Miljöeffekter av träda och olika växtföljder - bild - Jordbruksverket

Foto: Mats Pettersson
Miljöeffekter av träda
och olika växtföljder
– rapport från projektet CAP:s
miljöeffekter
Rapport 2006:4

Miljöeffekter av träda och olika
växtföljder
– rapport från projektet CAP:s miljöeffekter
Referens
Torben Söderberg
Rapporten är utgiven av Jordbruksverket i samarbete
med Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet

Innehåll
Sammanfattning 3
Summary 7
1 Inledning ................................................................................................................. 11
1.1 Varför träda och växtföljd? ...................................................................................... 11
1.2 Tillvägagångssätt och läsanvisning.......................................................................... 12
1.3 Organisation av arbetet............................................................................................. 13
2 Trädans utveckling................................................................................................. 15
2.1 Trädesbegreppet och olika former av trädor ............................................................ 15
2.2 Trädans historia........................................................................................................ 16
2.3 De senare årens jordbrukspolitik.............................................................................. 20
2.4 CAP jordbrukspolitiken från 1995 ........................................................................... 21
2.5 Regler och villkor för uttagen areal.......................................................................... 22
3 Miljöeffekter av träda och olika växtföljder........................................................ 25
3.1 Biologisk mångfald .................................................................................................. 25
3.2 Ingen övergödning.................................................................................................... 26
3.3 Giftfri miljö .............................................................................................................. 27
4 Indelning i olika typområden................................................................................ 31
4.1 Karta över produktionsregioner, produktionsområden och de tio typområdena...... 32
5 Undersökning om brukningsåtgärder.................................................................. 33
5.1 Metodik .................................................................................................................... 33
5.2 Skötselåtgärder i trädan............................................................................................ 33
5.3 Odlingsåtgärder i växtföljden................................................................................... 36
6 Fördjupad analys av växtföljder........................................................................... 39
6.1 Bakgrund .................................................................................................................. 39
6.2 Metodik - analys av trädor och växtföljder .............................................................. 44
6.3 Användning av träda ................................................................................................ 44
6.4 Faktiska växtföljder.................................................................................................. 50
6.5 De vanligaste grödorna i växtföljden ....................................................................... 53
6.6 Exempel på några växtföljder .................................................................................. 54
7 Trädan – hur förklarar vi den? ............................................................................ 61
7.1 Frågeställningar........................................................................................................ 61
7.2 Metodik .................................................................................................................... 62
1

2
7.3 Analys av trädans omfattning................................................................................... 63
7.4 Analys av trädan i växtföljden ................................................................................. 64
8 Diskussion och slutsatser ....................................................................................... 67
8.1 Några av resultaten................................................................................................... 67
8.1.1 Faktorer som kan påverka valet av träda.......................................................... 67
8.1.2 Trädor och växtföljder - Hur ser de ut, hur används de och vilka blir
miljöeffekterna ................................................................................................................. 68
8.2 Vad medför jordbrukspolitiken ................................................................................ 72
9 Referenser ............................................................................................................... 73
Bilagor
Bilaga 1 Litteraturgenomgång av trädans miljöeffekter - biologisk mångfald,
växtnäringsläckage och användning av växtskyddsmedel 75
Bilaga 2 Enkät om skötselåtgärder i trädan och växtföljden - tillvägagångssätt och
statistisk säkerhet 109
Bilaga 3 Analys av olika trädor och växtföljder med hjälp av stöddataregister – metodik
och sammanställningar 115
Bilaga 4 Regressionsanalys om trädans omfattning och trädan i växtföljden – metodik
och resultatredovisning 119

Sammanfattning
CAP:s miljöeffekter är ett projekt som följer och utvärderar den gemensamma
jordbrukspolitikens miljöeffekter. Arbetet bedrivs i enlighet med ett regeringsuppdrag till
Jordbruksverket, Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket.
Trädan och växtföljden
Trädan har sett olika ut och utnyttjats på olika sätt genom historien. I rapporten har en
genomgång gjorts av trädesbegreppet. Under senare tid har trädan i termer av uttagen areal
ingått som en viktig del i CAP (Common Agricultural Policy). Med uttagen areal avses
åkermark tagen ur livsmedels- och foderproduktion och inom CAP finns krav på obligatorisk
uttagen areal på gårdar med spannmålsproduktion över 92 ton/år. Reglerna för uttagen areal
har i första hand haft som syfte att reglera produktionen. Utöver detta har det funnits
miljöregler som styr hur en träda får se ut och skötas. I denna rapport ställs frågan vilken
betydelse reglerna för träda har haft för utvecklingen inom jordbruket samt växtodlingens
utformning mot olika växtföljder. Slutligen ställs frågan hur miljön har påverkats av
förändrade växtföljder och olika trädor.
Varför väljer jordbrukaren träda
Jordbrukspolitiken påverkar till viss del hur jordbrukare bedriver sitt jordbruk och vilka beslut
som tas. Jordbrukarnas beslut påverkas även av andra faktorer som inte har med
jordbrukspolitik att göra. De beslut som jordbrukarna tar påverkar i sin tur miljön på olika
sätt.
Andelen träda var år 2003 drygt 15 % av all ersättningsberättigad areal. En stor del av
jordbrukarna har valt att ha mer träda än de 10 % som reglerna krävde. För att förklara dessa
jordbrukares val av frivillig träda och trädans plats i växtföljden har samband mellan olika
faktorer och andelen träda analyserats. Mängden frivillig träda kan förväntas förklaras med
hur fördelaktigt det är att träda jämfört med att odla. Detta bekräftas av en statistisk analys
som bland annat visar ett samband mellan ökad avkastning i spannmålsodlingen och minskad
andel träda. Analysen visade också samband mellan andel träda och ökad gårdsstorlek
respektive brukarens ålder men dessa samband var inte lika starka som för avkastning.
Det finns även en stor variation i hur trädan används i växtföljden. Även detta påverkas i stor
utsträckning av andra faktorer än den gemensamma jordbrukspolitiken. Valet av gröda
påverkas bland annat av vilka grödkombinationer som är lämpliga ur växtskyddssynpunkt.
Resurstillgång av maskiner och arbetskraft kan också ha betydelse för den enskilde
jordbrukaren.
Andelen specialgrödor har ett negativt samband med andelen träda i växtföljden. Detta beror
sannolikt på att specialgrödor som potatis och sockerbetor utgör goda avbrottsgrödor och
minskar behovet av träda i växtföljden. Dessutom är dessa grödor förenade med stora
investeringar och intäkter vilket innebär att jordbrukaren maximerar den odlingen. I områden
med större andel specialgrödor minskar andelen träda i växtföljden och en större andel träda
ligger istället fast över flera år utanför växtföljden. Analysen visade också samband mellan
andel träda i växtföljden och andel höstgrödor, andel våroljeväxter samt lönsamheten för
vårspannmål men dessa samband var inte lika starka som för specialgrödor.
Hur ser trädan ut
En beskrivning av var trädan finns och hur den har använts ingår i rapporten. Av den totala
trädesarealen är cirka 65 % ett- till tvåårig träda. Att en så stor andel av den uttagna arealen
utnyttjas i växtföljden och inte ligger som permanent träda beror sannolikt på att uttagsplikten
3

är knuten till något större gårdar och därmed lagts på aktiva jordbruk med bra avkastande
marker. Av den kortliggande trädan är 40-50 % stubbträda som används som avbrottsgröda i
växtföljden. Stubbträdan används ofta som förfrukt till höstgrödor. Den bevuxna
kortliggande trädan har i vissa fall använts som insådd till vall.
En större andel långliggande träda återfinns i Skåne och Norrland. Andelen ökar främst under
två speciella förhållanden. Dels sker det i de södra slättbygderna när odlingsbetingelserna är
gynnsamma och en lönsam produktion finns av ett flertal grödor, jämfört med att ha
stubbträda, dels i norra Sverige där det helt enkelt finns för få lönsamma grödor att odla. I
Skåne läggs den obligatoriska, ofta långliggande, trädan på de sämre markerna eller på
vändtegar, kantzoner, etc.
Hur ser de faktiska växtföljderna ut
I rapporten återfinns resultat från en metod för att analysera faktiska växtföljder och det är
första gången omfattande sådan statistik presenteras.
Analyser av vilka växtföljder som är vanliga i olika områden visar att variationen är extremt
stor och att det egentligen inte finns någon ”vanlig” växtföljd. En trolig treårig växtföljd,
bestående av en huvudgröda och dess mest vanliga förfrukt och efterföljande gröda
förekommer som mest på mellan 10 till 30 % av respektive typområdes totala växtföljdsareal.
För varje tillkommande gröda i växtföljden minskar förekomsten drastiskt.
I områden där en odlingsbar gröda utmärker sig med hög avkastning och god lönsamhet
gentemot andra grödor, tenderar den grödan att odlas alltmer ensidigt. Så är fallet exempelvis
för höstvete i Öster- och Västergötlands slättbygder och andelen höstvete överstiger där 40 %
av den totalt odlade arealen (exklusive vallarealen). I sämre jordbruksbygder är ofta ett fåtal
grödor odlingsbara och lönsamma att odla. För norra Sverige och mellersta Sveriges
skogsbygder är vårkorn ofta den enda möjliga eller lönsamma spannmålsgrödan.
Hur sköts trädan och åkermarken
Information om vilka åtgärder som jordbrukaren utför i sina grödor, t ex när etablering eller
plöjning sker har undersökts. Informationen har samlats in genom ett frågeformulär som
skickats till drygt 700 jordbrukare.
Svaren från jordbrukarna visar att såväl de kort- som långliggande trädorna putsas i stor
omfattning. Över 80 % av den trädesareal som var möjlig, putsades minst en gång. Den
kortliggande trädan bröts till drygt 70 % kemiskt. Av den långliggande trädan avsågs 90 % att
brytas kemiskt.
Vilka blir miljöeffekterna
Hur de faktiska växtföljderna och trädorna ser ut är avgörande för att kunna bedöma
växtodlingens miljöeffekter. Kunskap om miljöpåverkan i samband med olika trädestyper och
växtföljder har sammanställts från befintliga forsknings- och försöksrapporter.
Putsning av träda är främst negativt utifrån biologisk mångfald, då den stör djurlivet under
reproduktionen och minskar tillgången på blommande örter. Men även för
växtnäringsnäringsläckaget kan putsningen vara negativ, då det blir förluster av kväve och
fosfor från det avputsade materialet. Brytning av trädan sker ofta kemiskt, men de
sammantagna miljöeffekterna av detta är inte utredda.
Ett resurseffektivt sätt att uppfylla kravet på bevuxen träda är att etablera trädan från en
gammal vall. Då mycket av den biologiska mångfalden gynnas av en variation i
åkerlandskapet kan mångfalden missgynnas om mycket gräsbevuxen träda tillkommer i redan
valldominerande områden. Mer stubbträda (efter skördad spannmål) gynnar däremot den
4

iologiska mångfalden och dessutom kan jordbearbetningen till den kommande grödan
minimeras. Arealersättningen till spannmål och träda har sannolikt bidragit till att bevara det
öppna odlingslandskapet i skogsbygderna samt i områden med låg avkastning genom
möjligheten till frivillig träda. I dessa områden har trädan mest liknat extensiv vall och inte
haft någon större effekt på vare sig biologisk mångfald, användning av växtskyddsmedel eller
förluster av växtnäringsämnen. För den biologiska mångfalden kan det dock vara positivt att
åkermarken behållits och inte blivit till skog.
I områden med högre avkastning och bättre arrondering har kravet på träda begränsat
odlingen av spannmål, samtidigt som vallodlingen har missgynnats av reglerna för
arealersättning. Trädorna i dessa områden är i större utsträckning roterande, men
omfattningen har till stor del begränsats till uttagsplikten. Trädeskravet har i slättbygder haft
en positiv inverkan på biologisk mångfald genom att en större variation i odlingslandskapet
skapats genom stubbträdorna. EU-trädans huvudsakliga syfte är att minska odlingen av
spannmål men den skapar även många positiva miljöeffekter.
Hur ser framtiden för trädan och växtföljderna ut
Från historiska data och de trender inom trädesbruket som förekommit kan man dra slutsatsen
att tidigare, historiskt sett, var trädan främst en viktig förutsättning för att vila jorden och för
att klara växtnäringstillförsel och ogräsbekämpning. Men från mitten av 1980-talet har
utnyttjandet av träda mer och mer blivit en följd av insatta politiska styrmedel. Sannolikt
kommer trädesbidrag och trädesregler även fortsättningsvis att vara ett instrument för
politiker att styra livsmedelsproduktionen med.
Den senaste jordbrukspolitiska reformen kommer att påverka trädans omfattning och
växtföljderna även om det är för tidigt att dra några säkra slutsatser. Bland annat ändras vissa
delar av regelverket för träda och möjligheten öppnas att träda hela gården. Borttagandet av
arealstödet till spannmål och införandet av gårdsstödet bör sannolikt komma att påverka
grödfördelningen och gynna gräsbevuxen extensivt utnyttjad mark.
5

Summary
Fallow land and crop rotation
Throughout history, fallow land has taken different forms and been used in different ways. In
recent times, fallow land in the form of set-aside area has been an important part of the
Common Agricultural Policy (CAP). Set-aside areas are arable land removed from food and
feed production, and the CAP proscribes set-aside on farms with a cereals production larger
than 92 tonnes/year. The main purpose of the set-aside requirement is to limit production. In
addition, there have been environmental rules regulating how set-aside land is to be managed.
This study poses questions about what effects the rules regarding fallow land have on
developments in agriculture and on the use of different crop rotation practices. Finally,
environmental effects of altered crop rotation and different kinds of fallow are described.
Why does the farmer let land lie fallow?
To some extent, the agricultural policy influences the farmers’ decisions on how to run their
farms. Those decisions are also influenced by factors that have nothing to do with agricultural
policy. Such altered behaviour among farmers will, in turn, effect the environment in various
ways.
In 2003, the share of fallow land was slightly more than 15 per cent of the total area entitling
to support. A large part of the farmers have chosen to idle more land than the ten per cent
required by the rules at the time. In order to explain those farmers’ choice to idle more
land than necessary, as well as the fallow land’s position in crop rotation, relationships
between various factors and the share of fallow land have been analysed. One might expect
the amount of voluntary set-aside to be explained by how profitable it is to idle land compared
to cultivating it. This is confirmed by statistical analysis that shows, among other things, a
relationship between increased cereals yield and reduced share of fallow land. The analysis
also showed a relationship between the share of fallow land and increased farm size, and also
a relationship with the farmer’s age, but these relationships were not as strong as for yield.
There is also large variation as regards the use of fallow land in crop rotation. This, too, is to a
large extent influenced by other factors than the Common Agricultural Policy. The choice of
crops is affected i.a. by what crop combinations are suitable from the perspective of plant
protection. Availability of machines and labour may also be an important factor for the
individual farmer.
There is a negative relationship between the share of special crops and the share of fallow
land in crop rotation. This is probably because potatoes and sugar beet and other special crops
are useful break crops that reduce the need for fallow land in crop rotation. In addition, these
crops require large investments and yield large incomes, which means that the farmers will
grow them as much as possible. In areas with a large share of special crops, the share of
fallow land in crop rotation declines, and instead, more land is left idle for several years
outside crop rotation. The analysis also shows that there is a relationship between the share of
fallow land in crop rotation and the share of autumn-sown crops, the share of spring oilseeds,
and profitability in spring cereals, but these relationships are weaker than for special crops.
Fallow land
The report includes descriptions on where the fallow land is and how it has been used. Of the
total area of fallow land, some 65 per cent lie for one or two years. The reason why so large a
share of the set-aside area is used in crop rotation and not as permanent fallow land is
probably that the set-aside requirement is linked to somewhat larger farms, which means
7

active farms with high-yielding land. Of the annual fallow, some 40-50 per cent are stubble
used as break crop in the crop rotation. Stubble is often used to precede autumn-sown crops.
There is a larger share of perennial fallow land in the provinces of Scania (in the south) and
Norrland (in the north). The share increases primarily when one of two circumstances occurs.
On the southern plains, the share increases when the cropping conditions are favourable and
there is profitable production of several different crops compared to stubble. In the north,
there are simply not enough profitable crops. In Scania, the compulsory set-aside (often
perennial) is placed on the least valuable land, along field edges, headland, etc.
Actual crop rotations
The study includes results from a method for analysing actual crop rotation, and this is the
first time extensive statistics of this kind is presented. The analysis of what crop rotations are
common in what areas show that the variation is extremely large, and that there really is not
any “common” crop rotation. A theoretical three-year crop rotation (main crop, its most
common preceding crop, and succeeding crop) is used on no more than 10 to 30 per cent of
the total crop rotation area of each typical area. For each additional crop in the crop rotation,
the presence declines drastically.
In areas where one crop provides high yields and good profitability compared to other crops,
this crop is likely to dominate. This is the case with, for instance, autumn-sown wheat in the
plains of Östergötland and Västergötland, where this crop is grown on more than 40 per cent
of total arable land (excluding pastures). In areas less suitable for agriculture, it is often only
possible to grow a few crops. In the north of Sweden, and in the forest areas of central
Sweden, spring-sown barley is often the only cereal possible or profitable.
Management of fallow and arable land
In a questionnaire sent to more than 700 farmers, questions were asked about how farmers
manage their crops, for instance about when the crops are established or when ploughing
takes place. The farmers’ replies shown that both annual and perennial fallow are trimmed to
a large extent. More than 80 per cent of the possible fallow area was trimmed at least once.
Growth is terminated chemically on more than 70 per cent of the annual fallow. As regards
perennial fallow, in 90 per cent of the cases the farmers’ intent was to terminate growth
chemically.
Environmental effects
Actual crop rotation and actual fallow land are vital factors for determining the environmental
effects of cropping. Knowledge about environmental effects related to different kinds of
fallow land and crop rotations have been collected from existing research and trial reports.
From the point of view of biodiversity, trimming fallow land is a bad thing, since it disturbs
wildlife during reproduction and reduces the supply of flowering herbs. Trimming may also
be a negative factor for plant nutrient leaching, due to nitrogen and phosphorous losses from
the trimmed materials. Growth on fallow land is often terminated by chemical means, but the
environmental consequences of this have not been examined. An efficient way of complying
with the requirement regarding set-aside under green cover is to establish the fallow land on
areas that used to be grassland.
Since much of biodiversity benefits from variation in the arable landscape, biodiversity may
suffer if much fallow land under green cover (grass) should be established in areas that are
already dominated by grassland. More stubble (after harvest of cereals) would on the other
hand benefit biodiversity, and in addition, it makes it possible to minimise soil treatment for
the next crop.
8

It is likely that compensatory payments to cereals and fallow land have contributed to
maintaining the open agricultural landscape in forest areas and in areas with poor yields,
through the option of voluntary set-aside. In these areas, the fallow land has mostly been like
extensive grassland and has had little effect on biodiversity, use of plant protection products,
or plant nutrient losses. However, from the point of view of biodiversity, it is a good thing
that arable land has been maintained and not turned into forest. In areas with higher yield and
better farm layout, the set-aside requirement has restricted cultivation of cereals, and also
disfavoured grassland. Fallow land in these areas is rotating to a larger extent, but their extent
has to a large degree been limited to the set-aside requirement. In plain areas, the set-aside
requirement has a beneficial effect on biodiversity, since stubble provides more variation in
the arable landscape. The report shows that the EU-required fallow land has had many
positive environmental effects, even though its purpose was to reduce cereal cultivation.
The future of fallow land and crop rotation
Based on historic data and trends in the use of fallow land, one can draw the conclusion that
fallow land used to be important in order to let the soil rest and to manage plant nutrient
supply and weed control. However, since the mid 1980s, the use of fallow land has
increasingly become a result of politically motivated instruments. The most recent agricultural
policy reform changes certain parts of the legislation regarding fallow land. The removal of
compensatory payments for cereals and the introduction of the Single Payment Scheme are
likely to have effect on fallow land area and influence on the farmers’ choice of crop rotation.
The changes will probably encourage more use of extensive grassland.
9

1 Inledning
Denna rapport är resultatet av ett arbete inom projektet CAP:s miljöeffekter. Det drivs som ett
samarbetsprojekt mellan Jordbruksverket, Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket.
Projektet har som uppgift att fortlöpande följa och utvärdera jordbrukspolitikens
miljöeffekter. Uppdraget att göra detta har regeringen sedan 1996 årligen givit till de tre
myndigheterna. Denna rapport är en del i en kontinuerlig och omfattande rapportering från
CAP:s miljöeffekter.
Jordbrukspolitiken påverkar hur jordbrukare bedriver sitt jordbruk och vilka beslut som tas.
Förändrade beteenden hos brukarna påverkar sedan i sin tur ofrånkomligen miljön.
Jordbrukarnas beslut påverkas dessutom av många andra faktorer som inte har med politiken
att göra. I projektet CAP:s miljöeffekter brottas vi ofta med frågor om vilken roll politiken har
för de förändringar som uppkommer. Andra svåra frågor är naturligtvis hur dessa förändringar
därefter påverkar miljön. I denna rapport tar vi oss an hela kedjan från de politiska
förändringarna över jordbrukarnas faktiska beteende till miljöeffekterna.
1.1 Varför träda och växtföljd?
Kravet på uttagen areal (obrukad mark) har under lång tid ingått som en viktig del i CAP
(Common Agricultural Policy). Reglerna har haft som syfte att i första hand reglera
produktionen. Utöver detta finns det nationella miljöregler som styr hur en s.k. EU-träda (def.
sid. 15) får se ut och skötas. En viktig del av rapporten är vilken betydelse dessa trädesregler
haft på jordbruksutvecklingen och specifikt på växtodlingens utformning och i förlängningen
på miljön.
Jordbrukets inriktning och markanvändning har förändrats sedan inträdet i EU år 1995.
Rapporten påvisar hur CAP genom ekonomiska styrmedel och upprättade av exempelvis
trädesregler har påverkat detta. Dessa analyser är särskilt viktiga med anledning av den nya
jordbruksreformen. I och med att den nya jordbruksreformen har inträtt år 2005 kommer med
stor sannolikhet mängden träda eller trädesliknande arealer att öka. Detta gör att
miljöeffekterna av trädan kommer att bli ännu viktigare. Framtidsprognoser måste kunna
jämföras med dagens situation för att effekter ska kunna uppskattas. Vilka faktorer styr
mängden, skötseln och placeringen av trädan? I arbetet har vi haft både ett tillbakablickande
och ett framåtblickande i analyserna.
En ny metod
Årlig jordbruks- och stödstatistik har hittills givit oss ett mycket bra underlag över vilka
grödor som odlas, i vilket område och i vilken omfattning. Det är betydligt svårare att få fram
vilka faktiska växtföljder och trädor som förekommer. Särskilt växtföljderna har det tidigare,
före EU-stöden, varit omöjligt att presentera statistik över. Detta har under många år varit en
försvårande omständighet när miljöeffekter av förändrad grödfördelning ska redovisas. Nu är
emellertid tiden mogen för ett nytt steg eftersom det nu finns lägesbunden information om
grödorna sedan 1998 (i Jordbruksverkets stöd- och blockdatabas). I denna rapport
avrapporteras resultat från en nyutvecklad metod för faktisk växtföljdsanalys och det är första
gången omfattande sådan statistik presenteras. De faktiska växtföljderna är avgörande för att
kvalificerade bedömningar av växtodlingens miljöeffekter ska kunna göras. Detta gäller bland
annat trädan och växtföljdens påverkan på kväveutlakning, biologisk mångfald, förändringar
av kulturlandskapet och användning av kemiska preparat. Miljöeffekter av ett odlingssystem
är också beroende av när olika odlingsåtgärder utförs.
11

1.2 Tillvägagångssätt och läsanvisning
Analyserna baseras på många olika underlag. I detta avsnitt kommenteras de olika analyser
och beskrivningar som finns i rapporten. Detta kan ses som en läsanvisning men också som en
mer förklarande innehållsförteckning över vad som är gjort och hur det är gjort. Underlagen
kommer från jordbruks- och stödstatistik, försöks- och forskningsrapporter samt genomförda
lönsamhetskalkyleringar och litteraturstudier.
I kapitel 2 om trädans utveckling finns en genomgång av trädans historik och hur den har
utvecklats utifrån odlingstekniska framsteg men också utifrån politiska regler. En genomgång
av vad som menas med träda är nödvändig eftersom den kan variera i olika sammanhang och
vid olika tidsepoker.
I kapitel 3 görs en mycket kortfattad sammanfattning av de litteratursammanställningar om
miljöeffekter av träda som tagits fram. Litteratursammanfattningarna, som behandlar
områdena biologisk mångfald, växtnäringsläckage och växtskyddsmedel, finns i sin helhet i
bilaga 1. Kunskaper om miljöpåverkan i samband med olika trädestyper och växtföljder har
sammanställts från befintliga forsknings- och försöksrapporter. Konsulter från olika områden
har engagerats för dessa sammanställningar.
Faktiska växtföljder och enkäter om odlingsåtgärder har genomförts med en särskild
indelning i områden. Denna metodfråga behandlas i kapitel 4. Indelningen genomfördes
genom att kombinera landets produktionsområden med de för arealersättningen tidigare
utnyttjade produktionsregionerna på skördeområdesnivå.
I kapitel 5-7 beskrivs de olika undersökningar som gjorts. I kapitel 5 behandlas de åtgärder
som brukaren utför i sina grödor. Denna information, t.ex. om när plöjning sker, finns inte i
statistiken utan har hämtats in genom enkäter och intervjustudier.
Därefter följer i kapitel 6 en analys av växtföljder baserad på Jordbruksverkets blockdatabaser
och stödregister. Utöver en noggrann metodbeskrivning innehåller avsnittet en detaljerad
beskrivning av verkliga växtföljder. Trädans användning analyseras också.
Statistiska samband mellan trädan och andra faktorer behandlas i kapitel 7. De statistiska
analyserna kopplar ihop trädesbrukets omfattning med andra ekonomiska förutsättningar t.ex.
lönsamhetsberäkningar och brukningsförutsättningar. I kapitlet konstrueras också en
förklaringsmodell över hur trädan används i växtföljden.
Slutligen följer kapitel 8 där de olika slutsatserna lyfts fram och diskuteras. De olika
undersökningarna knyts här ihop till en samlad syntes.
12

1.3 Organisation av arbetet
Arbetet inom projekt CAP:s miljöeffekter bedrivs i arbetsgrupper och leds av en styrgrupp
med representanter från Jordbruksverket, Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och
länsstyrelserna.
I den arbetsgrupp som arbetat fram denna rapport har följande personer medverkat:
Magnus Bång, Jordbruksverket
Anders Ericson, Länsstyrelsen i Skåne
Lovisa Eriksson, Jordbruksverket
Charlotte Hamilton, Riksantikvarieämbetet
Kersti Linderholm, Naturvårdsverket
Bo Norell, Jordbruksverket
Ingrid Rydberg, Naturvårdsverket
Martin Sjödahl, Jordbruksverket
Torben Söderberg, Jordbruksverket (huvudförfattare)
Utöver dessa har Olle Kvarnbäck, Hushållningssällskapet i Uppsala län, Bertil Albertsson,
Jordbruksverket och Maria Wivstad, SLU bidragit med litteratursammanställningar vilka
återfinns i bilaga 1.
(Bilaga 1 Trädans miljöeffekter inom områdena biologisk mångfald, växtnäringsläckage och
användning av växtskyddsmedel)
13

2 Trädans utveckling
Vad är en träda?
Träda är åkermark som får vila ett eller flera år, som inte besås och antingen lämnas för bete
eller bearbetas för ogräsbekämpning. Före de moderna växtföljdernas införande ingick
regelbunden träda ofta i det traditionella odlingssystemet, t ex i ett treskiftesbruk 1 .
2.1 Trädesbegreppet och olika former av trädor
som förekommit under de senaste 50 åren
Ettåriga trädor är trädor som roterar med växtföljden. De används för ogräsbekämpning,
ansamling av mineraliserad växtnäring, för stallgödselspridning och att möjliggöra att
använda vissa grödor i växtföljden. I och med EU-inträdet 1995 styrs skötseln av trädan till
stor del av de regler som gäller inom den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP). 2 Dessa
regler som delvis är nationellt utformade har förändrat förutsättningarna för trädan,
exempelvis har svartträda av miljöskäl fått ge vika för bevuxen träda s.k. ”grön träda”.
Fleråriga trädor är långliggande trädor som ligger på samma skifte under flera år. Dessa är
främst en följd av jordbrukspolitiska beslut.
Svartträda är en obesådd träda som återkommande bearbetas mekaniskt under växtsäsongen
med syfte att bekämpa ogräs och öka mineraliseringen, alltså frigöra näringsämnen. Denna
träda används också för att sprida stallgödsel. Svartträdan är ettårig eller förekommer i
samband med slutstadiet av en längre trädesperiod. Svartträdan har förlorat sin betydelse i
senare tiders jordbruk och ersatts av kemisk ogräsbekämpning. Svartträda är inte förenlig med
nuvarande miljöregler för uttagen areal, dessa regler begränsar tidpunkterna för mekanisk
bekämpning i syfte att minska utlakningsrisken. Regelverk och teknik för stallgödselspridning
har minskat svartträdans betydelse för stallgödselspridning väsentligt.
Uttagen areal är ett begrepp inom CAP och har varit ett medel att minska produktionen. Med
uttagen areal menas mark tagen ur livsmedels- eller foderproduktion. Den uttagna arealen kan
antingen läggas i träda (EU-träda) eller användas till att odla industri- eller energigrödor.
Minimikraven för hur stor andel av den ersättningsberättigade odlade arealen som måste tas
ur produktion har varierat över åren.
EU-träda är den vanligaste åtgärden på uttagen areal och innebär att marken ska vara
obrukad. Hur trädan ska skötas regleras noggrant nationellt och reglerna varierar mellan
områden. Reglerna omfattar tidpunkter för jordbearbetning, gödselspridning och vad som
kan/bör/måste växa på skiftet.
Extensiv vall är sannolikt en ny form av långliggande bevuxen ”träda” som kom år 2005 i
och med Mid Term Review (MTR) och den därpå följande jordbrukspolitiken. Skötseln av
denna trädesliknande areal regleras bl.a. av tvärvillkoren i gårdstödet och reglerna om
jordbrukshävd. Anmäls marken som träda inom uttagen areal gäller dessa regler, dessutom
kan ytterligare skötselregler tillkomma.
1 Läs om treskiftesbruk etc. under avsnittet om trädans historia
2 Läs mer under avsnittet om EU-träda och uttagen areal
15

2.2 Trädans historia
från ett styrmedel för produktion till ett styrmedel för politiken
Träda på jordbruksmark har genom historien varit ett medel för att få ökad produktion. Med
hjälp av olika odlingssystem, där trädan ingått som en viktig del, försökte man att öka
tillgången på bl.a. växttillgängligt kväve. Ogräset som växte på trädan användes som bete för
boskapen. För att hålla ogräs och sly borta och för att få en fungerande produktionsmark
bearbetades trädan även mekaniskt. När befolkningen växte ökade trycket på den
livsmedelsproducerande arealen. Över tiden utvecklades med hjälp av ny teknik och nya idéer
nya odlingssystem.
I de gamla odlingssystemen fanns en koppling mellan växtodling och husdjursskötsel som
numera är mindre utpräglad. Jordbrukspolitik och vetenskap har fått fram ett effektivt
jordbruk med minskat djurinnehav, ökad specialisering etc. Grunden är därmed lagd för en
omvänd situation, dvs. att jordbruksmark numera läggs i träda för att minska produktionen
och detta styrs till stor del av de jordbrukspolitiska besluten.
Träda i fyra olika odlingssystem
Det övergripande begrepp som används för att beskriva hur åkermark brukas är
odlingssystem. För att öka produktionen har man med hjälp av olika strategier försökt att
manipulera tillgången på kväve och andra näringsämnens cirkulation i naturen. I sin tur har
detta påverkat hela kulturlandskapets utveckling och utformning. Genom att låta marken ligga
i träda försökte man frigöra och ansamla vittrad näring för att få ökad produktion (Mattson
1985:28f, Myrdal 1999:62f).
Under historiens förlopp kan i huvudsak följande fyra olika odlingssystem eller strategier
urskiljas vilka delvis går in i varandra; svedjebruk, historiskt ängs- och åkerbruk, växelbruk
med vallodling samt handelsgödseljordbruk (mineralgödselbruk) (Fogelfors 1997:56, Gren
1997:17).
Svedjebruket
I svedjebruket brändes och röjdes åkerytor fram i vuxen skog för att sedan sås in med grödor i
det kvarvarande lagret av jord och aska. På så sätt kunde växtnäringen i biomassan frigöras.
Under några få år blev skördarna goda för att sedan knappt ge någon avkastning alls. Då
flyttades svedjan och marken fick bli betesmark. Till en början var syftet med svedjan inte att
i första hand producera spannmål utan ett system som användes för att förbättra betet. De
tidigaste skriftliga beläggen för svedjande är från 1300-talet men bruket fanns troligtvis redan
under stenåldern. Svedjandet fortsatte ända fram till 1800-talet i vissa glesbygder då tillfälliga
nyodlingar togs upp på utmarken. Eftersom det kolliderade med andra näringar förbjöds det
skogskrävande bruket efter hand (Gren 1997:17, Mattson 1985:5f.) .
Historiskt ängs- och åkerbruk
Under järnåldern blev boskapsskötseln mer omfattande och man började stalla djuren. På så
sätt kunde man tillvarata en del gödsel vilket var en förutsättning för att kunna bruka
åkermarken mer permanent. Uttrycket ”äng är åkers moder” kommer ur detta odlingssystem.
Efter hand växte ett mer fast organiserat system fram med välstrukturerade bebyggelse- och
skiftesformer. Marken var indelad i inäga bestående av äng och åker samt utmark. Till en
början låg ängarna vanligtvis tillsammans med åkrarna inom ett och samma gärde. Åkern
besåddes år efter år utan att trädas. Detta åkerbruk går under benämningen ensäde. Ensädet
kom i vissa bygder, exempelvis sydsvenska höglandet och i västra Sverige, att bestå under
hela epoken med ängsbruk.
16

Eftersom bruket snabbt dränerade marken på näring krävdes en god gödseltillgång. För att
kompensera bristen på gödsel infördes, till en början i slättbygderna, det så kallade två-sädet
eller tvåskiftesbruket. I tvåsädet var halva åkerarealen trädad vartannat år, så att den fick vila
medan den andra halvan besåddes med säd. Tvåsäde var vanligt i östra och mellersta Sverige
samt i Norrland och Västra Götaland.
Treskiftesbruk tresädet, trevångsbruk, tredingsbruk, är ett system med träda vart tredje år,
vilket tillämpades i många jordbruksbygder från medeltiden till den agrara revolutionen på
1700-1800-talen. Byns åkermark indelades då i tre gärden (vångar), av vilka två årligen hölls
hägnade och besådda; det tredje låg i träda och kunde betas av kreaturen. Tresäde medgav
olika växtföljder på skilda delar av gärdet. I trädan kunde ärter sås på smärre ytor. De
tidigaste beläggen för regelrätt tresäde är från 700-talet i övre Rhendalen.
Det mest avancerade skiftesbruket var tresädet, där träda omväxlade med höstsäd och vårsäd.
Tresädet dominerade i Skåne och på Falbygden. Ofta rådde brist på betesmark och man
tvingades utnyttja trädesgärdets ängar och åkrar för bete under hela trädesåret (Ekstam
1998:65, SNA 1994:30). Marken kom successivt att ge allt mindre avkastning, på grund av
näringsbrist. Jordbrukssystemet var överexploaterat samtidigt som befolkningen växte
(Fogelfors 1997:61).
Trädans bearbetning vid slåtterjordbruk
Övergången från ensäde till två- eller tresäde innebar att arealen träda ökade. Trädan var
viktig som fodermark för djuren. Efter skörden på hösten och under följande sommar tilläts
trädan växa igen, det ogräs som växte blev bete för boskapen. Även i ensädet lades åkern då
och då i träda, och då som regel under längre perioder. En grästräda, linda, kunde endast
brytas upp med handkraft, med hackor och spadar. När trädesarealerna efter hand ökade
kunde bonden inte längre bryta all träda för hand. Det krävdes en ärjning eller plöjning med
dragare. Införandet av den längre trädesbillen av järn samt plogen underlättade övergången till
större trädesarealer (Myrdal 1999:62f).
Växtföljdsjordbruket
Under 1700-talets mitt kom nya idéer från utlandet om mer rationella odlingssystem. Man
förespråkar att ängen och åkern förs ihop till ett gemensamt system i en växtföljd där ettåriga
grödor som exempelvis korn och råg blandas med "artificiella ängar", dvs. vallar vilka
besåddes med timotej och klöver. Eftersom klöver har en förmåga att fixera kväve från luften
och på så sätt tillföra växtnäring till marken minskade behovet av träda (Fogelfors
1997:62). Vid 1800-talets början blev växtföljder allt vanligare på större gårdar. I sydvästra
Skåne infördes växelbruket redan vid 1800-talets början. De tidiga skånska enskiftena
gynnade övergången till individuella växtodlingsplaner. En vanlig växtföljd var träda (med
grönfoder) - höstsäd - vårsäd - vall - vall - vårsäd.
Även i slättbygderna i Skaraborgs län hade foderväxtodling och växelbruk introducerats
tidigt. Omkring 1870 var ett utvecklat växelbruk redan dominerande i sydöstra Dalarna och
Stockholm (Gadd 2000:199 ff, Fogelfors 1997:63). Trots fördelarna med växtföljdsjordbruk
odlades större delen av den svenska jordbruksmarken ända fram till 1800-talets början enligt
de gamla systemen med ett-, två- eller tresäde. Det fanns en rad olika övergångsformer mellan
dessa system och de sju- till åttaåriga växtföljderna. Efterhand kom ny teknik och omvälvande
skiftesreformer (laga skiftet) att markant öka den åkerareal som plöjdes. Det gamla
slåtterjordbruket övergavs nu mer allmänt och ersattes av särskilda växtföljder, där trädan
hade en mindre markant roll (figur 1). Först i början av 1900-talet var omställningen till
växtföljdsjordbruket slutförd. Då hade nästan all ängsmark som var möjlig att plöja odlats upp
och placerats i en växtföljd. (Andersson m.fl.1990:112, Fogelfors 1997:63).
17

andel av total åker
Figur 1 Andel trädesliknande areal av den totala åkermarken år 1870-1979 Källa: SCB:s jordbruksstatistik
Trädans bearbetning vid växtföljdsjordbruk
På trädan bekämpades ogräset genom mekaniska åtgärder, såsom plöjning och ogräsharvning.
Vid mitten av 1800-talet blev en mer effektiv markbearbetning möjlig då årdret och enkla
plogar ersattes av förbättrade järnplogar, harvar och andra redskap. Tyngre och starkare hästar
infördes också vid 1800-talets mitt. Trädorna blev bättre bearbetade och kunde plöjas djupare,
vilket gjorde ogräsbekämpningen mer effektiv (Mattson 1985:20,37). Ansamling av
växttillgänglig näring, genom bearbetning och genom att ingen bortförsel skedde via skörd,
var en mycket viktig funktion. Trädan var också ett skifte där stallgödsel kunde spridas.
Mineralgödseljordbruket - tiden efter 1940
Efter andra världskrigets slut kom en rad jordbrukspolitiska ställningstaganden att medföra
omfattande driftsomläggning på många jordbruksföretag. De växtföljder som utvecklats sen
1800-talets mitt försvann till förmån för fria växtföljder. Ökade krav ställdes på billiga
livsmedel, något som i sin tur kom till uttryck i rationalisering, koncentration, specialisering
och ökad effektivitet. I många fall utvecklades gårdarna mot en kreaturslös drift, minskad
eller upphörd vallodling och ökad stråsädesodling.
Samtidigt ökade användningen av mineralgödsel starkt. Andra gårdar specialiserade sig på
mjölkproduktion med omfattande vallodling som följd. Införandet av ensidig stråsädesodling
utan vallodling hade blivit möjlig men samtidigt skapat ett ökat beroende av mineralgödsel
och växtskyddsmedel (Mattson 1985:32).
Under de första två årtiondena efter andra världskriget låg årligen fem till sex procent av all
åkerareal i träda. Trädan hade en roll i ogräsbekämpningen, för att ansamla växttillgängligt
kväve via mineralisering och för stallgödselspridning. Den benämndes svartträda, inget grönt
skulle växa på den.
18
18%
16%
14%
12%
10%
8%
6%
4%
2%
0%
1870 1880 1890 1900 1910 1920 1930 1940 1945 1947 1951 1956 1960 1965 1970 1975 1979

