Slaget vid Helge å - Föreningen Gamla Christianstad

Slaget vid Helge å
– några aspekter på ett sägenomspunnet slag
BERTIL HELGESSON
Förutsättningar
En sägenomspunnen och betydelsefull händelse i Skånes historia vid övergången
mellan sen vikingatid och tidig medeltid är slaget vid Helge å år 1026. Huvudaktörerna
var Danmarks konung Knut den store som drabbade samman med
Sveriges Anund Jacob och Norges Olof Haraldsson (sedermera Olof den helige).
Den historiska bakgrunden är att svenskar och norrmän hade planer på att gemensamt
invadera Danmark, medan Knut var i England. De viktigaste källorna till slaget
är Saxos Danmarkshistoria (2000) och Snorre Sturlusons kungasagor (1991)
(Olofssagan). Slaget vid Helge å måste, på grundval av de skriftliga vittnesbörden,
uppfattas som en faktisk händelse, men beskrivningarna av händelseförloppets olika
delar går isär.
Enligt Saxo fanns det en man vid namn Ulf som var av svensk härkomst och vars
farfar skulle ha varit en björn. Han hade planer på att invadera Danmark tillsammans
med Anund Jacob av Sverige och Olof Haraldsson av Norge. Dessa började att
härja skånska och själländska kuster. En man vid namn Håkan (Håkon, Hakwin)
från Stångby i västra Skåne åkte och meddelade detta för Knut den store som befann
Karta över Skåne med de platser som nämns i texten.
5

sig i England. När Knut fick detta besked begav han sig till Danmark. Saxo berättar
att Anund hade besatt Skåne och Ulf Helge å med sin flotta. Knut beslöt att stoppa
Anund, och gick iland samtidigt som flottan skickades till Helge å. I ett slag vid
Stångabjär, troligtvis strax öster om Vinslöv, utgick Knut med segern. Vid Helge å
hade fienden besatt en ö och den danska flottan besatte grannön. Danskarna lade en
protonbro över mellanliggande vatten. Saxo skriver att här utvidgar sig ån och liknar
snarast en stor sjö. I sin iver att komma över till grannön gick alltför många danskar
ut på bron. Konstruktionen gav vika och många danskar hamnade i vattnet och
drunknade. Ulf vann alltså detta slag, som inte blev ett egentligt slag utan snarare en
drunkningsolycka. Ulf var rädd för hämnd men den danska flottan avskar reträtt från
ett håll och Knuts här från det andra. Ulf lämnade de stora skeppen och bröt upp till
säker plats i skydd av mörkret. Nästa dag stormades de svenska skeppen som var
tomma. De döda danskarna fiskades upp och begravdes i en by vid namn Aasum.
Snorre har en delvis annan redovisning av slaget vid Helge å. Anund och Olof
hade gjort upp om att erövra och dela Danmark när Knut var i England. Olof gick
upp i landet med en del av sitt manskap, ända upp i skogarna till sjön där Helge å
rinner upp. Här byggdes en fördämning och gjordes stora diken som band samman
flera av sjöarna. Anund styrde skeppshären. Anund såg Knut komma seglande och
lämnade hamnen och rodde österut. Var hamnen låg är okänt. Mot kvällen lät Olof
bryta fördämningen och for till sina skepp. Knut tyckte det var för sent för strid och
seglade in i hamnen med de skepp som fick plats, men de flesta låg kvar till havs.
Vattnet från fördämningen kom forsande tillsammans med stockar när det ljusnade.
Snorre uppger att alla som var på land gick förlorade. Skepp skadades och många på
skeppen gick förlorade. Knuts skepp drev med strömmen och omringades av fiender,
men en Ulf Jarl kom till undsättning och striden började. Därnäst samlades
Knuts här från alla håll. Olof och Anund hade vunnit den seger som de hade ”möjlighet”
till och drog sig undan. Knut bringade ordning i sin här, men Olof och Anund
insåg att Knut var överlägsen och de försvann från valplatsen.
Gemensamt för Saxos och Snorres berättelser är att Olof och Anund härjar de
östra delarna av Danmark, medan Knut är i England, och att Knut kommer till
Danmark för att bringa ordning i saken.
