procent, 

att jämföra med 82 procent 2004. Antalet patienter som fått kurativ behandling 

är knappt 2 300 i riket. Variationen mellan landstingen är påtaglig, från Jönköping 

och Blekinge i toppen med över 80 procent, till Stockholm, Jämtland och 

Gotland med andelar under 60 procent. Statistisk slump kan dock också spela roll; 

till exempel hade Gotland och Jämtland 2004 över 90 procents kurativt behandlade, 

och låg då i topp. 

MÖDRAHÄLSOVÅRD, FÖRLOSSNINGS- 

OCH NYFÖDDHETSVÅRD 

Inom detta område redovisas fem indikatorer. Alla fanns med i förra årets rapport 

och har försetts med uppdaterade uppgifter. Indikatorn om tidiga aborter har förändrats 

något och även försetts med kompletterande information. För några av indikatorerna 

gäller att utfallen kan bero på förhållanden som är svårpåverkbara för 

hälso- och sjukvården, medan för andra är kopplingen till vårdprocessen och variationer 

i denna tydligare. 


Jönköping 

Västerbotten 

Norrbotten 

Sörmland 

Kalmar 

Gotland 

Kronoberg 

Örebro 


Västmanland 

Värmland 

Skåne 

Halland 

RIKET 


Gävleborg 

Uppsala 


Dalarna 

Stockholm 

Blekinge 

Jämtland 

80,5 

80,1 

79,4 

78,7 

78,6 

77,5 

77,5 

77,4 

75,9 

74,6 

74,0 

73,6 

73,5 

72,5 

72,4 

71,2 

70,9 

70,0 

69,5 

68,1 

66,0 

65,6 

Diagram A:16 Andel aborter före nionde graviditetsveckan med 

fördelning på medicinska och kirurgiska, 2004–2006. Procent. 

Andel tidiga aborter (A:16) 

0 20 40 60 80 100 

Medicinska aborter Kirurgiska aborter 

Procent 

Källa: Abortstatistik, EpC/Socialstyrelsen 

År 2006 gjordes cirka 36 000 aborter. Av dessa utfördes 26 000 före den 9:e graviditetsveckan. 

Tidig abort är säkrare och mer effektiv för kvinnan. Det är ovanligt med 

komplikationer vid abort, men risken ökar med graviditetslängden. Det är därför 

viktigt att minimera väntetiderna till abort. 

Före 9:e graviditetsveckan kan man utföra medicinsk eller kirurgisk abort. Efter 

vecka 9 sker aborterna vanligen med kirurgisk metod. Detta innebär att en skyndsam 

handläggning av aborten är en förutsättning för att kvinnan ska ha möjlighet 

att välja metod. Kvinnan kan fram till vecka 9 själv, i samråd med läkare, välja metod 

under förutsättning att inga medicinska hinder finns. 

Vid kirurgisk abort avbryter man graviditeten genom instrumentell utrymning av 

livmodern i lokalbedövning eller under narkos. Medicinsk abort innebär att graviditeten 

avbryts genom läkemedelsbehandling i två omgångar med 2–3 dygns intervall. 

Den inledande läkemedelsbehandlingen ska ges på ett allmänt sjukhus eller någon 

annan sjukvårdsinrättning som Socialstyrelsen godkänt. Den påföljande behandlingen 

kan ges i hemmet om vissa kriterier är uppfyllda. 


Medicinsk abort kan utföras direkt efter positivt graviditetstest medan kirurgisk 

abort sällan utförs före graviditetsvecka 7. I Sverige utförs under senare år över hälften 

av alla aborter med medicinsk metod. Av de aborter som utförs före vecka 9 är 

över 70 procent medicinska. 

Vid Socialstyrelsens kartläggning av landstingens hantering av aborter i tidig graviditet 

framkom att väntetiderna i genomsnitt var något längre till kirurgisk abort än 

till någon form av medicinsk abort (8). 

Diagram A:16 visar andelen aborter före 9:e graviditetsveckan, både kirurgiska och 

medicinska, mellan 2004 och 2006. I genomsnitt 72 procent av alla aborter var 

tidiga och variationen mellan de olika landstingen var mellan 65 och 80 procent. 

I Jönköping och Västerbotten utfördes över 80 procent av aborterna före vecka 9. 

I Blekinge och Jämtland utfördes aborten före vecka 9 i 66 procent av fallen. Även 

Stockholm har en förhållandevis låg andel aborter utförda tidigt, cirka 68 procent. 

Av de tidiga aborterna utfördes majoriteten medicinskt, men med stor variation 

mellan landstingen. De landsting som har störst andel tidiga aborter har också en 

mycket stor andel medicinska aborter. 

Dödfödda barn (A:17) 

Dödföddhet definieras som framfödande av ett barn utan livstecken efter 28:e 

graviditetsveckan. Fosterdöden kan inträffa under, vilket är ovanligare, eller före 

förlossning. Missbildningar, infektioner, allvarlig sjukdom hos modern, komplikationer 

i moderkaka och/eller navelsträng är några orsaker till fosterdöd, men fortfarande 

kan man inte identifiera någon uppenbar orsak till fosterdöden i 10–15 procent 

av fallen. 

Varje år framföds i Sverige 300–400 dödfödda barn. Sedan 1970 har andelen dödfödda 

mer än halverats. En faktor som kan komma att öka antalet dödfödda barn 

är att mammorna blir allt äldre. Kvinnor i åldern 35 år och äldre har en ökad risk, 

jämfört med kvinnor mellan 20 och 34 år. Även förstföderskor har en större risk att 

framföda dödfödda barn. 

Rökning och övervikt hos modern tillhör de viktigaste kända förebyggbara riskfaktorerna 

för så kallad intrauterin fosterdöd, att fostret dör i livmodern. Mödrahälsovården 

bör genom övervakning och regelbundna kontroller minska riskerna genom 

tidiga åtgärder. 

Enligt de jämförelser WHO Europa har gjort har Sverige en mycket låg andel dödfödda. 


Halland 

Jämtland 

Uppsala 

Stockholm 

Blekinge 

Gävleborg 

Värmland 


RIKET 


Sörmland 

Norrbotten 

Skåne 

Jönköping 

Västerbotten 

Dalarna 


Kalmar 

Västmanland 

Örebro 

Gotland 

Kronoberg 

2,43 

2,44 

2,47 

2,83 

3,00 

3,12 

3,22 

3,26 

3,29 

3,40 

3,47 

3,51 

3,52 

3,65 

3,68 

3,68 

3,70 

3,71 

3,93 

4,09 

4,27 

4,36 

0 1 2 3 4 5 6 7 


Diagram A:17 Antal dödfödda per 1 000 födda barn, 

2001–2005. Åldersstandardiserade värden. 

Källa: Medicinska födelseregistret, EpC/Socialstyrelsen 

Det mått som här använts är antal dödfödda per 1 000 födda, under perioden 2001– 

2005. Resultatet redovisas i diagram A:17. I riket som helhet var antalet dödfödda 3,3 

per 1 000 födda. Det kan konstateras att variationen mellan landstingen är förhållandevis 

stor. En grupp landsting – Halland, Jämtland och Uppsala – redovisar de 

lägsta värdena med drygt två dödfödda per 1 000 födda. För Kronoberg, Gotland 

och Örebro är antalet dödfödda över fyra, nästan dubbelt så många. Ur diagrammet 

kan utläsas att den statistiska osäkerheten är stor, då de faktiska värdena är mycket 

små. 


Jämtland 

Halland 

Västerbotten 

Gävleborg 

Skåne 

Värmland 

Stockholm 

Kronoberg 


Sörmland 

RIKET 

Örebro 



Uppsala 

Norrbotten 

Kalmar 

Västmanland 

Dalarna 

Jönköping 

Blekinge 

Gotland 

1,14 

1,50 

1,62 

1,67 

1,80 

1,82 

1,86 

2,01 

2,03 

2,04 

2,08 

2,09 

2,17 

2,29 

2,35 

2,44 

2,49 

2,55 

2,92 

3,02 

3,59 

4,03 

Neonatal dödlighet (A:18) 

0 1 2 3 4 5 6 7 


Diagram A:18 Antal döda inom 28 dygn per 1 000 levande födda, 

2001–2005. Åldersstandardiserade värden. 


Neonatal dödlighet är det antal barn som avlidit inom 28 dagar efter förlossningen. 

Nivån på den neonatala dödligheten kan vara en effekt av både förlossningsvårdens 

och den neonatala vårdens kvalitet. Över tid har i Sverige den neonatala dödligheten 

minskat, från nivåer på över 5 per 1000 levande födda i början av 1980-talet 

till mellan 1,5 och 2,5 för de år som här redovisas. Detta motsvarar cirka 150 till 230 

barn per år. 

Den neonatala dödligheten är låg i Sverige, i en europeisk jämförelse. Enligt WHO 

Europas sammanställningar hamnar Sverige bland de fem länder som har den lägsta 

neonatala dödligheten under början av 2000-talet. 

Den neonatala dödligheten var lägst i Jämtland, Halland och Västerbotten. Högst 

var den i Gotland, Blekinge och Jönköping. I riket som helhet avled 2,1 barn per 

1 000 levande födda. Skillnaderna mellan landstingen är påtagliga, även om man 

bortser från extremvärden, som Jämtland låga 1,1 i neonatal dödlighet. Den statistiska 

osäkerheten är stor, då de faktiska värdena är mycket små. 


Halland 

Uppsala 

Stockholm 

Jämtland 

Örebro 

Värmland 


Sörmland 

Dalarna 

RIKET 

Kronoberg 

Norrbotten 

Jönköping 

Skåne 

Västerbotten 

Gotland 


Gävleborg 

Blekinge 


Kalmar 

Västmanland 

0,67 

0,87 

0,97 

0,99 

1,04 

1,05 

1,06 

1,06 

1,13 

1,13 

1,14 

1,15 

1,16 

1,18 

1,23 

1,25 

1,26 

1,28 

1,36 

1,39 

1,50 

1,63 

0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 

Procent 

Diagram A:19 Andel födda med låg Apgar-poäng (< 7) vid 5 minuter, 

2001–2005. Procent. Åldersstandardiserade värden. 


Låg Apgar-poäng hos nyfödda (A:19) 

Apgar-poäng är ett poängsystem för standardiserad bedömning av nyfödda för att 

avgöra deras vitalitet. Systemet innebär att man bedömer det nyfödda barnets hjärtfrekvens, 

andning, hudfärg, muskeltonus och reflexer på en skala mellan noll och 

två. Detta görs en minut, fem minuter och tio minuter efter födelsen. Högsta möjliga 

Apgar-poäng vid en bedömning är således tio. Låg Apgar-poäng brukar definieras 

som under sju poäng vid fem minuter. 

Flera faktorer rörande förlossning kan leda till låg Apgar-poäng vid fem minuter. 

Både dödlighet och risk för allvarliga neurologiska skador är större hos barn med 

låga Apgar-poång vid fem minuter 

Det är önskvärt att ha en liten andel barn födda med låg Apgar-poäng. För riket som 

helhet är andelen strax över en procent under den studerade perioden 2001–2005. 

Andelen barn med låg Apgar var lägst i Halland, Uppsala och Stockholm; Halland 

med det klart bästa värdet med 0,7 procent. Högsta andelen barn med låg Apgar var 

i Västmanland, Kalmar och Östergötland. 


Västmanland 

Uppsala 

Gävleborg 

Värmland 

Norrbotten 

Jönköping 

Gotland 

Halland 

Örebro 


Sörmland 

Jämtland 

Kalmar 

Kronoberg 

Dalarna 

RIKET 

Västerbotten 

Skåne 



Stockholm 

Blekinge 

2,58 

2,79 

3,01 

3,06 

3,19 

3,36 

3,36 

3,40 

3,44 

3,45 

3,47 

3,71 

3,85 

3,89 

3,91 

4,02 

4,08 

4,13 

4,63 

5,02 

5,05 

5,39 

0 1 2 3 4 5 6 

Procent 

Diagram A:20 Andel perinealbristningar av grad III och IV vid vaginal förlossning, 

2001–2005. Procent. Åldersstandardiserade värden. 


Perinealbristningar vid vaginal förlossning (A:20) 

Perinealbristning är en under förlossningen uppkommen bristning av mjukdelarna 

mellan slidöppningen och ändtarmsöppningen. Kända riskfaktorer för perinealbristning 

är att kvinnan är förstföderska, bär på ett stort barn, har en långdragen 

förlossning och att förlossningen avslutas instrumentellt, det vill säga med tång eller 

sugklocka. 

Inom förlossningsvården har andelen perinealbristningar ökat under de två senaste 

decennierna. Orsaken till ökningen är inte helt känd, men kan bero på ökad andel 

instrumentella förlossningar och på att barnen blir större. Perinealbristningar som 

inte blir upptäckta och adekvat åtgärdade medför allvarliga problem för kvinnor. 

Perinealbristningar kategoriseras efter hur stor skada som skett, i en skala där grad 3 

och 4 utgör de mera omfattande bristningarna. Perinealbristningar av grad 3 och 4 

sys i allmänhet på operationsavdelning, oftast med ryggmärgsbedövning. 

De flesta perinealbristningar läker bra och kvinnan får inga bestående men. Trots 

detta kan skadan orsaka nedsatt psykologiskt och emotionellt välbefinnande med 

oro för inkontinens, sexuell funktion och framtida graviditeter. De komplikationer 


som kan vara bestående är till exempel smärtor i mellangården, smärta vid samlag 

och avföringsinkontinens. 

I riket som helhet medför fyra procent av de vaginala förlossningarna bristningar 

av grad tre och fyra. Detta innebär att över 3 000 kvinnor årligen drabbas. Andelen 

kvinnor med perinealbristningar var lägst i Västmanland, Uppsala och Gävleborg. 

Högsta andelen kvinnor med perinealbristningar var i Blekinge, Stockholm och 

Östergötland, som alla tre påtagligt skiljer från flertalet landsting. 

Variationen mellan sjukhus och landsting tyder på att frekvensen perinealbristningar 

kan påverkas och att ett avsevärt antal förlossningsskador därmed kan undvikas. 

DIABETESVÅRD 

Diabetes är en kronisk sjukdom som drabbar många människor och som medför 

ökad risk även för andra sjukdomar. Över 350 000 svenskar, cirka fyra procent av befolkningen, 

bedöms ha diabetes. Av dessa har 85–90 procent typ 2-diabetes, ”vuxendiabetes”. 

Övriga har diabetes av typ 1, ”barn- och ungdomsdiabetes”. De flesta diabetespatienter 

har sin regelbundna vårdkontakt med primärvården. Andra har sin 

huvudsakliga vårdkontakt med medicinkliniker vid sjukhusen. 

För diabetesvården finns det ett antal etablerade kvalitetsindikatorer och även behandlingsmål 

för dessa. Bland dem är patienternas värde för blodsocker (HbA1c), 

blodtryck och kolesterol, liksom förekomst av rökning med flera indikatorer. Här 

redovisas två indikatorer med data från Nationella Diabetesregistret (NDR) och två 

med Läkemedelsregistret som källa. NDR-indikatorerna var med i 2006 års rapport. 

En indikator om ögonbottenkontroll har tagits bort. 

NDR samlar data om diabetesvård både från medicinkliniker och från primärvården. 

Deltagandegraden bedöms av NDR för 2006 vara cirka 43 procent för riket 

totalt, men med stora variationer mellan landstingen. Deltagandet har ökat påtagligt 

mellan 2005 och 2006. I de diagram där data från NDR används, återges även 

deltagandegrad per landsting. Där deltagandet är lågt är uppgifterna osäkra. 

Uppgifterna från NDR avser 2006 och diabetespatienter i primärvård, i alla åldrar. 

Resultaten kan inte fullt ut jämföras med förra årets, eftersom patientgruppen 

är delvis en annan. Vi följer i dessa indikatorer den redovisning som NDR själv 

använder sig av i sin senaste årsrapport. I denna har man ett kvalitetsindex, där 

landstingen rangordnats utifrån fem olika kvalitetsmått. De båda här redovisade 

NDR-indikatorerna ingår i kvalitetsindexet. 

Måluppfyllelse i indikatorerna från NDR anges i förhållande till de behandlingsriktlinjer 

och målnivåer för blodtryck och blodsockervärde som Svensk Förening 


för Diabetologi ger ut, och som NDR använder sig av i sitt kvalitetsindex. En revidering 

av de nationella riktlinjerna för diabetes har under 2007 påbörjats av Socialstyrelsen. 

Indikatorerna med Läkemedelsregistret som källa är ett värdefullt komplement till 

NDR:s uppgifter. Registret är heltäckande och baserat på uttag av läkemedel i öppen 

vård. Däremot kan man inte via registret få uppgifter om måluppfyllelse vid olika 

behandlingar, som värde för blodtryck eller kolesterol, vilket man kan via NDR. 

Diabetes i primärvård – måluppfyllelse för HbA1c (A:21) 

I diagram A:21 anges hur stor andel av patienterna i diabetesregistret som uppnår 

målet för blodsockervärdet HbA1c. Behandlingsmålet är definierat till ett HbA1cvärde 

på 6,0 procent eller lägre. 

Alla rapporterade patienter i primärvården ingår, knappt 115 000 patienter. Skillnaden 

mellan landstingen är för flertalet måttlig och ska inte övertolkas, särskilt inte 

efter hänsyn till den ojämna deltagandegraden. Observera att konfidensintervallen 

inte avser den osäkerhet i uppgifterna som uppkommer genom ojämn deltagandegrad. 

Dalarna, Norrbotten och Gotland redovisar låga andelar. Av dessa landsting 

Sörmland 


Blekinge 

Halland 


Jönköping 

Västerbotten 

Gävleborg 

Kronoberg 

Västmanland 

RIKET 

Uppsala 

Stockholm 

Jämtland 

Kalmar 

Örebro 

Värmland 

Skåne 


Dalarna 

Norrbotten 

Gotland 

61,4 

60,8 

59,7 

59,2 

58,8 

58,0 

57,6 

56,4 

55,3 

55,3 

55,0 

54,0 

53,7 

53,7 

51,8 

51,0 

50,6 

50,4 

49,6 

44,4 

43,7 

38,0 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram A:21 Andel diabetiker som når mål för HbA1c, 2006. 

Primärvård. Procent. Mål: HbA1c ≤ 6,0%. 

Procentsats till höger i diagrammet avser deltagandegrad i registret. 

Källa: Nationella Diabetesregistret 

Deltagandegrad i registret 


26,3 

74,3 

29,8 

21,1 

38,6 

51,3 

35,3 

57,9 

46,1 

7,7 

19,4 

11,2 

51,8 

26,1 

46,7 

46,1 

32,9 

25,4 

57,4 

18,5 

31,2

har framförallt Norrbotten och Gotland låg täckningsgrad, medan Dalarnas har 

bland de högre i landet. 

Av de landsting som ligger ovanför rikets snitt har Östergötland den bästa täckningsgraden, 

över 80 procent, och därmed tillförlitliga värden. Av de övriga landsting 

som ligger över genomsnittet, har även Jönköping, Gävleborg och Kronoberg 

jämförelsevis högt deltagande. I riket som helhet nås behandlingsmålet för 55 procent 

av patienterna, samma andel som 2005. 

Diabetes – måluppfyllelse för blodtryck (A:22) 

Risken för hjärtkärlsjukdom är två-tre gånger högre hos diabetiker än icke-diabetiker, 

enligt olika studier. Ett flertal riskfaktorer bidrar till detta, som högt blodtryck, 

förhöjda blodfetter och rökning. Risken ökar med antalet riskfaktorer. Gränsen för 

förhöjt blodtryck för diabetiker är satt till 130/80 mm Hg. Detta värde innebär att i 

storleksordningen 80–90 procent av alla diabetiker har högt blodtryck. 

Diagram A:22 anger för samma grupp av patienter andelen som når behandlingsmålet 

130/80 mm Hg eller lägre. Alla patienter ingår, oavsett om de behandlas för 

högt blodtryck eller ej. Andelen som uppfyller målet är klart lägre än vad som gällde 

Halland 

Västmanland 

Värmland 


Skåne 

Kalmar 

Västerbotten 

Stockholm 

Gävleborg 


RIKET 

Sörmland 

Örebro 

Norrbotten 

Jönköping 


Gotland 

Uppsala 

Kronoberg 

Jämtland 

Dalarna 

Blekinge 

36,8 

36,7 

36,3 

36,0 

34,4 

34,1 

33,8 

33,6 

33,5 

33,5 

32,8 

32,2 

32,0 

31,2 

31,1 

31,1 

30,8 

29,5 

29,3 

28,7 

26,2 

23,8 

0 10 20 30 40 50 

Procent 

Diagram A:22 Andel diabetiker som når mål för blodtryck, 2006. 

Primärvård. Procent. Mål: Blodtryck ≤ 130/80. 

Procentsats till höger i diagrammet avser deltagandegrad i registret. 

Källa: Nationella Diabetesregistret 

Deltagandegrad i registret 

80 ÖPPNA JÄMFÖRELSER 2007 

21,1 

7,7 

46,1 

74,3 

32,9 

26,1 

35,3 

11,2 

57,9 

38,6 

26,3 

46,7 

18,5 

51,3 

25,4 

31,2 

19,4 

46,1 

51,8 

57,4 

29,8

för blodsockervärdet, 33 procent jämfört med 55 procent. Östergötland och Värmland 

uppvisar en jämförelsevis hög andel patienter som når behandlingsmålet och 

har samtidigt relativt sett högt deltagande. 

En måluppfyllelse på 33 procent är påfallande lågt. Andelen av de blodtrycksbehandlade 

som når målet är enligt NDR-data lägre, 25 procent. Den låga måluppfyllelsen 

tyder på underbehandling av diabetespopulationen. Man bör dock även 

notera att val av behandling ska utformas efter individuella hänsyn. För äldre och 

multisjuka måste flera olika aspekter vägas in. 

Diabetes – blodtryckssänkande behandling (A:23) 

Diagram A:23 bygger på uppgifter från Läkemedelsregistret. I steg ett identifierades 

alla rikets läkemedelsbehandlade diabetiker, 18 år och äldre, via uttagen av 

diabetesläkemedel 2006. Därefter studerades hur stor andel av denna grupp som 

fick någon form av blodtryckssänkande läkemedelsbehandling. Vidare studerades 

hur stor andel av alla som hade blodtryckssänkade behandling med ACE-hämmare 

och Angiotensin II-antagonister (ARB). Dessa läkemedel ska särskilt användas som 

blodtrycksbehandling vid diabetisk njursjukdom, vilket en betydande grupp diabetiker 

har, men används även i andra fall. 

Västerbotten 


Norrbotten 

Jämtland 

Gotland 

Värmland 

Gävleborg 


Kronoberg 

Örebro 

Uppsala 

Västmanland 

RIKET 

Dalarna 

Skåne 

Sörmland 

Jönköping 

Stockholm 

Halland 


Blekinge 

Kalmar 

77,7 

76,9 

76,3 

75,2 

75,1 

74,7 

74,7 

74,2 

73,9 

73,1 

73,1 

73,0 

73,0 

72,6 

72,6 

72,4 

72,3 

72,2 

71,9 

71,9 

71,9 

70,1 

0 20 40 60 80 100 

ACE-hämmare och ARB Övriga läkemedel 

Diagram A:23 Andel diabetiker med blodtryckssänkande läkemedelsbehandling, 

2006. Avser läkemedelsbehandlade diabetiker, 

18 år och äldre. Procent. Åldersstandardiserade värden. 


Procent 


För riket är andelen behandlade med någon form av blodtryckssänkande läkemedel 

73 procent. I NDR är motsvarande andel något över 70 procent 2006, vilket ger en 

god överensstämmelse på riksnivå mellan de båda källorna. 

Skillnaderna mellan landstingen är små eller till och med påtagligt små, med alla 

landsting placerade i intervallet 70-78 procents behandlade. Spridningen är måttlig 

även för behandling med ACE/ARB, med nästan alla landsting i intervallet 50–60 

procents behandlade. 

Att skillnaderna mellan landstingen är små är ett tecken på att diabetesvården i detta 

avseende är av jämn kvalitet. I förhållande till de målvärden som NDR använder 

är det dock troligt att en allmän underbehandling råder. Den låga måluppfyllelsen 

avseende blodtrycksbehandling (se A:22) talar för detta. Revideringen av de nationella 

riktlinjerna för diabetes kommer att ge vägledning i denna fråga. 

Andelen diabetiker med blodfettsänkande behandling (A:24) 

Även A:24 bygger på uppgifter från Läkemedelsregistret, men omfattar befolkningen 

40 år och äldre. Det visar med samma metodik som ovan andelen läkemedelsbehandlade 

diabetiker som behandlas med blodfettssänkande läkemedel. För 

Västmanland 

Kronoberg 

Västerbotten 


Skåne 

Värmland 

Dalarna 

Stockholm 

Örebro 

Sörmland 

Jönköping 

RIKET 


Gävleborg 

Kalmar 

Norrbotten 

Jämtland 

Blekinge 

Halland 


Uppsala 

Gotland 

55,6 

55,3 

54,2 

53,6 

53,3 

51,5 

51,4 

51,0 

50,6 

50,4 

50,3 

49,9 

49,7 

49,5 

48,9 

48,7 

48,5 

46,6 

45,8 

45,7 

45,6 

39,7 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram A:24 Andel diabetiker med blodfettssänkande läkemedelsbehandling, 

2006. Avser läkemedelsbehandlade diabetiker, 

40 år och äldre. Procent. Åldersstandardiserade värden. 



iket uppgår andelen till 50 procent. Alla landsting utom Gotland ligger i intervallet 

45–55 procents behandlade, vilket är en jämförelsevis måttlig spridning. 

Uppgifterna överensstämmer väl med motsvarande uppgifter från NDR, både vad 

gäller andelen behandlade i riket, och avseende skillnaderna mellan landstingen. 

Enligt NDR uppnår cirka 50 procent av de blodfettsbehandlade patienterna målen 

för totalkolesterol

28-dagars dödlighet efter stroke (A:25) 

Bland annat i OECD-samarbetet används måttet dödlighet efter stroke, stroke-letaliteten, 

som indikator på sjukvårdens kvalitet vid internationella jämförelser. Det 

mått som presenteras här försöker mäta kvaliteten i hela vårdkedjan från den förebyggande 

verksamheten till ambulansverksamheten, det akuta omhändertagandet 

och efterföljande vård. 

Som stroke räknas alla fall med någon diagnos för hjärnblödning, hjärninfarkt eller 

ej specificerad stroke i Dödsorsaksregistret eller Patientregistrets slutenvårdsdel. 

Därmed ingår både de patienter som dog utan att ha vårdats på sjukhus och de som 

sjukhusvårdades. I jämförelsen ingår endast de personer som inte haft någon stroke 

under de sju föregående åren. 

Under de tre åren 2002–2004 avled cirka 23 procent av dessa strokefall. Dödligheten 

efter stroke är, efter att man tagit hänsyn till skilda åldersfördelningar, mycket lika 

för män och kvinnor. 