Trädans nya roll i mineralgödseljordbruket
Från slutet av 1980-talet och framåt har trädan fått en ny roll, som politiskt instrument för att
minska överskottet i jordbruksproduktionen. Detta avspeglas i tydliga och snabba
förändringar i andel träda och andel obrukad åker (figur 2). Sedan 1987 har cirka tio procent
av all åkermark legat i träda eller vänteläge i olika trädes- och omställningsprogram (Flygare
& Isacson 1999:80). Den tidigare svartträdan har under denna period nästan helt försvunnit.
Oftast är den heller inte tillåten, med hänvisning till risken för kväveläckage. I stället
förekommer olika former av grön (bevuxen) träda, som kan avslutas med en kortare period av
svart träda. Den gröna trädan kan brytas mekaniskt eller kemiskt.
andel av total åker
12%
10%
8%
6%
4%
2%
0%
andel träda (ej energigröda) andel obrukad åker
1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004
Figur 2 Andel trädesliknande areal av den totala åkermarken år 1980-2004 Källa: SCB:s och SJV:s
jordbruksstatistik
Träda som ett politiskt styrmedel
Träda 87 och Omställning 90 (1985-1995): Vid mitten av 1980-talet infördes ett program
som kallades Träda 87. Utöver bidrag för att lägga odlingsmark i träda erbjöds bidrag till
skogsplantering och odling av energiskog.
Dessa åtgärder var dock långt ifrån tillräckliga. Därför togs initiativ till ett nytt program kallat
Omställning 90. Det var ett omfattande program med ekonomisk kompensation till de
jordbrukare som förband sig att använda åkermark till annat än spannmålsodling. Detta
medförde att 260 000 hektar kontrakterades och spannmålsöverskottet minskades med över
50 %. Under några år var också andelen obrukad åker hög (figur 2). Endast något år efter
införandet förändrades dock förutsättningarna genom Sveriges ansökan år 1991 om inträde i
EU och därmed fullföljdes aldrig programmet Omställning 90.
EU-träda (1995-): Kravet på den uttagna arealen kan bl.a. uppfyllas av permanent, flerårig
träda. Här skiljer sig den moderna tillämpningen av träda från den ursprungliga definitionen,
eftersom det nu finns ett miljökrav på att den aktivt ska besås om den inte sedan tidigare har
etablerad växtlighet. Denna fleråriga träda används av ekonomiska skäl företrädesvis på areal
med sämre bördighet eller arrondering. Vid EU inträdet var regeln för uttagen areal att
jordbrukare som kom att producera över 92 ton spannmål, beräknat efter normskörden för
området, fick ett krav att ta tolv procent av sin ersättningsberättigade areal ur produktion. Till
år 1996 minskade den obligatoriska andelen till tio procent.
19

2.3 De senare årens jordbrukspolitik
utvecklingen efter andra världskriget
Efter det andra världskriget bestod jordbrukspolitiken till stora delar av två huvudspår. Den
ena delen var de återkommande prisförhandlingarna där priserna på jordbruksvaror
fastställdes i överläggningar mellan Statens jordbruksnämnd och LRF. Ordningen där
jordbrukarna hade att arbeta mot fastställda och av staten garanterade producentpriser
förekom fram till 1990-talets inträde. Den andra delen av politiken var de stora utredningarna
och riksdagsbesluten.
1947 års jordbrukpolitiska beslut
Vid 1947 års beslut ställdes tre mål för jordbrukspolitiken upp; inkomst-, produktions- och
effektivitetsmålen. Inledningsvis var inkomstmålet det överordnade. Med det menades att
jordbrukarna hade rätt till en levnadsstandard i nivå med jämförbara grupper i samhället. Som
en följd av beslutet inrättades de länsvisa lantbruksnämnderna 1948.
1967 års jordbrukspolitiska beslut
Det jordbrukspolitiska beslutet 1967 innebar istället att effektivitetsmålet fick högsta prioritet.
Målet gick ut på att jordbruket skulle bedrivas i rationella former. Lantbruksnämnderna fick i
och med beslutet att effektivisera jordbruket ett ökat ansvar för jordbrukets
strukturrationalisering och mycket av Hushållningssällskapens produktionsrådgivning
avvecklades och flyttade över till lantbruksnämnderna.
1977 års jordbrukspolitiska beslut
Vid 1977 års beslut fick åter inkomstmålet högsta prioritet. Som en följd av detta höjdes
också målet för produktionen till att all åkerareal skulle behållas.
1985 års livsmedelpolitiska beslut
Under 1980-talet växte överproduktionen av framförallt spannmål och samtidigt var
konsumentpriserna förhållandevis höga. År 1984 fattades ett beslut att införa ett med
inkomstmålet likställt konsumentmål formulerat som, …tillgång till livsmedel av god kvalitet
till rimliga priser. Även miljöfrågorna kom nu in i jordbrukspolitiken och ett miljö- och
resursmål formulerades i 1985 års livsmedelpolitiska beslut, …i möjlig utsträckning använda
miljövänliga odlingsmetoder som också bidrar till en god hushållning med mark, vatten och
växtnäring. Under 1980-talet infördes miljöavgifter på mineralgödsel och växtskyddsmedel
samt ett omläggningsbidrag vid övergång till alternativ odling (numera ekologisk odling). År
1986 infördes ett stöd till alternativ odling (ekologisk odling) som utvidgades år 1989.
Arealen ökade under denna tidsperiod från 8 000 till 28 000 hektar. Ett tvåprissystem för
mjölk infördes 1986 (lägre pris för levererad mängd över tilldelad kvot) samtidigt infördes ett
avgångsvederlag till äldre mjölkproducenter. Detta bidrog till den kraftiga nedgången av
antalet mjölkbesättningar under 1980-talet. Flera av mjölkproducenterna övergick till
dikoproduktion och storleksrationaliseringen intensifierades.
1985 års livsmedelpolitiska beslut innebar att näringen fick fem år på sig att skapa balans
mellan produktion och efterfrågan och under den perioden skulle staten stå för 40 % av
exportförlusterna. Balansen skulle uppnås genom alternativ användning av åkermarken, men
spannmålsöverskottet, och exportsubventionerna, bara fortsatte att stiga. År 1986 tillsattes
därför den så kallade spannmålsgruppen.
20

Gruppen lade fram ett förslag om ersättning till de jordbrukare som lade mark i träda istället
för att odla den, ett program kallat Träda 87. Dessutom föreslogs bidrag till skogsplantering
och odling av energiskog. Dessa åtgärder var dock långt ifrån tillräckliga då
överskottsproduktionen fortfarande ökade. Några av medlemmarna i den s.k.
spannmålsgruppen tog därför tidigt initiativ till att skapa ett nytt program som sedermera kom
att kallas Omställning 90.
1990 års livsmedelpolitiska beslut
Jordbruksstöden började bli betungande för samhällsekonomin och i och med 1990 års
livsmedelpolitiska beslut skedde en fullständig brytning med efterkrigstidens jordbrukspolitik.
Nu skulle istället jordbruket helt marknadsanpassas genom en stegvis sänkning av
gränsskyddet och en fullständig avveckling av prisregleringarna i landet. Därmed
introducerades Omställning 90 som var ett omfattande program med ekonomisk
kompensation till jordbrukare som förband sig att använda åkermark till annat än
spannmålsodling. Jordbrukarna kompenserades med ett inkomststöd för förutsedda minskade
inkomster, men endast under tre år. År 1990/91 infördes åter igen ett mjölkkvotsystem samt
en möjlighet till mjölkpension. Detta skedde för att få till en snabbare avveckling av delar av
mjölkproduktionen.
EG-anpassningen 1991 –1994
Sommaren 1991 lämnade Sverige in medlemsansökan till EG. Situationen för det svenska
jordbruket blev då genast komplicerad. För jordbrukarna inom EG var vid denna tidpunkt
garanterade en bestämd prisnivå och skyddades från världsmarknadspriser med hjälp av
importavgifter. Följaktligen brottades också EG med problemet spannmålsöverskott och stora
belopp förbrukades årligen på exportbidrag. Den nyligen genomförda svenska avregleringen
och 1990 års livsmedelpolitiska beslut var vid ett medlemskap ohållbart. Samtidigt pågick ett
nödvändigt reformarbete inom EG och år 1992 beslutades Mac-sherry reformen som innebar
prissänkningar med 29 % på spannmål och 15 % på nötkött. Jordbrukarna skulle kompenseras
med areal- och djurbidrag. Problemen med spannmålsöverskotten skulle mildras genom att
spannmålsodlare med mer än 20 hektar spannmål skulle lägga 15 % av arealen i träda.
I Sverige började det genast arbetas med att genomföra olika anpassningsåtgärder inför EGmedlemskapet
och 1993 års budgetproposition innebar att avregleringen avbröts genom att
exportstödet och de av staten fastställda spannmålspriserna behölls. Vidare skulle ett
arealbidrag införas med villkoret att 15 % av åkerarealen lades i träda.
2.4 CAP jordbrukspolitiken från 1995
regler och villkor som har påverkat produktionen
CAP
I och med Sveriges EU-anslutning 1995 infördes återigen en produktionsstödjande
jordbrukspolitik. Den införda arealersättningen gynnade främst odling av spannmål och
oljeväxter. I och med arealersättningen kom åter ett krav på obligatorisk uttagen areal, vilket
kraftigt ökade arealen med träda. År 2000 tillkom ett ensilagestöd på vallareal, men detta stöd
var begränsat arealmässigt och betes- och slåttervallsarealen var till stora delar utanför
arealersättningssystemet.
De införda ”Regionala stöden” gynnade främst spannmålsodlingen i Norrland. Samtidigt
gynnade ”Stödet till mindre gynnade områden” (LFA-stödet) vallodlingen samt mjölk- och
köttproduktionen i Norrland och vissa skogsbygder. I Norrland gynnades både vall och
spannmål. Mjölkproduktionen inom EU har styrts genom att EU fastställt mjölkkvoter för
21

espektive medlemsland. EU införde detta mjölkkvotsystem redan 1984. För Sverige del
fastställdes mjölkkvoten vid inträdet 1995, utifrån 1992-1994 års mjölkproduktion. Före
inträdet i EU hade även Sverige ett mjölkvotsystem (tvåpriset) som infördes 1986 och
avskaffades 1992. Stödet till mjölkpension avskaffades i samband med Sveriges EUansökan1994.
Miljöersättningar och lagar
Vid avregleringen 1989/90 höjdes miljöavgifterna på mineralgödsel (kväve och fosfor) och
växtskyddsmedel, men i och med Sveriges EU-ansökan år 1993/94 reducerades dessa avgifter
och därmed de intäkter som till viss del finansierade den tidigare svenska avregleringen.
Vid EU-inträdet år 1995/96 infördes ett nytt utökat stöd till ekologisk odling, Detta stöd
medförde en kraftig ökad ekologisk areal innehållande mycket vall och år 2004 var den
ekologiska arealen över 400 000 hektar, varav cirka 70 % av arealen var vall eller träda.
2.5 Regler och villkor för uttagen areal
22
med tidigare ersättningsnivåer och uttagsplikter
År 1993 innan EU-anslutningen fanns i Sverige ett krav på 15 % träda för att få arealbidrag.
Första EU-året 1995 var uttagsplikten valbar, 12 % rörlig eller 17 % fast träda. Till 1996 var
den valbar 10 % rörlig träda eller 15 % fast träda.
För uttagen areal utgick för år 2004, en ersättning motsvarande arealersättningen till spannmål
i respektive produktionsregion. Under perioden 1995 -1999 var ersättningen 14 euro/ha/ton
högre till uttagen areal än till spannmål. Från år 2000 var ersättningen densamma för uttagen
areal som spannmål. Från år 2001 höjdes ersättningen 4 euro/ha/ton för både spannmål och
uttagen areal, till 63 euro/ha/ton, vilket den sedan var fram till år 2004. Kravet på andelen
uttagen areal har varierat en hel del genom åren enligt tabell 1.
Tabell 1 Uttagsplikt 1994/95–2005/06 inom EU:s stödsystem (andelsprocent) Uttagsplikten gäller för gårdar
som producerar över 92 ton spannmål, beräknat efter normskörden per område Den faktiska trädan motsvarar
andelen träda av all ersättningsberättigad areal inom EU respektive år
År Rörlig
träda
Fast träda Faktisk
träda
År Rörlig
träda
Fast träda Faktisk
träda
1994 15 20 12 2000 10 10 11
1995 12 17 12 2001 10 10 11
1996 10 15 11 2002 10 10 11
1997 5 5 7 2003 10 10 -
1998 5 5 6 2004 5 5 -
1999 10 10 11 2005 10 10 -
Källa: EU-kommissionen
Regler för uttagen areal från 1995 till 2004
Med uttagen areal menas åkermark tagen ur livsmedels- och foderproduktion. Den uttagna
arealen kunde antingen läggas i träda eller odlas med industri- och energigrödor. Uttagen
areal fick inte användas för bete eller annan skörd mellan den 15 januari och den 31 augusti.
Undantagna från denna regel var de helt anslutna KRAV- gårdarna och odling av industri-
och energigrödor. Den uttagna arealen fick maximalt vara lika stor som jordbrukarens
ersättningsberättigade areal. Undantag medgavs för jordbrukare som valde att odla industri-

och energigrödor. Dessa brukare kunde ta mer än 50 % av sin åker ur livsmedelsproduktion
under förutsättning att den överskjutande delen odlas med industri- eller energigrödor.
Med uttagsplikt menas att den som söker arealersättning för areal motsvarande mer än 92 ton
avkastning spannmål (normskördar i respektive produktionsregion) måste ha minst fem
procent (år 2003 minst 10 %) av den ansökta arealen ur livsmedels- eller foderproduktion
(Arealersättning 2004, EU-information från jordbruksverket).
Regler för träda på uttagen areal fram till år 2004
Den trädade marken måste underhållas. Det innebär att befintlig dränering ska underhållas
och vedartade växter som etableras måste tas bort. Olika aktiviteter t ex utställningar och
orienteringstävlingar är tillåtna på trädad mark under förutsättning att de inte genomförs i
kommersiellt syfte. I de flesta fall krävs att en fånggröda etableras på trädad mark. Andelen
baljväxter i utsädet får vara upp till 30 % av utsädesblandningens vikt. I vissa fall är det
möjligt att lämna marken obearbetad efter skörd året före trädesåret, detta styrs i de länsvisa
bestämmelserna för träda. Växtligheten på en träda har fått putsas under trädesperioden. Ända
fram till 2005 var det ett krav att putsa om mycket spillplantor förväntades gå till axgång eller
blomning. I och med införandet av den nya jordbrukspolitiken 2005 (Gårdsstödet) togs denna
regel bort. Jordbruksverket sände under hösten 2005 ut ett förslag på remiss om att införa ett
förbud att putsa trädan före 1 juli, detta för att skona fåglar, insekter och annat vilt vid tiden
för reproduktion. Det är möjligt att använda den trädade arealen som viltbete. Viltbeten får
endast betas (beträdas) av vilda djur. Till viltbete är det tillåtet med upp till 30 viktprocent
inblandning av spannmål och baljväxter i utsädesblandningen.
Det finns även länsvisa bestämmelser för trädan, dessa gäller främst tillåtna tidpunkter för
jordbearbetning, (sådd av fånggröda), gödselspridning och kemisk bekämpning vid brytning
(och etablering) av träda.
De gällande villkoren och reglerna för uttagsplikt från år 2005
Skötselkraven har varit lika för all EU-träda, oavsett om det varit frivillig träda eller
obligatorisk träda på mark med stödrätt för uttagen areal. Träda som är till för att uppfylla
uttagsplikt inom gårdsstödet omfattas dels av skötselkrav, dels av stödvillkor (Gårdsstöd
2005, EU-information från Jordbruksverket). I broschyren finns bland annat information om
trädesperiodens längd på mark som omfattas av uttagsplikt och om viltbete på uttagen areal.
Om man väljer att anmäla areal som träda blir följden att arealen inte kan räknas som
tillgänglig för gödselspridning. Arealen får därmed inte räknas in i spridningsarealen på
jordbruksföretaget.
Tabell 2 Uttagsplikt för år 2005 och framåt
Produktions
region
Gårdstödsareal på
över (hektar)
Andelsprocent
uttagsplikt 2005
Andelsprocent
uttagsplikt 2006
1 17,70 7,8 7,1
2 20,16 8,4 7,6
3 22,59 7,3 6,5
4 26,57 5,8 4,7
5
32,59 4,0 2,2
(tidigare 5 och 6)
Källa: SJV:s broschyr om gårdsstödet för 2005 och från www.sjv.se
23

År 2005 har villkoren för uttagen areal förändrats så att uttagsplikten varierar mellan de fem
regionerna för bidragsrätter i Sverige (tabell 2). För år 2006 kommer uttagsplikten att minska
ytterligare, bl.a. beroende av att den anmälda gårdstödsarealen 2005 blev större än den
prognostiserade. Uttagsplikten gäller bara för de gårdar som har en areal av tilldelade
gårdsstödsrätter som överstiger mellan 17,70 till 32,59 hektar. Denna areal ska i teorin
motsvara en skörd på över 92 ton spannmål i respektive produktionsregion.
För en flerårig träda krävs att fånggröda sås in. Om trädan ska vara ettårig kan i vissa fall
marken lämnas obearbetad efter skörd året före trädesåret, det finns länsvisa skötselkrav. Vid
fånggröda är följande växter godkända: gräs (dock inte spannmål), klöver, lusern, vicker,
getärt, käringtand, honungsört och vitsenap. Andelen baljväxter i utsädet får vara högst 30 %
av utsädesblandningens vikt. En befintlig vall får övergå till att bli fånggröda på träda. Ligger
utsädesodlingar nära ett trädat skifte så att växtligheten på trädan kan ge upphov till oönskad
pollinering, måste den slås av innan en spridning sker. Det finns i nuläget ingen regel som
uttryckligen förbjuder putsning av träda före den 1 juli. En sådan regel kan komma senare,
och blir i så fall en del av tvärvillkoren.
Förändringar av trädesbruket
Träda inom EU:s regelsystem utgörs av stubbåker, insådda vallväxter eller gammal vall.
Trädan kan vidare vara ett- eller flerårig. Utanför EU:s stödsystem är det fullt möjligt att
bedriva gammaldags svartträda så länge kravet på ”grön mark” uppfylls och numera kan
också tidig halvträda med sådd av fånggröda senast till den 1 juli tillämpas inom EU:s
stödsystem. Den moderna ”EU-trädan” har som sitt främsta mål att begränsa
spannmålsöverskottet. Dagens träda, inom reglerna för uttagen areal, är till stor del bevuxen,
men husdjuren är ändå nästan helt förbjudna att beträda trädan. Fortfarande används dock en
stor del av den kortliggande trädan på samma sätt som tidigare, som ett avbrott för att mildra
effekterna av en för ensidig växtföljd och att för kunna utnyttja växtnäringen bättre.
24

3 Miljöeffekter av träda och olika
växtföljder
Olika trädor och växtföljder har för- eller nackdelar ur miljöhänseende. För att kunna väga
samman dessa har litteratursammanställningar över vilken miljöpåverkan som kan uppkomma
vid olika odlings- och skötselåtgärder tagits fram. Dessa utgår från målen om biologisk
mångfald, övergödning och giftfri miljö, och sammanfattas i detta kapitel. De fullständiga
litteratursammanställningarna finns som bilaga 1.
3.1 Biologisk mångfald
Vetenskapliga sammanfattningar av fältstudier visar att såväl artrikedom som
populationstätheten är högre på trädor än i konventionellt odlade grödor, t ex spannmål och
vall (Buskirk & Willi 2004). Detta gäller fåglar, insekter, spindlar och växter.
Eftersom vegetationen är en grundförutsättning för djurlivet i och på åkermarken är det viktigt
att ha en god bild av vegetationsutvecklingen vid olika trädesskötsel. Svenska försök visar att
det går att skapa artrika växtsamhällen på näringsfattig åkermark (Fogelfors & Hansson
1998). Täckgröda inverkar negativt på växtrikedomen men effekten minskar över tiden. På
bördiga fält är en insådd täckgröda att föredra för att förhindra en tidig dominans av ett fåtal
ogräs. Artrikedomen gynnades generellt av slåtter och även tidig putsning av rotogräs gynnar
flora-diversiteten på näringsrik mark.
Artantalet bland insekter ökar på trädor jämfört med andra grödor. Artantalet ökar också
relativt snabbt med ökad areal på trädan. Både artantal och täthet ökar sakta med ökad ålder
på trädan. Däremot är det mycket mer varierande resultat när det gäller individantalet på träda
jämfört med åker. För spindlar är långliggande trädor, med varierad vegetationsstruktur, att
föredra. Man kan gärna eftersträva utseendet hos permanenta gräsmarker så mycket som
möjligt. Jordlöpare trivs bäst på fleråriga trädor. De utnyttjar trädorna både som
övervintringsplats och för födosök. Beroende på syfte kan trädorna utformas både som mindre
skiftesremsor och större sammanhängande fält. För fjärilar bör minst treåriga trädor avsättas,
gärna med naturlig vegetation. För bin och humlor är en ökad habitatdiversitet och en divers
vegetation viktig. Växtföljder med träda är ett snabbt och enkelt sätt att öka
vildbipopulationen. Mer vall, småbiotoper och kantzoner behövs också i landskapet.
De flesta fågelarter föredrar trädor framför konventionella grödor. Trädorna prefereras mest
av frö- och insektsätande fåglar. Ettåriga trädor föredras framför långliggande trädor. Det
förklaras med att ettåriga trädor har en mer varierande vegetationsstruktur som gör födan mer
tillgänglig för arter som födosöker på marken, och att det finns mer ogräsfrön. Även
långliggande trädor hyser en betydligt rikare fågelfauna än konventionella grödor, delvis dock
andra arter och kvaliteter än roterande trädor. Att blanda roterande och långliggande trädor i
ett landskap kan ge maximal effekt på fågellivet.
Ett rimligt antagande är att trädorna i södra halvan av Sverige har mer betydelse för
fågelfaunan än trädor i norra halvan eftersom åkerlandskapet söderut generellt sett hyser fler
arter. Vidare förstärks detta av den större andelen odlad mark i södra Sverige och att norra
Sveriges odlingslandskap domineras av vallodling och andra, mer eller mindre igenväxande,
gräsmarker. Trädor, med insådd gräsvegetation, vilket är dominerande i Norrland, tillför
knappast någon ekologisk resurs som väsentligen saknas i landskapet. Mångfalden i
norrländska odlingslandskap behöver snarare en intensivare odling med mer olika grödor, än
långliggande trädor utan skötsel.
25

I södra Sveriges spannmålsbygder är situationen en helt annan. Spannmål, framför allt
höstvete dominerar kraftigt, fälten är stora, och permanent vegetation saknas i stor
utsträckning ute i åkerlandskapet. Här är risken stor att trädan blir för isolerad från andra
värdefulla miljöer för biologisk mångfald och därför ger en begränsad effekt. Särskilt om
avsikten är att gynna sällsynta eller svårspridda arter. Många typer av trädor kan behövas i
slättbygd, men kanske särskilt långliggande trädor eftersom det är en så sällsynt miljö i
slättlandskapet.
Säkrast generell effekt ger trädor förmodligen i södra och mellersta Sveriges mellanbygder,
särskilt i spannmålsdominerade områden, där trädorna starkt bidrar till ett mer variationsrikt
landskap. Enligt Benton m.fl. (2003) är just variationen, eller heterogeniteten, av habitat i tid
och rum nyckeln till biodiversitet i odlingslandskapet. I mellanbygderna finns också ofta
relativt gott om andra värdefulla miljöer som naturbetesmarker, våtmarker, åkerholmar, etc.
Slutsatser
Trädor ger i allmänhet en positiv effekt på biologisk mångfald i åkerlandskapet. Det gäller
såväl trädor som ingår i växtföljden, roterande trädor, som långliggande trädor. Effekten av
trädor varierar och beror bl.a. på hur gamla de är, om de såtts in och i så fall med vilken
sortblandning, och var de ligger i landskapet; markens jordart och fröbank och vilka biotoper
som omger trädan. Olika organismgrupper och arter påverkas och föredrar olika sorters
trädor. För många är långliggande trädor av större betydelse men t ex många fågelarter och
jordlöpare behöver de roterande trädornas lite glesare och frörikare vegetation. En och samma
art kan ofta nyttja olika sorters trädor under olika faser av sin livscykel. Därför är det en
fördel om olika typer av trädor är väl spridda i landskapet. Generellt är trädor av större värde
för biologisk mångfald om de ligger i nära anslutning till andra värdefulla miljöer som
våtmarker, naturbetesmarker, åkerholmar och övriga kantzoner i det öppna landskapet. En
träda behöver inte ligga som ett enda stort åkerskifte utan kan med fördel fördelas på flera
mindre skiften i åkerlandskapet.
3.2 Ingen övergödning
Kväveförluster
Kväveutlakningen påverkas av ett antal givna faktorer såsom jordart och belägenhet i landet.
Dessutom påverkas utlakningen av grödval, jordbearbetning och gödslingsintensitet. Odling
av fleråriga vallar ger betydligt lägre kväveutlakning än odling av kortliggande vallar och
grödor där en bearbetning sker varje år. En reducerad eller utebliven jordbearbetning minskar
utlakningen. I den öppna odlingen kan risken för utlakning också påverkas genom valet av
bearbetningstidpunkt. En sen höstbearbetning eller en vårbearbetning ger lägre
utlakningsförluster än tidig höstbearbetning. Gödslingsintensiteten med kväve påverkar också
riskerna för utlakning. Normala givor med mineralgödsel ger upphov till en utlakningsnivå,
som anses vara miljömässigt godtagbar. Vid användning av stallgödsel och i synnerhet vid
spridning av stallgödsel vid tidpunkter då ingen eller liten kväveupptagning sker kan
utlakningen däremot öka påtagligt.
En ettårig stubbträda som följs av höstsådd har endast måttlig påverkan på utlakningen
jämfört med kontinuerlig odling med spannmål. Sen brytning av stubbträdan eller vårbrytning
i kombination med vårsådd ger minskad utlakning liksom om en fånggröda med gräs
etableras i den gröda som föregår trädesåret. Om det finns inslag av baljväxter i fånggrödan
bedöms den positiva effekten på utlakningen under insåningsåret delvis förtas av ökad
kvävefrigörelse vid brytningen. Vid etablering av vall som får ligga ett eller flera år minskar
26

utlakningen ju längre den får ligga. Vid kort liggtid förtar ”vallbrottsmomentet” en del av
gräsvallens positiva effekt. En normalt brukad slåttervall har cirka 40 % av
spannmålsodlingens utlakning och från en gammal ogödslad gräsvall kan utlakningen vara
mindre än 20 % av den från kontinuerlig öppen odling. Utlakningen efter en svartträda skattas
vara bortemot den dubbla jämfört med utlakningen från spannmålsodling.
På en hel del trädor putsas växtligheten. Om avslagen växtmassa får ligga kvar på fältet kan
ammoniak avgå från materialet (Malgeryd och Torstensson, 2005). Fosfor och kväve urlakas
också från det avslagna växtmaterialet men det förväntas inte leda till ökad utlakning från
marken eftersom växtnäringsämnena tas upp av vallen när tillväxten kommer igång efter
avslagningen. De största problemen med ammoniakavgång från avslaget växtmaterial torde
vara förknippade med trädor med betydande baljväxtinslag. Ammoniakavgång kan även
förväntas vid kemisk brytning av kväverik trädesvegetation.
Fosforförluster
Förluster av fosfor från jordbruksmark sker främst genom vattenerosion på markytan
(yterosion) och i marken (inre erosion). De största fosformängderna förloras därför under
relativt korta tidsperioder vid häftiga regn och i samband med snösmältning. Fosfor som
frigjorts från markpartiklarna och fosfor bundet till partiklar följer med det avrinnande
vattnet. Risken för läckage av fosfor är störst på ler- och mjälajordar, men under vissa
förutsättningar är riskerna stora även på sandjordar. Det finns dock brister i den samlade
kunskapen om hur fosforförluster sker och hur de kan minskas.
Liksom för kväve är jordbearbetningen en viktig faktor när det gäller förluster av fosfor.
Bearbetning leder till att jord blottläggs och att uppslamning av jordpartiklar lättare sker.
Reducerad jordbearbetning innebär måttlig eller ingen höstbearbetning i kombination med
direktsådd eller sådd som föregås av grund bearbetning.
Generellt sett ger vegetationsbevuxen markyta ett visst skydd mot uppslamning av jord och
erosionsförluster av fosfor. Detta gäller även för mark som är täckt med dött organiskt
material som minskar regndropparnas aggregatbrytande kraft. Effekten av höstsådda grödor
på fosforförlusterna varierar enligt försöksresultaten. Den partikelbundna transporten av
fosfor påverkas inte nämnvärt av insådd fånggröda.
Effekten av vall på fosforutlakningen är inte entydig och kan bero på växtnäringsförluster i
samband med frostsprängning av växtcellerna och därmed risk för förluster av näring från
grönmassan. Permanent och långliggande vall skyddar effektivt mot yterosion, men skapar
samtidigt förutsättningar för ökad omfattning av makroporer. Vidare kan löslig fosfor läcka ut
från inte skördat växtmaterial och från sönderfrysta växtceller. Det är mindre
växtnäringsmängder som är i omlopp i extensiv vall än vid en normalt brukad slåttervall.
Detta borde tala för att fosforförlusterna åtminstone inte ökar vid flerårig extensiv vall.
Sannolikt har också halten av lättlösligt fosfor i marken betydelse för storleken på förlusterna.
3.3 Giftfri miljö
Miljön ska vara fri från ämnen som kan hota människors hälsa eller den biologiska
mångfalden. Det handlar då mycket om att minimera riskerna vid användning samt hindra att
de mest farliga ämnena används. Riskerna för hälsan och miljön varierar med varje enskilt
ämne. Den totala mängden växtskyddsmedel blir därmed av mindre betydelse. Antalet
behandlingstillfällen säger mer om riskexponeringen. Varje enskilt ämnes giftighet har dock
störst betydelse för riskerna för hälsa och miljö.
27

Omfattningen av växtskyddsåtgärder
Ogräsmedlet glyfosat som år 2003 utgjorde 42 % av den totala försäljningen av
växtskyddsmedel till jordbruket är den främsta anledningen till försäljningsökningen under de
senaste åren. Det är viktigt att notera att glyfosat hittills inte ingått i statistiken när man
studerat växtskyddsåtgärder i olika grödor. Glyfosat används i odlingssystemet mellan olika
grödor för att bryta trädor, vallar eller fånggrödor.
För att beskriva omfattningen av växtskyddsåtgärderna används ofta begreppet ”antal
hektardoser” vilket är ett mått på antalet behandlingar per hektar som de sålda mängderna
växtskyddsmedel beräknas räcka till. Olika typer av medel används i helt olika doser. Dosen
per hektar av insektsmedel är ofta endast några tiotals gram, medan en del ogräsmedel
används i mängder på över kilot.
Mest ogräsmedel
I jordbruket används kemiska medel för att bekämpa ogräs, svamp och insekter. En
övervägande del av bekämpningen år 2003 gjordes mot ogräs. Om användningen uttrycks i
antal behandlingar (hektardoser), dominerar ogräsbekämpningen inte lika stort, vilket beror på
att en större mängd medel används per hektar av ogräsmedel jämfört med andra
växtskyddsmedel. Av antalet doser av svampmedel var hela 64 % betningsmedel mot
utsädesburna svampsjukdomar.
Stora skillnader i användning av växtskyddsmedel
Användningen av växtskyddsmedel är långt ifrån jämnt fördelad i Sverige. Sett till olika
produktionsområden användes år 1998 cirka 70 % av medlen i Götalands och Svealands
slättbygder, där ungefär 50 % av arealen finns. Skillnaderna i användning av
växtskyddsmedel i olika grödor är stora. Angrepp av skadegörare liksom konkurrensförmågan
mot ogräs varierar. I vissa fall görs flera behandlingar under en säsong, medan en del grödor
enbart behöver bekämpas enstaka år.
De bakomliggande orsakerna till att användningen av växtskyddsmedel är större i vissa
områden är bland annat att behovet och nyttan av växtskyddsmedel varierar kraftigt mellan
olika produktionsinriktningar och växtföljder. Mjölkgårdar med en stor andel vall i
växtföljden använder exempelvis betydligt mindre växtskyddsmedel än en gård med
spannmål och potatis, eller sockerbetor. En växtföljd som förebygger problem med
växtskadegörare innehåller en flerårig vall och har en god balans mellan olika växtfamiljer,
och höst- och vårsådda grödor.
Det finns stora skillnader i hur allvarliga skador olika skadegörare kan åstadkomma. En del
skadegörare kan i värsta fall ge i det närmaste en totalskada så att skörden helt uteblir. Det
gäller bladmögelsvamp i potatis, rapsbaggar i våroljeväxter och utvintringssvampar i höstsäd
och där är det nästan alltid lönsamt med en bekämpning. Den mest omfattande användningen
av ogräsmedel förekommer i sockerbetsodlingen där nästan 100 % av arealen behandlas.
Användningen av svampmedel dominerar i potatis där drygt 30 % av alla svampmedel
används. Insektsmedlen är vanligast i våroljeväxter. Höstvete har ett stort behandlingsbehov
och flera olika skadegörare bekämpas. Vi kan konstatera att våroljeväxter behandlas
intensivare än höstoljeväxter. I våroljeväxter behöver dessutom rapsbaggarna ofta bekämpas
flera gånger, medan det i höstformerna räcker med en behandling eller ibland ingen alls.
I områden med en stor andel åkermark och där vissa grödor odlas på stora arealer är risken för
smittspridning mellan odlingarna förhöjd. Det gäller till exempel spridning av bladmögel i
potatis eller bladfläcksjukdomar i spannmål.
28

En stubbträda skapar ett avbrott i en spannmålsdominerad växtföljd vilket minskar riskerna
för smittspridning. Dock kan vissa skadegörare övervintra i stubben eller ogräset på trädan.
Fleråriga gräsogräs kan också lättare uppförökas i en övervintrad stubbträda än om marken
bryts redan på hösten.
Orsaker till en ökad användning – specialisering och lönsamhetskrav
Sedan mitten av 1990-talet har arealen av olika grödor förändrats. Odlingen av höstsäd med
en relativt hög användning av växtskyddsmedel har ökat samtidigt som grödor med ett lägre
behandlingsbehov har minskat, såsom vall och vårsäd. En annan orsak till den ökade
användningen är EU: s krav på träda för att få arealstöd och trädesreglerna med syfte att
minska kväveutlakningen. För att bryta trädan används ofta ett glyfosatpreparat. Kravet på
vinterbevuxen mark begränsar dessutom möjligheterna till mekanisk ogräsbekämpning, med
en ökad kemisk bekämpning som följd.
29