Saxo och Snorre är huvudkällorna till slaget vid Helge å, men det finns också
andra uppgifter. Olofssagan, som vanligen förknippas med Snorre, finns i flera varianter,
men det är tydligt att dessa varianter har många likheter (Skans 1991). Det
finns också en rad skaldedikter, bl.a. av Olof Haraldssons egen hirdskald, som också
kan knytas till de här diskuterade krigshändelserna (ibid.). Efter slaget beger sig
Knut till Rom och på väg därifrån skriver han ett brev till sina undersåtar i England.
Andemeningen i detta brev är att berätta att han lever och är på väg till Danmark för
att sluta fred (Wolff 2001:40). De anglosaxiska krönikorna berättar också om slaget
6

och enligt dessa ”ägde svearna herravälde över valplatsen” (ibid.:41). Slaget vid
Helge å omnämnes också av Adam av Bremen, men inte särskilt ingående
(ibid.:42). Det finns flera motsägelser i källorna till slaget vid Helge å och dessa har
diskuterats i flera arbeten (Skans 1991; Wolff 2001). Viktigt att tillägga är att huvudkällorna,
Saxo och Snorre, är skrivna ca. 200 år efter slaget, och att de finns i flera
versioner (Skans 1991:58 ff). Saxo och Snorre måste ha byggt sina berättelser på
sagesmän som rimligtvis inte levt vid tiden för slaget, eller så har de haft tillgång till
äldre, nu okända, uppteckningar. Dessa källkritiska aspekter är välkända för forskare
och måste alltid tas med i diskussionen. Vem skriver källorna för vem, och vilket
syfte har de?
Det finns många detaljer kring slaget vid Helge å som är intressanta att diskutera,
och det gäller både de medeltida källorna och historikernas tolkningar av desamma.
Här kommer sex olika skeenden i det som benämnes för slaget vid Helge å att diskuteras.
Uppsatsen har ingen ambition att täcka hela händelseförloppet utan skall
ses som kommentarer till det som inträffade för snart 1000 år sedan. En del arkeologiskt
och annat material kommer också att diskuteras för att nyansera bilden av det
inträffade. En viktig förutsättning i det följande är en bestämd uppfattning att det
som refereras till som slaget vid Helge å inte skall ses som en solitär händelse, utan
som flera krigshändelser under en viss tid. Detta framhålles också av Skans (1991).
Håkan från Stångby
En nyckelfigur vid upptakten till de här diskuterade händelserna är den Håkan från
Stångby (strax norr om Lund i Skåne) som åkte till England och berättade för Knut
att det var oroligt i Danmark. Håkan måste rimligtvis ha varit en mäktig och företagsam
man. Han kunde utrusta skepp och bege sig till England. Han måste ha kunnat
ta reda på var Knut befann sig och var kanske väl bevandrad i engelsk geografi.
Det är fullt möjligt att Håkan varit delaktig i de förbindelser, både krigiska och fredliga,
som ledde fram till det danska nordsjöväldet under Sven Tveskägg och Knut
den store. Håkan kände troligen Knut sedan innan och kunde övertyga honom att
åka med tillbaka till Danmark. Väl tillbaka samlades de danska styrkorna vid
Limfjorden i Jylland, och därifrån begav de sig till östra Danmark. Det är logiskt att
styrkorna först samlades i västra Skåne. Där hade Knut en stark bas i Lund och detta
var också Håkans hemtrakter. Här bör det ha samlats lojala sagesmän som hade
uppgifter om fiendens rörelser i östra Danmark. Detta var absolut nödvändigt eftersom
här finns en tidsaspekt. Det bör ha gått en viss tid från det Håkan lämnade
Skåne till dess Knuts flotta anlände. Håkan fick två gårdar i Stångby som tack för
sina förtjänster. Vid en mindre arkeologisk undersökning i Stångby 2003 påträffades
resterna av en kyrka med tillhörande gravar (Ericsson, muntl.). I en trädgård invid
ligger en huvudnisch i höörsandsten av tidigmedeltida typ. Dessa lämningar är
7

elägna flera hundra meter norr om Stångby medeltidskyrka. Kan detta vara resterna
efter en kyrkobyggnad som uppfördes på privat initiativ av Håkan eller hans
arvingar, och där någon fick en respektabel begravning i en stenkista?
