Untitled - Elib

elib.se

Untitled - Elib

31.

Dagen efter i gryningen klättrade han ner i en av jullarna som släpade

i en fånglina vid Blendas akter. Han lossade fånglinan och började

ro mot Halsskär. Det var vindstilla, havet luktade rått, av salt

och av lera. Han rodde med kraftiga årtag över dyningarna och hittade

en klippskreva på skärets västra sida där han torrskodd kunde

ta sig i land. Han drog upp jullen, knopade fast fånglinan kring en

sten och lutade sig sedan mot den sluttande klippväggen.

Blenda draggade öster om Halsskär. Här var han ensam. Inte ens

ljuden från fartyget nådde honom.

Skäret vilade i havet. Det var som om han befann sig i en vagga eller

på en dödsbädd, tänkte han. Från klippan viskade alla de dolda

röster som fanns inne i stenen. Även stenar bar på minnen, liksom

vågor och dyningar. Och där under i mörkret fanns också minnen,

långt där nere där fi skar sam längs osynliga och tysta leder.

Det karga utskäret var som en fattig och barskrapad människa,

utan några som helst begär. På klippan växte inget annat än lavar,

ljung, spridda tuvor av gräs, stormvridna låga enbuskar och tångblommor

längst nere vid strandkanten.

Klippan var som en tiggarmunk som avsagt sig alla ägodelar och

vandrade ensam genom världen.

Plötsligt överfölls han av en våldsam längtan och begär efter sin

hustru. Vid sitt nästa möte med kommendörkapten Rake skulle han

skicka det brev han skrivit till henne.

Först då kunde han räkna med att hon skulle skriva tillbaka. Han

var gift med en kvinna som svarade på brev, som aldrig var den första

att skriva.

Han klättrade upp på toppen av skäret. Klipporna var hala och

han slant. Där uppe kunde han se Blenda på avstånd, hur hon hävde

sig långsamt på dyningarna. Han hade kikaren med sig och riktade

in den mot fartyget. Att se på föremål och människor i en kikare gav

honom alltid en känsla av makt.

46

More magazines by this user
Similar magazines