Läs hela studien (PDF) - Ledarskap och lärande

inriktningar av psykologi samt kanske därtill främst sociologi är områden som
forskar om utbildning, men även filosofer, statsvetare och ekonomer kommer
in på detta område. Det är svårt att etablera sig bland tyngre forskning med
ett område som många discipliner delvis inkorporerat. Därtill finns många
områden som kombineras med pedagogik; pedagogisk filosofi, antropologi,
psykologi och drama samt fenomenologisk och fenomenografisk pedagogik.
Säkert finns det fler områden och detta visar att ämnet pedagogik rör sig
mellan och in i många olika områden.
I anglosaxiska länder heter universitetsinstitutioner i pedagogik fortfarande
ofta Departments of Educational Sciences, vilket markerar att ämnet
betraktas som en mötesplats för olika vetenskapliga discipliner och har
en mångvetenskaplig karaktär. Alla vetenskaper utnyttjar sig av rön inom
andra discipliner, om dessa kan belysa de egna fenomenens natur, men är
för den skull inte mångvetenskapliga. Exempelvis drar psykologin nytta av
framstegen inom fysiologi, neurologi, lingvistik etc., men den definierar själv
vilka fenomen som hör till dess domän. Den har ett eget territorium, egna
teorier, en egen begreppsapparat, vilket pedagogiken har haft svårigheter
att skapa.
Aktivitetspedagogik
Problemet att dra gränser mellan vad som är didaktik, metodik och pedagogik
blir uppenbar när vi kommer in på aktivitetspedagogik. Termen är å ena
sidan synonym med vad som i tyskspråkig pedagogik kallas arbetsskola
och som kortfattat beskrivits under avsnittet didaktik, å andra sidan en
samlingsterm för ett antal pedagogiska ideologier och uppfostringsprogram,
som utvecklades i Europa och USA från omkring 1900 och ett 30-tal år
framåt. I och med att aktivitetspedagogiken i USA tillskrivs främst John
Dewey (1859-1952) och William Kilpatrick måste den få ett eget avsnitt, då
John Dewey spelat en mycket stor roll för den svenska skolan. 1946 års
skolkommission rekommenderade denna arbetsform och sedan dess finns
den med i den svenska skolan. Det centrala i aktivitetspedagogiken är barnet
och dess utveckling och därför skall läroplaner anpassas till barnets behov.
I detta sammanhang blir Deweys enorma inflytande på svensk skollag och
svenska läroplaner mycket tydligt.
De ungas aktivitet är på samma gång både mål och medel. Aktiviteten skall
vara spontan och kräver då inga särskilda motivationsåtgärder. Arbets- och
studievanornas utveckling är lika betydelsefull som inlärandet av kunskaper.
Aktiviteterna skall träna eleverna i självständighet, initiativ och samarbete,
och i manuellt och intellektuellt arbete. De unga bör själva formulera
uppgifter och planera arbetet på längre sikt, och i takt med att deras mognad
ökar behövs allt mindre tvång och övervakning. Individuellt arbete skall
kompletteras med kollektivt arbete, där klassen eller gruppen förverkligar
gemensamma mål. Såväl individualisering som socialisation förutsätter att
128