Slaget vid Stångabjär
Det slag mellan danskar och svear som, enligt Saxo, skall ha ägt rum vid Stångabjär
bagatelliseras av Wolff till en skärmytsling mellan proviantrövande trupper
(2001:55). Att de danska trupperna varit nödgade att röva för att få proviant rimmar
dåligt med den politiska kartan som vi känner den från tidig medeltid i nordöstra
Skåne. På Kristianstadslätten finns tre s.k. kungalev (Nosaby, Vä och Önnestad),
uppenbarligen ämbetsgods vilka förmodligen spelat stor roll som kontrollpunkter,
som administrativa centra och som baser för den kungliga försörjningen (Andrén
1983:34). Uppenbarligen var denna organisation utbyggd redan på Knut den stores
tid. Till detta kan läggas ett betydande antal kungliga egendomar som framskymtar
i de skriftliga källorna (ibid.:37 ff). Det framskymtar en välordnad kunglig maktstruktur
under Knut den stores tid i nordöstra Skåne. Detta borde borga för att det
fanns tillräckliga tillgångar för de danska trupperna.
I motsats till Wolff anser förf. att slaget vid Stångabjär skall ses som en viktig del
av händelseförloppet. Om Knut samlade sina trupper i västra Skåne har han förmodligen
där fått de färskaste uppgifterna om fiendens rörelser. Vetskapen om var fienden
befann sig i nordöstra Skåne gjorde kanske att Knut såg möjligheten att slå till
från två håll. En landhär utrustades och gick landvägen upp mot nordöstra Skåne.
Det faktum att Knut själv leder denna landhär, medan en Ulf (skall ej förväxlas med
dem Ulf som var allierad med Olof och Anund) leder flottan runt Skåne till Helge å
visar på vikten av detta företag. Knut hade knappast själv lett en proviantrövande
grupp. Vilken väg man kan ha valt till nordöstra Skåne är förstås okänt. På kartor
från 1600-talet, exempelvis Gerhard Buhrmanns karta från 1684, finns flera vägar
som sammanbinder lundaslätten med kristianstadslätten. Vår kunskap om bebyggelsen
i Skåne under sen vikingatid och tidig medeltid indikerar minst lika många
bebyggelser då som under 1600-talet, och följaktligen fanns det lika många vägar.
De sex/sju milen mellan Lund och Kristianstadsslätten bör ha kunnat avverkas utan
större problem och under en ganska kort tid. Målet kan ha varit Vä, eller Önnestad
som ligger bara fyra km från Stångabjär. Här bör ha funnits proviant, lojala män och
de färskaste uppgifterna om fiendens rörelser. Manövern lyckades och, enligt Saxo,
besegrade danskarna en fiendestyrka vid Stångabjär. Efter detta slag är det troligt att
den danska hären begav sig österut för att söka kontakt med flottan som ju tog sjövägen
till Helge å. Då är det troligt att man kom fram till Helge å ungefär där
Kristianstad ligger idag.
8

Drunkningsolyckan vid Helge å.
En annan beskrivning hos Saxo är själva slaget. Han beskriver hur svearna barrikaderar
sig på en ö, i den del av Helge å där ån vidgar sig och liknar mest en sjö.
Danskarna barrikaderade sig på en intilliggande ö och började bygga en bro över till
fiendernas ö. I sin iver att komma över gick för många danskar ut på bron som gav
vika. Många hamnade i vattnet, drunknade och fördes bort av strömmen. Wolff har
ifrågasatt denna skildring. Han menar att det är stridstaktiskt sett förkastligt att bygga
en bro till fiendens ö, med tanke på pilregn och de fördelar som försvararna har.
Uppgiften om att det är strömt gör inte saken bättre. Wolffs resonemang synes
logiskt och möjligen har Saxo överdrivit danskarnas stridslystnad. Om man bortser
från denna del av skildringen och istället betänker att svearna verkligen hade sitt
läger på en ö. Detta kan ha varit en lättförsvarad bas i samband med de härjningar
som man uppenbarligen gjorde i nordöstra Skåne. Då är det logiskt att danskarna
upprättade en bas på en annan närbelägen ö om en sådan fanns i närheten. Det kan
ha varit som en ren maktdemonstration och för att ha kontroll på fienden. Vid något
tillfälle har man kanske försökt att storma svearnas ö (med eller utan hjälp av en
bro), varvid krigare kan ha hamnat i vattnet och drunknat. Kanske har man använt sig
av flottar vid stormningen som därmed kan ha givit upphov till Saxos redogörelse.