Diagram A:25 visar att finns en viss variation i dödlighet efter stroke mellan landstingen. 

Regionala skillnader kan ha flera orsaker, bland annat tillförlitligheten 

i diagnossättning, skillnader i bakgrundsfaktorer såsom annan sjuklighet, sociala 

faktorer, slumpmässiga avvikelser samt skillnader i omhändertagandet av strokepatienter 

eller i befolkningens benägenhet att söka vård. Vårdrelaterade faktorer kan 

vara avståndet till adekvat vård, ambulansverksamhetens effektivitet och det akuta 

omhändertagandet på sjukhus. 

Gotland, Kalmar och Blekinge uppvisade den högsta dödligheten för män. Uppsala, 

Västmanland och Halland hade den lägsta. Bland kvinnorna hade Gävleborg, Värmland 

och Östergötland den högsta 28-dagarsdödligheten medan Uppsala och Gotland 

hade den lägsta andelen döda under de tre åren. Gotland har alltså den högsta 

dödligheten för männen men har en mycket låg dödlighet bland kvinnorna. 

Diagrammen har försetts med 95-procentiga konfidensintervall. Dessa visar att den 

slumpmässiga variationen över tid kan spela en stor roll för värdena, inte minst för 

små områden som till exempel Gotland. 


Uppsala 

Gotland 

Västmanland 

Sörmland 


Stockholm 

Dalarna 

Halland 

Västerbotten 


Jämtland 

Blekinge 

RIKET 

Örebro 

Jönköping 

Skåne 

Norrbotten 

Kronoberg 

Kalmar 


Värmland 

Gävleborg 

Uppsala 

Västmanland 

Halland 


Västerbotten 

Skåne 

Stockholm 

Örebro 

Sörmland 

RIKET 


Dalarna 


Norrbotten 

Jönköping 

Kronoberg 

Jämtland 

Värmland 

Gävleborg 

Blekinge 

Kalmar 

Gotland 

19,0 

19,4 

20,6 

20,6 

20,6 

21,9 

22,1 

22,6 

22,7 

23,2 

23,3 

23,4 

23,4 

23,7 

23,8 

24,3 

24,4 

25,0 

25,2 

25,6 

27,8 

28,9 

18,1 

19,7 

20,0 

20,6 

20,9 

21,5 

22,2 

22,2 

22,6 

22,8 

23,0 

23,3 

23,7 

23,9 

24,1 

24,1 

24,2 

25,2 

26,0 

26,2 

26,6 

27,7 

Kvinnor 

0 5 10 15 20 25 30 35 

Procent 

Män 

0 5 10 15 20 25 30 35 

Procent 

Diagram A:25 Dödlighet inom 28 dagar efter stroke, 2002–2004. 

Avser förstagångsstroke och även icke sjukhusvårdade. Procent. 

Åldersstandardiserade värden. 

Källa: Patientregistret och Dödsorsaksregistret, EpC/Socialstyrelsen 


28-dagars dödlighet efter stroke – sjukhusvårdade (A:26) 

Här redovisas dödligheten inom 28 dagar efter sjukhusvård för stroke. Måttet syftar 

till att mäta kvaliteten i det akuta omhändertagandet och i den efterföljande vården 

vid sjukhus. 

Olika mått på dödligheten efter stroke används vid internationella jämförelser, 

bland annat inom OECD och det nordiska samarbetet. Att mäta korttidsöverlevnaden 

enbart bland sjukhusvårdade strokefall är ett vanligt mått och i många länder 

det mått som är möjligt att ta fram. 

Bland de drygt 17 000 män och 18 000 kvinnor som årligen drabbas av stroke vårdas 

ungefär 30 000 män och kvinnor varje år för stroke på sjukhus. 

Som stroke räknas här fall med någon diagnos för hjärnblödning, hjärninfarkt eller 

ej specificerad stroke åren 2004–2006 i Patientregistrets slutenvårdsdel, således de 

strokefall som sjukhusvårdats. För att kunna skatta dödligheten bland förstagångsfall 

ingår i denna jämförelse endast de personer som inte haft någon stroke under de 

sju föregående åren. Av dessa ingår alla personer i åldrarna 20 år eller över. 

Ur diagram A:26 kan utläsas att 15 procent av de sjukhusvårdade fallen avled inom 

28 dagar efter slaganfallet. Efter att man tagit hänsyn till skilda åldersfördelningar 

är dödligheten efter stroke i riket, både efter sjukhusvård och totalt, mycket lika för 

män och kvinnor. 

Dödligheten bland sjukhusvårdade efter stroke varierar för männen mellan Uppsalas 

10 procent till Kalmar och Gävleborg som har en dödlighet på 20 respektive 18 

procent. Dessa tre landsting hade liknande placeringar vid jämförelsen av dödligheten 

efter all stroke. Bland kvinnorna låg variationen i dödlighet efter sjukhusvård 

för stroke på en liknande nivå, med ungefär 13 procent för Västmanland, Dalarna 

och Västernorrland och runt 19 procent för Värmland och Kronoberg. 

Data i diagrammen är åldersstandardiserade och har försetts med 95-procentiga 

konfidensintervall. Dessa intervall visar att den slumpmässiga variationen över tid 

kan spela en stor roll för värdena, inte minst för landsting med små befolkningsunderlag. 


Västmanland 


Dalarna 


Uppsala 

Västerbotten 

Skåne 

Stockholm 

Gotland 

Halland 

RIKET 

Jönköping 

Blekinge 

Sörmland 


Kalmar 

Örebro 

Norrbotten 

Jämtland 

Gävleborg 

Kronoberg 

Värmland 

Uppsala 


Västerbotten 

Skåne 

Halland 


Västmanland 

Jönköping 

RIKET 

Kronoberg 


Dalarna 

Gotland 

Stockholm 

Sörmland 

Blekinge 

Norrbotten 

Örebro 

Jämtland 

Värmland 

Gävleborg 

Kalmar 

11,7 

12,8 

13,3 

13,5 

13,6 

13,9 

14,1 

14,2 

14,4 

14,7 

14,7 

14,8 

14,9 

15,2 

15,8 

16,4 

17,2 

17,2 

17,3 

17,6 

18,7 

19,4 

10,0 

12,8 

12,8 

13,0 

13,5 

13,7 

14,1 

14,6 

14,8 

14,8 

15,0 

15,1 

15,3 

15,3 

16,2 

16,5 

16,5 

16,5 

16,7 

17,0 

18,4 

20,0 

Kvinnor 

0 5 10 15 20 25 30 

Procent 

Män 

0 5 10 15 20 25 30 

Procent 

Diagram A:26 Dödlighet inom 28 dagar efter stroke, 2004–2006. 

Sjukhusvårdade patienter, förstagångsstroke. Procent. 

Åldersstandardiserade värden. 



Andel vårdade på strokeenhet (A:27) 

Enligt de nationella riktlinjerna ska vård i akutfasen vid strokesjukdom bedrivas 

vid strokeenheter. Det finns ett starkt kunskapsunderlag för att hävda att vård på 

väl fungerande strokeenheter minskar dödligheten, det personliga beroendet och 

behovet av institutionsboende. De positiva effekterna gäller samtliga patienter med 

stroke oavsett deras ålder, kön eller hjärnskadans svårighetsgrad. Vård på en strokeenhet 

har i riktlinjerna därför givits allra högsta prioritet. 

I riket har under perioden 1994–2006 andelen strokepatienter som vårdats på strokeenhet 

hela eller delar av vårdtiden successivt ökat. Utvecklingen över tid visas i diagram 

A:27 Riket. 

Det finns ganska stora skillnader mellan landstingen, vilket kan ses i diagram A:27, 

separat redovisat för män respektive kvinnor. På riksnivå uppgick andelen 2006 till 

nästan 82 procent. För kvinnor är skillnaderna mellan landsting mer än 15 procentenheter 

för en grupp landsting. Skillnaderna för männen är något mindre. 

Andelen män som får vård vid strokeenhet är ett par procentenheter högre än vad 

andelen för kvinnor är. I Riks-Strokes årsrapport för 2006 anges att männen har 

nästan 10 procent bättre chans att vårdas på strokeenhet än vad kvinnorna har, även 

efter att olika justeringar gjorts (för bland annat ålder, medvetandegrad och tidigare 

stroke). I Jämtland, Kalmar och Värmland är skillnaderna till kvinnornas nackdel 

störst (dock utan justeringarna ovan gjorda). 

Patienter som vårdas på strokenhet är något yngre än de som vårdas på vanlig vårdavdelning, 

med medelålder på 76 respektive 79 år. I Riks-Strokes årsrapport anges 

att störst åldersskillnad i detta avseende var det för Halland, Jämtland, Stockholm, 

Uppsala och Västernorrland, med en skillnad på mer än fem år för de båda vårdformerna. 

Landsting med annan färg i stapeln anses ha osäkra data, som följd av lägre täckningsgrad. 

Täckningsgraden i Riks-Stroke 2003–2005, jämfört med Patientregistret, 

har använts för detta. Landsting med 20 procents eller högre andel fall som enbart 

rapporterats till Patientregistret och inte till Riks-Stroke, anses här ha osäkra värden. 

Täckningsgraden för 2006 har inte kunnat användas, vilket är en brist. 


Gotland 

Norrbotten 



Västerbotten 

Örebro 

Kronoberg 

Halland 

Blekinge 


Sörmland 

Kalmar 

RIKET 

Skåne 

Jönköping 

Uppsala 

Västmanland 

Gävleborg 

Värmland 

Stockholm 

Dalarna 

Jämtland 

Gotland 


Norrbotten 

Västerbotten 

Örebro 

Kronoberg 


Halland 

Blekinge 

Kalmar 


RIKET 

Skåne 

Värmland 

Sörmland 

Uppsala 

Jämtland 

Jönköping 

Gävleborg 

Västmanland 

Stockholm 

Dalarna 

96,2 

92,2 

90,9 

90,7 

88,4 

87,9 

85,2 

84,8 

83,3 

81,6 

81,1 

80,9 

80,2 

79,5 

79,4 

79,2 

78,0 

77,1 

76,9 

71,6 

69,6 

68,9 

100,0 

93,1 

91,5 

90,4 

90,2 

89,7 

89,6 

87,9 

86,9 

85,9 

84,7 

83,0 

82,0 

81,8 

81,6 

81,6 

79,5 

79,4 

78,0 

77,8 

76,5 

73,0 

Kvinnor 

0 20 40 60 80 100 

Osäkra data p g a låg täckningsgrad 2003–2005. 

Procent 

Män 

0 20 40 60 80 100 


Procent 

Diagram A:27 Andel strokepatienter som vårdats 

på strokeenhet, 2006. Procent. 

Källa: Riks-Stroke 


Procent 

100 

80 

60 

40 

20 

0 

51,6 

1994 

53,9 

1995 

Diagram A:27 Andel strokepatienter som vårdats 

Riket på strokeenhet, 2006. Procent. 


60,4 

1996 

Funktionsförmåga efter stroke – andel beroende (A:28) 

65,1 

1997 

70,2 

1998 

Patienter som överlever stroke återfår i olika grad den funktion man hade före 

insjuknandet. I Riks-Stroke samlas data om strokepatienternas beroende av andra 

för sin personliga ADL, i uppföljningen efter tre månader. ADL står för Aktiviteter 

i Dagligt Liv. Med personlig ADL avses aktiviteterna förflyttning, toalettbesök samt 

av- och påklädning. Som kvalitetsindikator speglar måttet sjukvårdsinsatserna både 

i akutfasen och i den fortsatta rehabiliteringen efter utskrivning från akutsjukhus. 

Utöver olika täckningsgrader är även bortfall i tremånadersuppföljningen en felkälla. 

Två landsting hade ett bortfall på över 20 procent, Stockholm och Gotland. 

De ges markering i diagrammet som landsting med osäkra data. 

I diagrammet A:28 redovisas andelen patienter som var beroende av andra för sin 

personliga ADL tre månader efter akutfasen, av dem som överlevde och som före 

insjuknandet var oberoende, således själv klarade sin personliga ADL. Andelen beroende 

varierade 2006 mellan 17 och 28 procent i de olika landstingen. För riket som 

helhet är andelen beroende i personligt ADL 20,5 procent. Sedan 2003 kan för riket 

ses en viss tendens till allt bättre resultat, med ökad andel oberoende. 


67,8 

1999 

68,1 

2000 

72,5 

2001 

73,5 

2002 

75,9 

2003 

78,3 

2004 

78,9 

2005 

81,6 

2006

Västmanland 



Stockholm 

Skåne 

Västerbotten 

Värmland 

Sörmland 

RIKET 

Örebro 

Gävleborg 

Dalarna 


Halland 

Uppsala 

Norrbotten 

Jämtland 

Kalmar 

Jönköping 

Gotland 

Blekinge 

Kronoberg 

17,1 

17,3 

17,5 

18,4 

18,6 

18,9 

19,2 

20,1 

20,5 

20,6 

20,9 

21,0 

21,2 

22,0 

22,2 

23,3 

23,7 

25,9 

26,0 

27,1 

27,5 

28,4 

0 10 20 30 40 50 


Procent 

Diagram A:28 Andel strokepatienter som var ADL-beroende 

tre månader efter akutfasen, 2006. Procent. 


Detta mått på resultat bör helst tolkas tillsammans med andelen som överlevde: Det 

bästa resultatet når sjukhus och landsting som dels har en hög andel patienter som 

överlever, dels har en hög andel som är personligt ADL-oberoende, det vill säga i 

hög grad återfår sina funktioner. 


Som illustration visas i diagram A:28 Sjukhus utfallet per klinik, enligt den klinik/sjukhusindelning 

som används i Riks-Stroke. Variationen är större än på 

landstingsnivå, naturligt nog. Även konfidensintervallen blir mera utsträckta, 

eftersom det bara är ett års resultat som redovisas. 

En grupp sjukhus har andelar på under 15 procent, medan en annan har värden 

på 25 procent och över. Sjukhus med låg täckningsgrad och/eller högt bortfall 

i tremånadersrapporteringen markeras med annan färg i stapeln. 


Danderyd 12,3 

Köping/Fagersta 13,2 

Norrköping 13,9 

Norrtälje 14,0 

Simrishamn 14,3 

Sundsvall/Härnösand 14,4 

Lund 14,7 

Lycksele 15,1 

Huddinge 15,3 

Kristianstad 15,4 

Enköping 16,2 

Lindesberg 16,2 

Bollnäs/Söderhamn 16,4 

Karlstad/Krist./Säffle 16,7 

Skellefteå 17,1 

Landskrona 17,2 

Hässleholm 18,1 

Södertälje 18,2 

Motala 18,5 

Nyköping 18,5 

S:t Göran 18,8 

Linköping 18,9 

Örnsköldsvik 19,0 

Trelleborg 19,1 

Uddevalla/Strömstad 19,3 

Skene 19,4 

Kungälv 19,4 

Helsingborg 19,5 

UMAS 19,8 

Sahlgrenska 19,8 

Falun 20,0 

Mälarsjukhuset 20,1 

Lidköping 20,3 

Västerås/Sala 20,5 

Arvika 20,5 

Mora 20,5 

Östra sjukhuset 20,7 

Varberg 20,9 

Örebro 21,0 

Borås 21,3 

Ängelholm 21,3 

Mölndal 21,5 

NÄL 21,6 

Umeå 21,9 

Skövde 22,0 

Ludvika 22,0 

Gävle/Sandviken 22,2 

SÖS 22,3 

Gällivare 22,4 

Piteå 22,4 

Hudiksvall 22,6 

Kullbergska 22,6 

Ystad 22,8 

Halmstad 23,2 

Kiruna 23,3 

Akademiska 23,6 

Sunderbyn 23,7 

Östersund 23,7 

Karlskoga 24,0 

Västervik 24,0 

Avesta 24,1 

Falköping 24,1 

Karolinska 24,2 

Kalix 24,3 

Alingsås 24,5 

Karlshamn 24,5 

Oskarshamn 25,0 

Värnamo 25,5 

Ryhov sjukhus 26,0 

Höglandssjukhuset 26,4 

Sollefteå 27,0 

Kalmar 27,1 

Visby 27,1 

Ljungby 27,8 

Växjö 28,7 

Finspång 28,9 

Torsby 29,3 

Karlskrona 29,5 

Mariestad 32,8 

0 10 20 30 40 50 

Osäkra data p g a låg täckningsgrad 2003–2005 eller låg andel uppföljda efter tre månader. 

Procent 

Diagram A:28 Andel strokepatienter som var ADL-beroende 

Sjukhus tre månader efter akutfasen, 2006. Procent. 



Blodförtunnande behandling efter stroke (A:29) 

Ett stort antal personer i Sverige, mer än 90 000, har kroniskt förmaksflimmer. Detta 

är också en av de vanligaste orsakerna till stroke. Cirka 6 000 svenskar får varje 

år stroke till följd av förmaksflimmer. Förmaksflimmer är därmed också en viktig 

riskfaktor för återinsjuknande i stroke. Behandling med warfarin efter en stroke 

(hjärninfarkt) och vid förmaksflimmer medför en betydligt lägre risk för att patienten 

ska återinsjukna i stroke eller annan hjärt-kärlsjukdom. 

Warfarinbehandling efter stroke och vid förmaksflimmer är en högt prioriterad åtgärd 

i de nationella riktlinjerna för stroke. I princip samtliga dessa patienter bör få 

blodförtunnande behandling med warfarin, dock efter individuellt hänsynstaganden 

till andra sjukdomar, mycket hög ålder och andra faktorer. 

Diagram A:29 redovisar för män och kvinnor andelen strokepatienter med förmaksflimmer 

som fick blodförtunnande behandling. Uppgifterna är baserade på Patientregistret 

och Läkemedelsregistret och avser patienter som skrevs ut från sjukhus 

efter stroke under 2005 och 2006, och som hämtade ut blodförtunnande läkemedel 

under första halvåret 2007. Det totala antalet patienter strokepatienter med förmaksflimmer 

var knappt 6 000. 

Med en andel behandlade för riket på 50 procent (män) respektive 41 procent (kvinnor) 

kan sägas att det råder en påtaglig underbehandling. Denna fråga måste dock 

diskuteras och tolkas i ljuset av att äldre patienter kan ha kontraindikationer mot 

warfarin, som till exempel fallbenägenhet eller demens. 

I en tidigare rapport från Socialstyrelsen (9) redovisades motsvarande jämförelse 

avseende 2005, med en snarlik metod. Då var andelen behandlade något lägre. Särskilt 

för männen har en ökning skett, med tre procentenheter. 


Kronoberg 

Gotland 


Gävleborg 

Kalmar 

Västerbotten 

Sörmland 

Västmanland 

Dalarna 

Halland 

Blekinge 

Norrbotten 


Örebro 

Jämtland 

Jönköping 

Skåne 

RIKET 

Uppsala 

Värmland 


Stockholm 

Gotland 

Sörmland 

Gävleborg 

Blekinge 


Värmland 

Norrbotten 

Skåne 

Halland 

Västmanland 

Dalarna 

RIKET 

Jämtland 

Kronoberg 

Örebro 

Västerbotten 

Jönköping 

Kalmar 

Uppsala 

Stockholm 



60,7 

57,1 

56,9 

53,2 

51,8 

51,7 

48,3 

48,2 

47,4 

47,3 

46,9 

46,5 

42,9 

42,1 

41,7 

41,6 

40,9 

40,8 

37,7 

37,1 

34,4 

32,4 

76,9 

65,5 

63,8 

63,3 

63,2 

62,7 

58,1 

57,9 

54,9 

53,2 

51,8 

50,2 

50,0 

48,8 

48,8 

48,8 

47,9 

47,4 

47,4 

44,4 

43,1 

42,6 

Kvinnor 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Män 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram A:29 Andel strokepatienter (hjärninfarkt) med hjärtflimmer med 

blodförtunnande behandling, januari–juni 2007. Procent. 

Källa: Patientregistret, Läkemedelsregistret, EpC/Socialstyrelsen 



Värmland 

Kalmar 

Sörmland 

Gävleborg 

Blekinge 

Uppsala 

Skåne 

Västmanland 

Dalarna 

Örebro 

RIKET 

Halland 


Gotland 

Stockholm 

Västerbotten 

Jämtland 

Norrbotten 

Kronoberg 


Jönköping 

7,4 

7,8 

7,9 

8,9 

8,9 

9,1 

9,1 

9,1 

9,3 

9,4 

9,6 

9,7 

9,8 

9,9 

10,1 

10,2 

10,9 

11,2 

11,3 

11,3 

11,6 

11,6 

0 3 6 9 12 15 

Procent 

Diagram A:30 Återinskrivning för strokevård inom 365 dagar, 2001–2005 med 

uppföljning t o m 2006. Procent. Åldersstandardiserade värden. 


Återinsjuknande efter vård för stroke (A:30) 

Andel återinskrivningar på sjukhus vid stroke kan utgöra ett mått på de sekundärpreventiva 

insatserna efter strokeinsjuknandet. Sekundärpreventiva åtgärder omfattar 

bland annat påverkan av livsstilsfaktorer genom exempelvis rökavvänjning, kostrådgivning 

och hjälp med fysisk aktivitet. Andra sådana åtgärder är läkemedelsbehandling 

med blodtryckssänkare, blodfettssänkare och blodproppsförebyggande 

samt karotiskirurgi. Risken för återinsjuknande är också avhängigt andra, icke påverkbara 

faktorer såsom geografiska skillnader, där risken för insjuknande är störst i 

norr och minst i södra Sverige. 

I diagram A:30 redovisas andelen patienter som återinskrevs efter stroke inom ett 

år efter den initiala vårdepisoden. Beräkningarna i diagrammet baseras på ca 83 000 

patienter i Patientregistret som vårdades för ett förstagångsinsjuknande i stroke 

med huvuddiagnosen hjärnblödning, hjärninfarkt eller ej specificerad stroke under 

åren 2001–2005 och som överlevt det första året efter stroke. Uppföljning har 

gjorts i Patientregistret till och med år 2006. Åldersstandardisering har gjorts med 

Sveriges strokepopulation som standardpopulation. Landstingsindelningen baseras 

på patientens hemortslän. 


Andelen återinskrivna för stroke eller för sena effekter av stroke utgjordes av drygt 

8 000 patienter. I riket var andelen återinskrivna med stroke drygt 9 procent, utan 

stora skillnader mellan män (10,2 procent) och kvinnor (9,3 procent). Skillnaderna 

mellan landstingen är rätt måttliga, mellan 7,3 procent och 11,4 procent. De tre 

landstingen Östergötland, Kalmar och Värmland har samtliga en andel återinskrivna 

under 8 procent, medan Västernorrland och Jönköping har de högsta andelarna 

med 11,5 procent. 

Sammanfattningsvis är risken för återinsjuknande i stroke betydande. Hälso- och 

sjukvårdens samlade sekundärpreventiva insatser är angelägna och kan sannolikt 

påverka risken för återinsjuknande efter stroke. För att respektive landsting ska 

kunna följa effekterna av exempelvis insatta riktade åtgärder krävs upprepade undersökningar 

över tid. 


Hjärt-kärlsjukdom är den vanligaste orsaken till död och en av de vanligaste orsakerna 

till invaliditet i Sverige. Akut hjärtinfarkt, som 2004 drabbade över 36 000 

individer, är den vanligaste dödsorsaken bland hjärt-kärlsjukdomar. Vården av akut 

hjärtinfarkt har genomgått snabba förändringar under den senaste tioårsperioden, 

vilket medfört en påtagligt minskad dödlighet såväl på sjukhus som under det efterföljande 

året. Även antalet fall av hjärtinfarkt har minskat. 

Många nya behandlingar har blivit väl etablerade och används relativt lika på flertalet 

sjukhus. De behandlingar där skillnaderna är störst avser dels nya läkemedel 

som införs med olika hastighet på olika sjukhus, dels tekniskt resurskrävande verksamheter 

som kräver speciell kompetens och utrustning eller att patienten skickas 

till andra sjukhus. 

Tre av totalt sju indikatorer är nya, eller modifierade i förhållande till förra årets 

rapport. Alla sju avser direkt eller indirekt hjärtinfarkt. Två indikatorer redovisar 

dödlighet inom 28 dagar, som mått på hjärtsjukvårdens resultat. Fyra indikatorer 

är processmått och speglar hur behandling och sekundärprevention bedrivs inom 

hjärtinfarktvården. Slutligen redovisas väntetiden till hjärtkirurgi för landstingens 

befolkningar. 

Källorna beskrivs i anslutning till diagrammen, men kvalitetsregistret RIKS-HIA är 

källa till tre av indikatorerna och bör därför beskrivas samlat och mera utförligt. 

I RIKS-HIA registreras uppgifter om de infarktpatienter som är intagna för hjärtintensivvård 

vid sjukhusen. Nästan alla akutsjukhus i landet deltar. Vid samtliga 


sjukhus finns dock en liten andel patienter som kan hamna utanför databasen på 

grund av att de vårdas på annan vårdavdelning. Någon återkommande redovisning 

av täckningsgrad visavi patientregistret görs i nuläget inte. En nyligen genomförd 

undersökning i Västra Götaland resulterade i bedömningen att täckningsgraden för 

regionen 2005 uppgick till 85 procent. 

För Norrbotten är resultaten, i likhet med vad som gällde i förra årets rapport, 

ofullständiga. Tre av landstingets sjukhus har inte rapporterat data 2006. Beslut om 

medverkan i RIKS-HIA har fattats. 

I redovisning av data från RIKS-HIA styr sjukhusets lokalisering till vilket landsting 

redovisningen sker, oavsett patientens hemort. Om patienten remitteras till sjukhus 

i annat landsting, styr det första sjukhusets lokalisering vilken landstingstillhörigheten 

blir, i de här redovisade jämförelserna. Skillnaden gentemot att använda hemortslän 

torde vara marginell. 

Resultaten för de RIKS-HIA-baserade indikatorerna kan inte direkt jämföras med 

förra årets resultat. Generellt har indikatorerna nu definierats så att de överensstämmer 

med de som RIKS-HIA själv årligen publicerar. Till exempel ingår nu bara 

patienter < 80 år. 


28-dagars dödlighet efter hjärtinfarkt (A:31) 

Risken att dö inom 28 dagar efter hjärtinfarkt (letalitet eller case fatality) är en 

etablerad indikator på hur väl sjukvården klarar det akuta omhändertagandet efter 

hjärtinfarkt. Indikatorn har redovisats i flera internationella sammanhang, bland 

annat av OECD och i WHO:s MONICA-projekt. Det mått som presenteras här 

försöker mäta kvaliteten i hela vårdkedjan från den förebyggande verksamheten till 

ambulansverksamheten, det akuta omhändertagandet och efterföljande vård. 

Som hjärtinfarkt har här räknats alla fall med någon diagnos för hjärtinfarkt i 

Dödsorsaksregistret eller Patientregistrets slutenvårdsdel under åren 2002–2004. 