4 Indelning i olika typområden
ett pilotförsök med sammanställningar av olika databaser
För att lokalisera skiften med träda genomfördes ett pilotförsök med hjälp av uppgifter från
SAM 2003 och stöddatabasen IAKS. Detta gjordes för att få fram ett urval av intressanta
växtföljder i intressanta områden med en specifik användning av trädan. Statistik från
Lantbruksregistret (LBR) över den regionala fördelningen av grödor och trädor för år 2003
användes också för att få en grov bild av hur växtföljderna såg ut.
För att närmare kunna analysera de faktorer som påverkar jordbrukarnas val av träda eller
växtföljd valdes tio områden genom att kombinera åtta produktionsområden (PO8) med de till
arealersättningen tidigare utnyttjade sex produktionsregionerna på skördeområdesnivå (se
karta nästa sida).
Genom att dela in gårdarna efter produktionsregioner kan skillnader i ersättnings- och
skördenivåer analyseras med avseende på andel ansluten träda. Genom en indelning av
gårdarna efter produktionsområden (PO8) kan även övriga produktionsförutsättningar klimat,
jordart, etc. sorteras ut bättre. Med denna metod anser vi oss fått fram mer typiskt homogena
områden.
Tio uttagna typområden:
Gss1 Götalands södra slättbygder (Gss) inom produktionsregion 1
Gns1 Götalands norra slättbygder (Gns) inom produktionsregion 1
Gss2 Götalands södra slättbygder (Gss) inom produktionsregion 2
Gns2 Götalands norra slättbygder (Gns) inom produktionsregion 2
Ss3 Svealands slättbygder (Ss) inom produktionsregion 3
Gmb3 Götalands mellanbygder (Gmb) inom produktionsregion 3
Gsk4 Götalands skogsbygder (Gsk) inom produktionsregion 4
Ssk4 Mellersta Sveriges skogsbygder (Ssk) inom produktionsregion 4
Gsk5 Götalands skogsbygder (Gsk) inom produktionsregion 5
Nö5 Övre Norrland (Nö) inom produktionsregion 5
31

4.1 Karta över produktionsregioner, produktionsområden
och de tio typområdena
32

5 Undersökning om brukningsåtgärder
5.1 Metodik
En undersökning rörande brukningsåtgärder genomfördes av statistiska centralbyrån genom
två enkäter (varav en telefonintervju riktad till jordbrukare från utvalda områden och/eller
typgårdar). Urvalet hämtades från Jordbruksverkets stöddatabas. Undersökningen
genomfördes på ett sådant sätt att delar av materialet kan användas för en jämförelse med
material från andra undersökningar, såsom SCB:s gödselmedelsundersökning (GU 2003).
Två enkätundersökningar
Uppgifterna om skötselåtgärder i trädan skaffades från en postenkät som skickats ut till cirka
2000 slumpmässigt utvalda jordbrukare, fördelade i tio typområden enligt sidorna 31-32.
Jordbrukarna var de som anmält uttagen areal för år 2004 och hade större
ersättningsberättigad areal än 10 hektar åker. Undersökningen genomfördes av Statistiska
centralbyrån under år 2004 (SCB, 2004). Enkäten behandlade frågor om hur jordbrukarna
använder den uttagna arealen och vilka former av träda som utnyttjas och om etablering,
putsning, brytning, ogräsbekämpning och jordbearbetning vid trädesdriften.
Uppgifterna om odlingsåtgärder i växtföljden samlades in genom en telefonenkät till cirka
800 slumpmässigt utvalda jordbrukare med gårdar på över 10 hektar och med en liten andel
vallodling (< 10 %). Telefonintervjuerna genomfördes i samma områden som för postenkäten.
Undersökningen genomfördes av statistiska centralbyrån under åren 2004-2005 (SCB, 2005).
I enkäten ställdes och besvarades bl.a. frågor om växtföljd, sådd, jordbearbetning, gödsling,
bekämpning av skadegörare, skörd, brytning, etc. En mer utförlig beskrivning av
tillvägagångssätten och den statistiska säkerheten vid urvalen finns i bilaga 2
5.2 Skötselåtgärder i trädan
Etablering av träda från vall eller stubb
I villkoren för uttagen areal finns omfattande regler för insådd av fånggröda i trädan. Det
fanns även omfattande dispenser för vissa områden i södra Sverige att få bryta trädan tidigt
(15 juni) innan höstsådd av vete och raps. Undantaget för höstvete har senare ändrats till 1
juli. Dessa regler plus föreskrifterna om ”Grön mark” för södra Sverige har gjort att i princip
all långliggande träda, tre år eller äldre, är bevuxen och 60 % av den ett till tvååriga trädan. I
Östergötland (Gns1) är 70 % av den kortliggande (stubb) trädan utan insådd (figur nästa sida).
33

andel areal
Figur 4 Övergång till träda, genom etablering från gammal vall eller stubb Från fem produktionsregioner
samt fem av typområdena i respektive region Områdesindelning sid 31 Källa: SCB:s trädesenkät 2004
Den ettåriga (stubb) trädan används i betydligt större omfattning i Östergötland än i Skåne
inom produktionsregion 1 och då ofta som förfrukt till höstsådd. I slättbygden
(produktionsregion 1-3) dominerar stubbträda medan träda av gammal vall (sista vallåret
anmäls vallen som träda) dominerar i skogsbygden (produktionsregion 4-6) (figur 4).
Etablering av kortliggande 3 träda
Den kortliggande trädan (i växtföljden) har i genomsnitt etablerats som stubbträda i 43 % av
samtliga fall. Den har etablerats genom gräs- eller baljväxtinsådd i 19 % av fallen och från
gammal vall i 18 % av fallen (figur 5) siffrorna varierar kraftigt mellan de olika områdena. Ju
längre norrut det är ju mindre stubb och ju mer gammal vall används vid etableringen av
trädan. I de fem typområdena, där data kunnat sammanställas, har enligt enkäten i genomsnitt
mellan 30-60 % av den uttagna arealen varit kortliggande och därmed ingått i gårdarnas
växtföljder. I posten övrigt ingår industri- och energigrödor, ekologisk vall samt de fall där
brukaren etablerat flera trädesalternativ under året. För samtliga fall var andelen med flera
trädesalternativ 13 % och med andra grödor fyra procent och ekologisk vall två procent.
3 Den trädesareal som ligger ett till två år på samma skifte och som oftast ingår i en växtföljd. Den träda som
ligger tre år eller mer definieras som långliggande träda
34
-
80
70
60
50
40
30
20
10
andel från vall andel från stubb
Region1 Gns1 Region2 Gns2 Region3 Ss3 Region4 Ssk4 Region5 Nö5
typområden

andelsprocent
Figur 5 Olika former av kortliggande träda Fem av typområdena och för samtliga typområden
Områdesindelning sid 31 Källa: SCB:s trädesenkät 2004
Putsning av kortliggande träda
I genomsnitt för alla undersökta typområdena putsas 55 % av trädan en gång. På 31 % av
arealen görs det två till tre putsningar. Det innebär att 86 % av den kortliggande trädan putsas
minst en gång (figur 6). På den återstående andelen (14 %) sker ingen putsning alls. Mellan
typområdena är det stora variationer. Det putsas flest antal gånger i de södra och mellersta
delarna av Sverige, samtidigt putsas stora arealer inte alls i de södra slättbygderna.
andelsprocent
120
100
80
60
40
20
0
100%
90%
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
stubb balj- eller gräsinsådd gammal vall övrigt
Gns1 Gns2 Ss3 Ssk4 Nö5 Samtliga
typområden
en putsning två till tre putsningar ingen putsning
Gns1 Gns2 Ss3 Ssk4 Nö5 Samtliga
typområden
Figur 6 Antal putsningar av den kortliggande trädan Fem av typområdena och för samtliga typområden
Områdesindelning sid 31 Källa: SCB:s trädesenkät 2004
Enligt enkäten sker också en putsning på cirka 90 % av den långliggande trädans areal.
Putsningen sker oftast bara en gång, men på drygt 25 % av den långliggande trädan putsas det
två gånger eller mer per år.
35

Brytning av kortliggande träda
Sammantaget för alla typområdena har drygt 65 % av den kortliggande trädan brutits (figur
7). Av den årligen brutna kortliggande (växtföljd) trädan besprutas nästan 70 % med något
kemiskt medel (glyfosat) innan första jordbearbetningen. Tidpunkten för brytning har till 89
% skett på hösten och 11 % på våren. Cirka 20 % av den brutna trädan har stubbearbetats.
Cirka 95 % av den brutna trädesarealen följs av en plöjning.
andelsprocent
Figur 7 Andel kortliggande träda som bryts samt andel som bryts med hjälp av kemiska medel Fem av
typområdena och för samtliga typområden Områdesindelning sid 31 Källa: SCB:s trädesenkät 2004
Av den långliggande trädan planeras 67 % att brytas först efter en liggtid av minst fem år. Av
denna träda planeras sedan 90 % att brytas med hjälp av kemiska medel.
5.3 Odlingsåtgärder i växtföljden
Etablering av grödan - vår eller höstsådd
I södra Sverige sker mestadels sådd till höstsäd i september, över 94 % av alla jordbrukare har
sådden klar till denna månad. Till vårsäd sker mestadels sådden i april månad, över 89 % av
alla jordbrukare söder om Mälardalen är klara med vårbruket till denna månad. Bara till
höstraps används direktsådd i någon större omfattning då 41 % av rapsen direktsås (i samtliga
områden där höstraps odlas). I slättbygderna sker direktsådd på mellan 9 till 16 % av all
höstspannmålsareal (figur 8). Insådd med fånggröda sker för Skåne (Gss1) i 18 % av
höstspannmålen och 13 % av vårspannmålen.
36
90
80
70
60
50
40
30
20
10
0
andel träda som bryts med kemiska medel ytterligare andel kortliggande träda som bryts
Gns1 Gns2 Ss3 Ssk4 Nö5 Samtliga
typområden

andelsprocent
Figur 8 Åtgärder vid etablering av olika grödor i respektive typområde I två av områdena (Gsk5 och Nö5)
var svaren om fånggrödor för få för att vara statistiskt säkra Områdesindelning sid 31 Källa: SCB:s
växtföljdsenkät 2005
Bekämpning av växtskadegörare; ogräs, svamp och insekter
I Skåne (Gss1) sker ogräsbekämpning i höstsäd en gång (65 %) eller mer än en gång (34 %)
och totalt behandlas 99 % av arealen. I vårsäd sker bekämpning en gång på i princip all areal
(99 %). Helt obehandlad förblir bara en till två procent av arealen (figur 9).
andelsprocent
20
18
16
14
12
10
8
6
4
2
0
100
fånggröda i vårspannmål direktsådd till höstvete/vårkorn
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2 Ss3
typområden
Gsk4 Ssk4 Gsk5 Nö5
ogräs minst 1 ggr höstsäd ogräs minst 1 ggr vårsäd svamp o insekt 1 ggr vårsäd
90
80
70
60
50
40
30
20
10
0
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2 Ss3 Gsk4 Ssk4 Nö5
typområden
Figur 9 Användning av växtskyddsmedel i olika grödor för respektive typområde I några av områdena
(Gmb3 och Gsk5) var svaren för få för att vara statistiskt säkra Källa: SCB:s växtföljdsenkät 2005
Bekämpning av svamp och insekter i höstsäd sker i Skåne (Gss1) en gång (56 %) eller mer än
en gång (38 %) och totalt på 94 % av arealen. I vårsäd sker bekämpningen av svamp och
insekter en gång i 76 % av fallen (figur 9).
37

Ingen bekämpning alls görs på 4 till 16 % av arealen. I övre Norrland (Nö5) som skiljer sig
mest från Skåne odlas exempelvis inget höstvete. I vårspannmål bekämpas ogräsen på bara 23
% av arealen och resterande areal behandlas inte alls. Bekämpning av svamp och insekter sker
på fem procent av spannmålsarealen.
Första brytning av grödan - kemiskt eller mekaniskt
Efter höstsäd sker brytningen kemiskt på 68 % av arealen i Skånes slättbygd (Gss1).
Stubbearbetning sker däremot på bara tolv procent av höstsädsarealen (figur 10). I
Östergötland (Gns2) sker brytningen i mindre utsträckning kemiskt då bara sex procent av
arealen behandlas. Stubbearbetning efter höstvete sker på hela 36 % av arealen.
andelsprocent
Figur 10 Brytning av höstvete kemiskt eller mekaniskt i respektive slättbygdsområde Områdesindelning sid
31 Källa: SCB:s växtföljdsenkät 2005
Slutlig brytning av grödan plöjfritt eller höst/vårplöjning
I Skånes slättbygd (område Gss1) sker plöjningen efter höstsäd under perioden september till
november (86 %). Efter vårsäd sker plöjningen under samma månader på 74 % av arealen. I
Skåne (Gss1) brukas 16 % av arealen utan att plöjas först. Vårplöjning sker på bara tre
procent av den totala arealen (figur 11). Vårplöjning är totalt sett sällsynt på slätten och
förekommer bara sporadiskt utom i typområde Gss2 där cirka 13 % av arealen vårplöjs.
andelsprocent
Figur 11 Andel vårplöjt eller ingen slutlig plöjning i respektive slättbygdsområde Källa: SCB:s
växtföljdsenkät 2005
38
80
70
60
50
40
30
20
10
0
18
16
14
12
10
8
6
4
2
0
kemisk brytning efter höstsäd stubbearbetning efter höstvete
Gss1 Gns1 Gss2
typområden
Gns2 Ss3
vårplöjning plöjfritt
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2
typområden

6 Fördjupad analys av växtföljder
6.1 Bakgrund
Genom trender för exempelvis total åkerareal, grödanvändning, avkastningsnivå, avsalupriser,
stödnivåer, marknader etc. kan en bättre förståelse fås varför växtföljder förändras över tiden
och att de ser ut som de gör. För att få tillförlitliga trender behövs ofta långa tidsserier med
data.
Växtföljder med olika grödor och framförallt odlingsföljden har stor betydelse för hur mycket
odlingen påverkar miljön. All data från anmälningarna till arealersättningen mellan åren 1996
till 2004 har använts vid analysen av vilka växtföljder som är mest förekommande i olika
områden av Sverige. Hur trädan använts i eller utanför spannmålsväxtföljder har också
kunnat analyseras. Hela metodiken beskrivs mer detaljerat i kapitel 6.2.
Totala åkerarealen
Vid analyser av förändringar av åkerarealen har tidsperioden över när mätningen genomförs
betydelse. Beroende på över vilken period en analys görs kan resultaten bli helt olika. Vid en
analys av förändringar i markanvändningen är den totala arealen och den bakomliggande
trenden viktiga att ha med.
Ser man på odlingen av höstsäd så var den under första hälften av 1920-talet, tolv procent
eller cirka 460 000 hektar. Under 2000-talet har odlingsarealen varit lägre cirka 420 000
hektar, men andelen har ändå varit högre, 16 %. Att använda andelar blir därmed en betydligt
säkrare metod än att använda totalarealer. Orsaken är naturligtvis att åkerarealen har minskat
sedan mitten av 1920-talet (figur 12).
4 000 000
3 500 000
3 000 000
2 500 000
2 000 000
1 500 000
1 000 000
500 000
0
1870
1875
1880
1885
1890
1895
1900
1905
1910
1915
1920
1925
1930
Figur 12 Utvecklingen av den svenska åkerarealen mellan åren 1870 och 2004 (hektar) Källa: SCB:s
jordbruksstatistik
Minskningen under de senaste decennierna har varit jämn med en i genomsnitt 0,5 procentig
årlig minskning (figur 13).
1935
1940
1945
1949
1955
1960
1965
1970
1975
1980
1985
1990
1995
2000
2004
39

Figur 13 Sveriges åkerareal åren 1980-2004 samt trendlinje (hektar) Källa: SCB:s jordbruksstatistik
Areal med vall och fodersäd
Efterfrågan på olika fodermedel och livsmedel har betydelse för vilka grödor som odlas.
Under de senaste 30 - 35 åren har tendensen varit att andelen fodersäd minskat medan andelen
vall faktiskt har ökat (figur 14). Andelen brödsäd har under samma period visat en svag
tendens till ökning.
Figur 14 Förändringar i andelen odlad areal med fodersäd, vall eller brödsäd Trendlinjer för arealandelar
av fodersäd (negativ), vall respektive brödsäd (positiva) För åren 1970–2004. Källa: SCB:s jordbruksstatistik
Prisutvecklingen för några jordbruksprodukter
För att se om priserna kan ha påverkat inriktningen på produktionen har skillnaderna i
avräkningspris på några jordbruksprodukter jämförts (figur 15). Avräkningspriset på höstvete
har satts som bas (index 100) och detta har sedan jämförts med korn, havre och mjölk. För
korn och havre har utvecklingen av avräkningspriserna i stort sett varit mycket lika och följt
varandra. Under de senaste åren har dock priset på havre börjat minska i större utsträckning.
40
3 000 000
2 900 000
2 800 000
2 700 000
2 600 000
2 500 000
2 400 000
50%
45%
40%
35%
30%
25%
20%
15%
10%
5%
0%
1980
1982
1984
1986
1988
1990
1992
Brödsäd Fodersäd Vall
1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2004
1994
1996
1998
2000
2002
2004

Avräkningspriserna låg jämfört med höstvete som lägst kring 1985-1989 för att därefter stiga
upp till höstvetets nivå för att från 1995 åter sjunka. Avräkningspriset på mjölk har jämfört
med höstvetet haft en positiv trend under perioden 1980 till 2003, dock har prisutvecklingen
planat ut under de senaste fem till sju åren.
300
250
200
150
100
50
0
1980
1981
Korn Havre Mjölk
1982
1983
1984
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
Figur 15 Utvecklingen av avräkningspriser för korn, havre och mjölk, relativt vete (index 100) För åren
1980-2003 Källa: SJV:s marknadsstatistik
Avkastningsnivåer
Spannmål
För höstvete har utvecklingen av skördenivån varit gynnsammare än för vårkorn (figur 16).
Under de senaste 35-40 åren har den genomsnittliga årliga ökningen i normskörd varit drygt
65 kg/ha för höstvete, vilket är nästan det dubbla gentemot vårkorn (35 kg/ha/år). Under de
senaste 5-10 åren har den årliga skördeökningen för höstvete planat ut mer än för vårkorn.
avkastning
7000
6000
5000
4000
3000
2000
1000
0
höstvete korn
1965
1967
1969
1971
1973
1975
1977
1979
1981
1983
1985
1987
1989
1991
1993
1995
1997
1999
2001
2003
Figur 16 Genomsnittlig ökning av normskörden av höstvete och vårkorn (kg/ha) För åren 1965 – 2004
Källa SJV:s skördestatistik
41

Mjölk och djurhållning
Nötkreaturens behov av grovfoder har betydelse för hur mycket slåtter- och betesvall som
behöver odlas. Bland nötkreaturen dominerar mjölkkorna räknat efter djurenheter och deras
grovfoderbehov har därmed stor betydelse. Ökningen i mjölkavkastning genom avel och
bättre foderstater har också haft betydelse för utvecklingen (figur 17). Antalet mjölkkor har
under de senaste 30 – 35 åren minskat stadigt, till viss del beroende på de av staten gjorda
leveransbegränsningarna vid införande av olika mjölkprisstöd och mjölkkvoter. I vissa
områden med initialt få mjölkproducenter och ogynnsamma produktionstekniska
förutsättningar har den generella minskningen av mjölkkorna visat sig mycket tydligare än i
många andra regioner.
Figur 17 Mjölkavkastning i kokontrollen och det totala antalet djurenheter (DE) efter foderbehov ∗
Förändringar mellan åren 1970 –2004 Källa: SJV:s jordbruksstatistik
Vallfoder och fodersäd
Utvecklingen av normskördarna för vall i relation till fodersäd kan ha betydelse för hur stor
arealandel vall som behöver odlas (figur 18). Tyvärr har insamlingen av data för att beräkna
normskördar, speciellt för vall, varit mycket sporadisk genom åren. Insamlingsmetoderna har
dessutom skiftat, vilket gör att underlaget är mycket osäkert. Under perioden 1961 till 1987
gjordes en objektiv skördeuppskattning varje år. Därefter har ingen provtagning skett utan
enbart telefonförfrågningar till utvalda jordbrukare.
Sedan år 2002 har insamlingen av skördedata skett genom utskickade postenkäter till ett antal
jordbrukare. Dock framträder i materialet en svag tendens till att normskördarna för vall inte
ökat i riktigt samma takt som för fodersäd under de senaste 35 till 40 åren, men sannolikt är
siffrorna dåligt verifierade eftersom jordbrukaren inte har anledning att mäta vallavkastningen
på det vis som efterfrågas.
∗ Antal djurenheter DE beräknade efter uppskattad andel foderbehov för mjölkko = 1,0, diko = 0,75 och ungdjur (stut, kviga,
tjur) = 0,5 (efter foderstater i SJV:s LES-kalkyler) 1 DE motsvarar grovt 5 000 kg ts foder
42
Antal 100 DE/år
1 200
1 000
800
600
400
200
0
Nötkreatur Mjökavkastning
1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2004
10 000
9 000
8 000
7 000
6 000
5 000
4 000
3 000
2 000
1 000
0
Mjölk/kg/ko/år

6 000
5 000
4 000
3 000
2 000
1 000
0
fodersäd vall
1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2004
Figur 18 Genomsnittlig ökning i normskördar för vall och fodersäd med trendlinjer För åren 1965 – 2004
(kg/ha) Källa: SJV:s skördestatistik
43

6.2 Metodik - analys av trädor och växtföljder
Analys med hjälp av blockdata och stöddataregister
Jordbruksverkets blockdatabas för åren 2003-1999 användes för att få fram gårdsspecifik
information (gårdsskiften) från några utvalda typområden (ett antal skördeområden inom
sammankopplade produktionsregion och produktionsområden) (se karta sid. 32). Genom en
komplettering med statistik från stöddatabasen (IAKS) för åren 2004-1996 gjordes också en
jämförelse över odlingen/markanvändningen minst fem år bakåt i tiden. Exempel på hur
uppgifterna använts och sammanställts finns i bilaga 3.
Träda
För att kunna analysera hur trädan har använts efter EU inträdet har Jordbruksverkets
stöddatabas (IAKS) utnyttjats. Data har hämtats från sex års ansökningar, för åren 1998-2004,
och med år 2003 som basår. Analysen har genomförts genom att inom de utvalda
typområdena (se sidorna 31-32) och på skiftesnivå sammanställa den trädesareal (uttagen
areal) som fanns utgångsåret 2003. Därefter har för varje enskilt åkerskifte som hade träda
2003 alla grödor och trädor lokaliserats som fanns där åren 1998 till 2004 (se bilaga 3).
Växtföljder
Jordbruksverkets blockdatabas har använts för att i de framtagna typområdena lokalisera de
åkerskiften på gårdsnivå som haft arealersättning åren 1999-2003. Vid analysen av vilka
växtföljder som använts efter EU inträdet har Jordbruksverkets stöddatabas utnyttjats.
Analysen har genomförts genom att för varje lokaliserat åkerskifte sammanställa alla grödor
eller trädor som odlats under åren 1999-2003. Odlingsåret 2003 har även i denna analys varit
basåret. Till vissa delar har uppgifter från sex års ansökningar 1998-2004 använts. En relativt
god bild av vilka växtföljder som förekommer har därmed framträtt (se bilaga 3).
6.3 Användning av träda
Uttagen areal - andelar och typ av träda
År 2003 var andelen träda 15 % av all åkermark med arealersättning. Andelen träda har under
åren 1998 och 2003 varit relativ stabil med bara små förändringar. År 2003 varierade andelen
träda i de utvalda typområdena mellan 8 och 21 % (figur 19). Lägst andel träda fanns i
område Gss1 (växtodlingsgårdar med specialgrödor) och område Gsk5 (vallgårdar med
nötkreatur). Högst andel träda fanns i område Ssk4 (blandad jordbruksdrift med få djur) och
område Ss3 (mest ensidig spannmålsodling) (karta sid. 32).
andelsprocent
Figur 19 Andel uttagen areal av den totala arealersättningsarealen i respektive typområde
Områdesindelning sid 31 Källa: IAKS 2003
44
25
20
15
10
5
0
andel uttag
G ss1 G ns1 G ss2 G ns2 Ss3 G m b3 G sk4 Ssk4 G sk5 Nö5
typom råden

Mellan de olika typområdena fanns det stora skillnader i vilka grödor som jordbrukarna
använt sig av på den uttagna arealen. Vanligast är utan konkurrens bevuxen eller obevuxen
träda som används på 68 till 97 % av arealen i respektive typområde. Energi- och
industrigrödor (spannmål och oljeväxter) är vanliga i Skåne, 23 % av trädesarealen, medan de
inte förekommer alls i Västerbotten eller övriga Norrland (figur 20).
andelsprocent
100%
90%
80%
70%
60%
50%
40%
30%
20%
10%
0%
Viltbete
Ekologisk vall (KRAV)
Spannmål eller oljeväxter (industrigrödor)
Salix eller rörflen (energigrödor)
Träda (bevuxen eller stubb)
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2 Ss3 Gmb3 Gsk4 Ssk4 Gsk5 Nö5
typområden
Figur 20 Fördelningen av grödor på den uttagna arealen i respektive produktionsregion Områdesindelning
sid 31 Källa: IAKS 2003
Salix förekommer i alla områden (åtta till två procent), men även här är det lägre andelar i
norra Sverige, där rörflen istället är mer vanlig. Övriga grödor som förekommer i liten
omfattning på den uttagna arealen är viltbete och ekologisk vall. Andelen ekologisk vall på
uttagen areal är högre (10 %) i norra Sverige och skogsbygderna än i södra Sverige (2 %).
Kortliggande eller långliggande träda
Av den uttagna arealen inom typområdena ligger runt 65 % med i växtföljden inkl växtföljder
med vall, resterande 35 % ligger som fast långliggande träda (mer än tre år) (figur 21).
Variationerna mellan de utvalda områdena är små med undantag för vissa delar av
Östergötland och Västergötland. Andelen kortliggande träda varierar mellan 82 % i
Östergötland (område Gns1) till 60 % i Götalands mellanbygder motsvarande Blekinge,
Kalmar och Gotland (område Gmb3).
45

Figur 21 Andel av kort- eller långliggande träda i respektive typområde Områdesindelning sid 31 Källa:
IAKS 2003
Kortliggande träda
Träda som legat mindre än 3 år på samma skifte definieras som kortliggande träda. Ju kortare
den genomsnittliga liggtiden är ju större andel ettårig träda finns inom ett typområde.
Götalands mellanbygd (Gmb3) har den längsta liggtiden 2,2 år för kortliggande träda. Det
indikerar att tvååriga trädor är vanligare i området (figur 22). Den kortaste liggtiden finns i
Östergötland (Gns1) med 1,1 år, vilket indikerar att ettåriga (stubb) trädor dominerar i detta
område. Analysen visar att ibland utnyttjas kortliggande bevuxen träda vid etablering av vall.
liggtid år
andelsprocent
Figur 22 Genomsnittlig liggtid på kortliggande träda i respektive typområde Källa: IAKS 2003
46
90
80
70
60
50
40
30
20
10
2,5
2
1,5
1
0,5
0
0
andel kortliggande träda andel långliggande träda
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2 Ss3 Gmb3 Gsk4 Ssk4 Gsk5 Nö5
typområden
liggande antal år
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2 Ss3 Gmb3 Gsk4 Ssk4 Gsk5 Nö5
typområden

Obligatorisk eller frivillig träda
Andel gårdar med uttagsplikt varierar från 10-20 % i skogsbygderna till drygt 70 % för
Götalands norra slättbygder (figur 23). Skillnaden är en kombination av att det i
skogsbygderna, dels finns mer vall som inte har arealersättning, dels att kravet på obligatorisk
träda fordrar större gårdsarealer med arealersättning i skogsbygderna och Västerbotten (se
tabell 2).
andel gårdar
80
70
60
50
40
30
20
10
0
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2 Ss3 Gmb3 Gsk4 Ssk4 Gsk5 Nö5
typområden
Figur 23 Andel gårdar med uttagsplikt i respektive typområde Områdesindelning sid 31 Källa: IAKS 2003
Det är en stor andel av gårdarna med uttagsplikt som även har ”frivillig” träda. Detta val med
mer träda än vad reglerna föreskriver kan bero på en mängd faktorer. Många av faktorerna
blir specifika för den enskilda gården, exempelvis kan gårdens maskinpark, arrondering,
varierande jordmån, tillgänglig arbetskraft, olika läglighetskostnader ha betydelse.
Andelen gårdar med större andel träda än de obligatoriska tio procenten, varierade från knappt
60 % i Skåne (Gss1) till 98 % i Västerbotten (Nö5) (figur 24). Det förekommer alltså en
mindre andel gårdar med frivillig träda i Skåne och en betydligt större andel gårdar i de norra
delarna av Sverige.
andel gårdar
90
80
70
60
50
40
30
20
10
0
andel gårdar med uttagsplikt
andel gårdar med träda andel gårdar även med frivillig träda
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2 Ss3 Gmb3 Gsk4 Ssk4 Gsk5 Nö5
typområden
Figur 24 Andel gårdar med uttagen areal samt andel av dessa gårdar som även har frivillig träda i
respektive typområde Områdesindelning sid 31 Källa: IAKS 2003
47

Träda på små eller stora växtodlingsgårdar
I de utvalda områdena var andelen av småjordbruken som har träda, mellan 15 och 48 %
(figur 25). För år 2003 varierade den övre gränsen för att klassas som liten växtodlingsgård
mellan 17,7 till 34,5 hektar beroende på i vilken produktionsregion gården låg (tabell 2). I
områdena Ss3, Gns2 och Gns1, där högst andel småjordbruk valt frivillig träda var även den
totala andelen träda högst (figurerna 24 och 25).
andel jordbruk
Figur 25 Andel av de mindre jordbruken som har träda samt andel av samtliga jordbruk med träda i
respektive typområde Områdesindelning sid 31 Källa: IAKS 2003
Den genomsnittliga andelen frivillig träda för de små jordbruken var mellan 22 och 36 %
beroende av i vilket typområde de låg (figur 26). För samtliga gårdar var samtidigt den
genomsnittliga totala andelen träda mellan 8 och 21 % (figur 19).
Figur 26 Andel trädesareal på de mindre jordbruken i respektive typområde Källa: IAKS 2003
48
90
80
70
60
50
40
30
20
10
andel träda 0
40
35
30
25
20
15
10
5
0
andel av småjordbruk med träda andel av samtliga jordbruk med träda
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2 Ss3 Gmb3 Gsk4 Ssk4 Gsk5 Nö5
typområden
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2 Ss3 Gmb3 Gsk4 Ssk4 Gsk5 Nö5
typområden

Förändringarna sedan EU-inträdet
I Sverige har sedan EU-inträdet 1995/96 andelen träda bara förändrats marginellt. Under åren
1996 till 2004 har den totala förändringen varit mellan plus sex till minus tre procentenheter
för de tio områdena (figur 27). De största ökningarna av andelen träda har skett i norra
Sverige. För södra Sverige finns i stället en tendens till minskad andel träda från år 1996 fram
till 2004. För Götalands skogsbygder har andelen träda varit nästan oförändrad från år 1996
fram till 2004.
andel förändring
7,0
6,0
5,0
4,0
3,0
2,0
1,0
0,0
-1,0
-2,0
-3,0
-4,0
förändring av andel träda 1996-2004
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2 Ss3 Gmb3 Gsk4 Ssk4 Gsk5 Nö5
typområden
Figur 27 Totala förändringen i procentenheter av andel träda under perioden 1996-2004 i respektive
typområde Områdesindelning sid 31 Källa: IAKS 2003
En förändring kom år 2004 när uttagsreglerna ändrades från ett krav på tio procent uttagen
areal av den ersättningsberättigade arealen till ett krav på fem procent. Det medförde att
ökningen i många områden avtog mellan åren 2003 och 2004. Tidigare liknande förändringar
i kraven och villkoren för ersättningen har också medfört ändrade anslutningsgrader (tabell 2).
Trädans placering och skiftesstorlek
Den genomsnittliga arealen på uttagna skiften varierar mellan 2,2 till 3,3 hektar i
typområdena. Storleken på de uttagna skiftena följer i stort sett gårdsstorleken, med de största
trädesskiftena i Östergötland som också har den största medelarealen på gårdarna. De minsta
trädesskiften förekommer i Götalands skogsbygder där de anslutna gårdarna också har den
minsta medelarealen (figur 28).
49

areal hektar
Figur 28 Genomsnittlig areal på trädesskiften och medelareal på gårdar med uttagsplikt i respektive
typområde Områdesindelning sid 31 Källa: IAKS 2003
I Götalands södra slättbygder (typområde Gss1) är knappt hälften av skiftena med
långliggande träda, enskiftesblock. Enskiftesblock definieras som att endast ett skifte finns på
varje enskilt jordbruksblock 4 . Av de skiften i Skåne (område Gss1) med träda som ingått i en
växtföljd är betydligt fler enskiftesblock (cirka 67 %). Sannolikheten att större enskiftesblock
med träda har kortliggande träda än långliggande träda är stor. På de allra minsta enskiftena
med träda är det i första hand anlagt skyddszon och viltbete.
I exempelvis Götalands norra slättbygder (typområde Gns1) ser det annorlunda ut, då nästan
80 % av den långliggande trädan enskiftesblock. Samtidigt är drygt 85 % av de trädesskiften
som ingått i en växtföljd enskiftesblock.
6.4 Faktiska växtföljder
Block- och skiftesarealer
De tio utvalda typområdena varierar i areal mellan 57 000 – 421 000 hektar åker. Totalt för de
tio typområdena omfattar åkerarealen 1,3 miljoner hektar av de totalt två miljoner hektar som
fanns inom arealersättningen år 2003. Jordbruksblocken i typområdena är i genomsnitt på
mellan 1,5 - 15 hektar. Åkerskiftena är i genomsnitt betydligt mindre, på mellan 1,1 till 4,8
hektar.
Varje jordbruksblock består i genomsnitt av 2-3 skiften. Den genomsnittliga gårdsarealen är
61 – 101 hektar på gårdar som har uttagen areal. Exempelvis i Skåne (typområde Gss1) är
jordbruksblocken ungefär dubbelt så stora som i Östergötland (typområde Gns1) medan de
olika områdenas skiften är mer lika stora. De enskilda gårdarnas arealer är dock cirka 20 %
större i Östergötland.
4 Jordbruksblock används för att dela in jordbruksmark (åker- och betesmark). Varje block avgränsas t ex. av
vägar, skog, bebyggelse, diken, sjöar, etc. Varje åker- eller betesblock kan innehålla ett eller flera skiften. Flera
brukare kan ha skiften inom samma block. Åker- och betesmarkskiften får inte förekomma inom samma block.
50
12
10
8
6
4
2
0
genomsnittlig storlek på trädesskiften genomsnittlig storlek på gårdar med uttagsplikt
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2 Ss3 Gmb3 Gsk4 Ssk4 Gsk5 Nö5
typområden

Större förändringar i grödfördelningen
Under perioden 1999-2003 har andelen höstvete ökat med i genomsnitt tre procent. Andelen
vårvete tillsammans med sockerbetor har minskat i motsvarande grad. Trädan har hållit sig
relativt stabil under perioden. Exempelvis i Östergötland (typområde Gns1) har andelen
höstsäd ökat, speciellt då höstvetet (drygt tre procent årlig ökning) medan andelen vårsäd har
minskat, speciellt då vårkorn. Andelen med ärter har dock visat en tendens att öka i området.
Vall och vallodling
Exempelvis finns slåtter- och betesvall på endast cirka sju procent av åkerarealen i den södra
slättbygden (typområde Gss1) varav cirka 60 % av denna vall är långliggande (figur 29).
Andelen vall som finns i växtföljden i Skåne (Gss1) är knappt tre procent av gårdsarealen.
Slåttervallen i en vallväxtföljd ligger som regel i två till tre år. Som förfrukt förekommer
främst vårkorn men ibland även havre eller vårvete. De efterföljande grödorna är främst
höstvete (främst på ekologiska gårdar) eller också sker en övergång till träda. I viss mån
förekommer också vårkorn som efterföljande gröda (på rena vallgårdar).
andelsprocent
90
80
70
60
50
40
30
20
10
0
andel vall av alla grödor andel kortliggande vall i växtföljd
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2 Ss3 Gmb3 Gsk4 Ssk4 Gsk5 Nö5
typområden
Figur 29 Total andel vall och andelen kortliggande vall i respektive typområde Områdesindelning sid 31
Källa IAKS 1999-2003
I Östergötland (typområde Gns1) är andelen med slåtter- och betesvall 13 % av totala
åkerarealen. Ungefär 31 % av vallen är långliggande. Andel av totala vallarealen som
förekommer i en växtföljd är cirka nio procent. I detta område ligger slåttervallen i
genomsnitt tre år. Förfrukter är främst vårkorn och havre. Den efterföljande grödan blir i
första hand höstsäd eller också sker en övergång till träda. Rätt vanligt inom typområdet är
alltså att vall blir träda eller träda blir vall.
De vanligast förekommande grödorna
I de växtföljder utan vall som är vanligast för respektive typområde förekommer totalt sex
olika grödor exklusive trädan (figur 30).
51