Om man tar fasta på uppgiften att det fanns två närbelägna öar i Helge å där ån
vidgar sig till en sjö uppkommer frågan var detta kan ha varit. Det område som kanske
bäst stämmer in på denna beskrivning är där Kristianstad ligger idag (se karta
sid 10.). Här fanns flera stora öar som två vikingaarméer kunde lägra på, om man
antar att topografin var likartad den som framträder på de första kartorna från 1600talet.
För detta finns det goda belägg (jfr Ödman 1998). Skans framhåller också detta
och menar att svearna besatte Blekholmen och danskarna kom att slå läger på
Beckholmen (1991:88 f). Vilka öar de två truppenheterna besatte är självkart svårt
att föra i bevis. Det finns dessutom en tredje ö att ta med i beräkningen, nämligen
Allön. Det är kanske troligare att svearna hade besatt denna ö där man hade Helge
ås huvudfåra direkt åt väster.
Det finns ett arkeologiskt fynd från Kristianstad som styrker att den ena ön skulle
kunna vara Beckholmen. Ett vikingatida svärd har framkommit vid den
”Engelska vallen” i den uttorkade delen av Hammarsjön (Strömberg 1961:43), inte
långt från Kristianstads centrum. Den Engelska vallen byggdes under 1800-talet
mellan Beckholmen och Hammarslund i samband med utdikningsföretagen av den
forna Nosabysjön. Tillhörde svärdet en drunknad dansk?
En annan viktig uppgift som kan styrka antagande att öarna var Allön och
Beckholmen är att Ulf lämnade sina skepp och den besatta ön i skydd av mörkret.
Han befarade att danskarna var hämndlystna. Han kunde inte segla iväg eftersom
den danska flottan (en del av) avskar reträtt från ett håll och Knuts här från det
9

Rekonstruktionsförslag över var de danska och svenska trupperna kan ha befunnit sig
1026. Fritt efter Saxo.
andra. Hade Knuts här förflyttat sig från Stångabjär till Helge ås västra strand mittemot
Kristianstad är det troligt att man försökte kontrollera förflyttningar på Helge
å. Det gjorde man lämpligast där åfåran var som smalast och där det fanns fasta
stränder. Det kan ha varit vid Lillö eller vid nuvarande Långebro, vilket innebar att
reträtt inte kunde ske åt nordväst eller väster. Fanns samtidigt den danska flottan vid
Beckholmen fanns heller ingen reträtt söderut på Helge å. Lämpligaste reträttvägen
blev därmed att lämna skeppen och ta sig med små båtar till fastlandet. Det är troligt
att reträtten gick åt norr mot Näsby, och vidare mot de stora sjöarna.
...begravdes i en by vid namn Aasum...
En annan viktig plats är Aasum, dvs. uppenbarligen dagens Norra Åsum, som ligger
vid Hammarsjöns västra strand och i Helge ås vattensystem (se karta). Norra Åsum
10

Norra Åsum under 1000-1100-tal och den historiska byn. Platsen för en massgrav och
rekonstruktion av Hammarsjöns utbredning.
stavades Asum år 1289. Avståndet till Helge ås utlopp är ca 20 km. En bebyggelse
från åtminstone 1000-talet är arkeologiskt belagd i byn, men enstaka andra fynd
indikerar en bebyggelse längre tillbaks i järnålder (Strömberg 1961:22 f, Helgesson
et al 1994:154). Hammarsjön har genomgått flera regleringar som sänkt dess vattennivå
påtagligt. Idag ligger Norra Åsum ca. 1 km från sjöns strand, men det historiska
kartmaterialet indikerar att det fanns en liten vik in mot den historiska byn, och
avståndet mellan viken och den historiska bytomtens östra gräns var kanske bara
150 m. Att denna vik funnits styrks också av utbredningen på de översvämningar
som drabbar området varje vår. Norra Åsum har alltså varit lättillgängligt från sjön
för 1000 år sedan.
År 1965 gjordes en mindre arkeologisk undersökning i samband med grävning
för en elstolpe i Norra Åsum (Regionmuseets i Kristianstad arkiv, Norra Åsum sn.).