Därmed ingår både de fall som sjukhusvårdades initialt och de som dog utan att ha 

vårdats vid sjukhus. Uppgifterna är åldersstandardiserade. 

Variationer i dödlighet mellan landstingen kan ha flera orsaker. Utöver att tillförlitligheten 

i diagnossättning spelar roll, så påverkar skillnader i bakgrundsfaktorer 

såsom annan sjuklighet, sociala faktorer, slumpmässiga avvikelser samt skillnader 

i omhändertagandet av hjärtinfarktpatienter eller i befolkningens benägenhet att 

söka vård. Direkt sjukvårdsrelaterade faktorer kan vara avståndet till akutsjukhus, 

ambulansverksamhetens effektivitet och det akuta omhändertagandet på sjukhus. 

Sedan 1990-talet har denna dödlighet gått ner i samtliga landsting. 

Under år 2004 drabbades drygt 21 000 män och drygt 15 000 kvinnor av hjärtinfarkt. 

Detta var en tydlig nergång jämfört med tidigare år. Av de drabbade dör knappt en 

tredjedel inom 28 dagar efter infarkt. Under 1990-talet har vi sett en nedgång i dödligheten 

efter hjärtinfarkt i nästan alla landsting (10). Mellan åren 1990 och år 2000 

minskade den ålderstandardiserade 28-dagarsletaliteten med 10 procentenheter för 

både män och kvinnor. 

För perioden 2002–2004 hade Örebro, Stockholm och Blekinge den högsta dödligheten 

inom 28 dagar bland män medan Uppsala, Kronoberg och Halland hade den 

lägsta. Totalt sett varierade landstingens ålderstandardiserade dödlighet för män 

med mellan 26,4 procent och 37,2 procent. 

Örebro har en hög dödlighet även bland kvinnor. Kalmars och Sörmland tillhör 

också landstingen med den högsta dödligheten. Uppsala och Kronobergs har precis 

som bland männen en förhållandevis låg dödlighet efter infarkt. Den ålderstandardiserade 

dödligheten varierar med ca 10 procentenheter mellan landstingen. 


Uppsala 

Kronoberg 


Västmanland 

Norrbotten 

Västerbotten 

Gävleborg 

Jönköping 

Halland 

Skåne 

Gotland 

RIKET 

Blekinge 


Jämtland 


Stockholm 

Dalarna 

Värmland 

Sörmland 

Kalmar 

Örebro 

Uppsala 

Kronoberg 

Halland 


Västmanland 

Västerbotten 

Gävleborg 

Sörmland 

Skåne 


RIKET 

Jönköping 

Dalarna 


Norrbotten 

Jämtland 

Kalmar 

Värmland 

Gotland 

Blekinge 

Stockholm 

Örebro 

25,6 

26,1 

26,7 

27,7 

28,3 

28,7 

29,2 

29,4 

29,5 

29,7 

29,9 

30,3 

30,4 

30,6 

30,6 

30,7 

31,3 

31,8 

32,2 

33,0 

33,3 

35,5 

26,4 

29,2 

29,3 

30,6 

31,0 

31,2 

31,9 

32,3 

32,4 

32,6 

33,0 

33,2 

33,7 

33,8 

34,1 

34,6 

34,6 

34,6 

34,6 

35,4 

35,4 

37,2 

Kvinnor 

0 10 20 30 40 50 

Procent 

Män 

0 10 20 30 40 50 

Procent 

Diagram A:31 Dödlighet inom 28 dagar efter hjärtinfarkt, 2002–2004. Avser även icke 

sjukhusvårdade patienter. Procent. Åldersstandardiserade värden. 



28-dagarsdödlighet efter hjärtinfarkt – sjukhusvårdade (A32) 

Detta mått avser att mäta kvaliteten i det akuta omhändertagandet av hjärtinfarktpatienter 

och den efterföljande vården på sjukhus. Även detta är internationellt etablerat. 

De två svenska centra som ingick i MONICA-projektet uppvisade en mycket 

låg dödlighet bland hjärtinfarktpatienter på sjukhus, i en jämförelse med övriga 

centra i 24 länder (11). Att mäta korttidsöverlevnaden endast bland sjukhusvårdade 

är ett vanligt mått och också i många länder det mått som är möjligt att ta fram. 

Som hjärtinfarkt har här räknats alla fall med någon diagnos för hjärtinfarkt som 

sjukhusvårdades initialt under åren 2004–2006. Samtliga fall i åldrarna 20 år eller 

över ingår. Åldersstandardisering har gjorts, för att ta hänsyn till att åldersstrukturen 

skiljer sig åt mellan könen och de olika landstingen. 

Av de drygt 21 000 männen och drygt 15 000 kvinnorna som drabbades av hjärtinfarkt 

år 2004 vårdades cirka 17 500 män respektive 12 500 kvinnor på sjukhus. Bland 

samtliga sjukhusvårdade hjärtinfarktpatienter åren 2004–2006 dog ungefär 16 procent 

inom 28 dagar och en tredjedel inom ett år. Efter ålderstandardisering har männen 

en något högre dödlighet efter hjärtinfarkt än vad kvinnorna har. 

Örebro hade den största andelen döda efter infarkt bland sjukhusvårdade, 20 procent 

bland männen och närmare 19 procent bland kvinnorna. Uppsala, Blekinge och 

Kronoberg är landstingen med den lägsta dödligheten bland männen. Den ålderstandardiserade 

dödligheten var där knappt 14 procent. Bland kvinnorna, som generellt 

sett har en lägre dödlighet efter infarkt, har bland annat Gotland, Blekinge och 

Sörmland en ålderstandardiserad dödlighet på 12 till 13 procent under perioden. 

Efter att hänsyn tas till skilda åldersfördelningar har männen således en högre dödlighet 

efter infarkt än kvinnorna, både i kategorin alla med hjärtinfarkt och i den 

kategori som sjukhusvårdats. Men skillnaden till männens nackdel är större i den 

förra gruppen. Bland de fall som sjukhusvårdas är den manliga överdödligheten i 

förhållande till kvinnornas lägre. 


Gotland 

Blekinge 

Sörmland 

Västerbotten 

Norrbotten 

Dalarna 

Uppsala 

Stockholm 

Västmanland 

Skåne 

Jönköping 

RIKET 

Gävleborg 

Kronoberg 


Jämtland 

Halland 

Värmland 

Kalmar 



Örebro 

Uppsala 

Blekinge 

Kronoberg 

Västmanland 

Dalarna 

Västerbotten 


Jönköping 

Sörmland 


RIKET 

Halland 

Skåne 


Stockholm 

Gävleborg 

Jämtland 

Gotland 

Norrbotten 

Kalmar 

Värmland 

Örebro 

12,0 

13,2 

13,2 

13,5 

13,7 

14,0 

14,1 

14,1 

14,6 

14,7 

14,7 

15,1 

15,1 

15,3 

15,4 

15,6 

15,6 

16,6 

16,9 

17,0 

17,4 

18,7 

13,8 

13,9 

13,9 

14,1 

14,4 

14,6 

15,0 

15,3 

15,7 

16,0 

16,1 

16,1 

16,3 

16,4 

16,4 

16,7 

17,3 

17,3 

17,3 

17,5 

18,0 

19,9 

Kvinnor 

0 5 10 15 20 25 30 

Procent 

Män 

0 5 10 15 20 25 30 

Procent 

Diagram A:32 Dödlighet inom 28 dagar efter hjärtinfarkt, 2004–2006. 

Sjukhusvårdade patienter. Procent. Åldersstandardiserade värden. 



Andel reperfusionsbehandlade vid ST-höjningsinfarkt (A:33) 

Akut kranskärlssjukdom indelas i grupperna ST-höjningsinfarkt respektive instabil 

kranskärlssjukdom. Icke ST-höjningsinfarkt ingår i gruppen instabil kranskärlssjukdom. 

Av alla som vårdas på hjärtintensivvårdsavdelningar (HIA) får 30 procent 

infarktdiagnos. Ungefär 40 procent av alla infarkter är ST-höjningsinfarkter, medan 

60 procent är icke ST-höjningsinfarkter. 

ST-höjningsinfarkt än den allvarligaste infarkten, där tiden mellan symptomdebut 

och insatt behandling är en kritisk faktor. Snabb diagnostik och behandling har 

högsta prioritet. Tidigare har farmakologisk propplösande behandling, trombolys, 

varit förstahandsval vid ST-höjningsinfarkt. Den senaste femårsperioden har användningen 

av primär PCI, ballongvidgning, ökat kraftigt. PCI utförs inte vid alla 

sjukhus, vilket gör geografiska avstånd (tid) till en faktor vid val av behandlingsstrategi. 

Diagram A:33 bygger på uppgifter från RIKS-HIA och visar per landsting andelen 

av alla patienter med ST-höjningsinfarkt eller vänster grenblock som gavs akut 

reperfusionsbehandling (kärlöppnande behandling). Reperfusion inkluderar både 

primär PCI, trombolys samt i ett fåtal fall även akut, öppen hjärtoperation, CABG. 

Respektive åtgärds andelar redovisas. Uppgifterna avser 2006. Närmare 5 200 patienter 

ingår i redovisningen. 

Andelen behandlade varierar mellan landsting och mellan könen. Stora skillnader 

mellan könen finns för flera landsting, till exempel i Jönköping och Halland. Några 

landsting har väl över 80 procents behandlade, medan en större grupp landsting inte 

når över 70-procentstrecket. För riket som helhet är det drygt 70 procent av alla patienter 

som behandlas. Detta är en ökning jämfört med den senaste tioårsperioden, 

då antalet behandlade legat på drygt 60 procent. 

En betydande andel, knappt 30 procent, får infarkt konstaterad men ges likväl ingen 

av de aktuella behandlingarna. Orsakerna till denna troliga underbehandling är inte 

klarlagda. Avstånd till PCI-sjukhus är ingen förklaring, då behandling med trombolys 

kan ges vid alla landets sjukhus med akut omhändertagande inom internmedicin. 

Att det finns landsting som har uppemot 90 procents behandlade, pekar också 

på att påtagliga förbättringar av sjukvårdens insatser är möjliga för patienter med 

detta svåra sjukdomstillstånd. 

Ur diagrammet kan även utläsas att andelen som behandlas med primär PCI varierar 

påtagligt mellan landstingen. PCI-behandling har ökat mycket starkt i Sverige 

sedan 2003, men i mindre mån i de delar av landet där geografiska avstånd utgör 

hinder. 


Kalmar 


Uppsala 

Kronoberg 

Stockholm 

Skåne 

Västmanland 

Örebro 


Blekinge 

RIKET 

Gotland 

Värmland 


Västerbotten 

Norrbotten 

Halland 

Dalarna 

Sörmland 

Jönköping 

Gävleborg 

Jämtland 

Uppsala 

Kronoberg 

Halland 


Västerbotten 

Stockholm 

Skåne 

Kalmar 

RIKET 


Värmland 

Jönköping 

Örebro 

Västmanland 

Gävleborg 


Blekinge 

Dalarna 

Sörmland 

Gotland 

Norrbotten 

Jämtland 

87,5 

83,5 

81,6 

75,8 

75,6 

75,4 

73,2 

72,1 

71,8 

70,8 

70,7 

66,7 

66,7 

66,7 

65,2 

64,3 

61,2 

60,9 

60,9 

58,2 

55,9 

36,0 

89,1 

85,0 

81,3 

81,3 

78,4 

77,5 

75,0 

74,5 

74,3 

73,8 

73,7 

73,6 

73,6 

71,7 

70,9 

68,8 

68,2 

67,7 

61,6 

61,5 

58,8 

56,1 

Kvinnor 

0 20 40 60 80 100 

Trombolys PCI CABG 

Procent 

Män 

0 20 40 60 80 100 

Trombolys PCI CABG 

Procent 

Diagram A:33 Andel reperfusionsbehandlade patienter vid ST-höjningsinfarkt, 2006. 

Avser patienter < 80 år. Procent. 

Källa: Riks-Hia 


Det finns vidare en avsevärd skillnad i behandlingsintensitet mellan olika åldersgrupper. 

Andelen reperfusionsbehandlade i gruppen över 75 år är endast 43 procent. 

I yngre åldersgrupper har den ökande andelen primär PCI bidragit till att öka andelen 

reperfusionsbehandlade påtagligt de senaste två åren. 


Andelen reperfusionsbehandlade per sjukhus/kliniker 2006 återges i diagram 

A:33 Sjukhus. Män och kvinnor redovisas tillsammans och ingen uppdelning 

på de olika reperfusionsmetoderna görs. Klinikindelningen är samma som den 

RIKS-HIA använder. 

RIKS-HIAS täckningsgrad för sjukhusen och eventuella skillnader i patientmix 

(att patienterna är olika sjuka, är i olika åldrar m m) är relevanta aspekter 

när sjukhus jämförs. Utöver åldersavgränsningen att alla patienter är

Borås 

Linköping 

Uppsala 

Lund 

Sahlgrenska HIA 

Umeå 

Karolinska Solna 

Motala 

Växjö 

S:t Göran BSE 

Ljungby 

Falun 

Gävle 

Södertälje 

Lindesberg 

Karlstad 

S:t Göran HIA 

Kalmar 

Kungälv 

Halmstad 

Västervik 

Mölndal 

Oskarshamn 

Södersjukhuset 

Jönköping 

Malmö 

Lidköping 

Karlskrona 

Helsingborg 

Danderyd 

Karolinska Huddinge 

Enköping 

Varberg 

RIKET 

Köping 

Västerås 

Östra 

Örebro 

Karlskoga 

Trollhättan 

Kalix 

Lycksele 

Sundsvall 

Sollefteå 

Alingsås 

Skövde 

Norrköping 

Trelleborg 

Skellefteå 

Ängelholm 

Kristianstad 

Örnsköldsvik 

Eskilstuna 

Ystad 

Nyköping 

Värnamo 

Visby 

Arvika 

Norrtälje 

Torsby 

Eksjö 

Hässleholm 

Skene 

Avesta 

Karlshamn 

Ludvika 

Hudiksvall 

Bollnäs 

Östersund 

Kiruna 

Katrineholm 

Uddevalla 

Mora 

89,8 

89,3 

88,7 

87,7 

86,8 

84,6 

84,2 

82,4 

82,0 

81,3 

81,3 

80,6 

79,6 

79,4 

79,3 

78,8 

78,4 

78,2 

78,0 

77,9 

77,6 

77,6 

76,7 

76,4 

76,1 

76,0 

75,7 

75,4 

75,0 

74,4 

73,4 

73,3 

73,2 

73,0 

72,6 

71,9 

71,6 

71,6 

71,4 

71,1 

70,8 

70,4 

69,7 

69,4 

69,2 

69,2 

66,7 

66,7 

66,2 

66,0 

66,0 

65,1 

64,8 

64,3 

63,3 

62,5 

62,5 

61,1 

60,6 

60,4 

60,3 

58,8 

58,3 

57,1 

55,2 

54,5 

53,7 

52,2 

50,0 

50,0 

48,4 

45,1 

42,0 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram A:33 Andel reperfusionsbehandlade patienter vid ST-höjningsinfarkt, 2006. 

Sjukhus Avser patienter < 80 år. Procent. 



Andel kranskärlsröntgen vid icke ST-höjningsinfarkt (A:34) 

Tidigt utförd kranskärlsröntgen för ställningstagande till revaskularisering med 

PCI eller by-passkirurgi inom 7 dagar kan avsevärt förbättra prognosen för patienter 

med icke-ST-höjningsinfarkt. Enligt nationella riktlinjer har behandlingen högst 

prioritet hos dem med ytterligare två riskfaktorer i form av endera av ålder över 65 

år, manligt kön, diabetes, tidigare infarkt eller andra tecken på allvarlig syrebrist i 

hjärtat. 

I diagram A:34 återges andelen kranskärlsröntgade patienter med icke ST-höjningsinfarkt, 

med män och kvinnor särredovisade. Uppgifterna avser 2006 och patienter 

< 80 år. Antalet patienter är totalt för riket 5 904. Sammantaget män och kvinnor 

genomgick drygt 74 procent av patienterna kranskärlsröntgen. Det finns en skillnad 

mellan män och kvinnor, med genomsnitt för riket för män på knappt 77 procent 

och för kvinnor drygt 69 procent. I flera landsting är könsskillnaderna mycket markanta, 

med differenser på över 15 procentenheter mellan kvinnor och män. 

Andelen patienter som kranskärlsröntgas sjunker betydligt med ökande ålder, vilket 

kan bero på kontraindikationer mot åtgärden i form av andra sjukdomar eller tillstånd 

som gör undersökningen onödig eller olämplig. Det kan dock också finnas en 

åldersdiskriminering avseende denna typ av undersökningar, som siktar mot kateterburna 

kranskärlsingrepp eller operation, anges i kommentar från RIKS-HIA. Det 

lägre utnyttjandet av kranskärlsröntgen hos kvinnor kan dels bero på kvinnornas 

högre ålder, dels på att vetenskapliga studier visat sämre resultat för kvinnor med de 

behandlingsmetoder som motiverar genomförandet av kranskärlsröntgen. 

Jämförelser mellan landstingen visar att den högsta användningen finns i Uppsala 

och Sörmland. Det har skett en snabb ökning samtidig som skillnaderna mellan 

landstingen minskat under året. Bara Norrbotten och Gotland redovisar andelar 

under 60 procent. 


Sörmland 

Blekinge 

Uppsala 

Västerbotten 

Kalmar 

Gävleborg 

Skåne 

Stockholm 

RIKET 

Örebro 

Jönköping 

Värmland 



Kronoberg 

Västmanland 


Dalarna 

Halland 

Gotland 

Jämtland 

Norrbotten 

Uppsala 

Örebro 

Skåne 

Kalmar 

Sörmland 

Jönköping 

Västmanland 

Värmland 

Stockholm 

RIKET 


Blekinge 

Halland 

Dalarna 

Kronoberg 

Västerbotten 


Gävleborg 


Jämtland 

Norrbotten 

Gotland 

86,2 

82,4 

78,0 

77,8 

77,5 

75,7 

74,7 

73,4 

69,4 

69,0 

68,8 

67,1 

66,7 

63,9 

63,0 

62,9 

60,4 

58,5 

57,7 

53,8 

51,7 

45,8 

89,9 

86,5 

83,2 

81,7 

81,6 

80,1 

78,4 

77,3 

76,9 

76,5 

74,4 

74,3 

74,0 

73,8 

73,3 

72,6 

72,4 

67,8 

64,7 

64,2 

62,5 

50,0 

Kvinnor 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Män 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram A:34 Andel kranskärlsröntgade patienter vid icke ST-höjningsinfarkt, 2006. 

Avser patienter < 80 år. Procent. 



Andel clopidogrelbehandling vid icke ST-höjningsinfarkt (A:35) 

Vid utskrivning från sjukhus ges patienterna flera läkemedel i syfte för att minska 

risken för återinsjuknande i hjärtinfarkt. Behandling med acetylsalicylsyra, ASA, 

är en sedan länge etablerad behandling. Tillägg av läkemedlet clopidogrel minskar 

ytterligare risken för återinsjuknande. Clopidogrel är idag rekommenderat för 

alla patienter vid icke ST-höjningsinfarkt, med undantag för warfarinbehandlade 

patienter och de som har snar CABG-operation planerad. 

I diagram A:35 ses andelen sjukhusvårdade patienter med icke-ST-höjningsinfarkt 

som 2006 gavs clopidogrel. Skillnaden mellan landsting är relativt stor, framförallt 

avseende kvinnor, med differenser på väl över 20 procentenheter mellan landstingen 

i diagrammets ändar. Könsskillnaderna är påtagligt olika i de olika landstingen, med 

stora könsskillnader i till exempel Västernorrland och Östergötland. 

Det finns betydande skillnader även med avseende på patientens ålder. Hos patienter 

under 65 år behandlades 80 procent av kvinnorna och 89 procent av männen. 

Mellan 65 och 74 år behandlades 76 procent respektive 83 procent män, medan bland 

patienter över 75 år behandlades 51 procent av kvinnorna och 61 procent av männen. 

Det finns alltså även för denna behandling en avsevärd åldersskillnad, både 

för män och för kvinnor. Därutöver finns det en lägre användning hos kvinnor än 

hos män. Detta kan dock förklaras av den lägre användningen av revaskulariserande 

behandling hos kvinnor eftersom clopidogrelbehandling alltid används i samband 

PCI-behandling med stent. 

Avseende clopidogrel behandlas i riket idag i genomsnitt åtta av tio patienter under 

80 år. Detta tyder på en underbehandling, eftersom behandlingen i princip rekommenderas 

för alla i denna patientgrupp. 


Uppsala 

Sörmland 

Gävleborg 

Jönköping 

Kronoberg 

Skåne 

Västmanland 

Västerbotten 

RIKET 

Kalmar 

Örebro 

Värmland 

Stockholm 

Gotland 

Norrbotten 

Jämtland 


Halland 


Blekinge 

Dalarna 


Uppsala 

Kronoberg 

Sörmland 


Västmanland 

Gotland 

Norrbotten 

Örebro 

Skåne 

Jönköping 

Gävleborg 

Stockholm 

RIKET 

Jämtland 

Halland 

Västerbotten 

Värmland 



Kalmar 

Blekinge 

Dalarna 

92,2 

91,3 

89,1 

85,9 

80,7 

79,9 

78,7 

77,1 

75,7 

74,5 

74,4 

74,2 

73,9 

73,7 

73,1 

72,7 

70,6 

69,5 

66,9 

66,7 

63,3 

62,8 

94,0 

92,6 

92,2 

91,7 

91,7 

91,4 

86,8 

86,5 

86,0 

85,8 

85,6 

84,3 

84,1 

84,0 

83,7 

83,0 

81,9 

81,3 

80,1 

79,2 

74,0 

71,2 

Kvinnor 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Män 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram A:35 Andel clopidogrelbehandlade patienter vid icke ST-höjningsinfarkt, 

2006. Avser patienter < 80 år. Procent. 



Väntetid till hjärtkirurgi (A:36) 

Uppgifter om väntetider för behandling för de vanligaste sjukdomstillstånden i 

icke-akut vård rapporteras till databasen Väntetider i vården. Men även flera kvalitetsregister 

rapporterar väntetider. Här redovisas väntetiden till hjärtkirurgi, med 

motiveringen att långa väntetider kan innebära medicinsk risk för patienten. 

Väntetiden beräknas från det datum då beslut om operation fattats, till det datum 

när operationen utförs. Medianväntetid är det lämpligaste måttet. Det finns patienter 

som opereras akut inom ett dygn och andra som väntar länge, till exempel 

de som väntar på en transplantation eller de som själva önskar ett operationsdatum 

långt fram i tiden. 

Uppgifterna kommer från Svenska Hjärtkirurgiregistret och avser 2006. Täckningsgraden 

är mycket god, närmare 100 procent. Män och kvinnor särredovisas. Totala 

antalet operationer som ingår är 7 600. Bara ett mindre antal landsting har sjukhus 

som utför öppen hjärtkirurgi. Uppgifterna här redovisar hur länge patienter från 

respektive landsting väntar, oavsett var operationen utförs. Till skillnad från i väntetidsdatabasen 

anges således inte väntetider per sjukhus, utan medianväntetiden för 

respektive landstings befolkning. 

I diagram A:36 återges medianväntetider i antal dagar. För riket är medianväntetiden 

ungefär 7 dagar längre för kvinnor, 29 dagar, jämfört med männen 22 dagar. Både 

för män och för kvinnor är skillnaderna mellan de olika landstingen betydande. Under 

perioden 2003–2006 har för riket som helhet medianväntetiden inte förändrats 

märkbart. 


Blekinge 

Kronoberg 


Örebro 

Värmland 

Gävleborg 

Uppsala 

Skåne 

RIKET 

Halland 

Gotland 

Kalmar 

Västmanland 

Västerbotten 

Stockholm 

Sörmland 


Dalarna 


Norrbotten 

Jönköping 

Jämtland 

Blekinge 

Kronoberg 



Värmland 

Skåne 

Örebro 

Jönköping 

Halland 

Västmanland 

RIKET 

Uppsala 

Stockholm 

Gävleborg 

Kalmar 

Dalarna 


Gotland 

Sörmland 

Norrbotten 

Västerbotten 

Jämtland 

11 

15 

20 

22 

24 

25 

27 

28 

29 

31 

34 

36 

37 

38 

40 

41 

42 

43 

46 

59 

65 

69 

10 

14 

15 

16 

17 

18 

18 

21 

21 

22 

22 

25 

28 

29 

30 

32 

33 

34 

35 

44 

48 

52 

Kvinnor 

0 10 20 30 40 50 60 70 

Antal dagar 

Män 

0 10 20 30 40 50 60 70 

Antal dagar 

Diagram A:36 Hjärtkirurgi – medianväntetid mellan beslut om 

operation och utförd operation, 2006. Antal dagar. 

Källa: Svenska Hjärtkirurgiregistret 


Blodfettssänkande behandling efter hjärtinfarkt (A:37) 

Efter hjärtinfarkt, liksom efter stroke, är för höga nivåer för blodtryck och blodfetter 

(kolesterol) en viktig faktor för risken för förnyad hjärt-kärlsjukdom. God 

kost- och livsföring är naturliga delar av behandlingen, men en betydande andel 

av hjärtinfarktpatienterna kan förväntas ha behov av blodfettssänkande läkemedelsbehandling. 

Statiner sänker kolesterolvärdet och minskar därmed risken för 

nya förträngningar av kranskärlen. Behandlingen har hög prioritet i de nationella 

riktlinjerna. 

I RIKS-HIA registreras i vilken mån patienterna förskrivs statiner vid utskrivning 

från sjukhus. Här redovisas istället hur stor andel av hjärtinfarktpatienterna som tagit 

ut statiner, under en period efter sjukhusvistelsen. Uppgifter från Patientregistret 

har kombinerats med Läkemedelsregistret för detta ändamål. Ingår gör 25 000 

patienter < 80 år, som sjukhusvårdats för hjärtinfarkt under 2005 och 2006. 

I diagram A:37 redovisas för män och kvinnor hur stor andel som behandlas med 

statiner efter infarkt. För riket är värdet över 80 procent för både män och kvinnor, 

men andelen män som behandlas är närmare fem procent högre. Enligt en bedömning 

baserad på uppgifter från RIKS-HIA angående hur stor del av patientgruppen 

som har förhöjt kolesterolvärde, bör man förvänta sig att i storleksordningen 80 procent 

av alla bör behandlas. För riket tycks därmed ingen underbehandling föreligga. 

Enskilda landsting har lägre andelar, men bara Gotland avviker mera påtagligt. 