Figur 30 Andel av de tre vanligaste grödorna utöver vall och träda i respektive typområde
Områdesindelning sid 31 Källa: IAKS 1999-2003 Staplarna visar grödornas andelar av åkerarealen; vitt höstvete,
grå vårkorn, svart havre, horisontella streck sockerbetor, vertikala streck råg/rågvete och sneda streck potatis
I Götalands södra slättbygder (typområde Gss1) är det tre grödor som dominerar; höstvete,
korn och sockerbetor. Många övriga grödor finns men i mindre omfattning. Andelen träda och
slåttervall är 5-6 %, det är relativt små andelar sett till hela arealen. Vårvete och höstraps finns
dessutom på 4-5 % av arealen, vilket är relativt stora andelar sett till de områden där dessa
grödor odlas.
I Götalands norra slättbygder (typområde Gns1) är höstvete den helt dominerande grödan.
Nästa grupp är träda, slåttervall och vårkorn. Andelen träda är relativt normal för landet,
däremot är andelen slåttervall och korn betydligt lägre. Av trädan är en mycket stor andel
stubbträda (i växtföljden). Övriga grödor som odlas i någon större omfattning är råg/rågvete,
havre och ärt. Ärtodlingen är också ganska omfattande i området (Gns1).
Andel träda i växtföljden
I Skåne ligger ungefär 65 % av trädesarealen med i en växtföljd (figur 31). Denna
kortliggande träda ligger i ett till två år. Den ettåriga trädan används främst som förfrukt till
höstvete men även vårkorn samt i viss mån sockerbetor förekommer som förfrukt till
höstvete. Efterföljande gröda till trädan är främst höstvete men även sockerbetor och höstraps
kan förekomma.
I Östergötland ingår 82 % av trädesarealen i en växtföljd. Den kortliggande trädan ligger
oftast ett år. Trädan (stubb) används främst som förfrukt till höstvete och höstraps. Dessutom
är korn vanligt som efterföljande gröda till trädan. En del av trädan cirka åtta procent används
som förfrukt eller som efterföljande gröda till slåttervall.
52
andelsprocent
40
35
30
25
20
15
10
5
0
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2 Ss3 Gmb3 Gsk4 Ssk4 Gsk5 Nö5
typområden

andelsprocent
90
80
70
60
50
40
30
20
10
0
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2 Ss3 Gmb3 Gsk4 Ssk4 Gsk5 Nö5
Figur 31 Andel kortliggande träda i respektive typområde Områdesindelning sid 31 Källa IAKS 1999-2003
6.5 De vanligaste grödorna i växtföljden
För att ta fram de vanligast förekommande växtföljderna har som en första åtgärd varje
områdes grödfördelning sammanställts. Sedan har de arealer som normalt inte ingår i en
spannmålsväxtföljd tagit bort, såsom betes- och slåttervall, långliggande träda och skyddssäd
vid valletablering (korn eller havre). Nästa åtgärd har varit att ta fram alla förfrukter och
efterföljande grödor till de för områdena fyra vanligaste växtföljdsgrödorna och även för den
kortliggande trädan.
För de tio typområdena (sid 31-32) var det totalt sett tio olika grödor som förekom som en av
de fyra vanligaste (tabell 3). Det är ingen större variation, men andelarna av en viss gröda
mellan områdena varierar en hel del. Exempelvis var andelen höstvete 42 % i Östergötland
(typområde Gns1) medan på småländska höglandet (typområde Gsk5) var den sex procent
och i Västerbotten (typområde Nö5) odlades inte höstvete alls.
Tabell 3 De fyra vanligaste grödorna (exkl. vall o träda) i växtföljden i respektive typområde Källa: IAKS
1999-2003
Typområden Vanligaste
grödan
typområden
Näst vanligaste
grödan
Tredje
vanligaste
grödan
Fjärde
vanligaste
grödan
Gss1 Skåne Höstvete Vårkorn Sockerbetor Höstraps
Gns1 Östergötland Höstvete Vårkorn Rågvete Havre
Gss2 Skåne Höstvete Vårkorn Sockerbetor Havre
Gns2 Öster- och Västergötland Höstvete Havre Vårkorn Rågvete
Ss3 Mälardalen Vårkorn Höstvete Havre Vårvete
Gmb3Blekinge, Kalmar och Gotland Vårkorn Höstvete Rågvete Sockerbetor
Gsk4 Småland och Västergötland Havre Vårkorn Höstvete Rågvete
Ssk4 Bergslagen och Örebro Havre Vårkorn Höstvete Rågvete
Gsk5 Småländska höglandet Havre Vårkorn Rågvete Höstvete
Nö5 Västerbotten Vårkorn Havre Potatis Höstkorn
53

6.6 Exempel på några växtföljder
Nedanstående figurer visar vilka växtföljder som är de mest sannolika i olika områden och att
variationen är extremt stor. Om exempelvis den vanligaste treåriga växtföljden (huvudgrödan
samt vanligaste förfrukt och efterföljande gröda) tas fram för respektive typområde så finns
just den kombinationen på endast mellan 10 till 30 % av respektive typområde totala
växtföljdsarealer. Så sannolikheten att i något område finna exakt den uppställda växtföljden
är ytterst liten.
Exempelvis för typområde Gss1 är höstvete den vanligaste grödan då 34 % av arealen består
av höstvete. Den vanligaste efterföljande grödan till höstvete är sockerbetor som finns på 48
% av höstvetesarealen, den vanligaste efterföljande grödan till sockerbetor är vårkorn, osv.
(De grödor som står under boxarna visar näst vanligaste efterföljande gröda).
Grödandelarna är framräknade som ett genomsnitt av minst tre säsongers växtodling åren
1999 – 2003.
Typområde Gss 1 Götalands södra slättbygder (Skåne) produktionsregion 1
Förfrukter och efterföljande grödor i växtföljden
Beräknat utifrån de fyra mest förekommande grödorna och deras tre vanligaste förfrukter och
de tre efterföljande grödorna blir en sannolik växtföljd i typområde Gss 1 (Skåne):
Höstvete 18 % Vårvete 18 % Höstraps 16 % Sockerbetor Höstvete
Vårkorn 17 % Höstvete 8 % Vårkorn 13 % Höstvete Vårkorn
Figur 32 Växtföljden för Skåne (inom region 1) bygger i första hand på höstvete och sockerbetor. Siffrorna
visar arealandel för efterföljande grödor Exempelvis följs höstvete av sockerbetor på 48 % av vetets areal
Många av jordbrukarna i området har någon form av växtföljd med höstvete, sockerbetor och
vårkorn. Om ytterligare några avbrottsgrödor odlas är det främst höstraps, men även vårvete
och konservärt kan förekomma.
Typområde Gns 1 Götalands norra slättbygder (Östergötland)
produktionsregion 1
Förfrukter och efterföljande grödor i växtföljden
Beräknat utifrån de fyra mest förekommande grödorna och deras tre vanligaste förfrukter och
de tre efterföljande grödorna blir en sannolik växtföljd i typområde Gns1 (Östergötland):
Vårkorn 19 % Höstvete Höstvete Höstvete 56 % Rågvete 3 % Höstvete
Träda 12 % Vårkorn Vårkorn Vall 5 % Frövall 2 % Vårkorn
Figur 33 Växtföljden för Östergötland (inom region 1) bygger i första hand på höstvete, höstvete och
vårkorn. Siffrorna visar arealandel för efterföljande grödor Höstvete följs av höstvete på 38 % av vetets areal
54
Höstvete
34 %
Höstvete
42 %
Höstvete
38 %
Sockerbetor
48 %
Vårkorn
19 %
Vårkorn
65 %
Träda
19 %
Höstvete
44 %
Höstraps
29 %
Vårkorn
17 %
Höstvete
91 %
Höstraps
16 %
Ärter
9 %

Många av växtföljderna domineras helt av höstvete och vårkorn. Några ytterligare
avbrottsgrödor som förekommer är höstraps och ärter. Finns höstraps med i växtföljden är
sannolikt en träda förfrukt.
Typområde Gss 2 Götalands södra slättbygder (Skåne) produktionsregion 2
Förfrukter och efterföljande grödor i växtföljden
Beräknat utifrån de fyra mest förekommande grödorna och deras tre vanligaste förfrukter och
de tre efterföljande grödorna blir en sannolik växtföljd i typområde Gss 2 (Skåne):
Höstvete
35 %
Höstvete 28 % Vårkorn 21 % Höstvete Vårvete 19 % Höstvete
Sockerbeta 16 % Havre 11 % Havre Höstvete 13 % Vårkorn
Figur 34 Även växtföljden i Skåne (inom region 2) bygger i första hand på höstvete och vårkorn och i viss
mån på sockerbetor. Siffrorna visar arealandel för efterföljande grödor Höstvete följs av vårkorn på 21 % av
vetets areal
Många av växtföljderna domineras av höstvete och vårkorn. Ytterligare några avbrottsgrödor
används i någorlunda omfattning såsom sockerbetor och havre. Även vårvete odlas i lite
större omfattning oftast då efter sockerbetor och som förfrukt till korn. Som förfrukt till
höstvete odlas också konservärt eller anläggs en träda. Dessa ersätter därmed vårspannmål i
växtföljden.
Typområde Gns 2 Götalands norra slättbygder (Öster- och Västergötland)
produktionsregion 2
Förfrukter och efterföljande grödor i växtföljden
Beräknat utifrån de fyra mest förekommande grödorna och deras tre vanligaste förfrukter och
de tre efterföljande grödorna blir en sannolik växtföljd i typområde Gns 2 (Öster- och
Västergötland):
Höstvete
40 %
Vårkorn
21 %
Havre
33 %
Höstvete
21 %
Höstvete
44 %
Träda
11 %
Sockerbetor
16 %
Höstvete
35 %
Vårkorn
53 %
Vårkorn
8 %
Havre
11 %
Havre
35 %
Höstvete 31 % Havre 20 % Havre Höstraps 9 % Havre Höstvete 15 %
Träda 11 % Träda 10 % Höstvete Havre 4 % Höstvete Träda 13 %
Figur 35 Växtföljden i Öster- och Västergötland (inom region 2) bygger i första hand på höstvete och
havre. Nästa avbrottsgröda är vårkorn eller så kommer en träda in i växtföljden. Siffrorna visar arealandel för
efterföljande grödor Höstvete följs av havre på 33 % av vetets areal
I växtföljderna dominerar höstvete och havre. Kommer en träda med i växtföljden odlas
sannolikt höstvete som efterföljande gröda. Vårkorn och höstraps kommer därefter in som
avbrottsgrödor.
55

Typområde Ss 3 Svealands slättbygder (Mälardalen) produktionsregion 3
Förfrukter och efterföljande grödor i växtföljden
Beräknat utifrån de fyra mest förekommande grödorna och deras tre vanligaste förfrukter och
de tre efterföljande grödorna blir en sannolik växtföljd i typområde Ss 3 (Mälardalen):
Vårkorn
25 %
Vårkorn 27 % Vårkorn 30 % Havre 27 % Havre Havre 4 % Vårkorn
Träda 13 % Havre 23 % Höstvete 20 % Vårkorn Vårkorn 4 % Höstvete
Figur 36 Växtföljden i Mälardalen (inom region 3) bygger i första hand på vårkorn, havre och höstvete.
Siffrorna visar andel för efterföljande grödor Vårkorn följs av havre på 29 % av kornets areal
Många av växtföljderna domineras av vårkorn, havre och höstvete. Avbrott i denna
spannmålsväxtföljd sker främst med hjälp av träda. Finns trädan med i växtföljden odlas
sannolikt höstvete som efterföljande gröda.
Typområde Gmb 3 Götalands mellanbygder (Blekinge, Kalmar och Gotland)
produktionsregion 3
Förfrukter och efterföljande grödor i växtföljden
Beräknat utifrån de fyra mest förekommande grödorna och deras tre vanligaste förfrukter och
de tre efterföljande grödorna blir en sannolik växtföljd i typområde Gmb 3 (Blekinge,
Kalmar, Gotland):
Vårkorn
24 %
Vårkorn 24 % Vårkorn 31 % Höstvete 23 % Vårkorn Rågvete 20 % Vårkorn
Rågvete 9 % Höstvete 18 % Rågvete 2 % Höstvete Havre 10 % Rågvete
Figur 37 Växtföljden i Blekinge, Kalmar och Gotlands län (inom region 3) bygger i första hand på vårkorn
och höstvete. Siffrorna visar arealandel för efterföljande grödor Vårkorn följs av höstvete på 19 % av kornets
areal
Många växtföljder inom området domineras av vårkorn och höstvete. Avbrottsgrödor är
främst rågvete och sockerbetor. Potatis kan förekomma istället för sockerbetor och då blir det
sannolikt mer rågvete än höstvete i växtföljden. Efter vårkorn förekommer även mycket vall
(18 %) och då kommer i större utsträckning också havre in i växtföljden.
56
Havre
29 %
Höstvete
19 %
Höstvete
17 %
Sockerbetor
17 %
Vårkorn
26 %
Vårkorn
62 %
Träda
13 %
Rågvete
9 %
Höstvete
24 %
Vårkorn
28 %
Havre
27 %
Höstvete
19 %

Typområde Gsk 4 Götalands skogsbygder (Småland och Västergötland)
produktionsregion 4
Förfrukter och efterföljande grödor i växtföljden
Beräknat utifrån de fyra mest förekommande grödorna och deras tre vanligaste förfrukter och
de tre efterföljande grödorna blir en sannolik växtföljd i typområde Gsk 4 (Småland och
Västergötland):
Havre
36 %
Havre 33 % Vårkorn 26 % Havre Vårkorn 23 % Havre
Vall Vall Vårkorn Träda 10 % Vall
Figur 38 Växtföljden i Småland och Västergötland (inom region 4) bygger i första hand på havre och till
viss del på vårkorn. Siffrorna visar arealandel för efterföljande grödor Havre följs av vårkorn på 20 % av
havrens areal
Växtföljden domineras helt av havre med lite vårkorn. Mycket vall odlas också då vårkorn
efterföljs till 20 % av vall och havren till 28 % med vall. Avbrottsgrödor utöver vall är främst
höst- och rågvete samt lite träda. Finns trädan med i växtföljden odlas sannolikt höstvete som
efterföljande gröda.
Typområde Ssk 4 Mellersta Sveriges skogsbygder (Bergslagen och Örebro)
produktionsregion 4
Förfrukter och efterföljande grödor i växtföljden
Beräknat utifrån de fyra mest förekommande grödorna och deras tre vanligaste förfrukter och
de tre efterföljande grödorna blir en sannolik växtföljd i typområde Ssk 4 (Bergslagen):
Havre
39 %
Vårkorn
20 %
Vårkorn
26 %
Havre
29 %
Havre
44 %
Höstvete
5 %
Träda
10 %
Havre
43 %
Höstvete
8 %
Vårkorn
20 %
Havre
44 %
Havre 41 % Vårkorn 19 % Havre Havre 8 % Vårkorn 20 %
Träda 10 % Vall Vårkorn Vall Höstvete 15 %
Figur 39 Växtföljden i Bergslagen (inom region 4) bygger i första hand på havre och vårkorn. Siffrorna
visar andel för efterföljande grödor Havre följs av vårkorn på 26 % av havrens areal
Växtföljden domineras helt av havre och vårkorn. Ganska mycket vall odlas i området då
vårkorn efterföljs med 14 % av vall eller havre med åtta procent. Avbrottsgrödor som
förekommer utöver vårspannmål och vall är höst- och rågvete, men i liten omfattning. Finns
träda med i växtföljden odlas sannolikt höstvete eller rågvete som efterföljande gröda.
57

Typområde Gsk 5 Götalands skogsbygder (Småländska höglandet)
produktionsregion 5
Förfrukter och efterföljande grödor i växtföljden
Beräknat utifrån de fyra mest förekommande grödorna och deras tre vanligaste förfrukter och
de tre efterföljande grödorna blir växtföljden i typområde Gsk 5 (Småländska höglandet):
Vårkorn 17 % Havre Vårkorn 33 % Havre 32 %
Träda 2 % Träda Havre 15 % Rågvete 7 %
Figur 40 Växtföljden i Småländska höglandet (inom region 5) bygger i första hand på havre, vårkorn och
havre. Siffrorna visar arealandel för efterföljande grödor Havre följs av vårkorn på 17 % av havrens areal
Växtföljden domineras fullständigt av havre och vårkorn. Avbrottsgrödor förekommer
knappast alls och finns det någon så är det rågvete och möjligen en kortliggande träda. Det
som annars dominerar i området är vall. Efter vårkorn med insådd odlas vall på 47 % av den
tidigare kornarealen och 39 % av den tidigare havrearealen blir vall.
Typområde Nö 5 Övre Norrland (Västerbotten) produktionsregion 5
Förfrukter och efterföljande grödor i växtföljden
Beräknat utifrån de fyra mest förekommande grödorna och deras tre vanligaste förfrukter och
de tre efterföljande grödorna blir en sannolik växtföljd i typområde Nö 5 (Västerbotten):
Vall Vall Vall
Träda 6 % Vårkorn Havre 29 %
Figur 41 Växtföljden i Västerbotten (inom region 5) bygger i första hand på vårkorn, vårkorn och havre.
Siffrorna visar arealandel för efterföljande grödor Vårkorn följs av vårkorn på 55 % av kornets areal
Sannolikheten att i regionen finna den uppställda växtföljden är liten. ”Växtföljden”
domineras dock helt av vårkorn. Avbrottsgröda är havre eller möjligen en träda. På arealen
odlas förutom vårkorn och havre mycket vall. I växtföljder med vall förekommer även
balj/stråsäd blandningar i relativ stor omfattning. Efter vårkorn följer vall på 35 % av arealen
som ofta domineras av vall.
58
Havre
39 %
Vårkorn
50 %
Havre
33 %
Vårkorn
55 %
Vårkorn
17 %
Havre/Träda
11 %
Rågvete
13 %
Vårkorn
18 %
Vårkorn
42 %

Några extrema växtföljder
andelsprocent
40
35
30
25
20
15
10
5
0
vete-vete korn-korn
Gss1 Gns1 Gss2 Gns2 Ss3 Gmb3 Gsk4 Ssk4 Gsk5 Nö5
typområden
Figur 42 Ensidiga växtföljder höstvete-höstvete alternativt korn-korn som andel av respektive grödareal i
olika typområden Källa: IAKS 1999-2003
Extrema växtföljder förekommer främst i de södra slättbygderna och längst upp i norra
Sverige (sid. 32). För södra Sverige (typområde Gns1, Gss1, Gns2, Gss2) gäller det främst
bygder med gynnsamma odlingsförutsättningar och med en mycket lönsam produktion av
någon specifik gröda (exempelvis höstvete). I norra Sverige är orsaken istället att det finns för
få alternativa grödor att odla. Korn efter korn är speciellt vanligt i Västerbotten (typområde
Nö5) men det förekommer även relativt ofta i Götalands mellanbygder (typområde Gmb3).
I de södra slättbygderna finns många alternativa grödor att använda i växtföljden, men lite
speciella växtföljder förekommer ändå. Odling av höstvete mer än tre år i följd förekommer
på drygt sex procent av höstvetearealen i Götalands slättbygder inom typområdena Gns1 och
Gss2 (figur 42). Potatis efter potatis förekommer också inom vissa avgränsade områden
(Bjärehalvön). Höstvete som återkommande vartannat år förekommer på 19 % av arealen.
Höstvete – träda - höstvete förekommer dock relativt sällan, den används på knappt en
procent av höstvetearealen.
59

7 Trädan – hur förklarar vi den?
7.1 Frågeställningar
Vilka faktorer avgör när jordbrukaren väljer omfattning på trädan?
Ser man på historiska data och de trender inom trädesbruket som förekommit kan man dra
slutsatsen att tidigare, historiskt sett, var trädan främst en viktig förutsättning för att vila
jorden och för att klara växtnäringstillförsel och ogräsbekämpning i de då använda
odlingssystemen och systemen för växtnäringsförsörjning. Med från mitten av 1980-talet har
utnyttjandet av träda mer och mer blivit en följd av insatta politiska styrmedel.
Hur den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) genom ekonomiska styrmedel, trädesregler
mm påverkar utvecklingen analyseras bl.a. genom att ställa förändrad lönsamhet mot faktiska
förändringar i växtföljden. Lönsamhetsberäkningarna har tagits fram med hjälp av intäkter
och kostnader hämtade från Jordbruksverkets produktionsgrenskalkyler. Men alla faktorer
som påverkar jordbrukarens intäkter i samband med trädesdrift är avgörande vid valet av
trädans omfattning och platsen i växtföljden.
Obligatorisk eller frivillig träda
Den träda som fanns 2004, bestod nästan uteslutande av uttagen areal d v s sådan användning
som är en följd av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Att närmare analysera omfattningen
av den del av trädan som är obligatorisk är meningslöst. Sanktionerna är tillräckligt hårda för
att det inte skulle vara lönsamt att bryta mot reglerna. Åren 1996-2004 varierade kravet på
uttagsplikt mellan olika områden, från 10 % av alla jordbruk i skogsbygderna till drygt 70 %
av alla jordbruk i slättbygden. Orsaken gårdarna med arealersättning är större i slättbygden.
För den del av trädan som är frivillig är det däremot av intresse att försöka bestämma vilka
faktorer som bestämt omfattningen. Den ekonomiska konsekvensen av att ha frivillig träda är
det uteblivna värdet av odling i kombination med uteblivna kostnader för brukandet. Om
jordbrukaren väljer träda försvinner täckningsbidraget från de grödor som annars skulle ha
odlats och istället får jordbrukaren trädesersättningen. Gårdar som även hade frivillig träda,
utöver 10 % obligatorisk andel, varierade år 2003 mellan 60 % (Skåne) och 98 % (Norrland).
Långliggande (fast) eller kortliggande (växtföljd) träda
Eftersom arealersättningen för spannmål och ersättningen för uttagen areal år 2003/04 var
densamma är det lönsamheten i spannmålsodlingen som till stor del bestämmer trädans
omfattning. Där den samlade växtodlingen inte är lönsam utan arealersättning skulle det i
princip löna sig bättre att avstå från odlingen och istället ta trädesersättningen. Om trädan
ligger fast på samma skifte och inte ingår i växtföljden bör lönsamheten kunna relateras till en
genomsnittlig växtföljd.
Vilka faktorer har betydelse när jordbrukaren väljer att ha träda i växtföljden?
Den första uppdelningen vid analysen är om gården har djurproduktion eller inte. Finns en
omfattande produktion med nötkreatur, bestämmer till stor del djurens grovfoderbehov vad
som kommer att odlas på gården. Därför har alla gårdar i materialet med mer än 10 % andelar
vall klassats som nötkreatursgårdar. Dessa gårdar har ofta en 5-6 årig växtföljd, med 3-4 års
vall plus två år med korn, havre eller rågvete. Dessa djurgårdar är ur växtföljdssynpunkt och
vid ett trädesval av mindre intresse och kommer därför inte att analyseras vidare. Vid
analysen valdes, för att bättre kunna komma åt trädan i växtföljden, bara gårdar med en
vallandel på mindre än tio procent.
61

För de växtodlingsgårdar som valdes har vi utgått ifrån att ekonomin per gröda (avkastning *
avräkningspris – produktionskostnader) är avgörande om en gröda eller träda ska väljas. Men
ett grödval påverkas även av vilka grödkombinationer som är lämpliga ur
växtskyddssynpunkt. Resurstillgång av maskiner och arbetskraft kan också ha betydelse för
den enskilde jordbrukaren. Den aspekten har dock inte kunnat fångas upp i detta arbete och
därför har vi också valt att använda täckningsbidrag 1 (TB1) (utan arbets- och
maskinkostnader) vid analysen.
7.2 Metodik
Då större gårdar med minst 18-34 hektar oljeväxt- och spannmålsareal (tabell 2) har
uttagsplikt kan det finnas arealer inom det obligatoriska uttaget som skulle trädas frivilligt om
kravet inte funnits. Det kan därför finnas anledning att dela in materialet i två grupper, dels i
gårdar med uttagsplikt, dels i gårdar utan uttagsplikt. Vi har också antagit att djurgårdar har
ett stort behov av grovfoder och därför sällan har mycket frivillig träda. Detta stämmer dock
inte alltid, men den frivilliga träda som finns på gårdar med en hög vallandel används
knappast som avbrottsgröda (växtföljdsträda) till annat än möjligen vid insådd till vall. En
vallandel på < 10 % valdes vid regressionsanalyserna för att utesluta de flesta djurgårdar.
För att avgöra vad som bestämmer jordbrukarnas val av omfattning på trädan valde vi att
använda oss av regressionsanalyser för att testa om det finns statistiskt säkerställda samband.
Några relevanta faktorer som vi antog påverkar valet av träda användes vid analysen. Den
multipla regressionsanalysen om trädans omfattning beräknades utifrån data på gårdsnivå.
Även till den andra analysen, om träda i växtföljden, använder vi oss av en regressionsanalys.
Urvalet var samtliga gårdar med arealersättning som haft mer än 15 % men mindre än 45 %
träda. Denna begränsning gjordes för att i möjligaste mån ta bort effekterna av de uttagsregler
som medför att minst 10 % träda måste tas ut och maximalt 50 % av den
ersättningsberättigade arealen får tas ut till träda 5 . Figur 43 visar att de flesta jordbrukarna har
en andel på 10-15 % borttagen från livsmedelsproduktionen, medan andra brukare har valt att
lägga sig nära den maximala andelen på 50 %.
Figur 43 Antal brukare inom olika intervall av andel träda Källa: IAKS 2003
5 Vid odling av industri och industrigrödor på uttagen areal kan andelen uttagen areal överstiga 50 procent
62
andel uttag
96-
91-95
86-90
81-85
76-80
71-75
66-70
61-65
56-60
51-55
46-50
41-45
36-40
31-35
26-30
21-25
16-20
11-15
6-10
1-5
0 2 000 4 000 6 000 8 000 10 000 12 000
antal brukare

Den multipla regressionsanalysen beräknades utifrån data på skördeområdesnivå. Varje faktor
som analyserades fick därigenom ett genomsnittligt värde per skördeområde. Ytterligare
detaljer om metoderna och dataunderlaget vid framtagandet av regressionsanalyserna finns
redovisat i bilaga 4.
I de nedanstående avsnitten analyseras och redovisas med hjälp av regressionsanalyser
trädans omfattning och roll i växtföljden.
7.3 Analys av trädans omfattning
Hur olika faktorer påverkar trädans omfattning
Det finns en mängd faktorer som styr omfattningen på trädan. Några hypoteser om hur olika
faktorer påverkar omfattningen har valts utifrån tillgängliga data. Om mer tillgänglig data
funnits som varit relevant hade även andra betydelsefulla faktorer kunnat testas såsom
exempelvis arronderingen, andel gårdsspecifika lågavkastande marker eller gårdarnas
maskinkapacitet.
Nedan är några hypoteser formulerade om olika faktorers betydelse för trädans omfattning:
1. Högre avkastning i spannmålsodlingen medför en mindre andel träda
Avkastningen för en genomsnittlig spannmålsodling och därmed lönsamheten (TB spannmål)
förväntas vara en faktor som förklarar omfattningen av trädan eftersom intäkterna ökar med
avkastningen och man kan därför förvänta sig mindre träda i områden med högre avkastning.
Exempelvis varierar genomsnittsskördarna i vårkorn från 2300 kg/ha i övre Norrland till cirka
6000 kg/ha i sydvästra Skåne.
2. Större gårdar (total åkerareal) medför en mindre andel träda
Faktorer som påverkar odlingskostnaden påverkar också andelen träda på så sätt att marker
och gårdar med högre kostnader sannolikt utnyttjar trädan i större utsträckning än andra. Man
kan förvänta sig att förutsatt att de större gårdarna (hektar åker) har lägre kostnader så har de
också mindre benägenhet att träda frivilligt utöver det obligatoriska än gårdar med en mindre
areal.
3. Högre ålder på brukaren medför en större andel träda
Åldern på brukaren är en faktor som sannolikt samvarierar med storlek på gården och
avkastning. Man kan här misstänka att äldre brukare i större utsträckning än yngre befinner
sig i en avtrappningsfas, där man snarare än att öka investeringar arrenderar ut mark eller
lägger i träda.
Resultat från analysen
Resultatet från den multipla regressionsanalysen visar på följande förväntade samband när det
gäller de utvalda faktorernas betydelse för omfattningen på den frivilliga trädan:
• Med en ökad avkastning i spannmålsodlingen minskar andelen träda
• Med en ökad gårdsstorlek minskar andelen träda
• Med en ökad ålder på brukarna ökar andelen träda
63

De förklarande variablerna är klart signifikanta för ett 95 procentigt konfidensintervall. Dock
är förklaringsgraden (R 2 -värdet) låg. Den är 14 % vilket innebär att andelen frivillig träda på
en enskild gård endast till en liten del kan förklaras av de testade faktorerna.
Detta beror på att variationen är stor mellan gårdarna av andra anledningar än av de testade
faktorerna. Orsaken kan vara andra faktorer såsom odlingskostnader, arrondering,
maskinkapacitet, maskinpark, jordmån eller marknadspriser. Om man istället gör analysen på
regionala genomsnitt blir förklaringsgraden betydligt högre (se bilaga 4). Regressionsanalysen
kan alltså identifiera några generella drivkrafter, men vi saknar data för att kunna analysera
dessa påverkande faktorer närmare.
Figur 44 illustrerar spridningen i trädesareal mellan gårdar. Här har brukarens ålder valts som
exempel men en liknande bild framkommer om man väljer någon av de andra analyserade
faktorerna.
Figur 44 Ett punktgytter över andel träda efter brukarens ålder Stigande ålder på jordbrukaren antyder en
ökad andel träda (enligt den inritade trendlinjen) Källa: IAKS 2003
7.4 Analys av trädan i växtföljden
Hur olika faktorer påverkar valet av träda i växtföljden
Det finns en mängd faktorer som kan påverka en jordbrukares val av andel träda i växtföljden.
Några exempel på sådana faktorer kan vara: att förhindra växtföljdsjukdomar, miljöskatter på
mineralgödsel och växtskydd, produktionsstöd till grödor eller regioner, övergripande
utveckling och odlingsteknik inom jordbruket, skillnader i klimat mellan regioner, lokala
marknadspriser eller avsättningsmöjligheter, mm.
64
andel uttag
0,50
0,45
0,40
0,35
0,30
0,25
0,20
0,15
0,10
0,05
0,00
0 10 20 30 40 50
brukarens ålder
60 70 80 90 100

Nedan är några hypoteser formulerade om olika faktorers betydelse för andelen träda i
växtföljden:
1. En större differens i nettointäkt (TB1) mellan vårspannmål och träda (en bättre
lönsamhet för spannmålen) medför en mindre andel träda
Den genomsnittliga avkastningen för spannmålsgrödor är en faktor som bör förklara
omfattningen av trädan (i växtföljden) eftersom skillnaden i intäkt per hektar mellan en
spannmålsgröda och träda ökar med avkastningen på spannmålsgrödan. Detta bör ge en
mindre andel träda i områden med högre avkastning på spannmål. Som vårspannmål har
vårkorn valts då den anses vara den mest sannolika att väljas bort till förmån för träda.
2. En större andel höstgrödor medför en större andel träda
Undersökningar och statistik över växtföljder visar att en höstgröda ofta förekommer som
efterföljande gröda till en träda. Trädan är en bra avbrottsgröda och ger ofta god tid för bra
såbäddsbruk och växtskyddsbehandlingar innan sådd av höstgröda. En hög andel höstgrödor
bör indikera en högre andel träda inom ett område.
3. En större andel specialgrödor medför en mindre andel träda
Möjligheten att odla specialgrödor inom regionen har sannolikt betydelse för andelen träda.
Även vilka typer av grödor som kan odlas bör ha betydelse. Detta eftersom mycket lönsamma
grödor som sockerbetor och potatis torde minska intresset ytterligare att ha en kortliggande
träda i växtföljden.
4. En större andel våroljeväxter medför en mindre andel träda
Våroljeväxter är en mycket god avbrottsgröda i växtföljden och odlingen har ofta god
lönsamhet. Odling av våroljeväxter bör också minska jordbrukarens intresse för en träda i
växtföljden.
Resultat från analysen
Resultatet från den multipla regressionsanalysen bekräftar de förväntade sambanden från
hypoteserna 1, 3 och 4, men inte från hypotes 2 ovan, när det gäller de utvalda faktorernas
betydelse för andelen träda i växtföljden:
• Med en bättre lönsamhet för vårspannmål än för träda minskar andelen träda i
växtföljden
• Med en ökad andel höstgrödor minskar andelen träda i växtföljden
• Med en ökad andel specialgrödor minskar andelen träda i växtföljden
• Med en ökad andel våroljeväxter minskar andelen träda i växtföljden
Sambanden i denna analys testas på skördeområdesnivå och inte på gårdsnivå som i 7.3.
Orsaken är främst att data inte fanns tillgänglig på gårdsnivå. I den multipla
regressionsanalysen har alla förklarande variabler signifikans inom ett 95 procentigt
konfidensintervall. Förklaringsgraden (R2-värdet) är hög, (0,89). På regional nivå blir
förklaringsgraden högre än vid en gårdsnivå eftersom mer av variationen mellan gårdarna
”göms” i det regionala genomsnittet, vilket förklarar skillnaden mot resultaten i 7.3.
65

Samtidigt blir frihetsgraderna betydligt färre och t-värdet (signifikansen) för de förklarande
faktorerna ligger i denna regressionsanalys nära det kritiska t-värdet (2,1) för den aktuella
frihetsgraden på 20 enheter.
En förklaring till att hypotes (2) om ett positivt samband mellan andel träda och andel
höstgrödor inte verifierades skulle kunna vara att trots att trädor i växtföljden ofta föregår
höstgrödor är ändå andra grödor inklusive övriga höstgrödor mer vanliga som förfrukter till
en höstgröda, även då träda förekommer i växtföljden. Detta eftersom höstgrödor förekommer
i stor utsträckning i de högavkastande områden där det är kostsamt att avstå från odling. Ett
metodmässigt problem är också att analysen hela tiden avser andelar.
66
andel uttagen areal
0,30
0,25
0,20
0,15
0,10
0,05
0,00
y = -0,2674x + 0,1684
R 2 = 0,516
0,00 0,10 0,20 0,30 0,40 0,50 0,60 0,70
andel specialgrödor
Figur 45 Samband mellan andel träda och andel specialgrödor
I figur 45 visas sambandet mellan den påverkande faktorn andel specialgröda och andel träda.
Figuren visas som ett exempel för att illustrera spridningen mellan skördeområden. Andelen
specialgrödor hade den högsta förklaringsgraden av de undersökta faktorerna för andelen
träda i växtföljden.