11

Platsen är belägen strax norr om prästgårdstomten och ca 160-170 m väster om ovan
nämnda vik. Undersökningen omfattade bara drygt en kvadratmeter och i schaktet
framkom delar av tre skelett, som låg lagrade ovanpå varandra. Tanken på en massgrav
är inte långt borta.
Fyndplatsen ligger inom det område som var Norra Åsum bykärna enligt de tidigaste
kartorna, men på betydande avstånd från de två medeltida kyrkogårdar som är
kända från orten (Helgesson et al 1994:54). Den äldre av dessa kyrkogårdar, och
dessutom en tidig bebyggelse från 1000-talet, ligger ca. 500-700 m norr om kyrkan
i Norra Åsum (ibid.). Detta tyder på en omstrukturering av byn strax innan år 1200,
då också den nuvarande kyrkan uppfördes. Detta kan indikera att fyndplatsen för
skeletten var obebyggd 1026, men väl lämpad som begravningsplats om man kom
med stupade sjövägen. Skelettmaterialet från Norra Åsum har genomgått en preliminär
osteologisk undersökning. De döda kunde bestämmas till en yngling i tjugoårsåldern,
en vuxen individ och en pojke i nedre tonåren (Arcini, muntl.). Det faktum
att det är minst två unga individer rimmar kanske dåligt med tanken på vikingatida
krigare i Knut den stores hird. Samtidigt måste man betänka att svenska ynglingar
har värnplikt från 18 års ålder och ännu yngre krigare känner vi idag till från
andra delar av världen. Ynglingen var kanske på sitt första uppdrag som krigare hos
Knut den store. Den yngre individen kan också ha varit en krigare, men alternativt
en skeppspojke eller liknande. Den vuxna individen gick inte att könsbestämma.
När det gäller Norra Åsum finns en intressant knytning mellan Saxo och den
nuvarande kyrkan. På den berömda runstenen i kyrkans vapenhus utpekas ärkebiskop
Absalon och Esbern Mule som de som lät uppföra kyrkan. Att Absalon
omnämnes i Norra Åsum är intressant. Absalon var nämligen en av de viktigaste
uppgiftslämnarna till Saxo och det förefaller högst sannolikt att han var välinformerad
om händelserna knappt 200 år tidigare. Traditionen om en så viktig händelse var
säkerligen fortfarande levande i Norra Åsum vid tiden för kyrkobygget. Sett ur detta
perspektiv måste Saxo anses som en mera tillförlitlig källa om slaget vid Helge å
än Snorre.
Att dämma en å
En central del av Snorres skildring av slaget vid Helge å upptas av hur man dämde
upp ån och åstadkom en störtvåg som skapade oordning i de danska leden. Detta är
kanske den uppgift om slaget vid Helge å som måste ifrågasättas mest. Här finns i
synnerhet tre motsägelser. För det första är det Olof som bryter fördämningen varefter
han beger sig till sina skepp. Enligt Snorre är det uppenbart att han hinner tillbaks
till sina skepp vid kusten när störtvågen kommer och befinner sig då inte långt
från den danska flottan. Detta är inte rimligt. En störtvåg som är tillräckligt stark för
att dränka människor och skapa oordning bland skepp bör rimligtvis fara fram med
12

hög hastighet. Det förfaller otroligt att Olof skulle färdas snabbare än störtvågen.
För det andra bryter man fördämningen på natten och störtvågen når inte Knuts
skepp förrän nästa morgon. Det torde vara omöjligt att dämma upp Helge å någonstans
på Kristianstadslätten för att åstadkomma detta scenario. Kristianstadslätten är
oerhört låglänt och effekten av en störtvåg skulle försvinna omedelbart. Vattnet hade
stömmat ut över de låga strandmaderna. Detta faktum har bl.a. Stille och Skans
pekat på (Skans 1991:76 ff). Skulle man istället lagt ett dämme vid Torsebro, och
dämt upp den s.k. Knislingeplatån, skulle man eventuellt kunna skapa en störtvåg.