Västmanland 

Halland 

Kalmar 

Skåne 

Örebro 


Gävleborg 

Sörmland 

Norrbotten 

Jönköping 

RIKET 

Blekinge 

Värmland 

Kronoberg 

Dalarna 

Stockholm 



Jämtland 

Västerbotten 

Uppsala 

Gotland 

Västmanland 

Kronoberg 

Kalmar 

Blekinge 

Skåne 

Gävleborg 

Örebro 

Dalarna 


Halland 

Sörmland 

Jönköping 

RIKET 


Norrbotten 


Västerbotten 

Stockholm 

Värmland 

Uppsala 

Jämtland 

Gotland 

90,1 

85,7 

85,2 

84,9 

84,7 

84,3 

83,6 

83,3 

81,8 

80,9 

80,7 

80,5 

80,1 

79,6 

78,2 

77,8 

77,7 

77,1 

77,0 

74,9 

72,7 

66,0 

93,2 

90,5 

89,7 

89,3 

87,8 

87,5 

87,4 

87,1 

87,1 

86,2 

86,0 

85,6 

85,3 

84,8 

84,7 

83,8 

83,2 

82,8 

82,3 

79,6 

78,1 

72,4 

Kvinnor 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Män 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram A:37 Andel patienter med blodfettssänkande behandling 

(statiner) efter hjärtinfarkt, januari–juni 2007. Procent. 

Källa: Patientregistret, Läkemedelsregistret, EpC/Socialstyrelsen 



Inom området ortopedisk sjukvård redovisas samma sju indikatorer som i 2006 års 

rapport. De avser vanliga och ur ett samhällsperspektiv resurskrävande sjukdomar 

och behandlingar – knäledsplastik, höftledsplastik samt höftfraktur. Alla indikatorer 

är etablerade och är baserade på uppgifter från kvalitetsregister för respektive 

sjukdom eller behandling. 

Knäledsplastik – revisioner inom 1 år som följd av infektion (A:38) 

Förslitning i knäleden, knäledsartros, är ovanlig före 50 års ålder och blir vanligare 

ju äldre vi blir. Kvinnor drabbas av knäledsartros som kräver behandling betydligt 

oftare än män, särskilt bland äldre personer. Under 2006 utfördes över 10 000 knäledsplastikoperationer 

i Sverige, enligt patientregistret vid Socialstyrelsen. Kvinnor 

svarade för över 6 000 av dessa. 

Uppgifterna som nedan redovisas nedan är hämtade från Svenska Knäprotesregistret. 

De avser operationer (total knäledsplastik vid artros) utförda under perioden 

1996–2005. 

Antalet operationer är knappt 55 000. Sjukhus och kliniker från alla landsting ingår 

i registret. Kliniker lokaliserade inom ett visst landsting redovisas under detta, oavsett 

varifrån patienten kommer. Uppgifter om täckningsgrad per landsting redovisas 

inte, men en jämförelse för åren 1998–2002 mellan registrets operationer och de 

som registrerats i patientregistret tydde på en god täckningsgrad. Resultaten är inte 

helt jämförbara med förra årets uppgifter, då enbart atrospatienter nu ingår. 

Sammanställningen tar inte hänsyn till variation i landstingsspecifik revisions- eller 

infektionsrisk och till varierande patientantal. Tolkningsproblem relaterade till 

denna förenkling har tidigare allmänt diskuterats i anslutning till geografiska jämförelser 

(12, 13). 

Förekomst av infektion i samband med operation är en allvarlig komplikation som 

kan leda till amputation eller steloperation. Här redovisas antalet revisioner inom 

ett år efter den första operationen, som följd av infektion. Med revision avses en 

omoperation där en proteskomponent tagits bort, lagts till eller bytts ut. Infektioner 

som behandlats utan att revision skett registreras inte. 


Gotland 

Jönköping 

Sörmland 

Jämtland 

Västmanland 

Blekinge 

Örebro 



Halland 

RIKET 

Skåne 

Stockholm 

Värmland 

Kalmar 

Västerbotten 

Uppsala 


Gävleborg 

Norrbotten 

Dalarna 

Kronoberg 

0,00 

0,48 

0,71 

1,64 

1,71 

1,76 

1,78 

1,78 

2,22 

2,60 

2,91 

2,94 

3,39 

3,44 

3,54 

3,56 

3,65 

4,22 

4,25 

4,31 

4,33 

5,78 

0 3 6 9 12 15 


Diagram A:38 Knäledsplastik – revisioner inom ett år på grund av infektion, 

1996–2005. Antal per 1 000 operationer. 

Källa: Svenska Knäprotesregistret 

Faktiskt antal revisioner 

I diagram A:38 återges resultatet, uttryckt som antalet revisioner per 1 000 operationer. 

Även det faktiska antalet revisioner per landsting återges i diagrammet. Antalet 

revisioner är för riket 2,9 operationer per 1 000 utförda operationer. Variationen 

mellan landsting är betydande, men generellt är antalet revisioner påtagligt lågt. 

Kronobergs värde på 5,8 är jämförelsevis högt, men består i faktiska tal av enbart 

6 revisioner under perioden 1996-2005. För riket som helhet var antalet revisioner 

under perioden 159, av knappt 55 000 operationer. 


0 

1 

1 

1 

2 

2 

3 

4 

17 

5 

159 

23 

34 

8 

8 

5 

6 

9 

7 

7 

10 

6

Sörmland 

Västmanland 


Halland 

Jönköping 

Blekinge 

Örebro 

Västerbotten 

Värmland 


Kalmar 

Kronoberg 

RIKET 


Stockholm 

Skåne 

Gotland 

Norrbotten 

Jämtland 

Uppsala 

Dalarna 

Gävleborg 

1,43 

1,48 

1,86 

2,24 

2,34 

2,41 

2,41 

2,61 

2,69 

2,82 

2,82 

2,90 

3,07 

3,16 

3,27 

3,47 

3,48 

3,75 

3,90 

3,99 

4,18 

5,34 

0 2 4 6 8 

Procent 

Diagram A:39 Knäledsplastik – risk för revision inom 5 år, 

1996–2005. Procent. 

Källa: Svenska Knäprotesregistret 

Knäledsplastik – risk för revision inom 5 år (A:39) 

I diagram A:39 redovisas risken för revision inom fem år, oavsett vilken orsaken till 

detta är. Också detta är ett tydligt resultatmått. För riket är risken för revision inom 

fem år 3,1 procent. Variationen mellan landstingen sträcker sig från Sörmland och 

Västmanland med knappt 1,5 procents risk, till Dalarna och Gävleborg med fyrafem 

procents risk för revision inom fem år. Variationen mellan könen är marginell 

och därmed klart mindre än variationen mellan landstingen. 

Total höftledsplastik – överlevnad av implantat 10 år (A:40) 

2005 utfördes knappt 14 000 primära totala höftledplastiker. Till detta kommer 

knappt 2 000 reoperationer. Flera kvinnor än män opereras. 

Till Svenska höftprotesregistet rapporterar samtliga berörda kliniker i Sverige data 

avseende primära, totala höftledsplastiker. Klinikdeltagandet är 100-procentigt för 

de indikatorer om implantatöverlevnad och omoperationer som här redovisas. Av 

alla omoperationer rapporteras 95–98 procent. Täckningsgraden är i stigande för 

rapportering av patientrelaterat utfall, och 70 av 77 kliniker rapporterar nu data. 


Sörmland 

Västerbotten 

Kalmar 

Örebro 

Kronoberg 



Jämtland 

Västmanland 

Jönköping 

Norrbotten 


Gävleborg 

RIKET 

Dalarna 

Halland 

Blekinge 

Värmland 

Stockholm 

Skåne 

Uppsala 

Gotland 

96,7 

96,4 

95,6 

95,2 

95,1 

94,7 

94,5 

94,5 

94,3 

94,1 

94,1 

93,4 

93,4 

93,0 

92,7 

92,6 

92,0 

91,9 

91,6 

90,9 

88,2 

85,8 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram A:40 Total höftledsplastik – andel implantat 

som överlever 10 år, 1992–2006. Procent. 

Källa: Svenska Höftprotesregistret 

Resultat för enskilda sjukhus publiceras i registrets årsrapport samt framöver även 

på webbplats. Åtta indikatorer har valts ut för publik presentation. 

Ett viktigt kvalitetsmått är hur länge protesen ”överlever” efter operationen. Definition 

av ”misslyckande” är utbyte av någon proteskomponent eller borttagande av 

hela protesen. Svenska höftprotesregistret följer sedan länge upp utfallet med denna 

kvalitetsindikator. Uppgifterna här avser operationer utförda under 1992–2006, 

knappt 170 000 operationer. 

Från registret anges att Sverige sedan flera år har världens lägsta frekvens av utbytesoperationer. 

Jämförelsen mellan landsting inkluderar alla patienter, med stor spridning av riskfaktorer 

och stor skillnad när det gäller sjukhustyper. Klinikens lokalisering, inte 

patientens landstingstillhörighet, är grund för presentation på landstingsnivå. Samarbete 

mellan kliniker innebär att svårare patientfall remitteras till särskilda kliniker. 

Dessa opererar därmed patienter med större operationsrisker, vilket ger en 

högre komplikationsfrekvens. Vid remittering över landstingsgränser kan utfallet 

påverkas. Ingen korrigering för detta har gjorts i redovisningen. 


I diagram A:40 redovisas 10-årsöverlevnad av höftledsimplantat. För riket som helhet 

”överlevde” 93 procent av proteserna. Kvinnors operationer har ett bättre resultat 

än männens, med 94 procents protesöverlevnad, mot männens 91 (könsuppdelade 

uppgifter återges ej). Spridningen mellan landstingen sträcker sig från Sörmlands 

och Västerbottens dryga 96 procents överlevnad, till Gotlands och Uppsalas värden, 

båda under 90 procents överlevnad. 

Uppsalas resultat bör ses mot bakgrund av patientsammansättningen. Uppsala domineras 

av Akademiska Universitetssjukhuset, som är ett regionsjukhus och som 

därmed kan förväntas operera ett större antal ”riskpatienter”. 

Total höftledsplastik – omoperation inom 2 år (A:41) 

10-årsöverlevnad är en helt central kvalitetsvariabel, men är samtidigt en ”långsam” 

uppföljningsindikator. Det behövs även indikatorer som kan ge en snabb återkoppling 

till kliniker och som kan stödja kliniskt förbättringsarbete utan alltför lång 

fördröjning. 

En sådan ”snabbare” indikator är andelen omoperationer inom två år efter den ursprungliga 

operationen, oavsett vilken orsaken till dessa är. Den korta uppföljnings- 

Västmanland 

Västerbotten 

Kronoberg 

Dalarna 

Örebro 


Jämtland 

Sörmland 


Blekinge 

Skåne 

RIKET 

Kalmar 

Stockholm 

Jönköping 

Värmland 

Norrbotten 

Halland 

Uppsala 


Gävleborg 

Gotland 

0,5 

0,5 

0,6 

0,9 

1,0 

1,1 

1,1 

1,2 

1,3 

1,4 

1,4 

1,5 

1,6 

1,7 

1,8 

1,9 

2,0 

2,0 

2,2 

2,3 

2,5 

3,4 

0 1 2 3 4 5 6 

Procent 

Diagram A:41 Total höftledsplastik – omoperation inom 2 år, 

alla orsaker, 2003–2006. Procent. 



tiden återspeglar i huvudsak tidiga och allvarliga postoperativa komplikationer, 

som djup infektion och revision på grund av upprepade urledvridningar av höftledsprotesen. 

Andelen omoperationer återges i diagram A:41 och avser de knappt 54 000 operationer 

som utförts 2003–2006. Bara komplikationer som är kirurgiskt åtgärdade är 

inkluderade. Antibiotikabehandlade infektioner och konservativt behandlade urledvridningar 

(luxationer) fångas inte i registret. Patienter som opereras upprepade 

gånger, som följd av samma komplikation, anges som en komplikation. Patienter som 

omopererats på annan klinik än primärkliniken tillräknas ändå primärkliniken. 

Komplikationstalen är generellt låga och slumpmässig variation har stor påverkan 

på resultaten. Jämförelsen ska tolkas med försiktighet och med samma reservationer 

som angavs för A:40. Resultatet kan egentligen bara värderas över tid, det vill 

säga om klara trender föreligger. 

I riket som helhet omopererades 1,5 procent av patienterna inom två år. Detta motsvarar 

drygt 800 patienter. I tre landsting var andelen omoperationer ungefär 0,5 

procent. I Västmanland omopererades bara 7 av 1 347 patienter under denna period. 

Över två procents omoperationer har fyra landsting, bland dem Uppsala, vars patientsammansättning 

kommenterades tidigare. 

Total höftledsplastik – patientskattad förbättring efter 1 år (A:42) 

Höftledsplastikregistret följer upp patientrelaterade resultat av operationen. Man 

använder bland annat instrumentet EQ-5D, som ger ett totalvärde för hälsorelaterad 

livskvalitet i ett index. EQ-5D-index är ett viktat totalvärde för hälsa med lägsta 

värde på -0,594 och bästa på 1,0. 

Det patientrelaterade utfallet med tillfredsställelse, smärtlindring och hälsovinst 

(vunnet värde för EQ-5D-index) är viktiga variabler för denna patientgrupp, som 

opereras med just smärta och låg livskvalitet som indikation för operation. Alla 

patienter besvarar ett preoperativt formulär med tio frågor. Samma formulär med 

en kompletterande fråga om tillfredsställelse skickas till patienten efter ett år. Proceduren 

upprepas efter sex och tio år, då också röntgen utförs. 

Förra året redovisades resultat för sju landsting. I år kan registret redovisa resultat 

för 14 landsting, avseende perioden 2003–2006 och avseende över 12 500 uppföljda 

patienter. I diagram A:42 redovisas skillnad i hälsorelaterad livskvalitet, EQ-5D vid 

uppföljning efter ett år. Diagrammet återger differensen i värde enligt EQ-5D-index, 

således den ökning av den hälsorelaterade livskvaliteten som uppmättes ett år 

efter operationen, jämfört med tillståndet innan. 


Blekinge 

Sörmland 

Västmanland 

Jämtland 

Västerbotten 

Norrbotten 

Kronoberg 

Stockholm 

Jönköping 

Skåne 


Örebro 

RIKET 

Halland 


Uppsala 


Kalmar 

Gotland 

Värmland 

Dalarna 

Gävleborg 

0,44 

0,41 

0,41 

0,41 

0,40 

0,40 

0,38 

0,37 

0,37 

0,37 

0,37 

0,36 

0,36 

0,35 

0,34 

0,0 0,1 0,2 0,3 0,4 0,5 

Index 

Diagram A:42 Total höftledsplastik – patientskattat resultat av operation. 

Förbättring enligt EQ-5D-index vid uppföljning efter 1 år, 2003–2006. 


För flera landsting är antalet uppföljda begränsat, vilket gör att tolkning ska ske med 

stor försiktighet. Rikets position i diagrammet beror på att Västra Götaland, med ett 

lågt värde, svarar för ungefär hälften av alla uppföljda patienter i materialet. 

Ett viktigt motiv för att i denna rapport publicera jämförelsen, trots att flera landsting 

(kliniker) saknas, är att peka på vikten av patientskattade resultat i redovisningar 

av detta slag. Det är framför allt kliniker i Stockholmsregionen som ännu 

inte är anslutna. Registret har ett mål om att nå full rikstäckning under 2008. 

Höftfraktur – andel utskrivna till ursprungligt boende (A:43) 

Varje år drabbas ungefär 18 000 personer av höftfraktur. Flera kvinnor än män drabbas. 

Medelåldern är påtagligt hög, cirka 80 år. Många höftfrakturpatienter är multisjuka 

och resurskrävande i olika delar av det samlande hälso- och sjukvårds och 

omsorgssystemet. En betydande andel avlider inom det första året efter frakturen. 

Till kvalitetsregistret RIKSHÖFT rapporteras årligen en rad uppgifter om denna 

patientgrupp. De medverkande sjukhusen har god täckningsgrad avseende sina patientfall, 

men inte alla sjukhus/kliniker medverkar. 2006 var antalet rapporterade 

fall drygt 10 000, att jämföra med totala antalet höftfrakturer, ungefär 18 000. Täck- 


Västerbotten 

Gävleborg 



Värmland 

Blekinge 

Örebro 


RIKET 

Sörmland 

Skåne 

Jämtland 

Kronoberg 

Kalmar 

Halland 

Gotland 

Dalarna 

Jönköping 

Stockholm 

Uppsala 

Västmanland 

Norrbotten 

68 

66 

61 

57 

57 

52 

52 

52 

52 

51 

50 

50 

49 

49 

47 

46 

46 

42 

38 

0 20 40 60 80 

Procent 

Diagram A:43 Höftfraktur – andel patienter som skrivs ut till 

ursprungligt boende efter sjukhusvistelse, 2006. Procent. 

Källa: RIKSHÖFT 

ningsgraden varierar mellan landsting, men närmare uppgifter om detta saknas. 

Detta gör att jämförelser mellan landsting ska tolkas med stor försiktighet. 

Uppgifterna nedan avser 2006. För tre landsting saknas data. Data per sjukhus 

aggregeras till landstingsnivå, oavsett patientens landstingstillhörighet. Detta 

saknar egentlig betydelse, då höftfraktur är en akut skada och remittering över 

landstingsgränser är försumbar. 

Ett viktigt resultatmått är andelen av patienterna som kan återvända till sitt ursprungliga 

boende efter operation och sjukhusvistelse. Om patienten återvänder 

tyder detta på att patientens funktionsförmåga återställts eller i varje fall inte försämras 

så kraftigt, att en ny boendeform (med mera omsorg) behövdes. En hög andel 

är därför önskvärd. 

Andelen patienter som skrivs ut till ursprungligt boende från akutsjukhuset återges 

i diagram A:43. För riket är andelen 52 procent. Spridningen mellan de två-tre landstingen 

överst respektive underst i diagrammet är förhållandevis stor. 

En brasklapp vid tolkning av utfallen är att samverkan mellan akutklink och geriatrik-/rehabklinik 

kan påverka det rapporterade utfallet negativt. Om ortoped- 


kliniker skriver ut patienten för en kortare periods vård vid rehabiliteringsklinik, 

registreras detta som att patienten inte skrivs ut till ursprungsboende – trots att 

patienten bara stannar en kort tid vid rehabiliteringskliniken. Till exempel Stockholms 

låga andel bör tolkas i ljuset av detta. 

I ett underlag från registret anges att det finns ett samband mellan medelvårdtid 

och andelen utskrivna till ursprungligt boende. Kortare medelvårdtider förefaller 

resultera i lägre andel utskrivna till ursprung och vice versa. 

Höftfraktur – väntetid till operation (A:44) 

Alla höftfrakturpatienter förs till akutsjukhus och opereras, även om valet av operationstyp 

varierar. Själva frakturen är inte akut livshotande, vilket gör att det kan 

uppkomma en väntetid inför operation. Fördröjning leder vanligen till ett längre 

mobiliseringsförlopp för patienterna. Risken för trycksår, infektioner och andra 

komplikationer ökar. Tid mellan ankomst till sjukhus och start för operation är 

därför ett internationellt sett vanligt förekommande kvalitetsmått 

I RIKSHÖFT mäts väntetiden som medelväntetid i dygn för alla frakturpatienter. 

Ur diagram A:44 kan utläsas att rikets medelväntetid var 1,2 dygn. En grupp lands- 

Sörmland 

Kronoberg 

Gotland 

Gävleborg 

Kalmar 

Jönköping 

Blekinge 


Halland 

Dalarna 

Västerbotten 

Värmland 


RIKET 

Skåne 


Örebro 

Stockholm 

Jämtland 

Uppsala 

Västmanland 

Norrbotten 

0,8 

0,8 

0,8 

0,8 

0,8 

0,9 

0,9 

1,0 

1,1 

1,1 

1,1 

1,2 

1,2 

1,2 

1,3 

1,3 

1,4 

1,6 

1,8 

0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 

Dygn 

Diagram A:44 Höftfraktur – väntetid till operation efter 

inskrivning vid sjukhus, 2006. Medelväntetid i dygn. 

Källa: RIKSHÖFT 


ting har medelväntetiden 0,8, medan tre landsting har en väntetid på nära eller över 

1,5 dygn. Medelväntetiden från ankomst till akutmottagning till start för operation 

mäts i RIKSHÖFT nu i timmar istället för i dygn, vilket framöver kommer att medge 

mer nyansrika beskrivningar och analyser av väntetider och vårdförlopp. 


Två av indikatorerna under denna samlingsrubrik är nya och avser båda psykiatri. 

Psykiatrisk verksamhet förekommer mera sällan i indikatorbaserade jämförelser, 

både i Sverige och i flera andra länder. I Sverige är tillgången på data om psykiatri, 

som kan vara underlag för uppföljning genom kvalitetsindikatorer, begränsad. Här 

redovisas indikatorer både baserade på patientregistret och på kvalitetsregister. 

Ljumskbråck – relativ risk för omoperation (A:45) 

Operation för ljumskbråck är den vanligaste allmänkirurgiska operationen i Sverige. 

Årligen utförs i landet knappt 20 000 ingrepp. En lyckad bråckoperation är 

en okomplicerad åtgärd med cirka en veckas arbetsfrånvaro, följt av besvärsfrihet. 

Operationer för ljumskbråck kan dock leda till återfall av bråck och svåra kroniska 


Blekinge 

Örebro 

Västmanland 

Dalarna 

Gotland 

Jönköping 

Värmland 

Jämtland 

Västerbotten 

Norrbotten 

Uppsala* 


Skåne 

Kronoberg 

Stockholm 

Kalmar 


Sörmland 

Gävleborg 

Halland 

* KI-värde saknas 

0,24 

0,46 

0,58 

0,59 

0,73 

0,76 

0,77 

0,79 

0,82 

0,86 

0,91 

0,95 

0,99 

1,02 

1,10 

1,11 

1,17 

1,32 

1,38 

1,51 

1,86 

0,0 0,5 1,0 1,5 2,0 2,5 

Risk för respektive landsting jämfört med alla övriga landsting. Värde över 1,0 = högre risk och vice versa. 

Diagram A:45 Ljumskbråck – relativ risk för omoperation efter fem år. 

Operationer 1992–2006 ingår. 

Källa: Svenskt Bråckregister 


smärttillstånd. Återfallsbråck drabbade tidigare uppemot 20 procent av alla opererade 

patienter. Dagens operationsmetoder och material har medfört en stark minskning 

av frekvensen återfallsbråck. 

Här redovisas per landsting den relativa risken för förnyad operation. Den relativa 

risken är ett mått på skillnaden i risk för omoperation av bråck som nyligen opererats 

på sjukhus i redovisat landsting, jämfört med risken vid sjukhus i övriga landsting. 

Källan till uppgifterna är Svenskt Bråckregister, som publicerar kvalitetsdata på sin 

hemsida. Täckningsgraden i registret är nu mycket god. Ungefär 95 procent av alla 

rikets operationer registreras. Jämförelsen baseras på data från registret till och med 

år 2006. Klinikens lokalisering styr landstingstillhörighet i redovisningen, inte patientens 

hemort. 

Diagram A:45 visar att det är påtagliga skillnader mellan landstingen. Den lägsta 

relativa risken har Västernorrland följt av Blekinge. I diagrammets nedre del 

finns Gävleborg och framförallt Halland. Skillnaderna mellan landsting och kliniker 

visar att det fortfarande finns en väsentlig förbättringspotential inom svensk 

ljumskbråckskirurgi. 

Kataraktoperation – andel med synskärpa under 0,5 (A:46) 

Under 2006 utfördes över 72 000 kataraktoperationer, av patienter med sjukdomen 

grå starr. Väsentliga förbättringar av synförmågan nås för en stor del av patienterna. 

Sedan flera år registreras i det Nationella Kataraktregistret en rad uppgifter om 

dessa operationer och deras resultat för patienterna. Registret har mycket god täckningsgrad. 

Uppgift om patientens synskärpa på det bästa ögat vid tidpunkten för operationen 

registreras. Det är ett mått på tillgänglighet till kataraktoperation i de olika landstingen. 

Om en stor andel av befolkningen under flera år opereras, ser de opererade 

patienterna förhållandevis bättre innan operationen. Fler operationer av så kallade 

andra-ögon bidrar också till bättre siffror. 

I diagram A:46 redovisas andelen av alla opererade patienter som hade en synskärpa 

som var lägre än 0,5 dioptrier på det bästa ögat. Uppgifterna avser 2006. Män och 

kvinnor särredovisas. Uppgifterna per landsting är baserade på patienternas hemort, 

oavsett var operationen utfördes. 

Placering högt i diagrammet anger att tillgängligheten är god, då de opererade patienterna 

har relativt sett bättre seende (mindre synfel) på sitt bästa öga. Några av 

landstingen i topp låg högt även 2005, som Blekinge och Stockholm. Värmland har 

halkat ned, medan Västmanland förbättrat sin position. Högst andel patienter med 

stort synfel har Östergötland, Jämtland och Örebro. 


Blekinge 

Kronoberg 

Västmanland 

Stockholm 

Västerbotten 

Gotland 

Jönköping 


Norrbotten 

Dalarna 

RIKET 

Uppsala 

Halland 

Värmland 

Sörmland 

Kalmar 

Skåne 

Gävleborg 


Örebro 


Jämtland 

Västmanland 

Stockholm 

Blekinge 

Halland 


Gotland 

Norrbotten 

Kronoberg 

Sörmland 

RIKET 

Västerbotten 

Värmland 

Jönköping 

Uppsala 

Dalarna 

Skåne 

Gävleborg 

Kalmar 


Örebro 

Jämtland 


16,0 

17,5 

18,5 

20,5 

21,1 

21,6 

22,0 

23,3 

23,9 

24,0 

24,4 

25,1 

25,3 

25,4 

25,8 

25,9 

27,9 

28,8 

29,0 

30,0 

33,8 

34,1 

14,9 

17,3 

18,5 

20,7 

21,6 

21,8 

21,9 

21,9 

22,0 

22,2 

22,3 

22,3 

22,4 

23,0 

23,9 

25,0 

25,1 

26,1 

26,3 

28,4 

29,0 

31,0 

Kvinnor 

0 10 20 30 40 

Procent 

Män 

0 10 20 30 40 

Procent 

Diagram A:46 Kataraktoperation – andel med synskärpa 

under 0,5 på bästa ögat, 2006. 

Källa: Nationella Kataraktregistret 


Procent 

40 

30 

20 

10 

0 

35.5% 

1997 

33,9% 

1998 

32,2% 

1999 

Diagram A:46 Kataraktoperation – andel med synskärpa 

Riket under 0,5 på bästa ögat, 1997–2006. 

Källa: Nationella Kataraktregistret 

31,2% 

2000 

Det finns könsskillnader att diskutera. Generellt gäller att kvinnor har en sämre syn 

när de opereras än vad män har. Störst skillnader mellan män och kvinnor var det 

2006 i Jämtland och Halland. I Kronoberg och Blekinge hade tvärtom männen en 

sämre syn vid operationen detta år. Tolkning av könsskillnaderna försvåras av att 

män och kvinnor som opereras skiljer sig åt, t ex avseende ålder, operation av andra 

ögat, körkort etc. Även slumpen kan spela in. 