8 Diskussion och slutsatser
Olika typer av produktionsbegränsningar är ett centralt inslag i EU:s gemensamma
jordbrukspolitik CAP. För att minska spannmålsodlingen betalas bidrag till den areal som tas
ur produktion (uttagen areal). Inom CAP finns krav på obligatorisk uttagen areal på gårdar
med spannmålsproduktion över 92 ton/år. Med uttagen areal avses åkermark tagen ur
livsmedels- och foderproduktion.
Syftet med denna rapport har varit att studera hur CAP påverkat användningen av träda och
vilka miljöeffekter denna användning fått. Ett annat syfte har varit att fastställa hur
växtföljderna är sammansatta i olika områden av Sverige. Med hjälp av de resultat som
framkommit och diskuteras nedan, blir det möjligt att i framtiden göra en utvärdering av det
nya kapitel i jordbrukspolitiken som just påbörjats, genom 2004 års Mid Term Review
(MTR). Underlag för att göra en sådan utvärdering har hittills saknats för just utvecklingen
inom växtodlingen.
8.1 Några av resultaten
Träda inom EU:s regelsystem utgörs av stubbåker, insådda vallväxter, gröngödslingsgrödor
eller gammal vall. Trädan kan vidare vara ett- eller flerårig. Utanför gårdsstödet och därmed
utanför EU:s regelsystem är det fullt möjligt att bedriva gammaldags svartträda. Numera kan
också tidig halvträda med insådd av fånggröda senast till första juli tillämpas inom EU:s
stödsystem. Utöver ”EU-träda” kan den uttagna arealen bestå av energi- och industrigrödor,
vall på KRAV-gårdar, gröngödsling, viltbete och skyddszoner. Den träda som huvudsakligen
funnits sedan EU-inträdet och som undersökts i denna rapport är EU-trädan som förekommer
inom uttagen areal. År 2003 var i genomsnitt 15 % av landets ersättningsberättigade åkermark
”EU-träda”. För de tio analyserade typområdena varierade andelen träda, mellan 8 och 21 %.
8.1.1 Faktorer som kan påverka valet av träda
Den träda som vi ser i Sverige förklaras i stor utsträckning av CAP:s regler för uttagen areal.
Arealersättningen och numera gårdsstödet innebär ett krav på viss uttagen areal men
därutöver kan jordbrukaren välja ytterligare träda eftersom trädesbidraget under vissa
betingelser gör trädan lönsam.
Trädans omfattning
För större gårdar ställs krav på minst 10 % träda. I områden med bra odlingsbetingelser finner
man en ansamling av gårdar som har valt att träda 10 % av arealen eller strax däröver. Detta
visar att ”10-procentskravet” tydligt ökat mängden träda i dessa områden. Ett annat krav är att
andelen träda inte får överstiga 50 procent. En viss ansamling av gårdar med cirka 50 % av
arealen i träda tyder på att denna begränsningsregel också varit styrande för trädan men i
motsatt riktning.
Möjlighet till frivillig träda
En stor del av jordbruksföretagen har valt att ha mer träda än vad reglerna tvingar dem till.
Mängden sådan frivillig träda kan förväntas förklaras med hur fördelaktigt det är att träda
jämfört med att odla. Detta bekräftas delvis av den statistiska analysen som bland annat
visade på ett signifikant säkerställt samband mellan ökad avkastning i spannmålsodlingen och
minskad andel träda. Avkastningen hade den största signifikansen av de testade faktorerna.
67

De testade variablerna (avkastning, gårdsstorlek och brukarens ålder) förklarade 14 % av den
totala variationen i andelen träda mellan gårdar. Detta innebär att variationen är stor mellan
gårdar av andra anledningar än de testade. Sådana faktorer kan exempelvis vara
arronderingen, andel gårdsspecifika lågavkastande marker eller gårdarnas maskinkapacitet.
Trädans plats i växtföljden
Det finns en stor variation i hur trädan används i växtföljden. Den variationen beror i stor
utsträckning på andra faktorer än jordbrukspolitiken. Ett grödval påverkas bl.a. av vilka
grödkombinationer som är lämpliga ur växtskyddssynpunkt. Resurstillgång av maskiner och
arbetskraft kan också ha betydelse för den enskilde lantbrukaren.
Av de faktorer som var möjliga att testa, visade sig andelen specialgrödor ha det starkaste
(negativa) sambandet med andel träda i växtföljden. Detta beror sannolikt på att specialgrödor
som potatis och sockerbetor utgör goda avbrottsgrödor och minskar behovet av träda i
växtföljden. Gårdar med specialgrödor har dessutom ofta gjort stora investeringar i maskiner
och byggnader anpassade för specialgrödan vilket innebär att investeringarna måste utnyttjas
för att kunna vara ekonomiskt försvarbara. I områden med större andel specialgrödor minskar
andelen träda i växtföljden och en större andel träda ligger istället fast över flera år utanför
växtföljden.
De testade variablerna förklarade 89 % av variationen i andelen träda i växtföljden. Testen
utfördes på skördeområdesnivå och inte på gårdsnivå vilket är orsaken till att
förklaringsgraden är så mycket högre här.
8.1.2 Trädor och växtföljder - Hur ser de ut, hur används de och vilka blir
miljöeffekterna
För att kunna bedöma vilka miljöeffekterna blir av olika växtföljder och trädor behövs
uppgifter om vilka skötsel- och odlingsåtgärder jordbrukarna använder och vilka trädor och
grödor de har. Insamlingen av dessa uppgifter har skett dels, genom två omfattande
frågeenkäter, dels genom sammanställningar av data från SJV:s stöddatabaser.
Kortliggande trädor
Med kortliggande trädor menas trädor som roterar i växtföljden och som ligger högst två år på
samma åkerskifte. De största riskerna ur miljösynpunkt med en kortliggande träda är att
trädesbrotten och de olika skötselåtgärderna sker oftare, jämfört med en långliggande träda.
• Cirka 65 procent av den uttagna arealen är kortliggande träda
Av den totala uttagna arealen (inkl industri- och energigrödor) är cirka 65 % ett- till tvåårig.
Att en så stor andel av den uttagna arealen utnyttjas i växtföljden och inte lagts i permanent
träda är sannolikt beroende av att uttagsplikten lagts på aktiva jordbrukare på lite större
jordbruk med välavkastande marker. De grödor som fortsatt odlas i växtföljden anses ge bra
avkastning och bättre lönsamhet än att anlägga en flerårig träda.
En annan orsak kan vara ett stort behov av grovfoder vilket gör att all odlingsbar mark måste
användas i växtföljden. Den bevuxna kortliggande trädan utnyttjas då till etablering av vall.
Ett tredje kan vara att genom att utnyttja maskiner och byggnader fullt ut får man sänkta
odlingskostnader per hektar vilket gör det lönsamt att odla fler av grödorna i växtföljden.
68

• De kortliggande trädorna används ofta optimalt ur miljö- och resurssynpunkt
Mycket av den kortliggande trädan är stubbträda (40-50 %) vilken används som avbrottsgröda
i växtföljden och då främst som förfrukt till höstgrödor. Med träda som förfrukt till
höstgrödor kan jordbearbetningen minimeras och därmed minskar växtnäringsläckaget och
resursanvändningen. Stubbträdor förekommer främst i slättbygder, såsom Götalands norra
slättbygder och Svealands slättbygder med en hög avkastning på höstgrödor jämfört med
vårgrödor.
• Höstvetedominerande områden medför ofta korta liggtider på trädan
I områden med hög relativ avkastning på höstvete gentemot andra grödor används mycket
ettårig stubbträda som förfrukt till höstvetet. Kortast genomsnittlig liggtid har trädan i
Östergötland (typområde Gns1).
• Miljöeffekter
Genom att använda stubbträda som förfrukt till höstgrödor kan jordbearbetningen på hösten
minimeras och därmed kan växtnäringsläckaget minskas. Flera stubbträdor i slättbygd kan
gynna den biologiska mångfalden. Stubbträdor har ofta en gynnsam inverkan på den
biologiska mångfalden genom att erbjuda en ostörd miljö för bland annat häckande fåglar.
Reglerna om träda ger en ökad möjlighet att få in höstsådda grödor i växtföljden. Men
samtidigt kan mer stubbträdor innebära en mer ensidig spannmålsodling och därmed öka
riskerna för en uppförökning av olika skadegörare och växtföljdsjukdomar. Eftersom en
ensidig spannmålsodling med en stor andel höstsäd är negativt för biologisk mångfald så kan
stubbträdan indirekt ha en negativ inverkan på biologisk mångfald.
Långliggande trädor
Med långliggande trädor menas trädor som ligger obrukade i minst tre år. En långliggande
träda måste enligt EU-reglerna vara bevuxen och ur miljösynpunkt är den största fördelen att
inga odlingsåtgärder får utföras under den långa trädesperioden förutom putsning.
• Högre andel långliggande träda återfinns i Skåne och Norrland
Andelen långliggande träda varierar mellan olika områden. Andelen ökar främst under två
speciella förhållanden. I de södra slättbygderna där odlingsbetingelserna är gynnsamma och
det finns en lönsam produktion av ett flertal grödor jämfört med stubbträda blir trädans värde
som avbrottsgröda i växtföljden lägre. I norra Sverige finns det helt enkelt för få lönsamma
grödor att odla och långliggande träda blir därmed ett ekonomiskt alternativ.
För att uppfylla kravet på att trädan ska vara bevuxen om den ligger över två vintrar låter
många jordbrukare en gammal vall övergå till bevuxen träda. Det beteendet medför att i
många jordbruksområden får man ingen ökad variation i markanvändningen. Det är dock
positivt för många marginella jordbruksområden att åkermarken hålls öppen genom
trädesreglerna.
• Miljöeffekter
Eftersom den långliggande trädan ofta är samma sak som en permanent liggande gräsvall
innebär det att miljöpåverkan är marginell. Den sprutas inte, gödslas inte och bryts ytterst
sällan, dock putsas det relativt ofta i en långliggande träda, även om det sker vid ett senare
och lämpligare tillfälle än för en kortliggande träda sett till häckande fåglar. En långliggande
träda är bättre för biologisk mångfald än en mer intensivt odlad vall.
69

Trädans etablering
Om en träda ligger över två vintrar ska den vara bevuxen eller ha en fånggröda. Det är ett av
de miljökrav som finns på uttagen areal för att minimera växtnäringsläckaget. Jordbrukarna
löser detta genom att så in i renbestånd, i spannmål eller etablera trädan från gammal vall.
• Många trädor liknar vall
Cirka 60 procent av den kortliggande och övervägande delen 80-90 % av den långliggande
trädan är gräsbevuxen. Kravet att trädan ska vara bevuxen gör att mycket av trädesarealen ser
ut som en normal vall. Antingen utnyttjar jordbrukaren en gammal vall till den uttagna
arealen eller används en normal vallfröblandning vid insådd av fånggröda till träda.
• Mycket träda etableras från gammal vall
Mest resurseffektivt för att uppfylla kravet på att trädan ska vara bevuxen är att låta en
gammal vall övergå i träda. Den möjligheten utnyttjas främst av jordbrukare som har djur och
redan mycket vall. Dessa gårdar får sannolikt ingen ökad variation i markanvändningen, utan
där kan i stället variationen minska om trädan ersätter spannmålsodling. Det är dock positivt
för minskat växtnäringläckage att etableringen kan ske utan att någon bearbetning behöver
utföras.
• Miljöeffekter
Då mycket av biologisk mångfald gynnas av en variation i åkerlandskapet kan en utveckling
mot att låta gammal vall övergå till bevuxen träda vara tveksam när det sker i områden där
vallen redan dominerar. Det kan dock vara positivt ur miljösynpunkt att landskapet hålls
öppet om alternativet är igenväxning eller skogsplantering. I spannmålsdominerande områden
är däremot en bevuxen träda, insådd eller från gammal vall övervägande positiv.
Olika skötselåtgärder
Regeln att en bevuxen träda ska putsas innan ogräsfrön kan spridas togs bort inför
växtsäsongen 2005. Det finns ännu inga tidsgränser för när putsning är tillåten, men under
vinter/vår 2005/06 har Jordbruksverket skickat ut en remiss med ett förslag på nya
tidsgränser. Däremot finns det en tidsgräns för hur tidigt en träda får brytas eller
jordbearbetas.
• Det putsas mycket på trädan före brytningen
Både de kort- som långliggande trädorna putsas i stor omfattning. Över 80 % av trädorna, där
det är möjligt, putsas minst en gång. Det krav på putsning vid ogräsförekomst som funnits
tidigare samt att det enligt trädesreglerna är förbjudet att använda växtskyddsmedel under
fastställda perioder har ökat andelen putsning. Även kravet på bevuxen träda (vallinsådd) vid
en liggtid på över två vintrar och möjligheten att putsa trädan för gröngödsling har ökat
andelen putsning.
• Vid brytning av trädan används mycket glyfosat
Drygt 70 % av den kortliggande trädan bryts kemiskt. Av den långliggande trädan avses 90 %
att brytas kemiskt. Bl.a. kravet på att det ska finnas växtlighet på de trädor som ligger över
två vintrar medför att den grönmassa som bildats behöver avdödas kemiskt för att klara av att
mylla ned växtresterna vid brytning. Alternativet kan vara upprepad jordbearbetning, vilket
ökar kväveurlakningen.
70

Miljöeffekter
Det är främst för biologisk mångfald som en tidig putsning är negativ då den stör fåglar och
andra djur under reproduktionen och kan minska tillgången på insekter och frön. Men även
för växtnäringsförlusterna kan en putsning vara negativ, då ammoniak kan avgå från den
kvarliggande grönmassan.
Den bättre ekonomin med att bryta trädan kemiskt jämfört med att bryta den mekaniskt har
sannolikt haft störst betydelse för användningen av växtskyddsmedel (glyfosat). Den knappa
tidsperioden på hösten för jordbearbetning efter bevuxen träda eller den korta tid som finns
tillgänglig mellan jordbearbetning och höstsådd har sannolikt också ökat användningen av
växtskyddsmedel (glyfosat) vid brytning.
Olika växtföljder
För odlingssystem och områden har det i olika sammanhang tagits fram typiska växtföljder.
Överensstämmelsen mellan teoretiska typväxtföljder och de faktiska förhållandena visade sig
vid analys vara mycket låg.
• Typiska växtföljder saknas då variationen inom alla områden är mycket stor
En analys av vilka växtföljder som är vanliga i olika områden visar att variationen är extremt
stor. De vanligaste 3-åriga växtföljderna (en huvudgröda och dess mest vanliga förfrukt och
efterföljande gröda) förekommer ”normalt” på mellan 10 till 30 % av respektive typområdes
åkerareal.
För varje tillkommande gröda i växtföljden minskar förekomsten drastiskt. Konstrueras en
sexårig växtföljd med de vanligaste förekommande förfrukterna och efterföljande grödorna,
så är sannolikheten minimal att i datamaterialet hitta en sådan faktisk växtföljd.
• Ensidiga växtföljder med mycket höstvete är vanligast i Östergötland
I områden där en odlingsbar gröda utmärker sig med hög avkastning och god lönsamhet
gentemot andra grödor tenderar denna gröda att odlas alltmer ensidigt. Så är exempelvis fallet
för höstvete i slättbygderna i Öster- och Västergötland där andelen höstvete överstiger 40 %
av den odlade arealen, exklusive vallarealen. Växtföljder med höstvete – någon gröda –
höstvete förekommer i Östergötland i genomsnitt på cirka 20 % av arealen med höstvete,
varav kombinationen höstvete – träda – höstvete förekommer på några procent. Höstvete efter
höstvete förekommer på cirka sex procent i Östergötland.
• Ensidiga växtföljder med mycket korn är vanligast i Norrland
I sämre jordbruksbygder är ofta ett fåtal grödor odlingsbara eller lönsamma att odla. För norra
Sverige och mellersta Sveriges skogsbygder är ofta vårkorn och havre de enda lönsamma
spannmålsgrödorna att odla. I Västerbotten överstiger andelen vårkorn 55 % av arealen
exklusive vallareal. Vårkorn efter vårkorn förekommer exempelvis på drygt 35 % av den
årliga arealen med vårkorn.
• Miljöeffekter
Riskerna för en uppförökning av olika skadegörare och växtföljdsjukdomar ökar med en mer
ensidig odling och därmed kan ett större bekämpningsbehov uppkomma. En mer ensidig
odling medför även att variationen i grödor minskar i både tid och rum. Den minskade
variationen kan leda till försämrade förutsättningar för biologisk mångfald.
71

8.2 Vad medför jordbrukspolitiken
Det har varit en ganska stabil andel EU-träda sedan EU-inträdet 1995/96, då cirka 270 000
hektar anmäldes, och fram till 2004. Mindre förändringar upp och ner har dock förekommit
under perioden. De största ökningarna av trädesarealen har skett i Norrland. Det skedde bara
en marginell ökning av den frivilliga trädan under perioden 2000-2003. För år 2004 när
uttagsplikten sänktes från tio till fem procent behölls den totala trädesarealen av jordbrukarna,
vilket medförde att den frivilliga trädan ökade markant.
Av den totalt uttagna arealen år 2003 var hälften frivillig träda, vilket är den träda som är mest
relevant att analysera. Andelen smågårdar som enbart haft frivillig träda var cirka 30 % och
den genomsnittliga andelen träda för dessa gårdar var även den kring 30 %. Av gårdar med
uttagsplikt har de flesta även haft en liten andel ”frivillig” träda. Den sammanlagda andelen
obligatorisk och frivillig träda var för gårdarna med uttagsplikt 15 %.
Trädesreglerna har i stor utsträckning styrt hur trädan har utnyttjats. Nästan hälften av alla
gårdar med träda har lagt sig antingen kring 10 eller 50 %. Ersättningsbeloppet för trädan
(uttagen areal) relativt den generella lönsamheten inom växtodlingen har sannolikt påverkat
användningen och omfattningen av den frivilliga trädan. I områden med lägre lönsamhet i
växtodlingen är exempelvis förekomsten av frivillig träda större.
Arealersättningen till spannmål och träda har sannolikt bidragit till ett öppethållande av
jordbruksmark i skogsbygderna samt i områden med låg avkastning genom möjligheten till
frivillig träda. I dessa områden liknar trädan mest extensiv vall, vilket medför ingen
användning av växtskyddsmedel och små förluster av växtnäringsämnen. För biologisk
mångfald och kulturmiljövärden är det positivt att åkermarken behållits och inte blivit till
skog.
I områden med högre avkastning och bättre arrondering har uttagskravet begränsat odlingen
av spannmål, samtidigt har vallodlingen missgynnats av arealstödet. Trädorna i dessa
områden är i större utsträckning roterande, men omfattningen har till stor del begränsats till
uttagsplikten. Uttagskravet har i slättbygder sannolikt mest haft en positiv inverkan på
biologisk mångfald genom att en större variation i odlingslandskapet skapats genom
stubbträdorna.
Den senaste jordbrukspolitiska reformen kommer att påverka trädans omfattning och
växtföljderna även om det är för tidigt att dra några säkra slutsatser. Bland annat ändras vissa
delar av regelverket för träda och numera finns möjlighet att träda hela gården. Borttagandet
av arealstödet till spannmål och införandet av gårdsstödet bör sannolikt komma att påverka
grödfördelningen och gynna gräsbevuxen extensivt utnyttjad mark. Även ändringar i andra
delar av CAP såsom regler och bidrag till kött- och mjölksektorn kan påverka jordbrukarnas
val av framtida växtföljder. Med minskad lönsamhet i produktionen kan större arealer komma
att tas ur produktion eller utnyttjas mer extensivt.
72

9 Referenser
Andersson Å. (red) 1990. 100 år med svenskt lantbruk Svensk lantbrukshistoria 1890-1990
utgiven med anledning av Lantbruksstyrelsens 100-årsjubileum
Arealersättning, 2004. Broschyr: EU-information från jordbruksverket, Jordbruksverket
Benton, T. G., Vickery J. A., Wilson J. D. 2003. Farmland biodiversity: is habitat
heterogeneity the key? Trends in Ecology and Evolution 18: No. 4.
Buskirk, J. V, Willi, Y. 2004. Enhancement of Farmland Biodiversity within Set-Aside Land.
Conservation Biology 18: 987-994
Ekstam, U., Aronsson, M & Forshed, N. 1988. Ängar.
Flygare, I., Isacson, M. 1999. Jordbruket i välfärdssamhället 1945-2000. Det svenska
jordbrukets historia. Band 5. (Myrdal (red.)).
Fogelfors, H. 1997. Växtodlingssystem - uppkomst och utveckling. Agrarhistoria. (Larsson,
B. MP. & Morell, M. & Myrdal, J. (red) 1997)
Fogelfors, H och Hansson, M. 1998. Management of permanent set-aside on arable land in
Sweden. Journal of Applied Ecology 35: 758-771.
Gadd, C-J. 2000. Den agrara revolutionen 1700-1870. Det svenska jordbrukets historia. Band
3. (Myrdal (red.)).
Gren, L. 1997. Fossil åkermark. Fornlämningar i Sverige, Riksantikvarieämbetet.
Gårdsstöd, 2005. Broschyr: EU-information från jordbruksverket, Jordbruksverket
Jordbruksverkets hemsida www.sjv.se
Malgeryd J., Torstensson G. 2005. Kvävehushållning och miljöpåverkan vid olika strategier
för skötsel av gröngödslingsvallar. JTI-rapport: Lantbruk och industri, nr 335. JTI, Uppsala
Mattson, R. 1985. Jordbrukets utveckling i Sverige. Aktuellt från Sveriges
lantbruksuniversitet 344.
Myrdal, J. 1999. Jordbruket under feodalismen 1000-1700. Det svenska jordbrukets historia.
Band 2. (Myrdal (red.))
SCB 2004a Gödselmedel i jordbruket 2002/2003 (GU 2003) Statistiska centralbyrån,
Stockholm
SCB, 2005 (opubl) Enkät om odlingsåtgärder i växtföljder 2005 Statistiska centralbyrån,
Stockholm
SCB, 2004b (opubl) Enkät om skötselåtgärder i trädor 2004 Statistiska centralbyrån,
Stockholm
SNA1994: 30
Statistisk årsbok, 1930, 1950, 1985, 2003
Sveriges Nationalatlas; Kulturlandskapet och bebyggelsen. 1994. (Hemfrid, S (red.))
73

Bilaga 1
Biologisk mångfald på trädor
Denna sammanställning är skriven av Olle Kvarnbäck, Hushållningssällskapet i Uppland. Författaren
ansvarar ensam för textens innehåll.
Inledning
Biologisk mångfald, eller biodiversitet, är ett ofta använt begrepp i politiska och
vetenskapliga sammanhang. Begreppet rymmer mycket av de egenskaper som samhället
värdesätter hos naturmiljön; gen- och artrikedom, mångformighet och ekologisk balans.
Samtidigt gör just denna vidd i begreppet att det är svårt att mäta och använda i praktiska
sammanhang. Mycket arbete har lagts ned på att hitta enkla indikatorer på biologisk
mångfald. Framför allt har olika taxa förslagits som indikatorer på total biologisk mångfald.
Både ekologisk teori och praktik har dock visat sig tala ungefär lika mycket för som emot
idén om samvariation mellan olika organismgrupper (Vessby, 2001). Själv fann Vessby och
hennes kollegor få samband mellan artrikedomen hos olika organismgrupper när de
undersökte växter, humlor, fjärilar, dyngbaggar och fåglar i mellansvenska naturbetesmarker.
Vi har här valt att beskriva trädornas effekt på mångfalden främst utifrån några olika
organismgrupper som är relativt väl studerade. Tillsammans ger de förhoppningsvis en
rättvisande bild av den biologiska mångfalden som helhet. Som underlag för texten ligger en
litteratursökning av vetenskapliga databaser, samtal med några svenska experter samt
författarnas egna ekologiska kunskaper och erfarenheter. Generellt kan sägas att det finns en
rätt omfattande internationell litteratur som jämför värdet av trädor med andra grödor men
väldigt få studier som jämför olika typer av trädor. Svenska studier av biologisk mångfald på
trädor är sällsynta.
Allmänt om biologisk mångfald och trädor
Nyttan av trädor, och nyttan av dagens miljöstödssystem för biologisk mångfald har
ifrågasatts av främst vissa holländska forskare (Kleijn m. fl., 2001), som jämfört artrikedomen
av växter, fåglar, bin och blomflugor på konventionellt odlade fält i Nederländerna jämfört
med fält som omfattats av miljöstödsavtal, bl a trädor, med en anpassad skötsel för att gynna
det vilda. De fann inga positiva effekter på växter och fåglar av den anpassade skötseln, och
endast små effekter på bin och blomflugor.
En nyligen genomförd meta-analys (Buskirk & Willi, 2004) av hela 127 fältstudier från
Europa och Nordamerika visade dock att såväl artrikedom som populationstätheten var
signifikant högre på trädor än i konventionellt odlade grödor, t ex spannmål och vall.
Slutsatsen avsåg främst de fyra organismgrupper som de fann tillräckligt mycket data om;
fåglar, insekter, spindlar och växter. Skillnaden var särskilt påtaglig då trädan:
- ej insåtts utan fått en naturlig föryngring av vegetationen ur fröbanken. De gav större
artdiversitet i vegetationen. I övrigt fann de ingen märkbar effekt av variation i
anläggningssätt eller typ av träda.
- låg i ett område med lågintensivt jordbruk och hög andel mark som får olika typer av
miljöstöd. Den positiva effekten var mindre i t ex Nederländerna och delar av England
som har ett mycket intensivt jordbruk med ensidig växtföljd och hög användning av
kemikalier och få restbiotoper för det vilda.
75

- täckte en större areal. Större trädor har signifikant fler arter av samtliga studerade
grupper och högre populationstätheter för samtliga grupper utom insekter. Därmed
inte sagt att det alltid är bättre att lägga t ex 10 ha träda som ett skifte än att dela upp
det på 5 olika bitar. Utformning och placering i landskapet kan vara nog så viktigt.
- fått ligga ett antal år. Stigande ålder på trädorna gav både högre artrikedom och
populationstäthet för samtliga grupper utom fåglar där artrikedomen tvärtom var
negativt korrelerad med stigande ålder på trädorna.
- jämfördes med spannmålsfält. I jämförelse med vall var skillnaden inte lika stor.
Bland de arter som gynnades av träda märktes många som är i behov bevarandeåtgärder. Inte
minst i fråga om fåglar gynnade trädorna främst de arter som minskar och är i behov av
stödåtgärder. De fann inget tecken på att trädor i första hand gynnar växtsjukdomar och
skadegörare eller andra, av oss människor, impopulära arter. Deras slutsats blev att
lantbrukare bör uppmuntras att anlägga relativt stora trädesområden.
Buskirk och Willi definierade träda som alla delar av ett fält som under minst en växtsäsong
behandlats på följande vis: Låg eller ingen gödsling eller kemisk bekämpning, liten eller inget
bete eller jordbearbetning och ingen slåtter/putsning förrän tidigast i slutet av juni.
Vegetationsutveckling på trädor
Eftersom vegetationens omfattning, struktur och artrikedom är en grundförutsättning för
djurlivet i och på åkermarken är det viktigt att skaffa sig en god bild av
vegetationsutvecklingen vid olika trädesskötsel.
I en av de mycket få svenska studierna av biologisk mångfald vid olika trädesskötsel,
undersöktes vegetationsutvecklingen på sex olika lokaler från Skåne i söder till Västerbotten i
norr (Fogelfors & Hansson 1998). På varje lokal fanns följande behandlingar: slåtter - ej
slåtter, gödsling - ej gödsling och täckgröda - ej täckgröda. Behandlingarna genomfördes
årligen, dels på en bearbetad osådd yta, dels på en yta med vallinsådd (timotej, ängssvingel,
rödsvingel och ängsgröe). Samtliga försöksled fick en underhållsgiva av kalium och fosfor
och gödselrutorna fick 150 kg kväve.
Utan insådd
På alla försökslokaler skedde ett rikt uppslag av annuella ogräs, framför allt av baldersbrå
som var dominerande men även dån, åkerförgätmigej, svinmålla och vitgröe var vanliga.
Redan andra året minskade annuellerna kraftigt och fleråriga örter och gräs ökade.
Skillnader i utveckling mellan lokaler märktes tydligt. På näringsrika marker blev framför allt
kvickrot, men även åkertistel dominerande. På näringsfattig mark bildades däremot ett
växtsamhälle med stora likheter med naturlig ängsmark. Dominerande art där var rödven, men
inslaget av örter var relativt stort med arter som liten blåklocka, bergssyra, grässtjärnblomma,
flockfibbla och nysört. På medelrika lokaler bildades grässamhällen där artsammansättningen
berodde på rådande lokala förhållanden. Uppslaget av träd och buskar var ovanligt efter tio år.
Sälg förekom på de mest näringsfattiga lokalerna.
Med vallinsådd
Vallgräsen höll tillbaka uppslaget av ettåriga ogräs. Även svåra fleråriga ogräs som kvickrot
och åkertistel hämmades, åtminstone under de 3-5 första åren. Sälg kunde inte heller etablera
sig.
76

Uthålligheten hos vallen berodde i hög grad på om den slåttrades/gödslades i samvariation
med lokala faktorer som markens bördighet. På näringsfattiga marker krävdes gödsling,
annars gick vallen ut redan de första åren. Vallens överlevnad var däremot god på näringsrik
mark, även utan kvävetillförsel. Efter 10 år var den fortfarande dominerande, med en
artsammansättning som förskjutits mot ängsgröe och rödsvingel.
Med slåtter
Vegetationen utvecklades över tiden olika i slåttrade respektive oslåttrade ytor. Vallgräsen
gynnades vid slåtter, särskilt rödsvingel. Ängsgröe var vanligast i oslåttrad yta. Slåtter
hindrade utbrott av vedartade växter eller andra invasionsarter som mjölke och tistel.
Slåttern i försöket utfördes en gång per år i slutet av juli och det slagna materialet bortfördes.
Enligt nu gällande EU-regler får växtligheten dock inte slås av och tas till vara förrän efter 31
augusti. Putsning av vegetationen utan att skörda den får dock göras, vilket utnyttjas mycket
framför allt av de ekologiska odlarna (SJV, 2003 opubl.)
Med gödsling
Gödsling utjämnade skillnaderna mellan lokalerna, så att växtsamhällena visade stora likheter
oavsett var i landet försöksplatsen låg.
Artrikedom
Försöken visade att det går att skapa relativt artrika växtsamhällen på näringsfattig åkermark.
30 olika arter fanns på den artrikaste lokalen och då med stort inslag av ängsväxter.
Täckgröda inverkade negativt på artrikedomen men effekten minskade som väntat över tiden.
På bördiga fält är en insådd täckgröda att föredra för att förhindra en tidig dominans av ett
fåtal ogräs. Artrikedomen gynnades generellt av slåtter och även tidig putsning av rotogräs
gynnar flora-diversiteten på näringsrik mark.
Resultatet får stöd av Kvarnbäck (1997) som fann ett stort inslag av ängsarter och stor
artrikedom (19 arter/m² i medeltal) på 6-15 år gamla, huvudsakligen ogödslade, slåttervallar
på Gräsö, Uppland. Marken där är mycket kalkrik och spridningskällorna många, vilket
troligtvis kan förklara den snabba kolonisationen av ängsväxter. Liknande erfarenheter av
snabb kolonisation av ängsväxter finns från Öland (Sjödahl pers medd) medan brittiska
undersökningar ger en betydligt mer pessimistisk bild av möjligheterna att, genom fröbank
och naturlig spridning, återfå en ängsvegetation på trädor (Ford, 1996, Graham & Hutchings,
1988).
Djurlivet på trädor
Evertebrater generellt
Van Buskirks metanalys visar entydigt att artantalet bland insekter ökar på trädor jämfört
med andra grödor. Artantalet ökar också relativt snabbt med ökad areal på trädan, medan
densiteten sjunker. Både artantal och densitet ökar sakta med ökad ålder på trädan. Däremot
är det mycket mer varierande resultat när det gäller individantalet på träda jämfört med åker.
I en jämförande studie i England mellan träda och spannmål där antalet individer inom tolv
olika grupper evertebrater, var följande grupper vanligare i vete än på träda: tvåvingar
(Diptera), växtsteklar (Symphyta), bladlöss (Aphididae) och de flesta skalbaggar (Coleoptera)
(ex. jordlöpare (Carabidae)), kortvingar (Staphylinidae) och bladbaggar (Chrysomelidae).
Skinnbaggar (Heteroptera) och stritar (Auchenorrhyncha) var klart vanligare på trädan.
Spindlar (Aranae) och hoppstjärtar (Collembola) var aningen vanligare på trädan men var ej
signifikant.
77

Någon analys av artantal gjordes inte, då syftet med studien var att se mängden lämplig föda
åt rapphönskycklingar. De grupper som är viktigast för rapphönsen fanns i större antal på
trädorna (Moreby och Aebischer, 1992).
Denna skillnad i om evertebrater gynnas eller inte av trädor syns också i en annan tidig studie
av Hopper, 1992. Odlad mark, gräsmark och träda studerades och individantal räknades. Då
visade det sig att åkermarken hade flest individer jordlöpare, mestadels av arten Trechus
quadristriatus och ett par Pterostichus-arter. För kortvingar gällde samma sak. Spindlarna var
däremot flest på gräsmarker även om individantalet steg under eftersommaren på trädorna.
Författarna menar, trots dessa resultat, att större områden med träda eller gräsmark är
värdefulla för att underhålla en population av individer som är kapabla att kolonisera
åkermarken under sommarhalvåret.
I nyligen gjorda försök i England har två meter breda kantzoner etablerats runt fyra fält. De
fick utvecklas antingen genom 1) naturlig succession, 2) såddes in med enkla eller komplexa
gräsblandningar, eller 3) med en blandning där örter också inkluderades. Kantzonerna slogs
inte utan låg orörda under två säsonger. Resultaten visar att rovlevande skalbaggar inte
påverkas av anläggningsstrategi, däremot påverkas växtätande skalbaggar på så sätt att de
ökar i antal med ökad växtdiversitet. Även spindlar, skinnbaggar och stritar ökar i antal med
ökad växtdiversitet. Deras resultat visar alltså att man bör sträva efter så högt artantal bland
växter som möjligt. Rekommendationen från dem är att utnyttja insådd med örtinslag, vilka
även motstod ogräs bäst första året. År 2 ökade andelen perenna örter i alla blandningarna, i
t.ex. partierna med naturlig succession var andelen perenna örter 24 % redan andra året
(Asteraki m.fl., 2004).
Rovinsekter
Spindlar
I den metaanalys som Van Buskirk och Willi gör visas att spindlarna i olika jämförande
studier mellan trädor och andra grödor ökar i artantal och densitet, men ej lika kraftigt som
fåglar och kärlväxter. Densiteten ökar inte heller lika snabbt med ökande storlek på trädan,
vilket är fallet för exempelvis fåglarna. Även om merparten av studierna visar positiva
effekter finns det några studier som inte uppvisar några skillnader i biodiversitet exempelvis
(Moreby och Aebischer, 1992). För spindlar visar resultaten att permanenta gräsmarker är en
viktig miljö. Det är framför allt gräsmarkerna som har visat sig ha fler arter än trädorna i olika
studier, vilket antagligen är det som gör att Van Buskirks och Willis metanalys visar sämre
resultat för spindlar än andra organismgrupper.
Skillnaderna i artantal är ofta större mellan träda och spannmål än mellan träda och
gräsmarker. Artantalet är ofta högst på gräsmarker och på långliggande trädor, två miljöer
som liknar varandra ganska mycket. En anledning kan vara att här skapas örtrika miljöer med
nektarrika, perenna växter, som drar till sig mycket föda till spindlarna.
På brukad mark är artantalet högst på ekologiskt odlad mark som legat i träda året innan.
Omläggning av odlad mark till träda ger en direkt ökning av biomassan av spindlar, medan
artantalet ökar långsammare. Även ettåriga trädesavbrott på spannmålsmarker ger en liknande
ökning av biomassan av spindlar. Spindlarna verkar gynnas av ökad mängd örter och ökad
habitatdiversitet, vilket kan skapas med en fröinsådd av olika örter på trädan (Asteraki, 2004).
Flera av studierna visar också på en kraftig ändring av artsammansättningen på trädorna
jämfört med brukad åker (Büchs m fl, 1997). Det här förklaras dels med att spridningssättet
bland spindlar skiftar kraftigt. En del arter spinner trådar som vinden tar tag i och på så sätt
seglar spindeln långa sträckor, medan andra går till fots.
78

Åkrarna har mer ”pionjärarter”, vilka är snabba kolonisatörer, medan trädan har flera arter
som vill ha senare succesionsstadier. Släktet Lycosidae (”wolf spiders”) är ett sådant exempel
som anses vara en bra indikator på mer stabil markstruktur. Denna skillnad i
artsammansättning syns också i försök på åkermark som brukas med olika intensiteter. Där
liknar extensivt skötta marker mest trädan med avseende på artsammansättning och artantal
(Büchs m fl, 1997).
En slutsats för spindlarna blir att trädorna ökar det totala artantalet, då många helt nya arter
kommer in på marken. Långliggande trädor, med varierad vegetationsstruktur, är att föredra.
Man kan gärna eftersträva utseendet hos permanenta gräsmarker så mycket som möjligt.
Jordlöpare
Jordlöpare har studerats ganska flitigt sedan slutet av 80-talet, framför allt på grund av deras
potentiella nytta för lantbruket. Forskningen har riktat in sig på arternas ekologi, vilken typ av
landskap de behöver och om de är kapabla att hindra utbrott av skadeinsekter. Särskild
mycket forskning har gjorts på fältkanternas utseende och skötsel och utvecklandet av s.k.
beetle banks (se kapitlen Åkerrenar och Beetle banks i Ökad mångfald- SJV Rapport 2003:4).
Då de har olika levnadssätt är de svåra att behandla som en enhetlig grupp, vilket flera studier
också betonar. Det som gynnar en art behöver inte nödvändigtvis gynna övriga arter. Det som
framför allt skiljer sig är när de reproducerar sig. Vår- eller höstreproduktion används vilket
gör att en del övervintrar som larver och en del som vuxna. Det här skapar olika behov av
lämpliga marktyper. Plöjningen är den enskilda störning som har kraftigast påverkan på
jordlöparna. På åkermark är jordlöparförekomsten positivt korrelerad med ogräsförekomst
(Carcamo m fl, 1995).
Jämför man bara individantal varierar resultaten kraftigt. Några studier som jämför trädor, i
remsor eller större fält, får färre antal jordlöpare i trädan jämfört med åkern intill (bl.a.
Hopper, 1992), medan andra visar motsatsen. Däremot är artantalet nästan alltid större i
trädade fält jämfört med brukad åker (bl.a. Kennedy, 1992). Förklaringen till detta kan vara
att ofta dominerar 3-4 arter helt fångsterna, och dessa är ofta typiska pionjärarter som är
anpassade till störningar.
En belgisk undersökning på tre fält som lagts om till träda 1992-93, visar ett, med belgiska
mått, förvånansvärt högt artantal av jordlöpare (Desender och Bosmans, 1998). 53 arter
hittades, varav åtminstone 35 reproducerade sig där, och dessutom 11 rödlistade arter (ingen
hotad art som finns i Sverige dock). Anmärkningsvärt är den höga andelen fröätande
jordlöpare inom släktena Amara och Harpalus, vilka gynnas av lite glesare gröda (hög
solinstrålning till marken), med högt inslag av annuella örter med god frötillgång. Författarna
liknar dessa marker lite grann med äldre tiders åkrar, med glesare gröda och mer annuella
ogräs i. Den artrikaste var dock insådd med gles gräsblandning och putsades årligen, och hade
en del bara partier. Trädorna var skötta lite olika, och hade även olika artsammansättningar,
vilket de tolkar som att olika skötselstrategier och anläggningstekniker behövs för att bevara
mångfalden. Både trädor som såtts in och trädor med naturlig vegetation gav ökad artrikedom.
En annan slutsats är att årlig slåtter är bättre än bete. Studien visar tydligt att på sandjord ökar
artantalet vid omläggning till ekologisk odling, vilket är intressant ur ett naturvårdsperspektiv.
På sandjordar trivs exempelvis även flera ovanliga svenska åkerogräs.
Utformning av trädor för att passa jordlöpare
I en tidig engelsk studie av Kielty m.fl. har man provat 5 och 15 meters breda trädesremsor
intill fält med korn. Antalet jordlöpare ökade mest i den breda remsan och de fält som
angränsade till dem, och steg hela tiden under de tre åren försöket pågick. Intressant är att
vissa arter stannar kvar på trädan medan andra flyttar sig ut i åkermarken på sommaren.
79

Som i de flesta försöken dominerade 3-4 arter nästan helt även om totalt 44 arter hittades.
Arten Pterostichus cupreus, som är en viktig art i svenska åkermarker var en av dem. Den
utnyttjar trädorna som övervintringsplats och en del flyttar ut i åkern på sommaren. De ogräs
som dominerade trädan år 2 och 3 var kvickrot (Elymus repens). Deras slutsats är att trädorna
om de utformas som 15-meters remsor både fungerar som övervintringsplats och året-ommiljö
för flera olika arter av jordlöpare.
Med roterande trädor liknar artsammansättningen åkerns, och man får bara en uppförökning
av redan vanliga pionjärarter (Kennedy, 1992). Om man däremot vill ha in många arter, och
kanske även ovanliga sådana, bör lite större områden avsättas som träda. Då bör man även
utnyttja långliggande trädor (>5 år) som skapar stabilare miljöer (Kennedy, 1992).
Skötsel av trädorna
Några författare drar slutsatser angående skötsel av trädorna och kommer fram till att
rovlevande arter inom Coleoptera ej påverkas lika mycket av olika skötselstrategier, medan
däremot växtätande arter gynnas av ökad örtkomplexitet och ökad solinstrålning. En av de
vanligaste Pterostichus- arterna (P. melanarius) i Kieltys studie uppvisade en ökad aktivitet
ju tätare kvickroten växte, vilket tyder på svårigheter att hitta maten om det blir för tät
vegetation. I de flesta försök har individantalet ökat mellan år 1 och 2, då även vegetationen
har övergått från dominans av annueller till perenna gräs och örter. Det här styrker teorin att
flera arter vill ha en blandning av gräsmark med inslag av öppna ytor.
Summering
Jordlöparna trivs bäst på fleråriga trädor, som domineras av en relativt gles, gärna tuvig
grässvål med inslag av perenna örter och öppnare bara partier. De utnyttjar trädorna både som
övervintringsplats och för födosök. Beroende på syfte kan de utformas både som remsor och
större fält. Är syftet med trädorna att man ”bara” vill ha bra predatorkontroll i omgivande
åkermark bör de utformas som remsor. Vill man däremot få in fler arter och gärna mer
ovanliga arter bör större områden avsättas. Trädor verkar öka artrikedomen både på lerjordar
och sandjordar (där även flera hotade arter hittats). Insådd kan göras med vallgräs, gärna
tuvbildande arter. Trädorna kan gärna skötas genom putsning varje/vartannat år för att
upprätthålla en strukturell komplexitet i fältet. Betning verkar däremot inte lämpligt.
Fjärilar
Fjärilar behöver olika miljöer för olika beteenden. Födosök sker på örtrika partier, medan
äggläggning och vila lika gärna kan ske någon annanstans. En slutsats engelska forskare drar
är att fjärilarna behöver både permanenta habitat och tillfälliga, rörliga habitat. Vägrenar och
kantzoner är viktiga födosöksmiljöer och ”unproductive meadows” (olika former av extensivt
skötta gräsmarker, allt från helt övergivna till slagna en gång per år) hade stor betydelse för
fjärilarna (Ouin m.fl., 2004). Artantalet bland fjärilar är högre på trädor med naturlig
utveckling jämfört med insådd. Dessutom ökar artantalet med stigande ålder upp till tredje
året, innan det sjunker igen i studier av Steffen-Dewenter och Tscharntke, 1996 (se även kap
om trädor i Ökad mångfald- SJV Rapport 2003:4). I någon studie tog det hela fem år innan
artantalet började öka på trädan (Critchley och Fowbert, 2000). De första åren var det
mestadels skadegörande fjärilsarter som ökade i antal.
Slutsatsen blir att för fjärilar bör minst treåriga trädor avsättas, gärna med naturlig vegetation,
d v s enligt förslaget i SJV:s småbiotopsstrategi. En andel långliggande trädor måste också
finnas för de mer specialiserade arter som behöver perenna växter.
80