Det är dock inte troligt att denna skulle haft någon effekt mer än under en förhållandevis
kort tid efter det man brutit dämmet. Effekten skulle ha blivit som störst i
de norra delarna av Araslövssjön. En tredje motsägelse är att om man lägger ner
mycket arbete på att dämma upp en flod måste man vara säker på att fienden kommer
att befinna sig på en viss plats med sin flotta för att få önskad effekt av störtvågen.
Detta borde vara svårt att uppskatta om det inte fanns en strategiskt viktig plats
som fienden kontrollerade.
Det finns alltså flera motsägelser i Snorres skildring av slaget vid Helge å. En viktig
uppgift i Snorres skildring är att när Knut anländer till Helge å låter sveakungen
Anund blåsa härblåst. Svearna bryter sitt läger och ror ut ur hamnen österut (Skans
1991:61). Knut ser de båda kungarnas flottor stridsberedda men tycker att det är sent
för strid, och dessutom är inte hela hans flotta samlad. Han ror därför in i hamnen
med så många skepp som där finns plats till (ibid.). Snorre anger hamnen i bestämd
form och menar därmed en bestämd hamn. Frågan är bara om Snorre hade klart för
sig var hamnen låg.
Fanns det en, två eller tre hamnar?
Om man nämner en hamn vid Helge å kommer alla osökt att tänka på Åhus som ju
har en lång tradition som hamnplats. Vi vet att det under sen yngre germansk järnålder
och under tidig vikingatid fanns två kombinerade handels- och hantverksplatser
i Åhus, där man bedrev handel med stora delar av den då kända världen (Callmer
1991:34 ff; Helgesson 2002:72 f). Säkerligen har det funnits någon typ av hamnanläggning
i anslutning till dessa. Vi vet också att Åhus spelade stor roll som hamnstad
från högmedeltid och framåt (Rosenberg 1984:13). För mellanperioden, dvs.
vid tiden för slaget vid Helge å finns ingen hamn, varken arkeologiskt eller skriftligt
belagd i Åhus. Det är dock troligt att Åhus bibehållit sin funktion som hamnplats
under sagda tid. Kan det då tänkas att Snorre, som ju inte är förstahandskälla, inte
var tillräckligt insatt i förhållandena knappt 200 år innan har gjorde sina uppteckningar.
Han visste kanske att de stora sjöarna som Olof sammanband låg på ett
avsevärt avstånd från den enda hamnen under hans tid, dvs. Åhus. Kanske gjorde
denna vetskap att han själv hittade på den tidsförskjutning som anges mellan det att
13

man bryter dämmet tills det att störtvågen når hamnen. En störtvåg som varar länge
skulle kanske kunna skapas i de strida floder som Snorre kände från Island och
Norge, men knappast på Kristianstadslätten. Snorre var kanske inte heller insatt i
den politiska geografin i Danmark som såg annorlunda ut vid tiden för slaget vid
Helge å än när han själv levde. På Snorres tid fanns det en tendens att de viktiga
kommersiella och administrativa orterna, handelsstäderna, låg som ett pärlband
längs kusterna. Tidigare hade viktiga orter en betydligt mera tillbakadragen lokalisering.
Vid tiden för slaget vid Helge å var de viktiga platserna i Skåne Vä, Lund och
Tommarp, vilka alla ligger en bra bit från kusterna. Samma gäller placeringen för
centralplatserna från yngre järnålder, t.ex. Uppåkra och Vä. Också de två kombinerade
handels- och hantverksplatserna i Åhus ligger en bit från kusten. Härmed framhålles
möjligheten att det fanns flera hamnplatser längre uppströms Helge å och att
det var mot en av dessa som Olof försökte styra störtvågen.
Ett strategiskt läge på Kristianstadslätten är där dagens Kristianstad ligger och
detta skulle kunna ha varit läget för en hamn vid tiden för slaget vid Helge å. Här bör
tidigt ha funnits någon form av förbindelse över Helge å, t.ex. en färja. Det är också
en viktig plats ur en ekonomisk synpunkt, centralt belägen mellan de rika jordbruksbygderna
i Gärds och Villands härader. Det är logiskt att här fanns någon typ
av hamn eller lastageplats för handelns skull. Det är dessutom nära till Kyrkbäckens
utlopp i Hammarsjön, och förbindelsen mellan Vä och Helge ås vattensystem. Detta
är också det område som ovan förslagits som skådeplatsen för en del av de händelser
som benämnes slaget vid Helge å. Samtidigt finns det inget i källmaterialet som
mera konkret indikerar en hamn. Det är också nästan en mil från Torsebro som förf.
menar är den enda plats där man kan dämma Helge å för att skapa en störtvåg.