Skillnaderna mellan landstingen har varit ungefär lika stora under en längre följd av 

år. Som en del i arbetet med vårdgarantin har gemensamma indikationer utarbetats 

för när kataraktoperation bör utföras. Detta kan leda till att skillnaderna mellan 

landstingen minskar. Under 2006 ses ingen påtaglig sådan effekt. 

Den långsiktiga utvecklingen för riket som helhet (se diagram A:46 Riket) visar tydligt 

att patienterna ser allt bättre vid tidpunkten för operation. Detta är bra för denna 

patientgrupp, men väcker också frågan om hur deras behov ska prioriteras i förhållande 

till andra patientgruppers. Opererar landstingen i toppen för friska patienter, 

eller är det landstingen i botten som bör operera flera patienter med relativt sett 

bättre syn? Relevant är då även kostnaden per operation, som är förhållandevis låga. 

Självmord och självmordsförsök efter psykiatrisk vård (A:47) 

Antalet personer som begår självmord i Sverige har minskat sedan början av 1980talet. 

Sverige har tillsammans med norra Europa medelhöga självmordstal jämfört 

med hela Europa, dock har Danmark och Finland ännu högre tal. Under 2004 tog 

1 154 människor livet av sig, ytterligare drygt 200 dödsfall bedömdes som med oklart 

uppsåt. Flera av dem som begick självmord hade nyligen haft kontakt med psykiatrin. 

Utöver detta gjorde cirka 8 000 personer också ett eller flera självmordsförsök. 


29,7% 

2001 

27,6% 

2002 

25,5% 

2003 

25,5% 

2004 

24,3% 

2005 

23,6% 

2006

Stockholm 

Uppsala 

Sörmland 


Jönköping 

Kronoberg 

Kalmar 

Gotland 

Blekinge 

Skåne 

Halland 


Värmland 

Örebro 

Västmanland 

Dalarna 

Gävleborg 


Jämtland 

Västerbotten 

Norrbotten 

RIKET 

14,4 

15,9 

14,2 

11,7 

19,2 

15,1 

14,7 

7,7 

8,2 

12,6 

14,3 

14,7 

11,9 

15,1 

15,8 

13,1 

12,3 

11,1 

10,7 

10,8 

13,4 

13,7 

0 5 10 15 

20 

25 


Diagram A:47 Antal självmord eller självmordsförsök inom 90 

dagar efter psykiatrisk slutenvård, 2002–2006. 

Antal per 100 000 invånare. Åldersstandardiserade värden. 

Källa: Dödsorsaksregistret och Patientregistret, EpC/Socialstyrelsen 

Den 1 februari 2006 trädde den föreskrift i kraft som anger anmälningsskyldighet 

enligt Lex Maria av de självmord som människor begått i anslutning till hälso- och 

sjukvården inom en månad efter senaste vårdkontakt. Socialstyrelsen har utrett 

150 av de anmälda fallen och i hälften funnit brister i bland annat självmordsriskbedömning, 

dokumentation, kompetens, vårdprogram och tillsyn och övervakning. 

I denna jämförelse redovisas självmord och självmordsförsök som skett inom 90 

dagar efter utskrivning från psykiatrisk slutenvård. Endast de självmordsförsök som 

lett till slutenvård medräknas. Olikheter i indikationer för slutenvård kan påverka 

utfallet för landstingen. I de landsting där vårdinsats i slutenvård används oftare, 

kommer fler personer att nyligen ha varit utskrivna från psykiatrisk slutenvård. Det 

är då rimligt att anta att de personer som begår självmord eller självmordsförsök oftare 

kommer att ha varit inskrivna inom 90 dagar innan självmordet/försöket. Då vi 

endast räknar självmordsförsök som lett till slutenvård kan skillnader i inläggningskriterier 

påverka antalet fall. Dessa eventuella skillnader i kriterier för slutenvård 

kan vara en förklaring till höga tal. 

I diagram A:47 kan ses att antalet fall som inträffat inom 90 dagar efter utskrivning 

från psyikiatrisk slutenvård för riket i genomsnitt är 13,7 per 100 000 invånare 


per år, vilket är ungefär en sjättedel av alla självmord och självmordsförsök. Den 

redovisade variationen mellan landstingen är förhållandevis stor, men kan även ha 

andra förklaringar än vårdinsatsens kvalitet. Om vi istället studerar andelen fall av 

alla psykiatriskt slutenvårdade visar en jämförelse mellan landstingen med några få 

undantag på liknande resultat. Till exempel får Halland då den högsta andelen. 

En möjlig tolkning är att höga tal är ett tecken på att man har en väl fungerande 

psykiatrisk vård som fångar upp självmordsbenägna patienter, men att det kan finnas 

brister i den fortsatta vården, efter utskrivning från slutenvårdskliniken. 

Med anledning av ovan nämnda osäkerheter i tolkningen har vi valt att inte rangordna 

landstingen. För varje landsting pekar dock andelen självmord och självmordsförsök 

efter psykiatrisk vård på viktiga områden för förbättringsarbete 

Vård vid ätstörning – behandlingsresultat efter ett år (A:48) 

Ätstörningar debuterar oftast under tonåren och medför i många fall återkommande 

vårdepisoder under lång tid. Anorexia nervosa (AN) eller Bulimia nervosa (BN) förekommer 

hos cirka 1,5 procent av tonårsflickor och yngre kvinnor vid en given tidpunkt 

och ätstörning UNS (Ätstörning Utan Närmare Specifikation) är cirka 3-4 gånger vanligare 

än AN och BN. Det kan finnas mellan 75 000 och 100 000 tonårsflickor och unga 

kvinnor som lider av någon form av ätstörning. Andelen av alla som har ätstörningar 

som vårdas inom barn- och ungdomspsykiatrin, allmänpsykiatrin eller den specialiserade 

ätstörningsvården är okänd, men är troligen relativt liten (< 1/3). 

För individen innebär ätstörningen ett stort lidande och en betydligt förhöjd dödlighet 

jämfört med de flesta andra psykiatriska tillstånd. Det långa sjukdomsförloppet 

ger också betydande konsekvenser för anhöriga och mycket höga kostnader för 

samhället. 

Kvalitetsregistret RIKSÄT samlar data om ätstörningsvården och dess resultat. Av 31 

specialiserade ätstörningsenheter i landet rapporter 30 till kvalitetsregistret, dock i 

ojämn grad. Antalet registrerade patienter var 2006 drygt 1 300. 

Ett resultatmått som kan formuleras med hjälp av uppgifter i RIKSÄT är i vilken 

mån patientens tillstånd förbättrats ett år efter behandlingsstart. I diagram A:48 

redovisas per landsting andelen patienter som förbättrats. Med förbättring avses 

antingen att de är förbättrade, men fortfarande har ätstörningsdiagnos eller att de 

inte längre har någon diagnos vid uppföljning efter ett år. De senare är fria från sin 

sjukdom. För riket som helhet kan ses att andelen förbättrade var drygt 30 procent. 


Kalmar* 

Gotland** 

Blekinge** 

RIKET 

Stockholm 

Uppsala 

Sörmland 


Jönköping 

Kronoberg 

Skåne 

Halland 


Värmland 

Örebro 

Västmanland 

Dalarna 

Gävleborg 


Jämtland 

Västerbotten 

Norrbotten 

31,4 

43,1 

27,9 

35,6 

34,7 

0,0 

35,9 

27,9 

15,4 

29,8 

55,6 

19,5 

70,0 

60,6 

75,0 

35,3 

32,7 

40,0 

20,6 

* Enheten avstod från att redovisa på grund av låg täckningsgrad. 

** Ingen egen verksamhet, vårdtjänsten köps utomläns. 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram A:48 Ätstörningsvård – andel förbättrade ett år 

efter behandlingsstart, 2003–2005. Procent. 

Källa: RIKSÄT 

Uppföljda efter 1 år 

Antal Andel 

Patienter med sitt första besök 2003–2005 ingår i redovisningen. Antalet uppföljda 

patienter var knappt 1 700. Summering till landstingsnivå har primärt gjorts utifrån 

klinikens lokalisering, inte patientens hemort. 

Till skillnad från nästan alla andra indikatorer redovisas inte landstingen rangordnade 

eller med konfidensintervall angivna. Redovisningen syftar inte till att rangordna 

landstingen efter deras resultat i ätstörningsvården. Uppgifterna medger inte 

sådana tolkningar. Ett skäl är att antalet patienter och antalet uppföljda patienter i 

många landsting är få. Vidare finns begränsad kunskap om hur likformig diagnossättningen 

är. 

Motivet till att redovisa denna sammanställning av resultat inom ätstörningsvården 

är istället att lyfta fram den som ett exempel på kvalitetsuppföljning inom psykiatrin, 

som bör få efterföljare. 


1 678 

197 

104 

73 

49 

4 

39 

204 

78 

625 

9 

123 

10 

33 

12 

17 

52 

15 

34 

45,4% 

15,3% 

56,8% 

75,3% 

50,5% 

80,0% 

63,9% 

42,1% 

52,3% 

75,7% 

40,9% 

76,4% 

33,3% 

52,4% 

46,2% 

54,8% 

67,5% 

45,5% 

55,7%

Referenser 

1. Dödsorsaker 2004, sid 48–50, Sveriges officiella statistik, 

Dödsorsaker 2007:1, Socialstyrelsen 2007 

2. Socialstyrelsen. Indikatorer för utvärdering av läkemedelsanvändningens 

kvalitet hos äldre – Socialstyrelsens förslag. 2003-110-20. 

http://www.socialstyrelsen.se/Publicerat/2004/1578/2003-110-20.htm 

3. Sveriges Kommuner och landsting. Läkemedel i förändring. 2005;29:7. 

http://kikaren.skl.se/artikel.asp?C=3272&A=17958 

4. Kvaliteten på läkemedelsanvändningen hos äldre. Socialstyrelsen 

följer upp och utvärderar. 2000:8. Socialstyrelsen, 2001. 

5. Verdecchia A, Francisci S, Brenner H, Gatta G, Micheli A, Mangone L, 

Kunkler I; the EUROCARE-4 Working Group. Recent cancer survival in 

Europe: a 2000-02 period analysis of EUROCARE-4 data. Lancet Oncol. 

2007 Sep;8(9):784-796. 

6. Rehnqvist N, Rosén M, Karlberg I. Socialstyrelsen om mammo- 

grafiscreening: Analys av dödligheten kräver helt annan metodik. 

Läkartidningen 1999;96:1050-1. 

7. Rosén M, Stenbeck M. Mammografidebatten – Socialstyrelsen 

svarar Sjönell och Ståhle: Entydiga resultat i förväntad riktning. 


8. Lägesrapport, Abortverksamheten till och med graviditetsvecka 12, 

Socialstyrelsen 2007. 

9. Strokesjukvården i Sverige - kvalitetsjämförelser mellan olika 

sjukhus och landsting/regioner. Socialstyrelsen 2007. 

10. Köster M, Andersson J, Carling K, Rosén M, Dödlighet efter 

hjärtinfarkt har minskat i nästan alla landsting under 1990-talet. 


11. Folkhälsorapport 2001, Stockholm: Socialstyrelsen; 2001:369 

12. Årsrapport 2004 - Svenska Knäplastikregistret, Lund 2004. 

13. Robertsson O, Ranstam J, Lidgren L. Variation in outcome and issues 

in ranking hospitals: An analysis from the Swedish Knee Arthroplasty 

Register. Acta Orthop (in press). 


B 

Patient- 

erfarenheter

B Patienterfarenheter 

Indikatorgruppen Patienterfarenheter avser patient- och befolkningsuppfattningar 

om hälso- och sjukvården och sjukvårdsinsatsen på ett allmänt plan. Patienters bedömningar 

av upplevda resultat eller hälsoeffekter av en specifik behandling ingår 

inte. Två sådana indikatorer har tidigare redovisats, under Medicinska resultat: 

Patientskattade effekter efter höftledsoperation samt vardaglig funktionsförmåga 

för strokepatienter. 

Måtten här avser till exempel patienters sammanfattande betyg på besök vid vårdcentraler 

och mottagningar vid sjukhus. Dessa indikatorer speglar de erfarenheter 

patienter faktiskt haft. Andra indikatorer belyser vidare frågeställningar, som befolkningens 

förtroende för vården i primärvården och vid sjukhusen. De speglar 

inte nödvändigtvis hur väl sjukvården lyckas i sina patientkontakter, men har ett så 

stort allmänt intresse att de redovisas här. 

Vårdbarometern är källan och uppgifterna avser helåret 2006. Datainsamlingen 

omfattade telefonintervjuer med nästan 42 000 slumpvis utvalda individer. Alla 

landsting utom Gotland deltog. Vårdbarometern innehåller ett stort antal frågor 

och ger goda möjligheter till olika fördjupningar, framförallt på riksnivå. En mer 

omfattande redovisning av resultat från Vårdbarometern görs årligen av Sveriges 

Kommuner och Landsting. 

Här redovisas också hur patienter som har haft stroke uppfattade dels vården på 

sjukhuset, dels rehabiliteringen efter akutfasen. Uppgifterna avser 2006. Källan är 

kvalitetsregistret Riks-Stroke och den uppföljning man där gör efter tre månader. 

En arbetsgrupp inom Sveriges Kommuner och Landsting förbereder nu införandet 

av en nationell patientenkät, efter att flertalet landsting och regioner våren 2007 

ställt sig bakom detta. Det primära syftet med enkäten är att ge vårdcentraler och 

sjukhusens mottagningar och avdelningar ett instrument för utveckling och förbättring. 

Men uppgifterna kan även användas för jämförelser mellan vårdgivare och 

landsting. 

Befolkningen – tillgång till sjukvård och förtroende (B:1, B:2, B:3) 

I diagram B:1 redovisas befolkningens uppfattning om den egna tillgången till vård, 

oavsett om man nyligen haft kontakt med sjukvården eller ej. 


Halland 

Kalmar 

Jönköping 

Västerbotten 

Blekinge 

Kronoberg 

Norrbotten 

Örebro 

Stockholm 

RIKET 


Uppsala 

Jämtland 

Västmanland 

Dalarna 

Sörmland 


Skåne 


Värmland 

Gävleborg 

Gotland* 

82,5 

81,6 

81,1 

78,2 

77,8 

77,4 

76,9 

76,4 

75,3 

73,9 

73,3 

73,2 

73,1 

72,3 

72,1 

71,8 

71,8 

71,2 

70,5 

69,4 

68,8 

0 20 40 60 80 100 

* Gotland deltar ej i Vårdbarometern 

Procent 

Diagram B:1 ”Jag har tillgång till den vård jag behöver”. 

Andel som instämmer helt eller delvis, 2006. Procent. 

Källa: Vårdbarometern 

Andelen som helt eller delvis instämmer med påståendet att ”Jag har tillgång till 

den vård jag behöver” är för riket 74 procent, ungefär samma andel som 2005. Under 

2002–2004, däremot, instämde 69 procent i detta påstående. Resultaten för 2007 

kommer att visa om andelen som instämmer håller sig på denna högre nivå. En iakttagelse 

är att de äldre instämmer i högre grad än de mellan 40–49 år, som har den 

lägsta andelen instämmande svar. 

Variationen mellan landsting spänner från över 82 procent instämmande svar för 

Halland, Kalmar och Jönköping i toppen, till Gävleborgs knappa 69 procent. Men 

alla utom fem av landstingen ligger i intervallet 70–78 procent. För de flesta landsting 

är skillnaderna mellan 2005 och 2006 små, men det finns några undantag. 

Värmlands andel instämmande svar minskade med närmare sex procentenheter 

och Blekinges med drygt två. Norrbotten ökade med fyra enheter. Även Sörmland 

och Halland ökade med närmare tre procentenheter. 

Även de två följande diagrammen redovisar befolkningens, inte patienters, uppfattningar. 

Frågan rör vilket förtroende man på det hela taget har för vård och behandling 

vid å ena sidan vårdcentraler (inkluderar även hälsocentraler och husläkarmottagningar) 

och å andra sidan vården vid sjukhus. 


Halland 

Kalmar 

Jönköping 

Västmanland 

Blekinge 

Västerbotten 

Norrbotten 

Jämtland 

Uppsala 

Kronoberg 


Gävleborg 

RIKET 


Sörmland 

Dalarna 


Värmland 

Skåne 

Stockholm 

Örebro 

Gotland* 

63,5 

62,5 

60,0 

56,5 

56,0 

55,7 

55,4 

54,7 

53,7 

53,5 

53,2 

53,0 

53,0 

52,2 

51,7 

51,6 

51,2 

51,0 

50,9 

50,7 

50,6 

0 20 40 60 80 100 


Procent 

Diagram B:2 Andel som har stort eller mycket stort förtroende 

för vården vid vårdcentraler (motsvarande), 2006. Procent. 


I diagram B:2 redovisas förtroendet för primärvården. 53 procent säger sig ha mycket 

eller ganska stort förtroende för vården vid vårdcentraler, en ökning med en procentenhet 

sedan 2005. Tidsserier längre bakåt i tiden saknas för denna fråga. Samma 

grupp landsting ligger i toppen – Halland, Kalmar och Jönköping. Värmland och 

Östergötland är exempel på landsting där primärvården tappat i förtroende, cirka 3 

procentenheter. Kronoberg och Västerbotten kan istället redovisa ökningar på över 

4 procentenheter. 

Liksom förra året ligger de tre stora landstingen med storstadsområden lågt och 

drar ned rikssnittet. Landsting där befolkningen har stort förtroende för primärvården 

ligger även högt i frågan om ”tillgång till den vård jag behöver”. 

Skillnaderna mellan landstingen är ganska måttlig. Den viktigare frågan är varför 

förtroendet för vården vid vårdcentraler generellt sett är så pass lågt. En möjlighet 

är att till exempel bristande telefontillgänglighet till vårdcentraler slår igenom. En 

allvarligare förklaring skulle vara om det är lågt förtroende för allmänläkarkompetensen 

i vårdsystemet som slår igenom. 


Örebro 

Kronoberg 

Västerbotten 

Jönköping 

Kalmar 

Blekinge 

Uppsala 

Jämtland 

Dalarna 

Norrbotten 

Halland 

Skåne 

RIKET 




Västmanland 

Stockholm 

Värmland 

Sörmland 

Gävleborg 

Gotland* 

74,1 

73,1 

72,4 

72,3 

71,7 

71,7 

71,3 

69,4 

68,2 

67,9 

67,5 

66,8 

66,5 

66,0 

66,0 

65,1 

64,7 

63,5 

62,7 

61,5 

56,2 

0 20 40 60 80 100 


Procent 

Diagram B:3 Andel som har stort eller mycket stort förtroende 

för vården vid sjukhus, 2006. Procent. 


Samma fråga om befolkningens förtroende ställs avseende vård och behandling vid 

sjukhus. I diagram B:3 redovisas det betydligt mera positiva resultatet: 66 procent 

av de tillfrågade har stort eller mycket stort förtroende för vården vid sjukhus. Jämfört 

med svaren för primärvården svarar 13 procentenheter fler att de har stort eller 

mycket stort förtroende för sjukhusvården. Störst ”förtroendeöverskott” för sjukhus 

jämfört med primärvård har befolkningen i Örebro och i Kronoberg, medan skillnaderna 

är lägst i Halland och Gävleborg 

Örebro, som inte var med i Vårdbarometern 2005, ligger i toppen med 74 procent i 

förtroende för sjukhusvården. Avståndet till Gävleborg är 18 procentenheter. Några 

landsting redovisar större förändringar i förtroendet mellan 2005 och 2006. Västmanlands 

andel med förtroende ökar med nästan 8 procentenheter. I Värmland, 

Östergötland och Gävleborg sjönk andelen mest, med mellan fyra till fem procentenheter. 


Kalmar 

Blekinge 

Halland 

Örebro 

Västerbotten 

Jönköping 

Skåne 

Jämtland 

Västmanland 


RIKET 

Norrbotten 

Kronoberg 

Stockholm 


Sörmland 

Uppsala 

Gävleborg 


Dalarna 

Värmland 

Gotland* 

85,1 

83,5 

83,3 

80,9 

79,9 

79,6 

79,4 

79,1 

78,9 

78,4 

78,0 

77,8 

77,5 

77,1 

76,9 

76,3 

76,2 

75,9 

75,2 

74,0 

73,0 

0 20 40 60 80 100 


Procent 

Diagram B:4 Sammanfattande betyg på besöket vid vårdcentral (motsvarande). 

Andel positiva – angav betyg 4 eller 5, 2006. Procent. 


Patienternas betyg på besöket (B:4, B:5, B:6) 

Patienters sammanfattande betyg på besök i hälso- och sjukvården redovisas härnäst. 

I Vårdbarometerns definition är en patient en individ som antingen själv eller i 

egenskap av medföljande anhörig eller närstående, de senaste 12 månaderna genomfört 

besök vid vårdcentral (motsvarande) eller vid sjukhus. 

Diagram B:4 redovisar andelen patienter som var positiva till det senaste besöket 

vid vårdcentral (motsvarande). Att vara positiv innebar att betygen 4 eller 5 gavs, 

i en femgradig skala. För riket angav 78 procent att de var positiva. 2002 angav 75 

procent att de var positiva och utfallet för riket har legat på dessa nivåer under 

åren sedan dess. Spridningen mellan landstingen är måttlig. I Västmanland öka(de) 

mellan 2005 och 2006 andelen med positiva svar starkt, närmare 9 procentenheter, 

medan andelen minskar mest i Dalarna och i Jönköping. 

Påtagligt är att patienternas sammanfattande betyg på besöket är mera positivt, än 

vad befolkningens allmänna förtroende för primärvården var högt. På riksnivå är skillnaden 

i andelen ”positiva” svar 25 procentenheter; 78 procent gav positivt betyg för 


Dalarna 

Halland 

Örebro 

Blekinge 

Kalmar 

Västerbotten 

Norrbotten 

Gävleborg 

Jämtland 

Kronoberg 

Uppsala 

RIKET 


Jönköping 

Stockholm 

Värmland 

Skåne 

Västmanland 

Sörmland 



Gotland* 

92,1 

87,7 

87,5 

86,1 

85,7 

85,5 

85,4 

84,8 

84,7 

84,2 

84,2 

83,8 

83,6 

83,5 

83,3 

83,0 

82,5 

82,4 

81,2 

80,9 

78,3 

0 20 40 60 80 100 


Procent 

Diagram B:5 Sammanfattande betyg på besöket – mottagning/klinik vid sjukhus 

Andel positiva – angav betyg 4 eller 5, 2006. Procent. 


besöket medan bara 53 procent har stort/mycket stort förtroende för primärvården. 

Skillnaden mellan befolknings- och patientuppfattningar är ett känt fenomen, men 

förtjänar att lyftas fram. 

I diagram B:5 redovisas svaren avseende sammanfattandet betyg på det senaste besöket 

vid mottagning eller klinik vid sjukhus. Patienter som besökt akutmottagning 

vid sjukhus ingår ej. 84 procent av patienterna är positiva i sitt sammanfattande 

betyg, med Dalarnas befolkning klart mest nöjda. Att notera är att Dalarna i primärvårdsjämförelsen 

hamnar långt ned. Skillnaderna mellan landstingen är mycket 

små. Under de senaste åren har resultaten legat på dagens nivå. 

De patienter som besökt ett sjukhus är i något högre grad positiva, jämfört med de 

patienter som besökt en vårdcentral. På riksnivå är andelen positiva efter sjukhusbesök 

84 procent, medan motsvarande tal för primärvården är 78 procent. Skillnaden 

mellan befolkningens förtroende för sjukhus respektive primärvård var mycket 

större, 13 procentenheter till sjukhusens fördel. 


Blekinge 

Kalmar 

Halland 

Uppsala 

Västerbotten 

Örebro 

Jämtland 

Norrbotten 

Jönköping 

RIKET 

Stockholm 

Dalarna 

Västmanland 

Kronoberg 


Skåne 

Sörmland 


Värmland 

Gävleborg 


Gotland* 

88,3 

86,0 

85,8 

84,5 

84,5 

84,4 

83,3 

82,7 

82,5 

82,4 

82,3 

82,1 

82,1 

82,0 

81,9 

81,7 

81,3 

81,1 

81,0 

80,6 

79,9 

0 20 40 60 80 100 


Procent 

Diagram B:6 Andel som helt eller delvis ansåg att man fick den 

hjälp man förväntade sig vid besöket, 2006. Procent. 


I diagram B:6 återges svaret på frågan om man vid besöket fick den hjälp man förväntade 

sig. Redovisningen avser alla mottagningar. 82 procent av alla som gjort 

ett besök instämmer helt eller delvis. Skillnaderna mellan landstingen är mycket 

måttliga, mindre än tio procentenheter mellan högsta och lägsta värde. Åtta procent 

ansåg att man inte fick den hjälp man förväntade sig vid besöket (redovisas ej). 


Kalmar 

Värmland 

Halland 

Blekinge 

Jönköping 

Västmanland 

Västerbotten 

Norrbotten 

Gävleborg 

RIKET 

Uppsala 


Stockholm 

Skåne 

Kronoberg 

Sörmland 

Örebro 


Dalarna 

Jämtland 


Gotland* 

87,0 

85,6 

85,0 

81,9 

80,9 

80,5 

80,1 

79,8 

79,6 

77,8 

77,2 

77,0 

76,5 

75,9 

75,7 

75,3 

74,8 

74,5 

73,1 

72,4 

72,3 

0 20 40 60 80 100 


Procent 

Diagram B:7 Andel som anser att väntetiden var rimlig vid 

besök på vårdcentral (motsvarande), 2006. Procent. 


Rimliga väntetider och telefontillgänglighet i primärvård (B:7, B:8) 

De som besökt vårdcentral (motsv) får i Vårdbarometern frågan om man anser att 

den väntetid man hade till sitt besök var rimlig. Andelen som 2006 svarade jakande 

i de olika landstingen redovisas i diagram B:7. För hela riket menade 78 procent av 

patienterna att väntetiden var rimlig. Med Värmland som undantag är landstingen 

med de bästa utfallen de som även legat högt i andra primärvårdsmått ovan. 

Resultatet kan jämföras med primärvårdens tillgänglighet i vårdgarantiuppföljningen, 

mätt som andelen som fick läkarbesök inom 7 dagar i mars 2006 (som publicerades 

i 2006 års Öppna jämförelser-rapport). Västerbotten hade då lägst andel faktisk 

tillgänglighet, men västerbottningarna tyckte ändå i ganska hög grad att väntetiden 

var rimlig. Värmlänningarna var nästa mest nöjda med väntetiden, trots att den 

faktiska tillgängligheten var lägre än rikets i mars 2006. Även blekingarna uppvisar 

samma mönster. Ett exempel på det motsatta är Östergötland, där relativt sett få 

patienter menade att väntetiden var rimlig, trots att man hade medelgod faktisk 

tillgänglighet i mars 2006. Dessa skillnader antyder att också annat än den faktiska 

tillgängligheten påverkar patienternas fördragsamhet med väntetiden till besök. 