Bin, humlor och getingar
Flera arter humlor och bin minskar idag på grund av minskad pollen- och nektartillgång och
utarmningen av jordbrukslandskapet är en viktig anledning till detta. En engelsk jämförande
studie visar att förbättrande åtgärder i odlingslandskapet, d.v.s. åkermark där det odlas
”flower-rich mixtures” inte ger mätbara ökningar av kolonistorlekarna hos humlearten,
Bombus terrestris. Deras slutsats är att humlorna födosöker över större områden än den som
en gård omfattar, så att för att uppnå mätbara positiva effekter bör antagligen större områden
skötas på lämpligt sätt. Studien visade också tydligt att kolonistorlekarna i ”suburban areas”
(villasamhällen) ökade snabbare och att humlorna här samlade föda från en mer varierad flora
(Goulson m fl, 2002).
Steffen-Dwenter (2001) studerade hur humlesamhället utvecklades på 1-5 åriga trädor, och
fann en topp i artdiversitet och individantal år två. Diversiteten bland humlorna korrelerade
tydligast mot andelen blommande örter i fälten. Deras förklaring till att trädorna är som mest
spännande andra året, är att man då får en maximal blandning av annuella och perenna örter.
Intressant att notera är att även flest antal hotade arter fanns på de tvååriga trädorna. Den
tvååriga trädan hade nästan lika hög diversitet som den 30-åriga ”ängsmark” som användes
som jämförelsegrupp.
En annan viktig faktor är att ”rätt” värdväxter förekommer på fälten. Inom det svenska
vildbiprojektet har man pekat på några viktiga växter för vildbinas födosök. Arter inom ärt-,
korg- och kransblommiga växter är allra viktigast. Vitklöver lyfts fram som särskilt viktig, då
den har en lång blomsäsong. Även rödklöver, åker- och krustistel, röd- och blåklint, häck- och
kråkvicker, lusern hampdån, vitplister och gulvial hör till de mest besökta blommorna. Övriga
släkten som utnyttjas flitigt är rosor, dunörter, samt arter som fackelblomster, ängskovall och
åkerböna (Svensson, 2002, Risberg, 2004). Åkerböna gynnade uppenbarligen långtungade
humlor i studien, exempelvis arten vallhumla som är rödlistad. Mer vall, gärna med vitklöver,
mer åkerböna, och maximal habitat-diversitet är några råd som Jens Risberg inom
vildbiprojektet ger.
Salix kan gärna tillåtas på trädorna, då den är en nyckelart för humlor och bin, och inte tas
bort direkt som dagens trädesregler kräver. Utnyttja åkerhörnen (även på trädorna) och låt
Salix etablera sig här. Insådd av facelia, (Phacelia tanacetifolia) verkar inte uppskattas av
vilda humlearter, utan bara av honungsbiet (Gathman, 1994, Steffen-Dewenter, 2001).
En slutsats av genomgången av de studier som finns på bin är att ökad habitatdiversitet och en
divers vegetation är enormt viktig för humlor och bin. Växtföljder med träda är ett snabbt och
enkelt sätt att öka vildbipopulationen, men behöver kompletteras med andra åtgärder också.
Mer vall, småbiotoper och kantzoner behövs också i landskapet.
På trädorna gäller att:
- ju mer divers vegetation som kan skapas desto högre blir artantalet bland humlor och
bin.
- de kan gärna vara stora.
- de bör helst vara fleråriga.
- de kan gärna placeras på lätta jordar, som är lättgrävda (för bobyggen) och som inte
bildar lika tät vegetation, vilket flera av våra hotade arter kräver.
- gärna insådd av nektarrika örter, men ej facelia som inte vildbina verka uppskatta.
Svenska arter gillar klöver, gärna vitklöver, andra ärtväxter, krans- och korgblommiga
arter.
81

- gärna mer åkerböna.
- vilda Salixarter får sparas på trädorna, då de är nyckelarter för humlor och bin.
Däggdjur
Däggdjurens utnyttjande av trädor för sin reproduktion är i Sverige relativt begränsat. De arter
som sågs relativt ofta vid en studie av fåglar och vilt på ekologiska gröngödslingsträdor kring
Uppsala var fälthare, rådjur och räv (Kvarnbäck, 2004). Gnagare noterades ej av inventerarna
vid studien men förekom dock. Vid putsning av trädorna var det endast två lantbrukare som
skrämde upp/körde på harar och en råget som lämnade fältet med sina ungar. Däremot verkar
trädan användas flitigt för näringssök och tillfälliga viloplatser av både hare och rådjur.
För gnagare finns studier från Lettland och England som visar positiva effekter av trädan. Den
lettiska studien på mindre skogsmus (Apodemus sylvaticus) visar att trädorna är attraktiva
jämfört med stråsäd, och att de skall sås in med en mixad vegetation och klippas sällan eller
inte alls, och i så fall med hög klipphöjd. (Tattershall m.fl., 1998). Den engelska studien
jämförde också insådda trädor (med olika gräs/klöverblandningar) och slagna sent (i juli) och
fann klart högre art- och individrikedom av gnagare än liknande spannmålsfält (Tattershall
m.fl., 2002). De var i stort jämförbara med skogsmarker och häckar. Utseendet på trädan
verkar inte ha någon större betydelse, då gnagarna verkar kunna kolonisera både 20-meters
remsor och större enhetliga block lika bra. Gnagare vill alltså ha insådda trädor med
gräs/klöver, som slås sällan/sent på året.
En artikel från England tar upp fältharens (Lepus europeus) nyttjande av landskapet, via en
enkätundersökning till 3 000 lantbrukare (1 050 svarade). Deras resultat visar att trädor är
positivt för haren på rena spannmålsgårdar då fler harar observeras om träda införs i
rotationen. Även vårsådd vete och betor gynnade haren. Smärre skogsdungar pekas också ut
som nyttiga (men det är ju ingen bristvara i Sverige på samma sätt som i England) (Vaughan
m.fl., 1992).
För däggdjuren och framför allt klövvilt finns det idag flera blandningar att så in för att gynna
dessa arter. Se avsnittet om viltåker/viltträda för mer om detta. Även uppslag av Salix kan
tillåtas för att gynna klövvilt.
Fåglar
De flesta fågelarter föredrar trädor framför konventionella grödor. Vid en litteraturstudie av
preferens för olika fälttyper (Berg & Kvarnbäck, 2004 in press) hos jordbruksfåglar fann man
att av 31 arter hade 20 preferens för trädor och endast två verkade undvika trädor. Trädorna
prefererades mest av frö- och insektsätande fåglar, t ex sånglärka medan födogeneralister som
t ex kråkfåglar inte visade någon preferens för trädor. Ettåriga trädor föredras framför
långliggande trädor av ett brett spektrum av artgrupper (Buskirk&Willy 2004, Hendersson m.
fl., 2000). Det kan förklaras med att ettåriga trädor har en mer varierande vegetationsstruktur
som gör födan mer tillgänglig för arter som födosöker på marken, och att det finns mer
ogräsfrön. Även långliggande trädor hyser dock en betydligt rikare fågelfauna än
konventionella grödor, och delvis andra arter och kvaliteter än roterande trädor. Att blanda
roterande och långliggande trädor i ett landskap kan ge maximal effekt på fågellivet (RSPB,
2004)
Många av de arter som nyttjar trädor i Sverige har sin huvudsakliga förekomst i
jordbrukslandskapets betesmarker och övriga icke-odlade småbiotoper (skogsbryn, våtmarker,
åkerholmar, odlingsrösen, etc.) men häckar och söker föda även i det angränsande
åkerlandskapet, inklusive trädor. Fåglarna söker sig till trädorna huvudsakligen av två skäl
(SJV, 2003):
82

- Lämplig vegetation för häckning eller för att söka föda. Skälen är olika för olika arter.
En del arter attraheras av fläckvis bar mark, t ex sånglärka, tofsvipa och måsfåglar,
medan andra föredrar tätare vegetation, t ex kornknarr samt rovfåglar som jagar sork.
- Rikare utbud av ”insekter” (insekter samt spindlar m fl evertebratgrupper) och frön än
i konventionella grödor. Eftersom trädor normalt besprutas i mindre omfattning än
konventionella grödor finns vanligen ett rikare utbud av insekter. Tillgången på
insekter i en ettårig träda är betydligt större än i omgivande stråsädesodlingar. Ännu
fler insekter och dessutom fler ogräsfrön finns generellt sett i tvååriga trädor. Därefter
avtar normalt insektstillgången och mängden intressanta ogräsfrön något i takt med att
konkurrenskraftiga gräs tar över.
Trädorna hyser fler fågelarter om de:
- består av stora områden. Liksom för andra organismgrupper är stora sammanhängande
trädesarealer avsevärt mer artrika än små ytor (Buskirk & Willy)
- ligger nära eller i direkt anslutning till biotoper med höga naturvärden, som
exempelvis naturbetesmarker, åkerholmar, våtmarker etc.
- helt eller delvis översvämmas under våren.
- ej är besprutade med bekämpningsmedel
- har lågväxande fånggröda, max 15-20 cm växlar med oregelbundna fläckar av bar
mark.
Det är främst under häckningtid som trädorna har betydelse för födosök, men de nyttjas även
under flyttning och under vintern. Som häckningsplats har trädorna betydelse främst för ett
tiotal arter, varav flera är rödlistade och nästan alla har minskande populationer i hela Europa.
Här följer en lista över arter där trädan har betydelse som häckningsmiljö.
Art: Stubbträda Insådd träda
Sånglärka x x
Tofsvipa x x
Storspov x x
Vaktel x
Kornknarr x
Buskskvätta x
Ängspiplärka* x
Gulärla* x
* begränsad andel av populationen häckar på trädor
Sånglärkan är i öppna landskap den klart dominerande arten på trädor i södra och mellersta
Sverige. Inventering av ca 270 ha ekologiska grönträdor i Uppland gav: Sånglärka 253 revir,
Ängspiplärka 11. Buskskvätta 10, Tofsvipa 2, Storspov 2 och Gräsand 1. Därtill 5 spelande
vaktlar (tillfälligt) samt ett 20 tal andra fågelarter som använde fälten för födosök.
(Kvarnbäck, 2004 opubl).
83

Effekt på mångfalden av olika skötselåtgärder
Putsning och slåtter
Klippning av trädans vegetation är en vanlig åtgärd på de flesta typer av trädor, framför allt på
gröngödslingsvallar och långliggande trädor, men det rekommenderas även av
växtodlingsrådgivare på konventionella stubbträdor.(A Karlsson, pers.medd). När
vegetationen klipps av men inte samlas upp brukar det kallas putsning medan om det sker en
bärgning av det avslagna växtmaterialet kallas det slåtter.
Syftet med klippning av trädan är normalt inte att skörda foder (får inte göras före 31 augusti
enligt gällande regler) utan att hålla tillbaka ogräs samt, på gröngödslingsvallar, att stimulera
tillväxten av kvävefixerande klöver. Att putsa trädan är tillåtet när som helst, men förslag har
rest av SNV att förbjuda putsning före 1 juli av hänsyn till djurlivet (SJV, 2003 opubl.).
För att få en artrik flora är viss klippning ofta av godo, men den bör undvikas som omfattande
åtgärd under försommaren då de flesta växter blommar och sätter frö. Klippning på våren och
hösten gav högst artrikedom, men också mest ettåriga ogräs, i en flerårig engelsk studie
(Smith & Macdonald, 1992). Är marken näringsfattig och man strävar efter att få en
ängsliknande vegetation kan det vara anledning att efterlikna en traditionell slåttertidpunkt i
slutet av juli- augusti (Fogelfors & Hansson 1997).
Djurlivet på trädor är ännu känsligare för klippning än växterna. Markhäckande fåglar är
kanske den grupp som är allra känsligast. Från det att fåglarna börjar häcka på våren till dess
att de är färdiga fram på eftersommaren kan klippning göra stor skada på
häckningsframgången. Exakta datum beror av väder och vilka arter som är aktuella på den
speciella platsen. Kornknarr och vaktel får ofta inte ut sina kullar förrän i slutet av juli-augusti
(Artdatabanken, 2004), medan t ex storspov och sånglärka normalt är färdiga med första
kullen i slutet av juni. Sånglärka kan i södra Sverige dock förmodligen lägga ytterligare en
kull (Berg, 2004) som då är flygfärdiga först på eftersommaren.
Kvarnbäck (opubl) studerade effekterna av putsning på fåglar på 18 gröngödslingsvallar i
Uppland under 2003 och 2004. Sånglärka var den helt dominerande fågelarten på dessa fält
och tätheten var hög (ca 1,1 par/ha). Då konstgjorda lärkbon lades ut i fälten blev ca hälften
förstörda vid putsning. Själva klippningen i sig var inte det stora problemet utan den största
faran var att de blev överkörda av traktordäcken, eller att bona blev begravda under avslaget
växtmaterial. En senareläggning av första putsningen från 25 maj till 15 juni visade sig vid
inventering ge i genomsnitt 50 % högre häckningsframgång (flygga kullar), men variationen
mellan fält var stor och resultatet inte helt signifikant. På fält med mycket tät klövervegetation
gav inte senareläggningen av putsningen någon som helst positiv effekt på lärkorna. Orsaken
var förmodligen att grödan blev för tät och hög för att de skulle genomföra häckningen på det
fältet. Sånglärkornas behov av en varierande täthet i vegetationen, med inslag av bara fläckar,
betonas också i andra studier (Donald, 2004).
Ett sätt att öka fågelungarnas överlevnad vid klippning är att se till att det finns en flyktväg
för markhäckande fåglar när fälten slås. I en brittisk studie ökade överlevnaden hos
kornknarrungar när man började slåttern i mitten av fältet och slog inifrån och ut (Tyler et al,
1998).
Förutom att klippning direkt kan förstöra fågelbon påverkar det också födotillgången. Moreby
& Sothway (2000) fann att slåtter signifikant minskade tätheten av evertebrater som fåglarna
äter, framför allt spindlar, jordlöpare och bladbaggar. Även däggdjur som rådjur och gnagare
(Tattersall et al, 2001) har visat sig missgynnas av slåtter.
84

Att förena biologisk mångfald med det agronomiska syftet med klippning är knepigt,
åtminstone på näringsrik mark där ogräsproblem är vanliga. För att däremot få god effekt på
besvärliga rotogräs, framför allt åkertistel, bör man klippa av den i begynnande knoppstadie
(A-M Dock-Gustafsson, pers medd), vilket infaller mitt i den känsligaste perioden för flora
och fauna. Klippningen bör också helst upprepas flera gånger under växtsäsongen för att ge
bästa effekt.
Vältning
Vältning är en brukningsåtgärd som i trädessammanhang främst sker på gröngödlingsvallar, i
syfte att trycka ner uppfrysta stenar och jämna till marken. Effekter av vältning på biologisk
mångfald är sällan studerade. Markhäckande fåglar som påbörjar sin häckning tidigt, främst
sånglärka och tofsvipa, kan antas påverkas negativt av vältning. I ett examensarbete om
sånglärka (Löfgren, 2000) jämfördes tätheten av sånglärka på vältade och ovältade vallar. Där
konstaterades att antalet sånglärkor efter vältning i slutet av april minskade med hälften.
Tätheten av lärkor förblev sedan lika låg resten av häckningssäsongen. Detta resultat motsägs
dock av inventeringar av gröngödslingsvallar i Uppland (Kvarnbäck, opubl) där ingen effekt
av vältning kunde spåras på lärkornas täthet. I den senare studien skedde dock vältningen
tidigare, före 20 april, då lärkorna troligen inte låg på bo.
Gödsling
Att gödsla på marker där man vill skapa en ängsvegetation är inte tillrådligt, och det är heller
inte tillåtet enligt dagens trädesregler. Ett flertal studier indikerar dock att viss gödsling på
trädor kan gynna djurlivet, främst genom att ge en kraftigare vegetation på trädan. Försök i
England med insådd av s.k. ”Wild bird cover” (ung. fågelrestaurang) visade t ex att
fröproduktionen, och därmed nyttan för fåglarna, begränsades av bestämmelserna om
gödselanvändning (Stoate m fl, 2003). Även i uppländska betesmarker har ett flertal fågelarter
visat sig föredra gödslade framför ogödslade beten. Framför allt gröngöling men även flera
andra, i Europa minskande hagmarksarter – törnskata, göktyta, pilfink - visade positiv
koppling till gödsling (Pärt & Söderström, 1999). Daggmaskar tycks också gynnas av måttlig
gödsling, framför allt av organiska gödselmedel (Steen, 1983, Gerard & Hay, 1979). Den
senare studien, som i och för sig gjordes i en korngröda, visade att 100 kg kväve var den giva
som gav mest daggmaskar. Det förklarades med att vid lägre giva blev vegetationen gles och
jorden uttorkad, medan vid högre giva blev vegetationen för tät och jordtemperaturen för låg
för att maskarna skulle trivas.
Kemisk bekämpning
Det finns inga direkta studier på hur användning av kemiska bekämpningsmedel på trädor
påverkar artrikedomen. Bekämpning mot insekter görs inte på trädor, men däremot sprutas de
allra flesta trädorna med glyfosat innan trädan bryts. All forskning som handlar om hur
bekämpningsmedel påverkar växt- och djurlivet görs i andra grödor, sprutfria kantzoner och i
jämförande studier med ekologisk odling.
En rewiew-artikel (Bengtsson m.fl, in press) angående biologisk mångfald i ekologisk odling
kontra konventionell odling visar en genomsnittlig ökning av artrikedom på 30 % vid
ekologisk odling. Även här skiftar resultaten men bara 16 % av studierna visar en negativ
effekt av ekologisk odling. När man ser på resultaten för olika organismgrupper visar fåglar,
rovinsekter och växter en ökande trend, medan icke rov- och skadeinsekter visar en
minskande trend vid ekologisk odling. Författarna lägger också in betydelsen av landskapets
utseende för mångfalden, inte bara odlingsformen, vilket kan förklara en del av variationen i
mångfald. Ofta får man bättre resultat av omläggning till ekologisk odling i mindre intensiva
områden, då det finns fler restbiotoper som fungerar som källor för artrikedomen.
85

Känsligheten för insekticider varierar för olika evertebratgrupper, mest beroende på när
bekämpning sker och vilka preparat som används. Enkelt sett kan man säga att artdiversiteten
står i direkt förhållande till minskad mängd kemiska preparat. Spindlar anses vara känsliga för
insekticider. Även rovinsekter som jordlöpare kan ta direkt skada av preparaten, och om de
inte drabbas direkt så drabbas de genom att födobasen försvinner. När det gäller effekter av
besprutning på trädor kan man dra en del slutsatser från forskningsrön om sprutfria kantzoner,
som ligger ganska nära trädorna vad det gäller ogräsförekomst och insektsliv. Ett helt kapitel
om sprutfria kantzoner i Ökad Mångfald (SJV 2003:4) tar upp mer om olika arters
känsligheter för besprutning. Chiverton visar i sina svenska försök att bl.a. viktiga
”fågelmatsinsekter” (vivlar, bladbaggar, fjärils- och bladstekellarver samt växtsugare) gynnas
kraftigt av sprutfria zoner. Dessa grupper är viktiga för fälthönskycklingar under sommaren.
Fåglar och däggdjur påverkas inte direkt, bara genom minskad födotillgång, vilket är nog så
illa.
Användningen av herbicider görs inte heller på trädor, med det stora undantaget:
totalbekämpning med glyfosat när trädan ska brytas. Glyfosaten dödar i princip all växtlighet,
vilket naturligtvis minskar artrikedom av både växter och djur som lever där. Långsiktiga
effekter av glyfosat, hur den påverkar återkolonisation av ex. insekter, framtida
ogräsuppförökning m.m. har inte studerats. Trädor är en viktig miljö för flera hotade svenska
åkerogräs (vilka är känsliga för herbicider), då de här hittar en alternativ miljö. Det här gäller
framför allt på lite sandigare marker. (www.artdata.slu.se)
Slutsatsen blir att med dagens trädesregler är det bättre med långliggande trädor som inte
måste besprutas årligen, än med ettåriga, roterande trädor som måste besprutas med glyfosat
vid brytning av trädan. En minskad användning av både glyfosat, insekticider och fungicider
är självklart bra för artrikedomen.
Jordbearbetning
Generellt sett så ökar evertebratfaunan vid minskad jordbearbetning. Tydligast är detta för
daggmaskar som ökar kraftigt vid olika varianter av plöjningsfri odling, vilket är bekräftat i
ett flertal studier. Spindlar ökar i antal vid reducerad jordbearbetning i flera undersökningar
från USA och Italien (Sunderland och Samu, 2000, Stinner och House, 1990).
Jordlöpare uppvisar mer otydliga resultat, men en övervikt åt positiva effekter fås i flertalet
studier (Kromp, 1999). Ibland är individantalet högre på plöjda marker och ibland på oplöjda
marker, medan artantalet nästan alltid är högre där mindre bearbetning sker. För jordlöparna
är det levnadssättet som är avgörande för hur skadlig bearbetningen är. En våraktiv art
drabbas hårdare av en höstplöjning än en höstaktiv art, framför allt om landskapet är så pass
ensartad att det inte finns några refuger att utnyttja. Djup plöjning är också mer skadlig för
jordlöpare än en grund bearbetning (Kromp, 1999).
Kortvingar, Staphylinidae, visar inte någon nämnvärd skada av plöjning, då många arter
reproducerar sig tidigt på våren. De verkar ändå gynnas av minimerad jordbearbetning, på
grund av förbättrat mikroklimat, ökad svamp i mikrobiomassan och förändrad markstruktur.
Bin och humlor påverkas negativt av plöjning, då de utnyttjar gamla sorkhål och dylikt för
sina kolonier (enligt det svenska vildbiprojektet).
Att trädorna inte omfattas av vårbruk är bra för fåglarna. (På marker med vårsådda grödor får
tidigt häckande arter som tofsvipa och sånglärka (i viss mån) sina bon förstörda). Däremot
bryts många trädor i juli vilket påverkar flera arter. Arter som börjar häckningen sent hinner
inte färdigt, och de arter som försöker få ut två kullar eller häckar om hinner inte heller
färdigt.
86

Tidpunkten när trädorna bryts är därför mycket viktig. Även fågelarter som inte häckar direkt
på trädan påverkas när den bryts, genom förändrad tillgång på föda, som daggmask och
övriga evertebrater. I England görs försök med att på större trädor, harva upp vegetationsfria
ytor före sista mars, som ska dra till sig häckande tofsvipor, s.k. ”lapwing nesting-plots”.
Arealen som jordbearbetas är ett par hektar och påminner om en svartträda.
Insådd
Försök med insådd av ängsväxter för att snabba på successionen på trädad mark genomfördes
på fem olika platser i Europa inom projektet TLINKS (Hedlund m fl, 2003). De anlade tre
olika försöksled 1) Insådd av 15 olika ängsväxter 2) insådd av 5 olika ängsväxter och 3)
naturlig regeneration. Försöksrutorna sköttes med årlig slåtter i augusti-september. Effekterna
av de olika behandlingarna studerades med anseende på såväl vegetationsutvecklingen som
marklivet. Insådden gav en ökad växtbiomassa jämfört med naturlig regeneration och initialt
också en ökad artrikedom. Någon motsvarande ökning av biomassa, abundans eller
artrikedom hos markorganismerna (bl a daggmaskar, nematoder, svampar, bakterier och
mikroartropoder (Collembola m fl)) kunde dock inte iakttas. Däremot fanns ett överraskande
negativt samband mellan den för växtdiversiteten så betydelsefulla arbakulära mykorrizan (sk
AM-svamp) och insådd och växtbiomassa ovan jord (Hedlund, 2004 pers medd.). Det senare
resultatet har författarna svårt att förklara, möjligen kan det röra sig om en förändrad
konkurrenssituation i marken som uppkommit genom de insådda arterna. De i övrigt otydliga
sambanden mellan vegetationen, diversitet och produktivitet ovan mark och
markorganismerna känns dock igen från många andra studier exempelvis (Lagerlöf m fl,
2002, Boag m fl, 1997, Wardle m fl, 1999a). Brukningsåtgärderna (framför allt
jordbearbetning) förefaller ha betydligt större effekt på diversiteten och biomassan av liv i
marken än vilka växtarter som odlas. Sambanden är dock ännu oklara i stor utsträckning
(Hedlund, pers medd)
I England har den engelska fågelskyddsorganisationen, RSPB (Royal Society for Protection
of Birds), på uppdrag av de engelska myndigheterna utvecklat ett antal fröblandningar som
ska kunna gynna odlingslandskapets fåglar (”Allerton-projektet” av Allerton research and
educational trust). Där odlas blandningarna, dels för att ge skydd och föda under sommaren,
och dels att förbättra födotillgången vintertid. Arter som gynnas i England av odlingarna är
rapphöns, gulsparv, kornsparv, sånglärka, hämpling, fasan m fl Två olika blandningar som
gynnar fåglar används, en stråsädesbaserad och en kålbaserad (eng. kale). I blandningarna för
fåglarna ingår ex. rågvete, vete, kardvädd, cikoria, mjölmålla, hirs, bovete, lin, facelia,
fodervicker m.fl.
Fröblandningarna bör odlas som stråk tvärs över fälten eller i fältkanter och fungerar då som
nya småbiotoper och korridorer i landskapet. De kan dock odlas i rutor också. Att lägga 20
meters trädesremsor tvärs över fälten och där så in dessa blandningar är nu en metod som
används på ett bra sätt. 1-2 hektar av dessa blandningar på en gård på 333 hektar (Loddington
farm), räcker enligt forskarna där (Chris Stoate, pers medd). Resultatet blev så pass bra att
regeringen införlivade odling av dessa fröblandningar i sitt Miljöstödsprogram (Agro-
Environment Scheme) så att lantbrukare som odlar dessa fröblandningar nu kan få
miljöersättning. Den här metoden, ihop med ytterligare ett antal anpassningar i odlingen, ses
som ett bra sätt att återskapa delar av de numer försvunna småbiotoperna i slättlandskapet.
Det här är ett utmärkt sätt att utnyttja trädorna på och ger mycket nytta på liten yta. Mer
forskning om nyttan i Sverige bör göras för att veta om blandningarna passar för svenska
förhållanden. Sydsverige har liknande klimat som England, så där borde det passa i alla fall.
Insådd av klöver/gräsblandningar på trädan verkar vara positivt för åtminstone spindlar,
gnagare, harar, bin- och humlor.
87

Samlad bedömning av värdet av olika typer av trädor
Nedan görs en beskrivning av de olika typer av trädor som är, eller har varit, vanligt
förekommande i Sverige, samt hur de vanligtvis sköts. För varje typ görs en bedömning av
dess för- och nackdelar för biologisk mångfald. Oftast finns inga direkta studier att stödja
bedömningarna på utan författaren använder sin samlade kunskap.
Stubbträda
Agronomiskt syfte
Tar marken tillfälligt ur produktion (vilket man är tvungen till av EU-reglerna). Passar bra
inför tidigt höstsådd av t ex oljeväxter eller spannmål. Stubbträda är vanlig inom
konventionell produktion, däremot ovanlig i ekologisk. Normalt är den ettårig.
Skötsel
Efter att föregående gröda skördats får stubben stå orörd under höst, vinter, och vår. Fram på
sommaren, i juli, bryts trädan. Normalt sker det genom en glyfosat-besprutning i början på
juli och ett par veckor senare när all vegetation vissnat ner kultiveras eller plöjs marken. En
rekommendation är att trädan putsas ett par veckor innan besprutning eftersom bekämpningen
då kan ge bättre effekt.
Fördelar för biologisk mångfald
- Mycket frön åt fåglar på vintern.
- Rikt uppslag av annuella ogräs, diversiteten dock begränsad av vad som finns i
fröbanken. Dominerar på lerjordar i slättbygd, där den främst används, ofta av
baldersbrå och rotogräs som tistel och kvickrot.
- Kan ha ett rikt insektsliv under vår och försommar, lite beroende på vegetationens
diversitet och struktur
- Tillgången på föda och den varierade vegetationen med inslag av bara fläckar gör
stubbträdan attraktiv för många fågelarter och jordlöpare.
Nyckelfaktorer: Vad finns i fröbanken när trädan anläggs? Hur länge får den ligga? När bryts
den?
Nackdelar för mångfalden
- Stubbträdan bryts tidigt på säsongen när flera fågelarter fortfarande ligger på bo eller
har små ungar. Den tidiga brytningen innebär också att insekter inte får möjlighet att
fullfölja sin livscykel.
- Det biologiska värdet begränsas av vad som finns i fröbanken, vilken som regel är
fattig i de intensiva växtodlingsområden där stubbträdan oftast finns. Fleråriga
stubbträdor får ofta en mer varierad flora och större värde också för t ex fjärilar och
fåglar.
Gröngödslingsträda
Agronomiskt syfte
1) Samla växtnäring till kommande gröda
2) Bekämpa ogräs främst tistel och andra rotogräs.
Gröngödslingsträdor är vanliga i ekologisk odling. Varianter förekommer sällsynt även i
konventionell odling.
88

Skötsel
Insådd av vallfrö med stort klöverinslag i spannmål året före trädesåret (maximalt 30 % enligt
reglerna) Efter skörd av spannmålen står stubben och den spirande klövervallen orörd under
vintern. Vid behov vältas gröngödslingen i april för att trycka ner sten och jämna till marken.
Första putsning sker när tisteln är i begynnande knoppstadium, normalt i månadsskiftet majjuni
i Mellansverige. Vissa putsar ännu tidigare för att hålla tillbaka ogräs och ”få fart” på
klövern men det är inget som rekommenderas av rådgivare. När klövern, och tisteln, växt om
3-4 veckor senare sker en andra putsning. Beroende av ogräsförekomst och vilken gröda som
skall komma efter, kan trädan brytas redan i början av juli, eller fortsätta skötas med
återkommande putsning fram till augusti-september. Ibland får den ligga ytterligare ett år.
Fördelar för mångfalden
- Stubben och klövervallen som står över vintern ger mycket mat åt vilt höst, vinter och
vår, och sommar.
- Mycket blommande klöver under juli-augusti, vilket ger en viktig nektarkälla åt bin
och humlor.
- För in vall i växtföljden vilket ökar biotopvariationen på slättgårdar, och ger en ökning
av mullhalten i marken till gagn för markdjuren.
- Lockar till sig mycket sånglärkor och en del andra markhäckande fåglar som gärna gör
häckningsförsök på gröngödslingsträdan.
Nackdelar för mångfalden
- Farlig häckningsmiljö för fåglar eftersom en stor del av gröngödslingsträdan putsas så
intensivt och i vissa fall även vältas och bryts tidigt.
- Det höga klöverinnehållet gör att vegetationen sluts tidigt på säsongen, vilket minskar
värdet för marklevande djur som jordlöpare och fåglar som födosöker eller häckar på
marken.
Långliggande träda (5 år och äldre)
Agronomiskt syfte
Ta mark ur livsmedelsproduktion mer permanent. Den här typen av träda har hittills hamnat
mest på åkrar som ligger avsides, har sämre avkastning, är omgivna av skog, eller på
svårbrukade ställen mot järnvägar, våtmarker etc.
Skötsel
Ofta en äldre gräsvall som lämnas mer eller mindre åt sitt öde. Putsas av vid behov för att
hålla sly borta, ca 1 ggr/år. Putsningen sker när det blir tid över, ofta i juli-augusti.
Fördelar för biologisk mångfald
- Ganska ostörd miljö med ofta tuvig och tjock vegetation (på näringsrik mark) vilket
gynnar markdjur, spindlar och gnagare, och deras predatorer, t ex rovfåglar och
ugglor.
- På näringsfattig mark kan en ängsliknande vegetation med tiden utvecklas när ev.
insådda vallgräs börjar tappa i dominans. Det kräver dock en rik fröbank.
89

Nackdelar för mångfalden
- Eftersom åkermark i regel är näringsrik blir vegetationen oftast en hög, ensartat
vegetation, med några få konkurrensstarka gräs som dominerar vegetationen. De ger
få frön till fåglar och andra djur och en miljö som är svår att söka föda i för de flesta
djur som rör sig på marken.
- Den långliggande trädan hamnar ofta inte där den skulle göra störst nytta, i det öppna
odlingslandskapet, utan i anslutning till skog där det redan finns gott om skydd för det
vilda.
Svartträda
Agronomiskt syfte
Bekämpa ogräs genom upprepad jordbearbetning under vår och sommar. Traditionell
svartträda är inte tillåtet på uttagen areal enligt det nationella regelverket, eftersom den ökar
kväveläckaget från åkermark.
Fördelar för mångfalden
- Erbjuder fåglar och andra rovlevande djur lättåtkomlig föda i form av daggmask och
andra markdjur under en större del av säsongen än andra trädestyper.
Nackdelar för mångfalden
- Upprepade jordbearbetningar är negativa för markfaunan och gör fältet till en hopplös
häckningsmiljö för fåglar
- Dåligt för alla djur som lever av växter eftersom vegetationen och frösättningen är
minimal.
Viltträda (Viltbete)
Agronomiskt syfte
Gynna stammarna av jaktbart vilt. Viltträdor kan vara både ettåriga och fleråriga.
Insådd
Särskilda sorter eller sortblandningar som ska ge mycket föda och skydd åt klövvilt, hare och
fälthöns Svenska jägarförbundet har tillsammans med ett växtförädlingsföretag tagit fram
några olika blandningar som passar för viltträdor (Jensen, 2001). Det tycks dock bara vara två
som marknadsförs i dagsläget; en 1-2-årig (Viltträde) och en flerårig (Viltvalle). Allra
vanligast i kortliggande viltträdor är kanske ändå att en eller ett fåtal arter sås i renbestånd, t
ex foderraps eller fodermärgkål (Strand, 2004 pers. medd).
1-2 årig viltblandning Flerårig viltblandning
20 % höstråg
10 % havre
15 % foderraps
6 % fodermärgkål
10 % honungsört
15 % rödklöver
8 % westerwoldiskt rajgräs
16 % eng rajgräs
90
5 % vitklöver
5 % rödklöver
5 % lusern
10 % honungsört
20 % ängsgröe
20 % rödsvingel
15 % ängssvingel
15 % timotej
5 % hundäxing

Skötsel
Insådd sker i samband med vårbruket. Inga särskilda skötselåtgärder görs i övrigt på 1-2 åriga
viltträdor. Fleråriga viltvallar bör putsas under sensommar eller tidigt höst så att inte klövern
går ut så snabbt.
Fördelar för mångfalden
- Ger rikligt med grönmassa och insekter (särskilt 2: a året), som i sin tur blir föda åt
högre djur.
- Erbjuder en ostörd reproduktionsmiljö för fåglar och vilt.
- Går att utforma specifikt för vissa arters behov, ex ”fågelrestaurang”.
- Ger föda och skydd året om (flerårig viltträda)
Nackdelar för mångfalden
- Utsädet är ofta förhållandevis dyrt vilket begränsar arealen som sås in.
- Då många använder samma utsädesleverantör och det bara finns ett fåtal
sorter/sortblandningar blir variationen av vad som växer på trädorna liten mellan olika
gårdar och regioner.
Utformning och placering av trädor i Sverige - Diskussion
I vilka geografiska områden gör trädan mest nytta?
Van Buskirk och Willis stora meta-analys pekade på att trädor ger mest effekt på
biodiversiteten i områden med lågintensivt jordbruk och stor andel mark med miljöstöd.
Frågan är vad det innebär för svenska förhållanden? Någon motsvarande studie har inte gjorts
i Sverige så fältet är fritt för spekulation. I SJV (2003 opubl) hävdas att trädorna i södra
halvan av Sverige har mer betydelse för fågelfaunan än trädor i norra halvan eftersom
åkerlandskapet söderut generellt sett hyser fler arter. Vidare förstärks detta av den större
andelen odlad mark i södra Sverige. Antagandet förefaller rimligt, särskilt med tanke på att
norra Sveriges odlingslandskap domineras av vallodling och andra, mer eller mindre
igenväxande, gräsmarker. Trädor, med insådd gräsvegetation, vilket är dominerande i
Norrland, tillför knappast någon ekologisk resurs som väsentligen saknas i landskapet.
Mångfalden i norrländska odlingslandskap behöver snarare en intensivare odling med mer
olika grödor, än långliggande trädor utan skötsel. Möjligen kan en anpassad skötsel av trädor,
t ex sen putsning, göra dem intressanta för häckande norrlandsfåglar som storspov och
jorduggla.
I södra Sveriges spannmålsbygder är situationen en helt annan. Där är odlingen också ensidig
men på ett annat sätt. Spannmål, framför allt höstvete dominerar kraftigt, fälten är stora, och
permanent vegetation saknas i stor utsträckning ute i åkerlandskapet. Här är risken stor att
trädan blir för isolerad från andra värdefulla miljöer för biologisk mångfald och därför ger en
begränsad effekt. Särskilt om avsikten är att gynna sällsynta eller svårspridda arter. Av stor
betydelse i det utpräglade slättlandskapet är därför att trädesarealen, tillsammans med andra
småbiotoper, utgör ett nätverk av värdefulla biotoper i landskapet och uppnår en kritisk massa
för att kunna hysa stabila populationer av olika arter. Forskning på fragmentering av biotoper
pekar på att arter som är knutna till en viss miljö lider av fragmentering när mindre än 20-40
% av den ursprungliga biotopen återstår i landskapet (Linkowski & Lennartsson 2002).
91