Fanns det då ett tredje tänkbart hamnläge i Helge ås vattensystem? Källorna är på
inga vis tydliga men lämnar flera intressanta bidrag. Ungefär halvannan kilometer
söder om krutbruket i Torsebro och två hundra meter öster om Helge ås huvudfåra
finns en bondgård med namnet Trälleborg (se karta). Gården ligger i Fjälkestad
socken och inom Torseke by. Osökt kommer man att tänka på en stad på den skånska
sydkusten, men i namnen Trälleborg, Trelleborg, Troldeborg med flera liknande
gömmer sig ett spännande ursprung. S.k. trelleborgar är välkända genom de danska
Fyrkat, Trelleborg och Aggersborg; stora borganläggningar som anlades under
vikingatiden med kung Harald Blåtand som trolig byggherre. Ytterligare ett stort
antal små borganläggningar från Danmark har namn som Trelleborg eller liknande
(Andersen 1992). Nu finns det visserligen en svaghet i detta resonemang. Gården
Trälleborg dyker upp ganska sent i källorna. Gården flyttades ut ur Torseke vid laga
skifte 1826–28 men namnet finns ej med i den akt som upprättades (Lantmäteriet,
Fjälkestad socken, akt 14), utan det dyker upp först senare. Samtidigt finns det en
omnämning redan 1569 som kan vara intressant i detta sammanhang. I Lund Stifts
14

Rekonstruktion av eventuellt hamnläge söder om Torsebro vid tiden för slaget vid Helge å.
Landebok, del II, dyker namnet Tröyeborgs ager upp som namnet på två åkrar i
Fjälkestad socken (1952:207). Landeboken anger också att åkrarna ligger öde. Var
dessa åkrar låg i socknen framgår inte. Är det möjligt att namnet ursprungligen
betecknade ett område där det funnits någon form av försvarsanläggning och att detta
namn var levande i bygden efter det att försvarsanläggningen tagits ur bruk. Kan
det ha varit en försvarsanläggning för att kontrollera viktiga funktioner längs Helge
å, däribland en hamn. Detta kan tyckas vara ett djärvt antagande men samtidigt finns
det en rad andra omständigheter att ta hänsyn till. Topografin mellan gården
Trälleborg och Helge å är sådan att där finns en närmast halvcirkelformad bassäng
omgiven av höga branta stränder. Bassängen blir än idag tydlig vid högvatten och
detta är ett utmärkt hamnläge. Om man återgår till laga skiftes-akten från Torseke
visar det sig att åkermarken inom denna del av Torseke by ligger koncentrerad till
stränderna runt nämnda bassäng. För övrigt är marken mycket karg inom detta
15

område och består, till stor del, av ängsmark (Lantmäteriet, Fjälkestad socken, akt
14). Kan detta tyda på att man nyttjat stränderna runt bassängen för andra ändamål
än odling i gammal tid. Om det har stått hus på platsen, kombinerat med deponerat
avfall, aska och gödsel, har detta bidragit till att skapa bättre förutsättningar för
odling. Här har kanske funnits en bebyggelse runt den hypotetiska hamnen, vars
bebyggare kan ha haft viktiga uppgifter att uträtta för den danske kungen. Detta sagt
med tanke på den strategiska betydelse man måste tillskriva just detta område. Till
denna punkt är det möjligt att segla från Östersjön, men sedan är det stopp. De första
forsarna gör att eventuella handelsvaror måste lastas om. Vid denna punkt möts
också två ekonomiska system med delvis olika inriktning. På Kristianstadslätten är
åkerbruk och boskapsskötsel förhärskande, medan ekonomin är mera småskalig i
Göinge med bl.a. järnhantering och skogsbruk. Detta borde vara det naturliga läget
för en handels- eller marknadsplats. Här kan handelsmän, hantverkare, bönder och
sjömän ha samlats för att göra affärer, och allt övervakades av kungens fogdar och
krigare. Tittar man vidare på handlingarna från laga skifte dyker ett par intressanta
namn upp. Området strax söder om hamnbassängen kallas Tvåhäradsslätten, och
ytterligare en bit söderut finns namnen Kungsängen och Kungshällan (ibid.). Det är
alltså namn som syftar på en tidigmedeltida administrativ indelning och den som
styrde över riket, dvs. kungen.