Norrbotten 

Kalmar 

Halland 

Örebro 

Sörmland 

Gävleborg 

Blekinge 

Stockholm 

Dalarna 

Västerbotten 


Kronoberg 

RIKET 


Västmanland 

Jönköping 

Skåne 


Uppsala 

Värmland 

Jämtland 

Gotland* 

75,8 

74,3 

73,3 

68,3 

68,1 

67,9 

65,7 

65,7 

64,8 

64,7 

64,3 

63,5 

62,7 

62,5 

58,6 

55,9 

54,0 

53,2 

52,9 

49,7 

45,7 

0 20 40 60 80 100 


Procent 

Diagram B:8 Andel som ansåg att det var lätt eller mycket lätt att komma 

fram per telefon till vårdcentral (motsvarande), 2006. Procent. 


Telefontillgänglighet är en viktig del av vårdens tillgänglighet. En fråga i Vårdbarometern 

vänder sig till de patienter som besökt vårdcentral, och som ringde 

vårdcentralen innan besöket. Diagram B:8 redovisas andelen av dessa patienter som 

menade att det var lätt eller mycket lätt att komma fram till vårdcentralen per telefon. 

För riket som helhet är andelen närmare 63 procent. Denna andel har varje år sedan 

2002 ökat, från 50 procent till dagens andel, i en tydligt positiv trend. Å andra sidan 

är skillnaderna mellan landstingen stora år 2006, liksom de var 2005. Norrbotten, 

Kalmar och Halland i toppen, har alla mer är 20 procentenheters högre andel positiva 

svar än Uppsala, Värmland och Jämtland, som har de mest negativa utfallen. 

Gävleborg är ett exempel på ett landsting med ett kraftigt förbättrat resultat 2006 

jämfört med 2005, liksom Västmanland och Dalarna är det. Alla har ökat med mellan 

sju och elva procentenheter. Den största minskningen har skett för Uppsala. 


Strokepatienter om sjukhusvård och rehabilitering (B:9, B:10) 

I kvalitetsregistret Riks-Stroke gör man en uppföljning tre månader efter akutfasen. 

Frågorna i enkäten riktar sig till patienter och deras anhöriga och avser bland annat 

hur nöjda de är med den vård de fått. Frågorna om patienttillfredsställelse är flera 

än de två vi här redovisar. 

Den första frågan avser hur nöjda patienterna är med vården vid sjukhus. Svaren för 

män och kvinnor redovisas separat i diagram B:9. Bland männen är 93 procent av 

dem som svarat nöjda eller mycket nöjda. Kvinnorna är något mindre nöjda, med 91 

procents positiva svar, men könsdifferensen är för riket måttlig. Resultaten är ungefär 

som i förra årets rapport, dock en procentenhet lägre för båda könen. 

Skillnaderna mellan landstingen var ganska måttliga, i ljuset av de överlag mycket 

positiva svaren. Uppsala, Sörmland och Halland redovisar lägst utfall både för kvinnor 

och för män. 

Jämtland har påtagligt bättre värde för män än för kvinnor, med nästan nio procentenheters 

skillnad. Detsamma gäller Uppsala och Sörmland, men i lägre grad. 

Halland har en påtagligt lägre andel nöjda 2006 jämfört med 2005, både för män 

och för kvinnor. 

Den andra frågan avser rehabilitering. I strokevården är rehabilitering ett viktigt 

inslag, både vid sjukhuset och senare, efter utskrivning från sjukhuset. Denna indikator 

är intressant också därför att den kan spegla samverkan mellan olika huvudmän, 

vårdgivare och yrkesgrupper. Många aktörer är inblandade i strokevården. 

Resultatet redovisas i diagram B:10. 

Patienterna, både män (76 procent) och kvinnor (73 procent), är i betydligt mindre 

grad nöjda med rehabiliteringen än med sjukhusvården. Svaret kan strikt sett avse 

både den rehabilitering som sker vid sjukhuset och den som sker utanför sjukhus, 

efter utskrivning. Men det finns skäl att tro att det är den sena rehabiliteringen som 

svaren avser. Den lägre nöjdheten är en ganska klar signal om förekomsten av olika 

brister i rehabiliteringen efter utskrivning från sjukhus. 

Det är förhållandevis stor variation mellan landstingen. Blekinge verkar ha en 

mycket framgångsrik eller i alla fall av patienterna uppskattad modell för strokerehabilitering. 

Andelen nöjda är cirka 10 procentenheter flera i Blekinge än i landstinget 

med de näst bästa resultaten, både för män och för kvinnor. Även i förra årets 

rapport, som avsåg 2004 års strokevård, hade Blekinge de högsta andelarna nöjda. 

Avståndet är betydande till de landsting som har de lägre andelarna nöjda män respektive 

kvinnor. 


Gotland 

Blekinge 

Västerbotten 

Örebro 


Kalmar 

Norrbotten 


Dalarna 

Kronoberg 

Jönköping 

Värmland 

Stockholm 

RIKET 

Västmanland 

Skåne 


Jämtland 

Gävleborg 

Halland 

Uppsala 

Sörmland 

Örebro 

Jämtland 

Blekinge 

Dalarna 

Norrbotten 

Stockholm 


Kronoberg 

Gotland 

Kalmar 

Jönköping 


Värmland 

Västmanland 

RIKET 


Västerbotten 

Skåne 

Gävleborg 

Uppsala 

Sörmland 

Halland 

100,0 

97,8 

95,7 

95,6 

95,4 

95,2 

94,3 

93,0 

92,6 

92,5 

91,8 

91,3 

90,8 

90,7 

90,4 

89,7 

89,7 

88,0 

87,7 

85,1 

83,8 

83,0 

97,4 

96,8 

96,6 

95,9 

95,2 

94,2 

94,1 

94,0 

93,8 

93,5 

93,4 

93,3 

93,1 

92,7 

92,7 

92,4 

92,3 

92,2 

91,4 

88,7 

88,5 

83,6 

Kvinnor 

0 20 40 60 80 100 

Osäkra data på grund av låg täckningsgrad 2003–2005. 

Procent 

Män 

0 20 40 60 80 100 


Procent 

Diagram B:9 Andel strokepatienter som var nöjda eller mycket 

nöjda med vården vid sjukhuset, 2006. Procent. 



Blekinge 

Västerbotten 

Norrbotten 

Skåne 

Örebro 

Jönköping 


Dalarna 

Kronoberg 



RIKET 

Sörmland 

Värmland 

Kalmar 

Gävleborg 

Västmanland 

Gotland 

Halland 

Stockholm 

Jämtland 

Uppsala 

Blekinge 

Kronoberg 

Jönköping 

Dalarna 


Norrbotten 

Skåne 


Västerbotten 

Örebro 

RIKET 

Västmanland 

Kalmar 

Gotland 

Jämtland 

Gävleborg 

Sörmland 


Stockholm 

Värmland 

Uppsala 

Halland 

89,9 

80,4 

79,6 

78,6 

78,4 

77,6 

76,4 

75,9 

75,9 

73,7 

73,5 

73,3 

71,8 

70,8 

69,6 

69,4 

68,1 

67,9 

67,7 

64,5 

62,9 

62,3 

91,8 

82,5 

80,9 

80,8 

80,5 

80,0 

78,9 

77,1 

76,7 

76,1 

76,0 

75,7 

73,7 

73,7 

72,3 

72,1 

71,6 

70,9 

70,4 

69,0 

68,6 

68,0 

Kvinnor 

0 20 40 60 80 100 


Procent 

Män 

0 20 40 60 80 100 


Procent 

Diagram B:10 Andel strokepatienter som är nöjda 

med rehabiliteringen, 2006. Procent. 




C 

Tillgänglighet

C Tillgänglighet 

Indikatorområdet Tillgänglighet avser tidsrelaterad tillgänglighet. De indikatorer 

som vi redovisar inom detta område har anknytning till vårdgarantin. Genom vårdgarantin 

finns på detta område en tydlig nationell policy med tidssatta mål. Garantin 

gäller all planerad vård. 

Målen uttrycks med sifferserien 0–7–90–90, vilket anger vårdgarantins krav på maximal 

väntetid i antal dagar för de olika stegen i vårdprocessen. Primärvården ska erbjuda 

kontakt i telefon eller på plats samma dag. Ett läkarbesök ska, om det behövs, 

erbjudas inom högst sju dagar. Efter beslut om remiss ska ett besök inom den specialiserade 

vården kunna erbjudas inom högst 90 dagar efter datum för beslut. En beslutad 

behandling ska erbjudas inom ytterligare högst 90 dagar efter beslutsdatum. 

Utvecklingen av tillgänglighet enligt vårdgarantin följs upp av Sveriges Kommuner och 

Landsting, med regelbundna publiceringar av utvecklingen inom både den specialiserade 

vården och inom primärvården (1, 2). Dessutom har Socialstyrelsen regeringens 

uppdrag att följa upp vårdgarantin. I november 2007 ska en slutrapport publiceras. 

Vi redovisar här fyra indikatorer, med data som avser läget 30 april 2007. Indikatorerna 

är valda för att ge en övergripande bild av tillgänglighetsläget i landstingen. 

Två indikatorer avser primärvårdens tillgänglighet. De övriga två avser den specialiserade 

sjukvården. Inga indikatorer om specifika behandlingar, specialiteter eller 

typer av mottagningar redovisas. Källan till uppgifter om tillgänglighet och väntetider 

är databasen Väntetider i Vården, som innehåller uppgifter om både primärvård 

och specialiserad vård. 

Tillgängligheten till hälso- och sjukvården är en viktig sjukvårdspolitisk fråga och 

beskrivs ofta som det område där internationella jämförelser utfaller till vår nackdel. 

Ur denna synvinkel borde här ha redovisats flera indikatorer. Tillgången på data 

är också förhållandevis god, genom den nationella väntetidsrapporteringen, även 

om svarsfrekvenserna skiftar mellan landsting. 

Emellertid är väntetidsrapporteringen i den specialiserade vården främst uppbyggd 

för att spegla tillgänglighet på kliniker och mottagningar, med syftet att ge information 

till vårdpersonal och patienter och även för att stödja uppföljning på denna nivå. 

Viktiga variabler i Väntetider i Vården kan inte på ett bra vis redovisas på landstingsnivå, 

utan bara på sjukhus/mottagningsnivå. Detta gäller till exempel andelen patienter 

som fått behandling eller besök på mottagning inom vårdgarantins 90 dagar. 


PRIMÄRVÅRD 

Andel som fick läkarbesök inom en vecka – primärvård (C:1) 

Väntetider till allmänläkarbesök mäts två gånger per år, mars och oktober. Uppgifterna 

rapporteras i ett webbaserat system som Sveriges Kommuner och Landsting 

tillhandahåller. Redovisningen här bygger på uppgifter från den senaste mätningen, 

som genomfördes den 26-30 mars 2007. I förra årets rapport användes rapporteringen 

i mars 2006. Alla vårdcentraler (eller motsvarande) förväntas rapportera 

uppgifter. Totalt deltog 929 vårdcentraler samt privata allmänläkare med vårdavtal i 

mätningen. Uppgifter per vårdcentral redovisas på www.vantetider.se. 

Totalt rapporterades över 130 000 besök som omfattas av vårdgarantin. Läkarbesök för 

hälsointyg eller för kontroll/uppföljning ingår inte. Vid rapportering av väntetider 

kan vårdcentralen ange om patienten själv valt att vänta längre, istället för att utnyttja 

den läkartid som först erbjöds. Denna väntetid kallas ”patientvald väntetid”. Drygt 

10 000 besök, åtta procent av alla, var sådana besök. Dessa ingår inte i redovisningen. 

Svarsfrekvensen var på riksnivå 91 procent, samma svarsfrekvens som vid mätningen i 

mars 2006. Åtta landsting hade svarsfrekvens under 90 procent. Dalarna, Kalmar och 

Örebro hade sämst svarsfrekvens. Fyra landsting hade 100 procents svarsfrekvens. 

Halland 

Jönköping 

Blekinge 


Kronoberg 

Kalmar 

Norrbotten 

Stockholm 

Gotland 

Gävleborg 

RIKET 


Jämtland 

Skåne 

Värmland 

Västmanland 

Sörmland 


Örebro 

Västerbotten 

Dalarna 

Uppsala 

97,0 

92,0 

91,0 

91,0 

90,0 

90,0 

90,0 

89,0 

88,0 

88,0 

88,0 

87,0 

86,0 

85,0 

85,0 

85,0 

84,0 

83,0 

82,0 

82,0 

80,0 

78,0 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram C:1 Andel patienter som fick läkarbesök i 

primärvården inom 7 dagar, mars 2007. Procent. 

Källa: Väntetider i Vården, Sveriges Kommuner och Landsting 

Svarsfrekvens, procent 


88 

100 

94 

91 

100 

79 

94 

93 

199 

89 

91 

100 

96 

85 

87 

97 

95 

86 

81 

94 

74 

98

I diagram C:1 återges andelen patienter som under mätperioden fick besök hos allmänläkare 

inom sju dagar, enligt målet i vårdgarantin. Även svarsfrekvensen per 

landsting redovisas i diagrammet. 

För riket är andelen 88 procent, vilket är en procentenhet högre jämfört med mät - 

ningen i mars 2006. Halland är återigen i topp med 97 procent, och en grupp landsting 

som redovisade jämförelsevis låg tillgänglighet (mätt med detta mått) förra 

året, gör det även nu: Uppsala, Dalarna och Västerbotten. Skillnaderna mellan 

landstingen har minskat något. 

För riket finns ingen klar könsskillnad: För kvinnor uppgick andelen till 87 procent, 

för män till 88 procent. I rapporteringen (ej i diagram C:1) kan även utläsas inom 

vilken period övriga besök skedde. För riket genomfördes sju procent av besöken 

i tidsperioden 8–14 dagar efter att kontakt togs. Därmed fick 95 procent av alla patienter 

sina besök inom 14 dagar. 

Andel som fick läkarbesök samma dag – primärvård (C:2) 

I diagram C:2 redovisas andelen patienter som fick sitt läkarbesök samma dag som 

kontakt togs. Besök samma dag är inget mål i vårdgarantin, men är ändå intressant 

att redovisa, som ett mått på tillgänglighet. 

Halland 

Kronoberg 


Norrbotten 

Skåne 

Sörmland 

Stockholm 

Gävleborg 

RIKET 

Blekinge 

Värmland 

Jämtland 

Jönköping 


Kalmar 

Örebro 


Uppsala 

Gotland 

Västmanland 

Dalarna 

Västerbotten 

77,0 

72,0 

72,0 

69,0 

68,0 

67,0 

66,0 

66,0 

66,0 

65,0 

65,0 

65,0 

64,0 

63,0 

62,0 

60,0 

60,0 

57,0 

56,0 

56,0 

55,0 

55,0 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram C:2 Andel patienter som fick läkarbesök i 

primärvården samma dag, mars 2007. Procent. 




88 

100 

91 

94 

85 

95 

93 

89 

91 

94 

87 

96 

100 

100 

79 

81 

86 

98 

100 

97 

74 

94

Av alla patienter som omfattas av vårdgarantin, och som därmed har rätt till läkarbesök 

inom sju dagar, fick i själva verket en betydande del sitt besök redan samma 

dag. För riket är andelen 66 procent. I en grupp om tre landsting är andelen 70 procent 

eller högre; i Halland, Västra Götaland och Kronoberg. Även i landstingen med 

lägsta andelarna, har minst 50 procent av patienterna fått läkarbesök samma dag. 

Att så pass många besök sker samma dag ger relief åt diskussionen om tillgängligheten 

till primärvård. En möjlig slutsats är att tillgänglighetsproblemen framförallt 

avser tillgänglighet per telefon. Även telefontillgängligheten mäts och redovisas i 

SKL:s uppföljning av vårdgarantin, genom måttet andel besvarade samtal. Metodproblem 

och lägre svarsfrekvenser gör att dessa uppgifter inte redovisas här. 


Antal som väntat längre än 90 dagar – mottagning (C:3) 

För specialiserad vård har Väntetider i Vården uppgifter om tillgänglighet till flertalet 

vårdområden för mottagningsbesök, för vissa undersökningar och för över 40 

behandlingar eller åtgärder. Uppgifter om det aktuella väntetidsläget uppdateras 

löpande medan uppgifter om antal väntande samt antal som väntat längre än 90 da- 

Kalmar* 

Gotland 

Västmanland 

Jönköping 

Värmland 

Örebro 

Kronoberg 

RIKET 


Uppsala 


Gävleborg 

Västerbotten 

Dalarna 

Norrbotten 


Sörmland 

Stockholm 

Skåne 

Jämtland 

Halland 

Blekinge 

2,9 

3,0 

3,1 

3,7 

4,2 

5,8 

6,1 

7,0 

7,2 

7,7 

8,6 

9,9 

10,9 

12,1 

12,2 

Landsting med svarsfrekvens under 90 procent redovisas ej. 

* Kalmar värde är rapporterat i efterhand. 

0 3 6 9 12 15 


Diagram C:3 Besök på mottagning – antalet patienter som väntat längre 

än 90 dagar, per 1 000 invånare. Avser läget 30 april 2007. 




100 

100 

100 

97 

97 

98 

98 

100 

97 

97 

100 

97 

99 

91 

67 

5 

61 

82 

25 

89 

85

gar uppdateras varje månad. Det faktiska resultatet uppföljt i efterhand uppdateras 

en gång per tertial. 

Svarsfrekvenserna i rapporteringen förbättras, men det finns fortfarande besvärande 

luckor i landstingens rapportering. Den 30 april 2007 var den genomsnittliga 

svarsfrekvensen 85 procent för landstingens specialistmottagningar och 89 procent 

för behandlande/opererande enheter. 

Förra årets rapport hanterade bristande svarsfrekvens genom att justera antalet som 

väntat mer än 90 dagar med hjälp av svarsfrekvens per landsting. Detta förfarande 

hade brister och gav upphov till kritik. I år redovisas istället enligt samma modell 

som sker i SKL:s löpande uppföljning. Detta innebär att uppgifter bara redovisas 

för landsting som har en svarsfrekvens på minst 90 procent. 14 landsting uppfyllde 

detta krav för besök och 13 för behandling vid mätningen i april 2007. Skälet till att 

välja denna stränga princip är att låg svarsfrekvens alltid leder till att det rapporterade 

antalet som väntat blir färre, och därmed ger ett falskt bättre resultat. 

I C:3 återges antalet patienter per 1 000 invånare som väntat längre än 90 dagar på 

ett mottagningsbesök. I faktiska tal var i riket antalet som hade väntat längre än 90 

dagar drygt 57 000 personer. Variationen mellan landsting är stor. Lägst antal väntande 

har Kalmar, Gotland och Västmanland med 3 patienter per 1 000 invånare. 

I absoluta tal motsvarar detta för Kalmar 682 individer, för Gotland 171 och för 

Västmanland 803 individer. I diagrammets botten är antalet väntande fyra gånger 

så stort, 12 patienter per 1 000 invånare. Detta motsvarar för Dalarna 3 322 individer 

och för Norrbotten 3 076 individer. 

Antal som väntat längre än 90 dagar – behandling (C:4) 

Uppgifterna om antalet väntande avser enbart de 44 behandlingar som ingår i rapporteringen 

av väntetider, medan vårdgarantin gäller all planerad vård. I de 44 områdena 

ingår dock de behandlingar som brukar förekomma i diskussionen om bristande 

tillgänglighet och långa väntetider till operation. 

Det finns metodproblem att beakta. Kriterier och medicinska indikationer för att en 

patient ska bli uppsatt på en väntelista/planeringslista kan variera. Kartläggningar 

har visat att många patienter som står på en väntelista inom hälso- och sjukvården 

inte längre är aktuella för någon åtgärd. Detta innebär att uppgifterna om antalet 

väntande kan vara överdrivna. Å andra sidan medför svarsfrekvens under 100 procent 

en underskattning. 

Ur diagram C:4 kan utläsas dels att antalet som väntar på behandling är färre än 

de som väntar på mottagningsbesök, dels att det är stor spridning mellan landstingen 

i diagrammets topp respektive botten. I riket som helhet hade nästan 23 000 

personer väntat längre än 90 dagar. Diagrammets värde motsvarar för Kalmar 260 


Gotland 

Kalmar 

Västmanland 

Halland 

Jönköping 

Norrbotten 

Örebro 

RIKET 


Sörmland 

Västerbotten 


Gävleborg 

Värmland 

Blekinge 

Dalarna 

Jämtland 

Kronoberg 

Skåne 

Stockholm 

Uppsala 


individer, för Västmanland 375 och för Jönköping 449 individer. I Gävleborg och 

Värmland, i diagrammets andra ände, hade 1 554 respektive 1 762 individer väntat 

längre än 90 dagar på behandling. 

Referenser 

0,4 

1,1 

1,3 

1,4 

1,5 

1,6 

2,1 

2,5 

2,7 

2,8 

2,8 

3,1 

5,7 

6,5 

Landsting med svarsfrekvens under 90 procent redovisas ej. 

0 2 4 6 8 


Diagram C:4 Behandling – antalet patienter som väntat längre 

än 90 dagar, per 1 000 invånare. Avser 30 april 2007. 


(1) ”Primärvårdens tillgänglighet”. Vårdgarantins effekter. 

Uppföljningsrapport 7, 2007-05-04. Sveriges Kommuner och Landsting 2007. 

(2) ”Vårdgarantin är möjlighet och verklig – men långt ifrån överallt”. 

Vårdgarantins effekter. Uppföljningsrapport 8, 2007-06-28. 

Sveriges Kommuner och Landsting 2007. 



100 

100 

100 

91 

100 

100 

95 

97 

97 

99 

100 

100 

99 

75 

82 

5 

82 

83 

66 

81 

89


D 

Kostnader

D Kostnader 

För att kunna jämföra hälso- och sjukvårdens effektivitet i de olika landstingen måste 

indikatorer på kvalitet och resultat, liknande de som redovisats inom områdena 

A–C ovan, relateras till kostnaderna. Mått på medicinska resultat, patienterfarenheter 

och tillgänglighet ger indikationer på hur väl hälso- och sjukvården når sina 

mål. Men effektiviteten är graden av måluppfyllelse i förhållande till resursinsatsen 

och det bästa måttet på resursinsats är kostnaden. 

I detta avsnitt jämförs landstingen med avseende på 13 olika kostnadsindikatorer. 

Sex av dem avser kostnaden per invånare och tre kostnader per prestation i form 

av vårdtillfällen i sluten vård eller besök i öppen vård. De senare är ett mått på 

produktivitet – ju högre kostnad desto lägre produktivitet – förutsatt att kvaliteten 

i prestationerna är densamma. Vidare redovisas fyra indikatorer om kostnadseffektiva 

behandlingsval, dels för läkemedelsbehandling av blodfetter och magsår, dels 

för två vanliga kirurgiska ingrepp. 

Uppgifter om landstingens kostnader hämtas från bokslutsstatistik, som Sveriges 

Kommuner och Landsting årligen samlar in. Den innehåller en fördelning av kostnaderna 

på några områden som primärvård, specialiserad somatisk vård respektive 

specialiserad psykiatrisk vård. För att direkt koppla kostnadsuppgifter till kvalitet 

och resultat krävs att kostnaderna kan redovisas för enskilda sjukdomsgrupper. Detta 

är möjligt för de landsting och sjukhus som använder Kostnad per patient (KPP). 

Detta redovisningssystem är under snabb utbyggnad och omfattar för 2006 cirka 50 

procent av den slutna somatiska sjukvården. KPP-redovisningen medger i dagsläget 

inte att någon meningsfull jämförelse på landstingsnivå görs. 

KOSTNAD PER INVÅNARE 

Hälso- och sjukvårdskostnad per invånare (D:1) 

Vid kostnadsjämförelser mellan landstingen används vanligen nettokostnader. 

Med nettokostnader avses de kostnader som finansieras med landstingsskatt, generella 

statsbidrag och finansnetto. Patientavgifter och specialdestinerade statsbidrag 

är fråndragna. Landstingens kostnader för receptförskrivna läkemedel ingår i sin 

helhet i nettokostnaden. Tidigare redovisades denna kostnad efter avdrag för statsbidrag. 



16 307 

Halland 16 807 

Uppsala 17 276 

Sörmland 17 420 

Jönköping 17 502 

Västra Götaland 17 505 

Kronoberg 17 700 

Kalmar 18 056 

Västmanland 18 078 

Skåne 18 173 

RIKET 18 210 

Dalarna 18 408 

Värmland 18 447 

Örebro 18 512 

Gävleborg 18 683 

Västerbotten 18 828 

Jämtland 18 915 

Stockholm 19 014 

Blekinge 19 053 

Västernorrland 19 619 

Norrbotten 20 104 

Gotland 20 786 

0 5 000 10 000 15 000 20 000 25 000 

Kronor 

Diagram D:1 Hälso- och sjukvårdskostnad per invånare, 2006. Kronor. 

Exkl. hemsjukvård och tandvård. 

Källa: Sveriges Kommuner och Landsting 

Nettokostnaden avser sjukvården för dem som är bosatta i landstinget. Kostnader 

för vård som köps från andra landsting eller privata vårdgivare ingår, medan kostnader 

för tjänster som landstinget har sålt till andra inte ingår. 

Diagram D:1 visar landstingens nettokostnader för hälso- och sjukvården per invånare 

2006. Tandvård och hemsjukvård ingår inte i denna jämförelse; den senare 

är exkluderad för att öka jämförbarheten mellan landsting. Genomsnittskostnaden 

för landstingens hälso- och sjukvård uppgick 2006 till 18 200 kronor per invånare, 

med en spridning mellan 16 300 kronor i Östergötland och 20 800 kronor på Gotland. 

Kostnadsskillnaderna motsvarar ungefär 10 procent av de totala kostnaderna; 

om samtliga landsting hade haft samma kostnadsnivå som Östergötland hade den 

totala kostnaden för hälso- och sjukvård varit cirka 10 procent lägre. 

Faktiska hälso- och sjukvårdskostnader jämfört med förväntade (D:2) 

Nu kan dock inte kostnadsnivån vara densamma i alla landsting. De har olika förutsättningar 

för att bedriva sjukvård och det finns strukturella förhållanden som 

påverkar kostnaderna. Det gäller bl.a. befolkningens ålderssammansättning och 

sjukdomspanorama. Detta är faktorer som det kommunala utjämningssystemet av- 


ser att kompensera för. Inom ramen för detta system beräknas årligen för respektive 

landsting en ”standardkostnad” för hälso- och sjukvården baserad på dessa för 

landstingen opåverkbara faktorer. Standardkostnaden är den kostnad per invånare 

som landstinget skulle ha haft med riksgenomsnittets kostnad för behandling av 

patienter med vissa sjukdomar respektive olika åldersgrupper. Skillnader i standardkostnad 

mellan landstingen är den kostnadsskillnad som enligt utjämningsmodellen 

kan förklaras av strukturella skillnader. 