Hur stor del innebär det att trädan behöver uppta i en intensiv spannmålsbygd? Det beror
förstås på hur bra det omgivande landskapet fungerar som stödbiotop – hur stor
grödvariationen är, hur stor del som odlas ekologiskt (utan kemiska bekämpningsmedel),
sprutfria kantzoner, spannmålsstubb, våtmarker, åkerholmar, etc. Inom BioSwiss, ekologisk
certifieringsorganisation, krävs att minst 5 % av jordbruksmarken sköts som naturmiljö (L-B
Johansson, pers medd.). Hur många procent träda behövs i en intensiv svensk spannmålsbygd
för att ge rejäl effekt på biologisk mångfald? För att få svar på den frågan skulle dock behövas
mer försök, övervakning och forskning, och inte minst fler trädor i landskapet.
Många typer av trädor kan behövas i slättbygd, men kanske särskilt långliggande trädor
eftersom det är en så sällsynt miljö i slättlandskapet.
Säkrast generell effekt ger trädor förmodligen i södra och mellersta Sveriges mellanbygder,
särskilt i spannmålsdominerade områden, t ex Mälardalen, där trädorna starkt bidrar till ett
mer variationsrikt landskap. Enligt Benton m fl (2003) är just variationen, eller
heterogeniteten, av habitat i tid och rum nyckeln till biodiversitet i odlingslandskap. I
mellanbygderna finns också ofta relativt gott om andra värdefulla miljöer som
naturbetesmarker, våtmarker, åkerholmar etc. vilket gör att det finns gott om spridningskällor
och spridningsvägar för växter och djur.
Trädornas utformning och placering i landskapet – hela fält eller remsor ?
Stora trädor ger högre artrikedom och oftast högre individtäthet än små trädor konstaterar
Buskirk och Willi (2004). De rekommenderar därför lantbrukare att anlägga så stora trädor
som möjligt, men inte nödvändigtvis om det går ut över antalet trädesskiften i landskapet.
I England är man mer inne på att få trädorna att hamna på rätt plats i landskapet. Eftersom de
flesta vilda växt- och djurarter i odlingslandskapet är knutna till kantzoner kan trädor med
fördel läggas som remsor längs kantzoner som vetter mot biologiskt rika miljöer som
våtmarker, naturbetesmarker, åkerholmar, gårdsmiljöer, etc. I England som är ett
föregångland inom vilt- och fågelvård i odlingslandskapet gäller att ned till två meter breda
remsor kan vara värdefulla för häckande fåglar om de lämnas oslagna så att vegetationen blir
tät (Sotherton m fl 1994). För den engelska studien gällde också att om remsorna är tänkta för
födosök bör de helst vara bredare.
Alla arter är dock inte knutna till kantzonerna, sånglärka och vadarfåglar är exempel på arter
som skyr kantzoner särskilt om de är trädbeväxta. De söker sig till stora öppna ytor, ofta till
mitten av fälten. För att gynna dem, och förbättra för nyttiga rovinsekter ute i fälten, föreslår
Sotherton m fl att en eller flera, 20 m breda remsor anläggs centralt i fälten. De kan med
fördel sås in med olika blandningar i olika delar, t ex en blandning för boskydd, en annan som
passar ungfågelstadiet (mycket insektsrika örter och gott skydd) och en tredje som ger föda
och skydd på vintern.
En viktig fördel med att dela upp trädan i remsor eller rutor istället för hela fält är att den då
kan betjäna fler individer. Det beror på att många av de djur och fåglar som lever i
odlingslandskapet har stora revir, och utnyttjar flera olika biotoper. Fördelas hela
trädesuttaget på några få hela fält rymmer de ett begränsat antal par (Sotherton m fl 1994).
Finns det då inga nackdelar med att dela upp trädesarealen i remsor och rutor? En invändning
är att det kan ge merarbete genom längre sträckor att köra med maskinerna vid anläggning
och skötsel. Å andra sidan kan långliggande trädesrutor placeras i åkerhörn och åkerhak så att
den odlade arealen istället blir lättare att köra över och mer välarronderad. En annan
invändning är att smala remsor och små rutor blir riskabla reproduktionsmiljöer eftersom de
är så lätta att söka av för predatorer.
92

I England där man har stor erfarenhet av att använda trädesremsor i viltvården är det dock
inget problem som man berör i litteraturen varför problemet inte verkar vara så stort – än så
länge – kanske man ska lägga till för säkerhets skull. Enligt Tattershall m fl (2002) finns få
undersökningar som jämför värdet av linjära trädor och hela fält. I deras studie av gnagare
förväntade de sig att finna färre individer av arter som var habitat-specialister i linjära
trädesremsor men fann ingen sådan skillnad.
I Sverige ligger de flesta långliggande trädor på den mest lågavkastande jordbruksmarken,
ofta avsides intill skogskanter, åkerholmar och andra svårbrukade platser. Det rör sig ofta om
relativt små skiften eller delar av skiften. Det är sällan de ligger som remsor med ett
undantag: skyddszoner mot vattendrag. Tyvärr sköts de sällan med tanke på biologisk
mångfald. Skyddzonerna är också normalt de enda långliggande trädor som ligger ute i det
öppna åkerlandskapet vilket är synd för den biologiska mångfalden, eftersom den gynnas av
habitat-heterogenitet (Benton m fl, 2003). Roterande, t ex stubbträdor och
gröngödslingsträdor, som ingår i växtföljden är däremot mer jämnt fördelade i
åkerlandskapet.
Slutsatser/Sammanfattning
Trädor ger i allmänhet en starkt positiv effekt på biologisk mångfald i åkerlandskapet. Det
gäller såväl trädor som ingår i växtföljden, roterande trädor, som mer fasta långliggande
trädor. Effekten av trädor varierar och beror bl a på hur gamla de är, om de såtts in och i så
fall med vilken sortblandning, och var det ligger i landskapet; markens jordart och fröbank
och vilka biotoper som omger trädan. Olika organismgrupper och arter påverkas och föredrar
olika sorters trädor. För många är långliggande trädor av större betydelse men t ex många
fågelarter och jordlöpare behöver de roterande trädornas lite glesare och frörika vegetation.
En och samma art använder ofta olika sorters trädor under olika faser av sin livscykel. Därför
är det en fördel om olika typer av trädor är väl spridda i landskapet, och att konnektiviteten
(utbytet) mellan dem är god. Generellt är trädor av större värde för biologisk mångfald om de
ligger i nära anslutning till andra värdefulla miljöer som våtmarker, naturbetesmarker,
åkerholmar och andra kantzoner i det öppna landskapet. En träda behöver inte ligga som ett
stort block utan kan ofta med fördel fördelas på flera olika remsor och rutor i landskapet.
Referenser
Allerton research and educational trust. 2001. Designing crop/plant mixtures to provide food for seed-eating farmland birds
in winter. Final projekt report, BD1606, Ministry of agriculture, fisheries and food, UK.
Asteraki, E. J., Hart, B.J., Ings, T.C., Manley, W.J. 2004.Factors influencing the plant and invertebrate diversity of arable
field margins. Agriculture, Ecosystems and Environment 102, 219-231.
Artdatabanken. 2004. Artfaktablad. www.artdata.slu.se.
Bengtsson, J., Ahnström, J., Weibull, A-C. 2004. The effects of organic agriculture on biodiversity and abundance: a metaanalys.
In press.
Benton, T. G., Vickery J. A., Wilson J. D. 2003. Farmland biodiversity: is habitat heterogeneity the key? Trends in Ecology
and Evolution 18: No. 4.
Berg, Å, & Kvarnbäck, O. Preferenser för olika fälttyper hos häckande jordbruksfåglar – en litteraturstudie. In press.
Boag B., Hebden P.M., Neilson R., Rodger S. J. 1997. Observations on the effect of different management regimes of setaside
land on nematode community structure. Applied Soil Ecology 9: 339-343,
Buskirk, J. V, Willi, Y. 2004. Enhancement of Farmland Biodiversity within Set-Aside Land. Conservation Biology 18: 987-
994.
93

Büchs. W, Harenberg. A, och Zimmermann, J.1997. The invertebrate ecology of farmland as a mirror of the intensity of the
impact of man? – An approach to interpreting results of field experiments carried out in different crop management
intensities of a sugar beat and an oil seed rape rotation including set-aside. Entomological Research in organic agriculture 15,
83-107.
Carcamo, H.A., Niemeta, J.K., Spence, J.R. 1995. Farming and ground beetles: effects of agronomic practice on populations
and community structure. Canadian Entomologist, 127 (1), 123-140.
Critchley, C. N. R. och Fowbert, J. A. 2000. Development of vegetation on set-aside land for up to nine years from a national
perspective. Agriculture, Ecosystems and Environment 79: 159-174.
Corbet, S. A. 1995. Insects, plants and succession: advantages of long-term set-aside. Agriculture, Ecosystems and
Environment 53: 201-217.
Desender, K. och Bosmans, R. 1998. Ground Beetles (Coleoptera, Carabidae) on set-aside fields in the Campine region and
their importance for nature conservation in Flanders (Belgium). Biodiversity and Conservation 7: 1485-1493.
Donald P. F. 2004. The Skylark. Bibliografi. A & C Black Publishers Ltd. London.
Fogelfors, H och Hansson, M. 1997. Skötsel av vilande åker. Fakta –Mark/växter. SLU
Fogelfors, H och Hansson, M. 1998. Management of permanent set-aside on arable land in Sweden. Journal of Applied
Ecology 35: 758-771.
Ford M. A. 1996. The transformation of surplus farmnland into semi-natural habitat. Aspects of Applied Biology (No. 44):
179-184.
Gathmann, A., Greiler, H-J. och Tscharntke, T. (1994) Trap-nesting bees and wasps colonizing ste-aside fields: succession
and body size, management by cutting and sowing. Oecologia 98: 8-14.
Gerard B. M. & Hay R. K. M. 1979. The effect on earthworms of ploughing, tined cultuvation, direct drilling and nitrogen in
a barley monoculture system. Journal of Agricultural sciences 93: 147-155.
Goulson, D., Hughes, W.O.H., Derwent, L.C., Stout, J.C. 2002. Colony growth of the bumblebee, Bombus terrestris, in
improved and conventional agricultural and suburban habitats. Oecologica 130, 267-273.
Graham D. J. och Hutchings M. J. 1988. A field investigation of germination frpm the seed bank of a chalk grassland om
former arable land. Journal of Applied Ecology 25 (1): 253-263.
Hedlund, K., Santa Regina I, Van der Putten W. H. m. fl. 2003. Plant species diversity, plant biomass and responses of the
soil community on abandoned land across Europe: idiosyncracy or above –belowground time lags. Oikos 103: 45-58.
Henderson I. G., Cooper J., Fuller R. J., och Vickery, J. 2000. The relative abundance of birds on set-aside and neighbouring
fields in summer. Journal of Applied Ecology 37: 335-347.
Hopper, R, Doberski, J. P. Set-aside fallow or grassland: reservoirs of beneficial invertebrates? P. 165-168 in J. Clarke, Set-
Aside. British Crop Protection Council Monograph nr 50, Farnham, England.
Jensen P-E. 2001. Viltåkern – om skydd och foder. Jägareförlaget, Svenska Jägareförbundet.
Kennedy, P .J. 1992. Ground beetle communities on set-aside and adjacent habitats. P 159-164 in J. Clarke, Set-Aside.
British Crop Protection Council Monograph nr 50, Farnham, England.
Kielty,J. P., Allen-Williams, L.J., Underwood, N. 1992. The effects off set-aside field margins on the distribution and
biocontrol of polyphagous predatory arthropods in arable crops. P 169-174 in J. Clarke, Set-Aside. British Crop Protection
Council Monograph nr 50, Farnham, England.
Kleijn D., Berendse F., Smit R., Gilissen N. Agri-environment schemes do not effectively protect biodiversity in Dutch
agricultural landscapes. Nature 413:723-725.
Kromp, B. 1989. Carabid beetle communities (Carabidae, Coleoptera) in biologically and conventionally farmed
agroecosystems. Agriculture, Ecosystems and Environment 27, 241-251.
Kvarnbäck, O. 2004. Inverkan på fåglar och fältvilt av putsning av ekologiska trädor och vallar. Preliminär årsrapport.
Opublicerad.
94

Kvarnbäck O. 1997. Ängsfloran och åkerbruket – är åldrade slåttervallar av intresse för floravården? Examensarbete.
Institutionen för ekologi och miljövård, SLU. Uppsala
Lagerlöf J., Goffre B., Vincent C. 2002. The importance of field boundaries for earthworms (Lumbricidae) in the Swedish
agricultural landscape. Agriculture, Ecosystems & Environment 89: 91-103.
Linkowski W. & Lennartsson T. 2002. Fragmentering och biologisk mångfald . en kunskapssammanställning. Rapport. Inst.
för naturvårdsbiologi, SLU. Uppsala. 27 s.
Löfgren M. 2000. Sånglärkan i det moderna jordbrukslandskapet – inverkan av vältning, skyddszon, grödoval och
odlingsform. Examensarbete. Naturgeografiska inst., Stockholms universitet.
Moreby S. J.& Southway S. 2000. Management of stubble-set-aside for invertebrates important in the diet of breeding
farmland birds. Aspects of Applied Biology (No. 62):39-46.
Moreby, S. J., Aebischer, N. J.1992. Invertebrate abundance on cereal fields and set-aside land: implications for wild
gamebird chicks. P. 181-186 in J. Clarke, Set-Aside. British Crop Protection Council Monograph nr 50, Farnham, England.
Ouin, A., Aviron, S., Dover, J., Burel, F. 2004. Complementation/supplementation of resources for butterflies in agricultural
landscapes. Agriculture, Ecosystems and Environment 103, 473-479.
Pärt T. & Söderström B. 1999. Conservation Value of Semi-Natural Pastures in Sweden: Contrasting Botanical and Avian
Measures. Conservation Biology 13: 755-765.
Risberg, J., O. Det svenska vildbiprojektet.2004. Humlor och bin på ekologiska och konventionella gårdar. Examensarbete-
69. Avd. för ekologi och växtproduktionslära.
RSPB. 2004. www. rspb.org.
SJV. 2003. Miljöregler på träda. Opublicerat arbetsmaterial. Jönköping.
SJV. 2003. Ökad mångfald – kunskapssammanställning om nyskapande av livsmiljöer i enahanda åkerlandskap. Jönköping.
Smith, H. & Macdonald, D. W. 1992. The impacts of mowing and sowing on weed populations and species richness in field
margin set-aside. P. 117-122 in J. Clarke, Set-Aside. British Crop Protection Council Monograph nr 50, Farnham, England.
Sotherton N. W. 1998. Land use changes and the decline of farmland wildlife: an appraisal of the set-aside approach.
Biological Conservation 83: 259-268.
Steen E. 1983. Soil animal in relation to agricultural practices and soil productivity. Swedish Journal of Agricultural
Research 13: 157-166.
Steffan-Dewenter, I. och Tscharntke, T. (1996) Early succession of butterfly and plant communities on set-aside fields.
Oecologia 109:294-302
Steffen-Dewenter, I., Tscharntke, T. 2001. Succesion of bee commuities on fallows. Ecography 24: 83-93.
Stinner, B.R., House, G.J. 1990. Arthropods and other invertibrates in conservation-tillage agriculture. Annual Review of
Entomology, 35: 299-318.
Stoate C., Szczur J., Aebischer N. J. 2003. Winter use of wild bird cover crops by passerines on farmland in northeast
England. Bird Study 50 (1): 15-21.
Sunderland, K., Samu, F. 2000. Effects of agricultural diversification on the abundance, distribution, and pest control
potential of spiders: a review. Entomologia Experimentalis et Applicata, 95: 1–13.
Svensson, B. 2002. Foraging preferences of bumblebees (Hymenoptera: Apidae) in a diverse agricultural landscape. In:
Foraging and nesting ecology of bumblebees (Bombus spp) in agricultural landscapes in Sweden. Ph.D thesis. Swedish
University of Agricultural Science.
Tattershall, F.H., MacDonald, D.W., Hart, B.J., Manley, W.J., och Feber, R.E. 2001. Habitat use by wood mice (Apodemus
sylvaticus) in a changeable arable landscape. Journal of Zoology 255: 487-494.
Tattershall, F.H., MacDonald, D.W., Hart, B.J., Johnson, P., Manley, W och Feber, R. 2002. Is habitat linearity important for
small mammal communities on farmland? Journal of Applied Ecology 39, 643-652.
95

Tyler. G.A., Green. R. E., Casey C. 1998. Survival and behaviour of Corncrake Crex crex chicks during the mowing of
agricultural grassland. Bird Study 45: 35-50.
Vaughan, N., Lucas, E-A., Harris, S., White, P.C.L. 2003. Habitat associations of European hares Lepus europeus in England
and Wales: implications for farmland management. Journal of Applied Ecology 40: 163-175.
www.artdata.slu.se. Portal för artdatabanken, SLU, Uppsala.
Vessby K., Söderström B., Glimskär A., och Svensson B. 2001. Species richness correlations of six different taxa in Swedish
seminatural grasslands. Doktorsavhandling. SLU. Uppsala.
Wardle D. A., Bonnier K.I., Barker G. M., m fl. 1999. Plant removal in perennial grassalnd: vegetation dynamics,
decomposers, soil biodiversity, and ecosystem properties. – Ecol. Monogr. 69: 535-568.
Personliga meddelanden:
Martin Sjödahl, Jordbruksverket
Katarina Hedlund, Lunds universitet
Anders Karlsson, växtodlingsrådgivare, Hushållningssällskapet i Uppsala
Ann-Marie Dock-Gustavsson, Jordbruksverket
Chris Stoate, senior ecologist, Loddington Farm, The Game Conservancy Trust
Lars-Birger Johansson. lantbrukare, Frösthult, Enköping
Bioträda
Jordbruksverket har i rapport 2004:23 ”Mer småbiotoper i slättbygden – förslag till en strategi
för ökad biologisk mångfald” till regeringen föreslagit en trädeshantering med det primära
syftet att stärka den biologiska mångfalden i slättlandskap. I förslaget har man tagit till vara
slutsatser om vad som stärker biologisk mångfald i olika former av trädeshantering. Eftersom
den föreslagna trädestypen ”Bioträda” inte förekommer för närvarande inom svenskt jordbruk
har den inte behandlats under kapitel 2.1 i denna rapport.
”Bioträda” innebär att ett helt fält eller del av ett fält lämnas med orörd stubb efter skörd.
Ingen insådd av vall eller fånggröda får förekomma. Fältet tillåts växa igen med naturlig
succession. Trädan ligger i normalfallet tre år för att sedan plöjs upp. Inga skötselåtgärder får
ske under trädesperioden. Brytningen sista trädesåret får ske tidigast i juli månad.
På mer näringsrika jordar kan två år vara tillämpligt eftersom successionen där går snabbare
och den positiva effekten för biologisk mångfald klingar av fortare. På sandiga och magrare
jordar kan fyra år vara lämpligt. Vid skydd för vissa speciella arter kan en längre period än tre
år behövas. För att dämpa takten i successionen kan delar av bioträdorna hålls vegetationsfria
genom jordbearbetning. Jordbearbetning bör inte ske under perioden mitten av mars till slutet
av juni. Avslagning kan behövas i vissa fall för att dämpa takten i successionen eller för att
styra vegetationens sammansättning. Avslagning bör inte ske före augusti månad. Avslaget
material bör föras bort.
96

Utlakningsrisk under trädesperioden
Denna sammanställning är skriven av Bertil Albertsson, växtnäringsenheten, Jordbruksverket.
Träda bestod tills för ett antal år sedan huvudsakligen av olika varianter av svartträda, men
enligt modern terminologi kan träda utgöras av olika odlingsavbrott i en växtföljd med grödor
som används till foder eller humankonsumtion. Diversifieringen av begreppet träda kan i stor
utsträckning relateras till stödsystemet för uttagen areal inom EU:s ram.
Träda kan inom EU-systemet utgöras av stubbåker, insådda vallväxter eller gammal vall.
Trädan kan vidare vara ett- eller flerårig. Utanför stödsystemet är det fullt möjligt att bedriva
gammaldags svartträda och numera kan också tidig halvträda med sådd av fånggröda senast 1
juli tillämpas inom EU:s stödsystem.
Kväveutlakning
Kväveutlakning är en naturlig företeelse i det humida klimat som råder i Sverige.
Kväveutlakningen påverkas av ett antal givna faktorer såsom jordart och belägenhet i landet.
Dessutom påverkas utlakningen av grödval, jordbearbetning och gödslingsintensitet. I
Jordbruksverkets dataprogram STANK (2004) har en sammanvägning gjorts av aktuell
kunskap inom ämnesområdet. Utifrån markgivna och skötselmässiga förhållanden kan
kvantifieringar göras av utlakningen under olika odlingsbetingelser.
Kväveutlakningen är väsentligt högre från lätta jordar än från lerjordar. Vidare är utlakningen
högre från områden med hög nederbörd och liten förekomst av tjäle. De mest utsatta
områdena för kväveutlakning utgörs av lättjordsområden i södra och västra Sverige. En av de
påverkbara faktorerna när det gäller kväveutlakning från jordbruksmark är jordbearbetning.
Reducerad eller utebliven jordbearbetning minskar utlakningen i hög grad. I den öppna
odlingen kan risken för utlakning också påverkas i viss utsträckning genom val av
bearbetningstidpunkt. Sen höstbearbetning eller vårbearbetning ger lägre utlakningsförlust än
tidig höstbearbetning.
På lerjordar kan dock sen bearbetning leda till markpackning och negativ skördepåverkan året
efter. Detta kan i sin tur leda till försämrat kväveutnyttjande, förhöjd restkvävemängd och
ökad utlakningsrisk efterföljande höst och vinter. Vårplöjning på lerjordar en osäker metod
som kan leda till kraftig uttorkning av matjordsskiktet och svag skörd. Av detta skäl tillämpas
den endast i liten omfattning. Odling av fleråriga vallar ger betydligt lägre kväveutlakning än
odling av grödor där bearbetning sker varje år. Gödslingsintensiteten med kväve påverkar
också riskerna för utlakning. Normala givor med mineralgödsel ger upphov till en
utlakningsnivå, som anses vara miljömässigt godtagbar.
Vid användning av stallgödsel och i synnerhet vid spridning av stallgödsel vid tidpunkter då
ingen eller liten kväveupptagning sker kan utlakningen däremot öka påtagligt. Riskerna för
kväveutlakning vid olika sorters träda kan simuleras med hjälp av det ovan nämnda
dataprogrammet STANK. Om jämförelsen görs mot kontinuerlig öppen odling medför ett år
med stubbträda ingen nämnvärd skillnad i utlakning. Den utlakningsreducerande effekten av
utebliven höstbearbetning tas ut av förhöjd utlakning vid tidig bearbetning av stubben inför
sådd av höstgröda.
97

Sen brytning av stubben eller vårbrytning i kombination med vårsådd ger däremot en viss
minskning av utlakningen. Om fånggröda med gräs etableras i den gröda som föregår
trädesåret, kan en viss minskning av utlakningen förväntas jämfört med kontinuerlig öppen
odling. Finns inslag av baljväxter i insådden bedöms kvävefrigörelsen vid brytning förta
insåddens positiva effekt på utlakningen under insåningsåret.
Vid etablering av vallinsådd som får ligga ett eller flera år minskar utlakningen ju längre
insådden får ligga. Vid kort liggetid förtar ”vallbrottsmomentet” en del av gräsvallens positiva
effekt. Utlakningen från gammal ogödslad gräsvall uppgår till mindre än 20 % av utlakningen
från kontinuerlig öppen odling, Johnsson & Mårtensson (2002).
Utlakningen efter svartträda skattas som medeltal under svenska förhållanden till
storleksordningen 50 kg N/ha.(Hoffman m.fl., 1999) Denna nivå är bortemot dubbla
utlakningen jämfört med skattad medelutlakning från svensk spannmålsodling som gjorts
utifrån Johnsson & Mårtensson (2002). Detta innebär att svartträda är mycket ogynnsam med
avseende på kvävehushållningen på åkermarken. I nedanstående tabell görs en besiffring av
utlakningen i relativa tal vid olika typ av träda. Relativ utlakning uttrycks i form av en
utlakningskoefficient. Om denna koefficient multipliceras med platsspecifik grundutlakning
fås utlakningen i kg N/ha.
Tabell Relativ utlakning i olika växtföljder med 6 eller 4 års omloppstid
98
Växtföljd
1
Rel
utlakn
Växt-
följd 2
Rel Växtutlakn
följd 3
Rel
utlakn
Växt-
följd 4
Rel
utlakn
Växtföljd
5
6-årig höstsäd 0,9 höstsäd 0,6 hsäd + fg 0,5 hsäd+ins 0,5 höstsäd 0,9
växtföljd vårsäd 1,0 stubbträda 1,2
bevux
träda 1,0 vall 0,4
Rel
utlakn
Svart
träda 2,0
höstsäd 0,9 höstsäd 0,9 höstsäd 0,9 vall 0,4 höstsäd 0,9
vårsäd 1,0 vårsäd 1,0 vårsäd 1,0 vall 0,4 vårsäd 1,0
höstsäd 0,9 höstsäd 0,9 höstsäd 0,9 vall 0,4 höstsäd 0,9
vårsäd 1,0 vårsäd 1,0 vårsäd 1,0 vårsäd 0,8 vårsäd 1,0
Medeltal 0,95 0,93 0,88 0,48 1,12
Rel tal 100 98 93 51 118
4-årig höstsäd 0,9 höstsäd 0,6 h säd + fg 0,5 hsäd+ins 0,5 höstsäd 0,9
växtföljd vårsäd 1,0 stubbträda 1,2
bevux
träda 1,0 vall 0,4
Svart
träda 2,0
höstsäd 0,9 höstsäd 0,9 höstsäd 0,9 vall 0,8 höstsäd 0,9
vårsäd 1,0 vårsäd 1,0 vårsäd 1,0 vårsäd 1,0 vårsäd 1,0
Medeltal 0,95 0,93 0,85 0,68 1,20
Rel tal 100 97 89 71 126
I de 6-åriga växtföljderna har ettårig stubbträda eller ettårig bevuxen träda endast måttlig
påverkan på utlakningen jämfört med kontinuerlig öppen odling med spannmål. I växtföljden
med 4-årig vall minskar utlakningen påtagligt. Utlakningskoefficienten 0,4 avser normalt
brukad slåttervall och eftersom vallen är ogödslad är det mycket troligt att utlakningen är
ännu lägre än angivna 40 % av grundutlakningen.

Tillämpas svartträda i en 6-årig växtföljd med för övrigt öppen växtodling ökar utlakningen
med storleksordningen 20 % jämfört med kontinuerlig spannmålsodling.
Med förkortad växtföljd men med bibehållen träda förstärks den utlakningsreducerande
verkan av bevuxen träda. I alternativen med vall eller svartträda stiger medelutlakningen om
växtföljden förkortas jämfört med de 6-åriga varianterna. Förlängs växtföljderna blir det
motsatt effekt på medelutlakningen jämfört med de 6-åriga växtföljderna.
Den relativa nivån 100 motsvarar från storleksordningen 10 kg N/ha på lerjord i Svealand till
bortemot 50 kg N/ha på lätt jord i Götaland med hög nederbörd.
På flertalet trädor utom svartträda finns behov av att putsa av växtligheten. Om avslagen
växtmassa får ligga kvar på fältet kan ammoniak avgå från materialet. Larsson et al, (1997)
fann att 20-40 % av kvävet i kväverikt växtmaterial avgick som ammoniak då växmaterialet
användes som gödselmedel. Avgången från kvävefattigt växtmaterial var däremot obetydligt.
De största problemen med ammoniakavgång från avslaget växtmaterial torde främst vara
förknippade med trädor med betydande baljväxtinslag. Ammoniakavgång kan även förväntas
vid kemisk brytning av kväverik trädesvegetation.
Nästan undantagslöst gäller att förekommande trädestyper efterlämnar tillräckligt med kväve
för höstsädens behov och därför bör kvävegödsling inför höstsäd undvikas. Sker gödsling på
träda inför höstsädessådd kan 15-30 % mer av tillfört ammoniumkväve utlakas än vid
vårspridning på en lättlera, STANK (2004). På lätta jordar kan förlustskillnaden vara ännu
större. Inför sådd av höstoljeväxter kan kvävefrigörelsen efter träda behöva kompletteras med
en måttlig giva av stallgödsel eller annat med kväve.
Fosforförluster
Liksom för kväve är jordbearbetningen en nyckelfaktor när det gäller förluster av fosfor.
Bearbetning leder till att jordaggregat blottläggs och att uppslamning av jordpartiklar lättare
sker. Därmed kan partiklar föras med vatten som rinner av på ytan. Jordbearbetning kan också
medföra att makroporsystemet i marken bryts och att transport av uppslammad jord genom
markprofilen avtar.
Reducerad jordbearbetning kan innebära måttlig eller ingen höstbearbetning i kombination
med direktsådd eller sådd som föregås av grund bearbetning. I den mån jorden får ligga orörd
över vintern minskar vanligen erosionsproblemen och därmed risken för fosforförluster. På
jordar med väl utvecklat makroporsystem kan den orörda markprofilen däremot leda till högre
dräneringsförlust av fosfor än om bearbetning skett. På lutande fält med risk för ytavrinning
torde den obearbetade markytan vara att föredra, medan bearbetad jord kan vara en fördel på
plana fält med lerjord.
Generellt sett ger vegetationsbevuxen markyta ge ett visst skydd mot uppslamning av jord och
erosionsförluster av fosfor. Detta gäller även för mark som är täckt med dött organiskt
material som minskar regndropparnas aggregatbrytande kraft.
Effekten av höstsådda grödor på fosforförlusterna varierar. I norska studier har både ökning
och reduktion av fosforförluster uppmätts vid höstsådd gröda (Lundekvam 1993). Danska
mätningar, Sibbesen m.fl. (1993), visar på väsentligt förhöjd fosforförlust vid höstsådd
jämfört med höstplöjda fält. Förklaringen är främst att betydande erosion registrerats i
hjulspåren. Kontursådd kunde möjligen ha minskat denna olägenhet.
Fånggrödans effekt för att minska kväveförlusterna är väl dokumenterad. Ulén (1996) har
däremot visat att den partikelbundna transporten av fosfor inte nämnvärt påverkades av insådd
fånggröda. Detta torde bero på att fånggröda inte ge tillräckligt skydd för att motverka
uppslamning av ytjorden.
99

Vallvegetation skyddar jorden från uppslamning, men skapar samtidigt förutsättningar för
ökad omfattning av makroporer. Vidare kan löslig fosfor läcka ut från ej skördat växtmaterial.
Ulén (1997) menar att växttäckets betydelse för fosforutlakningen inte är tillräckligt utredd
och att vallodlingens inverkan på fosforutlakningen behöver undersökas mer.
Permanent eller långliggande vall skyddar effektivt mot yterosion. Detta har konstaterats på
erosionsutsatta platser i Norge (Lundekvam, 1995). Ulén har uppmätt väsentligt lägre förlust
av partikelfosfor från gräsbevuxen omställningsmark på plant fält än från vårsådd spannmål. I
mycket långliggande försök med gräs har dock Culley m.fl. (1983) visat på tydligt förhöjd
fosfatkoncentration i dräneringsvattnet jämfört med öppen odling.
Effekten av vall på fosforutlakningen är inte entydig. Även om långvarig vall genererar mer
makroporer är det mindre växtnäringsmängder som är i omlopp i extensiv vall än vid odling.
Detta borde tala för att fosforförlusterna åtminstone inte ökar vid långvarig vall. Sannolikt har
fosforhalten i marken betydelse för storleken på förlusterna. Detta innebär att omställning till
långvarig träda främst borde ske på jordar med svagt fosfortillstånd.
Referenser
STANK IN MIND, DataVäxtnäringsprogram 2004. Greppa näringen, Jordbruksverket.
www.greppa.nu
Hoffman, M., Johnsson, H., Gustafson, A. & Grimvall, A.1999. Leaching of Nitrogen in Swedish
Agriculture – a Historical Perspective. Agraria 168, SLU.
Johnsson, H & Mårtensson, K. 2002. Kväveläckage från svensk åkermark. Naturvårdsverket rapport
5248.
Larsson, L., Ferm, M., Kasimir-Klemedtsson, Å., & Klemedtsson, L. 1997. Ammonia and nitrous
oxide emissions from grass and alfalfa mulches. Nutrient Cycling in Agro-ecosystems. Larsson, L.
1997. Evaluation of mulching in organically grown black current in terms of its effect on the crop and
the environment. Agraria 28 SLU.
Culley, J.L.B., Bolton, E.F. & Bernyk, V. 1983. Suspended solids and phosphorus loading from a clay
soil. I Plot studies. J. Environ. Qual. 12.
Lundekvam, H. 1993. Avrenning, erosjon og stofftab ved ulike dyrkningssystem og jordarter i
Akershus/Östfold. Norsk Landbruksforsking Suppl. 16.
Lundekvam, H. 1995. Rapport fra avrenningsfelta ved Institutt for jord- og vassfag for 1993 og 1994.
Rapport Institutt for jord- og vannfag NLH.
Sibbesen, E., Hansen, A.C., Nielsen, D.J. & Heidman, T. 1993. Effect of soil tillage on surface runoff,
soil erosion and loss of phosphorus – plot studies. NJF-seminar 288. Soil tillage and the environment.
Jokioinen, Finland
Ulén, B. 1996. Ytavrinningsförluster av växtnäring från vintergrön mark i Halland. Teknisk rapport nr
31. Avd f vattenvårdslära, SLU
Ulén, B. 1997. Förluster av fosfor från jordbruksmark. Naturvårdsverket rapport 4731.
100

Kemiska bekämpningsmedel i svenskt jordbruk
användning och risker för hälsa och miljö
Texten är skriven av Maria Wivstad, Centrum för uthålligt lantbruk (CUL) 2005 Utdrag från kapitlen:
Användning av bekämpningsmedel i jordbruket sid. 18-25 och Risker för miljö och hälsa sid. 53 –55.
Författaren ansvarar ensam för textens innehåll
Ökad användning
Försäljningen år 2003 på 2200 ton aktiv substans var 48 procent av användningen under första
hälften av 1980-talet. (www.kemi.se) Den 15-procentiga ökningen år 2003 jämfört med 2002
tros bero på den aviserade höjningen av bekämpningsmedelsskatten den 1 januari 2004: från
20 till 30 kronor per kg verksam substans. En ökad försäljning av ogräsmedlet glyfosat, som
är ett totalbekämpningsmedel, är en av de främsta anledningarna till försäljningsökningen
under senare år. År 2003 utgjorde glyfosat 42 procent av den totala försäljningen av
bekämpningsmedel till jordbruket.
Den största anledningen till att mindre mängder används i dag än för 20 år sedan är att dosen
per besprutning är betydligt lägre än tidigare. En minskande åkerareal spelar också in. I
genomsnitt för alla typer av medel var dosen 0,45 kg/ha år 2003 jämfört med 1,1 kg/ha år
1982 (SCB, 2004). Orsaken till de lägre doserna har till stor del varit att nya och mer
specifika lågdosmedel börjat användas. I dag anpassar man i större utsträckning också
storleken på dosen till den aktuella situationen vad det gäller ogräs och skadegörare. En tredje
orsak är utvecklingen av besprutningstekniken.
I praktiken har beroendet av kemisk bekämpning inte minskat i takt med den minskade
förbrukningen. Ett mer rättvisande mått på bekämpningens omfattning är det antal
hektardoser som de sålda mängderna räcker till, vilket är ett mått på antalet bekämpningar
med kemiska medel. Nya preparat som är verksamma i lägre doser har gjort det möjligt att
spruta lika ofta som förr, trots en minskad mängdanvändning (nedanstående figur) (Kemi,
2004).
Figur Antalet använda hektardoser i jordbruket 1981 till 2003, miljoner doser
101