Är då alla ovan nämnda indikatitoner tillfälligheter eller skall de tolkas som starka
indikationer på en hamn som kontrollerades av kungen. Vill man tro det sistnämnda
borde detta vara en plats dit den danska flottan förväntades segla. Det borde
också vara en plats som Olof kunde skapa oordning på genom att utlösa en störtvåg,
vilken borde kunna få önskad effekt här.
Avslutning
Skildringarna av slaget vid Helge å är i mångt motsägelsefulla. Jag har i detta korta
inlägg visat på en del alternativa tolkningar; nyanseringar som kanske kan kasta nytt
ljus på det som en gång inträffat. Viktigt är att de historiska källorna inte får stå
ensamma och oemotsagda vid olika tolkningsförsök. Arkeologiskt material, och geografiska
och topografiska iakttagelser är nog så viktiga att diskutera. När det gäller
massgraven i Norra Åsum eller hamnbassängen i Torseke kan riktade arkeologiska
undersökningar direkt ge svar på de frågor som här diskuterats. I ett större perspektiv
är det nödvändigt att göra mera heltäckande analyser av samhällsstrukturen i
nordöstra Skåne och det politiska skeendet i Nord- och Östersjöområdet för ca.
1000 år sedan för att bättre kunna förstå de händelser som vi lite slarvigt kallar för
slaget vid Helge å.
16

Referenser:
Andersen, H. 1992. De glemte borge. Skalk, 1992:1. Århus.
Andrén, A. 1983. Städer och kungamakt - en studie i Danmarks politiska geografi
före 1230. Scandia. Tidskrift för historisk forskning, 49. Lund.
Callmer, J. 1991. Platser med anknytning till handel och hantverk i yngre järnålder.
Mortensen, P. & Rasmussen, B.M. (red). Fra stamme til Stat i Danmark, 2.
Høvdingesamfund og Kongemagt. Jysk Arkæologisk Selskabs Skrifter XXII:2.
Viborg.
Helgesson, B. 2002. Järnålderns Skåne. Samhälle, centra och regioner.
Uppåkrastudier 5. Acta Archaeologica Lundensia, Series in 8°, No. 38. Lund.
Helgesson, B., Johansson, K. & Åström, H. 1994. Socknarna i Kristianstads kommun.
Mårtensson, A.W. (red.). Attraktiv kulturbygd. På upptäcktsfärd i
Kristianstad kommun. Kristianstad.
Lund Stifts Landebok II. 1952. Utg. Ljunggren, K.G. & Ejder, B. Skånsk senmedeltid
och renässans 5. Lund.
Rosenberg, B. 1984. Åhus. Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer.
Rapport Medeltidsstaden, 52. Stockholm.
Saxo Grammaticus. 2000. Saxos Danmarkshistorie. Köpenhamn.
Skans, B. 1991. Vad säger oss altarskåpen i Ö. Vram? Lund.
Strömberg, M. 1961. Untersuchungen zur jüngeren Eisenzeit in Schonen. Katalog
und Tafeln, Acta Archaeologica Lundensia series in 4° N° 4. Malmö.
Sturluson, Snorre. 1991. Nordiska kungasagor, del 1 – 3. Stockholm.
Wolff, L. 2001. Slaget vid Helge å. Författarna, Terrängen och medverkande
trupper. Bojs, A (red.) Föreningen Gamla Christianstad, årsskrift 2001.
Kristianstad.
Ödman, A. 1998. Öresundsområdet som medeltida krigsskådeplats. Engström, J. &
Frantzen, O.L. (red.). Øresunds strategiske rolle i et historisk perspektiv.
Muntliga uppgifter:
Caroline Arcini, Riksantikvarieämbetet UV Syd, Lund
Gertie Ericsson, Kulturen, Lund
Arkiv:
Lantmäteriet, Kristianstad
Regionmuseet, Kristianstad
Bertil Helgesson, fil.dr i arkeologi, och verksam vid Lunds Universitet och
Regionmuseet Kristianstad. Speciellt intresserad av skånsk järnålder.
17