Landstinget i Västernorrland har till exempel en standardkostnad som är fyra procent 

högre än riksgenomsnittet. En större andel äldre och en mer frekvent förekomst 

av vissa kostnadskrävande sjukdomar medför att den förväntade kostnaden 

ligger högre än genomsnittet. Landstinget i Västernorrland har samtidigt en faktisk 

kostnadsnivå som ligger sju procent över riksgenomsnittet. Kvoten mellan den faktiska 

kostnaden och standardkostnaden per invånare är ett mått på kostnadsnivån i 

respektive landsting, justerad för strukturella olikheter. 

I diagram D:2 redovisas denna kvot, uttryckt som index för avvikelse från genomsnittet 

i riket. Figuren ska tolkas på följande vis: Västernorrland har en faktisk kostnad 

per invånare som är sju procent av riksgenomsnittet, men skulle enligt stan- 

Halland 

90,8 

Östergötland 91,2 

Västra Götaland 92,7 

Sörmland 94,5 

Skåne 95,9 

Kalmar 97,5 

Jönköping 97,5 

Kronoberg 98,3 

Uppsala 98,9 

Värmland 99,9 

RIKET 100,0 

Örebro 101,4 

Västmanland 101,6 

Jämtland 102,5 

Dalarna 102,7 

Västernorrland 102,7 

Norrbotten 102,8 

Gävleborg 103,7 

Västerbotten 103,8 

Blekinge 108,3 

Stockholm 110,0 

Gotland 114,7 

0 20 40 60 80 100 120 

Index 

Diagram D:2 Faktisk hälso- och sjukvårdskostnad per invånare 

i relation till förväntad kostnad, 2006. Index. 

Exkl. tandvård och läkemedel inom förmånen. 



dardkostnaden ligga fyra procent över snittet. Västernorrland får därför ett indextal 

på 103 (1,07 / 1,04 x 100), vilket innebär att man har en faktisk kostnad som är tre 

procent högre än den förväntade. 

Av diagrammet framgår att Östergötland och Halland har den lägsta kostnadsnivån 

även justerat för att landstingen har olika förutsättningar. Kostnadsskillnaden mellan 

till exempel Stockholm och Östergötland blir relativt sett större efter justering 

för strukturella faktorer. Att den strukturjusterade kostnaden per invånare skiljer 

sig mellan landstingen kan avspegla olika ambitionsnivåer eller varierande effektivitet 

i hälso- och sjukvården. Men det kan även förklaras av faktorer som påverkar 

kostnadsläget och som landstingen har svårt att styra över, men ändå inte beaktas 

i utjämningssystemet. Skillnader i det regionala löneläget är en sådan faktor, som 

fr o m ska 2008 vägas in i utjämningen. 

Kostnad per invånare – primärvård, 

specialiserad somatik, psykiatri (D:3, D:4, D5) 

I följande diagram redovisas nettokostnader per invånare för primärvård, specialiserad 

somatisk vård och för specialiserad psykiatrisk vård. Jämförelsen avser faktiska 

kostnader per invånare, utan hänsyn till att förutsättningar och behov skiljer sig 

Skåne 

Kronoberg 

Uppsala 

Blekinge 

Västmanland 


Gotland 

Sörmland 

Örebro 

Västerbotten 

RIKET 

Värmland 

Jönköping 

Stockholm 

Dalarna 

Kalmar 


Halland 


Gävleborg 

Jämtland 

Norrbotten 

2 529 

2 641 

2 654 

2 660 

2 679 

2 821 

2 880 

2 891 

2 891 

2 922 

2 939 

2 940 

2 984 

2 999 

3 001 

3 024 

3 050 

3 099 

3 233 

3 650 

3 928 

4 109 

0 1 000 2 000 3 000 4 000 5 000 

Kronor 

Diagram D:3 Kostnad för primärvård, 2006. Kronor per invånare. 

Exkl. hemsjukvård och läkemedel inom förmånen. 





Halland 

Jönköping 

Jämtland 

Kronoberg 

Kalmar 

Uppsala 

Värmland 

Gävleborg 

Västmanland 

RIKET 

Örebro 

Dalarna 

Sörmland 

Stockholm 

Västerbotten 

Norrbotten 

Blekinge 

Skåne 


Gotland 

8 603 

9 131 

9 157 

9 311 

9 469 

9 543 

9 578 

9 620 

9 642 

9 671 

9 726 

9 837 

9 907 

9 949 

10 033 

10 189 

10 198 

10 382 

10 461 

10 470 

11 289 

12 008 

0 3 000 6 000 9 000 12 000 15 000 

Kronor 

Diagram D:4 Kostnad för specialiserad somatisk vård, 2006. Kronor per invånare. 



åt mellan landstingen. Standardkostnad beräknas bara för nivån totala hälso- och 

sjukvårdskostnader. 

Den genomsnittliga kostnaden för primärvård uppgick 2006 till knappt 3 000 kronor 

per invånare. I några landsting med stora avstånd, främst Norrbotten, Västerbotten 

och Jämtland, finns slutenvårdsplatser i anslutning till primärvården, vilket 

drar upp primärvårdskostnaden i dessa landsting. Kostnadsjämförelsen påverkas 

även till en del av att verksamhetsuppdraget inom primärvård även i övrigt skiljer 

sig åt mellan landstingen. 

De senaste åren har det skett en utjämning av skillnaderna mellan landstingens 

kostnader för primärvård. Förra årets rapport avsåg 2004 års kostnader. De landsting 

som då hade låga kostnader för primärvården har de senaste två åren ökat sina 

primärvårdskostnader mer än genomsnittligt. Det gäller till exempel Uppsala och 

Skåne, även om dessa landsting fortfarande har en lägre kostnadsnivå. 

I diagram D:4 ses att kostnaderna för den specialiserade somatiska vården var 9 800 

kronor per invånare 2006. Relativt sett är kostnadsskillnaderna väsentligt mindre för 

somatisk specialistsjukvård än för övrig sjukvård. Såväl Gotland, som har den högsta 


Halland 


Värmland 


Norrbotten 

Jämtland 

Gävleborg 

Kalmar 

Sörmland 

Dalarna 

Jönköping 

Västerbotten 

Skåne 

Västmanland 

Uppsala 

RIKET 


Örebro 

Kronoberg 

Blekinge 

Gotland 

Stockholm 

1 238 

1 285 

1 415 

1 420 

1 453 

1 457 

1 510 

1 536 

1 548 

1 618 

1 623 

1 656 

1 657 

1 694 

1 719 

1 758 

1 805 

1 879 

1 897 

1 942 

1 972 

2 230 

0 500 1 000 1 500 2 000 2 500 

Kronor 

Diagram D:5 Kostnad för specialiserad psykiatrisk vård, 2006. Kronor per invånare. 



kostnaden per capita som Östergötland med den lägsta, har sedan 2004 haft en kostnadsökning 

väsentligt över genomsnittet. Landsting där kostnaderna för den somatiska 

specialistsjukvården ökat långsamt är bl.a. Örebro, Uppsala och Värmland. 

För den psykiatriska vården har Stockholm påtagligt högre kostnader än vad övriga 

landsting har, vilket framgår av diagram D:5. En förklaring till dessa kan vara att 

den psykiska ohälsan är större hos befolkningen i storstadsmiljön och att denna 

så tydligt dominerar i Stockholm. Kostnadsskillnaden för psykiatrisk vård mellan 

Stockholm och övriga landet har dock krympt de senaste två åren. 

Kostnadsutveckling i hälso- och sjukvården (D:6) 

Diagram D:6 visar den totala kostnadsförändringen per invånare i procent mellan 

åren 2004 och 2006. Ökningstakten avser nettokostnader i löpande priser, således 

utan justering för pris- och löneförändringar. Tillfälliga så kallade omstruktureringskostnader 

är exkluderade, för att skapa ökad jämförbarhet. 

Det är stor variation mellan landstingen, med en grupp på fem landsting som har 

haft en total kostnadsökning på 10 procent eller över, medan en lika stor grupp har 

ökat sina kostnader med ungefär sex procent totalt under denna period. Å andra 


Stockholm 



Sörmland 

Uppsala 

Värmland 

Gävleborg 

Örebro 

Dalarna 

Norrbotten 

Jämtland 

RIKET 

Kronoberg 

Halland 

Kalmar 

Blekinge 

Skåne 

Jönköping 


Västerbotten 

Gotland 

Västmanland 

5,8 

5,8 

6,0 

6,1 

6,3 

6,5 

6,6 

6,9 

7,1 

7,1 

7,3 

7,3 

7,8 

7,8 

7,9 

8,1 

8,5 

10,0 

10,3 

10,4 

11,8 

12,9 

0 3 6 9 12 15 

Procent 

Diagram D:6 Hälso- och sjukvårdskostnad per invånare, 

förändring 2004–2006. Löpande priser. Procent. 

Exkl. tandvård, hemsjukvård och omstruktureringskostnad. 


sidan bör detta inte tolkas som trender för respektive landsting; eftersom förändringstal 

över en så kort period påverkas av tillfälliga faktorer. 

Den genomsnittliga pris- och löneökningen, mätt med förändringen av landstingsprisindex, 

uppgick under dessa år sammantaget till 4,6 procent. Av riksgenomsnittets 

kostnadsökning på 7,3 procent var därför 2,6 procentenheter en real ökning, 

medan resterande del kompenserade för inflationen. Det saknas uppgifter om pris- 

och löneutvecklingen i de enskilda landstingen. Detta gör att motsvarande justering 

inte kan göras på ett korrekt vis per landsting. Som approximation används landstingsprisindex 

som mäter pris- och löneutvecklingen för riket som helhet, vilket ger 

Västmanland en real ökning på 7,9 procent och Stockholm en ökning på 1,1 procent. 


Kostnad per DRG-poäng (D:7) 

Skillnader i total hälso- och sjukvårdskostnad mellan landstingen kan bero på att 

vårdkonsumtionen varierar eller att kostnaden per prestation eller vårdinsats skiljer 

sig åt. Det har stor betydelse vid analys och tolkning om höga kostnader beror på 

högre vårdkonsumtion eller om det snarare är kostnaderna för varje vårdinsats som 


Kalmar 

36 414 

Uppsala 38 815 

Jönköping 38 881 

Halland 38 884 

Östergötland 40 028 

Västmanland 40 035 

Västra Götaland 41 396 

RIKET 41 924 

Skåne 41 984 

Jämtland 42 072 

Kronoberg 42 345 

Stockholm 42 746 

Gävleborg 42 848 

Dalarna 43 474 

Värmland 43 852 

Norrbotten 44 541 

Västerbotten 44 859 

Blekinge 45 460 

Västernorrland 46 304 

Örebro 46 725 

Gotland 47 978 

Sörmland 48 425 

0 10 000 20 000 30 000 40 000 50 000 

Kronor 

Diagram D:7 Kostnad per (konsumerad) DRG-poäng, 2006. 

Specialiserad somatisk vård. Kronor. 

Exkl. läkemedel inom förmånen. 

Källa: Sveriges Kommuner och Landsting samt Patientregistret, EpC/Socialstyrelsen 

är hög. Här redovisas enbart jämförelser av kostnader per prestation, inte vårdkonsumtion. 

I Patientregistret registreras samtliga vårdtillfällen och läkarbesök inom den specialiserade 

somatiska vården med bland annat uppgifter om patientens diagnos 

och ålder. Varje vårdtillfälle och läkarbesök kan därför viktas med DRG-poäng. 

DRG står för diagnosrelaterade grupper och är ett system för att gruppera enskilda 

vårdkontakter till större grupper, baserat på dess medicinska innehåll och resursförbrukning. 

Underlag för beräkning av DRG-vikterna hämtas från KPP-databasen, 

som har kostnadsdata för enskilda vårdkontakter med samma uppgifter som i 

patientregistret. 

Diagram D:7 visar kostnaden per DRG-poäng för den vård som invånarna i respektive 

landsting fått del av. Det är en indikator på vårdens produktivitet – hur mycket 

vården presterar i förhållande till vad den kostar. Det bör noteras att det är kostnaden 

per konsumerad DRG-poäng som återges. Till exempel är Gotlands kostnad 

per DRG-poäng således delvis bestämd av priset för den utomlänsvård man köper 

av Stockholm. 


Beräkningen omfattar hela den specialiserade somatiska sjukvården i landstingen, 

det vill säga både den öppna och den slutna vården. I detta mått ställs landstingets 

nettokostnader för somatisk öppen och sluten vård mot den vårdkonsumtion länets 

invånare har såväl i det egna landstinget som hos andra landsting, uttryckt i DRGpoäng. 

De uppmätta skillnaderna i kostnad per DRG-poäng mellan landstingen kan delvis 

bero på metodproblem. Kvaliteten på den primära kodningen av åtgärder och diagnoser 

skiljer sig fortfarande åt mellan landstingen, framförallt i den öppna vården. 

Det finns också en strukturell aspekt som inte beaktas. Alla landsting kan inte ha 

samma kostnader på grund av de geografiska förutsättningarna eller som följd av 

skilda nivåer på löner och hyror. DRG tar hänsyn till skillnader i landstingens patientmix, 

patienternas ålder och sjukdomssvårighet, men inte till andra faktorer. 

Kostnad per DRG-poäng, förändring 2004–2006 (D:8) 

Trots olika metodproblem vid dessa mätningar, är det viktigt att studera 

produktivitetsutvecklingen i hälso- och sjukvården. I diagram D:8 visas för specialiserad 

somatisk vård den årliga förändringen av kostnaden per DRG-poäng mellan 

åren 2004 och 2006, i fasta priser. Detta är en indikator på produktivitetsutveck- 

Norrbotten 

Uppsala 



Kalmar 

Västmanland 

Halland 

Jönköping 

Stockholm 

RIKET 

Gävleborg 

Dalarna 

Blekinge 

Värmland 

Sörmland 

Jämtland 

Skåne 


Kronoberg 

Västerbotten 

Gotland 

Örebro 

-4,5 

-4,0 

-4,0 

-3,3 

-3,1 

-2,6 

-1,7 

-1,6 

-1,6 

-1,5 

-1,4 

-1,2 

-1,2 

-0,6 

-0,3 

-0,2 

0,0 

0,4 

0,6 

0,8 

1,0 

1,2 

-5 -4 -3 -2 -1 0 1 2 

Procent 

Diagram D:8 Årlig förändring av kostnad per DRG-poäng, 2004–2006. Fasta priser. 

Specialiserad somatisk vård. Procent. 

Exkl. läkemedel inom förmånen. 

Källa: Sveriges Kommuner och Landsting samt Patientregistret, EpC/Socialstyrelsen 


lingen, där lägre kostnader per prestation över åren innebär ökad produktivitet och 

vice versa. 

För riket minskade kostnaden per prestation årligen med 1,5 procent. Sex landsting 

har årliga minskningar på 2,5 procent eller mera, vilket är påtaglig mycket, särskilt 

under en period av relativt starkt ökade totala hälso- och sjukvårdskostnader (detta 

varierar dock mellan landstingen). 

Osäkerheten i uppgifterna är dock stor. En del av ökningen av konsumerade DRGpoäng 

kan vara teknisk och en följd av att sjukhusen förbättrar sin inrapportering 

till patientregistret. Detta gäller särskilt för den öppna vården. Härigenom ökar det 

registrerade ”värdet” av konsumtionen, utan att detta motsvaras av ökade kostnader. 

Kostnad per vårdkontakt – primärvård (D:9) 

För primärvården registreras på nationell nivå besök hos olika personalkategorier, 

men inte uppgifter om patientens diagnos, ålder eller liknande. Det går därför inte 

att vikta prestationerna på samma sätt som för den specialiserade vården. 

Här görs en enklare viktning av primärvårdens vårdkontakter utifrån vilken personalkategori 

besöket avser, respektive om det äger rum på mottagning eller i hemmet. 

Skåne 

Gotland 

Västmanland 


Blekinge 

Dalarna 

Halland 

Stockholm 


RIKET 

Kronoberg 

Kalmar 

Värmland 

Örebro 

Västerbotten 

Jönköping 

Gävleborg 

Norrbotten 


Sörmland 

Uppsala 

Jämtland 

1 042 

1 073 

1 086 

1 104 

1 114 

1 118 

1 175 

1 184 

1 187 

1 220 

1 239 

1 266 

1 284 

1 297 

1 330 

1 330 

1 351 

1 373 

1 447 

1 524 

1 591 

1 609 

0 500 1 000 1 500 2 000 

Kronor 

Diagram D:9 Kostnad per viktad vårdkontakt i primärvård, 2006. Kronor. 




Exempelvis har besök hos andra vårdgivarkategorier än läkare antagits motsvara 40 

procent av resursåtgången för ett läkarbesök och ett telefonbesök har viktats till en 

tredjedel av resursåtgången för ett mottagningsbesök. 

I diagram D:9 visas kostnaden per viktad vårdkontakt i primärvården 2006. Av diagrammet 

framgår att det finns stora skillnader i kostnad per viktad vårdkontakt i 

landstingen. Skillnaderna är klart större än vad de var för den specialiserade somatiska 

vården. Rikssnittet ligger på cirka 1 200 kr per besök. Som tidigare påpekats är 

rapporteringen av primärvårdens prestationer delvis behäftad med osäkerhet, vilket 

gör att siffrorna bör tolkas försiktigt. 

KOSTNADSEFFEKTIVA BEHANDLINGSSVAL 

– LÄKEMEDEL OCH DAGKIRURGI 

Kostnadseffektiva behandlingsval innebär att man väljer behandlingsalternativ 

med lägre kostnad om effekten bedöms vara likvärdig den som dyrare behandlingsalternativ 

har. Två vanliga exempel på detta ges här: val mellan snarlika läkemedel 

och val mellan att operera i dagkirurgi eller i sluten vård. 

Kostnaderna för läkemedel på recept har ökat med cirka 10 procent per år under de 

senaste femton åren fram till 2002. Därefter har ökningstakten varit mycket låg på 

grund av ändringar i regler för läkemedelsförmånen, främst införandet av så kallat 

generiskt utbyte. 

När patentskyddet för ett originalläkemedel har upphört kan ”kopior” med samma 

aktiva substans saluföras. Kopiorna benämns i dagligt tal generika och är inledningsvis 

oftast betydligt billigare än originalläkemedlet. Om Läkemedelsverket 

bedömer att originalläkemedel och generika är helt likvärdiga i alla avseenden, kan 

byte mellan de olika produkterna göras på apoteket. 

Observera att det inte är förekomst av detta generiska utbyte på apotek vi här redovisar, 

utan den förskrivande läkarens val mellan alternativa, närbesläktade läkemedel 

inom en läkemedelsgrupp. Dessa alternativa läkemedel är oftast terapeutiskt 

likvärdiga, men eftersom de innehåller olika läkemedelssubstanser kan de inte bytas 

ut på apoteket. På grund av prisskillnader går det ofta att göra stora kostnadsreduceringar 

genom att billigare alternativa läkemedel förskrivs. 

Andel omeprazolbehandling vid magsår (D:10) 

Magsårsbehandling är ett område där det inom en läkemedelsgrupp finns flera närbesläktade 

läkemedel. För några år sedan togs ett nytt läkemedel fram mot magsår 

med den ingående substansen esomeprazol. Denna är mycket snarlik omeprazol, 

den substans som finns i det välkända svenska läkemedlet Losec ® och i flera andra 


Kronoberg 

Gotland 

Kalmar 


Blekinge 


Jönköping 

Norrbotten 

Sörmland 

Halland 

Västerbotten 

Gävleborg 

Jämtland 

Dalarna 

Skåne 

RIKET 

Uppsala 

Stockholm 


Västmanland 

Värmland 

Örebro 

83,9 

79,6 

78,6 

77,0 

74,5 

73,6 

73,3 

73,0 

72,6 

71,5 

70,9 

70,9 

70,6 

69,5 

69,1 

69,0 

68,9 

67,7 

66,9 

62,7 

54,8 

49,7 

Diagram D:10 Andel omeprazolbehandling vid magsår, 

2006. Procent. 


Kostnadsminskning, mkr 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

magsårsläkemedel. Det nyare esomeprazol är mer än dubbelt så dyrt som alternativet 

omeprazol. 

Via Läkemedelsregistret har vi studerat förskrivningen av medel mot magsår- och 

refluxsjukdom, så kallade protonpumpshämmare. Då omeprazol för de flesta patienter 

bedöms som likvärdig i effekt jämfört med övriga preparat borde man förskriva 

det billigare omeprazol. 

Måttet i diagram D:10 redovisar andelen personer som vid första förskrivning 

under 2006 har förskrivits omeprazol, av alla personer som förskrivits någon protononpumpshämmare. 

För att illustrera den ekonomiska konsekvensen har en grov 

och avsiktligt enkel kalkyl gjorts: Hur mycket lägre skulle den årliga kostnaden per 

landsting bli om alla patienter med någon protonpumpshämmare istället hade förskrivits 

omeprazol? Kostnadsreduceringen, som återges i diagrammet, uppgår till 

nästan 200 miljoner kronor för riket som helhet. 

Variationen mellan landstingen är förhållandevis stor, särskilt för de landsting 

nederst och överst i diagrammen som skiljer ut sig mera påtagligt från de övriga 

– Värmland, Örebro och Västmanland respektive Kronoberg och Gotland. 


2,1 

0,6 

4,8 

5,9 

3,7 

5,1 

7,3 

5,3 

7,5 

5,0 

5,8 

7,2 

2,7 

6,6 

37,2 

199,6 

6,3 

35,3 

23,2 

8,3 

9,6 

10,2

Andel lågkostnadsstatin vid blodfettssänkande behandling (D:11) 

För blodfettssänkande läkemedel är läget likartat. Det finns äldre och billigare preparat 

samt nya, dyrare läkemedel med snarlik grundsubstans och utan entydigt 

bättre effekt. De nyare preparaten är mer än fem gånger så dyra som de äldre alternativen. 

Vi har studerat val mellan olika så kallade statiner, med högre respektive 

lägre kostnad. Snarlika mått förekommer i läkemedelskommitteers uppföljningar. 

Vi redovisar i diagram D:11 andelen personer som vid första förskrivning 2006 förskrevs 

simvastation eller pravastatin, av alla som förskrevs statiner. Simvastatin och 

pravastatin bedöms för de flesta patienter ha likvärdig effekt, jämfört med övriga 

statiner. De är avsevärt billigare och bör därför förskrivas. Samma illustrerande, 

enkla kostnadskalkyl som ovan har gjorts: Om alla patienter förskrivits de billigare 

statinerna, hur mycket skulle kostnaderna per landsting minska? 

2006 hade för riket 80 procent av alla statinbehandlade förskrivits lågkostnadsstatiner. 

Ändå blir den kalkylerade kostnadsreduceringen vid 100 procents förskrivning 

mycket stor, över 270 miljoner kronor för riket. Detta beror på att många patienter 

behandlas och på att prisskillnaden mellan läkemedlen är avsevärd. 

Sörmland 

Örebro 

Kalmar 

Jönköping 


Gävleborg 

Blekinge 

Värmland 

Halland 

Kronoberg 

Skåne 

Uppsala 

RIKET 

Västmanland 

Norrbotten 

Dalarna 

Gotland 


Stockholm 


Jämtland 

Västerbotten 

88,6 

87,3 

85,3 

84,8 

83,7 

83,6 

83,4 

83,0 

82,2 

82,2 

81,9 

81,7 

80,9 

80,9 

80,3 

79,8 

79,6 

78,0 

77,9 

76,6 

75,8 

75,4 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram D:11 Andel lågkostnadstatin vid blodfettssänkande 

behandling, 2006. Procent. 


Kostnadsminskning, mkr 


6,8 

6,9 

5,4 

8,1 

8,3 

7,2 

2,8 

10,9 

9,4 

6,0 

35,2 

7,2 

273,0 

11,7 

11,7 

8,9 

0,6 

49,7 

56,5 

7,3 

3,3 

9,2

Skillnaderna mellan landstingen är förhållandevis måttliga, med alla landsting i intervallet 

75-89 procents andel patienter som förskrivits simvastatin och pravastatin. 

Sörmland och Örebro redovisar högra andelar, och har således en särskilt kostnadseffektiv 

förskrivning, vilket kanske även kan sägas om riket som helhet – 8 av 10 får 

de billigare statinerna. De ekonomiska effekterna av en ökning av andelen blir för 

många landsting ändå avsevärda, även om en andel på 100 procent inte ska ses som 

ett mål. 

Livmoderframfall – andel dagkirurgiska operationer (D:12) 

2006 opererades knappt 6 400 kvinnor för livmoderframfall. Operationen kan göras 

som dagkirurgi om man har möjlighet till postoperativ övervakning tillräckligt 

antal timmar och det finns tillgång till slutenvårdsresurser, som tas i anspråk vid 

behov. Diagnosen prolaps (framfall) är bred och kan avse helt olika svårighetsgrader; 

detsamma gäller operationen som kan spänna från att vara en enkel standardoperation 

till ett för kirurg och operationspersonal utmanande ingrepp. 

De olikartade svårighetsgraderna, patientens ålder och allmäntillstånd är alla faktorer 

som påverkar vårdtidens längd och hur stor andel av operationerna som sker 



Gävleborg 

Norrbotten 

Skåne 

Jönköping 

Sörmland 

RIKET 

Västmanland 


Kronoberg 

Uppsala 

Jämtland 

Värmland 

Halland 

Stockholm 

Örebro 

Dalarna 

Blekinge 

Gotland 

Kalmar 

Västerbotten 

55,2 

44,6 

25,3 

19,2 

12,3 

11,5 

10,1 

10,0 

8,2 

6,5 

5,2 

2,0 

1,8 

1,6 

1,5 

1,4 

0,6 

0,4 

0,0 

0,0 

0,0 

0,0 

0 10 20 30 40 50 60 

Procent 

Diagram D:12 Livmoderframfall – andel operationer 

utförda i dagkirurgi, 2006. Procent. 



utan inläggning i slutenvård, således i dagkirurgi. Men, vilket framgår av diagram 

A:12, även andra än patientrelaterade aspekter spelar stor roll för andelen dagkirurgiskt 

opererade. 

Uppgifterna i diagrammet är hämtade från Patientregistret och baseras på patientens 

hemort. Det finns ingen orsak att tro att kvinnornas allmän- och sjukdomstillstånd 

skulle skilja sig radikalt åt mellan olika landsting. En faktor som kan spela 

in är indikationen/kriterierna för när operation bör ske; det finns (se vidare bilaga 

3 om detta) betydande variation i hur många kvinnor i de olika landstingen som 

opererades 2006. 