Andelen av arealen som inte behandlas har inte förändrats nämnvärt under de senaste åren
utan ligger stilla på drygt 50 procent (SCB, 1999). I relation till den totala åkerarealen ökade
det genomsnittliga antalet doser per hektar trendmässigt under andra halvan av 1990-talet;
från 1,1 till 1,6–1,7 doser per hektar. Räknar man bort den stora vallarealen (36 procent av
åkerarealen 2003), där kemisk bekämpning sällan förekommer, sprutar man i genomsnitt
cirka 2,5 gånger per säsong på den återstående svenska åkermarken (SCB, 2004). Den
kemiska bekämpningen skiljer sig dock mycket mellan olika grödor och mellan olika
regioner.
Mest ogräsmedel
I jordbruket används kemiska medel för att bekämpa ogräs, svamp och insekter, samt en
mindre mängd för tillväxtreglering. En övervägande del av bekämpningen år 2003 gjordes
mot ogräs (se nedanstående tabell) (Kemi, 2004 och SCB, 2004).
Tabell Användning av olika typer av bekämpningsmedel i jordbruket 2003
Om användningen uttrycks i antal bekämpningar (hektardoser), dominerade
ogräsbekämpningen inte lika stort, vilket berodde på att en större mängd medel användes per
hektar av ogräsmedel jämfört med andra bekämpningsmedel. Av antalet doser av svampmedel
var hela 64 procent betningsmedel mot utsädesburna svampsjukdomar. Svampbekämpningen
är förhållandevis mer betydelsefull i trädgårdsgrödorna än i jordbruksgrödorna.
Tillväxtreglerande medel är främst stråförkortningsmedel. Cirka hälften av rågen behandlades
med stråförkortningsmedel 1998.
Orsaker till ökad användning – specialisering och lönsamhetskrav
Det kan finnas många orsaker till den ökade användningen av bekämpningsmedel. Sedan
mitten av 1990-talet har arealen av olika grödor förändrats. Odlingen av höstsäd med en
relativt hög användning av bekämpningsmedel har ökat samtidigt som grödor med ett lägre
bekämpningsbehov har minskat, såsom vall och vårsäd (SCB, 2004:2). En annan orsak till
den ökade användningen är EU: s krav på träda för att få arealstöd och regler med syfte att
minska kväveutlakningen. För att bryta trädan används ofta ett glyfosatpreparat. Kostnaden
för denna bekämpning är betydligt lägre än för mekanisk bekämpning. Glyfosat har blivit
billigare, medan dieselpriserna har ökat betydligt den senaste tioårsperioden. Kravet på
vinterbevuxen mark begränsar dessutom möjligheterna till mekanisk ogräsbekämpning, med
en ökad kemisk bekämpning som följd.
Utvecklingen går mot allt större gårdar. En förbättring av lönsamheten sker ofta genom ökad
maskinkapacitet och minskad insats av arbetskraft, vilket innebär att kemisk bekämpning
väljs framför mekanisk. I ett kort tidsperspektiv leder också ökade lönsamhetskrav ofta till en
ökad specialisering och mer ensidiga växtföljder, där variationen av grödor minskar.
102

Detta har sannolikt ökat problemen med vissa skadegörare och ogräs, och därigenom har
behovet av kemisk bekämpning också ökat. Vissa sjukdomar har även blivit mer
svårbekämpade, till exempel bladmögel i potatis.
Stor skillnad mellan grödor
Skillnaderna i användningen av bekämpningsmedel i olika grödor är stora. Angrepp av
skadegörare liksom konkurrensförmågan mot ogräs varierar. I vissa fall görs flera
behandlingar under en säsong, medan en del grödor enbart behöver bekämpas enstaka år,
beroende på stora skillnader i förekomst av exempelvis skadeinsekter. Värt att notera är dock
att den senaste statistiken för användningen i olika grödor är från 1998 (SCB, 1999). År 1998
dominerade spannmålsodlingen och bekämpningsmedel användes på en stor andel av
spannmålsarealen, speciellt i höstvete (se nedanstående figur).
Figur Andel av arealen av olika grödor som behandlas med olika typer av bekämpningsmedel under
säsongen 1997/98
Det har inte skett några stora förändringar av grödfördelningen sedan 1998, men till år 2003
har exempelvis andelen spannmål minskat med tre procent och andelen träda ökat lika
mycket. Den mest omfattande användningen av ogräsmedel förekom i sockerbetsodlingen där
nästan 100 procent av arealen behandlades, se ovanstående figur. Tjugotvå procent av
ogräsmedlen (mängd verksam substans) användes i sockerbetor trots att de bara odlades på
två procent av totalarealen. Användningen av svampmedel dominerade i potatis där drygt 30
procent av alla svampmedel användes. Insektsmedel var vanligast i oljeväxten vårraps.
Det är viktigt att notera att det vanligaste ogräsmedlet glyfosat inte ingår i statistiken när
man studerar bekämpningen i olika grödor. Glyfosat används i odlingssystemet mellan olika
grödor och för att bryta en träda.
Ett mått på intensiteten i bekämpningsmedelsanvändningen är hur mycket som används per
hektar. Här ligger potatis och sockerbetor i topp (SCB, 1999). Detta beror på att det görs
många bekämpningar mot potatisbladmögel varje säsong och på att flera ogräsbehandlingar i
höga doser används i sockerbetor. Den mängd som används ger inte ensamt en tydlig bild av
intensitet och beroende av bekämpningsmedel.
103

Figur Användning av bekämpningsmedel i olika grödor i Sverige under 1998
Olika typer av medel används i helt olika doser. Dosen per hektar av insektsmedel är ofta
endast några tiotals gram, medan en del ogräsmedel används i mängder på över kilot. I
ovanstående figur ser det ut som om bekämpningsbehovet i vårraps är begränsat, men så är
det inte. Över 80 procent av vårrapsarealen bekämpas med insektsmedel, men dosen är låg.
En mer detaljerad bild av behovet av bekämpningsmedel mot skadegörare i olika grödor ges i
nedanstående tabell.
104

Tabell Bekämpningsbehov i olika grödor och i olika områden i Sverige Behovet graderas i en femgradig
skala utifrån hur ofta bekämpning behövs, från sällan eller aldrig (1) till nästan varje år (5). För några
skadegörare anges antalet bekämpningar under ett “normalår” inom parentes
I tabellen ges en kvalificerad bedömning av bekämpningsbehovet utifrån försöksresultat och
erfarenheter från rådgivningen vid Jordbruksverkets växtskyddscentraler i Alnarp, Kalmar,
Linköping, Skara och Uppsala (pers kom, 2002)
105

Behovet är satt utifrån ett lönsamhetsperspektiv och bekämpningskostnaden ställs som
merutbytet av en bekämpning. Detta innebär att förändrade ekonomiska förutsättningar
påverkar behovet. Det är viktigt att påpeka att den kemiska bekämpningen inte alltid utförs,
trots att det finns ett ekonomiskt bekämpningsbehov.
I den ovanstående tabellen kan man utläsa att höstvete har ett stort bekämpningsbehov och att
flera olika skadegörare bekämpas. När det gäller svampsjukdomar görs ibland flera
bekämpningar, framför allt i Sydsverige. Vi kan också konstatera att våroljeväxter behandlas
intensivare än höstoljeväxter. I våroljeväxter behöver dessutom rapsbaggarna ofta bekämpas
flera gånger, medan det i höstformerna räcker med en bekämpning eller ibland ingen alls. Ett
växande problem är resistens hos rapsbaggen mot insektsmedel av typen syntetiska
pyretroider, vilket innebär att man då behöver öka intensiteten och spruta våroljeväxterna upp
till 4–5 gånger. Problemen är störst i östra Götaland och har medfört att en organisk
fosforinsekticid, fenitrotion, återigen godkänts för användning i oljeväxter. Som tidigare
nämnts är beroendet av bekämpningsmedel stort i potatisodling, vilket medför många
behandlingar mot bladmögel varje säsong.
Problemen med bladmögel har ökat under senare år i och med att smittan överlever i jorden
som vilsporer och angreppen uppträder allt tidigare under säsongen (Stiftelsen
Lantbruksforskning, 2003). Är det gynnsamma förhållanden för svampen – kyligt och regnigt
– bekämpas potatisen i södra Sverige med svampmedel över tio gånger
(växtskyddscentralerna pers komm, 2002). Det finns stora skillnader i hur allvarliga
skadegörarna är, även där det nästan alltid är lönsamt med en bekämpning. En del
skadegörare kan i värsta fall ge i det närmaste en totalskada så att skörden helt uteblir. Det
gäller bladmögelsvamp i potatis, rapsbaggar i våroljeväxter och utvintringssvampar i höstsäd.
Andra skadegörare som stråknäckare, mjöldagg och bladlöss (om det inte finns rödsotvirus)
ger inte lika dramatiska skador, även om det är ekonomiskt motiverat med en bekämpning.
Mest bekämpningsmedel i Skåne
Användningen av bekämpningsmedel är långt ifrån jämnt fördelad i Sverige. Enligt den
senast tillgängliga statistiken från 1998 användes hälften av den totala mängden
bekämpningsmedel i jordbruket i Skåne (SCB, 1999). Detta speglar till viss del den stora
åkerarealen i Skåne: sjutton procent av den totala åkerarealen 1998. Intensiteten i
användningen var också betydligt högre än i nordligare delar av Sverige.
Sett till olika produktionsområden användes cirka 70 procent av medlen i Götalands och
Svealands slättbygder, där 50 procent av arealen fanns år 1998. Den intensivare användningen
i södra Sverige och i slättbygderna består i att andelen av arealen som bekämpas är stor och
att antalet bekämpningar per hektar är fler. Att det ger en högre genomsnittlig dos visas i
nedanstående figur.
Tabell Användning av bekämpningsmedel i olika regioner i Sverige år 1998, andel av arealen som
bekämpas och den dos som använts vid bekämpningen
106

De bakomliggande orsakerna till att bekämpningsmedelsanvändningen är större i vissa
områden är bland annat:
Produktionsinriktning/växtföljd/grödor
Behovet och nyttan av bekämpningsmedel varierar kraftigt mellan olika
produktionsinriktningar och växtföljder. Mjölkgårdar med en stor andel vall i växtföljden
använder exempelvis betydligt mindre bekämpningsmedel än en gård med spannmål och
potatis, eller sockerbetor. En växtföljd som förebygger problem med växtskadegörare
innehåller en flerårig vall och har en god balans mellan olika växtfamiljer, och höst- och
vårsådda grödor.
Klimat
Det varma klimatet i södra Sverige är gynnsamt för uppförökning av skadegörare. Kalla
vintrar har en sanerande effekt. Ett fuktigt klimat som det i västra Sverige är gynnsamt för
svampsjukdomar.
Intensitet i produktionen
Om produktionen drivs med hög intensitet och med höga gödselgivor av kväve medför det ett
högt användningsbehov även av bekämpningsmedel, framför allt svampmedel.
Smittkällor
I områden med en stor andel åkermark och där vissa grödor odlas på stora arealer är risken för
smittspridning mellan odlingarna förhöjd. Det gäller till exempel spridning av bladmögel i
potatis och i olika grönsakskulturer.
Förändrad flora i odlingslandskapet
Antalet arter av den vilda floran i odlingslandskapet har minskat under de senaste
decennierna. Tillsammans med bekämpningsmedel har även andra faktorer påverkat floran i
odlingslandskapet och det kan vara svårt att särskilja orsakerna. Strukturen i
odlingslandskapet har förändrats kraftigt under efterkrigstiden, det vill säga under samma
period som pesticiderna har introducerats. Odlingslandskapet har blivit mer ensartat, särskilt i
slättbygderna, med stora sammanhängande fält och allt färre landskapselement i form av
åkerholmar, dikesrenar och skogsbryn. Mycket av mosaikstrukturen i landskapet har därmed
försvunnit (Björklund Et al 1999). Växtföljderna på åkern i slättområdena har också blivit mer
ensidiga. Bekämpningsmedlen har gjort det möjligt att odla ensidigt, utan växtföljder. Floran
har påverkats både på åkern och i det omgivande landskapet.
Våra tio vanligaste åkerogräs svarar i dag för hela tre fjärdedelar av den totala mängden ogräs
på våra åkrar. För bara 30 år sedan var motsvarande tal cirka tjugo arter (Fogelfors, H. 2001).
I en dansk studie minskade antalet arter i fröförrådet i åkermark från tolv till endast fem under
en 25-årsperiod, 1964–1989 (Jensen, H. & Kjellsson, G. 1995). Ogräsen på åkern har totalt
sett minskat både i antal och mängd. Det genomsnittliga antalet ogräsplantor har minskat med
50 procent i vårsäd och med 20 procent i höstsäd under de senaste tjugo åren (Fogelfors, H. &
Ingelög, T. 1986). De kemiska ogräsmedlen är sannolikt den främsta orsaken, men andra
orsaker kan också nämnas, exempelvis ökad gödsling och mer konkurrensstarka sorter av de
odlade grödorna. Dessutom har herbicidanvändningen skapat ett selektionstryck så att
svårbekämpade ogräsarter har gynnats på de lättbekämpades bekostnad.
107

Exempelvis har våtarv, åkerförgätmigej och viol ökat i höstsådda jordbruksgrödor, medan
blåklint har minskat. En förskjutning har skett mot mer motståndskraftiga typer ända till fullt
utbildad resistens, och andelen örter har minskat till förmån för enhjärtbladiga ogräs, bland
annat gräsen kvickrot, vitgröe och åkerven. Förändrade växtföljder, ny jordbearbetningsteknik
och rensning av utsäde har också påverkat ogräsfloran.
Referenser
Björklund, J. & Limburg, K. & Rydberg, T. 1999. Impact of production intensity of the ability of the
agricultural landscape to generate ecosystem services: an example from Sweden. Ecological
Economics, 29, 269–291.
Fogelfors, H. (red) 2001. Växtproduktion i jordbruket. Natur och kultur/LTs förlag och SLU, Borås.
Jensen, H. A. & Kjellsson, G. 1995. Frøpuljens størrelse og dynamik i moderne landbrug 1 Ændringer
af frøindholdet i agerjord 1964–1989. Bekæmpelsesmiddelforskning fra Miljøstyrelsen Nr 13, 141 s.
Fogelfors, H. & Ingelög, T. 1986. Lantbruket i landskapet. LTs förlag.
Stiftelsen Lantbruksforskning, 2003. Mer om forskning. Tema: potatis, Nr 2. Stiftelsen
Lantbruksforskning, Stockholm.
Gunilla Berg, Gunnel Andersson, Göran Gustafsson, Karl-Arne Hedene, Peder Wærn, pers. komm.,
Jordbruksverket, december 2002.
SCB, 1999. Bekämpningsmedel i jordbruket 1997/98. Förbrukning i åkergrödor. Mi 31 SM 9902.
Statistiska centralbyrån och Kemikalieinspektionen.
Kemi, 2004. Försålda kvantiteter av bekämpningsmedel 2003. Kemikalieinspektionen.
SCB, 2004. Bekämpningsmedel i jordbruket 2003. Statistiska meddelanden MI 31 SM 0401.
Statistiska centralbyrån och Kemikalieinspektionen.
SCB, 2004:2. Jordbruksstatistisk årsbok 2004, med data om livsmedel. Statistiska centralbyrån
108

Bilaga 2
Odlingsåtgärder i träda på uttagen areal
Uppläggning och genomförande
Syftet med undersökningen är att besvara olika specifika frågeställningar om hur trädan på
uttagen areal brukas och sköts. Frågorna avser främst den träda som ingår i växtföljden, men
även långliggande träda. Undersökningen har lagts upp som en postenkät ställd till
jordbruksföretag med träda enligt ersättningsansökan för 2004. Urvalsramen togs fram genom
matchning av olika uttag från Jordbruksverkets stödregister baserat på SAM-uppgifter.
Enkäten skickades ut efter det att de flesta aktuella odlingsåtgärderna under 2004 var
genomförda. Enkäterna skannades och verifierades. Uppgifterna granskades och tabeller togs
fram och redovisades i början av 2005.
Framställning av urvalsram
Urvalet drogs från ersättningsansökningar enligt IAKS 2004. Endast gårdar med träda valdes
ut. För att utesluta små gårdar sattes cut-off-gränsen till 10 ha åker. För att garantera en rimlig
fördelning av urvalet mellan långliggande och kortliggande träda, kompletterade
Jordbruksverket med ett register över historiska arealer. Ramen framställdes i följande steg:
1. Gårdarna ska ha minst 10 hektar åker
Gårdar med total åkerareal > 10 hektar väljs ut från det IAKS-register som använts för
skördeurvalet och urvalet för undersökningen om odlingsåtgärder (BRUTTO_POP_04). Filen
innehöll från början 55 328 gårdar, men reduceras, genom 10-hektarsregeln, till 45 071.
2. Gårdarna ska ha träda
Uppgift om trädesareal, total och frivillig, finns i en IAKS-fil från sommaren 2004
(SPECIALREGISTER). Den är uppdelad på organisationsnummer, kundnummer och
arealersättningsområde. Den uttagna arealen summeras över organisationsnummer (54 819
stycken) och matchas på urvalsramen ovan. Från den grupp som matchar (41 878 stycken)
dras de gårdar bort som inte har någon träda. Det återstår i ramen 25 208 gårdar.
Uppgift om träda finns också i filen BLOCKVIS_TRADA, som är en IAKS-körning med
uppgift om blockvis uttagen areal, samt arealersättningsområde. Om man ur ramen enbart
väljer de som på BLOCKVIS_TRADA har grödkod 60 så blir antalet gårdar med träda 24
665.
3. Långliggande och kortliggande träda
I filen LANG_TRADA finns uppgift om gårdar där långliggande träda har påträffats, samt
gårdsareal. För bestämning av urvalsgrupp summeras den långliggande trädan över
organisationsnummer och den totala långliggande trädan per organisationsnummer matchas
sedan på ramen.
Det gick då att dela in materialet i olika grupper, beroende på om trädan var långliggande,
kortliggande eller både och. Det är en klassning som räcker för stratifiering av urvalet, även
om det ju inte är säkert att denna långliggande träda ligger kvar även under 2004. Den träda
som klassats som kortliggande kan också visa sig vara långliggande enligt brukaren, eftersom
man utifrån registret inte vet hur länge den kommer att ligga.
Stratifiering av urvalsramen
Urvalsramen delades upp efter olika arealersättningsområden, inalles 9 områden enligt OÅundersökningen,
samt mellan långliggande och kortliggande träda.
109

Urval
Urvalsstorleken sattes till 1990 jordbruksföretag i vars ansökan till IAKS 2004 ingick träda.
Urvalsstorleken baserades på det önskade antalet redovisningsområden. Urvalet drogs med
sannolikheten proportionell mot den totala åkerarealen på gården.
Postenkät
En postenkät utformades under våren-sommaren 2004. Arbetet skedde i samråd mellan SCB
och Jordbruksverket. Postenkäten genomgick dessutom en skrivbordsgranskning av SCB:s
Mättekniska laboratorium.
Enkäten skickades ut i mitten av oktober och åtföljdes av två påminnelser, ett så kallat Tackoch
påminnelsekort och en komplett påminnelse med ny enkät.
Skanning och verifiering
Enkätuppgifterna skannades till en datafil och värdena verifierades manuellt.
Granskning och rättning
Uppgifterna granskades med avseende på konsistens och avvikande värden. Kompletterig av
uppgifter skedde i vissa fall. Vissa svårtolkbara svar gick inte att använda och kodades som
bortfall.
Beräkningar och skattningar
Beräkningarna genomfördes i MS-SQL-server. Uppräkning skedde med antagande om lika
svarsfördelning i bortfallsgruppen som i svarsgruppen.
Det är vanligt att behandlingar etc. beräknas som arealandelar i redovisningen. I varje tabell
anges om det är andelar av den totala arealen träda, eller om det gäller någon delmängd av
arealen. Speciellt för skattningen av arealandel A av gröda g där odlingsåtgärd b tillämpas,
kan formeln uttryckas:
A
gb
där
110
=
1
N
∑ ∑
i i j
1
N
∑ ∑
i i j
1
∗ a
P
ij
1
∗ a
P
ij
ijgb
ijg
,
aijgb = den areal av gröda g inom gården j inom stratum i där odlingsåtgärder sker med åtgärd
b.
aijg = areal av gröda g på gården j inom stratum i
Pij = urvalssannolikhet för gården j inom stratum i
Ni = antal uttagna gårdar, exkl bortfall, inom stratum i
Sammanfattning av kvaliteten
Vi har inte upptäckt några generella svårigheter i arbetet med undersökningen, utom för de
frågor under avsnitt 8 som gäller planerade åtgärder vid brytning av långliggande träda.
Mätfel
Eftersom det partiella bortfallet varit lågt, och det inte har förekommit så många kommentarer
kring enskilda frågor drar vi slutsatsen att jordbrukarna har haft relativt lätt att besvara
enkäten.

Ett undantag utgör dock de frågor under avsnitt 8 som gäller planerade åtgärder i långliggande
träda. Tolkningen av dessa frågor måste ske mot bakgrund av att jordbrukarna ofta själva är
osäkra och att deras framtida val bland annat beror på framtida regelverk, spannmålspriser
och väderlek. Det förkom en hel del samtal i samband med utskick av enkät och påminnelser,
men det var inte så mycket som föranleder några misstankar om brister i enkäten. Vad det
gäller fråga 2 ” Hur etablerades trädan? ”, uppgav några vid telefonsamtal att trädan
etablerades genom insådd med vallfrö, ett alternativ som inte fanns med i frågan. I
förekommande fall bör alternativet ”annat, ange vad” ha förkryssats, men avsaknaden av
alternativet om vallfrö kan eventuellt ha försvårat ifyllandet av enkäten för en del.
Bortfall
Svar inkom från 75 % av jordbrukarna. Fördelningen skiljer sig väldigt lite mellan olika
storleksgrupper, vilket alltså inte talar för någon snedfördelning i materialet mellan gruppen
svarande och bortfallet. Om man delar in materialet i fyra jämnstora storleksklasser efter
åkerarealen så varierar svarsfrekvensen mellan 74-76 %, så bortfallet är inte systematiskt med
avseende på åkerareal.
Det partiella bortfallet för olika frågor redovisas i tabelldelen. Det är för de flesta frågor
ganska lågt, mellan 0-2 %. Frågorna om planerade åtgärder i långliggande träda under avsnitt
8 avviker dock. Här är bortfallet för planerad liggtid 10 %, och för frågan om planerad
mekanisk bearbetning i samband med brytning närmare 50 %.
Kommentarer i kommentarrutan
Kommentarrutan utnyttjades i totalt cirka 140 enkätsvar. De flesta kommentarer användes för
att påpeka osäkerheterna i svaren som gäller framtiden, ofta hänvisade till att
jordbrukspolitiken inte var klar, eller låga/varierande spannmålspriser. Ibland påpekades att
man inte kunnat besvara någon specifik fråga pga. osäkerheter i omvärlden. Det förekommer
också att man protesterar i allmänhet mot någon regel, eller förtydligar något svar.
I många kommentarer påpekades att det var oklart om och när den långliggande trädan
kommer att brytas, och då ibland var även bearbetningsmetoden oklar. Ibland påpekades att
den långa trädan låg på arealer av sämre hävd eller med ogynnsam form. Ibland utnyttjades
kommentarrutan för att ange att man inte hade träda på uttagen areal.
Enstaka frågor kommenterades annars i mycket lite utsträckning. Fråga 7c om åtgärder för att
skydda djurlivet kommenterades i 7 fall. I ett fall skriver man att man kör mycket långsamt, i
ett annat fall att man går igenom fältet innan man slår. Övriga skriver att man putsar trädan
sent för att inte störa djurlivet. Frågorna om antal putsningar etc. stämmer med normalår eller
inte kommenterades bara av någon enstaka brukare.
Undersökning om odlingsåtgärder
Uppläggning och genomförande
Syftet med undersökningen är att besvara olika specifika frågeställningar om odlingsåtgärder i
betydelsefulla grödor inom olika ersättningsområden. Uppgiftsinsamlingen har skett genom
telefonintervjuer av jordbruksföretag, där frågor ställts om de grödor som undersökningen
avsett. Undersökningen har riktat sig till jordbruksföretag inom några geografiska områden
(typområden), som tagits fram genom aggregering av skördeområden (SKO).
Intervjuprotokollen utarbetades under sommaren 2004 och testades genom besöksintervjuer,
genomförda av SCB:s mätlabb. Ett speciellt intervjuprotokoll har avsett vall, som varit
aktuellt i några av produktionsregionerna.
111

Urvalsramen var Jordbruksverkets stödregister, baserat på insamlade uppgifter. Intervjuerna
genomfördes under hösten 2004, efter det att de flesta odlingsåtgärder genomförts.
Intervjuprotokollen skannades och verifierades. Uppgifterna granskades och tabeller togs
fram och redovisades under första kvartalet 2005.
Framställning av urvalsram
Urvalet drogs från ersättningsansökningar enligt SJV:s stöddatabas 2004. För att utesluta små
gårdar sattes cut-off-gränsen till 10 ha åker. Endast gårdar med minst en av de grödor som
skulle undersökas ingick i undersökningen. Urvalsramen stratifierades efter skördeområden.
Urval
Urvalsstorleken sattes till 712 jordbruksföretag. Urvalsstorleken baserades på det önskade
antalet redovisningsområden. Urvalet drogs med sannolikheten proportionell mot den totala
åkerarealen på gården.
Intervjuare och intervjuarprotokoll
Två intervjuprotokoll för vall respektive övriga grödor, utformades under våren-sommaren
2004 i nära samarbete mellan SCB och Jordbruksverket. I utvecklingsarbetet ingick en
provundersökning som genomfördes i juni av SCB:s personal. Lärdomar och synpunkter från
testet inarbetades i protokoll och frågeordning.
Uppgiftsinsamlingen genomfördes av nio intervjuare, som genomgick en endagskurs i slutet
av augusti. Som underlag för utbildning och instruktioner framställdes två
instruktionsbroschyrer med beskrivning av undersökning, frågor, definitioner, samt
frågeordning. Merparten av intervjuerna genomfördes under oktober-november 2004.
Skanning och verifiering
Uppgifterna skannades till en datafil och värdena verifierades sedan manuellt.
Granskning och rättning
Uppgifterna granskades med avseende på konsistens och avvikande värden. Kompletterig av
uppgifter skedde i vissa fall. Vissa svårtolkbara svar gick inte att använda och kodades som
bortfall.
Beräkningar och skattningar
Beräkningarna genomfördes i SAS System. Uppräkning skedde med antagande om lika
svarsfördelning i bortfallsgruppen som i svarsgruppen.
Det är vanligt att behandlingar etc. beräknas som arealandelar i redovisningen. I varje tabell
anges om det är andelar av den totala arealen av grödan, eller om det gäller någon delmängd
av arealen. Speciellt för skattningen av arealandel A av gröda g där odlingsåtgärd b tillämpas,
kan formeln uttryckas:
A
gb
där
112
=
1
N
∑ ∑
i i j
1
N
∑ ∑
i i j
1
∗ a
P
ij
1
∗ a
P
ij
ijgb
ijg
,
aijgb = areal av gröda g inom gården j inom stratum i där odlingsåtgärder sker med åtgärd b
aijg = areal av gröda g på gården j inom stratum i

Pij = urvalssannolikhet för gården j inom stratum i
Ni = antal uttagna gårdar, exkl. bortfall, inom stratum i
Sammanfattning av kvaliteten
Intervjuprotokollet har fungerat generellt mycket bra, men osäkerheter finns i vissa frågor, se
nedan. Undersökningen är dock begränsad till vissa produktionsområden och vissa grödor.
Mätfel
En utvärderingsenkät skickades till intervjuarna med frågor om hur frågeprotokollet hade
fungerat. Utvärderingen gick till så att intervjuarna fick bedöma varje fråga med avseende på
hur lätt/svårt det var att få svar. Svaret gavs i en skala från 1 till 6, där 1 betydde lätt och 6
betydde svårt. Vanligen bedömde intervjuarna att svårigheten var 1 eller 2, vilket vi har tolkat
som att det var lätt att få svar. De frågor som av minst tre intervjuare bedömdes med 3-6
betraktar vi ur utvärderingssynpunkt som mer problematiska. Det gällde frågorna om när
förfruktsgrödan bröts, huruvida årets gröda direktsåddes, stubbearbetningsdjup, samt generellt
den mer specifika tidsangivelsen när i månaden olika åtgärder hade vidtagits. Intervjuarna fick
även ge skriftliga kommentarer till de olika frågorna.
Ett definitionsproblem har varit ”brytning”, där jordbrukarna inte alltid förstod vad som
menades och inte inkluderade samtliga metoder. Detta upptäcktes tidigt under
intervjuperioden och extra instruktioner sändes ut för att säkra svarskvaliteten.
När det gäller omfattningen på intervjun uppger samtliga intervjuare att det går bra att komma
igenom. Undantaget är dock de gårdar som har 4-5 uttagna grödor. Man får dra slutsatsen att
intervjuprotokollet generellt har fungerat mycket bra, men att vissa reservationer måste göras
för enstaka frågor.
Bortfall
Svar erhölls från 91 % av jordbrukarna. Det får anses som ett bra resultat, vilket inte har
föranlett någon bortfallsanalys.
Det partiella bortfallet för olika frågor är för de flesta frågor lågt. En orsak till det partiella
bortfallet har annars varit den omfattande uppgiftslämnarbördan för gårdar där 4 eller 5
grödor varit uttagna.
113

Bilaga 3
Metodik - block och stöddata för växtföljdsanalys
Växtföljder
Data från IAKS-databasen, Namn adress m.m. tas bort från filen.
Betesmark kod 10 och 12 tas bort. Blockid och areal ska med
IAKS-data sorteras ner till att omfatta just det tänkta geografiska området. Alla
skördeområden inom samma ersättningsområde och produktionsområden (vissa
skördeområden) blir en fil; Detta görs för åren 1999 och 2003.
Därefter fogas filerna för 1999 och 2003 ihop och blir en blockfil block03-99 Här tas
Identiska id med och blockarealer inom + - 10 %.
För varje år matchas sedan block03-99 mot IAKS Först körs året 2003 och blir filen IAKS03
– 1999/2003. Därefter körs åren 2002 till 1999.
Skiftesfiler totalt 10 ggr 5 filer
Indelas i de skördeområden som finns inom specifika PO områden och ersättningsområden
(totalt 55 SKO).
Betesskiften Kod 10 och 12 tas bort. Blockid, kundid, skiftesid nr och bokstav, skiftesareal,
namn grödslag och kod grödslag tas ut. Tas fram för åren 1999-2003. Få fram 50 filer.
Blockfiler totalt 10 ggr 2 filer
Tas ut för de specifika skördeområdena enligt ovan. Tas fram för 1999 och 2003. Blockid och
blockareal tas ut och körs mot varandra. Ta med alla med samma blockid och +- 10 %
blockareal. Få fram 10 filer med fasta blockid för åren 1999-2003. Blockid och blockareal
2003 är styrande för matchningen.
Blockfil – skiftesfil totalt 10 ggr 5 filer
Tas ut per år 2003 till 1999 exempelvis kör blockfil99-03 mot skiftesfil 2003. Blockid,
blockareal Kundid, skifteskod, skiftesareal, grödnamn och kod tas fram. Får fram 50 filer.
Växtföljdsfiler totalt 10 ggr 4 filer
Kör blockskiftesfil för 2003 mot blockskiftesfil för 2002. Blockid, blockareal Kundid
Skiftesid, skiftesareal och grödslag för 2003. Kundid, skiftesid, skiftesareal och grödslag för
2002. Fås fram 40 filer. Matchning efter blockid; Samma: 1 Skiftesareal + - 10 %, 2 skiftesnr,
3 skiftesbokstav
Utvärdering av växtföljder
1. Den vanligaste växtföljden
medel storlek skiften 99-03
över fem år 99-03 total areal år 1999 totalt antal skiften år 1999
total areal år 99-03 totalt antal skiften år 99-03
total areal år 2003 totalt antal skiften 2003
2. utifrån de vanligaste grödorna specifika år
Förändring i andelar för åren år 1999 och 2003 medel andel % för 99 och 03
115

De sex vanligaste grödorna 99-03 medelareal 00-02
3. utifrån tre specifika grödor plus vall och träda (upprepning för 2000-2002)
År 2000 areal förfrukt efterfrukt
gröda 1
1
2
3
gröda areal andel gröda areal andel
gröda 2
1
2
3
gröda areal andel gröda areal andel
gröda 3
1
2
3
gröda areal andel gröda areal andel
4. Kort- och långliggande grödor
År 1999 Gröda rörlig - fastliggande % nyanlagd gröda 2000-2003
areal 99 areal kvar 03 andel % långliggande1999-2003
År 99-00
År 00-01
År 01-02
År 02-03
medel
ny areal tot areal
kortliggande
5. Extrema växtföljder
År 99-03
antal år
samma gröda mer än tre år år 00-02
återkommande vartannat år år 00-02 år 01-03
Trädor
Urvalet tas från de 10 områden vi valt för växtföljderna (produktionsregioner +
produktionsområden) (innehåller 55 skördeområden). Data tas från blockdatabasen 2001-
2003 och SAM 2001-2003 stöddataregistret vilka kombinerats enligt nedan.
Få fram den långliggande trädan. En treårig träda med alla skiften som inte förändrats under
åren 2003 till 2001 och där 2003 är utgångspunkten.
1. Tre år tas fram 2003-2001. Blir 10 * 3 filer 30 filer
2. För vart och ett av dessa tio områden tas alla trädesskiften ut. Grödkoder 60-68 blockid
som är identiska matchas för åren 2003/2002 och 2002/2001. Blir 10*2 filer 20 filer
3. För varje blockid matchas blockarealer +- 10 %. För 20 filer
116

4. Skiftes arealen matchas +- 10 %. För 20 filer
5. Skiftes koder som är identiska matchas. För 20 filer
6. Filerna 2003/2002 och 2002/2001 matchas på skifteskoder till identiska. För 10 filer
7. För filerna under punkt 4 och för filerna under punkt 6 tas enskiftesblocken fram. Block
och skiftesarealerna identiska (+- 10 %). 20 plus 10 filer
Utvärdering av träda
1 Totalt antal trädesskiften och areal. Medelareal skiften
år 1996 år 2003
total areal total areal
år 2003 Per område
total areal
totalt antal skiften
2 Förändring i trädesrealer för åren 1996-2004
Förändring i andelar för åren år 1996-2004 år 96
Område 1
Arealersättning ha 2004 1998
Arealersättning ha 2003
3 De åtta vanligaste grödorna i träda 2003
Spannmål 1-13
Oljeväxt 20-25
Ekovall 50
Träda 60
Viltbete 62
Energigräs 63-64
Salix träd 65-68
Skyddszon 77
Övrigt 40, 82 -
4 Träda i växtföljd eller fastliggande
År 2003
År 2003 Träda växtföljd - fastliggande
areal skiften andel
tot areal 03 areal fast 03 andel % fast areal växt 03 andel % växt
0
skiftestorlek ha skiftestorlek ha skiftesstorlek växt ha
antal skiften tot antal skiften fast antal skiften växt
0
fem vanligaste grödor i fast hektar antal skiften andel % av fast skiftestorlek
Träda 60
117

Energigrödor 63-68
Viltbete 62
Spannmål 1-13
Oljeväxt 20-28
5 Obligatorisk eller frivillig träda
År 2003
Tot areal träda Areal frivillig Areal obligatorisk Arealersättning inkl träda
Andel tot träda Andel frivillig Andel obligatorisk
118
All areal Varav med ersättning
Antal företag med uttag Antal företag med frivillig enbart frivillig Antal företag totalt Antal pliktföretag
andel företag andel företag Medelareal Areal
Antal företag mindre än 92 ton
Antal företag
Areal Medelareal andel små företag
Företag med uttag andel av små företag
Areal små företag med uttag
antal företag
uttag andel arealuttag
totalt
andel företag

Bilaga 4
Regressionsanalys - Trädans omfattning
Urval
alla gårdar med arealersättning år 2003 första uttaget är alla gårdar som anmält åkerareal som stödberättigad
alla gårdar knutna till skördeområde SKO >0 - första avgränsning är alla gårdar som kan knytas till ett specifikt
skördeområde för att få fram någon avkastning (normskörd)
andel uttagen areal > 0 - andra avgränsning är alla gårdar som anmält träda
andel vall < 11 % - tredje avgränsning är alla gårdar som har 10 andelsprocent vall eller mindre, vallgårdar är inte så
intressanta ur växtföljdssynpunkt
andel träda/areal med arealersättning < 0,46 > 0,14 - fjärde avgränsning är alla gårdar som har mellan 15 till 45
andelsprocent träda detta för att komma åt de som har frivillig träda, inte bara obligatorisk träda och inte heller industrioch
energiodling på sin trädesareal > 50 procent uttagen areal.
juridiska företag borttagna - femte avgränsning är alla gårdar som är privata och har en identifierbar brukare (ålder)
TB spannmål är inte 0 eller obefintlig – sjätte avgränsning alla gårdar som odlar spannmål
Totalt 5995 jordbruk med i urvalet - det slutliga antalet gårdar i analysen
Analys
Åker areal Ålder Avkastning korn Konstant R 2 se y F df ss
m -0,000427 0,000607 -0,000089 0,204090 0,146 0,109 341,18 5985 12,095
se 0,000023 0,000112 0,000004 0,007367 70,722
t-test -18,274 5,409 -21,044 1,96 ***
Regressionsanalys - Trädan i växtföljden
Urval
alla gårdar med arealersättning år 2003 första uttaget är alla gårdar som anmält åkerareal som stödberättigad
alla gårdar knutna till skördeområde SKO > 0 - första avgränsning är alla gårdar som kan knytas till ett specifikt
skördeområde för att få fram någon avkastning (normskörd)
andel träda > 0 - andra avgränsning är alla gårdar som anmält uttagen areal
andel vall < 11 % - tredje avgränsning är alla gårdar som har 10 andelsprocent vall eller mindre, vallgårdar är inte så
intressanta ur växtföljdssynpunkt
en uppdelning på skördeområde ger 25 områden - alla skördeområden inom typområdena som haft minst 15 gårdar
efter att ovanstående urval är gjort
höstgrödor > 0 ger 9184 gårdar
spec. grödor > 0 ger 2630 gårdar
Analys
diff TB
Vårolje- Höst Spannmål- Specialväxter
grödor Träda grödor Konstant se y
F df ss
m -3,399 -0,180 0,000066 -0,166 0,151 0,89 0,02 40 20 0,08
se 1,097 0,086 0,000025 0,035 0,035 0,01
t-test -3,10 -2,10 2,62 -4,80 2,086 ***
R 2
119

Jordbruksverkets rapporter 2006
1. Bioenergi – ny energi för jordbruket
2. Sveriges utrikeshandel med jordbruksvaror och livsmedel 2002–2004
3. Betesmarkerna efter 2003 års jordbruksreform – hot och möjligheter

Rapporten kan beställas från
Jordbruksverket,
551 82 Jönköping
Tfn 036-15 50 00 (vx)
Fax 036 34 04 14
E-post: jordbruksverket@sjv.se
Internet: www.sjv.se
ISSN 1102-3007
ISRN SJV-R-06/4-SE
SJV offset, Jönköping, 2006
RA06:4