Andelarna operationer utförda i dagkirurgi varierar så extremt att man utan vidare 

kan sluta sig till att lokala traditioner och kulturer spelar en betydande roll. Två 

landsting utför över 40 procent i dagkirurgi, två nästan 20 procent eller över – medan 

i 10 landsting 98 procent eller flera av operationerna utförs i slutenvård. Variationen 

mellan kvinnokliniker i landet kan man utgå från är ännu mera anmärkningsvärd. 

En operation i öppenvård kostade enligt KPP-databasen 19 400 kr 2005, medan 

slutenvårdsoperationen kostade 31 200 i genomsnitt. En kostnadskalkyl baserad på 

det ambitiösa men synbarligen realistiska målet att alla landsting skulle utföra 40 

procent av operationerna i öppenvård, skulle leda till kostnadsreduceringar för riket 

som helhet på över 20 miljoner kronor. 

Ljumskbråck – andel dagkirurgiska operationer (D:13) 

Även för ljumskbråck finns det en frågeställning om val mellan operation i slutenvård 

respektive i dagkirurgi. Uppgifterna är hämtade från Patientregistret och avser 

2006 även för denna operation. Antalet utförda operationer, rapporterade till Patientregistret, 

är knappt 16 000. Detta är en underskattning av det verkliga antalet, 

eftersom det finns en underrapportering av framförallt privat utförda operationer i 

öppen vård i Stockholm, men även i landsting som Gotland och Örebro. 

I D:13 visas andelen operationer utförda i dagkirurgi. För riket som helhet är andelen 

drygt 75 procent. Skillnaderna mellan landsting är vare sig försumbar eller dramatisk. 

En grupp på 4–5 landsting har närmare 20 procentenheters lägre andel än trion 

landsting högst upp i diagrammet. 

Kostnaden för operation i öppenvård 2005 är enligt KPP-databasen 14 200 kr och för 

operation i slutenvård 22 200 kr. Om man sätter målet att alla landsting skulle ha 90 

procent av operationerna utförda i dagkirurgi, så skulle de kalkylerade kostnaderna 

minska med 17 miljoner kronor. 


Värmland 


Blekinge 

Norrbotten 


Sörmland 

Kalmar 

Västmanland 

Jämtland 

Kronoberg 

Västerbotten 

Dalarna 

RIKET 


Uppsala 

Halland 

Gävleborg 

Skåne 

Jönköping 

Stockholm 

Örebro* 

Gotland* 

93,9 

90,7 

90,6 

88,6 

88,5 

88,5 

86,5 

85,1 

84,4 

82,8 

79,4 

78,4 

76,5 

75,8 

75,2 

74,7 

72,9 

72,6 

71,4 

65,5 

0 20 40 60 80 100 

* Redovisas ej på grund av underrapportering av öppenvård 

Procent 

Diagram D:13 Ljumskbråck – andel operationer 

utförda i dagkirurgi, 2006. Procent. 




Data om sjukvård 

– tillgång och kvalitet

Data om sjukvård 

– tillgång och kvalitet 

Detta avslutande avsnitt tar upp några viktiga frågor om tillgång och kvalitet i data. 

De har stor relevans för möjligheten att göra rättvisande öppna jämförelser, men 

även för att utöva ledning och styrning med stöd av data. I flera fall redovisas även 

jämförelser mellan landsting, både därför att de är intressanta i sig, och därför att 

jämförelserna är exempel på relevanta aspekter när det gäller uppföljning av datakvalitet. 

Utvecklingsområden – primärvård och psykiatri 

En del indikatorer i denna rapport har återspeglat primärvårdens verksamhet. Det 

gäller till exempel indikatorn om undvikbar slutenvård, indikatorer om läkemedelsbehandling 

(ungefär hälften av all förskrivning sker i primärvård), förtroende för 

och betyg på primärvård samt tillgänglighet till allmänläkarbesök. 

På nationell nivå är tillgången på relevanta data om primärvården likväl mycket 

begränsad. Under 2006 bedrevs ett projekt i regi av Familjemedicinska Institutet 

(Fammi) om nationell rapportering av kvalitetsdata från primärvården. Frågan har 

förts vidare främst genom att Socialstyrelsen hos Socialdepartementet väckt frågan 

om att undersöka förutsättningarna för att inrätta ett nationellt hälsodataregister 

(jfr Patientregistret) för primärvården. Detta skulle innehålla uppgifter om vårdkontakter, 

diagnoser och åtgärder. Även vid positiva beslut och en snabb hantering 

kommer det att ta flera år att bygga upp detta register. 

För psykiatrisk verksamhet är två utvecklingsspår viktiga i detta avseende. Ett är att 

de kvalitetsregister som finns utvecklas, får bättre täckning och blir etablerade som 

källa till uppgifter om kvalitet i psykiatrisk verksamhet. Kvalitetsregistren är Kvalitetsregister 

för Psykosvård, BUSA – register för BehandlingsUppföljning av Svår 

ADHD, BipoläR – register för patienter med bipolär affektiv sjukdom och RIKSÄT 

– register för specialiserad ätstörningsbehandling. Landstingsledningarna har ett 

stort ansvar för att anslutningsgraden ökar. 

Det andra utvecklingsspåret avser Patientregistrets utveckling. Flera frågor är här 

viktiga. En är att den nu gällande åtgärdsklassifikation KVÅ (obligatorisk från 1 januari 

2007) tillämpas i inom psykiatrin och rapporteras till Patientregistret. En an- 


nan är att inkludera öppenvårdskontakter med andra vårdgivare än läkare i Patientregistret. 

Socialstyrelsen har inlett diskussioner med landsting och regioner om 

en sådan förändring. En tredje fråga rör den löpande förbättringen av kvaliteten 

i Patientregistret, som att diagnoser och andra obligatoriska uppgifter registreras 

både i öppen och i sluten vård. Även på detta område har Socialstyrelsen haft en 

dialog med landstingen. 

Patientregistret – inrapporteringstid, bortfall och kodningspraxis 

Patientregistret är en helt central och ännu underutnyttjad källa till uppföljning 

inom hälso- och sjukvården. Flera av indikatorerna i denna rapport har Patientregistret 

som källa. Vi beskriver här registret och redovisar tre viktiga mått på olika 

aspekter av dess kvalitet. Landstingsledningar och andra ansvariga har ett stort ansvar 

för att rätta till de brister som finns. Ju mer Patientregistret används för uppföljning 

av kvalitet och effektivitet, desto viktigare blir detta. 

Tidpunkt för inrapportering av slutenvården 

De senaste åren har antalet rapporterade vårdtillfällen till Patientregistret uppgått 

till ca 1,5 miljoner per år. År 2006 saknade drygt en procent av dessa uppgifter om 

diagnos. Bortfallet är störst inom psykiatrin där sex procent saknade diagnos 2006. 

Gävleborg 

04-13 

Stockholm 04-25 

Västernorrland 04-25 

Jämtland 04-25 

Örebro 04-27 

Östergötland 04-30 

Skåne 04-30 

Halland 04-30 

Västra Götaland 04-30 

Västmanland 04-30 

Västerbotten 04-30 

Uppsala 05-02 

Värmland 05-02 

Norrbotten 05-02 

Jönköping 05-07 

Gotland 05-09 

Kalmar 05-10 

Blekinge 05-25 

Dalarna 05-25 

Kronoberg 06-15 

Sörmland 06-15 

07-04-02 07-04-16 07-04-30 07-05-14 07-05-28 07-06-11 07-06-25 

Diagram 1 Tidpunkt för inrapportering av 2006 års 

slutenvårdsuppgifter till patientregistret. 



Senast 30 april ska föregående års uppgifter ha rapporterats in. Det är mycket viktigt 

att landstingen rapporterar sina data i tid. Sker inte detta blir konsekvensen att 

tidpunkten för färdigställandet av registret för det aktuella året försenas. För 2006 

inkom uppgifter av acceptabel kvalitet från elva landsting i tid. Övriga inkom senare, 

vilket framgår av diagram 1. En del kompletteringar har också skett från vissa 

landsting efter det datum som visas i diagrammet. 

Bortfall av läkarbesök i öppen vård 

1997 började också uppgifter från så kallad dagkirurgisk verksamhet att samlas in. 

Uppgiftsinsamlingen från den öppna vården utvidgades 2001. Nu ska alla läkarbesök 

rapporteras, exklusive besök i primärvård. 

Denna rapportering har dock fortfarande 2006 stora brister. För år 2006 har ca 9,8 

miljoner läkarbesök rapporterats in. Enligt den verksamhetsstatistik (VI2000) som 

Sveriges Kommuner och Landsting årligen samlar in, saknas 3,0 miljoner besök helt 

(23 procent). Den största delen av bortfallet står privata vårdgivare för. Av landstingets 

egenproducerade besök saknas cirka 0,9 miljoner besök. Av de besök som 

rapporteras till Patientregistret saknar cirka 1,6 miljoner diagnosuppgift (16 procent). 

Jämfört med läkarbesöken som rapporteras enligt VI2000 saknas diagnos för 

4,5 miljoner besök (35 procent). 

Dalarna 

Gotland 

Kalmar 

Sörmland 


Västmanland 

Blekinge 


Halland 

Örebro 

Gävleborg 

Skåne 

Jönköping 


Kronoberg 

Västerbotten 

Stockholm 

Norrbotten 

Jämtland 

Uppsala 

Värmland 

0 20 40 60 80 100 

Med huvuddiagnos Utan huvuddiagnos Endast i VI2000 

Procent 

Diagram 2 Öppenvård i Patientregistret och i SKL:s verksamhetsstatistik VI2000, 

2006. Avser läkarbesök i specialiserad vård. 

Källa: Patientregistret, EpC/Socialstyrelsen samt Sveriges Kommuner och Landsting 


Variationerna mellan landstingen är stora. Inget av landstingen rapporterar samma 

antal läkarbesök till patientregistret som till SKL. Fem landsting har en underrapportering 

till patientregistret på 30 procent eller mera, medan tre landsting 

har en underrapportering på mindre än 10 procent. Också vad gäller förekomst av 

huvuddiagnos i rapporteringen till patientregistret är variationerna stora. En särskild 

fråga att hantera är rapporteringen från de privata vårdgivarna i öppenvården, 

där underrapporteringen är påtaglig. 

Patientregistrets öppenvårdsdel blir allt viktigare för olika analytiska ändamål, i 

takt med att polikliniseringen av hälso- och sjukvården fortgår. Jämförelser av vårdkonsumtion, 

liksom av kostnader per prestation, förutsätter att rapporteringen till 

Patientregistret är av fullgod omfattning och kvalitet. 

Variationer i kodningspraxis – andelen DRG med komplikation 

Patientregistrets uppgifter om vårdkontakter i öppen och sluten vård ligger till 

grund för den gruppering till DRG som varje år görs. Denna innebär att DRG-systemet 

används för att gruppera vårdkontakterna i olika DRG som är både kliniskt 

relevanta och resursmässigt homogena, det vill säga är lika resurskrävande. Varje 

vårdkontakt åsätts därmed en vikt, ett ”värde”. Detta används sedan dels som grund 

för ersättning och/eller som stöd för uppföljning och analys, både lokalt och nationellt. 

När man beräknar kostnad per prestation i hälso- och sjukvården, används 

DRG. 

Det finns ett stort antal DRG-par med i princip samma benämning men där den 

ena gruppen anges vara ”komplicerat” och den andra ”ej komplicerat”. Med komplicerat 

menas att det under vårdtillfället har förekommit komplikation och/eller 

komplicerande sjukdom. Tudelningen är skapad med syftet att bättre återspegla den 

faktiska resursårgången. Ett ”komplicerat” DRG har en högre vikt; åsätts ett högre 

”värde”. Underlaget för detta är patientregistrets olika uppgifter, till exempel val av 

huvuddiagnos och förekomst av eller antal bidiagnoser. Variationer i kodningspraxis 

i landstingen blir därför en viktig fråga. 

Ett av flera möjliga mått för att studera variationer i kodningspraxis mellan landsting 

visas i diagram 3, andelen ”komplicerade” DRG, i de olika DRG där denna distinktion 

görs. Denna andel bör vara ungefär lika stor i de olika landstingen. 

Dock är det stor variation mellan landstingen. Man kan därtill se ett mönster: De 

landsting som tillämpar prestationsbaserad ersättning eller är stora säljare av sjukvård 

(och därmed aktivt använder DRG i sin styrning), tenderar att ha en högre andel 

”komplicerade” DRG än övriga. Deras produktion åsätts därmed ett högre värde. 

I en jämförelse minskar deras kostnad per prestation, allt annat lika. 


Stockholm 

Halland 



Uppsala 

Skåne 

RIKET 

Jönköping 

Västerbotten 

Västmanland 


Kalmar 

Örebro 

Blekinge 

Gotland 

Kronoberg 

Gävle 

Norrbotten 

Värmland 

Dalarna 

Jämtland 

Sörmland 

33,8 

33,0 

31,1 

29,7 

29,2 

29,1 

27,1 

25,5 

24,1 

22,7 

21,8 

21,8 

21,6 

20,3 

19,9 

19,8 

19,8 

19,6 

17,9 

15,0 

14,7 

14,0 

0 5 10 15 20 25 30 35 40 

Procent 

Diagram 3 Andel komplicerade DRG, 2005. Procent. 

Avser de DRG där uppdelning i komplicerad och okomplicerad görs. 


Observera att skillnaderna i kodning inte kan ses som uttryck för manipulation. 

Tvärtom är det högst troligt att landstingen med hög andel komplicerade DRG kodar 

med större noggrannhet. Snarare är det landstingen med låg andel som kodar 

med lägre precision. 

Medicinska födelseregistret – bortfall i mödravårdsjournalen 

I denna rapport har Medicinska födelseregistret (MFR) varit källa till några indikatorer. 

Syftet med MFR är att det ska utgöra underlag för analys av risker för kvinnan 

och barnet under graviditeten, förlossningen och nyföddhetsperioden. Ett annat 

motiv för registret är övervakning av fosterskador, sjukdomsmönster och dödlighet. 

MFR innehåller individrelaterade uppgifter om moderns kroppsvikt,t tidigare graviditeter, 

klinik, graviditetslängd, förlossningssätt, diagnoser hos moder och barn, 

operationer, smärtlindring, barnets kön, vikt, längd och huvudomfång, tillstånd vid 

födelsen med mera. Innehållet utgår från uppgifter som förs i tre olika journaler; för 

mödrahälsovård, förlossningsvård och nyföddhetsvård. 


Dalarna 

Västmanland 

Gävleborg 

Skåne 

Jönköping 

Kronoberg 

Norrbotten 


Kalmar 


Sörmland 

Uppsala 

Blekinge 

Jämtland 

Västerbotten 


Gotland 

Halland 

Värmland 

Örebro 

Stockholm 

0,1 

0,2 

0,4 

0,4 

0,5 

0,7 

0,8 

0,8 

1,1 

1,4 

1,5 

1,6 

2,4 

2,8 

2,9 

3,2 

4,2 

4,2 

4,2 

8,6 

27,3 

0 5 10 15 20 25 30 

Procent 

Diagram 4 Medicinska födelseregistret – andel förlossningar 

utan mödravårdsjournal, 2005. Procent. 

Källa: Medicinska Födelseregistret, EpC/Socialstyrelsen 

I diagram 4 återger vi bortfall av mödravårdsjournaler i rapporteringen till MFR 

2005. Viktiga uppgifter i mödravårdsjournalen är till exempel rökning och läkemedelsanvändning 

under graviditeten och förekomsten av vissa diagnoser hos modern. 

Framförallt Stockholm och Örebro har ett större bortfall än övriga, men de 

flesta landsting kan förbättra sig, att döma av det låga bortfallet för Dalarna och 

Västmanland. 

Kvalitetsregisters täckningsgrad och andra kvalitetsaspekter 

Kvalitetsregistren registrerar uppgifter om patienten och vårdinsatsen som i de 

flesta fall är betydligt mera detaljerade än de uppgifter som finns i Patientregistret. 

Detta är en förutsättning för nyansrik uppföljning och för jämförelser av kvalitet. 

Man kan räkna med att data från allt fler kvalitetsregister kommer att vara underlag 

för öppna jämförelser av olika slag. Vid sidan av de traditionella, ”egna” syften som 

registerhållare och rapporterande kliniker har med sina register, så rycker andra intressen 

fram. Registren blir därmed mer än en intern angelägenhet för sjukvårdens 

professioner. 


Kvalitet i registerdata har många aspekter, och de flesta av dessa måste registren arbeta 

med själva. Vad gäller täckningsgrad finns det flera olika sätt att definiera detta. 

Dels kan täckningsgrad avse hur stor andel av klinikerna eller vårdcentralerna som 

registrerar i registret, dels kan det avse hur stor andel av patienterna som inkluderas 

i registret. Vid beräkning av den senare täckningsgraden kan antingen alla som är 

i kontakt med vården, eller alla som beräknas finnas i befolkningen, användas som 

beräkningsunderlag. Vad som är mest relevant varierar beroende på bland annat diagnos, 

behandlingsmetod och vårdform och på vad informationen ska användas till. 

För de diagnoser där det går, är det viktigt att utnyttja möjligheterna till samarbete 

mellan kvalitetsregistren och hälsodataregistren, främst Patientregistret. Detta är 

inte bara ett sätt att värdera kvalitetsregistrens täckningsgrad, utan även ett sätt att 

värdera Patientregistret i olika avseenden. Behovet av kvalitetssäkring är ömsesidigt. 

Även Sveriges Kommuner och Landsting, som representerar finansiärerna/”ägarna”, 

har en viktig roll i detta. Det är inte på lång sikt hållbart att öppet redovisa data med 

landstings- eller sjukhusjämförelser från register där det finns stor osäkerhet om 

täckningsgrad. När täckningsgrader redovisas, blir detta också en signal till landstingsledningar 

att agera och ta ställning till åtgärder. 

Vi redovisar två exempel på jämförelser av täckningsgrad i viktiga kvalitetsregister 

som använts i denna rapport. Den ena har Patientregistret som källa, den andra 

Läkemedelsregistret. 

Det finns flera strokefall i Patientregistret än vad det gör i Riks-Stroke. Samtidigt 

finns det även ett mindre antal strokefall som bara finns i Riks-Stroke, och inte i 

Patientregistret. Riks-Stroke och EpC/Socialstyrelsen gör årligen matchningar (på 

individnivå) mellan respektive registers strokefall. I diagram 5 redovisas andelen av 

alla strokefall 2003–2005 som endast fanns i Patientregistret. En låg andel tyder på 

en god överstämmelse mellan de båda registren, och vice versa. Matchningen görs 

primärt på sjukhusnivå, men har här summerats till landstingsnivå. För riket var andelen 

fall som bara fanns i Patientregistret knappt 20 procent, under denna period. 

Riks-Stroke har traditionellt använt en egen modell för beräkning av täckningsgrad, 

där Riks-Strokes fall ställs mot en epidemiologiskt bedömd årlig förekomst 

av stroke. Det är viktigt att istället använda Patientregistret, bland annat därför att 

detta kommer att driva på en bättre registrering i detta. Även Patientregistret har 

brister, som härigenom kan synliggöras. Till exempel finns det en möjlighet att Patientregistret 

överskattar antalet akuta strokefall, genom att diagnosen stroke även 

används vid resttillstånd efter stroke. 


Jämtland 

Sörmland 

Uppsala 

Dalarna 


Kalmar 

Stockholm 

Värmland 


Norrbotten 

Västmanland 

Skåne 

RIKET 

Halland 

Jönköping 


Västerbotten 

Örebro 

Blekinge 

Gävleborg 

Kronoberg 

Gotland 

5,2 

7,5 

8,6 

11,4 

13,7 

14,9 

15,8 

15,9 

16,6 

16,8 

16,9 

18,0 

18,3 

19,5 

20,0 

21,3 

22,3 

22,5 

23,4 

32,3 

38,7 

51,1 

0 10 20 30 40 50 60 

Procent 

Diagram 5 Strokefall i Patientregistret respektive i Riks-Stroke, 2003–2005. Andel 

av alla strokefall som endast registrerats i Patientregistret. Procent. 

Källa: Riks-Stroke och Patientregistret, EpC/Socialstyrelsen 

Nationella Diabetesregistret (NDR) har en egen modell för att bedöma täckningsgrad 

(man använder uttrycket ”deltagandegrad”), utifrån ett epidemiologiskt bedömt 

antal diabetiker i befolkningen. Vi återgav deltagandegraden per landsting enligt 

NDR när vi redovisade diabetesindikatorer inom område A Medicinska Resultat. 

Via Läkemedelsregistret kan uppgifter fås om alla som hämtade ut diabetesläkemedel. 

Även NDR registrerar hur många av alla diabetiker i registret som har läkemedelsbehandling. 

Detta gör att man kan analysera NDRs täckningsgrad genom 

att använda Läkemedelsregistret. Här har ingen matchning på individnivå gjorts, 

utan antalet läkemedelsbehandlade diabetiker per landsting i NDR respektive Läkemedelsregistret 

har ställts mot varandra. I diagram 6 återges resultatet. 



Dalarna 

Jönköping 

Kronoberg 


Gävleborg 

Jämtland 

Örebro 

Västerbotten 

Värmland 

Skåne 

RIKET 

Blekinge 

Gotland 

Halland 

Kalmar 

Sörmland 

Uppsala 


Stockholm 

Norrbotten 

Västmanland 

68 

56 

54 

52 

51 

50 

48 

47 

44 

41 

41 

39 

37 

34 

33 

32 

29 

28 

26 

22 

20 

19 

0 10 20 30 40 50 60 70 

Procent 

Diagram 6 Andel läkemedelsbehandlade diabetiker som rapporterats 

till Nationella Diabetesregistret, 2006. Procent. 

Källa: Läkemedelsregistret och Nationella Diabetesregistret 

Variationen i deltagandegrad är som synes påtaglig, vilket den även är enligt NDRs 

metod. För riket ger NDRs egen modell samma täckningsgrad, men valet av modell 

påverkar den bedömda täckningsgraden för det enskilda landstinget. För en grupp 

av landsting medför valet av modell stora skillnader i den bedömda täckningsgraden. 

NDR och EpC bör diskutera detta och överenskomma om bästa sätt att redovisa 

täckningsgrad för NDR. Landsting med låg täckningsgrad bör lära av landsting 

som lyckats bättre, framförallt Östergötland, som är i en klass för sig. 

Modernisering av kostnadsredovisning – Kostnad Per Patient (KPP) 

De uppgifter om kostnader som använts i denna rapport är ett resultat av en överenskommelse 

mellan landstingen om hur den nationella redovisningen av hälso- 

och sjukvårdens kostnader ska vara utformad – med indelningar som primärvård, 

specialiserad somatisk vård och specialiserad psykiatrisk vård. Denna modell för 

kostnadsredovisning stödjer främst övergripande jämförelser mellan landstingens 

kostnader och prestationer. 

Uppföljning och redovisning av kvalitet sker ofta för olika specifika sjukdomsgrupper, 

som stroke, hjärtinfarkt med flera. Analyser av till exempel samband mellan 



Uppsala 

Halland 


Stockholm 

Västerbotten 


RIKET 

Skåne 

Sörmland 

Jönköping 

Kronoberg 

Kalmar 

Gotland 

Blekinge 

Värmland 

Örebro 

Västmanland 

Dalarna 

Gävleborg 

Jämtland 

Norrbotten 

98 

97 

96 

94 

66 

63 

56 

50 

48 

0 

0 

0 

0 

0 

0 

0 

0 

0 

0 

0 

0 

0 

0 20 40 60 80 100 

Procent 

Diagram 7 Andel vårdtillfällen som rapporterats till KPP-databasen, 

2006. Procent. Avser somatisk slutenvård. 


kostnader och kvalitet för dessa olika sjukdomsgrupper, förutsätter därför en utvecklad 

kostnadsredovisning. Det finns också bland landstingen en god samsyn om 

vilken riktning kostnadsredovisningen för hälso- och sjukvården ska ta, nämligen 

införandet av redovisning av Kostnad Per Patient, KPP. 

I diagram 7 visas hur stor andel av slutenvårdstillfällena 2006 som var KPP-beräknade 

och rapporterade till KPP-databasen i september 2007. Psykiatrin ingår ej. Möjligen 

kommer även Norrbotten in med data för 2006. KPP-databasen innehåller för 

2006 cirka 700 000 vårdtillfällen, vilket gör den till en av de största databaserna i 

världen, i sitt slag. 

KPP-redovisning har länge varit begränsad till ett mindre antal av landstingen. De 

stora landstingen rapporterar KPP-data i hög och stigande grad. Fortfarande har 

flertalet landsting inte KPP-redovisning. Det finns dock i flertalet av dessa beslut 

och/eller pågående projekt för KPP-införande, i alla landsting utom två. Det finns 

därför starka skäl att tro att avsevärt fler sjukhus och landsting kommer att rapportera 

KPP-data de närmaste åren. 


Nationell patientenkät 

Flertalet landsting har i princip ställt sig bakom införandet av nationell patientenkät. 

Utöver troliga ekonomiska fördelar och uppbygget av en gemensam nationell 

utvecklingsfunktion för patientenkäter, kommer detta att radikalt öka förutsättningarna 

för att jämföra patienterfarenheter i olika delar av landet. Konkreta förslag 

i dessa frågor, inklusive underlag för landstings och regioners formella ställningstagande 

till medverkan i den nationella enkäten, arbetas under hösten 2007 fram. 

Införandet av en ny patientenkät kommer troligen också att innebära att de frågor i 

Vårdbarometern som avser patienterfarenheter tas bort. Det blir därmed angeläget 

att alla landsting deltar i den nya enkäten. Om inte detta sker, försvåras möjligheterna 

att redovisa patienterfarenheter för alla landsting på ett jämförbart sätt. 


Öppna jämförelser 2007 

– jämförelser mellan landsting 

I denna rapport publicerar Socialstyrelsen och Sveriges 

Kommuner och Landsting tillsammans lätt tillgängliga 

och överskådliga jämförelser av hälso- och sjukvårdens 

kvalitet och effektivitet. Den första rapporten från detta 

fortlöpande samarbete publicerades 2006. 

Jämförelserna baseras på 75 indikatorer som redovisas 

under rubrikerna medicinska resultat, patienterfarenheter, 

tillgänglighet och kostnader. För varje indikator presenteras 

diagram där landstingen jämförs med varandra. Inga slutsatser 

dras, utan rapporten överlämnas till landstingen och 

till den hälso- och sjukvårdspolitiska debatten för vidare 

analys och diskussion. 

Rapportens syfte är att göra den gemensamt finansierade 

hälso- och sjukvården öppen för insyn, ge ett sakligt 

underlag för den offentliga debatten och stimulera hälso- 

och sjukvården till ökat lärande och förbättrade resultat. 


ISBN 978-91-7164-281-3 

Socialstyrelsen 

Artikelnr. 2007-131-41 


118 82 Stockholm 

08-452 70 00 www.skl.se 

Socialstyrelsen 

106 30 Stockholm 

075-247 30 00 www.socialstyrelsen.se

Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template ?